Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
1
N;o 75.
Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1903, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående bildande
af en lånefond för rederinäringens understödjande.
(R. A.)
I en till Riksdagen den 13 sistlidne mars aflåten proposition (n:o
66) tiar Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagdt statsrådsprotokoll
för finansärenden för samma dag föreslagit Riksdagen
dels att för bildande af en lånefond till rederinäringens understödjande,
att förvaltas och användas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet angifna grunder samt de närmare bestämmelser,
Kungl. Maj:t kunde komma att meddela, bemyndiga riksgäldskontoret
att, i mån af behof, från 1904 års början tillhandahålla statskontoret
ett belopp af 5,000,000 kronor, med åliggande för statskontoret
att till riksgäldskontoret inleverera den å de från fonden utlämnade lån
inflytande räntan,
dels ock medgifva, att de kapitalafbetalningar, som å de från fonden
utgående lånen verkställdes, intill utgången af år 1909 tillädes
fonden.
Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
anfört följande:
»I ett den 11 december 1900 afgifvet utlåtande med förslag till
beredande af kapital för rederinäringen samt vissa andra åtgärder till
sjöfartsnäringens höjande har den af Kungl. Maj:t tillsatta handels- och
liih. till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 47 Höft. (N:o 75.) 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
sjöfartskommittén hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen inrättandet af en marinhypoteksbank.
De af kommittén angifna grunder för inrättande af den ifrågasatta
marinhypoteksbanken äro följande:
»1. att banken skall äga rätt utfärda tryckta eller graverade, till
inneliafvaren ställda, räntebärande obligationer;
2. att Riksdagen såsom grundfond och under hufvudsakligen
samma villkor, som skett för allmänna hypoteksbanken, ställer till
marinhypoteksbankens disposition ett belopp af 10,000,000 kronor i
statens obligationer;
3. att Riksdagen anvisar ett årligt belopp af 600,000 kronor att
förskottsvis utbetalas och uppföras i en delcrederefond för banken;
4. att grundfonden icke må användas under andra förhållanden
än som föreskrifves för allmänna hypoteksbanken;
5. att däremot delcrederefonden må anlitas för täckande af förluster,
uppkomna genom bankens verksamhet, men icke för subvention
åt rederier;
6. att bankverksamheten ledes af en styrelse, bestående af en
ordförande, en vice ordförande och ytterligare fem ledamöter; skolande
ordföranden utses af Konungen, vice ordföranden af fullmäktige i riksgäldskontoret
och de öfriga ledamöterna af eu valkorporation, bestående
af verkställande direktörerna i sådana svenska rederiaktiebolag, kufvudredaren
i sådana svenska rederier och de enskilda svenska redare, som
reda för minst 1,000 gross registerton, hvarvid en röst beräknas för
hvarje fullt tusental gross registerton;
7. att styrelsen inom eller utom sig utser en verkställande direktör,
som aflönas så, att han icke nödgas sysselsätta sig med andra angelägenheter;
8.
att vid banken inrättas två afdelningar, en teknisk, hvilken
bör vara i stånd att med full sakkunskap underkasta de fartyg inspektion,
som skola belånas eller redan äro belånade, och en för att omhänderhafva
alla till assuransen hörande angelägenheter;
9. att endast fartyg af järn eller stål må i banken belånas och
att lånesumman icke må öfverskrida hälften af det värde, till hvilket
fartyget blifvit af bankens tekniska afdelning uppskattadt, samt
10. att bankens styrelse och förvaltning skall årligen granskas
af tre revisorer, af hvilka två utses af fullmäktige i riksgäldskontoret
och den tredje af den i punkt 6 omförmälda valkorporation af skeppsredare.
»
Med afseende å kommitténs hemställan om inrättande af en dylik
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
3
marinhypoteksbank hafva tre ledamöter af kommittén i en gemensamt
afgifven, vid kommitténs utlåtande fogad reservation förmält sig ause,
att kommittén bort bos Kungl. Maj:t hemställa om proposition till Riksdagen
därom, att en lånefond måtte afsättas för att redare må af denna
fond erhålla amorteringslån på billiga villkor med iakttagande af hufvudsakligen
följande allmänna bestämmelser:
l:o.
»Sagda lånefond bestämmes till 5,000,000 kronor att vara disponibel
från viss angifven tid, men bör fonden sedermera efter behof
ökas till 10,000,000 kronor.
2:o.
Lånen utlämnas i form af amorteringslån, löpande med 4 procent
årlig ränta och högst 10 års amorteringstid.
Aktier i rederiaktiebolag kunna belånas till det belopp, för livilket
vederbörande granskande myndighet anser dem lämna full säkerhet,
och böra därvid läggas till grund dels gällande marknadspris, dels ifrågavarande
rederis skötsel och ekonomiska ställning.
Sedan lag om inteckning i fartyg antagits, må lån mot sådan inteckning
lämnas intill fartygets halfva värde enligt uppskattning al
sakkunnige besiktningsmän, utsedde af vederbörande myndighet.
Vid lån mot inteckning lämnas som säkerhet första inteckning i
fartyget jämte försäkringspolicer. Skulle försäkringspolicerna ej vara
så affattade, att de anses kunna lämna full säkerhet, kan vederbörande
myndighet, som pröfvar säkerheten, påfordra garanti eller ytterligare
säkerhet.
3:o.
Här ofvan omförmälda lånefond handhafves och förvaltas af statskontoret.
Då det ej kan antagas, att statskontoret skall kunna bedöma
hypotekets värde, tillsättes ett sakkunnigt råd af 5 personer, Indika
utses på sätt af Kungl. Maj: t och Riksdagen bestämmes. Detta sakkunniga
råd föreslår, efter vederbörlig utredning och värdering, det
lånebelopp, som i hvarje föreliggande fall bör beviljas, hvarefter statskontoret
utlämnar lånet och sedermera uppbär ränta och annuiteter.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
Omförmälda råd later genom tre sakkunnige besiktningsmän
undersöka och besiktiga de fartyg, hvarå lån sökas; och med ledning
af dessas besiktningsutlåtande samt förefintliga assuranspolicer och
möjligen ytterligare behöflig säkerhet föreslås den lånesumma, som bör
beviljas.
4:o.
För det sakkunniga rådet och besiktningsmännen utfärdar Kungl.
Maj :t de instruktioner, som anses erforderliga.))
Efter nådig remiss har Kungl. Maj:t och rikets kommerskollegium
lämnat Stockholms handels- och sjöfartsnämnd samt handels- och sjöfartsnämnderna
i Göteborg, Malmö, Helsingborg, Halmstad, Uddevalla,
Kalmar, Norrköping, Gäfle och Sundsvall tillfälle att yttra sig i ärendet,
och har kollegium, med öfverlämnande af inkomna yttranden från Stockholms
handels- och sjöfartsnämnd samt handels- och sjöfartsnämnderna
i Göteborg, Malmö, Helsingborg, Halmstad, Kalmar, Gäfle och Sundsvall,
för egen del den 5 november 1901 afgifvit underdånigt utlåtande.
I de sålunda afgifna yttrandena hafva Stockholms handels- och
sjöfartsnämnd och handels- och sjöfartsnämnden i Göteborg, jämte framhållande
af behofvet och önskvärdheten af att åtgärder måtte vidtagas
till den svenska sjöfartsnäringens befrämjande äfvensom vikten af att
densamma beredes tillgång till ökadt kapital, dock uttalat principiella
betänkligheter mot upprättandet för sådant ändamål af en marinhypoteksbank,
men däremot i hufvudsak anslutit sig till det af omförmälde
reservanter afgifna förslaget om bildande af en lånefond, hvilken enligt
nämndernas förmenande, utan att medföra de med upprättandet af en
marinhypoteksbank förenade vådor, skulle vara ägnad att i högre grad
befrämja sjöfartsnäringens utveckling.
Handels- och sjöfartsnämnderna i Malmö, Helsingborg och Sundsvall
hafva hvar för sig anfört, att, om än behof af ökadt rörelsekapital
för rederinäringen förefunnes, de nuvarande förhållandena dock icke
kunde anses betinga upprättandet för närvarande af en marinhypoteksbank,
hvaremot enligt nämndernas åsikt den af reservanterna föreslagna
lånefonden mera skulle motsvara det nu förefintliga behofvet.
Handels- och sjöfartsnämnden i Gäfle har jämväl ansett, att hvad
kommitténs flertal hemställt icke borde vinna bifall, men däremot i alla
delar biträdt det af reservanterna i ärendet afgifna utlåtande.
Handels- och sjöfartsnämnden i Halmstad åter har förordat kommitténs
hemställan, dock med viss af nämnden föreslagen ändring,
Statsutskottets Utlåtande N:o 75. ^
hvariämte handels- och sjöfartsnämnden i Kalmar förmält sig icke hafva
något att erinra mot kommittéförslaget, likväl med tillkännagivande,
att en ledamot af nämnden ansett sig höra förorda bifall till leseiva
tionen.
.
Af dem af omförmälda nämnder, hvilka närmare motiverat sina i
förberörda yttranden uttalade åsikter i frågan, har anförts, bland annat,
f°^ Af Stockholms handels- och sjö fartsnämnd: Med framhållande att
för främjande af en sund utveckling af vår sjöfartsnäring det framför
allt gällde att söka tillvinna densamma allmänhetens förtroende och att
ett genom mer eller mindre konstlade medel framkalladt brådstörtad!;
uppsving skulle i längden mera skada än gagna, anförde nämnden, att
förtroendet till rederinäringen, som under äldre tiders förhållanden
rubbats, på senare tid återvändt och vore i tilltagande, hvilket nämnden
funne framgå af den omständigheten att, såvidt kändt vore, någon
svårighet icke förefunnits att inom landet anskaffa nödiga pennmgemedel
såväl till äldre rederiföretags utvidgande som ock för grundande
af nya sådana företag, i det att, vare sig det gällt att för dylika ändamål
upplåna medel eller det varit fråga om aktieteckning i företag åt
ofvannämnda slag, penningar kunnat erhållas utan att därför betingats
några andra eller strängare villkor än som i allmänhet vant radan e
på lånemarknaden. Den ökade rörelsen inom sjöfartsnäringen hade
visserligen icke sträckt sig till grundande af sådana företag för huiyu
sakligen transatlantisk fraktfart, hvilka skulle kunna upptaga konkurrensen
med de storartade företag i denna bransch, som förekomme i
andra länder, men då man i detta afseende ofta åberopade exempe
från Danmark, ville nämnden påpeka, att äfven den danska sjöfarten
först så småningom uppnått sin nuvarande omfattning. De danska
ångfartygen hade i lång tid haft sin hufvudsakliga användning pa de
kortare linjerna inom hemlandets och grannländernas farvatten, och
först sedan företagen vunnit ekonomisk styrka genom den vinst, som
denna mera inskränkta rörelse lämnat, hade man börjat planlägga och
utföra stora router på aflägsna farvatten, utan att därvid, statens mellankomst
i den ena eller andra formen behöft påkallas. En dylik utveckling
ansåge nämnden äfven för Sveriges del vara den mest önskväi a,
men då rederinäringen hos oss ännu stode på en vida lägre ståndpunkt
än som kunde anses motsvara de hos vårt land och vart folk förefintliga
naturliga förutsättningarne för denna näring och då konkurrensen
på ifrågavarande område alltjämt stegrades, torde det ock blifva al t
svårare för de svenska redarne att arbeta sig fram till ett lifiigare
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
deltagande i den stora internationella fraktfarten, med mindre särskilda
åtgärder vidtoges till den svenska rederinäringens befrämjande. Kommittén
syntes i detta afseende hafva lågt hufvudsaklig vikt på tillförande
af kapital till sagda näring, och icke heller nämnden underskattade
kapitalets stora betydelse lör hvarje närings utveckling, men
det kunde också vara förenadt med stor fara för det ekonomiska lifvet
öfver hufvud, om till en viss näring lockades större summor, än som af
förhållandena betingades eller som af själfva näringens idkare kunde
på lämpligt sätt tillgodogöras för en sund och stadigvarande utveckling
af densamma. Nämnden befarade, att detta skulle blifva händelsen,
om det af kommitténs majoritet omfattade förslaget om inrättande af
en marinhypoteksbank skulle inom den närmaste framtiden komma till
genomförande. Den lätthet att för sj Öl artsändamål erhålla penningar,
som förslaget onekligen innebure, skulle utan tvifvel under en uppåtgående
konjunktur locka till grundande af rederiföretag, hvilka, såsom
hufvudsakligen baserade på lånta medel, icke kunde uthärda mindre
gynnsamma konjunkturer. Följden skulle då lätt blifva, att inom hela
näringen inträffade en kris, som gjorde sjöfartens ställning ännu sämre,
än den vore för närvarande. Med de störa fluktuationer, som sjöfartsnäringen
vore underkastad med afseende å såväl pris å använda materialier
som ock det ekonomiska utbytet af själfva rörelsen, läge en
sådan fara enligt nämndens uppfattning ganska nära till hands. Förutom
dessa betänkligheter ur principiell synpunkt mot förslaget om upprättande
af en marinhypoteksbank ansåge jämväl nämnden, att förslagets
genomförande skulle möta högst betydande svårigheter af praktisk art.
Den af reservanterna föreslagna lånefonden för understödjande af
rederinäringen syntes nämnden däremot kunna lända den svenska sjöfarten
till gagn utan att medföra någon sådan lockelse till spekulation
i rederiföretag, som enligt nämndens åsikt lätt nog skulle blifva en
följd, därest kommitténs förslag blefve genomfördt, Ej heller syntes
det för statsverket skola innebära någon större risk att lämna bidrag
till en lånefond,'' då härvid icke torde kunna uppstå något tvång för
staten att tillskjuta mera än fondens belopp, hvarjämte vid beviljande
af lån ur fonden sådana villkor kunde uppställas, som i möjligaste mån
skyddade staten mot förlust. I sistnämnda afseende ansåge nämnden
det böra stadgas, bland annat, att lån ej finge öfverstiga 50 procent af
fartygets värde och ej heller hafva längre amorteringstid än 10 år, hvarjämte
samfäld belåning af flere fartyg syntes böra företrädesvis uppmuntras.
. För att emellertid fonden skidle kunna i någon afsevärd mån
bidraga till sjöfartens höjande, borde densamma ej sättas lägre än till
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
7
10,000,000 kronor, och vore det, enligt nämndens åsikt, för det med
fonden afsedda ändamålet af synnerligen stor vikt, att fonden ställdes
xmder lämplig förvaltning samt att lån ur fonden endast komme sådana
företag till godo, att lånen kunde anses lända till verkligt gagn för
hela näringen. Nämnden tänkte därvid i första rummet på sådana
rederiföretag, som afsåge att med fartyg af modärna typer idka fraktfart
på aflägsna farvatten. Vidare borde lånen beviljas endast för större
fartyg af järn eller stål samt företrädesvis för att underlätta inköp
eller byggande af nya sådana.
Vid berörda yttrande har fogats utdrag af det hos nämnden vid
ärendets behandling förda protokoll, innefattande en af tre af nämndens
ledamöter gemensamt afgifven reservation, däri anförts hufvudsakligen,
att reservanterna, med instämmande till alla delar uti hvad nämnden
anfört för afstyrkande af förslaget om inrättandet af en marinhypoteksbank,
funnit, att det mesta af hvad nämnden i detta afseende anfört
med lika mycket skäl kunde anföras mot den ifrågasatta lånefonden;
att, liksom nämnden påpekat, att någon svårighet hittills icke förefunnits
att anskaffa nödiga penningemedel för rederirörelse, reservanterna vore
af den öfvertygelse, att det icke heller framdeles skulle vara svårt att
på enskild väg eller genom bildande af aktiebolag anskaffa nödiga
medel till goda och solida dylika företag utan att därför behöfva begära
statens hjälp i form af lån; men att reservanterna däremot ansåge, att
hvad från statens sida kunde göras för afskaffande eller nedsättning af
ännu på näringen hvilande tryckande utgifter skulle på ett lyckligare
sätt bidraga till att underlätta uppkomsten af nya dylika företag.
Af handels- och sjö farts nämnden i Götehorcj: Enligt nämndens åsikt
hade vår sjöfartsnäring icke vunnit den utveckling, hvartill landets läge
och tillgångar bort gifva anledning, och vore en väsentlig orsak härtill
att söka i svårigheten att anskaffa erforderligt kapital och bristande
medverkan från statens sida för underlättande häraf. Då nu en lagom
inteckning i fartyg kommit till stånd, hvarigenom tillfälle beredts
till ställande af säkerhet för det kapital, som försträcktes sjöfartsnäringen,
syntes med allt fog kunna ifrågasättas, att äfven åt denna näringsgren
bereddes understöd från statens sida under liknande former, som förut
kommit jordbruket och industrien till del. Nämnden framhölle emellertid,
att icke alla grenar af rederinäringen vore i lika stort behof af
dylikt understöd. Den inrikes sjöfarten och kustfarten hade därförutan
utvecklat sig med framgång, och äfven den reguliära fraktfarten på närbelägna
utländska hamnar hade gjort goda framsteg. Däremot delade
nämnden kommitténs uppfattning därom, att för en framgångsrik täflan
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
på den allmänna utländska fraktmarknaden äfvensom för upptagande
af direkta ångbåtslinjer på aflägsnare främmande hamnar erfordrades
statens mellankomst medelst tillhandahållande af erforderligt kapital mot
billig ränta och amortering under längre tid för anskaffande af tillräckligt
stora och tidsenligt byggda fartyg. Enligt hvad nämnden
särskildt framhölle, borde hufvudsakligen dessa delar af sjöfartsnäringen
blifva föremål för statens understöd, och hvilken form härför som än
komme att väljas, borde vid utlämnande af lån trygghet vinnas, att
desamma komme den stora och i den internationeila fraktmarknaden
arbetande rederirörelsen till del eller ock användes till underlättande af
reguliära ångbåtslinjers upparbetande mellan svenska och aflägsnare
utländska hamnar. Nämnden ansåge det kunna antagas, att en inrättning,
sådan som den föreslagna marinhypoteksbanken, skulle i hög grad
imderlätta och till och med locka till ökandet af vår handelsflotta. En
dylik hastig utveckling syntes dock, om än i och för sig önskvärd,
icke obetingadt eftersträfvansvärd. De af reservanterna inom kommittén
uttalade farhågor i fråga om den föreslagna marinhypoteksbankens menliga
inverkan på rederinäringens utveckling ägde, enligt nämndens förmenande,
allt fog för sig, och de förminskades ingalunda däraf, att
samtidigt med det att en dylik bank inrättades skulle genom införandet
af fartygsinteckningen större delen af redan befintlig fartygstillgång
blifva belåningsbar för anskaffande af nytt, äfven det belåningsbart
tonnage.
Hvad anginge åter den föreslagna lånefonden, skulle densamma,
om man tillsåge, att understöd ur fonden, som syntes icke böra bestämmas
till mindre än 10,000,000 kronor, komme de grenar af näringen,
livilka nämnden förmält sig anse vara bäst i behof däraf, till del, blifva
till afsevärdt gagn för landets sjöfart. Vissa modifikationer i reservanternas
förslag syntes dock böra göras, i hvilket afseende nämnden framhölle
följande. Den af reservanterna föreslagna bestämmelsen om rätt
till låns erhållande mot säkerhet af aktier i rederibolag borde helt och
hållet utgå. Lånefonden borde uteslutande anlitas för lån mot inteckning
i fartyg och för anskaffande af hufvudsakligen nya sådana. De
fartyg, som genom de från fonden lämnade lånen anskaffades, borde
utgöras af för den allmänna utländska fraktfarten lämpliga stål- eller
järnfartyg af en viss minimistorlek, exempelvis minst 1,500 tons, antingen
nybyggda eller icke öfver viss ålder, exempelvis 5 år gamla, samt
tillhörande första klass i något af de vanliga klassificeringssällskapen.
Äfven borde fastslås, att fartyg icke finge utgöra säkerhet för lån ur
fonden, sedan det blifvit öfver 15 år gammalt. Amorteringstiden för
Statsutskottets Utlåtande N:o 75. 9
lånen borde icke få öfverstiga 10 år. (>fvergången från lånefond till
marinhypoteksbank skulle, därest omständigheterna i framtiden därtill
skulle gifva anledning, enligt nämndens åsikt, icke erbjuda oöfvervinneliga
svårigheter. Den svårighet, som uppkomme däraf, att i vårt land
ännu ej funnes assuransbolag, som täckte vissa risker, hvarigenom den
säkerhet, inteckning i fartyg erbjöde, i icke ringa grad minskades,
ansåge nämnden kunna undanröjas därigenom, att såsom säkerhet för
låns erhållande lämnades inteckningar i rederier på minst tre eller fyra
fartyg.
Af handels- och sjö fartsnämnden i Malmö: Nämnden ansåge visserligen
den föreliggande utredningen icke ådagalägga ändamålsenligheten
af de inom kommittén föreslagna former för statens mellankomst för
beredande af kapital åt rederinäringen och ej heller behofvet af en sådan
mellankomst fullt påvisadt, men, då frågan nu förelåge, ansåge sig
nämnden, ehuru densamma helst velat förorda inrättandet af en marinhypoteksbank,
dock, med afseende därå att frågan om marinhypotekets
värde ännu vore outredd och med hänsyn till de svåra förhållanden,
som med nödvändighet skulle blifva en följd, om banken nödgades upphöra
med sin verksamhet och afveckla, under nuvarande förhållanden
böra gifva företräde åt förslaget om upprättandet af en lånefond.
Af handels- och sjö fartsnämnden i Hesinghorg: Nämnden vore öfvertygad
om den stora fördel för vårt lands ekonomiska utveckling, som
genom sjöfartens höjande skulle vinnas, liksom ock att härför eu genom
statens mellankomst underlättad tillgång på rörelsekapital vore nödvändig.
Det syntes visserligen nämnden, som om inrättandet af en marinhypoteksbank
enligt kommitténs förslag skulle, sedan lagen om inteckning
trädt i kraft, lända till stor fördel och kunna åstadkommas utan
någon nämnvärd uppoffring från statens sida, men, då det kunde ifrågasättas,
huruvida en anstalt af sådan omfattning skulle redan från början
vara behöflig, innan det blefve ådagalagdt, i hvad mån densamma blefve
anlitad, torde afsättandet af en lånefond kunna till en början motsvara
det förefintliga behofvet och, såsom medgifvande en enklare förvaltning,
vara att föredraga, intilldess lånebehofvet visat sig vara så stort, att
det icke kunde af en sådan lånefond tillfredsställas och någon erfarenhet
vunnits beträffande sjöfartens understöd genom lån, desto hellre som
ingen svårighet torde möta för låntagare att utöfver den säkerhet, som
inteckning i fartyg lämnade, ställa tillfredsställande personlig borgen,
därest så skulle påfordras. Det skulle sedan visa sig, när tiden vore
inne för bildandet af eu marinhypoteksbank, på hvilken lånefondens
Bill. till Jtik sd. Prof. 1905. 4 Samt. I Afd. 47 Höft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
fordringar kunde öfverflyttas. Nämnden föresloge, att vid bildande af
en lånefond i enlighet med reservanternas hemställan måtte stadgas, att,
därest den säkerhet, som ställdes för lån ur fonden medelst inteckning
i fartyg och hvad därmed ägde sammanhang, icke af vederbörande skulle
anses fullt betryggande, rederibolag eller redare utöfver nämnda säkerhet
skulle ställa personlig borgen, som af vederbörande kunde godkännas,
i likhet med hvad som vore fallet vid erhållande af lån ur
manufakturförlagslånefonden.
Af handels- och sjöf''artsnämnden i Sundsvall: Det vore påtagligt,
att eu väsentlig betingelse, för att den svenska rederinäringen skulle
kunna växa och blifva kraftig nog till framgångsrik konkurrens med
andra nationer, vore, att större kapital kunde tillföras densamma på
möjligast billiga villkor. Äfven i Sundsvall hade under de senaste åren
genom aktiebolagsbildning gjorts afsevärda ansatser för åstadkommande
af en lastångare fl otta dels genom inköp från andra länder, dels genom
nybyggnad, men för att rederier med större antal fartyg skulle uppstå,
vore önskligt, att en del af det i befintliga ångfartyg bundna kapitalet
kunde lösgöras och användas för anskaffande af nya. Tydligt vore,
att dylika större rederier från många synpunkter befunne sig i ett
gynnsammare läge än de mindre. Genom lagen om inteckning i fartyg
hade det första steget tagits till en dylik rederinäringens utveckling.
Det intecknade föremålets beskaffenhet och de detsamma vidlådande
tysta förmånsrätterna gjorde dock, att man svårligen kunde vänta, att
det inteckningshypotek, hvartill möjlighet sålunda beredts, af de vanliga
bankerna skulle mottagas med synnerligt förtroende, och det vore
att förutse, att dylika hypotekslån komme att draga maximiränta.
Hypoteket torde således komma att hufvudsakligen användas som förstärkning
af fartygsägarens personliga kredit eller med fyllnadsborgen
vid anskaffande af rörelsekapital för redan befintliga fartyg, men endast
till ringa del för nyanskaffning. En af staten understödd anstalt under
sakkunnig ledning för belåning af dylika hypotek ansåge nämnden
därför vara ett önskemål. Nämnden liölle dock före, att kommitténs
majoritet under nuvarande förhållanden sett saken väl mycket i stort,
då den förordat inrättande redan nu af en marinhypoteksbank, och
anslöte sig nämnden för närvarande hellre till reservanternas förslag
om upprättande af en lånefond, hvarur skeppsredare på billiga villkor
kunde erhålla amorteringslån. Om fonden bestämdes till 10,000,000
kronor, skulle genom densamma, enligt nämndens förmenande, ett särdeles
kraftigt stöd gifvas den ånyo uppblomstrande rederinäringen.
Af handels- och sjöf artsnämnden i Halmstad: Enligt nämndens för -
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
11
menande vore ett bland hufvudvillkoren för sjöfartsnäringens höjande
anskaffandet af tillräckligt kapital, och nämnden ansåge förslaget om
npprättande för dylikt ändamål af en marinhypoteksbank beaktansvärdt
och ntförbart, samt att en sådan bank skulle medföra åtskilliga fördelar
och i allmänhet blifva af större gagn för sjöfartsnäringen än den af
reservanterna inom kommittén föreslagna lånefonden, hvilken skulle
blifva allt för liten för att kunna fylla behofvet af kapital för rederinäringen.
Ej heller delade nämnden vissa af de af reservanterna uttalade
betänkligheter mot upprättandet af en marinhypoteksbank. Dock
ansåge nämnden af angifna skäl, att den i punkt 9 af kommitténs förslag
ifrågasatta föreskrift, »att endast fartyg af järn eller stål må i banken
belånas», vore olämplig, och hemställde, att sagda föreskrift måtte utgå.
För egen del har kommerskollegium anfört följande.
Kommittén hade vid framställandet af sitt förslag om inrättandet
af en marinhypoteksbank utgått från ett befintligt behof för sjöfarten
af kapital samt vidare skyldighet för staten att medverka till fyllandet
af detta behof ej blott genom att förmedelst lagstiftning om inteckning
i fartyg bereda sjöfartsnäringen tillgången till särskildt kreditobjekt, utan
äfven genom vidtagande af åtgärder för tillhandahållande af medel,
från hvilka lån emot dylik säkerhet kunde erhållas.
Härvid hade dock kommittén, syntes det kollegium, underlåtit att
taga hänsyn till olika slag af sjöfart. Kollegium föreställde sig nämligen,
att en väsentlig skillnad i förevarande afseende måste göras emellan
den inrikes och den utrikes sjöfarten. Den förra, hvars läge öfver
hufvud taget ingalunda vore sådant, att anspråk på understöd från statens
sida kunde med fog göras, torde särskildt i fråga om tillgång till kapital
i allmänhet icke hafva större behof däraf, än den enskilda företagsamheten
erbjöde. Denna del af rederinäringen, fri från främmande
konkurrens, lämpade sin utveckling faktiskt efter trafikbehofvet, och
att på ifrågavarande område framkalla en rederirörelse utöfver detta
behof syntes ingalunda vara önskvärd!.
Annorlunda ställde det sig med den utrikes sjöfarten, särskildt
den i vidsträcktare fart, hvilken hade att täfla med alla nationers fartyg
och i fråga om hvilken det för en enskild och framför allt mindre
nation icke kunde vara tal om något för sjöfartens naturliga utveckling
begränsande trafikbehof. På detta område spelade kapitalet för visso så
stor betydelse, att behofvet däraf lätt kunde öfverstiga hvad den enskilda
företagsamheten mäktade åstadkomma, och bristen på tillräckligt
kapital torde nog kunna sägas inverka hämmande på denna sjöfarts utveckling.
Men äfven inom området för denna gren af sjöfarten syntes
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
icke vara tillrådligt, att kapital tillhandahölles utan urskillning, och
särskildt torde mellankomst af staten för beredande af tillgång till
kapital icke böra ifrågakomma, utan att staten bereddes tillfälle att pröfva
förhållandena i hvarje särskildt fall, i syfte att de tillhandahållna medlen
måtte åtminstone kunna antagas varda på ändamålsenligt sätt använda.
Kapitalet vore för rederinäringen liksom för alla andra näringar eu
viktig faktor, men lika litet för rederinäringen som för andra näringar
vore kapitalet det enda, eller ens den hufvudsakligaste. Framför allt
syntes fackkunskap och yrkesskicklighet vara hvad som erfordrades för
rederinäringens höjande i synnerhet inom den nu ifrågavarande grenen
däraf, och lika med reservanterna inom kommittén och flera af de
handels- och sjöfartsnämnder, som yttrat sig i ärendet, ansåge kollegium,
att en alltför lätt tillgång till kapital, hvarigenom personer utan
nödig utbildning i och kunskap om rederihandteringen skulle lockas att
bilda rederier, skulle långt ifrån att gagna sjöfarten innebära för densamma
stor fara. Endast under förutsättning, att sorgfällig urskilning
i fråga om de rederier, som skulle erhålla lån af statsmedel eller af
medel, till hvars tillhandahållande statsverket medverkat, kunde äga
rum, syntes kollegium statens mellankomst i förevarande afseende böra
kunna ifrågasättas.
Då emellertid i planen för den af kommittén föreslagna marinhypoteksbanken
icke inginge annan begränsning af rederiers lånerätt
än som betingades af pröfningen ur banksynpunkt af den erbjudna
säkerheten, utan i förslaget fast hellre framhölles såsom åsyftadt att söka
under 10 års tid placera i rederirörelsen 75,000,000 kronor, hvaraf
framginge, att man tänkt sig lånerörelsen så mycket som möjligt utsträckt,
kunde kollegium redan på grund häraf icke biträda förslaget.
Därtill komme, att, då de erforderliga lånemedlen skulle anskaffas
genom försäljning af bankens obligationer, hela bankinrättningen, hvars
verksamhet sålunda vore beroende på möjligheten af afsättning af dessa
obligationer, syntes hvila på alltför otillförlitlig grund. Såsom säkerhet
för dessa obligationer skulle nämligen anses och i sådant afseende
kunna användas först de förskrifningar med åtföljande säkerhet i fartyg,
som låntagarne till banken afgifvit, därnäst delcrederefonden å 600,000
kronor, hvartill Riksdagen årligen skulle anvisa medel, och slutligen
grundfonden, som skulle bestå i statsobligationer till belopp af 10,000,000
kronor. Med sådant underlag hade kommittén ansett de af marinhypoteksbanken
utfärdade obligationer skola komma att blifva första
klassens värdepapper, hvilka utan svårighet skulle kunna afsättas äfven
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
13
i utlandet, och hade man sökt likställa hela institutionen med allmänna
hypoteksbanken.
Då emellertid, äfven om det skulle kunna tänkas, att Riksdagen
anvisade berörda grundfond å 10,000,000 kronor och delcrederefonden
å 600,000 kronor om året, vid det förhållande att marinliypoteksbanken
skulle äga utfärda obligationer utan någon begränsning i afseende å
beloppet, annan säkerhet för obligationerna i den mån dessas belopp
öfverstege 10,600,000 kronor — och i planen inginge att efter 10 år
beloppet skulle utgöra 75,000,000 kronor — likväl ej skulle finnas än
låntagarnes förbindelser, livilkas värde åter skulle bero af de hypotiserade
fartygsinteckningarne, samt då inteckning i fartyg, med afseende
å det intecknade föremålets beskaffenhet, de förmånsrätter af många
slag, Indika hvilade å fartyg med företräde framför inteckning, samt
svårigheten att erhålla försäkring emot en hel del risker, för hvilka
fartyget vore utsatt, icke kunde tillerkännas något absolut värde, föreställde
sig kollegium, att dessa obligationer icke skulle komma att
hänföras till sådana värdepapper, för hvilka afsättning, allra minst i
utlandet, till belopp, hvarom här vore fråga, skulle kunna med visshet
påräknas. Likställandet af den föreslagna inrättningen med allmänna
hypoteksbanken, hvars obligationer hvilade på fastighetsinteckningar
med bästa förmånsrätt, syntes bero på öfverdrifven uppskattning af
fartygsintecknings värde.
Förslaget syntes kollegium för öfrigt vara planlagdt i för våra
förhållanden allt för stor skala och, för så vidt det afsåge statens medverkan
till afhjälpande af ett verkligt sjöfartens behof, skjuta öfver målet.
Såväl på principiella skäl som af praktiska orsaker ansåge kollegium
sig således böra hemställa, att ifrågavarande förslag om inrättandet
af en marinhypoteksbank icke måtte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd
föranleda.
Hvad vidare anginge reservanternas inom kommittén förslag om
afsättandet af en lånefond, för att redare måtte af densamma erhålla
amorteringslån på billiga villkor, syntes kollegium denna form af understöd
från statens sida vara mera tilltalande.
På samma sätt som staten lämnade låneunderstöd till enskilda
järnvägsanläggningar och genom odlingslån och lån ur manufakturförlagslånefonden
beredde jordbruket och industrien tillfälle till erhållande
af lån på billiga villkor, syntes det ligga i statens intresse att i enahanda
afseende jämväl tillgodose rederiverksamheten, och särskildt med
afseende därå att, på sätt ofvan framhållits, sådant understöd, enligt
kollega åsikt, icke borde ifrågakomma, med mindre tillfälle bereddes
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
staten att sorgfälligt urskilja, livilka rederier, som kunde anses förtjänta
af dylikt understöd, erbjöde lånefondsformen vissa fördelar, för
så vidt nämligen med densammas inrättande förenades i detta afseende
betryggande bestämmelser.
Det hade emot förslaget om en lånefond såsom väsentliga anmärkningar
anförts, att fonden icke skulle kunna göras tillräckligt stor och
dess betydelse för sjöfartens utveckling alltså snart skulle upphöra.
Måhända skulle denna fond icke heller komma att förvaltas med tillräcklig
sakkännedom, och sannolikt skulle äfven i detta fall komma
att visa sig samma olägenhet som beträffande manufakturförlagslånefonden,
nämligen att medel icke skulle finnas att tillgå, just när de
bäst behöfdes.
Kollegium kunde icke tillmäta dessa anmärkningar någon större
betydelse. Inrältades, på sätt förslaget innebure, en fond å 5,000,000
kronor, föreställde sig kollegium, att detta belopp skulle visa sig fylla
det lånebehof eller en väsentlig del däraf, som lämpligen ur en sådan
fond borde fyllas. Visade erfarenheten godt resultat: af fondens inrättande,
torde hinder för öfrigt ej förefinnas att framdeles, där så
funnes erforderligt, öka fondens belopp. Att icke alla lånesökande
kunna få sina lånebehof fyllda ur manufakturförlagslånefonden, torde
ej innebära bevis för fondens gagnlöshet.
Hvad detaljbestämmelserna i förevarande förslag beträffade, ansåge
kollegium emellertid dessa vara mindre tillfredsställande.
Enligt förslaget skulle lånen kunna utlämnas på 10 års amorteringstid.
Med afseende å gällande bestämmelser om preskription
torde förbindelser på denna tid såväl hvad beträffade hufvudgäldenären
som eventuellt förekommande borgesmän vara mindre lämpliga, såsom
kunnande föranleda därtill, att vederbörande myndighet, som hade att
förvalta lånefonden, under lånetiden nödgades vidtaga särskilda åtgärder
för bibehållandet af förbindelsernas giltighet. Den längsta lånetiden
syntes därför böra något inskränkas.
Vidare skulle enligt förslaget statskontoret handhafva och förvalta
lånefonden, men pröfningen af lånebelopp skulle uppdragas åt ett sakkunnigt
råd af 5 personer, hvilket råd skulle låta genom 3 sakkunnige
besiktningsmän undersöka och besiktiga de fartyg, hvarå lån söktes,
och med ledning af dessas utlåtande samt förefintliga assuranspolicer
och möjligen ytterligare behöflig säkerhet skulle rådet föreslå den lånesumma,
som borde beviljas.
Detta råds blifvande ställning syntes kollegium emellertid vara
oklar. Det angåfves icke, huruvida ledamöterna tänkts såsom aflönade
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
15
eller oaflönade. Skulle de vara aflönade, uppstode genast en kostnadsfråga,
som kräfde sin särskilda lösning och invecklade saken. Skulle
de vara oaflönade, uppkörande den betänklighet, huruvida för ändamålet
fullt kvalificerade personer skulle finnas villiga att utan ersättningåtaga
sig uppdraget. I hvilket fall som helst torde rådet gifvetvis
komma att bestå af personer, som vore med rederinäringen förtrogne,
men just därigenom syntes också personliga hänsyn och intressen kunna
komma att göra sig gällande. Icke heller angåfves i förslaget, huru
man tänkt bereda sig tillgång till de tre besiktningsmän, som rådet
för hvarje särskild låneansökning skulle anlita, eller deras ansvar eller
af hvem eller efter hvilka grunder desse skulle ersättas.
Kollegium föreställde sig, att saken enklare och tryggare skulle
kunna anordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med sättet för beviljande
af lån från mannfakturförlagslånefonden, det ville säga, att lån,
på ansökningar, beviljades rederier af Kungl. Maj:t efter kommerskollegii
hörande och emot säkerhet, som pröfvades och godkändes af
statskontoret.
Kommerskollegii granskning och utlåtande skulle omfatta, huruvida
det ifrågavarande rederiet vore med afseende å det slag af sjöfart,
som vore afsedt att bedrifvas, och i öfrigt förtjänt af låneunderstöd och
till hvilket belopp, och skulle i ansökningen uppgifvas och styrkas
alla de omständigheter, som vore inverkande på ansökningens bedömande.
Sålunda skulle, likasom kollegium nu, i fråga om manufakturförlagslånen,
fordrade, att sökanden själf företedde af ojäfvige personer
verkställd värdering af den ifrågavarande fabriken med tillhörande
maskiner och inventarier, vederbörande låuesökande redare förete åt
kompetente och ojäfvige personer verkställd värdering åt fartyget i
fråga äfvensom angående fartygets sjövärdighet förebringa nöjaktig
utredning, i hvilket afseende såsom sådan alltid syntes kunna godkännas
behörigt bevis därom, att fartyg innehade högsta klass i något
af de vanliga klassificeringssällskapen, nämligen engelska L/loyds, franska
Bureau Veritas, norska Veritas eller Germanisclie L/loyd.
Sedan med ledning af sålunda förebragt utredning och den ytterligare
sådan, kollegium i särskilda fall kunde finna erforderligt, kollegium
utlåtit sig rörande föreliggande låneansökning samt Kungl. Magt
därefter meddelat beslut, skulle, för så vidt sökanden beviljats rätt till
lån ur den ifrågavande fonden, det ankomma på statskontoret att pröfva
den säkerhet, som erbjödes.
Kollegium föreställde sig, att, därest en lånefond för rederinäringen
blefve inrättad, statskontoret skulle få i uppdrag att hand
-
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
hafva äfven denna fond med enahanda pröfningsrätt rörande erbjuden
säkerhet, som nu tillkomme nämnda ämbetsverk i fråga om manufakturförlagslånen.
Under förutsättning att saken ordnades ungefär så som kollegium
nu angifvit, hade kollegium ej något att erinra mot reservanternas inom
kommittén ifrågavarande förslag om inrättande af en fond till belopp
af 5,000,000 kronor, ur hvilken redare kunde erhålla amorteringslån.
Fullmäktige i riksgäldskontor, som lämnats tillfälle att yttra sig
i ärendet, hafva den 9 januari 1902 afgifvit underdånigt yttrande, däri
fullmäktige beträffande förslaget om inrättande af en marinhypoteksbank
anfört följande.
Man hade tänkt sig, att obligationerna hufvudsakligen skulle
placeras i utlandet och att desamma skulle komma att hänföras till
första klassens värdepapper. Beskaffenheten af de tillgångar, som
skulle utgöra täckning för dessa bankens förbindelser, syntes fullmäktige
dock icke berättiga till ett sådant antagande. Förutom de fonder
— grundfonden och delcrederefonden — hvilka enligt förslaget skulle
af staten ställas till bankens förfogande och hvilka fonders sammanräknade
belopp komme att utgöra blott en bråkdel af bankens tillämnade
obligationsskuld, skulle den enda realsäkerheten för de af banken
utfärdade obligationer bestå af de till banken för utgifna lån aflämnade
inteckningar i fartyg. Den säkerhet, fartygsinteckningen förmådde bereda,
måste emellertid anses vara af ganska tvifvelaktigt värde, då man
toge i betraktande de många olika slag af fordringar, som hade förmånsrätt
framför sådan inteckning, svårigheten att erhålla försäkringför
alla de risker, hvilka under fartygets resor kunde inträffa, äfvensom
de stora och hastiga prisväxlingar, som fartyg i följd af växlande
konjunkturer vore underkastade.
Med hänsyn till dessa förhållanden synfes man icke sakna anledning
att hysa betänkligheter beträffande soliditeten hos den föreslagna
marinhypoteksbanken, och på intet sätt kunde denna institution, såsom
kommittén syntes hafva föreställt sig, i berörda hänseende likställas
med allmänna hypoteksbanken. I fråga härom behöfde endast erinras,
hurusom de af sistnämnda bank utfärdade obligationerna ej blott hade
ett så säkert underlag som fastighetsinteckningar med första förmånsrätt,
utan därjämte vore ytterligare betryggade genom den ansvarighet
för fullgörandet af alla bankens förbindelser, som ålåge de i densamma
delägande hypoteksföreningarne, en bestämmelse som alldeles saknade
motsvarighet i förevarande förslag.
Enligt fullmäktiges åsikt vore det ganska ovisst, huruvida det
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
17
verkligen skulle lyckas in armhy potek sbanken att på någorlunda förmånliga
villkor få afsättning för de stora obligationsbelopp, hvarom här
vore fråga. Hvad särskildt beträffade planen att söka placera obligationerna
i utlandet, syntes det fullmäktige kunna med skäl sättas i
fråga, om det skulle vara till gagn för vårt lands kredit att på den
utländska penningemarknaden införa dessa papper af, som det syntes,
något tvifvelaktigt värde. Det mottagande, berörda obligationer skulle
erhålla, kunde antagas ytterst blifva beroende på den garanti, som
statens deltagande i banken kunde anses innebära. Men det förtroende,
som af sådan anledning kunde komma marinhypoteksbanken och dess
obligationer till del, syntes staten måhända en gång blifva nödsakad
att infria. Det syntes nämligen ingalunda osannolikt, att, därest banken
skulle komma på obestånd, staten af omständigheterna måste finna sig
föranlåten att för upprätthållande af sin kredit träda emellan och tillskjuta
medel äfven utöfver grundfondens belopp.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställde fullmäktige, att
ifrågavarande förslag om inrättande af en marinhypoteksbank icke
måtte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Slutligen har, på grund af nådig remiss, statskontoret den 29
april 1902 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet, däri statskontoret
yttrat:
I likhet med kommerskollegium ansåge statskontoret, att, därest
åtgärd å statens sida befunnes nödig för underlättande af tillgång till
kapital för bedrifvande af rederirörelse, denna åtgärd lämpligen borde
bestå i inrättande af en lånefond, ur hvilken, efter vederbörlig pröfning
af förhållandena i hvarje särskildt fall, lån skulle kunna af Kungl. Maj:t
beviljas under hufvudsakligen enahanda villkor som dem, hvilka nii
gällde i fråga om lån ur manufakturförlagslånefonden. Särskildt delade
statskontoret den af kommerskollegium uttalade mening beträffande
lånetidens inskränkning och ansåge, att den längsta lånetideu ej borde
öfverstiga åtta år.
Den nu ifrågasatta lånefonden kunde emellertid icke antagas medföra
allt det gagn, som därmed åsyftades, därest tillfälle komme att
saknas för låntagare att såsom säkerhet använda inteckning i fartyg.
En nödvändig förutsättning för medgifvande af sådant hypoteks användning
borde dock vara, att sakkunnig undersökning af det hypotiserade
fartygets värde förelåge såsom grundval för pröfningen af lånesäkerlieten.
Eu sådan undersökning borde tydligen afse icke blott
Bih. till Kiksd. Pnot. 1903. 4 Sarnl. 1 Afd. 47 Häft. B
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 75-
värde,sättning af sj kifva fartyget utan jämväl en såväl reell som formell
granskning af de handlingar, som rörde fartygets försäkring.
Hvad undersökningen af det såsom hypotek erbjudna fartygets
beskaffenhet och värde beträffade, så finge väl antagas, att därest hypoteket
utgjordes af det fartyg, för hvars anskaffande lånet beviljats, en
sådan undersökning komme att hafva föregått lånets beviljande; och då
denna värdering af fartyget borde få tjäna till ledning för bedömande
jämväl af hypotekets antaglighet, skulle alltså någon ny kostnad för
anskaffande af värderingsinstrument icke behöfva tillskyndas låntagaren.
Däremot syntes det böra förbehållas den myndighet, som skulle hafva
att granska lånehandlingarne, rätt att, därest sådant värderingsinstrument
icke vore att tillgå, fordra anskaffande däraf samt, därest fartygsinleckning
erbjödes såsom hypotek för lån af ifrågavarande slag, låta genom
därtill kompetent person på låntagarens bekostnad utröna, huruvida
försäkringshandlingarne befunnes vara i den ordning, att något hinder
för deras godkännande icke kunde anses möta.
Under nu antydda förutsättningar ansåge sig statskontoret kunna
ej mindre öfvertaga förvaltningen af en blifvande lånefond för rederirörelsens
behof än äfven ombesörja denna lånerörelse, men föreställde
sig, att, därest en sådan fond skulle komma till stånd och åt statskontoret
uppdroges att utlämna därifrån beviljade lån, Kungl. Maj:t
täcktes lämna statskontoret tillfälle att afgifva ett detalj eradt förslagtill
de bestämmelser, som kunde anses vara af nöden för statskontorets
fullgörande af ett sådant uppdrag.
Att rederirörelsen är en för vårt land både naturlig och viktignäringsgren,
lärer väl icke kunna bestridas. År man ense härom, torde
man väl också kunna förena sig därom, att det för staten är af icke
ringa betydelse, att denna näringsgren må kunna alltmer utveckla sig
inom de gränser, som i allmänhet betingas af en sund affärsverksamhet.
För rederirörelsens bedrifvande erfordras naturligen tillgång på kapital.
Ett steg i syfte att för idkarne af nämnda rörelse underlätta tillgången
på sådant har redan tagits genom medgifvandet af inteckningsrätt
i fartyg. Ett annat sätt, hvarpå staten utan nämnvärd uppoffringskulle
på ett verksamt sätt främja rederirörelsen, är, att staten, där det
kan anses vara behöfligt och eljest af omständigheterna påkalladt, bereder
idkare af rederirörelsen tillfälle att erhålla lån; och särskild! i
fråga om den gren af vår rederiverksamhet, som sysslar med utrikes
sjöfart, i synnerhet på aflägsnare farvatten, synes statens mellankomst
i antydda hänseendet vara behöflig, för att berörda gren af rederirörelsen
skall kunna ernå önskvärd utveckling.
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
19
Hvad angår förslaget om inrättande af en marinhypoteksbank,
kan jag för min del icke biträda detsamma. De skäl, som under den
förberedande behandlingen af detta ärende anförts mot bildandet af en
sådan bank, torde väl också få anses vara så tungt vägande, att genomförandet
af detta förslag nu icke bör ifrågasättas. Däremot tillstyrker
jag förslaget om bildandet af en fond, ur hvilken redare skulle kunna
erhålla lån på fördelaktiga villkor. Detta förslag äger den obestridliga
fördelen, att det låter sig genomföras utan afse värda svårigheter, och
enligt min åsikt är det äfven, åtminstone under nuvarande förhållanden,
för ändamålet tillräckligt. Det lider icke något tvifvel, att idkarne af
rederirörelsen af en sådan fond skulle tillskyndas afsevärd fördel, och
sedt ur eu annan synpunkt, innebär bildandet af en dylik fond en form
af statens mellankomst, som förut i flera fall med framgång anlitats,
då staten velat lämna idkare af någon viss näringsgren sitt understöd.
Beträffande fondens storlek synes det föreslagna beloppet, 5,000,000
kronor, vara, åtminstone till en början, för ändamålet tillräckligt.
Kommer fonden till stånd, torde den böra förvaltas af statskontoret
enligt de bestämmelser, Kungl. Maj:t kan komma att meddela.
De för fondens bildande erforderliga medel torde böra anvisas att
utgå från riksgäldskontoret med åliggande för statskontoret att till
riksgäldskontoret inleverera inflytande ränta å de från fonden utlämnade
lån. Hvad däremot angår de å lånen verkställda kapitalatbetalningar,
torde dessa böra till fondens förstärkande tilläggas fonden. Bestämmelse
i sådant syfte synes dock, i likhet med hvad som skett beträffande
den enligt Riksdagens beslut bildade fonden för torfindustriens understödjande,
böra meddelas endast för viss tid, hvilken tid lämpligen
torde kunna bestämmas till utgången af år 1909.
I fråga om sättet för erhållande af lån ur fonden och villkoren
härför lära de bestämmelser, som i sådant hänseende kunna finnas
erforderliga, böra meddelas af Kungl. Maj:t, sedan det visat sig, att
förslaget om fondens bildande vinner Riksdagens godkännande. Jag
anser mig dock nu böra angifva de hufvudgrunder, som vid meddelandet
af dessa bestämmelser synas mig böra vinna tillämpning.
Lika med kommerskollegium anser jag, att det bör ankomma på
Kungl. Maj:t att på därom gjord ansökning och efter pröfning af de
föreliggande förhållandena bevilja lån ur fonden. Naturligtvis bör
lånets beviljande föregås af erforderlig utredning genom infordrande
af yttrande från kommerskollegium. Å lån bör ränta erläggas med 4
procent. Under de två första åren efter låns utlämnande bör kapitalafbetalning
å lånet icke ifrågakomma, men under de därpå följande
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
åren bör så stor amortering ske, att lånet varder till fullo inbetaldt
senast inom åtgången af åtta år från det amorteringen skolat taga sin
början. För lånevillkorens fullgörande bör ställas af statskontoret godkänd
säkerhet.
Hvad angår pröfningen af den ställda säkerheten, torde den, i de
fall då säkerhet utgöres af inteckning i fartyg, understundom komma
att erbjuda vissa svårigheter, och torde därför statskontoret, som har
att pröfva säkerheten, böra förbehållas rätt att, där så finnes vara behöflig^
på sökandens bekostnad anlita det biträde af sakkunnig person,
som för pröfningens behöriga fullgörande kan erfordras.»
Det af en minoritet inom handels- och sjöfartskommittén ursprungligen
framställda förslaget, att staten för sjöfartsnäringens höjande skulle
bilda en fond, ur hvilken redare kunde erhålla lån på billiga villkor,
har, såsom af statsrådsprotokollet framgår, i sina hufvuddrag vunnit
anslutning af nästan alla de sakkunniga myndigheter, som i detta ärende
blifvit hörda. Från flera håll har emellertid med bestämdhet framhållits,
att statens medverkan för anskaffande af kapital åt rederinäringen
knappast kan anses erforderlig då fråga är om inrikes sjöfarten, men
däremot är väl behöflig för att den svenska skeppsfarten på utrikes
orter och särskildt i aflägsna farvatten skall kunna erhålla önskvärd
utveckling. Denna uppfattning delar utskottet till fullo; och då utskottet
nu anser sig böra tillstyrka bildandet af den föreslagna lånefonden, är
det särskildt för att sistberörda gren af vår rederinäring genom densamma
må befordras. Enligt utskottets mening bör det endast undantagsvis
ifrågakomma, att rederiföretag för inrikes sjöfart understödjes med
lån från fonden.
Med hänsyn till önskvärdheten af att den svenska industrien så
vidt möjligt tillgodoses anser utskottet, att vid utfärdande af bestämmelser
angående låns erhållande från fonden det bör tagas under öfvervägande,
huruvida, utan att fondens syfte att stödja och utveckla den
svenska rederirörelsen på något sätt lider intrång, företräde kan, i de
fall, då lån från fonden sökes för anskaffande af fartyg, under i öfrigt
lika förhållanden gifvas den lånesökande, som låter tillverka fartyget
vid svensk verkstad.
Hvad angår de enligt statsrådsprotokollet af föredragande departementschefen
angifna grunder för fondens förvaltning och användning,
har utskottet vid desamma ej haft annat att erinra, än att lånens löpetid,
Statsutskottets Utlåtande N:o 75.
21
som är föreslagen till tio år, torde böra bestämmas något kortare. En
sådan förkortning af lånetiden — hvarför såväl kommerskollegium som
statskontoret uttalat sig — synes utskottet vara önskvärd särskildt för
att man skall kunna undgå att, såsom vid en tioårig lånetid skulle vara
erforderligt, vidtaga åtgärder för att vid gällande kraft bibehålla ej
mindre hufvudgäldenärens förbindelse än äfven de borgensförbindelser,
som vid dessa lån säkerligen i många fall måste fordras, äfven då
realsäkerhet lämnats.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må dels för bildande af en lånefond
till rederinäringens understödjande, att förvaltas
och användas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
de i statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 13
mars 1903 angifna grunder med af utskottet här ofvan
förordade ändringar och tillägg samt i enlighet med
de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kan komma
att meddela, bemyndiga riksgäldskontoret att, i mån
af behof, från 1904 års början tillhandahålla statskontoret
ett belopp af 5,000,000 kronor, med åliggande
för statskontoret att till riksgäldskontoret inleverera
den å de från fonden utlämnade lån inflytande räntan,
dels ock medgifva, att de kapitalafbetalningar, som å
de från fonden utgående lånen verkställas, må intill
utgången af år 1909 tilläggas fonden.
Stockholm den 1 maj 1903.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 47 Häft.
4