2
Riksdagens Skrifvelse N:o 145.
Iso 145.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 20 maj 1900.
— — — Andra Kammaren den 20 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
angående lösen för byggnader, som aflig sts från det
för statens järnvägar aflugna området i Malmberget.
(Statsutskottets utlåtande n:o 94).
Till Konungen.
I en inom Riksdagen väckt motion hav hemställts, att Riksdagen
ville medgifva, att lösen finge, på de villkor Riksdagen kunde
bestämma, utgå för de byggnader, som afhystes från det för statens
järnvägar aftagna området i Malmberget.
Till stöd för berörda hemställan har i motionen anförts
följande.
»Vid 1901 års riksdag väcktes af undertecknade en så lydande
motion:
Såsom bekant, har vid Malmberget inom Glellivare socken
kronan förut ägt och ensam disponerat all mark omkring grufvorna
och de för dem utlagda utmålen.
Då emellertid, såsom 1898 års statsutskott yttrade, Omständigheterna
oemotståndligt framkallat behof vet af bostäder’, inträffade
det, att befolkningen började utan särskildt tillstånd uppföra
bostäder åt sig här och hvar på den kringliggande kronomärke!].
Och i följd af de i alla afseenden oordnade förhållandena blefvo
Riksdagens Skrifvelse N:o 145.
3
dessa byggnader naturligtvis uppförda på det mest provisoriska sätt.
Sålunda uppkom den s. k. kåkstaden.
Af den mark, hvarå nämnda byggnader uppförts, har emellertid
1899 års Riksdag beslutat dels utarrendera en del till aktiebolaget
Grellivare malmfält, dels för järnvägens behof aftaga ett visst
område och dels afskilja jord, för att, enligt uppgjord regleringsplan,
fördelad i tomter, upplåtas till enskilda med äganderätt för
bebyggande.
Enligt Riksdagens beslut skulle de å bolagets arrendemark
uppförda byggnader jämte tomtområden af trädas, när sådant
kunde finnas erforderligt vare sig med hänsyn till bolagets behof
af utrymme för sin rörelse, af hälso vårdsskäl eller för åstadkommandet
af ordnad byggnadsverksamhet; dock ålåg det bolaget att
därvid erlägga lösen för byggnadernas värde. Däremot meddelas ej
något beslut om lösen för byggnader, uppförda å järnvägens eller
stadssamhällets områden, och någon utredning om anledningen därtill
återfinnes ej heller i de till ärendet hörande riksdagshandlingarna.
Det är klart, att en dylik åtskillnad måste ställa sig obillig
för dem, som haft sina byggnader uppförda utom det till bolaget
upplåtna området.
A den för järnvägen undantagna mark hafva nu i slutet af
förra året genom järn vägsförvaltningens åtgöranden blifvit afhysta
samtliga därå uppförda byggnader till ett antal af omkring trettio,
utan att ägarne bekommit någon ersättning för dem. Det kan dock
ej anses staten värdigt att väl förbinda bolaget utgifva ersättning
för byggnad å bolagets arrendejord, men själf undandraga sig sådan
ersättning, när staten för sin egen inkomstgifvande rörelse tager i
anspråk en del af kåkstadens område. Tydligen föreligger här också
allenast ett förbiseende.
Något annorlunda ställer sig saken i afseende ä byggnaderna
på det blifvande stadssamhällets område. Köparen af en tomt kan
här ej tillförbindas ersätta en på tomten förut uppförd byggnad.
Ersättningen kunde visserligen utgå af köpeskillingarna för tomterna,
men då dessa enligt Riksdagens beslut må tills vidare och
intill dess annorlunda kan varda bestämdt användas till bestridande
af sådana utgifter, som finnas erforderlig!) för områdets behöriga
ordnande, skulle det senare ändamålet därigenom utan tvifvel blifva
för mycket åsidosatt. Ägaren af ett lins har här också* tillfälle att
bevara detsamma genom att inköpa själf va tomten, till hvars inlösen
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 145.
äfven företrädesrätt under viss förutsättning utlofvats sådan husägare.
Dock står dylik utväg ej öppen för den, hvilkens byggnad
är uppförd å mark, som afsatts till gata, torg eller allmän plats.
Under det sistlidne sommar af åtskilliga riksdagsmän gjorda
besök i Malmberget bragtes denna fråga på tal från arbetarnes sida.
Och vid ett nyligen hållet, talrikt besökt möte med Malmbergets
arbetare, uttalade mötet ett bestämdt kraf på att järn vägsförvaltningen
borde ersätta de husägare, som afhysts från järnvägens
område, för deras förluster. Dessutom uttalade mötet önskvärdheten
af att ersättning måtte af tomtmedlen tillerkännas de personer,
som hade sina hus å tillämnade gator, torg och allmänna
platser inom stadssamhällets område.
Då dessa önskemål och i all synnerhet det första synas oss
billiga och förtjänta af tillmötesgående, hemställa vi vördsamt,
att Riksdagen ville medgifva, att lösen må, på de villkor,
Riksdagen kan bestämma, utgå dels för de byggnader, som afhysts
från det för statens järnvägar aftagna området i Malmberget, och
dels för de hus, som uppförts å mark, hvilken därstädes enligt
uppgjord regleringsplan upplagts till gator, torg och allmänna platser.
Statsutskottet afstyrkte helt och hållet det sista yrkandet uti
motionen. Beträffande åter motionärernas första hemställan anförde
statsutskottet, att billigheten syntes kräfva, att de personer, som
uti ifrågavarande trakt uppfört bostäder och andra byggnader å den
mark, som bibehållits för statsverkets räkning, icke försattes i sämre
ställning än de, som slagit sig ned på det af staten numera utarrenderade
område och hvilkas billighetsanspråk blifvit af statsmakterna
vid utarrenderingen vederbörligen tillgodosedda. Någon ersättning
för byggnaderna syntes alltså utskottet skäligen, i likhet med hvad
beträffande lägenhetsinnehafvare å den till Gellivare malmfält upplåtna
mark ägt rum, böra å allmänna medel tilldelas nu ifrågavarande
lägenhetsinnehafvare, hvilka samtliga skulle hafva blifvit
från lägenheten afhvsta, med undantag af tre, hvilka, på därom
gjorda framställningar, af järnvägsstyrelsen beviljats anstånd med
aftlyttningen intill instundande sommar. Då emellertid utskottet
inhämtat, att åtskilliga af dessa afhysta lägenhetsinnehafvare den
4 februari 1901 hos Kung!. Maj:t gjort ansökan om ersättning af
statsmedel för förluster genom bortförandet af dem tillhöriga byggnader
och frågan alltså vore föremål för Kung!. Maj:ts pröfning,
Riksdagens Skrifvelse N:o 145.
5
fann sig utskottet icke äga anledning att för närvarande förorda
någon särskild åtgärd i ärendet från Riksdagens sida.
Denna statsutskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen.
Emellertid har nu den i statsutskottets utlåtande omförmälda
framställningen hos Kungl. Maj:t blifvit afgjord. Genom ett i
december 1902 expedieradt utslag har Kungl. Maj;t nämligen funnit
densamma icke föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
I nämnda ärende hade från Konungens befallningshafvande
i Luleå och järnvägsstyrelsen afgifvits infordrade yttranden, hvari
ansökningen afstyrktes. Båda myndigheterna framhöllo därvid, att
sökandena ej hade någon rätt till grunden, hvarå byggnaderna uppförts.
Myndigheterna ansågo ej heller, att ur billighetssynpunkt
kunde hämtas något stöd för ett bifall, och framhöllo i detta afseende
särskilda att sökandena, ehuru anmodade att flytta bort sina
hus, ej gjort detta godvilligt. Befallningshafvande fann dessutom,
att ett bifall till framställningen skulle verka som en uppmuntran
till fortsatta inkräktningar å kronans mark.
Myndigheterna bedömde således saken företrädesvis ur eu
snäf formell synpunkt. De sakliga rättsgrunder, som i öfverensstämmelse
med Riksdagens åren 1899 och 1901 uttalade uppfattning
talade för bifall till ansökningen, ägnades icke någon som helst
uppmärksamhet. Följaktligen lämnades af myndigheterna äfven
obesvaradt det grannlaga spörsmålet, hvarför de personer, som uppfört
hus på det för staten aftagna området, skulle sättas i en sämre
ställning än ägarne af byggnader, uppförda på den till malmbolaget
upplåtna marken. Och man kan med skäl fråga, om det är staten
värdigt att söka vinna någon liten besparing i de eljest frikostiga
utgifterna för järnvägsanläggningarna där uppe genom att på formella
grunder undandraga sig att ersätta obemedlade arbetare deras
lilla egendom, som staten beröfvar dem genom järnvägsanläggningen.
Då Kungl. Maj:t ej anfört några särskilda grunder för sitt
afslag, får man väl förutsätta, att detta äfven innefattar ett godkännande
af de hörda myndigheternas uppfattning.
Häremot står då Riksdagens uttalade mening i motsatt riktning.
Någon anledning för Riksdagen att nu frångå denna mening synes
ej föreligga, såvida man ej anser, att statens stora utgifter på senare
tider för vidtutseende ändamål redan försatt landet i eu sådan förlägenhet,
att staten ej vidare har råd att fullgöra sina förbindelser i
småsaker. Därtill kommer, att Kungl. Maj:ts pröfning afser endast
6
Riksdagens Skrif velse N:o 145.
sju husägares anspråk. De öfriga hafva förlitat sig på Riksdagens
pröfning af ärendet, och synes oss därvid särskildt sådana personer,
som själfva begagnat sina hus till bostad, förtjäna att ihågkommas
med skälig ersättning».
Riksdagen får till en början erinra, att förutom det område,
som i motionen torde vara närmast afsedt, eller det, som för statens
järnvägars räkning ursprungligen tagits i anspråk, finnes ett annat
därtill beläget, med bokstäfverna k, 1, o, k, i den vid Eders Kungl.
Maj:ts proposition n:o 84 till 1899 års Riksdag angående upplåtelse
af mark vid Glellivare malmberg fogade karta betecknadt område,
hvilket enligt kungl. brefvet den 14 mars 1902 blifvit till kungl.
järnvägsstyrelsen öfverlämnadt. Äfven å sistnämnda område hafva
en mängd mindre trähus eller s. k. kåkar utan vederbörligt tillstånd
af enskilda personer uppförts.
Enligt hvad i motionen erinrats, uttalade statsutskottet vid
1901 års riksdag, med anledning af då väckt förelag i enahanda
syfte som det nu föreliggande, den mening, att billigheten syntes
kräfva, att de personer, hvilka å den del af kronan tillhörig mark
i Glellivare, som bibehållits för statsverkets räkning, uppfört bostäder
och andra byggnader, icke försattes i sämre ställning än de, som
slagit sig ned på det af staten utarrenderade område af samma
mark och hvilkas billighetsanspråk blifvit af statsmakterna vid utarrenderingen
vederbörligen tillgodosedda. Någon ersättning för
byggnaderna syntes alltså utskottet skäligen böra, i likhet med hvad
beträffande lägenhetsinnehafvare å den till Glellivare malmfält upplåtna
mark ägt ruin, af allmänna medel tilldelas förstberörda lägenhetsinnehafvare
.
Riksdagen delar i hufvudsak förenämnda uppfattning, men
anser, att utredning i hvarje särskildt fall bör åvägabringas för utrönande,
om och i hvad mån ifrågavarande ersättning bör utgå. »Såsom
i motionen äfven meddelats, hafva några af dessa lägenhetsinnehafvare
hos Eders Kungl. Maj:t gjort ansökan om ersättning af
statsverket för förluster vid bortförande af byggnader från ofvanberörda
område; men har Eders Kungl. Maj:t, efter inhämtande af
yttrande från vederbörande myndigheter, enligt kungl. bref den 31
december 1902 icke funnit ansökningen till någon Eders Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd föranleda. Att ytterligare åtgärder vidtagas
för att bereda bemälda sökande, hvilkas ersättningsanspråk sålunda
redan blifvit pröfvade och afslagna, lösen för afhysta byggnader,
Riksdagens Skrifvelse N:o 145.
7
anser sig Riksdagen under nuvarande förhållanden icke kunna
besluta. Men däremot synes utredning böra verkställas angående
de billighetsanspråk, som från öfriga af ifrågavarande lägenhetsinneliafvare
skäligen kunna i förevarande afseende framställas.
Sedan en sådan utredning gifvit vid handen, i hvilka afseenden
ersättning bör till lägenhetsinnehafvare utgå, torde det böra
ankomma på Eders Kungl. Maj:t att bestämma den ordning, i hvilken
tillgång till ersättningens utbetalande bör af allmänna medel beredas.
På grund af hvad sålunda /blifvit anfördt, får Riksdagen
anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
angående den ersättning, som för förlust vid bortförande af byggnader
från det till statens järnvägar upplåtna område af kronans
öfverloppsmark omkring Gellivare malmberg bör lägenhetsinnehafvare
på grund af billiglietsskäl beredas, samt därefter vidtaga den åtgärd
för sådan ersättnings utgående, som Eders Kungl. Maj:t kan finna
vara af förhållandena påkallad.
Stockholm den 20 maj 1903.
Med undersåtlig vördnad.
/>
I,
I