4

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

>:<> 45.

Ank. till Riksd. kansli den 27 mars 1903, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående inlösningspriset å
till statsverket hembjudna frälseräntor m. m.

(I. A.)

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottets förberedande
behandling hänvisad motion (n:o 6) har herr J. Bengtsson i
Bjernalt, förutom den i utskottets utlåtande n:o 44 omförmälda hemställan
i fråga om förlängd tid för inlösande af skattefrälseräntor,
föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta, dels att de frälseräntor,
hvilka det jämlikt gällande författningar ålåge statsverket att
inlösa, skulle, sedan deras värde efter det vid tiden för räntornas hembud
till statsverket senast fastställda årsmarkegångspris med tillagd
forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre
kubikfoten för hafre blifvit kapitaliseradt efter fyra för hundrade, inlösas
med det sålunda erhållna kapitalbelopp.

I kungl. förordningen den 11 september 1885 angående inlösen
af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehafves under enskild eganderätt,
samt arbets- och hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom
stadgas, enligt hvad motionären jämväl erinrat, att de räntor å skattefrälsehemman,
hvilka genom köp, byte eller gåfva kommit från kronan
i enskild persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo och icke
blifvit med jordäganderätten förenade, må, i mån som vederbörande
ägare därom framställa anbud och sedan deras värde efter medeltalet

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

5

af 1874—1883 årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning
af 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för hafre
blifvit kapitaliseradt efter fyra för hundrade, med det sålunda erhållna
kapitalbeloppet för statsverkets räkning inlösas.

Tiden, inom hvilken ägare af dylika räntor ägde hembjuda desamma
till inlösen, och som till en början var bestämd till ett år från
nämnda förordnings datum, har sedermera, på sätt motionären vidare
anfört, gång efter annan utsträckts och är nu genom kungl. förordningen
den 11 maj 1900 bestämd till utgången af år 1903.

På grund af dessa författningar hade, enligt hvad motionären
uppgifvit, öfver 1,000 frälseräntor blifvit för statsverkets räkning inlösta.
Men ännu återstode särskildt inom Halland en mängd frälseräntor af
beskaffenhet att kunna inlösas, och för hvilka statsverket jämlikt kungl.
kungörelsen den 3 februari 1888 och lagen den 2 december 1892 vore
skyldig att betala räntegifvaren ersättning, hvilken från och med år
1904 skulle utgå med räntans fulla belopp.

Anledningen till att räntetagarne ej begagnade sig af rätten att
få dessa räntor inlösta vore i många fall, enligt motionärens mening,
att det numera ej ställde sig ekonomiskt fördelaktigt att till statsverket
afstå frälseränta mot den i 1885 års förordning stadgade ersättning.

För att styrka detta påstående hade motionären låtit verkställa
undersökning rörande inlösningspriset af den nu till Sahlgrenska sjukhuset
i Göteborg utgående frälseräntan af hemmanet Tjerby n:o 1 om
ett mantal i Grirnetons socken, Himble härad, Hallands län, och framginge
af en vid motionen fogad, utaf kungl. kammararkivet verkställd
uträkning, att denna frälseränta enligt de i 1885 års författning bestämda
grunder för inlösen betingade ett inlösriingspris af kr. 3,892: 25,
hvilken summa efter 4 procent gåfve en ränta af kr. 155: 69, samt att
frälseräntan en ligt 1902 års markegångspris utginge med ett belopp af
kr. 165: 98. Ägaren af nämnda frälseränta kunde således icke hafva
något intresse af att låta statsverket inlösa densamma. Vore däremot
räntans inlösningspris bestämdt till dess värde efter 1902 års markegångspris,
kapitaliseradt efter 4 procent, skulle priset utgöra kr. 4,149: 50,
och syntes denna summa, hvilken efter 4 procent afkastade kr. 165: 98,
just utgöra räntans verkliga värde i närvarande stund.

En ändring i 1885 års författning därhän, att inlösningspriset för frälseräntor
bestämdes efter räntans värde efter det vid tiden för räntans hembud
till statsverket senast fastställda årsmarkegångspris, kapitaliseradt
efter 4 procent, skulle enligt motionärens förmenande leda därhän, att en
mängd enligt gällande författning inlösbara, men ej till inlösen hem -

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

bjudna räntor komme att erbjudas staten till inlösen. Med den växling,
som årsmarkegångsprisen förete, skulle visserligen detta leda till att
under år med höga markegångspris ett större antal hembud skulle ske
än under år med lägre, men syntes ej detta utgöra något principiellt
hinder för bifall till nämnda ändring i 1885 års författning.

Då statsverket dessutom från och med år 1904 årligen skulle
betala frälseräntegifvarne full ersättning för dylika räntor, utgående efter
den växlande årsmarkegången, borde det äfven från denna synpunkt
vara för statsverket angeläget, att så många frälseräntor som möjligt
försvunne, d. v. s. blefve inlösta.

Den i 1885 års beslut om inlösen af skattefrälseräntorna inrymda
föreskrift om att värdet å dem skulle beräknas efter medeltalet af
1874—1883 årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning,
torde visserligen hafva varit af dåvarande förhållanden betingad, särskildt
med hänsyn till att tiden för anmälan om sådan inlösen då bestämdes
till ett år efter förordningens utfärdande. Sedan numera den
sålunda'' bestämda anmälningstiden blifvit genom särskilda beslut utsträckt
och senast fastställts till innevarande års utgång, synes giltigt
skäl icke förefinnas för att kvarblifva vid ett inlösningspris, som hänför
sig till prisförhållanden under en tioårsperiod, hvilken nästan helt och
hållet ligger bortom de närmaste tjugu åren. Till norm för bestämmande
af ifrågavarande räntors värde synes därföre böra tagas markegångspriset
för en tid, som ligger inlösningstiden närmare än den nu föreskrifna.
Att, på sätt motionären föreslagit, bestämma detta värde efter det vid
tiden för räntornas hembud till statsverket senast fastställda årsmarkegångspris,
vill utskottet dock icke tillstyrka utan anser, att fortfarande
såsom hittills ett tioårigt medelmarkegångspris bör läggas till grund
för nämnda beräkning. Och synes den senast tilländagångna tioårsperioden,
omfattande åren 1893—1902, lämpligen böra utsättas såsom
den tid, hvars medelmarkegångspris bör ligga till grund för beräkningen
af värdet å de skattefrälseräntor, som hädanefter komma att
inlösas af statsverket. Därest, på sätt utskottet i särskildt utlåtande
föreslår, anmälningstiden för skattefrälseräntors inlösen kommer att
ytterligare utsträckas, skulle en åtgärd i nu angifvet syfte vinna ökad
betydelse och måhända, i enlighet med hvad motionären framhållit,
bidraga till ett utsträckt anlitande af ifrågavarande väg för dessa
räntors upphörande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

7

att Riksdagen, med anledning af herr J. Bengtssons
ofvannämnda motion i hvad den afser förevarande
ämne, må besluta, att värdet å sådana frälseräntor,
som enligt kungl. förordningen den 11 september 1885
härefter komma att af statsverket inlösas, skall bestämmas
till det kapitalbelopp, som erhålles genom
att räntorna efter medeltalet af 1893—1902 årens
markegångspris med tillagd forsellönsersättning af 8
öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten
för hafre kapitaliseras efter fyra för hundrade, samt
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anmäla
detta beslut.

Stockholm den 27 mars 1903.

På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.