Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

1

li:o 48.

Ankom till Riksd. kansli den 27 Mars 1903, kl. 12 midd.

Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af mark från Muonio kronopark
till allmänning åt Enontekis socknemän.

(I. A.)

Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet, öfver
jordbruksärenden för den 16 februari 1903 har Kungl. Maj:t uti en samma
dag till Riksdagen aflåten proposition (n:o 55) föreslagit Riksdagen medgifva,

att ett uti ett af afvittringslandtmätaren J. E. Degerman den 31
juli 1901 uppgjordt, med litt. B betecknadt områdestilldelningsförslag
närmare angifvet område om 6,994,50 hektar finge från Muonio kronopark
i Muonionalusta församling af Norrbottens län till Enontekis kommun
såsom kommunens samfällda egendom upplåtas, under villkor:

att det inom Enontekis socken vid afvittringsberedningen till allmänning
afsätta område öfverlämnades till kronan;

att det område, som till kommunen upplätes, skulle i allt hvad
skogshushållningen vidkomme stå under skogsstatens vård och förvaltning;

att utsyning och försäljning af virke från sistnämnda område skulle
äga rum på sätt och i den ordning, Kungl. Maj:t, på förslag af Kungl.
Maj:ts befallningshafvande bestämde;

att inom samma område befintligt mulbete och höslåtter, som ej vid
afvittringen tilläfventyrs tilldelats nybyggen och hemman, skulle utarrenBih.
till Riksd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 31 Häfi. (N:o 43). 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

deras, där sådant pröfvades kunna utan men för skogsvården äga rum,
på sätt och i den ordning, som för å kronopark belägna dylika lägenheter
funnes föreskrifvet;

samt att de genom försäljning af skogsalster från området samt genom
upplåtelse af mulbete och höslåtter inflytande medel skulle inlevereras
till lvungl. Maj:ts befallningshafvande för att göras fruktbärande,
förvaltas och användas enligt de grunder, Kungl. Maj:t, på förslag af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande och sedan Enontekis socknemän därom
yttrat sig, bestämde.

Till åberopade statsrådsprotokoll har departementschefen beträffande
detta ärende anfört följande:

»Genom nådigt bref den 19 oktober 1894 föreskref Kungl. Maj:t,
att ett af Enontekis socknemän vid afvittringssammanträde den 9 mars
samma år fattadt beslut att af det skogsanslag, som vid afvittring inom
socknen komme att tilldelas byar, hemman och nybyggen, afsätta en
fjärdedel till allmänning skulle bringas till verkställighet, hvarjämte
Kungl. Maj:t förklarade, att Kungl. Maj:t ville, sedan omfånget och beskaffenheten
af den skogsmark, som sålunda komme att till allmänning
afsättas, blifvit kända, på förslag af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Norrbottens län bestämma de grunder, efter hvilka allmänningen borde
förvaltas.

I en till Kungl. Maj:t ställd, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i nämnda län med underdånig skrifvelse den 11 december 1897 jämte
yttrande af afvittringsstyresmannen i länet H. W. Boström öfverlämnad
skrift anhöllo Enontekis socknemän, att, enär den skogstrakt, som på
grund af berörda nådiga bref blifvit till allmänning afsatt, vore i anseende
till ringa virkestillgång och dryga utdrifningskostnader fullkomligt
värdelös såsom inkomstkälla för kommunen, samt någon annan för
ändamålet mera lämplig skogsmark icke funnes inom socknen, hvarest
all befintlig skog erfordrades till husbehof, men socknens till ett antal
af allenast omkring 450 personer uppgående bofasta befolkning, som
vore för sin utkomst hufvudsakligen hänvisad till sina svaga hemman,
och hvars redan förut hårdt tryckande utskylder i den närmaste framtiden
komme att ytterligare ökas genom bidrag till kostnaden för byggande
af allmän väg mellan Karesuando kyrkoby och Juckasjärvi sockenrå,
vore i stort behof af någon lindring i sina hårda existensvillkor, Kungl.
Maj:t täcktes i nåder anvisa någon utom socknens område men helst i
närheten däraf belägen skogstrakt till allmänning åt socknen, eller, om

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

3

detta ej läte sig göra, i någon annan form bereda kommunen en motsvarande
inkomstkälla.

I sitt nyssberörda yttrande upplyste afvittringsstyresmannen Boström,
att vid afvittringsberedningen inom Enontekis socken en skogstrakt om
4,420,62 hektar, utgörande en fjärdedel af det på socknens hela skattetal,
10 7„ mantal, belöpande skogsanslag, blifvit i socknens sydligaste del,
närmast rågången mot Muonionalusta kapellförsamling af Pajala socken
till allmänning afsatt; att emellertid å berörda skogstrakt icke funnes
skog af sådant värde, att den kunde bereda socknen någon inkomst, helst
utdrifningskostnaderna blefve ofantligt stora, men att någon bättre och
till allmänning lämpligare skog icke förefunnes inom socknen, hvars
hela skogstillgång behöfde tagas i anspråk för socknemännens egna behof,
samt att någon till afsalu lämplig skog icke funnes närmare Enontekis
socken än å den på 3 mils afstånd därifrån inom Muonionalusta
kapellförsamling belägna kronoparken mellan Merasjoki, Kitkiojoki och
Parkajoki.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet anförde för egen del, att
enär Enontekis socken, belägen ofvan odlingsgränsen, i saknad af alla
betingelser för industriell rörelse, utan bruten väg samt bebodd af en
befolkning, som endast med de minsta möjliga anspråk på lifvet kunde
af en föga gifvande boskapsskötsel bereda sig en nödtorftig bärgning,
utan tvifvel vore den af naturen mest vanlottade kommun i riket och
framför andra kommuner inom Norrbottens län i behof af de förmaner,
som följde med en allmänning, Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne
socknemännens underdåniga ansökning att utom socknen fa sig anvisadt
ett område till allmänning synnerligen behjärtansvärd och på grund
häraf hemställde om nådigt bemyndigande för Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att i sammanhang med afvittring inom annan socken taga under
ompröfning frågan om beredande därstädes af lämpligt område att
såsom allmänning upplåtas åt Enontekis kommun i stället för den trakt,
som i sådant syfte vid afvittringen inom Enontekis socken förslagsvis
afsatts.

På grund af särskilda nådiga remisser afgåfvos underdåniga utlåtanden
i ärendet dels den 2 maj 1898 af domänstyrelsen, efter inhämtande
af vederbörande öfverjägrnästares yttrande, dels den lf> juni samma år af
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, dels den 21 påföljande november af
landtmäteristyrelsen och dels den 17 november 1899 af kammarkollegium.

Af de sålunda hörda myndigheterna har domänstyrelsen, under er -

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

inran att, enligt 8 § af gällande nådiga afvittringsstadga för lappmarkerna
i Västerbottens och Norrbottens län, hemman och nybyggen därstädes
ägde erhålla skog till afsalu, endast om tillgång därtill funnes, framhållit,
att, då den vid afvittringen i öfriga delar af landet följda och jämväl i
\ § af. nämnda nådiga stadga inrymda föreskrift, att afvittringen skulle
socknevis företagas, tydligen innebure, att hemman och nybysrgen icke
borde eller kunde grundas pa andra naturtillgångar eller få sig tilldelade
andra förmaner, än som vore inom socknen till finnandes, sökandena,
hvilka aldrig haft att tillgå någon skog för afsalu utan grundat sina
hemman pa andra naturtillgångar, icke kunde på gällande författningar
stödja sitt anspråk på tilldelning af timmerskog från kronans mark utom
socknen, samt att, då enligt domänstyrelsens åsikt ej heller från lämplighetens
eller billighetens synpunkt skäl förefunnes för undantag i förevarande
fall från det hittills följda förfaringssättet vid afvittring, styrelsen
icke kunde tillstyrka något medgifvande i berörda syfte; hvaremot domänstyrelsen,
för den händelse Kungl. Maj:t skulle finna åtgärd erforderlig
för lindrande af de ekonomiska svårigheter, som förekomma inom länets
nordligaste gränskommun, särskildt i följd af kommunen åliggande bidrag
till den af sökandena omnämnda väganläggningen, ifrågasatt, huruvida icke
en sådan lindring kunde beredas på annat sätt än genom skogstilldelning,
exempelvis genom befrielse från bidrag till sagda väganläggning.

I anledning af hvad domänstyrelsen sålunda ifrågasatt meddelade vägoch
.vattenbyggnadsstyrelsen, att det bidrag, Enontekis socknemän åtagit
sig till kostnaden för ofvannämnda väg mellan Karesuando och Juckasjärvi,
hvaraf 40,500 meter folie inom Enontekis socken, enligt upprätta dt kostnadsförslag
skulle uppgå till 39,300 kronor, samt att utom denna väg
inom. Enontekis socken föreslagits en mer än 5 mil lång väg ned mot
Muonionalusta, hvars anläggningskostnad för mil räknadt säkerligen ej
blefve. billigare än den förra vägens, äfvensom en 137,860 meter lång
väg till riksgränsen, till hvars anläggning, beräknad att kosta 422,500
kronor, sedvanligt bidrag af de vägbyggnadsskyldige dock på grund af
särskilda förhållanden knappast torde komma att påfordras, hvarjämte
styrelsen för sin del uttalade den mening, att, om ej åt hemmansägarne
inom Enontekis socken bereddes tillfälle till andra inkomster, än som
härflöte af hemmansbruk, jakt och fiske, deras förmåga knappt skulle
räcka till för sedvanligt bidrag till ordnande och underhåll af ens de
båda förstnämnda vägarna, af hvilka i medeltal nära 2 kilometer skulle
komma på hvarje hemmansägare, att det vore bättre för hemmansägarne

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

5

att äga tillgåug till den aldrig sinande inkomstkälla, som läge i uthållig
afverkning å en allmänning, än att erhålla ett kontant pennin geanslag,
och att den bofasta befolkningens kvarstannande i dessa bygder måhända
rent af vore beroende på tillgången till en dylik stadigvarande inkomstkälla.

Landtmäteristyrelsen anförde hufvudsakligen följande. Ehuru visserligen
sökande socknemännen icke kunde på gällande afvittringsstadga
eller andra författningar grunda något anspråk att erhålla skogsmark
utom socknens område, syntes det likväl med afseende därå, att Enontekis
socken vore af naturen så illa lottad, att en bofast befolkning därstädes
endast med de största försakelser kunde nödtorfteligen lifnära sig, icke
vara obilligt, om till denna befolknings förmån ett undantag gjordes från
den eljest gällande regeln, att vid afvittring skogsmark tilldelades hemmanen
endast i den mån, tillgång därtill inom socknens område funnes. Den
uppoffring, som staten skulle komma att vidkännas genom medgifvande i
detta fall af ett dylikt undantag, syntes mer än väl motvägas af den fördel
för det allmänna, som läge däri, att fortvaron inom denna gränstrakt
af en bofast befolkning, lefvande under icke alltför tryckta förhållanden,
blefve tryggad eller åtminstone underlättad. Enligt landtmäteristyrelsens
åsikt skulle befolkningens fördel bäst tillgodoses, om till allmänning åt
socknen upplätes en del af ofvan omförmälda, inom Muonionalusta kapellförsamling
belägna kronopark, hvarigenom befolkningen, utom det bidrag
till lindrande af dess utskylder, som erhölles genom försäljning af skogsalster,
äfven kunde vinna inkomst genom arbete vid virkets utdrifning
och flottning samt erhålla dugligt virke till sina allmänna byggnader.
Därest Kungl. Maj:t och Riksdagen ej skulle finna skäl att upplåta någon
del af denna kronopark åt socknen, ansåge landtmäteristyrelsen Kungl.
Maj:ts befällningshafvandes framställning om bemyndigande att vid afvittring
inom annan socken taga under pröfning frågan om upplåtande därstädes
af lämpligt område till allmänning åt Enontekis socken vara förtjänt
af nådigt afseende, ehuru emellertid, därest allmänningen komme att
förläggas på något längre afstånd från Enontekis socken, socknemännen
icke vunne de särskilda fördelarna af tillfälle till arbetsförtjänst m. m.,
som skulle ernås genom upplåtande för ändamålet af någon del af nämnda
kronopark. Det kunde i sådant fall ifrågasättas, huruvida icke i stället
ett kontant bidrag af statsmedel lämpligen kunde åt socknemännen anvisas
till lindrande af deras kommunalutskylder.

Kammarkollegium, som inhämtat, att Enontekis socken enligt 1898
års mantalslängd hade en befolkning af 1,327 personer, däraf 868 till -

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

hörande deri egentliga lappailmogen, samt att enligt nämnda års taxeringslängder
värdet å den till bevillnings erläggande uppskattade fasta egendomen
inom socknen utgjorde 66,000 kronor och den beskattningsbara
inkomsten uppginge till 10,200 kronor, förmälde sig vara af samma åsikt
som landtmäteristyrelsen beträffande billigheten och lämpligheten däraf,
att till lindring af de tryckta förhållanden, hvarunder invånarne i Enontekis
socken lefde, och till tryggande af en bofast befolknings fortbestånd
i dessa nejder en skogstrakt å kronans mark på ett ej alltför långt afstånd
från socknen blefve upplåten åt socknemännen att däraf njuta afkastningen;
och då annan för ändamålet lämplig skog icke syntes vara att tillgå än
ofvan omförmälda kronopark inom Muonionalusta kapellförsamling, men
denna kronopark, som jämlikt nådigt bref den 24 oktober 1885 bildats
af den efter afvittringen inom nämnda kapellförsamling uppkomna öfverloppsmark
jämte någon del af en förut afsatt kronopark, enligt samma
nadiga bref innehölle en areal af ej mindre än 1,108,168 kvadratref 25
kvadratstänger, däraf 521,699 kvadratref 86 kvadratstänger duglig skogsmark,
hemställde kollegium, huruvida icke Kungl. Maj:t täcktes finna skäl
uppdraga åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet att efter vederbörlig
utredning inkomma med underdånigt förslag, till huru stor omfattning
och under hvilka villkor skogsmark från berörda kronopark lämpligen
kunde varda för ifrågavarande ändamål åt Enontekis socknemän upplåten.

Den 8 februari 1900 föredrogs ärendet inför Kungl. Maj:t, och behagade
Kungl. Maj:t därvid anbefalla Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Norrbottens län att, efter vederbörlig utredning, inkomma med underdånigt
förslag, till huru stor omfattning och under hvilka villkor skogsmark
från nyssnämnda kronopark lämpligen kunde för det af kammarkollegium
angifna ändamål åt Enontekis socknemän upplåtas, med åliggande för
Kungl. Maj:ts befallningshafvande att särskildt yttra sig om, huruvida afkastningen
af allmänningen borde komma kommunen i dess helhet till
godo eller tillfalla ensamt den jordägande befolkningen i socknen.

Med anledning häraf anmodade Kungl. Maj:ts befallningshafvande
afvittringsstyresmannen Boström att å karta utmärka ett område af Muonio
kronopark, om möjligt lämpligt beläget i förhållande till flottningsbara
vattendrag, och så afpassadt, att detsamma, hvad arealen duglig skogsmark
beträffade, kunde anses motsvara det till allmänning inom Enontekis
socken afsätta område.

Den 28 mars 1900 inkom afvittringsstyresmannen till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande med förslag i ämnet jämte en kartskiss öfver Muoniona -

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

7

lusta kapellförsamling med därtill hörande beskrifning. Förslaget omfattade
alternativt ett å kartan med litt. B utmärkt område, beläget omkring
två mil söderut från rågången mot Enontekis socken, innehållande, likasom
det till allmänning inom Enontekis socken afsätta område, 4,420,6 3 hektar
duglig skogsmark samt dessutom 3,135,003 hektar oduglig mark, och ett
med litt. A betecknadt område, beläget söder om litt. B. och upptagande
enahanda areal duglig skogsmark med något bättre skog än å litt. B samt
3,425,2 8 7 hektar impediment. I fråga om de föreslagna områdenas läge
anmärkte afvittringsstyresmannen, att den närmast Enontekis sockenra belägna
kronoparkstrakten vore af samma beskaffenhet, som den till allmänning
föreslagna trakt inom Enontekis socken och därför ej kunde blifva
till någon större nytta eller inkomst för socknen; hvarjämte afvittringsstyresmannen,
under förutsättning att till Enontekis socknemän upplätes
mark till allmänning inom Muonionalusta församling, hemställt, att det
område inom Enontekis socken, hvilket föreslagits skola afsättas till allmänning
och som angränsade Muonio kronopark, måtte af socknemännen
till kronan afträdas.

1 afgifvet yttrande öfver afvittringsstyresmanneus förslag hafva Enontekis
socknemän, utan att uttala sig för något af de båda alternativen och
med frånträdande af deras ansökning, i hvad den afsåge uteslutande rätt
för den jordägande befolkningen att åtnjuta afkastningen af den blifvande
allmänningen, anhållit att, för att kunna tillgodose behofvet af virke för
kommunens allmänna byggnader och socknemännens behof af byggnadstimmer
och bränsle, jämväl få behålla det inom socknen till allmänning
afsätta skogsskiftet, helst detsamma saknade så godt som allt värde för
kronan, då det icke vore tänkbart, att någon försäljning för export komme
att äga rum från skog vid själfva skogsgränsen.

Beträffande de af afvittringsstyresmannen alternativt föreslagna områdena
har öfverjägmästaren i distriktet på anmodan af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande afgifvit yttrande och därvid anfört, att båda förlagts
efter Muonio älf och således afstängde bakom liggande delar af kronoparken
från hvarje kommunikation med själfva hufvudvattendraget; att,
om ej den trakt, som utefter Muonionalustas öfre rågång läge närmast
Enontekis, kunde anses allra lämpligast att för täckande af eventuell brist
som fyllnad tilläggas det inom Enontekis socken till allmänning afsätta
område, öfverjägmästaren hölle före, att det öfre, å kartan med litt. B
betecknade området minst rubbade kronoparkens form, särskildt om den
mellan Mudoslombolo och lvitkiojoki utskiften belägna delen undantoges

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

mot vederlag å kronoparken vid Nankijärvi; samt att staten redan uppfört
kronojägarboställe å det med litt. A. betecknade område och verkställt
en del kostsamma flottledsbyggnader i Parkajoki för timmerdriftens
underlättande från intilliggande trakter af kronoparken; hvarjämte öfverjägmästaren
påyrkat, att afseende ej måtte fästas vid Enontekis sockenbors
åstundan att, om än fullt anslag från annan socken tillerkändes dem,
få behålla allmänningsområdet i Enontekis.

Med öfverlämnande af afvittringsstyresmannens förenämnda förslag samt
Enontekis socknemäns och öfverjägmästarens nyssberörda yttranden har
Kungl. Majits befallningshafvande i underdånig skrifvelse den 29 november
1900 för egen del anfört följande. Folkmängden i Enontekis socken utgjordes
af omkring 1,300 personer, däraf ungefär två tredjedelar vore
nomadlappar. Enligt någon gammal öfverenskommelse erlade lapparne
två tredjedelar af de kommunala utgifterna. Denna öfverenskommelse
hade nog varit billig på sin tid, då lapparne, på samma gång de utgjort
det öfvervägande flertalet af befolkningen, äfven varit de i ekonomiskt
afseende jämförelsevis bäst lottade. Till följd af gränsspärrningen mot
Finland och en sträng tillämpning i Norge af den internationella lapplagen,
hvarigenom dryga skadeersättningar årligen af lapparne utkräfdes,
äfvensom genom en följd af för renafveln ogynnsamma år hade emellertid
lapparnes ställning på senare tider undergått en afsevärd försämring, så
att det kunde ifrågasättas, huruvida de icke, då de billighetsskäl, som
legat till grund för berörda öfverenskommelse, numera till stor del förlorat
sin betydelse, komme att undandraga sig ifrågavarande, af deras
förfäder åtagna förpliktelser, hvilka, ehuru ej för dem juridiskt bindande,
de hittills ansett sig böra respektera. I sådan händelse blefve lapparne
befriade från alla kommunalutskylder, enär de författningsenligt ej vore
skyldiga att erlägga bevillning för inkomst af renskötseln, och laglig grund
således saknades för att pålägga dem dylika utskylder. De bofaste, hvilka
redan nu hade ytterst svårt att, äfven med de minsta möjliga anspråk på
hvad till lifvets nödtorft hörde, draga sig fram, skulle då få vidkännas
alla utgifter till kommunens gemensamma behof. Detta blefve uppenbarligen
för dem en omöjlighet. Nödvändigheten af statens mellankomst
för åstadkommandet af lindring i Enontekis socknemäns betryck hade ock
blifvit af alla myndigheter erkänd, likasom ock myndigheterna, med undantag
allenast af domänstyrelsen, varit eniga därom, att denna mellankomst
lämpligen borde äga rum genom upplåtande åt socknemännen af
en allmänningsskog, hvarigenom en varaktig inkomstkälla blefve dem be -

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

9

redd. Skulle skogen kunna blifva en dylik inkomstkälla, finge den doek
ej förläggas alltför nära skogsgränsen, helst denna i Norrbotten visade
tendens att alltmera draga sig nedåt, och Kungl. Maj:ts befallningshafvande
funne ur denna synpunkt lämpligast, att upplåtelsen komme att omfatta
det af afvittringsstyresmannen med litt. A betecknade område, hvilket
vore beläget på tre mils afstånd från Enontekis sockengräns, således ej
mera aflägset, än att Enontekis socknemän med fördel kunde där söka
arbetsförtjänst vid utdrifning och flottning af timmer. Området litt. A
understege i areal med 1,469,183 hektar det inom Enontekis socken till
allmänning afsätta område, men innehölle dock lika stor areal såsom
duglig upptagen skogsmark som detta, eller 4,420,6 3 hektar, motsvarande
ej fullt en tiondedel af den dugliga skogsmark, som inginge i Muonio
kronopark.

Vidare har Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställt, att såsom
villkor för upplåtelsen måtte föreskrifvas:

att området i egenskap af sockenallmänning skulle utgöra en Enontekis
kommuns samfällda egendom, som dock i allt hvad skogshushållningen
vidkomme skulle stå under skogsstatens vård och förvaltning;

att utsyning och försäljning af virke från allmänningen skulle äga
rum på sätt och i den ordning, Kungl. Maj:t framdeles på förslag af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämde;

att inom allmänningen befintligt mulbete och höslåtter, som ej vid
afvittringen till äfventyrs tilldelats nybyggen och hemman, skulle utarrenderas,
där sådant pröfvades kunna utan men för skogsvården äga rum, på
sätt och i den ordning, som för å kronopark belägna dylika lägenheter
funnes föreskrifvet;

samt att de genom försäljning af skogsalster från allmänningen samt
genom upplåtelse af mulbete och grässlätter inflytande medel skulle inlevei’eras
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande för att göras fruktbärande,
förvaltas och användas enligt de grunder, Kungl. Maj:t, på förslag af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande och sedan Enontekis socknemän därom
yttrat sig, framdeles bestämde.

Slutligen har Kungl.! Maj:ts befallningshafvande, vidkommande socknemännens
framställning att, äfven om en allmänning bereddes dem utom
socknens gränser, få behålla det inom socknen till allmänning afsätta
område, uttalat, att^detta socknemännens önskningsmål syntes grunda sig
på den föreställningen, att de skulle äga afgiftsfritt för sitt husbehof använda
allmänningens skogstillgångar; att en så utsträckt dispositionsrätt
Bih. till liiksd. l\ot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 31 Haft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

till skogen dock ej vore förenlig med dess fortbestånd och således ej
heller med Enontekis kommuns egen välförstådda förde], samt att Kungl.
Maj:ts befallningshafvande fördenskull funne sig icke kunna förorda, hvad
socknemännen i denna del hemställt.

Till följd af nådig remiss har domänstyrelsen den 19 februari 1901
afgifvit förnyadt underdånigt utlåtande i ämnet och därvid, under erinran
att vid afvittringen inom Enontekis socken en fjärdedel, eller 4,420,02
hektar, af skogsanslaget för samtliga hemman och nybyggen inom socknen
blifvit afsatt till allmänning, att å den afsätta allmänningstrakten
enligt afvittringsstyresmannens uppgift ej funnes skog af sådant värde, att
den kunde bereda socknen någon inkomst, äfvensom att någon bättre och
till allmänning lämpligare skog än den därtill afsätta enligt uppgift af
samme person ej funnes inom socknen, vidare anfört följande.

Då i anledning af detta senare förhållande Kungl. Maj:ts befallningshafvande
erhållit nådig befallning att, efter vederbörlig utredning, inkomma
med underdånigt förslag, till huru stor omfattning skogsmark
från Muonio kronopark lämpligen kunde åt socknemännen upplåtas, och
då alltså fråga uppstått om ny områdestilldelning och nytt skogsanslag
för en fjärdedel af socknens jordbruksfastighet, syntes, i betraktande af
bestämmelserna i 16 och 18 §§ af 1873 års afvittringsstadga för lappmarkerna,
den anbefallda utredningen i första rummet hafva bort gå
ut pa att besiktiga den skogstrakt af kronoparken, där områdestilldelningen
ansetts böra äga rum, samt att efter skogens och markens beskaffenhet
bestämma skogsanslaget. Så hade emellertid ej skett, utan hade utredningen
inskränkts till att å kartan utmärka två områden, hvarje till
areal skogsmark efter beskrifningen motsvarande det till allmänning i
Enontekis socken afsätta området.

Att skogsanslaget i Enontekis, där skogen uppgifvits vara mycket
dålig, beräknats i det närmaste efter det i afvittringsstadgan medgifna
maximibeloppet, vore ej underligt, men däremot vore det dess mer öfverraskande,
att samma beräkningsgrund tillämpats vid nu förslagsvis utförda
områdestilldelning å en skogstrakt, som till sin beskaffenhet funnits vara
vida bättre och värdefullare än den i Enontekis socken till allmänning
afsätta. Uppenbart vore, att skogsområdena genom detta förfaringssätt
blifvit väsentligt större till arealen, än som författningsenligt eljest kunnat
komma socknemännen till godo, och ansåge sig styrelsen dess mer hafva
anledning till detta uttalande, som det genom ägobesiktningens uraktlåtande
måste vara mycket ovisst, huruvida ej äfven duglig mark inbe -

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

11

gripits under impediment. Den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande framhållna
omständigheten, att det till allmänning nu föreslagna området med
1,469,183 hektar understege allmänningsområdet i Enontekis, vore utan
betydelse, enär denna arealskillnad berodde på det nu föreslagna allmänningsområdets
mindre impedimentareal, under det att skogsmarksarealen
vore lika för båda. Det område, som kunde komma att tilldelas socknemännen
från kronoparken, syntes därför till sin omfattning böra minskas,
därest afvittringsstadgans bestämmelser skulle tillämpas, och syntes det
med dessa vara mest öfverensstämmande, att skogsanslaget beräknades
efter högst 17,000 kvadratref för helt mantal.

Beträffande därefter de till allmänning föreslagna trakternas lämplighet
för sitt ändamål och det större eller mindre men och förfång, som
genom den ena eller andra traktens afskiljande från kronoparken kunde
vållas kronan, ville styrelsen fästa uppmärksamheten pa, att dessa trakter
upptoge hela den del af parken, som låge utmed Muonio älf mellan
Merasjoki och Parkajoki i nämnda älf utmynnande vattendrag. Nämnda
vattendrags källsjöar, Merasjärvi och Kitkiojärvi, vore belägna pa ungefär
samma höjd öfver hafvet, den förra 261 och den senare 255 meter, och
under sträckan mellan områdenas norra och södra gränser sänkte sig
Muonio älf endast några få meter. I det inre af områdena bildade marken
större och mindre höjder, uppnående å den södra trakten något högre
läge öfver hafvet, 348 meter, än å den norra, hvarest högsta punkten
öfver hafvet endast vore 338 meter. Någon nämnvärd höjdskillnad funnes
således icke mellan de båda trakterna, hvilka, belägna som de vore
nedanför odlingsgränsen och på omkring 8 ä 9 mil från högfjällen, vore
såväl till läge som växtlighet att hänföra till det s. k. skogslandet,
hvadan något aftagande i skogens växtlighet eller något nedskridande af
skogsgränsen hvarken å den ena eller andra af dessa trakter kunde i
följd af läget befaras. Hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande i berörda
hänseende anfört hade således icke tillämpning å någon af trakterna och
saknade alltså all betydelse vid bedömandet af deras lämplighet till allmänning.
Däremot vore det uppenbart, att ju mindre aflägset sockneinännen
erhölle sin allmänning, desto större möjlighet funnes för dem
att genom arbetsförtjänst draga nytta af timmerdrifning å allmänningen.
Styrelsen kunde därför, från socknemännens eget intresse sedt, icke biträda
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag om den södra eller den med
A betecknade traktens upplåtande till allmänning. Ej heller kunde styrelsen
ur synpunkten af kronans skogsintresse understödja detta Kungl.

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

befallningshafvandes förslag, enär traktens afskiljande från kronoparken
i flera afseenden ställde sig mycket ogynnsamt. Visserligen kunde,
äfven om allmänningsupplåtelse här skedde, kostnaderna för flottledsregleringen
i Parkajoki blifva ersatta genom flottningsafgifter, åtminstone till
någon del, men genom upplåtelsen skulle det förhållandet uppstå, att för
flottledens fullständigande och för dess framtida underhåll erforderligt
virke icke funnes att tillgå å kronans i mark i närheten af vattendraget,
enär detta blefve omgifvet å båda sidorna af allmänningsskog, på den
norra af Enontekis socknemäns och på den södra af Muonionalusta socknemäns.
Och da lösflottning icke medgåfves i gränsälfven, utan timret
måste framföras i flottar, hvilken omständighet påkallade för timrets
hopsamling och flottläggning, innan detsamma utkomme i älfven, anordnandet
af särskilda anstalter vid Parkajoki mynning, såsom bomledningar
med erforderliga stödkistor, duc d’alber, vaktstugor m. m., komine kostnader
och olägenheter att uppstå genom att vid förefallande byggnadsarbeten
och brådskande reparationer nödigt virke ej funnes att tillgå å
närbelägen kronoskog, och detta i all synnerhet som det i många fall
visat sig möta stora svårigheter att få till stånd flottningsförening, som
sörjde för flottledens underhåll, hvilket därför måste i sådant fall ombesörjas
af skogsförvaltningen. Kostnader och olägenheter skulle ock drabba
kronan genom^ nödvändigheten att skaffa den å kronoparken anställde
kronojägaren ny bostadslägenhet, enär hans nuvarande centralt belägna
bostad läge inom den nu ifrågavarande trakten. Den föreställningen syntes
visserligen hafva gjort sig gällande, att med allmänningens ställande
under skogsstatens vard och förvaltning skulle följa skyldighet för kronan
att bestå såväl bevakare som bevakarbostad å allmänningen. Så vore
emellertid ej förhållandet, till stöd för hvilken uppfattning styrelsen åberopade
gällande författningar för i berörda hänseende likställda skogar,
såsom häradsallmänningar, ecklesiastika skogar och statens till bergshandteringens
understöd anslagna skogar. Vidare ville styrelsen fästa uppmärksamheten
på, att kronoparken intoge på norra sidan om Parkajoki
och Kitkiojoki ett sammanhängande område från Muonio älf till Enontekis
sockenra, hvarigenom, utom det att kronan disponerade skogstillgången
utmed hela flottleden, tillsynen och förvaltningen af parken högst väsentligt
underlättades, men att denna i nämnda afseenden särdeles gynnsamma
belägenhet skulle gå förlorad genom bifall till Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
förslag, hvilket förslag styrelsen därför på grund af det anförda
afstyrkte.

Statutskottets Utlåtande N:o 43.

13

Det norra, med B betecknade området åter hade visserligen å
kartan utlagts utan hänsyn därtill, att kronoparkens återstående delar
erhölle lämplig form, i det att sagda område, sådant det å kartan funnes
utmärkt, åt sydväst bildade ett långt utskjutande hörn, som delade
parken i två delar, men om detta missförhållande rättades, genom att
den omnämnda delen af området, på sätt öfverjägmästaren föreslagit,
utbyttes mot mark från kronoparken vid Nankijärvi, skulle sagda, hufvudsakligen
emellan enskildes ägor belägna, med B betecknade trakts afskiljande
från parken för kronan medföra mindre uppoffringar och olägenheter
för framtiden, än som, enligt hvad ofvan vore nämndt, blefve
följden af A-traktens upplåtande.

På grund af hvad styrelsen sålunda anfört, har styrelsen uttalat
den mening, att — för så vidt markupplåtelse öfver hufvud kunde
finnas lämplig från kronopark för nu ifrågavarande ändamål, i hvilket
afseende styrelsen åberopade sitt förut i ärendet afgifna underdåniga
utlåtande — den med B betecknade trakten med ofvan omförmälda
minskning i areal och ändrade skiftesläggning syntes böra för upplåtelsen
väljas.

Med afseende slutligen å Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag
i fråga om villkoren för upplåtelsen, har domänstyrelsen, då detta
förslag stode i öfverensstämmelse med förut lämnade nådiga föreskrifter
rörande andra sockenallmänningar i länet, och då anledning till undantag
särskildt hvad Enontekis allmänning anginge icke förefunnes, meddelat,
att styrelsen icke hade något att erinra emot sist berörda del af Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes underdåniga förslag.

Den 26 april 1901 föredrogs ärendet ånyo inför Kungl. Maj:t.
1 anledning af hvad domänstyrelsen i sitt nyssnämnda yttrande anfört
anbefallde Kungl. Maj:t därvid sin befallningshafvande i Norrbottens län
att låta verkställa utredning, huru stor del af det till upplåtelse såsom
allmänning åt Enontekis församling alternativt ifrågasatta, med litt. B
betecknade område med den ändrade skiftesläggning, domänstyrelsen
föreslagit, skulle efter skogens och markens beskaffenhet för nu ifrågavarande
ändamål tagas i anspråk, därest vid skogsanslagets bestämmande
följdes enahanda grunder, som vid afvittringen inom Muonionalusta
socken blifvit i allmänhet tillämpade, samt att, sedan delta område
blifvit å förenämnda karta till sina gränser utmärkt, i ärendet
afgifva det förnyade utlåtande, hvartill Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kunde anse domänstyrelsens nyssberörda yttrande föranleda.

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Till åtlydnad häraf har Kungl. Maj:ts befallningshafvande låtit
afvittringslandtmätaren J. E. Degerman uppgöra tre alternativa förslag
till områdestilldelning inom Muonionalusta församling för allmänning åt
Enontekis socken med tillämpande af samma grunder, som i allmänhet
följts vid afvittringen inom Muonionalusta församling. I enlighet med
dessa grunder har Degerman uti sina den 31 juli 1901 afgifna, med litt.
A, B och B1 betecknade alternativa förslag beräknat skogsanslaget till
17,802,02 kvadratref för helt mantal, i följd hvaraf de af Degerman
föreslagna allmänningsområdena kommit att omfatta hvartdera 3,961,45
hektar duglig skogsmark mot förut föreslagna 4,420,6 3 hektar dylik mark,
hvarjämte samma allmänningsoinråden skulle komma att innehålla impediment
till areal af 3,292,01 hektar för litt. A, 3,033,05 hektar för litt. B
samt 6,047,18 hektar för litt. B1.

Afvittringslandtinätaren Degerman har i fråga om de olika förslagen
anfört, att västra delen af B-trakten läge mycket nära den gräns,
där dvärgskogen vidtoge, och syntes hafva känning däraf, så att, om
större afverkning därstädes företoges, denna del snart nog kunde komma
att blifva af fjällnatur; att B-trakten dessutom redan vore mycket anlitad
och ej syntes tåla sådan afverkning, att den vore till någon stor
nytta som allmänning; att på A-trakten däremot funnes ordentligt timmer,
som vore så pass aflägset från skogsgränsen, att det ej rönte inverkan
däraf, om ej mellanliggande trakt för mycket uthögges; att, hvad anginge
förslaget B1, som omfattade två skiften, dess södra skifte, som utgjorde
mera än hälften af den föreslagna dugliga skogsarealen, bestode af icke
fullmålig skog och dess norra skifte till nära två tredjedelar af impediment,
samt att A-trakten enligt Degermans åsikt vore lämpligast som
häradsallmänning för Enontekis socken.

Med underdånigt utlåtande af den 25 november 1901 har Kungl.
Maj:ts befallningshafvande öfverlämnat Degermans berörda förslag och
yttrande; och har Kungl. Maj:ts befallningshafvande därvid, i anledning
af hvad domänstyrelsen i dess förenämnda utlåtande af den 1 9 februari
1901 anfört, erinrat följande. Såvidt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kunde finna, förelåge icke fråga om att åt Enontekis socknemän afväga
och utmäta hvad som med stöd af någon på lag och författningar
grundad rätt dem tillkomine, utan gällde frågan att, sedan samtliga i
ärendet hörda myndigheter med undantag af domänstyrelsen funnit det
för tryggande af en bofast befolknings fortbestånd i Enontekis billigt
och nödigt, att ett understöd af varaktigt värde bereddes denna kom -

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

15

mun, hvarvid föreslagits, att detta understöd måtte utgå i form af en
från jämförelsevis närbelägen kronopark utbruten allmänning, få utrönt,
huru stor del af kronoparken, som för detta syftemåls vinnande borde
utbrytas. Därest en rationell skogsuppskattning öfvergått kronoparken,
hade denna fråga varit jämförelsevis lätt att afgöra. Då emellertid
någon sådan icke, Kungl. Maj:ts befallningshafvande veterligen, ägt
rum, hade Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid afgifvande af sitt
förslag härutinnan icke funnit någon lämpligare grund att utgå från
än den, som med stöd af gällande författningar tillämpats vid områdestilldelning
åt byar och hemman vid afvittringen inom länet, hvilken
grund dock något växlat för olika delar af länet och till och med för
olika byar inom samma socken. Att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
härvid följt samma grund, som följts för områdestilldelningen i Enontekis,
där skogsanslaget närmade sig det högst medgifna, borde ej
väcka förundran, ifall man toge i betraktande, dels att den ifrågasatta
allmänningen skulle få sitt läge i öfre delen af rikets nordligaste kronopark,
således i en trakt, där den nordliga latituden på växtligheten
utöfvade större inflytande än en ökad absolut höjd, dels att den de
särskilda hemmanen inom Enontekis tillagda skogen vore fullkomligt
oanvändbar för förädling och export och således icke kunde
lämna ägarne någon inkomst, dels att till och med det högsta tillåtna
skogsanslaget vid afvittringen ansetts böra tilldelas en mängd byar
och hemman i vida sydligare belägna socknar, till exempel Arjepluog,
Jockmock och Gellivare. Beträffande domänstyrelsens förslag om den
ifrågasatta allmänningens förläggande med ett skifte till den del af
Muonio kronopark, som vore belägen norr om Merasjoki vid Nankijärvi
(förslaget BL), vore att märka, att domänstyrelsen år 1892 i fråga om
den gräns mot fjällandet, som vid timmerafverkning å kronans skogar
icke borde öfverskridas, föreskrifvit, att inom Enontekis socken samt
den del af Muonio kapell, som vore belägen norr om Merasjoki, afverkning
till afsalu i allmänhet icke finge äga rum, hvilken föreskrift fortfarande
gällde. Tilldelandet af en allmänning inom detta område vore
sålunda en gåfva af mycket tvifvelaktigt värde. Däremot vore det ej af
någon väsentlig betydelse, huruvida allmänningen vore belägen en eller
annan mil närmare Enontekis sockengräns, då arbetsplatserna i alla händelser
vore så pass aflägsna, att skogsarbetare från Enontekis under
utdrifningstiden måste taga sin tillfälliga bostad i skogen. Några kostnader
eller olägenheter skulle ej uppstå därigenom, att kronoskog ej

1R Statsutskottets Utlåtande. N:o 43.

funnes vid Parkajoki vattendrag, ty virket fördyrades icke därigenom, att
äganderätten till skogen öfverginge från kronan till Enontekis kommun.
Enda skillnaden blefve, att amorteringsafgifterna för det sålunda tillsläppta
virket ginge till den blifvande allinänningsfonden i stället för
till statsverket. Ej heller borde förefintligheten å kronoparken af en
kronojägarbostad förhindra den ifrågasatta upplåtelsen, vid hvilken för
öfrigt kunde förbindas som villkor, att bostaden inlöstes af kommunen.
I samtliga af Kungl. Maj:t för besparingsskogar inom Norrbottens län
fastställda reglementen funnes för öfrigt bestämmelse därom, att staten
genom sina tjänstemän ombesörjde allmänningens bevakning. Då skogen,
iifven om den upplätes till allmänning, skulle stå under samma vård
och förvaltning som nu utan rubbning i omfånget och gränserna för
den enhet i bevakningsafseende, som Muonio kronopark nu utgjorde,
skulle genom A-traktens upplåtande tillsynen öfver och förvaltningen
af nämnda kronopark icke på något sätt försvåras. På grund af hvad
sålunda anförts och då Kungl. Majtts befallningshafvande vore fullt
öfvertygad om, att syftemålet med upplåtelsen skulle väsentligen förfelas,
ifall densamma begränsades på sätt domänstyrelsen hemställt, har Kungl.
Maj:ts befallningshafvande funnit sig böra fasthålla vid hvad Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i sitt underdåniga utlåtande den 29 november
1900 i ärendet föreslagit.

Dessutom har Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfverlämnat ett af
häradshöfdingen i Torneå domsaga G. A. E. Kronlund afgifvet yttrande
i ämnet, däruti anförts, bland annat, följande. Den bofasta befolkningen
i Enontekis socken idkade till följd af klimatiska förhållanden icke något
jordbruk i egentlig mening utan endast boskapsskötsel, hvilken näring
dock icke ens närmelsevis räckte till för uppehållande af befolkningens
existens, hvadan, vid sidan af boskapsskötseln, fiske och ripfångst måste
bedrifvas. Därest nu sistnämnda båda näringsfång, såsom ibland hände,
sloge fel, stode för mången nöden för dörren. Beklagligtvis hade dessa
näringsfång visat benägenhet att år för år blifva mindre gifvande, utan
att jordbruksnäringen, d. v. s. här boskapsskötseln, kunnat till ersättning
därför utvecklas och höjas. I de stränga klimatiska förhållandena, socknens
långt aflägsna läge och fullständiga brist på alla kommunikationer samt
invånarnes fattigdom torde man nog få söka orsaken härtill.

Hvad som ytterligare i hög grad bidroge att försvåra och förvärra
belägenheten för de bofaste, vore lapparnes hastigt skeende tillbakagång
i antal och välstånd. Anledningen därtill syntes vara den finska grän -

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

17

sens spärrning för de svenska nomaderna, de alltjämt växande skadeersättningarna
till de norska nybyggarne, de aftagande renbetena samt
slutligen flera svåra olycksår, som mött nomadlapparnes renhjordar,
hvilket allt i hög grad försämrat lapparnes ekonomiska ställning, något
som bäst ådagalades däraf, att, då renarnas antal inom Enontekis socken
enligt rentaxeringarna för år 1890 uppgått till 40,000, antalet af renar
efter år 1895 växlat mellan 15- och 16,000.

Samtidigt med denna tillbakagång hade fattigvården inom socknen
blifvit alltmera betungande, hvartill den omständigheten kraftigt bidragit,
att af de gamla, från Kautokeino inflyttade lapparne alla skattdragande
numera flyttat ur riket tillbaka till Kautokeino, men kvarlämnat sina
fattiga, som socknens skattskyldige nu måste försörja.

Byteshandeln med de norska fiskarna hade hittills utgjort en ganska
viktig inkomstkälla både för lappar och nybyggare, hvilka förmedlade
den norska fiskens afyttring såväl i Gellivare som äfven i det uti Pajala
socken belägna Kengis och af frakterna haft ganska afsevärda inkomster,
hvilka emellertid komme att alldeles försvinna, då Ofotenbanan öppnades
för trafik.

Taxeringsvärdet för jordbruksfastighet utgjorde för närvarande 64,000
kronor och för annan fastighet 11,000 kronor samt taxeringen för inkomst
af allmän tjänst och rörelse 18,180 kronor. För hvarje jordbruksfyrk
utginge i skatt årligen 2 kronor 50 öre. Kommunalskatten hade
under de senaste 10 åren växlat mellan 10 och 14 kronor för hvarje
bevillningskrona.

Lades därtill, att socknen under den närmaste tiden hade att fullgöra
mycken nybyggnadsskyldighet, såsom ny kyrka, ny prästgård och
nytt tingshus, hvilkas ombyggnad vore af den allra mest trängande
beskaffenhet, äfvensom byggande af väg från Soppero till Karesuando,
ungefär 4 mil lång, så borde lätt inses, i huru hög grad invånarne inom
socknen vore i behof af ett verksamt och kraftigt stöd i den hårda
kampen för tillvaron.

Hvad uppförande af nya hus på Karesuando vidsträckta tundra
betydde, vore lätt att inse, då i betraktande toges, att allt virke måste
forslas 4 å 5 mils väg samt för sin kvistiga och förkrympta beskaffenhet
vore synnerligen svårt att använda till en ordentlig husbyggnad.

Lappallmogen ålåge, eldigt en äldre öfverenskommelse med den bofasta
befolkningen, att betala a/3 af samtliga utgifter i kommunalt hänseende
samt för kyrko- och skolväsendet. Under sin välinaktstid hade
Bill. till Riksd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 31 Häft.

3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

lapparne med lätthet fullgjort detta sitt åtagande, men på grund af förut
anmärkta omständigheter vore det numera en omöjlighet; socknens nomadlappar
ginge i stället med bråda steg en tröstlös och ruinerande framtid
till mötes. För dem syntes snart endast återstå att småningom öfvergå
till nybyggarlifvet, och kunde man just på grund af denna omständighet
hoppas, att socknens bofasta element skulle i de framtida nybyggarlapparna
erhålla en tillökning af härdiga och vid klimatet vana nybyggare.

I fråga om belägenheten och beskaffenheten af de olika till sockenallmänning
föreslagna områdena har häradshöfding Kronlund framhållit,
att afvittringslandtmätaren Deger man under större delen af sitt lif vistats
inom Norrbottens läns lappinarkssocknar och till följd däraf borde mer
än någon annan vara förtrogen med förhållandena inom ifrågavarande
trakter, hvadan hans utredning måste tillmätas en afgörande betydelse i
sakligt hänseende, samt att af de framställda förslagen endast alternativet
A, enligt Kronlunds åsikt, kunde innebära en verkligt effektiv och varaktig
hjälp för Enontekis socknemän.

Sedermera har i en till Kungl. Maj:t ingifven skrift af den 20 november
1902 J. W. Lidström å Enontekis socknemäns vägnar anhållit, att
af de till sockenallmänning åt Enontekis kommun ifrågasatta områden det
med litt. A betecknade måtte för ändamålet anvisas.

Domänstyrelsen, ånyo hörd i frågan, har i underdånigt utlåtande den
15 december 1902 meddelat, att, då de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
infordrade uppgifter från afvittringslandtmätaren Degerman icke
öfverensstämde med hvad afvittringsstyresmannen anfört, och då dessa
uppgifter rörde en rent forstlig fråga, som borde å stället af fackmän
undersökas, styrelsen låtit vederbörande öfverjägmästare och revirförvaltare
besiktiga och beskrifva de ifrågavarande skogstrakterna och deras omgifning;
och har styrelsen öfverlämnat det därvid upprättade besiktningsinstrument,
däruti förrättningsmännen anfört:

beträffande det med B betecknade området:

att då skogen öfver hela området icke hvarken till längd, växtlighet,
timmerförekomst eller eljest afveke från vanliga förhållanden i nedanför
belägna skogstrakter, och då ganska växtlig ungskog allmänt förekomme,
där luckor i äldre bestånd uppstått, det vore otänkbart, att en i behörig
ordning utförd afverkning kunde blifva till skada eller olägenhet för
bestånden därstädes;

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

19

att de enda trakter, där skogen vore kortväxt och risig, vore Meraskangas,
Ahvenvaara och norra delarna af Ruokavaara; att dessa trakter
bestode af magra hedland, hvilka vore sig lika öfverallt, hvarhelst de
förekomme; att af de nämnda trakterna, innehållande tillhopa 6,063
kvadratref eller 534 hektar, en ytvidd om 3,899 kvadratref eller 352
hektar emellertid vore upptagen såsom impediment, så att af dessa hedland
icke inginge såsom duglig mark i området mer än 182 hektar;

att å nordöstra delen af B-området funnes ganska mycken mark,
där timmerskog förekomme eller kunde påräknas, hvilken upptagits af
landtmätaren såsom impediment;

att skogs- och timmertillgången måste anses tillfredsställande; samt
att de befarade olägenheterna af en af verkning å detta område helt
och hållet saknade stöd i verkligheten;

beträffande trakterna norr och väster om det med B betecknade området:

att dessa trakter utgjordes af Merasjärvi och Mudoslombolo hemmansområden
med jämn, ganska sluten skog, delvis af mycket god timmertillgång,
där årligen under de senare decennierna rätt betydande utstämplingar
förekommit å kronohemmansområden samt afverkning af fullmålig
skog å skattehemmanen, utan att ringaste olägenhet för skogsbestånden
eller behof af särskildt skogsskydd visat sig däraf uppstå, samt
att från Merasjärvi sjö funnes fullt ordinär och timmerduglig skog
tre mil uppöfver Merasjokidalen;

beträffande skogstrakten vid Nankijärvi och norrut upp efter Muonio älf:

att äfven å denna nordligare belägna trakt icke förefunnes någon
märkbar nedsättning i växtlighet och längd å skogen, som betecknande
nog i norra lägen visade sig frisk och sluten, hvadan icke blott fullt
betryggande skydd för nedanför liggande skogstrakten B förefunnes, utan
kunde och borde ordnad timinerblädning jämväl där utföras.

Slutligen har domänstyrelsen för egen del anfört följande. Med den
utredning, som genom skogstjänstemännens undersökning sålunda vunnits,
syntes grundlösheten af afvittringslandtmätaren Degerinans uppgifter till
fullo vara ådagalagd. Sannolikt hade Degerman, som ej varit i tillfälle
själf å stället undersöka de ifrågavarande skogstrakterna, blifvit missledd
af den vid områdestilldelningen begagnade, vid afvittringsmätningen mot
slutet af 1860-talet upprättade ägobeskrifnirigen och däruti förekommande
oegentliga uttryckssätt, såsom dvärgskog, förkrympt skog m. m.

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

Genom den af sakkunnige verkställda undersökning å ort och ställe
hade emellertid nu blifvit utrönt, att den med B betecknade trakten
hvarken till skogens eller markens beskaffenhet, timmerförekomst eller
eljest afveke från vanliga förhållanden i nedanför belägna skogstrakter,
och att något hinder ej funnes för att där bedrifva en ordnad afverkning
och timmerförsäljning.

Vid sådant förhållande, och då genom den mera centralt belägna
A-traktens afskiljande från kronoparken kronan skulle, på sätt styrelsen
i sitt föregående underdåniga utlåtande i ärendet närmare utvecklat och
fortfarande till alla delar måste vidhålla, få vidkännas uppoffringar äfvensom
för kronoparkens förvaltning olägenheter, som på långt när ej i
samma mån vore förenade med upplåtelse af B-trakten, sådan denna nu
blifvit till areal och gränser ändrad, finge styrelsen, med frånträdande af
förslaget om ändring i vidare mån än som redan skett i nämnda B-trakts
skiftesläggning, i underdånighet uttala den mening, att, därest Kungl.
Maj:t funne behöfligt, att Enontekis församling erhölle en allmänningsskog
utom socknen, det med B betecknade och i områdestilldelningsförslaget
af den 31 juli 1901 till sina gränser närmare bestämda område af
Muonio kronopark i Muonionalusta församling, såsom därtill fullt lämpligt,
borde upplåtas i stället för det af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordade, med A betecknade området, samt att såsom villkor för denna
upplåtelse det inom Enontekis socken vid afvittringsberedningen till allmänning
afsätta område borde förbehållas kronan och till kronoparkafsättas.

I likhet med de myndigheter och enskilde, som yttrat sig i detta
ärende, anser jag de tryckta förhållanden, hvarunder invånarne i Enontekis
socken lefva, och nödig omsorg om bibehållande af en bofast befolkning
i dessa nejder påkalla statsmakternas inskridande till befolkningens hjälp.
Att denna hjälp för att blifva af varaktig nytta lämpligen bör lämnas
genom upplåtande till Enontekis kommun utaf afkastningen af en trakt
a kronans närbelägna skogar, synes mig ock vara ådagalagdt. Hvad angår
denna skogstrakts läge har enligt min mening domänstyrelsen till fyllest
visat, att det s. k. B-området, på samma gång dess afstående skulle förorsaka
kronan minsta förlust och olägenhet, skulle för socknemännen, om
det upplätes till allmänning, kunna blifva af ungefär samma nytta som
det s. k. A-området. Likaledes anser jag anledning icke föreligga att till
allmänning upplåta större område, än som för ändamålet behölver tagas

Statsutskottets Utlåtande N:o 43.

21

i anspråk, därest vid skogsanslagets bestämmande följas enahanda grunder,
som vid afvittringen inom Muonionalusta socken blifvit i allmänhet tilllämpade,
eller att till socknemännens begäran att såsom allmänning få
disponera jämväl det inom Enontekis socken vid afvittringsberedningen
till allmänning afsätta område förorda bifall.»

På grund af hvad sålunda anförts, hemställde departementschefen, att
Kungl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta ifrågavarande framställning.

Statsutskottet, till hvilket detta ärende för förberedande behandling
remitterats, får, efter tagen kännedom om de till ärendet hörande handlingar
och kartor, hemställa

att hvad Kungl. Maj:t i förevarande afseende föreslagit
må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 27 mars 1903.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Bih. till Riksd. Prof. 1903.

4 Sami.

1 Afd. 31 Haft.

4