40

Riksdagens Skrifvelse N:o 21.

No 21.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 mars 1903.
— — — — Andra Kammaren den 4 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändring af 15 kap. 2 § giftermålsbalken.

(Lagutskottets utlåtande n:o 13.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag har enskild motionär väckt förslag
om sådan ändring af 15 kap. 2 § giftermålsbalken, att, då makar, som
lagligen skiljas till säng och säte, äro båda till skillnaden vållande samt
lika fallna att förese boet och barnen, mannens företrädesrätt att få
detta uppdrag sig anförtro dt skulle upphöra.

Det stadgande, hvari motionären föreslagit ändring, är ett naturligt
uttryck af 1734 års lags uppfattning, att, så länge äktenskapet ej
blifvit fullständigt upplöst, mannen principiellt är den, hvilken bestämmanderätten
öfver familjens och boets angelägenheter tillkommer. Mindre
torde det öfverensstämma med nutidens allmänna åskådning, särskild!
sedan genom efter hand vidtagna lagändringar hustrun beredts en i
förmögenhetsrättsligt hänseende friare och mera själfständig ställning
inom äktenskapet. Om två makar, hvilka båda vållat skillnaden, äro
lika lämpliga för vården om boet och barnen, synes för nutida uppfattning
mest rättvist att efter andra sig företeende omständigheter afgöra,
åt hvilkendera maken denna vård skall anförtros.

41

Riksdagens Skrifvelse N:o 21.

Behofvet af den föreslagna lagändringen torde ej heller böra
underskattas på den grund, att omförmälda bestämmelse endast undantagsvis
skulle komma i tillämpning. Visserligen kan det synas, att så
borde vara förhållandet, enär mannens företrädesrätt att förese boet och
barnen ju är stadgad endast för det fall, att, då båda makarna äro till
skillnaden vållande, de äro för uppdraget lika lämpliga, samt de fall
väl torde vara ganska sällsynta, då icke en eller annan omständighet
gör den ena eller andra maken mera lämplig i ifrågavarande afseende.
Med stadgandets nuvarande lydelse kan det emellertid vara föremål för
tvekan, om domaren äger ingå i pröfning af alla omständigheter, som
hafva betydelse för frågans rätta bedömande, och särskilt huruvida
det låter sig göra att tillerkänna den ena maken vården af ett barn
och den andra vården af ett annat. Rättspraxis lärer hafva att uppvisa
icke så få tillfällen, då domare ansett sig vara på grund af berörda
lagbud förpliktade att tillerkänna mannen vården af boet och alla barnen,
ehuru vid en obunden pröfning utgången säkerligen blifvit en annan.
Stadgandet erhåller dessutom ökad betydelse därigenom, att det plägat
analogivis tillämpas å makar, som blifvit slutligen skilda.

Förutom makarnas personliga egenskaper höra barnens ålder och
kön till de omständigheter, som i första hand böra läggas till grund
för rättens bedömande af hithörande spörsmål. Riksdagen har emellertid
icke ansett bedröfligt, att några dylika omständigheter till ledning för
domarens omdöme särskilt omförmälas i lagen, då man härvid i allt
fall icke torde kunna komma längre än till ett angifvande af några
exempel å de förhållanden, hvilka vid afgörandet af en dylik fråga
själfklart komma under öfvervägande.

Af ofvan anförda skäl har Riksdagen för sin del antagit följande

Lag

om ändrad lydelse af 15 kap. 2 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 2 § giftermålsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Nu äro de bägge till skillnaden vållande; då äger den boet och
och barnen förese, som bäst därtill fallen är, och den andre njute däraf
till nödigt uppehälle, efter ty boet tål, och domaren pröfvar. Äro de
Bill. till Riksd. r,ot. 1903. lU Sami. 1 Afl. 1 Band. 1 Haft. ö

42

Riksdagens Skrifvelse N:o 21.

lika därtill fallne, skilje då domaren dem emellan, efter ty som skäligt
pröfvas. Är det ingendera; namne då domaren tvenne goda män, som
barnen och egendomen vårda, och läte mannen och hustrun med barnen
däraf underhåll få.

Stockholm den 4 mars 1903.

Med undersåtlig vördnad.