Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

1

N:o 48.

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1903, kl. 4 e. m.

Utlutande, i anledning af Riksdagens år 1902församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning
af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1901.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda
revisionsberättelse, jämte de i anledning däraf från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar
blifvit hänvisad, får, efter tagen kännedom af dessa handlingar
och inhämtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga
upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande
utskottet att därvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blifvit iakttagen.

Fångvårdsstyrelsen.

§ i (Rev.

ber. pag. 30; uti. pag. 471—473.)

I förevarande berättelse hafva revisorerna, med anledning af granskning
af fångvårdsstyrelsens räkenskaper, meddelat, att af dessa, såvidt
de afsåge nedannämnda fångvårdsanstalters räkenskaper, framginge,
att skolföreståndaren vid centralfängelset å Nya Varfvet Carl August
Berggren under året utkvitterat ej allenast för årets alla månader utom
Bth. till lliktd. Prot. 1903. 4 Sami / Afd. 34 Höft. (N:o 48). i

Ang. predikantsbefattningens
vid
länsfängelset
i Göteborg
uppehållande
genom förordnande.

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

December den med skolföreståndarefattningen förenade lön efter 1,500
kronor för år och aflöning efter 200 kronor såsom skollärare vid den
numera indragna tvångsarbetsanstalteu å Nya Varfvet, jemte från fängelsets
förråd utbekomma 8 kubikmeter björkved och 5 kubikmeter
barrved, utan äfven arfvoden dels såsom t. f. predikant vid centralfängelset
för kvinnor i Göteborg med 800 kronor och dels såsom t. f.
predikant vid länsfängelset i samma stad med 1,000 kronor.

Enligt hvad revisorerne vidare inhemtat, hade Fångvårdsstyrelsen,
som den 3 augusti 1900 förordnat Berggren att jämte egen tjänst tills
vidare upprätthålla predikantsbefattningarne vid sistnämnda två fängelser,
den 23 oktober samma år beviljat honom ledighet från skolföreståndaresysslan
vid centralfängelset å Nya Varfvet från och med den 1 november
1900, till dess hans förordnande såsom predikant vid fängelserna i Göteborg
kunde upphöra, samt förordnat skolläraren Carl Emil Wallgren
och e. o. amanuensen å styrelsens kameralbyrå Karl Leander Gustafsson
att under tiden bestrida, Wallgren skolföreståndarebefattningen vid
centralfängelset och tvångsarbetsanstalten samt Gustafsson skollärarebefattningen
vid centralfängelset å Nya Varfvet, allt på villkor beträffande
aflöningen, hvarom de med Berggren öfverenskommit; och hade
dessa förordnanden, enligt hvad revisorerne inhemtat, sedermera alltjämt
fortgått.

Enligt skrifvelse till direktören vid centralfängelset å Nya Varfvet
den 29 november 1901, hade fångvårdsstyrelsen förordnat, att skolläraren
Wallgren skulle i egenskap af tillförordnad skolföreståndare kvittera
skolföreståndarens och extra ordinarie amanuensen Ernst Granfeldt,
i egenskap af tillförordnad skollärare, skollärarens i stat uppförda kontanta
arfvoden med skyldighet för dem att däraf till tjänstledige skolföreståndaren
Berggren afstå hvad enligt den i styrelsens skrifvelse den
23 oktober 1900 åberopade öfverenskommelse med Berggren bestämts.

Då, på sätt ofvan meddelats, ej allenast predikantsbefattningarna
vid centralfängelset och vid länsfängelset i Göteborg utan äfven skolföreståndare-
och skollärarebefattningarna vid centralfängelset å Nya
Varfvet under mer än två år uppehållits på förordnande och då omförmälda
anordning syntes vara afsedd att fortfarande eg a bestånd, hade
revisorerna velat å förhållandet fästa uppmärksamheten.

I häröfver afgifvet yttrande har fångvårdsstyrelsen erinrat, hurusom
styrelsen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 27 september 1901 till
stöd för då föreslagen förbättring i lönevillkoren för predikanten vid
fängelserna i Göteborg, för hvilken Riksdagen anvisat aflöning med
tillsammans 1,800 kronor, dock under förklaring, att för dess åtnjutande

Statsutskottets Utlåtande N:o 48. 3

skulle gälla enahanda villkor som föreskrifvits för innehafvande af lön
å den af Riksdagen förut antagna aflöningsstat för tjänstemän vid fåugvårdsanstalterna,
i följd hvaraf nämnde predikant ej kunde medgifvas att
med sin befattning förena annan syssla, meddelat, att det på grund häraf
visat sig förenadt. med största svårighet att för tjänstens skötande
kunna vinna och bibehålla därför lämpliga personer; att den prästman,
som under mer än två års tid styrelsens fulla belåtenhet uppehållit befattningen
på förordnande, befunnits, när denna emot tiden för den nya
aflöningens tillämpning kungjordes ledig, icke villig söka densamma;
samt att den, som efter ansökan till befattningen först konstituerades,
men nekades mottaga annan tjänstgöring, hvarigenom han ärnade skaffa
sig behöflig ökning i sin inkomst, redan efter ett hälft år anhållit om
afsked från tjänsten. Sedan början af augusti månad 1900 hade därefter
befattningen bestridts på förordnande af förenämnde skolföreståndaren
Berggren, hvilken därtill funnits villig endast under den förutsättning,
att han länder tiden finge disponera tjänstebostad med ved å
Nya Yarfvet.

Då förhållandena ej tilläte anordnande åt predikanten af tjänstebostad
i Göteborg, hade styrelsen hemställt att Kongl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen medgifva hyresersättning åt bemälde predikant med 750 kronor
för år jämte vedanslag enligt Kungl. Maj:ts bestämmande; och hade
styrelsen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 30 sistlidne september förnyat
denna hemställan.

I afvaktan på medgifvande af den sålunda föreslagna löneförbättringen,
hvarigenom utsikt skulle vinnas att för platsen erhålla fullt
lämplig ordinarie innehafvare, hade styrelsen funnit med fångvårdens
intressen bäst öfverensstämmande att tills vidare bibehålla den af revisorerna
omförmälda anordningen trots de olägenheter, som onekligen
vore därmed förenade. Styrelsen hade härtill ansett sig äga desto
större skäl som samtidigt fråga uppstått såväl om återlämnade inom
obestämd tid af hela fängelseområdet å Nya Varf vet som om uppförande
af nytt länsfängelse invid Göteborg, hvarom styrelsen i följd af den 3
oktober sistlidet år erhållet kungl. bref angående åtgärder till ersätttande
af fängelseutrymmet å N}ra Varfvet, den 12 sistlidne december
hos Kungl. Maj:t gjort framställning.

Det slutliga ordnandet af ifrågavarande ärende hade synts böra
anstå så mycket hellre som vid en eventuell indragning af central fängelset
å Nya Varfvet det måste vara med kronans fördel förenligt att
äga möjlighet vare sig förflytta därvarande ordinarie predikanten till
tjänstgöring vid fängelserna i Göteborg eller på annat sätt efter de då

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

Ang. förhållandena

inom skeppsgossekåren

vid flottans
station i Karlskrona -

inträdda nya förhållanden lämpligast i saken förfara. Beträffande omförmälda
skolföreståndare- och skollärare tjänster ansåge sig styrelsen
slutligen böra påpeka, att sagda befattningar, hvilka icke vore uppförda
å ordinarie stat, utan aflönades med arfvoden från fångvårdens förslagsanslag,
i följd häraf tillhörde de slags tjänster inom fångvården, hvilka
på grund af sin natur måste tillsättas endast på förordnande, hvadan
någon afvikelse från vedertagen ordning i detta afseende icke förelåge.

Utskottet, som velat lämna de af revisorerne omförmälda anordningarna
angående de med skolföreståndare- och skolläraretjänsterna
å Nya Varfvet förenade löneförmåner utan erinran, har däremot icke
ansett sig böra underlåta att fästa uppmärksamheten på, att predikantsbefattningen
vid länsfängelset i Göteborg, enligt hvad i ärendet upplysts,
icke är med ordinarie innehafvare besatt, utan alltsedan augusti
månad år 1900 uppehållits genom förordnande; och synes detta förhållande
vara så mycket mera anmärkningsvärdt, som, efter hvad utskottet
inhämtat, befattningen, då den vid nämnda tid blef ledig, icke kungjordes
till ansökning. Med afseende härå och då utskottet icke kan
dela fångvårdsstyrelsens uppfattning, att frågan om läns fängelsets förflyttning
bör inverka på tillsättandet af en tjänst å stat, som under alla
förhållanden är erforderlig, har utskottet velat hvad sålunda förekommit
för Riksdagen

omförmäla.

Marinförvaltningen.

§ 2.

(Rev.-ber. pag. 100—102; uti. pag. 527—530.)

Revisorerne, som besökt flottans station i Karlskrona, hade, enligt
hvad i revisionsberättelten meddelas, funnit förhållandena inom den därstädes
förlagda skeppsgossekåren vara egnade att ådraga sig revisorernes
särskilda uppmärksamhet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

o

Hvad först beträffade den vid kåren förda straffjournalen, utvisade
densamma, att ett stort antal skeppsgossar blifvit bestraffadt för
olika förseelse och brott, särskildt rymning och stöld. Vidare hade af befälet
uppgifvits, att exempel därpå att förtryck af de äldre skeppsgossarna
utöfvades mot de yngre icke saknades, samt att erfarenheten
gifvit vid handen, att genom det dåliga inflytandet af de sämre elementen
inom kåren skapats en mindre god anda inom densamma.
Utan att ingå i närmare undersökning om, i hvad mån orsakerna till
dessa missförhållanden kunde vara att söka i det uppfostringssystem,
som gjort sig gällande vid denna militära utbildningsanstalt, ansåge sig
dock revisorerne böra påpeka vissa anordningar inom densamma, hvilka
kunde betecknas såsom bidragande till berörda missförhållanden. Sålunda
inrymdes i hvart och ett af skeppsgossekasernens 10 logement omkring
40 skeppsgossar, hvilket antal ur både trefnads- och ordningssynpunkt
måste anses vara alldeles för stort. Då därtill komme, att såsom befäl
inom hvarje logement tjänstgjorde endast en man, åt hvilken sofplats
anvisats i ett särskildt till logementet gränsande rum, samt att,
enligt uppgift, till följd af kårens indelning på kompanier äldre och
yngre årsklasser inhystes i samma logement, så läge i öppen dag, att
pennalism och andra oseder lätteligen kunnat vinna insteg. Såsom en
annan brist inom kasernen torde äfven böra nämnas, att anordningarna
för beredande åt gossarna af nyttig förströelse vore otillräckliga. Denna
brist vore med fästadt afseende vid manskapets ungdom af afsevärd
betydelse.

Beträffande till nyssnämnda kasernbyggnad hörande arrestlokaler
hänvisade revisorerne till följande, från dåvarande chefen för skeppsgossekåren
till stationsbefälhafvaren i Karlskrona aflåtna skrifvelse,
hvilken blifvit revisorerne i bestyrkt afskrift tillhandahållen:

»Till stationsbefälhafvaren. Vid flera tillfällen har jag- framhållit
såväl otillräckligheten af arrestlokalerna inom skeppsgossekasernen som
dessas dåliga skick. Fyra af dessa arrester befinna sig under jorden
under det fyra äro belägna ofvan jord. I trots af de hygieniska förbättringar,
som jag lyckats åstadkomma, lämna de alla, men synnerligast
de underjordiska, mycket öfrigt att önska. De kunna ej uppvärmas
tillräckligt under den kallare årstiden, och luftomsättningen är så
dålig, att det är med stor svårighet som en person, kommande uppifrån
friska luften, omedelbart kan intränga i den gång, på ömse sidor
om hvilken de dystra cellerna äro belägna. Med de hygieniska åsigter,
som under senaste halfsokel gjorl sig gällande, torde icke inom hela
riket under nämnda tidrymd dylika lokaler för fångar hafva blifvit använ -

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 48_.

da. Alltsedan ingången af år 1875, då Kungl. Maj:ts nådiga byggnadsstadga
för rikets städer af den 8 maj 1874 trädde i kraft, har det varit förbjudet
att inrätta boningsrum, hvilkas golf ligga lägre än angränsande
jordyta. Och en arrestlokal synes i detta fall böra likställas med boningsrum,
då ju mycket ofta inträffar, att en häktad tvingas att hafva
sin bostad i arresten under några och trettio dagar i väntan på att
ådömt straff skall vinna laga kraft. Att ifrågavarande arrestlokaler äro
afsedda för ynglingar mellan 15 och 18 år är endast egnadt att ställa
saken i än ofördelaktigare dager.

För belysandet af lokalernas otillräcklighet må anföras, att under
det gångna läsåret maximumantalet af på en gång arresterade eller
häktade uppgått till 30 st. Visserligen hafva en del af dessa blifvit,
insatta i de på varfvet belägna arresterna, men det har dock under
lång tid inträffat att flera, ända till åtta, fått sitta häktade i gemensamt
rum. Att. sådant är högst olämpligt ligger i öppen dag.

Arrestlokalernas otillräcklighet har blifvit en följd dels af den nya
tillämpningen af bestämmelserna i kungl. förordningen den 30 maj
1873 angående häktad persons påbörjande af ådömdt disciplinstraff, hvarom
krig8fiska]sämbetet den 8 mars 1901 aflåtit skrifvelse till stationsbefälhafvaren,
dels af kårens ökning från effektivt omkring 200 till 400
skeppsgossar. Då nu kåren inom kort kommer att undergå ny ökning
med 100 nummer, blir behofvet af ökade arrestlokaler ännu större.
Jag får hos stationsbefälhafvaren vördsamt hemställa om vidtagande af
mått och steg för arrestlokalernas ökande, och får jag därvid särskild t
erinra om lämpligheten af sådana lokalers inredande på korvetten Norrköping,
då detta fartyg i enlighet med .Riksdagens beslut inredes till
kasernskepp för skeppsgossar. Karlskrona den 23 juli 1902.))

Utan att inlåta sig på frågan om lämpligheten af att å korvetten
Norrköping för skeppsgossekåren inreda nya arrestlokaler, ville revisorerne
för sin del vitsorda den i ofvan intagna skrifvelse förekommande
uppgiften om såväl den synnerligen dåliga och oändamålsenliga
beskaffenheten hos de till skeppsgossekårens kasernbyggnad hörande
arrestlokalerna, som ock det brisfande utrymmet inom desamma. Det
syntes revisorerne icke vara något tvifvel därom, att lokaler som företedde
sådana brister i hygieniskt afseende som de angifna och af hvilka
exempelvis en af de under jorden belägna endast hölle 2,65 meter i
längd, 1 meter i bredd och 1,90 meter i höjd, måste anses vara icke
blott af hälsofarlig beskaffenhet ulan äfven ägnade att motverka det
med bestraffningen afsedda ändamålet.

På grund af hvad sålunda förekommit, ville revisorerne framhålla

Statsutskottets Utlåtande N-.o 48.

7

vikten däraf, att genomgripande åtgärder snarast möjligt vidtages för
att afhjälpa de vid skeppsgossekåren i Karlskrona rådande missförhållandena.

Med öfverlämnande af ett från stationsbefälhafvaren vid flottans station
i Karlskrona uti ärendet infordrat yttrande jämte ett därvid fogadt,
af chefen för skeppsgossekåren afgifvet, memorial i ämnet, har marinförvaltningen
i utlåtande af den 13 sistlidne januari meddelat, att ämbetsverket
icke hade något att tillägga utöfver hvad i berörda yttranden
anförts.

I det åberopade yttrandet har stationsbefälhafvaren förklarat sig
icke hafva funnit något att erinra mot den af chefen lämnade utredning
i ämnet, endast med det tillägg att i hvart och ett af skeppsgossekaserneus
10 logement omkring 40 skeppsgossar inrymdes samt att,
enligt hvad förste läkaren tillkännagifvit, enär kubikinnehållet i hvarje
af förberörda logement utgjorde 600 kubikmeter och ett logement med
40 mans beläggning sålunda lämnade en luftkub af 15 kubikmeter för
hvar man, ur sanitär synpunkt hinder icke mötte för så stor beläggning,
som i skeppsgossekasernen nu ägde rum.

Beträffande revisorernes förevarande framställning har bemälde chef
anfört, att det vore riktigt, att förtryck från äldre gossars sida mot
yngre förekommit, men att detta aldrig kunde helt förekommas bland
pojkar, där lagen om den starkares rätt isynnerhet vore den förhärskande.
Genom införandet af nya bestämmelser för underbefälets tjänstgöring
hade likväl tillsynen öfver gossarne blifvit betydligt skärpt.
Andan inom skeppsgossekåren hade varit dålig, mest beroende på att,
innan nu utfärdade bestämmelser angående åldersgräns och öfriga villkor
för antagning till skeppsgossar börjat verka, samt på grund af vid
den tiden rådande bättre tillfällen till arbetsförtjänst på andra håll, flera
gossar blifvit antagna, hvilka sedan visat sig vara dåliga och oförbätterliga
subjekter, fördärfvande både sig själfva och andra. Under tiden
från 1 oktober hade 10 gossar blifvit från flottan skilda på grund af
dåligt uppförande, samt 8 gossar som rymt strukna ur rullorna. Tiden
vore ännu för kort att bedöma verkningarna häraf och af flera öfriga
åtgärder, som blifvit vidtagna för att förhindra gossarne att begå förseelser,
hvaribland kunde nämnas ständig post vid kasernporten, underbefäls
patrullering i staden vid sådana ställen, där kläder brukade förskingras
eller anskaffning af spirituösa ägde rum m. in., men bestraffningarnes
antal hade under sista tiden varit ringa, som nog i viss mån
äfven varit beroende på den stundande julhälgen.

Revisorerne ansåge såsom bidragande orsak till berörda missför -

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

hållanden vara den, att uti logementen inrymdes 40 gossar, hvilket antal
både ur trefnads- och ordningssynpunkt syntes dem vara för stort. Då
logementen hufvudsakligen vore afsedda att tjäna som sofrum och ventileringen
därstädes vore ovanligt bra, så anser chefen det ej vara för
mycket att uti logementet inrymma 40 gossar, det antal för hvilket
kasernen vore byggd med 10 logement.

Hvad åter revisorerna yttrade att såsom befäl tjänstgjorde endast
en man, som hade sin sofplats i ett särskildt till logementet gränsande
rum, så berodde det på någon missuppfattning från deras sida. Logementsbefälhafvaren,
som vore underofficerskorpral eller 1 klass sjöman,
hade sin säng placerad midt uti logementet, och förutom honom tjänstgjorde
i hvarje logement 4 korpraler af skeppsgossekåren, vidare borde
tilläggas att då äldre och yngre gossar vore förlagda på samma logement,
så hölles de skilda från hvarandra. De rum, som kallades för
logementsbefälhafvarerum, hade ej på flera år användts som sofrum för
nämnda befälhafvare.

Att anordningarne för beredande åt gossarne af nyttig förströelse
vore otillräckliga, borde i första hand afhjälpas genom anskaffande af
lokal, hvarest gossarne kunna vistas under sina fritider, då nuvarande
samlingsrum vore otillräckliga. Detta syntes utgöra ytterligare ett vigtigt
skäl för ett skyndsamt uppbyggande af ett exercishus för skeppsgossekåren.

Arrestutrymmet inom skeppsgossekasernen vore alldeles för litet
i förhållande till kårens numerär, hvilket hade föranledt att de uti revisorernes
skrifvelse omförmälda under jordytan belägna arresterna under
senare åren blifvit inredda och kommit till användande. Sedan likväl
förutvarande chefen för kåren uti sin af revisorerne omnämnda skrifvelse
dels framhållit dessa arresters olämplighet och dels föreslagit
arresters inredande i kasernfartyget Norrköping, hade, sedan utredning
i ärendet vunnits, stationsbefälhafvaren förordnat

»att de i ärendet omförmälda uti källarevåningen belägna fyra arrestlokaler
icke vidare må användas vid verkställighet af ådömd bestraffning,
och icke häller till förvaring af person som hålles häktad i afvaktan
på laga kraft, å angående honom meddeladt utslag.»

Emellertid kvarstode den anmärkningen, att ehuru tre arrester
blifvit inredda å kasern fartyget Norrköping arresternas antal vore alltför
litet i förhållande till kårens ökade och under ökning stadda numerär.
Söm uti kungl. förordningen om krigsdomstolar § 60 stadgades,
att rymmare skulle häktas då han blefve ertappad så vore det uppenbart,
att sju arrester icke kunde räcka till för en styrka af 500 gossar.

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

9

Uti siu den 3 november förlidet år inlämnade årsberättelse hade cliefeu
framhållit vikten af att gossar under 18 år finge med tjänlig aga tillrättavisas,
samt hemställt om ändring af § 24 af strafflagen för krigsmakten
i sådant syfte.

Skulle denna hemställan vinna afseende, så vore det ganska visst
att nuvarande antalet arrester räckte till, men eljest vore det synnerligen
nödvändigt, att snarast nya arrester blefve anordnade i stället för
de fyra under jordytan i skeppsgossekasernen belägna, som numera ej
finge för sådant ändamål användas.

Utskottet delar revisorernas uppfattning, att genomgripande åtgärder
böra vidtagas för att afhjälpa de vid skeppsgossekåren i Karlskrona
rådande missförhållanden, och har på grund häraf ansett Riksdagen
böra fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på denna angelägenhet.

Utskottet får därför hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder böra vidtagas, på det att de utaf
revisorerna omförmälda missförhållanden vid skeppsgossekåren
i Karlskrona må varda på ett tillfyllestgörande
sätt afhulpna.

J ärnvägsstyrelsen.-

§ 3.

(Rev. ber. pag. 1G4 —166; uti. pag. 538).

I § 2 under revisorernas berättelse angående granskningen af järnvägsstyrelsens
räkenskaper hafva revisorerne om förmält, hurusom under
år 1902 vid Kristinehamns rådstufvurätt och Jösse häradsrätt hållits
rannsakning med öfverbanmästaren inom statens järnvägars andra distrikt
Erik Oskar Kristogonus Forssmark, hvilken tilltalats för, bland annat,
mot Kungl. Maj:t och Kronan under tiden från och med år 1892 till
och med juni månad år 1902 i stor omfattning begångna bedrägeribrott
beträffande leveranser af sliprar till statens järnvägar.

Bi/i. till llihd. Pmt. 1903. 4 Sami. 1 A/,1. 34 Haft.. 2

Angående bedrägerier
af
en öfverbanmästare
inom
statens järnvägars
andra
distrikt.

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

Enligt hvad revisorerne erinrat, indelas distrikten i afseende å bantörvaltningen
i sektioner och dessa i afdelniugar, som åter delas i bevakningssträckor.
Hvarje sektion förestås af en baningenjör, och såsom
dennes biträde vid såväl tillsyn å lini en som expeditionsgöromålen tjänstgör
en öfverbanmästare, som skall kunna vid förfall för baningeniör
upprätthålla de med baningenjörstjensten förenade löpande göromålen.
Hvarje afdelning förestås af en banmästare och å hvarje bevakningssträcka
tjänstgör en banvakt.

Forssmarks ifrågavarande förfarande hade, enligt hvad vid ofvannämnda
rannsakning utrönts, i sina hufvuddrag varit följande:

Sedan en enskild person eller ett bolag med järnvägsstyrelsen
afslutat kontrakt om leverans af sliprar, hade Forssmark åtagit sig att
för bemälde leverantörs räkning tillhandahålla statens järnvägar viss
del af det aftalade partiet, därför leverantören hade att till Forssmark
betala ett visst pris, lägre än det, som i det med järnvägsstyrelsen
afslutade kontraktet bestämts. Någon leverans af sistnämnda parti
slip rar hade emellertid därefter aldrig kommit till stånd, men Forssmark
hade det oaktadt i egenskap af öfverbanmästare utfärdat ett bevis,
att hela den i kontraktet afsedda mängden sliprar levererats, hvilket
bevis underskrifvits af, jämte Forssmark, någon af dennes underlydande
i god tro till Forssmarks uppgifter. På grund af berörda bevis hade
sedermera leverantören erhållit öfverenskommen betalning äfven för
den mängd sliprar, som skulle hafva af Forssmark levererats.

Angående tillvägagåendet vid leverans af sliprar till statens järnvägar
hade vid rannsakningen med Forssmark af järnvägsstyrelsens därvid
närvarande ombud lämnats följande upplysningar:

Sedan vederbörande bandirektör uppgjort kontrakt angående slipersleveranser,
utsändes af honom kontrakten till de olika baningenjörerna
inom distriktet. Emottagning och besigtning af sliprar skulle verkställas
af öfverbanmästaren och vederbörande banmästare, och order om
besiktningens verkställande af bemälde personer plägade utfärdas af
bandirektören samtidigt med öfversändande till baningenjören af sliperskontraktet.
Sedan mottagning och besiktning skett, öfverlämnades
s. k. mottagningsbevis härom till baningenjören. Denne jämförde
nämnda bevis med den räkning, som från leverantören inkommit, och,
om båda dessa handlingar stämde öfverens, tecknade baningenjören å
räkningen orden »förrådet till uppbörd», hvarefter den påskrifna räkningen
jämte mottagningsbeviset skickades till bandirektören. Sedan
denne å räkningen skrifvit »godkänues», öfverlämnades räkningen till

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

11

förrådet, där den annoterades, och sändes till kassan, som därefter remitterade
penningarna till leverantören.

Enligt hvad under ofvannämnda rannsakning upplysts, hade emellertid
å ifrågavarande bansektion under de senare åren icke iakttagits,
att tvänne behöriga personer fått order att samtidigt emottaga och
besiktiga levererade sliprar. Tvärtom hade Forssmark på eget bevåg
ofta verkställt besiktningar endast med biträde af en extra banvakt,
och Forssmark hade därvid särskildt under föregående år gått tillväga
sålunda, att han låtit banvakten ensam taga emot sliprarna och sedermera
själf rest till leveransorten och besiktigat det levererade. Härigenom
hade det möjliggjorts, att oriktigheten af de utaf Forssmark
utfärdade mottagningsbevisen icke blifvit upptäckt.

Under rannsakningen med Forssmark hade därjämte upplysts, att
Forssmark, som haft att till baningoniörsexpeditionen inlämna af banmästarne
afgifna rekvisitioner å för hvars och ens afdelning erforderliga
sliprar, i en mängd fall ändrat de i rekvisitionerna förekommande
siffror till större belopp i afsigt att på sådant sätt småningom kunna skenbart
fylla den brist å sliprar, som genom hans tillvägagående uppstått.
Efter den 1 oktober 1900 hade Forssmark haft uppdrag att sammanföra
berörda rekvisitioner i en räkning, hvilken därefter öfverlämnats till
förrådet. Såsom under rannsakningen påpekats, hade det därvid varit
lätt för Forssmark att angående konsumtionen af sliprar lämna oriktiga
uppgifter.

Forssmark hade inför rätta medgifvit, att inventering inom hans
öfverbanmästaredistrikt skett den 18 november 1901, men att därförut
icke på många år något slags inventering af det honom af statens
järnvägar anförtrodda godset ägt rum.

Under oftanämnda rannsakning hade utrönts, att det belopp, som
järnvägsstyrelsen till följd af Forssmarks ofvannämnda förfarande fått
utgifva för sliprar, som icke blifvit till statens järnvägar levererade,
uppgått till 116,874 kronor 70 öre. Forssmark, som erkänt, att han
under förut angifna tid gjort sig skyldig till, förutom ofvannämnda bedrägeri-
och förfalskningsbrott, jämväl tillgrepp och förskingring af
utaf honom i tjänsten uppburna medel, 474 kronor 30 öre för försålda
räler, som han erhållit i uppdrag att mot likvid till vederbörande köpare
utlämna, 368 kronor för försålda gångbiljetter, 67 kronor för försåld
stängselved och 40 kronor för hyra för vaktstugor eller tillsammans
949 kronor 30 öre, äfvensom att han innevarande år för egen
del användt, statens järnvägar tillhöriga räler till ett värde af 173 kronor
70 öre, hade genom laga kraftvunnot utslag ådömts ansvar för

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

Ang. förändrade
föreskrifter
i fråga
om fribiljetter
för resor å
statens järnvägar.

hvad han sålunda låtit komma sig till last samt förpligtats ersätta
järnvägsstyrelsen ofvan angifna belopp tillhopa 117,997 kronor 70 öre.

Af hvad i nämnda rannsakningsmål förekommit syntes framgå, att
i föreliggande fall stadgade kontrollåtgärder icke blifvit vederbörligen
iakttagna. Med hänsyn härtill äfvensom till ifrågavarande bedrägeribrotts
stora omfattning och den långa tid, hvarunder de fortgått, hade
revisorerna velat bringa ofvan angifna förhållanden till Riksdagens
kännedom.

Järnvägsstyrelsen har i häröfver den 16 januari innevarande år
afgifvet utlåtande meddelat, att då undersökningarna rörande de förhållanden
inom järnvägsförvaltningen, som möjliggjort berörda, mycket
omfattande bedrägeribrott, hvaröfver dom fällts vid Jösse häradsrätt,
så nyligen som den 14 oktober 1902, ännu påginge, och ärendet sålunda
icke kunnat hos styrelsen slutbehandlas, styrelsen icke heller vore
i tillfälle att rörande detsamma nu utlåta sig annorledes än genom anmälan
om detta förhållande.

Då således ärendet, så vidt det berör järnvägsförvaltningen, är
under järnvägsstyrelsens behandling, har utskottet, som förutsätter, att
genomgående undersökningar varda anställda till utrönande, i hvad
mån underlåtenhet att iakttaga gällande föreskrifter i afseende å inventering
och kontroll möjliggjort ofvannämnda bedrägerier, och antager,
att revisorerna fortfarande komma att hafva sin uppmärksamhet fästad
å ifrågavarande anmärkningsvärda förhållanden, endast velat hvad i
förevarande afseende förekommit lör Riksdagen

omförmäla.

§ 4.

(Rev. ber. pag. 167—169; uti. pag. 538—540.)

I fråga om utdelandet af fribiljetter för resor å statens järnvägar
hafva revisorerna till en början erinrat om att 1887 års statsrevisorer,
— efter att hafva omnämnt, att enligt en revisorerne meddelad uppgift
femtiofem vid statens järnvägar anställde läkare åtnjöte stående
fribiljetter, gällande under hela året å samtliga statsbanelinjerna — anmärkt,
att, då för ombesörjandet af järnvägspersonalens sjukvård de för

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

13

detta ändamål anställde läkare vore hänvisade till vissa distrikt, revisorerna
icke funnit den utsträckta rätt till fribiljetter, som blifvit desse
läkare medgifven, vara af något tjänstens behof påkallad.

I sammanhang härmed hade revisorerna uttalat önskvärdheten af
att beviljande af fribiljetter i allmänhet måtte i möjligaste mån inskränkas,
särskildt i fråga om stående fribiljetter, och i synnerhet då fråga
förekomme om beviljandet af sådana biljetter för resor i andra än de
i kungl. brefvet af den 8 september 1882 nämnda fall.

Med anledning af berörda framställning hade 1888 års Riksdag
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke
den rätt till fribiljetter å statsbanorna, som dittills medgifvits de vid
statens järnvägstrafik anställde läkare, kunde för hvarje läkare inskränkas
till det distrikt, inom livilket. han såsom järnvägsläkare tjänstgjorde.

Genom ofvannämnda kungl. bref hade styrelsen för statens järnvägstrafik
bemyndigats att i vissa särskildt uppräknade fall till den utsträckning
styrelsen funne lämplig utfärda biljetter till fria resor å statens
järnvägar, hvarjämte genom berörda bref bestämdes, att, därest
fråga förekomme om beviljandet af fria resor å statsbanorna i andra
än omförmälda fall, det skulle tillkomma chefen för civildepartementet
att efter hemställan från trafikstyrelsen därom besluta.

Med stöd af detta bemyndigande hade nämnda styrelse den 31
december 1884 utfärdat ett fribiljettreglemente för de svenska statsbanorna,
livilket fortfarande vore gällande. Enligt berörda reglemente
vore fribiljetterna å statens järnvägar af tre slag, nämligen stående,
hvilka utfärdades dels för resor å samtliga statsbanorna under hela året,
dels ock för resor å samtliga statsbanorna under viss tid af året eller å
särskilda bandelar under hela året eller viss tid däraf, tillfälliga för allenast
en resa, vare sig fram och åter mellan tvänne stationer eller ock
blott från en station till en annan, samt hushällsbiljetter för en resa fram
och åter mellan tvänne stationer och afsedda att bereda statens järnvägars
ordinarie tjänstemän och betjänte fria resor för deras hos dem boende
hustrur, barn och tjänare samt under vissa villkor fri transport af förnödenheter
och effekter. Berörda reglemente innehölle därjämte en
mängd detaljbestämmelser särskildt om de fribiljetter, som tillkommo
statens järnvägstrafiks personal.

Efter reglementets utfärdande hade emellertid, enligt hvad revisorerna
inhämtat, tillkommit ytterligare ett slags stående fribiljetter, do
s. k. skandinaviska, grundande sig på öfverenskommelse mellan statsjärnvägarnas
och vissa enskilda järnvägars i Sverige, Norge och Dan -

It

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

mark förvaltningar, hvarjämte inrättats tillfälliga fribiljetter, hvilka på
grund af öfverenskommelse mellan järnvägsstyrelsen och förvaltningarna
tör vissa enskilda järnvägar i Sverige gällde såväl å sistnämnda järnvägar
som å statsbanorna.

Såsom ofvan nämnts, utfärdades järryväl af järnvägsstyrelsen fribiljetter
efter bemyndigande af chefen för civildepartementet. Revisorerna
hade tagit del af åtskilliga af de under revisionsåret utfärdade
skrivelser, hvarigenom dylika fribiljetter medgifvits, och hade funnit
anmärkningsvärdt, att det i ifrågavarande skrivelser icke alltid bestämts,
till hvilken vagnsklass fribiljett skulle utfärdas samt att järnvägsstyrelsen
i ett fall anmodats att för uppgiven person utfärda fribiljett
»att tills vidare gälla».

Öfver utlämnade fribiljetter fördes förteckningar såväl vid de särskilda
afdelningarna inom distrikten som hos järnvägsstyrelsen. 1 den
förteckning, som i nämnda afseende fördes hos styrelsen, upptoges
jämväl de fribiljetter, som utfärdats efter bemyndigande af chefen för
civildepartementet.

Revisorerna som icke velat framställa någon erinran mot beviljandet
af s. k. hushållsbiljetter, hade ansett sig böra framhålla, att den
öfver utlämnade stående fribiljetter för revisionsåret upprättade förteckning,
till hvilken revisorerna haft tillgång, syntes gifva vid handen,
att dylika biljetter under nämnda tid blifvit i vidsträckt mån utdelade.
Af tillgängliga handlingar hade revisorerna vidare trott sig finna, att
icke alltid de framställda anspråken på fribiljett varit så berättigade,
att de icke efter en närmare undersökning af förhållandena kunnat afböjas.
Härjämte hade revisorerna af förekommen anledning velat ifrågasätta,
huruvida icke föreskrifter borde meddelas i syfte att person, som
tilldelats stående fribiljett å statens järnvägar, icke ägde att vid resa
å dessa järnvägar för fullgörande af allmänt uppdrag uppbära fribiljetten
motsvarande ersättning för resekostnad.

En uppgift angående under år 1901 gällande stående fribiljetter
lör resor å statens järnvägar, utvisande dels de särskilda slagen af
dylika biljetter, dels ock de olika kategorierna af de personer, som åtnjutit
desamma, hade blifvit revisorerna tillställd och utvisade densamma,
att af

»s. k. skandinaviska fribiljetter, hvilka gällde under innehafvarens
tjänstetid, hade under året varit gällande

82 för tjänstemän vid statens järnvägar
44 » » » enskilda »

270 » » » utländska »

Statsutskottets Utlåtande 1V:o 48.

15

att af stående fribiljetter, gällande under helt år och å alla statsbanelinjer,
hade under året utfärdats

217 för tjänstemän vid statens järnvägar
57 » » » enskilda »

262 » » » utländska »

90 » läkare )) statens »

33 » andra personer, såsom representanter för in och
utländska resebyråer m. fl.

att af stående fribiljetter, gällande under helt år å vissa statsbanelinjer
eller under viss del af året å alla eller vissa statsbanelinjer, hade
under året utfärdats

2,402 för tjänstemän eller betjänte vid statens järnvägar
eller dessas skolpliktiga barn. Af hela detta antal
hade 235 utfärdats af generaldirektören eller
vederbörande ledamot i järnvägsstyrelsen samt
2,167 af vederbörande afdelningsföreståndare vid
distrikten;

38 för tjänstemän vid enskilda järnvägar,

10 » » j) utländska »

28 » tillförordnade läkare vid statens järnvägar

341 » andra personer, däraf 284 ensamt för funktio närer

vid telegrafverket (arbetsledare, reparatörer
och dyl.).

Det stora antalet af sistnämnda slags biljetter berodde därpå, att
dessa biljetter i regeln förnyades för hvarje kvartal eller, hvad skolbarn
anginge, för hvarje termin.

Slutligen hade revisorerna, som delade 1887 års statsrevisorers
uppfattning om lämpligheten af inskränkning i fråga om beviljandet
af fribiljetter, velat med afseende å de förändrade förhållanden, som
inträdt, sedan de om fribiljetter å statens järnvägar nu gällande hufvudsakliga
föreskrifterna utfärdats, uttala önskvärdheten däraf, att ifrågavarande
bestämmelser underkastades en genomgående omarbetning i
syfte att beviljandet af fria resor å järnvägarna i möjligaste mån inskränktes.

Järnvägsstyrelsen har i ett den 17 januari innevarande år öfver
revisorernas omförmälda framställning afgifvet utlåtande anfört, att
de nu gällande grunderna för utfärdandet af fribiljetter för resor å
statens järnvägar fastställts genom Kungl. Maj:ts nådiga bref den 8
september 1882, hvarigenom dåvarande styrelsen lör statens järnvägstrafik
bemyndigats att i vissa särskildt uppräknade fall till den ut -

16

Statsulshottets Utlåtande N:o 48.

sträckning styrelsen funne lämplig utfärda biljetter till fria resor å statens
järnvägar.

Genom berörda nådiga bref bestämdes därjämte, att, därest fråga
förekomme om beviljande af fria resor å statsbanorna i andra än omförmälda
fall, det skulle tillkomma chefen för Eders Kungl. Maj:ts civildepartement
att efter hemställan från trafikstyrelsen därom besluta.

På grund af sistberörda nådiga bestämmelse hade därefter fribiljetter
för andra personer än dem, åt hvilka styrelsen jämlikt merberörda
nådiga bref ägde utfärda dylika biljetter, utgifvits endast efter vederbörligt
medgifvande från bemälte departementschef; och hade styrelsen
noggrant iakttagit att, i hvarje fall där styrelsens rätt att utfärda fribiljetter
icke varit fullt klar och oomtvistelig, göra framställning hos
departementschefen.

Därest, såsom revisorerna påpekat, i vissa fall i de från departementschefen
aflåtna skrifvelser icke bestämts, till hvilken vagnsklass
fribiljett skulle utfärdas, hade styrelsen utställt biljett till den klass, till
hvilken styrelsen med hänsyn till gällande praxis i jämförliga fall ansett
biljetten böra utgifvas.

Beträffande hvad revisorerna ifrågasatt därom, att föreskrifter borde
meddelas i syfte att person, som tilldelats stående fribiljett å statens
järnvägar, icke skulle äga att vid resa å dessa järnvägar för fullgörande
af allmänt uppdrag uppbära fribiljetten motsvarande ersättning för resekostnad,
tillkomme utfärdandet af dylik föreskrift, mot hvars lämplighet
styrelsen icke hade något att erinra, icke järnvägsstyrelsen, som icke
heller kunde öfver föreskriftens efterlefnad utöfva någon som helst
kontroll utom hvad anginge statens järnvägars egna tjänstemän, för
hvilkas resor i tjänsten dylik bestämmelse redan tillämpades.

De stående fribiljetter, styrelsen utställt för tjänstemän vid utländska
järnvägar, både utlämnats dels i enlighet med det bemyndigande,
styrelsen i sådant fall erhållit i ofvan berörda nådiga bref den 8 september
1882, dels i öfverensstämmelse med den internationella kutym,
jämlikt hvilken järn vägsförvaltningar sins emellan utväxlade visst antal
dylika biljetter.

Styrelsen ansåge sig böra därvid särskildt fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
därå, att de fribiljetter, som hit öfverlämnades från utländska
banförvaltningar, mera användes än de biljetter, som härifrån
utlämnades till de utländska förvaltningarna. Förstnämnda slags biljetter
användes nämligen i afsevärd utsträckning för de funktionärer vid den
svenska statsbaneförvaltningen, som af styrelsen antingen beordrades
att deltaga i de flera gånger årligen återkommande internationella kon -

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

17

ferenser af olika slag, vid lxvilka ärenden rörande Sveriges trafikförbindelser
med utlandet afhandlades eller ock undfinge tjänstledighet
för att i utlandet göra iakttagelser i yrket eller för idkande af språkstudier,
hvilka senare i samma mån som trafiken tillväxte mellan Sverige
och utlandet påkallades för behörigt utbildande af de tjänstemän, hvilka
hade att för de svenska järnvägarnes del omhänderhafva ifrågavarande
trafik.

Nyssberörda konferenser förekomme åter jämförelsevis sällan på
svenskt område, och föranledde sålunda att endast undantagsvis utländska
järnvägstjänstemän hitreste, och mera sällan förekomme ock,
att utländska banförvaltningar beordrade dem underlydande tjänstemän
att för idkande af yrkesstudier hitresa.

Beträffande slutligen revisorernas uttalande om önskvärdheten af
en omarbetning af bestämmelserna rörande utfärdandet af fribiljetter,
hvilken omarbetning skulle åsyfta, att beviljandet af fria resor å järnvägarna
måtte i möjligaste mån inskränkas, ville styrelsen anmäla, att
styrelsen, som hade en omredigering af de för styrelsen och styrelsens
underlydande myndigheter gällande allmänna reglementen och instruktioner
under utarbetande, jämväl hade en dylik omarbetning af gällande
fribiljettsreglemente under behandling; anseende styrelsen sig emellertid
icke ännu kunna inför Kungl. Maj:t angifva, i hvilken omfattning
en inskränkning i beviljandet af fribiljetter för resor å statens järnvägar
borde äga rum.

I likhet med revisorerne anser utskottet, att en inskränkning i beviljandet
af fribiljetter för resor å statens järnvägar bör, i den mån
så ske kan, åvägabringas samt att af sådan anledning en omarbetning
af gällande bestämmelser angående fribiljetter bör verkställas. På sätt
revisorerna ifrågasatt torde äfven föreskrifter böra meddelas därom,
att person, som tilldelats stående fribiljett å statens järnvägar, icke må
äga att vid resa å dessa järnvägar för fullgörande af allmänt uppdrag
uppbära fribiljetten motsvarande ersättning för resekostnad.

Enligt hvad järnvägsstyrelsen i ofvannämnda utlåtande meddelat,
är visserligen en omarbetning af det utaf styrelsen utfärdade fribiljettsreglementet
under behandling. Denna handläggning af ärendet torde
emellertid icke komma att sträcka sig till berörandet af de genom
kungl. brefvet den 8 september 1882 fastställda grunder för fribiljetters
utfärdande. Med afseende härå och då förevarande fråga synes vara
af den vikt, att Riksdagen bör för Kungl. Maj:t framlägga sin mening
i ämnet, får utskottet hemställa,

Bih. till Riksd, Frot. 1803. 4 Sami. 1 Afd. 34 Raft.

3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

Ang. bristande
kontroll öfver
byggnadsarbeten
vid
Göteborgs
hospital.

att Riksdagen må i skrifvelse till Kung]. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke de af Kungl. Maj:t den 8 september
1882 fastställda grunder för utfärdande af fribiljetter
för resor å statens järnvägar må underkastas en omarbetning
i det syfte, utskottet härofvan angifvit.

Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet
anslagna medel.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 183 ocb 184 ; uti. pag. 548—551.)

Sedan 1897 års Riksdag, med bifall till Kung]. Maj:ts därom gjorda
framställning, för utvidgning af Göteborgs hospital i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med uti statsrådsprotokollet den 14 januari 1897 åberopade
ritningar på extra stat för år 1898 anvisat en summa af 64,865 kronor,
hade, enligt hvad revisorerna erinrat, Kung]. Maj:t den 28 maj 1897,
med fastställande af omförmälda ritningar, uppdragit åt medicinalstyrelsen
att gå i författning om utförande af nämnda arbeten för hospitalets
utvidgning äfvensom dess förseende med centraluppvärmning och
elektrisk belysning. Därjämte hade Kungl. Maj:t ställt ofvanberörda af
Riksdagen beviljade anslag till medicinalstyrelsens förfogande för det
därmed afsedda ändamål samt benwndigade medicinalstyrelsen att för
utförande af de öfriga arbetena, mot behörig redovisning, använda högst
100,135 kronor af förslagsanslaget till hospitals underhåll.

Medicinalstyrelsen, som under år 1898 utan åsyftadt resultat på entreprenad
utbjudit ifrågavarande arbete, hade i skrifvelse till Kungl. Maj:t
den 28 september 1900 anmält, att det finge anses som en afgjord sak,
att den af Kungl. Maj:t och Riksdagen beslutade utvidgningen af Göteborgs
hospital efter den sedan våren 1897 inträdda stegringen af alla
byggnadskostnader icke kunde utföras för den ursprungligen beräknade
summan, utan kräfde vida större belopp hvarjämte medicinalstyrelsen
framlagt en förändrad plan för ifrågavarande utvidgnings- och förbättringsarbeten
vid hospitalet. Enligt berörda plan, därtill ritningar den
4 juli 1900 uppgjorts, skulle arbetena kräfva tillsammans en summa af

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

19

276,500 kronor eller 111,500 kronor utöfver den förut för om- och tillbyggnad
af ifrågavarande hospital anvisade summan; och hade medicinalstyrelsen
hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes dels till Riksdagen aflåta
proposition om ett ytterligare anslag af 72,435 kronor till nybyggnader
vid hospitalet, dels ock utaf förslagsanslaget till hospitals underhåll
utöfver förut anvisade 100,135 kronor ställa till medicinalstyrelsens förfogande
39,065 kronor för de föreslagna förändringarnas utförande. I
enlighet med berörda hemställan hade Kungl. Maj:t aflåtit proposition till
1901 års Riksdag, som för utvidgning af Göteborgs hospital i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med omförmälda år 1900 uppgjorda ritningar
på extra stat för år 1902 anvisat, utöfver förut för hospitalets utvidgning
anslaget belopp, en summa af 72,435 kronor.

Den 9 sistlidne april hade medicinalstyrelsen med byggmästaren
G. S. Hallström afslutat kontrakt om verkställande för en summa af
170,000 kronor af vissa till ifrågavarande byggnadsföretag hörande arbeten;
och vore vid revisorernas besök på platsen desamma under utförande.

Under erinran, att 1902 års Riksdag i skrifvelse angående regleringen
af utgifterna under riksstatens fjärde hufvudtitel framhållit nödvändigheten
af att vid byggnadsföretag, för hvilka entreprenadsystemet
i större eller mindre utsträckning anlitades, en sakkunnig platskontroll
anordnades såväl för öfvervakande af själfva arbetets utförande
som för pröfning af materiali ernås beskaffenhet, hade revisorerna velat
omförmäla, att, enligt hvad vid revisorernas besök å hospitalet meddelats,
någon person icke blifvit utsedd att för det allmännas räkning
å platsen utöfva tillsyn öfver nu ifrågavarande omfattande byggnadsarbete,
öfver hvilkets utförande ingen annan kontroll alltså lärer förekommit
än den, som af den hos medicinalstyrelsen anställde biträdande
arkitekten utöfvats vid dennes tillfälliga besök å hospitalet.

Medicinalstyrelsen, som den 9 januari innevarande år häröfver afgifvit
infordradt utlåtande, har däruti hufvudsakligen anfört, att hvad
anginge gällande bestämmelser för kontroll å byggnadsföretag för statens
räkning, så stadgade Kungl. Maj:ts förordning angående statens
upphandlings- och entreprenadväsende med mera den 17 november 1893
i § 36, att den, som för statens räkning träffat aftal om arbete vore
berättigad att öfver utförandet däraf själf eller genom annan sakkunnig
och i öfrigt lämplig person öfva kontroll. Någon föreskrift, under
hvilka förhållanden särskild, ständig kontrollant skulle antagas, funnes
däri icke. Emellertid hade, beträffande de allmänna bestämmelser, hvilka
jämlikt § 7 af samma förordning skulle utöfver dess egna föreskrifter

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

iakttagas vid, bland annat, kontroll å arbete, Kungl. Maj:t genom kungörelser
den 4 juli 1889 och den 22 december 1893 förordnat, att dylika
föreskrifter skulle utfärdas af öfverintendentsembetet. Ur embetets
till åtlydnad häraf offentliggjorda bestämmelser inhämtades, att, Dom ett
byggnadsarbete är af större omfattning eller af den beskaffenhet, att
ständig tillsyn erfordras för att bevaka statens rätt i fråga om materialiernas
godhet, konstruktionens soliditet och ett oklanderligt utförande
i öfrigt, anställes en byggnadschef». Om däremot »förhållandena icke
medgifva anställning af byggnadschef, antingen till följd af bristande
medel eller af den anledning att lämplig person å orten saknas, eller
om föremålet för kontrollen är af beskaffenhet, att under viss tid levererade
materialier eller utfördt arbete är för pröfning tillgängligt och
således kan på en gång bedömas, verkställes kontrollen genom en eller
flera tillfälliga besiktning an.

Vid ifrågavarande byggnadsarbete vid Göteborgs hospital ställde
sig förhållandena på följande sätt. För att undvika rubbning i sjukvårdens
jämna gång och inskränkning under byggnadstiden uti det så
ytterst väl beliöfliga platsantalet på hospitalet hade styrelsen, i öfverensstämmelse
med den plan för utvidgningens utförande, som angifvits
i styrelsens underdåniga skrifvelse den 28 september 1900 nödgats indela
arbetet i olika perioder. Sålunda färdigbyggdes först en del lokaler,
så att de kunde mottaga patienterna från andra afdelningar, innan
dessa utrymdes för att i sin ordning ombyggas och så vidare. Härigenom
tog hela till- och ombyggnaden i anspråk vida längre tid än
eljest vore behöflig och, ehuru företaget i dess helhet vore ganska
omfattande, komme allenast en mindre del däraf att samtidigt vara under
arbete. En kontrollant med fackutbildning och med skyldighet att
ständigt vara tillstädes hade på denna plats helt visst icke kunnat erhållas
mot lägre årslön än 3,500 kronor, hvilken aflöning icke skulle stått i
rimligt förhållande till arbetets omfattning. En på platsen sig städse
uppehållande kontrollant syntes af dessa anledningar icke böra anställas.
Däremot hade styrelsen för afsigt att söka anställa en i Göteborg bosatt
arkitekt med uppgift att tidt och ofta besöka byggnadsplatsen och
hade också vidtalat lämplig person, arkitekten E. Thorburn, som redan
börjat sin verksamhet genom att å styrelsens vägnar meddela spekulerande
byggnadsentreprenörer nödiga upplysningar. Denne arkitekt
hade emellertid anhållit om entledigande från uppdraget vid samma
tid, som de sist infordrade anbuden på byggnadsarbetet till medicinalstyrelsen
inkommit. Äfven andra göteborgsarkitekter visade sig med
anledning af hospitalets för dem obekväma läge obenägna att åtaga

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

21

sig kontrollantskapet. Då härtill komme, att anbuden vore icke obetydligt
högre än man väntat, och det sålunda för medicinalstyrelsen
blefve nödvändigt att så mycket som möjligt inskränka öfriga utgifter
för byggnadsarbetet, så hade kontrollen anordnats på nedan angifna
minst kostbara sätt.

Vidkommande de höga anbuden anfördes, att byggnadsarbetet vid
Göteborgs hospital ingalunda varit lockande för byggnadsentreprenörer.
Arbetet hade ej mindre än fyra gånger blifvit utbjudet på entreprenad,
de två sista gångerna sedan ritningarna blifvit omarbetade och byggnadsanslaget
högst väsentligt höjts. Orsaken till detta för byggnadsarbetet
ogynnsamma förhållande läge väsentligen i det långa afståndet
(8 km.) emellan hospitalet och närmaste lastageplats, Göteborg, samt
däri, att landsvägen, som den enda kommunikationsleden, städse vore
i dåligt skick, hvilket förhållande naturligtvis högst betydligt ökade
byggnadskostnaden, då alla de tunga byggnadsmaterialierna, såsom
tegel, trä- och järnbjälkar, kalk med mera, måste transporteras med
fordon på denna dåliga väg. Detta missförhållande hade, som nämndt,
orsakat, att vid den slutliga kontraktsuppgörelsen med byggmästaren
G. S. Hallström om ifrågavarande arbete ej så mycket återstått af
byggnadsanslaget, att särskild kontrollant utan nödtvång borde anställas.

Kontrollen hade därför med stöd af öfverintendentsämbetets sist
åberopade anvisning anförtrotts hufvudsakligen åt medicinalstyrelsens
egen arkitekt hofintendenten A. Kumlien och både af honom utöfvats
icke, såsom, Riksdagens revisorer på platsen fått sig meddeladt, »vid
dennes tillfälliga besök å hospitalet», utan hade det skett vid för ändamålet
särskildt aflagda besök å byggnadsplatsen. Sålunda hade Kumlien
personligen afsynat och godkänt allt det tegel, som användts vid byggnadsarbetet,
likaså all sand och kalk, bestämt pålarnes längd, groflek
och antal, hvarjämte han varit närvarande vid profpålningen och vid
sina besök på det omsorgsfullaste synat de utförda abetena, som han
hittills alltid funnit vara verkställda med sakkunskap och största omsorg.
Någon anmärkning mot vare sig materialier eller arbete hade icke heller
af revisorerne framställs.

Vidare hade genast en afskrift af byggnadskontraktet tillställts
vederbörande hospitalsdirektion, som redan förut fått sig en omgångritningar
tillsänd, på det att hospitalets tjänstemän skulle komma i
tillfälle att i detalj följa arbetet. Särskildt hade sysslomannen, som
vore med byggnadsarbeten ganska förtrogen, blifvit anmodad att
dagligen tillse detsamma och att hålla kontrollanten i ständig kännedom

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

om arbetets fortgång med mera. Tid efter annan hade äfven rapporter
från sysslomannen ingått direkt till styrelsens arkitekt.

Slutligen hade styrelsens ordförande hittills en gång och dess referent
för hospitalsärenden en gång på olika tider besökt Göteborgs
hospital med anledning af de där pågående arbetena. Då det komme
till så grannlaga detaljer som värme-, vatten- och afloppsledningar skulle
styrelsen, på vanligt sätt, anlita fackkunniga personer för utöfvande af
särskild kontroll öfver dessa arbeten.

Af det anförda täcktes Kongl. Maj:t finna, att medicinalstyrelsen
vid anordnandet af kontrollen öfver byggnadsarbetena vid Göteborgs
hospital sökt iakttaga behöflig sparsamhet utan att åsidosätta hvad styrelsen
funnit vara stadgadt eller eljest af nöden för tillvaratagandet af
statens rätt och bästa.

Såsom revisorerna jämväl erinrat, har Riksdagen i skrifvelse den
15 maj 1902 framhållit nödvändigheten af att vid byggnadsföretag, för
hvilka entreprenadsystemet i större eller mindre utsträckning komme
att anlitas, en sakkunnig platskontroll måtte anordnas såväl för öfvervakande
af själfva arbetets utförande som för pröfning af materialiernas
beskaffenhet, enär endast genom en noggrann sådan tillsyn säkerhet
kunde beredas för byggnadernas soliditet och framtida bestånd.

I anslutning till den af Riksdagen sålunda uttalade åsikt, hyser
utskottet den mening, att en sakkunnig platskontrollant bort anställas
vid nu ifrågavarande omfattande byggnadsarbete, för hvilket kostnaden
beräknats uppgå till en summa af 276,500 kronor. Det öfvervakande,
som, enligt hvad medicinalstyrelsen angifvit, utförts af sysslomannen
vid hospitalet, men hvarom något uppdrag, enligt hvad utskottet inhämtat,
icke lärer blifvit honom af styrelsen lämnadt, synes, enligt utskottets
förmenande, icke hafva varit tillfyllestgörande, enär sysslomannen,
i saknad af sådant uppdrag, icke egt befogenhet att göra sin
mening gällande i fråga om byggnadsarbetets utförande. Ett noggrannare
öfvervakande af ifrågavarande byggnadsföretag synes i öfrigt
vara af så mycket större behof påkalladt, som, enligt hvad af en annan
utaf revisorerna gjord framställning framgår, hospitalsdirektionen, hvilkens
sammanträden i regel hållas i Göteborg, ytterst sällan lärer besöka
hospitalet och den tillsyn öfver arbetena, som möjligen skulle
kunnat utöfvas af direktionens ledamöter, sålunda icke är att påräkna.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med afseende å vikten
af att effektiv kontroll anordnas vid de byggnadsarbeten, som för statens
räkning på entreprenad utföras, får utskottet hemställa,

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

23

att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke en kontrollant må anställas för att å
statens vägnar öfvervaka de pågående byggnadsarbetena
vid Göteborgs hospital samt, därest en sådan
kontrollants anställande befmues erforderligt, därom
lämna vederbörande förständigande.

Statskontoret.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 202—204; uti. pag. 551—596.)

I fråga om de af räntmästaren Fahle Fougberg föröfvade förfalskningar
af statskontorets assignationer på riksbanken hafva revisorerne
gjort följande framställning.

»Vid den jämförelse af räntekammarens bankräkning med riksbankens
räkenskaper, som, efter det räntmästaren Fahle Fougberg den
24 juni innevarande år aflidit, verkstäldes den 8 därpåföljande augusti,
upptäcktes, att statskontorets assignation n:o 682 af den 4 sistlidna
juni, som i räntekammaren bokförts med 9,000 kronor, lydde å 90,000
kronor, till hvilket belopp den jemväl blifvit upptagen i Riksbankens
räkenskaper.

I anledning häraf uppdrog statskontoret åt två tjänstemän inom
verket att ofördröjligen göra erforderlig utredning och därom till statskontoret
inkomma med berättelse. Vid den undersökning, som sålunda
verkställdes och som bestod däruti, att de å räntekammaren från ingången
af år 1886, då räntmästaren Fougberg tillträdde räntmästaretjensten,
förda räkenskaper öfver såväl statskontorets assignationer å
dess räkning i Riksbanken som ock å samma räkning verkställda insättningar
jämfördes med riksbankens motsvarande räkenskaper, befanns,
att å tre särskilda under åren 1887 och 1888 dagtecknade assignationer,
som icke voro i statskontoret bokförda, utbetalts tillsammans 30,862 kronor
81 öre samt att genom inlösen i riksbanken af 13 assignationer, hvilka
genom ändring af summorna kommit att vid företeendet i banken lyda

Ang. räntmästaren
F.
Fougbergs förfalskningar

af statskontorets
assignationer.

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

å högre belopp än de, hvarå assignationerna af statskontoret utfärdats,
under tiden från den 23 oktober 1888 till den 5 juni 1902 utbetalts

323.000 kronor mera än som från statskontoret utassignerats, däraf

45.000 kronor under revisionsåret.

Det sammanlagda beloppet af hvad från statskontorets räkning i
riksbanken för mycket utbetalts under denna tid skulle alltså uppgå
till 353,862 kronor 81 öre. En af förste revisorn i statskontoret M.
Rystedt gjord uträkning, hvilken varit för revisorerna tillgänglig, angifver
emellertid berörda brist uppgå till 362,899 kronor 69 öre; och
iärer, sedan ytterligare en af Fougberg förändrad assignation numera
i riksbanken upptäckts, den sistnämnda siffran kunna antagas vara den
riktiga.

Af tillgängliga handlingar hafva revisorerne inhämtat,

att, på grund af den för statskontoret gällande, den 31 december
1879 utfärdade arbetsordning, räntmästaren själf minst en gång hvar
tredje månad med hvarandra jämfört sin egen journal öfver insättningar
och assignation er samt riksbankens räkning deröfver;

att det enligt instruktionen för statskontoret af den 8 december 1876
åligger ämbetsverkets utgiftsbyrå att uppsätta anvisningarna å från denna
byrå utanordnade utgiftsbelopp samt att dem expediera medelst deras
öfverlämnande till räntmästaren och att enahanda föreskift är gifven för
inkomst-, fond- och stämpelbyrån beträffande assignationer, som afse
utgifter, hvilkas ombesörjande åligger denna byrå, men att redan från
och med det, att den nya instruktionen den 1 januari 1877 trädde i
kraft, nämnda bestämmelse på sådant sätt tillämpats, att en amanuens
anstälts å räntekammaren såsom representant för de båda byråerna,
hvilken amanuens för dessas räkning uppsätter och expedierar anordningarna;
samt

att, enligt hvad i en den 19 sistlidne september i omförmälda sak
afgifven polisrapport meddelas, Fougberg själf utskrifvit samtliga ofvannämnda
förändrade assignationer.

Häraf synes framgå, att de i gällande instruktion och arbetsordning
utfärdade föreskrifter för uppsättandet och expedierandet af assignationer
inom statskontoret icke vederbörligen iakttagits.

I förenämnda polisrapport meddelas vidare, att verificerandet inför
kammarrätten af statskontorets innestående behållning i riksbanken
skett genom ett bankbesked, utfärdadt af vederbörande tjänsteman i
riksbankens hufvudkontor; och då detta bankbesked utvisat annat belopp
än behållningen enligt räntekammarens riktigt uppgjorda hufvudbok
borde vara, hade Fougberg i nämnda bankbesked med sin egen

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

25

stil skrifvit en förklaring, gående ut på, att ett större eller mindre
antal assignationer varit vid årsskiftet utelöpande, hvilka assignationers
belopp delvis varit fingerade med ungefär de förskingrade
beloppen.

I sammanhang härmed få revisorerna meddela, att enligt lämnade
upplysningar vid räntekammarens hufvudbok bifogas årligen en af räntmästaren
upprättad uppgift om den mellan statskontorets och riksbankens
räkenskapsföringar vid räkenskapsårets slut befintliga skiljaktighet
i afseende å statskontorets hos riksbanken innestående behållning,
hvilken skiljaktighet kan bero på dels att af statskontoret utfärdade
assignationer icke blifvit före räkenskapsårets slut i riksbanken
till inlösen företedda, dels att bevis om i riksbanken eller dess afdelningskontor
insatta belopp icke blifvit i statskontoret under samma
räkenskapsår bokförda och dels att af länsstyrelserna utfärdade assignationer
blifvit af riksbanken eller dess afdelningskontor under år etinlösta,
hvilka assignationers belopp först påföljande året i statskontoret bokförts.
Åt dessa skiljaktigheter, hvilka synas hafva blifvit i Fougbergs
förenämnda vid hufvudboken fogade uppgift konstruerade för att dölja
förfalskningarna och hvilka skiljaktigheter gifvetvis äga lika stor betydelse
som inkomst- och utgiftsposterna, synas vederbörande revisorer
i kammarrätten icke hafva ägnat någon uppmärksamhet.

I en till Kungl. Maj:t den 26 sistlidna september aflåten skrifvelse
har statskontoret anmält, att ämbetsverket, med anledning af hvad i
omförmälda hänseende förekommit, ansett sig böra vidtaga åtskilliga
förändringar i arbetssättet å räntekammaren samt inkomst- och utgiftsbyråerna
i syfte att åstadkomma en fortgående och mera ingående kontroll
af kassarörelsen.

Därjämte har statskontoret, enligt hvad i samma skrifvelse vidare
meddelats, uppdragit åt förste revisorn M. Rystedt att utarbeta och till
statskontorets pröfning framlägga förslag till nytt formulär för räntekammarens
hufvudbok.

Enligt kungl. bref den 26 september innevarande år har Kungl.
Maj:t, sedan för Kongl. Maj:t blifvit erinradt, att nuvarande föreskrifter
om sammanförande i statskontoret af de olika ämbetsverkens räkenskaper
icke mer syntes fullt tillfredsställande, särskildt med hänsyn till
behöfligheten af att en i möjligaste mån fullständig kontroll öfver statsräkenshapen
måtte kunna vinnas, uppdragit åt presidenten m. m.
friherre A. L. E. Åkerhielm, generaldirektören m. m. grefve H. Hansson
Wachtmeister och fullmäktigen i Riksbanken m. m. friherre B.

Hili. till Riksd. Prat. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 34 lläft. 4

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

K. J. Langenskiöld att afgifva yttrande om de ändringar i nu gällande
bestämmelser rörande bokföringen i statskontoret, hvilka kunde anses
påkallade, äfvensom framställa förslag om sådana ändringar i de särskilda
ämbetsverkens bokföring, som kunde föranledas af en föreslagen
ändrad och utvidgad bokföring i statskontoret.

Hvad sålunda förekommit hafva revisorerna velat för Riksdagen
omförmäla; och föreställa sig revisorerna, att ytterligare utredning om
i hvad mån de begångna förfalskningarna underlättats genom försummadt
iakttagande af gällande kontrollföreskrifter, icke kommer att
uteblifva.»

Beträffande denna framställning har statskontoret i infordradt utlåtande
af den 8 januari innevarande år anfört följande.

I anledning af revisorernas uttalanden ansåge statskontoret sig endast
hafva att utlåta sig beträffande det, som ginge ut på att vid uppsättandet
och expedierandet af statskontorets assignationer gällande
föreskrifter skulle hafva blifvit eftersatte. Då statskontoret redan vid
sin den 26 september 1902 till Kungl. Maj:t aflåtna och i revisorernas
berättelse omförmälda underdåniga skrifvelse angående de upptäckta
förfalskningarna fogat polisrapporten och för egen del meddelat en utförlig
redogörelse i ämnet, hade statskontoret nu icke något vidare att
tillägga än att, såsom revisorerna upplyst, efter det statskontorets nyssnämnda
underdåniga skrifvelse aflåtits, ytterligare en förfalskad assignation
upptäckts, hvarigenom summan af de förfalskade beloppen uppginge
till 362,899 kronor 69 öre och således förklarade skiljaktigheten
mellan statskontorets och riksbankens räkenskaper; och då statskontoret
därjämte, dels i samma skrifvelse, dels ock i skrifvelse af den
20 november 1902 redogjort för de förändrade åtgärder i fråga om
assigneringsväsendets anordnande och kontrollen öfver kassan, hvartill
de upptäckta assignationsförfalskningarna ansetts gifva anledning, ville
statskontoret nu inskränka sig till ett åberopande af innehållet i ämbetsverkets
nyssnämnda skrifvelser, af hvilka äfvensom af Kungl. Maj:ts
den 5 december 1902 hit aflåtna nådiga bref angående anvisande af
medel till ökning af arbetskrafterna inom statskontoret styrkta afskrifter
bifogades.

Kammarrätten har med anledning af revisorernas ifrågavarande
yttrande i utlåtande af den 9 sistlidne januari anfört, att då kammarrätten
på grund af sin ämbetsställning icke borde i nu förevarande
ärende uttala sig angående det sätt, hvarpå vederbörande i ämbete -

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

27

verket anställde revisionstjänstemän fullgjort sin granskningsplikt i det
hänseende, hvarom nu vore fråga, hade kammarrätten uppfattat den
nådiga remissen såsom allenast åsyftande dels att införskaffa möjligen
erforderlig ytterligare utredning rörande sättet för redovisandet af
ifrågavarande medel och den granskning denna redovisning härstädes
undergått och dels att bereda den revisionstjänstemän, hvilken haft att
granska de statskontorets räkenskaper, som jämväl varit föremål för
Riksdagens ofvanbemälte revisorers behandling, tillfälle att i ärendet
afgifva yttrande.

I öfverenstämmelse med denna uppfattning hade kammarrätten
infordrat yttrande från revisoren C. H. von der Burg, som granskat
statskontorets räkenskaper för år 1901, samt från sin revisionsafdelnings
tredje kontor.

Revisoren von der Burgs yttrande, till hvilket revisionsafdelningens
tredje kontor hänvisat, är af följande lydelse.

»Det har icke ens uppgifvits, att räntmästaren tillgripit eller brustit
i redovisning af allmänna medel, som varit honom anförtrodda, utan
de tillgripna penningarne hafva stått under kungl. statskontorets förvaltning
och varit på dess räkning i riksbanken insatta, ett förfaringssätt,
som väl allmänt ansetts innebära en fullt betryggande garanti jämväl
mot medlens disponerande af obehörig person.

Enligt vid kungl. statskontorets räkenskaper fogade bankattester
utgjorde kungl. statskontorets fordran i riksbanken vid räkenskapsårets
ingång kronor 15,191,082:51, men enligt kungl. statskontorets
räkensksper allenast kronor 14,289,177:40, således enligt officiella intyg
ett öfverskott i riksbanken af kronor 901,905: il. Till förklarande
deraf, att enligt bankbevisen större belopp innestått å kungl. statskontorets
räkning i riksbanken än kungl. statskontorets verkliga fordran,
innehåller en anteckning vid 1900 års räkenskaper, att detta öfverskott
bestått af »i riksbanken utelöpande assignationer». Vid 1901 års
slut utgjorde behållningen i riksbanken enligt intyg från banken kronor
13,157,166:85, hvaremot enligt räkenskaperna kungl. statskontorets
fordran hos riksbanken vid samma tidpunkt utgjorde endast kronor
12,881,912: 85. Äfven här förekommer således, att å kungl. statskontorets
räkning i riksbanken innestått större belopp än kungl.
statskontorets verkliga fordran, och skulle öfverskottet, kronor 275,254:—,
motsvara skilnaden mellan de »vid 1901 års slut i riksbanken utelöpande
assignationer» och »i afdelningskontoren afförda, men i kungl.
statskoret utelöpande dragningar».

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

De kungl. statskontorets räkenskaper, som lämnas till kungl.
kammarrätten för granskning, innehålla icke någon vidare redogörelse
för kungl. statskontorets transaktioner med riksbanken än summarisk
uppgift å de under kungl. statskontorets förvaltning ställda medel,
som vid räkenskapsårets början och slut varit i riksbanken innestående.
Det har ålegat revisionen att vid granskningen af räkenskaperna tillse,
det utbalanserad behållning blifvit styrkt genom bankbesked och inventeringsinstrument,
hvaremot det legat utom revisionens befogenhet att
verkställa den kontroll, som endast genom behörig inventering och
undersökning af kungl. statskontorets bankräkning kunnat åstadkommas,
och hvarförutan tillgreppen icke kunnat upptäckas. Revisionen
har haft att lita till ofvannämnda bankbevis och räkenskaperna bifogadt
utdrag af protokollet angående verkställd och af kungl. statskontoret
utan anmärkning lämnad inventering. Visserligen innehåller
protokollet icke uttryckligen, att behörig kontroll å kungl. statskontorets
anvisningsrörelse vid inventeringen ägt rum; men det har desto
mindre kunnat antagas, att den i 12 § af kungl. statskontorets instruktion
föreskrifna kontroll blifvit i en så väsentlig del åsidosatt, som
inventeringen i dylikt fall varit utan ändamål.

Styrkt afskrift af de anmärkningar, som under granskning af
ifrågavarande räkenskaper uppkommit, får jag härmed vördsamt öfverlämua».

Vid granskning inom kammarrätten af statskontorets räkenskaper
för år 1901 hafva framställts två anmärkningar, af hvilka den första,
som berör nu ifrågavarande ämne, har följande lydelse:

»Vid jämförelse mellan kungl. statskontorets räkenskaper och de
vid »räntekammarens hufvudbok» fogade bevis från riksbanken befinnes,
att vid 1901 års slut kungl. statskontorets i riksbanken innestående
behållning enligt bankens bevis uppgått till kronor 13,157,166:85,
under det samma behållning enligt kungl. statskontorets räkenskaper
utgjort allenast kronor 12,881,912: 85; men enligt en vid räkenskaperna
fogad utredning skulle behållningen i banken dels ökas med kronor
169,985: 03, utgörande beloppet af »\ afdelningskontoren alförda, men i
kungl. statskontoret utelöpande dragningar», dels ock minskas med
kronor 445,239: 03, utgörande summan af de »vid 1901 års slut i riksbanken
utelöpande assignationer».

Enär vid en, på grund af föreskriften i § 12 af nådiga instruktionen
för kungl. statskontoret den 31 december 1901 verkställd och

Statsutskottets Utlåtande N-.o 48.

29

i kungl. statskontoret enligt räkenskaperna bifogadt utdrag af dess
protokoll samma dag anmäld inventering icke lärer hafva förekommit
någon undersökning rörande de af räntmästaren mottagna anvisningar
och ej heller rörande andra kontanta medel än den s. k. handkassan,
samt vid sådant förhållande riktigheten af ofvan omförmälda utredning
icke kan anses styrkt, begäres upplysning huruvida de i samma utredning
lämnade uppgifter äro med verkliga förhållandena öfverensstämmande
eller, därest desamma i ett eller flere afseenden äro felaktiga,
uppgift å felens storlek och beskaffenhet».

Sedan kammarrätten med skrifvelse den 18 december 1902 till
statskontoret öfverlämnat ofvan berörda två anmärkningar samt därvid
anmodat statskontoret att infordra och till kammarrätten insända vederbörandes
förklaringar öfver anmärkningarna, har statskontoret i skrifvelse
den 29 januari innevarande år beträffande den första anmärkningspunkten
anfört, att af det öfverlämnade anmärkningsmemorialet
inhämtats, att af de båda anmärkningarna åtminstore den ena afsåge
den hufvudredogörelse för statskontorets kassaförvaltning, som benämndes
räntekammarens hufvudbok och enligt den för statskontoret
gällande instruktion skulle upprättas af räntmästaren, hvilken tjänsteman
ensam vore för nämnda redogörelses riktighet ansvarig; och vore
den räkenskap, hvarom nu vore fråga, upprättad och underskrifven af
den under förlidet år aflidne räntmästaren Fahle Fougberg. De framställda
anmärkningarna hade emellertid varit utställda till förklaring af
nuvarande räntmästaren i statskontoret E. af Sillen, hvilkens i anledning
däraf afgifna, å anmärkningsmemorialet tecknade förklaringar bifogats
statskontorets nu ifrågavarande skrifvelse; och ansåge sig statskontoret
till hvad dessa förklaringar innehölle böra för egen del anföra
följande.

I den första anmärkningspunkten hade begärts upplysning, huruvida
de i räntmästaren Fougbergs vid hufvudboken fogade utredning
lämnade uppgifter till förklarande af den skiljaktighet i afseende å
beloppet af statskontorets i riksbanken innestående behållning vid
räkenskapsårets slut, som förefunnes mellan ett af riksbanken härom
meddeladt besked och nämnda hufvudbok »äro med verkliga förhållandena
öfverensstämmande eller, därest desamma i ett eller flere afseenden
vore felaktiga, uppgift å felens storlek och beskaffenhet».

Utan att fästa sig vid det egendomliga förhållande, att en revision
begärde upplysning hos den räkenskapsförare, hvars uppgifters riktighet
skulle af revisionen kontrolleras, huruvida samma uppgifter vore med

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

verkliga förhållandet öfverensstämmande, ville statskontoret meddela,
att statskontoret redan under september månad 1902 hos Kungl. Maj:t
gjort anmälan, att i afseende å ämbetsverkets giroräkning hos riksbanken
vissa skiljaktigheter mellan statskontorets och riksbankens
räkenskaper uppdagats samt att dessa skiljaktigheter berodde på förfalskningar
af åtskilliga statskontorets å riksbanken utställda assignationer,
hvarom polisundersökning hållits; och hade denna undersökninglämnat
det resultat, att ofvanbemälde Fougberg måste antagas hafva
gjort sig skyldig till dessa förfalskningsbrott, till följd hvaraf också i
Fougbergs nu pågående urarfvokonkurs bevakning ägt rum för den
fordran, som statsverket i anledning af meranämnda förfalskningar
skulle kunna anses äga i Fougbergs dödsbo.

Räntmästaren af Silléns förklaring öfver nu omförmälda anmärkningspunkt
är af följande lydelse:

»Ehuru jag, som den 12 september 1902 utnämndes till räntmästare
i kungl. statskontoret, icke kan anse mig ansvarig för en af min företrädare
för år 1901 afgifven räkenskap, finner jag mig dock, i anledning
af motstående anmärkningspunkt, böra hänvisa till en af förste
revisorn ra. m. M. Rystedt den 20 september 1902 i ämnet afgifven
utredning, hvilken härmed bifogas.»

Härefter hafva från kammarrättens revisionsafdelning afgifvits följande
påminnelser.

»l:o. Kungl. statskontoret finner det egendomligt, att revisionen
begär en upplysning hos den räkenskapsförare, hvars uppgifters riktighet
skall af revisionen kontrolleras. Härvid är emellertid att erinra,
dels att anmärkningen i fråga utställts till förklarande af vederbörande,
men alls icke, såsom kungl. statskontoret synes föreställa sig, till förklarande
af den räkenskapsförare, hvars uppgifter skola kontrolleras,
dels att det vid räkenskapsgranskning alltjämt förekommer, att upplysningar
på begäran lämnas af vederbörande räkenskapsförare och
beledsagas af yttrande från hans öfverordnade, dels ock slutligen, att
i nu förevarande fall begärd utredning omöjligen kunnat åstadkommas
annat än hos kungl. statskontoret. Att revisionen icke utställt anmärkningen
till förklarande af den statskommissarie, som haft att genom
de i 12 § af kungl. statskontorets instruktion föreskrifna inventeringar
utöfva kontroll öfver räntmästaren, har sin förklaring i § 1 af den för
kung], kammarräten gällande instruktion, enligt hvilken det ligger utom
kungl kammarrättens befogenhet att begära någon som helst förklaring
från en ledamot i ett af rikets f. d. kollegier. Att för framtvingande
af en sådan förklaring tillgripa den i kungl. kammarrättens instruktion

Statsutskottets Utlåtande N.-o 48.

31

anvisade utvägen, handlingarnas öfverlämnande till justitiekanslersembetet,
ansåg revisionen icke erforderligt, då den antog, att kungl.
statskontoret skulle låta sig angeläget vara att i detta fall prestera en
åtminstone i formelt hänseende tillfredsställande förklaring. Så har
emellertid ej skett, utan förklaringen har af kungl. statskontoret affordrats
den efter Fougberg tillsatte räntmästaren, som lämnat upplysning om
dagen, då han till sysslan utnämndes, samt hänvisat till en af annan
tjänsteman inom verket afgifven promemoria rörande storleken af det
belopp Fougberg tillgripit. På besvarande af den i anmärkningen
framställda frågan, huruvida eller i hvad mån den vid räkenskapen
fogade s. k. konklusionen vore oriktig, har däremot hvarken den af
kungl. statskontoret utvalde förklaranden eller kungl. statskontoret
själft inlåtit sig, ej häller har med ett enda ord bemötts hvad i
anmärkningen anförts därom, att inventering hos räntmästaren icke
verkställts i sådan omfattning, som kungl. statskontorets instruktion
föreskrifver. De vid räkenskapen fogade bankbesked utvisa kungl.
statskontorets fordran hos riksbanken den 31 december 1901, men
räkenskapen har icke afslutats med samma dag, utan omfattar äfven
senare transaktioner med riksbanken. Genom ett sådant förfaringssätt
måste uppkomma en skillnad mellan det i räkenskapen utbalanserade
beloppet af kungl. statskontorets fordran hos riksbanken och samma
fordran sådan den i verkligheten var. Att utanför det redovisande
verket ingå i granskning af denna skillnad är fullkomligt ändamålslöst,
då all för en dylik granskning erforderlig materiel finnes hos det
redovisande verket. När t. ex. räntekammarens hufvudbok under benämningen
utelöpande assignationer ( = till innehafvaren ställda, vid
anfordran betalbara anvisningar å kungl. statskontorets räkning med
riksbanken) meddelar en lång lista af nakna siffertal, är det helt enkelt
ogörligt att utom kungl. statskontoret förvissa sig om riktigheten
af de uppgifna posterna; man kommer i fråga om dem icke längre än
till antaganden, grundade på de särskilda posternas storlek. Kontrollerandet
af deBsa poster måste ske vid de inventeringar, som finnas föreskrifna
i 12 § af kungl. statskontorets instruktion. Vid en sådan inventering,
som faller utom revisionens befogenhet att verkställa, åligger
det in vente rings förrättaren att bland annat undersöka ej mindre nummer,
antal och valör af de till räntmästaren lämnade assignationerna, än
äfven huruvida desamma blifvit af riksbanken inlösta eller, där så ej
skett, finnas i förvar hos räntmästaren. Denna undersökning åter förutsätter
med nödvändighet tillgång till kungl. statskontorets räkning
med riksbanken, hvadan, om inventering i behörig ordning ägt rum,

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

Fougbergs förfalskningar af assignationerna i och med detsamma skulle
hafva upptäckts och icke kunnat, såsom nu skett, fortgå under många
år. En sådan inventering däremot, som hos räntmästaren ägt rum och
som helt enkelt, lärer hafva bestått däri, att inventeringsförrättaren uppräknat
den s. k. handkassan, 10,000 kronor, utan att fästa någon
uppmärksamhet vare sig vid räkningen med riksbanken, därå millioner
kronor innestått, eller vid de till hundratusentals kronor uppgående
assignationerna, kan uppenbarligen imder inga förhållanden betraktas
annat än som en ren meningslöshet. Tack vare ett sådant sedan
gammalt användt och för Fougberg väl kändt sätt att inventera, har
det för honom varit lätt att dölja tillgreppen, och någon fara för upptäckt
vid räkenskapernas granskning löpte han ej, enär upptäckten
helt enkelt icke kunde göras vid räkenskapsgranskningen hos kung],
kammarrätten, ett förhållande, som ytterligare belyses i närlagda af
undertecknad von der Burg den 31 december 1902 afgifna yttrande.

För att räkenskapen skall kunna i hvad beträffar utbalanserad behållning
kontrolleras, erfordras,

att i kungl. statskontoret behörigen iakttagas de i 12 § af dess
instruktion meddelade föreskrifter om inventering,

samt att föreskrift meddelas därom, att inventering och afslutning
af kungl. statskontorets räkenskaper skall äga rum just vid den tidpunkt,
då redovisningsperioden utlöper.

Då emellertid skälig anledning förefinnes antaga, det erfoderliga
föreskrifter för vinnande af framtida rättelse i berörda hänseenden
komma att utfärdas, anser sig revisionen icke böra framställa något
yrkande.»

Såvidt utskottet kunnat inhämta, har statskontorets ofvan omförmälda
den 26 september 1902 till Kungl. Maj:t aflåtna, af statsrevisorerna
åberopade skrifvelse med anmälan om räntmästaren Fougbergs
försnillningar och de förändringar i arbetssättet inom statskontoret, som
ämbetsverket ansett sig böra vidtaga för åstadkommande af en fortgående
och mera ingående kontroll å kassarörelsen, icke föranledt någon
särskild åtgärd från Kungl. Maj:ts sida, och af hvad ofvan meddelats
framgår, att vederbörande revisor i kammarrätten icke ansett sig böra
framställa något yrkande rörande den i anmärkningsväg väckta frågan
om sättet för verkställande af den i § 12 af instruktionen för statskontoret
af den 8 december 1876 föreskrifna inventering.

Då vid sådant förhållande måste antagas, att vidare åtgärder i
förenämnda ärenden icke komma att vidtagas och att följaktligen den

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

33

af revisorerna förutsatta ytterligare utredning om, i hvad mån de af
Fougberg begångna förfalskningarna underlättats genom försummadt
iakttagande af gällande kontrollföreskrifter, icke kommer att utan åtgörande
från Riksdagens sida blifva åvägabragt, föranledes utskottet,
som velat uttala den mening, att en mera ingripande revision torde
hafva kunnat förebygga dessa förfalskningars upprepande, hemställa,

att Riksdagen, med anledning af revisorernas
förevarande framställning, må i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning, om och i hvad mån vederbörande tjänstemäns
försummelse att iakttaga gällande föreskrifter
må hafva möjliggjort ofvannämnda förfalskningars
föröfvande.

Tullverket.

§ 7.

(Rot. ber. pag. 225; uti. pag. 602—GOd).

Enligt hvad revisorerna erinrat hade 1898 års statsrevisorer, hvilka
besökt nedannämnda af ttdlverket disponerade lokaler i Stockholm,
nämligen:

tullhusbyggnaden vid Skeppsbron,
tullpaviljongerna vid Skeppsbron,
tullhuset vid Blasieholmen,
tullhuset vid Riddarholmen, och
tullhuset vid Stadsgården

meddelat, att de icke haft något att erinra i afseende å de för generaltullstyrelsen
upplåtna lokaler, men däremot funnit de öfriga lokalerna
i allmänhet vara i afseende å utrymmet otillräckliga och otillfredsställande.
Särskildt anmärkningsvärd hade bristen på utrymme synts vara
i tullkammaren, uppbördskontoret, kassörskontoret, packhusset, tullpaviljongerna
vid Skeppsbron och tullhuset i Stadsgården.

Revisorerna, som äfven år 1902 besökt tullverkots lokaler vid
Skeppsbron, hade funnit dem fortfarande gifva anledning till samma
Bih. till Riksd. Vrot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 34 Haft. 5

Ang. tullverkets
lokaler
i Stockholm.

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

anmärkning i afseende å bristande utrymme, som af 1898 års revisorer
framställdes. Däremot hade revisorerna vid besök å tullhuset i Stadsgården
funnit denna byggnad, som under senare åren betydligt utvidgats,
icke gifva anledning till någon erinran i berörda afseende.

I häröfver den 12 januari innevarande år afgifvet utlåtande har
generaltullstyrelsen anfört, att redan innan 1898 års statsrevisorer framställt
sina ovanberörda anmärkningar, hade generaltullstyrelsen den 3
oktober 1898 i skrifvelse till Stockholms stadsfullmägtige anhållit, att
åtgärder måtte vidtagas för beredande af ökadt utrymme åt härvarande
lokaltullförvaltningsafdelningar och Stockholms rådstufvurätts afdelning
för tullmål m. m., och, sedan med anledning häraf delegerade blifvit
utsedde att deltaga uti ifrågavarande ärendes utredning, hade — såsom
revisorerna jämväl angifvit — i fråga om tullverkets lokaler i Stadsgården
åtskilliga såväl byggnads- som inredningsarbeten blifvit vidtagna,
af beskaffenhet att dessa lokaler kunde anses motsvara åtminstone det
nuvarande behofvet.

Beträffande åter tallverkets lokaler vid Skeppsbron hade erforderliga
åtgärder för beredande af tillräckligt utrymme ännu icke af staden
vidtagits. Väl hade vissa af dessa lokaler provisoriskt i någon mån
utvidgats genom de förändringar i inredningen, som kunnat verkställas,
efter det för tullverkets begagnande ett par mindre lägenheter blifvit
förhyrda i en intill stora tullhuset belägen, enskild person tillhörig
egendom vid Skeppsbron, men packhuslokalerna, i hvilka behofvet af
ökadt utrymme vore mest kännbart, hade icke på annat sätt utvidgats,
än att en ny afvisiteringslokal för med ångbåt ankommande passagerares
effekter blifvit inredd i den så kallade norra paviljongen.

Då sålunda tullverkets expeditions- och packhuslokaler vid Skeppsbron
fortfarande vore till utrymmet otillräckliga och otidsenliga, hade
styrelsen hos öfverståthållareämbetet anhållit om upplysning, huru långt
den genom styrelsens berörda skrifvelse den 3 oktober 1898 väckta
frågan om afhjälpande af dessa olägenheter fortskridit.

Af de från öfverståthållareämbetet i anledning häraf till styrelsen
öfversända handlingar hade inhämtats, att för beredande af ökadt utrymme
åt lokaltullförvaltningsafdelningarna vid Skeppsbron ej vidtagits
andra åtgärder än de af styrelsen här ofvan omförmälda. På grund
häraf hade styrelsen uti skrifvelse denna dag till öfverståthållareämbetet
anhållit, att ämbetet måtte hos vederbörande göra framställning därom,
att fullständigt förslag till rymliga och tidsenliga packhus- och expeditionslokaler
för tullverkets lokalförvaltningsafdelningar vid Skeppsbron

Statsutskottets Utlåtande N:o 48. 35

här i staden ble{Ve med snaraste ntarbetadt och till styrelsenspröfning
öfverlämnadt.

Då sålunda med anledning af revisorernas förenämnda framställning
generaltullstyrelsen vidtagit åtgärd för åstadkommande af rymliga
och tidsenliga lokaler för tullverkets lokalförvaltning vid Skeppsbron,
har utskottet, som antager, att Stockholms stad icke skall underlåta
att draga försorg om de anordningar, hvilka d.et tillkommer
staden att i nämnda afseende utföra, endast velat hvad i detta ärende
förekommit för Riksdagen

omförmäla.

§ 8-

(Rev. ber. pag. 465; uti. pag. 611—619.)

Vid den af revisorerna verkställda granskningen af statsverkets
räkenskaper hade, enligt hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas,
revisorerna funnit, att i många fall mer eller mindre betydande belopp
varit vid räkenskapsårets slut hos vederbörande redogörare innestående,
utan att vid räkenskapen varit fogadt intyg om kassabehållningens
befintlighet. Med anledning häraf hade revisorerna velat framhålla önskvärdheten
af, att en allmän föreskrift meddelades därom, att vid räkenskapsårets
slut inventering skulle äga rum hos alla dem, som till redovisning
emottagit allmänna medel, samt att vid räkenskapen skulle biläggas
en öfver denna inventering i behörig ordning upprättad handling,
utvisande, att den kassabehållning, som enligt räkenskapen bort finnas, blifvit
vederbörligen företedd.

I häröfver afgifvet gemensamt utlåtande af den 12 januari innevarande
år hafva statskontoret och kammarrätten, efter infordrande af
yttranden från kammarrättens revisionsafdelnings samtliga kontor, hufvudsakligen
anfört, att ämbetsverken, lika med Riksdagens revisorer, ansåge
det vara af vikt för kontrollen öfver allmänna kassors och fonders
förvaltning, att inventering vid räkenskapsårets slut ägde rum hos hvarje
redogörare för verk eller inrättning, hvars räkenskap för granskning inginge
till kammarrätten, och att den i räkenskapen upptagna kassabehåll -

Ang. inventeringen
af
allmänna
kassor och
fonder.

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

ningens befintlighet genom ett i behörig ordning affattadt inventeringsinstrument
vederbörligen styrktes. För åtskilliga förvaltande myndigheter
hade, såsom ock i de bifogade yttrandena blifvit erinradt, i särskilda författningar
bestämmelser meddelats angående kassainventering, om än
desamma icke alltid afsett att konstatera kassabehållningen vid räkenskapsårets
utgång och icke heller eljest fullt motsvarade de af Riksdagens
revisorer nu ifrågasatta. I en del fall har äfven kammarrätten, med
föranledande af anmärkningar, som vid räkenskapsgranskningen framställts
af kammarrättens revision, anmodat vederbörande myndighet att
vidtaga anordningar i det af Riksdagens revisorer angifna syftet.

Att behof af föreskrifter i ämnet, utöfver de nu gällande, förelåge,
syntes emellertid vara af erfarenheten ådagalagdt. På den närmare utredning,
som, i händelse den nu föreliggande framställningen vunne
afseende, torde komma att af Kongl. Maj:t anbefallas, finge dock bero,
huruvida dessa föreskrifter borde inrymmas i en allmän författning,
eller om, med afseende å rådande skiljaktigheter i de medelförvaltande
myndigheternas organisation och de olika anordningar för inventeringen,
som däraf kunde påkallas, särskilda föreskrifter borde meddelas för en
hvar eller för grupper af de ifrågavarande myndigheterna, livilka ock,
i den mån så kunde befinnas erforderligt, först borde lämnas tillfälle
att yttra sig.

Då det af revisorerna i förevarande ämne framställda förslag,
hvilket blifvit af ämbetsverken förordadt, synes vara ägnadt att afhjälpa
en nu förefintlig brist i redovisningen af och kontrollen öfver allmänna
kassors och fonders förvaltning, får utskottet, som alltså finner sig
böra biträda samma förslag, hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning
i ämnet, utfärda föreskrifter om, att inventering
skall vid räkenskapsårets slut äga rum hos hvarje
redogörare för verk eller inrättning, hvars räkenskap
för granskning skall öfverlämnas till kammarrätten,
samt att den i räkenskapen upptagna kassabehållningens
befintlighet skall styrkas genom ett i behörig
ordning affattadt inventeringsinstrument, hvilket bifogas
räkenskapen.

Statsutskottets Utlåtande N:o 48.

37

§ 9.

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerna anmäldt och erinradt, har
utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernas framställning
berört, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara af vederbörandes
utlåtande nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vikt, att,
oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens
åtgärd bort af förhållandena föranledas, dels slutligen icke hafva varit
af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; hvilket
utskottet skolat för Riksdagen

anmäla.

Stockholm den 17 april 1903.

På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.

Herr I. Månsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
förestående ärendes behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 34 Haft.

G