Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Biksd. kansli den 8 maj 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragning sst åter na.

(l:a U. A.)

Pensionsstaten.

l:o) Kungl. Maj:t har uti den till Riksdagen den 14 januari hijf”fgaf
innevarande år aflåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och statsbidraget
behof under tionde hufvudtiteln uti punkten 1 föreslagit, att det å ««
ordinarie stat uppförda anslaget för bidrag till pensionering af änkor farn
och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén, nu befäl och ^
67,708 kronor, måtte höjas med 35,585 kronor till 103,293 kronor. an^

[1.]

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 31 december
1902 har departementschefen angående ifrågavarande ämne och hvad
därmed sammanhänger yttrat följande:

»Sedan 1902 års riksdag, med bifall till Eders Kungl. Maj:ts i
ämnet aflåtna nådiga proposition, å extra stat för år 1903 anvisat ett
förslagsanslag å 1,540,000 kronor dels till upprätthållande af arméns
Bih. till Eiksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd, 11 Häft. (N:o 11.) 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

pensionskassas egen pensionering samt dels till fyllnadspensioner i
enlighet med de af Riksdagen godkända grunder, har direktionen öfver
nämnda kassa uti skrifvelse den 12 nästlidne november — med förmälan
att direktionen ansåge, att, innan förhöjning af detta anslag hos
Riksdagen äskades, den tidpunkt borde afvakta», då pensionsstaten mera
kännbart rönte inverkan af de åren 1901 och 1902 företagna löneregleringarna
för officerare och underofficerare med vederlikar — i
underdånighet anhållit, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå näst sammanträdande
riksdag att jämväl för år 1904 å extra stat för ofvanberörda
ändamål anvisa ett förslagsanslag till belopp af 1,540,000 kronor.

I sammanhang härmed har direktionen erinrat, att, enligt hvad
i underdånig skrifvelse den 20 november 1901 jämväl framhållits, med
lönestaternas växlande slutsumma gifvetvis måste följa en motsvarande
ändring uti det å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln uppförda
bidraget till pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl
med vederlikar vid armén. Detta statsbidrag skulle nämligen, jämlikt
Riksdagens skrifvelse den 13 juni 1883, utgå med 1V* procent årligen
på summan af de aflöningsbelopp, som enligt gällande stater kunde
läggas till grund vid bestämmandet af fyllnadspension. Direktionen
hade till följd däraf hos Eders Kungl. Maj:t i sin nyssnämnda skrifvelse
anhållit, att, enär enligt då gällande stater totalsumman af nyssnämnda
aflöningsbelopp vore väsentligt högre än vid tiden för statsbidragets
första beviljande, dels förhöjdt statsbidrag — af direktionen beräknadt
till 21,568 kronor — för år 1902 måtte af Riksdagen äskas, och dels
att framställning måtte göras därom, att det sedan år 1884 för ifrågavarande
ändamål i riksstaten uppförda ordinarie anslag, 67,708 kronor,
måtte i 1903 års riksstat höjas till det af 1901 års lönereglering
betingade högre belopp. Hvad denna direktionens hemställan angick,
framhöll jag i mitt anförande till statsråd sprotokollet öfver landtförsvareärenden
för den 4 januari innevarande år, att såväl till följd af
härordningens utveckling som äfven genom den lönereglering för armén,
om hvilken jag då ärnade för Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag,
det till armén under år 1903 utgående lönebeloppet kunde komma att
blifva ett helt annat än det af direktionen vid beräknandet af anslagsbehofvet
för sistnämnda år förutsatta.

Enär emellertid slutsumman af 1903 års aflöningsstater för armén
under sådana omständigheter dåmera icke kunde beräknas, och vid detta
förhållande icke heller det belopp kunde bestämmas, hvarmed det ifrågavarande
ordinarie anslaget å tionde hufvudtiteln borde förhöjas, ansåg
jag, att frågan om förändring af det ordinarie anslaget borde få anstå

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

3

till statsreglering^ för år 1904 och att för det dåvarande åtgärder
borde vidtagas allenast för täckande af bristen i 1902 års anslag, därigenom
att den för samma år erforderliga ökningen, 21,568 kronor, uppfördes
å riksstaten för år 1903 med rätt för direktionen att till användning
utfå beloppet redan under år 1902. Den af mig i öfverensstämmelse
härmed gjorda framställning blef af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen
godkänd.

Direktionen öfver arméns pensionskassa anmäler nu, att totalbeloppet
af löner för arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt de från
armén till kustartilleriet öfverflyttade, vid delaktighet i armens nya
änke- och pupillkassa fortfarande bibehållna löntagare för år 1903 enligt
gällande stater belöper sig till 6,886,220 kronor, hvarå IV2 procent utgör
103,293 kronor 30 öre. Då sistnämnda belopp med 35,585 kronor
30 öre öfverstiger det för år 1903 i riksstaten uppförda ordinarie anslaget,
anhåller direktionen, att Eders Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen
göra framställning om anvisande å extra stat för år 1904 af 35,585
kronor till förstärkande af det för år 1903 utgående statsbidraget till
pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar
vid armén.

Direktionen anhåller tillika, att det ordinarie anslaget till nämnda
bidrag måtte i 1904 års riksstat höjas till 103,293 kronor.

Mot dessa direktionens, af arméförvaltningen uti underdånigt utlåtande
den 10 innevarande december tillstyrkta framställningar har jag
intet att erinra.»

Med hänsyn till hvad sålunda i statsrådsprotokollet meddelats, har
utskottet ansett sig böra förorda Kungl. Maj:ts nu förevarande förslag
och får alltså hemställa,

att Riksdagen må höja det å ordinarie stat uppförda
anslaget för bidrag till pensionering af änkor
och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar
vid armén, nu 67,708 kronor, med 35,585 kronor till
103,293 kronor.

2:o) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt, till utskottet
hänvisad motion, n:o 73, har herr A. Hedin föreslagit, att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte begära:

1) dels att nya grunder måtte utarbetas för det indelta manskapets

Ang. en inom
Andra Kammaren
väckl
motion.

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

pensionering i syfte att höja pensionerna, särskildt för de instruktörer,
som varit eller komme att blifva inkallade till en eller flera beväringsrekrytskolor
efter den nya härordningens tillämpning, samt att framflytta
den för pensions erhållande stadgade åldersgränsen;

2) dels att full dagaflöning måtte tilldelas det inom de indelta
kompaniexpeditionerna under mellanmötesperioden tjänstgörande underbefälet.

I afseende å det i momentet 2) af motionären framställda yrkande
har Riksdagen redan med anledning af utskottets utlåtande n:o 5 fattat
beslut i sammanhang med beslut i fråga om regleringen af utgifterna
under fjärde hufvudtiteln. Framställningen uti momentet 1) upptager
utskottet nu till behandling och får, beträffande de skäl, motionären
till stöd lör denna framställning anfört, hänvisa till själfva motionen.

Hvad först beträffar det i motionen särskildt framhållna önskningsmålet,
att pensionsbeloppen måtte höjas för de instruktörer, som varit
eller komme att blifva inkallade tili beväringsrekrytskolorna, vill utskottet
erinra, att Riksdagen i sammanhang med reglerandet af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel anvisat medel till förhöjning
af dagaflöningen för dylika instruktörer, hvadan ersättning för
deras ökade tjänstgöring alltså redan blifvit dem beredd i en form,
som torde stå i bättre öfverensstämmelse med denna tjänstgörings mera
tillfälliga beskaffenhet än beredandet åt dem af förhöjda pensioner.

Beträffande därefter frågan om förändrade grunder för pensionering
af manskap i allmänhet samt om framflyttande af den för pensions
erhållande bestämda åldersgränsen, torde, enär den af 1901 års Riksdag
godkända planen för öfvergång från den förutvarande till den då
beslutade nya härordningen är grundad bland annat på det indelta
manskapets kvarstående i tjänst under viss bestämd tid, samt en hastigare
afgång af detta manskap, än som beräknats, till äfventyrs skulle kunna
åtminstone under den närmaste tiden medföra vissa olägenheter, har
utskottet ansett sig icke heller i denna del kunna biträda motionärens
förslag. I ragan torde dock framdeles, sedan härordningens genomförande
ytterligare framskridit, böra tagas under förnyadt öfvervägande.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att hvad herr Hedin uti momentet 1) af sin
ifrågavarande motion hemställt icke må vinna Riksdagens
bifall.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

5

3:o) Uti en till Riksdagen den 30 januari innevarande år aflåten
proposition, n:o 41, har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att, vid
bifall till hvad Kungl. Maj:t i propositionen till innevarande års riksdag
angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit i fråga om flottans
marinintendenturkår, medgifva, att de af Riksdagen godkända och af
Kungl. Maj:t den 3 oktober 1876 fastställda grunder för pensionering
af flottans befäl och underbefäl med vederlikar måtte tillämpas å personalen
vid flottans marinintendenturkår med iakttagande:

att fyllnadspension, beräknad enligt l:a punkten af nämnda grunder,
skulle utgå endast till den, som vore berättigad till pension ur
flottans pensionskassa samt

antingen erhölle afsked efter uppnådda 65 lefnads- och 35 tjänstår
eller efter uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår sökte och erhölle
afsked på grund af med läkarebetyg styrkt sjuklighet och till följd
där af nedsatt tjenstbarhet

eller ock efter uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår på grund
af sjuklighet utan ansökan meddelades afsked;

att den, som i annat fall än ofvan nämnts erhölle afsked efter
uppnådda 60 lefnads- och 35 tjänstår, skulle erhålla i fyllnadspension
75 procent af den fyllnadspension, som efter uppnådda 65 lefnadsår
skolat honom tillkomma, med rätt för honom att, sedan han uppnått
65 lefnadsår, åtnjuta de pensionsförmåner, som honom bort tillfalla,
om han vid afskedstagande! uppnått sistnämnda lefnadsålder;

att vid beräkning af pension och fyllnadspension intjänta ålderstillägg
skulle räknas till lönen;

att en hvar, som ur tjänsten med fyllnadspension afgingo, skulle
vara förbunden att vid inträffande krig och större rustningar, då så
påfordrades, i land samt uti befattning, likartad med den han förut
innehaft, tjänstgöra intill fyllda 70 lefnadsår;

att den, som från flottans civilstat öfverginge till marinintendenturkåren,
skulle äga att bibehålla den pensionsrätt, hvilken tillkommit
honom i den befattning vid civilstaten, som han vid öfvergången innehade;
samt

att den, som från ordinarie tjänst vid flottans civilstat öfvergått
till marinintendenturkåren, skulle äga att såsom tjänstetid för ei’hållande
af pension och fyllnadspension tillgodoräkna sig den tid, han varit
såsom extra ordinarie kammarskrifvare anställd vid flottan, äfven om
han icke jämlikt reglementet för flottans pensionskassa erlagt retroaktiva
pensionsafgifter för sistnämnda tid. ''

Ang. marinintendenturfårens
pensio
nering.

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 30 sistlidne
januari har departementschefen uti detta ärende yttrat följande:

»På sätt jag redan omförmält i mitt yttrande till statsrådsprotokollet
öfver sjöförsvarsärenden den 12 innevarande januari, har kommittén
för afgifvande af förslag till omorganisation af flottans civilstat
framlagt förslag till bestämmelser i afseende å grunderna för pensioneringen
af den utaf ''kommittén föreslagna marinintendenturkårens
personal. Jämte det jag, med anledning af kommitténs förslag, hemställde
om proposition till Riksdagen rörande civilstatens omorganiserande
till en marinintendenturkår, anhöll jag att få beträffande frågan
om marinintendenturkårens pensionering, hvilken kräfde ändring i grunderna
för pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar,
göra särskild underdånig framställning; och sedan Kungl. Maj:t nu
till Riksdagen aflåtit proposition om marinintendenturkårens organisation
m. in., torde det tillåtas mig att upptaga frågan om pensioneringen
af personalen vid sagda kår.

Jag anhåller då att få till en början erinra, att, jämlikt det på
1877 års riksdags beslut grundade nådiga brefvet den 22 juni 1877,
de af Kungl. Maj:t den 3 oktober 1876 fastställda och den 24 november
samma år kungjorda grunder för pensioneringen af flottans befäl
och underbefäl med vederlikar skola tillämpas jämväl vid pensioneringen
af personalen och vaktbetjänte vid flottans civilstat, med iakttagande
att pension jämte fyllnadspension enligt l:a punkten i omförmälda
grunder äfvensom pensionsafgift skall för löntagare, hvilken
enligt gällande stat är tillerkänd ålderstillägg efter vissa års tjänstgöring
i samma grad, beräknas efter den fasta lönen utan ålderstillägg;
samt att fyllnadspension för civila ämbets- och tjänstemän äfvensom
för väbel och vaktbetjänte, hvilka efter uppnådda 65 lefnads- och minst
35 tjänsteår erhållit afsked, skall utgå med skillnaden mellan lönens
hela belopp och pensionen.

Kommittén föreslår beträffande pensioneringen af pensonalen vid
marinintendenturkåren,

dels att hvad genom nyssnämnda nådiga skrifvelse den 22 juni
1877 blifvit stadgadt angående pensioneringsgrunderna för flottans
civilstat måtte förklaras lända till efterrättelse beträffande marinintendenturkåreu,
dock att den, som öfverginge från civilstaten till nämnda
kår, icke skulle därigenom lida minskning i de pensionsförmåner, hvaraf
han skolat komma i åtnjutande, om han kvarstått vid civilstaten i
samma befattning, som han vid öfvergången innehade;

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

7

dels och att med afseende å marinintendenturkåren måtte till gällande
pensioneringsgrunder göras följande tillägg:

att fyllnadspensionen jämväl till den, som efter uppnådda 60 lefnads-
och 30 tjänsteår antingen sökte afsked på grund af med lältarbetyg
styrkt sjuklighet och till följd däraf nedsatt tjänstbarhet eller
hvilken, utan ansökan, afsked på grund af sjuklighet meddelades, skulle,
efter det afskedet beviljats, utgå med skillnaden mellan lönens hela
belopp, ålderstillägg inberäknade, och pensionen;

att den, som tager afsked med uppnådda 60 lefnads- och 35
tjänsteår, skulle erhålla i pension 75 procent af den pension honom
skolat tillkomma, därest han uppnått 65 lefnadsår, och denna lägre
pension få utgå intill fyllda 65 år, samt den pensionstagande därefter
vara berättigad att åtnjuta den pension, honom bort tillfalla, om han
vid afskedstagandet uppnått 65 lefnadsår;

att en hvar af den flottans civilstat tillhörande personal, som
öfvergått till marinintendenturkåren, skulle äga att för erhållande af
pension såsom tjänstetid räkna den tid han varit såsom extra ordinarie
kammarskrifvare vid flottan anställd, oaktadt pensionsafgifter för samma
tid icke blifvit erlagda; äfvensom

att den pensionerade personalens af marinintendenturkåren tjänstskyldighet
skulle fortfara intill fyllda 70 lefnadsår.

Med afseende på detta förslag har kommittén i sitt betänkande
anfört följande.

De för flottans civilstat gällande pensioneringsgrunder borde, enligt
kommitténs åsikt, lända till efterrättelse för personalen inom marinintendenturkårens
stam. Enär emellertid den af kommittén föreslagna
aflöningen vid marinintendenturkåren fördelats på annat sätt än hvad
fallet vore vid civilstaten, i det att fasta lönen och ålderstilläggen inom
de olika graderna satts lägre i proportion till löneförmånerna i sin
helhet än motsvarande löneförmåner inom flottans civilstat, skulle
följden häraf blifva, att den tjänsteman af civilstaten, hvilken efter
öfvergång till den nya kåren nödgades från tjänsten med pension afgå,
innan han erhållit befordran till marinintendent af l:a graden och innan
han där kvarstått tillräckligt länge för att få åtnjuta pension efter
denna grad, skulle erhålla mindre pensionsförmåner än de, till hvilka
han redan på grund af sin vid civilstaten innehafvande tjänst blifvit
berättigad. Kommittén ansåge det därför böra stadgas, att den, som
från civilstaten öfverginge till marinintendenturkåren, icke skulle lida
minskning i de pensionsförmåner, af hvilka han skolat komma i åt -

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

njutande på grund af redan innehafvande tjänst vid civilstaten, om
han i densamma kvarstått.

För att vinna mesta möjliga användning af den del af personalen,
som efter nämnda åldersgräns ännu vore tjänstbar, ansåge kommittén,
att en hvar af marinintendenturkårens personal, som ur tjänsten afginge
med fyllnadspension, skulle vara förbunden att vid inträffande
krig eller större rustningar, då så påfordrades, i befattning, likartad
med den han förut innehaft, tjänstgöra intill fyllda 70 lefnadsår.

För hvad kommittén anfört rörande önskvärdheten däraf, att personalen
And marinintendenturkåren blefve i vissa fall berättigad eller
förpliktad att med full pension och fyllnadspension afgå efter uppnådda
60 lefnads- och 30 tjänstår, har jag redogjort i mitt anförande till
statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 12 innevarande månad,
likasom ock för motivera a till kommitténs förslag dels i fråga om rätt
för tjänsteman \rid marinintendenturkåren att under vissa förutsättningar
afgå med reducerad pension, dels ock beträffande rätt för den, som öfvergått
från flottans civilstat till marinintendenturkåren, att i pensionshänseende
såsom tjänstetid beräkna tid för anställning såsom extra
ordinarie kammarskrifvare \Tid flottan.

Mot kommitténs förslag beträffande pensionering af personalen vid
marinintendenturkåren har anmärkning icke blifvit framställd af någon
annan utaf de i ärendet hörda myndigheterna än direktionen öfver
flottans pensionskassa. Marinförvaltningen liar i sitt underdåniga utlåtande
förmält sig antaga, att något yttrande i denna del icke förväntades
från marinförvaltningen.

Direktionen öfver flottans pensionskassa har mot den af kommittén
föreslagna bestämmelsen, att den, som toge afsked med uppnådda 60
lefnads- och 35 tjänstår, skulle erhålla i pension 75 procent af den
pension, honom skolat tillkomma, därest han uppnått 65 lefnadsår, och
denna lägre pension få utgå intill fyllda 65 år samt den pensionstagande
därefter vara berättigad att åtnjuta den pension, honom bort
tillfalla, om han Aud afskedstagandet uppnått 65 lefnadsår, anmärkt,
att denna bestämmelse borde erhålla den ändrade formulering, att den,
som toge afsked med uppnådda 60 lefnads- och 35 tjänstår, skulle erhålla
i fyllnadspension 75 procent af den fyllnadspension honom skolat
tillkomma, därest han uppnått 65 lefnadsår, och denna lägre fyllnadspension
utgå intill fyllda 65 år, samt den pensionstagande därefter vara
berättigad att åtnjuta de pensionsförmåner, honom bort tillfalla, om
han vid afskedstagandet uppnått 65 lefnadsår.

Vidare har direktionen funnit sig icke kunna tillstyrka kommitténs

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

9

förslag, att en hvar af flottans civilstat tillhörande personal, som
öfvergått till marinintendenturkåren, skulle äga rätt att för erhållande
af pension såsom tjänstetid räkna den tid, han varit såsom extra ordinarie
kammarskrifvare vid flottan anställd, oaktadt pensionsafgifter för
samma tid icke blifvit erlagda. Direktionen har med afseende härpå
hänvisat därtill, att genom nådigt bref don 2 maj 1851 stadgades, att
till § 51 i dåvarande amiralitetskrigsmanskassans reglemente af den 26
oktober 1838 skulle komma ett nytt moment, så lydande: »De, som inträda
i tjänst vid flottan eller därtill hörande ämbetsverk och kårer, men
ej genast erhålla lön eller ständigt arfvode på stat, skola för pension soch
gratial rätts vinnande från och med det 20:e året, eller den senare
ålder, då de i tjänst vid flottan inträdde, till dess de lön eller ständigt
arfvode tillträdt, för nämnda tid erlägga retroaktiva pensions- och
gratialafgifter, beräknade efter det pensionsbelopp, som motsvarar de
erhållna löneinkomsterna, inom ett år efter deras tillträdande.» Därjämte
anför direktionen, att en motsvarande bestämmelse återfunnes i
§ 14 mom. 3 af de sedermera, den 22 januari 1892 och den 17 november
1899 för flottans pensionskassa fastställda reglementen, af hvilka det
sistnämnda ännu är gällande.

Slutligen anför direktionen, att, därest Kuugl. Maj:t skulle finna
skäligt att hos Riksdagen göra framställning om godkännande af de
utaf kommittén föreslagna grunderna för pensioneringen af marinintendenturkårens
personal, rättvisa och billighet syntes fordra, att de af
kommittén föreslagna tilläggen till gällande pensioneringsgrunder finge
utsträckas att gälla äfven för de tjänstemän vid flottans civilstat, hvilka
icke öfverginge till marinintendenturkåren, äfvensom till tjänstemännen
vid marinförvaltningen, under villkor att dessa tjänstemän inom viss
föreskrifven tid, efter det de nya bestämmelserna !i-ädt i gällande kraft,
hos direktionen öfver flottans pensionskassa anmält sig vilja begagna
sig af de nya bestämmelserna.

Med tillämpning af de utaf kommittén föreslagna grunderna för
pensionering af murinintendenturkårens personal skulle, jämlikt den
stat för marinintendenturkåren, som i statsverkspropositionen framlagts
till Riksdagens godkännande, pensionsförmånerna för löntagare vid
marinintendenturkåren blifva följande:

för förste marinintendent .................................................. kronor 4,000: —

» marinintendent af l:a graden, l:a löneklassen ...... » 3,400: —

» marinintendent af l:a graden, 2:a löneklassen ...... » 2,400: —

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Käft.

2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

för marinintendent af 2:a graden...................................... kronor 1,500: —

» marinnnderintendent......................................................... b 720: —

b auditör vid Karlskrona station:

utan ålderstiilägg ............................................................ b 3,000: —

med ett ålderstiilägg ...................................................... b 3,500: —

b två b ................................................... b 4,000: —

b väbel:

utan ålderstiilägg ......................................................... b 600: —

med ett ålderstiilägg .................................................... b 700: —

b två b b 800: —

b vaktmästare:

utan ålderstiilägg ......................................................... b 500: —

med ett ålderstiilägg ................................................. b 600: —

b två ålderstiilägg ...................................................... b 700: —

Jag har redan i mitt anförande till statsrådsprotokollet öfver sjöförs
varsärenden den 12 innevarande januari i fråga om de af kommittén
föreslagna åld er stilläggen för marinintendenter och marinunderintendenter
anfört, att, då man nu afsett att i aflöningsliänseende likställa
marinintendenlurkåren med officerskåren och jämväl föresloge uppförande
på marinintendenturkårens stat af fem befattningar med regementsofficers
värdighet och aflöning, det syntes mig, att man, särskildt i betraktande
däraf att officerarnas tjänst dock kräfde längre utbildning och medförde
större ansvar än intendenturtjänstomännens, icke lämpligen kunde tilllägga
en intendenturtjänsteman högre aflöning, än som tillkomme officer
i motsvarande tjäustegrad. 1 enlighet med denna af mig uttalade mening
blefvo ock de föreslagna åld ers tilläggen för marinintendenter och marinunderintendenter
uteslutna ur den stat för marinintendenturkåren, hvilken
i statsverkspropositionen framlagts till Riksdagens godkännande.

Samma skäl, som sålunda anförts mot förslaget att tillerkänna
intendenturtjänstemännen en löneförmån, som icke tillkommer officerare
i motsvarande grad, synas mig också tala mot att, på sätt kommittén
ifrågasatt, bereda intendenturtjänstemännen bättre pensionsförmåner än
officerarna. Jag anser därför, att för marininte ndenter och marinunderintendenter
beloppet af pension och fyllnadspension icke bör i
något fall öfverstiga hvad enligt l:a punkten af gällande grunder för
pensionering af flottans befäl ocli underbefäl med vederlikar utgår för
officerare i motsvarande grader, eller 80 procent af lönen, såvida lönen
icke understiger 1,000 kronor, i hvilket fall pension och fyllnadspension
utgå med lönens hela belopp. Äfven beträffande auditör vid Karlskrona

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

11

station, väbel och vaktmästare torde de i nämnda punkt angifna grunder
i fråga om pensionsförmånernas belopp böra tillämpas, dock med den
jämkning att inf jänta ålderstillägg må vid beräkning af pension och
fyllnadspension räknas till lönen.

Enligt sålunda af mig förordade grunder skulle pensionsbeloppen
för löntagare å marinintendonturkårens stat blifva följande:

för

förste marinintendent.................

............................. kronor 3,200: —

»

marinintendent af l:a graden,

l:a

löneklassen ......

» 2,720: —

marinintendent af l:a graden,

2:a

löneklassen ......

» 1,920: —

»

marinintendent af 2:a graden..

b 1,200: —

»

marinunderintendent....................

b 720: —

auditör vid Karlskrona station

utan ålderstillägg..............

» 2,400: —

med ett ålderstillägg........

b 2,800: —

» två ålderstillägg........

b 3,200: —

för

väbel:

utan ålderstillägg..............

............................. kronor 600: —

med ett ålderstillägg........

b 700: —

» två ålderstillägg........

b 800: —

för

vaktmästare:

utan ålderstillägg..............

b 500: —

med ett ålderstillägg........

b 600: —

» två ålderstillägg........

B 700: —

Beträffande den för väbel föreslagna pensionen anhåller jag få
erinra, att, jämlikt nådiga skrifvelsen till direktionen öfver flottans pensionskassa
den 22 juni 1900, angående pensionering af personalen vid
flottans poliskår, särskilda pensionsbestämmelser gälla för innehafvaren
af de förenade väbels- och poliskommissariebefattningarna vid flottans
station i Stockholm, i hvilka bestämmelser nu förevarande förslag icke
är afsedt att göra någon ändring.

Med afseende på beskaffenheten af personalens vid marinintendenturkåren
tjänstgöring torde rätt till fyllnadspension i allmänhet icke
böra för denna personal inträda förrän vid fyllda 65 lefnadsår och efter
en tjänstetid vid flottan af 35 år. Den olägenhet, som, vid jämförelse
med officerarnas pensionsförhållanden, kunde anses ligga i fordran på
en så hög lefnads- och tjänstålder för rätt till fyllnadspension, torde
till fullo motvägas af förmånen att få i tjänsten kvarstå till en lefnadsålder
af 65 år.

Mot hvad kommittén föreslagit beträffande rätt till fyllnadspension

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

i vissa fall redan vid 60 lefnads- och 30 tjänstår har jag icke något
att erinra, hvaremot kommitténs förslag i fråga om rätt till reducerade
pensionsförmåner vid 60 lefnadsår och 35 tjänstår synes mig böra
jämkas i enlighet med hvad direktionen öfver flottans pensionskassa
föreslagit.

Lika med kommittén anser jag det vara, för att ej Ölvergången
från flottans civilstat till marinintendcnturkåren må alltför mycket försvåras,
nödvändigt, att personalen vid civilstaten tillförsäkras rätt att vid
sådan öfvergång bibehållas vid sin förut inuehafda pensionsrätt, likasom
jag också delar kommitténs åsikt om billigheten och lämpligheten dåra!
att den, som öfvergår från civilstaten till marinintendenturkåren, må i
pensionshänseende tå tillgodoräkna sig den tid, han såsom extra ordinarie
kammarskrifvare varit auställd vid flottan, äfven om han ej för
denna tid erlagt- retroaktiva pensionsafgifter.

Någon anledning att utsträcka tillämpningen af de nu föreslagna
bestämmelserna till personal, som kan komma att kvarstå vid flottans
civilstat, eller till tjänstemännen i marinförvaltningen torde icke förefinnas.
))

Kungl. Maj:ts under femte hufvudtiteln gjorda framställning i
fråga om inrättandet af en mariniutendenturkår har i hufvudsak blifvit
af Riksdagen bifallen. Utskottet vill emellertid eriura, att vaktmästarnes
löneförmåner blifvit af Riksdagen reglerade på annat sätt, än Kungl.
Maj:t föreslagit och i ofvanintagna statsrådsprotokoll förutsatts. Därjämte
bör beaktas, att Riksdagen ansett sig böra utesluta det af Kungl.
Maj:t föreslagna stadgandet, att den tjänsteman af kåren, hvilken efter
uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår varit af sjuklighet under minst
sex månader af ett år hindrad att förrätta sin tjänst samt icke med
läkarebetyg styrkte, att han ägde utsikt till återvinnande af sin tjänstbarhet,
skulle vara förpliktad att afgå från tjänsten.

Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag beträffande denna kårs
pensionering har utskottet funnit sig böra med vissa jämkningar biträda.
I anledning af uteslutandet af nyssberörda föreslagna stadgande om
tidigare a fgän gs sky 1 d i gliet i visst fall, har utskottet ansett de nu ifrågasatta
bestämmelseima, att hel pension skulle tillkomma den, som efter
uppnådda 60 lefnads- och 30 tjänstår antingen sökte och erhölle afsked
på grund af med läkarebetyg styrkt sjuklighet och till följd däraf nedsatt
tjänstbarhet eller ock på grund af sjuklighet utan ansökan meddelades
afsked, jämväl böra uteslutas, så att endast afkortad pension
må kunna tillkomma den, som tager afsked före stadgad pensionsålder.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

13

Det har synts utskottet vara mindre lämpligt, att den, som tager
afsked redan etter uppnådda 60 lefnads- och 35 tjänstår, skulle, såsom
Kungl. Maj:t i enlighet med direktionens för flottans pensionskassa hemställan
föreslagit, erhålla, förutom den egentliga pensionen, till hvilken
han, efter föreskrifna inbetalningar, redan vid 55 års ålder är berättigad,
jämväl 75 procent af fyllnadspensionen. Härigenom skulle nämligen
skillnaden i pensionsförmåner i verkligheten blifva ganska ringa mellan
en 60-åring och en 65-åring, förutsatt att hvardera hade 35 tjänstår.
Utskottet, som inhämtat, att med det af kommittén vid ifrågavarande
bestämmelses affattande använda ordet »pension» afsetts sammanlagda
beloppet af egentlig pension och fyllnadspension, har ansett ett stadgande
af sistnämnda innebörd, tydligt affattadt, äga väsentligt företräde.
Därigenom skulle för en 60-åring komma till den egentliga pensionen
endast så stor del af fyllnadspensionen, som behöfdes, för att sammanlagda
beloppen skulle utgöra 75 procent af de totala pensionsförmånerna
vid 65 år. Utskottet har för detta ändamål i någon mån omredigerat
ifrågavarande bestämmelse.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att
de af Riksdagen godkända och af Kungl. Maj:t den 3
oktober 1876 fastställda gruuder för pensionering af
flottans befäl och underbefäl med vederlikar må tilllämpas
å personalen vid flottans marinintendenturkår
med iakttagande:

att fylinadspension, beräknad enligt l:a punkten
af nämnda grunder, utgår endast till den, som är berättigad
till pension ur flottans pensionskassa samt
erhåller afsked efter uppnådda 65 lefnads- och 35
tjänst år;

att den, som erhåller afsked efter uppnådda 60
lefnads- och 35 tjänstår, må erhålla i pension och fyllnadspension
75 procent af de sammanlagda pensionsförmåner,
som efter uppnådda 65 lefnadsår skolat
honom tillkomma, med rätt för honom att, sedan han
uppnått 65 lefnadsår, åtnjuta de pensionsförmåner, som
honom bort tillfalla, om han vid afskedstagandet uppnått
sistnämnda lefnadsålder;

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. sjukhusförvaltaren

11. T. Wollins
pensionär ätt.

att vid beräkning af pension och fyllnadspension
intjänta ålderstillägg skola räknas till lönen;

att en hvar, som ur tjänsten med fyllnadspension
afgår, skall vara förbunden att vid inträffande krig
och större rustningar, då så påfordras, i land samt uti
befattning, likartad med den han förut innehaft, tjänstgöra
intill fyllda 70 lefnadsår;

att den, som från flottans civilstat öfvergår till
marininteudenturkåren, skall äga att bibehålla den
pensionsrätt, hvilken tillkom honom i den befattning
vid civilstaten, som han vid öfvergången innehade;
samt

att den, som från ordinarie tjänst vid flottans
civilstat öfvergått till marinintendenturkåren, må äga
att såsom tjänstetid för erhållande åt pension och
fyllnadspension tillgodoräkna sig den tid, han varit
såsom extra ordinarie kammarskrifvare anställd vid
flottan, äfven om han icke jämlikt reglementet för
flottans pensionskassa erlagt retroaktiva pensionsafgifter
för sistnämnda tid.

4:o) Uti en till Riksdagen den 30 januari innevarande år aflåten
proposition, n:o 40, har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva,
att sjukhusförvaltaren vid flottans station i Karlskrona Hjalmar Theodor
Wollin måtte efter erhållet afsked från sjukhusförvaltartjänsten och
under förutsättning att han uppfyllt villkoren för att fyllnadspension,
jämlikt kungl. skrifvelsen den 22 juni 1877, skulle utgå med skillnaden
mellan lönens hela belopp, ålderstillägg inberäknade, och pensionen,
komma i åtnjutande för sin återstående lifstid af årlig pension och
fyllnadspension genom flottans pensionskassa till sammanlagdt belopp
af tretusen tvåhundra kronor.

Till sistberörda statsrådsprotokoll har statsrådet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet i denna fråga anfört följande:

»Uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift har sjukhusförvaltaren
vid flottans station i Karlskrona Hjalmar Theodor Wollin anhållit, att
vid beräkningen af det pensionsbelopp, som borde tillkomma honom
vid blifvande afgång från hans nu innehafvande sjukhusförvaltartjänst,
den af sökanden innehafda förmånen af fri bostad i flottans sjukhus i

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

15

Karlskrona måtte få betraktas såsom motsvarande ett andra ålderstillägg,
som skulle hafva till honom utgått, i händelse nämnda bostadsförmån
ej förunnats honom, på det att sökanden enligt flottans pensionskassas
reglemente måtte få komma i åtnjutande af enahanda pension
som nu tillkomme flottans alla öfriga förvaltare, eller till belopp, motsvarande
fasta lönen 2,200 kronor jämte två ålderstillägg å tillhopa

1,000 kronor, således tillsammans 3,200 kronor; och har sökanden därvid
erinrat, bland annat, att, därest vid beräkningen af honom tillkommande
pensionsbelopp hans bostad ej skulle anses motsvara det andra
ålderstillägget, som nu vore uteslutet för sjukhusförvaltaren, följden
skulle blifva den, att han bland stationens alla civila tjänstemän, kammarskrifvarna
undantagna, skulle få den minsta pensionen eller, med beräknande
af ett ålderstillägg, ondast 2,700 kronor, då däremot en regementsskrifvare
och en revisor skulle erhålla 2,800 kronor, eller lönen
1,800 kronor jämte två ålderstillägg 1,000 kronor, ehuru de betalade
lägre peusionsafgifter än sökanden, som allifrån sitt tillträde till sjukhusförvaltartjänsten
år 1879 erlagt och fortfarande erlade samma
pensionsafgifter som öfriga förvaltare vid stationen.

Efter nådig remiss har direktionen öfver flottans pensionskassa häröfver
afgifvit underdånigt utlåtande, däri direktionen anfört, att enligt
gällande stat för flottans civilstat samtliga förvaltare, med undantag af
sjukhusförvaltaren, nämligen beklädnadsförvaltare, inventarieförvaltare
och materialförvaltare, vore, efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring,
berättigade till två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor; att, enär,
nådiga brefvet den 22 juni 1877 angående fastställda grunder för pensionering
af personalen och vaktbetjäningen vid marinförvaltningen,
mariningenjörstaten och flottans civilstat iöreskrefve, att fyllnadspension
för civil ämbets- och tjänsteman, som efter uppnådda 65 lefnadsoch
minst 35 tjänstår erhållit afsked, skulle utgå med skillnaden mellan
lönens hela belopp, ålderstillägg inberäknade, och pensionen, dessa förvaltare
vore, därest jämväl öfriga villkor för pensionens erhållande blifvit
uppfyllda, berättigade att komma i åtnjutande af pension ur flottans
pensionskassa med 1,173 kronor 33 öre och fyllnadspension af statsverket
med 2,026 kronor 67 öre, eller tillhopa 3,200 kronor; att sjukhusförvaltaren
däremot åtnjöte, enligt gällande stat, 2,200 kronor i lön
och endast ett ålderstillägg å 500 kronor, men vore berättigad till fri
bostad i kronans hus; att den nämnda förmånen af fri bostad torde få
anses hafva trädt i stället för och i aflöningshänseende motsvara ett
andra ålderstillägg; samt att fördenskull enligt direktionens åsikt billig -

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

heten bjöde, att sökanden finge jämväl i pensionshänseende räkna sig
en dylik ersättning för ett andra ålderstillägg tillgodo och sålunda
äfven i detta afseende blefve jämställd med öfriga förvaltare, ehuru
några tydliga bestämmelser icke funnes meddelade för detta fall, hvadan
direktionen tillstyrkte, att Kung]. Maj:t täcktes förklara sökanden berättigad
att, efter erhållet afsked från sjukhusförvaltarbefattningen och
under förutsättning att villkoren i öfrigt för dylik pensions erhållande
uppfyllts, komma i åtnjutande af enahanda pension, som för närvarande
tillkomme flottans öfriga förvaltare, eller tillsammans 3,200 kronor.

Härefter har marinförvaltningen den 16 december 1902 afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande i detta ärende och därvid anfört, att
uti förvaltningens af sjöärendena den 17 oktober 1873 afgifna underdåniga
förslag 1 ill civilstat vid flottans stationer såväl sjukhusförvaltaren
som beklädnadsförvaltaren vid Karlskrona station uppförts till enahanda
kontanta aflöningsförmåner 2,500 kronor — hvilket aflöningsbelopp
sedermera fördelats i lön 2,200 kronor och tjänstgöringspenningar 300
kronor — med två åldertillägg å 500 kronor hvarfdcra; att vid ärendets
föredragning inför Kungl. Maj:t dåvarande chefen för sjöförsvarsdepartementet,
med afseende å den förmån af fri bostad, som enligt samma
stat tillkomme sjukhusförvaltaren och hvaraf beklädnadsförvaltaren
vore i afsaknad, och enär de båda tjänstebefattningarna i öfrigt vore
med hänsyn till göromålens vikt och omfattning likställda, funnit sådan
jämkning i sjukhusförvaltarens löneförmåner kunna äga rum, att endast
ett ålderstillägg för honom uppfördes; att i öfverensstämmelse härmed
framlagts förslag vid 1874 års riksdag, hvilket förslag jämväl blifvit af
Riksdagen godkändt; att vid sådant förhållande och då vidare enligt
reglementet för flottan, del I § 144 mom. 3, boställsinnehafvare kunde
åläggas att mot erhållande af viss ersättning frånträda bostaden, det
syntes vara uppenbart, att den nämnda förmånen af fri bostad i kronans
hus för sjukhusförvaltaren i Karlskrona finge anses hafva trädt i stället
för och i aflöningshänseende motsvara ett andra ålderstillägg; att hvad
anginge frågan om beloppet af den pension, som efter afskedstagandet
borde tillkomma Wollin, hvilken vore född den 5 juli 1829, erhållit sin
första fullmakt vid flottans civilstat år 1853 och år 1879 tillträdt sin
nu innehafvande tjänst tillika med bostaden, billigheten syntes fordra,
att Wollin erhölle samma pension som öfriga förvaltare, då sjukhusförvaltaren
med afseende å tjänstens vikt och omfatlning kunde anses likställd
med öfriga förrådsförvaltare, med livilka han för öfrigt, bostaden
inberäknad, hade lika aflöningsförmåner och lika värdighet; att marin -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

17

förvaltningen likväl ansåge sig böra erinra, att i de grunder, som af
Riksdagen år 1877 antogos för grundläggande af pension för flottans
civilstat, icke talades om andra aflöningsförmåner än fast lön och ålderstillägg
samt ait i den tabell angående beräknandet af pensioner för
personalen vid en del verk, däribland flottans civilstat, hvilken tabell
funnes bifogad Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 1 till 1877 års
Riksdag, blott ett ålderstillägg upptoges för sjukhusförvaltaren, i enlighet
hvarmed pensionen beräknades till 2,700 kronor, under det att för
beklädnadsförvaltaren, såsom innehafvande två ålderstillägg, pensionen
beräknades till 3,200 kronor; att det med afseende härå syntes tvifvelaktigt,
huruvida, på sätt direktionen öfver flottans pensionskassa tillstyrkt,
Kungl. Maj:t kunde förklara sökanden berättigad att, efter erhållet
afsked från sjukhusförvaltarebefattningen och under förutsättning,
att villkoren i öfrigt för dylik pensions erhållande uppfyllts, komma i
åtnjutande af enahanda pension, som för närvarande tillkomme flottans
öfriga förvaltare, eller tillsammans 3,200 kronor, utan att frågan härom
först blifvit underställd pröfning af Riksdagen, hos hvilken då torde
böra hemställas, att 1876 års, genom 1877 års nådiga skrifvelse till
efterrättelse jämväl beträffande flottans civilstat anbefallda pensioneringsgrunder
måtte, i fråga om beräknande af pension för Wollin efter afskedstagande!,
få på det sätt tillämpas, att den af Wollin åtnjutna bostad
i kronans hus finge betraktas såsom ett andra ålderstillägg.

Lika med de i ärendet hörda myndigheterna finner jag billigheten
kräfva, att sjukhusförvaltaren Wollin varder i pensionsliänseende likställd
med öfriga förvaltare vid flottans civilstat; och med hänsyn till Wollins
uppnådda höga lefnadsålder samt till den omständighet, att han icke
är underkastad skyldighet att vid viss ålder från tjänsten afgå, synes
det jämväl vara till tjänstens fördel, att AVollins ansökning varder bifallen.
»

Utskottet, som emot Kungl. Maj:ts förenämnda proposition icke
funnit anledning till erinran, hemställer,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må vinna Riksdagens bifall.

Bill. till Biksd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. statsbidrag
till
lasarettsläkarnes
pensionskassa.

[2-]

5:o) Kungl. Maj:t har i statsverkspropositionen under tionde hufvudtitelu
uti punkten 2 föreslagit, att Riksdagen måtte

dels för en anstalt, afsedd att bereda pension åt lasarettsläkare,
godkänna följande hurvudgrunder:

anstalten, hvilken benämnes lasarettsläkarnes pensionskassa och
träder i verksamhet med år 1904, har till ändamål att bereda pensioner
åt ordinarie lasarettsläkare vid hvarje länslasarett och hvarje på likartadt
sätt anordnad sjukvårdsinrättning, hvilken äges och, helt eller
delvis, underhålles af landsting eller stad, som icke i landsting deltager,
och hvilken icke är att hänföra till sjukstuga;

kassans delägare utgöras af dels hvar och en, som, efter det
kassan trädt i verksamhet, första gången utnämnts till lasarettsläkare,
dels ock dessförinnan utnämnd lasarettsläkare, hvilken vid den tid kassan
träder i verksamhet ännu ej fyllt fyrtiofem år och som inom ett
år, efter det kassan trädt i verksamhet, anmäler sin önskan att inträda
i densamma;

läkarne vid de kommunala sjukvårdsinrättningarna i Stockholm
Och Göteborg, vid Stockholms städs och läns kurhus, vid sjukhusen i
Uppsala och Lund samt vid lasarettet i Norrköping må icke vara delägare
i kassan;

de för kassans ändamål erforderliga kostnader bestridas af delägarne,
landsting eller stad, som icke i landsting deltager, samt staten;

hvarje delägare betalar årligen till kassan 200 kronor, därjämte
skall för hvarje delägare, hvilkens ålder vid inträdet i kassan öfverstiger
trettiofem år, till kassan inbetalas en tilläggsafgift, enligt följande
tabell:

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

19

Delägarens
ålder nästa
födelsedag
efter inträdel
| i kassan.

År.

jTilläggsafgiftens Tillfiggsafgiftens belopp för hvarje kvartal,

j erlägges på en
gång vid in-trädet.

Kronor.

ifall dess er-läggande för-delas på 5 år.

Kronor.

ifall dess er-läggande för-delas på 10 år.

Kronor.

ifall densamma
erlägges till 60
års ålder.

Kronor.

36

290

17

9

5

37

910

52

29

16

38

1,540

88

49

28

39

2,210

126

70

42

40

2,910

166

92

56

41

3,640

207

115

73

42

4,400

250

139

92

43

5,200

296

165

113

44

6,030

334

192

136

45

6,910

394

220

163

46

7,830

447

250

195

47

8,790

502

281

231

48

9,800

560

314

274

49

10,870

622

349

325

50

11,990

687

387

387

51

13,180

756

_

462

52

14,430

829

—

557

53

15,750

907

—

680

54

17,150

989

—

844

55

18,640

1,076

_

1,076

56

20,220 1

_

_

1,425

57

21,910

—

—

2,008

58

23,720

—

—

3,177

59

25,670

—

—

6,698

60

27,770

—

—

—

tilläggsafgift betalas för delägare, som, efter det kassan trädt
i verksamhet, första gången utnämnts till lasarettsläkare, af delägaren
själf, men, beträffande annan delägare, till en tredjedel af delägaren,

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

till en tredjedel af det landsting eller den i landsting icke deltagande
stad, som äger lasarettet, och till en tredjedel af staten;

hvarje landsting äfvensom stad, som icke deltager i landsting,
skall till kassan årligen inbetala 200 kronor för hvarje lasarettsläkarebefattning
vid hvarje, landstinget eller staden tillhörigt lasarett;

enahanda årliga afgift erlägges af staten till kassan för hvarje
lasarettsläkarebefattning af nyssnämnda beskaffenhet;

för lasarettsläkarebefattning, livilkens innehafvare icke är delägare
i kassan, erlägges icke afgift till kassan;

berättigad till årlig pension af 4,000 kronor blifver delägare vid
fyllda sextiofem lefnadsår, vid hvilken ålder han ock är skyldig att
från tjänsten afgå;

delägare, som fyllt sextio år och som på grund af sjukdom eller
försvagad hälsa önskar från tjänsten afgå före uppnådd pensionsålder,
är berättigad till afkortad årlig pension, som utgör för delägare, hvilken -

60

men

ej

61

år....................

..................... 2,250

kronor

61

11

n

62

a ......................

.................... 2,500

ii

62

11

ii

63

ii .....................

................... 2,800

ii

63

ii

ii

64

ii ....................

................... 3,150

ii

64

ii

ii

65

ii ...................

................... 3,550

ii

kassan förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning,
enligt de närmare föreskrifter, som meddelas af Konungen;

dels medgifva, att lasarettsläkare, hvilkens lefnadsålder vid den
tid, då lasarettsläkarnes pensionsinrättning komme att träda i verksamhet,
öfverstege 45 år och hvilken vore innehafvare af sådan lasarettsläkarebefattning,
som, enligt ofvan angifna grunder, skolat medföra
delägareskap i kassan, skulle, såvidt han omedelbart efter uppnådda
65 lefnadsår och 25 tjänstår som läkare, däraf minst 20 såsom ordinarie
lasarettsläkare, eller, därest han vid sagda tidpunkt redan uppnått
nämnda lefnads- och tjänstår, omedelbart därefter, afginge från sin
tjänst, vara berättigad att vid afskedstagandet erhålla en årlig pension
af 3,000 kronor, däraf 1,500 kronor borde betalas af vederbörande
landsting eller stad och 1,500 kronor af staten;

dels ock för gäldande af statens andel, enligt förenämnda grunder
och i öfrigt gjorda beräkningar, i kostnaden för pensionering af lasarettsläkare
anvisa ett förslagsanslag å 25,000 kronor att årligen utgå
från och med år 1904.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

21

I delta ärende inhämtas af statsrådsprotokollet öfver civilärendeu
den 19 december 1902 följande.

»Då genom kungörelsen den 21 oktober 1864 angående förändrade
instruktioner för direktioner, läkare och syssloman vid länens lasarett
och kurhus lasarettsvården närmare ordnades, blef det i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med förut i detta hänseende gällande principer ålagdt
landstingen att omedelbart sörja för denna del af sjukvården, ehuru
därvid tillika stadgades en ingående kontroll från statens sida. Landstingen
fiugo i följd häraf jämväl bestämma lasarettsläkarnes löner, hvaremot
befattningarna skulle tillsättas af sundhetskollegium. I fråga om
pension för lasarettsläkare stadgades, att för dem bland dessa tjänstemän,
som längre tid med nit och trohet uppfyllt sina åligganden och
af ålder eller sjukdom nödgades lämna sin befattning, direktionen skulle
äga att hos landstinget föreslå det pensionsbelopp för återstående lifstid,
som i mån af förtjänst och behof pröfvades skäligt.

Med föranledande af två vid 1895 års riksdag väckta motioner
anhöll Riksdagen uti skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 16 maj
samma år, att, då flerfaldiga bestämmelser i nämnda kungörelse vore
af den beskaffenhet, att densamma syntes kräfva omarbetning i åtskilliga
stycken till vinnande af större klarhet och fullständighet samt
närmare anslutning till allmänt gängse uppfattning af lasaretts väsendet,
Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa omarbetning af samma kungörelse
och att därvid hänsyn måtte tagas till den erfarenhet, som efter år
1864 vunnits, och de behof, som uppstått med afseende å anordnandet
af en tillfredsställande lasarettsvård.

Uti berörda motioner åberopades bland annat, frånvaron af bestämdt
stadgande om rätt till pension för lasarettsläkare. Det vore
visserligen sagdt, att direktionen skulle äga att hos landstinget föreslå
det pensionsbelopp för återstående lifslid, som i mån af förtjänst och
behof pröfvades skäligt, men, ehuru pension sällan nekats, hade dock
erfarenheten visat, att landstingen ej alltid varit hågade att pensionera
sina lasarettsläkare, hvilka då ofta nödgats kvarstå i sin tjänst, ehuru
de af ålder varit oförmögna att på ett tillfi edsställande sätt sköta sina
åligganden, hvarpå åter i sista hand just de sjuke blefve lidande.
Genom införande af rättighet till pension för läkaren skulle lasaretten
tillförsäkras arbetsduglige läkare och desse erhålla en fastare ställning
med större lugn för framtida bärgning.

Uti Riksdagens förenämnda skrifvelse framhållas åtskilliga punkter,
i afseende å hvilka då gällande lagstiftning om lasarettsvården syntes
kräfva omarbetning, men bland dessa nämnes icke frågan om lasaretts -

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

läkarnes pensionering. Anledningen, hvarför denna fråga, ehuru vidrörd
i motionerna, icke upptagits i riksdagsskrifvelsen, torde hafva varit
den, att, då pensionsfrågan icke kunde lösas endast genom en omarbetning
af 1864 års kungörelse, Riksdagen ansett hvad motionärerna anfört
i denna fråga icke kunna läggas till grund för den omarbetning
af samma kungörelse, hvarom uti Riksdagens skrifvelse göres framställning.

I anledning af Riksdagens skrifvelse infordrades yttranden från
öfverståtliållareämbetet, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen,
landstingen, lasarettsdirektionerna, stadsfullmäktige i städer, som icke
deltaga i landsting, sjukhusstyrelserna i nämnda städer samt medicinalstyrelsen,
hvilken sist nämnda myndighet afgaf utlåtande den 13 oktober
1897.

Den 15 april 1898 täcktes Eders Kungl. Maj:t uppdraga åt en
kommitté att, efter verkställd utredning, uppgöra förslag i fråga om
behöfliga förändringar i gällande bestämmelser angående länslasaretten
och andra sjukvårdsinrättningar, som kunde anses böra i väsentliga
delar med dem likställas, samt att därvid taga under öfvervägande ej
mindre hvad Riksdagen i ämnet anfört än äfven hvad medicinalstyrelsen
och öfrige vederbörande hemställt, särskildt beträffande lasarettsläkarnes
tillsättning, aflöning och pensionering.

Redan innan frågan om lasarettsstadgans omarbetning kom före
vid 1895 års riksdag, hade framställning i nyss nämnda ämne gjorts hos
Eders Kungl. Maj:t. I december 1889 ingåfvo nämligen tre lasarettsläkare,
å svenska lasaretts! åkare kårens vägnar, till Eders Kungl. Maj:t en underdånig
skrift, däruti framställdes »förslag till sättet för lasarettsläkares
tillsättning, aflöning och pensionering». öfver detta förslag, enligt
hvilket lasarettsläkarne skulle tillsättas af Eders Kungl. Maj:t samt
aflönas och pensioneras af statsmedel, afgaf medicinalstyrelsen den 25
juli 1890 infordradt underdånigt utlåtande, hvarefter samtliga länsstyrelser
och landsting hördes öfver förslaget. Medicinalstyrelsen, ånyo i
ärendet hörd, afgaf den 19 december 1892 förnyadt underdånigt utlåtande.

Handliugarna i detta ärende äfvensom en i oktober 1897 till Eders
Kungl. Maj:t inkommen skrift, däruti A. P. Westerberg m. fl., å svenska
lasarettsläkarnes vägnar, gjort framställning om lasarettsläkarnes
pensionering, jämte ett vid skriften fogadt förslag till reglemente för
lasarettsläkarnes pensionskassa öfverlämnades till kommittén.

Den 30 januari 1899 inkom kommittén med underdånigt betän -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

23

kande jämte förslag till lasarettsstadga, sjukstugestadga och reglemente
för lasarettsläkarnes pensionskassa.

Öfver kommitténs förslag hafva utlåtande infordrats från öfverståthållareämbetet
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen,
landstingen och statsfullmäktige i städer, hvilka ej deltaga i landsting,
samt direktionerna för vederbörande sjukvårdsinrättningar, hvarefter
medicinalstyrelsen den 17 december 1900 yttrat sig i ämnet.

Beträffande förslaget till pensionsreglemente liar, till följd af nådig
remiss, statskontoret däröfver den 18 december 1900 yttrat sig, hvarefter
öfver samma förslag äfvensom öfver en af A. P. Westerberg i
egenskap af ordförande i lasarettsläkarnes förening ingifven underdånig
skrift af den 26 februari 1901 direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning
den 15 oktober sistnämnda år afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande. Den 18 oktober 1901 utfärdade Eders Kungl. Maj:t
dels nådig lasarettsstadga och dels nådig sjukstugestadga.

Den nya lasarettsstadgan afviker icke i fråga om hufvudgrundorna
för lasarettsvårdens anordnande från den förut gällande. Det är således
fortfarande landstingen eller i afseende å städer, som ej i landsting
deltaga, dessa städer, som anordnandet och bekostandet af lasarettsvården
åligger. Tillsättning af lasarettsläkaretjänsterna har nu förbehållits
Eders Kungl. Maj:t. I fråga om lasarettsläkarnes pensionering
hafva i hufvudsak bibehållits samma stadganden, som, efter hvad redan
förut anmärkts, finnas uti 1864 års kungörelse, dock att, med hänsyn
bland annat till en möjligen blifvande allmän pensionsrätt för lasarettsläkare,
den inskränkning gjorts, att anmälan af lasaretts!äkare till erhållande
af pension af landsting icke bör ifrågakomma rörande andra
än sådana lasarettsläkare, som icke på grund af andra bestämmelser
kunna komma i åtnjutande af pension till skäligt belopp för sin tjänstgöring
vid lasarett.

Kommitterade hafva emellertid ingalunda ansett, att man i detta
hänseende borde inskränka sig till nämnda stadgande, utan påpekat,
att behofvet af en ändring i berörda obestämda och ojämna sätt för
beredande af pension länge varit käunbart. Visserligen hade, yttrade
kommittén, med anledning af förut anförda anvisning, pension blifvit
af landstingen, efter direktionens framställning, i de flesta fall beviljad,
men någon visshet, att, sedan direktionen hemställt om pension till
skäligt belopp åt en afgående lasarettsläkare, landstinget också komme
att bifalla en dylik framställning, förefunnes dock icke, och exempel
saknades icke heller på att pension åt däraf förtjänte lasarettsläkare

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

vägrats. De skäl, som talade för att en ordnad pensionering aflasarettsläkarne
ju förr dess hellre kommc till stånd, sammanfattades af kommittén
sålunda:

»Från sjukvårdens synpunkt sedt kan såsom skäl anföras, att lasarettsväsendet
i våra dagar nått den utveckling och krafven på lasarettsläkarnes
verksamhet stigit därhän, att endast fullt arbetsdugliga och
kraftiga sådana kunna på ett tillfredsställande sätt uppfylla sina åligganden.
Ifrån att till en början hafva af den störa allmänheten betraktats
med en viss misstro hafva lasaretten på senare tider kommit i
åtnjutande af ett ständigt växande förtroende, hvilket åter haft till följd,
att de allra flesta lasarett blifvit rätt betydligt utvidgade, men ändock
knappast räcka till att tillgodose det ständigt stigande behof vet af
lasarettsvård. Häraf har i sin ordning orsakats ett ökadt arbete för
lasarettsläkaren, hvilket vuxit i samma mån, som läkekonstens och särskildt
kirurgiens utveckling framskridit. Det torde därför utan fara för
öfverdrift kunna sägas, att 1 asar ettsläkarens arbetskraft i dubbelt mått
tages i anspråk nu mot hvad förhållandet var vid tiden för utfärdandet
af 1864 års kungörelse. Att då fordra, det en person, som uppnått
den ålder, vid hvilken i allmänhet såväl själs- som kroppskrafter börja
märkbart aftaga, fortfarande skall bära en så tung arbetsbörda som
lasarettsläkarens, torde ej vara med billigheten öfverensstämmande. Å
andra sidan kan man ju ej heller begära, att lasarettsläkaren skall från
sin tjänst afgå, innan han erhållit garanti föi en i ekonomiskt afseende
någorlunda bekymmerfri ålderdom, en garanti, som säkrast vinnes genom
tillförsäkrande af skälig pension. Då, såsom antydts, landstingen understundom
blott beviljat otillräcklig pension eller någon gång rent af
vägrat sådan, så har i följd häraf understundom inträffat, att lasarettsläkare
mast kvarstå i sin tjänst långt utöfver den tid, de ägt förmåga
att på ett tillfredsställande sätt uppehålla sjukvården; i bästa fall hafva
de sökt att genom mer eller mindre lämpliga vikarier fullgöra sina
åligganden. Denna ovisshet, huruvida läkaren kan påräkna tillräcklig
pension, skulle ock, enligt kommitténs åsikt, kunna för framtiden medföra
den fara, att lasarettsläkaretjänsterna blefve mindre eftersökta och
i följd däraf ej besattes med så dugliga krafter, som eljest skulle stått till
buds. Det torde ej behöfva närmare utvecklas, huru i såväl ena som
andra fallet det just är sjukvården å lasarettet, som kommer att blifva
lidande.»

»Att åter lasarettsläkarne kunna hafva berättigade anspråk på pensions
erhållande vid viss uppnådd ålder, torde icke heller kunna bestridas.
De tjänstemän, hvilka i samhället hafva en ställning, jämförlig med

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

25

lasarettsläkarnes, äro i allmänhet tillförsäkrade rätt till en pension, hvilken
tillåter dem att med trygghet se framtiden an. För lasarettsläkarne
torde pensionsrätt vara så mycket mera nödvändig, som med anledning
af den ofvan påpekade starka utvecklingen af lasarettsväsendet deras
tid i många fall numera i allt högre grad tages i anspråk för lasarettets
egen räkning, i följd hvaraf åter de icke i samma mån som förut
äro i tillfälle att genom enskild praktik skaffa sig ett behöfligt tillägg
till sina, just med hänsyn till denna beräknade praktik i allmänhet lågt
tilltagna aflöningsförmåner. Då således en lasarettsläkares sammanlagda
inkomster i många fall ej torde vara mycket större, än hvad som åtgår
till bestridande af de nödiga lefnadsomkostnaderna, är det — och nu i
högre grad än förr — svårt för honom att för sig och sin familj spara
tillräckligt till den tid, då han på grund af ålder och försvagade krafter
bör från tjänsten afgå. Ån värre ställer sig saken, därest, såsom ofta
är förhållandet, lasarettsläkarens utbildning, hvilken torde få anses såsom
den dyrbaraste af alla läkares, nödgat honom till skuldsättning, hvilken
då vanligen följer honom under lång tid.

I ärendet hörda myndigheter hafva icke haft något att erinra
mot hvad kommitterade anfört i fråga om behöfligheten af en ordnad
pensionering af lasarettsläkarne.

För min del finner jag kommitténs mening härutinnan välgrundad.

1 fråga om de olika sätt, på hvilka eu sådan pensionering skulle
kunna åstadkommas, yttrade kommittén:

»Bland möjliga utvägar vore en att gifva mera bestämd form åt
den landstingen'' nu anbefallda plikten att sörja för lasarettsläkarnes
pensionering på sådant sätt, att hvarje landsting skulle aläggas att med
ett fixt belopp pensionera de vid dess lasarett anställda lasarettsläkare,
så snart do uppnått en viss bestämd ålder. Detta sätt torde dock vara
mindre att förorda, enär häraf skulle vållas många ojämnheter i pensioneringsbördan
såväl inom ett och samma landstingsområde som ock
de olika landstingsområdena emellan. Ojämnhet inom landstingsområdet
skulle kunna vållas af den omständigheten, att inom detsamma
finnes endast ett fåtal lasarettsläkare. Det skulle därför kunna inträffa,
att under en följd af år ingen pension utginge, medan därefter under
en annan period kostnader för flere pensioner behöfde utdebiteras.
Härigenom skulle en senare generation af skattskyldige nödgas betala
livad som rätteligen bort fördelas äfven på en föregående sådan. Äfven
de olika landstingsområdena emellan skulle ojämnheter kunna uppstå
Bih. till Biksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 4

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

ifall ett landsting beviljade sina lasarettsläkare högre löneförmåner än
ett annat. Följden däraf kunde blifva den, att dessa tjänster blefve
besatta så godt som uteslutande med högt meriterade och på grund
däraf oftast äldre sökande, livilka endast hunne ett fåtal år kvarstanna
i sin nya tjänst, innan landstinget måste pensionera dem. Detta landsting
blefve således betungadt med stora utgifter för pensionering,
medan åter ett annat landsting, hvars lasarettsläkare vore lågt aflönade
och därför oupphörligt sökte sig därifrån, kanske ginge alldeles fritt
från dylika kostnader.»

»En annan utväg vore att, såsom lasarettsläkarnes år 1889 gjorda
underdåniga framställning förutsatte, låta pensioneringen helt och hållet
öfvertagas af staten. Då emellertid lasarettsläkarnes aflöning uteslutande
bostrides af landstingen, torde det icke kunna med skäl ifrågasättas,
att staten skulle ensam öfvertaga hela kostnaden för deras pensionering.
Förhoppningen härom hafva lasarettsläkarne själfva numera
öfvergifvit, i det att de i sin underdåniga framställning af år 1897
föreslagit ett nytt sätt för pensioneringens ordnande.»

»Ett tredje förslag till frågans lösning innehålles just i nyssnämnda
framställning, till hvilken lasarettsläkarne torde hafva föranledts
af de yttranden, som af åtskilliga landsting, särskildt Skaraborgs läns,
afgifvits i anledning af Riksdagens ofvannämnda, till dem remitterade
skrifvelse af den 16 maj 1895.»

»Ifrågavarande förslag är byggd! på den grundsatsen, att kostnaden
för pensioneringen skulle fördelas lika mellan lasarettsläkarne
själfva, landstingen och staten. En sådan grund för pensioneringen
synes kommittén vara utgångspunkten för eu lycklig lösning af frågan,
enär därvid tagits hänsyn till alla de parter, som enligt kommitténs
åsikt, böra känna sig förpliktade att medverka till pensioneringens genomförande.

»Hvad först landstingen beträffar, hafva ju dessa redan nu en viss,
om ock obestämd, skyldighet sig pålagd att pensionera lasarettsläkarne,
hvarför pensioneringens ordnande på nu föreslagna sätt skulle för landstingen
endast medföra påtagliga fördelar. På samma gång nämligen
som landstingen erhålla en högst väsentlig lättnad i pensioneringsbördan
därigenom att staten och läkarne själfva öfvertaga två tredjedelar
af densamma, vinna landstingen äfven den fördelen, att den tredjedel
de hafva att erlägga blir jämnare fördelad. Sådana oegentligheter, som
ofvan visats kunna under särskilda förhållanden uppstå för landstingen,
behöfva således ej längre förekomma. Då med lasarettsläkarnes rätt
att erhålla pension också förenas skyldighet för dem att vid viss ålder

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

27

från sin tjänst afgå, så hafva landstingen äfven i det afseendet en vinst
af den föreslagna förändringen, att läkare, hvilkas ålder och försvagade
hälsa icke längre tillåta dem att på fullt tillfredsställande sätt uppehålla
sjukvården å lasarettet, blifva ersatta med yngre och arbetsdugligare
krafter.»

»Lasarettsläkarne själfva hafva ansett ett snart ordnande af deras
pensionsfråga för en så viktig sak, att de lör detta ändamål förklarat
sig villiga ikläda sig den rätt betydande utgiften af en tredjedel af
samtliga pensionskostnader. Därmed hafva de äfven visat sig erkänna
riktigheten af den på senare tider vedertagna grundsatsen, att hvar och
en, som erhåller pension af allmänna medel, bör under sin tjänstetid
bidraga till denna pensionering.»

»Hvad slutligen staten beträffar, torde äfven denna få anses äga
en viss skyldighet att deltaga i pensioneringen, då man betänker, att
lasarettssjukvården icke bör helt och hållet betraktas såsom en uteslutande
ortsangelägenhet, utan jämväl såsom ett statens intresse. Att
detta senare är förhållandet, inses redan däraf, att staten förbehållit sig
rätt att genom sin högsta medicinska myndighet, medicinalstyrelsen,
utöfva kontroll öfver det sätt, hvarpå lasarettsvården meddelas, en kontroll,
som först och främst sker genom statens rätt att tillsätta lasarettsläkarne,
vidare genom rätten att å lasaretten företaga inspektioner
samt genom den lasarettsläkarne ålagda skyldigheten att till medicinalstyrelsen
afgifva årsrapporter m. m., allt bestämmelser, hvilka visa, att
staten tillförsäkrat sig rättighet att i många fall utöfva ett ganska vidsträckt
öfverinseende öfver lasaretten och lasarettsvården. Såsom ett
bevis för hurusom lasarettsläkarne äfven på ett direkt sätt kunna blifva
verksamma för ett statsändamål skulle kunna anföras, att vården af
veneriska sjukdomar, hvilken af ålder ansetts för ett statsintresse, fortfarande
såsom ett tjänsteåliggande tillkommer lasarettsläkarne, äfvensom
att vården af sinnessjuke, hvilken likaledes betraktas såsom en
statsangelägenhet, åtminstone delvis tillhör lasarettsläkarnes verksamhet.
Under sådana förhållanden bör det vara för staten af vikt, att den
mycket fordrande lasarettssjukvården upprätthålles af fullt arbetsdugliga
läkare, ett önskemål åter, som för sitt förverkligande förutsätter befintligheten
af en ordnad pensionering.»

I öfverensstämmelse härmed har kommittén upprättat förslag till
reglemente för lasarettsläkarnes pensionskassa, byggdt på den grundsats,
att kostnaden för pensioneringen skulle fördelas lika mellan lasarettsläkarne
själfva, landstingen eller städer, som ej deltaga i landsting,
och stål en.

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Såsom kommittén redan anmärkt, hafva lasarettsläkarne, med frångående
af hvad de uti förenämnda underdåniga skrift i december 1889
föreslagit i fråga om lasarettsläkares pensionering, uti det förslag till
reglemente för lasarettsläkarnes pensionskassa, som är fogadt vid deras
i oktober 1897 ingifna underdåniga skrift, utgått från samma förutsättning
som kommittén i fråga om fördelningen af kostnaden för pensioneringen.

Hvad landstingen beträffar, hafva dessa icke haft något att anmärka
mot denna grundsats.

Däremot har, i fråga om statens deltagande i kostnaden för pensioneringen,
starka betänkligheter uttalats af statskontoret. I sådant afseende
erinrar statskontoret, att allt ifrån lasarettsväsendets första uppkomst
i Sverige den princip legat till grund för anordnandet af den å
lasaretten lämnade sjukvård, att denna — med undantag endast för
vården af veneriskt sjuka, hvilken ansetts äga ett mera allmänt intresse
— vore en angelägenhet icke för staten i dess helhet utan för de olika
landsdelarne. T enlighet härmed öfverlämnades också vid utfärdandet
af nådiga instruktionen för direktionerna vid länens lasarett och kurhus
vården om lasarettens angelägenheter åt landstingen, i hvilkas hand
den ekonomiska delen af förvaltningen helt och hållet läge, under det
att öfverinseendet öfver själfva sjukvården å lasaretten tillkomme medicinalstyrelsen.
Med bibehållande af den landstingen hittills tillkommande
bestämningsrätten öfver aflöningsförmånerna för så väl lasarettsläkare
som lasarettssysslomän och betjäning, hade kommittén dock ansett
sig böra förorda en afvikelse från berörda princip i så måtto, att
staten skulle i icke oväsentlig mån bidraga till de med lasarettsläkarnes
pensionering förenade kostnader. Mot de af kommittén till stöd
härför andragna skäl talade till en början, att, ehuru samtliga af kommittén
åberopade förhållanden före funnes, då 1864 års kungörelse utfärdades,
lasarettsläkarnes likasom öfrige vid lasaretten anställde personers
pensionering enligt samma kungörelse betraktats såsom en
angelägenhet, den där uteslutande tillkomme landstingen att på samma
sätt som öfriga med lasarettsinstitutionen förknippade utgifter ombesörja.
På enahanda grunder, som kommittén i förevarande afseende
andragit, kunde stödjas yrkande därom, att staten borde bidraga till
lasarettsläkarnes aflöning samt till aflöning och pensionering af lasarettssysslomännen,
hvilka jämväl intoge en ansvarsfull och viktig plats
inom ett väl ordnadt lasarettsväsen. Om man af den omständighet,
att staten ordnande och kontrollerande ingrepe i lasarettsvården — ett
ingripande, hvaraf båtnaden i främsta rummet tillfölle de olika orternas

Statsutskottets Utlåtande lS:o 11.

29

invånare, som blefve i behof af dylik sjukvård — ville härleda någon
skyldighet för staten att äfven till större eller mindre del bekosta
denna vård, skulle detta förvisso vara en oriktig slutsats, ty af samma
anledning skulle det då åligga staten att ombesörja och delvis bekosta
pensioneringen af många andra yrkesidkare, i hvilkas verksamhet
staten funnit nödigt att på enahanda sätt ingripa, i hvilket afseende
såsom exempel kunde anföras extra provinsialläkare, stadsläkare, apotekare
m. Ii. Statskontoret ville dock icke härmed hafva sagt, att
staten skulle ställa sig likgiltig inför det nu ifrågasatta ordnandet af
lasarettsläkarnes pensionsväsen, helst denna angelägenhet svårligen utan
statens mellankomst torde kunna finna en tillfredsställande lösning.
Dock syntes det statskontoret riktigast, att pensioneringen af lasarettsläkarne
fortfarande såsom hittills behandlades såsom en do olika orternas
sak, hvilken staten, dock först i andra hand, lämnade sitt understöd.
Därest alltså genom åtgärder från de särskilda landstingens sida och
under deras garanti ordnad pensionering af lasarettsläkare och sysslomän
m. fl. till lasarettsvården hörande personer kunde komma till
stånd enligt grunder, hvilka befunnes ändamålsenliga, skulle statskontoret
för sin del icke tveka att tillstyrka lämpligt bidrag af staten till
en sådan pensionerings understödjande. Statskontoret funne sig sålunda
af principiella skäl icke kunna förorda kommitténs förslag.

Hvad af statskontoret sålunda anmärkts har upptagits till bemötande
uti förenämnda underdåniga skrift den 26 februari 1901. Däruti
åberopas den oerhörda skillnaden mellan lasarettsvården i närvarande
tid och år 1864, den storartade utveckling densamma sedan dess undergått
och den för samhället i dess helhet därigenom i synnerlig grad
ökade betydelse, lasaretten erhållit, hvilket allt gåfve anledning till att
frångå den i 1864 års kungörelse uttalade princip för pensioneringen
af lasarettsläkarne. Vidare åberopas, förutom de af kommittén redan
anförda omständigheter, den omedelbara nytta lasaretten ständigt blefve
i tillfälle att visa staten därigenom, att å lasaretten uppfostrades största
delen af de kirurger och den sjukvårdspersonal, som vid en eventuell
mobilisering blefve nödvändig för hären och utan hvilken en väsentlig
lucka i härens sjukvård förefunnes. Slutligen erinras, att statskontoret
medgifvit det berättigade uti förslaget om statens deltagande uti kostnaden
för lasarettsläkarnes pensionering och att, med hänsyn till denna
pricipfråga, svårligen kunde påvisas någon skillnad mellan kommitténs
förslag och en pensionering, tillkommen på sätt statskontoret tänkt sig.

I denna fråga om statens deltagande i kostnaden för lasarettsläkarnes
pensionering tvekar jag icke att ställa mig på kommitténs sida.

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 11

Väl hafva, såsom statskontoret anmärkt, landstingen fått sig ålagdt att
bekosta lasaretts värden till den del densamma utgår af allmänna medel.
Men uppenbart lärer dock vara, att beredande af tillfälle till sådan vård
är en angelägenhet, som bör ligga staten synnerligen om hjärtat. Att
detta väl beaktats framgår ock af de bestämmelser angående denna
vård, som äro lämnade, och af hvilka den att lasarettsläkare tillsättes
af Eders Kungl. Maj:t förtjänar särskild uppmärksamhet. På sätt kommittén
framhållit, är det emellertid, för att lasarettsvården skulle på ett
tillfredsställande sätt fungera, af stor vikt, att en ordnad pensionering
af lasarettsläkarne kommer till stånd. Och komittén har på ett öfvertygande
sätt visat, att detta icke kan ske med mindre staten träder
emellan. Vid sådant förhållande synes mig staten också böra lämna
sin medverkan för frågans lösning, och anser jag därvid den af kommittén
föreslagna anordning, enligt hvilken staten, landstingen och
lasarettsläkarne skola med lika andelar bidraga till kostnaden för pensioneringen,
vara med billighet öfverensstämmande.

Härefter torde jag få öfvergå till de mera speciella delarna af förslaget,
därvid först den frågan framställer sig, hvilka skulle blifva delägare
i en blifvande pensiosinrättning för lasarettsläkare.

I detta afseende hafva lasarettsläkarne själfva i sin underdåniga
framställning af år 1897 utgått från att endast de skulle få såsom delägare
ingå i kassan, hvilka vore ordinarie lasarettsläkare vid sådana
lasarett, på hvilka 1864 års kungörelse tillämpades i fråga om lasarettsläkares
tillsättning. Denna förutsättning har kommittén accepterat, då
den föreslagit, att den blifvande kassan skulle hafva till ändamål »att
bereda pension åt ordinarie lasarettsläkare vid sådana lasarett, på hvilka
gällande lasarettsstadga och särskildt dess bestämmelser med afseende
å lasarettsläkares tillsättning tillämpas».

1 följd häraf skulle, enligt kommitténs mening, ingå såsom delägare
i kassan dels alla de, hvilka i vanlig mening kallas lasarettsläkare,
d. v. s. läkarne vid länslasaretten (Norrköpings lasarett på nedan
angifna grunder häri ej inbegripet), dels ock läkaren vid Holtermanska
sjukhuset i Göteborg, hvilket alltid ansetts lyda under 1864 års kungörelse.

Uteslutna från delägareskap i kassan skulle däremot blifva läkarne
vid hufvudstadens sjukvårdsinrättningar, vid allmänna och Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg, vid sjukhusen i Uppsala och Lund samt vid lasarettet
i Norrköping.

Ett medgifvande åt dessa nu senast uppräknade läkare af rättighet
att såsom delägare ingå i kassan skulle, yttrar kommittén, kunna stöta

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

31

på rätt stora svårigheter. Sjukvårdsanstalterna i Stockohn hade af ålder
intagit en från de öfriga civila sjukhusen fristående ställning och stode
under öfverinseende af stadens hälsovårdsnämnd, som för dem utfärdat
instruktioner och reglementen. Kommittén 1 rodde sig också kunna antaga,
det Stockholms stad ej skulle vara benägen att genom bidrag till
en för rikets lasarettsläkare gemensam pensionskassa bereda pension åt
sina sjukhusläkare, så mycket mer som staden för öfrigt för sina tjänstemän
i allmänhet — och således äfven ifrågavarande läkare — redan
inrättat en ordnad pensionering. Läkarne vid allmänna och Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg tillsattes endast för vissa år i sänder och hade
redan på denna grund icke kunnat ifrågasättas såsom delägare i kassan.
Beträffande sjukhusen i Uppsala och Land, rådde där så särskilda förhållanden
till följd af dessa sjukvårdsinrättningars samtidiga egenskap
af kliniska undervisningsanstalter, att kommittén icke ansett lämpligt
såsom delägare i kassan upptaga de vid dessa sjukhus anställda läkare,
af h vil ka dessutom de flesta, såsom tillika universitetslärare, komme i
åtnjutande af pension. Läkaren vid lasarettet i Norrköping, hvilken i
det hela vore likställd med vanliga lasarettsläkare, skulle, såsom utnämnd
af stadens magistrat, ej vara berättigad att såsom delägare ingå i kassan.
Om så ansåges önskligt, kunde emellertid delägareskap däri lätt förvärfvas
åt honom därigenom att vederbörande statsmyndighet med
nådigt tillstånd afstode från sin tillsättningsrätt.

A andra sidan har kommittén ansett, att alla de, som vore berättigade
ingå såsom delägare i kassan, också verkligen borde göra
detta, d. v. s. att deltagandet i kassan skulle vara obligatoriskt. Förutom
att detta befordrade ordning och reda, talade äfven andra skäl
härför. Därest deltagandet ej vore obligatoriskt, kunde möjligen en del
lasarettsläkare, särskildt de som först vid mera framskriden ålder första
gången utnämndes, underlåta ingå i kassan. Men i sådant fall skulle
en. kassa med så ringa omfattning som den ifrågasatta knappt kunna
existera såsom en själfständigt bestående kassa. Och hvad kanske än
värre vore, man kunde då också hafva att befara, att en läkare, som
pa grund af ålder och minskade krafter vore olämplig att bestrida en
lasarettsläkaretjänst, icke blefve i tid ersatt med en yngre och arbetsdugligare
läkare, och att på detta sätt ett af hufvudändamålen med
kassan skulle komma att förfelas.

Beträffande läkaren vid Holtermanska sjukhuset i Göteborg hafva
stadsfullmäktige i nämnda stad och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län meddelat att, enligt af stadsfullmäk -

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

tige den 29 december 1898 antagna bestämmelser angående pensionering
af Göteborgs stads ämbete- och tjänstemän, läkaren vid nyssnämnda
sjukhus skulle, uteslutande på stadens bekostnad, komma i åtnjutande af
pension på stadens stat, på grund hvaraf så väl stadsfullmäktige som Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställt, att bemälde läkare måtte
undantagas från nu ifrågavarande pensionsreglementes tillämpning. Pensionsreglementet
för Göteborgs stads ämbets- och tjänstemän har blifvit
af Eders Kungl. Maj:t fastställdt den 10 november 1899. Med afseende å
hvad sålunda blifvit upplyst, synes läkaren vid Holtermanska sjukhuset
böra uteslutas från delägareskap i en blifvande pensionskassa för lasarettsläkarne.

Men i öfrigt torde kommitténs förslag i denna del kunna vinna
godkännande.

Vid tiden för afgifvandet af kommitténs betänkande och förslag
funnos 64 länslasarett, förutom lasarettet i Norrköping. Sedermera har
tillkommit ett lasarett i Landskrona. Då vid hvart och ett af de lasarett,
hvilkas läkare enligt nu angifna grunder skulle blifva delägare i
nyssnämnda pensionskassa, för närvarande är anställd allenast en lasarettsläkare
med undantag af lasarettet i Falun, där två 1 asar ettsläkare
finnas, kan sålunda antalet delägare i den ifrågasatta kassan för närvarande
beräknas till sextiosex.

Hvad angår den ålder, läsarettsläkaro bör hafva uppnått för att
komma i åtnjutande af pension, och pensionsbeloppets storlek, yttrar
kommittén:

»Läkarens yrke i allmänhet är ju rätt betungande, och speciellt
ställer lasarettsläkarens verksamhet ganska höga kraf på hvarje dess
utöfvares fullgoda själs- och kroppskrafter. Kommittén skulle därför
i sjukvårdens eget intresse mest varit böjd att för lasarettsläkares rätt
till pension stadga samma uppnådda lefnadsålder, hvilken föreskrifvits
såsom villkor för provinsialläkares rätt till pension, eller 60 år. Men
med hänsyn till de stora kostnader, en sådan pensionering skulle åstadkomma,
har kommittén funnit sig nödsakad bestämma åldersgränsen till
fyllda 65 år, intill hvilken ålder i det öfvervägande antalet fall en lasarettsläkare
torde kunna på ett någorlunda tillfredsställande sätt uppehålla
de med tjänsten förenade åligganden. Härigenom komma ock,
enligt verkställda beräkningar, utgifterna för pensionering att minskas
med ungefär hälften af det belopp, hvartill de skulle uppgått, därest
man medgifvit pensionering redan vid 60 års ålder.»

»I detta sammanhang anser sig kommittén böra framhålla den åt -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

33

skillnad, som mellan lasarettsläkarnes eget pensionsförslag och kommitténs
förefinnes i det afseendet, att det senare icke innehåller den
af lasarettsläkarne uppställda fordran, för pensions erhållande, på 25
års tjänstgöring vid sjukhus, däraf 20 såsom ordinarie lasarettsläkare.
Kommittén har i stället såsom enda kompetensvillkor föreslagit uppnådda
65 lefnadsår. Detta, enär de tilläggsafgifter, hvilka de först efter 35
års ålder nyutnämnda lasarettsläkarne skulle helt och hållet själfva erlägga
och som, därest läkaren första gången utnämnes vid mera framskriden
ålder, uppgå till afsevärdt höga belopp, torde utgöra en tillräcklig
garanti för att dylika utnämningar, af brist på sådane äldre
sökande, mycket sällan skola ifrågakomma. Genom den af kommittén
föreslagna anordningen viunes ock den stora fördelen, att lasarettsläkaretjänst
icke kommer att innehafva^ af någon, som öfverskridit 65 år.»

»Beträffande åter pensionsbeloppets storlek har kommittén ansett
detta böra bestämmas lika högt för alla pensionstagare oafsedt den omständigheten
att lönen för de olika lasarettsläkarne varierar rätt betydligt.
Lasarettsläkarnes samhällsställning och lefnadsbehof torde nämligen,
särskildt efter afskedstagandet, vara ungefärligen lika för alla, hvartill
kommer den synnerligen viktiga omständigheten, att de få allesammans
med lika högt belopp bidraga till sin pension. En sådan likformighet
torde äfven få anses medföra en viss enkelhet och reda i förvaltningshänseende
samt tillika förekomma ett alltför ofta upprepadt och för
sjukvården menligt transportsökande. Pensionsbeloppet har kommittén
ansett böra lämpligen sättas till 4,000 kronor årligen, ett belopp som
i de flesta fall torde för en person i lasarettsläkarens ställning erfordras
för fyllande af de dagliga behofven, särskildt i betraktande af att efter
lasarettsläkarens afskedstagande hans enskilda praktik vanligtvis helt
och hållet bortfaller.»

»En ytterligare anledning för pensionsbeloppets sättande till 4,000
kronor har kommittén funnit däri, att provinsialläkarne, med hvilka
lasarettsläkarne torde kunna närmast jämföras, redan vid 60 års ålder
komma i åtnjutande från allmänna indragningsstaten af en till 4,000
kronor uppgående pension, utan att därför erlägga årlig pensionsafgift,
hvarjämte de för en ringa kostnad tillika vinna pension åt sina änkor
och barn.»

På samma gång kommittén sålunda såsom regel satt pensionsåldern
till 65 år och pensionsbeloppet till 4,000 kronor, har i förslaget äfven
upgtagits en tidigare pensionsålder, nämligen uppnådda 60 lefnadsår,
vid hvilken ålder delägare i pensionskassan skulle kunna komma i åtBih.
till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 5

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

njutande af afkortad pension, därest han på grund af sjukdom eller
försvagad hälsa önskade afgå från tjänsten.

Denna afkortade pension skulle utgöra för delägare, hvilken fyllt

60

men

ej

61

år ...................

.................... 2,250

kronor,

61

11

11

62

11 ....................

.................... 2,500

11

62

11

11

63

11 ...................

.................... 2,800

11

63

11

11

64

11 ....................

.................... 3,150

11

64

11

11

65

11 ....................

................... 3,550

11

Mot den af kommittén föreslagna pensionsålder hafva anmärkningar
framställts allenast af Hallands läns samt Göteborgs och Bohus läns
landsting äfvensom af Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Hallands
län, hvilka samtliga i sina yttranden gå i den riktning, att en tidigare
pensionsålder borde bestämmas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län föreslår för pensions erhållande, förutom en
lefnadsålder af 65 år, 25 års tjänstgöring såsom läkare vid något af
landstingsområdets lasarett.

Statskontoret finner kommittén icke hafva anfört tillräckligt talande
skäl för ett frångående af det utaf lasarettsläkarne själfve föreslagna
villkoret af 25 tjänstår vid sjukhus, däraf 20 års tjänstgöring såsom
ordinarie lasarettsläkare, för erhållande af pension och anser, att, i
händelse detta Anllkor icke uppfylldes, pensionen bonde utgå med afkortadt
belopp, hvarjämte statskontoret anser ovillkorlig skyldighet
att afgå från tjänsten med afkortad pension böra föreskrifvas för
den som uppnått 60 års ålder och befunnes oförmögen att sköta sin
tjänst.

Gefleborgs läns landsting samt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län anse det föreslagna pensionsbeloppet
för högt.

Statskontoret förklarar sig icke kunna förorda, att staten skulle
medverka till lasarettsläkarnes pensionering under annan förutsättning
än den, att pensionsbeloppen komme att hänföra sig till de vid afskedstagandet
åtnjutna aflöningsförmånerna.

Medicinalstyrelsen ansluter sig i dessa delar till kommitténs förslag.

Då en sänkning af pensionsåldern till 60 år skulle, på sätt de med
afseende å denna pensionsfråga gjorda beräkningar utvisa, medföra allt
för betydande kostnader, anser jag pensionsåldern böra bestämmas till
65 år; och torde jämväl kommitténs förslag i öfrigt i nu förevarande
hänseende böra vinna godkännande.

35

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Beträffande de kostnader, som, därest pensioneringen fotades på
de grunder, för hvilka jag här förut redogjort, skulle erfordras för
hvarje särskild pensions åstadkommande, vore, yttrar kommittén, beräkningen
af dessas storlek beroende väsentligast på följande tre faktorer:
dödligheten, räntefoten samt lasarettsläkarnes genomsnittsålder, vid
första tillträdet af ordinarie lasarettsläkaretjänst; och anför kommittén
härom vidare:

»I dessa afseenden finnas beräkningar uti det af lektorn b. Anderson
i Halmstad uppgjorda och såsom bilaga till lasarettsläkarnes underdåniga
framställning år 1897 togade yttrande. Lektoi Andersons nämnda
beräkningar grunda sig på l:o ))de 17 engelska sällskapens dödlighetstabeller)),
2:o sannolikheten af 3 Va procents räntefot samt 3:o antagandet
af en genomsnittsålder af 35 ar vid första tjärnstetillträdet. Undei dessa
förutsättningar har lektor Anderson kommit till det resultat, att årliga
kostnaden för eu 35-årig mans pensionering efter fyllda 65 års ålder
skulle uppgå till 9,9 8 procent af pensionen, d. v. s. till ungefär 400
kronor, därest pensionsbeloppet sättes till 4,000 kronor. Härvid bör
dock bemärkas, att dessa 400 kronor endast utgöra nettokostnaden,
hvartill lasarettsläkarne i sitt förslag lagt en till 3,000 kronor beräknad
årlig kostnad för kassans förvaltning, hvadan således för hvarje af de
till &60 eller något mer uppgående delägarne skulle beräknas ungefär
50 kronor i förvaltningskostnad. Sammanlagda årliga kostnaden för
hvarje pension skulle således enligt lasarettsläkarnes förslag uppgå till
i afrundadt tal 450 kronor.»

»Då kommittén ansett lämpligt att för frågans noggranna bedömande
erhålla beräkningar äfven från annat sakkunnigt hall, har kommittén
anmodat läraren vid Stockholms högskola filosofie licentiaten
E. Phragmén att verkställa granskning af de utaf lektor Anderson
använda beräkningsgrunderna. Licentiaten Phragmén, hvilken i följd
häraf i kommittén infunnit sig och muntligen meddelat upplysningar i
frågan, har därvid gent emot lektor Andersons beräkningsgrunder gjort
den anmärkningen, att i stället för »de 17 engelska sällskapens dödlighetstabeller»,
som dels äro äldre, dels räkna med icke ^svenska jörhållanden,
borde till grund läggas senaste allmänna, från statistiska
centralbyrån utgifna svenska dödlighetstabellerna för män, hämtade från
statistik under årtiondet 1881—90, och hvilka tabeller utvisa en icke
oväsentligt lägre dödlighet. Denna licentiaten Phragméns anmärkning
har kommittén för sin del funnit anledning att, på de af honom anförda
skäl, godkänna.»

»Den räntefot, som lagts till grund för beräkningen af pensions -

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

kostnaden, liar af saväl lektor Anderson som licentiaten Phragmén
antagits till 3 Va procent. Detta är samma räntefot, som vid beräkningen
af kostnaden för andra dylika kassor och äfven försäkringsbolag
brukar antagas, och torde således intet vara att invända mot
fixerandet af räntefoten till nämnda siffra.»

»Lasarettsläkarnes genomsnittsålder vid första tjänstetillträdet har
i lasarettsläkarnes framställning af år 1897 beräknats efter 1894 års
läkarematrikel uppgå till 33,4 år, hvilken siffra af dem afrundas till 35.
Då kommittén vid anställd uträkning, grundad på uppgifter i medicinalstyrelsens
senast utgifna läkarematrikel, för år 1898, funnit ifrågavarande
genomsnittsålder för de i detta års matrikel upptagna lasareltsläkare
uppgå till 34,4 år, så har kommittén ansett sig kunna bibehålla
den i lasarettsläkarens framställning antagna genomsnittsåldern af
35 år.»

»Sedan kommittén sålunda fastställt ofvannämnda trenne faktorer
för kostnadsberäkningen — dödligheten, räntefoten och genomsnittsåldern
vid tillträdet — så har kommittén gifvit licentiaten Phragmén
i uppdrag att med ledning däraf uträkna nettovärdet af årliga afgiften
för en 35-årig mans pensionering med 4,000 kronor vid 65 års ålder.
Detta värde har han funnit uppgå till 523,04 kronor. Då han tillika
fäst uppmärksamheten på att, såsom vanligen brukar ske, ett s. k.
säkerh e t stillägg, uppgående till vissa procent af pensionsafgiftens nettobelopp,
bör förutom nödiga förvaltningskostnader medräknas vid bestämmandet
af totala pensionsafgiften, så har kommittén afrundat ofvannämnda
siffra till 600 kronor.»

»Dessa 600 kronor utgöra således den beräknade årliga kostnaden
för pensionering^vid 65 års ålder af den lasarettsläkare, som blifvit utnämnd
under 35:e lefnadsåret. För de före denna ålder utnämnda
skulle rätteligen en lägre afgift till kassan inbetalas; men då andra
kassor, där deltagandet är obligatoriskt, ej stadga någon sådan undantagsbestämmelse
för dem, som före genomsnittsåldern inträda i desamma,
så har kommittén ansett sig böra äfven för yngre delägare uti nu
föreslagna kassa bibehålla normalafgiften.»

»För de lasarettsläkare åter, som utnämnas, sedan de fyllt 35 år,
måste tydligtvis en tilläggsafgift, motsvarande deras högre ålder, till
kassan betalas. Denna tilläggsafgift har kommittén tänkt sig skola
gäldas af delägaren ensam, då, enligt kommitténs åsikt, landstingen och
särskildt. staten ej torde anse sig skyldiga deltaga i dessa mera obestämbara
kostnader. Härigenom komma visserligen rätt betydande utgifter
att drabba en läkare, som försi vid mera framskriden ålder till -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

37

träder sin första ordinarie lasarettsläkaretjänst, men dels torde det vara
ganska sällsynt och äfven mindre lämpligt att en läkare vid mera framskriden
ålder inträder på lasarettsläkarebanan, dels har kommittén till
underlättande af tilläggsafgifternas gäldande ansett sig höra föreslå
desammas fördelande såväl å 5 eller 10 år som ock å hvarje år intill
uppnådda 60 år.»

Öfver beloppet af dessa tilläggsafgifter har kommittén upprättat
en särskild tabell, till hvilken jag här torde få hänvisa.

Hvad nu sagts om pensions- och tilläggsafgifter skulle, såsom
redan antydts, gälla allenast sådana läkare, som först efter fastställandet
af ett allmänt pensionsreglemente för lasarettsläkarne erhålla
forsta fullmakten såsom lasarettsläkare. De före detta fastställande utnämnda
ansåg kommittén ej kunna tvingas ingå i kassan, då de erhållit
tjänsten utan något förbehåll om obligatoriskt inträde i någon pensionsinrättning.
Då likväl större delen af dessa antagligen vore villig att
ändock ingå i kassan, hade kommittén velat, så långt sig lämpligen göra
läte, bereda möjlighet därtill för dessa läkare, hvilka då skulle blifva
likställda med öfrige delägare och följaktligen, därest de vid inträdet
uppnått en lefnad sålder af mer än 35 år, vara pliktige erlägga tilläggsafgift.
Då emellertid äfven dessa, yttrar kommittén, måste förutsättas
hafva tillträdt sin tjänst vid den antagna genomsnittsåldern af 35 år
och alltså, därest vid deras tjänstetillträde en allmän och obligatorisk
pensionering af lasarettsläkare funnits, skulle hafva mot erläggande af
en tredjedel af den normala årsafgiften förvärfvat delägareskap i kassan,
kräfde billigheten, att dessa läkare ej borde åläggas betala mer än denna
tredjedel af tilläggsafgiften. Med afseende å dessa läkare skulle
alltså staten och landstingen vidkännas hvar sin tredjedel af tilläggsafgifterna.
Emellertid har kommittén, för att icke stateu och landstingen
skulle genom sådana tilläggsafgifter för dylika äldre läkare få
vidkännas allt för stora utgifter, föreslagit, att endast de af dessa
läkare, som vid reglementets fastställande ej öfverskridit 45 år, finge
ingå i kassan. Detta har kommittén ansett sig så mycket hellre kunna
föreslå, som kommittén trott sig kunna på goda skäl antaga, att ännu
äldre läkare skulle draga sig för de stora kostnader, som vore förenade
med deras inträde i kassan.

Af ett civildepartementet tillhandakommet protokoll vid svenska
lasarettsläkareföreningens sammanträde den 10 april 1899 inhämtas, att
vid då företagen granskning af kommitténs förslag denna granskning
allenast föranledt till uttalande af önskvärdheten däraf, att de lasarettsläkare,
som utnämnas efter pensionskassans trädande i kraft och som

88

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

fyllt 35 år, endast måtte betala en tredjedel af retroaktivafgiften; och
åberopas såsom skäl härför, att tilläggsafgiften vid icke synnerligen
hög ålder uppgår till så afsevärda belopp, att dessas erläggande ensamt
af läkarne utan hjälp från statens och landstingens sida skulle kunna
beröfva lasarettsvården en eljest synnerligen lämplig och framstående
läkare, som till följd af brist, på ledig-heter inom lasarettsläkarestaten
måst vänta på befordran något antal år utöfver den i pensionsreglementet
fastställda åldern af 35 år.

Kopparbergs läns landsting, med hvilket Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i samma län förenat sig, har gjort enahanda hemställan.

I öfrigt har mot kommitténs kostnadsförslag och därmed sammanhängande
frågor, för hvilka jag nu redogjort, anmärkning icke framställts.

Medicinalstyrelsen förklarar sig icke kanna förorda svenska lasarettsläkareföreningens
nyssberörda hemställan, då fullt giltiga skäl för
densamma icke syntes vara anförda.

Då de till grund för kostnadsfrågan lagda beräkningar verkställts
af kompetent person och dessa följaktligen torde få anses tillförlitliga
samt det nyss omförmälda yrkandet att lasarettsläkarne skulle befrias
från betalning af en del af tilläggsafgifterna icke synes vara af beskaffenhet
att böra bifallas, torde kommitténs förslag i denna del böra vinna
godkännande.

Vidkommande kassans förvaltning har kommittén tänkt sig, att
densamma skulle kunna utöfvas direkt genom statens försorg, exempelvis
genom statskontoret. Detta ämbetsverk skulle således mottaga de från
landstingen och lasarettsläkarne utgående bidragen samt verkställa utbetalning
af pensioner. Då, såsom redan framhållits, ifrågavarande
pensionsinrättning ju komme att få en särdeles ringa omfattning, skulle,
menar kommittén, statskontoret icke blifva genom förvaltningens öfvertagande
betungad med någon större tillökning i sina göromål, utan
kunna genom de till dess disposition stående arbetskrafter sköta förvaltningen.
Skulle mot förmodan särskildt anslag härför blifva erforderligt,
anser kommittén detta i alla fall ej medföra ens så stor utgift
som den af lasarettsläkarne i deras framställning till 3,000 kronor beräknade
årliga förvaltningskostnad.

Då staten sålunda själf skulle direkt öfver i aga förvaltningen och
i följd häraf äfven verkställa utbetalning af beviljade pensioner, skulle
det blifva en onödig omväg, i fall stäten skulle till kassan göra kon -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 39

tanta inbetalningar på samma sätt som landstingen och lasarettsläkarne,
hvarför ock kommittén ej föreslagit någon sådan skyldighet för staten.
Härigenom vunnes ock den fördelen, att fondbildningen minskades med
en tredjedel. Det ömsesidiga förhållandet mellan staten och kassan
skulle i följd häråt blifva det, att den senare genom landstingens och
lasarettsläkarnes sammanskott erhölle en pensionsfond, ur hvilken staten
(statskontoret) finge taga två tredjedelar af det sammanlagda pensionsbelopp
staten ägde utbetala till hvarje pensionär.

Kommittén, som ansett mest önskvärdt, om jaensionskassans förvaltning
på nyssnämnda sätt utöfvades af staten genom något dess
ämbetsverk har emellertid icke förbisett möjligheten att en dylik
anordning skulle finnas mindre lämplig. Kommittén har därför''utarbetat
ett alternativt reglemen t sförslag, hvilket endast beträffande
förvaltningen skiljer sig tran det först nämnda. Enligt detta alternativa
förslag skulle förvaltningen handhafvas af någon redan befintlig, för
likartad uppgift verksam direktion, som för nu ifrågavarande pensionering
hade att mottaga bidrag ej blott från landstingen och lasarettsläkarne
utan äfven från staten, vidare att ombesörja medlens förräntning
samt att verkställa pensionernas utbetalning.

Statskontoret, hvilket, såsom jag redan förut anmärkt, af principiella
skäl ställt sig afvisande mot förslaget i dess helhet, finner det jämväl
ur principiell synpunkt oriktigt, att staten skulle genom ett af sina
centrala ämbetsverk omhändertaga pensioneringen af en kår, anställd
vid kommunala institutioner och afiönad uteslutande af kommunerna.
Följderna af ett sådant steg, menar statskontoret, skulle sannolikt icke
dröja att visa sig uti nya anspråk på enahanda medverkan från statens
sida till ordnandet af pensionsväsendet för andra dylika kårer med af
staten reglementerad verksamhet.

Direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, hvars utlåtande,
såsom redan nämnts, infordrats öfver reglementsförslagen, yttrar
att, under förutsättning att, åt direktionen konune att beredas erforderlig
förstärkning af arbetskrafter och att göromålen komrae alt mellan de
olika tjänstemännen på lämpligt sätt fördelas, bestyret med den föreslagna
pensionskassan för lasarettsläkare, om än förenadt med kapitalförvaltning,
icke syntes komma att blifva så synnerligen betungande, helst antalet
däri inbegrpma delägare hvarken vore eller kunde beräknas framdeles
blifva stort. Men, oafsedt arbetets större eller mindre omfattning,
vore det af betydelse, att förvaltningen, så vidt möjligt, anordnades i
öfverensstämmelse med hvad som vore gällande för de kassor, som

40

Statsutskottets Utlåtande N:o il.

direktionen för närvarande förvaltade. Emellertid har direktionen af
anförda omständigheter icke funnit lämpligt att nu afgifva detaljeradt
förslag om ökning af arbetskrafterna, men förbehållit sig att därom
framdeles få göra underdånig framställning.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, synes mig förvaltningen
af en blifvande pensionskassa för lasarettsläkarne lämpligen kunna
öfverlämnas åt direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning;
och torde i afseende å kassans förvaltning i tillämpliga delar och i alla
de omständigheter, om hvilka icke i blifvande reglemente för kassan
kommer att särskildt, stadgas, böra gälla enahanda föreskrifter, som
enligt art. VII och Vill af reglementet för nämnda inrättning äro gifna
för densamma och dess förvaltning. 1 fråga om den ersättning, som
bör tillkomma pension sinrättningen för bestyret med förvaltningen,
hvilken ersättning gifvetvis bör bekostas af de för lasarettsläkarnes pensionering
inflytande afgifter, torde jag framdeles, efter det pensionsinrättningen
fått tillfälle afgifva vidare yttrande, få göra framställning.

Enligt kommitténs förslag skulle, såsom jag redan nämnt, från
rättigheten att blifva delägare i den ifrågasatta pensionskassan uteslutas
de lasarettsläkare, hvilka vid pensionsförslagets eventuella trädande i
kraft öfverskridit 45 år. Skälet härtill har varit de stora kostnader,
som i form af tilläggsafgifter skulle drabba staten och landstingen.
Det skulle gifvetvis kunna ifrågasättas att medgifva dessa läkare rättighet
att själfva betala hela tilläggsafgiften och på sådant sätt blifva
delägare i kassan. Men med hänsyn till de synnerligen höga belopp,
hvartill tilläggsafgifter na för dessa läkare skulle uppgå, har kommittén
ej velat förorda en sådan anordning. Då emellertid de skäl, kommittén
anfört till stöd för behöfligheten af att pensionsförhållandena för samtlige
lasarettsläkare med det första på ett tillfredsställande sätt ordnades,
äfven gällde dessa äldre lasarettsläkare, har kommittén ansett både
lämpligt och billigt, att något gjordes äfven för dessas pensionering.
I sådant afseende har kommittén föreslagit, att dessa läkare måtte berättigas
att vid uppnådda 65 lefnadsår och 25 tjänstår såsom läkare
vid sjukhus, däraf minst 20 år såsom ordinarie lasarettsläkare, erhålla
en årlig pension å 3,000 kronor.

Kommittén yttrar härom:

»Ehuruväl kommittén förut framhållit, att 4,000 kronor få anses
utgöra ett lämpligen afvägdt belopp för bestridande efter afskedstagandet
af lefnadsomkostnaderna för lasarettsläkaren och hans familj, samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

41

på denna grund helst skulle hafva sett, att äfven de äldre läkarne
kunde blifva delaktiga af en till detta belopp uppgående pension, så
har kommittén likväl, i betraktande af att dessa äldre läkare icke själfva
med någon del bidragit till pensionens åstadkommande, icke ansett sig
böra föreslå högre belopp för dem än 3,000 kronor. Detta belopp torde
få anses åtminstone så pass högt, att det kan förmå de flesta att afgå
vid uppnåendet af den lefnadsålder, som skulle berättiga äfven dessa
läkare till pension, nämligen 65 år, synnerligast om med rätten till pension
förbundes det villkoret, att densamma förverkades, därest läkaren
icke afginge just vid tiden för pensionsrättens inträde. Såsom ytterligare
villkor för denna pensions erhållande har kommittén ansett sig
böra, i likhet med lasarettsläkarnes egen underdåniga framställning af
år 1897, uppställa fordran på 25 års tjänstgöring vid sjukhus, däraf
minst 20 år som ordinarie lasarettsläkare. Detta, ehuru kommittén, i
sina förslag till pensionsreglemente, för lasarettsläkares pensionering i
allmänhet ej föreslagit viss tids tjänstgöring i ena eller andra afseende!.
De efter reglementets eventuella fastställande utnämnda lasarettsläkarne
måste ju hvar i sin mån med årsafgifter äfvensom, där så
erfordras, fulla tilläggsafgifter bidraga till pensioneringen, hvilket däremot
icke är fallet med dessa förut utnämnda, öfver 45 år gamla
lasarettsläkare. I följd häraf är det, som kommittén ansett sig böra i
fråga om sistnämnda läkares pensionering fordra viss tids tjänstgöring,
en fordran, som emellertid de fleste af dessa läkare torde uppfylla vid
uppnådda 65 års ålder. Då hvad kommittén i det föregående anfört
beträffande statens skyldighet att deltaga i pensioneringen ju är fullt
tillämpligt också i nu förevarande fall, så har kommittén ansett rättvist,
att bördan af de äldre lasarettsläkarnes pensionering fördelas lika på
landstingen och staten, således med 1,500 kronor för hvardera. Landstingens
och statens uppoffring härför torde icke blifva så synnerligen
kännbar, då dessa läkare i detta nu endast utgöra 32, och många af
dem sannolikt icke komma att uppnå pensionsåldern.»

Landstingen och stadsfullmäktige i de städer, hvilka icke deltaga
i landsting, hafva icke haft något att erinra mot detta kommitténs
förslag. Af landstingen hafva de i Jönköpings, Hallands, Västmanlands,
och Kopparbergs län uttryckligen anslutit sig till förslaget, Hallands
läns landsting med hemställan om pensionsrätts inträdande redan vid
60 års ålder.

Medicinalstyrelsen har tillstyrkt kommitténs förslag jämväl i
denna del.

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

6

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Då, såsom jag redan förut yttrat, jag i likhet med kommittén
funnit ett ordnande af lasarettsläkarnes pensionsförhållanden vara af
behofvet påkalladt och jag likaledes funnit med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, att staten bidrager till dessa läkares pensionering,
samt detta måste gälla jämväl dessa öfverårige lasarettsläkare, hvilka
skulle komma att uteslutas från rättigheten att ingå såsom delägare i
en blifvande pensionskassa, anser jag äfven ett ordnande af dessas
pensionsförhållanden nu böra äga rum. Hvad kommittén föreslagit till
vinnande af detta mål, finner jag mig äfven kunna biträda.

Hvad beträffar den årliga, på statsverket belöpande kostnaden för
den nu ifrågasatta pensioneringen af lasarettsläkarne, lärer densamma
för närvarande icke kunna fullt exakt angifvas. Under förutsättning
att en blifvande pensionskassa skulle träda i verksamhet den 1 januari
1904, skulle af dåvarande lasarettsläkare de, som vore födda före 1859,
icke vara berättigade inträda som delägare i kassan. Af nuvarande
lasarettsläkare äro 38 födda före 1859. Under antagande att detta antal
är oförändradt den 1 januari 1904 och att desse alla uppnå en ålder
af 65 år, skulle den på statsverket belöpande andel i kostnaden för deras
pensionering uppgå till sammanlagdt 57,000 kronor. Denna summa, som
således betecknar den siffra, till hvilken statsverkets utgifter för dessa
öfveråriga läkares pensionering under nyss angifna antaganden skulle
uppgå, kommer dock, antagligen betydligt reducerad, att fördelas på
flere år allt efter som de olika individerna inträda i pensionsåldern.
Af dessa 38 lasarettsläkare hafva den 1 januari 1904 åtta redan uppnått
65 års ålder. Den på staten belöpande andel i kostnaden för dessas
pensionering skulle uppgå till 12,000 kronor årligen. Af de öfrige äldre
lasarettsläkarne äro födda: en 1840, två 1841, en 1842, en 1844, en
1848, två 1849, tre 1850, tre 1851, två 185q2, två 1853, en 1854, en
1855, två 1856, tre 1857 och fem 1858. Återstående antalet af nuvarande
lasarettsläkare, sålunda födda under eller efter 1859, utgör 28.
Under antagande att denna siffra är oförändrad den 1 januari 1904 och
att de alla ingå i pensionskassan, skulle den årliga kostnaden för deras
pensionering för statsverket utgöra 5,600 kronor förutom statsverkets
andel i tilläggsafgifterna. Af dessa 28 läkare äro en född 1859, fyra
1860, fyra 1861, tre 1862, två 1863, sex 1864, två 1865, en 1866,
fyra 1867 och en 1868. Den på staten belöpande tredjedel af tilläggsafgifterna
— ifall afgiften erlägges kvartalsvis till 60 års ålder — blir
för dessa 28 läkare sammanlagdt 2,861 kronor 20 öre årligen.

Statsverkets kostnader för pensioneringen skulle sålunda under
angifna förutsättningar år 1904 uppgå till sammanlagdt 20,461 kronor

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

43

20 öre. Under de följande åren kommer siffran efter all sannolikhet
att ökas för att så småningom sänka sig och slutligen nedgå till det
belopp, som betingas allenast af statsverkets årsbidrag, 200 kronor, för
hvarje lasarettsläkare eller, om antalet blir oförändradt, 13,200 kronor.
Huru under mellantiden summorna för hvarje år komma att ställa sig, är
naturligen beroende på nuvarande lasarettsläkares afgång och torde icke på
förhand kunna med någon säkerhet bestämmas. För att möta de utgifter,
som skulle komma att drabba statsverket för deltagandet i kostnaden för
lasarettsläkarnes pensionering, synes sålunda hos Riksdagen böra äskas
ett förslagsanslag, hvars belopp, med hänsyn till hvad jag nyss anfört i
fråga om den möjliga storleken af dessa utgifter, torde till en början böra
föreslås till 25,000 kronor att årligen utgå från och med år 1904.»

Utskottet finner det vara ådagalagdt, såväl att ett ordnadt pensioneringsväsende
bör inrättas för lasarettsläkarne, som ock att staten
billigtvis bör bidraga till pensioneringskostnadernas bestridande. Vid
pröfning af det nu framlagda förslaget har utskottet icke funnit anledning
att emot de ifrågasatta bestämmelserna framställa någon erinran,
och lår alltså utskottet i allo biträda Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer därför,

att Riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning,

dels för en anstalt, afsedd att bereda pension åt
lasarettsläkare, godkänna följande hufvudgrunder:

anstalten, hvilken benämnes lasarettsläkarnes
pensionskassa och träder i verksamhet med år 1904,

. bar till ändamål att bereda pensioner åt ordinarie
lasarettsläkare vid hvarje länslasarett och hvarje på
likartadt sätt. anordnad sjukvårdsinrättning, hvilken
äges och, helt eller delvis, underhålles af landsting
eller stad, som’ icke i landsting deltager, och hvilken
icke är att hänföra till sjukstuga;

kassans delägare utgöras af dels hvar och en,
som, efter det kassan trädt i verksamhet, första gången
utnämnts till lasarettsläkare, dels ock dessförinnan
utnämnd lasarettsläkare, hvilken vid den tid kassan
träder i verksamhet ännu ej fyllt fyrtiofem år och
som inom ett år, efter det kassan trädt i verksamhet,
anmäler sin önskan att inträda i densamma;

läkarne vid de kommunala sjukvårdsinrättnin -

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

garna i Stockholm och Göteborg, vid Stockholms stads
och läns kurhus, vid sjukhusen i Uppsala och Lund
samt vid lasarettet i Norrköping må icke vara delägare
i kassan;

de för kassans ändamål erforderliga kostnader
bestridas af delägarne, landsting eller stad, som icke
i landsting deltager, samt staten;

hvarje delägare betalar årligen till kassan 200
kronor; därjämte skall för hvarje delägare, hvilkens
ålder vid inträdet i kassan öfverstiger trettiofem år,
till kassan inbetalas en tilläggs afgift enligt den vid
punkten 2 under tionde hufvudtiteln i statsverkspropositionen
intagna tabell;

tilläggsafgift betalas för delägare, som, efter det
kassan trädt i verksamhet, första gången utnämnts till
lasarettsläkare, af delägaren själf, men, beträffande
annan delägare, till en tredjedel af delägaren, till en
tredjedel af det landsting eller den i landsting icke
deltagande stad, som äger lasarettet, och till en tredjedel
af staten;

hvarje landsting äfvensom stad, som icke deltager
i landsting, skall till kassan årligen inbetala 200 kronor
för hvarje lasarettsläkarebefattning vid hvarje, landstinget
eller staden tillhörigt lasarett;

enahanda årliga afgift erlägges af staten till
kassan för hvarje lasarettsläkarebefattning af nyssnämnda
beskaffenhet;

för lasarettsläkarebefattning, hvilkens innehafvare
icke är delägare i kassan, erlägges icke afgift till kassan;

berättigad till årlig pension af 4,000 kronor
blifver delägare vid fyllda sextiofem lefnadsår, vid
hvilken ålder han ock är skyldig att från tjänsten afgå;

delägare, som fyllt sextio år och som på grund
af sjukdom eller försvagad hälsa önskar från tjänsten
afgå före uppnådd pensionsålder, är berättigad till afkortad
årlig pension, som utgör för delägare, hvilken fyllt
60 men ej 61 år .......................................... 2,250 kronor

61

■3)

62

» .....................

..................... 2,500

62

»

»

63

» .....................

..................... 2,800

63

»

))

64

» .....................

..................... 3,150

»

64

»

»

65

» .....................

..................... 3,550

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

45

kassan förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning, enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas af Konungen;

dels medgifva, att lasarettsläkare, hvilkenslefnadsålder
vid den tid, då lasarettsläkarnes pensionsinrättning
träder i verksamhet, öfverstiger 45 år och hvilken är
innehafvare af sådan lasarettsläkarebefattning, som, enligt
ofvan angifna grunder, skolat medföra delägareskap
i kassan, skall, såvidt han omedelbart efter uppnådda
65 lefnadsår och 25 tjänstår som läkare, däraf minst
20 såsom ordinarie lasarettsläkare, eller, därest han vid
sagda tidpunkt redan uppnått nämnda lefnads- och
tjänstår, omedelbart därefter, afgår från sin tjänst, vara
berättigad att vid afskedstagandet erhålla en årlig pension
af 3,000 kronor, däraf 1,500 kronor betalas af vederbörande
landsting eller stad och 1,500 kronor af
staten;

dels ock för gäldande af statens andel, enligt förenämnda
grunder och i öfrigt gjorda beräkningar, i kostnaden
för pensionering af lasarettsläkare anvisa ett förslagsanslag
å 25,000 kronor att årligen utgå från och
med år 1904.

6:o) Under tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts uti punkten
3 af tionde hufvudtiteln i statsverkspropositionen gjorda framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen må för beredande af delaktighet
i lärarnes vid elementarläroverken änke- och pupillkassa
åt innehafvarne af två nya lektorat vid Chalmers
tekniska läroanstalt och en ny lärarebefattning
vid gymnastiska centralinstitutet samt åt lärarepersonalen
vid de tre nyupprättade femklassiga allmänna läroverken
i Stockholm, Göteborg och Malmö bevilja ett
belopp af 2,715 kronor till höjning af det såsom bidrag
till pensionering af änkor och barn efter lärare
vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier med
mera för närvarande utgående belopp, 79,816 kronor,
så att detta bidrag kommer att uppgå till 82,531 kronor.

Ang. höjning af
statsbidraget
till lärarnes
vid elementarläroverken

änke- och
pupillkassa.

[3.]

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. kostnaden
för förvaltningen
af småskolelärares
m,
fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

[4-]

Ang. statsbidrag
till pensionering
af
lärarinnor vid
högre flick- och
samskolor.

[5.]

7:o) I enlighet med Kungl. Maj:ts i punkten 4 af denna hufvudtitel
gjorda framställning hemställer utskottet,

att Riksdagen, i afseende å kostnaderna för småskolelärares
m. fl. åiderdomsunderstödsanstalts förvaltning
och verksamhet under år 1904, må medgifva:

att Kungl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma
de belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr
blifva erforderliga; samt

att de för berörda förvaltningskostnad och för
anstaltens utgifter i öfrigt under samma år erforderliga
medel må af Kungl. Maj:t, i den mån influtna
afgifter icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga statsmedel
såsom förskott, att antingen ersättas af berörda
afgifter, i den mån de under året ingå, eller, därest
dessa afgifter skulle för året befinnas härtill otillräckliga,
anmälas till ersättande af Riksdagen.

8:o) Kungl. Maj:t har i punkten 5 under denna hufvudtitel föreslagit
Riksdagen att dels medgifva, att till svenska lärarinnornas pensionsförening
måtte utgå ett årligt bidrag af 30 kronor för hvarje
lärarinna vid högre skola för kvinnlig ungdom eller samskola, som icke
vore delägare i pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre
skolor för kvinnlig ungdom, med villkor att af eller för benne i pensionsföreningen
under näst föregående år insatts minst 60 kronor samt
att berörda bidrag tillgodofördes vederbörande lärarinna;

dels ock, till bestridande af såväl detta statsbidrag som det förut
pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig
ungdom beviljade, anvisa ett förslagsanslag med titel: »Bidrag till
pensionering af iärarinnor vid högre flick- och samskolor» å 19,000
kronor.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 19 december
1902 innehåller i detta ämne följande yttrande af departementschefen:

»Med bifall till Eders Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen till
1902 års riksdag gjorda framställning medgaf Riksdagen, att från det
under åttonde hufvudtitelu uppförda anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom, hvilket anslag af Riksdagen höjdes från dess förutvarande
belopp, 200,000 kronor, till 347,500 kronor, finge lämnas ett årligt bidrag
till pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

47

för kvinnlig ungdom, motsvarande högst 30 kronor för hvar och en af
de delägare, som erlade årsafgift.

Nu har jämväl en annan anstalt för pensionering af lärarinnor
framträdt med anspråk på statsbidrag, i det att uti underdånig skrifvelse
den 30 juni 1902 styrelsen för svenska lärarinnornas pensionsförening
anhållit, att Eders Kungl. Maj:t ville bereda pensionsföreningen
anslag af statsmedel att under de villkor och den kontroll, Eders Kungl.
Maj:t kunde finna skäl föreskrifva,” utgå såsom bidrag till pensionering
af lärarinnor vid högre flickskolor och samskolor med lika belopp, som
för samma ändamål nu vore eller framdeles kunde varda beviljade åt
pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig
ungdom.

Innan jag ingår i redogörelse för det ytterligare innehållet i
denna skrifvelse, tillåter jag mig i korthet erinra om de omständigheter,
hvarunder det sistnämnda pensionsinrättning beviljade statsbidrag
tillkommit, och om hvad i öfrigt därmed står i sammanhang.

Enligt de af Eders Kungl. Maj:t genom nådiga resolutioner den
26 maj 1887 och den 8 oktober 1897 för pensionsinrättningen fastställda
stadgar har densamma, hvars ändamål är att bereda pensioner
åt lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, till delägare
dels dem af dessa skolor, som förbundit sig att erlägga årsafgifter
för en eller flera vid skolan anställda lärarinnor, dels ock vid
sådana skolor anställda lärarinnor, som äro ogifta, uppnått tjugufem
års ålder och i pensionsinrättningen vunnit inträde. Årsafgift för
lärarinna, som i pensionsinrättningen vunnit inträde, erlägges med 30
kronor af den skola, vid hvilken hon är anställd, och med 30 kronor
af henne själf, hvarjämte lärarinna, som, då hon ingår såsom delägare
i pensionsinrättningen, är äldre än tjugufem år, har att vid sitt inträde
erlägga retroaktivafgift enligt i stadgarna angifven tabell. Pensionen
utgår med 400 kronor om året från och med kvartalet näst efter det,
hvarunder pensionären uppnått femtiofem års ålder.

På hösten 1895 gjordes framställning om statsbidrag för pensionsinrättningen.
Uti underdånig skrifvelse den 28 september 1895 anförde
pensionsinrättningens styrelse, att det vid granskning af 1894 års
räkenskaper visat sig, att en brist af 14,818 kronor 7 öre uppstått
för pensionsinrättningen, samt att denna brist framdeles komme att
ökas, i den mån befintliga värdepapper måste utbytas mot andra, som
lämnade lägre ränta; och anhöll styrelsen, att Eders Kungl. Maj:t vid
aflåtande till Riksdagen af nådig proposition om höjning af det till

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

högre skolor för kvinnlig ungdom uppförda anslag täcktes föreslå Riksdagen
att däraf äfven måtte kunna anvisas det belopp, som Eders
Kungl. Maj:t kunde finna tillräckligt för att trygga pension sinrättningens
förbindelser. Sedan statskontoret i häröfver afgifvet utlåtande beträffande
det ifrågasatta statsunderstödets storlek yttrat att, då enligt
lifförsäkringsbolagens tabeller en tjugufemårig kvinna både att erlägga
en årspremie af 85 kronor 71 öre för att vid femtiofem års ålder erhålla
en lifränta af 400 kronor, en fyllnadsafgift af 10 kronor icke
borde kunna anses för högt tilltagen, föreslog Eders Kungl. Maj:t i
statsverkspropositionen till 1896 års Riksdag, att af anslaget till högre
skolor för kvinnlig ungdom måtte kunna anvisas, bland annat, ett årligt
bidrag till pensionsinrättningen, motsvarande högst 10 kronor för hvar
och en af de delägande lärarinnor, som erlade årsafgift. Denna framställning
bifölls af Riksdagen; och har Eders Kungl. Maj:t sedermera
årligen efter inhämtande af uppgifter angående antalet lärarinnor, livilka
såsom delägare i pensionsinrättningen erlagt årsafgift, af nämnda anslag
anvisat häraf betingadt belopp såsom bidrag till pensionsinrättningen.

På uppdrag af ett i Stockholm år 1901 hållet möte med föreståndare
och föreståndarinnor vid Sveriges högre flick- och samskolor
afläts samma år till Eders Kungl. Maj:t en underdånig petition därom
att, då berörda pensionsbelopp af 400 kronor vore alltför ringa, helst
i jämförelse med den pension, som åtnjötes af folkskolans lärarinnor
eller andra i det allmännas tjänst anställda kvinnor med mindre omfattande
utbildning än de högre flickskolornas lärarinnor, men någon
förhöjning af skolornas och lärarinnornas bidrag icke gärna kunde
ifrågasättas, det bidrag, som af förenämnda anslag utginge till pensionsinrättningen,
måtte kunna höjas till 50 kronor för hvarje lärarinna,
hvarigenom enligt petitionärernas beräkning pensionsbeloppet skulle
kunna ökas till 600 kronor.

Med stöd af en utaf professorn A. Lindstedt verkställd utredning
angående den höjning i årsafgifter, som en dylik ökning i pensionsbeloppet
skulle kräfva, anhöll sedermera pensionsinrättningens styrelse
i underdånig skrifvelse den 17 november 1901, att Eders Kungl. Maj:t
ville för pensionens höjande till 600 kronor af Riksdagen äska ett anslag,
hvarifrån till förmån för de lärarinnor, för eller af livilka afgifter
erlades till sammanlagdt belopp af 60 kronor årligen, måtte kunna till
pensionsinrättningen anvisas dels ett årligt bidrag af 105 kronor fölen
hvar af dem, som före utgången af år 1900 inträdt såsom delägare,
dels ock ett årligt bidrag af 60 kronor för hvarje lärarinna, som efter

Statsutskottets l ''tlåtande N:o 11.

49

nyssnämnda tid inträdt eller komme att inträda såsom delägare i pensionsinrättningen.

Statskontoret, hvars utlåtande infordrades öfver sistnämnda framställning,
anförde däruti, bland annat, att, för att om möjligt nå den
åsyftade höjningen af pensionsbeloppet, det blefve nödigt att öka statens
bidrag åtminstone så mycket, att det komme att motsvara en tredjedel
af samtliga årsafgifter och således för hvarje delägande lärarinna utgå
med högst hälften af den årsafgift, som af eller för henne erlades,
hvarvid dock för statsbidraget borde fastställas ett maximum af 50
kronor, äfvensom att statskontoret icke för det dåvarande ansåge anledning
föreligga, att för ifrågavarande ändamål uppföra särskildt, anslag,
utan borde anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom för ändamålet
höjas med erforderligt belopp, förslagsvis 15,000 kronor.

Vid ärendets föredragning inför Eders Kungl. Maj:t yttrade dåvarande
departementschefen: Han funne den önskan om pensionsbeloppets
höjning till 600 kronor årligen, som uttalats af pensionsinrättningens
styrelse, högeligen behjärtansvärd och skulle gärna vilja bidraga
till dess förverkligande. Men å ena sidan vore de belopp, som för
detta ändamål föreslagits skola utgå af statsmedel, icke obetydliga och
å andra sidan skulle de endast komma ett mindretal af de fast anställda
lärarinnorna till godo. Af de 777 föreståndarinnor och lärarinnor med
fasta årslöner, som höstterminen 1900 tjänstgjorde vid våra statsunderstödda
högre Hick- och samskolor, voro nämligen icke liera än 285
delägare i berörda pensionsinrättning. Departementschefen ansåge visserligen
såsom ett framtidsmål, att samtliga fast anställda lärarinnor
blefve delägare i nämnda pensionsinrättning, men detta syntes icke
kunna ske på annat sätt, än att de nytillkomna lärarinnorna blefve
villiga eller skyldiga att däri inträda; ty i följd af de höga retroaktivafgifterna
blefve det sannolikt omöjligt för äldre lärarinnor att annat
än i undantagsfall vinna inträde i pensionsinrättningen. På något
sätt borde man väl dock sörja äfven för dessa äldre lärarinnors ålderdom;
och det kunde ej förtänkas dem, om de funne det hårdt och
obilligt, därest staten med betydliga belopp understödde dem, som tillhörde
pensionsinrättningen, men lämnade dem själfva utan allt understöd
i berörda afseende. Dä emellertid ingen utredning förelåge angående
de nära 500 lärarinnor, hvilka icke tillhörde den ifrågavarande pensionsinrättningen,
kunde för det dåvarande intet för dem i detta hänseende
göras. I anledning häraf vore departementschefen benägen att äfven
uppskjuta frågan om meranämnda pension''inrättnings understödjande.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 7

r>o

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Men af den utredning, som af Lindstedt utförts angående pensiousinrättningens
ställning, framginge, att denna ställning ingalunda kunde
sägas vara god. Och så snart tvifvel uppstode om en dylik inrättnings
förmåga att fullgöra sina förbindelser, skulle de betänksammare afskräckas
från att däri söka inträde, och hoppet att så småningom få
alla här afsedda lärarinnor pensionerade genom denna inrättning skulle
sålunda gå om intet. Det vore därför af synnerlig vikt, att inrättningens
ställning så stärktes, att någon tvekan med afseende på dess
solvens icke kunde förekomma. För detta ändamål vore erforderligt,
men också fullt tillräckligt, att staten höjde sitt bidrag från 10 till 30
kronor årligen för hvarje lärarinna, som tillhörde pensionsinrättningen.
Med afseende å beräkningen af det för ett dylikt förhöjdt statsbidrag
erforderliga anslagsbelopp vore att märka, att antalet delägare, sedan
statsbidrag år 1896 beviljades pensionsinrättningen, varit i rask stigning;
och denna stigning kunde man antaga blifva ännu större, om ökadt
statsbidrag medgåfves inrättningen. Under sådan förutsättning kunde
därför delägareantalet vid slutet af näst därpå följande treårsperiod
uppskattas till minst 360; och då det årliga statsbidraget för hvarje
delägare föreslagits till 30 kronor, skulle således för nämnda period
såsom bidrag till pensionsinrättningen erfordras en årlig summa af
omkring 10,000 kronor.

I skrifvelse den 15 maj 1902 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel anmälde Riksdagen, att Riksdagen
ansett sig böra bifalla förslaget, att till omförmälda pensionsinrättning
skulle lämnas visst årligt bidrag, ehuru det icke undgått Riksdagens
uppmärksamhet, att endast ett fåtal bland lärarinnorna, och dessa i allmänhet
jämförelsevis unga, skulle häraf draga fördel, under det att
för de äldre lärarinnorna möjligheten att erhålla pension icke enligt
Eders Kungl. Muj:ts förslag skulle underlättas; och medgaf således
Riksdagen, på sätt jag förut omnämnt, att ett årligt bidrag finge lämnas
till pensionsinrättningen, motsvarande högst 30 kronor för hvar och en
af de delägare, som, erlade årsafgift.

Då jag nu återgår till den framställning om statsbidrag, som gjorts
af styrelsen för svenska lärarinnornas pensionsförening, tillåter jag mig
att, med ledning af de utaf Eders Kungl. Maj:t den 29 maj 1885 för
denna pensionsförening fastställda stadgar med däri sedermera vidtagna
och af Eders Kungl. Maj:t godkända ändringar, samt af den redogörelse,
som i styrelsens underdåniga skrifvelse innehålles, till en början meddela
följande. Föreningen, hviken börjat sin verksamhet år 1855, har

Statsutskottets inlåtande N:o 11.

51

till ändamål att åt svenska lärarinnor bereda lifränta (pension) vid fyllda
femtiofyra års ålder. Föreningen förbinder sig dock icke att till sina
delägare utbetala pension till visst, på förhand bestämdt belopp, utan
beror pensionens storlek på storleken af de inbetalningar, en hvar delägare
under årens lopp verkställt. I detta liksom äfven i andra afseenden
säger styrelsen öfverensstämmelse råda mellan pensionsföreniogens
stadgar och stadgarna för rånte- och kapitalförsäkringsanstalien i Stockholm.
Inträde i föreningen kan vinnas af sådan kvinna under fyrtiofem
års ålder, som antingen styrker sig hafva fullständigt genomgått något
seminarium för lärarinnor, i hvilket fall förklaring bör lämnas, att inträdessökanden
ämnar ägna sig åt lärarinnekallet, med uppgift om tiden,
då hon börjar sin verksamhet inom detsamma, eller ock visar sig hafva
under minst två år tjänstgjort såsom lärarinna, i familj, skola eller
såsom privatlärarinna, därvid dock den undervisning, den sistnämnda
meddelat, bör hafva omfattat ett eller flera fullständiga läro- eller öfningsämnen
med en så vidsträckt undervisningstid, att hennes egentliga verksamhet
kan anses vara lärarinnekallet. Föreskrift om minimiålder för inträde
eller om retroaktivafgiffer förekommer icke. Delägare är skyldig att
verkställa årliga insättningar till belopp af minst 15 kronor antingen
under tjugufem år eller till uppnådda femtiofyra år, dock att, enligt
bestämmelse i § 4 mom. 2 af stadgarna, den, som insatt 375 kronor
eller verkställt inbetalningar, hvilkas sammanlagda belopp med ränteoch
arfsvinst uppgår till minst 800 kronor, är från vidare inbetalning
befriad. Med ingången af det kalenderår, hvarunder delägare fjdler
femtio fem år, inträder hon i lifränteklassen och erhåller sedermera årlig
pension med minst 7 procent, högst 9 procent af den behållning, hvarmed
hon ingår i denna klass, hvilken behållning utgöres af samtliga
hennes gjorda insättningar, arfsvinst efter med döden afgångna delägare
och andel af andra medel, som jämlikt stadgarna böra behandlas
såsom arfsvinst, äfvensom ränta å de delägaren tillgodoförda beloppen.
Det högsta belopp, delägare får hafva innestående hos föreningen är

6,000 kronor, men säger sig styrelsen vara betänkt på att få detta
belopp förhöj dt. Den högsta pension, delägare för närvarande kan få
uppbära, utgör alltså 540 kronor.

Till stöd för sin underdåniga framställning om statsunderstöd
har styrelsen i hufvudsak anfört följande.

Antalet delägare i pensionsföreningen vore för närvarande omkring
500. Pensionstagarnas antal uppginge till 121, af hvilka 35 redan

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Uppburit pension, då föreningens stadgar år 1885 antagits. Till de
öfriga 86 utginge pensioner med följande belopp, nämligen
till 5 med högsta beloppet 540 kronor,

11

2

n

belopp mellan

400

och 540

kronor,

11

5

V)

y

11

300

11

400

ii

11

10

V)

11

11

200

11

300

ii

11

41

V)

y

11

100

11

200

ii

11

17

11

# v

y

50

11

100

,, och

11

6

11

mindre

belopp

än

50

kronor

De fördelar, som pension sföreningen beredde sina delägare, vore ganska
afsevärda, i det att dels insättningarna, intill dess delägare inträdde i
lifränteklassen, hittills kunnat förräntas med i medeltal något öfver
5 %, dels lifräntorna (pensionerna) utginge efter betydligt högre procentsats,
för närvarande 9 %) än i andra försäkringsanstalter, såsom
exempel hvarpå kunde anföras, att lifränta utbetalades af bolaget Thulo
vid motsvarande ålder efter 6,538 3 % samt af rärite- och kapitalförsäkringsanstalten
vid en ålder af femtiosex år efter 63/4 %. Att lärarinnorna
själfva uppskattade dessa fördelar, framginge däraf, att omkring 120
lärarinnor, för hvilka skolorna betalade årsafgifter, växlande mellan 15
och 150 kronor, föredragit att ingå i denna förening i stället för i
pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig
ungdom. Äfven om sistnämnda pensionsinrättning skulle erhålla
ytterligare ökadt statsbidrag och därigenom sättas i tillfälle att bereda
sina delägare högre pension än den nuvarande al'' 400 kronor, förblefve
dock, i synnerhet så länge pensionsinrättningens nuvarande stadgar
fortfore att gälla, en sådan anstalt som svenska lärarinnornas pensionsförening
af behofvet påkallad för en stor del af nyssnämnda skolors
lärarinnor, i det att många af dessa på grund af betungande retroaktivafgifter,
läroverkets oförmåga att bidraga till pensionsafgifterna eller
af annan anledning vore förhindrade att vinna inträde i pensionsinrättningen.

För åstadkommande af utredning, i hvad mån åtgärder vidtagits
för pensionering af lärarinnorna vid de högre flickskolorna, hade styrelsen
under vårterminen 1902 hos de för styrelsen kända högre flickskolorna
i riket begärt vissa uppgifter i sådant hänseende; och hade
dylika uppgifter, afseende tillhopa 985 lärarinnor, inkommit från 92
af de enligt nådiga brefvet den 17 november 1899 med statsbidragunderstödda
99 skolorna äfvensom från 22 andra flick- och samskolor.
Af dessa uppgifter framginge, att af nyssnämnda 985 lärarinnor 227
tillhörde endast pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

53

skolor för kvinnlig ungdom, 182 tillhörde endast svenska lärarinnornas
pensionsförening, 36 tillhörde båda nämnda pensionsanstalter, 76 hade
gjort eller gjorde fortfarande inbetalningar i annan pensions- eller lifränteanstalt
och 20 erhölle bidrag af vederbörande skola utan att vara
delägare i pensions- eller lifränteanstalt, medan för de återstående 444
lärarinnornas pensionering intet åtgjorts. Af nu ifrågavarande lärarinnor
voro således 45 % delägare i någondera eller båda pensionsanstalterna
för lärarinnor; för pensionering på annat sätt, vore det, åtminstone
i någon mån, sörjdt för 10 %\ men för 45 % vore i detta afseende alls
intet åtgjordt. Af dessa sistnämnda vore 12 födda före år 1847, 33
födda under åren 1847 —1856, 110 födda under åren 1857 —1866, 153
födda under åren 1867 —1876 samt 136 födda efter år 1876. De 45
lärarinnor, som vore födda före år 1857, vore redan för gamla att kunna
vinna inträde i pensionsföreningen. Äfvenledes vore de på grund af
de höga retroaktivafgifterna i de flesta fall förhindrade från inträde i
pensionsinrättningen. Sistnämnda förhållande gällde äfven med afseende
å de 110 lärarinnor, som vore födda under åren 1857—1866, samt en
stor del af de 153 lärarinnor, som vore födda under åren 1867—1876.
Med beräkning att af de 399 lärarinnor, som vore födda efter år 1856
och för hvilkas pensionering intet åtgjorts, knappt en tredjedel eller
133 komme att ingå i pensionsföreningen, skulle, med tillägg af de
förutnämnda 182 nuvarande delägarna i pensionsföreningen, det antal
delägare, för h vilket det begärda statsbidraget skulle utgå, sannolikt
komma att utgöra högst 300. Styrelsen förutsatte naturligtvis samma
villkor rörande lärarinnornas kompetens och egna bidrag m. in., som
gällde för bidrag af statsmedel till delägare i pensionsinrättningen,
samt att i öfrigt äfven bestämmelserna rörande statsbidrag till pensionering
af sjuksköterskor skulle i tillämpliga delar kunna gälla.

Efter nådig remiss har statskontoret den 8 oktober 1902 i ärendet
sig yttrat och därvid — efter erinran hurusom vid föredragning
inför Eders Kungl. Maj:t af frågan om höjdt statsbidrag åt pensionsinrättningen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom
framhållits önskvärdheten däraf, att äfven de vid dessa skolor
anställda lärarinnor, hvilka icke tillhörde pensionsinrättningen, bereddes
understöd af statsmedel för deras pensionering, och att jämväl
Riksdagen gjort en antydan i enahanda riktning — anfört följande.
Genom bifall till den af styrelsen för pensionsföreningen nm gjorda
ansökning skulle berörda önskemål i ganska afsevärd i omfattning
tillgodoses, om också frågan om de högre flickskolornas lärarinnekårs

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

pensionering icke kunde anses därigenom blifva slutligen löst. Antalet
sådana delägare i pensionsföreningen, som vore vid högre flickeller
samskolor anställda utan att vara delägare jämväl i pensionsinrättningen,
utgjorde enligt styrelsens uppgift 182 och komme helt
säkert, om statsbidrag beviljades, att ytterligare ökas med en hel del
sådana lärarinnor, som af en eller annan anledning icke kunde eller
ville blifva delägare i pensionsinrättningen. Särskildt ville statskontoret
framhålla, att genom statsbidragets beviljande möjlighet skulle
beredas för sådana lärarinnor, som med hänsyn till alltför betungande
retroaktivafgifter ej kunde söka inträde i pensionsinrättningen, att likväl
erhålla statsunderstöd för sin pensionering. Statskontoret ville
därför för sin del tillstyrka, att äfven pensionsföreningen erhölle understöd
af allmänna medel. Da emellertid denna förening, i olikhet med
pensionsiurättningen, stode öppen äfven för privatlärarinnor, borde rätten
till statsbidrag, såsom ock pensionsföreningens styrelse förutsatt, inskränkas
till att gälla blott de delägare, som vore vid högre flickskolor
eller samskolor anställda. Måhända kunde det ifrågasättas att
ännu ytterligare begränsa denna rätt till de delägare, som vore anställda
vid med statsmedel understödd dylik skola. Men då någon sådan
inskränkning icke ägt rum i fråga om pensionsinrättningen, ansåge
statskontoret billigheten kräfva, att äfven de vid öfriga högre flick- och
samskolor anställda lärarinnor kunde såsom delägare i pensionsföreningen
undfå statsbidrag till sin pensionering; och syntes detta så mycket
mindre böra möta betänkligheter, som antalet skolor, hvilka ej åtnjöte
statsbidrag, vore jämförelsevis litet och sannolikt komme att mer och
mer förminskas. Hvad anginge statsunderstödets storlek, borde detta
bestämmas till högst 30 kronor om året för hvarje delägare, därvid
emellertid, då enligt pensionsföreningens stadgar de årliga insatserna
icke vore bestämda till vissa belopp, utan kunde nedgå ända till 15
kronor, samt anledning ej torde föreligga att bereda pensionsföreningens
delägare större statsbidrag i förhållande till de årliga insättningarna
än pensionsinrättningens medlemmar, det borde stadgas, att statsbidraget
ej finge öfverstiga hälften af det belopp, som af eller för delägare
under näst föregående år i pensionsföreningen insatts. Rättvisan
syntes dock kräfva, att sådan delägare, som på grund af § 4
mom. 2 i föreningens stadgar för ett eller flere år icke verkställt inbetalning,
likväl finge för dessa år åtnjuta åtminstone något bidrag. Att
söka erhålla någon fullt rättvis beräkningsgrund för sådant statsbidrag
skulle emellertid enligt statskontorets mening föranleda till alltför invecklade
bestämmelser. Statskontoret inskränkte sig därför till att

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

55

föreslå, det sådan delägare finge för ifrågavarande år åtnjuta statsbidrag,
motsvarande hälften af den eljest föreskrifna årliga minimiinsatsen
af 15 kronor eller således 7 kronor 50 öre. Då sådan lärarinna, som
vore delägare i båda ifrågavarande pensionsanstalter, icke skäligen
borde åtnjuta dubbla statsbidrag, syntes förbehåll i sådant syfte böra
meddelas.

Statskontoret anför vidare: Pensionsföreningens styrelse hade
uppgifvit det antal delägare i föreningen, för hvilket statsbidrag borde
beräknas, till högst 300. Då emellertid någon tillförlitlig beräkning
härutinnan näppeligen kunde uppgöras och i hvarje fäll mötte större
svårigheter än en sådan beräkning i fråga om pensionsinrättningens
delägare, ansåge statskontoret medel för ifrågavarande ändamål icke
vidare böra beredas genom någon höjning af anslaget till högre skolor
för kvinnlig ungdom, utan syntes lämpligast vara att, på sätt som skett
i fråga om det till sjuksköterskors pensionering beviljade statsbidrag,
ett särskild! förslagsanslag för ändamålet anvisades under riksstatens
tionde hufvudtitel. För sådan händelse torde anslaget till högre skolor
för kvinnlig ungdom icke heller vidare böra tagas i anspråk för det
åt pensionsiurättningen beviljade understöd, utan det härför beräknade
belopp af 10,000 kronor öfverföras till det föreslagna nya anslaget,
hvilket kunde benämnas »bidrag till pensionering af lärarinnor vid högre
Hick- och samskolor». Med hänsyn till nuvarande antalet af de lärarinnor
vid dessa skolor, som vore delägare i de båda ifrågavarande pensionanstalterna,
samt äfven därtill att, om de af statskontoret föreslagna
villkor godkändes, de årliga statsbidragen till pensionsföreningens
delägare i åtskilliga fall torde komma att utgå med lägre belopp än
30 kronor, kunde antagas, att tre fjärdedelar af nyssnämnda belopp å

10,000 kronor vore tillräckligt för understöden åt pensionsföreningen,
hvadan förslagsanslagets belopp skulle kunna upptagas till 17,500
kronor.

Med åberopande af hvad sålunda anförts hemställer statskontoret,
det Fders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att dels medgifva,
det svenska lärarinnornas pensionsförening finge för hvarje sådan delägare
i föreningen, som vore vid högre flickskola eller samskola inom
riket fast anställd och icke vore delägare i pensionsinrättningen för
lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, såsom tillskott
till lärarinnas behållning i pensionsföreningen undfå statsbidrag
med högst 30 kronor årligen, dock icke med belopp, öfverstigande hälften
af hvad som för nästföregående år af eller för lärarinnan blifvit i
pensionsföreningen insatt, med iakttagande att, där lärarinna på grund

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

af § 4 inom. 2 i pensionsföreningens stadgar icke för sagda år verkställt
någon inbetalning, statsbidrag likväl utginge med 7 kronor 50
öre, dels ock för såväl detta statsbidrag som det förut pensionsinrättningen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom
beviljade under riksstatens tionde hufvudtitel anvisa ett förslagsanslag
å 17,500 kronor med benämning: »Bidrag till pensionering af lärarinnor
vid högre flick- och sa in skolor»; och borde i händelse af bifall härtill
anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom minskas med 10,000
kronor.

I likhet med min företrädare anser jag såsom ett eftersträlvansvärdt
framtidsmål, att samtliga vid högre flickskolor och samskolor fast
anställda lärarinnor må blifva delägare i pensionsinrättningen för lärarinnor
vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom, men tror, liksom
han, att detta mål endast småningom kan förverkligas, då dot i följd
af de höga retroaktivafgifterna ej gärna kan blifva möjligt för äldre lärarinnor
att annat än i undantagsfall vinna inträde i nämnda pensionsiurättning.
Då det emellertid måste anses både billigt och rättvist, att
på något sätt sörjes äfven för dessa äldre lärarinnors ålderdom, och då
det förslag, som i nämnda syfte gjorts af styrelsen för svenska lärarinnornas
pensionsförening och som af statskontoret tillstyrkts, synes mig
i det hela ändamålsenligt, finner jag mig böra förorda detsamma. Men då
jag anser, att de lärarinnor, som höra till den ena eller andra pensionsanstalten,
böra, så vidt möjligt, likställas med afseende på statsunderstödet
och villkoren för detsamma, anser jag, i motsats mot statskontoret,
att statsunderstödet för lärarinna, som tillhör svenska lärarinnornas pensionsförening,
städse må utgå med 30 kronor om året, men endast under
förutsättning, att af eller för henne insatts minst 60 kronor. Gåfves
nämligen statsunderstöd äfven vid mindre insättningar, skulle möjligen
å ena sidan åtskilliga lärarinnor, som eljest vore oförhindrade att ingå
i pensionsinrättningen, nöja sig med att göra mindre insättningar i
pensionsföreningen, då ju dock sålunda något blifvit gjordt för deras
ålderdom och statsbidrag erhållits, och å andra sidan skulle de pensionsbelopp,
som kunde vinnas genom mindre insättningar, blifva alltför
otillräckliga för sitt ändamål.

Däremot anser jag i likhet med statskontoret, att statsunderstöd
för lärarinna, som är delägare i pensionsinrättningen, icke tillika må
utgå till pensionsföreningen samt att understöden till båda pensionsanstalterna
böra utgå af ett för ändamålet beviljadt förslagsanslag, hvilket
ju då lämpligen bör upptagas under riksstatens tionde hufvudtitel.
Beträffande storleken af detta förslagsanslag synes det böra beräknas

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

57

till 19,000 kronor, nämligen 10,000 kronor för pensionsinrättningen ock

9,000 kronor för pensionsföreningcn. Hela detta belopp kommer måhända
under de båda första åren icke att utgå, men därefter torde det
till fullo komma att tagas i anspråk. Jag är nämligen öfvertygad om
att, sedan lärarinnorna genom de ökade statsbidragen till skolorna fått
sin ekonmiska ställning förbättrad och kommit till insikt om den stora
fördel, inträde i endera af de båda pensionsanstalterna medför, de skola
talrikt och med tacksamhet begagna sig däraf.

Varder ifrågavarande statsbidrag uppfördt såsom ett särskildt anslag,
borde till följd däraf anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom
minskas med ett belopp af 10,000 kronor. Jag vill emellertid
redan nu nämna, det jag har för afsikt att framdeles, vid anmälan af
behöfliga anslagsbeliof under riksstatens åttonde hufvudtitel, hemställa
om viss utsträckning i samskolors rätt att från nyssnämnda anslag erhålla
statsbidrag, vid bifall hvartill samma anslag bör bibehållas vid
sitt nuvarande belopp, äfven om, såsom jag nu ifrågasatt, understödet
till lärarinnornas pensionsinrättning icke framdeles därur skall utgå.»

Kungl. Majtis förevarande framställning om statsbidrag till ifrågavarande
lärarinnors pensionering genom de svenska lärarinnornas pensionsförening
finner sig utskottet böra tillstyrka. Emellertid synes böra
såsom villkor stadgas skyldighet för pensionsföreningen att årligen till
Kungl. Majti afhimna berättelse öfver föreningens verksamhet och förvaltning.
Det synes därjämte önskvärdt, att vid de årliga framställningarna
om anslagsbeloppets utbekommande må beträffande hvarje
lärarinna lämnas specifik uppgift å hennes namn och den skola, där hön
t jänstgör, för hvilken statsbidrag till pensioneringen anses vara berättigad!

Då utskottet i öfrigt icke haft något att mot hvad Kungl. Majti
föreslagit erinra, hemställer utskottet,

att Riksdagen må på det sätt bifalla Kungl.
Maj tis nu ifrågavarande framställning, att Riksdagen
dels medgifver, att till svenska lärarinnornas
pensionsförening må utgå ett årligt bidrag af 30 kronor
för hvarje lärarinna vid högre skola för kvinnlig
ungdom eller samskola, som icke är delägare i pensionsinrättningen
för lärarinnor vid Sveriges högre
skolor för kvinnlig ungdom, med villkor att af eller
för henne i pensionsföreningen under näst föregående
år insatts minst 60 kronor, att berörda bidrag tillBih.
till Riksd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 8

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. en inom
Andra Kammaren
väckt
motion.

godoföres vederbörande lärarinna, samt att pensionsföreningen
årligen till Kungl. Maj:t aflämnar berättelse
öfver föreningens verksamhet och förvaltning,

dels ock, till bestridande af såväl detta statsbidrag
som det förut pensionsinrättningen för lärarinnor
vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom
beviljade, anvisar ett förslagsanslag med titel: »Bidragtill
pensionering af lärarinnor vid högre Hick- ocli
samskolor» å 19,000 kronor.

9:o) Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad
motion, n:o 44, har friherre F. C. K. Barnekow föreslagit, att Riksdagen
måtte lios Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj;t måtte låta verkställa
och för Riksdagen framlägga utredning, om och under hvilka villkor
pension måtte genom bidrag från staten, vederbörande landsting och
från do pensionsberättigade själfva kunna beredas sådana föreståndare
för folkhögskolor, som uppnått 65 års ålder och minst 30 år tjänstgjort
som lärare vid folkhögskola eller någon statens läroanstalt.

I motiveringen till detta förslag har motionären anfört följande.

»Vid sistlidne riksdag väckte jag motion om att Riksdagen skulle
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kuogl. Maj:t täcktes låta utreda,
om och under hvilka villkor föreståndare för folkhögskolor i riket
skulle kunna erhålla pension af staten. Denna motion blef af statsutskottet
afstyrkt och jämväl af båda kamrarna afslagen. Skälen för
statsutskottets afstyrkande finnas upptagna i statsutskottets utlåtande
n:o 11 mom. 4, och frågans behandling uti Andra Kammaren återfinnes
i Andra Kammarens protokolls 4:e band n:o 41 sidan 3. Såväl
statsutskottets som kammarens ledamöter yttrade sig mycket välvilligt
om dessa skolors verksamhet, om det än fanns en och annan, som mot
motionens antagande i den form den föx-elåg hyste vissa betänkligheter.
Jag är dock öfvertygad om, att flertalet af Riksdagens ledamöter känner
väl till dessa skolors verksamhet samt i likhet med statsutskottet erkänner
deras gagnerika arbete i folkupplysningens tjänst, hvarför jag
ej anser behöfligt att vidare orda om dessa skolors tillkomst, mål och
verksamhet i öfrigt, men efter de välvilliga yttranden, som vid sistlidne
riksdsg fälldes för syftet i min motion, vågar jag återkomma med
densamma i en annan mera bestämd form. I likhet med hvad en
ledamot på göteborgsbänken förra året yttrade, tror jag, att denna fråga
är af den art, att den småningom skall tvinga sig fram, sedan folkhögskolorna
nu kämpat sig igenom den första vårbrytningstiden och

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

59

rörelsens veteraner snart måhända börja troppa af. Det kommer därefter
on annan och svårare tid, då entusiasmen kanske icke alltid är så
stark, och då man måste se till, att staten stöder verket, på det skolorna
fortfarande må kunna verka i en sund och fosterländsk anda. Betryggas
ej dessa personers framtid på något sätt, fruktår jag, och detta
bör beaktas af hvarje vän till våra folkhögskolor, att om dessa föreståndare
efter väl fullgjordt arbete finna, att de ej kunna påräkna något
understöd, så skall det, då detta blir kändt, blifva svårt att få dessa
platser väl besatta, och huruvida dessa skolor skola kunna verka i den riktning,
som redan är påpekad, beror enligt mitt förmenande till stor del
på föreståndarnes förmåga och duglighet. Dessa skolor hafva tillkommit
och i början delvis uppehållits med enskilda bidrag, men att på den
vägen äfven kunna anskaffa pensioner, tror jag kommer att stöta på svårigheter,
och är det därför jag finner mig nödsakad att i denna mycket
behjärtansvärda fråga anhålla om Riksdagens lijälp, och att denna fråga
tarfvar en snar lösning, därför talar, att våra båda äldsta folkhögskolor,
den i Hvilan och den i Önnestad, öppnades år 1868 samt hafva således
fortgått snart 35 år, och dessa skolors föreståndare äro båda födda
1840, och om jag ej misstager mig, så har den ena sedan skolan öppnades
och den andra omkring 30 år varit i skolornas tjänst, och ett uppskof
med denna frågas afgörande kan lätt leda därhän, att dessa skolors
styrelse och möjligen äfven andra folkhögskolors, om föreståndarne
under tiden blefvo oförmögna att längre kunna sköta sina platser, nödgades
afskeda dem utan att kunna bereda dem något som hälst understöd.
Jar liar i denna min motion sökt beakta de anmärkningar, som
gjordes mot min vid förra riksdagen afgifna motion i detta ärende,
särskildt den anmärkning, att förslagsställare närmare böra afgifva i
hvad riktning han önskar utredningen skall företagas. Anhållande om
Riksdagens öfverseende därför, att jag redan i år åter upptager min
motion, hoppas jag, att Riksdagen för dessa skolors framtida väl skall
taga hänsyn till de skäl jag här haft äran anföra.»

Utskottet finner väl, att goda skäl kunna anföras för att statsbidrag
må medgifvas till folkhögskoleföreståndarnes pensionering, helst
i betraktande tages, att pensioneringsbidrag af statsmedel under senare
år beviljats för allt flero klasser af löntagare, hvilka icke varit direkta
statstjänare. Men utskottet kan icke finna det sätt för åtgärders framkallande
till frågans lösning, som motionären föreslagit, vara lämpligt.
Det synes nämligen icke böra vara Riksdagen, som tager initiativ i
denna sak genom att till Kungl. Maj:t aflåta skrifvelse i ämnet. Däremot
torde med fog kunna förväntas, att i afseende på denna kår lika
väl som angående andra, hvilkas pensioneringsfrågor under senare år

60 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

förelagts Riksdagen till pröfning, de i saken närmast intresserade skola
låta sig angeläget vara att söka utreda och förbereda samt så vidt
möjligt ordna saken. Åt föreståndarne själfva och de styrelser, under
hvilka de sortera, böra enligt utskottets mening dessa uppgifter öfverlämnas,
hvarvid det lärer kunna ifrågasättas, huruvida icke jämväl frågan
om pension åt öfriga ordinarie lärare, hvilken i motionen förbigåtts,
bör tagas under öfvervägande. Pensioneringens anordnande kan ju ske
på flera sätt, men torde ett sådant system som det i svenska lärarinnornas
pensionsförening tillämpade böra i förevarande fall vinna särskild uppmärksamhet,
enär därigenom pensionens eller lifräntans belopp blifvor
direkt beroende af insatsernas storlek och den tidrymd, hvarunder de
guldits, hvilket i fråga om en kår, inom hvilken lönerna växla så
mycket som inom den ifrågavarande, bör vara fördelaktigt. För visso
torde emellertid jämväl andra utvägar kunna tänkas, ägnade att leda
till målet.

Med hänsyn till hvad utskottet sålunda anfört, anser sig utskottet
icke böra biträda motionärens omförmälda förslag och hemställer därför,

Ang. anslagen
under pensionsslalen.

att friherre Barnekows ifrågavarande motion
icke må vinna Riksdagens bifall.

10:o.) I fråga om beloppen af anslagen under pensionsstaten har
i statsverkspropositionen erinrats, hurusom vid bifall till Kungl. Maj:ts
där gjorda framställningar angående denna stat en ökning skulle inträda
med följande belopp, nämligen:

höjning af bidraget till pensionering af änkor och barn efter befäl

och underbefäl med vederlikar vid armén ............ kronor

för bidrag till pensionering af lasarettsläkare „
höjning af bidraget till pensionering af
änkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,

pedagogier, seminarier m. m........................................

för bidrag till pensionering af lärarinnor vid
högre flick- och sam skolor ........................................

tillsammans kronor

varande i fråga om öfriga anslag under pensionsstaten
någon förändring icke ifrågasatt.

Om till nämnda belopp lägges summan af
ordinarie anslaget till pensionsstaten enligt nu
gällande riksstat......

Ö ...........................................................

skulle

anslaget

till pensionsstaten,

35,585: —
25,000: —

2,715:

19,000:

82,300:

1,848,463: —

enligt

Kungl. Maj:ts förslag, sluta å ett belopp af ........ kronor 1,930,763:

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

61

Utskottet hemställer,

att samtliga de anslag under pensionsstaten, i
afseende å hvilka förändring icke blifvit här ofvan
ifrågasatt, må i riksstaten för år 1904 upptagas med
oförändrade belopp.

Indragningsstaten.

ll:o) Uti punkten 6 under denna hufvudtitel har Kung!. Maj it Ang. pension
föreslagit Riksdagen, att vaktfrun och arbetsförestånderskan vid centralfängelset
i Göteborg Brita Maria Wennerstrand och vaktkvinnan vid
tvångsarbetsanstalten i Norrköping Karolina Gustafva Westerberg måtte
berättigas att från och med månaden näst efter den, under hvilken de
blefve från sina nuvarande befattningar entledigade, enhvar under sin
återstående lifstid åtnjuta årlig pension, Brita Maria Wennerstrand med
500 kronor och Karolina Gustafva Westerberg med 450 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden denl2 januari
innevarande år innehåller i denna fråga följande yttrande af departementschefen.

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd, af fångvårdsstyrelsen med
underdånig skrifvelse den 16 september 1902 öfverlämnad skrift har
vaktfrun och arbetsförestånderskan vid centralfängelset i Göteborg Brita
Maria Wennerstrand i underdånighet anhållit, det läcktes Eders Kungl.

Maj:t lios Riksdagen göra framställning därom, att hon från och med månaden
efter den, då hon erhölle afsked från sin befattning, måtte
varda uppförd å allmänna indragningsstaten till erhållande af pension
till belopp, motsvarande hennes innehafvande lön.

Af ansökningen bifogade handlingar inhämtas, att Brita Maria
\\ ennerstrand, som är född den 23 juli 1830, af fångvårdsstyrelsen förordnats:
den 16 juli 1875 att under ordinarie innehafvarinnan beviljad
tjänstledighet upprätthålla vaktfru- och arbetsförestånderskebefättningen
vid centralfängelset i Göteborg, den 23 december 1890 att, utan rubbning
i nyssberörda förordnande, vara vaktkvinna vid centralfängelset å
Norrmalm, samt den 16 oktober 1896 att vara vaktfru och arbetsförestånderska
vid centralfängelset i Göteborg.

Brita Maria Wennerstrand har intill utgången af år 1902 å den
af Eders Kungl. Maj:t genom nådigt bref af den 28 november 1890 å

62

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

förslagsanslaget till fångars vård och underhåll fastställda stat för eu
del af bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna i sin egenskap af
vaktfru och arbetsförestånderska uppburit i lön 300 kronor och tjänstgöringspenningar
200 kronor, hvarjämte hon åtnjutit provision å behållna
nettoinkomsten af fängelsets arbeten med belopp, som år 1901 uppgått
till 249 kronor 75 öre, samt ersättning för 13 kilogram stearinljus, som
år 1901 utbetalts med IG kronor 77 öre.

Jämlikt af Eders Kungl. Maj:t den 5 december 1902 fastställd
ändrad stat å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, att tilllämpas
från början af år 1903, utgör aflöningen för vaktfrun och arbetsförestånderskan
vid centralfängelset i Göteborg, hvilkens provision å
arbetsinkomsten jämte ljusanslag från samma tid indragits, lön 400
kronor och tjänstgöringspenningar 300 kronor, hvartill komma två ålderstillägg,
hvartdera å 75 kronor.

Under sin tjugusjuåriga tjänstetid har Brita Maria Wennerstrand,
på sätt direktören vid centralfängelset i Göteborg vitsordat, städse med
nit och plikttrohet fullgjort sina tjänsteåligganden. Enligt vederbörande
fängelseläkares intyg är hon, som under 1902 års sommar drabbats af
hjärnblödning och lider af dess följder, för närvarande och för all framtid
oförmögen att fullgöra sin tjänst vid fängelset.

I ofvanuämnda underdåniga skrifvelse har fångvårdsstyrelsen, vidkommande
den pension, som skäligen må kunna för Brita Maria Wennerstrand
ifrågasättas, erinrat, hurusom, med föranledande af Norrmalmsfängelsets
indragning, 1897 års Riksdag medgifvit, att, bland andra
från fångvårdens förslagsanslag aflönade vaktbetjänte vid detta fängelse,
vaktfrun Josefina Charlotta Ahlgren, hvilken af ålder och sjuklighet
blifvit oduglig till tjänstgöring, finge under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension till belopp, motsvarande
lön och ålderstillägg, tillhopa 500 kronor, äfvensom att en annan kvinnlig
befattningshafvande inom fångvården, skollärarinnan vid länsfängelset
i Stockholm Christina Charlotta Lindholm, hvilken endast varit mot
arfvode förordnad, men med afseende å sin tjänsteställning och uppgift
närmast torde kunna med Brita Maria Wennerstrand jämföras, tillerkänts
enahanda pensionsbelopp, i det att 1902 års Riksdag medgifvit,
att Christina Charlotta Lindholm, som efter 26 års tjänstgöring inom
fångvården blifvit urståudsatt till vidare arbete, finge å allmänna indragningsstaten
uppföras med rätt för henne att å sagda stat uppbära
500 kronor årligen; och har fångvårdsstyrelsen i underdånighet hemställt,
det täcktes Eders Kungl. Makt i nådig proposition till Riksdagen
göra framställning om Brita Maria Wennerstrands öfverflyttande till all -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

63

manna indragaingsstaten med rätt för henne att å sagda stat från och
med månaden näst efter den, hvari afsked från vaktfri!- och arbetsförestånderskebefattningen
blefve henne beviljadt, under sin återstånde
lifstid åtnjuta pension till belopp af 500 kronor för år.

Statskontoret, som varit i ärendet hörd t, har, då upplyst blifvit,
att Brita Maria Wennerstrand lede af följderna af en hjärnblödning,
som under 1902 års sommar drabbat henne, och alltså vid affattningen
af sin ansökning om pension icke kunde antagas hafva varit i stånd
att fullt bedöma innebörden af ordalagen däri, vid hvilket förhållande
någon afgörande betydelse icke syntes böra tilläggas hennes begäran,
att pensionen måtte utgå med belopp, som motsvarade hennes innehafvande
»lön», på de i ärendet anförda skäl instämt uti den af fångvårdsstyrelsen
gjorda hemställan.

Likaså har uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd, af fångvårdsstyrelsen
med underdånig skrifvelse den 14 november 1902 öfverlämnad
skrift vaktkvinnan vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping Karolina
Gustafva Westerberg i underdånighet, anhållit, det täcktes Kungl. Maj:t
hos Riksdagen göra framställning därom, att hon vid afskedstagande!
från sin innehafvande tjänst måtte erhålla årlig pension under sin återstående
lifstid.

Af handlingar, som bifogats ansökningen, inhämtas, att Karolina
Gustafva Westerberg, som är född den 17 maj 1825, den 4 april 1850
antagits till vaktkvinna vid dåvarande straffängelset, numera tvångsarbetsanstalten
i Norrköping, i hvilken egenskap hon den 25 juni 1861
erhållit fångvårdsstyrelsens förordnande; samt att hon, enligt intyg af
vederbörande fängelseläkare, sedan lång tid tillbaka lider af kronisk
reumatism och nedsatta kroppskrafter samt till följd däraf är för framtiden
oförmögen till tjänstgöring och til! allt annat arbete, hvarmed
hon kan försörja sig själf.

Intill utgången af år 1902 har Karolina Gustafva Westerberg å
den af Eders Kungl. Maj:t genom nådiga brefvet den 28 november
1890 å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll fastställda stat
för en del af bevakningspersonalen vid fångvårds anstalterna uppburit i
lön 300 kronor och tjänstgöringspenningar 200 kronor jämte två ålderstillägg
å tillsammans 150 kronor. Från början af år 1903 utgör aflöningen
jämlikt den af Eders Kungl. Maj;t fastställda ändrade stat å
förslagsanslaget, lön 350 kronor, tjänstgöringspenningar 250 kronor
och två ålderstillägg tillhopa 150 kronor.

1 underdåniga skrifvelsen den 14 november 1902 har fångvårds -

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. understöd
till ajlidne
fängelse dir cl''-tören C. L.
Talms fem minderåriga
barn.

styrelsen, då Karolina Gu stafva Westerberg efter 52 års väl vitsordad
tjänstgöring nu vore vid uppnådda 77 års ålder oförmögen till allt
arbete, ansett giltig anledning vara för handen att bevilja henne enahanda
förmån af pension, som 1897 års Riksdag medgifvit vaktkvinnorna
vid indragna centralfängelset å Norrmalm Katarina Cecilia florin och
Helena Sofia Jonsson, hvilka för sin återstående lifstid tillerkänts å
allmänna indragningsstaten ett årligt belopp, motsvarande lön och ålderstillägg,
för hvardera 450 kronor; och har fångvårdsstyrelsen på grund
häraf i underdånighet hemställt, det täcktes Eders Kungl. Maj:tinådig
proposition till Riksdagen göra framställning om Karolina Gustafva Westerbergs
öfverflyttande till allmänna indragningsstaten med rätt för henne
att å sagda stat från och med månaden näst efter den, hvari afsked
från vaktkvinnobefattningen blefve henne beviljadt, under sin återstående
lifstid åtnjuta pension till belopp af 450 kronor för år.

Statskontoret, som varit i ärendet hördt, har biträdt den af fångvårdsstyrelsen
sålunda gjorda hemställan.»

Med hänsyn till hvad i detta ärende förekommit, hemställer
utskottet,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställningar
må af Riksdagen bifallas.

12:o) Uti en till Riksdagen den 13 sistlidne mars aflåten proposition,
n:o 72, liar Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva,
att aflidne fängelsedirektören Carl Ludvig Fähus fem minderåriga barn,
sönerna (Jarl Torsten Ivar, Carl Arne Göran och (Jarl Tage Reinhold
samt döttrarna Alfhild Boris Elisif och Ebba Hildegard Henriette måtte
från allmänna indragningsstaten åtnjuta ett årligt understöd af etthundrafemtio
kronor hvarje, att utgå för ett hvart af barnen från början af
1903, intill dess det uppnått 18 år eller, hvad döttrarna beträffade, om
de därförinnan trädde i gifte, till dess detta skett.

Till statsrådsprotokollet öfver justitiedepartementsärenden sistnämnda
dag har departementschefen härom anfört följande.

»Uti en till fångvårdsstyrelsen ingifven ansökning har direktören
vid centralfängelset å Långholmen, majoren i armén Carl Ludvig Palms
änka Doris Palm, född Franke, anhållit, att, då hon genom mannens
frånfälle befunne sig med sina nio barn, af hvilka endast fyra kunde
bidraga till sin utkomst, i stort ekonomiskt betryck, styrelsen villo

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

65

söka åt henne utverka ett årligt understöd af allmänna medel till sådant
belopp, att hon kunde nödtorftigt försörja sig och barnen under deras
minderårighet samt gifva dem en uppfostran, hvarigenom de skulle
vinna utsikt att själfva förskaffa sig sitt uppehälle och blifva samhället
till gagn.

Med anledning häraf har fångvårdsstyrelsen uti underdånig skrifvelse
den 30 sistlidne januari hemställt, att Kungl. Maj.t täcktes till
innevarande års Riksdag göra framställning därom, att direktören Palms
fem minderåriga barn, tre söner och två döttrar, måtte uppföras å allmänna
indragningsstaten till åtnjutande af ett årligt understöd af 150
kronor för dem hvar att utgå från och med innevarande år och intill
dess de hvar för sig uppuått 18 års ålder eller, hvad döttrarna beträffade,
om de dessförinnan trädde i gifte, till dess detta skett.

Af handlingarna i ärendet inhämtas, att direktören Palm, hvilken
var född 1844 och den 20 december 1861 antagits till furir vid Närkes
regemente, där han sedermera avancerade till kapten, 1869 blifvit anställd
i fångvårdens tjänst såsom subalternofficer vid kronoarbetskompaniet
å Vaxholm, till hvars chef han, efter att någon tid hafva bestridt
bevakningsbefälhafvarebefattningen vid kronoarbetsstationen å Tjurkö,
den 26 december 1876 förordnats, hvarpå han den 20 maj 1891 erhållit
förordnande att vara direktör vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö och
den 29 juni samma år därifrån förflyttats till direktörstjänsten vid
centralfängelset å Långholmen, hvilken befattning han sedan innehaft
till sin död den 10 december 1902. Enligt intyg af vederbörande
pastor har Palm efterlämnat, förutom änkan, som är född 1850, nio
barn, däraf fem omyndiga, nämligen sonen Carl Torsten Ivar, född
den 8 september 1885, döttrarna Alfhild Doris Elisif, född den 10
augusti 1887, och Ebba Hildegard Henriette, född den 2 maj 1889,
samt sönerna Carl Arne Göran, född den 5 maj 1891, och Carl Tage
Reinhold, född den 12 september 1892. Bouppteckningen efter Palm
upptager tillgångar till värde af 13,260 kronor 30 öre, däribland en
lifförsäkring å 10,000 kronor, samt afgående poster och skuld till be- ''
lopp af 8,701 kronor 25 öre, så att behållningen utgör 4,559 kronor
5 öre. Häri ingår lösöreboet med 2,421 kronor 40 öre, hvadan, om
detta fråndrages, återstående behållningen blifver 2,137 kronor 65 öre.

Änkan Palm och de omyndiga barnen äro berättigade till pension
af civilstatens enskilda änke- och pupillfond med 750 kronor om året;
dock att härå komma att afdragas oguldna peesionsafgifter 472 kronor
50 öre med en femtedel om året under de fem första åren.

Bih. till Riksd. Prot. 1903. 4 Sand. 1 Afd. 11 Håft.

9

66

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
för väbeln
P. E. Andersson
Qvicke änka.

Fångvårdsstyrelsen har i sin underdåniga framställning, med
åberopande af nu angifna förhållanden, till Kuugl. Maj:ts behjärtande
framhållit änkan Palms bekymmersamma ställning äfvensom vitsordat
det nit, den redbarhet och den duglighet, Palm i sin tjänstgöring såväl
tillförene inom fångvården som nu senast såsom direktör för landets
största straffanstalt städse ådagalagt; hvarjämte styrelsen erinrat, hurusom
Kungl. Maj:t förut beträffande aflidne tjänstemäns efterlefvande
gjort framställning om peusion, i hvilket afseende styrelsen framhållit
de af Kungl. Maj:t till 1886, 1889 och 1895 årens Riksdagar aflåtna
propositioner angående pensioner till änka och barn efter professoren
vid teknologiska institutet H. J. Holmgren samt till direktören vid
kronohäktet i Ystad C. E. Thorssons och bibliotekarien vid kungl.
biblioteket R. Bergströms efterlämnade barn.

På grund af nådig remiss har statskontoret afgifvit underdånigt
utlåtande i ärendet och därvid förklarat sig icke hafva något att erinra
vid fångvårdsstyrelsens framställning.»

Hvad Kungl. Maj:t i förevarande proposition föreslagit har utskottet
i betraktande af föreliggande omständigheter ansett sig böra tillstyrka
och får därför hemställa,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande
förslag.

13:o) Kungl. Maj:t liar i statsverkspropositionen under denna
hufvudtitel uti punkten 7 föreslagit Riksdagen, att väbeln och förste
vaktmästaren vid artilleri- och ingenjörhögskolan Per Erik Andersson
Qvicks änka Maria Augusta Qvick, född Lennström, måtte för sin återstående
lifstid, så länge hon lefde ogift, åtnjuta en årlig pension af
210 kronor, att utgå från och med den 1 mars 1903.

Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har till statsrådsprotokollet
öfver landtförsvarsärenden den 31 december 1902 härom
anfört följande.

»Uti underdånig skrifvelse den 20 februari 1902 anhöll chefen för
artilleri- och ingenjörhögskolan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes aflåta
nådig proposition till Riksdagen om anvisande åt väbeln och förste
vaktmästaren vid nämnda skola Per Erik Andersson Qvicks änka
Maria Augusta Qvick, född Lennström, af en årlig pensiou å allmänna
indragningsstaten af 250 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

67

Till stöd för sin framställning anförde chefen:

att Qvick, född den 1 juli 1844, tog värfning vid Svea artilleriregemente
den 23 december 1868, anställdes som förste öfverfyrverkare
vid fyrverkarekåren den 15 juli 1870 samt antogs den 1 januari 1874
till väbel vid dåvarande krigshögskolan å Marieberg eller nuvarande
artilleri- och ingenjörhögskolan,

att han, som innehaft sistnämnda befattning till sin död den 3
februari 1902 och sålunda under 28 år skött densamma på ett utmärkt
samvetsgrant och plikttroget sätt, samt

att, enär Qvick saknat medel till erläggande af retroaktivafgifter,
omkring 300 kronor, som erfordrats för inträde i arméns nya änkeoch
pupillkassa, han icke kunnat vinna delaktighet i denna kassa och
af enahanda skäl ej heller på annat sätt kunnat betrygga efterlefvande
makas framtid.

Af ansökningen vidfogade prästbetyg och intyg från Stockholms
rådstufvurätts sterbhusnotariekontor inhämtas, att Qvick efterlämnat
som sterbhusdelägare änkan, född den 25 mars 1844, tre döttrar, den
yngsta född den 29 november 1883, och en son, född den 26 januari
1887, samt att i den efter Qvick förrättade bouppteckning tillgångarna
upptagits till 707 kronor 50 öre och skulderna till 687 kronor 29 öre.

Hans Kung]. Höghet Kronprinsen, i egenskap af inspektör för
militärläroverken, tillstyrkte bifall till chefens framställning.

Direktionen öfver arméns pensionskassa, som i ärendet hörts, har
upplyst, att pension eller understöd ej kan änkan Qvick beredas vare
sig från arméns gamla eller nya änke- och pupillkassa eller, med
tillämpning af nådiga brefvet den 14 december 1883, från allmänna
militäränkepensionsstaten, enär mannen varit i tjänst efter utgången
af år 1884, samt att den pension, som skulle tillkommit änkan Qvick,
om mannen år 1884 forvärfvat delaktighet i änke- och pupillkassan,
utgjort 210 kronor.

Uti infordradt och den 20 mars 1902 afgifvet underdånigt utlåtande
tillstyrkte statskontoret beviljande af pension åt änkan Qvick, dock ej
till mer än sistnämnda belopp, att utgå från och med den 1 mars 1902.

Vid underdånig föredragning af ärendet den 15 april 1902 fann
Eders Kungl. Maj:t, som framdeles ville taga i öfvervägande, huruvida
proposition skulle till Riksdagen aflåtas, skäligt bevilja änkan Qvick
såsom understöd för innevarande år en gratifikation å 210 kronor från
det under fjärde hufvudtiteln uppförda anslag till extra utgifter.

Sedan änkan Qvick i underdånig skrift den 21 nästlidne november,
under åberopande af nämnda nådiga beslut, anhållit, att Eders Kungl.

68

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
för regementeintendenten
C,
v. Qcijer.

Maj:t behagade bos Riksdagen göra framställning om pension åt henne,
vill jag, på grund af livad i ärendet förekommit och med hänsyn till
Per Erik Andersson Qvicks långvariga, väl vitsordade arbete i statens
tjänst, tillstyrka bifall till berörda framställning; och som den af Eders
Kung!. Maj:t förut änkan Qvick beviljade gratifikation var afsedd att
motsvara pension under ett år, och sådan, därest mannen varit delaktig
i omförmälda änkc- och pupillkassa, skolat utgå från och med den 1
mars 1902 eller månaden näst efter mannens död, torde nu ifrågavarande
pension med det af statskontoret förordade belopp bestämmas att utgå
från och med den 1 mars 1903.»

Utskottet, som, med hänsyn till hvad i ärendet meddelats, finner
pension böra änkan Qvick beviljas med det af Kungl. Maj:t föreslagna
belopp, hemställer,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Majt:s nu ifrågavarande
framställning.

14:o) Uti en till Riksdagen den 30 januari detta år afbiten proposition,
n:o 50, har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att
regementsinfendenten vid Skånska dragonregementet Carl von Geijer
måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked blefve
honom meddeladt, under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension af två tusen två hundra fyrtio
kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 30 sistlidne
januari innehåller härom följande anförande af departementschefen.

»Uti underdånig skrifvelse den 4 juli 1893 anhöll chefen för
Skånska dragonregementet, att regementsintendenten vid nämnda regemente
Carl von Gejer, hvilken sedan mer än tre år lede af svårartad
neurastheni samt till följd däraf vore oförmögen att förrätta sin tjänst,
måtte, då berörda sjukdom enligt företedt läkarebetyg i alla sina yttringar
kunde likställas med sinnessjukdom, jämlikt stadgandet i 8:de
punkten af nådiga cirkuläret den 22 juni 1877, angående ny pensionsreglering
för armén, från tjänsten skiljas mot åtnjutande af pension
från allmänna indragningsstaten. Vid underdånig föredragning af ärendet
den 1 september samma år faun Kungl. Maj:t likväl ej skäl att till
ifrågavarande framställning lämna nådigt bifall.

I anledning af en utaf förmyndarne för von Geijer, hvilken på

Statsutskottets Utlåtande N:o 11,

69

grund af samma sjukdom fortfarande vore urståndsatt att bestrida sin
tjänst, den 20 februari 1902 gjord underdånig ansökning om ett
års förlängning af den tjänstledighet, som under mer än tolf år varit
denne beviljad, har generalintendenten, som anbefallts att öfver berörda
ansökning afgifva yttrande, enligt underdånig skrifvelse den 19
därpå följande mars ansett sig böra bringa frågan om von Geijers entledigande
under förnyad nådig pröfning samt förty hemställt, att, enär
von Geijers sjukdom numera måste anses obotlig, Kungl. Maj:t täcktes
jämlikt omförmälda stadgande meddela von Geijer nådigt afsked från
innehafvande beställning äfvensom förklara honom berättigad till pension
från allmänna indragningsstaten. Till stöd för sin uppfattning angående
von Geijers sjukdom åberopade generalintendenten ett af medicine professorn
Seved Ribbing afgifvet intyg af innehåll, att von Geijer mera
än tre år lidit och fortfarande vore lidande af sjukdom i nervsystemet
(neurasthenia); att upprepade försök till tankearbete för von Geijer
visat sig outförbara; att han till följd däraf vore fullständigt oförmögen
att sköta sin tjänst; att sjukdomen i alla sina verkningar vore att likställa
med sinnessjukdom; samt att någon sannolikhet för von Geijers
återställande till hälsan icke förefunnes. Därjämte har generalintendenten
anfört, att von Geijer, som vore född 1853 och således först år 1913
uppnådde pensionsåldern, ägde uppbära en årlig lön af 2,800 kronor,
under det att den nu ifrågasatta pensionen ej uppginge till högre belopp
än 2,240 kronor årligen, hvadan von Geijers öfverflyttande till
allmänna indragningsstaten skulle medföra en för statsverket med 560
kronor minskad utgift till honom.

Uti häröfver den 6 juni 1902 afgifvet underdånigt utlåtande har
medicinalstyrelsen framhållit, att det visserligen hvarken genom professoren
Ribbings omförmälda intyg eller af handlingarnas innehåll i öfrigt
blifvit utredt, att den sjukdom, hvaraf von Geijer sedan många år lidit,
utgjorde en form af »vansinne», som i nådiga cirkuläret den 22 juni
1877 åsyftades, men att densamma dock, med hänsyn till sina yttringar,
måste i afseende på en däraf angripen persons tjänstbarhet likställas
med sinnessjukdom, på grund hvaraf och med särskild hänsyn därtill,
att någon utsikt till förbättring i von Geijers själstillstånd numera med
anledning af sjukdomens långvarighet icke syntes vara att förvänta,
medicinalstyrelsen tillstyrkte nådigt bifall till den gjorda framställningen.

Statskontoret, som under den 23 april och den 10 oktober nästlidet
år i ärendet sig yttrat, har, med fästadt afseende å medicinalstyrelsens
utlåtande i ämnet, ansett det kunna ifrågasättas, huruvida i detta
fall den erforderliga förutsättningen för tillämpningen af 8:de punkten

70

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

i omförmälda nådiga cirkulär förefunnes. Beträffande den pension, hvartill
von Geijer, därest den underdåniga framställningen om hans afskedande
vunne nådigt bifall, vore berättigad, har statskontoret upplyst,
att densamma utgjorde 2,240 kronor för år, motsvarande 80 procent af
den lön, von Geijer, som kvarstår på gammal stat, äger att uppbära.

Förmyndarne för von Geijer hafva i en till mig öfverlämnad skrift
meddelat, att, därest framställning skulle göras om von Geijers öfverflyttning
till erhållande af pension å allmänna indragningsstaten, de
för sin del icke hade något att erinra motion dylik öfverflyttning.
Häri har von Geijer instämt.

Då tvekan kan förefinnas, huruvida merberörda stadgande i nådiga
cirkuläret den 22 juni 1877 är på förevarande fall tillämpligt, har jag
ansett mig icke böra omedelbart tillstyrka nådigt bifall till generalintendentens
framställning, utan i stället föreslå Kungl. Maj:t att hänskjuta
frågan om beredande af pension åt von Geijer från allmänna indragningsstaten
med omförmälda belopp, 2,240 kronor, till Riksdagens
bepröfvande. Därest Riksdagen härtill lämnar bifall, anser jag, med
fästadt afseende å det af von Geijer och hans förmyndare gjorda medgifvande,
hinder ej möta för beviljande af generalintendentens anhållan
om afsked för von Geijer.»

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts
förevarande förslag, att åt regementsintendenten von Geijer, hvilken af
sjukdom är oförmögen att sköta sin tjänst och för hvilkens återställande
till hälsan någon sannolikhet icke lärer förfinnas, må beviljas den nu
begärda pensionen, på det att afsked må kunna honom meddelas, och
hemställer utskottet alltså,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må vinna Riksdagens bifall.

Ang. pension 15:o) Kungl. Maj:t har i en till Riksdagen den 30 sistlidne januari

inakeriarbcta'' aflåten proposition, n:o 51, föreslagit Riksdagen medgifva, att extra
>-en o. k k. sadelmakeriarbetaren vid Stockholms tyg verkstäder Oscar Ferdinand Knut
Tiberg. ''fiberg måtte från och med månaden näst efter den, då han fyllt 60 år

och entledigats från sin arbetsanställning vid Stockholms tygverkstäder,
under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta en
årlig pension till belopp af fem hundra kronor.

Sistomförmälda statsrådsprotokoll innehåller härom följande yttrande
af statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

71

»Uti underdånig skrifvelse den 11 november 1902 har arméförvaltningen
å artilleridcpartementet, efter framställning af tjgmästaren i
Stockholm, hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen anhålla
om pension från allmänna indragningsstaten åt extra sadelmakeriarbetaren
vid Stockholms tygverkstäder Oscar Ferdinand Knut Tiberg, att
utgå med 500 kronor årligen från och med månaden näst efter den,
då Tiberg uppnått 60 år.

Till stöd härför har arméförvaltningen anfört: att Tiberg, som
vore född den 17 oktober 1843, enligt hvad tygmästaren meddelat,
arbetat å förenämnda tygverkstäder under åren 1856—1862 samt därefter
allt sedan år 1864 tjänstgjort därstädes såsom extra arbetare mot
en timpenniDg, som under senare tiden utgjort 36 öre, motsvarande,
efter 10 timmars arbetsdag, en dagspenning af 3 kronor 60 öre; att
han af tygmästaren erhållit det vitsord, att han under sitt fyrtiofyraåriga
arbete i kronans tjänst ådagalagt ett i allo hedrande uppförande
samt arbetsduglighet; och att Tiberg på grund af ålder, försvagad synförmåga
och sjuklighet ej längre kunde fortsätta med arbetet vid tygverkstäderna.

Uti häröfver den 12 december 1902 afgifvet underdånigt utlåtande
har statskontoret anfört, att statskontoret, med afseende å hvad arméförvaltningen
yttrat, ansåge sig böra biträda ifrågavarande hemställan,
under erinran tillika, hurusom 1901 års Riksdag i anledning af en liknande
pensionsfråga uttalat, att Riksdagen ansåge pension af statsmedel
icke böra förvägras till hög ålder komne och af sjuklighet lidande personer,
som under mycket lång tid haft stadig anställning vid staten
tillhöriga inrättningar och för sin därvid utöfvade verksamhet blifvit
väl vitsordade samt syntes befinna sig i behöfvande omständigheter.

Enligt ett den 8 november 1902 utfärdadt läkarebetyg är Tiberg
lidande af kronisk rheumatism och svåra åderbråck å båda benen samt
på grund af dessa sjukdomar urståndsatt att nöjaktigt fullgöra honom
åliggande göromål och varder sannolikt under de närmaste åren helt
och hållet oförmögen att med kroppsarbete sig försörja.»

Med afseende å hvad sålunda förekommit och då Tiberg, enligt
ett af vederbörande rotemam utfärdadt intyg, befunne sig i obemedlade
omständigheter, har departementschefen hemställt om aflåtande af nu
ifrågavarande framställning.

Med hänsyn till hvad i statsrådsprotokollet meddelats om Tibergs
ålder, tjänstetid, sjuklighet och medellöshet anser utskottet pension nu
böra honom beredas. Vid jämförelse med de pensioner, som vid före -

72

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
till tyghandtverkaren
J. F.
lh örn qvist.

gående tillfällen af Riksdagen beviljats i fall, som synas kunna i viss
mån jämföras med det nu ifrågavarande, har utskottet ansett den af
Kungl. Maj:t föreslagna pensionen af 500 kronor vara alltför hög, helst
som Tiberg icke är äldre än 59 år samt åtminstone ännu icke är oförmögen
att själf i någon mån bidraga till sin försörjning. I betraktande
såväl häraf som af den utaf honom åtnjutna dagpennings belopp har
utskottet ansett en pension af 350 kronor vara lämplig.

Utskottet får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställningmå
på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att
extra sadelmakeriarbetaren vid Stockholms tygverkstäder
Oscar Ferdinand Knut Tiberg må från och med
månaden näst efter den, då han fyllt 60 år och entledigats
från sin arbetsanställuiug vid Stockholms tygverkstäder,
under sin återstående lifstid från allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension till belopp
af 350 kronor.

lö:o) Kungl. Maj:t har i en till Riksdagen den 13 mars 1903
aflåten proposition, n:o 76, föreslagit Riksdagen att medgifva, att tyghandtverkaren
vid tygstationen å Gottland Johan Fredrik Thörnqvist måtte,
därest han erhölle afsked före den 1 mars 1909, från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af sju hundra kronor, att utgå från
och med månaden näst efter den, hvarunder afsked honom beviljats.

Det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden för samma dag innehåller följande anförande af
departementschefen.

»I anledning däraf, att tygliandtverkaren Johan Fredrik Thörnqvist
till den 28 maj 1901 uppsagt sitt med tygmästaren å Gottland å kronans
vägnar afslutade kontrakt, angående befattning som rustkammarsmed,
under förutsättning att från afskedet komma i åtnjutande af pension
och fyllnadspension, anhöll tygmästaren hos direktionen öfver arméns
pensionskassa om utlåtande i fråga om Thörnqvists pensionsrätt. Till
svar härå aflat direktionen den 17 april 1901 skrifvelse till tygmästaren,
hvari direktionen — med erinran, att Thörnqvist, som vore född den
25 maj 1840, antogs till arbetare vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori
den 10 juli 1869 och erhöll afsked därifrån den 10 februari 1879, samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

73

att lian den 1 mars sistnämnda år antogs till gevärshandtverkare å
Gottlands nationalbevärings stat och, efter nationalbeväringens omorganisation,
oafbrutet varit anställd å Gottlands artillerikårs tygstat —
meddelade, att direktionen ansåge sig sakna stöd i gällande pensionsreglemente
för att tilgodoräkna Thörnqvist såsom tjänsteår den tid,
lian tillbragt såsom arbetare A*id gevärsfaktoriet och förty funne, att
Thörnqvist måste kvarstå i tjänst till den 1 mars 1909 för att med då
uppnådda 68 lefnads- och 30 tjänsteår efter tjugonde åldersåret blifva
berättigad att från och med månaden näst efter den, i hvilken han
erhölle afsked, tillträda pension och fyllnadspension.

Öfver detta direktionens beslut anförde Thörnqvist underdånig
klagan under anhållan, att han måtte förklaras berättigad att vid afskedstagande
innan den 1 mars 1909 tillträda pension och fyllnadspension
i den ordning, gällande reglemente föreskrefve; men fann
Kungl. Maj:t, enligt nådigt beslut den 23 augusti 1901, framställningen
icke kunna bifallas.

Härefter har Thörnqvist i underdånig skrifvelse den 8 november
1902 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes begära Riksdagens medgifvande
därtill, att han efter afskedstagande!, därest detta skedde före den 1
mars 1909, måtte från allmänna indragningsstaten erhålla en årlig
pension af 900 kronor eller samma belopp, hvartill tyghandtverkares
pension jämte fyllnadspension uppginge, därvid Thörnqvist åberopat
bland annat dels ett den 17 september 1902 för honom utfärdadt hikarebetyg,
hvaraf inhämtades, att lian vore lidande af svårartad och ofta
recidiverande kronisk ledgångs- och muskelreumatism jämte neurasteni,
att han sedan den 20 maj 1901, då han jämväl erhållit läkarebetyg om
samma sjukdomar, såsom förut haft långvariga och svåra recidiv med
däraf orsakad tjänstledighet, samt att han sålunda måste anses för
framtiden otjänstbar, dels styrkt tjänsteförteckning, dels ett den 10
februari 1879 af styresmannen för gevärsfaktoriet utfärdadt tjänstgöringsbetyg,
utvisande, att Thörnqvist, hvilken arbetat både som smed
och som filai-e, visat stor arbetsförmåga och god skicklighet i dessa
yrken samt därmed städse förenat en hedrande vandel; dels ock ett
af tygmästaren å Gottland den 24 oktober 1902 utfärdadt intyg, att
Thörnqvist vid sitt arbete i därvarande artilleriverkstäder med nit och
skicklighet fullgjort sina åligganden samt såväl i som utom tjänsten
ådagalagt en hedrande vandel.

Tillstyrkande Thörnqvists ansökan har tygmästaren i underdånig
skrifvelse den 8 november 1902 meddelat, att Thörnqvist varit sjuk
Bih. till Riksd. Prat. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 10

74

Statsutskottets Utlåtande X;o 11.

eller tjänstledig på grund af sjukdom fyra månader under år 1901 och
nära tre månader år 1902, samt att lian under de tider, lian tjänstgjort,
icke varit i stånd att utföra annat än förmiddagsarbete och tidtals ej
kunnat arbeta i sitt egentliga yrke, utan fått biträda med sadelmakcri
eller annat mindre ansträngande arbete, som kunnat utföras i sittande
ställning. Då vid tygstationen i Visby ej funnes mer än tre handtverkare,
al hvilka endast en vore rustkammarsmed, och åtskilliga
gevärsreparationer icke finge utföras af regementenas egna gevärshandtverkare,
utan ovillkorligen skulle verkställas vid tygstation eller
vid faktoriet af därtill särskildt utbildade handtverkare, samt Kungl.
Maj:t genom nådig generalorder den 21 augusti 1902 befallt, att kurser
för utbildande af gevärshandtverkaresoldater skulle anordnas vid artilleriets
verkstäder å Gott]and, hvarvid handledning af skicklig rustkammarsmed
torde vara alldeles oumbärlig, syntes det tygmästaren
vara ett synnerligen stort missförhållande, att den ende på Gottland
varande handtverkaren af detta slag ej vore att påräkna såsom tjänstbar
i sitt yrke; och att detta förhållande skulle komma att fortfara
ännu nära sju år, torde särskildt i betraktande af Gottlands afskilda
läge vid en eventuell mobilisering göra saken ännu mera afsevärd. Att
af hjälpa olägenheten genom anställandet af en extra handtverkare syntes
icke vara möjligt, enär en sådan — med hänsyn därtill, att han måste
vara fullt utbildad vid gevärsfaktoriet och därtill kunnig i smide och
andra vid tygverkstäderna förekommande arbeten, samt att han ej
finge beräkna den tid, under hvilken han vore extra handtverkare,
såsom tjänstetid — icke torde kunna anskaffas. Till stöd för Thörnqvists
ansökan åberopade tygmästaren dessutom det förhållande, att.
arméförvaltningen, jämlikt nådigt bref den 18 december 1845 ägde
tillägga från gevärsfaktoriet afskedade handtverkare understöd ur
Vadstena krigsmanshuskassa.

Jämväl generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet samt
arméförvaltningen å artilleridepartementet hafva tillstyrkt bifall till
Thornqvists ansökan.

Uti infordradt underdånigt yttrande i ärendet har direktionen öfver
arméns pensionskassa meddelat, att, för den händelse Thörnqvist nu
hade uppfyllt de villkor, som för undfående af pension och fyllnadspension
vore stadgade i 48 § af pensionsreglement.et den 15 december
1893 och nådiga cirkuläret den 22 juni 1877, angående ny pensionsreglering
för armén, med däri gjorda ändringar, Thörnqvist vore berättigad
att från och med månaden näst efter den, i hvilken han
erhölle afsked, komma i åtnjutande af pension å 900 kronor, däraf

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

75

120 kronor såsom pension i 10 klassen af arméns pensionskassa och
780 kronor såsom fyllnadspension från statsmedlen, hvadan, därest
Knngl. Maj:t skulle finna skäl hos Riksdagen göra framställning om
pension åt Thörnqvist från allmänna indragningsstaten, direktionen
ansåge beloppet däraf böra föreslås till 900 kronor.

Medicinalstyrelsen, som jämväl afgifvit yttrande i ärendet, har med
hänsyn dels till Thörnqvists framskridna ålder, dels till beskaffenheten
af de sjukdomar, hvaraf han vore lidande, såsom sin åsikt uttalat, att
Thörnqvists arbetsförmåga måste anses vara i hög grad nedsatt, samt
att han icke torde vara i stånd att genom eget arbete i betydligare mån
bidraga till sitt uppehälle.

Med afseende å hvad i ärendet förekommit och då Thörnqvist
mer än 33 år eller längre tid, än som erfordras af sådan tjänstgöring,
som grundlägger pensionsrätt, ägnat sina arbetskrafter åt staten, har
statskontoret i underdånigt utlåtande den 6 nästlidne februari tillstyrkt
proposition till Riksdagen om anvisande åt Thörnqvist af årlig pension
från allmänna indragningsstaten, dock icke till högre belopp än 600
kronor, motsvarande två tredjedelar af hans lön.

Då Thörnqvist är urståndsatt att sköta den tjänst han innehar
och hvars upprätthållande på el t tillfredsställande sätt är af stor vikt,
anser jag möjlighet böra honom beredas att kunna utan bekymmer för
sin återstående lifstid afträda sin tjänst, hvarför jag tillstyrker, att
pension från allmänna indragningsstaten måtte åt honom utverkas. Beträffande
pensionens belopp är Thörnqvist visserligen berättigad att,
därest han, som icke kan tvingas att afgå före den 1 mars 1909, kvarstår
i tjänst till nämnda tid, erhålla pension å 900 kronor; men jag
anser mig likväl icke kunna tillstyrka, att hela detta belopp må Thörnqvist
nu såsom pension från allmänna indragningsstaten tillerkännas.
Om Thörnqvist fått beräkna den tid, han varit anställd som arbetare
vid gevärsfaktoriet, såsom tjänstetid och hans under nämnda förutsättning
år 1901 gjorda anhållan om afsked med pension beviljats, skulle
pension till honom hafva utgått med 700 kronor eller hela den Thörnqvist
vid den tiden tillkommande årslön. Vid sådant förhållande och
då Törnqvist, hvilkens anspråk att få tillgodoräkna sin arbetstid vid
gevärsfaktoriet, ehuru icke författningsenligt grundadt, dock har fog
för sig, genom sin förberörda afskedsansökan kan anses hafva förklarat
sig nöjd med sistnämnda belopp, synes mig pensionen hellre böra därtill
bestämmas än grundas på den först från och med år 1902 till
tvghandtverkare utgående lön, 900 kronor.»

76

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
kaptenen
j. E. U.
Theorin.

Hvad uti detta ärende anförts liar synts utskottet innebära giltiga
skäl för att pension med det af Kungi. Maj:t nu föreslagna belopp må
beviljas Thörnqvist, och får utskottet på grund däraf hemställa,

att Riksdagen må bifalla Kungi. Maj:ts nu ifrågavarande
framställning.

17:o) Kungl. Maj:t har i en till Riksdagen den 13 sistlidne mars
aflåten proposition, n:o 78, föreslagit Riksdagen medgifva, att kaptenen
i Kronobergs regemente med löjtnants af 1. klassen lön m. in. John Emil
Ulrik Theorin måtte från och med månaden näst efter den, då han erhölle
afsked från innehafvande beställning, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten. åtnjuta en årlig pension af ettusentvåhundra
kronor.

Sist omförmälda statsrådsprotokoll innehåller i detta ärende följande
yttrande af departementschefen.

»Uti en af chefen för första arméfördelningen med tillstyrkan af
nådigt bifall öfverlämnad skrifvelse har chefen för Kronobergs regemente
i underdånighet hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen
göra framställning om beviljande af pension å allmänna indragningsstaten
för kaptenen i regementet med löjtnants af 1. klassen lön
John Emil Ulrik Theorin.

Af handlingarna i ärendet inhämtas:

att Theorin, som är född den 29 augusti 1856 och således uppnått
en ålder af 46 år, den 29 november 1878 utnämnts till underlöjtnant
vid Kronobergs regemente samt befordrats den 11 augusti
1887 till löjtnant af 2. klassen och den 11 augusti 1893 till löjtnant af
1. klassen samt den 2 september 1898 till kapten i samma regemente,
hvadan han sålunda räknar en tjänstetid af öfver 24 år,

att han, som emellertid på grund af sjukdom varit oförmögen att
bevista vapenöfningarna under åren 1883, 1886, 1887, 1891, 1895,
1896, delvis under åren 1899 äfvensom under åren 1900—1902, enligt
hvad särskilda för honom utfärdade läkareintyg utvisa, lider af lungtuberkulos
och på grund däraf icke har utsikt att någonsin blifva tjänstbar,
samt

att regementschefen, såsom ansvarig för regementets tjänstbarliet,
med anledning häraf ansett sig böra anhålla om Theorins öfverflyttande
på allmänna indragningsstaten, emot hvilket Theorin förklarat sig icke
hafva något att erinra.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

77

Uti häröfver infordradt och den 14 nästlidne januari afgifvet
underdånigt utlåtande har medicinalstyrelsen, då enligt styrelsens mening
hvarje utsikt saknades till att Theorin skulle kunna till hälsan förbättras
i den mån att han kunde åter inträda i tjänst, tillstyrkt nådigt
bifall till den gjorda framställningen.

Statskontoret, hvars yttrande i ärendet Kungl. Maj:t genom remiss
jämväl behagat inhämta, har uti afgifvet utlåtande den 31 januari
innevarande år, med erinran att Theorin enligt gällande stat uppbure
en lön af 1,500 krouor, i underdånighet hemställt, att, då han enligt
de uti nådiga cirkuläret den 22 juni 1877, angående ny pensionsreglering
för armén, gifna bestämmelser hvarken vore berättigad till
erhållande af pension från arméns pensionskassa jämte fyllnadspension
eller kundo på grund af de i författningen särskild t angifna orsaker
utan egen ansökan från tjänsten skiljas mot åtnjutande af pension å
allmänna indragningsstaten, proposition måtte till Riksdagen aflåtas om
beviljande för honom af en årlig pension å allmänna indragningsstaten
af 1,200 kronor.»

På grund af hvad sålunda förekommit har departementschefen,
som ansåge det vara ådagalagdt, att Theorin vore till vidare tjänstgöring
såsom officer oförmögen, hvarför han icke längre syntes böra
vid sin tjänst bibehållas, hemställt om aflåtande af nu ifrågavarande
proposition.

Då utsikt icke lärer förefinnas, att kaptenen Theorin någonsin
vidare skall blifva tjänstbar, synes det vara önskligt, att honom beredes
tillfälle att med pension nr tjänsten afgå, och då utskottet icke haft
något att mot det föreslagna pensionsbeloppet erinra, hemställer utskottet,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts nu
ifrågavarande framställning.

18:o) Kungl. Maj:t har i proposition n:o 81, aflåten till Riksdagen A»g.
den 13 mars 1903, föreslagit Riksdagen att å allmänna indragnings- j
staten uppföra såsom årligt understöd, att utgå från och med innevarande
år, dels etthundratjugu kronor till arbetaren Johannes Gran- och
berys änka Maria Eufrosyna Mattsdotter, så länge hon i sitt nuvarande
änkestånd förblefve, och dels sextio kronor till nämnda makars son
Emil Johannes Granberg, till dess han fyllt 15 år.

underarbetaGrananka

son.

78

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har till sistberörda
statsrådsprotokoll härom yttrat följande.

»I en genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens
län den 31 maj 1902 med tillstyrkan af bifall insänd underdånig ansökning
hade arbetaren Johannes Granbergs änka Maria Eufrosyna
Mattsdotter i Sörfors af Umeå landtförsamling, under åberopande af
det förhållande att mannen under anställning vid fästningsarbetena i
Boden genom olyckshändelse den 3 nämnda månad ljutit döden, gjort
framställning om årlig lifränta för sig och sin minderårige son Emil
Johannes, enligt prästbetyg född den 29 januari 1902. Sedan arméförvaltningen
å fortifikationsdepartementet häröfver afgifvit underdånigt
utlåtande, inkom Kungl. Maj:ts befallningshafvande i följd åt nådig
remiss med utredning i ärendet samt eget underdånigt yttrande, åt
hvilken utredning framgick, att Granberg under pågående stensprängningsarbete
träffats af eu sten, under det han uppehållit sig i en byggnad,
där det, enligt fortifikationsbefälhafvarens uppgift, varit arbetarne
förbjudet att söka skydd, men att riktigheten af denna uppgift emellertid
af flera vid förhör angående olyckshändelsen närvarande blifvit bestridd;
och tillerkände Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 26 september
1902 bemälda änka och hennes barn såsom understöd för nämnda
år en gratifikation å 180 kronor samt anbefallde arméförvaltningen att
inkomma med förnyadt underdånigt yttrande i fråga om sökandens
och hennes barns framtida underhåll och huru sådant skulle kunna dem
beredas. Därefter har arméförvaltningen i underdånig skrifvelse den
5 november 1902 hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen
göra framställning om årlig pension från allmänna indragningsstaten
åt änkan Maria Eufrosyna Mattsdotter af 120 kronor och åt hennes
minderårige son Emil Johannes af 60 kronor, att utgå från och med
år 1903 till änkan, så länge hon lefde ogift, och till sonen, intill dess
han uppnått 15 år.

Uti häröfver infordradt underdånigt utlåtande har statskontoret
anfört, hurusom af handlingarna i ärendet inhämtades.

att Johannes Granberg, född den 24 juli 1873 och sedan medlet
af februari 1902 anställd vid fästningsarbetena i Boden, aflidit den 3
maj samma år i följd af skador, ådragna under stensprängning sistnämnda
dag;

att han vid sitt frånfälle efterlämnat änka, 26 år gammal, och
eu son;

att bouppteckningen efter Granberg utvisade en behållning af 514
kronor 65 öre;

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

70

att fortifikationsbefälhafvaren i Boden väl förklarat sig anse Granberg
hafva visat grof vårdslöshet vid olyckstillfället, men dock med
afseende å förekommande ömmande omständigheter tillstyrkt, att pension
måtte beviljas änkan; samt

att vid utredning och förhör, som af vederbörande länsman verkställts
angående förloppet vid olyckshändelsen, utrönts, att Granberg
vid olyckstillfället visserligen torde hafva gjort sig skyldig till en
oförsiktighet, hvarigenom han ådragit sig döden, men att någon öfverträdelse
af gifna föreskrifter härvid icke syntes kunna läggas honom
till last.

Ehuru lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete vid tiden för ifrågakomna olyckshändelse ännu icke trädt i
kraft, och staten alltså icke torde kunna anses hafva någon ovillkorlig
skyldighet att utgifva ersättning åt den omkomnes änka och son för
den ekonomiska förlust, som genom olycksfallet drabbat dem, ansågc
statskontoret likväl billigheten fordra, att icke änka och barn efter en
arbetare, som ljutit döden genom olyckshändelse under arbete för statens
räkning, lämnades utan understöd af staten, hvarför statskontoret tillstyrkte
nådig proposition till Riksdagen om årligt understöd från allmänna
indragningsstaten, i enlighet med de i 4 § nämnda lag stadgade
grunder, med 120 kronor till Maria Eufrosyna Mattsdotter, så
länge hon förblefve änka, och med 60 kronor till sonen, till dess han
uppnått 15 års ålder.»

Med anledning af hvad i statsrådsprotokollet i detta ämne meddelats
får utskottet hemställa,

att, Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna Riksdagens bifall.

19:o) Kungl. Maj;t har uti den till Riksdagen den 13 mars 1903
aflåtna propositionen n:o 82 föreslagit Riksdagen medgifva, att sjuksköterskan
vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm Maria Lavsdotter
måtte från och med månaden näst efter den, då hon erhölle
afsked från sin befattning, under sin återstående lifstid från allmänna
indragningsstaten erhålla pension till årligt belopp af femhnndra
kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 13 sistlidne
mars innehåller härom följande anförande af departementschefen.

Ang. pension
1/ sjukskö t siskon
Maria
Lar sdotter.

80

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»Förvaltningen vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm har i
underdånig skrifvelse den 21 oktober 1902 anhållit, att sjuksköterskan
Maria Larsdotter, som vore född den 14 november 1841 och städse
troget, nitiskt och oförvitligt skött den sjuksköterskebefattning, hon
sedan oktober månad 1877 vid sjukhuset innehaft, måtte tilldelas pension
från allmänna indragningsstaten.

Euligt ett af andre läkaren vid sjukhuset utfärdadt betyg, lider
Maria Larsdotter af kronisk ledgångsreumatism och är både till följd
af sin ålder och sin sjuklighet oförmögen att på tillfredsställande sätt
förrätta den ansträngande tjänst, hon vid sjukhuset innehar.

Vid öfverlämnande af sjukhusförvaltningens ansökan har arméförvaltningen,
som erinrat därom, att Kungl. Maj:ts till 1898 års Riksdag
aflåtna proposition om pension å 500 kronor åt kokerskan vid
sjukhuset Maria Nilsson endast på det sätt bifölls, att Riksdagen beviljade
henne en årlig pension af 300 kröner, anfört, att under nuvarande
dyra lefnadsförhållanden ett årligt pensionsbelopp af 300 kronor vore
otillräckligt för underhåll af en tjänare, som efter långvarig tjänst till
följd af ålder och sjuklighet vore oförmögen att i väsentligare mån
genom arbete förtjäna bidrag till sitt uppehälle. Maria Larsdotters befattning,
för hvilken den årliga aflöningen numera uppginge till kontant
856 kronor 25 öre jämte fri bostad med möbler och ved, vore
ock mera maktpåliggande, fordrande och ansvarsfull än den tjänst, som
innehafts af Maria Nilsson; och hemställde arméförvaltningen, det Kungl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att tillerkänna Maria Larsdotter en
årlig pension af 500 kronor.

Denna hemställan har statskontoret i afgifvet tttlåtande den 2
nästlidna februari, med afseende å hvad i ärendet förekommit, biträdt.

Jämväl jag biträder den af arméförvaltningen uttalade mening,
därvid jag anser mig böra erinra, att Riksdagen förut och senast år
1902 beviljat kvinnor, med hvilka Maria Larsdotter kan i tjänstehänseeende
anses likställd, pension med samma belopp, som arméförvaltningen
nu föreslagit.»

Utskottet vill erinra, hurusom af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
den 2 februari 1900, hvaraf utdrag bifogats Kungl.
Maj:ts proposition n:o 59 till 1900 års Riksdag, inhämtas, att då förevarit
fråga om pension åt Larsdotter, men att Kungl. Maj:t icke funnit
skäl göra framställning i dylikt syfte till Riksdagen. Sådan framställning
gjordes däremot angående sjuksköterskan vid allmänna gar -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

81

nisonssjukhuset Rahmberg, hvilken åtnjutit alldeles samma aflöningsförmåner
som Larsdotter, men hade 12 års längre tjänstetid, än denna
då hade, och var af sjukdom oförmögen att vidare förrätta sin tjänst.

För Rahmberg bestämde Riksdagen pensionen till 450 kronor. På
grund af Larsdotters ålder och numera inträdda sjuklighet synes pension
böra henne af Riksdagen beviljas, men då hon i pensionsafseende
torde böra jämnställas med Rahmberg, anser utskottet pensionen böra
äfven för henne bestämmas till 450 kronor och hemställer därför,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställningmå
på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att
sjuksköterskan vid allmänna garnisonssjukhuset i
Stockholm Maria Larsdotter må från och med månaden
näst efter den, då hon erhåller afsked från sin
befattning, under sin återstående lifstid från allmänna
indragningsstaten erhålla pension till årligt belopp af
450 kronor.

20:o) Uti statsverkspropositionen har Kungl. Maj:t under denna
hufvudtitel i punkten 8 föreslagit Riksdagen att å allmänna indragnings- daren för
staten måtte för navigationsskoleföreståndaren Julius Magnus Lager- ^oianfme
''valls änka Axelina Amalia Gabriella Lagerwall, född Lagerwall, upp- borg j. u.
föras en årlig pension af 510 kronor, att af henne från och med den Lag^aalh
1 februari 1902 åtnjutas, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblefve. jg^j

Till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 19 december
1902 har departementschefen i denna fråga anfört följande:

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrift har kaptenen i
flottans reserv, föreståndaren för navigationsskolan i Göteborg m. m.

Julius Magnus Lagerwalls änka Axelina Amalia Gabriella Lagerwall,
född Lagerwall, i underdånighet anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
bereda henne af allmänna medel ett årligt underhåll af 1,200 kronor
till hjälp för henne och hennes barn.

Af handlingarna i detta ärende inhämtas, bland annat, att sökandens
man, som, född den 17 april 1837, år 1858 utnämnts till sekundlöjtnant
vid flottan, blifvit år 1872 förordnad till lärare och föreståndare
lör navigationsskolan i Göteborg, hvilken befattning han oafbrutet innehaft
till sin den 29 januari 1902 inträffade död; att han år 1872 utnämnts
till kapten vid flottan, 1874 erhållit sökt afsked ur krigstjänsten,

Bih. till Kiksd. Prot. 1903. 4 Sami. 1 Afd. U Höft. 11

82

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1882 utnämnts till kapten i flottans reserv och 1889 beordrats att vara
chef för Bohus 2:a och Västergötlands båtsmanskompanier, samt att
han vid olika tillfällen förordnats dels såsom inspektör för navigationsskolorna
i riket och dels såsom ledamot i sjöfartsnäringen berörande
kommittéer; att han fullgjort sina tjänsteåligganden med berömligt nit
och skicklighet; att han vid sitt frånfälle efterlämnat, förutom änkan,
sex barn, af hvilka en son och två döttrar uppnått myndig ålder, en
son nitton samt en dotter sjutton och en sexton år; att enligt bouppteckningen
behållningen i boet utgjorde 11,264 kronor 2 öre, hvaraf
på änkans lott fallit hälften eller 5,632 kronor 1 öre; samt att änkan,
hvilken är öfver 55 år gammal, icke är berättigad till gratial ur flottans
pensionskassa och ej åtnjuter annan pension än ett gratial från sjökaptensföreningen,
livilket af henne själf uppgifvits utgöra högst 100
kronor årligen.

Marinförvaltniugen har uti infordradt och den 4 sistlidne april afgifvet
underdånigt utlåtande anfört, att kaptenen Lagerwall, därest han
lefvat, blifvit berättigad att från och med maj månad innevarande år
afgå från tjänsten med oafkortad lön, såsom pension, hvarjämte förvaltningen,
då det kapital, kaptenen Lagerwall efterlämnat, jämte det
gratial å högst 100 kronor årligen, som änkan torde vara berättigad
att uppbära ur en enskild föreningskassa, vore otillräckligt för att trygga
den efterlämnade familjen från ekonomiska bekymmer, förklarat, att
förvaltningen ansåge sig böra understödja den gjorda framställningen,
därvid förvaltningen, beträffande det begärda beloppets storlek, intet
annat haft att erinra, än att en del af beloppet torde böra utgå till
dem af barnen, som icke uppnått 18 års ålder; och har marinförvaltningen
på grund häraf hemställt om nådig proposition till Riksdagen
om årlig pension från allmänna indragningsstaten till änkan Lagerwall
af 1,000 kronor, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver,
och till hvardera af hennes döttrar, som icke uppnått 18 års ålder, af
100 kronor, till dess en hvar af dem fyllt 18 år.

Statskontoret, som därefter erhållit nådig befallning att i ärendet
sig yttra, har i underdånigt utlåtande den 24 sistlidne april anfört, att
beloppet af det årliga gratial, som, jämlikt gällande reglemente för
flottans pensionskassa, tillkommer kaptensänka och barn, utgör 510
kronor, samt att det högsta gratial, som utgår ur nämnda kassa,^ är
bestämdt till 1,000 kronor och endast tillkommer änka och barn efter
delägare, som åtnjutit flaggman eller ämbetsman af lika värdighet tillkommande
lön på stat; hvarjämte statskontoret, då i förevarande fall
icke syntes föreligga omständigheter, hvilka skulle kunna föranleda

83

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Eders Kungl. Maj.t att föreslå Riksdagen beviljande af pension åt
sökanden till synnerligen högre belopp än det, som af Eders Kungl.
Maj:t föreslogs och af 1884 års Riksdag beviljades navigationsskoleföreståndaren
A. F. Kullanders änka, eller 300 kronor, hemställt, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t aflåta nådig proposition till Riksdagen att
å allmänna indragningsstaten bevilja sökanden en årlig pension al 400
kronor att från och med den 1 februari innevarande år utgå, så länge
hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver.

På grund af hvad i ärendet blifvit anfördt och upplyst tinner jag
mig, lika med ämbetsverken, böra understödja den gjorda ansökningen
om pension från statsverket åt änkan Lagerwall. Ifråga om pensionens
belopp får jag, under erinran att sedan år 1884, då, på sätt statskontoret
anfört, pension af 300 kronor beviljades navigationsskoleföreståndaren
Kullanders änka, penningvärdet torde hafva icke obetydligt sjunkit, i
underdånighet föreslå, att det. al statskontoret ifrågasatta pensionsbeloppet
400 kronor måtte förhöjas så, att det motsvarar det gratial,
som enligt reglementet för flottans pensionskassa tillkommer kaptensänka,
eller 510 kronor.»

Utskottet finner visserligen pension af statsmedel böra beviljas
änkan Lagerwall, men anser dock icke lämpligt, att pensionen bestämmes
till samma belopp, som skolat henne tillkomma, därest hennes man varit
i tillfälle att förskaffa henne delaktighet i flottans pensionskassa. Med
hänsyn till det år 1884 åt den i statsrådsprotokollet omnämnda änkan
Kullander beviljade pensionsbelopp å 300 kronor och i enlighet med
hvad statskontoret nu föreslagit, finner utskottet pensionen böra i förevarande
fall bestämmas till 400 kronor.

Utskottet hemställer därför,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må på det sätt bifallas, att å allmänna indragningsstaten
må för navigationsskoleföreståndaren Julius
Magnus Lagerwalls änka Axelina Amalia Gabriella
Lagerwall, född Lagerwall, uppföras en årlig pension
af 400 kronor att af henne från och med den 1 februari
1902 åtnjutas, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd
förblifver.

84

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. understöd
till änka
och bar71 efter
ajlidne daglönaren
vid
flottans varf
i Karlskrona
Krister
Nilsson.

[9-]

21:o) Knngl. Maj:t liar uti punkten 9 under denna hufvudtitel
föreslagit Riksdagen att å denna stat måtte uppföras följande årliga
understöd, att utgå från och med den 1 januari 1903, nämligen dels
120 kronor till daglönaren vid flottans station i Karlskrona Krister
Nilssons änka Sigrid Charlotta Nilsson, född Lundgren, under hennes
återstående lifstid, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblefve,
dels fiO kronor till ett hvart af hennes barn Gerhard, Erik, Elin och

Nils, till dess detsamma uppnått 15 års ålder;

*

Statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet har till sist
omförmälda statsrådsprotokoll angående detta ärende yttrat följande.

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ingifven skrift har daglönaren
vid flottans station i Karlskrona Krister Nilssons änka Sigrid Charlotta
Nilsson, född Lundgren, i underdånighet anhållit, att något årligt
understöd måtte tilldelas henne och hennes oförsörjda barn; till stöd
för hvilken ansökning hufvudsakligen anförts, att sökandens man, hvilken
varit anställd såsom daglönare vid Karlskrona stations varf, den 15
mars 1901 under arbete å ett under byggnad varande kokhus vid sjömanskårens
kasern i nämnda stad genom olyckshändelse omkommit,
efterlämnande utom änkan, född den 18 december 1861, sju barn, af
livilka den äldste sonen hade anställning vid flottan såsom 3:e kl.
sjöman, men de öfriga, nämligen sönerna Axel, Gerhard, Erik och Nils,
födde respektive den 4 april 1887, den 24 september 1888, den 26
december 1889 och den 23 maj 1897, samt döttrarna Elna, född den
22 juli 1885, och Elin, född den 8 juli 1893, voro oförsörjda; att
sökanden, enligt hvad ansökningen bifogadt läkarebetyg jämväl utvisade,
vore sjuklig och nervsvag samt i följd däraf oförmögen att fullt försörja
sig och sin familj; att hon icke ägde rätt till annat understöd
än den nådegåfva af 18 kronor, som af flottans pensionskassa utbetalades
under fem år efter en hvar af gemenskapen vid flottan, hvilken
i fredstid genom vådlig händelse under tjänstutofning tillsatt lifvet;
samt att af de sex oförsörjda barnen äldsta dottern och två af sönerna
väl kunde förtjäna något, men att detta vore helt obetydlig och alldeles
otillräckligt för dem själfva, hvadan familjens belägenhet vore
förtviflad, om ej hjälp kunde bekommas.

Efter nådig remiss har marinförvaltningen häröfver infordrat
yttrande från varfschefen vid flottans station i Karlskrona, som i ämnet
hört chefen för ingenjör departementet därstädes; och har marinförvaltningen,
med öfverlämnande af de inkomna yttrandena, i underdånigt
utlåtande den 18 sistlidne februari anfört, att af handlingarne inhäm -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

85

t;ides: att daglönaren Krister Nilsson anställts vid flottans varf i Karlskrona
genom kontrakt den 7 januari 1901; att Nilsson, som den 15
mars sistnämnda år varit, jämte en annan daglönare, sysselsatt med
att å norra vinden å det under byggnad varande kokhuset utbreda
betonlager öfver emellan järnbalkar inrättade trähvalf, med en järnhejare
sammanstött betonon, därvid två hvalfbågar af trä, som uppburit
trähvalfvet, brustit sönder, och att Nilsson störtat emellan järnbalkarna
genom två våningar ned i det tillämnade badsturummet i
undervåningen, där han påträffats sanslös, hvarefter Nilsson, genast
afförd till flottans sjukhus, vid framkomsten dit befunnits vara död;
att Nilsson icke genom vårdslöshet eller annorledes varit vållande till
ifrågavarande olyckshändelse; att chefen för stationens ingenjördepartement,
med lifligt tillstyrkande af ansökningen, hemställt, att änkan
Nilsson måtte, förutom ofvaimämnda nådegåfva, tilldelas ett årligt
understöd under sin återstående lifstid af 400 kronor och de sex oförsörjda
barnen, tills de fyllt aderton år, ett årligt belopp af 50 kronor
hvartdera; samt att varfschefen instämt i sistberörda förslag, med tillägg,
att det understöd, som kunde blifva änkan Nilsson tillerkändt, dock
borde upphöra att utgå, om hon inträdde i nytt äktenskap.

För egen del har marinförvaltningen anfört, att, då det belopp af
18 kronor, som änkan Nilsson jämlikt gällande reglemente för flottans
pensionskassa vore berättigad att årligen under fem års tid uppbära,
vore alldeles otillräckligt för familjens uppehälle, förevarande framställning
vore synnerligen behjärtansvärd; att, då emellertid under
femte hufvudtiteln icke funnes medel, som kunde tagas i anspråk för
utbetalande af ett årligt understöd, sådant syntes böra beredas från
allmänna indragningsstaten; att i fråga om understödets storlek, billig
hänsyn borde tagas till de ständigt ökade lefnadskostnaderna i riket;
samt att förvaltningen, som, i likhet med stationsmyndigheterna, ansågc
lämpligt, att ett särskildt understöd bestämdes för en hvar af den
efterlämnade familjens medlemmar, ej funnit de af stationsmyndigheterna
föreslagna beloppen, 400 kronor för änkan och 50 kronor för hvarje
af de oförsörjda barnen, vara för högt tilltagna; på grund hvaraf förvaltningen
hemställt om aflåtande till Riksdagen af proposition i syfte
att bereda sökanden och hennes oförsörjda barn årligt understöd från
allmänna indragningsstaten med nyss angifna belopp.

Härefter har jämväl statskontoret i ärendet afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande, däruti statskontoret tillstyrkt, att Kungl. Maj:t
täcktes hos Riksdagen göra framställning om beviljande å allmänna
indragningsstaten af följande årliga understöd att utgå från och med

86

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

den 1 april 1901, nämligen: dels 400 kronor till änkan Nilsson under
hennes återstående lifstid, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblefve,
dels ock 50 kronor till ett hvart af hennes barn, Elna, Axel,
Gerhard, Erik, Elin och Nils, intill uppnådda 18 år.

Vid föredragning af detta ärende den 4 april innevarande år
fann Eders Kungl. Maj:t, som ansåg framställning i ämnet för det dåvarande
icke böra göras lios Riksdagen, godt tilldela änkan Nilsson
och hennes oförsörjda barn ett understöd för liden från och med den
1 april 1901 till och med den 31 december innevarande år efter 300
kronor för år, att med tillhopa 525 kronor af marinförvaltningen utbetalas
af allmänna besparingarna å anslagen under riksstatens femte
hufvudtitel.

Sedermera har varfschefen vid flottans station i Karlskrona, med
tillstyrkan af bifall, öfverlämnat en utaf änkan Nilsson den 15 sistlidne
oktober gjord underdånig framställning, däri hon förnyat sin ansökning
om understöd och anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes behjärta
hennes iråkade betryckta ekonomiska ställning på det sätt, att hon
måtte få komma i åtnjutande af årligt understöd till det belopp statskontoret
hemställt.

Lika med de i ärendet hörda myndigheter finner jag staten böra
bereda den sålunda omkomnes änka och oförsörjda barn någon ersättning
för den ekonomiska förlust, som genom olycksfallet drabbat dem.

Hvad angår de belopp, hvarmed ifrågavarande understöd borde
utgå, anser jag härvid böra i hufvudsak tillämpas enahanda grunder,
som finnas angifna i § 4 af lagen angående ersättning för skada till
följd af ol3*cksfall i arbete den 5 juli 1901.»

Mot Kungl. Maj:ts nu gjorda förslag finner utskottet icke anledning
till erinran och hemställer därför,

att Kungl. Mapts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

Angående pen- 22:o) Uti en till Riksdagen den 16 sistlidne februari aflåten pro ston

for förr c .. '' , __ .. 0 , . n „ 1

mveiiörcn o.H. position, n:o 58, har Kungl. Maj:t löreslagit Riksdagen medgilva, att

l.uttkesänka. förre nivellören vid statens järnvägsbyggnader Otto Hjalmar Leonard
Littkes änka Ebba Eleonora Margareta LittJce, född von Krusenstjerna,
måtte från allmänna indragningsstaten från och med år 1903, så länge
hon lefde ogift, åtnjuta en årlig pension af 500 kronor.

Enligt hvad af det vid propositionen fogade utdrag af statsråds -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

87

protokollet öfver civillärenden för samma dag inhämtas, har departementschefen
i denna fråga anfört följande.

»Uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift har framlidne förre nivellören
vid statens järnvägsbyggnader Otto Hjalmar Leonard Littkes änka
Ebba Eleonora Margareta Littke, född von Krusenstjerna, med bifogande
af, förutom andra handlingar, prästbetyg, dödsattest och bouppteckning
efter mannen, i underdånighet anhållit att, då hon saknade
medel att försörja sig och en dotter, henne måtte beredas något understöd
af allmänna medel.

Af de ingifna handlingarna i ärendet inhämtas, att Littke den 2
oktober 1902 afiidit; att han efterlämnat, förutom änkan, dottern Korta
Johanna Eleonora född den 2 juli 1881; att enligt den efter Littke
upprättade bouppteckning tillgångarna uppgått till 1,233 kronor 33 öre
och skulderna till 502 kronor 50 öre, hvadan behållningen i boet utgjort
allenast 670 kronor 83 öre; samt att enligt intyg af vederbörande
pastorsämbete och roteman äukan Littke, som vore född den 8
februari 1858, befunne sig i fattiga omständigheter.

Öfver berörda ansökning har järnvägsstyrelsen den 10 december
1902 afgifvit infordrat underdånigt utlåtande och därvid anfört följande.
Littke, hvilken varit född den 8 januari 1846, hade under år 1869 antagits
i statens tjänst med anställning vid då pågående undersökningar
för norra stambanans anläggande samt tjänstgjort från och med den
5 maj 1871 såsom elev och från och med den 1 mars 1872 såsom
nivellör vid statens järnvägsbyggnadsarbeteu, från hvilken befattning
lian emellertid till följd af arbetenas inskränkning med utgången af år
1888 entledigats. Af 1888 års Riksdag hade med anledning af Kungl.
Maj:ts, på hemställan af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, gjorda
framställning, Littke beviljats en årlig pension af 1,000 kronor. Såsom
skäl för beviljande af pension åt Littke hade framhållits, att Littke,
som med nit och skicklighet fullgjort sina åliggande, lidit af genom
öfveransträngning ådragen sjuklighet samt af kroniskt magsår, till följd
hvaraf lian endast genom sorgfällig vård varit i stånd att med arbete
bidraga till sin bärgning.

Då, såsom ofvan nämnts, den efter Littke upprättade bouppteckning
utvisade en behållning af allenast 670 kronor 83 öre samt därtill
komme, att änkan Littke icke upphure pension eller åtnjöte annat understöd,
utan befunne sig i meddellösa omständigheter, samt sålunda helt
och hållet saknade tillgångar till nödtorftig försörjning, har järnvägsstyrelsen
ansett sig böra i underdånighet hemställa, det täcktes Kungl.
Maj:t, med hänsyn till såväl Littkes långvariga och väl vitsordade verk -

88

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

samhet i statens tjänst som don bekymmersamma belägenhet, hvari
hans efterlefvande hustru genom hans bortgång försatts, till nästsammanträdande
Riksdag aflåta nådig proposition om beviljande åt änkan
Littke af ett årligt understöd till ett skäligt ansett belopp af 500 kronor
att utgå från och med år 1903, så länge hon lefde ogift.

Efter nådig remiss har statskontoret uti underdånigt utlåtande den
2 innevarande februari ansett sig böra biträda den af järnvägsstyrelsen
gjorda hemställan.»

Under erinran att Riksdagen tillförene under liknande förhållanden
beviljat pensioner åt äukor efter personer, som innehaft anställning vid
järnvägsbyggnaderna, såsom år 1890 åt förre materialförvaltaren B.
Fredrikssons änka med 400 kronor och år 1901 åt förre ombudsmannen
J. O. Olais änka med 500 kronor, hvilkas män samtidigt med
Littke erhållit pension af Riksdagen, har departementschefen på grund
af hvad i ärendet förekommit hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes i
nådig proposition förelägga Riksdagen nu ifrågavarande förslag.

Utskottet har med hänsyn till hvad i statsrådsprotokollet i detta
ämne upplysts och med afseende å Riksdagens förut fattade beslut i
fråga om pensioner åt tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader ansett
sig böra biträda Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag och får alltså
hemställa,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts nu förevarande
framställning.

iur%9flriehiörn 23:o) Kungl. Maj:t har uti punkten 10 under denna hufvudtitel

”j.l.BumMe" föreslagit Riksdagen, att lektorn vid högre lärarinneseminariet Julias
oBt lärarinnan Lorens Humble och ordinarie lärarinnan därstädes Hilda Vilhelmina
sciii. Josefina CasscVi måtte, hvardera från och med månaden näst efter den,
[10.] i hvilken Humble eller lärarinnan Casselli entledigades från sin nuvarande
ordinarie befattning vid seminariet, under sin återstående lifstid
uppbära årliga pensioner, Humble till belopp af 3,600 kronor och
lärarinnan Casselli till belopp af 3,000 kronor.

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 12 december
1902 inhämtas, att departementschefen då anmält en af direktionen
öfver högre lärarinneseminariet, på vederbörandes ansökningar, gjord
framställning om beredande af årliga pensioner åt lektorn vid seminariet
Julius Lorens Humble och ordinarie lärarinnan därstädes Hilda

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

89

Vilhelmina Josefina Casselli till belopp af 3,600 kronor för den förre
och 3,000 kronor för den senare; öfver hvilken framställning statskontoret
den 12 november 1902 afgifvit infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att Humble, som vore född den 16 juli 1835, varit under läsåret
1862—1863 anställd såsom vikarierande adjunkt vid Nya elementarskolan;
att lian, efter att från början af höstterminen 1866 hafva bestridt
ett ledigt lektorat vid högre lärarinneseminariet, blifvit den 31
oktober samma år förordnad till lektor vid seminariet, hvarest han
sedermera oafbrutet tjänstgjort med undantag af vårterminen 1871
och höstterminen 1891, då han åtnjutit tjänstledighet för studieresor
till utlandet; att han från och med läsåret 1879—1880 till och med
läsåret 1888 — 1889 på förordnande uppehållit rektorsbefattningen vid
seminariet och normalskolan för flickor; samt att han enligt läkares
intyg numera lede af en betydande nedsättning af hörseln, allmän
svaghet och nervsjukdom;

att lärarinnan Casselli, som vore född den 31 oktober 1836, blifvit
den 12 september 1864 förordnad till ordinarie lärarinna vid seminariet,
hvarest hon sedermera oafbrutet tjänstgjort med undantag af vårterminen
1874 och större delen af vårterminen 1892, då hon åtnjutit
tjänstledighet för sjukdom, äfvensom större delen af vårterminen 1886
och en del af höstterminen samma år, då hon befriats från tjänstgöring
för att såsom ledamot deltaga i den s. k. flickskolekommitténs arbeten;
att hon år 1868 utsetts till biträdande föreståndarinna vid normalskolan
för flickor och under läsåret 1889—1890 varit förordnad till biträdande
föreståndarinna vid seminariet; samt att hon numera enligt läkares intyg
lede af nedsatta krafter och försvagad hörsel;

att direktionen vitsordat, att Humble och lärarinnan Casselli med
nit och skicklighet på ett högst förtjänstfullt sätt under sin tjänstetid
fullgjort sina åligganden;

att enligt den för högre lärarinneseminariet gällande lönestat
Ilumbles lön utgjorde 2,500 kronor, hvarjämte han vore i åtnjutande
af ålderstillägg därå med 2,000 kronor enligt kungl. bref den 28 januari
1887, och lärarinnan Casselis lön uppginge till 1,300 kronor, därå hon
erhållit ålderstillägg mod 2,000 kronor enligt kungl. bref den 31 januari
1885, hvarjämte hon i egenskap af biträdande föreståndarinna vid
normalskolan uppbure ett årligt arfvode å 400 kronor; samt

att statskontoret anfört, hurusom den omständigheten, att pensionsrätt
icke tillförsäkrats den vid högre lärarinneseminariet anställda lärareBih.
till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 12

90

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension
för folkskoleinspektören
G.
B. Insulander.

[ii.]

personalen, icke syntes böra innebära anledning till att från pensionsrätt
utesluta de lärare och lärarinnor vid seminariet, hvilka, såsom förhållandet
vore med såväl Humble som lärarinnan Casselli, innehade
ordinarie tjänster med löner å stat och jämväl i öfrigt uppfyllt de för
lärare vid de allmänna läroverken föreskrifna pensionsvillkor: vid hvilket
förhållande och då de af direktionen föreslagna pensionsbeloppen sammanfölle
med de belopp, som enligt grunderna för lärarnes vid de allmänna
läroverken pensionsrätt bort utgå, statskontoret hemställt, att Kungl.
Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning därom, att för Humble
och lärarinnan Casselli måtte å allmänna indragningsstaten uppföras
pensioner till de af direktionen föreslagna belopp, 3,600 kronor för
den förre och 3,000 kronor för den senare, att utgå från och med
månaden näst efter den, däri hvar och en af dem efter erhållet afsked
frånträdde sin innehafvande ordinarie anställning vid seminariet.

På grund af hvad i statsrådsprotokollet meddelats anser sig ul skottet
böra tillstyrka Riksdagen att bifalla förevarande förslag och hemställer
alltså,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande
framställningar.

24:o) Uti punkten 11 af tionde hufvudtiteln har Kuugl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att folkskoleinspektören i Gästriklands
östra och västra kontrakt Gustaf Bernhard Insulander måtte från och
med månaden näst efter den, hvari han efter utgången af år 1903
frånträdde inspektörsuppdraget, under sin återstående lifstid uppbära en
årlig pension af 3,000 kronor.

Enligt sistberörda statsrådsprotokoll har departementschefen anmält
en af domkapitlet i Upsala med eget utlåtande till Kungl. Maj:t
öfverlämnad, af folkskoleinspektören i Gästriklands östra och västra
kontrakt Gustaf Bernhard Insulander gjord ansökning om beredande
af pension åt honom från och med år 1904; öfver hvilken framställning
statskontoret den 19 november 1902 afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att Insulander, som vore född den 7 januari 1833 och den 5 juni
1857 promoverats till filosofie doktor, från och med år 1869 på grund

Statsutskottets Utlåtande N;o 11.

91

af tid efter annan meddelade förordnanden innnehafi uppdrag att vara
folkskoleinspektör inom ofvannämnda två kontrakt;

att dylikt förordnande meddelats senast den 9 december 1898
för sexårsperioden 1899—1904;

att Insulander, enligt hvad domkapitlet vitsordat, under denna
sin långa tjänstetid, hvarunder han agnat odelad verksamhet åt folkskoleinspektionen,
fullgjort sina åligganden med berömlig skicklighet
och trohet samt utmärkt nit;

att domkapitlet uttalat den mening, att en statens folkskoleinspektör,
som icke skötte inspektionen såsom en bisyssla jämte ordinarie
tjänst utan ägnade sig uteslutande åt folkskoleinspektionen, med skäl
torde kunna jämställas med rektorer vid folkskolelärareseminarier, så
mycket hellre som de större städernas särskilda folkskoleinspektörer
kunde antagas hafva ungefär samma löner som bemälde rektorer och
få komma i åtnjutande af pension fullt motsvarande dessas, i anseende
hvartill och då Insulander med utgången af år 1903 skulle uppnå en
tjänstetid af trettiofem år och eu lefnadsålder af i det närmaste sjuttioett
år, domkapitlet hemställt om bifall till den gjorda ansökningen och
förordat ett pensionsbelopp af 3,500 kronor årligen, hvilket motsvarade
en dylik seminarierektors aflöning i lägsta lönegraden;

samt att statskontoret — med erinran att Insulander såsom folkskoleinspektör
inom Gästriklands östra och västra kontrakt enligt kungl.
brefvet den 9 december 1898 ägde att uppbära årligt arfvode till belopp
af 600 kronor samt dessutom för sina inspektionsförrättningar åtnjöte
resekostnads- och traktamentsersätining enligt fjärde klassen i gällande
resereglemente — vidare anfört: att folkskoleinspektör, som i likhet
med Insulander icke innehade annan tjänst utan uteslutande ägnade
sig åt inspektörsgöromålen, syntes, därest han uppfyllt de villkor, som
i allmänhet uppställdes för erhållande af pension And afgång från statens
civila tjänster, böra komma i åtnjutande af en dylik förmån utan hinder
vare sig däraf, att aflöningsförmånerna icke utgjorts af lön i egentlig
mening eller däraf, att fullmakt eller konstitutorial icke erhölles å folkskoleinspektörsbefattning,
utan detta uppdrag vore beroende af periodvis
meddelade förordnanden; att i fråga om det pensionsbelopp, som
under ofvan angifna föriitsättningar borde folkskoleinspektör tilldelas,
det syntes vara uppenbart, att det årliga fasta arfvodesbeloppet, hvilket
vore i hög grad växlande och endast utgjorde en mindre del af den
åsinkomst, som uppdraget tillskyndade sin innehafvare, icke ensamt
borde läggas till grund för bestämmande af pensionens storlek; att,
enligt statskontorets uppfattning, man i fråga om den pension, som

92

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

borde tillkomma Insulander, snarare än att, såsom domkapitlet, jämnställa
honom med en rektor vid folkskolelärareseminarium, borde utgå från
en jämförelse med seminarieadjunkt; samt att, då Insulander, därest
han varit seminarieadjunkt i stället för folkskoleinspektör, kunde antagas
nu hafva innehaft lön i högsta lönegraden eller 3,500 kronor och
alltså, jämlikt de för ordinarie seminarieadjunkt gällande pensionsbestämmelserna,
varit den 7 januari 1903, då han uppnådde sjuttio
lefnadsår och räknade mer än trettio års oafbruten tjänstetid, berättigad
att efter erhållet afsked åtnjuta en årlig pension å allmänna indragningsstaten
af 3,000 kronor, statskontoret hemställde, det Kungl. Maj:t
läcktes föreslå Riksdagen att för Insulander å allmänna indragningsstaten
uppföra en pension af 3,000 kronor för år räknadt, att utgå
under hans återstående lifstid från och med månaden näst efter den,
hvari han efter utgången af år 1903 frånträdde inspektörsuppdraget.

Med hänsyn till hvad statsrådsprotokollet innehåller, har utskottet
ansett sig böra biträda förslaget, att pension af statsmedel må beredas
folkskoleinspektören Insulander, hvilken uteslutande ägnat sig åt folkskoleinspektionen
och alltså icke har att på grund af annan befattning
påräkna statspension. Insulander har af statsmedel uppburit, jämte
resekostnads- och traktamentsersättuing, ett fast arfvode å 600 kronor
och har därjämte, enligt hvad utskottet inhämtat, åtnjutit aflöning af
Gäfleborgs läns landsting. Under sådana förhållanden har beloppet af
den af Kungl. Maj:t ifrågasatta statspensionen synts utskottet vara allt
för högt.

På grund häraf och då utskottet icke anser den af myndigheterna
på jämförelse med en seininarieadjunkts eller en rektors vid folkskolelärareseminarium
tjänsteställning grundade beräkning af pensionsbeloppet
vara tillämplig, har utskottet ansett pensionen böra nedsättas
under hvad Kungl. Maj:t föreslagit och har funnit sig böra föreslå, alt
densamma må bestämmas till 1,800 kronor. Utskottet hemställer
alltså,

att Riksdagen må på det sätt bifalla Kungl.
Maj:ts nu ifrågavarande framställning, att Riksdagen
medgifver, att folkskoleinspektören i Gästriklands östra
och västra kontrakt Gustaf Bernhard Insulander må
från och med månaden näst efter den, hvari han efter
utgången af år 1903 frånträder inspektörsuppdraget,
under sin återstående lifstid uppbära en årlig pension
af 1,800 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

93

25:o) Kungl. Maj:t har under denna hufvudtitel, uti punkten 12,
föreslagit Riksdagen, att folkskoleinspektören i Jämtlands län Jonas
Kjellin måtte från och med månaden näst efter den, hvari han efter
utgången af år 1903 frånträdde inspektörsuppdraget, under sin återstående
lifstid uppbära en årlig pension af 2,500 kronor.

Departementschefen har enligt sistomförmälda statsrådsprotokoll
anmält en af domkapitlet i Hernösand med eget utlåtande till Kungl.
Maj:t öfverlämnad, af folkskoleinspektören i Jämtlands län Jonas Kjellin
gjord ansökning om beredande åt honom af en årlig pension af 2,500
kronor, att utgå från början af år 1904 eller i allmänhet från och med
månaden näst efter den, hvarunder han frånträdt inspektörsuppdraget
och därför utgående arfvode; öfver hvilken ansökning statskontoret den
19 november 1902 afgifvit infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att Kjellin, som vore född den 17 oktober 1836 och innehaft
ordinarie folkskoleläraretjänst från den 11 april 1858 till utgången af
år 1877, från och med sistnämnda år på grund af tid efter annan meddelade
förordnanden varit anställd såsom folkskoleinspektör inom Jämtlands
län;

att dylikt förordnande meddelats senast den 9 december 1898 för
sexårsperioden 1899—1904 ;

att Kjellin, enligt hvad domkapitlet vitsordat, under den tid af
nära tjugusex år, hvarunder lian tjänstgjort såsom folkskoleinspektör i
det vidsträckta och svårskötla inspektionsområde, som utgjordes af
Jämtlands län, fullgjort sina tjänsteåligganden med aldrig svikande nit
och framstående skicklighet, hvilket också visat sig därufi, att folkskoleväsendet
inom berörda län nu med allt fog kunde anses stå högre än
i något annat län inom Hernösands stift;

att domkapitlet ansett sig böra framhålla, hurusom det måste
vara icke blott en bjudande plikt för staten att tillse, det åt en man,
hvilken i så hög grad och så odeladt som Kjellin ägnat sina krafter
åt anförtrodt värf i det allmännas tjänst, vid den tidpunkt, då krafterna
på grund af de många lefnads- och arbetsåren började svika, tillförsäkrades
en i yttre hänseende bekymmerfri ålderdom, utan äfven af
största betydelse, att de personer, som skulle utöfva den närmaste tillsynen
öfver folkskoleväsendet, kunde ägna odelade krafter åt sitt värf,
samt att svårigheterna att för folkskoleinspektörsbefattningarna med
deras i allmänhet dryga och tunga arbete och jämförelsevis blygsamma
aflöningsförmåner förvärfva dugande personer skulle än ytterligare ökas,

Ang. pension
för folkskoleinspektören

J Kieilin.

[12.]

94

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

om ej folkskoleinspektörerna hade utsikt att af staten ihågkommas med
pensioner, som kunde tillförsäkra dem en anständig bärgning på ålderdomen;
på grund hvaraf domkapitlet tillstyrkt bifall till den af Kjellin
gjorda ansökningen;

samt att statskontoret — med erinran att Kjellin såsom folkskoleinspektör
inom Jämtlands län enligt kungl. brefvet den 9 december 1898
ägde att uppbära årligt arfvode till belopp af 1,250 kronor samt dessutom
för sina inspektionsförrättningar åtnjöte resekostnads- och traktamentsersättning
enligt fjärde klassen i gällande resereglemente — vidare
anfört: att, beträffande statskontorets uppfattning rörande de förutsättningar,
hvarunder folkskoleinspektör syntes böra tilldelas pension,
och grunderna för pensionsbeloppets beräknande, statskontoret tilläte
sig hänvisa till hvad i nämnda hänseenden uttalats i statskontorets
utlåtande i fråga om pension åt folkskoleinspektören G. B. Insulander;
samt att, då statskontoret, under åberopande häraf, nu tillstyrkte bifall
till den af Kjellin gjorda ansökning, att honom måtte beredas en årlig
pension af 2,500 kronor, hvilket belopp med 500 kronor understege
det af statskontoret för Insulander förordade, så hade detta, hvad storleken
af det föreslagna pensionsbeloppet beträffade, sin grund icke
blott däri att Kjellin icke själf ifrågasatt högre pension än 2,500 kronor,
utan hufvudsakligen däri att Kjellin, förutsatt att han kunnat erhålla
och nu innehaft tjänst såsom ordinarie adjunkt vid folkskolelärareseminarium,
ännu den 1 januari 1904 icke enligt de för sådana tjänstinnehafvare
gällande pensionsbestämmelser skulle komma att vara till
pension berättigad;

och hade staf skontoret på grund af det anförda hemställt, det
täcktes Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att för Kjellin å allmänna
indragningsstaten uppföra en pension af 2,500 kronor för år räknadt,
att utgå under hans återstående lifstid från och med månaden näst
efter den, hvari han efter utgången af år 1893 frånträdde mspektörsuppdraget.

På grund af hvad sålunda i statsrådsprotokollet anförts och med
hänsyn till hvad utskottet uti nästföregående punkt yttrat i fråga
om pension åt folkskoleinspektören Insulander, har utskottet funnit
pension af statsmedel böra beredas jämväl folkskoleinspektören Kjellin,
men då denne hvarken i fråga om lefnadsår eller tjänstetid såsom folkskoleinspektör
är jämnställd med Insulander och med afseende därjämte
å de öfriga skäl, som föranledt Kungl. Maj:t att för Kjellin föreslå ett lägre

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

95

pensionsbelopp, har utskottet ansett pensionen för Kjellin icke böra
sättas högre än till 1,500 kronor.

På grund häraf hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att
folkskoleinspektören i Jämtlands län Jonas Kjellin
må från och med månaden näst efter den, hvari han
efter utgången af år 1903 frånträdcr inspektörsuppdraget,
under sin återstående lifstid uppbära en årlig
pension af 1,500 kronor.

26:o) Uti punkten 13 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t An^f
föreslagit Riksdagen, att aflidne vaktmästaren och telegrafisten vid statens mästareänkan
meteorologiska centralanstalt Vilhelm Zakarias Lindgrens änka Josephina J- E- Lind~
Eleonora Lindgren, född Vesterström, måtte från och med år 1903, så [13”]
länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblefve, uppbära en årlig pension
af 250 kronor.

Till sistberörda statsrådsprotokoll har departementschefen anmält
vetenskapsakademiens skrifvelse i anledning af en utaf tillförordnade
föreståndaren för statens meteorologiska centralanstalt hos akademien
gjord, af anstaltens inspektor förordad framställning om vidtagande af
åtgärd för beredande af pension till belopp af 250 kronor årligen för
aflidne vaktmästaren och telegrafisten vid nämnda anstalt Vilhelm
Zakarias Lindgrens änka Josephina Eleonora Lindgren, född Vesterström;
i hvilket ärende statskontoret afgifvit infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att för vaktmästaren Lindgren blifvit enligt beslut af 1901 års
riksdag och jämlikt kungl. brefvet den 21 juni 1901 beviljad en årlig
pension af 600 kronor, men att han den 14 augusti 1901 vid uppnådda
femtioåtta lefnads- och tjugutvå tjänstår aflidit utan att hafva kommit
i åtnjutande af pensionsförmånen;

att behållningen i boet enligt den efter honom förrättade bouppteckning
utgjort 2,357 kronor 97 öre;

att på grund af inbördes testamente denna behållning odelad tillkomme
änkan;

att hon, som vore född den 11 juli 1843 och alltså uppnått eu
ålder af femtionio år, enligt läkares intyg numera vore till följd af
hjärtfel och kronisk reumatism oförmögen att försörja sig genom eget
arbete;

96

Statsutskottets Utlåtande N:o li.

Ang. pension
för teckningsläraren
J.
Nehrman.

att föreståndaren för meteorologiska centralanstalten, vid det förhållande
att k vårlåten skapen efter vaktmästaren Lindgren enligt bouppteckningen
väsentligen utgjordes endast af en lifförsäkring å 2,000
kronor, hvars afkastning uppenbarligen vore alldeles otillräcklig att bestrida
änkans lefnadskostnader äfven i den mest anspråkslösa form,
samt att hon i öfrigt vore i saknad af försörjningsmedel, ansett sig
böra förordna den omförmälda pensionsförmånens utverkande åt henne;

att jämväl vetenskapsakademien förordat den gjorda framställningen
;

samt att statskontoret, enär vaktmästaren Lindgren icke syntes
hafva varit delägare i någon allmän kassa, hvarifrån pension borde
tillfalla hans änka, och då hon alltså syntes vara i behof af det understöd,
som för henne söktes, hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes i anledning
af förevarande framställning föreslå Riksdagen att å allmänna
indragningsstaten bevilja änkan Lindgren en årlig pension af 250
kronor att utgå från och med år 1903 och så länge hon i sitt nuvarande
änkestånd förblefve.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran emot förevarande
framställning, hemställer,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts nu
ifrågavarande förslag.

27:o) Uti en till Riksdagen den 30 januari innevarande år aflåten
proposition, n:o 60, har Kungl. Maj:t äskat Riksdagens medgifvande
därtill, att läraren i teckning vid allmänna läroverket i Vadstena
Johan Nehrman måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken
afsked blefve honom beviljadt från teckningslärarebefattningen, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension
till belopp af 600 kronor.

Utskottet får, beträffande motiveringen till detta förslag, hänvisa
till det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för samma dag.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

97

28:o) Uti en till Riksdagen den 9 februari detta år aflåten proposition,
n:o 63, har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen, bland annat, vid institutet
att medgifva, att läraren vid institutet för blinda Fredrik Wilhelm Lovall ^örwhh^allF''
måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked från
lärarebefattningen blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension till belopp af 1,000
kronor.

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden sistnämnda dag
inhämtas, att departementschefen då föredragit direktionens öfver institutet
för blinda skrifvelse den 3 december 1902 om beredande af
pension vid afskedstagandet åt läraren i modersmålet, räkning och geometri
vid institutet Fredrik Wilhelm Lovall; i hvilket ärende statskontoret
den 23 januari 1903 afgifvit infordradt utlåtande.

Af handlingarna i ärendet inhämtades:

att Lovall vore född den 1 november 1832 och således öfver sjuttio
år gammal;

att han, efter att hafva vår- och höstterminerna 1856 tjänstgjort
såsom vikarierande kollega vid allmänna läroverket i Gäflo samt från och
med höstterminen 1870 till och med vårterminen 1878 innehaft anställning
såsom lärare vid Upsala privata elementarläroverk, under höstterminen
1878 varit lärare vid allmänna institutet för döfstumma och blinda
å Manilla, hvarefter han med ingången af vårterminen 1879 tillträdt
sin ännu innehafvande ordinarie läraretjänst vid institutet för blinda;

att Lovall på grund af sjuklighet åtnjutit ständig tjänstledighet
från och med höstterminen 1894;

att de Lovall, enligt den för institutet den 31 maj 1888 fastställda
aflöniugsstat, tillkommande ordinarie aflöningsförmånerna utgjordes af
lön 1,500 kronor med rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 500 krono!-,
hvilka bägge af Lovall intjänats, samt dessutom bostad och värme;

att af dessa aflöningsförmåner Lovall under tjänstledigheten själf
uppburit 1,000 kronor om året samt haft bostad vid institutet intill
slutet af år 1896, då han enligt direktionens beslut därifrån afflytta!;

att, sedan Lovall i april 1896 hos direktionen på grund af läkarebetyg
anhållit om afsked mot åtnjutande af pension, direktionen, som
funnit det för undervisningen gagneligt och för institutet för öfrigt fördelaktigt,
att Lovalls anhållan kunde bifallas, ingått till Kungl. Maj:t
med framställning, att af institutets medel måtte få åt Lovall efter hans
afgång från tjänsten utbetalas en årlig pension af 1,500 kronor, hvilken
Bill. till Biksd. Frat. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 13

Ang. pension
för gymnastikläraren
J. E.
Göransson.

98 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

framställning Kungl. Maj:t genom beslut den 18 december 1896 förklarat
icke föranleda någon åtgärd;

att direktionen nu ansett institutets bästa kräfva, att frågan ånyo
bragtes under Kungl. Maj:ts skärskådande, på det att direktionen måtte
om möjligt blifva i tillfälle att besätta Lovalls tjänst med annan fullt
kompetent ordinarie innehafvare, varande emellertid förutsättningen för
vinnande af detta önskemål, att pension bereddes åt Lovall;

att,, i fråga om pensionens belopp, direktionen, i betraktande af
det särskilda förhållande, att Lovall endast under jämförelsevis kort tid
själf kunnat fullgöra sina tjänståligganden, ansett detta belopp icke böra
sättas högre än till 1,000 kronor, hvilket motsvarade hvad Lovall under
tjänstledigheten fått af sin aflöning disponera för egen räkning;

att, enligt direktionens tillkännagifvande, Lovall förklarat sig villig
att, därest pension till belopp af 1,000 kronor blefve honom beviljad,
afstå från sin lärarebefattning;

att direktionen, under åberopande af hvad i ärendet förekommit,
hemställt, det kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att å allmänna
indragningsstaten bevilja Lovall en årlig pension af 1,000 kronor att
från och med månaden näst efter den, under hvilken afsked från hans
lärarebefattning blefve honom beviljadt, till honom under lians återstående
lifstid utbetalas; samt

att statskontoret i sitt afgifna utlåtande förklarat sig anse den
gjorda framställningen välgrundad och det föreslagna pensionsbeloppet
ingalunda för högt och därför biträdt direktionens nu ifrågavarande
framställning.

Då utskottet anser pension böra, på sätt Kungl. Maj:t föreslagit,
beviljas Lovall, hemställer utskottet,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:t nu ifrågavarande
förslag.

29:o) Uti sistberörda proposition n:o 63 har Kungl. Maj:t vidare
föreslagit Riksdagen att medgifva, att gymnastikläraren vid allmänna
läroverket i Marstrand Johan Edvard Göransson måtte från och med
månaden näst efter den, i hvilken afsked från gymnastiklärarebefattningen
blefve honom beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten uppbära årlig pension till belopp af 300 kronor.

Beträffande skälen för denna framställning får utskottet hänvisa
till det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 9 februari 1903.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

99

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag må
vinna Riksdagens bifall.

30:o) Kungl. Maj:t har i eu till Riksdagen den 13 sistlidne mars An9- pension
aflåten proposition, n:o 69, äskat Riksdagens medgifvande, bland annat^Jarinlln''
därtill, att lärarinnan i teckning vid allmänna läroverket i Mariestad e. Karlberg.
Eva Julia Karlberg måtte från och med månaden näst efter den, i
hvilken afsked från lärarinnebefattningen blefve henne beviljadt, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension
till belopp af 600 kronor.

Utskottet får, beträffande motiveringen till detta förslag, hänvisa
till det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden samma dag.

Med hänsyn till hvad i ärendet förekommit, hemställer utskottet,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Majt:s nu förevarande
framställning.

31:o) Uti sistomförmälda proposition har Kungl. Maj:t äskat Riks- An,J- pension
dagens medgifvande jämväl därtill, att vaktmästaren vid allmänna läro- blaren
verket i Jönköping Karl Fredrik Englund måtte från och med månaden K F-Englund.
näst etter den, i hvilken afsked från vaktmästarebefattningen blefve
honom beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära årlig pension till belopp af 500 kronor.

1 afseende å motiveringen hänvisar utskottet till det vid propositionen
fogade protokollsutdrag.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts nu förevarande framställning
må af Riksdagen bifallas.

32:o) Kungl. Maj:t har i en till Riksdagen den 17 nästlidne april Ana- ersättaflåten
proposition, n:o .100,. föreslagit Riksdagen medgifva, att förre
amanuensen vid domkapitlet i Kalmar, vice häradshöfdingen Nils Carl amanuensen
Theodor Sjöbring måtte, från och med år 1903 och så länge han icke N''

innehade ordinarie statstjänst, å allmänna indragningsstaten uppbäram*stade löneinkomster.

100

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

en årlig lön af 400 kronor, under villkor att lian lämnade domkapitelsexpeditionen
i Kalmar det biträde, som med hänsyn till lönens belopp
kunde pröfvas skäligt.

I detta ärende innehåller statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 17 april innevarande år följande.

»Departementschefen, statsrådet von Friesen, föredrog i underdånighet
en af förre amanuensen vid domkapitlet i Kalmar, vice häradshöfdingen
Nils Carl Theodor Sjöbring hos Kungl. Maj: t i underdånighet
gjord ansökning, att Kungl. Maj:t täcktes från allmänna indragningsstaten
eller af andra medel bereda honom för hans återstående lifstid
ersättning för de löneinkomster, hvaraf han konirne att gå i mistning
på grund däraf, att anslaget till amanuensbefattningen vid domkapitlet
från och med år 1903 indragits, eller, om detta icke kunde bifallas, för
det belopp af amanuensaflöningen, som sökanden på ordinarie stat åtnjutit,
eller 600 kronor.

Sedan nämnda domkapitel på nådig befallning yttrat sig öfver denna
ansökning och därvid tillstyrkt, att Sjöbring måtte komma i åtnjutande
af begärd godtgörelse, så länge han icke innehade ordinarie anställning
i statens tjänst, hade, på grund af nådig remiss, statskontoret i ärendet
afgifvit underdånigt utlåtande, däri statskontoret anfört följande.

Genom nådigt bref den 29 april 1812 medgaf Kungl. Maj:t, att
såsom biträde för notarien hos domkapitlet i Kalmar kantorn vid skolverket
i Kalmar stad finge antagas såsom amanuens samt att innehafvarne
af dessa tjänster, hvilka alltid därefter skulle af en och samma
person bestridas, finge tillgodonjuta dubbel tjänstårsberäkning. Häri
skedde, jämlikt uådigt bref den 10 februari 1819, den ändring, att
ifrågavarande amanuensbefattning i stället blef förenad med första
adjunkturen vid domkyrkan i Kalmar. Sedan Kungl. Maj:t enligt nådigt
cirkulär den 14 september 1839 tillåtit, att vid de domkapitel, där
amanuenser icke ännu vore anställda, men funnes behöfliga, sådana
tjänstemän finge antagas och vid denna befattning åtnjuta enkel tjänstårsberäkning,
samt. 1847 —1848 års Piiksdag till aflöning åt en amanuens
vid hvart och ett af domkapitlen anvisat 180 riksdaler banko, ingick domkapitlet
i Kalmar år 1849 till Kungl. Maj:t med hemställan, att Kung].
Maj: t måtte, med upphäfvande af hvad genom nådiga brefvet den 10
februari 1819 blifvit stadgadt om förening af amanuenstjänsten hos
domkapitlet med ofvanberörda adjunktur, tillåta domkapitlet att genast
förordna någon tjänlig person till amanuenstjänstens bestridande; i
anledning hvaraf Kungl. Maj:t, jämlikt nådigt bref den 21 februari 1849,

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

101

medgaf, att ifrågavarande amanuenstjänst finge för framtiden från första
domkyrkoadjunkturen åtskiljas, dock icke förr än dessa tjänsters dåvarande
innehafvare antingen från den senare afginge eller och frivilligt
afsade sig amanuensbefattningen. Vid 1856—1858 års riksdaghöjdes
samtliga konsistorieamanuensernas löner till 400 riksdaler riksmynt.
Sedan 1862—1863 års Riksdag å åttonde hufvudtiteln under
rubrik »domkapitlens expeditioner» uppfört ett reservationsanslag å

10,000 kronor, att af Kungl. Maj:t, efter pröfning af inom de särskilda
stiften för handen varande behof, till de ecklesiastika konsistorierna
disponeras för att af dem användas till förbättring, där så påkallades,
af notariernas och amanuensernas aflöning äfvensom till bestridande
af öfriga för konsistoriernas expeditioner nödiga omkostnader,
hade Kungl. Maj:t sedermera af detta anslag årligen till domkapitlet i
Kalmar anvisat 975 kronor, däraf 200 kronor till höjande af amanuensens
lön till 600 kronor. Härjämte hade af det anslag å 3,716 kronor,
som Riksdagen årligen från och med år 1875 anvisat på extra stat för
tillfällig löneförbättring åt tjänstemännen vid domkapitlens expeditioner,
ett belopp af 400 kronor årligen tilldelats amanuensen vid domkapitlet
i Kalmar, hvilken således allt ifrån år 1875 i aflöning åtnjutit 1,000
kronor om året. I det förslag till aflöningsstat för tjänstemännen vid
de ecklesiastiska konsistorierna, som Kungl. Maj:t framlade för 1902
års Riksdag, upptogs också ett belopp af 1,000 kronor såsom arfvode
åt ifrågavarande amanuens; men beslöt samma Riksdag att i stället för
det sålunda föreslagna arfvodet bevilja ett anslag å 500 kronor till
vikariatsersättning, extra biträde, renskrifning m. m. vid domkapitlet.

Vid sin nu gjorda underdåniga ansökning hade Sjöbring fogat
styrkt afskrift af ett den 24 februari 1897 för honom af domkapitlet
utfärdadt konstitutorial, hvarigenom han blifvit »antagen och förordnad
att vara amanuens vid Kalmar domkapitel, hvarvid han ägde åtnjuta
de förmåner och rättigheter, som på grund af lag och kungl. författningar
honom i denna beställning tillkomme och hans företrädare före
honom lagligen innehaft».

I anledning af den i ärendet erhållna remissen hade statskontoret
anmodat domkapitlet att inkomma med yttrande, huruvida, under förutsättning
att Sjöbring tillförsäkrades en årlig ersättning åt 600 kronor
mot skyldighet att fortfarande tjänstgöra såsom extra biträde vid domkapitlet,
hela ofvanberörda, till vikariatsersättning m. m. anvisade belopp
af 500 kronor kunde till beredande af sådan ersättning åt Sjöbring
användas eller om, med afseende bland annat därå att för nyssberörda
ersättning icke kunde skäligen af Sjöbring lordras lika mycken tjänst -

102 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

göling som då han uppbar 1,000 kronor om året, någon del af det till
domkapitlet anvisade belopp af 500 kronor vore för ytterligare extra
biträde erforderlig; och hade domkapitlet till svar härå anfört följande.

Äfven om Sjöbring kunde åläggas att mot årlig ersättning af
600 kronor tjänstgöra såsom extra biträde vid domkapitlet, ansåge sig
domkapitlet dock icke kunna tillstyrka, att det i aflöniugsstaten för
sådant biträde jämte andra ändamål upptagna belopp å 500 kronor
skulle till beredande af sådan ersättning åt Sjöbring användas. Domkapitlet
ansåge sig nämligen icke berättigad! att tolka de detaljerade
bestämmelserna, för anslagets användning »till vikariatsersättning,'' extra
biträde, renskrifning», hvartill fogats till yttermera visso ett »m. m.»,
sa att anslaget skulle kunna disponeras i klump på en gång till att
under namn af extra biträde ånyo anställa en amanuens. Att detta
icke kunde vara meningen, framstode ännu tydligare i och genom den
bestämmelse, som förekomme i det nådiga brefvet den 13 juni 1902,
då det hette, att domkapitlet ägde att från statskontoret utbekomma
beloppet »i den mån detsamma erfordrades för de i staten angifna
ändamål». Domkapitlet ville dessutom fästa uppmärksamheten därpå,
att, i händelse konsistorienotarien af sjukdom blefve urståndsatt att
tjänstgöra — i hvilket fall han icke vore pliktig att för tjänstens uppehållande
afstå mer än sina tjänstgöringspenningar — det icke kunde
förutsättas, att vare sig Sjöbring eller annan kompetent person skulle
vara villig att mot den ringa ersättningen af 83 kronor 33 öre i månaden
åtaga sig tjänstens skötande, och det vore i sådant fall för domkapitlet
af vikt att uti berörda anslag förfoga öfver medel till beredd®
af nödig ökning af vikariens arfvode. Härtill komme att, då,
på sätt statskontoret anmärkt, af Sjöbring ej skäligen kunde begäras
lika mycket arbete för 600 kronor, som då han uppbar i lön f,000
kronor, domkapitlet ansåge sig af ifrågavarande anslag behöfva använda
omkring 150 kronor till renskrifningsersättning. Emellertid ansåge
domkapitlet att, ifall Sjöbring komme att tjänstgöra såsom extra biträde
och därför erhålla ersättning utan anlitande af det i staten upptagna
au slaget, någon del af detta anslag i vanliga fall skulle besparas.
A*c liyad domkapitlet . sålunda yttrat framginge såsom dess åsikt, att
ifrågavarande anslag till vikariatsersättning, extra biträde, renskrifning
m. m. kunde disponeras endast i den mån och för såvidt behof af dess
anlitande för ett eller flera af de i staten angifna ändamål verkligen gjort
sig gällande, hvilket domkapitlet föreställde sig böra lämpligen kontrolleras
pa det sätt, att konsistorienotarien vid hvarje kvartals slut företedde
räkningar å hvad han för de angifna ändamålen utgifvit, och dom -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 103

kapitlet sedan efter granskning och godkännande af de företedda räkningarna
på honom disponerade hvad till deras gäldande erfordrades,
i den mån anslaget lämnade tillgång. Beträffande Sjöbrings underdåniga
ansökning om ersättning för mistade löneinkomster ville domkapitlet
slutligen tillägga, att Sjöbrings anspråk torde hafva samma
grund som det, hvilket kamreraren vid kronoarbetsstationen å Tjurkö
Theodor Grahl, efter det berörda tjänst, till hvilken han konstituerats,
blifvit indragen, genom rättegång mot kronan gjorde gällande och hvilket
Riksdagen sedermera erkände, då Riksdagen år 1900 uppförde ersättning
åt Grahl a allmänna indragningsstaten med belopp, motsvarande de
löneförmåner han vid den indragna tjänsten åtnjutit. I enlighet med
denna uppfattning hade domkapitlet tillstyrkt nådigt bifall till Sjöbrings
ansökning. Skulle Kungl. Maj:t vid pröfning af ansökningen finna
Sjöbrings anspråk grundadt, ansåge domkapitlet däraf följa rätt för
honom att erhålla ovillkorlig ersättning för de mistade löneförmånerna;
om åter anspråket pröfvades obefogadt, syntes Kungl. Mapt näppeligen
kunna medgifva, att ett ai Kung], Maj: t och Riksdagen för andra ändamål
anvisadt anslag förrycktes från dessa ändamål för att bereda Sjöbring.
en ersättning, hvartill han af Kung]. Maj:t pröfvats icke vara
berättigad, helst som därmed ock skulle följa den oformligheten, att
Kungl. Majrt själf skulle taga direkt befattning med anskaffande af extra
biträde åt domkapitlets notarie.

Med hänsyn till hvad domkapitlet sålunda anfört och då domkapitlet
icke torde kunna aläggas att till extra biträde antaga Sjöbring'',
ansåge statskontoret saken icke kunna ordnas i den riktning statskontorets
förberörda skrifvelse till domkapitlet antydde, utan godtgörelse
böra på annat sätt beredas åt Sjöbring, som intill utgången af
år 1902 onekligen innehaft ordinarie statstjänst med lön på stat. Denna
godtgörelse ansåge statskontoret dock icke böra sträckas längre än till
den fasta lön, hvartill Sjöbring såsom konstituerad amanuens varit berättigad.
. Då härtill uppenbarligen icke kunde räknas de 400 kronor,
som årligen från extra stat tilldelats honom såsom tillfällig löneförbättring,
samt, enligt statskontorets mening, icke heller de 200 kronor,
som årligen efter Kungl. Maj.ts bepröfvande af de särskilda domkapitlens
behof anvisats såsom ökning i amanuenslönen, utgjordes de löneförmåner,
för hvilka Sjöbring torde hafva befogadt anspråk på ersättning,
af den vid 1856—1858 års riksdag till 400 kronor fastställda
amanuenslönen. Rätt till dylik ersättning borde emellertid för Sjöbring,
hvilken för närvarande vore tjänstförrättande extra länsnotarie

104

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

i Kalmar län, upphöra, därest han blefve befordrad till ordinarie
statstjänst.

Med afseende å hvad sålunda i ärendet förekommit hade statskontoret
hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå
Riksdagen medgifva, att Sjöbring finge, från och med år 1903 och så
länge han icke innehade ordinarie statstjänst, från allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig lön af 400 kronor.

Uti hvad statskontoret sålunda anfört och hemställt hade justitiekanslersämbetet,
som, efter nådig befallning, i ärendet jämväl afgifvit
utlåtande, till alla delar instämt och därvid särskildt framhållit, att då
i nådiga brefvet den 21 februari 1849 amanuenstjänstens och första
domkyrkoadjunkturens skiljande från hvarandra gjorts beroende af dåvarande
innehafvarens afgång från endera befattningen samt rikets
ständer på ordinarie stat uppfört visst belopp till lön åt amanuensen,
statsmakterna påtagligen betraktat amanuensbefattningen såsom en ordinarie
statstjänst, hvars innehafvare ej kunde utan vidare skiljas från de
honom med tjänsten tillförsäkrade förmåner.»

Statsrådet ansåg, att giltiga skäl anförts för den Sjöbring tillförsäkrade
lönens uppförande å allmänna indragningsstaten, men att därvid
äfven borde uttryckligen fästas förbehåll om skyldighet för Sjöbring
att fortfarande tjänstgöra vid domkapitlets expedition, så länge den
under tiden för lönens åtnjutande vore förlagd i Kalmar.

Af hvad i statsrådsprotokollet anförts och uiredts finner utskottet
vara ådagalagdt, att Sjöbring äger hefogadt anspråk att under de förutsättningar,
Kungl. Maj:ts förslag innehåller, bibehållas vid den del
af de med ifrågavarande amanuenstjänst förenade löneförmåner, som utgöres
af den af Riksdagen till 400 kronor fastställda amanuenslönen,
och får utskottet på grund däraf hemställa,

att Riksdagen må bifalla hvad Kungl. Maj:t uti
nu ifrågavarande afseende föreslagit.

Ang. understöd
ät äldre behöfvande
folkskollärare.

[14.]

83:o) I enlighet med hvad Kungl. Maj:t uti punkten 14 under
tionde hufvu dtiteln föreslagit, hemställer utskottet,

att för år 1904 må anvisas ett anslag å 10,000
kronor, att enligt de närmare bestämmelser, Kungl.
Maj :t kan finna godt meddela, användas till understöd
af högst 350 kronor åt sådana äldre behöfvande folkskolelärare,
hvilka oförvitligt skött sin tjänst, men därifrån
erhållit afsked före år 1867.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

105

34:o) Under tillstyrkande af bifall till hvad Ivungl. Maj:t under Ang. understöd
tionde hufvudtiteln uti punkten 15 föreslagit, får utskottet hemställa, °at ä\dre bff

x 07 7 vande smasko lelärare

med

att för år 1904 må anvisas och till Kungl. Maj:ts predisposition
ställas ett anslag af 19,400 kronor för be- L*5-]
redande af ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och
lärarinnor vid småskola eller mindre folkskola samt
biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinnor
vid folkskola, hvilka, efter att hafva i minst femton
års tid oförvitligen tjänstgjort, afgått från tjänsten
utan att erhålla understöd enligt kungl. reglementet
den 22 juni 1892, samt under enahanda villkor och
bestämmelser i öfrigt, som beträffande det för år
1903 uti förevarande afseende beviljade anslag blifvit
af Riksdagen stadgade, nämligen:

att lärares eller lärarinnas tjänstgöring afslutats
så tidigt, att ålderdomsunderstöd enligt nyssnämnda
reglemente icke kunnat honom eller henne beviljas,
eller före utgången af år 1891;

att sådan från tjänsten afgången lärare eller
lärarinna uppnått en lefnadsålder af minst femtiofem
år;

att han eller hon styrkes befinna sig i behöfvande
omständigheter;

att det belopp, hvartill understöd högst må meddelas,
bestämmes till 100 kronor årligen; samt

att Kungl. Maj:t må äga att meddela de närmare
föreskrifter i ämnet, hvilka befinnas erforderliga.

35:o) Kungl. Maj:t har uti en till Riksdagen den 13 mars 1903 Ang
aflåten proposition, n:o 61, föreslagit Riksdagen medgifva, att fiskeri- jår afdne
inspektören Nils Rudolf Ingevald Lundbergs änka Abel a Maria Lundberg, v^Tn^r.1
född Santesson, och deras son Ivar Rudolf Kristofer måtte från allmänna
indragningsstaten från början af år 1903 åtnjuta, den förra, så länge i0”''

hon förblefve änka, en årlig pension af 600 kronor och den senare,
till dess han uppnådde aderton år, ett årligt understöd af 300 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden sistnämnda dag innehåller
i denna fråga följande.

Bih. till Riksd. Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Käft.

14

106

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»Med underdånig skrifvelse den 16 sistlidne januari har landtbruksstyrelsen
öfverlämnat en till styrelsen ställd skrift, däruti fiskeriinspektören
Nils Rudolf Ingevald Lundbergs änka Abela Maria Lundberg,
född Santesson, anhållit, att styrelsen ville söka utverka pension åt
henne och makarnas två omyndiga barn, då de vore i stort behof af
understöd.

Vid sökandens berörda skrift hafva fogats följande handlingar:

1) utdrag af den 27 december 1902 upprättad bouppteckning efter
fiskeriinspektören Lundberg, hvilken aflidit den 2 i samma månad, åt
hvilket utdrag inhämtas, att han såsom sterbhusdelägare efterlämnat,
jämte änkan, tre döttrar, af hvilka den yngsta, Abela Karolina Margareta,
är född den 18 november 1884, äfvensom en son, Ivar Rudolf
Kristoffer, född den 4 juli 1886, samt att behållningen i boet uppgått
till 8,424 kronor 14 öre;

2) ett den 12 sistlidne januari af pastorsämbetet i Kungsholins
församling i Stockholm utfärdadt frejdbetyg, utvisande, bland annat, att
Lundbergs änka är född den 27 juli 1851;

3) ett så lydande intyg:

»Undertecknade få härmed intyga, att utaf aflidne fiskeriinspektören Rudolf
Lundbergs barn dottern Hildur är anställd som lärarinna i Jönköping, dottern Marie
Louise vistas i liemmet samt dottern Margaretha och sonen Ivar fortfarande åtnjuta
skolundervisning, hvadan intet af barnen kan bidraga till familjens uppehälle.

Stockholm den 13 januari 1903.

Arvid Lindhagen. Carl Lindeberg.

Lektor. Registrator.

4) ett läkareintyg, så lydande:

•»Läkareintyg.

Enkefru doktorinnan Abela Lundberg har sedan flera år tillbaka lidit af allmän
svaghet och smärtsamma muskelinflammationer. År 1900 från våren till
augusti månad var hon på grund häraf oförmögen att sköta sina sysslor och under
3 månader sängliggande. Efter någon tids förbättring blef hennes tillstånd ånyo
sämre och under vintern 1901—02 var hon åter urståndsatt att vårda sitt hem
samt måste för sin hälsas skull söka hvila på annan ort. — Hennes äldsta dotter
skollärarinnan insjuknade i september 1901 i magsår och har sedan dess lidit af
allmän svaghet.

Genom dessa sjukdomar hafva deras kroppskrafter och arbetsförmåga för en
längre tid framåt blifvit nedsatta, hvilket härmed på heder och samvete intygas.

Stockholm den 15 januari 1903.

Herman Johnson.

Legitimerad läkare.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

107

För egen del har landtbruksstyrelsen anfört följande.

Lundberg, som varit född den 22 december 1844, hade år 1866
aflagt mogenhetsexamen och samma år inskrifvits såsom student vid universitetet
i Uppsala, där han år 1873 aflagt filosofie kandidatexamen samt
år 1875 promoverats till filosofie doktor. Aret före sistnämnda år liado
Lundberg vunnit anställning i fiskeriernas tjänst såsom tillsyningsman
inom Stockholms län. År 1875 hade han blifvit tillförordnad och år
18 76 ordinarie förste fiskeriassistent. Två år senare hade han af landtbruksakademien
förordnats till fiskeriintendent och år 1884 till ordinarie
innehafvare af denna befattning. Vid landtbruksstyrelsens inrättande
hade Lundberg af Kungl. Maj:t utnämnts till fiskeriinspektör
och ledamot af detta ämbetsverk, hvars verksamhet tagit sin början
från och med år 1890, och hade Lundberg sedermera verkat i sistnämnda
befattning intill sin uästlidna år inträffade död.

Den tid, under hvilken Lundberg varit anställd i statens tjänst,
hade för utvecklingen af den svenska fiskeriadministrationen varit af
mycket stor betydelse, och Lundberg måste anses såsom den, hvilken i
sin egenskap af fiskeriintendent och sedermera fiskeriinspektör såväl
inom landet som gentemot utlandet närmast företrädt sagda adminislrationsgren.
Många förslag till fiskeriernas förbättrande hade under denna
tid utgått från honom, och särskild omsorg hade han nedlagt på granskningen
af de lokala fiskeristadgar, som inom orterna ordnade och reglerade
fiskets utöfning. För åstadkommandet af en ordnad fiskeristatistik
hade Lundberg varit oaflåtligt verksam. Åtskilligt af det statistiska
material, som stått honom till buds, hade han förträffligt ordnat och
sammanställt i sina åren 1883 och 1888 af trycket utgifna »Meddelanden
rörande Sveriges fiskerier», hvilket arbete förutom statistiska redogörelser
innehölle utredning af flera för vår fiskerinäring viktiga frågor,
hvaribland särskildt kunde framhållas »Några undersökningar om naturförhållandena
i mellersta delen af Stockholms skärgård» såsom en äfven
i vetenskapligt afseende betydelsefull afhandling.

Förutom genom sagda arbete hade Lundberg inlagt förtjänster i
vetenskapligt hänseende genom en redan år 1881 utgifven afhandling
»Om ålfisket med s. k. homrnor vid svenska Östersjökusten samt Öresund»,
genom hvilken afhandling Lundberg i hög grad bidragit till lösningen
af den i vetenskapligt men äfven i praktiskt afseende betydelsefi;lla
frågan om ålens vandringar. Detta hans arbete hade uppmärksammats
mycket i utlandet, hvilket äfven varit förhållandet med hans år 1899
utgifna bok »Om svenska insjöfiskarnes utbredning», hvari Lundberg
icke blott i textafdelningen utan äfven medelst kartor redogjort för

108

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

våra sötvattensfiskens sammanhang med och härstamning från utbredningsområdena
inom det öfriga Europa.

Resultatet af sina vetenskapliga forskningar rörande ichtyologieu
hade Lundberg vidare nedlagt i åtskilliga af handlingar, såsom »On the
postembryonal development of the Daphnids» (1894), »Om några laxfiskars
larvstadium» (1899) och »Notiser om sikens (Coregonus) vngelstadier»
(1900).

Såsom bihang till katalogen öfver de svenska afdelningarna af de
internationella fiskeriutställningarna i Berlin år 1880 och i Bergen år
1898 hade Lundberg utarbetat förtjänstfulla och klart uppställda redogörelser
för Sveriges fiskericr, den förra tryckt på tyska och den senare
på engelska språket. Vid utställningarna i Köpenhamn 1888, Göteborg
1891, Malmö 1896, Stockholm 1897, Bergen 1898 och Gäfle 1901 hade
Lundberg anordnat fiskeriafdelningarna.

Slutligen borde anmärkas, att Lundberg kunde anses såsom
upphofsman till svenska liskareförbundet, hvars ordförande han varit
från dess stiftande till sin död, samt att han år 1892 grundat och sedermera
varit utgifvare af en för hela landet gemensam fiskeritidskrift.

Af handlingarna i ärendet framginge, att Lundberg icke efterlämnat
tillgångar, som försloge till änkans och de omyndiga barnens
nödtorftiga försörjning, samt att hvarken änkan eller något af dessa
barn, hvilka båda ännu icke slutat sin skolgång, kunde bidraga till
familjens uppehälle, och då icke heller eljest familjen kunde beräkna att
från enskilda personer erhålla något understöd till sitt uppehälle, syntes
det vara billigt, att. staten trädde emellan och lämnade bidrag till
familjens underhåll, helst Lundberg, såsom tillhörande ett ämbetsverk,
hvars tjänstemän icke ägde delaktighet i civilstatens pensionsinrättning,
i lifstiden icke någonsin varit i åtnjutande af sådana löneförmåner, att
han billigtvis kunde anses varit i stånd att genom inbetalningar i
annan pensionsinrättning eller på annat sätt bereda medlemmarna af
sin familj efter hans död en nödtorftig utkomst.

På grund häraf har landtbruksstyrelsen i underdånighet hemställt,
att KungL Maj:t måtte till Riksdagen aflåta nådig proposition om beviljande
till Lundbergs änka och två omyndiga barn af pension att
från och med år 1903 utgå från allmänna indragningsstaten med ett
belopp af ettusen tvåhundra kröner, så länge änkan lefde ogift och tills
det yngsta barnet uppnått myndig ålder, hvarefter pensionen borde
minskas till åttahundra kronor för år räknadt, dock att denna minskning
skulle inträda äfven före nämnda tidpunkt, om båda barnen därförinnan
skulle med döden afgå.

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

109

Till följd af nådig remiss har härefter statskontoret den 2 nästlidne
februari afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och däruti, under
erinran att, därest landtbruksstyrelsens tjänstemän ägt delaktighet i
civilstatens pensionsinrättning, fiskeriinspektören borde varit hänförd
till andra pensionklassen, i hvilken händelse, samt under förutsättning
att stadgade årsafgifter blifvit. erlagda, Lundbergs änka och omyndiga
barn fått. uppbära pension till belopp af 900 kronor, af hvilken pension
två tredjedelar hade tillfallit änkan, hemställt, det Kungl. Maj:t måtte
i nådig proposition föreslå Riksdagen att å allmänna indragningsstaten
bevilja fiskeriinspektören Lundbergs änka och makarnes son Ivar Rudolf
Kristoffer årspension, den förra till belopp af sexhundra kronor och den
senare till belopp af trehundra kronor att utgå från och med innevarande
år till änkan under hennes återstående lifstid, så länge hon
förblefve i sitt nuvarande änkestånd, och till sonen intill dess han uppnått
aderton års ålder.

Såsom, ofvan anmärkts, äga landtbruksstyrelsens tjänstemän icke
delaktighet i civilstatens pensionsinrättning, och fiskeriinspektören Lundbergs
efterlefvande kunna således icke därifrån erhålla den pension,
som vid annat förhållande skulle kommit dem till del. Med hänsyn till
otillräckligheten af do tillgångar, som finnas i den aflidnes bo, och då,
enligt hvad för mig upplysts, den afhdne, äfven om hans knappa aflöning
beredt honom möjlighet därtill, till följd af en hjärtåkomma
jämte astma, hvaraf han under en lång följd af år före sin död lidit,
icke kunnat erhålla försäkring å sitt lif och dymedelst i någon mån
trygga sina efterlefvandes existens, anser jag, i ''likhet med landtbruksstyrelsen
och statskontoret, att sådana omständigheter här föreligga, att
staten bör träda emellan genom beviljande af understöd å allmänna
indragningsstaten åt denne inom sitt område synnerligen förtjänte ämbetsmans
och framstående vetenskapsmans änka och minderårige son. I
fråga om beloppet af detta understöd samt om tiden för detsammas
utgående ansluter jag mig till hvad statskontoret föreslagit.»

Med anledning af hvad i statsrådsprotokollet meddelats och anförts
finner utskottet sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag om pension åt
fiskeriinspektören Lundbergs änka. I afseende på det till makarna
Lundbergs son ifrågasatta understödet å 300 kronor har utskottet, med
hänsyn till de belopp, som förut plägat i liknande fall beviljas, ansett
detsamma böra nedsättas till 200 kronor.

110

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottet hemställer därför,

att Kungl. Maj:ts nu ifrågavarande framställning
må på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att
fiskeriinspektören Nils Rudolf Ingevald Lundbergs änka
Abela Maria Lundberg, född Santesson, och deras son
Ivar Rudolf Kristoffer må från allmänna indrngningsstaten
från början af år 1903 åtnjuta, den förra, så
länge hon förblifvcr änka, en årlig pension af 600
kronor och den senare, till dess han uppnår aderton
år, ett årligt understöd af 200 kronor.

Ang. anslaget 36:o) Uti punkten 16 af denna hufvudtitel bar Kungl. Maj:t före MhST

slagit, att anslaget till allmänna indragningsstaten måtte böjas med
staten 52,583 kronor, eller från 1,938,169 kronor till 1,990,752 kronor.

[16.]

Statsrådet och chefen för finansdepartementet bar meddelat, att
utgifterna från detta anslag i runda tal uppgått år 1897 till 2,053,400
kronor, år 1898 till 2,150,700 kronor, år 1899 till 2,147,900 kronor,
år 1900 till 2,181,200 kronor och år 1901 till 2,157,300 kronor, hvadan
anslaget synts böra ökas med ett belopp, som för jämnande af riksstatens
slutsumma upptagits till 52,583 kronor.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må uti riksstaten för år 1903 öka
anslaget till allmänna indragningsstaten, nu 1,938,169
kronor, med 52,583 kronor till l,990,7o2 kronor; dock
att statsutskottet vid uppgörande af riksstaten för år
1904 må äga att i anslagets slutsumma vidtaga den
jämkning, som för jämnande af riksstatens slutsumma
kan blifva erforderlig.

Extra anslag.

Ang. anslag tiu 37:o) I enlighet med Kungl. Maj:ts i punkten 17 under denna

upprattjutiiande iiufvudtitel gjorda framställning och i likhet med hvad under en följd
pensionering, af år ägt rum, hemställer utskottet,

[17-1

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

111

att å extra stat för år 1904 må anvisas ett
förslagsanslag- af 1,540,000 kronor, att användas dels
till upprätthållande af arméns pensionskassas egen
pensionering med fastställda pensionsbelopp, mot skyldighet
för pensionskassan att afstå det för året densamma
tillkommande vederlag för de till statsverket
indragna rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner
i enlighet med fastställda grunder för sådana
pensioners utgående.

38:o) Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts uti punkten Ang. förstärk18
under, denna hufvudtitel gjorda framställning och under hänvisning
till det vid punkten l:o härofvan intagna utdrag af statsrådsprotokollet pensionering af
öfver 1 andtförsvarsärenden den 31 december 1902, hemställer utskottet, äforf^«r»

1 7 efter befäl och

underbefäl vid

att till förstärkande af det i 1903 års riksstat
uppförda anslag för statsbidrag till pensionering af Iänkor
och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar
vid armén må på extra stat för år 1904 anvisas
ett belopp af 35,585 kronor.

Stockholm den 8 maj 1903.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

112

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil. Litt. A.

Allmänna indragningsstaten.

Kronor. j ö.

Ny anvisning.

Yaktfrun och arbetsförestånderskan vid centralfängelset i Göteborg

Brita Maria Wennerstrand, pension ...........•....................................j

Vaktkvinnan vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping Karolina Gustafva

Westerberg, pension...........................................................................

Aflidne fängelsedirektören C. L. Palms fem minderåriga barn, sönerna ,
Carl Torsten Ivar, Carl Armé Göran och Carl Tage Reinhold
samt döttrarne Alfhild Doris Elisif och Ebba Hildegard Henriette,

årligt understöd å 150 kronor till hvardera ...............................

Väbeln och förste vaktmästaren vid artilleri- och ingenjörhögskolan
P. E. A:son Qvicks änka Maria Augusta Qvick, född Lennström,

pension ...................................................................................!

i Regementsintendenten vid Skånska dragonregementet Carl von Geijer, j

pension ..............................................................................................

Extra sadelmakeriarbetaren vid Stockholms tygverkstäder Oscar

Ferdinand Knut Tiberg, pension..................•....................._•...............

Tyghandtverkaren vid tygstationen å Gottland Johan Fredrik Thörn qvist,

pension ...................................................•_..............;............;••••

| Kaptenen i Kronobergs regemente John Emil Ulrik Theorin, pension
Arbetaren J. Granbergs änka Maria Eufrosyna Mattsdotter 120 kronor
och sonen Emil Johannes Granberg 60 kronor, ärligt understöd
Sjuksköterskan vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm Maria

Larsdotter, pension ..........................................................;.............|

Navigationsskoleföreståndaren J. M. Lagerwalls änka Axelina Amalia

Gabriella Lagenvall, född Lagerwall, pension ........................•;••••••

1 Daglönaren vid flottans station i Karlskrona K. Nilssons änka Sigrid
Charlotta Nilsson, född Lundgren, årligt understöd 120 kronor
samt barnen Gerhard, Erik, Elin och Nils årligt understöd å 60

kronor till hvardera......................................................;..........

: F. nivellören vid statens järnvägsbyggnader O. Hj. L. Littkes änka,
Ebba Eleonora Margareta Littke, född von Krusenstjema, pension

Transport

500.

450 j—
750 j—j

210 j-''

2,240 j—

350 —i

7001—!
1,200 —

180 —

450 j—J

400 —

360 —
500

8,290j—<-1

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

113

Kronor.

ö.

Transport

Lektorn vid högre lärarinneseminariet Julius Lorens Humble, pension
Ordinarie lärarinnan vid högre lärarinneseminariet Hilda Vilhelmina
Josefina Casselli, pension....................................................................

8,290

3,600

3,000

1,800

1,500

250

600

._

Folkskoleinspektören i Gästriklands östra och västra kontrakt Gustaf
TWnhard Tnsiilander, pension ..........................................................

Folkskoleinspektören i Jämtlands län Jonas Kjellin, pension ............

Aflidne vaktmästaren och telegrafisten V. Z. Lindgrens änka Josephina

Eleonora Lindgren, född Vesterström, pension...............................

Läraren i teckning vid allmänna läroverket i Vadstena Johan Nehr-

Läraren vid institutet för blinda Fredrik Wilhelm Lovall, pension ...
Gymnastikläraren vid allmänna läroverket i Marstrand Johan Edvard

1,000

300

—

Lärarinnan i teckning vid allmänna läroverket i Mariestad Eva Julia

600

Vaktmästaren vid allmänna läroverket i Jönköping Karl Fredrik

500

F. amanuensen vid domkapitlet i Kalmar, vice liäradshöfdingen Nils

400

Understöd åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked före 1867 ........

Ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskola eller mindre
folkskola samt biträdande och e. o. lärare och lärarinnor vid
folkskola, hvilka efter minst 15 års oförvitlig tjänstgöring afgått

10,000

19,400

600

Fiskeriinspektören N. R. I. Lundbergs änka, Abela Maria Lundberg,

och deras son Ivar Rudolf Kristoffer, årligt understöd...............

200

—

Summa

52,040

—

Bih. till Riksd. Prof. 1903.

4 Sami. 1 Afd. il Höft.

15

114

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

1903 års riksstat
anslår:

Anvisning i
kontant.

Kronor. ö.

Pensions- och

A. Pensions -

112,286

100,428 —

243,640

83,000

389,470

Civilstatens pensionskassa:

Pensionsstaten för civile ämbets- och tjänstemän............................................

Dito för deras änkor och omyndiga barn .......................................................

Ersättning för mistade löneinnehållningar ........................................................

Dito för nådårs- och begrafningshjälpsbesparingar .....................................

För pensionering af kommissionslandtmätare jämte deras änkor och barn
För dito af tjänstemän och betjänte vid skogsstaten och skogsskolorna ...

För dito af föreståndare, lärare och betjänte vid tekniska högskolan ........

För dito af ämbets- och tjänstemän samt betjänte vid väg- och vattensom
af deras änkor och barn ........................................................................

Arméns pensionskassa:

Ersättning för mistade löneinnehållningar ......................................................

Dito för nådårs- och begrafningshjälpsbesparingar ........................................

Bidrag till pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl med
Höjes med...........................................................................................................

Vadstena krigsmanshuskassa....................................................................................

Förhöjning i gratialen åt afskedadt indelt manskap...........................................

Flottans pensionskassa:

Ersättning för mistade inkomster:

Till pensionsfonden ...........................................................................................

» gratialfonden................................................................................................

Till pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar, förslags*
pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap (däraf högst 9,030
staterna inrättade invalidstat), förslagsanslag...........................................

T:pt[ 928,824 |—

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

115

Litt. B.

riksstatens Tionde hufvudtitel.

Förslag till
blifvande riksstat.

indragningsstaterna.

staterna.

Anvisning i
kontant.

Krouor. ö.

......................................................................................................... 37,500: —

.............................................................................................................. 45,000: —

............................................................................................................. 2,246: —

........................................................................................................... 6,540: —

............................................................................................................... 7,200: —

................................................................................................................ 9,000: —

............................................................................................................... 3,500: —

byggnadsstyrelsen, hvilka uppbära lön på ordinarie stat, äfven.
........................................................................................................... 1,300: —

............................................................................................................ 4.640: —

............................................................................................................ 28,080: —

vederlikar. Nuvarande belopp .................................... 67,708: —

........................................................................................... 35,585:— 103,293: —

112,286 j—

136,013

243,640

83,000

......................................................................................... 36,320: —

........................................................................................... 16,650: — 52,970: —

anslag ................................................................................................ 270,000: — ■

kronor till den för daglönare å f. d. timmermans- och handtverks .

.............................................................................................................. 66,500: — j 389,470 j—

Transport | 964,409 |—''

116

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1903 års riksstat
anslår:

Anvisning i
kontant.

Kronor.

Tp:t! 928,824 —

60,350 -2,400 I 6,

700 |-78,000 -79,816 -

i

622,873

63,500

_L 6,000

S:gr 1,848,463

Invalidhusfonden ........................................:..............................................................

\ För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag ............................

! För gäldande af statens andel i kostnaden för pensionering af lasarettsläkare,

Bidrag till sjuksköterskors pensionering, förslagsanslag .................................

: Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, att af tullmedlen direkt utgå, förBidrag
till pensionering af änkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,

Höjes med.............................................................................................................

Bidrag till pensionering af lärarinnor vid högre flick- och samskolor, förslags Bidrag

till folkskolelärares pensionering..............................................................

Bidrag till folkskolelärarnes änke- och pupillkassa ...........................................

Bidrag till kungl. teaterns pensionskassor ............................................................

B. Allmänna

1,938,169 —Till diverse föremål, förslagsanslag. Nuvarande belopp
j i I Höjes med............................................................................

S:a 3,786,632 j -

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

117

förslagsanslag (nytt)

slagsanslag....................................................................

pedagogier, seminarier m. in. Nuvarande belopp

anslag (nytt)

Förslag till
blifvande riksstat, j

Anvisning i
kontant.

Kronor. ö.

Transport; 964,409 —

..................I 60,350 —

................. 2,400 —

.................| 25,000 —

..................! 6,700 —

..................I 78,000 !—

79,816: — |

2,715: — 82531 I

19,000 —

.................1 622,873 —

.................i 63,500 —

..................I ___6,000 {—

Säger 1,930,763 J—

indragningsstaten.

1,938,169: —

52,583: — | 1,990.752 -

Summa 3,921,515 —

Bih. till Riksd, Prof. 1903. 4 Sami. 1 Afd. 11 Haft.

16

118

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil. Litt. C.

Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens
Tionde hufvudtitel.

Pensionsstaten.

För upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering

Kronor.

ii.

samt till fyllnadspensioner, förslagsanslag ...................................

Till förstärkande af det i 1903 års riksstat uppförda anslag till
pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl med

1,540,000

vederlikar vid armén ........................................................................

35,585

—

Summa

1,575,585

—

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCK ERT-AKTI EROLAG, 1903.