Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

1

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 24 april 1903, kl. 12 midd.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 45 regeringsformen.

Regeringsformens § 45 är af följande lydelse:

»§ 45.

Hvarken Svea rikes Kronprins och Arffurste eller Prinsar af det
Konungsliga huset skola hafva något lifgeding eller civilt ämbete; dock
kunna efter gammalt bruk titlar af hertigdömen och furstendömen dem
tilläggas, utan rättighet till de landskap, hvilkas namn de bära.»

Denna grundlagsparagraf har förblifvit oförändrad sedan år 1809.
Före denna tid gjorde sig beträffande de kungliga prinsarnes förhållande
till statens ämbeten en helt annan uppfattning gällande än den, som här
funnit uttryck. Man ansåg nämligen, att prinsarne borde äga skyldighet
att, om så påfordrades, låta bruka sig i rikets tjänst. Så hette det i § 4
af den utaf konung Adolf Fredrik den 25 november 1751 afgifna
konungaförsäkran, som i flere viktiga afseenden utgjorde ett komplement
till 1720 års regeringsform: »enär prinsarne och furstarne komma till
den ålder, att de kunna gorå Oss och riket nyttig tjänst, skola de sig
därifrån icke undandraga, utan antaga något rikets värf och förrättning
då och på så lång tid, som Vi med Riksens Ständer sådant
nödigt finne». En motsvarande föreskrift återfinnes ock i Gustaf
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 3 Sami. 6 Höft. (N:o 8). 1

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

III:s konungaförsäkran af den 4 mars 1772. Men 1809 års grundlagsstiftare
funno icke lämpligt att något stadga om prinsars skyldighet
att låta sig användas i rikets tjänst, utan införde i stället i
den nya regeringsformen förbud för dem att bekläda civila ämbeten.
Såsom skäl härför anfördes, att en prins skulle, därest hans verksamhet
inskränktes till någon särskild civil befattning, lätteligen förlora
den för honom viktiga kännedomen om och öfversikten af statsförvaltningen
i dess helhet samt att innehafvandet af ett civilt ämbete skulle
kunna bringa honom i kollision med enskilde medborgare.

Nu har i en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 177, herr A. Hedin föreslagit, att Riksdagen
måtte såsom hvilande antaga den ändring af § 45 regeringsformen,
att ur nämnda paragraf uteslutes ordet »civilt» framför ordet
»ämbete».

Till stöd för sitt förslag, att grundlagens stadgande om förbud
för prins att innehafva civila ämbeten måtte utsträckas jämväl till
militära befattningar, har motionären i en vidlyftig motivering, i
afseende å hvilken utskottet hänvisar till motionen, hufvudsakligen
velat göra gällande, dels att den prinsar enligt grundlagen medgifna
rätt att bekläda militära ämbeten lätt kunde leda därtill, att prinsar
utnämndes till höga befälsplatser utan att äga därför nödiga betingelser,
hvilket i händelse af krig kunde bringa ofärd öfver landet, dels
ock att dem närstående personer framför andra mera förtjänte män
befordrades till militära befattningar.

Utskottet, som lifligt behjärtar motionärens fosterländska syfte att
åt förtjänsten allena bevara den högre ledningen af landets försvar,
kan likväl icke tillstyrka förevarande förslag, framför allt emedan ifrågavarande
grundlagsstadgande om rätt för prins att bekläda militärt
ämbete står i nära och oupplösligt samband med bestämmelsen i § 14
regeringsformen, att Konungen äger högsta befälet öfver rikets krigsmakt
till lands och sjös. Ty då grundlagen lägger i Konungens hand
eu så ansvarsfull uppgift, bör ock själffallet tillfälle beredas honom att
såsom kronprins eller arffurste utöfva militära befattningar och därigenom
förskaffa sig den praktiska utbildning inom det militära området,
hvilken för uppbärande af det konungsliga kallet såsom försvarsväsendets
högste chef måste anses oundgängligen nödvändig. Härtill kommer,
att det i § 15 regeringsformen föreskrifna sätt för handläggning och
afgörande af kommandomål, d. v. s. sådana ärenden, hvilka Konungen
i egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmakten omedelbarligen be -

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

3

sörjer, tydligen förutsätter, att Konungen personligen bör äga den mera
vidgade erfarenhet jämväl i fråga om militärväsendets detaljer, som
endast genom en mera varaktig utöfning af militär befälsmyndighet
kan förvärfvas.

Skulle emellertid i följd af den med hänsyn till Konungens
ställning såsom krigsherre nödvändiga rättigheten för prins att bekläda
militära befattningar missförhållanden i någotdera af de utaf motionären
angifna hänseenden hota att göra sig gällande, kunna och böra
de på annat sätt än genom den i motionen föreslagna åtgärden af hjälpas.
Då det här gäller militära ämbeten, vid hvilkas tillsättande i statsrådet
Konungen, jämlikt § 28 regeringsformen, äger fästa afseende endast
vid förtjänst och skicklighet, är garanti mot sådana missförhållanden att
söka i statsrådens grimdlagsenliga ansvar för sina rådslag och Riksdagens
genom konstitutionsutskottet utöfvade granskningsrätt öfver
det sätt, på hvilket statsråden fullgöra sitt kall såsom Konungens rådgifvare.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att herr Hedins ifrågavarande motion ej må föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 april 1903.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Reservation

af herrar Nydal, Bergström och Wavrinsky, hvilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka den föreslagna grundlagsändringen.

Herrar Moberg, Berg, Gustaf Axel, Trygger, Johnsson och Andersson
i öhrstorp hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.