Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
13
N:o 52.
Ank. till Eiksd. kansli den 17 april 1903, kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ls proposition angående
upplåtande af kronojord för framdragande af vissa
elektriska ledningar.
(I- A.)
Under åberopande af'' bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden
för den 13 nästlidne mars bar Kungl. Maj:t uti en till Riksdagen
samma dag aflåten proposition (n:o 71) föreslagit Riksdagen att för tiden
till den 15 maj 1904 medgifva, att, där Kungl. Maj:t pröfvade nödigt att,
för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller för dylikt
ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriell anläggning,
som funnes vara af större betydelse för det allmänna, kronan tillhörig jord
eller lägenhet användes till framdragande af elektrisk ledning, Kungl.
Maj:t måtte förordna, att hvad för ändamålet erfordrades skulle afstås eller
upplåtas emot ersättning, som skulle bestämmas i enlighet med hvad som
stadgades i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof samt lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och på de villkor i öfrigt,
som af Kungl. Maj:t fastställdes.
Med afseende å denna fråga har departementschefen till åberopade
statsrådsprotokollet anfört följande:
»Genom nådiga kungörelsen den 20 april 1883 förordnades, bland
annat, att å kronans mark icke finge af enskild person eller bolag uppsättas
telegraf-, telefon- eller likartad förbindelse, så framt Kungl. Maj:t
icke därtill lämnat tillstånd. . . . ..
14
Statsutskottet* Utlåtande N:o 52.
I följd af detta stadgande har i åtskilliga fall tillstånd blifvit sökt
att draga elektrisk ledning för belysning eller kraftöfverföring öfver kronomark;
och bar sådant tillstånd jämväl lämnats på viss tidt högst 50 år.
Därvid hafva, förutom vanliga säkerhetsföreskrifter, tillika stadgats vissa
andra villkor för framdragandet.
Sålunda har, då tillstånd meddelats för lednings framdragande öfver
kronopark, föreskrifvits:
att, innan stolparna eller stöden för ledningen öfver kronoparken
nedsattes, ledningens innehafvare med vederbörande revirförvaltare skulle
öfverenskomma om platserna för stolparna eller stöden, så att dessa åstadkomme
minsta möjliga hinder och förfång för kronoparken;
att ledningens innehafvare skulle vara skyldig att på egen bekostnad
låta upprätta karta öfver den till kronoparken hörande mark, hvaröfver
ledningen framdroges, samt att inom stadgad tid öfverlämna samma karta
till domänstyrelsen;
att innehafvaren skulle äga att såväl vid ledningens anläggning som
sedermera, i den mån sådant erfordrades för reparationer eller förändringar
af ledningen eller tillsyn å densamma, hafva obehindrad tillgång till den
mark, hvarå ledningen blifvit framdragen;
att, därest befintlig skog funnes för ledningens framdragande och
skyddande böra borttagas, innehafvaren skulle äga att, sedan skogen på
innehafvarens anmälan blifvit af vederbörande revirförvaltare utstämplad,
fälla densamma, med skyldighet för innehafvaren att för samma skog
erlägga lösen med belopp, som af domänstyrelsen bestämdes, samt att inom
af domänstyrelsen förelagd tid hafva bortfört skogen från kronoparken;
att, därest å kronoparken företoges afverkning af skog eller annat
arbete, hvaraf skada kunde tillskyndas ledningen, densammas innehafvare
vore skyldig att, efter därom erhållen tillsägelse, lämna biträde för
afvärjande af sådan skada;
att den kostnad, som erfordrades för meddelandet af tillsägelse, hvarom
nyss förmälts, för innehafvarens underrättande om inträffad skada i ledningen
samt för utstämpling af skog, af innehafvaren ersattes;
att innehafvaren skulle ersätta statsverket för minskad skogsproduktion
och olägenheter med visst årligt belopp, som skulle erläggas till vederbörande
revirförvaltare inom januari månad hvarje år;
att ledningens innehafvare vore skyldig ersätta allt intrång och all
skada, som till följd af ledningens uppsättande och eftersyn vållades, äfvensom
skada, som genom ledningen förorsakades å kreatur; samt
Statsutskottets Utlåtande N:o 52:
15
att, i händelse innehafvaren undandroge sig att uppfylla de enligt
ofvan upptagna villkor innehafvaren åliggande förpliktelser, innehafvaren
skulle hafva förverkat rätten att hafva kraftledningen å kronoparken kvarstående
och vara skyldig att genast borttaga ledningen därifrån.
I afseende å lednings framdragande öfver annan kronoegendom eller
ecklesiastikt boställe har i allmänhet föreskrifvits:
att, innan stolparna eller stöden för ledningen öfver egendomen nedsattes,
ledningens innehafvare med domänintendenten i länet, hvad anginge
indraget boställe, och med vederbörande boställshafvare rörande ecklesiastikt
boställe skulle öfverenskomma om platserna för stolparna eller stöden, så
att dessa åstadkomme minsta möjliga hinder för egendomens innehafvare
att draga den nytta af marken, som med ändamålet för markens användning
af ledningens innehafvare vore förenlig, och att ledningens innehafvare
skulle godtgöra domänintendenten kostnaden för den eller de resor,
han för detta ändamål måste företaga;
att ledningens innehafvare skulle vara skyldig att på egen bekostnad
låta upprätta karta öfver den till egendomen hörande mark, hvaröfver ledningen
framdroges, samt att inom stadgad tid öfverlämna samma karta
till vederbörande länsstyrelse att där förvaras;
att ledningens innehafvare ägde att såväl vid ledningens anläggning
som sedermera, i den mån sådant erfordrades för reparationer eller
förändringar af ledningen eller tillsyn å densamma, hafva obehindrad tillgång
till den mark, hvarå ledningen vore framdragen;
att, där ledningen framdroges öfver odlad mark, för ledningens uppsättande
äfvensom för å ledningen framdeles skeende reparationer eller
förändringar skulle, så vidt möjligt vore, väljas den tid, då minsta skada
förorsakades å växande gröda;
att, därest befintlig skog funnes för ledningens skull böra borttagas,
ledningens innehafvare skulle äga att, sedan skogen på hans anmälan
blifvit af vederbörande revirförvaltare utstämplad, fälla densamma med
skyldighet för ledningens innehafvare att ersätta kostnaden för utstämplingsförrättningen;
och skulle på enahanda sätt förfaras, om träd, som
vore stående på egendomens mark utom stolplinjen, funnes, i händelse det
till följd af blåst eller annan anledning omkullstörtade, kunna föranleda
skada å ledningen;
att, därest å egendomen företoges utverkning af skog eller annat
arbete, hvaraf skada kunde tillskyndas ledningen, ledningens innehafvare
vore skyldig att efter därom erhållen tillsägelse lämna biträde för afvär
-
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
jande af sådan skada; och skulle den för meddelandet af tillsägelse, som
förut sagts, nödiga kostnad äfvensom den, som erfordrades för ledningens
innehafvares underrättande om inträffad skada å ledningen, af ledningens
innehafvare ersättas;
att ledningens innehafvare vore skyldig ersätta allt intrång och all
skada, som till följd af ledningens uppsättande och eftersyn vållades, äfvensom
skada, som genom ledningen förorsakades å kreatur;
att, i händelse ledningens innehafvare undandroge sig att uppfylla
de enligt ofvan upptagna villkor honom åliggande förpligtelser, han förverkat
rätten att hafva ledningen å egendomen kvarstående och vore
skyldig att genast borttaga ledningen;
att beträffande ledningens framdragande öfver ecklesiastikt boställe
ledningens innehafvare skulle vara skyldig underkasta sig de ytterligare
föreskrifter, Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet gemensamt
kunde finna för tillgodoseende af boställets fördel erforderliga; samt
att, därest mark, hvaröfver ledningen vore framdragen, skulle före
utgången af den för upplåtelsen bestämda tiden frångå ecklesiastikt boställe,
det meddelade tillståndet skulle beträffande samma boställe anses hafva
förfallit.
I lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, har nu stadgats, att, om för någon orts förseende med
belysning eller drifkraft eller för dylikt ändamål eller för beredande af
drifkraft åt sådan industriell anläggning, som finnes vara af större betydelse
för det allmänna, Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet,
som tillhör enskild man, menighet eller inrättning, användes till framdragande
af elektrisk ledning, skall hvad för ändamålet erfordras emot
ersättning afstås eller upplåtas, samt att, om, enligt hvad sålunda föreskrifvits,
jord eller lägenhet skall afstås eller upplåtas, de i förordningen
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof af den 14 april
1866 meddelade föreskrifter skola äga motsvarande tillämpning, dock att,
där jorden eller lägenheten skall användas för annans räkning än kronans,
förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften af det belopp, som
jämlikt de i nämnda förordning stadgade grunder skall utgå.
Med anledning däraf, att särskilda bestämmelser syntes erforderliga
jämväl för det fall, då kronan tillhörig mark behöfver användas för anläggningar
af omförmälda art, anmodade jag i skrifvelse den 28 november
1902 kammarkollegium och domänstyrelsen att gemensamt afgifva förslag
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
17
till de bestämmelser och villkor, under hvilka kronan tillhörig jord eller
lägenhet må för omförmälda ändamål afstås eller upplåtas.
I sitt den 15 januari 1903 dagtecknade utlåtande hafva ämbetsverken
till en böljan erinrat, att under senare åren Kungl. Maj:t vid
flera tillfällen meddelat tillstånd till framdragande af elektriska kraftledningar
öfver kronojord med bestämmelser och villkor, hvilka icke stode
i strid mot de i omförmälda lag intagna allmänna stadganden, men som för
hvarje särskild egendom innehölle detalj villkor, hvilka tillkommit efter af
lokala och centrala myndigheter afgifna underdåniga förslag.
Under förutsättning att i hvarje särskildt fall, då underdånig framställning
gjordes om elektrisk kraftlednings framdragande öfver kronoegendom,
vederbörande ämbetsverk fortfarande blefve i tillfälle att afgifva
förslag till dylika mera specifika villkor, och särskildt huruvida afstående
eller endast upplåtelse af för ändamålet erforderlig kronojord kunde anses
lämpligt, hade ämbetsverken ingenting att erinra mot att de i förenämnda
lag intagna bestämmelser vunne tillämpning äfven där upplåtelse af kronojord
kunde finnas för ändamålet behöflig; och hade ämbetsverken icke
heller något att erinra mot att vid bestämmande af de ersättningar, som
för upplåtelsen borde tillkomma kronan såsom jordägare eller markens
innehafvare, de i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof meddelade föreskrifter tillämpades.
Vid sammanträdet mellan ämbetsverken hade, bland annat, varit
under ompröfning, huruvida elektriska kraftledningar borde i afseende å
upplåtelse af kronojord likställas med enskilda järnvägar, hvilka med
Riksdagens medgifvande vid koncessioners meddelande erhölle upplåtelse
af den för järnvägsanläggningen erforderliga kronan tillhöriga jord utan
annan kostnad än att, hvad anginge boställsjord eller annan åt enskild
person med åborätt eller annorledes upplåten kronojord, ersättning därför
lämnades i enlighet med hvad förordningen den 14 april 1866 i sådant
afseende stadgade, hvaraf följde, att mark, som för dylika järnvägar tagits
i anspråk å kronoparker och å annan kronan tillhörig, ej disponerad mark,
öfverlåtits utan ersättning.
En sådan upplåtelse utan ersättning syntes ämbetsverken ej böra
ifrågakomma för elektriska ledningars framdragande öfver odisponerad
kronojord. Enskilda järnvägar befordrade utan tvifvel i högre grad
det allmännas intressse, liksom do för kronans skogar medförde större
fördelar genom möjlighet till ökad virkesafsättning, än som kunde blifva
fallet med enskildes elektriska kraftledningar, hvilkas nytta blefve af
Bih. till Kiksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 37 Höft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
mer enskild och lokal natur, och redan härutinnan visade sig alltså en
afsevärd skillnad beträffande statens skyldighet att främja dessa olika
anläggningar. Denna skillnad blefve ännu större, om i betraktande
toges, att för enskilda järnvägar upplåtelserna af kronojord vore af
jämförelsevis obetydlig storlek, medan de elektriska ledningarna sannolikt
komme att taga i anspråk ganska betydliga arealer, särskildt af
skogsmark, då, till förekommande af att kraftledningen skulle skadas
af möjlig vidlådning utaf densamma närstående skog, stor bredd af
gatorna betingades, i synnerhet i ödebygder. Härigenom komme uti
Norrland, där vattendrag med vattenfall angränsades af kronoparker,
dessa senare att å långa sträckor genomskäras af skogstomma områden,
hvilket skulle medföra olägenheter af flera slag, ej minst därutinnan
att utmed och i närheten af de på en gång afverkade områdena skogen
finge benägenhet att torka och fara uppkomme, att densamma
vindfölle. Härtill komme att, då arbeten för markens terrassering ej,
såsom vid järnvägsanläggningar, behöfde bekostas för framdragande af
elektriska kraftledningar, det läge nära till hands att förutsätta möjligheten
af att, i det fall markupplåtelse skedde utan ersättning, kronoparkerna
togos i anspråk för ändamålet framför dem närliggande enskild
mark, äfven om häraf orsakades ökning af ledningens längd och
oaktadt att ledningens ägare ålades att inlösa den å det upplåtna området
befintliga ståndskogen. Sådan inlösen till pris, som af domänstyrelsen
bestämdes, hade hittills föreskrifvits och borde fortfarande
ifrågakomma af anledning att skogens afverkning och utforsling i de
långsträckta gatorna medförde kostnader utöfver de vanliga.
Presidenten och en ledamot i kammarkollegium voro af skiljaktig
mening och anförde:
Beträffande frågan under hvilka villkor och bestämmelser kronan
tillhörig jord eller lägenhet kunde afstås eller upplåtas för elektriska
anläggningar, som afsåges i 2 § af lagen den 27 juni 1902, syntes för
ett sådant afstående eller upplåtande olika villkor böra uppställas, allt
eftersom kronojord af olika slag för den elektriska anläggningen toges
i anspråk.
Odisponerad kronojord — kronoparker och öfverloppsmarker —
syntes, af samma skäl som när dylik jord erfordrades för enskild järnvägsanläggning,
böra utan ersättning upplåtas. De elektriska anläggningarna
för belysning eller arbetsöfverföring måste nämligen, om de
ock i första hand tjänade det privata intresset, anses icke mindre än
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
19
enskilda järnvägar tillgodose intressen, som äfven från det allmännas
synpunkt vore af framstående vikt. Också hade vid olika tillfallen
inom Riksdagen dessa anläggningars stora betydelse framhållits. Så
förklarade Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse den 13 maj 1896, att
lagstiftningen ej kunde undgå att taga hiinsyn till den storartade utveckling
af industrien, som kunde blifva följden, därest möjlighet bereddes
att med elektricitetens hjälp begagna de väldiga naturkrafter, som svårt
land i så rikt mått ägde. Liknande yttranden återfunnes i riksdagshandlingarna
från år 1902, exempelsvis särskilda utskottets (n:r 1) utlåtande
n:r 1 samt riskdagsskrifvelsen den 11 maj.
Med hänsyn till de elektriska kraftledningarnas allmänna nytta och
den allt mer framträdande vikten af att i så vidsträckt grad som möjligt
befrämja tillgodogörandet af landets naturtillgångar torde berörda ledningar
alltså vara förtjänta af den uppmuntran från statens sida, att odisponerad
kronojord, som för deras utförande erfordrades, blefve, där Kungl. Maj:t
så pröfvade lämpligt, utan ersättning upplåten, om än olägenheter, särskildt
ur skogsvårdens synpunkt, icke kunde undvikas. Emellertid torde, af skäl
som ämbetsverken anfört, ledningens ägare böra få sig ålagt att inlösa och
bortföra den å det upplåtna området befintliga ståndskog.
Kostnadsfri upplåtelse af kronojord, som med åborätt eller annorledes
innehafves af enskild person, ansåges lika litet böra förekomma i fråga om
elektriska anläggningar som för enskilda järnvägsanläggningar, helst om
ordet kronojord toges i så vidsträckt betydelse; att därunder ansåges vara
inbegripna jämväl de åt prästerskapet upplåtna boställen, af hvilka många
af menighet anskaffats eller af enskild för ändamålet donerats. Ersättning
för jord af nu omförmäld beskaffenhet syntes alltså böra lämnas enligt
samma grunder, som ersättning för enskild person tillhörig jord, hvilken
afstodes eller upplätes för framdragande af elektrisk ledning. I sistberörda
hänseende stadgade 1 £ af 1902 års åberopade lag, att de i förordningen
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april
1866 meddelade föreskrifter skulle äga motsvarande tillämpning; dock att,
där jorden eller lägenheten skulle användas för annans räkning än kronans,
förhöjning i ersättningen skulle äga rum med hälften af det belopp, som
jämlikt de i nämnda förordning stadgade grunder skulle utgå.
T)å fråga uppkomme om elektrisk kraftlednings framdragande öfver
kronojord, syntes vederbörande ämbetsverk fortfarande såsom hittills böra
blifva i tillfälle att afgifva förslag till de särskilda bestämmelser ocli
villkor, som, utöfver hvad författningsenligt skulle iakttagas, kunde vara
att meddela. Härutinnan ansåges för (ifrigt de under senare tider vid med
-
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 52.
delande af nådigt tillstånd till framdragande af elektrisk kraftledning öfver
kronojord föreskrifna villkor kunna i tillämpliga delar tagas till efterföljd.
I de ojämförligt flesta fall skulle antagligen — på sätt den s. k.
starkströmskommissionen uti en till statsrådet och chefen för finansdepartementet
den 10 december 1898 aflåten skrifvelse påvisat, och då enligt
omförmälda lags 2 § det tillstånd, hvarom i nämnda § sades, ej kunde
meddelas för längre tid än fyrtio år — för den, som ville anlägga elektrisk
ledning, vara till fyllest att erhålla rätt att begagna den mark, öfver
hvilken ledningen skulle dragas, för densammas utläggande och framtida
underhåll. Anledning att tillerkänna honom rätt att med full äganderätt
bekomma marken torde endast i sällsynta undantagsfall komma att föreligga.
Kungl. Maj:t torde i hvarje särskildt fall efter omständigheterna
förordna, med hvilken rätt vederbörande kunde erhålla jorden. Antingen
upplåtande eller afstående af kronojord i inskränkt bemärkelse ifrågasattes,
torde — med hänsyn därtill att uti 77 § regeringsformen det förbehållits
Riksdagen att föreskrifva de grunder, efter hvilka kronoegendomar af olika
slag skulle förvaltas — Riksdagens medgifvande till dylik upplåtelse böra
inhämtas. Däremot torde det icke mera hädanefter än tillförne, då jord
från ecklesiastika boställen för olika ändamål upplåtits, vara erforderligt att
utverka tillstånd af vare sig Riksdagen eller kyrkomöte till upplåtelse af
dylik jord, allenast ersättningen därför komme vederbörande boställskafvare
till godo eller, när omständigheterna därtill föranledde, tillfördes kyrkans
gemensamma aflöningsmedel.
Några generella bestämmelser och villkor, under hvilka kronan tillhörig
jord eller lägenhet kunde för ifrågavarande ändamål afstås eller upplåtas,
syntes knappast vara erforderliga i den händelse att, såsom ämbetsverken
förutsatt, Kungl. Maj:t framdeles såsom hittills täcktes, efter
ämbetsverkens hörande och efter pröfning af omständigheterna i hvarje
särskildt fall, i sådant hänseende förordna.
De omständigheter, som föranledt medgifvandet att den, som vill
göi*a elektriskt anläggning för någon orts förseende med belysning eller
drifkraft eller för dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan
industriell anläggning, som finnes vara af större betydelse för det allmänna,
må kunna erhålla tillstånd att genom expropriation förvärfva sig
tillfälle till den elektriska ledningens framdragande öfver enskild man,
menighet eller inrättning tillhörig jord eller lägenhet, synas mig uppenbarligen
tala för att den, som vill göra sådan anläggning, må kunna, i
den mån sådant är för ledningens framdragande erforderligt, få jämväl
Statsutskottets Utlåtande N:o 52»
21
kronan tillhörig jord eller lägenhet till sig afstådd eller upplåten på enahanda
sätt som jord eller lägenhet under enskild äganderätt. Det synes
mig därför lämpligt, att allmänna bestämmelser härom nu meddelas. I
sådant afseende lärer i främsta rummet erfordras utverkande af Riksdagens
medgifvande för Kungl. Maj:t att gifva tillstånd till kronojords afstående
eller upplåtande för ifrågavarande ändamål. På sätt ämbetsverken erinrat,
lärer det väl endast undantagsvis ifrågakomma, att jord behöfver afstås
med äganderätt, men möjlighet till medgifvande af sådant afstående synes
ej höra vara utesluten, likasom den ej är det i afseende å enskild jord.
Ersättning för rätten att framdraga ledningen synes böra bestämmas i
enlighet med stadgandena i förordningen den 14 april 1866 och lagen
den 27 juni 1902. Enligt nyss oberopade bestämmelser i sagda lag skall
ersättningen således utgå med fulla värdet och hälften därutöfver. På de
af ämbetsverkens pluralitet anförda skäl anser jag något undantag i
4 afseende å skyldigheten att utgifva ersättning icke höra göras med afseende
å odisponerad kronomark. På sätt som äger rum i afseende å upplåtelse
af kronojord för enskilda järnvägar, torde Riksdagens medgifvande till
upplåtelsen böra äskas för ett år i sänder, men då det kan medföra olägenheter,
om medgifvandet lämnas endast till dess nästa Riksdag sammanträder,
torde hemställan böra göras, att medgifvandet får omfatta tiden till
den 15 maj nästpåföljande år. I öfrigt torde i hufvudsak samma villkor,
som förut vid meddelande af tillstånd att framdraga elektrisk ledning öfver
kronojord uppställts, böra fortfarande stadgas, men torde dessa villkor
kunna få bero på Kungl. Maj:ts bepröfvande.»
På grund af hvad sålunda förekommit hemställde departementschefen
om aflåtande till Riksdagen af ifrågavarande proposition.
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling detta ärende blifvit
hänvisadt, har icke haft något att erinra emot hvad Kungl. Maj:t i förevarande
afseende föreslagit, hvadan utskottet hemställer,
att Kungl. Maj:ts berörda framställning må af
Riksdagen bifallas.
Stockholm den 17 april 1903.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.