Riksdagens Skrifvelse N:o 20.

37

N:o 20.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 mars 1903.
— — — — Andra Kammaren den 4 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning om väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Magi angående ändrade bestämmelser
rörande bokföringsskyldighet.

(Lagutskottets utlåtande n:o 5.)

Till Konungen.

I en inom Riksdagen väckt motion kar ifrågasatts utvidgning
eller förtydligande af de genom förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855 meddelade bestämmelser om utsträckning
af skyldigheten att föra handelsböcker.

Riksdagen har funnit denna framställning beaktansvärd.

Gällande lagstiftning angående bokföringsskyldighet torde, åtminstone
i den mån densamma afser enskilda personer, kunna sägas hvila
på den uppfattningen, att dylik skyldighet bör åligga dem, hvilka på
grund af beskaffenheten utaf deras verksamhet kunna antagas behöfva i
någon större utsträckning anlita krediten. Det allmänna förtroendet är
en grundval för omsättningen, och skydd mot missbruk af detta förtroende
är därför ett viktigt samhällsintresse. En förutsättning för beredande
af sådant skydd är emellertid att, då en näringsidkare kommer på
obestånd och måste inställa sina betalningar, tillfälle gifves att inhämta
tillförlitlig och fullständig upplysning, huru han begagnat det honom
lämnade förtroendet, samt hvad anledningen är till det obestånd han

38

Riksdagens Skrifvelse N:o 20.

iråkat. Då ordentligt och ändamålsenligt förda handelsböcker i detta
hänseende bereda den säkraste kännedomen, är bokföring öfver rörelsen
för näringsidkaren en skyldighet ej blott mot honom själf, utan äfven
mot det allmänna.

Eiksdagen, som ansluter sig till den uppfattning, på hvilken gällande
lagstiftning i förevarande ämne är byggd, finner däremot anmärkningar
i vissa hänseenden kunna framställas mot det sätt, hvarpå denna
uppfattning för det närvarande är genomförd. Af hvad Eiksdagen ofvan
anfört om syftet med bokföringsskyldigheten torde framgå, att detta
syfte skulle bäst tillgodoses därigenom, att dylik skyldighet ålades dem,
hvilka drifva rörelse af större omfattning, oafsedt den yrkesställning de
i öfrig! intoge. En föreskrift af detta innehåll torde dock knappast
kunna blifva af tillräcklig tydlighet och bestämdhet, och det har därför
ansetts nödigt att närmare angifva de slag af näringsidkare, hvilka bokföring
åligger. Den uppräkning af särskilda yrken, som 2 § af ifrågavarande
förordning i detta ändamål innehåller, lärer emellertid på grund
af de ändrade förhållanden, som uppstått efter tiden för förordningens
tillkomst, numera vara i viss mån föråldrad och ofullständig. I densamma
upptages nämligen icke en del näringar, hvilka i våra dagar ofta bedrifvas
i så stor omfattning, att bokföringsskyldighet borde förefinnas.
Det synes därför vara lämpligt och behöflig!, att nämnda bestämmelser
underkastas ompröfning, i ändamål att förutom nu uppräknade näringsgrenar
jämväl andra, som kunna anses med hänsyn till betydelse för
affärslifvet vara med dem likställda, måtte, i den mån de utöfvas i afsevärd
omfattning, få sig ålagd skyldighet att föra handelsböcker. A andra
sidan torde det kunna ifrågasättas, hruvida samtliga de i paragrafen angifna
yrken städse äro af den betydelse för affärslifvet eller utöfvas i
den omfattning, att förandet af handelsböcker bör vara ovillkorligen och
utan undantag påbjudet.

Att liksom jordbruket de näringar, hvilka med jordbruket sammanhänga,
äro fritagna från bokföringsplikt, synes Eiksdagen riktigt, men
bestämmelsen härom, sådan den för närvarande är affattad, lärer i tilllämpningen
hafva gifvit anledning till skiljaktiga åsikter angående frågan,
hvilka näringar i förekommande fall böra anses på sådan grund vara
undantagna. Stadgandets mening torde vara, att undantaget afser endast
sådana näringar, hvilka utgöra verkliga binäringar. År däremot en näring
i och för sig af den beskaffenhet och omfattning, att den är hänförlig
under bestämmelserna om bokföringsskyldighet, torde dylik skyldighet

39

Riksdagens Skrifvelse N:o 20.

böra åligga näringsidkaren, äfven om näringen står i närmare eller fjärmare
samband med jordbruk. Att med bestämdhet angifva gränsen
härutinnan lärer möta synnerliga svårigheter, men det torde i allt fall
förtjäna att tagas under öfvervägande, huruvida ett förtydligande skulle
kunna åstadkommas och enhet i rättstillämpningen därigenom vinnas.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts och då en revision af bestämmelserna
i ämnet, i syfte att gifva desamma en tydligare och mer
tidsenlig affattning, torde jämväl i andra afseenden kunna icke utan skäl
ifrågasättas, får Riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga
under öfvervägande, i hvad mån gällande bestämmelser angående skyldighet
att föra handelsböcker kunna erfordra utvidgning eller förtydligande,
samt för Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser,
hvartill förhållandena kunna anses föranleda.

Stockholm den 4 mars 1903.

Med undersåtlig vördnad.