Statsutskottets Utlåtande N:o 50

I

JT:o 50.

Ank. till Eiksd. kansli den 17 mars 1908, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående
upplåtelse till Eskilstuna stad af mark från Eskilstuna
kungsladugård och från kronohemmanen Gredby n:is 1
och 2 i Södermanlands län. (I. A.)

Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för den 12 december 1902 har Kungl. Maj:t uti en
till Riksdagen aflåten, till statsutskottets förberedande behandling hänvisad
proposition (n:o 10) föreslagit Riksdagen att medgifva,

ej mindre att under de i statsrådsprotokollet närmare omförmälda
Liii ''Mkor fiuge dels från Eskilstuna kungsladugård i Klosters och Fors socknar
göra Södermanlands län afsöndras och till Eskilstuna stad mot en köpeskilling
af 280,393 kronor 85 öre försäljas det område, som funnes upptaget
å en af stadsingenjören O. Sjöling år 1901 upprättad »Karta ölver
vissa delar af Eskilstuna Kungsladugård och Kronohemmanet Gredby för
införlifning med Eskilstuna stad», däri inräknad Djurgården med dit ledande
väg, men ej den mark, som på grund af kungl. brefven den 1
september 1854, den 4 december 1863, den 22 maj 1891 och den 20
juli 1894 redan upplåtits från ägorna inom Klosters socken till skolhusBih.
tiU Eiksd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Åfd. 36 Höft. (N:o 50). 1

2

iStatsutskottets Utlåtande N:o SO.

tomt, till begrafningsplats samt till Norra Södermanlands järnväg, och ej
heller den mark, som enligt kungl. brefvet den 7 juni 1901 af ägorna
i Fors socken upplåtits för en väganläggning, och hvilket område med
nämnda undantag innefattade en areal af 183,7 48 hektar, dels från kronohemmanen
Gredby n:is 1 och 2 i Fors socken afsöndras och till staden
för en köpeskilling, hvars belopp skulle bestämmas i den ordning, som i
fråga om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof vore stadgad
i kungl. förordningen den 14 april 1866, försäljas det å nyssberörda
karta utmärkta område, med undantag af den på grund af kungl. brefven
den 22 maj 1891 och den 20 juli 1894 för Norra Södermanlands järnväg
exproprierade mark och den enligt ofvanberörda kungl. bref den 7
juni 1901 för väganläggning upplåtna mark, hvilket område med nämnda
undantag innefattade en areal af 51,3 50 hektar, dels ock, i sammanhang
med sistberörda försäljning, från Karl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna
upplåtas det å en af bemälde Sjöling år 1901 upprättad karta öfver
»Karl Gustafs stads gevärsfakt. med angränsande Eskilstuna stad och kronohemmanet
Gredby» med litt. B betecknade området, innefattande jämte
annat den s. k. Markmanska eller Hägerströmska tomten, mot det att den
del af omförm älda 51,3 50 hektar af Gredby hemmanen, som å sistberörda
karta betecknades med litt. C, i stället öfverlätes till landtförsvaret för
att gevärsfaktoriet tilläggas;

än äfven att köpeskillingen för ifrågavarande jordområden skulle användas
till inköp för kronans räkning af skogbärande eller till skogsodling
tjänlig mark.

De i statsrådsprotokollet angifna vilkoren för ifrågavarande upplåtelse
äro följande:

att staden Eskilstuna tillförbindes att, därest från kronans sida före
den 14 mars 1907 framställes anspråk på förvärfvande af det staden tillhöriga
vattenverket n:o 51, till kronan öfverlåta nämnda vattenverk mot
ett pris, som bestämmes af gode män i den ordning, lagen om skiljemän
den 28 oktober 1887 stadgar;

att ifrågavarande, till staden öfverlåtna områden få af staden med
äganderätt tillträdas, de som lämnas från kungsladugården och de delar
af Gredbyhemmanen, hvilka ingå i de af staden arrenderade lotter, den
14 mars 1904 samt öfriga marken den 14 mars 1914 eller därförinnan
å tid, hvarom staden kan med vederbörande arrendatorer öfverenskomma;

att köpeskillingen för hvarje område skall sist å tillträdesdagen i
länets ränteri erläggas;

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

3

att staden skall å den kronan behållna delen af kungsladugården
före den 1 oktober 1906 på plats, som vid laga syn bestämmes, och enligt
de närmare föreskrifter, som vid synen meddelas, uppföra för egendomens
skötsel nödiga och fullt tillräckliga hus äfvensom enligt vid synen
meddelade föreskrifter verkställa planering af marken kring husen och till
dessa anlägga erforderliga vägar;

att, intilldess nyssnämnda hus blifvit uppförda och för kronans räkning
godkända, blifvande arrendator af egendomen skall äga rätt att afgiftsfritt
begagna de kronan nu tillhöriga byggnader, som med upplåtelsen
af öfriga delen af kungsladugården till staden tillfalla denna;

att staden skall till nuvarande arrendatorn af kungsladugården, C.
H. Bergstedt, äfvensom till arrendatorerna af lotterna litt. C och litt. E
af Gredbyhemmanen, Gustaf Larsson och E. Åselius, där desse så fordra,
utgifva lösen för deras enskilda, förut omförrnälda hus, till hvar och en,
då han till staden afträder den mark, därå hans hus uppförts, hvilken
lösen skall till beloppet bestämmas af gode män, i den ordning lagen om
skiljemän den 28 oktober 1887 stadgar, dock att lösesumman för Bergstedts
hus ej må öfverstiga deras brandförsäkringsvärde 21,200 kronor;

att nuvarande innehafvarna af lägenheten Årbylund å kungsladugårdens
ägor, Nils Olof Carlsson och T. W. Edlund jämte deras hustrur, mot
en afgäld till staden af 15 kronor att erläggas inom januari månads utgång
hvarje år eller å annan tid, som kan öfverenskommas, lämnas i besittning
af lägenheten, så länge densamma af staden ej anses för annat
ändamål erforderlig och innehafvarna inom bestämd tid erlägga afgälden
samt ej göra sig skyldiga till åverkan eller ohägn å stadens mark eller
till annat förargelseväckande uppförande, med åliggande för staden att,
i händelse innehafvarna af lägenheten varda till afflyttning uppsagda med
anledning däraf, att staden önskar på annat sätt disponera lägenheten, för
de därå nu befintliga husen, i fall öfverenskommelse ej träffas, utgifva den
lösen, som bestämmes af skiljemän enligt lagen den 28 oktober 1887;

att alla å ifrågavarande ägoområden befintliga byggnader, som ej nu
särskildt omnämnts, förbehållas hvar och en dess ägare med den rätt, honom
tillkommer;

att de af staden öfvertagna arrendekontrakt af dels den 29 mars
1893 och dels den 4 maj samma år rörande lotterna litt. A, B, D, F,
G, H och I af Gredbyhemmanen skola utan hinder af ifrågavarande försäljning
äfven efter den 14 mars 1904 gälla i afseende å de till staden
ej försålda delarna endast med den förändring, att från nämnda dag ar -

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

rendeafgifterna minskas, den enligt kontraktet den 29 mars 189B utgående
afgiften med 190 kronor och afgiften enligt kontraktet den 4 maj samma
år med 940 kronor;

att staden skall på egen bekostnad låta uppgöra plan till de upplåtna
områdenas bebyggande och underställa densamma Eders Kungl. Maj:ts
pröfning så tidigt, att densamma må före den 14 mars 1904 kunna till
efterrättelse fastställas;

att stängsel mot kronans till den upplåtna marken gränsande ägor
skall af staden uppföras och för all framtid underhållas;

att staden skall ensam vidkännas kostnaderna för de landtmäteriförrättningar
och de uppskattningar af expropriationsnämnd eller skiljemän,
som af ifrågavarande upplåtelse med därvid stadgade villkor kunna föranledas,
äfvensom utgifterna för lagfart;

att all vidare rätt för staden att enligt nådiga brefvet den 28 augusti
1829 förvärfva jord från kungsladugården till stadens utvidgning härefter
upphör;

att hvad i § 20 af Eders Kungl. Maj:ts förnyade nådiga reglemente
för staden Eskilstuna den 28 mars 1879, är stadgadt icke skall äga tilllämpning
i afseende på de byggnadstomter, som af staden varda upplåtna
å nu ifrågavarande områden;

att den vattenrätt, som erfordras för kronans verk i Eskilstunaån,
skall bibehållas oförkränkt och gälla jämväl vid utvidgning af gevärsfaktoriet
genom förvärf af annat vattenverk eller annorledes, samt

att den enligt nådigt bref den 12 maj 1892 af Gredbyhemmanen
till skjutbana för gevärsfaktoriet upplåtna mark skall få afgiftsfritt af
gevärsfaktoriet begagnas, så länge hinder därför genom byggnadsföretag
ej förefinnes;

än äfven att köpeskillingen för ifrågavarande jordområden må användas
till inköp för kronans räkning af skogbärande eller till skogsodling
tjänlig mark.

Departementschefens anförande till statsrådsprotokollet beträffande detta
ärende är af följande lydelse,

»Uti nådig proposition den 2 mars 1900 täcktes Eders Kungl. Maj:t
på föredragning af dåvarande chefen för finansdepartementet föreslå Riksdagen
att medgifva, att från Eskilstuna kungsladugård finge afsöndras och
på angifna, villkor till Eskilstuna stad försäljas vissa närmare bestämda
delar af kungsladugården. Riksdagen, som, på sätt här nedan närmare
omförmäles, ansåg, att en öfverenskommelse emellan kronan och Eskilstuna

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

5

stad angående upplåtelse en gång för alla till staden af mark från kungsladugården
borde åvägabringas, anmälde i skrifvelse den 14 maj 1900,
att Riksdagen icke bifallit Eders Kungl. Maj:ts förberörda proposition.
Sedan ytterligare utredning numera verkställts och vederbörande lämnats
tillfälle att yttra sig, har ärendet nu kommit i det skick, att det synts
böra ånyo för Eders Kungl. Maj:t anmälas. Därvid anhåller jag att till
en början få erinra om de förhållanden, som föranledt aflåtandet af ofvanberörda
nådiga proposition samt om denna propositions innehåll.

På en af borgerskapets äldste i Eskilstuna gjord underdånig framställning
om nödvändigheten af ökadt utrymme till byggnadstomter ej
mindre för fristaden än äfven för den så kallade gamla staden hade i en
till Rikets Ständer den 19 november 1828 aflåten nådig proposition Kungl.
Maj:t, som funnit det vara med både allmän och enskild nytta öfverensstämmande,
att af Eskilstuna kungsladugårds intill Eskilstuna stad gränsande
ägor, i mån af behofvet utaf ökadt utrymme och uti den ordning,
som för stadens och fristadens utvidgande blefve fastställd, utan ersättning
till staden upplätes icke allenast den areal, som då ansåges till byggnadstomter
och för ladors uppsättande erforderlig, utan äfven den ytterligare
jordsträcka, som möjligen i en framtid kunde för samma ändamål
blifva behöflig, föreslagit Rikets Ständer att till en sådan upplåtelse lämna
bifall under uttryckligt villkor, att den upplåtna jordrymden endast till
tomter, gator och allmänna platser användes. I underdånig skrifvelse den
80 juli 1829 tillkännagåfvo Rikets Ständer, det de bifallit, att, på sätt
och med de villkor, berörda nådiga proposition innehölle, den däruti omnämnda
marken af Eskilstuna kungsladugårds ägor finge, i den mån tilltagande
folkmängd inom staden föranledde behofvet af ett vidsträcktare
utrymme, till stadens utvidgning upplåtas under förbehåll, att jorden endast
successive, i förhållande till dess bebyggande, blefve öfverlåten och
det öfriga däraf för kronans räkning utarrenderadt på så korta tider, som
af det efter hand inträffande behofvet af nya byggnadsplatser, vare sig
för kyrka, stats- eller fristadsbyggnader m. in., kunde medgifvas. Genom
nådigt bref den 28 augusti 1829 gillade Kungl. Maj:t Rikets Ständers
omförmälda beslut samt anbefallde kammarkollegium att vid därefter
skeende utarrenderingar af Eskilstuna kungsladugård, efter styrelsens öfver
fristaden hörande, iakttaga, att det byggnadsutrymme, som för fristadens
invånare hvarje gång kunde erfordras, blefve efter omständigheterna
antingen från arrende undantaget eller endast på en kortare tid utarrenderadt.

Historik.

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

Sedan Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län till
kammarkollegium insändt en upprättad plan till utvidgande af både nya
och gamla staden Eskilstuna, under anhållan att densamma måtte till
Kungl. Majrts stadfästelse anmälas, på det att, efter erhållen del däraf,
det område af kungsladugårdens ägor, som å planritningen blifvit upptaget
till stadens utvidgande, måtte varda afrösadt och skildt från kungsladugårdens
öfriga ägovidd, hemställde kammarkollegium i underdånig
skrifvelse den 17 november 1830, att berörda planritning måtte vinna
fastställelse; och meddelade kammarkollegium därvid, att planritningen
blifvit genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes föranstaltande upprättad
i öfverensstämmelse med det af Rikets Ständer fattade och genom nådiga
brefvet den 28 augusti 1829 gillade beslut att, på sätt och med de villkor,
Kungl. Maj:ts till Rikets Ständer aflåtna nådiga proposition af den
19 november 1828 innehölle, den däri omnämnda mark af Eskilstuna
kungsladugårds ägoområde, tillhopa 53 tunnland 1 18/16 kappland, skulle,
i den mån tilltagande folkmängd inom staden föranledde behof af ett vidsträcktare
utrymme, till stadens utvidgande upplåtas. Enligt nådigt bref
den 22 januari 1831 fann Kungl. Maj:t godt gilla och fastställa berörda
planritning.

I sammanhang med fastställande af ny plan för Eskilstuna stads utvidgande
och bebyggande på östra sidan af den genom staden flytande å
medgaf Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 10 maj 1861, att, utöfver
de 53 tunnland 1 1S/16 kappland, som redan blifvit af Eskilstuna kungsladugårds
mark till staden anslagna, den för den nya byggnadsplanens
utförande ytterligare erforderliga jordrymd af 22 tunnland 7 kappland
finge vid förestående förnyad utarrendering af kungsladugården åt staden
upplåtas jämte den då ännu icke bebyggda delen af förut anslagen mark
samt af staden på arrende öfvertagas.

Från kungsladugårdens mark har därjämte enligt nådigt bref den 20
augusti 1880 för utvidgande af en i stadsplanen upptagen gata upplåtits
15 kvadratref 13 kvadratstänger åkerjord.

studsfuiimäk I en till Eders Kungl. Maj:t ställd skrift af den 20 juni 1899 an^örc^e
emellertid stadsfullmäktige i Eskilstuna att, då under de senaste
årtiondena rörelsen och folkmängden i Eskilstuna i hög grad ökats, alla
inom stadsplanen för bebyggande tillgängliga tomter blifvit tagna i anspråk
och i anledning däraf uppstått brist såväl på bostäder, särskildt för
arbetare, som ock på behöfligt utrymme för nya fabriker, som varit i
fråga att anläggas. Den mark, öfver hvilken staden utom stadsplanen

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

7

förfogade, vore från denna skild genom mellanliggande, staden ej tillhöriga
ägor och lämpade sig således ej för den nödvändiga utvidgningen
af staden. Ej heller kunde därtill erhållas enskild mark, enär staden på
alla sidor med undantag af ett par korta afbrott, där staden gränsade
till enskilda ägor, som dels redan vore bebyggda, dels ock blifvit. för
sådant ändamål afyttrade, omgåfves af kronojord. På grund häraf och
med åberopande, att staden enligt ofvan berörda nådiga bref den 28
augusti 1829 under vissa villkor tillerkänts rätt att för behöflig utvidgning
af staden utan inköp eller ersättning till staten erhålla mark successive
i förhållande till stadens bebyggande från den staden angränsande, i
Klosters och Fors socknar belägna Eskilstuna kungsladugård, anhöllo stadsfullmäktige
i underdånighet, dels att jämlikt nyssnämnda nådiga bref till
staden måtte utan ersättning med äganderätt upplåtas eller, om detta icke
läte sig göra, genom försäljning afyttras nedannämnda delar af Eskilstuna
kungsladugård, nämligen l:o) ett å en af kommissionslandtmätaren O. B.
Déhn år 1897 sammandragen karta öfver de Eskilstuna stad omgifvande
ägor med A, B, C, D, E, F, G, H och I betecknadt område, hvilket
vore beläget i Klosters socken intill nuvarande stadsdelen »norr» och väl
lämpade sig för anläggning af fabrikskvarter och tomter till arbetarebostäder,
2:o) ett till staden enligt nådig resolution den 31 maj 1861 mot
årlig afgift till lustpark upplåtet område i Klosters socken, kalladt Djurgården,
med därtill hörande väg, 3:o) ett å berörda karta med K, L, M,
N, O betecknadt område, liggande i Klosters socken invid Norra Södermanlands
järnväg, och 4:o) den i Fors socken belägna s. k. Kronhagen,
som omslötes af de i samma socken liggande kronohemmanen Gredby
n:is 1 och 2, dels ock att till staden måtte försäljas sistberörda kronohemman.
Härjämte hemställde stadsfullmäktige, att nu omförmälda hemman
och ägoområden äfvensom de öfriga delar af kungsladugården, som
läge mellan stadens nuvarande gräns och en å ofvan omförmälda karta
med brun färg uppdragen gränslinje, måtte i administrativt, ecklesiastikt
och judiciellt hänseende förenas med staden.

Efter erhållen befallning att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande
anmodade domänstyrelsen Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands
län att infordra yttrande från vederbörande äfvensom för egen
del afgifva det utlåtande, hvartill Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kunde finna anledning. Med föranledande häraf öfverlämnade Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, jämte eget underdånigt utlåtande af den 9
november 1899, dels yttranden från, bland andra, domänintendenten i

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

Domänintendenten
1899.

länet och magistraten i Eskilstuna, dels ock från stadsfullmäktige i Eskilstuna
inkomna påminnelser i ärendet.

Domänintendenten anförde därvid, att, sedan han af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande anmodats att, såvidt anginge ifrågasatt upplåtelse
af mark från Eskilstuna kungsladugård, afgifva yttrande i sammanhang
med den arrendevärdering, som blifvit utsatt att under år 1899
hållas å kungsladugården, såväl domänintendenten som ock de båda öfriga
förråttningsmännen i instrumentet öfver värderingen utlåtit sig i denna
fråga. Därvid hade förrättningsmännen värderat ofvan omförmälda under
l:o) och 4:o) upptagna områden, tillsammans 70,7 42 hektar, efter 44 öre
för kvadratmeter eller 4,400 kronor för hektar till 311,264 kronor 80
öre och området under 3:o), med en areal af 8,3 7 hektar, efter 24 öre
för kvadratmeter eller 2,400 kronor för hektar till 20,088 kronor. Beträffande
det under 2:o) här ofvan omförmälda område eller Djurgården
erinrade domänintendenten, hurusom detta midt bland kungsladugårdens
ägor belägna område enligt ofvanberörda nådiga resolution den 31 maj
1861 upplåtits till stadens nyttjande »i anseende till behöfligheten af en
plats inom stadens närmare grannskap, hvarest stadens befolkning och i
synnerhet dess talrika arbetspersonal kunde under den vackra årstiden
äga tillfällen till vederkvickelse och lämpliga förströelser», och med villkor,
bland annat, att upplåtelsen af jorden skulle upphöra, om staden ej
uppfyllde de med upplåtelsen förenade skyldigheter, eller om Kungl.
Maj:t skulle finna godt att för annat ändamål använda ifrågavarande område.
Värdet af den Djurgården tillhörande marken, som ej vore afsedd
att bebyggas och således ej rimligtvis kunde uppskattas såsom byggnadstomter,
ansåge domänintendenten böra sättas till samma belopp, hvartill
vederbörande uppskattningsinän värderat annan kungsladugårdens afrösningsjord
af ungefärligen enahanda beskaffenhet och med jämförligt läge i
stadens närhet, eller till 100 kronor för hektar; och skulle alltså, då
Djurgården hade ett ytinnehåll af 20,912 hektar, markens värde ugöra
2,091 kronor 20 öre, hvartill borde, för att komma till lägenhetens fulla
värde, läggas värdet af ståndskogen. I fråga om kronohemmanen Gredby,
innefattande ett ägoområde af 89,63 5 hektar, ansåg domänintendenten, att
detta ägoområde, hvilket i följd af dess beskaffenhet och ännu mera i
följd af dess läge lämpade sig synnerligen väl att indela till byggnadstomter,
icke kunde åsättas lägre värde än efter 68 öre för kvadratmeter
eller 6,800 kronor för hektar, efter hvilken beräkning hemmanens saluvärde
skulle uppgå till 609,518 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

9

Magistraten i Eskilstuna meddelade beträffande användningen af de Magistraten
områden om tillhopa 75 tunnland 813/ie kappland, som enligt nådiga 1899■
brefven den 28 augusti 1829 och den 10 maj 1861 af kungsladugårdens
mark till staden upplåtits, att en del af ifrågavarande områden blifvit
använd dels till torg och dels till allmänna planteringar. Härjämte hade
undantagits mark för ytterligare ett torg, hvilket dock ännu icke för
sådant ändamål tagits i anspråk, utan för närvarande vore i sammanhang
med den angränsande stadsparken försedt med planteringar. All den mark,
staden i öfrigt erhållit genom nyssnämnda nådiga bref, hade indelats till
byggnadstomter. Af dessa tomter hade staden för egen räkning förbehållit
sig och innehade sju, af hvilka en användts till plats för folkskolebyggnad,
hvaremot de öfriga sex, frånsedt en, hvarå funnes uppfördt
ett spruthus, vore obebyggda samt reserverats för framtida behof, därvid
en tomt afsetts till plats för kyrkobyggnad och två tomter till ecklesiastika
boställen. Samtliga öfriga nu ej omnämnda tomter hade upplåtits
till enskilda personer, hvilka sedermera bebyggt och blifvit ägare af desamma.
Vid dessa upplåtelser hade, magistraten veterligen, icke fogats
andra villkor, än att tomterna skulle inom viss föreskrifven tid på angifvet
sätt bebyggas samt med stängsel förses; och hade, ehuru därom icke lämnats
någon föreskrift i upplåtelsehandlingarna, innehafvare af tomt eller
tomtdel, som bildats af den genom nådiga brefvet den 10 maj 1861 upplåtna
mark, till stadskassan erlagt en för närvarande med 54 öre för år
utgående afgift, motsvarande hvad å hvarje tomt eller tomtdel belöpte af
de utgifter, staden för den upplåtna marken måst själf vidkännas.

I de af stadsfullmäktige den 19 oktober 1899 afgifna påminnelserna stadsftdimäkmeddelades,
att arrendeuppskattningsmännen framhållit lämpligheten däraf, skrifvelse
att staden borde söka åt sig förvärfva jämväl ett litet område af kungs- 19iom*
ladugården, soin vid sidan af spåret till Norra Södermanlands järnväg
nästan kilformigt sköte in i stadsplanen och vore beläget mellan kyrkogården
och den så kallade Slottsbacken, och förklarade stadsfullmäktige
sig biträda detta förslag samt anhöllo i följd däraf att få i detta syfte
göra tillägg till sin ofvan omförmälda underdåniga framställning. Mot
de i domänintendentens yttrande angifna saluvärden å de områden, hvarom
fråga vore, anmärkte stadsfullmäktige, att dessa värden satts oskäligt
högt, samt att, om än vid värderingen af kungsladugårdens mark, enär
det nu gällde att åt staden förvärfva på en gång ett större område af
den mark, som eljest enligt nådiga brefvet den 28 augusti 1829 skulle
utan ersättning upplåtas, någon köpeskilling ansetts skola bestämmas, hän Bih.

till Riksd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 36 Eäft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

syn dock bort tagas till det nådiga brefvets innehåll, så att salupriset
för omkring en fjärdedel af kungsladugården med ett taxeringsvärde af

190.500 kronor ej satts så högt som till 331,800 kronor.

Kungi. Maj:ts Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelade, att Eskilstuna
befallnings- städs planlagda område, hvilket begränsades af Karl Gustafs stads gevärsha{ätanfo
9* faktori, kronohemmanen Gredby nås 1 och 2, Nyfors municipalsamhälle
november 1899.och kyrkolierdfcbostället Tutia, allt i Fors socken, samt Eskilstuna kungsladugård
och i enskildes ägo varande lägenheterna Bryggartorp och Stensborg
i Klosters socken, innehölle, förutom den genom staden framrinnande
ån och öfriga impediment, en areal af 108,6 9 8 hektar, däraf till gator,
torg och andra allmänna platser samt till publika byggnader användts
tillhopa 43,7 431 hektar, under det att återstoden 64,9 549 hektar indelats
till byggnadstomter, uppgående till ett antal af 359. Vidare anförde
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sitt utlåtande, bland annat, att
en tidsperiod, som varit af största betydelse med afseende å stadens utveckling
och förkofran, kunde sägas hafva börjat med år 1877, då Oxelösund—Flen—Västmanlands
järnväg fullbordats och en ny kommunikationsleg
sålunda öppnats mellan staden och öfriga delar af riket. Ar 1877
hade staden ägt en folkmängd af 7,143 personer; de fastigheter, för hvilka
bevillning erlades, hade varit taxerade till 3,136,395 kronor och den
beskattningsbara inkomsten hade uppgått t ill 1,058,083 kronor. För år
1899 uppginge de respektive siffrorna till 12,971, 13,805,950 och 3,430,561.
Samtidigt med denna betydande utveckling, eller åtminstone efter början
af 1880-talet, hade inom stadens eget område, omedelbart invid stadens
gränser, uppstått i Fors socken Nyfors municipalsamhälle med ett invånareantal
vid 1899 års början af 5,360 och i Klosters socken på lägenheten
Bryggartorp och‘ Hvilsta ägor en dylik förstad, som räknade omkring

1.500 invånare. Till jämförelse mellan stadens betydelse nu och dess
storlek år 1829, då Konung och Riksdag funnit skäl att från kungsladugården
till stadens utvidgning upplåta icke mindre än 53 tunnland l13/ie
kappland, ville Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande omnämna, att
staden år 1825 räknat allenast 2,284 invånare och att statens inkomst
af staden då uppgått till 5,006 riksdaler 33 skillingar 9 runstycken.

Alla byggnadstomter inom de från kungsladugården jämlikt nådiga
bref ven den 28 augusti 1829 och den 10 maj 1861 upplåtna områden
vore disponerade. Behofvet af ökadt utrymme till fortsatt utvidgning af
staden läge således i öppen dag, och då sådan utvidgning omöjligen eller
åtminstone icke lämpligen kunde ske öfver något af de smärre, stader

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

11

angränsande områden, som befunnes i enskildes ägo och som redan vore
till allra största delen uppdelade i tomter och bebyggda, syntes det vara
en bjudande plikt för staten att träda hjälpande emellan och från sina
ofvan nämnda egendomar än ytterligare afstå för sagda ändamål erforderlig
mark. Stadsfullmäktige hade härtill föreslagit hemmanen Gredby
samt förut nämnda delar af Eskilstuna kungsladugård, innehållande tillhopa
189.674 hektar. Stadsfullmäktiges mening syntes icke vara, att hela
dessa områden skulle på en gång planläggas, utan hufvudsakliga ändamålet
med det ifrågasatta stora jordförvärfvet syntes vara att därigenom,
så vidt möjligt vore, förebygga vidare tillväxt af de invid staden uppkomna
förstäderna och hindra ökade svårigheter för uppgörelse om dessas
införlifvande med staden. Om ifrågavarande egendomar varit enskild
tillhörig jord, hade det enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
åsikt tvifvelsutan varit riktigt att genast söka åt staden förvärfva äganderätt
till hela de begärda områdena, men, då egendomarna tillhörde staten
och vid sådant förhållande det icke syntes vara att befara, att egendomarna,
såvida de icke för något statens eget och viktigare ändamål
måste tagas i anspråk, icke blefve till staden upplåtna, när och i den
mån de till stadens utvidgning erfordrades, ansåge Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, att endast så stor ägorymd borde för det dåvarande
upplåtas, som lämpligen kunde på en gång med staden införlifvas och
planläggas; och med afseende å byggnadsverksamheten under de senaste
två decennierna så inom staden som i dess omedelbara närhet syntes
denna tillökning skäligen böra bestämmas till en areal motsvarande omkring
hälften af stadens nu planlagda område.

Af de begärda jordområdena lämpade sig härtill i följd af läget bäst
de närmast invid staden belägna delarna af hemmanen Gredby, äfvensom
ofvan nämnda, med A, B, C, D, E, F, G, H och I å Déhns karta betecknade
område af kungsladugården samt den mindre del af denna, som vore belägen
mellan kyrkogården och den s. k. Slottsbacken. Då arrendetiden
för hemmanen Gredby icke ginge till ända förr än den 14 mars 1914,
men arrendetiden för kungsladugården däremot redan den 14 mars
1902, syntes .det omedelbart erforderliga jordområdet böra ensamt från
kungsladugården vid midfastan sistnämnda år uttagas och med staden lörenas.
Sistnämnda delar af kungsladugården, hvilka innehölle tillhopa
62,184 hektar, vore visserligen något större än stadens halfva planlagda
område, men ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande dessa båda
delar ostyckade böra åtfölja hvarandra. Hvad särskild! anginge lägen -

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

heten Djurgården och dit ledande väg från staden, hvilka områden enligt
nådiga resolutionen den 31 maj 1861 för ofvan omförmäldt ändamål upplåtits
till stadens nyttjande, anförde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
såsom ytterligare skäl för att ansökningen i denna del icke borde bifallas,
att lägenheten i följd af stadens tillväxt blifvit en alltmera behöflig tillhållsplats
under den varmare årstiden för stadens befolkning och att, då
vid upplåtelse med äganderätt det icke med laga verkan syntes kunna
eller böra fästas såsom villkor, att lägenheten för all framtid användes för
nämnda, ändamål, samt de nuvarande arrendevillkoren vore för staden
synnerligen billiga, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge det
vara till stadens och företrädesvis dess arbetarbefolknings eget bästa, att
någon rubbning åtminstone icke för det dåvarande gjordes i gällande bestämmelser
angående lägenhetens användning.

Mot den af domänintendenten med biträdande gode män verkställda
saluvärderingen förklarade sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för
sin del icke hafva vidare att erinra, än att det lägenheten Djurgården
asatta värde af ett hundra kronor för hektar syntes vara alltför iågt. Vid
bestämmande af den ersättning, som borde staten tillkomma för de af
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande till upplåtande ifrågasatta begränsade
områden af kungsladugården, ansåg likväl Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
det för dessa områden af uppskattningsmännen uträknade
saluvärde Jcke böra läg<ras till grund. Det vore nämligen här icke fråga
om upplåtelse af mark för något enskildt industriellt ändamål eller för
enskildes spekulation, utan den föreslagna upplåtelsen afsåge väsentligen
att gagna ett allmänt intresse. Staden Eskilstuna hade redan höjt sig till
en betydande fabriksverksamhet, hvars alster gjort rikets järnmanufaktur
känd och värderad långt utom landets gränser; och stora anledningar förefunnes,
att, savidt staden icke hindrades i sin utveckling, fabriksverksamheten
där skulle alltmera uppblomstra till både enskildt och allmänt
gagn. Denna utveckling och däraf ökade inkomster borde för staten blifva
en riklig ersättning för jordens afstående på billiga och för stadens ekonomi
drägliga villkor. Det borde icke heller lämnas obeaktadt, att förhållandena
skulle varit helt andra, därest, såsom stadsfullmäktiges framställning
kunde föranleda och uppskattningsmännen antagit, det gällde att utan
några villkor till stadens fullkomligt fria förfogande öfverlåta hela det
af stadsfullmäktige begärda jordområdet. Genom en sådan öfverlåtelse
hade staden ernatt full frihet att därmed förfara efter godtfinnande och
att i sin ordning däraf till äfventyrs draga en vinning utöfver unpoff -

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

13

ringarna för jordens förvärfvande. Det hade då blifvit en spekulation.
Men det kunde ej vara lämpligt eller för det allmänna gagneligt att låta
staden inledas i ett sådant företag. Hvad det i denna fråga gällde vore
att tillförsäkra staden utrymme för fabriksanläggningar och framför allt
tillfälle att tillhandahålla billiga byggnadstomter för uppförande af bostäder
åt dess talrika, ständigt växande arbetarpersonal, hvilken eljest måste
inhysa sig utanför stadens område. Fördenskull borde ock vid upplåtelsen
fästas sådana villkor, att staden tillförbundes att använda den upplåtna
marken i enlighet med det därför afsedda ändamål. Detta kunde dock
icke billigtvis ske, därest marken skulle betalas efter det saluvärde, densamma
i enskild mans ägo högst skulle åsättas. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ansåge emellertid icke, att det till upplåtande erforderliga
området af kungsladugården borde, på sätt stadsfullmäktige alternativt
begärt, upplåtas till staden utan någon som helst ersättning. Vid de
åren 1861 och 1880 gjorda upplåtelser hade detta icke heller ägt rum,
utan staden hade tillförbundits att till kronan utgöra arrende för den
upplåtna jorden i förhållande till hvad för kungsladugårdens öfriga jord
då utgått eller framdeles komme att utgå. Enligt Eders Kungl. Majrts
befällningshafvandes förmenande vore det likväl icke lämpligt att numera
bestämma ersättningen för jorden att utgå i form af arrendeafgift, utan
det lämpligaste vore utan tvifvel, att, på sätt stadsfullmäktige ock syntes
önska, ersättningen finge utgå med en viss köpeskilling, bestämd i förhållande
till jordens arrendevärde för kronan. Detta värde hade vid
arrendeuppskattningen år 1899 föreslagits för det större området till 2,300
kronoj och för det mindre till 70 kronor. Med beräkning efter en räntefot
af 4 för 100 skulle köpeskillingen för dessa områden blifva 59,250
kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställde alltså, att
ifrågavarande områden måtte mot berörda belopp midfastan år 1902 vid
kungsladugårdens förnyade utarrendering varda till staden upplåtna.

Efter nyss nämnda köpesumma borde också begränsas stadens rätt vid
upplåtelse af de särskilda tomter, som till enskilda för bebyggande komme
att utlämnas. Någon del måste användas till gator, torg och andra allmänna
platser, men för öfriga delar borde staden genom villkoren vid
upplåtelsen från kronan tillförbindas att, vare sig tomterna af staden
utlämnades mot tomtören eller därmed jämförlig årlig afgift eller mot en,
en gång för alla bestämd, köpeskilling, icke sätta denna afgift eller köpeskilling
högre, än som motsvarade stadskassans utgifter för jordens förvärfvande;
och syntes tillika böra i afseende å dessa tomter föreskrifvas,

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

att desamma icke finge af staden utlämnas på andra villkor, än att de,
så snart de blifvit bebyggda, tillfölle innehafvaren med äganderätt.

Beträffande slutligen stadsfullmäktiges framställning, att ofvan närmare
angifna områden skulle i administrativt, ecklesiastikt och judiciellt
hänseende förenas med staden, förklarade sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
anse frågan därom icke lämpligen böra i sammanhang med
den föreslagna jordupplåtelsen behandlas. Fråga om öfverflyttning till
Eskilstuna stad af såväl de ifrågavarande som ock en del andra områden
invid staden vore nämligen väckt och utgjorde föremål för Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes behandling. Frågan om områdenas förening
med staden i nyssberörda hänseende syntes därför böra bero på särskild
framställning i laga ordning.

stadsfuiimäk- Efter tagen del af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes berörda
Hges skrifvelse utlåtande anförde stadsfullmäktige i Eskilstuna i en till dom än styrel sen

1899. insänd skrift af den 2 december 1899 till bemötande af den utaf Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande uttalade mening, att det af staden för
dess utvidgning begärda område vore för stort, bland annat, att, om behofvet
för en längre framtid skulle tillgodoses, man icke finge vara för
sparsam vid utmätande af den jordrvmd, som borde tilläggas staden. Ett
ytterligare och kraftigt skäl för staden att begära så stort område, som
skett, hade varit och vore den stora vikten och fördelen af att vid planläggning
af de nya stadsdelarna kunna i förväg bestämma ett visst område
för fabriksanläggningar, ett annat för arbetarbostäder, ett tredje för
privata byggnader och dylikt. Detta kunde ej på ett tillfredsställande
sätt ske, utan att ett tillräckligt stort obebyggdt område funnes §tt förfoga
öfver, så att områdena för de olika anläggningarna måtte kunna fullt
motsvara närvarande och kommande tiders anspråk och fordringar. I motsats
till hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande antagit, vore det
stadens mening att på en gång planlägga hela det begärda området för
att blifva i tillfälle att sälja de tomter, hvarå spekulanter kunde uppstå,
samt för att i ett sammanhang kunna anordna plan för vatten- och aflopps-
samt belysningsledningars nedläggande. Tillika förklarade sig stadsfullmäktige
vidhålla sin åsikt, att det begärda området af kungsladugården
borde, på grund af föreskrifterna i nådiga brefvet den 28 augusti
1829, utan ersättning till staden upplåtas.

Domänstyrei- Domänstyrelsen afgaf den 26 januari 1900 underdånigt utlåtande i
sens utlåtande ärendet och anförde därvid bland annat, att såsom villkor för den genom

26 JCLTtK/CLVii q s 7 O

1900. nådiga brefvet den 10 maj 1861 skedda jordupplåtelse stadgats, att sta -

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

15

den skulle, antingen jorden blefve bebyggd eller ej, alltid därför utgöra
arrende till kronan i förhållande till det, soin för kungsladugårdens öfriga
jord vid då förestående och framdeles skeende förnyade utarrenderingar
däraf blefve författningsenligt bestämdt.

Enligt nådiga brefvet den 20 augusti 1880 hade såsom villkor för
den därigenom skedda upplåtelsen stadgats, bland annat, att staden skulle
erlägga årligt arrende till statsverket i förhållande till det arrende, som
för kungsladugårdens öfriga jord vid då förestående och framdeles skeende
utarrenderingar blefve författningsenligt bestämdt.

Genom kontrakt den 24 augusti 1881 hade kammarkollegium, enär
af den genom 1829 och 1831 års nådiga bref upplåtna mark ännu vore
obebyggda 23 kvadratref 84 kvadratstänger åker samt 26 kvadratref 69
kvadratstänger backar och impediment, till staden för tiden till den 14
mars 1902 utarrenderat nämnda arealer mot en afgift, beräkuad efter 4
kronor 37 öre för hvarje kvadratref åker, eller 104 kronor 18 öre. Därjämte
hade staden ålagts skyldighet att utan afkortning å arrendet för de
arrenderade ägorna taga del i alla kungsladugården åliggande utskylder
och besvär, hvilket deltagande borde bestämmas i förhållande till de för
kungsladugården och ifrågavarande därifrån afskilda ägor stadgade arrendeafgifter.
Detta arrende, hvilket enligt kontraktet skulle minskas, i den
mån större eller mindre del af den åt staden öfverlåtna åkern kunde
blifva nödig att för stadens utvidgande använda, hade ännu för år 1898,
enligt till kammarrätten inkomna verifikationer till samma års specialräkning
för Rekarne fögderi, utdebiterats med oförändradt belopp.

^För de genom nådiga brefven den 10 maj 1861 och den 20 augusti
1880 upplåtna områden betalade staden enligt af kammarkollegium den
24 augusti 1881 utfärdade kontrakt, som ginge till ända den 14 mars
1902, i årligt arrende 399 kronor och 55 öre; hvarjämte staden genom
samma kontrakt tillförbundits att utan afkortning å arrendet för den arrenderade
marken taga del i alla kungsladugården åliggande utskylder och
besvär, hvilket deltagande borde bestämmas i förhållande till de för kungsladugården
och ifrågavarande mark stadgade arrendeafgifter.

Det kungsladugården tillhörande, invid Norra Södermanlands järnväg
mellan kyrkogården och den så kallade Slottsbacken belägna område, som
stadsfullmäktige förklarat sig önska förvärfva utöfver hvad som i den
underdåniga ansökningen angifvits, hade af arrendeuppskattningsmännen
saluvärderats efter 4,400 kronor för hektar. Därvid hade till grund för
värderingen lagts en af förste landtmätaren A. W. Lodén år 1898 med

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

anledning af förestående utarrendering af kungsladugården med ’/8 mantal
Uppsalahalsen öfver dessa egendomars inägor upprättad karta med beskrifning.
Ifrågavarande område vore å kartan upptaget under dels ägofigurerna
n:is 62, 63, 64, 65, 67 och 67 a om tillsammans 2,0 7 5 hektar,
däraf 1,39 hektar åker och 0,685 hektar betesrenar, dels ock de väster
om järnvägen belägna delar af två med n:is 66 och 68 betecknade gärdesvägar,
hvilka delar innehölle tillhopa 0,135 hektar. Vid jämförelse mellan
nyssnämnda karta och den förut omförmälda, af Déhn upprättade
kartan befunnes, att det å den senare inom gränsen A, B, C, D, E, F, G,
H och I upptagna område sammanfölle med ägofigurerna n:is 1—40, 42
—44, 391 och 892 Lodéns karta, med tillägg af en å samma karta
utan nummer inlagd skolhustomt, upplåten till Klosters församling. Enligt
hvad domänstyrelsen vidare meddelade, innehölle ägofigurerna n:is 1—40
och 42—44 56,7 0 9 hektar åker, 0,42 hektar äng, 2,0 91 hektar betesmark
och 0,7 54 hektar impediment, eller tillhopa 59,9 7 4 hektar, hvarjämte ägofigurerna
n:is 391 och 392°, som tillhopa bildade den å ytterkanten af
området belägna lägenheten År bylund och icke enligt Eders Kungl. Maj:ts
befallningshalvandes förslag skulle upplåtas till staden, innefattade sammanlagdt
0,19 5 hektar.

Oaktadt de jordupplåtelser till Eskilstuna stad, som tid efter annan
ägt rum från kronans närbelägna mark, syntes det domänstyrelsen, liksom
öfriga myndigheter, hvilka i ärendet sig yttrat, vara uppenbart, att en
ytterligare tillökning i stadens område vore nödig, för att ej den utveckling,
hvari staden vore stadd, skulle hållas tillbaka. Hvad staden för
detta ändamål kunde behöfva, syntes kronan lika litet nu som förut böra
undandraga sig att af sin mark lämna, men lika med Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ansåge domänstyrelsen det af staden begärda område
vara allt för stort och stadens behof af utrymme för den närmaste tiden
blifva fullt tillgodosedt genom en upplåtelse af den ägovidd, Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande föreslagit. Ett särskildt skäl för kronan att,
såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställt, lämna den jordareal,
som nu erfordrades, ensamt från kungsladugården syntes styrelsen
vara, att genom afstående af de utaf staden begärda Gredby ägor det
staten tillhöriga Karl Gustafs stads gevärsfaktori skulle blifva omslutet af
staden och beröfvas möjligheten af utvidgning. Därtill komine, att, efter
hvad domänstyrelsen försport, förslag skulle hafva blifvit väckt att å ifrågavarande
ägor förlägga en trängdepå och möjligen äfven andra militära
etablissemang.

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

17

Beträffande villkoren för upplåtelsen af den mark, domänstyrelsen
sålunda ansett böra staden tilläggas, anförde styrelsen, att enligt styrelsens
åsikt nådiga brefvet den 28 augusti 1829 innefattade en utfästelse
från statsmakternas sida att utan ersättning från kungsladugården tillhandahålla
staden den jord, som till byggnadstomter erfordrades; att staden
sålunda finge anses innehafva en annan ställning än andra rikets städer, som
önskade förvärfva kronojord för sådant ändamål, men att, då nämnda utfästelse
förenats med det förbehåll, att jorden ej skulle annat än successive
i förhållande till dess bebyggande öfverlåtas, därmed enligt styrelsens
förmenande afsetts, att staden skulle få öfvertaga jorden endast i den mån,
densamma komme att omedelbart användas till bebyggande. Att så ej
kunde blifva förhållandet med den mer än 62 hektar omfattande areal,
hvarom i detta ärende vore fråga, finge anses tydligt, äfven om sådant
ej, såsom nu vore fallet, framginge af hvad stadsfullmäktige själfva i
ärendet anfört. Domänstyrelsen ansåge således, att staden ej borde bekomma
marken annorledes än mot vederlag. Detta vederlag borde, enär
staden ej förebragt någon utredning om huru stor del af marken erfordrades
för omedelbart bebyggande, beräknas för marken i hela dess vidd,
men, enär det måste antagas, att marken, om den på skäliga villkor ställdes
till buds för dem, som ville därå bygga, efter hand finge användning
för det ändamål, som 1829 års nådiga bref haft till syfte att befordra,
eller stadens utvidgning, ansåge domänstyrelsen den ersättning, som staden
skulle erlägga, så mycket hellre böra begränsas därhän, att denna ersättning,
såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit, beräknades
efter hvad marken, använd till jordbruk, kunde anses afkasta, som i följd
af nyssnämnda nådiga bref marken, i den mån densamma ej skulle till
staden upplåtas, ej syntes af kronan kunna disponeras på annat sätt än
genom utarrendering under viss tid. Ersättningen ansåge styrelsen lika
med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra utgå, icke, såsom vid
några af de förut skedda jordupplåtelserna till staden, i form af arrende,
utan med viss köpeskilling, bestämd genom kapitalisering af markens arrendevärde;
och syntes i stadens rätt att föreskrifva villkoren vid blifvande
föryttring af marken till byggnadstomter böra stadgas inskränkning
i den riktning, som af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad som stadgats rörande tomtupplåtelser
i § 20 af Eders Kungl. Maj:ts förnyade nådiga reglemente för staden den
28 mars 1879, blifvit, föreslagen; varande berörda paragraf af följande
lydelse:

Bih. till Biksd. Prot. 1903. 4 Sand. 1 Afd. 36 Häft.

3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

ȁ jord, som anslagits eller blifver anslagen till stadens utvidgande,
äger magistraten att, för bebyggande, utlämna tomter i öfverensstämmelse
med stadsplanen samt därvid bestämma, till hvad omfattning och inom
hvilken tid tomt skall vara bebyggd, äfvensom äfventyret för underlåtenhet
däraf. Tomt, som sålunda blifvit intagen och bebyggd, tillfaller bebyggaren
eller hans rättsinnehafvare med äganderätt utan annan afgift,
utöfver de vanliga utskylderna, än motsvarande ersättning till stadskassan
för de utgifter, staden måste för jorden vidkännas.»

Proposition Med afseende å hvad i äi’endet sålunda förekommit fann Eders Kungl.

a mars med förklarande att den af stadsfullmäktige i Eskilstuna väckta

fråga om förening med staden i administrativt, ecklesiastikt och judiciellt
hänseende af vissa i den underdåniga ansökningen angifna områden icke
för det dåvarande borde komma under pröfning, godt att i förut omförmälda
nådiga proposition den 2 mars 1900 (n:o 67) föreslå Riksdagen
att medgifva,

dels att från Eskilstuna kungsladugård finge afsöndras och till Eskilstuna
stad för stadens utvidgning försäljas med tillträdesrätt den 14 mars
1902 de delar af kungsladugården, som å ofvanberörda af förste landtmätaren
Lodén år 1898 upprättade karta vore upptagna dels under ägofigurerna
n:is 1—40 och 42—44 med en areal af tillsammans 59,9 7 4
hektar, dels ock väster om Norra Södermanlands järnväg under ägofigurerna
n:is 62, 68, 64, 65, 67 och 67 a samt delar af n:is 66 och 68
med en sammanlagd areal af 2,210 hektar, allt mot en köpeskilling af
59,250 kronor samt under villkor i öfrigt:

att köpeskillingen skulle af staden till Södermanlands läns ränteri
inbetalas senast å den för områdenas tillträdande bestämda dag;

att staden skulle på egen bekostnad låta uppgöra plan till områdenas
bebyggande och underställa densamma Eders Kungl. Maj:ts pröfning
så tidigt, att den före tillträdesdagen kunde till efterrättelse fastställas; att

i afseende å de byggnadstomter, som af staden blefve å områdena
upplåtna, skulle gälla hvad i § 20 af Eders Kungl. Maj:ts förnyade
nådiga reglemente för staden Eskilstuna den 28 mars 1879 vore
stadgadt; och

att staden skulle låta uppföra och för all framtid underhålla stängsel
mot kungsladugårdens till den upplåtna marken gränsande ägor;

dels ock att köpeskillingen för ifrågavarande jordområden finge till -

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

19

läggas fonden för anordnande af lokaler för statens ämbetsverk i hufvudstaden
och för sådant ändamål till statskontoret inlevereras.

På sätt här ofvan omnämnts, vann denna Eders Kungl. Maj:ts framställning
icke Riksdagens bifall.

Uti sin skrifvelse i ämnet af den 14 maj 1900 (n:o 101) anförde
Riksdagen följande.

Af hvad i ärendet förekommit framginge, såväl att staden Eskilstuna
vore i behof af mark för stadens nödvändiga utvidgning som ock
att, då staden på alla sidor, med undantag af ett par korta afbrott,
där staden gränsade till enskilda ägor, omgåfves af kronojord, stadens
utvidgning måste ske å sådan jord. Häri, likasom möjligen äfven i den
omständigheten, att Eskilstuna icke såsom andra städer blifvit hugnad
med donationsjord, syntes anledningen vara att söka till det af Rikets
Ständer år 1829 lämnade medgifvandet, att mark finge från Eskilstuna
kungsladugårds ägor utan afgift upplåtas till stadens utvidgning. Härvid
vore dock att märka, att jorden endast successive i förhållande till dess
bebyggande skulle få till staden upplåtas. Att därför vid upplåtelse af
mark till staden i större utsträckning och för framtida behof ersättning,
på sätt i propositionen föreslagits, affordrades staden, funne Riksdagen
vara af förhållandena påkalladt. Riksdagen hade emellertid icke ansett
sig kunna bifalla Eders Kungl. Maj:ts förenämnda förslag, såsom det då
förelåge. Om än, enligt hvad i ärendet meddelats, stadens behof af utrymme
för den närmaste tiden skulle blifva fullt tillgodosedt genom
upplåtelse af den ägovidd, som i propositionen afsåges, kvarstode nämligen
det förhållande, att staden kunde på grund af Rikets Ständers
berörda medgifvande och nådiga brefvet den 28 augusti 1829 framdeles
göra anspråk på ytterligare mark för stadens utvidgning; och därför
syntes det vara både med det allmännas och staden Eskilstunas fördel
förenligt, om dessa angelägenheter kunde en gång för alla ordnas. För
Eskilstuna stad, som redan i sin ofvanberörda ansökning framställt önskan
om förvärfvande af en större jordrymd än den af Eders Kungl. Maj:t
föreslagna, syntes det vara af vikt att på en gång erhålla ett så stort
område, att å detsamma kunde utläggas en för framtida behof betryggande
stadsplan, och för statsverket syntes det vara angeläget, att ifrågavarande
kronodomän, äfven med afhändande därifrån af ett större område än det
ifrågasatta, blefve befriad från nuvarande intrång i dispositionsrätten,
hvilket gifvetvis måste nedsätta dess arrendevärde. Att staden skulle vara

Riksdagens
skrifvelse
14 maj 1900.

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

villig alt utgifva tillfredsställande ersättning för hela detta område, ansåge
Riksdagen vara så mycket antagligare, som vid ett sådant köp några särskilda
bestämmelser beträffande de afgifter eller köpeskillingar, staden vid
tomternas utlämnande till enskilde kunde komma att betinga sig, icke
syntes böra ifrågakomma.

I sammanhang med en dylik uppgörelse emellan kronan och staden
Eskilstuna ansåge Riksdagen det äfven böra tillses, ej allenast att vid den
jordöfverlåtelse, som skulle komma att äga rum, den vattenrätt, som
erfordrades för kronans verk i Eskilstunaån, bibehölles oförkränkt, utan
äfven att i öfrigt rättsförhållandena emellan kronan och staden i afseende
å vattenfallen i ån blefve fullständigt reglerade.

I anledning af hvad Riksdagen i ofvan omförmälda skrifvelse anfört
har Eders Kungl. Maj:t enligt nådig remiss den 25 maj 1900 anbefallt
domänstyrelsen att efter vederbörandes hörande inkomma med förnyadt
underdånigt utlåtande i ärendet. Sedan i följd häraf domänstyrelsen
anmodat Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län
att infordra vederbörandes underdåniga yttrande och därmed jämte eget
underdånigt utlåtande till styrelsen inkomma, har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande till domänstyrelsen öfverlämnat, jämte eget utlåtande
af den 16 augusti 1901, två särskilda yttranden från stadsfullmäktige i
Eskilstuna, yttrande af magistraten därstädes, ett af f. d. öfverstelöjtnanten
vid väg- och vattenbyggnadskåren P. L. Laurell, efter förordnande
af väg- och vatten byggnadsstyrelsen, med ledning af å platsen
verkställd besiktning afgifvet yttrande med förslag till reglering af rättsförhållandena
mellan kronan och Eskilstuna stad i afseende å vattenfallen
i Eskilstunaån, utlåtande från arméförvaltningens artilleridepartement
samt yttranden af domänintendenten och förste landtmätaren i
länet, vederbörande kronofogde och arrendatorn af Eskilstuna kungsladugård
C. H. Bergstedt, äfvensom i nämnda utlåtanden och yttranden
åberopade kartor och andra bilagor. Samtliga dessa handlingar hafva
därefter blifvit af domänstyrelsen med underdånigt utlåtande den 16
oktober 1901 till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnade, hvaruppå styresmannen
för Karl Gustafs stads gevärsfaktori inkommit med två promemorior i
ämnet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

21

Stadsfullmäktige i Eskilstuna hafva i det först afgifna, den 28 Sfadsfuiimak
september 1900 dagtecknade yttrandet framhållit, att de områden, stads
fullmäktige i deras år 1899 ingifna underdåniga ansökning begärt, vore isoo.
det minsta, som för en längre tid kunde tillfredsställa anspråken på
utvidgning af stadens område, och, jämte meddelande att stadens vid
Eskilstunaån belägna vattenverk utgjordes dels af fyra från Kungl. Maj:t
och kronan enligt med krigskollegium den 15 september 1886 upprättadt
köpekontrakt af staden inköpta verk och dels af tre så kallade
dispositionsverk, hvilka redan före år 1771 blifvit till järn-, stål- och
metallförädlingens befrämjande lagda under Eskilstuna fristad, förklarat,
att det ej tillhörde stadsfullmäktige att framkomma med något förslag
om reglering af rättsförhållandena i afseende å vattenfallen, helst staden
för begagnande af rätten till vattnet i Eskilstunaån ägde särskilda upplåtelsehandlingar.

Vid den af öfverstelöjtnanten Laurell hållna besiktning fanns att tillgå öfwrstMjten
af Svea hofrätt den 26 januari 1900 meddelad dom i sak emellan La^.^\e.
arméförvaltningens artilleridepartement å kronans vägnar, å ena, samt siktning.
Eskilstuna stad, å andra sidan, angående för gevärsfaktoriets räkning
verkställdt afledande af vatten i Eskilstunaån, enligt hvilken dom förklarats,
att stadens nyttjanderätt till de så kallade dispositionsverken
icke vore af den beskaffenhet, att staden på grund af densamma vore
befogad förhindra kronan att utan föregående syn för Karl Gustafs stads
gevärsfaktoris räkning afleda mer vatten än som förut för detsamma
användts, men att enär kronan vid försäljningen till staden den 15 september
1836 af de verk och byggnader jämte tillhörande dammar, landfästen
och strömfall m. m., som i det sistnämnda dag upprättade köpekontraktet
uppräknats, förbehållit sig för gevärsfaktoriet allenast den
vattenkraft, som för detsamma vore eller komme att blifva behöflig, och
följaktligen staden, såsom ägare af de genom berörda köpekontrakt försålda
verk och byggnader, ägde rätt till det vatten, som därutöfver
kunde förefinnas, kronan vid sådant förhållande icke varit berättigad att
vidtaga förändring med den förut befintliga dammen förr än efter laga
syn. Med afseende å innehållet i denna dom och på i öfrigt anförda skäl har
Laurell förordat, att, därest kronan ej läte äganderätts- och dispositionsförhållandena
rörande vattenverken i Eskilstunaån blifva oförändrade, kronan
återköpte de försålda verken och återkallade den lämnade dispositionsrätten
öfver en del verk, så att kronan komme att ensam äga och disponera
samtliga verken. I hvarje fall borde enligt Laurells åsikt vid en

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 50

blifvande uppgörelse med Eskilstuna stad det till gevärsfaktoriet gränsande,
till staden år 1836 försålda vattenverket n:o 51 med tillhörande
område till gevärsfaktoriet återköpas för att åt detta bereda ökadt utrymme.
Sagda verk vore för närvarande och intill år 1927 af staden
utarrenderadt för 1,200 kronor om året, och köpesumman för detsamma
kunde beräknas till 24,000 kronor, motsvarande arrendesumman, kapitaliserad
efter 5 procent.

Annéforvait- Ar méförva Itu ingens artilleridepartement har såsom eget utlåtande

nri(tepart''mnt. aberoPat ett utaf dess ombudsman afgifvet memorial, därå styresmannen
för gevärsfaktoriet tecknat, att han biträdde de i memorialet gjorda uttalanden.
Enligt memorialet har ombudsmannen, då delar af den i
stadsfullmäktiges ansökning afsedda, till Gredby och Kronhagen hörande
mark syntes kunna komma att tagas i anspråk dels för en möjlig utvidgning
af gevärsfaktoriet, hvilken genom afstående af Gredby hemman
skulle omöjliggöras, dels ock för en eventuell förläggning af en trängdepå,
hvarom fråga förelåge, samt äfven af andra militära etablissemang,
då möjligen ett truppförband kunde komma att dit förläggas, framhållit
nödvändigheten däraf, att i allt fall nämnda hemman och Kronhagen
icke till staden öfverlätes, utan af kronan bibehölles.

I afseende å den ifrågasatta regleringen af rättsförhållandena angående
vattenfallen i Eskilstunaån har ombudsmannen meddelat, att,
sedan hofrättens ofvanberörda dom blifvit å kronans vägnar hos Eders
Kungl. Maj:t öfverklagad, Eders Kungl. Maj:t genom dom den 26 februari
1901, emedan, på sätt hofrätten antagit, stadens rätt till dispositions-
eller donationsverken icke vore af beskaffenhet att förhindra kronan
att afleda det vatten, som kunde vara erforderligt till fyllande af gevärsfaktoriets
nuvarande behof, och, beträffande de af staden inköpta verken,
aberopade kontraktet af den 15 september 1836 måste gifvas den tolkning,
att kronan förbehållit sig rätt att fritt förfoga öfver den vattenkraft,
som icke allenast vid kontraktets tillkomst vore, utan jämväl framdeles
kunde blifva behöflig för gevärsfaktoriet, förty och på i öfrigt anförda
skäl pröfvat rättvist att, med ändring af hofrättens dom, ogilla
den mot kronan i saken förda talan. Genom nämnda dom hade alltså
rättsförhållandena mellan kronan och staden i afseende å vattenfallen i
Eskilstunaån fullständigt reglerats, och därigenom vore tydligen bestämdt,
att kronan ej allenast hade all äganderätt, utan jämväl för gevärsfaktoriets
behof oinskränkt nyttjanderätt till vattnet i Eskilstunaån, och dessutom
vore oförhindrad att utan stadens hörande afleda vatten, som för

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

23

gevärsfaktoriets nuvarande och kommande behof erfordrades, samt att
staden ej hade annan rätt än en nyttjanderätt, inskränkt till det vatten,
kronan ej behöfde. På grund häraf ansåge ombudsmannen anledning
från kronans sida ej förefinnas att genom nytt aftal ändra de sålunda
reglerade förhållandena.

Ombudsmannen har vidare anfört, beträffande Riksdagens uttalande,
att vid den ifrågasatta jordupplåtelsen skulle bestämmas, att den vattenrätt,
som erfordrades för kronans verk i Eskilstunaån, skulle bibehållas oförkränkt,
att, äfven om särskild anledning till stadgandet af sådant villkor
ej för närvarande förelåge, det likväl kunde antagas, att staden, såsom
ägande jord ofvanom eller nedanom kronans vattendrag, vid framdeles erforderliga
förändringar af vattendraget för det nuvarande gevärsfaktoriet
eller dess utvidgning genom möjligt inköp af annat vattenverk eller annorledes
kunde anse sig tillskyndas skada. Ombudsmannen har därför ansett
lämpligt, att för öfverlåtelsen stadgades förberörda af Riksdagen ifrågasatta
villkor, med tillägg, att den kronan sålunda förbehållna vattenrätt
skulle gälla jämväl vid utvidgning af gevärsfaktoriet genom förvärf af
annat vattenverk eller annorledes.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna hafva, efter erhållen del af hvad armé- stadsfuiimukförvaltningens
artilleridepartement och dess ombudsman anfört äfvensom skrifvelse
af Laurells förslag, i den 9 maj 1901 afgifvet nytt yttrande förklarat, 9''na-> 1901-att, då genom Eders Kungl. Maj:ts ofvanberörda dom den 26 februari
1901 stadens rätt i afseende å vattnet vid verken i Eskilstunaån blifvit
inskränkt till endast nyttjande af det vatten, kronan icke behöfde, stadsfullmäktige
instämde i den af arméförvaltningens artilleridepartement uttalade
uppfattning, att anledning för kronan ej förefunnes att genom nytt
aftal ändra de sålunda reglerade förhållandena, liksom stadsfullmäktige
icke hade något att erinra däremot, att såsom villkor för markupplåtelsen
stadgades, att den vattenrätt, som erfordrades för kronans verk i
Eskilstunaån, skulle bibehållas oförkränkt. Stadsfullmäktige kunde däremot
ej finna annat, än att det af arméförvaltningens artilleridepartement
till detta villkor fogade tillägg, att den kronan sålunda förbehållna vattenrätten
skulle gälla jämväl vid utvidgning af gevärsfaktoriet genom förvärf
af annat verk eller annorledes, vore i anledning af sistberörda dom,
såvidt därigenom reglerats rättsförhållandena mellan kronan och staden
rörande vattenrätten i ån, fullkomligt öfverflödigt, hvarjämte innebörden
af tillägget vore svår att tyda, så att detsamma äfven ur denna synpunkt
syntes olämpligt.

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

Beträffande de områden, staden önskade förvärfva från kungsladugården,
hafva stadsfullmäktige framhållit, hurusom det för staden vore af
synnerligen stor vikt att nu, då staden föreslagits ett afstående från framtida
tillämpning af nådiga brefvet den 28 augusti 1829 och däri inrymda
medgifvande för staden att i mån af behof för dess framtida utvidgning
utan ersättning erhålla mark från kungsladugården, tillse, att staden erhölle,
såvidt möjligt, lämplig begränsning för sitt blifvande område och
så stor areal af kungsladugården, att staden kunde utan fara eller olägenhet
afstå från vidare tillämpning af detta nådiga bref. Stadsfullmäktige
hade därför funnit af behofvet påkalladt att företaga några ändringar i
sin förut framställda begäran, i det att nu, på sätt närmare utvisades af
en vid stadsfullmäktiges yttrande fogad, af stadsingenjören 0. Sjöling år
1901 upprättad »Karta öfver vissa delar af Eskilstuna kungsladugård
och kronohemmanet Gredby för införlifning med Eskilstuna stad», till
den mark, som af stadsfullmäktige förut begärts, lagts några områden
från kungsladugården, som funnits nödiga att förvärfva, hvaremot stadsfullmäktige
ansett sig kunna afstå från det mindre område af kungsladugårdens
mark, som i deras år 1899 ingifna ansökning omnämnts
såsom å den däri åberopade, af O. B. Déhn sammandragna kartan betecknadt
med K, L, M, N och O, då stadens blifvande gräns utan detta
område erhölle bättre form.

Då vissa till kungsladugården hörande ekonomibyggnader vore belägna
å den mark, som stadsfullmäktige nu önskade förvärfva, erbjöde
sig dessa å stadens vägnar att, såvidt dessa byggnader tillhörde kronan
och vore för arrendets handhafvande nödvändiga, å plats, som af Eders
Kungl. Maj:t eller domänstyrelsen kunde komma att bestämmas, inom
den återstående delen af kungsladugården uppföra för densamma nödiga,
motsvarande byggnader, hvarjämte, vidkommande öfriga å områdena
befintliga, arrendatorer eller andra tillhörande byggnader, staden vore
villig öfvertaga kronans mot dessa åtagna förbindelser.

I fråga om Djurgården, som inginge i det nu ifrågasatta markområdet
liksom i det, som år 1899 begärdes, förbunde sig stadsfullmäktige
att i blifvande stadsplan öfver det utvidgade området inrymma Djurgården
såsom en fri och öppen lustpark, hvilken för framtiden skulle
såsom sådan underhållas och icke få i vidsträcktare mån bebyggas än som
vore för bevarande af denna dess natur behöfligt och med detta dess
ändamål förenligt.

Stadsfullmäktige hafva därjämte förklarat sig vidhålla sin förut gjorda

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

25

framställning att få förvärfva, utom nämnda delar af kungsladugården,
åtminstone en del af den förut begärda marken från Gredbyhemmanen,
hvilken del, liggande omedelbart intill stadens nuvarande förnämsta stadsdel,
»Väster», medgåfve en direkt utsträckning af stadens hufvudgator samt
omfattade den enda plats i stadens närhet, som lämnade lämpliga tomter
för större industriella anläggningar med arbetarebostäder. I fråga om det
område, staden af Gredbyhemmanen önskade förvärfva, hafva stadsfullmäktige
hänvisat till ofvanberörda af Sjöling upprättade karta, enligt
hvilken sagda område utgöres af all mellan järnvägsområdet och ån belägen
mark.

Under framhållande, att det område, som för stadens räkning nu
begärdes, och hvilket staden hade för afsikt att omedelbart och i ett
sammanhang planlägga för att redan från början fördela detsamma för
särskilda ändamål, så att en del användes till fabrikskvarter, en del därinvid
till arbetarbostadskvarter och en del till andra bostadsbyggnader,
icke kunde anses för stort, helst det gällde för staden att tillförsäkra sig
ett för dess behof under en längre följd af år tillräckligt område, och
betydligt större utrymme för gator än förut äfvensom mark till öppna
platser och planteringar måste från bebyggande undantagas, hafva stadsfullmäktige
sammanfattat sina önskningar uti ifrågavarande afseende i hemställan,
att staden måtte berättigas att mot en lösesumma, beräknad i
enlighet med de grunder, som i ofvan åberopade nådiga proposition år
1900 föreslagits, eller, om detta beträffande Gredby icke kunde medgifvas,
bestämd af gode män, med äganderätt förvärfva dels det å Sjölings karta
utmärkta område af Gredby kronohemman i Fors socken, dels ock af
kungsladugården ej mindre Kronhagen i sistnämnda socken än äfven Djurgården
med dit ledande väg och det öfriga å sistnämnda karta utmärkta
område, allt i Klosters socken, med undantag af den inom samma område
liggande mark, som förut blifvit af Eders Kungl. Maj:t till annan upplåten,
nämligen Klosters skolhustomt, Norra Södermanlands järnvägs område
samt den norr om gamla begrafningsplatsen till Eskilstuna stads samt
Klosters och Fors gemensamma pastorat upplåtna mark, å kartan betecknad
P, Q, R och S. Därjämte hafva stadsfullmäktige anhållit, att hela
den ifrågavarande marken måtte få med staden förenas och inom stadsområdet
inläggas. Slutligen hafva stadsfullmäktige förklarat sig, därest
staden erhölle den nu begärda marken, för sin del afstå från framtida
tillämpning och begagnande af den staden genom nådiga brefvet den 28

Bih. till Rikad. Prot. 1903. 4 Sand. 1 Afd. 36 Huft. 4

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

augusti 1829 anvisade rätt att utan ersättning från kungsladugården erhålla
mark för stadens successiva behof af utvidgning.

Magistraten. Magistraien i Eskilstuna har instämt i den af stadsfullmäktige i deras
sistberörda yttrande gjorda framställning.

Domän- Domänintendenten har meddelat, att å den utaf staden begärda mark

intendenten. fran kungsladugården funnes dels byggnader tillhörande kronan och brandförsäkrade
för sammunlagdt 14,500 kronor, dels byggnader tillhöriga kungsladugårdens
arrendator, ofvanbemälde Bergstedt, dels ock åtskilliga närmare
angifna byggnader tillhörande staden eller enskilda ägare. Med undantag
af ett stall, tillhörande Rekarne härads hushållningsgille, som jämlikt
domänstyrelsens skrifvelse den 6 maj 1887 erhållit tillstånd att på begärd
plats uppföra för en hästmarknad erforderliga byggnader med skyldighet
för gillet att, om och när styrelsen så påfordrade, samma byggnader borttaga,
hade alla af domänintendenten uppgifna, kronan eller staden ej tillhöriga
byggnader uppförts, utan att, såvidt af i domänkontoret förvarade
handlingar kunnat utrönas, vederbörligt tillstånd därtill begärts eller erhållits.
Då åkern, som inginge bland den mark, staden önskade från kungsladugården
förvärfva, bestode nästan uteslutande af sådan jord, som vid
den år 1899 verkställda arrendeuppskattning å kungsladugården af förrättningsmännen
ansetts vara den bästa, och tomtarealen vid samma förrättning
upptagits till lika värde som lista klassens åker, skulle enligt
den beräkning, som vid uppskattningstillfället följts, arrendevärdet å ifrågavarande
slags inägor utgöra 86 kronor för hektar. Vid nämnda uppskattning
hade den kungsladugården tillhörande ängsmarken, som hade en
obetydlig areal, icke åsatts särskildt arrendevärde, men saluvärdet å denna
mark syntes rättast böra angifvas till 200 kronor för hektar eller dubbla
priset mot det, som förrättningsmännen vid en i sammanhang med uppskattningen
verkställd saluvärdering å en utäga under kungsladugården
upptagit för dithörande afrösningsjord.

I fråga om det område, staden önskade förvärfva från Gredbyhemmanen,
har domänintendenten meddelat, att å samma område ej funnes
några kronan tillhöriga byggnader, men väl några hus, som ägdes af
staden, samt dessutom å den bland arrendelotterna, hvari hemmanen upplåtits,
med litt. C betecknade en loge, tillhörande lottens arrendator, Gustaf
Larsson, och å arrendelotten litt. E åtskilliga byggnader, tillhörande denna
lotts arrendator, fabrikören E. Åselius i Eskilstuna, hvilken senare genom
domänstyrelsens skrifvelse den f juni 1897 förklarats oförhindrad att å
lotten uppföra boningshus med tillhörande uthusbyggnader med skyldighet

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

27

att, om och när så påfordrades, låta borttaga desamma, hvaremot arrendatorn
till lotten C ej, såvidt domänintendenten kunnat utröna, erhållit
tillstånd till den honom tillhöriga byggnadens uppförande.

Kronofogden har förklarat sig icke hafva något att erinra mot bifall
till stadsfullmäktiges i Eskilstuna framställning, sådan den nu förelåge.

Kungsladugårdens arrendator har hemställt, bland annat, att, därest
berörda framställning bifölles, Eskilstuna stad måtte åläggas att af arrendatorn
tillösa sig de honom enskildt tillhöriga byggnader, hvilka samtliga
vore för egendomens skötsel lika nödiga som kronans hus.

Af intyg, utfärdade af t. f. förste landtmätaren O. B. Déhn och
förste landtmätaren H. R. Linder, framgår, bland annat, att hela arealen
af Eskilstuna kungsladugård med därunder lydande hemmanet 7g mantal
Uppsalahalsen utgjorde, efter afdrag för därifrån exproprierad mark,
632,2048 hektar; att det område från kungsladugården, som stadsfullmäktige
nu anhållit få förvärfva, innefattade 183,7 9 8 hektar; att därutaf
Djurgården innehölle 20,912 hektar, öfriga ägor inom Klosters socken
152,118 hektar samt Kronhagen inom Fors socken 10,7 6 8 hektar; att af
sistberörda två områden, tillhopa 162,8 8 6 hektar, 1,616 hektar utgjordes
af tomter, 146,427 hektar af åker, 0,840 hektar af äng, 1 1,340 hektar
af afrösningsjord och 2,663 hektar af impediment; att hela arealen af 2
mantal Gredby n:is 1 och 2 uppginge, med afräknande af därifrån afsöndrad
folkskoleplats, till 152,56 51 hektar, samt att det område, som
stadsfullmäktige nu önskade från dessa hemman förvärfva, innehölle
51,715 hektar.

Eders ICungl. Maj:ts befallningshafvande har i sitt underdåniga utlåtande
med upplysning, att numera arrenderätten till sju af de tio arrendelotter,
hvari Gredby kronohemman vore indelade, eller lotterna A, B, D,
F, G, H och I, öfvergått till Eskilstuna stad, vidare anfört, att då enligt
den i Riksdagens ofvan nämnda skrifvelse den 14 maj 1900 gifna anvisning
det nu gällde för Eskilstuna stad att, jämte frånträdande af all
den vidare rätt till jordförvärf, som pa nadiga bref vet den 28 augusti
1829 kunde grundas, en gång för alla ordna förevarande angelägenhet
och tillse, att så stort område därvid erhölles, att å detsamma kunde utläggas
en för framtida behof betryggande stadsplan, erfordrades uppenbarligen
ett vida större område än det förut föreslagna. Genom den utredning,
som af stadsfullmäktige numera åstadkommits, vore Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande för sin del öfvertygad därom, att nu begärda
arealen vore för sagda ändamål af behofvet, synnerligen pakallad. Om

Kronofogden.

Kungs

ladugårdens

arrendator.

Intyg af
landtmätare.

Kungl. Maj:t.9
befallningshafvande.

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

fabriksverksamheten i Eskilstuna under framtiden skulle utveckla sig i
samma man, som skett under de senaste tre decennierna, vore att befara,
att den nu begärda arealen snarare vore för liten än för stor, men då
utrymmet onekligen blefve bättre tillvarataget, om staden på en gång
förvärfvade ett jämförelsevis större område och finge ordna detsamma såsom
stadsfullmäktige i sitt senaste yttrande redan antydt, syntes den nu
begärda arealen kunna anses vara för behofvet tillfredsställande.

Till stadens ändamålsenliga utvidgning och bebyggande lämpade sig
också efter Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt företrädesvis
just de delar af kronohemmanen Gredby och Eskilstuna kungsladugård,
som staden senast begärt att fa inlösa och som å stadsingenjören Sjölings
karta funnes utmärkta och planlagda.

Då stadsfullmäktige förklarat sig hafva för afsikt att, om Djurgården
finge af staden med äganderätt öfvertagas, bibehålla Djurgården såsom
öppen allmän plats med parkanläggning, och det således numera
beredts tryggad säkerhet därför, att för all framtid »stadens talrika arbetspersonal
kunde under den vackra årstiden äga tillfälle att där vinna
vederkvickelse och lämpliga förströelser», hade det skäl, som förut föranledt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att göra erinringar mot
stadens förvärf af Djurgården med dit ledande väg, förfallit; och ville
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nu på det lifligaste tillstyrka, att
stadens begäran äfven i denna del bifölles, enär härigenom säkrare borde
vinnas den fördel, att Djurgården jämte vägen förlädes under stadens
jurisdiktion och under uppsikt af stadens polismyndighet, hvilket i den
allmänna ordningens intresse vore att eftersträfva.

Lösesumman för det nu begärda området af kungsladugårdens ägor
i Klosters socken, med undantag af Djurgården, ansåge Eders Kungl.
Majrts befallningshafvande böra bestämmas efter samma grunder, som
tillämpats vid beräknande af den i förut omförmälda nådiga proposition
föreslagna köpeskilling för de områden, hvarom då varit fråga, eller till
belopp, motsvarande jordens arrendevärde, kapitaliseradt efter 4 procent;
men da arrendevärdet a de ägor, som innefattades i nu ifrågavarande område,
i följd af jordens olika beskaffenhet icke med erforderlig noggrannhet
kunde till siffran angifvas, hemställde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att lösesumman för samma område måtte bestämmas att utgå
efter samma proportion, som för de i 1900 års proposition till försäljning
ifrågasätta områdena föreslagits. Enär Djurgården vore afsedd att fortfarande
användas för det ändamål, hvartill den genom nådiga brefvet den

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

29

31 maj 1861 med nyttjanderätt till staden upplåtits, samt afgälden för
Djurgården enligt nådiga brefvet den 4 april 1862 utginge med 40 kubikfot
2 kannor spannmål, hälften råg och hälften korn, att med penningar
efter stadgadt medelpris lösas, och denna afgift för de tio sista åren utgjort
saminanlagdt 835 kronor 46 öre eller i medeltal för hvarje år 83
kronor 55 öre, syntes billigt och skäligt, att äfven Djurgården afyttrades
för en köpeskilling, motsvarande nyssnämnda afgäld, kapitaliserad efter 4
procent, eller således för 2,088 kronor 75 öre med tillägg af 5,013 kronor
60 öre, hvartill den å Djurgården växande ståndskogen af vederbörande
jägmästare saluvärderats. Enär beträffande hemmanen Gredby icke förekomme
någon omständighet, som innefattade skäl, hvarför de begärda
delarna däraf skulle säljas för belopp understigande saluvärdet, syntes det
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande lämpligt, att köpesumman för
dessa områden och den af desamma omslutna lägenheten Kronhagen bestämdes
efter verkställd värdering genom särskild nämnd, utsedd i den
ordning, nådiga förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof stadgade.

Då, hvad anginge de å de begärda områdena befintliga byggnader,
tillhörande dels kronan, dels vederbörande arrendatorer och dels andre,
kronans byggnader, uppförda alla på kungsladugårdens område, vore för
behållna delarna af egendomen alltför stora och fördenskull icke lämpliga
att dit förflyttas, syntes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
bland villkoren för köpet böra föreskrifvas, att staden till gengäld för
dessa byggnader skulle å plats på de kronan behållna delarna af kungsladugården,
som af domänstyrelsen anvisades, inom viss tid låta på sin
bekostnad uppföra nya byggnader af storlek och beskaffenhet, som domänstyrelsen
med hänsyn till egendomens behof bestämde, samt att blifvande
arrendatorn af de kronan behållna delarna af egendomen skulle äga rätt
att, intill dess nyssnämnda byggnader blifvit uppförda och för kronans
räkning vid laga syn godkända och mottagna, afgiftsfritt begagna de
gamla husen. Beträffande arrendatorernas byggnader hade endast af
kungsladugårdens arrendator framställts anspråk, att hans byggnader skulle
af staden lösas. Visserligen funne Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande
icke någon rättsgrund kunna åberopas för detta anspråk, men då billigheten
däremot syntes fordra, att jordägaren vid försäljning af marken
hölle arrendatorn skadeslös för de upppfifringar, han måst vidkännas för
de därå af honom uppförda byggnaderna, hvilka alla varit för jordbrukets
drifvande erforderliga, ansåge Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

såsom ytterligare köpevillkor böra föreskrifvas skyldighet för staden att,
om arrendatorn vidhölle sitt anspråk och icke föredroge att bortflytta
byggnaderna, lösa dem alla för belopp, som skulle efter verkställd värdering
bestämmas af särskild nämnd, utsedd i den ordning, ofvan åberopade
nådiga förordning den 14 april 1866 stadgade, men med iakttagande
dock, att lösesumman icke finge öfverstiga byggnadernas nuvarande
brandförsäkringsvärde, som enligt infordrad uppgift uppginge till sammanlagdt
21,200 kronor. I afseende å alla öfriga å ifrågavarande ägoområden
befintliga byggnader syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke vidare bestämmelse erfordras, än att sagda byggnader förbehölles
sina respektive ägare med den rätt, enhvar af dem tillkomme.

Vidare ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, i öfverensstämmelse
med Riksdagens i dess skrifvelse gjorda anvisning och stadsfullmäktiges
medgifvande, såsom köpevillkor borde föreskrifvas, att all
vidare rätt för staden enligt nådiga brefvet den 28 augusti 1829 att förvärfva
jord från kungsladugården till stadens utvidgning med nu ifrågavarande
jordupplåtelse skulle upphöra, samt att den vattenrätt, som erfordrades
för kronans verk i Eskilstunaån, skulle bibehållas oförkränkt.
Däi’emot syntes det tillägg till sistnämnda villkor, som af arméförvaltningens
artilleridepartement föreslagits, eller att den kronan sålunda förbehållna
vattenrätt skulle gälla äfven vid utvidgning af gevärsfaktoriet
genom förvärf af annat verk eller annorledes, icke böra bland köpevillkoren
upptagas, då kronan i händelse af dylikt förvärf eller andra förändrade
förhållanden finge anses vara i tillfälle att med stöd af allmän
lag göra sin rätt gällande, och med föreslagna tillägget icke kunde afses
att hindra staden, om den i sin rätt förnärmades, att däri söka och vinna
ändring.

Det af Riksdagen ytterligare i samma skrifvelse framhållna villkor
beträffande reglering af rättsförhållandena mellan kronan och staden i
afseende å vattenfallen i Eskilstunaån hade genom den dom, som af Eders
Kungl. Maj:t den 26 februari 1901 i då pågående tvist mellan staden
och kronan gifvits, redan blifvit fullt tillgodosedt; och ansåge vid sådant
förhållande Eders Kungl, Maj:ts befallningshafvande hvarken något nytt
aftal i omförinälda hänseende erfordras ej heller det af Laurell ifrågasatta
inköp af stadens vattenverk för kronans räkning böra nu komma
under vidare ompröfning.

^ T afseende å formen för de nu till upplåtelse ifrågasatta jordområdenas
afskiljande från de hemman, hvartill de hörde, har Eders Kungl.

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

31

Majds befallningshafvande, med förmälan att 2 § 2 momentet i lagen om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 syntes
lägga hinder i vägen för omförmälda delars afskiljande från de respektive
hemmanen genom ägostyckning, ansett dylikt afskiljande böra ske
medelst jordafsöndring; och, ehuru de ifrågavarande områdena väsentligen
öfverstege en femtedel, har Eders Kungl. Majds befallningshafvande ansett
något hinder för dylik afsöndring i dessa fall icke böra inöta.

Kostnaderna för de landtmäteriförrättningar, som kunde komma att
påkallas, jämte de för lagfart af köpet erforderliga utgifter syntes Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande staden böra ensam vidkännas.

Tiden, då de ifrågavarande områdena skulle få af staden tillträdas,
ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande lämpligen böra, beträffande
delarna af kungsladugården och af de utaf staden arrenderade lotterna
af Gredbyhemmanen, bestämmas till den 14 mars 1908 och för
öfriga lotter af sistnämnda hemman till den fardag, då om dem nu gällande
arrendekontrakt löpte till ända; och borde blifvande köpeskilling
för hvarje tillträdt område å tillträdesdagen i länets ränteri inlevereras.

Såsom villkor i öfrigt för försäljningen syntes Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande böra föreskrifvas, att staden skulle på egen bekostnad
låta uppgöra plan till de upplåtna områdenas bebyggande och underställa
densamma Eders Kungl. Maj:ts pröfning så tidigt, att den före tillträdesdagen
kunde till efterrättelse fastställas, samt att staden skulle låta uppföra
och för all framtid underhålla stängsel mot kronans till den upplåtna
marken gränsande ägor.

Slutligen har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, med uttalande
af den mening, att stadsfullmäktiges framställning om det ifrågavarande
markområdets förening med staden och inläggande inom stadsområdet
borde bero på särskild framställning, sedan frågan om jordupplåtelsen
blifvit afgjord, hemställt, att de af stadsfullmäktige i deras senaste yttrande
begärda områden måtte till staden med äganderätt upplåtas under
de villkor, som af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagits.

Domänstyrelsen har till en början meddelat, dels att styrelsen, då
löpande arrendeperioden för Eskilstuna kungsladugård ginge till ända
redan den 14 mars 1902, anmodat Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att gå i författning om kungsladugårdens skötsel och vård under
ett år från nämnda dag, dels ock att styrelsen, beträffande Gredbyhemmanen,
på grund af nådigt bref den 12 maj 1892 vid utarrenderingen
af lotterna litt. B och C gjort förbehåll om rätt för Karl Gustafs stads

Domän -styrelsen.

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

gevärsfaktori att till skjutbana begagna ett å nämnda lotter beläget område
intill västra gränsen af och vidare nordväst om Eskilstuna nedre
hamn, hvars landtområde enligt Sjölings ofvanberörda karta i väster och
nordväst sträckte sig intill den Gredbyhemmanen tillhörande mark, som
staden nu önskade förvärfva. Härjämte har domänstyrelsen erinrat, att
staden enligt nådigt bref den 7 juni 1901 medgifvits att för en väganläggning
erhålla upplåtelse mot ersättning i enlighet med nådiga förordningen
den 14 april 1866 af dels 0,05 hektar från Tunafors hage, med
hvilken benämning Kronhagen afsetts, och dels från de till staden utarrenderade
lotterna litt A, D och H af Gredbyhemmanen 0,3 6 5 hektar,
med rätt för staden att tillträda förstnämnda område den 14 mars 1902
eller därförinnan, om öfverenskommelse med arrendatorn därom träffades.

Domänstyrelsen har vidare anfört, att enligt det af styrelsen år
1900 i ärendet afgifna utlåtande styrelsen väl ansett, att en tillökning i
stadens område vore nödvändig, för att stadens utveckling icke skulle
hämmas, men att det af staden då begärda området varit större än hvad
stadens behof af utrymme för den närmaste tiden kräfde, i hvilket afseende
den ägovidd af 62,184 hektar, som af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i afgifvet utlåtande då föreslagits att från kungsladugårdens
ägor i Klosters socken till staden upplåtas, förefallit fullt tillräcklig. I
det skick, hvari frågan numera genom Riksdagens skrifvelse den 14 maj
1900 kommit, vore det gifvet, att stadens fordringar borde bedömas ur
annan synpunkt, än som förut gjort sig gällande, då nämligen staden nu
hade att på en gång förskaffa sig så stort område, att en för framtida
behof betryggande stadsplan kunde därå utläggas. Med hänsyn härtill
ansåge domänstyrelsen, lika med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att det område, som af staden nu begärdes, icke vore för stort tilltaget,
äfvensom att detsamma erhållit en för stadens ändamålsenliga utvidgning
och bebyggande lämplig begränsning, och funne domänstyrelsen med hänsyn
till det statsintresse, styrelsen hade att bevaka, icke heller anledning
att motsätta sig upplåtelse till staden af all den nu begärda marken.

På de skäl, som af styrelsen i dess förra underdåniga utlåtande anförts
rörande beräkningen af lösen för de områden om tillsammans 62,184
hektar, som då föreslagits att från kungsladugården upplåtas till staden
mot en summa af 59,250 kronor, ansåge styrelsen lösesumman för den
mark, som nu kunde lämnas staden från kungsladugården, böra, där så
ske kunde, såväl hvad anginge den i Klosters socken belägna delen, med
undantag af Djurgården, som beträffande den till Fors socken hörande

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

33

Kronhagen, bestämmas till belopp, motsvarande jordens arrendevärde,
kapitaliseradt efter 4 procent. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som uttalat samma mening i fråga om fastställandet af lösesumman för
det i Klosters socken belägna området med ofvan nämnda undantag, hade
ansett lösesumman böra bestämmas att utgå efter samma proportion, som
för ofvanberörda 62,184 hektar föreslagits, eller således med 144,940
kronor 68 öre. Härvid vore emellertid att märka, dels att till grund för
beräkningen af köpeskillingen för nämnda 62,184 hektar lagts ett belopp,
motsvarande den nedsättning i arrendet en blifvande arrendator af kungsladugården
ansetts böra åtnjuta för mistningen af marken, hvilken grund
vid värdesättningen å den areal, som nu vore i fråga och omfattade
vida mer än hälften af kungsladugårdens inägojord, icke syntes lämplig,
dels ock att ofvannämnda område om 62,184 hektar utgjordes nästan
uteslutande af åker, då däremot i de ägor, som staden nu begärt att i
sammanhang med samma område erhålla, inginge mer än 11 hektar afrösningsjord
och mer än 2 hektar impediment. I det af domänintendenten
afgifna yttrande hade denne meddelat, att bland den vid arrendeuppskattningen
år 1899 å kungsladugården såsom första klassens jord upptagna
areal med ett utfördt arrendevärde af 36 kronor för hektar inginge
den nu af stadsfullmäktige från kungsladugården begärda åker- och tomtjord,
men att särskildt arrendevärde ej åsatts ängsmarken, hvars saluvärde
domänintendenten ansåge böra sättas till 200 kronor för hektar eller två
gånger det pris, som upptagits för afrösningsjorden å en af förrättningsmännen
saluvärderad utäga under kungsladugården. Då således utredning om
arrendevärdet å ängs- och utmarken saknades, syntes för lösesummans
bestämmande värdet å nämnda i förhållande till området i öfrigt obetydliga
mark kunna beräknas efter de af domänintendenten angifna pris å
äng- och afrösningsjord. I sådant fall, och om till detta värde lades det
belopp, som uppstode vid kapitalisering efter ofvan uppgifna grund af
arrendevärdet å åker och tomter, men ej någon ersättning beräknades för
impediment, skulle lösesumman för det område, som af stadsfullmäktige
begärts från kungsladugårdens ägor i Klosters socken, med undantag af
Djurgården, uppgå till 125,426 kronor 10 öre. För Kronhagen skulle
lösesumman, beräknad efter enahanda grunder, blifva 9,114 kronor 60
öre, men då från denna äga enligt ofvan åberopade nådiga bref den 7 juni
1901 redan till staden upplåtits 5 ar, som utgjordes af åker, syntes lösesumman
böra minskas med det efter 4 procent kapitaliserade arrendevärdet
af nyssnämnda område eller med 45 kronor till 9,069 kronor 60 öre.

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 36 Häfl. 5

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

I fråga om Djurgården instämde domänstyrelsen i hvad Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande anfört och ansåge således, att lösesumman för
Djurgården borde fastställas till 7,102 kronor 35 öre, liksom domänstyrelsen
funne riktigast, att lösen för det af stadsfullmäktige begärda området
från Gredbyhemmanen bestämdes i enlighet med nådiga förordningen
den 14 april 1866.

I afseende å de kronan tillhöriga hus, bestående af stall med vagnbod,
ladugård, logbyggnad och spannmålsbod, hvilka vore belägna å det område
af kungsladugårdens mark i Klosters socken, som staden önskade tillösa
sig, hade staden erbjudit sig att å den del af denna mark, som skulle
förblifva i kronans ägo, uppföra för samma del nödiga motsvarande byggnader.
Storleken af dessa nya byggnader, hvaribland, såsom syntes, ej
inginge boningshus, skulle således lämpas efter den inägoareal, som kronan
komme att behålla. Denna areal, om däri ej inräknades det kungsladugården
underlydande, med nödiga åbyggnader försedda hemmanet
Uppsalahalsen eller de till kungsladugården hörande torp och särskild!
bebyggda lägenheter samt ej heller utägan Närjeholme, om hvars afsöndring
och försäljning föreskrift meddelats genom nådigt bref den 25 maj
1900, utgjorde ej mer än omkring 30 hektar, så att det kunde ifrågasättas,
om ej lämpligast för kronan skulle vara att låta staden för ofvannämnda
hus erlägga lösen och, med bibehållande möjligen af den till
kungsladugården hörande ej obetydliga skogsmarken, afyttra återstoden,
därvid lägenheterna och till äfventyrs en del af torpen kunde särskild!
försäljas. Då emellertid genom en sådan åtgärd, företagen samtidigt med
upplåtelsen af öfriga delen af kungsladugården till staden, i hvars intresse
det läge att så snart som möjligt föryttra marken för bebyggande, skulle
kunna uppstå en konkurrens, som till sina följder blefve menlig saväl
för staden som för kronan, ansåge styrelsen någon försäljning af mark
från kungsladugården utöfver den, som kunde varda till staden upplåten,
icke för närvarande böra ifrågakomma. Om således den öfriga marken
af kronan bibehölles, syntes därå böra uppföras för dess brukning nödiga
åbyggnader, däribland boningshus; och då sådant borde kunna ske för en
kostnad, som ej uppginge till värdet af ki''onans ofvanberörda hus, hvilka
vore brandförsäkrade för 14,500 kronor, ansåge styrelsen såsom köpevillkor
böra stadgas, att staden skulle i enlighet med föreskrifter, som vid
laga syn meddelades, uppföra å den kronan behållna delen af kungsladugården
för dess skötsel erforderliga åbyggnader äfvensom verkställa planering
kring husen och till dessa aidägga erforderliga vägar.

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

35

Lika med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge dornänstyrelsen
staden böra till kungsladugårdens arrendator utgifva lösen för de
honom enskildt tillhöriga hus, hvilken lösen borde till beloppet bestämmas
enligt lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän; och då samma
skäl, som talade för ett förbehåll härom, syntes gälla i afseende å de
hus, som å lotterna litt. C och litt. E af Gredbyhemmanen tillhörde dessa
lotters arrendatorer, borde staden tillförbindas att inlösa jämväl sistberörda
hus. Bland de å nu ifrågavarande delen af kungsladugården befintliga
hus, som tillhörde andra än kronan eller arrendatorer, funnes endast ett
bostadshus, hvilket vore beläget å lägenheten Årbylund och ägdes jämte
en å lägenheten uppförd uthuslänga af Nils Olof Carlsson och T. W.
Edlund. Vid den å kungsladugården år 1899 hållna arrendeuppskattning
hade förrättningsmännen tillstyrkt, att denna lägenhet, som innehölle 8,7
ar tomt och 10,8 ar åker, skulle för en kommande arrendeperiod till
innehafvarna upplåtas mot en årlig afgäld af 15 kronor. Om detta nu
ej kunde ske, syntes styrelsen åtminstone den fördel böra beredas dem
och deras hustrur, att förbehåll gjordes om rätt för dem att, mot erläggande
af ofvanberörda afgäld till staden, besitta lägenheten, så länge
densamma ej af staden ansåges för annat ändamål erforderlig och innehafvarna
årligen erlade den bestämda afgälden samt ej beträddes med
åverkan eller ohägn å stadens mark eller annat förargelseväckande uppförande.
Därjämte borde staden förpliktas att, därest ofvannämnda personer
blefve med anledning däraf, att staden funne nödigt pa annat sätt
disponera lägenheten, därifrån uppsagda, till dem erlägga lösen för deras
nu å lägenheten befintliga hus.

De bestämmelser, som af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i öfrigt ansetts böra intagas bland köpevillkoren, syntes domänstyrelsen
lämpliga. Domänstyrelsen funne för sin del ej något tillägg till de af
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna köpevillkoren erforderligt
i annat afseende, än hvad anginge tillämpningen af de numera på
Eskilstuna stad öfverlåtna arrendekontrakten om vissa lotter af Gredbyhemmanen.
De arrendelotter, som af staden innehades, vore litt. A, enligt
kontrakt den 29 mars 1898, och litt. B, D, F, G, H och I, tillsammans
upplåtna genom kontrakt af den 4 maj 1893. Enligt ett handlingarna
bilagdt intyg af t. f. förste landtmätaren O. B. Déhn skulle, i
händelse den af stadsfullmäktige begärda markupplåtelsen från Gredbyhemmanen
kommit till stånd, i kronans ägo ej återstå något af lotterna litt.
B, G och T, men af lotteri litt. A 0,151 hektar samt af lotterna litt. D,

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

Styresmannen
för Karl
Gustafs stads
gevärsfaktori.

F och H 20,0 9 9 hektar. Då dessa ägor vore till staden utarrenderade
till den 14 mars 1914 och ej lämpligen syntes kunna af kronan på annat
sätt disponeras förrän vid nämnda tid, då lotterna litt. E och K jämväl
blefve arrendelediga och således en reglering af den i kronans ägo återstående
arrendejorden kunde äga rum, ansåge styrelsen, att ofvanberörda
arrendekontrakt borde utan hinder af försäljningen för staden blifva gällande
under den bestämda arrendetiden i afseende å de ej försålda delarna
med nedsättning i arrendet, motsvarande hvad som af detta kunde anses
belöpa på de försålda delarna. För ledning vid bestämmande af nedsättningens
belopp hade styrelsen infordrat yttrande därom af domänintendenten,
hvilken föreslagit en nedsättning i arrendet enligt kontraktet af den
29 mars 1893 med 190 kronor och i arrendet enligt kontraktet den 4
maj samma år med 940 kronor.

Slutligen har domänstyrelsen, som lika med Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ansett framställningen om det nu ifrågavarande markområdets
förening med staden och inläggande inom stadsområdet icke
böra komma under pröfning, innan frågan om upplåtelsen blifvit afgjord,
hemställt, att köpeskillingen för den mark, som blefve från kungsladugården
och Gredbyhemmanen till staden försåld, måtte få, på samma
sätt som köpeskillingarna för försålda mindre kronoegendomar, användas till
inköp för kronans räkning af skogbärande eller till skogsodling tjänlig mark.

Styresmannen för Karl Gustafs stads gevärsfaktori har i de af honom
afgifna promemorior, under åberopande af en utaf stadsingenjören Sjöling
år 1901 upprättad karta öfver Karl Gustafs stads gevärsfaktori med angränsande
områden, anfört hufvudsakligen följande.

För att gevärsfaktoriets ägor måtte bekomma lämpligare form och
naturlig begränsning samt dess materialgård och blifvande arbetarbyggnader
skyddas för eldfarligt. grannskap, borde, enligt styresmannens åsikt,
den till faktoriängen hörande, från faktoriets öfriga, med litt. A å kartan
betecknade område genom Kungsgatan skilda lotten B med den därå befintliga
s. k. Markmanska eller Hägerströmska tomten utbytas mot den
till Gredby hörande, med litt. C å kartan betecknade lotten, hvilken läge
alldeles intill faktoriets område. Lotten B innehölle, förutom Markmanska
tomten, 0,9 hektar, och lotten C innefattade 0,89 53 hektar enligt i
februari 1902 af ofvanbemälde Déhn verkställda uppmätningar. Den inom
lotten B liggande s. k. Markmanska tomten, utgörande 1/2 tunnland, hade
genom nådigt bref den 13 februari 1836 upplåtits till enskild person mot
årlig till gevärsfaktoriet ingående tomtöresafgift af 1 krona 75 öre. Vi -

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

37

dåre vore att märka, att enär för gevärsfaktoriet erfordrades en kontrollskjutningsbana
å minst 300 meters längd, hade för detta ändamål genom
Eders Kungl. Maj:ts ofvan omförmälda beslut den 12 maj 1892 afGredby
hemmans ägor upplåtits utmed hemmanens gräns emot Eskilstuna nedre
hamn ett område, beläget på 850 meters afstånd från faktoriet. En annan
dylik bana funnes visserligen i den gevärsfaktoriet tillhöriga kronoskogen,
upplåten åt Eskilstuna och Karl Gustafs stads skarpskytteförening,
under villkor att faktoriet ej förvägrades banans begagnande, i händelse
faktoriet hade behof af densamma, men sistnämnda bana låge på 1,300
meters afstånd från faktoriet, och vägen dit vore delvis blott en gångstig
genom oländig mark. Ehuruväl det icke kunde förutsättas, att banan
å Gredby-området skulle kunna för all framtid bibehållas, enär därigenom
traktens användande för fabriksanläggningar skulle omöjliggöras, syntes
det dock böra föreskrifvas, att denna bana skulle få för sitt ändamål bibehållas,
intill dess hinder genom uppförda byggnader in. m. uppstode.

Slutligen ansåge styresmannen, att det Eskilstuna stad tillhöriga
vattenverket n:o 51 jämte område borde af staten återförvärfvas och tillläggas
gevärsfaktoriet. Dettas verkstäder, som redan för nu pågående tillverkning
vore för trånga, måste nämligen, om framdeles en ny, mera invecklad
gevärstyp skulle tillverkas, utvidgas, och härför lämpade sig bäst
ofvannämnda, intill faktoriet liggande verk, som hade stort område men
dåliga byggnader och därför borde för ett måttligt belopp kunna återköpas.

Då jag nu går att yttra mig i detta ärende, anhåller jag att först Departement 8
få erinra, hurusom Eders Kungl. Maj:t den 25 sistlidne juli anbefallt ,:hefendomänstyrelsen
att låta utarrendera Eskilstuna kungsladugård med underlydande
hemman under ytterligare ett år från den 14 mars 1903.

I afseende å den nu ifrågasatta markupplåtelsen anser jag i likhet
med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domänstyrelsen, att, då
det nu för staden Eskilstuna gäller att på en gång förskaffa sig så stort
område, som för stadens utveckling under en längre tid framåt kan anses
betryggande, det af stadsfullmäktige nu begärda området icke torde vara
för vidsträckt. Det synes därjämte hafva erhållit lämplig form och begränsning.
Enligt hvad chefen för landtförsvarsdepartementet meddelat,
lärer hvarken något truppförband eller någon tiängdepå komma att förläggas
till Eskilstuna, och alltså har den förutsättningen bortfallit, under
hvilken arméförvalningen uttalat sig för bibehållande i kronans ägo af
Gredbyhemmanen och Kronhagen. Från landtförsvarets sida lärer därför

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

icke möta något hinder mot den ifrågasatta jordupplåtelsen. Ej heller
från synpunkten af något annat allmänt ändamåls tillgodoseende torde skäl
föreligga att förvägra staden Eskilstuna upplåtelse af de nu begärda områdena.

Om från de af landtmätarne uppgifna arealer å den mark, som
stadsfullmäktige nu anhållit få förvärfva, utgörande från kungsladugården
183,7 98 hektar och från Gredbyhemmanen 51,715 hektar, dragas arealerna
å de områden, som, enligt hvad domänstyrelsen erinrat, blifvit enligt
nådiga brefvet den 7 juni 1901 till staden upplåtna för en väganläggning,
nämligen från den till kungsladugården hörande Kronhagen
0,0 5 hektar och från Gredbyhemmanen 0,3 6 5 hektar, utgöra återstående
nu till upplåtelse ifrågasatta arealerna 183,7 48 hektar från kungsladugården
och 51,350 hektar från Gredbyhemmanen. Dessa sistnämnda arealer
motsvara de områden af kungsladugården och Gredbyhemmanen, som
finnas upptagna å ofvanberörda af stadsingeniören Sjöling år 1901 upprättade
»Karta öfver vissa delar af Eskilstuna Kungsladugård och Kronohemmanet
Gredby för införlifning med Eskilstuna stad» med den skillnad
likväl, att å kartan upptagits jämväl den mark, som upplåtits dels från
kungsladugården till skolhustomt, enligt nådigt bref den 1 september 1854,
och till begrafningsplats, enligt nådigt bref den 4 december 1863, dels
ock från såväl kungsladugården som Gredbyhemmanen till Norra Södermanlands
järnväg, enligt nådiga bref den 22 maj 1891 och den 20 juli 1894,

samt till väganläggning enligt nyssberörda nådiga bref den 7 juni
1901.

I sammanhang med försäljningen från Gredbyhemmanen anser jag,
efter samråd med chefen för landtförsvarsdepartementet, att, på sätt styresmannen
för gevärsfaktoriet föreslagit, till staden bör upplåtas det å den
af styresmannen åberopade kartan med litt. B betecknade området mot
det att den del af förenämnda 51,3 50 hektar af Gredbyhemmanen, som
å samma karta betecknas med litt. C, i stället öfverlåtes till landtförsvaret
för att gevärsfaktoriet tilläggas.

För de delar af ifrågavarande områden, som höra under hemmanen
Gredby och angående hvilka nådiga brefvet den 28 augusti 1829 icke
äger tillämpning, torde, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och domänstyrelsen hemställt, ersättning böra bestämmas i den ordning,
som i fråga om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof är stadgad
i nådiga förordningen den 14 april 1866.

I afseende på den mark, som tillhör kungsladugårdens område,

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

39

måste visserligen hänsyn tagas till innehållet i berörda nådiga bref, men
det torde likväl icke kunna komma ifråga att i förevarande fall tillämpa
den staden därigenom medgifna rätt att erhålla mark utan hvarje ersättning,
enär denna rätt gäller endast för utvidgningar successive i mån af
markens bebyggande. Ersättning stadgades redan vid de under åren 1861
och 1880 gjorda upplåtelser och var jämväl af Eders Kungl. Maj:t föreslagen
i propositionen till 1900 års riksdag. Då det nu är fråga om
upplåtelse på en gång af mark i ännu större omfattning än år 1900, synes
därför med ännu större skäl staden böra för densamma affordras godtgörelse
i form af viss löseskilling. I afseende å storleken af denna ersättning
samt sättet för dess beräknande torde emellertid flerahanda omständigheter
böra tagas i betraktande.

Den af Eders Kungl. Maj:t år 1900 föreslagna löseskillingen motsvarade
det efter 4 procent kapitaliserade arrendevärdet af den då till
upplåtelse föreslagna marken, hvilken nästan uteslutande utgjordes af åker.
Hvad den nu ifrågakommande löseskillingen beträffar, har densamma föreslagits
att utgå efter skilda beräkningsgrunder för olika delar af området.
1 afseende på Djurgården har domänstyrelsen i likhet med Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande föreslagit, att ersättningen borde beräknas till
det efter 4 procent kapitaliserade värdet af medelafgälden för år under
tio års tid för detta område med tillägg af uppskattade värdet af den
växande skogen, eller inalles till 7,102 kronor 35 öre. I fråga om detta
belopp har jag intet att erinra, enär Djurgården är afsedd att bibehållas
såsom lustpark och enligt stadsfullmäktiges utfästelse ej får användas till
tomter eller bebyggas för ändamål, som är främmande för dess berörda
egenskap. I afseende å kungsladugårdens öfriga till upplåtelse afsedda
mark har domänstyrelsen i sitt förslag tagit hänsyn till de olika ägoslagen,
hvilket synes mig vara riktigt. Sålunda har föreslagits för ängsmarken,
om 0,840 hektar, ersättning efter 200 kronor för hektar, alltså tillhopa 168
kronor, och för afrösningsjorden, om 11,340 hektar, ersättning efter 100
kronor för hektar, uppgående inalles till 1,134 kronor, hvarjämte impedimenten,
om 2,0 6 3 hektar, ansetts böra öfverlåtas utan ersättning. Ehuruväl
med hänsyn till områdets afsedda användning till byggnadstomter och
allmänna platser ängsmark och afrösningsjord samt delvis äfven impediment
icke i och för sig torde kunna anses vara synnerligen mindre värdefulla
än åkerjord, anser jag mig dock icke böra förorda afvikelse från
hvad domänstyrelsen i dessa hänseenden föreslagit, helst som dessa ägoslag
endast till jämförelsevis obetydlig del ingå i det ifrågavarande området

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

samt, innan de hinna tagas i anspråk för byggnadsändamål, väl icke kunna
bereda staden någon afsevärd inkomst, hvartill jämväl kommer, att de antagligen
draga jämförelsevis större omkostnader för planering m. m. än
den öppna jorden.

Hvad däremot beträffar den vida öfvervägande delen af området,
nämligen åkern, uppgående till 140,377 hektar, jämte tomterna, om
1,616 hektar, eller tillhopa 147,993 hektar, kan jag ej undgå att finna
den för dessa ägoslag af domänstyrelsen ifrågasatta löseskillingen alltför
låg. Domänstyrelsens förslag har grundats på kapitalisering efter 4 procent
af ett uppskattadt arrendevärde af 36 kronor för hektar, hvilket gör
ett kapitalvärde af 900 kronor för hektar och för hela åker- och tomtarealen
133,193 kronor 70 öre. Ett dylikt värde, motsvarande omkring
450 kronor för tunnland, synes mig vara alltför ringa för åkerjord med
sådant läge, som den ifrågavarande, hvilken är afsedd att i sin helhet inläggas
i stadsplanen till en i utveckling varande stad. Såsom förut omförmälts,
hafva vid den arrendevärdering, som år 1899 ägde rum å kungsladugården,
domänintendenten med gode män uppskattat de då af stadsfullmäktige
begärda områdena dels i Klosters socken invid stadsdelen
»Norr» och dels Kronhagen i Fors’ socken så högt som till 4,400 kronor
för hektar. Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som förklarade
sig icke hafva något att erinra mot värderingen i denna del, likväl ansåg,
att densamma icke borde läggas till grund för upplåtelse, skedde detta
delvis på grund af omständigheter, som icke numera föreligga. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande uttalade nämligen därvid, bland annat,
att det icke borde lämnas obeaktadt, att förhållandena skulle varit helt
andra, därest det gällt att utan några villkor till stadens fullkomligt fria
förfogande öfverlåta hela det då begärda området, ty genom en sådan
öfverlåtelse skulle staden hafva ernått full frihet att därmed förfara efter
godtfinnande och att i sin ordning däraf till äfventyrs draga vinning. I
det då föreliggande fallet borde däremot stadens rätt vid upplåtelse till
enskilda af tomter å området begränsas efter den köpesumma, staden själf
erlagt. I enlighet med detta, af domänstyrelsen biträdda förslag upptogs
i den nådiga propositionen bland köpevillkoren föreskrift, att i afseende
å de byggnadstomter, som af staden blefve å områdena upplåtna, skulle
gälla hvad i § 20 af Eders Kungl. Maj:ts förnyade nådiga reglemente för
staden Eskilstuna den 28 mars 1879 vore stadgadt, nämligen att tomt,
som å för stadens utvidgande anslagen jord blifvit behörigen intagen och
bebyggd, skulle tillfalla bebyggaren eller hans rättsinnehafvare med ägande -

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

41

rätt utan annan afgift, utöfver de vanliga utskylderna, än motsvarande
ersättning till stadskassan för de utgifter, staden måste för jorden vidkännas.
Riksdagen, som ansåg angelägenheterna i afseende på jordupplåtelse
från kungsladugården till staden böra en gång för alla ordnas och
därför afslog Eders Kungl. Maj:ts framställning, yttrade vid anmälan om
detta sitt beslut, att det torde vara så mycket antagligare, att staden skulle
vara villig att utgifva tillfredsställande ersättning för hela det område,
som vid en dylik reglering kunde behöfva öfverlåtas, som vid ett sådant
köp några särskilda bestämmelser beträffande de afgifter eller köpeskillingar,
staden vid tomternas utlämnande till enskilde kunde komma att
betinga sig, icke syntes böra ifrågakomma.

I öfverensstämmelse med detta Riksdagens uttalande anser äfven jag,
att i det läge, hvari frågan om jordupplåtelse från kungsladugården till
Eskilstuna stad numera kommit, någon sådan inskränkning i stadens fria
förfoganderätt öfver de inköpta områdena, som i propositionen till 1900
års Riksdag föreslogs, icke bör ifrågasättas. Full frihet torde däremot
böra lämnas staden att vid försäljning till enskilde af tomter å de områden,
som nu kunna blifva öfverlåtna till staden, betinga sig de köpeskillingar
och öfriga villkor, som staden kan finna lämpliga, och häraf
följer, att möjlighet står öppen för staden att å detta område skörda en
större eller mindre vinst. Det är nu uppenbart, att denna fria förfoganderätt
måste för Eskilstuna stad innebära en synnerligen stor förmån.
Den hufvudsakliga anledningen till att priset i propositionen år 1900 ej
sattes högre, än som skedde, torde genom ett dylikt medgifvande bortfalla.
Under de sålunda förändrade förhållandena synes mig det af domänstyrelsen
nu i öfverensstämmelse med beräkningen år 1900 föreslagna
salupriset icke kunna, såsom Riksdagen förväntat, få anses »tillfredsställande»,
utan en höjning däraf är enligt min åsikt af omständigheterna
påkallad. Att tillämpa det vid 1899 års uppskattning beräknade saluvärde
af 4,400 kronor för hektar åker synes mig likväl vara att gå allt
för långt. Det bör nämligen icke lämnas obeaktadt, att staden Eskilstuna
fortfarande äger obestridlig rätt att på grund af merberörda nådiga
bref den 28 augusti 1829 successive i mån af behof utan hvarje ersättning
erhålla för stadens utvidgning erforderlig mark. Då staden nu är
villig att för framtiden afstå från all rätt på grund af nämnda nådiga
bref, hvarom uttryckligt förbehåll ock torde böra vid ifrågavarande upplåtelse
göras, ligger häruti otvifvelaktigt för staten en fördel, som kan

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 36 Häft. 6

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

berättiga staden att vid nu ifrågavarande markupplåtelse framställa anspråk
pa tillmötesgående från statens sida äfven i afseende å priset för den
till kungsladugården hörande mark, som nu skulle till staden öfverlåtas.
De motiv, hvilka föranledt Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen att en gång
medgifva staden rättighet att erhålla mark utan ersättning, torde för
öfrigt ännu i viss mån kunna anses äga giltighet och böra föranleda därtill,
att löseskillingens belopp sättes jämförelsevis lågt. Icke heller bör
förbises, vare sig att det område, som nu är i fråga att upplåtas, är af
sådan storlek, att dess användande till tomter synes blott småningom
kunna äga rum, och att det helt säkert dröjer ganska länge, innan ens
flertalet af de tomter, som därå utläggas, blifva tagna i anspråk, hvilket
medför, att staden under mellantiden torde få jämförelsevis ringa inkomst
af en stor del af området, eller att vid dettas intagande i stadsplanen
en högst betydlig del däraf, antagligen minst en tredjedel, måste afsättas
till gator, torg och allmänna platser. Äfvenledes bör beaktas, att under
det de områden, hvilkas värde år 1899 beräknats till 4,400 kronor för
hektar, äro belägna alldeles i närheten af staden, vissa delar af det nu
ifrågavarande området äro aflägsnare från densamma och redan därför
måste anses mindre värdefulla. I afseende å gällande tomtpris har jag
inhämtat, att vid ett jordinköp, som under år 1902 gjordes af enskild person
af mark a Odensala-gärdet, hvilket område är skildt från staden genom
kungsladugårdens mark och är beläget intill yttersta kanten af den
nu till upplåtelse ifragasatta ägovidden, men, såsom tillhörande staden,
redan blilvit intaget i stadsplanen, betalts 2,700 kronor för hektar.
Till någon bestämd summa för hektar, högre än 900 men lägre än 4,400
kronor, kan man ju icke med ledning af nu antydda synpunkter komma,
men det synes mig, som om ett pris af 1,500 kronor för hektar finge
anses vara lämpligen afvägdt. Efter ett sådant pris skulle löseskillingen
för åker och tomtarealen blifva 221,989 kronor 50 öre, och hela ersättningsbeloppet
för marken från kungsladugården, med inräknande af Djurgården,
blifva 230,393 kronor 85 öre.

Jag anhaller att till belysande af frågan från synpunkten af Eskilstuna
stads ekonomi fa meddela följande uppgifter angående vissa dithörande
förhållanden under de senaste åren.

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

43

Beloppet af inom Eskilstuna påförd bevillning utgjorde:

år 1898................................................ kronor 32,501: 25

» 1899................................................ » 36,463: 04

» 1900................................................ » 46,789: 9 6

» 1901................................................ xx 47,067: 56

» 1902................................................ xx 45,215: 21

Utdebiteringen för kommunala och kyrkliga ändamål utgjorde på
bevillningskrona:

år 1898 ...............

........ kronor 6: —

» 1899 ...............

........ XX

5: 50

» 1990 ...............

........ X)

5: 50

x) 1901 ...............

........ X)

5: 60

x> 1902 ..............

........ X)

6: 2 5

Under nedannämnda

år hafva

stadens

inkomster

och utgifter för

kommunala och kyrkliga

ändamål

utgjort

eller beräknats till följande

belopp, nämligen:

Inkomster.

Utgifter.

år 1898 ........................

. kronor

442,990

— kronor

388,799

—

)) 1899 ........................

X)

485,526

- X)

432,074

—

x> 1900 ........................

))

486,019

— X)

504,378

—

)) 1901 ........................

»

588.805

— X)

723,903

—

x> 1902 ........................

X)

614,316

- X)

678,955

—

» 1903 ........................

X)

616,552

— X)

586,824

>

hvarvid är att märka, att i uppgifterna för de kommunala behofven icke
äro inräknade bland inkomsterna upplånade medel eller bland utgifterna
inbetalning af eller amortering å skulder.

Totalbeloppet af stadskommunens tillgångar och skulder utgjorde
vid slutet af

Tillgångar. Skulder.

år 1898 ..................... kronor 1.935,803: — kronor 1,611.000: —

x> 1899 ..................... x. 1,952,349:— x> 1,589.911: —

» 1900 ..................... xx 2,068,949:— xx 1,725,102: -

» 1901 ..................... x> 2,604,356:— » 2,395,608:-

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

I staterna för åren 1902 och 1908 är räntelikvid å de för kommunala
behof upptagna lånen beräknad till ungefär 105,000 kronor för hvardera
året.

Då Eskilstuna stad till följd af vidtomfattande arbeten för kommunala
ändamål således nu är betungad med en ganska betydlig skuldbörda,
samt uttaxeringen för bevillningskrona åtminstone för år 1902 uppgår till
ett jämförelsevis högt belopp och summan af den allmänna bevillningen
under det senaste året nedgått, torde äfven häraf skäl kunna hämtas att ej
för högt uppdrifva priset å de nu ifrågavarande, för stadens utveckling nödvändiga
jordområdena. Det torde dock ej vara oberättigadt att antaga, att
efter deras förvärfvande staden ånyo skall komma att hastigt gå framåt och
utan svårighet kunna bära den stegring i budgeten, som köpeskillingen kan
förorsaka.

Med afseende å vissa under ärendets behandling framställda förslag
och gjorda yrkanden anhåller jag, efter samråd med chefen för landtförsvarsdepartementet,
få anföra följande.

Vidkommande hvad Riksdagen yttrat därom, att rättsförhållandena
mellan kronan och staden i afseende å vattenfallen i Eskilstunaån borde
ordnas, torde, efter det berörda rättsförhållanden blifvit genom Eders Kungl.
Maj:ts dom den 26 februari 1901 fullständigt reglerade, anledning ej förefinnas
att genom nytt aftal häruti göra någon ändring.

Däremot torde icke vara något att erinra mot upptagandet utaf det
af Riksdagen för jordupplåtelsen ifrågasatta villkor, att den vattenrätt, som
erfordras för kronans verk i Eskiltunaån bibehålies oförkränkt, därtill likväl,
till förekommande af framtida tvister, torde, på sätt arméförvaltningen föreslagit,
böra göras det tillägg, att den kronan tillkommande och förbehållna
rätt skall gälla jämväl vid utvidgning af gevärsfaktoriet genom förvärf af
annat vattenverk eller annorledes.

Med anledning af öfverstelöjtnanten Laurells förslag och hvad arméförvaltningen
framhållit samt slutligen styresmannens hemställan anser jag,
att bland villkoren för upplåtelsen bör intagas förpliktelse för staden att,
därest från kronans sida före viss tid, hvilken af chefen för landtförsvarsdepartementet
ansetts böra bestämmas till den 14 mars 1907, framställes
anspråk på förvärfvande af det staden tillhöriga vattenverket n:o 51 för utvidgning
af gevärsfaktoriet, till kronan öfverlåta nämnda vattenverk mot
pris, som bestämmes enligt lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän.

Vidkommande den mark af Grredbyhemmanen, som enligt nådigt bref
den 12 maj 1892 upplåtits till skjutbana för gevärsfaktoriet, torde, med

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

45

hänsyn till hvad styresmannen för faktoriet anfört, endast det villkor böra
vid upplåtelsen fästas, att sagda skjutbana skall få af gevärsfaktoriet begagnas,
så länge hinder därför genom byggnadsföretag ej förefinnes.

Hvad öfriga föreslagna villkor för upplåtelsen eller andra därmed
sammanhängande förhållanden beträffar, biträder jag såväl domänstyrelsens
förslag i afseende på de å områdena befintliga byggnader som ock hvad
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domänstyrelsen eljest i dessa
hänseenden anfört och anser mig endast böra erinra, att tiden för områdenas
tillträdande numera torde böra bestämmas till den 14 mars 1904.

Då Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag innebär, att, i öfverenstämmelse
med den af 1900 års Riksdag därom uttalade mening, frågan om jordupplåtelse
från Eskilstuna kungsladugård till Eskilstuna stad varder en gång
för alla ordnad, då, ehuruväl det pris af 1,500 kronor för hektar, hvarefter
löseskillingen för åker- och tomtarealen å kungsladugården är beräknad,
förefaller låg, någon ökning i detta pris icke torde, med hänsyn till ofvan
omförmälda, genom kungl. brefvet den 28 augusti 1829 staden Eskilstuna
tillförsäkrade rätt till utvidgning å kungsladugårdens egoområde böra ifrågasättas
samt då afsöndringen från kronobemmanen Gredby synes för stadens
utveckling erforderlig och torde komma att betinga skälig köpeskilling, finner
sig utskottet böra i hufvudsak biträda Kungl. Maj:ts föreliggande framställning.
Beträffande de för den ifrågavarande öfverenskommelsen föreslagna
villkor, har utskottet emellertid ansett sig böra i några afseenden göra erinringar.

Hvad först vidkommer villkoret, att staden Eskilstuna tillförbindes att,
därest från kronans sida före den 14 mars 1907 framställes anspråk på
förvärfvande af det staden tillhöriga vattenverket n:o 51, till kronan öfverlåta
nämnda vattenverk mot ett pris, som bestämmes af gode män i den
ordning, lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 stadgar, bar utskottet
ansett, att då rättsförhållandet i förevarande afseenden mellan kronan och
Eskilstuna stad nu bör, så vidt möjligt är, till alla delar ordnas, bestämd
öfverenskommelse bör träffas angående berörda vattenverk n:o 51 Detta
verk, som år 1836 af kronan försåldes till staden och intill år 1927 är af
staden utarrenderadt för 1,200 kronor om året, har af såväl öfverstelöjtnanten
Laurell som styresmannen för gevärsfaktoriet, enligt hvad ofvan meddelats,
ansetts böra med tillhörande område tilläggas faktoriet för att åt
detta, när så erfordras, bereda ökadt utrymme. Utskottet anser därför,
att staden bör till kronan utan ersättning afstå sin rätt till detta verk med

Utskottets
yttrande och
förslag.

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

område samt tillika förbinda sig att utbetala det vederlag, som staten, därest
densamma före arrendetidens utgång skulle vilja komma i besittning af
tomten, kan komma att kännas skyldig utgifva såsom lösen för där uppförda
byggnader och verk eller såsom annan godtgörelse till arrendatorn.
Då, såsom ofvan anydts, den nu föreslagna köpeskillingen för ifrågavarande
delar af kungsladugården synts lågt beräknad, torde den ökning i stadens
kostnader för ifrågavarande angelägenheters ordnande, som det af utskottet
förordade kostnadsfria öfverlåtandet till statsverket af eganderätten till vattenverket
n:o 51 skulle föranleda, icke kunna anses obillig.

Bland ofvannämnda villkor förekommer, att staden Eskilstuna skall i
angifven ordning till arrendatorn af lotten litt. E. af Gredbyhemmanen,
fabrikören E. Aselius, där han så fordrar, utgifva lösen för hans enskilda
hus, då han till staden afträder den mark, därå de uppförts. Men då, enligt
hvad domänintendenten i ärendet upplyst, den Åselius medgifna rätt
till uppförande af dessa byggnader är förbunden med skyldighet för honom
att, när så påfordras, låta borttaga desamma, synes icke erforderligt, att
staden ålägges att inlösa dem.

Vidare föreskrifves bland villkoren, att staden skall på egen bekostnad
låta uppgöra plan till de upplåtna områdenas bebyggande och underställa
densamma Kungl. Maj:ts pröfning så tidigt, att densamma må före den 14
mars 1904 kunna till efterrättelse fastställas. Då emellertid ifrågavarande
angelägenheter icke torde kunna fullständigt ordnas utan tidsutdräkt, synes
den tid, inom hvilken planen för områdenas bebyggande, enligt Kungl.
Maj:ts förslag, skall till Kungl. Maj:t ingifvas, oafsedt att den ej är fullt
tydligt bestämd, vara väl knappt tilltagen och torde efter utskottets förmenande
lämpligare böra bestämmas till ett år efter det öfverenskommelse
angående ifrågavarande öfverlåtelser |blifvit mellan staten och staden
träffad.

Slutligen har utskottet emot det föreslagna villkoret, att stängsel mot
kronans till den upplåtna marken gränsande ägor skall af staden uppföras
och för all framtid underhållas, velat erinra, att sådan stängselskyldighet
icke synes böra utan afseende å dess nödvändighet ovillkorligen åläggas
staden, hvarför staden torde böra endast tillförbindas att uppföra stängsel
mot kronans mark, om så påfordras.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må på
det sätt af Riksdagen bifallas, att Riksdagen medgifver,

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

47

ej mindre, att dels från Eskilstuna kungsladugård i
Klosters och Fors’ socknar af Södermanlands län må
afsöndras och till Eskilstuna stad mot en köpeskilling
af 280,398 kronor 85 öre försäljas det område, som
finnes upptaget å ofvanberörda af stadsingenjören O.
Sjöling år 1901 upprättade »Karta öfver vissa delar af
Eskilstuna Kungsladugård och Kronohemmanet Gfredby
för införlifning med Eskilstuna stad», däri inräknad
Djurgården med dit ledande väg, men ej den mark, som
på grund af kungl. brefven den 1 september 1854, den
4 december 1863, den 22 maj 1891 och den 20 juli
1894 redan upplåtits från ägorna inom Klosters socken
till skolhustomt, till begrafningsplats samt till Norra
Södermanlands järnväg, och ej heller den mark, som
enligt kungl. brefvet den 7. juni 1901 af ägorna i
Fors’ socken upplåtits för en väganläggning, och hvilket
område med nämnda undantag innefattar en areal af
183,748 hektar, dels från kronohemmanen Gredby n:is
1 och 2 i Fors’ socken må afsöndras och till staden för
en köpeskilling, hvars belopp skall bestämmas i den
ordning, som i fråga om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof är stadgad i kungl. förordningen den
14 april 1866, försäljas det å nyssberörda karta utmärkta
område, med undantag af den på grund af
kungl. brefven den 22 maj 1891 och den 20 juli 1894
för Norra Södermanlands järnväg exproprierade mark
och den enligt ofvanberörda kungl. bref den 7 juni
1901 för väganläggning upplåtna mark, hvilket område
med nämnda undantag innefattar en areal af 51,35 0
hektar, dels ock, i sammanhang med sistberörda försäljning,
från Karl Gustafs stads gevärsfaktori må
upplåtas kronans rätt till det å ofvan omförmälda utaf
bemälde Sjöling år 1901 upprättade karta öfver »Karl
Gustafs stads gevärsfakt. med angränsande Eskilstuna stad
och kronohemmanet Gredby» med litt. B betecknade området,
innefattande jämte annat den s. k. Markmanska eller
Hägerströmska tomten, mot det att den del af omförmälda
51 ,3 50 hektar af Gredbyhemmanen, som å sist -

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

berörda karta betecknas med litt. 0, i stället öfverlåtes
till landtförsvaret för att gevärsfaktoriet tilläggas,
allt under villkor:

att staden Eskilstuna tillförbindes att till kronan
utan ersättning afstå sin rätt till vattenverket n:o 51
med tillhörande område, med skyldighet för staden tillika
att utbetala det vederlag, som staten, därest densamma
före arrendetidens utgång skulle vilja komma i besittning
af tomten, kan komma att kännas skyldig utgifva
såsom lösen för där uppförda byggnader och verk eller
såsom annan godtgörelse till arrendatom;

att ifrågavarande, till staden öfverlåtna områden få
af staden med äganderätt tillträdas, de som lämnas från
kungsladugården och de delar af Gredbyhemmanen, hvilka
ingå i de af staden arrenderade lotter, den 14 mars
1904 samt öfriga marken den 14 mars 1914 eller därförinnan
å tid, hvarom staden kan med vederbörande
arrendatorer öfverenskomma;

att köpeskillingen för hvarje område skall sist å
tillträdesdagen i länets ränteri erläggas;

att staden skall å den kronan behållna delen af
kungsladugården före den 1 oktober 1906 på plats, som
vid laga syn bestämmes, och enligt de närmare föreskrifter,
som vid synen meddelas, uppföra för egendomens
skötsel nödiga och fullt tillräckliga hus äfvensom
enligt vid synen meddelade föreskrifter verkställa planering
af marken kring husen och till dessa anlägga
erforderliga vägar;

att, intilldess nyssnämnda hus blifvit uppförda och
för kronans räkning godkända, blifvande arrendator
af egendomen skall äga rätt att afgiftsfritt begagna de
kronan nu tillhöriga byggnader, som med upplåtelsen af
öfriga delen af kungsladugården till staden tillfalla denna;

att staden skall till nuvarande arrendatorn af
kungsladugården, C. H. Bergstedt och till arrendatorn
af lotten litt. C af Gredbyhemmanen, Gustaf Larsson,
där desse så fordra, utgifva lösen för deras enskilda,
förut omförmälda hus, till hvar och en, då han till

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

49

staden afträder den mark, därå hans hus uppförts, hvilken
lösen skall till beloppet bestämmas af gode män,
i den ordning lagen om skiljemän den 28 oktober 1887
stadgar, dock att lösesumman för Bergstedts hus ej må
öfverstiga deras brandförsäkringsvärde, 2l,200o kronor;

att nuvarande innehafvarne af lägenheten Arbylund
å kungsladugårdens ägor, Nils Olof Carlsson och T. W.
Edlund jämte deras hustrur, mot en afgäld till staden
af 15 kronor att erläggas inom januari månads utgång
hvarje år eller å annan tid, som kan öfverenskommas,
lämnas i besittning af lägenheten, så länge densamma
af staden ej anses för annat ändamål erforderlig och
innehafvarne inom bestämd tid erlägga afgälden samt
ej göra sig skyldiga till åverkan eller ohägn a stadens
mark eller till annat förargelseväckande uppförande, med
åliggande för staden att, i händelse innehafvarne af
lägenheten varda till afflyttning uppsagda med anledning
däraf, att staden önskar på annat sätt disponera
lägenheten, för de därå nu befintliga husen, i fall öfverenskommelse
ej träffas, utgifva den lösen, som bestämmes
af skiljemän enligt lagen den 28 oktober 1887;

att alla å ifrågavarande ägoområden befintliga byggnader,
som ej nu särskildt omnämnts, förbehållas hvar
och en dess ägare med den rätt, honom tillkommer;

att de af staden öfvertagna arrendekontrakt af dels
den 29 mars 1893 och dels den 4 maj samma år rörande
lotterna litt. A, B, D, F, Gr, H och I af Gredbyhemmanen
skola utan binder af ifrågavarande försäljning äfven
efter den 14 mars 1904 gälla i afseende a de till staden
ej försålda delarna endast med den förändring, att
från nämnda dag arrendeafgifterna minskas, den enligt
kontraktet den 29 mars 1893 utgående afgiften med
190 kronor och afgiften enligt kontraktet den 4 maj
samma år med 940 kronor;

att staden skall på egen bekostnad låta uppgöra
plan till de upplåtna områdenas bebyggande och till
Kungl. Majt:s pröfning öfverlämna densamma inom
ett år efter det öfverenskommelse angående ifrågaBih-
Ull Riksd. Prot. 1903. 4 Samt. 1 Afd. 36 Höft. 7

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 50.

varande öfverlåtelser blifvit mellan staten och staden
träffad;

att stängsel mot kronans till den upplåtna marken
gränsande ägor skall af staden, om så påfordras, uppföras
och för all framtid underhållas;

att staden skall ensam vidkännas kostnaderna för
de landtmäteriförrättningar och de uppskattningar af
expropriationsnämnd eller skiljemän, som af ifrågavarande
upplåtelse med därvid stadgade villkor kunna föranledas,
äfvensom utgifterna för lagfart;

att all vidare rätt för staden att enligt kungl. brefvet
den 28 augusti 1829 förvärfva jord från kungsladugården
till stadens utvidgning härefter upphör;

att hvad i § 20 af Kungl. Maj:ts förnyade reglemente
för staden Eskilstuna den 28 mars 1879 är stadgadt
icke skall äga tillämpning i afseende på de byggnadstomter,
som af staden varda upplåtna å nu ifrågavarande
områden;

att den vattenrätt, som erfordras för kronans verk
i Eskilstunaån, skall bibehållas oförkränkt och gälla jämväl
vid utvidgning af gevärsfaktoriet genom förvärf af
annat vattenverk eller annorledes; samt

att den enligt kungl. bref den 12 maj 1892 af
Glredbyhemmanen till skjutbana för gevärsfaktoriet upplåtna
mark skall få afgiftsfritt af gevärsfaktoriet begagnas,
så länge hinder därför genom byggnadsföretag
ej förefinnes;

än äfven att köpeskillingen för ifrågavarande jordområden
må användas till inköp för kronans räkning
af skogbärande eller till skogsodling tjänlig mark.

Stockholm den 17 april 1903.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Herr I. Månsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
förestående ärendes behandling inom utskottet.

Centraltryckeriet, Stockholm, 1903.