Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39
1
M:o 39.
Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1903, kl. 3 e. m.
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16, i
anledning af väckt motion angående skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om nedsättning af priset å apoteksvaror.
I en af herr A. A. JK. Reuterskiöld inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 188, som till utskottet öfverlämnats, hemställer motionären,
Datt Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t verkställa utredning, huruvida icke apoteksvarornas nuvarande
pris böra nedsättas, äfvensom vidtaga de åtgärder, hvartill eu
sådan utredning kan gifva anledning».
Till stöd för denna framställning anför motionären, att en betydande
förändring i apoteksvarornas pris åstadkommits från och med
ingången af år 1902 genom de af Kungl. Maj:t fastställda nya grunderna
för dessa varors taxering af den 20 december 1901, hvilken förändring
i många fall varit liktydig med en prisstegring. Den handelsvinst
af 100 procent, som tillerkändes apotekarne, öfverskredes ofta,
enligt motionärens förmenande, hvarpå han anför en del exempel. Men
dessutom hade den s. k. pro labore- eller extemporetaxan genomfört
ingripande förändringar i försäljningsprisen till förmån för yrkesmannen.
Blandning af en dekokt eller infusion med fasta ämnen betalades nu
med 20 öre, då däremot förut ingen ersättning utgick härför. PillerBih.
till Riksd. Prot. 1903. S Sami. 2 Afd. 2 Band. 39 Höft. (N:o 39.) I
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande No 39.
beredningen ersattes också bättre än förut, likaså pulverblandningar
samt tillredningen af sublimat- och klorzinklösningar o. s. v.
»Såsom ett allmänt drag», säger motionären, »kan man i den nya taxan
spåra det, att samma slags arbete betalas lika högt oafsedt mängderna,
med andra ord att exempelvis blandningen af 1,000 gram kostar detsamma
som blandning af 50. Prisen ökas därför på de små kvantiteter, som dagligen
förbrukas i den enskilda sjukvården.» Enligt gjorda beräkningar
skulle också den nya taxeringsmetoden gifva apoteksinnehafvaren en
ökad inkomst af mellan 15 och 20 procent eller i rundt tal 17 procent.
Såsom skäl för detta ökade pris på apoteksvarorna hade anförts,
dels att så många små apotek funnes, hvilka lefde under trånga villkor,
dels att farmaceuterna kräfde bättre löneförmåner nu än förr. Motionären
synes dock betvifla, att den höjda taxan komme att medföra någon
förbättring i småapotekens ställning, eller att farmaceuterna erhållit
någon löneförhöjning. Han hänvisar slutligen till andra utvägar, ägnade
att höja biträdenas villkor, såsom åstadkommandet af flere apotek i
landet, inrättandet af själfständiga apotek i stället för medikamentsförråd,
inskränkning i arrenderätten m. m., och uttalar en önskan, att
apoteken icke blott måtte betraktas såsom affärer, utan äfven som inrättningar,
afsedda till den lidande allmänhetens gagn under villkor,
som gjorde dem i verklig mening allmännyttiga.
Då utskottet nu går att afgifva yttrande öfver den — trots sina
uppenbara öfverdrifter — i mycket behjärtansvärda motionen, har
utskottet ansett lämpligt att låta detta yttrande föregås af en kort utredning
rörande de s. k. apoteksprivilegiernas tillkomst samt en framställning
angående medicinaltaxans ändamål och nytta.
Apoteksrörelsen utgör, såsom kändt torde vara, ett näringsfång,
som i många afseenden hvilar på enahanda grunder som handel
öfver hufvud. Icke förty skiljer den sig dock i väsentliga delar från
öfrig handelsrörelse. De utvägar, som för en vanlig köpman erbjuda
sig, att fritt välja de artiklar som äro mest vinstgifvande,
att begagna gynnsamma konjunkturer, att snabbt och förmånligt omsätta
rörelsekapitalet m. m., stå sällan eller aldrig öppna för idkaren
af apoteksrörelse, vid hvilken för öfrigt förbindelse är fästad att ständigt
vara försedd med en mängd artiklar, som lätt fördärfvas och
endast under vissa förhållanden finna afsättning. I följd af sin natur har
3
Andra Kammar ena Tillfälliga Uts/cotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
också detta näringsfång i alla länder med orduadt medicinalväsende
befunnits vara af sådan vikt för samhället, att särskilda villkor blifvit
stadgade för dess utöfvande.
Bland dessa vilkor är intyg om att hafva förvärfvat erforderliga
kunskaper och skicklighet för yrkets utöfvande naturligtvis det förnämsta.
Men därjämte hafva äfven andra förpliktelser blifvit förknippade
med apoteksrörelsen, afseende exempelvis ständigt tillhandahållande
af eu viss mängd läkemedel samt sättet för deras förvaring till bibehållande
af deras godhet eller till skydd mot deras missbrukande, metoder förberedande
på lämpligaste sätt af en del läkemedel, apoteksvarornas
försäljning efter ett viss stadgadt pris m. in. samt slutligen statens
rättighet att genom visitationer eller på annat sätt kontrollera, att alla
dessa föreskrifter behörigen iakttagas.
Ehuru dessa inskränkningar i medikamentshandelu förefinnas,
mer eller mindre likartade, nästan öfverallt, har dock apoteksväsendets
organisation utveoklat sig på väsentligt olika sätt i skilda länder. Under
det att somligstädes staten lämnat utöfvandet af apotekareyrket så
till vida fritt, att hvar och en, som aflagt föreskrifna kunskapsprof för
yrkets utöfning, kan efter godtfinnande hvar som helst öppna och
drifva apotek, är inom andra länder rättigheten att hålla apotek vida
mera inskränkt, så att endast den, som af regeringen erhållit särskilt
tillstånd eller s. k. privilegium, äger befogenhet att själfständigt utöfva
apoteksyrket. I England, Holland, Belgien, Frankrike, Spanien och
Italien in. fl. länder är detta yrke sålunda i nyssnämnda bemärkelse
fritt, i Tyskland och Österrike samt i de skandinaviska länderna har
man däremot ansett sig böra lämpa apotekens antal efter behofvet samt
därför förbehållit regeringen rättighet att genom förlänande af privilegium
bestämma, när och hvar ett apotek fick anläggas. Då under sistnämnda
förhållanden apotekens antal alltid måste blifva begränsadt och
mången farmaceut, som aflagt sina examina, alltså icke kunde komma i
tillfälle att själfständigt utöfva det yrke, hvaråt han ägnat sig, annat än
genom öfverenskommelse med någon innehafvare af redan befintligt
apotek om öfvertagande af hans rättighet, eller genom något nytt
apoteks anläggande efter vederbörandes medgifvande, blef häraf snart
en följd, att utom apotekets varor och inventarier äfven det beviljade
tillståndet till apotekshållning började få ett visst värde och vid köps
afsilande särskild! betalas.
Den beviljade rättigheten att hålla apotek blef sålunda, ehuru
visserligen till eu början utan någon tillåtelse därtill, efter band och
genom omständigheternas makt föremål för handelsspekulation, så att
Andra Kammarem Tillfälliga Ulskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
apoteksprivilegier af innehafvare däraf eller deras arfvingar såldes, bortarrenderades
o. s. v., med ett ord: behandlades såsom annan materiell
egendom.
De första apoteken i Sverige upprättades under 1500- och 1600-talen af utländingar, hvilka genom dem tid efter annan beviljade förmåner
uppmuntrades till sådana anläggningar. Jämte den egentliga
apoteksrörelsen idkade de äldre apotekarne merendels tillika handel
med kryddor, viner och likörer m. m., hvarförutom de ock utöfvade
läkareyrket. I den mån medicinalverket ordnades, blef rättigheten att
anlägga apotek, på sätt ofvan nämnts, beroende af Kungl. Maj:ts särskilda
tillåtelse, och allteftersom tillgång yppades på inhemska farmaceuter,
erhöllo dessa i allmänhet utan svårighet tillståndsresolution att anlägga
apotek i de orter, där sådant befanns behöfligt eller kunde bära sig.
Denna tillåtelse till apoteks anläggning innefattade understundom
äfven uttryckliga bestämmelser om de förmåner, som apotekaren ägde
åtnjuta, och hvilka förmåner bestodo dels i skattefrihet och tullfrihet
för de varor han behöfde införskrifva, dels i uteslutande rättighet att
inom en viss ort eller ett helt län ensam bedrifva apoteksrörelse. Till
de ursprungligen endast i rikets större städer anlagda apoteken kommo
på detta sätt tid efter annan, i mån af folkmängdens tillväxt och allteftersom
läkare nedsatte sig i landsorten, nya apoteksanläggningar
jämväl i de mindre städerna samt i köpingar och vid marknadsplatser
å landsbygden.
Med hänsyn till tiden hafva de nuvarande sjäfständiga apoteken,
såvidt upplysningar därom kunnat vinnas, erhållit''privilegier i följande
ordning:
Intill första hälften af 1600-talet 7
från 1651—1700 .................. 20
» 1701—1750 ................. 18
» 1751—1775 .................... 29
)■- 1776—1800 ............... 21
» 1801—1810 ................. 4
» 1811—1820 ................. 5
» 1821—1830 14
från 1831—1840 ....... 10
i> 1841—1850 ................. 13
» 1851—1860 ............ 24
» 1861—1870 .............. 38
» 1871—1880 ..................... 9
» 1881—1890 .................. 17
» 1891—1900 ....... 54
» 1901—1902 .................... 7
Genom kung], brefvet den 10 april 1675, förnyadt den 28 juni
1683 genom Kungl. Maj:ts »privilegium för apotekaresocieteten i Sverige
och dess underliggande provinser emot de af kvacksalfvare och slike
inrotade missbruk», meddelades en allmän stadfästelse å apotekares rättighet
att uteslutande handla med »medicinaliska och andra farliga
5
Andra Kammarens Tillfällig a Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 39.
saker», som därefter i detalj uppräknas. Senare kungl. beslut medgåfvo
därefter apotekarne andra, delvis numera upphäfda förmåner, bland
annat frihet från konsumtionsskatt, enligt kungl. brefvet den 9 april
1752, samt rättighet att under vissa förhållanden och i enlighet med
särskilda föreskrifter i apotekarereglementet af den 12 februari 1799
och den 11 augusti 1819 försälja innehafvande apotek m. in. Genom
kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864,
§ 8 mom. f) är ock apoteksrörelse eller handel med apoteksvaror fortfarande
undantagen från den allmänna rättighet att idka handel eller
annat näringsyrke, som med vissa inskränkningar annars tillerkänts
hvarje svensk man eller kvinna.
Beträffande å andra sidan de skyldigheter, som den sålunda
genom särskilda privilegier omhuldade apotekshandteringen medfört, så
stadgades genom kungl. medicinalordningarna den 30 oktober 1688,
att ingen skulle i riket få hålla apotek, som icke hos collegium medieum
undergått examen och, sedan han efter collegii bepröfvande erhållit
Kungl. Maj:ts kallelse, aflagt ed såsom apotekare; att apotekare alltid
skulle hafva goda varor, enligt farmakopéns föreskrifter, årligen ägde
att anskaffa färska växter och dem väl förvara samt icke finge från utlandet
införskrifva »några förlegade eller illa konditionerade varor, till
hvilken ända apotekare skulle ankomna varor noga examinera till utrönande
af deras riktiga beskaffenhet». Vidare ålades apotekarne att
alltid bereda medikamenterna efter den af collegium medieum utgifna
farmakopéu och försälja dem efter bestämd taxa; att vid gifters förvarande
och försäljning iakttaga vissa försiktighetsmått; att utan dröjsmål
expediera recepter o. s. v. Dessa medicinalordningar äro ännu i
hufvudsak gällande, ehuru naturligtvis med vissa modifikationer, betingade
af ändrade förhållanden och nyare åsikter rörande medikamentshandeln.
I ett afseende har likväl vårt apoteksväsende på senare tiden undergått
eu genomgripande förändring, som gifvit Sverige ett afgjordt försteg
framför de flesta andra länder i fråga om hithörande angelägenheter.
Såsom förut nämnts, hafva apoteken jämte tillhörande privilegier
i långliga tider gått i köp. Denna privilegiehandel gaf hos oss likasåväl
som i utlandet småningom anledning till en afsevärd stegring i
apoteksinrättningarnas samt hand i hand därmed äfven apoteksvarornas
pris, en stegring, som uppenbarligen berodde mindre på ökadt värde
af de vid försäljningarna å apoteken befintliga och till rörelsens bedrifvande
erforderliga inventarier och varulager m. m., än på det åsätta
högre värdet å privilegierna eller själfva rättigheten att idka apoteks
-
6
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts \N:o 2) Utlåtande N:o 89.
rörelsen. I anledning häraf och då erfarenheten tillika ådagalade, att
ett sådant förhållande, under hvilket staten blifvit beröfvad tillfället
att till apoteks bedrifvande företrädesvis använda den större skickligheten
för att i stället nödgas öfverlåta dispositionsrätten öfver apoteksprivilegiet
åt enskild mans af enskildt intresse beroende val, i själfva
verket utöfvade ett menligt inflytande på apoteksyrket öfver hufvud, så
uppstod efter hand hos oss fråga om inskränkning i det häfdvunna
missbruket genom upphäfvande af privilegiernas säljbarhet. Till eu
början vidtogs därföre den förändring vid utdelande af rättighet till
nytt apoteks anläggande, att vid denna rättighet fästes ett inskränkande
villkor, enligt hvilket privilegiet icke kunde på någon annan person
öfverlåtas, vid hvilket förhållande privilegiet alltså vid innehafvarens
död återföll till staten. Härigenom uppstod eu alldeles särskild klass
af apotek, de s. k. personella apoteken med endast personell besittningsrätt
för innehafvaren.
Men härmed voro dock icke de gamla olägenheterna afhulpna;
handeln med de förutvarande privilegierna fortfor alltjämt. Efter mångåriga
utredningar och flerfaldiga förslag, huru denna handel lämpligast
skulle kunna afskaffas, kom omsider 1873 en af apoteksinnehafvarne
själfva bildad amorteringsfond till stånd, afsedd för inlösen af alla säljbara
apoteksprivilegier, för hvilken fond Kungl. Maj:t den 9 september
samma år fastställde stadgar. Genom upplåning mot räntebärande obligationer
och under villkor, att de upplånta medlen jämte ränta
till fullo återgäldades före utgången af år 1920, auskaffades den för privilegiernas
inlösen erforderliga summan, som därefter småningom genom
amortering återbetalas medelst afgifter från de inlösta apoteken, uppgående
till högst 7 procent årligen å det belopp, för hvilket privilegiet blifvit
inlöst, eller för närvarande sammanlagdt omkring 400,000 kronor. 1
samband med fastställande af ofvannämnda stadgar för amorteringsfonden
föreskref dessutom Kungl. Maj:t »att all handel med eller öfverlåtelse
enskilde emellan af apoteksprivilegier skulle med utgången af år 1920
upphöra att vidare tillerkännas gällande kraft, så att därefter rättigheten
till apoteksrörelses idkande kommer att under alla förhållanden
vara beroende allenast af de föreskrifter, som i fråga om sådan näring
i allmänhet meddelas».
Genom apoteksinnehafvarnes frivilliga anslutning till donna amorteringsfond
hafva numera alla säljbara apoteksprivilegier, så när som på 12,
blifvit på ofvannämnda sätt inlösta; sålunda af fonden inköpt apoteksprivilegium
får icke »af innehafvaren försäljas eller annorledes till annan person
öfverlåtas, utan skall, då apoteket varder ledigt, ny apotekare till
-
Andra Kammarens Tilljålliga Utskotls (N:o 3) Utlåtande N:o 39. 7
sättas i den ordning, som i afseende på apotek med personliga privilegier
finnes stadgad». Före något annat land har Sverige på detta
sätt blifvit i det närmaste fullständigt fritt från den fördärfliga handeln
med apoteksprivilegier, och utan något det ringaste tillskott af penningmedel
från statsmakternas sida kommer staten efter 1920 års utgång i
oinskränkt besittning af alla apoteksprivilegier.
Genom frivilligt anbud af apotekarekåren har ock för några år
sedan ställts i utsikt, att en allmän pensionering af apoteksinnehafvarne
vid viss ålder skall kunna inträda efter utgången af nyssnämnd år.
Apotekaresocietetens direktion har nämligen i skrifvelse till Konungen
den 20 juni 1899 gjort det erbjudande, att, sedan amorteringen af
apoteksprivilegierna bragts till slut, apotekarne skulle till bestridande
af erforderliga pensioner fortsätta med att betala de nu utgående årliga
afgifterna till amorteringsfonderna, hvarigenom årligen cirka 400,000
kronor skulle för ändamålet ställas till förfogande, hvilken summa jämte
de inflytande afgifterna från vissa apotek till apotekarekårens lifränteoch
pensionskassas understödsfond skulle blifva mer än tillräcklig till
den ifrågasatta pensioneringen. På medicinalstyrelsens tillstyrkan förordnade
också Kung!. Maj:t den 27 oktober 1899 med anledning häraf,
att den, som efter nämnda dag erhöll privilegium å apotek, skulle efter
utgången af år 1920 vara skyldig dels att mot pension vid viss ålder
afstå privilegiet och beträffande pensioneringen underkasta sig hvad
Kung!. Maj:t kunde komma att därom bestämma, dels ock att för
apoteksinnehafvares eventuella pensionering årligen erlägga den afgift,
Kungl. Maj:t kunde pröfva lämpligt för detta ändamål fastställa.
Bland de skyldigheter, som pålagts apoteksinnehafvarne, ingår
äfven, såsom ofvan framhållits, att försälja de i gällande farmakopé
upptagna apoteksvaror efter en af medicinalstyrelsen efter af Kungl.
Maj:t fastställda grunder bestämd taxa, den s. k. medicinaltaxan. Medicinaltaxans
ändamål är att så bestämma priserna å medicinalier, att
allmänheten icke måtte nödgas betala dessa nödvändighetsvaror till
högre pris än skäligt är. Till att skydda apotekaren för förlust behöfves
den egentligen icke, emedan han, om taxan icke funnes, nog skulle,
såsom köpman, veta ändå, hvad hans varor voro värda, och icke underlåta
att hålla sig skadeslös. Taxan bör emellertid lämna apotekaren
en sådan inkomst, att den tillförsäkrar honom en mot hans kunskaper
och yrkets vikt afpassad lefnadsställning, samt vara så beräknad, att
den godtgör dels räntan å det för rörelsens drifvande erforderliga
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
kapital och öfriga därmed förknippade, i jämförelse med annan motsvarande
handel betydliga omkostnader, dels apotekarens möda och
ansvar.
Att uppgöra grunder till en medicinaltaxa, billig för allmänheten
och rättvis mot apotekaren samt byggd på sådana grundsatser, att den
passar lika väl för alla landsdelar, tider och förhållanden, är ett arbete,
som aldrig hittills blifvit utfördt och svårligen heller lärer i framtiden
kunna utföras. Mycket är skrifvet öfver detta ämne, många utredningar
äro i olika länder anställda och resultaten däraf meddelade, utan att
kunna allmänt godkännas. Därför finner man också i alla länder, där
apoteksvaror säljas efter i lag bestämdt pris, att grunderna för beräkningen
af detta pris, varit underkastade täta förändringar.
Af lätt begripliga skäl kommer naturligtvis en medicinaltaxa
alltid att blifva något mera gynnsam för de större och centralt belägna
apoteken än för de små och mera aflägset liggande, alldeles som förhållandet
är med alla andra handelsföretag. För att fylla de kraf, som
ofvan angifvits tillkomma hvarje medicinaltaxa, måste emellertid densamma
i främsta rummet lämpas efter de mindre landsortsapotekens
ställning, hvilkas försäljningssumma är mycket obetydlig, och hvilkas
redan därigenom ringa inkomst än ytterligare förminskas af att de sällan
äro i tillfälle att införskrifva sina varor direkt, utan måste taga dem
ur andra eller tredje hand, transportera dem långa vägar och sålunda
vidkännas ökade kostnader och betydlig risk, men likafullt sälja dem
efter enahanda taxa som apotekarne i de större städerna.
Den äldsta allmänna föreskrift om läkemedels försäljning efter
visst pris återfinnes i 1688 års medicinalordningar, hvari stadgades,
bland annat, att en taxa för apoteken skulle upprättas, hvilken i mån
af materialiernas stigande eller fallande pris skulle af collegium medicum
jämkas. Denna föreskrift upptogs jämväl uti de sedermera för
collegium medicum och sundhetskollegium utfärdade förnyade instruktionerna;
i § 15 af medicinalstyrelsens nuvarande instruktion stadgas
äfvenledes, att styrelsen skall, enligt af Kungl. Maj:t fastställda grunder
utfärda medicinaltaxa, årligen öfverse densamma äfvensom bestämma
och låta kungöra de ändringar däri, hvilka blifva en följd af de i handeln
förekommande läkemedels pris.
Den första medicinaltaxan, tryckt år 1699, reviderades och förnyades
sedermera efter långa mellantider, såsom åren 1739, 1754, 1777
o. s. v., i anledning af medicinaliernas stigande och fallande, intill dess
uti 1819 års medicinaltaxa den föreskrift meddelades, att taxan skulle
årligen af sundhetskollegium öfverses »och däri nödiga ansedda ändringar
Andra Kammarens Tillfällig a UtsTcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39. 9
hos Kungl. Maj:t föreslås». Numera bestämmer medicinalstyrelsen själf,
såsom ofvan nämnts, de ändringar, som årligen befinnas erforderliga i
taxans priser. Närmare föreskrifter huru vid taxans öfverseende skall
förfaras äfvensom grunderna för apoteksvarors taxering finnas angifna
dels uti kungl. brefven den 20 juli 1820, den 1 september 1837, den
13 juni 1839, den 10 juni 1846, den 16 oktober 1855, den 10 september
1869 och den 18 oktober 1878, dels i kungl. brefven af den 15
november 1884 och den 20 december 1901. Dessa föreskrifter hvila
sedan länge på den grund, att apotekaren för att kunna upprätthålla
den »handel i smått», som är utmärkande för apoteksrörelsen, bör tillgodonjuta
en handelsvinst af 100 procent vid minutförsäljning, efter det
kostnaderna för frakt, tull, assurans m. m. tillagts varornas inköpspris.
Inköpspriset beräknas efter senaste priskuranter från de förnämsta drogaffärerna
och för preparat och droger af allra bästa kvalitet, fullt motsvarande
gällande farmakopés fordringar. Vid taxering af medikamentsblandningar
eller tillredningar enligt särskilda recept måste naturligtvis
därefter till ingrediensernas pris läggas arbetskostnad, förlustprocent,
kostnad för bränsle, instrumentslitning m. m., hvilka tillägg beräknas
enligt därför uppgjord laborations- och recepturtaxa.
Motionären finner nu de nya grunder för dessa prisberäkningar,
som af Kungl. Maj:t fastställts den 20 december 1901, otillfredsställande,
såsom beredande apotekarne en alltför stor vinst af deras verksamhet.
Han anför flere exempel, hvilka, enligt hans uppfattning, skulle ådagalägga,
att apotekarnes handelsvinst »icke alltid och kanske icke ens i
flertalet fall stannar vid den blygsamma siffran af 100 procent», och
inlåter sig äfven på en kritik af den s. k. pro-laboretaxan, hvilken han
anser hafva genomfört ingripande förändringar i försäljningspriserna
»naturligtvis till förmån för yrkesmannen». Hans anmärkningar rikta
sig alltså icke mot apotekarne själfva, utan mot Kungl. Maj:t, som för
något mer än ett år sedan bestämt de grunder, enligt hvilka apoteksvarorna
nu skola taxeras, samt mot den myndighet, som tillstyrkt Kungl.
Maj:t att godkänna dessa grunder. Utskottet tillåter sig därför att
här i korthet meddela, huru och af hvad anledning de nya grunderna
för apoteksvarors taxering tillkommit.
Emedan såväl apotekarnes personliga omkostnader som ock omkostnaderna
för apoteksrörelsen stigit till en höjd, hvarom man icke
kunde hafva någon föreställning, då 1884 års grunder för apoteksvarors
taxering fastställdes, samt dessa omkostnader, särskilt kostnaderna för
personalen och för apotekslokalerna, alltjämt visade sig vara i stigande
Bill. till Itiksd. Vret. 1903. 3 Sand. 2 Afä. 2 Band. 39 ljuft. 2
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
iugick apotekaresocietetens direktion den 12 juli 1901 med en skrifvelse
till medicinalstyrelsen, hvari hemställdes, att styrelsen måtte hos Kung!.
Maj:t göra framställning om godkännande af nya grunder för apoteksvarornas
taxering i enlighet med ett af särskilde kommitterade uppgjordt
förslag. Utom biträdenas anspråk på såväl minskad arbetstid som fördelaktigare
löneförmåner bidrogo, enligt societetens erfarenhet, äfven
den nya farmakopéns kraf på vidlyftiga vetenskapliga undersökningar
af apoteksvarorna, hvilka undersökningar förutsatte anskaffandet af
dyrbara instrument och nya anordningar i laboratorierna, äfvensom en
del andra bestämmelser i denna farmakopé, till att försvära de mindre
apotekens ställning och existensmöjligheter. Direktionen framhöll
dessutom, hurusom det låg i medikamentshandelns natur, »att. avancen
på försäljningen måste sättas tämligen hög, då omsättningen i det hela
är mycket liten i förhållande till den använda arbetskraften, de dyrbara
lokalerna och förvaringskärlen samt behöfliga apparater».
I anledning af denna skrifvelse företog medicinalstyrelsen, med
tillhjälp af särskildt tillkallade sakkunnige personer, en grundlig och
tidsödande granskning af det inlämnade förslaget, hvarvid icke oväsentliga
reduktioner vidtogos, synnerligast med afseende å den beräknade
handelsvinsten å de större apoteken. Därefter ingick medicinalstyrelsen
den 27 november 1901 med det sålunda omarbetade förslaget till Kung].
Maj:t, hvarvid bifogades följande skrifvelse, som utskottet tillåter sig
fullständigt återgifva, då motionären icke i sin motion antydt motiven
för utfärdandet af de nya taxegrunderna:
»I skrifvelse till medicinalstyrelsen den 12 juli 1901 har apotekaresocietetens
direktion, med öfverlämnande af ett utaf utsedde kommitterade
upprättadt, af direktionen för dess del godkändt förslag till nya
grunder för apoteksvarors taxering, anhållit, att styrelsen måtte hos
Eders Kungl. Maj:t göra underdånig framställning om berörda förslags
fastställande till tillämpning samtidigt därmed att den nya farmakopén
trädde i kraft; hvarjämte direktionen med skrifvelse den 27 sistlidne
september till medicinalstyrelsen i styrkt afskrift öfverlämnat en af fyra
apoteksinnehafvare till direktionen ingifven skrift, däruti de på anförda
skäl förklarat sig anse kommitterades ofvannämnda förslag icke vara
tillfredsställande samt, i afsikt att erhålla större taxeförhöjning än den
föreslagna, hemställt om åtskilliga ändringar och tillägg i samma förslag.
»Efter granskning af kommitterades ofvanberörda förslag samt
delvis omarbetning af detsamma anser sig medicinalstyrelsen, som finner
hvad ofvannämnda fyra apotekare anfört icke förtjäna afseende, böra i
underdånighet tillstyrka, att ändrade bestämmelser i nu gällande, af
11
Andra Kammarens Tilljälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
Eders Kung!. Maj:t den 28 november 1884 fastställda grunder för apoteksvarors
taxering utfärdas i öfverensstämmelse med härhos bilagda
förslag.
»Behofvet af dessa ändrade bestämmelser har framträdt dels såsom
följd däraf att vissa nya principer införts i den af Eders Kong],
Maj:t den 12 sistlidne augusti gillade åttonde editionen af svenska farmakopén,
hvarigenom bland annat apotekens inkomst å »praeparanda»
kominer att minskas, på samma gång som ökade fordringar ställas på
biträdenas yrkesskicklighet, dels på grund däraf, att man funnit eu förenkling
af nu gällande föreskrifter rörande särskildt recepturtaxan önskvärd,
dels slutligen emedan en viss prisförhöjning befunnits erforderlig
å apoteksvarorna i följd af apotekens under senare åren ökade omkostnader
för hyror m. m. samt de stegrade fordringarna i afseende å
apotekspersonalens löner, hvilken senare omständighet särskildt varit
af ekonomisk betydelse för de mindre apoteken.
»Denna prisförhöjning skulle, enligt det framlagda förslaget, åstadkommas
å ena sidan genom medgifvande af en något högre beräkningsgrund
för varupriset än den nu tillämpade, å andra sidan genom förhöjning
af ersättningen för arbetet i laboratoriet och vid recepturen.
Det förra har man sökt vinna genom minutprisets bestämmande, enligt
tyskt mönster, till åttondelen af partipriset, i stället för att enligt nu
gällande dolningsgrund minutpriset erhålles genom tiodelning af grundpriset,
kvarjämte, äfvenledes i öfverensstämmelse med en del utländska
medicinaltaxor, föreslagits, att lägsta pris för en ingrediens hädanefter
skulle sättas till 5 öre i stället för att nu do lägsta prisen på eu del
varor utgå med 2, 3 och 4 öre. Genom dessa ändringar skulle, enligt
gjord beräkning, uppstå eu höjning af läkemedlens minutpris med 10
å 12 procent i förhållande till nuvarande priser. Men denna höjning
korurne dock att i någon mån motvägas däraf, att samtidigt prisen på
större varukvantiteter skulle i afsevärd män sänkas genom bestämmande
af s. k. rabattpris för kvantiteter på 500 å 1,000 gram och däröfver,
hvilken sänkning hufvudsakligen skulle komma allmänna inrättningar
och förbrukare af veterinärmedicin till godo. Då dessutom en
del varor, hvilka förr skulle beredas å apoteken (prmparanda), nu gjorts
i den nya farmakopé!! till köpvaror, hvarigenom priset å dessa varor
väsentligt minskats, tordo höjningen i läkemedlens minutpris faktiskt
blifva långt mindre än den beräknade och olägenheterna för allmänheten
af denna prisförhöjning knappast märkbara.
»Mera torde då den föreslagna höjningen af ersättningen för arbetet
i laboratoriet och vid recepturen, eller det s. k. »pro labore»,
12 Andra Kammarens Till] ätlig a Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
komma att inverka på läkemedlens pris. En sådan höjning skulle i
hufvudsak blott kunna motiveras af väsentligt ökade omkostnader för
läkemedlens beredning. Onekligen hafva också i detta hänseende mycket
ändrade förhållanden inträdt på senare tiden. Särskildt äro numera
apotekspersonalens lönevillkor helt andra än på den tid, då de nuvarande
grunderna för apoteksvarors taxering uppgjordes. En examinerad
apotekare aflönades då, därest kost och bostad evalveras i penningar,
med 1,500 å 1,700 kronor; för närvarande torde medellönen vara 2,500
kronor. Och en farmacie studiosus erhöll förr i arfvode 1,100 å 1,300
kronor; numera är hans lön i regel 1,800 kronor. I denna utgiftspost
för apoteken har alltså inträdt eu stegring med 50 procent. Motsvarande
höjning i ersättningen »pro labore» skulle följaktligen erfordras, därest
denna ersättning skall förslå för att betäcka nämnda stegrade kostnader.
Under denna förutsättning torde ingalunda de föreslagna ändringarna
i laborations- och recepturtaxan få anses omotiverade, ej heller de därigenom
förorsakade prishöjningarna å läkemedlen för höga. En granskning
af förslaget i denna del visar nämligen, att de äskade höjningarne
icke kunna på långt när motsvara ofvannämnda stegring i kostnaderna
för apoteksrörelsen och att apotekarne alltså icke därigenom kunna anses
komma i oberättigadt åtnjutande af en för flertalet bland dem väl
behöflig ökning af deras inkomst af arbete.
»Enär de föreslagna nya grunderna för taxering af apoteksvaror
innebära en erkännansvärd förenkling af nu gällande bestämmelser
samt de prishöjningar, som därigenom åstadkommas, icke synas medicinalstyrelsen
större än förhållandena kräfva, får styrelsen alltså i underdånighet
hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse
med apotekare-societetens af styrelsen omarbetade förslag, till efterrättelse
från början af år 1902 fastställa nya grunder för apoteksvarors
taxering med föreskrift att, med tillämpning af dessa grunder, ny medicinaltaxa
redan under innevarande år skall af medicinalstyrelsen uträknas
för att gälla från och med år 1902.»
Beträffande de såsom »smakprof» åt motionären anförda exemplen
på den oskäliga vinst af flere hundra procent, som apotekarne skulle
tillskansa sig med hjälp af den nya taxan, har utskottet varit i tillfälle
att närmare granska dessa exempel och blifvit öfvertygadt om att i
vissa fall de meddelade uppgifterna äro felaktiga, i andra åter betydligt
öfverdrifna. Utskottet anser sig visserligen icke böra i sitt betänkande
inlåta sig på en detalj kritik af alla de olika punkterna i motionen,
men vill dock framhålla några af de mest i ögonen fallande felaktigheterna.
En icke ringa del af de misstag, motionären begått, synes
13
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlutande N:o 39.
hufvudsakligen vara beroende på att han förbisett bestämmelserna om
att apotekarne äro under sträng kontroll ålagda att vid inköp af sina
varor endast införskrifva sådana af den bästa kvalitet, som kan erhållas
i handeln, samt att vid beredning af varor å eget apotek (prteparanda)
noggrant följa farmakopéns föreskrifter. Likasom nämligen
utsädesspannmål kan betinga ett pris, som med hundratals procent
höjer sig öfver foderspannmålens pris, på samma sätt måste också
de i farmakopén upptagna kemiska preparaten m. in., hvilka skola uppfylla
farmakopéns ''mycket stränga fordringar på renhet, betinga betydligt
högre inköps- och försäljningspris än de sämre kvaliteter åt samma
varuslag för tekniskt bruk, som i allmänhet tillhandahållas och hvilkas
pris motionären synes fått för sig uppgifna. Lysol t. ex. angifves
af motionären kunna inköpas i eu drogaffär för 60 å 75 öre per kilogram,
medan »medicinaltaxan håller ett pris af 2.io kronor». Denna
uppgift är i flere afseenden felaktig. Preparatet, som icke finnes uppfaget
i medicinaltaxan, betingar hos tyska drogfirmor ett pris, som växlar
mellan 1,90 och 2 mark; att döma af motionärens prisuppgifter har
han förblandat »ren lysol» med ett för desinfektionsändamål i vår nya
farmakopé infördt mindre rent lysolpreparat, som kallas »kresolsåpa»,
hvilken såpa hos svensk fabrikant säljes under det vilseledande namnet
»lysolum crudum» (rå lysol) för 60 öre per kilogram, under det att
medicinaltaxans pris på kresolsåpa är, såsom motionären angifver, 2.io
kronor. Härvid är emellertid att märka, något som motionären förbisett,
att kresolsåpa är ett s. k. hempreparat, d. v. s. måste tillverkas
hemma å apoteket, och att det, enligt gällande föreskrift, alltså ej får
inköpas från fabrik annat än under »tvingande omständigheter». Att
emellertid priserna å medicinalier, hvilka, på grund af behofvet att
erhålla ett jämnt och öfverallt lika sammansatt preparat, föreskrifvits
skola beredas å apoteken, blifva betydligt högre än fabriksprisen
å liknande vara, ligger väl i sakens natur, då eu fabrikation en gros
naturligtvis alltid måste ställa sig billigare än tillverkning i minut.
En annan oriktighet, hvartill motionären gjort sig skyldig, är, att
han för sammansatta preparat endast beräknat ingrediensernas inköpsvärde
i parti utan något tillägg hvarken för varans utminutering i vanligen
mycket små kvantiteter eller för transport, arbetskostnad, risk, viktförluster
in. m. Sålunda uppgifver lian, att »ingredienserna till veterinärfarmakopéns
(någon veterinärfarmakopé finnes ej) karlsbadersalt kostapotekaren
15.6 öre per kilogram och försäljningsvärdet är 1.40 för samma
kvantitet, sålunda ungefär 800 procent handelsvinst». Härvid är först att
bemärka, att motionären beräknat ingrediensernas pris efter eu kompo
-
14 Andra Kammarens TiUJälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 39.
sition på kristalliserade salter, som hvarken får, ej heller på långliga
tider har användts vid beredning af karlsbadersalt. För att blifva användbart
måste preparatet, framställas af vattenfria salter, hvilka tillsammans
kosta i Tyskland 0.4 5 mark, hvartill sedan komma emballage, frakt,
omsiktning, viktförlust, pulverisering, arbetskostnad för blandning och
handelsvinst. Äfven karlsbadersaltot är nämligen hempreparat och får
följaktligen ej köpas färdigberedt. Under sådana förhållanden torde
handelsvinsten på ett så billigt preparat, på grund af de i förhållande
till varans värde synnerligen dryga fraktkostnaderna, komma att å aflägsna
orter, såsom exempelvis i Haparanda, blifva så godt som ingen. Hvad
som här sagts om karlsbadersaltet, kan i det stora hela äfven tillämpas
på motionärens nästa exempel, glaubersalt.
Utskottet vill härefter vända sig till motionärens i mångt och
mycket egendomliga uppgifter angående den s. k. pro laboretaxan.
Motionären anmärker mot att en ersättning af 20 öro tillerkänts
apotekaren för blandning af en dekokt eller infusion med andra, fasta
ämnen, och tillägger, att denna ersättning strukits ur äldre taxor, »kanhända
på grund däraf, att till och med apotekaren under en period
funnit den oskälig». Detta påstående är endast delvis riktigt. Enligt
»äldre taxor» fick visserligen apotekaren ingen ersättning för tillblandning
af andra ämnen till dekokter eller infusioner, men i stället fick
han så mycket större ersättning för själfva dekokt- eller infusionsberedningen,
hvilken ersättning lätt gick upp till dubbelt så mycket
som den nu medgifna. Dessutom ägde apotekaren då rätt att taga särskildt
betaldt för krossning af salter eller för pulverisering, hvarigenom
arbetsersättningen blef än drygare. Jämför man priset på dekokter
eller infusioner förr och nu, skall man lätt finna, att detsamma i vissa
fall är billigare, i andra åter något dyrare nu mot förut, men att skillnaden
i hvarje fall är ytterst obetydlig.
Ganska anmärkningsvärd är motionärens beräkning af priset på
sublimat- och klorzinklösningar. Ingen förståndig människa torde väl
köpa dessa lösningar i sådana små kvantiteter, som motionären uppgifver,
eller 50 gram; den vanliga föreskriften är 1000—5000 gram. Ätt
för beräkningen använda dessa senare mängder skulle emellertid ej
varit fördelaktigt för motionärens bevisföring, ty därvid skulle genast
trädt i dagen, att eu sublimatlösning på 1000 gram, som förr kostade
64 öre, nu endast betingar ett pris af 60 öre eller, med andra ord, att
priset på de i praktiken förekommande sublimatlösningarna genom nya
taxan sjunkit. Samma är förhållandet med klorzinklösningar.
15
Andra Kammarens Tilljälliga U/sJcotts (N:o 2) Utlåtande Ko 30.
Utskottet skulle kunna fortsätta med Hera exempel, men anser det angifva
vara tillräckligt såsom bevis för att motionärens uppgifter rörande
medicinaltaxan äro i allmänhet synnerligen ovederhäftiga. Här må dock
yttermera tilläggas, att äfven motionärens ordande om att samma slags
arbete betalas lika högt oafsedt mängderna, är ytterst haltande och oriktigt,
och skulle snarare blifva rätt, om det omkastades. Det är nämligen
högst få rubriker i arbetstaxan, där smärre förhöjningar ägt rum
för små kvantiteter, hvaremot alla förut befintliga stegringar i pris för
växande kvantiteter borttagits. Förhållandet är således, tvärtemot motionärens
antydan, att arbetspriset för småkvantiteterna bibehållits oförändradt,
som det under långa tider varit, under det att arbetspriset för större
kvantiteter sänkts. Hvad slutligen den af motionären omnämnda beräkningen
angår, enligt hvilken den nya taxeringsmetoden skulle gifva
apoteksinnehafvaren en ökad inkomst af 15—20 procent, har det i
praktiken, om det kan anses tillåtet att draga några slutsatser af
endast ett års erfarenhet, visat sig, att prisstegringen stannat, enligt
hvad utskottet haft tillfälle inhämta, vid 10, högst 12 procent.
Att emellertid apoteksvarornas pris i och för sig måste anses
för högt, är utskottet så mycket mera villigt att erkänna, som
utskottet redan vid ett föregående tillfälle, i anledning af motionen
n:o 134 angående förändrande af medikamentsförråden och
filialapoteken till själfständiga apotek, uttalat samma omdöme, men
därifrån och till påståendet, att priset är för högt i förhållande till
varornas och rörelsens säregna beskaffenhet, de jämförelsevis dryga
omkostnaderna och de uppdrifna fordringarna på medikamentshandeln,
är steget mycket långt. En del apotekare i städerna och å större knutpunkter
på landsbygden hafva visserligen inkomster, som väl skulle tåla vid en
afprutning, men samma är förhållandet för visso med många andra affärsmän;
de, som drifva affärer i stor skala, kunna med omtanke och god
skötsel af affären förtjäna afsevärda förmögenheter, de små affärsmännen
däremot liksom de, som ej förstå rätt sköta sin ekonomi, få nöja sig
med en knapp bärgning. Och i fråga om apoteksrörelsen äro de affärer
mycket talrika, hvilka äro så små, att en rubbning i vinstberäkningarna,
som för de stora apoteken skulle vara föga kännbar, med säkerhet
blefve för dem detsamma som fullständig ruin. Vid omräkningen
år 1901 af de svenska apotekens omsättningssummor i och för
deras påläggande af utgifter till apotekaresocietetens kassa, befunnos
nämligen icke mindre än (17 apotek, hufvudsakligen belägna på
landsbygden, hafva eu omsättning, icke öfverstigande 9,000 kronor.
Då enligt den gängse beräkningsgrunden af handelskostnaderna för
16 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (JV:o 2) Utlåtande Ko 39.
en apoteksrörelse aflöningarna uppgå till 25 procent af omsättningen
hyra, amortering, bränsle, lyse in. m. till 15 procent och varuinköpen
till 35 it 45 procent, mindre på de små, mera på de stora
apoteken, så inses lätt att, om omsättningen å ofvannämnda 67 apotek
genom taxenedsättning minskades med exempelvis 20 å 25 procent,
utan att omkostnaderna därför kunde i någon mån samtidigt nedbringas,
nettoinkomsten å apoteksrörelsen där skulle blifva så obetydlig, att
ganska många apoteksinnehafvare utan tvifvel föredroge att afsåga sig
privilegierna för att taga anställning såsom biträden hos de bättre lottade
apotekarne. En icke ringa del af apoteken på landsbygden skulle alltså
vid sådant förfarande komma att indragas, men i valet mellan att hafva
fullgod medicin tillgänglig på nära håll, om ock för ett pris, som kan
anses vara högre, än det under andra omständigheter behöfde vara,
eller att nödgas hämta medikamenterna på långa afstånd, ehuru måhända
till något billigare pris, torde den stora allmänheten helt säkert
icke stå tveksam.
Kunde en lämplig utväg angifvas, genom hvilken en afsevärd prisnedsättning
i apoteksvarorna åstadkommes, utan att därför de många små
apoteken behöfde indragas, skulle utskottet emellertid med största beredvillighet
tillstyrka denna. Såsom en sådan utväg har inom utskottet
varit, på tal, att staten på ett eller annat sätt skulle lämna bidrag till
de apotek, där omsättningen vore så ringa, att en försvarlig inkomst
icke kunde beredas apotekaren, därest den nuvarande taxan nedsattes.
Oafsedt att stora ekonomiska och principiella hinder torde möta förverkligandet
af ett sådant förslag, har utskottet i allt fall icke kunnat närmare
ingå på denna fråga, då motionen icke därtill gifver någon anledning.
Efter år 1920, då staten kommit i besittning af apoteksprivilegierna,
kan emellertid frågan lämpligen återupptagas och då med större utsikt
att vinna det i motionen åsyftade resultatet, eftersom det då ligger i
statsmakternas händer att efter godtfinnande lagstifta i ämnet.
Däremot anser sig utskottet icke kunna här med tystnad förbigå
några omständigheter, som tvifvelsutan i väsentlig grad medverkat till
uppkomsten af de af motionären omordade klagomålen från allmänhetens
sida öfver apoteksvarornas dyrhet. I forna tider, medan ännu medicinen
för fattige sjuke på landsbygden ersattes af medicinalfonden, fanns en
föreskrift för läkarne att vid alla rekvisitioner och föreskrifter af läkemedel
för do mindre bemedlade skulle »all den hushållning iakttagas,
som med ändamålets vinnande kunde förenas, särskilt i afseende på
medikamenternas form och förvarande». Denna förståndiga grundsats,
som icke i någon mån behöfde föranleda eu mindre effekt af de före
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utsleotts {No 2) Tjärnande N:o 39. 17
ekrifna läkemedlen, Lar nu småningom råkat så godt som i glömska
hos läkarne, oaktadt fortfarande anvisningar finnas i tryck tillgängliga,
utgifna med särskild hänsyn till läkemedlens prisbillighet. I stället
tyckes en del läkare nu för tiden täfla i att föreskrifva så dyrbara
medikamentsformer som möjligt, ett förfarande, som väl kan vara ursäktligt,
när det gäller de mera burgna samhällsklasserna, men. som
är gifvet förkastligt, när medicin föreskrifves för en fattig eller mindre
bemedlad patient. I detta afseende skulle med visshet besparingar kunna
göras, därest läkarne blott finge blicken öppen för denna angelägenhet.
Såsom en annan omständighet, hvilken äfvenledes torde vara värd
att i detta sammanhang beakta, vill utskottet vidare påpeka den bland
allmänheten flerstädes ännu rådande föreställningen, att medicinen
måste vara dyr för att göra någon verkan. Dessutom vänder sig allmänheten
alltför ofta till apoteken för anskaffande af varor, hvilka
icke skulle behöfva där inköpas, och som på annat håll kunde erhållas
till betydligt billigare pris, då de icke nödvändigt skola vara åt
bästa kvalitet. Genom allmänhetens bättre insikt om dessa förhållanden
skulle emellertid eu ändring nog kunna ske häri, hvilken snart skulle
göra sig tydligt märkbar i minskade utgifter för medicin och dylika
varor.
Hvad slutligen beträffar motionärens uttalanden angående _ utvägarna
att förbättra farmaceuternas lönevillkor, torde desamma icke
här behöfva vidare än som skett beröras, då kammaren redan genom
ett föregående beslut uttalat sig rörande dessa frågor.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att herr Reuterskiölds ifrågavarande motion icke
må till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 maj 1903.
På utskottets vägnar:
K. H. GEZ. von SCHÉELE.
Bill. till Riksd. Prot 1903. 8 Sami. 2 Ajd. 2 Band. 39 Käft. 39.
3