Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
1
N:o 136.
Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 22 maj 1903.
— — — — Andra Kammaren den 22 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen angående skog slag stiftning och
därmed i samband stående ämnen.
(Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 5 och memorial n:o 10).
[Till Konungen.
Genom särskilda propositioner, n:is 46—49, af den 16 februari
innevarande år bär Eders Kungl. Maj:t
dels, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslagit Riksdagen att antaga
vid propositionen n:o 46 fogade förslag till
1) lag angående vård af enskildes skogar,
2) lag angående skyddsskogar,
dels föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen n:o 47
fogade förslag till
1) ändring af vissa i kap. II och kap. V i kungl. förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket
den 26 januari 1894 meddelade bestämmelser,
Bill. till Rilcsd. Prof,. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Höft. (N:o 136). 1
2 Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
2) förordning angående förvaltningen af städernas skogar,
3) förordning angående förvaltningen af sockenallmänningar och
besparingsskogar i Kopparbergs, Gäfleborgs, Västerbottens och
Norrbottens län,
4) förordning angående skogsvårdsstyrelser och
5) förordning angående skogsvårdsafgifter,
dels föreslagit Riksdagen att till efterrättelse inom de delar af
Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, räknadt
från den dag, Eders Kungl. Maj:t bestämmer, för sin del antaga ett i
propositionen n:o 48 intaget förslag till
förordning angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven
afverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län,
dels ock, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslagit Riksdagen att
antaga vid propositionen n:o 49 fogade förslag till
1) lag, innefattande tillägg till § 5 i förordningen den 21 december
1857 om ägors fredande emot skada af annans hemdjur
samt om stängselskyldighet,
2) lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april 1889 angående
tiden för nyttjanderättsaftals bestånd.
I sammanhang med nämnda lagförslag har Riksdagen förehaft till
behandling åtskilliga inom Riksdagen väckta motioner i anledning af
berörda förslag och i ämnen, som därmed stå i samband.
De erinringar och uttalanden, hvartill granskningen af dessa lagförslag
gifvit anledning, och Riksdagens med anledning af samma förslag
samt vissa af förberörda motioner fattade beslut får Riksdagen
härmed för Eders Kungl. Maj:t anmäla:
I. Förslaget till lag angående vård af enskildes skogar.
I likhet med Eders Kungl. Maj:t har Riksdagen ansett, att en
skogslag för vårt land, då den af många skäl ej lämpligen kan grundas
på utsyningstvång, måste vara affattad på det sätt, att den ej uppställer
andra fordringar på den enskilda skogshushållningen i gemen,
än att skogsmarken ej vanskötes särskildt med hänsyn till dess reproduktionsförmåga.
Nekas kan ej, att med en dylik lag omdömet hos
dem, hvilka blifva satta att kontrollera lagens efterlefnad, erhåller ett
ganska stort inflytande. Riksdagen har därför ägnat mycken omsorgåt
att gifva lagens bestämmelser det innehåll, att de så vidt möjligt
skydda mot eventuella godtyckligheter från lagens handhafvare sida.
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
Först och främst vill Riksdagen i fråga härom påpeka, att Riksdagen
sökt gifva 1 § en bestämdare affattning. Så förutsattes, enligt
den formulering Riksdagen antagit, såsom villkor för vederbörande
myndigheters befogenhet att inskrida, att skogens återväxt -»uppenbarligen-»
äfventyras, det vill säga, att myndigheterna icke äga inskrida
förr, än det rent objektivt sedt för alla dem, som besitta något omdöme
i förevarande afseende, är påtagligt, att vanskötsel föreligger.
Därigenom har i sjkifva verket utgångspunkten för ingripandet i den
enskildes skogshushållning på uttryckligt sätt begränsats till de egentliga
rofhyggena^ där hvar och en med sinne för det allmänna gärna
skulle se lagens arm hejdande ingripa, och därigenom bör också skydd
hafva gifvits mot ett ingripande, förorsakadt, af ett ensidigt fasthållande
vid den ena eller andra förstuga teorien. Till denna fråga, om garantier
mot missbruk af lagen, återkommer Riksdagen här nedan.
Vanskötsel af skogsmark efter afverkning kan gifvetvis äga rum
icke blott på det sätt, att marken blifver föremål för ett olämpligt
behandlingssätt, utan äfven därigenom att åtgärder, som äro erforderliga
för att markens reproduktionsförmåga icke skall förminskas eller
omintetgöras, icke vidtagas. För att bättre gifva uttryck åt hvad vanskötsel
sålunda enligt Riksdagens tanke innebär, åt såväl den positiva
som den negativa formen däraf, har Riksdagen utbytt orden »marken
så behandlas» mot uttrycket »med marken så förfaras». Uttrycket »skogens
föryngring» har Riksdagen funnit lämpligen böra ersättas med orden
»skogens återväxt», då sistnämnda uttryck bättre öfverensstämmer med
allmänt språkbruk och förut finnes användt i lagen angående åtgärder
till förekommande af skogsförödelse inom Gottlands län den 30 mars
1894. I hvarje fall måste det förfarande, som skall hafva ägt rum för
att de påföljder, denna lag stadgar, skola inträda, kunna betecknas
såsom vanskötsel, med afseende hvarå Riksdagen användt den ordställning,
att ordet »vanskötsel» kommit att omfatta hvarje uppenbart
äfventyrande af återväxten.
Bestämmelserna rörande hvilken de påföljder skola drabba, som
vanskötsel af skogsmark enligt lagförslaget kan medföra, hafva synts
Riksdagen i viss mån oklara. Under det således i 1 § uttalas, att
afverkaren är skyldig att verkställa de särskilda åtgärder lör skogens
föryngring, som till följd af afverkning äro erforderliga, äro 3 §:s
stadganden om det rättsliga förfarande, som för lagbudens upprätthållande
påkallas, så affattade, att man ej alltid med full säkerhet torde
kunna urskilja, huruvida det lagliga ingripandet bör riktas mot ägaren
eller afverkaren, därest dessa äro skilda personer; och i fråga om den
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
mest. kännbara påföljden, som enligt, denna § kan komma till användning,
nämligen afverkningsförbud, är stadgandet så affattadt, att det
är uppenbart, att denna påföljd kan komma att drabba ägaren,
oberoende af om han gjort sig skyldig till vanskötseln eller icke, detta
utan att någon regressrätt uttryckligen tillerkännes honom mot den
försumlige afverkaren.
Riksdagen, som ansett bestämmelserna härom vara af den principiella
betydelse, att de böra meddelas redan i 1 §, har ock sökt gifva
dem en sådan affattning, att det för hvarje fall må vara tydligt, å
hvilken ansvaret i detta hänseende lagligen hvilar. Till fullo delande
den af högsta domstolen uttalade uppfattning, att den, som öfverträdt
lagens föreskrifter, bör drabbas af de för öfvert.rädelsen stadgade påföljder
och att således, då vanskötsel af skogsmark ägt rum, den, som
låtit vanskötseln komma sig till last, skall vara pliktig att vidtaga de
åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga, har Riksdagen
låtit denna grundsats främst erhålla sitt uttryck i nämnda paragraf.
Men af praktiska skäl och med hänsyn till angelägenheten häraf, att
lagen varder i möjligaste måtto effektiv, har Riksdagen tillika funnit
nödvändigt att, för den händelse af ägare afverkningsrätt upplåtits till
annan och denne gjort sig skyldig till vanskötsel, jämväl ägare —
den som meddelat upplåtelsen eller hans efterträdare i rätten till fastigheten
— blifver ansvarig för att sådana åtgärder vidtagas. En ägare
af skogsmark skulle nämligen eljest allt för lätt kunna kringgå lagens
bestämmelser genom skenupplåtelse af afverkningsrätt till annan person,
som saknade medel att verkställa de åtgärder för återväxtens betryggande,
hvartill han enligt lagen blefve skyldig, eller som genom att
afvika undandroge sig berörda skyldighet. Och äfven bortsedt från detta
fall, torde ofta inträffa, att afverkningsrättsinnehafvare lyckas undandraga
sig eller befinnes urståndsatt att fullgöra de förpliktelser, han
i förevarande afseende ådragit sig. Att ansvarigheten enligt denna
lag sålunda bestämmes innebär enligt Riksdagens mening ej någon
orättvisa mot ägare till skogsmarken, hvarken mot den, som upplåter
afverkningsrätt, enär denne dels genom att härvid iakttaga nödig försiktighet
bör kunna trygga sig mot kostnader i följd af de öfverträdelser
af lagens föreskrifter, hvartill afverkningsrättsinnehafvaren kan
komma att göra sig skyldig, och dels ju är den närmaste att i eget
intresse öfvervaka afverkningens bedrifvande, eller mot den, som senare
förvärfvar fastigheten, enär denne sistnämnde vid förvärfvet icke lärer
underlåta att taga hänsyn till huruvida sådan uppenbar vanskötsel, som
i denna lag afses, å egendomen ägt rum. För öfrigt får icke för
-
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
bises, att af de till återväxtens behuggande företagna åtgärder varder
en följd, att fastigheten med tiden stiger i värde.
Att ägare till skogsmark, hvilken fått vidkännas kostnader i följd
af vanskötsel, hvartill afverkningsrättsinnehafvare gjort sig skyldig,
emellertid bör äga regressrätt mot den sistnämnde, finner Riksdagen
otvifvelaktigt, och har bestämmelse därom införts i lagen. Därjämte
har Riksdagen, särskildt med afseende å den af Riksdagen beslutade
utvidgning i jordägares ansvarighet, funnit nödvändigt, att i lagen införas
bestämmelser, hvarigenom jordägare skyddas mot ansvarspåföljder
i anledning af kontrakt om afverkningsupplåtelser, som han afslutat
innan lagen trädt i kraft.
Slutligen har Riksdagen, då landstingsområdet och icke länet, ur
flere synpunkter torde böra vara det naturliga distriktet för skogsvård
sstyrelserna, i enlighet med två motionärers framställning vidtagit
förändring i sådan riktning.
2-4 §§.
Enligt Eders Kung!. Maj:ts förslag har förfarandet mot den, som
gjort sig skyldig till vanskötsel af skogsmark, hufvudsakligen lagts i
händerna på en administrativ myndighet, Konungens befallningshafvande.
1 detta afseende har Riksdagen ansett lagförslaget böra, till
mera fullständigt betryggande af den enskildes rättssäkerhet, väsentligen
omarbetas.
Enligt 3 § är det Konungens befallningshafvande, som, därest
skogsmark befunnits vara utsatt för vanskötsel, har att förelägga den,
som till vanskötseln gjort sig skyldig, att inom viss tid vidtaga de
åtgärder, som för markens återställande i skogbärande skick finnas
erforderliga, äfvensom, i den mån sådant finnes vara af nöden och
kunna ske utan förnärmande af annans rätt, förbjuda afverkning tills
vidare och intill dess annorlunda varder af Konungens befallningshafvande
förordnadt, å egendomens hela skogsområde eller så stor del
däraf, som skäligt pröfvas.
Den befogenhet, som sålunda tilldelats Konungens befallningshafvande,
har Riksdagen ansett böra öfverlämnas åt domstol hufvudsakligen
af det skäl, att Riksdagen däri sett ytterligare en garanti mot
tänkbara missbruk vid lagens tillämpning. Uppenbart är nämligen, att,
äfven om länsstyrelserna icke lämna något öfrigt att önska med afseende
å samvetsgrannhet och insikt, proceduren därstädes ej i samma grad
som förhandlingen vid domstol är ägnad att främja eu allsidig och på
-
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
liflig utredning. Riksdagen håller äfven före, att en sådan utvidgning
af det administrativa väldet som ifrågavarande bestämmelser innebära
ej kan påräkna stöd i den allmänna meningen inom landet.
Den enda väsentliga olägenhet, som vidlåder dom stol sförfarande t
i jämförelse med den administrativa proceduren, torde vara att domstolsförfarandet
i allmänhet tager längre tid i anspråk.
I det fall, att den skogsafverkning, hvarom fråga blifvit, redan
afslutats och inskridandet enligt lagen endast afser att förmå vederbörande
att vidtaga erforderliga åtgärder för markens återställande i
skogbärande skick, torde emellertid oftast ett afgörande af domstol utan
olägenhet kunna afvaktas, särskildt om det lämnas domstolen öppet att
genom beslut under rättegången, innan målet slutligen pröfvas, meddela
afverkningsförbud, hvilket kan finnas nödigt såsom tvångsmedel. Då
det däremot gäller att hejda en pågående förödande skogsafverkning,
torde ett af domstol meddeladt afverkningsförbud ofta komma för sent.
Riksdagen har därför, i likhet med hvad enligt Eders Kungl. Maj:ts
förslag ägt rum, funnit nödigt bereda skogsvårdsstyrelsen tillfälle att
på den snabbare administrativa vägen utverka ett^ preliminärt afverkningsförbud,
som sedermera pröfvas af domstol. A detta förbud höra
enligt Riksdagens åsikt tillämpas de i utsökningslagen rörande skingringsförbud
gifna bestämmelser, dock att, enär afverkningsförbudet
meddelas på begäran af en offentlig myndighet — skogsvårdsstyrelsen —
pant eller borgen för skada, som kan genom åtgärden vederparten
tillskyndas, icke bör fordras. För att blifva effektivt bör uppenbarligen
hvarje afverkningsförbud omedelbart gå i verkställighet; härom fordras
emellertid uttryckligt stadgande hvad beträffar genom domstols beslut
meddeladt afverkningsförbud.
Jämte det, till godo för rättssäkerheten, beslutanderätten enligt
lagen öfverflyttas från administrativ myndighet till domstol, bör enligt
Riksdagens uppfattning exklusiv initiativrätt tillerkännas skogsvårdsstyrelsen.
Att den undersökning, hvarmed ett ingripande enligt lagen
i hvarje fall inledes, kommer till stånd allenast efter framställning af
skogsvårdsstyrelsen, bos hvilken myndighet torde förefinnas icke blott
opartiskhet och forstlig sakkunskap utan ock kännedom om de lokala
förhållandena, innebär ytterligare en garanti för den enskilde skogsägaren
eller afverkningsrättsinnehafvaren att ej utan skäl utsättas för
de obehag och olägenheter, ett sådant ingripande lätt kan medföra.
Skogsvårdsstyrelsens befattning med lagens handhafvande bör
emellertid ingalunda inskränkas därtill, att skogsvårdsstyrelsen pröfvar,
huruvida undersökning skall äga rum eller icke. Utan om det vid
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
undersökningen befunnits, att skogsmark är utsatt för vanskötsel,
bör skogsvårdsstyrelsen lämpligen söka träffa godvillig öfverenskommelse
med vederbörande om vidtagande af de för återväxtens betryggande
erforderliga åtgärder. Då det synes ''vara af största vikt, att
lagens ändamål, såvidt möjligt, vinnes på öfvertygelsens väg utan
användande af tvångsmedel, bvilka lätt kunna väcka motvilja mot
lagen och minska det allmänna intresset för skogens vård, anser
Riksdagen en anvisning för skogsvårdsstyrelsen i nu berörda afseende
böra inrymmas i lagen. Endast om det visar sig omöjligt att bringa
till stånd en tillfredsställande öfverenskommelse med vederbörande
skogsägare eller afverkningsrättsinnehafvare eller de i en sådan öfverenskommelse
aftalade åtgärderna blifvit eftersatta, torde skogsvårdsstyrelsen
böra tillgripa utvägen att låta vid domstol anhängiggöra talan
mot den tredskande eller försumlige.
Då Riksdagen i likhet med Eders Kungl. Mäj:t funnit oundgängligt,
atf till skogarnes skydd må kunna användas ett i de enskilde medborgarnes
rättsförhållanden så kraftigt ingripande medel som afverkningsförbud,
har Riksdagen låtit sig angeläget vara att tillse, om och
på hvad sätt de olägenheter, hvilka ett sådant förbud medför för den
däraf träffade skogsägaren eller afverkningsrättsinnehafvaren, må kunna
mildras utan att den med förbudet afsedda verkan därigenom äfventyras.
Därvid har Riksdagen funnit lämpligt i lagen infoga erinran därom, att
afverkningsförbud, där förhållandena så medgifva, må kunna inskränkas
genom dimensionsbestämmelser, tillåtelse att afverka till husbehof eller
på annat lämpligt sätt. Vidare bör, enligt Riksdagens mening, tillfälle
beredas den, som träffats af afverkningsförbud, att genom ställande af
pant eller borgen hos öfverexekutor befria sig från förbudet. Härigenom
förminskas naturligtvis risken för den enskilde att till följd af
inträffadt afverkningsförbud ådragas ekonomiska förluster.
De i sista stycket af 3 § uti Eders Kungl. Maj:ts förslag meddelade
bestämmelser hafva, sedan pröfningsrätten i dessa frågor öfverflyttats
till domstol, icke vidare ansetts böra kvarstå, hvaremot i förordningen
angående skogsvårdsstyrelser införts föreskrift om skyldighet
för sådan styrelse att på begäran meddela nödiga upplysningar om åtgärder
och beslut på grund af denna lag.
5 §•
Då talan blifvit instämd till domstol, tillkommer det denna att i
det slutliga utslaget efter allmänna rättsgrundsatser pröfva framställda
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
anspråk på ersättning för kostnader å målet, däribland äfven kostnaden
för den enligt 2 § verkställda undersökning. Om däremot förfarandet
ändas med en mellan skogsvårdsstyrelsen och vederbörande skogsägare
eller afverkningsrättsinnéhafvare träffad öfverenskommelse, lärer denna
öfverenskommelse jämväl komma att omfatta kostnadsfrågan. Riksdagen
iinner därför de i förevarande § af Eders Kungl. Maj:ts förslag meddelade
bestämmelser böra såsom obeliöfliga utgå.
6 §•
Hvarje öfverträdelse af ett meddeladt afverkningsförbud bör
otvifvelaktigt bestraffas såsom utgörande en ohörsamhet mot offentlig
myndighets föreskrift, vare sig afverkningsförbudet i sig själft varit
berättigadt eller icke. Men i det senare fallet torde den jämte bötesstraffet
inträdande påföljden, att det olofligen afverkade virket dömes
förbrutet eller ersättning därför utdömes, ofta innebära en i förhållande
till förbrytelsens beskaffenhet orimlig stränghet. Med hänsyn härtill
har Riksdagen ansett lämpligt, att i förevarande § införes en bestämmelse
därom, att, såvidt efter afverkningen förbudet upphäfts genom
utslag, som vunnit laga kraft, förty att förbud icke bort meddelas,
omförmälda påföljd icke må inträda.
7 och 8 §§.
Befogenheten att verkställa beslag innebär otvifvelaktigt alltid en
viss fara för rättssäkerheten, hvilken fara växer i proportion till värdet
af det gods, som kan blifva föremål för beslag. Då de beslag, som
kunna komma att verkställas enligt förevarande lag, kunna omfatta
virkespartier af afsevärdt värde, har Riksdagen ansett i hög grad
angeläget, att lagens bestämmelser bereda största möjliga skydd mot
skada genom obehöriga beslag. I sådant hänseende har Riksdagen till
en början funnit befogenheten att verkställa beslag ej böra anförtros åt
de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställde tillsyningsmän. Den tid
efter beslagets verkställande, inom hvilken åtal skall anhängiggöras,
synes vidare utan olägenhet kunna förkortas till 30 dagar, i likhet med
hvad för motsvarande fall finnes föreslaget i Eders Kungl. Maj:ts förslag
till lag angående skyddskogar. Ytterligare bör, enligt Riksdagens
mening, det beslagtagna virkets ägare hafva ovillkorlig rätt att, innan
frågan om virkets förverkande slutligen pröfvats, påfordra dess försäljning.
9
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
Genom den härmed följande möjligheten för ägaren att efter beslaget
jämförelsevis hastigt åter komma i besittning af virket genom att själf
inköpa detsamma torde han ofta blifva i stånd att skydda sig mot
eljest oundvikliga förluster i följd af ett beslag, hvilket sedermera vid
den slutliga pröfningen befinnes vara obefogadt. Å andra sidan har
Riksdagen funnit den öfverexekutor tillerkända befogenheten att, på
anmälan af åklagaren, före den slutliga pröfningen låta försälja beslagtaget
virke böra uttryckligen begränsas till de fall, då fara är för
virkets förstörelse eller kostnaden för dess förvarande skulle blifva
större än skäligt är. Till skydd för virkesägaren synes slutligen böra
stadgas, att underrättelsen om virkets försäljning skall genom åklagarens
försorg bevisligen delgifvas ägaren; och skäligt torde vara att,
där ägaren bor utom riket, men inom riket har kändt ombud, som äger
att för honom mottaga stämning och afgifva svaromål, sådan underrättelse
meddelas ombudet.
Det kunde väl ifrågasättas, huruvida icke ägare till beslagtaget
virke borde tillerkännas rätt att, innan frågan om virkets förverkande
slutligen pröfvats, mot ställande af pant eller borgen åter komma i
besittning af virket. Innan det beslagtagna virket utlämnades till
ägaren, måste emellertid gifvetvis försiggå en noggrann specifikation
och värdering af detsamma för bestämmande af det ersättningsbelopp,
som i den slutliga pröfningen kunde böra utdömas. Härigenom skulle
ofta vållas en icke ringa kostnad och tidsutdräkt. Med hänsyn härtill
och då virkets ägare enligt de bestämmelser, Riksdagen antagit, i allt
fall kan begära virkets försäljning och själf inköpa detsamma, har
Riksdagen ej funnit tillräckliga skäl föreligga för vidtagande af den
ifrågasatta anordningen, som för öfrigt torde sakna motsvarighet inom
andra områden af svensk rätt.
n §■
Enligt förslaget skulle Konungens befallningshafvande äga att,
där skogs- och hagmark vid egendom vore så sammanförd, att ej med
bestämdhet kunde utrönas hvad som borde anses såsom beteshage, eller
där större delen af utmarken, än som till beteshage vore nödig, vore
till bete inhägnad, på anmälan af skogsvårdsstyrelsen, efter skogsägarens
hörande, meddela beslut om hvad till nödig beteshage för
egendomen finge räknas. Denna bestämmelse har tillkommit på initiativ
af domänstyrelsen, som ansett, att svårigheten att i lagtexten beBih.
till Riksd. Prof. 1903. 10 Sund. 1 Afd. 1 Band, 33 Höft. 2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
stämma hvad som borde räknas till beteshage lättast skulle undvikas,
om frågan finge underställas myndighets pröfning, och erinrat, att det
redan nu tillkomme länsstyrelse att i fråga om boställen, allmänna inrättningars
hemman och kronohemman, som innehades med stadgad
åborätt, meddela beslut när vid skogsindelning fråga uppstode om hvad
till skogsmark vid hemman eller lägenhet finge räknas.
Förut har framhållits, att en utvidgning af den administrativa
befogenheten enligt Riksdagens tanke ej kunde påräkna stöd i den allmänna
meningen inom landet. Särskilt torde detta gälla i ett fall
sådant som det nu förevarande. Den befogenhet, som i förslaget lämnats
myndigheterna, torde knappast någon jordägare vara villig att
tillerkänna dem, och enligt Riksdagens mening är det att befara, att
utöfvandet af denna befogenhet skulle ställa både lagen och dess handhafvare
i en förhatlig dager. Det af domänstyrelsen åberopade förhållande,
att länsstyrelse redan nu i vissa fall hade en liknande befogenhet,
kan ej motivera det starka ingreppet i den enskildes förfoganderätt
öfver sin egendom.
Af lagförslagets hela anda synes framgå, att lagförslaget ej åsyftar
någon väsentlig inskränkning i betesrätten, så mycket mindre som
i lagen uttryckligen stadgas, att den ej skall äga tillämpning å skogsmark,
som brukas till nödig beteshage. För att emellertid än ytterligare
framhäfva hvad lagen i detta afseende innebär har Riksdagen
ansett sig böra i lagförslaget inrycka en bestämmelse därom, att lagen
ej skall utgöra hinder för brukande af nödig betesmark till betning åt
hemdjur.
Särskilt torde faran för skogsåterväxten genom betning kunna i
högst betydlig grad förminskas, om betesrätten inskränkes till den tid
af året, då kreaturen hafva verkligt gräsbete. Riksdagen har emellertid
icke ansett sig böra föreslå något direkt stadgande härom uti förevarande
lagförslag, men funnit lämpligt att, i enlighet med hvad tvenne
motionärer hemställt, i förslaget inrycka en bestämmelse, att Eders
Kungl. Maj:t må äga att efter landstings och hushållningssällskaps
hörande meddela särskilda föreskrifter i detta afseende.
Därjämte har Riksdagen ansett sig böra i lagen införa en bestämmelse
i syfte att lagen ej måtte tolkas därhän, att å försumpad
skogsmark, där det tydligen ej är möjligt att utan kostnader, som ej
stå i rimligt förhållande till det därmed afsedda ändamål, sörja för
skogsåterväxt, befintlig skogstillgång, oaktadt dess bevarande ej kan
anses tjäna något skogsvårdens intresse, ej skulle få afverkas, utan att
skogsåterväxten betryggades.
11
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
Riksdagen, som sålunda funnit Eders Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande
författningsförslag icke kunna i oförändradt skick af Riksdagen
antagas, har för sin del antagit följande
Lag angående vård af enskildes skogar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Å skogsmark, tillhörig enskilde, må ej afverkning så bedrifvas
eller efter afverkningen med marken så förfäras, att skogens återväxt
uppenbarligen äfventyras. Har sådan vanskötsel af skogsmark ägt
rum, vare den, som låtit densamma komma sig till last, pliktig att
vidtaga de åtgärder, som för återväxtens betryggande äro erforderliga.
År af ägare afverkningsrätt upplåten till annan och har denne gjort
sig till vanskötsel skyldig, vare jämväl ägare ansvarig för att sådana
åtgärder vidtagas; äge dock af den skyldige söka åter hvad han sålunda
nödgas utgifva.
Uppsikt öfver att hvad sålunda stadgats varder iakttaget tillkommer
skogsvårdsstyrelse, som skall finnas i hvarje landstingsområde,
där denna lag äger tillämpning, samt de af skogsvårdsstyrelsen till biträde
antagna tjänstemän och tillsyningsmän äfvensom de inom kommunerna
tillsatta skogsvårdskommittéer.
2 §•
Där, på grund af inkommen anmälan eller eljest, skogsvårdsstyrelsen
finner skälig anledning antaga, att skogsmark, i strid mot
bestämmelserna i 1 §, är utsatt för vanskötsel, äger styrelsen hos
Konungens befallningshafvande påkalla undersökning. Konungens befallningshafvande
förordnar i anledning häraf en skogsstatens tjänsteman
att med biträde af två ojäfvige gode män, hvilka af förrättningsmannen
utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till
gode män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro, å stället undersöka
förhållandet och däröfver till skogsvårdsstyrelsen afgifva redo
-
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
görelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande
i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna synemännen i olika
meningar, varda de särskilda meningarne skogsvårdsstyrelsen meddelade.
3 §•
Kan skogsvårdsstyrelsen, efter öfvervägande af de i undersökningsinstrumentet
innehållna förslag, träffa öfverenskommelse med den eller
dem, som jämlikt 1 § äro ansvarige för återväxtens betryggande, om
de åtgärder, som böra vidtagas för markens återställande i skogbärande
skick, bör den skriftligen upprättas och lände därefter till
efterrättelse. Kan ej öfverenskommelse träffas eller hafva, efter det
öfverenskommelse träffats, de däri aftalade åtgärderna blifvit eftersatta,
äger skogsvårdsstyrelsen att vid domstol anhängiggöra och utföra
talan emot vederbörande.
4 §•
Har jämlikt 3 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen
föreskrifva de åtgärder, hvilka för återväxtens betryggande å den afverkade
skogsmarken böra vidtagas, samt förelägga viss tid, inom
hvilken samma åtgärder skola vara fullgjorda, vid äfventyr att de
eljest varda af skogsvårdsstyrelsen på den försumliges bekostnad verkställda;
och må domstolen därjämte, jämväl innan målet slutligen
pröfvas, i den mån sådant finnes vara af nöden samt kunna ske utan
förnärmande af annans rätt, meddela förbud, intill dess de föreskrifna
åtgärderna blifvit verkställda, mot afverkning å så stor del af det
ägaren tillhöriga skogsområde, som skäligt pröfvas, hvilket förbud må
antingen gälla hela skogsbeståndet eller på visst sätt inskränkas, såsom
genom tillåtelse att afverka träd af vissa mått eller att afverka till
husbehof.
öfver rättens slutliga utslag föres klagan genom besvär; angående
klagan öfver förbud, som under rättegången meddelas, gälle hvad i
16 kap. 10 § rättegångsbalken stadgas. Afverkningsförbud går genast
i verkställighet.
5 §•
Förbud, som i 4 § sägs, må ock på begäran af skogsvårdsstyrelsen
af öfverexekutor meddelas, där den jämlikt 2 § verkställda
13
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
undersökning gifver vid handen, att skogsmarken varit utsatt för vanskötsel,
och skäl till sådant förbud i öfrigt förekomma.
Om dylikt förbud galle i tillämpliga delar hvad i utsökningslagen
om skingringsförbud sägs, dock att pant eller borgen för skada,
som kan genom åtgärden vederparten tillskyndas, icke erfordras.
6 §•
Förbud, som i 4 eller 5 § är nämndt, upphöre, där hos öfverexekutor
ställes pant eller borgen för fullgörande af de åtgärder, som
för skogsmarkens återställande i skogbärande skick finnas erforderliga.
7 §.
Sker afverkning i strid mot meddeladt förbud, straffes den, som
förbudet öfverträdt, med böter från och med tjugufem till och med
femhundra kronor, och skall det afverkade virket, där det ligger å
skogen kvar eller, om det är bortfördt, fortfarande är i afverkarens
besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke
beslag, är den, som låtit verkställa afverkningen, skyldig att utgifva
ersättning med belopp, motsvarande värdet af samma virke. Har efter
afverkningen förbudet blifvit genom utslag, som vunnit laga kraft,
upphäfdt, förty att förbud icke bort meddelas, må icke virke dömas
förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagdt.
Innefattar afverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt ej vinna
tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid öfverträdande
af afverkningsförbud tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hafva
förverkat hvad å honom belöper af det afverkade virket samt, där
hans andel i virket undgår beslag, därför utgifva ersättning efter ty
här förut är sagdt.
8 §•
Kronobetjänte så ock de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställde
tjänstemän äga lika behörighet att åtala öfverträdelser af meddeladt
afverkningsförbud samt att med beslag belägga virke, som skall anses
förbrutet.
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
Varder ej inom trettio dagar, från det beslaget skedde, åtal i
laga ordning anställdt, vare beslaget förfallet.
9 §•
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgadt. Begär, innan frågan om virkes förverkande
slutligen pröfvats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller
finner, på anmälan af åklagare, öfverexekutor, att fara är för virkets
förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle blifva större
än skäligt är, förordne öfverexekutor, att virket skall säljas i den ordning
nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och
inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har
kändt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och afgifva
svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om
auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan af åklagare,
hvarom här ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af två trovärdige
män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
10 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning
af förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 7 § utdömd ersättning
för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel tillfaller
åklagaren samt tre fjärdedelar skogsvårdskassan i det landstingsområde,
där afverkningen bedrifvits.
Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan därom blifvit slutligen afgjord, försäljningssumman
nedsättas i länets ränteri, och vare om insättning af sådana medel i
bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.
11 §•
Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
Riksdagens Skrifvelse N:o /36.
15
12 §.
Hvad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för skogsmarks
uppodling till trädgård, åker eller äng eller användande till byggnadstomt
eller annat likartadt ändamål; ej heller för sådan marks utläggande
till nödig beteshage eller i öfrigt för brukande af nödig betesmark till
betning af hemdjnr.
Pröfvas för skogsåterväxtens skyddande inom visst län erforderligt,
att rätt till bete å skogsmark varder för viss tid af året inskränkt,
ankomme på Konungen att, efter landstings och hushållningssällskaps
hörande, därom meddela särskilda föreskrifter.
Å försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten
uppenbarligen omöjliggöras af markens beskaffenhet och betäckning,
äge denna lag ej tillämpning.
13 §.
Har, innan denna lag trädt i kraft, afverkningsrätt upplåtits genom
aftal, som vid nämnda tidpunkt ännu är gällande, vare, där afverkningsrättens
innehafvare gjort sig skyldig till vanskötsel af den upplåtna
skogsmarken, ägaren icke underkastad den ansvarighet, som för dylikt
fall är i 1 § stadgad.
14 §.
Hvad i denna lag är föreskrifvet skall ej äga tillämpning å
skogar belägna inom Gottlands, Västerbottens eller Norrbottens län
eller i Särna socken i Dalarne.
I afseende å skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd mot
flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, äger denna lag ej tillämpning,
sedan sådant förordnande i fråga om afverkning å desamma
meddelats, som i 1 § af lagen angående skyddsskogar sägs.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.
16
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
II. Förslaget till förordning angående skogsvårdsstyrelser.
l §•
Den af Riksdagen antagna lydelsen af 1 § i lagen angående vård
af enskildes skogar, enligt hvilken en skogsvårdsstyrelse skall finnas i
hvarje landstingsområde och icke, såsom Eders Kungl. Maj:t föreslagit,
i hvarje län, där lagen äger tillämpning, nödvändiggör en del redaktionella
förändringar i förevarande paragraf, hvars principer i öfrigt af
Riksdagen lämnats orubbade.
2-4 §§.
I 2 § finnes stadgadt, att hos skogsvårdsstyrelse skall såsom föredragande
och sekreterare vara anställd en forstligt bildad man, hvilken
fullgjort hvad som erfordras för vinnande af anställning såsom tjänsteman
i skogsstaten, hvar]ämte i 4 § bland skogsvårdsstyrelsens åligganden
under punkt d) upptagits att antaga och aflöna dels sekreteraren, dels
ock forstligt bildade tjänstemän äfvensom tillsyningsmän. Dessa bestämmelser
synas emellertid innebära ett olämpligt tvång å skogsvårdsstyrelserna.
Nämnda styrelser böra, enligt Riksdagens uppfattning, erhålla
största möjliga frihet att med hänsyn till förhållandena inom deras olika
verksamhetsområden sjkifva afgöra, i hvad män de för fyllande af sin
uppgift behöfva biträde af särskildt anställde tjänstemän och tillsyningsmän,
huru dessa skola vara kvalificerade och aflönade samt på hvad
sätt göromålen böra dem emellan fördelas. Visserligen är det uppenbart,
att skogsvårdsstyrelserna i sin verksamhet icke kunna umbära ett
fast anställdt biträde, som, då teoretiska insikter i skogsskötsel icke
alltid kunna förutsättas hos styrelsernas ledamöter, bör äga forstlig
bildning. Men det synes icke böra i lag bestämmas, att denna person
skall tjänstgöra såsom föredragande och sekreterare hos styrelsen, då
det stundom af ekonomiska eller andra skäl torde befinnas lämpligt att
ordna skötandet af ifrågavarande göromål på annat sätt. Icke heller
lärer det böra ovillkorligen fordras, att nämnda person fullgjort hvad
som erfordras för vinnande af anställning såsom tjänsteman i skogsstaten,
då han ju äfven härförutan kan hafva förvärfvat och ådagalagt forstlig
fackkunskap.
17
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
I likhet med skogskommittén anser Riksdagen tillsynen öfver vården
af enskildes skogar icke vara skogsvårdsstyrelsernas och de af dem
antagna biträdens betydelsefullaste uppgift. Dessa styrelser skola ingalunda
tih sin egentliga karaktär blifva polismyndigheter, tillsatta för att
efterspana och beifra öfverträdelser af lagen angående enskildes skogar.
Utan de skola, hvar inom sitt verksamhetsområde, vara det centrala
organet för alla de sträfvanden, som afse att höja den enskilda skogsvården.
Och härvid är det naturligen på frivillighetens väg, som de
största resultaten kunna ernås. För att denna uppfattning må erhålla
något uttryck i lagen, har Riksdagen ansett, att vid den uppräkning af
skogsvårdsstyrelses åligganden, som meddelas i 4 §, de i förslaget
under punkt b) omförmälda åtgärder böra nämnas först.
Då gagnet af hela den föreslagna lagstiftningen rörande enskildes
skogar lärer i väsentlig mån blifva beroende af det sätt, hvarpå skogsvårdsstyrelserna
med tillgodoseende af de olika orternas behof fylla sin
uppgift, äro instruktionerna för dessa styrelser af stor betydelse, och
vid sådant förhållande bör uttryckligen stadgas, att Eders Kungl. Maj:t
före utfärdandet af ifrågavarande instruktioner har att höra vederbörande
landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Riksdagen har vidare antagit ett stadgande af innehåll, att inom
kommun, som sådant önskar, skall för att biträda vid den skogsvårdsstyrelsen
åliggande verksamhet tillsättas en kommitté af tre personer,
hvilka för tre år utses, en af skogsvårdsstyrelsen och de två andra af
kommunalstämman. En sådan anordning synes nämligen i hög grad
ägnad att sprida intresset för skogsvård och väcka förtroende för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet. Skogsvårdskommittéerna kunna naturligen
därjämte vara skogsvårdsstyrelserna och deras tjänstemän till största
gagn genom den ingående kännedom om de lokala förhållandena, kommittéernas
ledamöter äga. Och genom tillsättandet af dessa kommittér
minskas behofvet af särskildt anställde och aflönade biträden.
I enlighet med hvad Riksdagen nu yttrat har Riksdagen, med
förklarande att Eders Kungl. Maj:ts förevarande författningsförslag icke
kunnat i oförändradt skick af Riksdagen antagas, för sin del antagit
följande
Bill. till Riksd. Prof. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Häft.
3
18
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
Förordning angående skogsvårdsstyrelser.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Skogsvårdsstjrelse skall inom hvarje landstingsområde, där jämlikt
lagen angående vård af enskildes skogar sådan styrelse skall finnas,
bestå af tre med skogsförhållandena i orten förtrogne män, utsedde för
tre år i sänder, en såsom ordförande af Kungl. Maj:t, en af landstinget
och en af hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Finnes inom
landstingsområde mera än ett hushållningssällskap, utses för hvarje
hushållningssällskap en ledamot samt af landstinget så många ledamöter,
som hushållningssällskapen äro. Suppleanter till lika antal som ledamöterne
utses för samma tid och på enahanda sätt som desse.
Sammanfaller landstingsområde icke med verksamhetsområdet för
ett eller flera hushållningssällskap, förordnar Kungl. Maj:t, med iakttagande,
i den mån sådant kan ske, af ofvan stadgade grunder, huru
med utseende af ledamöter i skogsvårdsstyrelse och suppleanter för dem
skall förfaras.
2 §•
Hos skogsvårdsstyrelse skall såsom biträde vara anställd en forstligt
bildad man, hvilken helst bör hafva fullgjort hvad som erfordras
för vinnande af anställning såsom tjänsteman i skogsstaten.
3 §•
För besluts fattande inom skogsvårdsstyrelse fordras, att densamma
skall vara fulltalig. Åro meningarna delade, blifver den mening
gällande, hvarom de fleste sig förenat; äro rösterna för olika meningar
lika delade, gäller den mening, som biträdes af ordföranden.
i §•
Skogsvårdsstyrelse har till uppgift att
a) befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande
19
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
af kunskap i skogsskötsel, beviljande af bidrag till och utförande af
arbeten för skogskultur, tillhandahållande af skogsfru och plantor samt
vidtagande i öfrigt af åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad
skogshushållning;
b) utöfva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt lagen
angående vård af enskildes skogar på skogsvårdsstyrelse ankomma, samt
beträffande de åtgärder, styrelsen i sådant afseende vidtager, så ock om
beslut, som på styrelsens framställning af domstol eller öfverexekutor
enligt nämnda lag meddelats, lämna upplysning, när sådant begäres;
c) förvalta de medel, som genom skogsvårdsafgifter eller eljest
inflyta till skogsvårdskassan;
d) antaga och med omhänderhafvande medel aflöna dels det i 2 §
omförmälda biträde och sekreterare, där särskild sådan erfordras, dels
ock därutöfver, i den mån så pröfvas nödigt, forstligt bildade tjänstemän
äfvensom tillsyningsmän samt att utfärda instruktioner för dessa.
Önskar ägare eller innehafvare af skogsmark sakkunnigt biträde
vid skogens skötsel och vård eller anvisning, huru en tillämnad utverkning
må bedrifvas för att anses såsom tillåten, eller hvilka åtgärder i
afseende å afverkad skogsmarks behandling böra vidtagas, må skriftlig
anmälan därom göras hos skogs vårdsstyrelsen, som förordnar lämplig
person att lämna sökanden det biträde eller de upplysningar han begärt.
På skogsvårdsstyrelse ankommer att föreskrifva de villkor, under
hvilka skogsägare må erhålla biträde af styrelsens tjänstemän eller tillsyningsmän;
ägande styrelse därvid att i fall af behof lämna dylikt
biträde afgiftsfritt.
Skogsvårdsstyrelse har att vid fullgörande af sin uppgift ställa
sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t, efter styrelsens
förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts
hörande, fastställer.
5 §.
För att medverka vid utförandet af den skogsvårdsstyrelse enligt
4 § a) och b) tillkommando uppgift i afseende å skogsvården må inom
kommun, som sådant önskar, tillsättas en skogsvårdskommitté af tre
personer, hvilka för en tid af tre år utses, en af skogsvårdsstyrelsen
samt de två öfrige af kommunalstämman enligt den grund, som för
utseende af gode män vid laga skifte är stadgad.
20
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
6 §■
De under skogsvårdsstyrelsens förvaltning ställda medel få. ej
användas för skogar tillhörande stat, kommun eller allmänna inrättningar
och stiftelser och ej heller för häradsallmänningar.
7 §‘
Ordförande och ledamöter i skogsvårdsstyrelse samt de i 8 § af
denna förordning omförmälde revisorer skola för hvarje sammanträde
äfvensom för de resor, som af deras berörda uppdrag föranledas och
äro att såsom nödiga anse, ur skogsvårdskassan erhålla ersättning enligt
tredje klassen i gällande resereglemente.
8 §.
Skogsvårdsstyrelse åligger att före april månads utgång hvarje
år till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet afgifva redovisning för
sin förvaltning under näst föregående kalenderår, skolande vid denna
redovisning vara fogad en kortfattad framställning angående de enskilda
skogarnas i landstingsområdet tillstånd och skötsel. Denna redovisning
skall granskas af revisorer, utsedde för ett år i sänder, en af Kungl.
Maj:t och de öfrige till antal och enligt de grunder, som om ledamöter
i skogsvårdsstyrelse är föreskrifvet. Revisionsberättelsen, i hvilken
ansvarsfrihet för styrelsen skall till- eller afstyrkas, skall tillika med
nämnda framställning angående de enskilda skogarnas tillstånd och
skötsel till trycket befordras och utdelas bland ledamöterne i landstinget
och vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott minst en
månad före landstingets nästa lagtima sammanträde, hvarjämte ett
exemplar samtidigt till Kungl. Maj:t insändes.
På landstinget och hushållningssällskapet ankommer att bevilja
eller vägra skogsvårdsstyrelse ansvarsfrihet för styrelsens förvaltningunder
det år, revisonsberättelsen omfattar.
9 §■
Ledamot i skogsvårdsstyrelse ansvarar gemensamt med styrelsens
öfrige ledamöter för de medel, styrelsen haft under sin förvaltning.
Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blifvit af landstinget
21
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
och hushållningssällskapet eller, om klander anställes, af vederbörlig
domstol godkänd, eller ock till dess natt och år efter räkenskapens
aflämnande förflutit, utan att klander i laga ordning blifvit anställdt.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1905.
111. Förslaget till förordning angående skogsvårdsafgifter.
1 §•
Riksdagen har biträdt förslaget hvad beträffar sättet för skogsvårdsafgifternas
uttagande och har med afseende å beloppen af de föreslagna
afgifterna endast funnit sig, med hänsyn till den störa skillnaden
i värde mellan olika slag af trävaror, böra föreslå någon nedsättning i
afgifterna för de mindre värdefulla. Denna nedsättning bör emellertid
enligt Riksdagens mening ej omfatta rundvirke, dels af den orsak att
de gröfre dimensionerna däraf ofta betinga mycket höga pris, dels ock
enär, hvad de mindre dimensionerna beträffar, den tilltagande exporten
af dylikt virke innebär så stora vådor för skogshushållningen i landet,
att någon nedsättning i afgifternas belopp härvidlag ej torde vara på
sin plats. Enligt de beräkningar, Riksdagen verkställt med ledning af
skogskommitténs tabeller, skulle denna nedsättning i afgifterna för vissa
slag af virke ej väsentligt inverka på årsinkomsten utaf dessa afgifter.
2 och 3 §§.
I likhet med skogskommittén finner Riksdagen bäst öfverensstämmande
med rättvisans fordringar, att de skogsvårdsafgifter, som erlagts
för virke, afverkadt inom en viss ort, komma samma orts skogshushållning
till godo. Mot denna princip har departementschefen vid föredragning
i statsrådet af förevarande författningsförslag anmärkt, att en
jämlikt densamma verkställd fördelning af inflytande skogsvårdsafgifter
skulle utfalla mycket ojämt med hänsyn till det behof af bidrag för
skogsvårdsändamål, som inom länen förefunnes. Denna anmärkning,
22
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
ehuru otvifvelaktigt i viss mån befogad, synes dock icke Riksdagen
vara af sådan betydelse, att den bör föranleda ett afvikande från hvad
som ofvan erkänts vara riktigast från rättvisans synpunkt. Man torde
dessutom vara berättigad antaga, att de landstingsområden, dit afgifterna
sparsammast inflyta, på annat sätt kunna beredas nödiga tillgångar för
tillgodoseende af ifrågavarande behof.
De närmare grunder, hvarefter landstingsområdena skola anses
deltaga i utförseln och sålunda blifva delaktiga i skogsvårdsafgifterna,
synas Riksdagen böra, i öfverensstämmelse med hvad skogskommittén
föreslagit, af Eders Kungl. Maj:t bestämmas för fem år i sänder. Därigenom
blifver fördelningen af skogsvårdsafgifterna mindre beroende af
tillfälliga växlingar i exporten och vinnas vissa fördelar i afseende på
noggrannheten af de uppgifter, som skola tjäna till underlag för dessa
grunders bestämmande. Åliggandet att verkställa fördelningen torde
lämpligen kunna öfverlämnas åt statskontoret, dit de uppburna skogsvårdsafgifterna
för hvarje år redovisas af vederbörande tulltjänsteman.
Riksdagen, som sålunda funnit Eders Kungl. Maj:ts nu förevarande
författningsförslag icke kunna i oförändradt skick af Riksdagen antagas,
har för sin del antagit följande
Förordning angående skogsvårdsafgifter.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
För trävaror och trämassa, som från landet utföras, erlägges såsom
skogsvårdsafgift, för rundt, tillhugget, sågadt eller hyfladt virke, stäfver
och lådbräder tio öre för hvarje kubikmeter fast mått, för splitt-, famneller
kastved fem öre för hvarje kubikmeter fast mått, för kemiskt tillverkad
torr trämassa femtio öre för hvarje ton, för mekaniskt tillverkad
torr trämassa trettio öre för hvarje ton. För våt trämassa beräknas
afgiften till hälften af nyss angifna belopp.
2 §•
De genom dessa afgifter inflytande medel fördelas mellan landstingsområdena
efter den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda
varorna blifvit inom de skilda områdena afverkad.
23
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
De. närmare grunder, hvarefter landstingsområdena skola anses
deltaga i utförseln af trävaror och sålunda blifva delaktiga i skogsvårdsafgifterna,
bestämmas af Kungl. Maj:t för fem år i sänder.
3 §•
Skogsvårdsafgifterna skola uppbäras af vederbörande tulltjänsteman
i den ort, hvarifrån varan till utlandet skeppas, eller, där utförseln
sker å järnväg, vid gränsstationen. Afgifterna redovisas å tider, som
af tullstyrelsen bestämmas, till statskontoret, som har att enligt de af''
Kungl. Maj:t bestämda grunder årligen verkställa fördelningen af de
influtna beloppen mellan landstingsområdena.
4 §•
Denna förordning gäller icke trävaror af virke, som afverkats
inom Gottlands, Västerbottens eller Norrbottens län eller inom Sårna
socken i Kopparbergs län, och ej heller trämassa, tillverkad af virke,
härrörande från nämnda orter.
5 §•
För afgift, som vid utförsel från ort, för hvilken denna förordning
gäller, erlagts för trävaror eller trämassa, bevisligt härrörande från
virke, afverkadt å ort, för hvilken denna förordning ej gäller, åtnjuter
exportören restitution, på de villkor och enligt de grunder, Kungl. Maj:t
föreskrifver.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1905.
IV. Förslaget till lag angående skyddsskogar.
Enligt Riksdagens åsikt är frågan om vidtagande af åtgärder för
skogens bevarande i fjälltrakterna af utomordentlig vikt på grund af
den ödesdigra inverkan i flera hänseenden, som en hänsynslös skogs
-
24
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
{^‘verkning i dessa trakter utöfvar. Såsom af domän styrelsen vitsordats,
är särskildt inom Jämtlands län flerstädes fara för handen, att det nedgående
af barrskogsgränsen, som därstädes börjat göra sig märkbart,
skall alltjämt fortskrida. Att ett antagande af den nu föreslagna lagen
om skyddsskogar skall väsentligen bidraga till undanröjande af denna
fara, synes Riksdagen uppenbart, och Riksdagen har af denna grund
i hufvudsak godkänt föreliggande lagförslag.
För skyddande af skogsregionens öfre gräns torde det nämligen
vara angeläget att tillse, att därstädes vissa kraftiga skogsbestånd
orubbade bibehållas såsom skydd mot fjäll vindarna, hvilket syfte enligt
Riksdagens mening bäst vinnes genom vidtagande af de åtgärder, som
skulle möjliggöras genom den föreslagna lagen. En dimensionslag, som
Konungens befallningshafvande i Jämtlands län ansett för berörda ändamål
nödvändig, torde i och för sig icke kunna bevara dylika skogsbestånd
mot eu alltför stor utgallring, om ej dimensionen sättes mycket
hög. Nämnda länsstyrelse har för öfrigt icke ställt sig afvisande mot
förevarande förslag, men mot detsamma hufvudsakligen invändt, att
föga vore vunnet genom möjligheten att åvägabringa sådana förordnanden,
som afsåges i 1 § af lagen, till följd af den långa tid, som do
undersökningar, hvilka måste föregå dylika förordnanden, taga i anspråk.
Denna invändning har dock till en del förlorat sin giltighet genom det
af Eders Kungl. Maj:t föreslagna tillägget till 1 § äfvensom genom den al
Eders Kungl. Maj:t med anledning af en inom högsta domstolen framställd
anmärkning vidtagna förändring i skogskommitténs förslag att
för meddelande af förordnande enligt 1 § icke erfordras framställning
af skogsvårdsstyrelsen.
Det har emellertid synts Riksdagen följdriktigt och lämpligt, att
då skogs vårdsstyrelsernas rätt att göra framställning om bildande åt
skyddsskogar borttagits, åt nämnda styrelser eller hos dem anställde
tjänstemän och tillsyningsmän icke uppdrages någon som helst befattning
med skyddsskogarna, utan att dessa ställas uteslutande under skogsstatens
tillsyn.
I öfverensstämmelse härmed samt med de erinringar, som af Riksdagen
gjorts beträffande Eders Kungl. Maj:ts förslag till lag angående
vård af enskildes skogar, har Riksdagen vidtagit vissa förändringar i
förevarande lagförslags detaljstadganden; och har Riksdagen, som sålunda
funnit nu ifrågavarande lagförslag icke kunna i oförändradt skick
af Riksdagen godkännas, för sin del antagit följande
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
25
Lag
angående skyddsskogar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
För bibehållande af skogar, hvilkas bestånd erfordras till skydd
mot flygsandsfält och fjällgränsens nedgående, må efter föregången syn
och undersökning Konungen förordna, att annan utverkning än till
husbehof må äga rum endast efter utsyning, som på statens bekostnad
af skogsstatens tjänstemän verkställes; dock att skogsägaren är berättigad
att på en gång erhålla utsyning i så stor utsträckning, som
med skogens återväxt och framtida bestånd är förenlig.
Förordnande, hvarom ofvan sägs, må äfven meddelas af Konungens
befallningshafvande att gälla, intill dess Konungen i ärendet
beslutit.
2 §•
Där större inskränkning i ägarens rätt att bruka skogen, än i
1 § sägs, befinnes vara af nöden, förordnar Konungen efter föregången
undersökning i hvarje särskildt fall om den inskränkning i
förfoganderätten, som af omständigheterna påkallas. Vill ägaren, hellre
än att tåla föreskrifven inskränkning, afstå marken, skall den af staten
lösas; i ty fall skola de angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof gifna föreskrifter äga motsvarande tillämpning.
3 §.
Den, som öfverträder enligt denna lag meddelade föreskrifter,
straffes med böter, från och med tjugufem till och med femhundra
kronor, och skall i strid mot sålunda meddelade föreskrifter afverkadt
virke, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfördt, fortfarande
är i afverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet.
Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa afverkningen,
skyldig att utgifva ersättning med belopp, motsvarande värdet af
samma virke.
Bill. till Rik sd. Prat. 1903. 10 Sand. I Afd. I Band. 33 Häft.
4
26
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
Innefattar afverkning, hvarom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall hvad förut i denna § är stadgadt ej vinna
tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog, som vid öfverträdande
af föreskrifter, hvilka enligt denna lag meddelats, tillika missbrukat sin
rätt i samfälligheten, hafva förverkat hvad å honom belöper af det afverkade
virket, samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför
utgifva ersättning efter ty här förut är sagdt.
4 §•
Kronobetjänte samt tjänstemän och betjente vid skogsstaten äga
lika behörighet att åtala öfverträdelse af föreskrifter, som enligt denna
lag meddelats, samt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet.
Varder ej inom trettio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga
ordning anställdt, vare beslaget förfallet.
5 §.
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgadt. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
pröfvats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan af åklagare, öfverexekutor, att fara är för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle blifva större än skäligt
är, förordne öfverexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss
sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket
boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har kändt ombud,
som äger att för honom mottaga stämning och afgifva svaromål,
ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen
minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan af åklagare, hvarom här
ofvan sägs, skall vara åtföljd af fullständig, af två trovärdige män styrkt
förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.
6 §■
Böter, som enligt denna lag ådömas, äfvensom genom försäljning
af förbrutet virke uppkommen behållning eller enligt 3 § utdömd ersättning
för virke, som undgått beslag, fördelas så, att en fjärdedel
tillfaller åklagaren samt tre fjärdedelar kronan.
27
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
Försälj es i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall
försäljningssumman nedsättas i länets ränteri, till dess frågan om beslagets
giltighet blifvit slutligen afgjord, och vare om insättning af
sådana medel i bankinrättning lag, som i 138 § utsökningslagen sägs.
7 §■
Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon på
grund af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905, dock att de
angående flygsandsfälten i Hallands län nu gällande bestämmelser skola
lända till efterrättelse, till dess annorlunda varder af Konungen förordnadt.
V. Föreslagen ändring af vissa i kap. II i förordningen angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari
1894 meddelade bestämmelser (afseende häradsallmännings vård
och förvaltning).
De skäl, som anförts till stöd för den föreslagna ändringen i sättet
för häradsallmännings vård och förvaltning, har Riksdagen väl funnit
delvis berättigade. Men då Riksdagen det oaktadt icke ansett sig böra
antaga berörda förändring, har för Riksdagens uppfattning varit bestämmande,
att det med hänsyn till önskvärdheten af häradsallmänningarnas
fortfarande bestånd och tillväxt lärer vara af vikt att delägarnas
intresse för desamma bibehålies. Känslan af egentlig delaktighet i
allmänningsskogen är en nödvändig förutsättning för ett sådant intresse,
men om skogen ovillkorligen måste stå under förvaltning och vård af
statens skogstjänstemän, lärer denna känsla icke i samma grad förefinnas,
som om delägarna hafva möjlighet att genom en af dem utsedd
styrelse förvalta allmänningen. Och såsom bevis för att ett sådant intresse
med nu gällande lagstiftning verkligen förefinnes kan anföras, att inom
Östergötlands län flere häradsallmänningar blifvit genom inköp af skogsmark
tillökade i afsevärd mån. Det torde för öfrigt icke vara ena
-
28
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
stående företeelser, att häradsallmännings område sålunda ökats, och
om man får antaga att en tendens i nämnda riktning för närvarande
gör sig gällande, är detta enligt Riksdagens mening en anledning att
ej nu vidtaga en åtgärd, som kunde slappa delägarnes intresse af sådana
utvidgningar, särskildt då, såsom af kommittén jämväl vitsordas, den
föreslagna förändringen i sättet för häradsallmännings vård och förvaltning
icke synes alldeles nödvändig för åstadkommande af en tillfredsställande
skötsel af ifrågavarande skogar.
Eders Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag har sålunda icke
vunnit Riksdagens bifall.
VI. Föreslagen ändring af vissa i kap. V i förordningen angående
hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari
1894 meddelade bestämmelser (afseende vård och förvaltning af
allmänna inrättningars skogar).
Vid ''granskning af detta förslag har Riksdagen i allmänhet icke
lunnit något att mot detsamma erinra. Förslaget innehåller beträffande
allmänna inrättningars skogar icke några förändringar af principiell
innebörd, utan innefattar allenast enligt Riksdagens mening lämpliga
och af förhållandena påkallade stadganden i syfte att göra gällande
bestämmelser om upprättande af hushållningsplaner för ifrågavarande
skogar mera effektiva samt att åstadkomma verksam kontroll öfver
sådana planers tillämpning och skogsvården i allmänhet.
Beträffande en detalj i förslaget har dock Riksdagen vidtagit en
förändring. Såsom af domänstyrelsen föreslagits har i 33 § af förslaget
inrymts bestämmelse, att, om skog af nu ifrågavarande slag ställts under
skogsstatens vård och förvaltning, ersättning till statsverket för vederbörande
skogstjänstemans förvaltningsåtgärder skall utgå efter enahanda
grund, som i 8 § föreslagits beträffande häradsallmänningar, eller med
15 öre för hvarje hektar utmark. Denna beräkningsgrund för berörda
ersättning har ifrågasatts af den anledning, att en efter gällande resereglemente
beräknad ersättning ansetts vara för innehafvarne af de
mindre skogarna särskildt betungande. Men enligt Riksdagens mening
skulle en ersättning, beräknad efter 15 öre för hvarje hektar utmark,
blifva i ännu högre grad betungande för de inrättningar, som äga
skogar af större utsträckning. Skillnaden i ersättningens belopp med
29
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
den ena eller den andra beräkningsgrunden torde med afseende å sådana
skogar kunna blifva ganska betydlig.
På grund af hvad sålunda anförts bär Riksdagen, med förklarande
att författningsförslaget i nu förevarande del icke kunnat i oförändradt
skick godkännas, för sin del besluta, att ifrågavarande kapitel
skall erhålla följande ändrade lydelse:
Kap. V.
Om skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehafvas med
stadgad åborätt.
31 §.
Om införande af regelbunden hushållning å skog till kyrko-,
akademi-, hospitals-, krigsmanshus- samt andra allmänna inrättningars
hemman och lägenheter, som icke innehafvas med stadgad åborätt,
gäller hvad i första mom. af 15 § sagdt är, och skall, där ej så redan
skett, vederbörande styrelse eller myndighet, som öfver dylik egendom
har inseende, inom sex månader, efter det denna förordning trädt i kraft,
inlämna uppgift å dessa skogars ytvidd, beskaffenhet och skötsel till
domänstyrelsen, som, där så finnes böra ske, förordnar skogstjänsteman
att mot ersättning enligt taxa, hvilken ersättning utbetalas genom den
styrelse eller myndighet, hvarunder skogen hörer, upprätta hushållningsplan,
som för fastställelse ingifves till domänstyrelsen. Det tillkommer
Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, på anmälan af domänstyrelsen,
tillhålla vederbörande styrelser och myndigheter att fullgöra här ofvan
föreskrift!a anmälan.
32 §.
. På framställning af domänstyrelsen vill Kungl. Maj:t förordna,
huruvida skog, som i 31 § omförmäles, må, där förvaltningen af densamma
ej förut af den styrelse eller myndighet, hvarunder egendomen
lyder, uppdragits åt en från skogsinstitutet utexaminerad person, eller,
om skogens skötsel icke varder nöjaktigt utförd, ställas under vård och
förvaltning af skogsstaten ; skolande i dylikt fall jägmästaren för skogens
30
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
förvaltning redovisa och ett exemplar af redogörelsen med därtill hörande
verifikationer tillhandahållas sagda styrelse eller myndighet.
33 §.
Där skogen ej blifvit ställd under skogsstatens omedelbara vård
och förvaltning, åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att hålla
tillsyn och kontroll öfver skogsskötseln; och äger han att, om öfverträdelse
af hushållningsplan eller vanvård af skogen förekommer, anmäla
detta hos öfver] ägmästaren, hvilken efter undersökning gör den
framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda,
hvarefter domänstyrelsen antingen å förhållandet fäster vederbörande
styrelses eller myndighets uppmärksamhet eller ock gör underdånig
framställning om skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning.
Har skog af nu ifrågavarande slag ställts under skogsstatens vård
och förvaltning, utgår ersättning till statsverket för vederbörande skogstjänstemans
förvaltningsåtgärder enligt gällande resereglemente.
VII. Förslaget till förordning angående förvaltningen af
städernas skogar.
Den lagstiftning beträffande förvaltningen af städernas skogar,
som förslaget innefattar, har i hufvudsak vunnit Riksdagens godkännande.
Giltigheten af de motiv, som anförts för densamma af skogskommittén,
och hvilkas berättigande äfven erkänts af ett flertal af de
korporationer och myndigheter, som yttrat sig i frågan, lärer icke
kunna bestridas. Ifrågavarande skogar äro till beskaffenheten närmast
att jämföra med de skogar, som tillhöra allmänna inrättningar, och
dessa sistnämnda äro ju redan föremål för en viss kontroll och omvårdnad
från statsmyndigheternas sida.
Bestämmelserna i författningsförslaget hafva ej heller gifvit Riksdagen
anledning till några egentliga anmärkningar. De smärre förändringar,
som vidtagits i 1 och 2 §§, afse blott att bringa bestämmelserna
i 1 § i närmare öfverensstämmelse med de för häradsallmänningarne
gifna samt att redan i 1 § uttryckligen framhålla, hvad
som jämväl synes vara i Eders Kungl. Maj:ts förslag afsedt, att hus
-
Riksdagens Skrifvelse N:o 136. 81
hållningsplaner icke höra komma i fråga med afseende på stadsskogar
af mindre omfattning.
Den i de olika stadskorporationernas ofvannämnda yttranden oftast
återkommande invändning mot kommitténs ifrågavarande förslag hänför
sig till de stora kostnader, som genom den föreslagna lagstiftningen
skulle tillskyndas städerna och särskildt de städer, hvilkas skogsmarker
vore af en ringa omfattning. Berörda invändning har ej samma berättigande,
sedan den i kommitténs förslag inrymda föreskriften därom,
att, där stadsskog ej blifvit ställd under skogsstatens omedelbara vård
och förvaltning, skogsskötsel]! skulle utföras genom på visst sätt kvalificerad
person i Eders Kungl. Maj:ts förslag uteslutits. Och med de
af Riksdagen vidtagna inskränkande bestämmelserna i fråga om hushållningsplaners
upprättande lärer nämnda invändning hafva ytterligare
förlorat i giltighet. Beträffande emellertid beräkningsgrunden för den
staten tillkommande ersättning för förvaltningsåtgärder af dess skogstjänstemän
har Riksdagen i 7 § af förordningen vidtagit den förändring,
att berörda ersättning skall utgå efter gällande resereglemente. Då
det väl egentligen beträffande stadsskogar af någon större omfattning
skulle blifva fråga om vidtagande af förvaltningsåtgärder från skogstjänstemäns
sida, torde den af Riksdagen antagna, ursprungligen af
skogskommittén föreslagna beräkningsgrunden leda till det för städerna
minst betungande resultatet.
På sålunda anförda skäl har Riksdagen, med förklarande att nu
ifrågavarande författningsförslag icke kunnat i oforändradt skick godkännas,
för sin del antagit följande
Förordning
angående förvaltningen af städernas skogar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Städernas skogar skola, under domänstyrelsens öfverinseende,
underkastas ordnad hushållning samt, där så med afseende på skogens
omfattning pröfvas lämpligt, behandlas enligt sådana på vetenskapliga
regler grundade, för olika ortförhållanden lämpade hushållningsplaner,
som afse skogens framtida bestånd och högsta afkastning.
32
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
2 §•
Det åligger vederbörande stads drätselkammare att inom sex
månader, efter det denna förordning trädt i kraft, till domänstyrelsen
ingifva uppgift om stadens skogars ytvidd, beskaffenhet och skötsel,
hvarefter nämnda styrelse, där så jämlikt 1 § bör äga rum, förordnar
skogstjänsteman att för skogarne upprätta hushållningsplan. På Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ankommer att på anmälan af domänstyrelsen
tillhålla vederbörande drätselkammare att verkställa här ofvan föreskrifna
anmälan.
3 §•
Domänstyrelsen tillkommer att fastställa hushållningsplaner för
dessa skogar att lända till efterrättelse vid skogens förvaltning; ägande
domäustyrelsen därjämte meddela de särskilda föreskrifter, som i afseende
på skogarne kunna finnas nödiga.
4 §•
Revision af hushållningsplan skall verkställas på det sätt och i
den ordning, som för allmänna skogar finnes eller varder stadgad.
Af fastställd hushållningsplan eller vid revision däraf upprättade
handlingar jämte kartor skall genom domänstyrelsens försorg ett exemplar
tillställas stadens drätselkammare.
5 §•
På framställning af domänstyrelsen vill Kungl. Maj:t förordna,
huruvida stadsskog må, där förvaltningen af densamma ej förut af
drätselkammaren uppdragits åt en från skogsinstitutet utexaminerad
person, eller om skogens skötsel icke varder nöjaktigt utförd, ställas
under vård och förvaltning af skogsstaten; skolande i dylikt fall revirförvaltaren
för skogens förvaltning redovisa och ett exemplar af redogörelsen
med därtill hörande verifikationer tillhandahållas drätselkammaren
inom af domänstyrelsen bestämd tid.
6 §.
Där skogen ej blifvit ställd under skogsstatens omedelbara vård
och förvaltning, åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att
33
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
hålla tillsyn och kontroll öfver skogsskötsel; och äger han att, om
öfverträdelse af hushållningsplan eller vanvård af skogen förekommer,
anmäla detta hos öfverjägmästaren, hvilken efter undersökning gör den
framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda,
hvarefter domänstyrelsen antingen å förhållandet fäster vederbörande
drätselkammares uppmärksamhet eller ock jämlikt 5 § vidtager åtgärd
för skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning.
7 §■
Kostnaderna för stadsskogs vård och förvaltning bestridas med
stadens medel. I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande
af hushållningsplan och revision däraf samt för aflöning af skogvaktare,
äfvensom, då stadsskog är ställd under skogsstatens vård och förvaltning,
staten tillkommande ersättning enligt gällande resereglemente
för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1905.
Vill. Förslaget till förordning angående förvaltningen af sockenallmänningar
och besparingsskogar i Kopparbergs, Gäfleborgs,
Västerbottens och Norbottens län.
I fråga om dessa skogar har Riksdagen inhämtat, bland annat,
att med afseende å sockenallmänningarna i Västerbottens och Norrbottens
län stadganden redan äro meddelade, hvarigenom de ställts
under skogsstatens vård och förvaltning, samt, hvad ifrågavarande skogar
i Kopparbergs och Gäfleborgs län beträffar, att för Svärdsjö och
Envikens socknars allmänniugar gäller enahanda lagstiftning som för
häradsallmänningarna, att vissa delar af Venjans sockenallmänning blifva
ställda under allmän vård och förvaltning, att Lima och Transtrands
allmänningar hvad afverkningen beträffar stå under revirförvaltarens
tillsyn, att för Orsa och Ålfdaleus socknar samt Sårna sockens med
Idre kapellag och Hamra kapellags besparingsskogar finnas vederbörligen
fastställda reglementen af hufvudsakligen enahanda innehåll, att
enligt dessa reglementen skall, för bevakande af socknemäunens rätt
Bill. till Rikad. Prof. 1903. 10 Smnl. 1 Afd. 1 Band. 33 Höft. 5
34 Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
och bästa uti frågor som röra besparingsskogarnas förvaltning, å
kommunalstämma väljas en allraänningsstyrelse, som till sitt biträde
antager en skogsförvaltare, och att denne under allmänningsstyrelsens
kontroll handhafver den omedelbara vården och förvaltningen af skogen
samt har att för sina åtgärder redovisa inför allmänningsstyrelseu.
Såsom skäl för den föreslagna förändringen befröande sättet
för ifrågavarande skogars förvaltning har hufvudsakligen anförts, att
med den nu gällande ordningen härutinnan intresset att öka fonderna
kommit att vida mera tillgodoses än skogsvården samt att den af al 1-männingsstyrelsen antagne förvaltaren vore för mycket beroende af
denna styrelse för att kunna gentemot angifna intresse gorå skogsvårdens
kraf gällande. Att allmänningsstyrelserna hafva intresse af
att ifrågavarande skogar lämna hög afkastning och att skogsmedelsfonderna
ökas, vill Riksdagen visserligen ej förneka. Men detta intresse
torde i afsevärd mån begränsas genom de noggranna bestämmelser,
som i förevarande afseende finnas meddelade i reglementena för ifrågavarande
skogar.
I själfva verket torde icke heller i allmänhet skogsvårdens kraf
hafva blifvit åsidosatta med afseende å dessa skogar till följd däraf,
att desamma förvaltas af utaf delägarne utsedda allmänningsstyrelser.
I en inom Riksdagen väckt motion i detta ämne har uttalats, att det
syntes tvifvelaktigt, huruvida några fördelar för ifrågavarande skogars
vård skulle vinnas därigenom, att desamma ställdes under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning. Beträffande besparingsskogarna i
Dalarne, åtminstone i de trakter, där särskilda aftal rörande skogsafverkningen
icke lagt hinder i vägen, hade jordägare själfva vidtagit
åtgärder för skogens vård och skydd till och med i vidsträcktare mån,
än staten gjort för kronoparkerna i dessa trakter. Besparingsskogars
ägare hade t. ex. byggt vägar till aflägsna platser inom skogarna, inrättat
vaktstationer" för att sommartiden genast kunna hämma skogsbrand,
företagit utdikning af sumpiga marker m. m. hvarjämte fullständiga
hushållningsplaner, i den mån sådant kunnat ske, upprättats
för skogens framtida bestånd. Hvad sålunda anförts synes Riksdagen
bära vittne om att i flera fall åtgärder vidtagits för åstadkommande
af en god skogsvård å nu ifrågavarande skogar. Om allmänningsstyrelserna
i det stora hela redan nu hafva en klar uppfattning om
vikten af skogarnas rationella skötsel, är det enligt Riksdagens mening
att förvänta, att en sådan uppfattning i framtiden i ännu högre grad
skall göra sig gällande.
Såsom en fullgiltig anledning för statens ingripande i ifråga -
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
35
varande skogars förvaltning har äfven framhållits det förhållandet, att
desamma tillhöra menigheter. I detta afseende vill Riksdagen åberopa,
att Riksdagen beträffande förslaget till ändrade bestämmelser om häradsallmänningarna,
hvilka äro med nämnda skogar närmast likställda, icke
fnnnit detta skäl tillfyllestgörande för att motivera deras ställande
under skogsstatens vård och förvaltning.
Därest författningsförslaget, i hvad det afser ifrågavarande slags
skogar inom Kopparbergs och Gäfleborgs län, icke kommer till genomförande,
lärer skäl icke förefinnas att upptaga detsamma för allmänningarna
i Norrbottens och Västerbottens län, med afseende å hvilka,
såsom förut är nämndt, fullt betryggande föreskrifter redan finnas.
Förevarande författningsförslag, som hvilar på förutsättningen,
att ifrågavarande slags skogar ovillkorligen böra stå under statens
omedelbara vård, är sålunda ej af beskaffenhet att kunna vinna Riksdagens
bifall. Men om den nuvarande ordningen för förvaltningen af
ifrågavarande skogar enligt Riksdagens uppfattning i princip bör bibehållas,
vill Riksdagen därmed icke förneka lämpligheten däraf, att i en
allmän författning för dessa skogar äfven inom Kopparbergs och Gäfleborgs
län meddelas vissa bestämmelser, som kunde fullständiga reglementenas
föreskrifter och i skogsvårdens intresse inrymma statens
skogsmyndigheter eu viss kontrollerande befogenhet, särskildt med
afseende å upprättande och tillämpande af hushållningsplaner. Något
sådant har äfven i förberörda motion blifvit ifrågasatt, och styrelsen
för Hamra kapellags besparingsskog och skogsmedelsfond har med
afseende å ifrågavarande författningsförslag, hvars 2 § innehåller stadgande,
att domänstyrelsen äger att fastställa hushållningsplaner för
dessa skogar att lända till efterrättelse för skogens förvaltning samt
att därjämte meddela de särskilda föreskrifter, som i afseende å skogarnas
skötsel kunna finnas nödiga, yttrat, att det vore välbetänkt,
om revirförvaltaren eller statens skogstjänstemän hade till åliggande
att kontrollera besparingsskogarnas skötsel och hushållningsplancrnas
tillämpning för att kunna i fall af behof hos länsstyrelsen gorå framställningar
om rättelser och ändringar.
1 nu förevarande ämne får Riksdagen alltså
dels anmäla, att Eders Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående
förvaltningen af sockenallmänningar och besparingsskogar i
Kopparbergs, Gäfleborgs, Västerbottens och Norrbottens län icke vunnit
Riksdagens bifall,
dels ock anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till författning, hvarigenom stadgande
36
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
meddelas om upprättande af hushållningsplaner för socken allmänningarna
och besparingsskogarna i Kopparbergs och Gäfleborgs län, med befogenhet
för domänstyrelsen att granska och fastställa dessa planer
äfvensom att öfvervaka tillämpningen af desamma.
IX. Förslaget till lag, innefattande tillägg till 5 § i förordningen
den 21 december 1857 om ägors fredande emot skada af annans
hemdjur samt om stängselskyldighet.
I sammanhang med detta lagförslag har Riksdagen haft att behandla
en inom Riksdagen väckt motion, deruti motionärerna anhållit
få fästa uppmärksamheten på de stora olägenheter, som inom Dalarne
och synnerligast i denna provins’ nordliga delar skulle blifva följden
af den lagändring, Eders Kungl. Maj:t föreslagit. »Jordägarne i dessa
trakter hade nämligen till följd af socknarnas och därinom varande
byars och gårdars lägen fått sina skogsskiften utlagda vanligast i stor
längd, men ringa bredd. Detta därför, att hvarje hemman skulle
kunna få åtminstone ett skogsskifte stötande till inägojorden. Byarne
vore nämligen liggande långs efter någon floddal eller omkring någon
sjö, och de obebyggda skogsmarkerna sträckte sig på sida därifrån.
Det vore därför icke ovanligt att finna skogsskiften en half mil i längd
och endast 15 å 25 meter i bredd. Om en jordägare därför blefve
hänvisad att uteslutande beta sina kreatur på eu sådan skogsmark, till
följd af att hans granne besått vissa delar af sitt bredvid liggande
skifte med skogsfru och därför ägde rätt att utan stängsel hafva det
fredadt, så skulle det för den förstnämnde vara omöjligt att hålla sådan
vård om sina hemdjur, att de icke komme in på grannens besådda
marker. Så länge därför icke produktionen af foder blifvit så uppdrifven
— hvilket ingalunda vore förhållandet i ofvannämnda trakter —
att kreaturen året om kunde stallfodras och icke behöfde utsläppas på
bete annorlunda än möjligen i hage, skulle antagandet af en sådan
lagändring nästan omöjliggöra all betning i skogsmarkerna och därigenom
i hög grad försvåra boskapsskötseln och hindra dess utveckling
på dessa trakter. Hvilken skada detta skulle medföra för orter, där
boskapsskötseln måste betraktas såsom hufvudnäring, behöfde icke sägas.
Att frösådd på skogsmark blefve skyddad framför t. ex. foderodling,
för hvilkens fredande stängselskyldighet fortfarande skulle gälla, syntes
äfven högst oegentligt.»
Riktigheten af hvad i nyssberörda motion anförts om förhållan -
37
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
den a i Kopparbergs län toi’de ej kunna jäfvas. Dessa förhållanden
torde visserligen icke äga full motsvarighet inom öfriga delar af riket,
men Riksdagen kan dock icke värja sig för farhågan, att den tunga,
som genom antagande af Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle läggas å
boskapsskötseln, jämväl i andra betydande delar af riket än Kopparbergs
län ej skulle motsvaras af den nytta, skogsskötseln tvifvelsutan
skulle draga däraf. Förhållandena i detta afseende äro för öfrigt inom
landets olika delar så vidt skilda, att det härvidlag mer än någonsin
är förenadt med svårighet att lägga hela landet under en gemensam
lagstiftning. Då Riksdagen emellertid anser, att frågan om beredande
af skydd för skogsodlingar mot skada af betande kreatur är af synnerlig
vikt, har Riksdagen velat uttala den mening, att lagstiftning i det åt
Eders Kungl. Maj:t afsedda syfte synts Riksdagen lämpligen böra
komma till stånd på det sätt, att vid lagstiftningen vederbörlig hänsyn
fästes vid olika orters särskilda förhållanden i berörda afseende och de
önskemål, som därvidlag kunna komma att i do olika orterna uttalas.
Eders Kungl. Majrts nu ifrågavarande författningsförslag har
sålunda icke vunnit Riksdagens bifall.
X. Förslaget till lag om ändrad lydelse af I § i lagen den 25
april 1889 angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd.
För Riksdagen står det klart, att eu inskränkning i tiden för afverkningsrättsaftals
giltighet ur skogshushållningens synpunkt ej kan
vara annat än fördelaktig och att ur samma synpunkt giltighetstidens
inskränkning till fem år, såsom i två särskilda motioner föreslagits, är
att föredraga framför den af Eders Kungl. Maj:t föreslagna eller tio ar.
Att vådorna af afverkningsrättsupplåtelser för skogsvården blifva
större, i den mån liden för afverkningsaftalet utsträckes, har skogskommittén
framhållit på ett sätt, som onödiggör vidare utläggning i
detta afseende. Afverkningsupplåtelser på längre tid skulle enligt
mångas utsago hafva sitt ekonomiska berättigande därigenom, att otta
ganska lång tid erfordrades för inrättande af för skogens tillgodogörande
nödiga flottleder och sågverk samt för betäckande af därmed förenade
kostnader. Med den utveckling kommunikationer och träförädlingsaustalter
numera erhållit inom landet torde emellertid detta påstående
cj kunna tillmätas någon betydelse. Ej heller lärer det vara alt befara,
att eu förkortning i tiden för ifrågavarande altals giltighet skall medföra
den verkan, att dylika aftal ekonomiskt sedt ställa sig mindre för
-
38
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
delaktiga för skogsägaren, än eljest blifvit fallet. Det torde tvärtom
ofta inträffa, att afverkaren till följd af den allmänna stegringen i trävarornas
värde genom de på längre tid afslutade kontrakten förstår att
förskaffa sig större vinst.
På grund af hvad sålunda anförts liar Riksdagen i anledning af
Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande författningsförslag och förberörda
två motioner för sin del antagit följande
Lag
om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 25 april 1889 angående
tiden för nyttjanderättsaftåls bestånd.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 25 april 1889 angående
tiden för nyttjanderättsaftals bestånd skall erhålla följande ändrade lydelse:
Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på viss
tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast eller
hufvudsakligen upplåtelse af rätt till afverkning af skog annorledes än
till husbehof, vare det ej gällande öfver fem år.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1905.
XI. Förslaget till förordning angående åtgärder till förekommande
af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens
och Norrbottens län.
Till behandling i sammanhang med förevarande förslag har Riksdagen
förehaft en inom Riksdagen väckt motion, däri hemställts, att
1 § i förordningen måtte erhålla följande lydelse:
1 §•
Barrträd, som ej är torrt och som, efter hvad — — — — —
— — —. Dock vare hemmansägare eller åbo ej förment att äfven
utan sådant tillstånd af hemmanets skog, för eget eller annans husbehof
eller för allmänt ändamål inom Västerbottens och Norrbottens
län eller för statens behof, låta försäga undermåligt virke å sådana
såginrättningar, hvilka ej äro afsedda till försågning af virke för export.
39
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
De ändringar uti ifrågavarande för de till lappmarken icke hörande
delarna af Västerbottens och Norrbottens län gällande lagstiftning,
hvilka af Eders Kungl. Maj:t nu ifrågasatts, synas Riksdagen i allmänhet
väl grundade, och Riksdagens granskning af förevarande författningsförslag
har icke gifvit anledning till annan anmärkning, än att Riksdagen
beträffande lydelsen af 1 § i detsamma ansett det i nyssberörda motion
i afseende därå framställda förslag i vissa delar förtjäna afseende.
Så lärer från skogsvårdens synpunkt icke förefinnas något behof
att inbegripa torra träd under det i förordningen stadgade förbud för
afverkning af undermåliga träd. Såväl Västerbottens som Norrbottens
läns landsting hafva föreslagit, att undantag från förbudet skulle göras
med afseende å torra träd, och förstnämnda landsting har härför anfört
enligt Riksdagens mening fullgiltiga skäl.
Hvad beträffar sista punkten af 1 § anser Riksdagen angeläget
vara, att densamma så affattas, att förbudet icke i något fall kommer
att träffa virke, som afverkats till eget husbehof. Då det väl kan tänkas,
att icke inom hvarje by finnes någon för allmänheten upplåten husbehofssåg,
torde därför orden »låta vid gården eller inom samma by»
böra utgå. Att i enlighet med motionärernas förslag från förbudet
jämväl undantaga afverkning för annans husbehof eller för allmänt
ändamål inom Västerbottens och Norrbottens län eller för statens behof
anser Riksdagen däremot icke tillrådligt. Genom ett så vidsträckt undantag
skulle nämligen uppsikten öfver lagens tillämpning hart när omöjliggöras
och lagens effektivitet allt för mycket äfventyras.
I enlighet med hvad Riksdagen sålunda anfört har Riksdagen,
med förklarande att Eders Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande författningsförslag
icke kunnat i oförändradt skick af Riksdagen bifallas, till efterrättelse
inom de delar af Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra
till lappmarken, räknadt från den dag, Eders Kungl. Maj:t bestämmer,
för sin del antagit följande
Förordning
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å
ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län.
1 §•
Barrträd, som ej är torrt och som, efter hvad här nedan i 2 § sägs,
är att anse såsom undermåligt, må icke, i form af rundt, biladt eller
40
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
sågadt virke, till in- eller utländsk ort skeppas eller till ort, belägen
utom Västerbottens och Norrbottens län, å järnväg forslas eller å fartyg
lastas eller vid lastageplats uppläggas och ej heller till sågad vara
eller för pappersmassefabrikation användas eller intagas vare sig inom
såginrättning eller pappersmassefabrik, i till dylika anläggningar hörande
rännor eller förvaringsbommar eller inom område, som begagnas till
sågplats eller sågbacke vid såginrättning eller upplagsplats vid pappersmassefabrik,
allt vid påföljd att virket tages i beslag och dömes förbrutet,
så framt icke, på sätt i 3 § stadgas, vederbörligt tillstånd är
gifvet. till trädets afverkning till fritt förfogande. Dock vare hemmansägare
eller åbo ej förment att, äfven utan sådant tillstånd, af hemmanets
skog, till oundgängligt husbehof, låta försäga undermåligt virke å sådana
såginrättningar, hvilka ej äro afsedda till försågning af virke för export
(husbehofssågar).
2 §-
1 mom. Såsom undermåligt anses träd, som afverkadt ej håller
i genomskärning minst 21 centimeter på ett afstånd af 4,7 5 meter från
storäudau. Vid sagda mått får ej barken inberäknas.
2 mom. Virke af träds öfre del må ej hänföras till undermåligt
virke och såsom sådant tagas i beslag, där det tydligen visar sig eller
ådagalägges, att det virke är taget af träd, som ej är undermåligt, eller
af träd, som är med vederbörligt tillstånd afverkadt.
3 mom. Sparre, som är bilad så, att ursprungliga tjockleken vid
4,7 5 meters längd ej kan utrönas, skall, för att icke anses undermålig,
hålla i omkrets, vid sagda längd från storändan, minst 57 centimeter,
ifall sparren är bilad till skarp kant, men eljest minst 60 centimeter,
samt i förhållande därefter, om längden är mindre.
4 mom. I afseende på virke, som redan är sågadt, då det anträffas,
skall hvad ofvan är stadgadt äga tillämpning, endast ifall lagligen
styrkas kan, att varan tillkommit af träd, som är undermåligt och
till hvars afverkande till fritt förfogande ej meddelats vederbörligt
1 i 11 stånd.
3 §.
1 mom. År skog af beskaffenhet, att för dess ordentliga skötsel
och vård fordras afverkning af undermåligt virke, må ägare, som vill
låta det virke skeppas, transporteras å järnväg till ort utom Västerbottons
och Norrbottens län, sågas eller till pappersmassefabrikation annvändas,
41
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare; och åligger det honom
eller den skogstjänsteman, som i hans ställe förordnas, att verkställa
den undersökning af skogen, som af omständigheterna påkallas. Finnes
därvid slik utverkning vara med grunderna för en god skogshushållning
öfverensstämmande, då må, där ej laga hinder eljest möter, tillstånd af
förrättningsmannen gifvas till afverkning till fritt förfogande; dock att
träd, som vid storändan håller 15 centimeter eller mera i genomskärning,
ej må afföras, innan det genom förrättningsmannens försorg blifvit
med kronomärke stämpladt. Vill ägaren sig till säkerhet hafva virke
jämväl af mindre dimensioner stämpladt, vare därtill berättigad.
2 mom. Varder sådan förrättning begärd före den 1 juni, skall
undersökningen och utstämplingen företagas och afslutas före den 1
november samma år. Uppstår under tiden efter den 1 juni skada å
skog genom storm, eld eller eljest, och begär skogsägaren i anledning
häraf före den 1 september sådan förrättning, som i 1 mom. omförmäles,
skall förrättningen före nästföljande 1 december verkställas.
Innan förrättningsmannen från stället afreser, skall han mot bevis,
men utan lösen, tillställa sökanden eller hans ombud skriftligt syneinstrument,
i hvilket kostnaden för förrättningen skall utsättas. År
sökanden missnöjd med förrättningsmannens utlåtande vid förrättningen,
må klagan däröfver föras hos vederbörande öfverjägmästare sist innan
klockan tolf å trettionde dagen efter det sökanden eller hans ombud
af syneinstriimentet erhållit del.
Ändring i öfver]ägmästarens beslut må sökas genom besvär hos
domänstyrelsen innan klockan tolf å trettionde dagen efter det klaganden
af beslutet erhållit del.
3 mom.. Angående rätt att utan hinder af inskränkningarna i
denna förordning fritt förfoga öfver undermåligt virke, som till följd
af föreläggande vid laga skifte varder afverkadt, skall i tillämpliga delar
gälla hvad här ofvan är stadgadt.
4 mom. Vill jordägare för skogsmarks uppodling till åker eller
äng fälla skog med rätt till fritt förfogande öfver virket annorledes
.än för husbehof, göre därom anmälan hos vederbörande revirförvaltare,
hvilken det åligger att, så snart sådant i sammanhang med de årliga
utsyningsförrättningarna å kronans skogar lämpligen kan ske, å den
uppgifna odlingsmarken anställa besiktning till utrönande af dess läge,
storlek, beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länet insända besiktningsinstrumentet med
uppgift å den tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig,
Bill. till Riksd. Prof. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Höft. ö
42 liiksdagens Skrifvelse N:o 136.
jämte det yttrande i öfrigt, hvartill besiktningen kan föranleda. Önskar
jordägare att, utan afbidande af dylik utsyningsförrättning, vinna handläggning
af ärendet, äge lian antingen för besiktning af marken påkalla
skyndsam åtgärd af vederbörande revirförvaltare eller kronobetjänt,
hvarefter denne med ärendet vidare förfar i den ordning ofvan stadgas,
eller ock låta odlingsmarken besiktigas af två trovärdige män samt
insända deras öfver besiktningen afgifna intyg jämte ansökning i ärendet
till endera af nämnde tjänstemän, som bar att med eget yttrande
befordra ansökningen till Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning.
Finner Kungl. Maj:ts befallningshafvande det tillämnade odlingsföretaget
vara af beskaffenhet, att afverkning af undermåligt virke till fritt förfogande
bör medgifvas, meddele Kungl. Maj:ts befallningshafvande därtill
tillstånd med utsättande af viss tid, inom hvilken vid vite, som
Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger bestämma, odlingen skall vara
fullbordad; skolande underrättelse om Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut i ärendet meddelas revirförvaltaren för jordägarens förständigande.
Beträffande stämpling af virke, till hvars afverkning tillstånd sålunda
erhållits, förhålles på sätt i 1 och 2 mom. i denna § stadgas.
4 §•
Skogsägare vare ej pliktig att för utsyning eller stämpling,
hvarom i 3 § eller 4 § sägs, vidkännas annan kostnad än godtgörelse
till förrättningsmannen för den tid, förrättningen å stället upptager, i
hvilket afseende skogsägaren skall erlägga såsom arfvode för hvarje
dag 5 kronor äfvensom förse förrättningsmannen med kost och husrum
eller gifva ersättning därför.
Dylik utsyning eller stämpling å skog, indelad till ordnad hushållning
enligt plan, som blifvit af domänstyrelsen godkänd, verkställes
utan kostnad för jordägaren, där tjänsteåtgärden afser virke, som enligt
planen är bestämdt att afverkas.
För sådan af skogstjänsteman eller kronobetjänt verkställd besiktning,
hvarom i 3 § 4 mom. förmäles, åligger det jordägaren att till
förrättningsmannen utgifva godtgörelse, som utgår till skogstjänsteman,
när han verkställt förrättningen i samband med årsutsyningen å kronans
skogar, med dagtraktamente enligt gällande resereglemente under den
tid förrättningen varar, men eljest med reseersättning och dagtraktamente
enligt samma reglemente.
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
43
5 §■
Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare, tjänstemän och betjänte vid skogsstaten äfvensom
inom hamn och lastageplats tullstatens tjänstemän och, då dylikt virke
är lastadt på järnvägsvagn för transport till ort utom Västerbottens
och Norrbottens län, stationsföreståndare, men rättighet att utföra åtal
i sådana mål äge endast allmän åklagare samt tjänstemän och betjänte
vid skogsstaten, på sätt gällande författningar stadga; skolande förty
tulltjänsteman eller stationsföreståndare, som gjort beslag, därom göra
anmälan hos allmän åklagare eller skogstjänsteman.
6 §.
Medel, som inflyta genom försäljning af virke, som enligt denna
författning är beslag underkastadt, fördelas sålunda, att en tredjedel
tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren; dock att, därest annan
behörig person verkställt beslaget, denne skall af åklagareandelen undfå
hälften.
XII. Särskild skogslagsstiftning för Västernorrlands och Jämtlands län.
I en inom Riksdagen väckt motion har hemställts, att Riksdagen
måtte, såvidt Västernorrlands och Jämtlands län anginge, afslå Eders
Kungl. Maj:ts förslag till författningar om vård af enskildes skogar,
skyddsskogar, skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsafgifter samt i stället
för dessa län antaga följande tre, af kommitterade, utsedde af länens
landsting, afgifna och af landstingen för deras del godkända författningsförslag,
nämligen:
l:o. Förslag till lag angående vården af enskildes skogar inom Västernorrlands
och Jämtlands län.
§ I -
Barrträd, som, efter hvad här nedan i § 2 sägs, är att anse såsom
undermåligt, må icke afverkas annat än till skogsägarens eget eller
44 Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
annans husbehof samt till flottningsanordningar eller allmänt behof, allt
inom det län, där skogsmarken är belägen, så framt icke trädet är torrt
eller vederbörligt tillstånd, på sätt i 3 § stadgas, är gifvet till trädens
utverkning.
§ 2.
Mom. 1. Såsom undermåligt anses träd, som afverkadt ej håller
uti någon riktning minst nedannämnda mått i genomskärning på ett
afstånd af 1,5 meter från storändan, nämligen,
med bark: tallträd 25 cm. samt granträd 19 cm. inom Västernorrlands
län och 21 cm. inom Jämtlands län, eller utan bark: tallträd
21 cm. samt granträd 17 cm. inom Västernorrlands län och 19 cm.
inom Jämtlands län.
Mom. 2. Virke af trädets öfre del må ej hänföras till undermåligt
virke, när det icke ådagalägges, att virket är taget af träd, som
är undermåligt.
Mom. 3. Sparre, som är bildad så, att ursprungliga tjockleken
vid 1,5 meters längd från storändan icke kan utrönas, skall, för att
icke anses undermålig, hålla i omkrets vid sagda längd minst följande
mått, nämligen
sparre af tall 61 cm. samt sparre af gran 49 cm. inom Västernorrlands
län och 55 cm. inom Jämtlands län.
§ 3.
Mom. 1. Afverkning af undermåliga träd med rätt till fritt förfogande
öfver virket, må, på sätt och villkor här nedan föreskrifvas,
äga rum
1) om träden böra för skogens ordentliga vård och föryngring
borttagas, äro skadade eller undertryckta, stå å försumpad eller vattensjuk
mark eller äro af beskaffenhet, att vidare tillväxt af dem icke är
att förvänta;
2) om trädens fällande erfordras för skogsmarkens uppodling.
Mom. 2. Vill skogsägaren afverka undermåliga träd, jämlikt lista
punkten i föregående mom., ingifve han därom skriftlig anmälan till
skogsvårdsstyrelsen inom länet, hvilken, därest något i nämnda punkt
omförmälda fall föreligger och laga hinder eljest ej möter, har att
lämna tillstånd till afverkningen och låta verkställa utsyning af virket,
öfver utsyning skall förrättningsmannen uppgöra instrument i tvenne
45
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
exemplar, däraf han skall tillställa sökanden eller hans ombud det ena
exemplaret, innan han från förrättningsstället afreser, och insända det
andra exemplaret, till skogsvårdsstyrelsen.
Mom. 3. Där jordägare vill, jämlikt 2:dra punkten af l:sta monn,
för skogsmarks uppodling fälla skog, göre han därom skriftlig anmälan
till vederbörande tjänsteman hos skogsvårdsstyrelsen, hvilken det åligger
att, så snart lämpligen ske kan, å den uppgifna odlingsmarken anställa
besiktning till utrönande af dess läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet
till odling samt därefter till skogsvårdsstyrelsen insända berörda
anmälan tillika med besiktningsinstrumentet, innefattande uppgift å den
tid, som anses för odlingens fullbordande erforderlig, och värdet af
den undermåliga skog, öfver hvilken jordägaren vill erhålla rätt att
fritt förfoga, jämte det yttrande i öfrigt, hvartill besiktningen kan föranleda.
Finner skogsvårdsstyrelsen det tillämnade odlingsföretaget vara
af beskaffenhet, att afverkning af undermåligt virke till fritt förfogande
bör medgifvas, meddele skogsvårdsstyrelsen därtill tillstånd med utsättande
af viss tid, inom hvilken odlingen skall vara fullbordad; dock
må tillstånd icke meddelas, förrän jordägaren till skogsvårdsstyrelsen
afiämnat en med vederhäftig borgen försedd förbindelse att, där
odlingen icke varder inom föresätta tiden verkställd, till skogsvårdsstyrelsen
inbetala ett belopp, motsvarande värdet af de undermåliga
träd, öfver hvilka han begärt rätt att fritt förfoga. Hvad på grund
af sådan förbindelse till skogsvårdsstyrelsen inflyter tillfaller den under
skogsvårdsstyrelsens förvaltning stående skogsvårdskassa.
Mom. 4. Angående rätt att utan hinder af denna lag fritt förfoga
öfver undermåligt virke, som till följd af föreläggande vid laga
skifte varder afverkadt, skall i tillämpliga delar gälla hvad här ofvan
är stadgadt.
Mom. 5. Undermåligt virke, som skogsägare enligt denna § erhållit
tillstånd att afverka, äge han att till sin säkerhet få genom förrättningsmannens
försorg stämpladt med märke, sömhål'' skogsvårdsstyrelsen
fastställes för hela länet och om hvars utseende tillkännagifvande
skall årligen i länskungörelserna införas. Skogsvårdsstyrelsen
äger ock, där den finner så nödigt, att i sammanhang med meddelandet
af tillstånd till afverkning dylik stämpling föreskrifva.
§ 4.
För utsyning och stämpling af undermåligt virke samt för bc -
46
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
siktning af skogsmark i och för odling i enlighet med § 3 vare skogsägaren
icke skyldig vidkännas annan kostnad än att förse förrättningsmannen
med kost och husrum eller gifva ersättning därför med tre
kronor för hvarje dag förrättningen å stället upptager.
§ 5.
Den, som gör sig skyldig till öfverträdelse af hvad här ofvan
tinnes stadgadt i fråga om afverkuing af undermåligt virke, straffes
med böter från och med tio till och med femhundra kronor, hvarjemte
det olofligen afverkade virket, oafsedt om det kommit i annans ägo
eller i besittning, är underkastadt beslag och dömes förbrutet; dock
må beslag icke verkställas å virke, som finnes med annans virke fritt
flytande i flottled eller annat vattendrag, däri virke brukar framflottas.
§ 6.
Rätt att i beslag taga virke, som bör anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare och skogsvårdsstyrelsens tjänsteman, men rättighet att
utföra åtal allenast allmän åklagare; skolande förty skogsvårdsstyrelsons
tjänsteman, som gjort beslag, därom göra anmälan hos allmänna
åklagaren.
§ i
Virke,
som enligt denna lag dömes förbrutet, skall af åklagaren
säljas å offentlig auktion så kungjord, som om auktion å utmätt lösegendom
är stadgadt. Virke, som tagits i beslag, må på nämnda sätt
försäljas äfven innan det dömts förbrutet, i hvilket fall dock fullständig
af två trovärdige män bestyrkt förteckning, utvisande virkets mängd,
dimensioner och beskaffenhet, först skall upprättas samt kungörelse om
auktionen införas minst fjorton dagar förut i den tidning i länets
residensstad, däri allmänna påbud för denna stad vanligen meddelas,
hvarjämte virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, skall
om auktionen underrättas genom bref, som auktionsförrättaren skall
med posten under rekommendation till honom afsända så tidigt, att det
kan komma honom till banda minst fjorton dagar före auktionen.
Försåldt virke stämplas med länsmärket.
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
47
§ 8.
Af böter enligt denna lag tillfalla två tredjedelar åklagaren och
eu tredjedel skogsvårdskassan i det län, där afverkningen skett. Finnes
särskild angifvare, njute lian hälften af åklagarens andel.
Medel, som influtit genom försäljning af förbrutet virke, fördelas
med en tredjedel till åklagaren, en tredjedel till den, som beslaget
verkställt, och eu tredjedel till skogsvårdskassan i det län, där afverkningen
ägt rum, eller, om det ej kan utrönas, till skogsvårdsstyrelsen
i det län, hvarest beslaget skett.
Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrutet, skall
försäljningssumman nedsättas i länets ränteri till dess frågan om virket
är förbrutet blifvit slutligen afgjord; och vare om nedsättning af sådana
medel i bankinrättning lag, som i § 188 af utsökningslagen sägs.
§ 9-
År ägare af i beslag taget virke okänd eller vistas han utom
riket, skall kungörelse om beslaget genom åklagarens försorg införas
tre gånger såväl i allmänna tidningar som i tidning inom orten. Har
ej inom sex månader efter sista kungörandet ägaren till virket hos
Konungens befallningshafvande sig anmält, och har åtal emot den, som
olofligen afverkat virket, ej inom den tid anställts, vare virket såsom
förbrutet ansedt; och förordne Konungens befallningshafvande härom
så ock om virkets försäljning, där sådan ej redan ägt rum.
§ io.
Saknas medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon på grund
af denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
§ 11.
Förordning om skogsvårdsstyrelse meddelas af Kung]. Magt
§ 12-
Denna lag träder i kraft den
48
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
2:o) Förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser inom Väster
norrlands
och Jämtlands län.
§ I
I
hvardera länet skall finnas en skogsvårdsstyrelse, bestående af
tre med skogsförhållandena inom orten förtrogna män, ntsedda för tre
år i sänder, en såsom ordförande utaf Kungl. Maj:t och de öfriga af
länets landsting.
Suppleanter till lika antal som ledamöterna utses för samma tid
och på enahanda sätt som desse.
Afgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda
tjänstgöringstid, utses annan för den tid, som för den afgångne återstått.
§ 2.
För besluts fattande inom skogs vårdsstyrelsen fordras, att ordföranden
eller hans suppleant samt två ledamöter eller suppleanter för
dem äro tillstädes.
Val inom styrelsen förrättas med slutna sedlar, och lotten skiljer
mellan dem, som erhållit lika röstetal. I öfrigt fattas besluten efter
öppen omröstning, och blifver den mening gällande, hvarom de fleste
röstande sig förenat; äro rösterna för olika meningar lika delade, gäller
den mening, som biträdes af ordföranden.
§ 3.
Hos skogsvårdsstyrelsen skall vara anställd såsom föredragande
och sekreterare en forstligt bildad man, hvilken fullgjort livad som erfordras
för vinnande af anställning såsom tjänsteman i skogsstaten.
§ 4.
Skogsvårdsstyrelsen har till uppgift att inom länet
a) hålla tillsyn öfver skötseln och vården af enskildes skogar
i sådant afseende låta genom sina biträden verkställa denrutsyning
utstämpling af virke samt besiktning å till odling afsedd mark,
i
49
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
enligt lagen angående vården af enskildes skogar inom Västernorrlands
och Jämtlands län, kunna ifrågakomma;
b) söka befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande
af kunskap i skogsskötseln;
c) förvalta länets skogsvardskassa, hvilken bildas af skogsvårdsafgifter
och medel, som eljest enligt gällande föreskrifter inflyta, äfvensom
af de belopp, som af staten, landstinget, hushållningssällskapet
eller annan kunna lämnas till den enskilda skogsvårdens främjande;
d) i mån af tillgång lämna bidrag till arbeten för skogskultur och
andra åtgärder för befordrande af bättre skötsel af enskildes skogar;
e) antaga, förordna samt med omhänderhafvande medel aflöna dels
sekreteraren, dels ock erforderligt antal forstligt bildade tjänstemän och
andra biträden för de distrikt, i hvilka länet för skogsvården kommer
att indelas, äfvensom utfärda instruktioner för tjänstemän och biträden.
Har skogsägare för vården af sina skogar anställt forstligt bildad
man, må skogs vård sstyrelsen åt denne uppdraga att under skogsvårdsstyrelsens
öfverinseende verkställa den utsyning och ^stämpling af
undermåligt virke, som det eljest tillkommer skogsvårdsstyrelsen att
ombesörja.
Skogsvårdsstyrelsen har dessutom att ställa sig till efterrättelse
lagen angående vården af enskildes skogar inom Västernorrlands och
Jämtlands län samt det reglemente, som för styrelsen och på dess
förslag blifvit efter landstingets hörande af Kung!. Maj:t meddeladt.
§ 5-
Medel från skogsvårdskassan får ej användas för skogar, tillhörande
staten eller allmänna boställen, ej heller häradsallmänningar, s. k. besparingsskogar
eller städers och allmänna inrättningars eller stiftelsers
skogar.
§ 6.
Ordförande och ledamot i skogsvårdsstyrelsen äfvensom revisor,
hvarom i § 7 här nedan förmäles, erhåller från skogsvårdskassan dels
för hvarje sammanträde ersättning efter klass 3 i resereglementet, dels
oek det arfvode, som efter förslag af landstinget af Kung]. Maj:t
bestämmes.
Bill. till Rikttd. Prat. 1303. JO Sami. 1 Afd. 1 Rand. 33 Höft.
7
50
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
§ 7-
Skogsvårdsstyrelsen åligger att före april månads utgång hvarje år
afgifva redovisning för sin förvaltning under näst föregående kalenderår;
skolande vid denna redovisning jemväl fogas en kortfattad framställning
angående de enskilda skogarnes i länet tillstånd och skötsel. Denna
redovisning skall granskas af revisorer, ntsedde en af Kungl. Magt och
de öfriga af landstinget till det antal, landstinget bestämmer. Revisionsberättelsen,
vid hvilken skall fogas ofvannämnda framställning angående
de enskilda skogarnas tillstånd och skötsel och däri ansvarsfrihet för
styrelsen till- eller afstyrkes, skall tillika med framställningen befordras
till tryck och utdelas bland landstingets ledamöter minst en månad före
landstingets nästa lagtima sammanträde, hvar jämte ett exemplar skall
insändas till kungl. jordbruksdepartementet.
På landstinget ankommer att bevilja eller vägra skogsvårdsstyrelsen
ansvarsfrihet för styrelsens förvaltning under det år revisionsberättelsen
omfattar.
§ 8.
Eu hvar ledamot i skogsvårdsstyrelsen ansvarar gemensamt med
de öfriga för de medel, styrelsen under sin förvaltning haft, äfvensom
för de säkerhetshandlingar, mot hvilkas antaglighet han icke till protokollet
gjort anmärkning. Denna ansvarighet fortfar till dess förvaltningen
blifvit af landstinget eller, om klander anställes, af vederbörlig
domstol godkänd, eller ock till dess natt och år efter räkenskapens
aflämnande förflutit, utan att klander i laga ordning blifvit anställdt.
3:o. Utkast till lag angående skogsvårdsafgifter i Västernorrlands och
Jämtlands län.
§ 1-
Skogsvårdsafgift skall, efter hvad bär nedan sägs, erläggas för
virke af tall och gran, som afverkats inom Västernorrlands och Jämt
-
51
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
lands län, där ej afverkningen skett till skogsägarens eget eller annans
husbehof eller till flottningsanordningar eller till allmänt behof, allt
inom det län, där skogsmarken är belägen.
§ 2-
Afgiftens belopp för olika slag af virke bestämmes af Kungl.
Maj: t för hvarje gång för högst fem år på förslag af länets skogsvårdsstyrelse
och efter landstingens hörande.
§ 3.
Den, som afverkat eller låtit afverka afgiftspliktigt virke, är skyldig
att till den skogsvårdsstyrelsens tjänsteman, inom hvilkens distrikt
afverkningen ägd rum, skriftligen lämna sådan uppgift ä mängden af
hvarje afverkadt virkesslag, som för afgiftens beräknande erfordras.
Varder virke med märke försedt, skall uppgiften lämnas af den, hvars
märke virket åsatts.
§ 4.
Uppgift å afgiftspliktigt virke, för hvilket stadgad afgift icke redan
erlagts, skall aflämnas:
a) om virke skall löst framflottas i allmän eller enskild flottled,
före den 1 juli;
b) om virket skall på järnväg transporteras, fjorton dagar före
dess afsändande;
c) om virket skall inlastas direkt i fartyg eller transporteras i
flottar eller s. k. grimmor, innan virket inlastas eller transporten tager
sin början och
d) om virket framföres till skogförbrukande anläggning på annat
sätt, än förut är sagdt, inom dep tid, skogsvårdsstyrelsen äger bestämma.
§ 5.
Skogsvårdsafgift skall erläggas:
a) för virke, som löst framflottas i allmän eller enskild flottled,
t skogsvårdsstyrelsen eller, om den så bestämt, till vederbörande
U tningsförenings styrelse senast den 1 augusti det år, flottningeu
ä r rum:
52
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
b) för virke, som skall å järnväg transporteras, till behörig järnvägstjänsteman,
innan transporten tager sin början;
c) för virke, som inlastas direkt i fartyg eller transporteras i
flottar eller s. k. grimmor, till vederbörande tulltjänsteman eller till
skogsvårdsstyrelsen, innan virket inlastas eller transporten tager sin
början; och
d) för virke, som framföres till skogförbrukande anläggning på
annat sätt, än här ofvan sägs, till skogsvårdsstyrelsen inom tid, som
den äger bestämma.
För skogsvårdsafgiftens erläggande ansvarar: i det under mom. a
omförmälda fall den, med hvars märke virket försetts; i fall, som omförmälas
under mom. b och c, den som afsänder virket, samt för virke,
som omnämnes under mom. d, den, som drifver den skogförbrukande
anläggningen.
Har i de under mom. b och c omförmälda fall skogsvårdsafgiften
icke inom utsatt tid guldris, vare jämväl mottagaren af virket ansvarig
för afgiftens erläggande.
§ 6-
Skogsvårdsafgift, som uppburits af annan än skogsvårdsstyrelsen,
skall af denne till styrelsen redovisas inom en månad efter uppbörden.
§ 7-
I och för kontrollen af skogsvårdsafgiftens behöriga erläggande
äger skogsvårdsstyrelsen att af flottningsföreningens styrelse äfvensom
af järnvägs- eller tulltjänsteman erhålla nödiga upplysningar.
För nämnda ändamål vare den, som drifver skogförbrukande anläggning,
äfvensom annan, som idkar handel med afgiftspliktigt virke
eller produkter däraf, skyldig att vid anfordran för skogsvårdsstyrelsen
eller dess tjänsteman uppvisa virkesjournal eller annan bokföring, däraf
erforderlig upplysning kan erhållas.
§ 8.
Stadgad skogsvårdsafgift, som ej inom föreskrifven tid erlägg ,
har vederbörande utmätningsman att på skogsvårdsstyrelsens beg"
omedelbart uttaga hos den tredskande. Af virke, för hvilket sk
vårdsafgift ej behörigen erlagts, må i afbidan på utmätnings ver
53
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
lande skogsvårdsstyrelsen genom dess tjänsteman genast laga i beslag
så mycket, som i värde svarar mot oguldna afgiften.
i »•
Den, som underlåter aflämna föreskrifven virkesuppgift, äfvensom
den, som mot bättre vetande lämnar oriktig sådan uppgift, gör sig
förfallen till böter från och med tio till och med femhundra kronor.
Den, som sålunda sig förbrutit, vare jämväl pliktig erlägga stadgad
skogsvårdsafgift eller, därest han jämlikt § 5 varit för densamma ansvarig,
dubbel afgift för det icke uppgifna eller oriktigt uppgifna virket.
§ io.
Åtal enligt denna lag utföres af allmän åklagare på anmälan af
skogsvårdsstyrelsen.
Af böter enligt denna lag tillfaller en tredjedel åklagaren och
två tredjedelar skogsvårdskassan i det län, inom hvilket uppgiften å
virket lämnats eller skolat lämnas.
§ U
Saknas
medel till fulla gäldandet af böter, hvartill någon på grund
af denna lag fällts, skall förvandling ske enligt allmän strafflag.
§ 12-
Skogsvårdsstyrelsen fastställer formulär för uppgifter om afgiftspliktigt
virke och meddelar i öfrigt de närmare föreskrifter, som för
tillämpning af denna lag finnas erforderliga.
Denna lag träder i kraft den — — — —
I det yttrande, nämnde kommitterade i sammanhang med förslagen
afgifvit, hafva de kraf, som beträffande nu ifrågavarande båda län borde
uppställas på eu skogslagstiftning, formulerats sålunda:
»En dimensionslag för dessa län bör verksamt skydda den växtliga,
utveeklingskraftiga och välformade ungskogen af det för skogsmarken
54
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
mest passande slag. Den får icke stå i vägen för lijälpgallring, nödig
hyggesrensning och skogens föryngring. Ej heller får den hindra tillgodogörandet
på förmånligaste sätt af skadad och undertryckt skog,
eller af skog, hvars rotverksamhet starkt nedsatts eller hvars föryngringsförmåga
tillintetgjorts af markens beskaffenhet, eller af träd, af hvilka
vidare tillväxt icke är att förvänta. Kontrollbestämmelserna för lagens
efterlefnad böra vara effektiva och, om möjligt, sådana, att banden å
ägarens dispositionsrätt öfver skogen ej kännas för hardt tilldragna.»
I öfverensstämmelse med denna uppfattning hafva kommitterade
utarbetat ofvaninförda förslag till lag om vård af enskildes skogar uti
ifrågavarande båda län äfvensom, i noga anslutning därtill, och på
grundvalen af skogskommitténs motsvarande förslag, utkasten till författningar
om skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsafgifter. Landstingskommitterade
hafva för öfrigt, efter redogörelsen för ofvannämnda
grunddrag för en skogslagstiftning för Västernorrlands och Jämtlands
län, anfört bland annat:
»Under en lag med dessa grunddrag skall den för länen såväl
som landet i dess helhet så viktiga sågverksrörelsen kunna påräkna eu
stadig tillgång på virke af god form och kvalitet. Pappersmassefabrikationen
jämte andra ^förbrukande industrier komma det oaktadt att fä
erforderligt råmaterial, enär den undermåliga skog, som får afverkas,
lämnar en högst betydande, för dessa industrier användbar virkesmängd.
Enahanda blir förhållandet med kolningen, vare sig den sker i mila
eller med användandet af de tekniska hjälpmedel, som under senaste
tider uppfunnits. Jordbruket och dess binäringar skola icke blifva i
saknad af nödigt virkesfång. Därjämte skola jordbrukarne hafva utsikt
att af skogen hämta en inkomst, antingen direkt genom virkesförsäljning
eller genom arbete i trävaruindustriens tjänst.
Skogsafkastningen och den tillgång till arbete, som industrien
lämnar, blifva såmedelst af jämn och varaktig natur, hvaremot, om
skogsförrådet under gynnsamma konjunkturer hårdt anlitas, detta kan
medföra svåra rubbningar i trävaruindustrien och ett försvagande af
jordbrukets säkraste stöd. Trävaruindustriens aftynande af brist på
råmaterial skulle äfven undergräfva existensvillkoren för de talrika
arbetareskaror, som nu hafva sitt uppehälle i dess tjänst.
Särskild! att beakta är, att en lagstiftning af den hufvudsakliga
innebörd, ofvan omnämnts, jämväl medför den nyttan, att den i viss
mån bringar de träförbrukande näringarna att anlita den dimension och
virkeskvalitet, som en hvar med fördel kan använda, och ej draga under
sig en dimension eller kvalitet, som en annan industrigren oundgäng
-
55
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
ligen behöfver. Virkesförrådet blifver härigenom i det hela med större
omsorg tillvarataget och för industrien bättre utnyttjadt.
På en god dimensionslag bör äfven ställas den fordran, att den
för den fria afverkningen satta gränsen blir uppdragen med tillbörlig
hänsyn till allt hvad för lagen satts till uppgift. Att härvid så afväga
de särskilda omständigheter, som spela in i frågan, att uppgiftens olika
sidor kunna anses i lika mån beaktade, är vanskligt, helst de grundläggande
förhållandena äro mycket växlande i olika trakter af det område,
för hvilket lagen skall gälla. I förgrunden framstår likväl nödvändigheten
att sörja för skogens föryngring genom själfsådd, hvarför
måste tillses, att friska och växtliga ungträd skyddas mot afverkning
så länge, att de uppnått åldern för en kraftig frösättning och äfven
under en viss tidsperiod fullgjort denna funktion. Därmed är det dock
icke nog. Träden böra äfven få kvarstå, till dess de utväxt till den
groflek, att de motsvara rimliga anspråk på tillräckligt och passande
husbehofsvirke och på råämne för sågverksindustrien. Vidare måste
hänsyn tagas till att våra båda barrträd, tall och gran, till sina lefnadsförhållanden
äro hvarandra mycket olika, så att de icke hafva samma
förutsättningar för den ekonomiskt fördelaktigaste utvecklingen, ej heller
med fästadt afseende på det inflytande de utöfva på skogsmarkens
framtida produktionsförmåga förhålla sig på ett likartadt sätt. Granen,
som uppträder under tvenne former, är på bättre myllrik mark växtlig
och växer då fortare än tallen, men genom denna hastiga tillväxt blir
dess ved lös och utsättes därigenom lättare för röta. Den oväxtliga
granen åter förekommer på myllfattigare jord — tallmark — hvarest
den undantränger tallen, nedsätter markens produktionsförmåga och så
småningom orsakar försumpning. Både den växtliga och den oväxtliga
granen äro ömtåligare än tallen och taga lättare än den skada genom
mekanisk inverkan, friställning, iusektangrepp m. m. Lägger man nu
härtill, att de båda granformerna blifva fröbara tidigare än tallen samt
att de äro lika användbara för trämasseindustrien som för sågverksindustrien,
så är det tydligt, att granen i allmänhet kan med fördel
skördas tidigare än tallen, hvilket tillåter, att gränsen för afverkning
af gran siittes lägre än för tall.
För såväl Västernorrlands som Jämtlands län har därför dimensionen
för gran ansetts böra sättas lägre än för tall. Då emellertid
inom Jämtland granen vunnit så stort insteg, särdeles inom de västra
trakterna, där den är nästan allena rådande, att en afverkning af gran
intill samma dimension som inom Västernorrlands län skulle betänkligt
nedsätta förrådet af träd, tjänliga till husbyggnader och för sågverks
-
56
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
industrien, samt orsaka ett hög-st menligt inflytande på den kvarstående
skogen och på skogsföryngringen, samt den inom såväl Jämtland som
Härjedalen vid fjällgränsen förekommande skogen består nästan uteslutande
af gran, och denna skyddsskog behöfver särskildt vårdas, så
bör skillnad i afverkningsbegränsningen göras icke blott mellan tall
och gran, utan äfven mellan gran inom Västernorrlands län och inom
Jämtlands län.»
Efter att hafva närmare motiverat de i lagförslaget upptagna
dimensionsstadgandena, fortsätta kommitterade:
»Det förbud för afverkning af träd under vissa dimensioner, som
åsyftas, gör obestridligen ett kännbart ingrepp i skogsägarens dispositionsrätt
öfver sin egendom, hvarför man bör gå försiktigt till Amga
och ej göra ingreppet större, än faran, som botar skogen, uppenbarligen
bjuder. Då denna fara icke egentligen kommer af afverkningen till
husbehof, om ock medgifvas måste, att det planlösa sätt, hvarpå sådan
afverkning mångenstädes bedrifves, åstadkommer stor skada, torde afverkningen
af virke såväl till skogsägarens eget som till annans husbehof
inom länet icke böra inskränkas, helst som ett band därutinnan
kan försvåra de redan nu i många fall ganska ogynnsamma lefnadsförhållanden,
hvarmed befolkningen har att kämpa. Frihet må äfven
lämnas till afverkning för flottningsanordningar, såsom till rännor,
länsor med mera, äfvensom till allmänt behof, till exempel till järnvägsstängsel,
enär afverkuing för dessa ändamål är mera till båtnad än
till men för orten. Någon tvekan att lämna eftergift i dessa afseenden
må så mycket mindre råda, som, glädjande nog, allmogen allt mer och
mer kommit till insikt om skogens värde för jordbruket och såsom
handelsvara och därför börjat visa förtänksamhet vid uttagning af träd
till husbehof, så att frisk och växtlig skog sparas till afsalu. Ej heller
må afverkningsförbud träffa torra träd, hvarmed förstås döda eller
döende träd.»
För otillräckligheten beträffande ifrågavarande båda län af en
återväxtlag och beliofvet af en dimensionslag hafva onekligen af landstingskommitterade
beaktansvärda skäl anförts. Huruvida en dimensionslag
där verkligen skulle vara gagnelig och lämplig, därom har Riksdagen
dock icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning. Då
domänstyrelsen förordade införandet i Västernorrlands och Jämtlands
län af en dimensionslag vid sidan af en återväxtlag, utgick styrelsen
från den förutsättningen, att den allmänna meningen i dessa orter
vore bestämd för införandet af en dimensionslag, men, såsom kändt
57
Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
är, har landstingets förevarande förslag framkallat protester och gensagor.
Och att sålunda icke ens befolkningen i de trakter, den föreslagna
lagstiftningen skulle gälla, är enig om dess nytta och nödvändighet
lärer enligt Riksdagens mening få tillmätas en afsevärd betydelse.
Vid sådana förhållanden har Riksdagen icke ansett sig böra bifalla
motionen, men på grund af spörsmålets stora vikt har Riksdagen ansett,
att frågan bör tagas under förnyad ompröfning; och får Riksdagen därför
anhålla, det täcktes Eders Kungl. Slaj:t ånyo taga i öfvervägande,
huruvida en lag angående vård af enskilda skogar i Västernorrlands
och Jämtlands län i nära eller, om det ej kan ske, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de af länens landsting år 1901 godkända förslag
må kunna utfärdas, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
utredningen i ämnet kan leda.
XIII. Fideikommisskogar.
I en inom Riksdagen väckt motion har uttalats, att till fideikommissegendomar
hörande skogar borde komma i åtnjutande af samma
skötsel och vård som kronans utarrenderade jordbruksdomäner tillhörande
skogar, civila och militieboställens skogar och ecklesiastika
boställens skogar, som blifvit till ordnad hushållning indelade. Till
grund för detta uttalande ligger en tanke, som enligt Riksdagens
mening är värd beaktande. Blifvande fideikommissinnehafvare måste
nämligen anses äga ett berättigadt intresse af att fideikommisset icke
genom någon innehafvares åtgörande förminskas i värde. Man skulle
tycka, att, likasom en fideikommissinnehafvare icke har rätt att afyttra
någon del af fideikommisset, han icke heller borde hafva rätt att
genom en planlös skogsafverkning minska det till fideikommisset hörande
skogskapitalet. Många exempel på förödelse af fideikommisskogar föreligga
dock och medgifvas måste, att särskildt i de fall, då fideikommiss
allenast under fardagsår besittes af annan än blifvande fideikommissarie,
frestelsen att genom hänsynslös skogsafverkning bereda sig största
möjliga vinst af besittningstiden ligger nära till hands.
Att sådan vanskötsel eller att ett förödande af fideikommisskog
kan förekomma är emellertid så mycket mera beklagligt, som fideikommisskogarna
ofta omfatta betydande skogskomplex. Särskildt i vissa
delar af vårt land, såsom Skåne, äro fideikommisskogarna egentligen de
enda skogar af någon större betydelse, som finnas, och det är vid sådant
förhållande tydligt, att för dessa landsdelar fidei korum isskogarnas
Bih. till, Riksd. Prof. 1903. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 33 Höft. 8
58 Riksdagens Skrifvelse N:o 136.
oförminskade bibehållande och rationella vård är af den största betydelse.
Förslag hafva förut varit å bane att bereda bättre vård åt ifrågavarande
skogar. Vid 1900 års riksdag gjordes af enskild motionär
framställning i sådant syfte, men lagutskottet, som hade att afgifva
yttrande öfver motionen, afstyrkte densamma af den anledning, att
resultatet af den utredning, som uppdragits åt skogskommittén af den
16 oktober 1896 att verkställa, borde afvaktas, och motionen föranledde
ingen Riksdagens åtgärd.
Bestämmelser i syfte att råda bot på ofvan påpekade missförhållanden
i fråga om skötsel af fideikommissegendomarnas skogar anser
Riksdagen emellertid önskvärda och får därför anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser i syfte att förekomma, att de till fideikommissegendomar
hörande skogar utsättas för sådan behandling, att därigenom skogskapitalets
fortfarande afkastningsförmåga äfventyras.
Stockholm den 22 maj 1903.
Med undersåtlig vördnad.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1903.