Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

1

N:o 30.

Ank. till Eiksd. kansli den 13 mars, 1903 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående personalen vid statens
järnvägar.

(R. A.)

l:o.

I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof har Kungl^"* ,är,kilj‘
Maj:t under sjätte hufvudtiteln föreslagit Riksdagen medgifva, järnvägs-*

att ett särskildt lönetillägg må från och med innevarande år tilldelas Pertonfen
enhvar inom statens järnvägars femte distrikt stationerad tjänstehafvare "dutriknT
att utgå: för tjänstehafvare å den nya bandelen Gellivare—Riksgränsen
med 20 kronor, för tjänstehafvare å bandelarne i öfrigt norr om Jörn
med 10 kronor och för tjänstehafvare å bandelarne från och med Jörn
till Långsele med 5 kronor, allt för månad räknadt; samt

att detta lönetillägg skall anses tillhöra lönen och, därest allmänt
dyrtidstillägg skulle tilldelas statens tjänstemän och betjänte, icke utgöra
hinder för uppbärande af sådant dyrtidstillägg.

Till det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för den 12 sistlidne januari har föredragande departementschefen
i detta ärende anfört följande:

»Uti underdånig skrifvelse den 24 november 1902 har järnvägsstyrelsen
anhållit om aflåtande till innevarande års Riksdag af nådig proBih.
till Riksd. Prol. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 21 Raft. (N:is 30-32) ]

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

9

Li

position om tilldelande af ett särskildt lönetillägg åt den inom statens
järnvägars femte distrikt stationerade järnvägspersonalen.

Styrelsen har därvid till en början erinrat, hurusom styrelsen, i
anledning däraf att Eders Kung). Maj:t genom nådig cirkulärskrifvelse
af den 25 oktober 1901 anbefallt statens vederbörande ämbetsverk och
myndigheter att hvar för sin förvaltningsgren före utgången af därpå följande
maj månad till Eders Kungl. Maj:t inkomma med utredning, huruvida
under vissa förutsättningar för tiden efter 1902 ändring i vederbörande
lönestater kunde anses böra äga rum, för sin del afgifvit underdamgt
förslag till lönereglering vid statens järnvägar och således nu
icke hade någon anledning att föreslå förbättrade lönevillkor för personalen
vid statens järnvägar i dess helhet. Däremot funne sig styrelsen,
sedan numera trafiken å bandelen Gellivare—Riksgränsen tagit sin början,
icke kunna underlåta att, oafsedt en eventuell allmän lönereglering, redan
nu göra underdånig framställning om vidtagande af åtgärder för beredande
åt den vid vissa af statsbanorna i öfre Norrland anställda personalen af i
någon mån förbättrade lefnadsmöjligheter.

1 sådant afseende framhåller styrelsen, att den i dessa nordliga landsändar
anställda personalen utan tvifvel hade vida större svårigheter att
draga sig fram än i de flesta fall den i det öfriga Sverige anställda, enär
banan genom öfre Norrland, med undantag endast beträffande vissa större
orter, genomginge glest befolkade trakter, där lefnadskostnaderna, enligt
hvad styrelsen inhämtat, vore väsentligt högre än i allmänhet å landsbygden
inom det öfriga Sverige, hvartill komme de särskilda olägenheter,
som följde af det hårda klimatet i öfre Norrland med dess långa vintrar.
De antydda svårigheterna framträdde allt mer och mer ju längre norrut
man komme; och särskildt beträffande den nya bandelen Gellivare—
Riksgränsen, hvilken framginge genom en fullständig ödemark, dit de
enklaste förnödenhetsvaror, såsom smör, mjölk m. m., måste anskaffas från
långt aflägsna orter, visade det sig vara alldeles nödvändigt att bereda
personalen bättre existensvillkor. Erfarenheten hade nämligen redan gifvit
vid handen, att i konkurrensen med de höga arbetsprisen vid gruffälten
däruppe i särdeles många fall de största svårigheter mötte att förvärfva
dugande och pålitlig ordinarie personal för trafikens ombesörjande å denna
i och för sig ingalunda lättskötta handel, därest icke personalen kunde
erbjudas större förmåner än hvad enligt nu gällande bestämmelser eljest
tillkomme ordinarie tjänstehafvare.

Svårigheterna i nu afgifna hänseenden gjorde sig visserligen icke
i lika hög grad gällande å de öfriga bandelarna inom öfre Norrland
som å bandelen Gellivare—Riksgränsen, men de förefunnes dock jämväl

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

3

å de förra, hvilket, bland annat, visade sig i upprepade framställningar
om transport till sydligare trakter, och de drabbade alltid i lika hög
grad alla tjänstehafvare å samma banor, hvadan de åtgärder, järnvägsstyrelsen
ansåge sig böra föreslå, borde utsträckas att afse alla ordinarie
tjänstehafvare.

Vidkommande formen för dessa åtgärder anmärker järnvägsstyrelsen,
att det visserligen skulle kunnat ifrågasättas, att de borde bestå i höjning
af såväl arfvodena efter klass som de fasta arfvodena, men genom ett
dylikt tillvägagående skulle tvifvelsutan uppstå dels olikheter i fråga om
pensionering af personer af samma tjänsteställning jämte ett synnerligen
olämpligt betungande af pensionskassan, dels ock vid eventuellt nödvändig
förflyttning af personal från öfre Norrland till andra sydligare bandelar
betänkliga ojämnheter i aflöningsförhållanden och andra svårigheter med
däraf följande missnöje och påståenden om orättvisor in. in.

Styrelsen anser därför, att det afsedda ändamålet lämpligast vunnes,
om åt de tillärnade förbättringarne af merberörda personals existensvillkor
gåfves formen af ett särskildt lönetillägg, hvilket styrelsen för
korthetens skull benämnde »kallortstillägg». Då emellertid detta tillägg
vore ämnadt att utgöra en ersättning för de genom de klimatiska och
speciella ortsförhållandena i öfrigt förorsakade ökade kostnaderna för anskaffande
af hvad som för såväl den ene som den andre måste anses
tillhöra lifvets nödtorft, ansåge styrelsen, att detsamma, som enligt styrelsens
förmenande borde utgå inom hela femte distriktet, lämpligen kunde
bestämmas till olika belopp inom olika delar eller zoner af distriktet för
den därstädes bosatta personalen, men att inom hvarje sådan del eller
zon tillägget borde vara lika för alla. Med hänsyn till hvad sålunda
anförts samt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad distriktsförvaltningen
vid femte distriktet, som i ämnet sig yttrat, därom föreslagit, har
styrelsen i sådant afseende såsom sin mening framhållit, att femte distriktet
lämpligen borde i fråga om kallortstillägget delas i tre zoner nämligen
l:o) bandelen Gellivare—Riksgränsen, 2:o) bandelarne i öfrigt norr om
Jörn, samt 3:o) distriktets öfriga bandelar från och med Jörn till Långsele.

Beträffande därefter det belopp, hvarmed kallortstillägget skulle utgå
till tjänstehafvarne inom ofvannämnda olika zoner, har styrelsen, med
stöd bland annat af den erfarenhet, som, efter det provisorisk trafik öppnats
å bandelen Gellivare—Riksgränsen, vunnits i fråga om de lönevillkor,
som för den extra personalen därstädes måst bestämmas, föreslagit, att
dessa belopp skulle utgå: å sistnämnda handel med 20 kronor, å bandelarne
i öfrigt norr om Jörn med 10 kronor och å bandelarne från och
med Jörn till Långsele med 5 kronor, allt per månad räknadt för en hvar

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

tjänstehafvare; hvarjämte järnvägsstyrelsen anhållit, att hvad sålunda föreslagits
måtte få tillämpas redan under år 1903, hvilket särskild t hvad
bandelen Gellivare—Riksgränsen anginge vore nödvändigt för att trafiken
därstädes skulle kunna med verkligt dugande ordinarie personal upprätthållas.

Vidare anmärker järnvägsstyrelsen, att de föreslagna lönetilläggen
visserligen borde anses tillhöra lönen så, att tjänstehafvare vid sjukdom
eller annat laga förfall för tjänstens utöfvande icke skulle däraf gå i
mistning, men styrelsen anser sig dock böra därjämte framhålla, att dessa
tillägg icke kunde anses såsom en lönereglering i egentlig mening, då de
ju vid eventuell förflyttning af tjänstehafvare till annat distrikt skulle
för den förflyttade upphöra, utan att de borde anses utgöra en till följd
af speciella ortsförhållanden härflytande förbättring i vissa tjänstehafvares
existensmöjligheter, oberoende af de för hela statsbaneförvaltningen i öfrigt
fastställda egentliga löneförmånerna. Ett bifall till den gjorda framställningen
skulle således icke verka därhän, att, därest dyrtidstillägg jämväl
för följande år beviljades, de tjänstehafvare inom femte distriktet, hvilka
icke hade förmånen af fri bostad och vedbrand, ginge detsamma förlustige.

Slutligen har styrelsen erinrat att, hvad anginge det föreslagna kallortstillägget
för tjänstehafvare å linjen norr om Gellivare, detta tillägg
skulle enligt det mellan staten och Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag
den 2 juli 1898 ingångna kontrakt angående anläggande af denna linje
m. m. af bolaget gäldas, men att styrelsen dock ansett frågan om kallortstilläggets
tilldelande böra i sin helhet komma under ompröfning.

Tanken att bereda personalen i öfre Norrland något ökade löneförmåner
kan sägas redan vara inom Riksdagen erkänd såsom principiellt
rättvis och har äfven åtminstone för en del af samma personal i någon
mån vunnit tillämpning. Sedan år 1892 har nämligen Riksdagen hvarje
år till och med år 1896, på framställning af Eders Kungl. Maj:t, medgifvit,
att af järnvägstrafikmedel ett belopp af högst 12,000 kronor finge
under det kommande året användas till förhöjning i vissa fall af de vid
statens järnvägar anställde banvakters löneförmåner utöfver det då inedgifna
högsta arfvodesbeloppet med 60 kronor för hvarje banvakt. Ehuru
sådant icke varit uttryckligen stadgadt, har järnvägsstyrelsen med stöd
af inom Riksdagen gjordt uttalande låtit denna löneförbättring komma de
i vissa trakter af Norrland anställde äldre banvakter till del.

Äfven sedan samtliga banvakternas arfvoden efter 1897 års lönereglering
höjts och nyssnämnda löneförbättring därmed upphört, hafva
dock de af desse betjånte, som äro stationerade i Norrland, vissa fördelar

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

b

utöfver dem, som i allmänhet tillkomma denna klass. Banvakter vid
linjerna norr om Storvik, liksom ock de vid Stockholm, Göteborg och
Malmö stationerade, börja nämligen med ett arfvode af 540 kronor, som
efter 9 år kan höjas till 660 kronor, under det att öfriga banvakter, med
ett begynnelsearfvode af 480 kronor, först efter 12 års tjänstgöring kunna
uppnå nämnda maximum af 660 kronor. Liknande förmån af högre
begynnelsearfvode tillkommer jämväl de vid förenäinnda linjer anställde
stationskarlar, putsare, pumpare oeh kolvakter, hvarjämte all ordinarie
personal norr om Ljusdal erhåller ett större antal s. k. hushållsbiljetter
än den öfriga statsbanepersonnlen.

Behofvet af förbättrade existensvillkor för betjänte vid statens järnvägar
i Norrland var äfven föremål för järnvägsstyrelsens uppmärksamhet
i dess underdåniga förslag till nytt aflöningsreglemente den 26 november
1892, enligt hvilket banvakt eller stationskarl, som med godt vitsord
tjänstgjort 15 år i Norrland, skulle, om hans tjänstgöringsort vore att anse
såsom särdeles dyr ort, utöfver det för befattningen fastställda högsta
arfvodesbeloppet kunna erhålla ett tilläggsarfvode af 60 kronor för år,
hvilket arfvode dock vid förflyttning till mindre dyr ort skulle indragas.
1893 års järnvägskommitté afstyrkte detta förslag, som järnvägsstyrelsen
sedermera i sitt underdåniga utlåtande öfver kommitténs betänkande vidhöll,
och Eders Kungl. Maj:t fann ej lämpligt att i föi’slaget till lönereglering
för personalen vid statens järnvägar intaga bestämmelse om
dyrortstillägg för banvakter och stationskarlar. Vid 1897 års riksdag
antogos de af Eders Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna om banvakters
och stationskarlars aflöning utan sådant tillägg, som afsetts med järnvägsstyrelsens,
sedermera vid nämnda riksdag af motionärer i båda kamrarne
upptagna förslag.

En därefter vid 1900 års riksdag it!om Andra Kammaren väckt
motion därom, att banvakter å dåvarande fjärde distriktet (linjerna Sundsvall—riksgränsen
samt från Bräcke norrut) måtte uppflyttas en löneklass
högre än banvakterna vid de öfriga distrikten, vann, trots statsutskottets
afstyrkande hemställan, Andra Kammarens bifall, men afslogs i medkammaren
likasom sedermera i den gemensamma voteringen.

Vid 1901 års riksdag föreslogs i enskild motion, att banvakter norr
om Ljusdal måtte erhålla ett dyrortstillägg af 5 kronor i månaden utöfver
sitt nuvarande arfvode, men förslaget afslogs utan votering i båda kamrarne.
I sitt afstyrkande utlåtande förklarade emellertid statsutskottet,
att det icke ville förneka, att en del banvakter i nordligaste Sverige, nämligen
de som vore stationerade å afskilda och ödsliga platser med ett
synnerligen hårdt klimat, hade en i följd däraf mer än vanligt svår och
ansträngande verksamhet samt vore utsatta för särskilda obehag, som syntes

6

Statsutskottets Utlåtande N:o BO.

kunna framkalla i viss mån befogade anspråk på högre ersättning. I
hvilken utsträckning och på hvad sätt någon särskild förmån i dylika
fall lämpligen skulle kunna medgifvas för vissa banvakter kunde dock
icke afgöras utan fullständig utredning af frågan i dess sammanhang med
den öfriga järnvägspersonalens aflöningsvillkor och förhållanden. I saknad
af sådan utredning och på enskild motionärs förslag ansåge sig utskottet
icke böra tillstyrka någon Riksdagens åtgärd i ärendet, men, enligt hvad
utskottet inhämtat, både järnvägsstyrelsen redan sin uppmärksamhet fäst
å denna fråga, hvadan man torde hafva anledning förvänta, att sådant
förslag i ämnet, som efter frågans vederbörliga utredning kunde befinnas
påkalladt, skulle för Riksdagen framläggas.

Den svårighet och i flere fall omöjligheten att inom femte distriktet
mot de vid statens järnvägar gällande aflöningsvillkor erhålla fullt duglig
och pålitlig personal, hvarpå dess rekrytering vid den senast färdigbyggda
bandelen nyligen erbjudit ett i ögonen fallande bevis, synes mig också
föranleda därtill, att vidtagandet af åtgärder för beredande af någon förbättring
härutinnan icke längre bör undanskjutas.

Den form för aflöningens förbättrande, som i järnvägsstyrelsens förslag
upptagits, eller ett tillägg till lönen, synes mig likaledes vara lämplig,
enär denna med anställning å viss ort förbundna lönetillökning icke bör
grundlägga någon rätt till högre pension, men däremot ej heller förloras
vid laga förfall för tjänstens utöfvande, likasom ock ett tillfälligt dyrtidstillägg,
tilldeladt alla statens tjänstehafvare, efter samma grunder i förhållande
till totalaflöningen, icke bör kunna på grund af nu ifrågavarande
lönetillägg frånkännas denna personal.

Emot de ifrågasatta beloppen, hvilkas storlek af järnvägsstyrelsen
afvägts vid jämförelse med vunnen erfarenhet från den extra personalens
lönevillkor vid Gellivare—Riksgränsbanan, har jag ej heller något att
erinra; och anser jag, att det ifrågasatta lönetillägget bör kunna utgå
redan under innevarande år.

Efter hvad järnvägsstyrelsen meddelar, har med tillämpning af härofvan
angifna grunder kostnaden för tilldelande af det, föreslagna lönetillägget
till femte distriktets personal beräknats för innevarande år uppgå
till omkring 150,000 kronor, däraf omkring 50,000 kronor beräknats för
bandelen Gellivare — Riksgränsen, hvadan, då denna del af utgifterna härför
kommer att likasom den öfriga driftkostnaden ersättas af Luossavaara—
Kiirunavaara aktiebolag, den på trafikmedlen belöpande ökningen skulle
utgöra omkring 100,000 kronor.»

Såsom järnvägsstyrelsen i detta ärende framhållit, har det i flera fall
visat sig vara förenadt med svårigheter att vid statsbanorna i öfre Norr -

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

7

land mot nu fastställda afiöningsvillkor erhålla och vid anställning därstädes
bibehålla dugande och pålitlig personal. Att med hänsyn härtill någon
förbättring i aflöningen måste beredas en del tjänstehafvare vid järnvägarna
i dessa nordliga trakter lärer icke kunna med fog bestridas. Det förslag,
Kungl. Maj:t nu i sådant afseende framlagt, synes ock utskottet i hufvudsak
vara af beskaffenhet att kunna förordas till antagande. I vissa afseenden
har utskottet dock funnit anledning att vid förslaget framställa
erinringar och föreslå något ändrade bestämmelser.

Hvad angår bestämmelsen, att den ifrågasatta aflöningsförbättringen,
hvilken i förslaget benämnes särskildt lönetillägg, skulle anses tillhöra
lönen, har utskottet icke kunnat undgå att däremot hysa betänkligheter,
da införandet i särskilda fall af ett lönetillägg af denna beskaffenhet synes
utskottet kunna, småningom leda till en rubbning i den allmänt gällande
lönestaten. Med hänsyn härtill har utskottet funnit sig icke böra tillstyrka
berörda bestämmelse, utan anser ifrågavarande tillägg böra upptagas under
benämningen: särskild aflöningsförbättring.

På sätt till statsrådsprotokollet blifvit anfördt, bör ifrågavarande
aflöningsförbättring, därest allmänt dyrtidstillägg skulle tillerkännas statens
tjänstemän och betjänte, icke utgöra hinder för uppbärande af dyrtidstillägget,
men å andra sidan synes det utskottet uppenbart, att dyrtidstillägg
ej bör få beräknas på förenämnda, af speciella ortsförhållanden
påkallade tillägg till aflöningen.

Kungl. Maj:ts förslag innebär, att alla inom femte statsbanedistriktet
stationerade tjänstehafvare skulle erhålla aflöningsförbättring, äfvensom att
inom hvarje af de tre zoner, hvaruti detta distrikt för ändamålet fördelats,
aflöningsförbättringen skulle utgå med lika belopp till alla, nämligen i en
zon med 20 kronor, i den andra med 10 kronor och i den tredje med 5
kronor, allt för månad räknadt. Beträffande denna zonindelning och de
för berörda områden föreslagna aflöningsbeloppen har utskottet ej annat
att erinra, än att de angifna beloppen enligt utskottets mening böra beteckna
hvad som inom de särskilda zonerna högst må kunna utgå såsom
aflöningsförbättring. Det synes nämligen utskottet uppenbart, att ej alla
orter inom området i fråga kunna likställas med afseende å hårdt klimat,
ödslig belägenhet och höga lefnadskostnader, liksom ock att samma ortsförhållanden
kunna i följd af tjänstgöringens olika art för den ena befattningen
medföra större obehag och svårigheter än för den andra. För ett
rättvist bestämmande af aflöningsförbättringens belopp böra ofvan antydda
förhållanden vinna beaktande, och sjmes det därför böra öfverlämnas åt
järnvägsstyrelsen att med hänsyn till de i hvarje fall föreliggande omständigheterna
afgöra, huruvida och med hvilket belopp, inom den för

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

hvarje område fastställda begränsningen, aflöningsförbättring må tillerkännas
vederbörande tjänstehafvare.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att från och
med innevarande år särskild aflöningsförbättring må
kunna beredas inom statens järnvägars femte distrikt
stationerad tjänstehafvare med belopp, som, efter järnvägsstyrelsens
bepröfvande i hvarje fall, må bestämmas:
för tjänstehafvare å den nya bandelen Gellivare—Riksgränsen
till högst 20 kronor, för tjänstehafvare å bandelarna
i öfrigt norr om Jörn till högst 10 kronor och
för tjänstehafvare å bandelarna från och med Jörn till
Långsele till högst 5 kronor, allt för månad räknadt,
äfvensom att denna aflöningsförbättring, därest allmänt
dyrtidstillägg skulle tilldelas statens tjänstemän och betjänte,
icke skall utgöra hinder för uppbärande af sådant
dyrtidstillägg, hvilket dock icke må beräknas å förberörda
särskilda aflöningsförbättring.

2:o.

A”de Vidare har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,

tjänster md att i staten öfver fasta arfvoden för personal vid statens järnvägar

,tat‘äar™'' m;°’’ mec^ uteslutande ur samma stat af arfvode till en maskiningenjör
jämte ett tilläggsarfvode till denne, uppföras arfvoden till följande nya
tjänstemän, nämligen inom styrelsen en byråingenjör samt vid distrikten
en maskindirektör och två stationsinspektorer å 3:e klassens stationer; samt

att af desse tjänstemän de två stationsinspektorerna må anställas
redan under 1903.

Med afseende å denna framställning har departementschefen till statsrådsprotokollet
anfört följande:

»I ofvannnämnda underdåniga skrifvelse den 24 november 1902 har
järnvägsstyrelsen jämväl gjort hemställan om aflåtande till Riksdagen af
nådig proposition rörande inrättande af nya tjänstebefattningar vid statens
järnvägar.

I sådant hänseende hemställer styrelsen till en början om anställande
af ytterligare en byräinyenjör å bankonstruktionsbyrån vid banafdelningen.

Innan jag redogör för järnvägsstyrelsens motivering härför, torde det
tillåtas mig erinra om tillkomsten af nämnda byrå.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

9

Enligt den af Eders Kungl. Maj:t den 15 oktober 1897 för järnvägsstyrelsen
med underlydande distriktsförvaltningar utfärdade instruktion
lydde under banafdelningen banbyrån med följande tjänstemän, nämligen:
en byrådirektör, två byråingenjörer, en notarie, ritare och koritorsskrifvare
till det antal, som i arfvodesstaten för hvarje år fastställdes, en telegrafdirektör
och en arkitekt. Banbyrån hade till göromål att tillhandagå
öfverdirektören vid beredningen af ärenden, som rörde banafdelningen;
att utföra ritningar och beräkningar för banbyggnader; att föra protokoll
samt uppsätta och expediera skrivelser i banärenden med undantag i
vissa fall af sådana, som afgjordes i plenum; att vårda alla kontrakt och
andra handlingar, ritningar, modeller och böcker, som enligt arbetsordningen
skulle å byrån förvaras; samt att granska alla till afdelningen inkommande
tjänsterapporter och hos öfverdirektören anmäla därvid förekommande
anmärkningar.

I underdånig skrifvelse den 9 november 1899 framhöll järnvägsstyrelsen,
hurusom, jämte det göromålen å öfverdirektörens för banafdelningen
expedition eller den s. k. banbyrån under de senaste åren i afsevärd
grad ökats, vissa delar af de till banbyrån hörande göromålen vore
af den speciella natur, att de af den, som i första hand skulle handhafva
dem, fordrade förutsättningar af helt annan art, än som erfordrades för
handläggning af banbyråns öfriga. göromål. Från de banbyrån enligt gällande
instruktion tillkommande åligganden borde af detta skäl med nödvändighet
utbrytas hvad som anginge utförandet af ritningar och beräkningar
för de delar af banbyggnaden med tillhörande materiel, som afsåge
spår- och spårväxeldetaljer, brokonstruktioner samt signal- och säkerhetsanordningar
å bana och stationer jämte vårdandet af konstruktioner och
modeller. För dessa arbeten kräfdes nämligen så mycket detaljstudium
och detaljarbete, beräkningar och undersökningar, att arbetena rimligtvis
icke borde tillkomma den byrådirektör, som handhade banafdelningens
öfriga arbeten, helst med den stora omfattning dessa dåmera erhållit, Förenämnda
arbeten jämte därmed lämpligen sammanhörande broinspektion
samt materialprofning och leveransbesiktning för banafdelningens räkningborde
därför, enligt styrelsens förmenande, utföras å särskild byrå — »bankonstruktionsbyrån»
— under särskild byrådirektörs ledning, å hvilken
byrå tillika skulle placeras en af de å banafdelningens stat nu uppförde
byråingenjörerna,

Sedan 1900 års Riksdag på framställning af Eders Kungl. Maj:t medgifvit,
att i staten öfver fasta arfvoden för personal vid statens järnvägar
(inge uppföras arfvoden till, bland annat, ytterligare en byrådirektör å
banafdelningen, blef genom nådig kungörelse den 21 december 1900 an Bih.

till Rilcsd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 21 Höft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

gående ändrad lydelse af vissa §§ i förenämnda instruktion banbyrån från
och med år 1901 delad i två byråer, banbyrån med en byrådirektör, en
byråingenjör, en notarie, ritare och kontorsskrifvare till det antal, som i
arfvodesstaten för hvarje år fastställdes, samt bankonstruktionsbyrån med
en byrådirektör, en byråingenjör, ritare och kontorsskrifvare till det antal,
som i arfvodesstaten för hvarje år fastställdes; hvarjämte af telegrafdirektörens
expedition bildades elektrotekniska byrån med närmare bestämda
åligganden, och dess byrådirektör utgjordes af telegrafdirektören. Göromålen
fördelades mellan de båda förstnämnda byråerna så,

att banbyrån skulle åligga: att tillhandagå öfverdirektören vid beredningen
af banärenden; att utföra sådana ritningar och beräkningar för
banbyggnader, hvilka icke ålåge bankonstruktions- eller elektrotekniska
byråerna; att föra protokoll samt uppsätta och expediera skrifvelser i banärenden
med undantag i vissa fall af sådana, som afgjordes i plenum; att
vårda alla kontrakt och alla handlingar, ritningar och böcker, som enligt
arbetsordningen skulle å byrån förvaras; samt att granska alla till byrån
inkommande tjänsterapporter och hos öfverdirektören anmäla därvid förekommande
anmärkningar; samt

bankonstruktionsbyrån: att tillhandagå öfverdirektören vid beredningen
af ärenden, som anginge bankonstruktioner, och därvid utföra ritningar
och beräkningar för de delar af banbyggnaden, som afsåge spår- och spårväxeldetaljer,
brokonstruktioner samt signal- och säkerhetsanordningar å
bana och stationer; att föra protokoll samt uppsätta och expediera skrifvelser
i bankonstruktionsärenden med undantag i vissa fall af sådana, som
afgjordes i plenum; att vårda alla handlingar, ritningar, konstruktioner
och modeller, som enligt arbetsordningen skulle å byrån förvaras; samt
att anordna och öfvervaka broinspektion äfvensom i de fall, då sådant
icke tillkomme elektrotekniska byrån, materialprofning och leveransbesiktning
för banafdelningens räkning.

Järnvägsstyrelsen har nu meddelat, att göromålen å bankonstruktionsbyrån
fått en sådan omfattning, att den där tjänstgörande byråingenjören,
hvilken utbildats särskildt för brobyggnadsfacket, blifvit uteslutande upptagen
af frågor tillhörande nämnda fack. De utredningar, som afsåge
signal- och säkerhetsanordningar, vore äfven af sådan speciell natur, att
de af den, som i första hand skulle handlägga dem, fordrade särskilda
fackkunskaper, och detta så mycket mera, som utvecklingen inom denna
gren af ingenjörsyrket fortginge mycket hastigt. Den vikt och betydelse,
Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen fästat vid de arbeten, hvarom här särskildt
vore fråga, torde äfven framgå af de mycket afsevärda anslag, som
under eu längre följd af år för dylika anvisats och som ensamt under de

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

senaste fyra åren uppgått till i medeltal 150,000 kronor för år. Det vore
därför af behofvet påkalladt, att vid bankonstruktionsbyrån anställdes ytterligare
en person i byråingenjörs ställning och med särskild utbildning för
handläggandet af frågor rörande signal- och säkerhetsanordningar.

Med erinran, att enligt det för järnvägsstyrelsen gällande aflöningsreglemente
byråingenjörs arfvode utgör 4,000 kronor med två ålderstillägg
å 500 kronor hvartdera, får jag för egen del förklara, att jag finner af
hvad styrelsen anfört vara ådagalagdt, att den föreslagna befattningen är
för göromålens å bankonstruktionsbyrån behöriga skötande erforderlig.

Järnvägsstyrelsen har vidare hemställt om inrättande af en ny maskindirektör
sbefattning.

Förslaget härom afser en förändring af föreståndarens för centralverkstaden
i Örebro ställning.

1 afseende härå får jag till en början erinra, att enligt den för järnvägsstyrelsen
med underlydande distriktsförvaliningar gällande instruktion
hvarje distriktsförvaltning består af en distriktschef, en bandirektör och
en maskindirektör, hvilken sistnämnde åligger, bland annat, att ombesörja
den rullande materielens underhåll och i sådant hänseende utöfva högsta
ledningen af distriktets verkstäder samt att i allmänhet ordna och kontrollera
verkstadstjänsten inom distriktet. Sedan 1901 års Riksdag, i
anledning af nådig proposition, medgifvit ökning af antalet arfvoden till
vissa tjänstemän vid distrikten, blefvo jämlikt nådigt bref den 15 november
1901 statens järnvägar från ingången af år 1902 fördelade i fem
distrikt i stället för de förutvarande f}Tra distrikten. I det den 3 maj
1901 utfärdade förnyade aflöningsreglementet för tjänstemän och betjänte
vid statens järnvägar upptagas fem maskin direktörer och åtta maskiningenjörer,
hvartill kommer ytterligare en af 1902 års Riksdag beviljad
maskiningenjörstjänst. Maskindirektörs aflöning utgör 4,500 konor jämte
fri bostad och vedbrand samt kan efter 5 år höjas med 500 kronor och
efter 10 år med ytterligare 500 kronor. Maskiningenjörs aflöning utgör

3,000 kronor med fri bostad och vedbrand samt enahanda ålderstillägg,
som tillkomma maskindirektör, hvarjämte maskiningenjörerna i Örebro och
Bollnäs, såsom föreståndare för verkstäder belägna utom distriktens hufvudstationer,
hvardera åtnjuta ett särskildt tilläggsarfvode af 500 kronor
för år.

Sedan 1899 års Riksdag till anläggning af en centralverkstad för
reparation af lokomotiv i Örebro anvisat 350,000 kronor och nästföljande
års Riksdag för fullbordandet af verkstaden beviljat ytterligare

Stulxutsliottels Utlåtande X:o 30.

12

150.000 kronor, anmälde järnvägsstyrelsen i underdånig skrifvelse den
''2.1 december 1901, att arbetena med verkstadsanläggningen fortskridit
sa långt, att verkstaden, hvilken redan delvis tagits i bruk, beräknades
under ar 1902 blifva fullt färdig till den utsträckning, som närmast
varit afsedd med den första anläggningen. Tillika hemställde järnvägsstyrelsen
att, da arbetena vid verkstaden sålunda redan under sistnämnda
är finge en allt mer ökad omfattning, och i sammanhang därmed ansvaret
såsom teknisk och ekonomisk föreståndare för centralverkstaden icke rimligtvis
kunde paläggas den i Stockholm stationerade maskindirektören vid
första distriktet, hvilken det jämlikt instruktionen för järnvägsstyrelsen
med underlydande distriktsförvaltningar ålåge att utöfva högsta ledningen
af distriktets verkstäder, maskindirektören vid nämnda distrikt måtte från
ingången af år 1902 befrias från Åliggandet att. vara högste ledare för
distriktets verkstäder, i hvad det anginge centralverkstaden, och att högsta
ledningen af denna verkstad i stället måtte, utan hinder af bestämmelserna
i åberopade instruktion, tills vidare öfverflyttas till den i Örebro stationerade
maskiningenjören vid statens järnvägar. Genom nådigt bref den
24 januari 1902 täcktes äfven Eders Kungl. Maj:t medgifva, att bemälde
maskiningenjör finge tills vidare i maskindirektörens vid första distriktet
ställe utöfva högsta ledningen af ifrågavarande centralverkstad.

Efter hvad järnvägsstyrelsen nu meddelar, har denna viktiga anläggning,
omfattande uppställningsplatser för 20 lokomotiv, under sistförfluten
året fullbordats och redan lämnat beräknade gynnsamma resultat,
och styrelsen framhåller därvid nödvändigheten af att chefen för
denna verkstad såväl i ställning som aflöningsvillkor likställdes med en
maskindirektör vid statens järnvägar. Det vore nämligen önskvärdt,
att chefskapet uppdroges åt en person, hvars kompetens och duglighet
härför vore bepröfvade, men som i verkstadschefs ställning icke borde
vara underordnad afdelningsföreståndaren i det distrikt, inom hvilket
verkstaden vore belägen, då han hade att vid densamma såsom centralverkstad
låta utföra och ansvara för arbete åt hela statsbanenätet.

Slutligen påpekar järnvägsstyrelsen, att i händelse af bifall till förslaget
eu maskiningenjörsbefattning vid statens järnvägar skulle blifva
obehöflig samt det maskiningenjören i Örebro nu tillkommande tilläggsarfvode
af 500 kronor ur staten utgå, till följd hvaraf för närvarande icke
någon ökad utgift ifrågakomme, enär den nuvarande innehafvaren af
ifrågavarande chefspost uppbure, jämte maskiningenjörs begynnelsearfvode

3.000 kronor, två ålderstillägg å 500 kronor hvartdera jämte tillläggsa
rf vo de 500 kronor eller tillhopa samma belopp som maskindirektör,
frånsedt ålderstillägg, ägde uppbära.

Statsutskottet* VtJätande N:o 30.

lo

På min begäran hafva från järnvägsstyrelsen meddelats närmare
upplysningar om ifrågavarande centralverkstad. Densamma vore nu uppförd
till den omfattning, som afsetts med det af Riksdagen beviljade anslaget,
500,000 kronör, och smedjan jämte plåtslagare verkstaden, som
varit i gång öfver ett år, sysselsatte omkring 100 man. I den stora maskinoch
uppsättningsverkstaden för lokomotiv, hvars inredning närmade sig
sin fullbordan, hade arbetena dittills endast i ringa utsträckning kunnat
bedrifvas, sysselsättande för närvarande endast cirka 25 man. Detta antal
komme emellertid att redan inom koi''t högst betydligt ökas, och då verkstaden
kommit i full gång, hvilket med säkerhet påräknades ske under
loppet af innevarande år, beräknades den sammanlagda arbetspersonalen
komma att uppgå till omkring 450 man, då däremot å de tre förutvarande
större lokomotivreparationsverkstäderna i Stockholm med Liljeholmen,
Göteborg och Malmö motsvarande antal utgjorde omkring 225, 275 och
325 man. I centralverkstaden funnes uppställningsplatser för 20 lokomotiv
med tendrar, under det att 13, 14 och 16 platser funnes i nyssnämnda
resp. lokomotivverkstäder.

Dessa siffror visade, att centralverkstaden utan gensägelse vore den
viktigaste af statens lokomotivreparationsverkstäder, ett förhållande som
komme att blifva ännu mer framträdande, då centralverkstaden, såsom
afsedt vore, i en framtid utvidgades, under det, att ej några afsevärda utvidgningar
af de öfriga verkstäderna torde ifrågakomma.

En annan omständighet, som talade för att ju förr dess hellre göra
centralverkstadens chef såväl i grad som i aflöning fullt likställd med en
maskindirektör, vore den att, då, såsom järnvägsstyrelsen i sin underdåniga
skrifvelse af den 23 december 1901 framhållit, platsen såsom chef
för centralverkstaden borde uppdragas åt en erfaren, duglig och bepröfvad
person, denne väl torde städse komma att utses bland de äldre maskiningenjörerna
vid statens järnvägar. Dä läge emellertid nära till hands,
att samme person, som kanske efter endast några få år skulle stå i tur
att avancera till maskindirektör, funne med sin fördel förenligt att söka
en dylik ledigblifven befattning, såvida icke chefsplatsen vid centralverkstaden
erbjöde fullt ut lika stora fördelar. De täta ombyten af chef för
centralverkstaden, som häraf blefve en nödvändig följd, skulle utan gensägelse
hafva ett mycket ogynnsamt inflytande på denna verkstads göda och
följdriktiga skötsel.

Hvad järnvägsstyrelsen framhållit rörande den särskilda ställning ifrågavarande
verkstad komme, i jämförelse med statens järnvägars öfriga verkstäder,
att intaga såsom en centralverkstad för hela statsbanenätet, äfven -

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

som beträffande önskvärdheten att undvika täta personalombyten på den
ansvarsfulla platsen såsom föreståndare för samma verkstad, synes mig innefatta
fullgoda skäl för att tillstyrka järnvägsstyrelsens hemställan om inrättande
för detta ändamål af en ny maskindirektörstjänst.

Tillika hemställer järnvägsstyrelsen om inrättande af två nya stationsinspektorsbefattninyar
ä 3:e klassens stationer. I afseende härå meddelar
styrelsen, att dessa erfordrades i anledning af tillkomsten af den nya statsbanedelen
Gellivare—Riksgränsen, nämligen vid Kiruna och Riksgränsens
stationer. Vid förstnämnda station hade erfarenheten vid bandelens provisoriska
trafikerande visat, att med hänsyn till trafikens omfattning därstädes
denna station liksom bandelens utgångspunkt Gellivare borde hänföras
till 3:e klassens stationer. Äfven beträffande Riksgränsens ändstation,
dit tullkammare vore förlagd, syntes ock erforderligt, att därstädes, i likhet
med vid gränsstationen Storlien, inrättades en 3:e klassens station.
Dessa tjänstebefattningar borde tillsättas redan under loppet af innevarande
år.

Härvid har jag intet att erinra.»

Hvad till statsrådsprotokollet blifvit i detta ärende anfördt synes utskottet
innefatta giltiga skäl för den gjorda framställningen, hvarför utskottet
hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
må medgifva,

a) att i staten öfver fasta arfvoden för personal vid
statens järnvägar må, med uteslutande ur samma stat
af arfvode till en maskiningenjör jämte ett tilläggsarfvode
till denne, uppföras arfvoden till följande nya
tjänstemän, nämligen inom styrelsen en byråingenjör
samt vid distrikten en maskindirektör och två stationsinspektorer
å 3:e klassens stationer; samt

b) att af desse tjänstemän de två stationsinspektorerna
må anställas redan under år 1903.

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

15

3:o.

Slutligen har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,
att den vid statens järnvägar tillhöriga ångfärjan anställda personalen
må från och med år 1904 uppföras å ordinarie stat; samt

att dess aflöning må, förutom densamma tillkommande kost, utgå enligt
det i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 12 sistlidne januari intagna
förslag till stat.

Till åberopade statsrådsprotokollet har departementschefen i detta
ärende anfört följande:

»Slutligen anmäler järnvägsstyrelsen att, sedan nu under tre års tid
tillräcklig erfarenhet vunnits beträffande den för ångfärjetraflken mellan
Malmö och Köpenhamn anställda personalen, dess tjänstgöring och rimliga
löneförmåner, det syntes styrelsen lämpligt, att största delen af denna
personal från och med år 1904 uppfördes å ordinarie stat.

Hvad anginge de särskilda befattningshafvarne och deras aflöningsförmåner,
hade styrelsen, med hänsyn såväl till motsvarande befattningar
vid statens järnvägstrafik som till staten för den danska med den svenska
alternerande ångfärjan samt till de förhållanden vid den svenska handelsflottan,
som därvid borde tagas i betraktande, uppgjort följande

A ngn ende
personalen å
den statens
järnvägar tillhöriga
ängfärjan.

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Förslag till aflöningsförmåner för befäl och besättning å svenska staten

tillhörig ångfärja.

Fast arfvode.

Arfvode efter klass.

t"* ''

Tjänstgörings-

penningar

» 03

C

Lägsta

arfvode

Högsta

arfvode

rande

aflö-

nings-

förrnå-

ner.

Os

ö

2 g

o- B

klass.

kr.

klass.

kr.

kr.

kr.

kr.

a) Tjänstemän:

befälhafvare ..........

2,250

750

3,000

—

—

—

—

Åflöningen kan höjas efter
fem år med 500 kronor
och efter 10 år med
ytterligare 500 kronor.
Befälhafvaren åtnjuter
för hvarje enkel resa,
han tjänstgör, 1 krona
såsom tilläggaarfvode.

4,500

l:ste styrman och re-serv befälhafvare......

—

—

—

4

2,100

2

2,700

lrste styrman åtnjuter för
hvarje enkel resa, han
tjänstgör såsom befäl-hafvare, 1 krona såsom
tilläggsarfvode.

2,700

l:ste maskinist.........

—

—

—

3

2,400

1

3,000

2,700

2:dre styrman .........

—

—

—

6

1,500

4

2,100

1,500

b) Betjänte:

2:dre maskinist.........

—

—

—

6

1,500

4

2,100

1,800

3:dje styrman .........

|

1,080

3:dje maskinist.........

—

—

—

8

1,080

6

1,500

1,200

4:de maskinist .........

|

1,200

förhandseldare .........

~

—

—

13

720

9

960

780

rorgängare..............

—

—

—

14

060

9

900

720

timmerman ............

eldare.....................

1 _

1

—

—

14

660

10

900

720

660

matros...................

—

—

—

15

600

11

840

600

Anm. 1. I likhet med öfriga tjänstemän och betjänte vid distrikten, hvilka ej åtnjuta fri bostad,
äger en hvar af färjans ordinarie personal att uppbära hyresbidrag.

Anm. 2. Ofvannämnde betjänte erhålla uniformspersedlar in natura enligt reglemente, som af
styrelsen fastställes.

Anm. 3. För ifrågavarande personal iiro i öfrigt tillämpliga i gällande aflöningsreglemente för
annan distriktspersonal fastslagna bestämmelser.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

17

I förestående tabell har, för vinnande af öfversikt å nu till personalen
å extra stat utgående aflöningsförmåner, härför upptagits en särskild
kolumn.

Järnvägsstyrelsen har nu hemställt, att Eders Kungl. Maj:t måtte till
Riksdagen göra framställning om fastställande af ofvanstående stat för
ångfärjepersonalen.

Lika med järnvägsstyrelsen anser jag det vara önskvärdt, att den
personal, som är anställd vid statens ångfärja, nu uppföres på ordinarie
stat. Mot de aflöningsförmåner, som styrelsen föreslagit i nära öfverensstämmelse
med jämförbara tjänstehafvare vid statens järnvägar, har jag ej
något att erinra, likasom det med hänsyn till den i vissa afseenden särskilda
ställning ångfärjepersonalen intager synes mig lämpligt, att densamma
tills vidare upptages å en särskild stat och icke inordnas bland
den öfriga statsbanepersonalen.

Med anledning af den besättning å fartyg genom sjölagens 45 § tillförsäkrade
rätt till kost i enlighet med den för besättningar å svenska
handelsfartyg fastställda spisordning har jag från järnvägsstyrelsen inhämtat
upplysningar i detta afseende rörande ångfärjans personal och därvid inhämtat,
att, likasom hittills personalen utom öfriga löneförmåner jämväl
erhållit fri kost, afsikten vore, att äfven efter dess uppförande å ordinarie
stat densamma tillkommande kost skulle af trafikmedlen bestridas efter de
pris, hvarom järnvägsstyrelsen kunde öfverenskomma med den, som bedrefve
restaurationsrörelsen å ångfärjan. Järnvägsstyrelsen har ock öfverlämnat
transsumt af det nu gällande kontraktet därom samt meddelat, att
personalens kosthåll beräknats för år 1903 föranleda en utgift af 16,600
kronor. Såsom motsvarande denna förmån utöfver den egentliga aflöningen
hafva framhållits de förmåner, som tillkomma den med ångfärjepersonalen
närmast jämförliga distriktspersonalen, såsom bostad in natura, milpenningar
och nattlogiersättning.»

Vid Kungl. Maj:ts förevarande framställning har utskottet icke haft
annat att erinra, än att enligt utskottets mening den rätt till fri kost, som
i enlighet med sjölagens 45 § tillkommer ångfärjepersonalen, bör, likasom
öfriga för denna personal medgifna särskilda förmåner, upptagas såsom
anmärkning vid staten. I anledning häraf hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen för nedan upptagna
tjänstemän och betjänte å den statens jernvägar tillhöriga
ångfärjan, utan att desamma inordnas bland den öfriga

Bih. till Riksd. Prot. 1003. 4 Sami. 1 Afd. 21 Haft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

statsbanepersonalen, för sin del fastställer följande stat
att från och med år 1904 tillämpas:

Fast arfvode

Arfvode efter klass

"......

e

fcH

n> 0

0 ce

B

p

Lägsta

Högsta

OI

0 C:

arfvode

arfvode

K 2-

H crc

o

kr.

kr.

ct

kr.

klass

kr.

klass

kr.

Aflöningen kan höjas

efter 5 år med 500
kronor och efter 10

a) Tjänstemän:

år med ytterligare

befälhafvare ......

2,250

750

3,000

500 kronor. Befäl-hafvare åtnjuter för
hvarje enkel resa,
han tjänstgör, 1
krona såsom till-läggsarfvode.

l:ste styrman och

l:ste styrman åtnju-

reservbefälhaf-

ter för hvarje enkel

vare ............

4

2,100

2

2,700

resa, han tjänstgör

såsom befälhafva-re, 1 krona såsom
tilläggsarfvode.

l:ste maskinist ...

—

—

—

3

2,400

i

3,000

2:dre styrman ...

—

—

—

6

1,500

4

2,100

b) Betjänte:
2:dre maskinist...

G

1,500

4

2,100

3:dje styrman ...

—

—

—

|

3:dje maskinist...

—

—

—

8

1,080

6

1,500

4:de maskinist ...

—

—

—

förhandseldare ...

—

—

—

13

720

9

960

rorgängare........

14

1

G60

9

960

timmerman ......

eld are ..............

|14

660

10

900

matros....... .. ..

—

_

_

15

600

11

840

Anm. 1. I likhet med öfriga tjänstemän och betjänte vid distrikten,
hvilka ej åtnjuta fri bostad, äger en hvar af färjans ordinarie personal att
uppbära hyresbidrag.

Anm. 2. Ifrågavarande personal åtnjuter fri kost i enlighet med den
för besättningar å svenska handelsfartyg fastställda spisordning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

19

Amu. 3. Ofvannämnde betjänte erhålla uniformspersedlar in natura
enligt reglemente, som af järnvägsstyrelsen fastställes.

Anm. 4. För ifrågavarande personal äro i öfrigt tillämpliga gällande
aflöningsreglementes bestämmelser för annan distriktspersonal.

Stockholm den 13 mars 1903.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.