Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
1
N:o 13.
Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1903, kl. 12 midd.
Första Kammarens tillfälliga utskotts n:o 1 utlåtande n:o 5, i anledning
af Andra Kammarens beslut i fråga om tillvaratagande
af de inhemska häststammar ne.
I eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 53, har herr
O. H. Svensson hemställt, »att Riksdagen måtte besluta i underdånig skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana
åtgärder, som kunna vara erforderliga för att våra inhemska häststammar
måtte på bästa sätt tillvaratagas», och till stöd för sin hemställan anfört
följande:
»Vid upprättandet af det nya premieringsreglementet blef det i
ett fall tillåtet för våra hästar med inhemskt ursprung att komma i åtnjutande
af premieringsreglementets förmåner. Föremål för premiering
äro nämligen sådana afvelsdjur af svenskt ursprung, som äro kallblodiga
som ock hänförliga till ''Hlen norska eller nordsvenska typen», såsom det
heter i reglementets 7 § mom. 2 c.
Detta reglementes bestämmelser innebära således, dels att dessa
våra landthästar, för att kunna blifva premieringsgiltiga, måste till sin
karaktär först och främst vara hänförliga till de kallblodiga raserna och
dessutom vara typiska med de norska.
Bill. till Riksd. Prof. 1903. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Käft. (N:is 13 och It). 1
2 Första Kammarens Tillfälliga. Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
Att den kommitté, som Kungl. Maj:t tillsatte för utarbetande af
det nu gällande premieringsreglementet, stannade vid att gifva våra
egna hästar en så inskränkt plats, berodde otvifvelaktigt därpå, att
under en längre tidsföljd intresset och uppmärksamheten uteslutande
vant fästade på de främmande kulturraserna, utan att någon minsta
uppmärksamhet lämnades åt det inhemska afvelsmaterialet. Våra hippologer
hafva nämligen hittills uppställt den teorien, att våra landthästar,
som ännu finnas kvar här och hvar i bygderna, äro ett uttryck för den
import, som under de närmast föregående generationerna pågått till
vårt land.
De norrländska åter, som i premieringsreglementet finge benämning
af »nordsvenska», skulle ej heller varit af inhemskt ursprung, utan
härstamma från Norge.
Liksom Kung!. Maj:t således i viss grad redan vidtagit åtgärder
föi tillvaratagandet af vårt befintliga, inhemska hästmaterial, så hade
äfven vid allmänna landtbruksmötet i Gäfle bestyrelsen ägnat ej ringa
uppmärksamhet just åt denna del af hästafvel^ Det visade sig äfven,
att de hästuppfödare från olika delar af landet, som samlats vid landtbruksmötet
i Gäfle, på det mest oförtydbara sätt uttalade sig för eu
vidare utveckling af sådan afvelsriktning, som var uteslutande byggd på
inhemskt afvelsmaterial.
Vid diskussionssammanträdet om den nordsvenska hästafvel kunde
ock inledaren af föredraget upplysa om, att de nordsvenska hästarne,
historiskt sedt, ingalunda ägde sitt ursprung från Norge, utan fått sin
utveckling inom landets egna gränser. Vidare att våra olika typer af
landtrasen med den ädla hästens raskaraktär, ej undantagandes de från
mellersta och Södra Sverige, icke heller voro ett uttryck för en importvara,
utan att äfven dessa tillhörde en egenartad kultur inom landet
ända från forntiden.
Vi äga sålunda inom våra egna landtraser, teoretiskt sedt, så
olika grundformer som varm- och kallblodiga, hvilka i vissa trakter
helt och hållet uppvisa den ädla hästens raskaraktär eller kanske oftare
ett mellanting mellan varm- och kallblodiga. Som ett uttryck för hästar
af liknande karaktär använda tyska kippologer benämningen ljumblodiga.
Det är tydligt, att den vidgade uppfattning, vi sålunda fått om
våra inhemska hästars ursprung och karaktär, måste leda till en förändring
af reglementets bestämmelser angående den inhemska hästen.
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
Genom reglementets ensidiga formulering, att sådana svenska
hästar, som hafva varmblodig karaktär, ej kunna premieras, kan det
inträffa, hvilket äfven varit fallet, att det hästmaterial, som just är ett
uttryck för en urgammal kultur på en viss trakt och som i praktiken
äfven visat sig där vara det värdefullaste, blifvit vid premieringen tillbakasatt
för hästar med utländsk härstamning, oaktadt de senare äro af
underordnadt värde för ortens behof. Vidare har det visat sig, att vissa
häststammar, representerande en hos oss urgammal ras och närmande
sig den kallblodiga raskaraktären, men i typ ej fullt öfverensstämmande
med den vanligast förekommande norska, blifvit på grund af denna
olikhet uteslutna från prisbedömning.
Det är förunderligt, att vi vid bedömandet af våra egna hästar
ställt oss så, att vi vid uppfattningen om hvad som är hänförligt till
svensk ras eller ej måste underordna oss de norska hippologernas uppfattning.
Det är således uppenbart, att reglementet i sin nuvarande form
är både vilseledande och rent af kan skada idéen, för hvilken det tillkommit,
nämligen tillgodogörandet af vårt inhemska hästafvelsmaterial.
Iiungl. Maj:t har för öfrigt redan beviljat undantag från reglementets
bestämmelser, för att den lilla skogsrussen på Gottland skulle kunna
komma i åtnjutande af premieringens skydd, hvaraf framgår ett erkännande
af reglementets ofullständiga formulering.
Den naturligaste och enklaste rättelsen i reglementet torde kunna
ske på så sätt, att de svenska och norska hästarne tilldelas en särskild klass,
oberörd af den Ararm- eller kallblodiga benämningen, samt att uttrycket
»norsk eller nordsvensk typ» utbytes mot »svensk och norsk ras eller typ».
Vid en närmare granskning af våra gamla häststammar framgår,
att det finnes icke så få rester kvar från våra urgamla raser, spridda å
vissa orter så godt som öfver hela landet. Dessa stammar, som vanligen
ägas af mindre jordbrukare, befinna sig särskild! i mellersta och södra
Sverige i ett ganska underhaltigt skick, men efter någon kulturell vård
hafva dessa djur visat sig äga förvånansvärdt stora utvecklingsmöjligheter.
Och att dessa våra landthästar genom sin billiga uppfödnings- och
underhållskostnad i förening med sin kända mångsidiga användbarhet
och stora uthållighet vida öfverträffa afkomman efter de importerade
kulturraserna, torde numera vara allmänt erkändt. Men det är uppenbart,
att ägarne till dessa hästar, som under årens lopp äro vana vid att
betjäna sig af den tillfälliga vinsten, som ernås genom korsning med
4 Första Kammarens Tillfälliga TJtshotts (N-.o 1) Utlåtande N:o 13.
kulturraserna, nu med ens ej skulle vilja öfvergå till denna nya afvelsprincip.
. Och som det visat sig, att det beköfs ett par hästgenerationer,
innan djuren kunna komma upp i ett fullgodt skick, fingo dessa hästuppfödare
under mellantiden vara beredda på ringa valuta af sin hästafvel.
Ett ingripande från allmänhetens sida torde sålunda vara nödvändigt
att åt landets hästkultur kunna rädda dessa våra landthästar. Och
som vi hafva förhoppning att under den närmaste framtiden från den i
Jämtland under bildning varande hingstuppfödningsanstalten kunna få
mottaga hingstar äfven nere i landet, så fordras, för att realisera idéen
om egen svensk hästras, att vi då äfven hafva en fullgod stostam med
inhemsk raskaraktär.
Af det anförda framgår ytterligare det stora behofvet, att staten
träder emellan för att underlätta tillvaratagandet af våra olika landthästtyper.
Mest effektiva medlet därför torde vara att tilldela de hästuppfödare,
som på ett rationellt sätt fullfölja idéen att kultivera våra egna
svenska hästtyper, ett understöd i form af penningpremier.»
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17 har
nedanstående lydelse:
»Då den inhemska hästafveln vid början af 1870-talet på grund af
sitt allmänna tillstånd började ingifva landets hästuppfödare allvarliga
farhågor för en tillbakagång och försämring, inslog man på den redan
förut, ehuru i ringa utsträckning, anlitade utvägen att importera afvclsdjur
af främmande kulturraser för att därmed upphjälpa och förbättra
den då befintliga häststammen. Det torde vara nogsamt bekant, i hvilken
omfattning denna import sedermera under årens lopp fortgått, och ehuru
icke kan nekas, att dess verkan i mångt och mycket varit fördelaktig
för vårt inhemska hästafvelsmaterial, hafva de goda ekonomiska resultat,
som ofta uppnåddes af de uppfödare, hvilka använde det importerade
korsningsmaterialet, emellertid ledt därhän, att intresset för och insikten
om värdet af de inhemska häststammarne förminskats äfven på de
trakter, där behofvet af förstärkningsafvel alldeles icke kunde sägas
vara för handen, och att efter tjugu års oafbrutna importer man i regel
endast använde importerade hästar af antingen främmande kulturraser
eller af norsk ras. Äfven om detta förhållande inom vissa delar af
5
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
landet visat sig vara till obestridlig nytta, bar dock importen icke
allestädes varit till fördel för hästafveln, utan den uppfattningen på
månget håll allt mer stadgats, att man icke vunnit det göda resultat,
man genom den utländska importen sökt ernå. Med anledning däraf
hafva också flerstädes bildats föreningar för att tillvarataga och utveckla
de kvarvarande resterna af de inhemska stammarne. Sedan jämväl
personer, varmt nitälskande för detta mål, framlagt på noggranna forskningar
grundade bevis, att inom landet funnes ett dugligt och utvecklingsmöjligt
afvelsmaterial, har så småningom allt bestämdare den åsikt
stadgats, att det icke allenast vore möjligt, utan likaledes ekonomiskt
fördelaktigt att vid hästafveln minska användningen af de främmande
kulturraserna. Den af motionären omförmälda kommitté, som Kungl.
Maj:t år 1896 tillsatte för att upprätta förslag till förnyadt reglemente
för den med statsmedel understödda hästpremieringen, har tydligen
varit påverkad af denna mening, då den bland de raser, som kunna
blifva föremål för premiering, äfven intagit den så kallade nordsvenska
typen; men den omständighet, att denna typ i kommitténs förslag sammanställts
med den norska rasen, synes tillika tyda på, att kommittén
haft den uppfattning, att samtliga landets inhemska hästar uppkommit
på grundvalen af den norska rasen. Det af Kungl. Maj:t den 23 november
1900 utfärdade premieringsreglementet synes äfven stödja sig på samma
uppfattning, då 7 § i samma reglemente stadgar, att »Föremål för premiering
kunna endast blifva afvelsdjur:
l:o af ädelt, varmblodigt slag, såväl fullblod som lialfblod;
2:o af följande kallblodiga slag:
c) den norska eller nordsvenska typen.»
Senare årens undersökningar, för hvilka redogörelse redan vid senaste
allmänna svenska landtbruksmötet i Gäfle blifvit framlagd och af
hvilkas fortsatta bearbetning utskottet har tagit del, synas emellertid
gifva vid handen, att vår hästkultur långt ifrån att leda sitt ursprung
från Norge snarare själf gifvit upphof åt detta lands hos oss mest
värderade häststam. Det lärer till och med kunna sägas, att medan i
Norge endast ett par af de ursprungliga typerna kunna spåras i nutidens
hästar, finnas i vårt land, om än i endast sparsamt förekommande fall,
Nordens samtliga ursprungstyper representerade, såväl varm- som kallblodiga.
Därför torde det icke vara riktigt att vilja sammanställa samt
-
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
liga våra inhemska stammar med den norska rasen och därmed inrangera
dem under den kallblodiga gruppen, äfven om en stor del af dem
på senare tider blifvit med den förstnämnda rasen uppblandad.
Lnder sådana förhållanden, och da den nordsvenska typen i det
allmänna föreställningssättet blifvit identisk med endast de delar af
vår häststock, som äro nära besläktade med den norska rasen, anser
utskottet i likhet med motionären, att de nuvarande bestämmelserna
i reglementet kunna blifva vilseledande och i månget fall hinderliga för
ett rätt tillvaratagande af det värdefulla material, som våra inhemska
häststammar erbjuda, och att det på grund däraf torde vara nödvändigt,
att ett tillägg göres i reglementet, hvarigenom äfven sådana inhemska
hästar, hvilka icke äro identiska med de norska, må blifva
föremål för premiering.
„^en ^a.r °^an fr*™hållna, under de närmast förflutna trettio åren
försiggångna import af främmande kulturraser och däraf uppkomna
åsidosättande och undanträngande af våra egna ursprungliga hästtyper
har jämväl väsentligen försvårat ett ekonomiskt fruktbringande arbete
föi tillvaratagande af de inhemska häststammarne, äfven om, såsom numera.
är fallet, detta arbete af staten kraftigt understödjes genom
premiering.
Som emellertid ett framgångsrikt arbete i denna riktning onekligen
bör vara till fördel för hela vårt land, har det synts utskottet
kunna ifrågasättas, huruvida icke staten äfven på annat sätt än genom
premieringen borde underlätta detta arbete, därvid för jämförelsens
skull torde böra framhållas, att inom nötkreatursafveln staten lämnar
understöd icke allenast genom premiering, utan äfven genom särskildt
anslag för att uppmuntra till bildande af så kallade afvelscentra, hvarifiån
till landets olika delar framstående afvelsdjur kunna spridas.
Tillika har det synts utskottet, som om sådana företag som den
af motionären omförmälda hingstuppfödningsanstalten i Jämtland, tillkommen
på initiativ af och genom bidrag från fyra norrländska hushållningssällskap,
vore värda understöd från statens sida, förutsatt, att
verksamheten vid en dylik anstalt på så sätt ordnas, att landet mera
allmänt däraf kan draga nytta vid sträfvandet för den inhemska hästafvel^
förbättrande.
Fiågan om lämpliga åtgärder uti nu ifrågavarande afseenden torde
emellertid tarfva en uttömmande utredning.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 7
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning
vidtaga de åtgärder, som från statens sida må anses
erforderliga för befrämjandet af vår inhemska hästafvel.
Enligt till utskottet öfverlämnadt protokollsutdrag har Andra Kammaren
bifallit sitt tredje tillfälliga utskotts hemställan, och Första Kammarens
utskott får med anledning af hvad sålunda förekommit anföra
följande:
Då det icke kan förnekas, att premierings-reglementets nuvarande
formulering kan lägga hinder i vägen för tilldelande af belöning åt i
Sverige möjligen kvarvarande nordiska, konstanta typer äfven af varmblodiga
stammar, och då uppgifter lämnats därom, att flera sådana verkligen
ännu finnas, om ock sparsamt, finner utskottet alla skäl tala för,
att dessa inhemska hästar af varmblodig typ tillvaratagas, innan de alldeles
försvinna, och medlet för vinnande af detta mål torde vara, att
dylika djur, där sådana kunna framvisas, måtte kunna blifva delaktiga
af den uppmuntran, som ligger uti erhållande af statspris.
I nådig proposition, n:o 85, har Kungl. Maj:t redan beredt Riksdagen
tillfälle att uttala sig angående den senare delen af Andra Kammarens
utskottsbetänkande rörande understöd åt kingstuppfödningsanstaltcn
i Jämtland, hvadan något uttalande därom i detta sammanhang icke lärer
erfordras.
Utskottet hemställer sålunda,
att Första Kammaren behagade biträda Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut.
Stockholm den 20 april 1903.
På utskottets vägnar:
GUST. TAMM.