Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
1
N:o 2.
Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1903, kl. 2 e. nl.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående förenkling i sättet för markegångsprisens
bestämmande.
I en inom Törsta Kammaren väckt, till kammarens andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, n:o 12, har friherre C. J. Beck-Friis hemställt,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes vidtaga ändringar i kungl. kungörelsen af den 11 maj 1855 så,
att sättet för markegångsprisens bestämmande förenklades.
Enligt bestämmelserna om grunderna och sättet för markegångsprisens
bestämmande — hvilka bestämmelser återfinnas i nyssnämnda kungl. kungörelse
med däri under senare tider vidtagna mindre väsentliga ändringar
— skola de i 75 § regeringsformen omförmälda årliga markegångstaxor
upprättas länsvis af särskilda, inom länet bosatta, af vederbörande landsting
utsedde deputerade, för hvilket ändamål desse deputerade hafva att bestämma
dels det årspris, som, upptaget under litt. B i markegångstaxan,
skall ingå i beräkningen af det medelpris för de senaste tio åren, hvilket
återfinnes under litt. C i sagda taxa, dels ock den särskilda markegången
för det löpande året, hvilken förekommer under litt. A i markegångstaxan,
Jlih. till Riksd. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. (N:o 2). 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
hvarförutom deputerade hafva att utsätta värdet å vissa persedlar och
tjänstbarheter, som enligt särskilda stadganden skola i markegångstaxan intagas
och hvilka där uppföras såsom underafdelningar under litt. A.
Till ledning för deputerade vid markegångssättningen skola priskuranter
å fullgoda och afradsgilla varor af de persedelslag, som upptagas i
taxan, upprättas såväl för städerna som för landet. Hvad beträffar priskuranterna,
afsedda för de under litt. B och C upptagna års- och medelmarkegångspris,
skola dessa upprättas, i städerna af magistraten månadsvis
under månaderna oktober—mars, i öfverensstämmelse med torgprisen på
platsen, samt på landet fögderivis af särskilda nämnder, bestående af dels
sockneombud till antal af minst fyra, högst åtta, valde för året bland ortens
räntegifvare, skiftesvis af det antal socknar och efter den ordning dem
emellan, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämmer, dels ock ett
motsvarande antal ledamöter, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande, likaledes
för året, förordnat bland andre inom fögderiet bosatte, för sakkunskap
och oväld kände män, helst räntetagare. Priskuranterna för den under
litt. A i taxan upptagna särskilda markegången för det löpande året upprättas
fögderivis vid sammanträde inför vederbörande kronofogde af fullmäktige,
en för hvarje socken, utsedde å kommunalstämma, hvarjämte i och
för denna markegångs bestämmande uppgifter från vederbörande magistrater
å de i länets städer gångbara pris tillhandahållas.
I fråga om sättet, hvarpå förbemälda särskilda nämnder och sockenfullmäktige
hafva att fullgöra sitt uppdrag, gäller vidare, att de skola sammanträda
med kronofogden å af Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämdt,
för ändamålet lämpligast befunnet och, så vidt möjligt är, i midten af fögderiet
beläget ställe. Nämndernas sammanträden äga rum två gånger hvarje
skatteår, nämligen i början af januari, då priskuranter uppgöras för de tre
sista månaderna af det förflutna året, samt i slutet af mars, då priskuranter
för det löpande kalenderårets tre första månader upprättas. Sockenfullmäktiges
sammanträde, hvilket hålles endast en gång om året, äger rum
i medlet af oktober månad.
Efter att hafva erinrat om de bestämmelser, för hvilka nu redogjorts,
samt tillika fäst uppmärksamheten därå, att de priskuranter, hvilka de fögderivis
valda nämnderna hade att upprätta, upptoge i åtta af rikets län
allenast tre räntepersedlar, nämligen råg, korn och smör, samt i de öfriga
länen förutom samma tre persedlar i allmänhet blott en eller två af räntepersedlarne
hafre, hvete, ärter, hö, kött, fläsk och tackjärn, har motionären
— som med afseende därå, att kungl. kungörelsen den 11 maj 1855 gällde
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
för hela riket samt att hvad som kunde vara lämpligt i ett län kanske ej
vore så i ett annat, funnit sig icke böra framlägga något förslag till ändring
i sagda författning, utan inskränkt sin framställning till ofvan omförmälda
hemställan om aflåtande af skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t till
stöd härför anfört följande:
»Till följd af den stora utveckling, kommunikationsväsendet tagit under
de år, som gått sedan nämnda kungl. kungörelse utfärdades, och den lätthet,
landtmännen därigenom erhållit att kunna afsätta sina produkter pa
längre bort belägna orter, såvida prisen där äro fördelaktigare, torde numera
prisen på de i markegångstaxan upptagna persedlar olika orter emellan inom
samma län hafva utjämnats rätt mycket och i allmänhet bestämmas efter
de pris, som äro gällande på de större afsättningsorterna, i synnerhet som
landtmännen numera genom tidningarna lätt erhålla kännedom om dessa
pris. Med skäl torde därför kunna ifrågasättas, om icke de nu gällande
bestämmelserna angående markegångssättningen kunde förenklas. Så t. ex.
torde väl i allmänhet de af landstingen valde deputerade, hvilka hafva att
uppgöra taxan, äga tillräcklig kännedom om det gångbara priset på de i
taxan förekommande persedlarna för att kunna bestämma detta utan ledning
af priskuranter från de förut omtalade nämnderna, fullmäktige och
magistrater eller ock endast med ledning af de från städerna inkomna uppgifterna.
Skulle åter nämndernas uppgifter anses behöfliga, torde, på sätt
en motionär i .Riksdagens Andra Kammare åren 1888 och 1889 föreslog,
nämndens ledamöter kunna få skriftligen insända sina uppgifter till kronofogden,
som därefter hade att uträkna medelpriset enligt de inkomna uppgifterna.
Ofta hör man nu nämndens ledamöter, som kunna hafva långa
vägar att fara och därför äfven kunna få offra en hel dag för att bevista
ett sammanträde, klaga öfver detta, då det vid sammanträdet endast gäller
att uppgifva prisen på några få varor.»
Med den betydelse markegångsinrättningen fordom ägde, först och främst
inom vårt skatteväsende, där markegången utgjorde den norm, efter hvilken de i
grundskatterna ingående persedlars och prestationers lösningsvärde beräknades,
samt vidare därigenom, att markegångspriset var bestämmande jämväl förandra
statsverkets inkomster äfvensom för rättsförhållanden enskilde emellan eller
mellan enskilde och allmänna inrättningar, måste gifvetvis markegångssätt
-
4
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
ningen uppfattas såsom en samhällsangelägenhet af den största vikt; och
naturligt är, att man sökte reglera denna angelägenhet med hufvudsaklig
hänsyn till åstadkommande af garantier för de olika intressen, hvilka vore
af markegången beroende. Markegångsinstitutionen, sådan den slutligen
ordnades genom 1855 års förordning, lärer ock hafva tillfredsställt alla
berättigade anspråk i detta hänseende samt torde väl med afseende å den
tidens förhållanden icke heller hafva kunnat i enklare former inpassas.
Sedan dess hafva emellertid i vissa hänseenden förhållandena så förändrats,
att det är lätt förklarligt, om man, i likhet med motionären, ifrågasätter,
huruvida icke det nuvarande sättet för markegångsprisens bestämmande
skulle utan olägenhet kunna förenklas.
Motionären hänvisar i sådant afseende på det inflytande, kommunikationsväsendets
utveckling haft till varuprisens utjämnande. Otvifvelaktigt
innebär ock detta uttalande en sanning, hvad betydande delar af vårt land
angår. Utskottet befarar dock, att förhållandena i detta hänseende mångenstädes
ännu icke äro sådana, att de allena kunna anses innefatta fullgiltigt
skäl för den ifrågasatta åtgärden. Annorlunda skulle emellertid, enligt
utskottets uppfattning, frågan ställa sig, därest i följd af inträdda förändrade
förhållanden markegången nu kunde anses sakna mera väsentlig betydelse
för det allmänna.
Hvad statsverket beträffar, förekommer i sistberörda afseende till en
början, att redan före grundskatteafskrifningen markegången förlorat sin
betydelse för såväl ränta som kronotionde, sedan dessa genom kungl.
förordningen den 23 juli 1869 blifvit omsatta och fixerade i penningar;
och jämväl de af markegång beroende vakansafgifter kunna i detta sammanhang
lämnas utan afseende, då vakansafgifterna, i den män sådana efter
1904 års ingång kunna komma att fortfarande tills vidare utgå, utgöra så
obetydliga belopp, att de enligt den innevarande Riksdag förelagda statsverkspropositionen
icke ens skulle såsom särskilda inkomsttitlar kvarstå.
I afseende å arrendemedlen gäller vidare, att, sedan efter år 1871 arrendebeloppen
för statens utarrenderade egendomar bestämmas i penningar,
markegången äfven för denna inkomsttitel förlorat sin forna betydelse.
Då därtill kommer, att en stor del af de statsanslag, hvilka utbetalas såsom
ersättning för indragen ränta och tionde, äfvenledes äro bestämda i penningar,
har visserligen markegångens betydelse för statsverket omedelbart blifvit
sedan år 1855 högst väsentligt reducerad. Densamma torde för närvarande
inskränka sig därtill, att på grund af äldre kontrakt arrendeafgifterna för
en del af statsverkets utarrenderade egendomar ännu tills vidare utgöras
5
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
efter medelmarkegångspris; att likaledes en del ersättningar för indragen
grundskatt äro af markegångssättningen beroende; samt att årsmarkegångspriset
kan blifva bestämmande för ersättningar, hvilka skola utgå för ännu
oinlösta skattefrälseräntor; hvarförutom skulle kunna erinras därom, att
jämlikt lagen den 24 maj 1895 markegångstaxan kan få betydelse såsom
norm för ersättning vid rekvisitioner för krigsmaktens behof.
Däremot har markegången numera stor betydelse på ett område, som
tillkommit efter utfärdandet af 1855 års förordning. Prästerskapets löner,
hvilka jämlikt kungl. förordningen den 11 juli 1862 reglerats så, att de
beräknats i persedlar och endast till en mindre del i penningar, utgå nämligen,
hvad persedlarne angår, i regeln efter medelmarkegångspris, hvarjämte
arrendeafgifterna af de i författningsenlig ordning utarrenderade ecklesiastika
hemman och lägenheter äfven i allmänhet lära vara beroende af medelmarkegången;
och så länge någon ändring därutinnan icke kommit till stånd,
lärer man, oafsedt den omständighet, att frälseräntor och åtskilliga andra
likvider enskilde emellan bero på markegång, icke kunna förneka, att enahanda
förhållanden som de, hvilka föranledde tillkomsten af gällande bestämmelser
angående markegångssättningen, fortfarande förefinnas, ity att
i ganska stor omfattning ett räntegifvare- och ett räntetagareintresse stå
emot hvarandra.
För utjämnande af dessa inbördes stridiga intressen var det, som Rikets
Ständer år 1851 uttalade sig för den ändring i då af Kungl. Maj:t framlagdt
förslag angående markegångsprisens bestämmande, att de till ledning
för årspriset afsedda priskurant^- skulle, hvad landsbygden angick, upprättas
icke, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, genom samverkan af sockenstämmorna
och kronofogdarne, utan af nämnder, hvilka, sammansatta af ett
lika antal målsmän för de skiljaktiga intressena, skulle personligen sammanträda
för att efter gemensam öfverläggning bestämma det pris, hvilket i
ortens priskurant borde såsom årspris upptagas. Vid 1888 och 1889 årens
riksdagar, då motioner i förevarande fråga förekommo, gjorde sig ock den
uppfattning gällande, att dessa personliga sammanträden, hvilkas behöflighet
motionären nu ifrågasätter, vore fortfarande erforderliga.
I sådant afseende gjordes år 1888 af Första Kammarens tredje tillfälliga
utskott ett ganska bestämdt uttalande, då utskottet i fråga om de
med nämndernas sammanträden förenade olägenheter anförde följande:
»Utskottet vill visserligen icke förneka, att skyldigheten för kommunernas
ombud att infinna sig vid sammanträden för upprättande af priskuranter
kan förorsaka kostnader och besvär, men dessa sammanträden äro
6 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
efter utskottets uppfattning oundgängliga för att på ett tillfredsställande
sätt kunna upprätta priskuranter, och genom det år 1871 lämnade medgifvaudet,
att dessa sammanträden må hållas å ställe, som för ändamålet
är lämpligast, och hvilket bör, om möjligt, anvisas i midten af fögderiet,
torde icke så ringa lättnad hafva beredts dem, som erhålla förtroendeuppdraget
att deltaga i nämnderna, om ock därigenom alla olägenheter
icke kunnat undanröjas.»
Och vid 1889 års riksdag yttrade vid behandling af motion i ämnet
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott:
»Om det alltså på något ställe skulle så tillgå, som motionären uppgifver,
att nämndens ledamöter hvar för sig uppgifva sitt pris och att medeltalet
af de uppgifna prisen blifver det årspris, som i priskuranten utföres,
är ett sådant förfaringssätt enligt utskottets uppfattning alldeles stridande
mot författningens andemening, som är att bereda nämndens ledamöter
tillfälle att öfverenskomma om priset och att åt, så till sägandes,
slumpen lämna afgörandet endast om meningarna icke kunna sammanjämkas.
Med denna uppfattning finner utskottet personligt sammanträde med
nämndens ledamöter vara oundgängligen nödvändigt, och kan utskottet alltså
icke tillstyrka förslaget om skriftliga voteringssedlars insändande, hvarigenom
priskuranternas upprättande skulle blifva en rent mekanisk räkneoperation.»
Under den tid, som förflutit efter det nu återgifna uttalanden fälldes,
lära de förhållanden, som inverka på denna frågas bedömande, icke kunna
anses hafva väsentligen förändrats. I hufvudsak äger markegången fortfarande
samma betydelse för det allmänna, som då frågan senast till behandling
inom Riksdagen förekom, och lika litet nu som då torde man i
fråga om rikets samtliga län kunna göra gällande, att icke varuprisen kunna
växla inom olika delar af ett och samma län. Vid sådant förhållande kan
näppeligen tiden ännu anses vara inne för den ifrågasatta förenklingen i
sättet för markegångsprisens bestämmande. Att emellertid en sådan förenkling
bör kunna komma till stånd inom en icke aflägsen framtid, håller
utskottet visserligen för sannolikt. Frågan om ändrade grunder för prästerskapets
aflöning är ju för närvarande föremål för särskilda af Kungl. Maj:t
förordnade kommitterades behandling; och antagligt torde väl vara, att, i
den mån de jämlikt kungl. förordningen den 11 juli 1862 för prästerskapet
fastställda löneregleringar upphöra att gälla, prästernas aflöningsförhållanden
komma att ordnas på sådant sätt, att för dem markegången icke
vidare får samma betydelse som nu. Och skulle markegåugens betydelse
i detta afseende försvinna, komme därmed ock de intressen, hvilka ifråga
-
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
varande institution har att tillgodose, uppenbarligen att sedermera blifva
af så ringa omfattning, att de knappast torde kunna uppbära en så pass
invecklad inrättning som markegångssättningen, sådan den nu är ordnad.
Då alltså utskottet, som i den omständighet, att förevarande fråga,
sedan densamma vid 1889 års riksdag fallit, icke förr än nu återupptagits,
tillika trott sig finna en antydan om att de med den nuvarande anordningen
förenade olägenheter icke mera allmänt gjort sig i högre grad kännbara,
hyser den uppfattning, att, förrän några åtgärder i det af motionären
angifna syfte vidtagas, frågan om i hvad mån grunderna för prästerskapets
aflöning skola undergå förändring lämpligen bör afgöras, föranlåtes
utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke må till någon åtgärd
föranleda.
På utskottets vägnar:
GUSTAF BJÖRLIN.