Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
1
H:o 143.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 21 maj 1903.
— — — Andra Kammaren den 22 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Konungen angående förvärfvande
åt statsverket af Trollhätte nya kanalbolags
fasta egendom m. m.
(Statsutskottets utlåtande n:o 92.)
Till Konungen.
I en inom Riksdagen väckt motion har förslag framställts därom, att
Riksdagen måtte hos Eders Kungl. Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes snarast möjligt inleda underhandlingar med Trollhätte nya kanalBih.
till Riksd. Prof. 1903. W Sami. 1 Afd. 1 Band. 35 Hlift. {N:o 143). 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
bolag, för utredande af till hvad pris och under hvilka villkor i öfrigt
all kanalbolagets fasta egendom samt för kanalverkets drift erforderlig
lös egendom med upphörande af alla kanalbolaget beviljade rättigheter
och förmåner kunde åt statsverket förvärfvas, samt därefter med förslag
i ämnet till Riksdagen inkomma.
Till stöd för detta förslag har i motionen anförts följande.
»Vid 189S års riksdag väcktes af herr Berndt Hedgren en motion,
hvari hemställdes, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta inleda underhandlingar med Nya Trollhätte kanalbolag,
om och under hvilka villkor bolaget vore villigt att öfverlämna Trollhätte
kanal, dess reserverade medel och rättigheter i öfrigt till staten, samt
därefter för Riksdagen i ämnet framlägga förslag.
I sitt öfver nämnda motion afgifna utlåtande framhöll statsutskottet,
dit motionen remitterats, utan att närmare ingå på bedömande af de skäl
motionären anfört för ifrågavarande kanalanläggnings förvärfvande åt
staten, att det i allt fall icke kunde synas lämpligt att, på sätt i motionen
föreslagits, i sådant syfte inleda underhandlingar med Nya Trollhätte
kanalbolag, innan utredning rörande bolagets rättsförhållanden till kronan
blifvit förebragt, hvarför utskottet, då resultatet af den utredning i sistnämnda
ämne, hvarom Riksdagen hos Kungl. Maj:t anhållit, ännu icke
blifvit framlagdt och den af motionären väckta frågan sålunda för det
dåvarande icke borde af Riksdagen upptagas, hemställde, att motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvilken hemställan af Riksdagens
bägge kamrar bifölls.
Då nu resultatet af den ofvan antydda utredningen rörande kanalbolagets
rättsförhållande till kronan föreligger och frågan om en ombyggnad
eller utvidgning af Trollhätte kanal, hvartill, såsom bekant, ett vidlyftigt
förslag af kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagts, allt
mer tränger till en lösning samt dessutom genom utgången af de bekanta
rättegångarna mellan kronan och enskilda personer angående rätten till
vatten och vissa öar i Trollhätte strömmar möjlighet för kronan uppnåtts
att, om nödigt strandområde därför af kronan äfven förvärfvas, kunna i
en utsträckning, hvarom man år 1898 icke ägde någon kännedom, tillgodogöra
sig vattenkraften vid Trollhättan, torde nu rätta tidpunkten vara
inne för att inför Riksdagen ånyo bringa å bane frågan om förvärfvandet
för kronans räkning af Trollhätte kanal, hvarmed jämväl står i samband
frågan om sättet för tillgodogörandet af den kronan tillhöriga betydliga
vattenkraften vid Trollhättan, hvilken alltjämt väntar på sin användning.
Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
3
Beträffande den ofvan antydda utredningen af kanalbolagets rättsförhållanden
till kronan torde böra erinras, att Riksdagen år 1896, med
anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse samt
inom Första Kammaren af friherre C. Klingspor, med hvilken herr
E. Strindberg instämt, och inom Andra Kammaren af herr C. W. Collander
väckta motioner, beslutat att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om
föranstaltande af en sådan utredning.
Af dessa motioner, n:o 14 inom Första Kammaren och n:o 71 inom
Andra Kammaren, samt statsutskottets däröfver afgifna särdeles utförliga
utlåtande n:o 41, hvartill hänvisas, framgår det, att den begärda undersökningen
hufvudsakligen skulle hafva till föremål att utreda, dels huruvida
två af Vane härads ägodelningsrätt den 28 februari 1867 fastställda
laga skiften — det ena mellan å ena sidan kanalbolaget, såsom ägare af
n/lg mantal Stora Håjum och hemmanet Lilla Håjum, och å den andra
kronan, såsom ägare af återstående 6/16 mantal Stora Håjum, ett kronohemman,
hvartill bolaget dock på grund af dess privilegier hade perpetuel!
besittningsrätt, samt det andra afseende alla ägorna till hemmanen
Olidan och Åker, af hvilka det förra, som enligt privilegierna med perpetuel!
besittningsrätt innehades af kanalbolaget, ägdes af kronan och det
senare bolaget, — hvilka, då kronan därigenom tillskiftats endast områden
å ömse sidor om kanalen, men kanalbolaget däremot bland annat
områdena invid fallen, förmenades hafva skett kronan till förfång, tillkommit
under sådana omständigheter, att möjlighet för desammas upphäfvande
förefunnes, samt dels huruvida kanalbolaget hade skyldighet att
till statsverket redovisa afkomst af åtskilliga bolagets s. k. enskilda tillgångar.
I detta afseende förekommer nu beträffande berörda laga skiften,
att, sedan länsnotarien i Älfsborgs län å kronans vägnar år 1896 anfört
besvär öfver Vane härads ägodelningsrätts ofvan berörda, den 28 februari
1867 meddelade beslut, hvarigenom nämnda två laga skiften fastställts,
under yrkande, på anförda skäl, att, då nämnda förrättningar icke kunde
anses hafva mot kronan vunnit laga kraft, till följd hvaraf förrättningarna
icke bort af ägodelningsrätten fastställas, ägodelningsrättens beslut måtte
undanröjas, på det att kronan, hvilkens rätt blifvit genom förrättningarna
kränkt, måtte beredas tillfälle att hos ägodelningsrätten anföra besvär däröfver,
Kungl. Maj:t genom två särskilda utslag den 14 december 1896
funnit skäl ej vara anfördt, som kunde föranleda till undanröjande af de
å ifrågavarande landtmäteriförrättningar meddelade fastställelse^ (Se Holms
Nytt Juridiskt Arkiv 1896 sid. 509.)
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
Hvad vidare angår den andra frågan, som den af Riksdagen begärda
utredningen skulle afse, eller frågan om skyldighet för bolaget att till
statsverket redovisa inkomst af bolagets s. k. enskilda tillgångar, så har,
sedan å kronans vägnar mot kanalbolaget anställts rättegång rörande bestämmande
af nya grunder för beräkning af bolagets behållna inkomst
samt om skyldighet för bolaget att till kronan utgifva det belopp, som
med tillämpning af dessa grunder befunnes utgöra kronans tillgodohafvande
enligt 9 § i de för bolaget gällande, den 2 februari 1838 fastställda
privilegier, Kungl. Maj:t genom dom den 18 augusti 1902 fastställt det
slut, hvartill underrätterna i målet kommit och hvarigenom kronans i
målet förda talan ogillats. (Se Holms Nytt Juridiskt Arkiv 1902. Notiser
A. n:o 248.)
Den utredning, som i Riksdagens skrifvelse år 1896 begärdes, har
sålunda resulterat däri, att nu föreligga af högsta domstolen meddelade
domar, hvarigenom ogillats den af kronan mot kanalbolaget förda talan
för utredning af detsammas rättsförhållanden till kronan i de afseenden,
som skrifvelsen afsåg.
Under det att de af kronan mot kanalbolaget anställda rättegångarna
sålunda icke utfallit till kronans fördel, har emellertid kronan haft så
mycket större framgång i de rättegångar, som under tiden äfven pågått
mot enskilda personer angående rätten till Trollhättefallen och vissa öar däri.
Såsom bekant, framställdes år 1894 af särskilde af Kungl. Maj:t förordnade
kommitterade ett förslag att för tillgodogörande af den vattenkraft
vid Trollhättan, som enligt dessa kommitterades åsikt tillkom kronan,
anlägga en kraftuttagningsstation å Gullön.
Under den syn, som för erhållande af tillstånd till utförande af denna
anläggning af kronan jämlikt 1880 års förordning om jordägares rätt
öfver vattnet å hans grund begärdes, bestreds af en strandägare kronans
rätt till de bägge Toppöarna, som äfven af anläggningen skulle beröras.
I den äganderättstvist om dessa öar, som kronan på grund af detta
bestridande nödgades anställa mot nämnda strandägare, förklarades kronan
genom en af Kungl. Maj:t den 30 december 1899 gifven dom vara ägare
af öarna på grund af det skäl, att de voro belägna i Trollhätte strömmar,
till hvilka kronan af ålder tillkomme äganderätten. (Se Holms Nytt Juridiskt
Arkiv 1900 sid. 126.)
Genom dom den 19 augusti 1901 i mål emellan kronan och Trollhättans
elektriska kraftaktiebolag, angående rätten till vattnet utmed den
nämnda aktiebolag tillhöriga västra stranden invid Trollhättefallen, har
Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
5
Kungl. Maj:t vidare fastställt Göta hofrätts i målet meddelade dom, hvarigenom
förklarats vara i målet utredt, att Trollhätte strömmar af ålder
ansetts utgöra en kronan tillhörig egendom, i följd hvaraf kraftaktiebolaget
inom det till nämnda kronoegendom hörande område af Göta älf
icke kunde tillerkännas annan rätt till vattnet, än som kunde härledas
från upplåtelser från kronan, samt att, emedan till Trollhätte strömmar
måste räknas samtliga Trollhättefallen och således äfven det längst ned
belägna fallet eller den s. k. Flottbergsströmmen, Trollhätte strömmar
alltså komme att omfatta den del af älf ven, som började med Prästskedets
fall och sträckte sig till slutet af Flottbergsströmmen. (Se Holms Nytt
Juridiskt Arkiv 1901 sid. 419.)
Dessutom har kronan genom en särskild rättegång mot ingeniören
Ernst Stridsberg tillerkänts äganderätten till den i Trollhätte strömmar
belägna Spikön. (Se Holms Nytt Juridiskt Arkiv 1901 sid. 427.)
Af dessa rättegångar har sålunda framgått det resultat, att kronan
förklarats vara ägare af samtliga Trollhättefallen samt att enskild person
icke kan hafva annan rätt till vatten eller område å öar däri än den,
som kan härledas genom upplåtelse från kronan, hvilken upplåtelse här
skett genom s. k. skatteköp.
För bestämmande af den rätt, som sålunda kan tillkomma enskilde,
som vid Trollhättan innehafva verk och lägenheter, har af kronan anhängiggjorts
talan mot dels Trollhättans elektriska kraftaktiebolag, som
innehar verk å Önan, samt dels ingeniören Ernst Stridsberg, som innehar
verk å västra delen af Malgön.
I dessa bägge rättegångar, som för närvarande äro anhängiga vid
Flundre, Vane och Bjärke häradsrätt, har af kronan, då innehafvarne af
dessa verk, som bestå af äldre skatteköpta sågar och kvarnar, icke kunna
anses hafva rätt till större vattenkvantitet eller till mera landområde, än
som varit behöfligt såsom drifkraft och utmål för dessa gamla sågar och
kvarnar, i det skick de vid deras skattläggning befunnits, med stöd af ett
utaf trafikchefen C. J. Magnell afgifvet utlåtande framställts påstående
därom, att det måtte varda kraftaktiebolaget och Stridsberg ålagdt att
till kronan afträda, det förra ett midt på önan beläget, icke obetydligt
område samt den senare ett mindre område å öfre delen af västra Malgön,
samt att det måtte förklaras berättigade att för sina verk uttaga och använda,
det förra högst 10,4G kubikmeter vatten per sekund och den senare
högst 15,4 kubikmeter vatten per sekund, sålunda helt obetydliga
6 Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
vattenkvantiteter i förhållande till hela den vid Trollhättan framrinnande
vattenmängden.
Med hänsyn till utgången af de redan afgjorda rättegångarna angående
rätten till vattnet i Trollhare strömmar, torde man väl kunna
utgå från det antagandet, att kronans talan i nyssnämnda två mål skall
åtminstone till hufvudsakliga delar bifallas.
Såvidt mig varit möjligt utröna, finnas nu förutom nämnda Trollhättans
elektriska kraftaktiebolags och ingeniör Stridsbergs verk vid Trollhättan
icke andra industriella anläggningar än det Trollhättans pappersbruksaktiebolag
tillhöriga, strax nedom Önan belägna pappersbruket, fordom
benämndt Tröskelns kvarn, samt Trollhättans oljeslageri och Nydqvist
& Holms mekaniska verkstad.
Hvad då först angår Tröskelns kvarn, är den därvid använda vattenkvantiteten,
som tages från den lilla bassängen nedanför önan, så obetydlig,
att, äfven om frågan om den rätt till användandet däraf, som kan
tillkomma ägaren af Tröskelns kvarn, lämnas åsido, densamma icke synes
kunna spela någon roll för sättet af uttagande i större skala af den kronan
tillhöriga vattenkraften vid Trollhättan.
Beträffande däremot Trollhättans oljeslageri samt Nydqvist & Holms
mekaniska verkstad, så uttages det för desammas drift använda vattnet
genom sidolopp från kanalen ned till älfven, och då det torde vara uppenbart,
att till kanalen icke får insläppas mera vatten, än som erfordras för
densammas begagnande för själfva kanalfarten, kan man väl icke utan
skäl påstå, att därvidlag föreligga förhållanden, som hittills kunnat fortgå
endast på den grund, att, då god tillgång på obegagnadt vatten funnits,
någon anmärkning däremot icke framställts.
östra delen af Malgön, hvarå fordom legat verk, som innehafts af
Nya Trollhätte kanalbolng, är för närvarande obegagnad.
Enär, såsom af hvad ofvan anförts framgår, för kanalbolaget till dessa
verk icke kan finnas någon annan rätt än den, som kan härledas från
kronan, föreligga beträffande dem samma förhållanden som vid önan och
västra delen af Malgön, ehuru för bestämmande af storleken af den vattenkvantitet
och det utmål, som bör tillkomma de gamla sågar eller kvarnar,
som haft sitt läge därstädes, någon rättegång från kronans sida ännu
icke mot kanalbolaget anhängiggjorts.
När kanalbolaget år 1897 begärde syn enligt 1880 års vattenrättsförordning
för att å västra delen af Malgön anlägga en kraftuttagningsstatiön,
bestred emellertid kronan denna kanalbolagets ansökan, under
Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
7
framhållande, att kanalbolagets rätt till vatten- och landområde därstädes
icke vore utredd; och förklarade Iwadsrätten i anledning däraf genom
beslut den 14 december 1897 det af kanalbolaget sålunda anhängiggjorda
målet hvilande i afbidan på utgången af en blifvande äganderättstvist.
Sedermera har emellertid kanalbolaget på därom gjord underdånig
ansökan erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att, utan att dock själfva äganderättsfrågan
därigenom finge prejudiceras, vid västra delen af Malgön under
föreskrifna villkor uttaga en mindre vattenkvantitet för användande
till en elektrisk kraftuttagningsstation därstädes, hvars ändamål hufvudsakligast
torde vara att för kanalens behof anskaffa belysning samt kraft
till slussarnas öppnande och stängande, och sedan under sistlidna år tillstånd
efter syn jämlikt 1880 års förordning därtill vunnits, pågå för närvarande
arbeten med anläggningens utförande.
Enligt hvad ofvan nämnts, äger kanalbolaget landområdena å östra
stranden invid själfva Trollhättefallen, men då jämlikt ofvan anförda domar
kronan äger Trollhare strömmar i sin helhet, kan någon rätt till
vattnet lika litet tillkomma ägaren af östra stranden som ägaren af den
västra.
Vid ett den 1 juni 1795 fastställdt laga skifte å den invid östra
stranden vid Trollhättefallen belägna utmarken, Trollhätteberg, har ock i
enlighet därmed uttryckligen bestämts, att gränsen för denna utmark mot
älfven utgjordes af själfva älfstranden.
Sammanfattas nu hvad ofvan anförts, framgår däraf, att kronan, med
undantag af berörda, på grund af äldre upplåtelser, skatteköp från kronan,
beroende inskränkningar, hvilkas omfattning icke ännu äro rättsligen
bestämda, men hvilka väl icke kunna vara af den betydelse, att de hindra
användandet af vattenkraften för öfrigt, är ägare af samtliga fallen
vid Trollhättan.
Men då Nya Trollhätte kanalbolag är ägare af eller innehar besittningsrätten
till östra stranden samt Trollhättans elektriska kraftaktiebolag
äger den västra stranden, föreligger den egendomliga situationen, att kronan,
ehuru ägare af allt vattnet, i saknad af därför erforderligt strandområde
är beröfvad möjlighet att tillgodogöra sig detsamma.
I lifligt minne torde vara, huru vid 1902 års riksdag af Kungl.
Maj:t till lösning af denna svårighet framlades ett förslag, hvars hufvudgrunder
voro, att för vattenkraftens tillgodogörande å västra stranden
skulle anläggas två särskilda kraftstationer, den öfre af Trollhättans elektriska
kraftaktiebolag och den nedre af krouan, att nämnda aktiebolag af
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
kronan tillförsäkrades rätt att för all framtid för bolagets kraftstation
tillgodogöra sig den vattenmängd, som på grund af blifvande laga synedom
finge vid hvarje tid genom den till denna anläggning hörande tunneln
framföras, samt att kronan i utbyte däremot, förutom en bestämd
afgift, skulle af kraftaktiebolaget erhålla ett vid det nedersta fallet beläget
jordområde för anläggningen af den kraftstation, som skulle tillgodogöra
den nedersta delen af fallen, som kronan för sin räkning skulle
bibehålla.
Sedan statsutskottet hemställt om bifall med mindre väsentliga förändringar
till hvad i den kungl. propositionen sålunda föreslagits, mot
hvilken hemställan dock samtliga utskottsledamöter från Andra Kammaren
reserverade sig, blef den kungl. propositionen af Första Kammaren
bifallen, men af Andra Kammaren afslagen, hvadan frågan för den gången
förföll.
I den af Andra Kammarens utskottsledamöter afgifna reservationen
framhölls bland annat, att fullständig utredning saknades, huruvida icke
ue för kraftuttagningen erforderliga anordningarna skulle med mindre
kostnad Kunna utföras på östra älfstranden, samt att, äfven om vid ifrågasatt
ombyggnad af Trollhätte kanal en del af den vid denna strand
belägna mark blefve för den nya kanalens framdragande erforderlig, möjlighet
dock icke syntes vara utesluten till att utrymme för såväl kanalanläggningen
som vattenledning för kraftuttagning å denna strand kunde
beredas, hvarjämte hemställdes, att Kungl. Maj:t täcktes låta föranstalta
om förnyad och fullständig utredning i ämnet samt till Riksdagen inkomma
med det förslag, hvartill en sådan utredning kunde gifva anledning.
Sedermera har, vid föredragning af Riksdagens skrifvelse med anledning
af nämnda kungl. proposition, Kungl. Maj:t, som funnit särskild
utredning böra genom sakkunnig person verkställas därom, huruvida icke
vattenkraften vid Trollhättan, äfven under förutsättning att ifrågasatt ombyggnad
af Trollhätte kanal komme till stånd, kunde ändamålsenligt tillgodogöras
genom kraftuttagningens förläggande till älfvens östra strand,
uppdragit åt civilingeniören J. G. Richert att efter undersökning härom
till Kungl. Maj:t afgifva det yttrande och förslag i berörda afseende,
hvartill undersökningen kunde gifva anledning, hvarjämte Richert bemyndigats
att, för den händelse mark för dylik anläggning erfordrades från
af Nya Trollhätte kanalbolag disponerad jord, om förvärfvande för kronans
räkning uf denna mark med kanalbolaget preliminärt förhandla.»
9
Riksdagens Skrifvelse, N:o 143.
Sådant yttrande och lönnlag hade, enligt hvad i motionen vidare
meddelas, den 30 december 1902 till jordbruksdepartementet inkommit.
»Emellertid», fortsätter motionären, »torde det vara uppenbart, att lika
litet som det med en sådan undersökning afseddä ändamålet kan vinnas,
därest densamma ej verkställes fullt allsidigt, i hvilket afseende det väl
kan ifrågasättas, huruvida m person kan behärska de såväl kanalanläggningen
som kraftledningen berörande olika ämnen, som af frågan beröras,
lika litet kan det vara lämpligt att med kanalbolaget ingå i underhandlingar
om förvärf för kronans räkning af särskilda delar mark, som utaf
kanalbolaget disponeras, därest behof finnes att åt kronan förvärfva hela
kanalverket med dess tillhörigheter, hvilket är fallet, om staten skall utföra
den ombyggnad eller utvidgning af Trollhätte kanal, som redan
länge ifrågasatts.
Frågan om denna ombyggnad af Trollhätte kanal har nu inträdt i
ett nytt skede, sedan kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med en den
15 februari 1902 dagtecknad skrifvelse till Kungl. Maj:t öfverlämnat ett
af öfverstelöjtnanten P. Laurell uppgjordt förslag till sådan ombyggnad,
hvilket sedan remitterats för yttrande till underordnade myndigheter.
Enligt detta i storartad skala uppgjorda förslag skulle en ny kanal
anläggas i nära öfverensstämmelse med den af Kristofer Polhem i början
af 1700-talet föreslagna och sedan delvis utförda planen.
Kostnaderna för den nya farled, som nämnda styrelse anser böra utföras
med ett djup af 6 meter och med en minsta bottenbredd af 30 ä
26 meter i gräfd kanal och af 60 meter i den öppna älfven, beräknas att
enligt det af styrelsen förordade alternativet för kanalens anläggning
komma att uppgå i jämnt tal till 32,000,000 kronor, hvari dock icke inberäknats
kostnaderna för anordnande af erforderliga hamnar i Vänern
eller inlösen af verken vid Lilla Edet.
Mer än tvifvelaktigt torde dock vara, om en kanal af sådana dimensioner
kan erfordras för att tillfredsställa trafikens behof äfven med hänsyn
till den utveckling, den under en öfverskådlig framtid kan taga, samt
om de finansiella uppoffringar, som anläggningen af en kanal i så storartad
skala måste medföra, stå i något rimligt förhållande till de fördelar,
som därigenom skulle kunna vinnas.
Från många håll har gjort sig gällande den åsikten, att denna kanalfråga,
som med hänsyn till trafikens behof och de svårigheter, som äro
förenade med den nuvarande kanalanläggningen, obestridligen tränger till
ett snart afgörande, lämpligast skulle lösas på det sätt, att de nuvarande
Bih. Ull Riksd. Prof. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 35 Höft. 2
10
.Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
kanallinjerna förbättrades och utvidgades samt att en ny kanallinje med
måttliga dimensioner å östra stranden anlades, hvarför kostnaderna kunna
antagas skola uppgå blott till en bråkdel af hvad som erfordras för utförandet
af den ifrågasatta stora kanalen.
I detta afseende torde särskild uppmärksamhet böra fästas vid den,
såsom det uppgifves, af kanalbolagets förre öfveringeniör C. Wallström
framkastade tanken att förlägga den nya kanalleden med inlopp ofvanför
Stallbacka och utgångspunkt nedanför Åkers Ström å östra stranden inåt
landet från den nuvarande kanalleden räknadt.
Genom erhållande sålunda af dubbla kanalleder skulle den stora fördelen
vinnas, att särskild kanalled skulle erhållas för uppgående och nedgående
fartyg. Men huru än utvidgningen af Trollhätte kanal kommer
att ske, vare sig enligt en mera omfattande eller efter en blygsammare
plan, visst torde dock under alla förhållanden vara, att denna utvidgning
eller ombyggnad med hänsyn till den betydelse, denna farled, som förbinder
landets största insjö och det där omkring liggande upplandet med
Yästerhafvet, äger, icke bör öfverlämnas åt det nuvarande kanalbolaget
eller annat bolag, utan utföras af staten.
Likaväl som det ansetts nödvändigt, att de stora järnvägslinjerna böra
anläggas och administreras af staten, likaväl torde det ock vara erforderligt,
att denna kanalled, som utan tvekan i betydelse kan jämföras med
en stambana, äfven innehafves af staten. I den ofvan nämnda, af Riksdagens
revisorer till 1896 års Riksdag afgifna berättelsen framhölls äfven,
att det borde tagas i öfvervägande, huruvida icke Nya Trollhätte kanal
genom lösen eller köp kunde för kronan förvärfvas.
En förutsättning för genomförandet af förut berörda, af kungl. vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen nyligen till Kungl. Maj:t öfverlämnade förslaget
till kanalens utvidgning är ock förvärfvandet för kronans räkning
af Nya Trollhätte kanalbolags jord och rättigheter, och har i kostnadsförslaget
till denna anläggning för inlösen af bolagets jord och rättigheter
upptagits ett belopp af 4,000,000 kronor.
Svaret på frågan, om statens intressen i denna kanalled och de
områden, som af kanalbolaget innehafvas, äro så stora, att desamma
böra åt statsverket förvärfvas, torde därför icke kunna blifva annat än
jakande.
Men då uppställer sig spörsmålet, om möjlighet finnes för kronan att
utan kanalbolagets medgifvande kunna förvärfva desamma.
Enligt 9 § i det för Nya Trollhätte kanalbolag den 2 februari 1838
Riksdagens Skrifvelse N:o 143. .''11
meddelade privilegium är bolaget nu skyldigt att till kronan årligen erlägga
allt, hvarmed den behållna inkomsten öfverstiger etthundra tusen
riksdaler banko.
För den händelse, att den af kronan mot kanalbolaget förda talan
om skyldighet för bolaget att till kronan redovisa afkomsten af bolagets
så kallade enskilda tillgångar, i motsats till hvad nu skett, af domstolarna
bifallits, hade naturligen frågan om statens förvärf af kanaiver ket ställt
sig betydligt enklare, då bolaget icke kunde antagas hafva något emot att
afhända sig ett kanalverk, af hvilket det aldrig årligen, huru stora än
inkomsterna blefve, kunde erhålla större afkastning än 150,000 kronor,
och inlösningssummans storlek med hänsyn härtill utan svårighet kunde
beräknas.
Gifvet är, att under nuvarande förhållande, då bolagets privilegium
icke synes för kronan medföra någon inlösningsrätt, denna fråga ställer
sig helt annorlunda. Härvidlag är dock att märka, att, då kanalbolagets
egendom skulle af kronan förvärfvas för anläggande eller utvidgning af
en allmän farled, rätt till expropriation af hvad för sådant ändamål erfordras
under alla förhållanden torde förefinnas.
Därjämte torde det vara uppenbart, att, om ny, förbättrad kanalled
af staten anlägges, kanalbolaget, då trafiken gifvetvis skulle söka sig till
en sådan kanalled, som hastigare kunde framsläppa fartyg äfven med
större dimensioner, än den nuvarande kanalen tillåter, och väl äfven mot
billigare afgifter än den nuvarande, då dessa kunde bestämmas äfven med
hänsyn till det allmännas behof af billiga kommunikationsmedel, icke
skulle hafva något intresse af att vidare bibehålla en egendom, af hvilken
det icke längre skulle kunna skörda någon fördel.
Det torde väl dessutom icke kunna förutsättas, att kanalbolaget, som
under långliga tider varit i åtnjutande af de stora förmåner, som bolagets
privilegier beredt detsamma, och hvarom Riksdagens revisorers berättelse
till 1896 års Riksdag lämnar upplysningar, som böra väl beaktas, skall
ställa sig afvisande gentemot eu billig uppgörelse med kronan, då nu
under ändrade förhållanden det allmännas intresse synes kräfva, att staten
upptager den allmänna samfärdselsled och öfriga egendom, som af bolaget
innehafvas.
Af det ofvan anförda torde framgå, att såväl frågan om kanalledens
förbättrande som frågan om tillgodogörandet af den kronan tillhöriga
vattenkraften vid Trollhättan för sin lösning synas kräfva, att Nya Trollhätte
kanalbolags egendom af kronan förvärfvas.
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
Ett uppskof härmed är liktydigt med ett uppskjutande af lösningen
af dessa bägge för landet så viktiga frågor, och torde det icke nog kunna
framhållas, att, huru än förbättringen af kanalen kommer att utföras,
kanalbolagets egendom i allt fall för detta ändamål måste för kronans
räkning förvärfvas; hvarför det äfven, oafsedt den betydelse detta förvärfvande
för frågan om tillgodogörandet af kronans vattenkraft vid Trollhättan
äger, icke finnes något skål för att icke iu förr dess hellre stripa
sig an därmed.
Jag tvekar icke att än ytterligare betona, att i vida kretsar, särskilt
bland dem, som äro intresserade för sjöfarten, den åsikten allt mer gör
sig gällande, att kronans stora intressen vid Trollhättan skulle bäst tillgodoses
och lösningen af såväl kanal- som kraftuttagningsfrågan lämpligast
och skyndsammast skulle ske på det sätt, att det af kungl. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen framlagda stora och dyrbara kanalprojektet snarast
möjligt öfvergåfves, men att arbetet däremot koncentrerade sig därpå,
att en kanal med måttliga dimensioner komme till anläggning å östra
stranden, möjligen i samband med en förbättring och utvidgning af den
nuvarande kanalen, i hvilket fall väl icke någon tvekan kan föreligga
därom, att å östra stranden utrymme för en anläggning för tillgodogörande
af den kronan tillhöriga vattenkraften jämväl å denna strand kan
beredas.
Beträffande kraftuttagningen torde äfven böra erinras därom, att,
sedan nu äfven frågan om järvägarnas drift med elektrisk kraft, framställd
ur våra vattenfall, trädt i förgrunden, kronan äger ett direkt intresse
i att vattenkraften vid Trollhättan snarast möjligt kan användas,
liksom det äfven bör framhållas, att en utredning bör verkställas därom,
huruvida icke, genom afyttring af elektrisk kraft till de i närheten af
Trollhättan belägna städerna och industricentra, vare sig en sådan afyttring
sker direkt af staten från en vid Trollhättan anlagd kraftstation
eller förmedlas af den enskilda företagsamheten, som ju kan lämnas tillfälle
att från en af staten där anlagd station i större eller mindre utsträckning
af kronan få förhyra kraft, sådana ekonomiska fördelar kunna
vinnas, att staten redan härigenom skulle kunna erhålla full ersättning
för de uppoffringar, som skulle vara förenade med förvärfvet af Nya
Trollhätte kanalbolags egendom.
Sedan kronan nu förklarats vara ägare af Trollhättefallen, har kronan
ock skyldighet tillse, att denna för vår industri så viktiga drifkraft också
snarast möjligt kommer till användning, och då det äfven ligger i det
Riksdagens Skrifvelse N:o 143. 13
allmännas intresse, att äganderätten till denna kraftkälla alltjämt odelad
bibehalles i statens hand, öppnar sålunda förvärfvet af kanalbolagets egendom
utväg för kronan att icke blott oberoende af alla enskilda intressen
kunna i sin helhet själf tillgodogöra sig denna kraft, utan äfven att därigenom
kunna påskynda, lösningen af den icke mindre viktiga kanalfrågan
.
Därjämte bör äfven tagas i betraktande, att nu vid Trollhättan håller
på att utveckla sig ett raskt framåtgående industrisamhälle, för hvilket
man redan vidtagit åtgärder för erhållande af stadsrättigheter, samt att
den mark, hvarå detta samhälle uppväxer, äges af Nya Trollhätte kanalbolag;
hvadan sålunda äfven häri ligger en anledning för kronan att söka
förvärfva kanalbolagets egendom, då det väl icke kan vara lämpligt, att
en sådan egendom med däraf beroende inflytande på ett helt samhälles
utveckling ligger i ett enskildt bolags hand.»
Enligt Riksdagens mening torde kunna ifrågasättas, huruvida icke
Irollhätte kanal- och slussverk med dess tillhörigheter bör för statsverkets
läkning förvärfvas, pa det att genom statens försorg erforderliga åtgärder
må kunna vidtagas till tidsenligare utveckling och ordnande af nämnda
viktiga trafikled; och denna fråga synes stå i så nära samband med frågan
om tillgodogörande af den kronan tillhöriga vattenkraften i Göta älf vid
Trollhättan, att dessa båda frågor böra gemensamt behandlas. Hvad sistnämnda
fråga beträffar, är dess afgörande till en början beroende på beslut
om, å hvilken sida af Göta älf, den östra eller västra, kraftuttagningen
skall förläggas. Härom pågå för närvarande undersökningar, i det
att. en af ingeniören J. Gust, Richert på uppdrag af Eders Kungl. Maj:t
afgifven framställning med förslag i afseende å tillgodogörande af vattenkraften
vid Trollhättan genom kraftuttagningens förläggande till älfvens
östra strand är öfverlämnad till utlåtande af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Berörda, ingeniören Richert lämnade uppdrag innefattar äfven,
enligt hvad Riksdagen inhämtat, bemyndigande för honom att, för den
händelse mark för sistnämnda anläggning erfordrades från af Nya Trollhätte
kanalbolag disponerad jord, å kronans vägnar preliminärt förhandla
med kanalbolaget om förvärfvande för kronans räkning af sådan mark.
Uppgörelse om dylikt inköp af mark synes emellertid, såsom ofvan angivits,
lämpligen böra ske i sammanhang med aftal om kanalverkets öfvertagande
af statsverket, därest ett sådant öfvertagande må anses önskvärdt,.
liih. till Riksd. Prof. 1903. 10 Sami. 1 Afl. 1 Band. 3.1 Haft. 3
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 143.
Och vid sådant förhållande synes en utredning i det i motionen omförmälda
syfte vara erforderlig.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes med Trollhätte nya kanalbolag inleda underhandlingar
för utredande, till hvad pris och under hvilka villkor i öfrigt Trollhätte
kanalbolags fasta egendom samt för kanalverkets drift erforderliga lösa
egendom må kunna för statsverkets räkning förvärfvas, samt därefter till
Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill förhållandena ma föranleda.
Stockholm den 22 maj 1903.
Med undersåtlig vördnad.
CKNTRALTRYCKER1BT, STOCKHOLM, 1903.