Sammansatta Bevillnmgs- ock Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
1
N:o 2.
Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1903, kl. 1 e. m.
Sammansätta bevillnings- och lagutskottets utlåtande med anledning
af väckt motion angående förnyad utredning
af kommunalskattefrågan.
I motion n:o 2 i Första Kammaren har herr G. F. Östberg föreslagit,
det Riksdagen behagade besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förnyad utredning af kommunalskattefrågan, särskildt i syfte att
få utrönt, huruvida icke kommunernas finanser till en del borde byggas på
samma grund som statens direkta beskattning, men till den andra delen
på själfständiga kommunala objektskatter, såsom fastighets- och näringsskatter,
samt på afgifter och bidrag af vederlags natur.
Till stöd för detta förslag bar motionären i hufvudsak anfört följande.
»Krafvet på eu modern utbildning af den direkta statsbeskattningen
i Sverige bar under det senaste årtiondet gjort sig gällande med alltjämt
växande styrka. Samtidigt bar det allt klarare visat sig, bur väsentligt
en sådan reform förhindras och försvåras därigenom, att den kommunala
beskattningen i vårt land i en nästan enastående omfattning är byggd
på tillägg till de direkta statsskatterna. Det var därför en fullkomligt
riktig tanke, som låg till grund för den skrifvelse, som Riksdagen den
5 maj 1897 aflat, och där utredning begärdes angående möjligheten af
Bill. till Riksd. Prot. 1003. 5 Sami. 2 Afd. 2 Höft. (N:o 2.) 1
2 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
en upplösning af detta samband mellan kommunal- och statsskatterna.
Med anledning af denna skrifvelse tillsattes den s. k. kommunalskattekommittén,
hvars väsentliga uppgift var att ge förslag till nya och själfständiga
kommunala skattekällor. Denna uppgift har kommittén, enligt
samstämmigt vittnesbörd af sakkunnige och af myndigheter, som haft att
yttra sig i frågan, icke löst. I formellt afseende har kommunalskattekommittén
visserligen skilt den kommunala beskattningen från statens
inkomstskatt. Men i verkligheten kvarstår det gamla sammanhanget och
är lika hinderlig! som någonsin för en rationell utbildning af den direkta
statsskatten i riktning af en ren inkomstskatt. Kommittén har nämligen
icke alls byggt sin kommunala beskattning på någon ny eller själfständig
grund, utan denna beskattning är alltjämt baserad på inkomsten, alltså i
hufvudsak på samma grund som statsskatten. Detta är det väsentliga
felet i kommunalskattekommitténs betänkande. Inkomstskatten är en god,
ja, oumbärlig skatteform, då det gäller att träffa den enskilde medborgarens
skatte förmåga. Men för det första kan ingen skatt afpassas så, att
den, betraktad ensamt för sig, med säkerhet träffar den enskilde i proportion
till hans förmåga att betala. Äfven inkomstskatten lider i detta
afseende af ojämnheter, och man kan därför icke göra inkomsten till den
allena bestämmande måttstocken för en beskattning, som vill lämpa sig
efter förmågan. En alltför hög belastning af inkomstskatten är dessutom
förbunden med en alldeles särskild fara, i ty att denna skatt, då den utbildas
i sin rena form, måste byggas på själfdeklarationens princip. Så
länge det gäller de måttliga skattesatser, som staten för sitt behof kan
komma att utkräfva, torde man nog i stort sedt kunna lita på de skattdragandes
redlighet; men tillåtas kommunerna att belasta statens inkomstskatt
med ofta mångdubbelt högre tillägg, så är det fara värdt att, såsom
den preussiske finansministern von Miquel på sin tid uttryckte saken, hela
inkomstskatten demoraliseras.
För det andra är det alls icke sagdt, att alla skatter utan hänsyn till
de ändamål, för hvilka de upptagas, skola utgå efter förmåga. Enligt
den fordom tämligen allmänt gällande åsikten borde skatt betalas på grund
af den enskildes intresse i det offentligas verksamhet. Den långa striden
mellan dessa motsatta principer har slutat med att man erkänt, att båda
principerna äro berättigade, hvar och en inom sitt område. Skatt efter
förmåga är på sin plats, då det gäller intressen af rent samhällelig natur,
såsom t. ex. landets försvar. Å andra sidan är det riktigt att afväga
skatten efter den enskildes intresse, så snart detta endast är tillräckligt
Sammansatta Bcvillnings- och Lagutskottets L flätande N:o 2. 3
framträdande, för att kunna utgöra en måttstock för beskattningen. Med
den lust för en snart sagdt schablonmässig likformighet, som så ofta får
göra sig gällande i vårt politiska lif, ha vi utan beaktande af denna väsentliga
åtskillnad låtit beskattning efter förmåga bli den alltmer allenahärskande
principen, för så vidt det rör den direkta beskattningen. Det är denna
ensidighet, som fört oss till den nuvarande ohållbara positionen i kommunalskattefrågan,
och med denna ensidighet måste vi principiellt bryta, om vi
öfver hufvud någonsin vilja se vår kommunala beskattning ordnad på ett
tillfredsställande sätt.
De rent samhälleliga. intressena företrädas förnämligast af staten; de
samhällsändamål, där den enskildes nytta är mera markerad, falla mestadels
inom kommunernas verksamhetssfär. Man har därför sagt, att statsskatterna
borde utgå efter förmåga, men att intresseprincipen borde göras gällande
på den kommunala beskattningens område. Kommunalskattekommittén
har också erkänt riktigheten af denna sats utan att dock däraf härleda
de riktiga konsekvenserna. En direkt beskattning efter förmåga leder
nämligen till personliga skatter, sådana som inkomst- och förmögenhetsskatt,
där den enskildes personliga ekonomiska förhållanden bilda det afgörande
momentet. Intresseprincipen åter leder med oundviklig nödvändighet
till objekts skatter. Tänker man på de rent personliga fördelar och
behag, som exempelvis ett stadssamhälle bereder sina medborgare, så kan
man ju säga, att någon så betydande skillnad icke förefinnes, att den kunde
motivera en särskild belastning af någon särskild grupp af medborgare.
Men den, som äger och hyr ut ett stort hus, har vid sidan af dessa personliga
fördelar eu rent ekonomisk, i det att värdet af hans egendom
väsentligen är en frukt af kommunens verksamhet; han har ett mycket
skarpt markeradt intresse af att denna verksamhet uppehälles, ty i motsatt
fall skulle egendomens värde säkerligen sjunka till en obetydlighet. På
grund häraf måste man fordra, att den fasta egendomen alldeles särskild!
bidrar till kommunens utgifter. Då vidare det ekonomiska intresse, som
knyter sig till den fasta egendomen, står i direkt proportion till egendomens
värde, måste också skatten till kommunen utgå i förhållande till detta
värde; och det kan med skäl sägas, att denna skatt hvilar på fastigheten.
Skatten måste därför också bli densamma, oberoende af hur stor del af
huset den nominelle ägaren i sjålfva verket rar om. Pa samma sätt och
på samma grunder kan och bör man beskatta näringar, som drifvas inom
kommunen och som iiro lokalt buudna vid densamma. Inom en stadskommun
bedrifven fabriksrörelse eller där idkadt handtverk har af de kom
-
4 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
munala inrättningarna särskilda fördelar, som böra beskattas i förhållande
till rörelsens omfattning, oberoende af den nettovinst, som uppstår för
ägaren, hvarvid bland annat antalet i rörelse använda arbetare bör tagas
i betraktande. Under nuvarande förhållanden bar inträffat, att betydande
industriella verk gatt fria från all kommunal beskattning för sin rörelse
under år, då affären gatt utan vinst. Ur intressebeskattningens synpunkt
bör likaså skatt erläggas för handelsrörelse, för värdshus- och källarrörelse
m. m. Häri ligger ingen orättvisa eller hårdhet; liksom kommunen utkräfver
ersättning för gas och vatten utan hänsyn till konsumentens personliga
ekonomiska ställning, så bör också kommunen erhålla bidrag till andra
utgifter från dem, som däraf hafva särskild fördel. Intresseprincipen leder
alltså till införande af särskilda fastighets- och näring sskatter.
Dylika objektskatter träffa ett bestämdt föremål på grund af det intressesammanhang,
som består mellan detta och den kommunala verksamheten,
eller på grund af de särskilda utgifter, som fastigheten eller näringen
förorsaka kommunen. Objektskatter ha i mycket karaktären af vederlag.
försummar man att i det kommunala skattesystemet tillbörligen utbilda
dem, så betyder det, att man till förmån för några efterskänker vederlag,
som man hade rätt att fordra, och i stället fördelar kostnaderna på alla
efter skatteförmåea.
En ombildning af det kommunala beskattningsväsendet i den riktning,
som här angifvits, innebär naturligtvis i och för sig ingen förhöjning af
det skattebelopp, som af de skattskyldige uppbäres, men den innebär, att
den nu gällande principen, att kommunalskatten i sin helhet utgör tillägg
till den allmänna bevillningen, utbytes emot skattens uppbärande under
ett flertal olika skattetitlar, och den innebär en annan fördelning af bördorna
mellan kommunens medlemmar. I samma mån kommunen upptager
särskilda objektskatter, i samma mån kommer det belopp, som behöfver
uttaxeras efter de skattskyldiges behållna inkomst, att nedgå.
Genom den allmänna bevillningen har i vårt land en viss, om också
mycket begränsad plats inrymts åt eu objekts beskattning af fastighet. Så
länge den kommunala beskattningen är byggd på denna allmänna bevill
fördelas
alltså kommunens skattebördor i någon mån efter objektsbeskattningens
princip. Men om man företager sig att omskapa den allmänna
bevillningen till en ren inkomstskatt, så försvinner objektsbeskattningen
alldeles ur det kommunala skattesystemet. Orimligheten häraf är
så i ögonen fallande, att den från alla sidor erkännes. Däraf fordran på
ett åtskiljande af statens och kommunens direkta beskattning. Denna
Sammansatta Bevillning- och Lagutskottds Utlåtande N:ö 2. 5
fordran är innerst och djupast en fordran, att objektsbeskattningens princip
skall upprätthållas på den kommunala beskattningens område, medan
man anser sig kunna lämna den å sido i fråga om statens beskattning.
Den nuvarande kommunala fastighetsskatten är såsom objektskatt föga
tillfredsställande. Dels är den alldeles för litet utvecklad, hvilket gör, att
åtminstone stadsfastigheterna slippa ifrån för mycket för billigt pris, och
faktiskt hos oss bidraga relativt mindre till de kommunala utgifterna än
kanske i något annat land. Dels — och detta är den svåraste anmärkningen
— är den icke en själfständig, fristående objektskatt. Sedan alla
objektskatter betalts, och sålunda alla särskilda fördelar utjämnats genom
vederlag, äro naturligtvis alla medborgare att betrakta som fullt likställda.
Om då skatt efter förmåga behöfver upptagas, så skall den fördelas på
alla utan hänsyn till hvad den ene eller andre förut kan ha betalt i form
af objektskatt. Detta sker, som bekant, icke i Sverige. En person, som
äger ett hus ograveradt, men saknar annan inkomst, behöfver hos oss alldeles
ingenting betala på grund af personlig skatteförmåga; eller också
kan man säga, att han betalar på grund af personlig skatteförmåga, men
då går hans hus alldeles fritt från objektskatt.
På grund af dessa förhållanden är det icke på något sätt önskvärdt,
att fastighetsbevillningen bibehålies såsom grund för kommunernas objektbeskattning.
Fastmer fordrar kommunernas eget intresse, att en själfständig
kommunal fastighetsskatt införes. Men om en dylik skatt, som sedan
gamla tider i alla länder varit tyngdpunkten i skatteväsendet, måste anses
såsom den viktigaste objektskatten, så hafva, i den mån industri och handel
utvecklats, näringsskatter blifvit ett lika nödvändigt led i ett rationellt
skattesystem.
Därjämte finnes en hel mängd andra skattekällor, som kommunerna
borde äga rätt att anlita, med hufvudsaklig tillämpning inom stadssamhällena.
Dit hör hundskatten. Lika berättigad som denna vore en afgift
för hästar såsom bidrag till gatläggning och renhållning. Man kan ifrågasätta
en afgift för lös egendom såsom bidrag till brandväsendet. En synnerligen
lämplig skatteform är skatt å gas och elektrisk kraft, hvilken, då
kommunerna skälfva tillhandahålla desamma, med lätthet uttages genom
någon förhöjning i priset. Till detta slag af skatter hör ock beskattning
af vinst vid fastighetsförsäljning, hvilken med större skäl bör upptagas af
kommunen än af staten, då värdestegringen ju hufvudsakligen uppstår
genom kommunens verksamhet; en sådan skatt spelar en ganska viktig
6 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
roll i de tyska städernas budget. Vidare bör utredas, huruvida icke städernas
ofta synnerligen betungande utgifter för gatureglering och nya
gator kunde, såsom nästan alltid sker i andra länder, i någon mån läggas
på de närmast intresserade jordägarne. Slutligen må påpekas rättvisan
däraf, att personer, som under längre tid af året uppehålla sig i en kommun
och där anskaffa fast bostad, utan att därstädes vara mantalsskrifna,
blifva skyldiga att erlägga någon skatt såsom ersättning för de fördelar, de
åtnjuta i likhet med kommunens egna medlemmar; en sådan skatt kan ju
utgå efter hyresvärdet af deras bostäder. Möjligheterna att skapa nya kommunala
intäktskällor i form af bidrag och gebyr på intresseprincipens grund
äro så många, att det torde vara tillräckligt att hafva pekat på några
exempel.
Emellertid får icke fördelningen af de kommunala skattebördorna
uteslutande göras ur intresseprincipens synpunkt. Staten har ju åt kommunerna
uppdragit en mängd funktioner af allmänt samhällelig betydelse,
såsom folkundervisning, fattigvård o. s. v. Kostnaderna för fyllandet af
dessa uppgifter måste utan tvifvel åtminstone till en del täckas genom
skatter, som utgå efter förmåga, alltså efter samma grunder som statens
direkta skatter. Därför måste alltid en del af kommunernas budget hvila
på inkomstskatt och därmed analoga skatter. Men då synes det också
naturligast och enklast, att endast en taxering af inkomst eller förmögenhet
göres, och att denna taxering får läggas till grund för kommunens
såväl som för statens beskattning. Någon fullständig skilsmässa mellan
kommunens och statens direkta beskattning bör följaktligen aldrig eftersträfvas.
Den egendomligt sammansatta karaktären af kommunens funktioner
leder alltså med logisk nödvändighet till upptagande i den kommunala
budgeten af två alldeles skilda typer af skatter, nämligen dels personliga
skatter, såsom inkomst- och förmögenhetsskatter, dels objektskatter, såsom
fastighets- och näringsskatter. Den mångsidiga och rika utbildning af det
kommunala skatteväsendet, som på denna väg kan uppnås, möjliggör en
jämnhet och en rättvisa i beskattningen, som är långt mera verklig än den
yttre s. k. likställighet, hvilken man i vårt land tyvärr vant sig att betrakta
som idealet af rättvisa.
Denna fördelning af de kommunala bördorna efter tvenne olika hufmtdgrunder,
nämligen dels efter den personliga skatteförmågan, dels efter
de vid de kommunala skatteobjekten bundna ekonomiska intressena, synes
mig vara själfva kärnan af det kommunala skatteproblemet. Att proble
-
7
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
met verkligen också kan lösas på den vägen, visar erfarenheten från
Preussen. Det är sant, att man icke utan vidare får taga upp utländska
lagar och söka omplanta dem i svensk jord. Men om vi här hemma af
omständigheternas makt drifvas till en reform, som tidigare genomförts i
ett annat land, så ha vi utan tvifvel skäl att söka lära så mycket som
möjligt af de erfarenheter, som det främmande landet därvid inhöstat.
Så ligger saken i förevarande fall. Tanken att grunda statens direkta
beskattning på en ren inkomstskatt ha vi hämtat från Preussen. Men
i detta land förstod man, att inkomstskattelagen af 1891 icke kunde betraktas
som ett afslutadt verk, utan måste ses som ett led i en storartadt
tänkt skattereform, som också genomfördes genom några lagar af 1893.
Grundtanken i denna reform var just, att kommunerna icke i sådan omfattning
som förut skulle få fota sina budgeter på tillägg till statens direkta
skatter, utan att de skulle tvingas att anlita själfständiga kommunala
objektskatter i den utsträckning, som på grund af naturen af hvarje
kommuns utgifter kunde anses lämplig. För öfrigt sökte man inrymma
kommunernas största möjliga frihet i valet af sådana skatter, gebyr och
bidrag, som vore ägnade att låta intresse- eller vederlagsprincipen komma
till sin rätt.
Sedan kommunalskattekommittén afgaf sitt betänkande, har krafvet
på en ny och själfständig grundval för den kommunala beskattningen
endast blifvit än mer aktuellt. Det första steget har tagits till utbildande
för statens räkning af eu ren inkomstskatt i modern mening. På grund
af sammanhanget mellan den kommunala beskattningen och den allmänna
bevillningen har man emellertid sett sig nödsakad att bibehålla den senare
såsom direkt statsskatt vid sidan af den nya inkomstskatten. Denna anordning
kan ju endast vara provisorisk och måste tydligen med det allra
snaraste ersättas med en enhetlig statsinkomstskatt. För att detta skall
kunna ske, måste den kommunala beskattningen underkastas en genomgripande
reform; och som jag ofvan visat och redan år 1896 i Eiksdagens
Andra Kammare påpekade, får denna reform ingalunda inskränka sig till
frågans formella sida, utan måste bli en verklig och saklig omdaning,
som göres lika mycket med hänsyn till de speciella egendomligheterna hos
den kommunala beskattningen som med hänsyn till statens intresse.»
8 Sammansatta Bevillnings- qgJi Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
Innan utskottet går att yttra sig öfver motionen, vill utskottet ge eu
kort öfversikt af frågans föregående behandling. Den 27 november 1892
aflat Riksdagen en skrifvelse till Konungen, hvari Riksdagen uttalade såsom
sin åsikt, att det starkare anlitande af den direkta beskattningen för statsbehofvens
täckande, som enligt den af Kung! Maj:t för 1892 års urtima
Riksdag framlagda finansplan skulle komma att äga rum, oeftergifligt förutsatte
en revision af beviflningsförordningens bestämmelser, i syfte såväl
att i allmänhet öka deras effektivitet som ock att, på sätt af chefen för
kung!'', finansdepartementet antydts, åvägabringa en mera likformig tillämpning
af förordningen samt särskild! med beskattning på ett verksammare
sätt, än för närvarande ägde rum, träffa vissa inkomstarter.
Såväl vid nämnda som vid åtskilliga föregående riksdagar hade till
behandling förelegat ett antal frågor om vidtagande af ändringar i bevillningslagstiftningen,
hvilka alla haft till gemensamt syfte att i större mån,
än som för närvarande ansetts äga rum, lämpa skattebeloppet efter skatteförmågan.
Sålunda hade bland annat jrrkats införande af progressiv beskattning,
högre beskattning af fonderad än af ofonderad inkomst, utsträckning
af skattelindringen för smärre inkomstbelopp, fastighetsafkomstens och
särskild! skogsafkastningens beskattande genom inkomstbevillning, beskattning
å utdelning i aktiebolag och enskilda sedelutgifvande banker samt
obligatorisk själfdeklaration, allt principer, som i större eller mindre utsträckning
vunnit insteg i flertalet nyare inkomstskattelagar i andra länder.
Samtidigt hade åtskilliga stater på Europas kontinent företagit genomgripande
förändringar i sitt direkta beskattningsväsen, syftande till att i
allt större omfattning bygga detta system på den rena inkomstskatten.
Särskild! hade Preussen genom sin inkomstskattelag af 1891 på ett lyckligt
sätt realiserat de viktigaste fordringar man ställde på en direkt skatt
till staten, och detta med ett i finansiellt hänseende utomordentligt gynnsamt
resultat.
Under sådana förhållanden uppdrog chefen för finansdepartementet,
jämlikt nådigt bemyndigande, åt särskilda kommitterade att företaga en
revision af förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.
Dessa kommitterade afgåfvo sitt förslag den 2 november 1894;
och hördes öfver detta förslag såväl länsstyrelserna som kammarrätten;
hvarefter ock eu särskild kommitté af 1895 fick i uppdrag att med anledning
af de gjorda anmärkningarne revidera det tidigare förslaget.
Kommittébetänkandet af 1894 uttalar, att man nu är »allmänt ense
därom, att den direkta skatten till staten måste, så vida den skall mot
-
Sammansatta Bevillnings- och, Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 9
svara fordringarne på rättvisa och billighet, anordnas på grundval af den
personliga skatteförmågan, hvilken väsentligast bestämmes af den skatt,
skyldiges behållna inkomst och hans på denna inkomst hänvisade behof.
Då dessa faktorer endast vid en allmän inkomstskatt kunna vinna vederbörligt
beaktande, är det denna skatteform, som måste uppställas såsom
det slutliga målet för reformerandet af den direkta skatten till staten.»
Emellertid har »sambandet mellan bevillningen och den kommunala
beskattningen, såsom naturligt är, vållat en mängd svårigheter vid kommitterades
försök till ombildning af allmänna bevillningen i riktning mot en
allmän inkomstskatt.»
Dessa svårigheter förmådde till och med kommitterade att på en punkt
— i fråga om beskattning af fast egendom — bryta det ifrågavarande sambandet.
En åtminstone partiell upplösning af detta samband måste enligt
kommitterades åsikt ske icke blott med hänsyn till statens direkta beskattning,
utan lika mycket med hänsyn till den egendomliga naturen af kommunernas
skatteväsen. Härom yttrade kommitterade:
»Vid ordnandet af grunderna för den kommunala beskattningen bör
skatteförmågan ingalunda vara i lika hög grad bestämmande som i fråga
om den direkta skatten till staten. Detta förhållande har sin förklaringsgrund
i statens och kommunernas i det stora hela olika uppgifter. Visserligen
hafva äfven kommunerna, likasom staten, att tillgodose behof af
mera allmän omfattning, men den kommunala hushållningen riktar sig dock
till en väsentlig del på uppgifter, Indika mer eller mindre hufvudsakligen
hänföra sig till de inom kommunen befintliga förmögenhetsobjekt; och
denna omständighet klöfver, att vid den kommunala skattebördans fördelning
afseende fästes äfven å de olika fördelar, som genom kommunens
utgifter tillskyndas de skattskyldige. I berörda hänseende är det företrädesvis
skattskyldigheten för den inom kommunens område belägna fasta
egendom, som påkallar uppmärksamhet. Fastigheterna föranleda en mängd
kommunala utgifter och tillgodogöra sig dem äfven på ett mera varaktigt
och följaktligen fullständigare sätt än andra beskattningsföremål, hvarförutom
kommunens utgifter icke sällan genom diiraf framkallad stegring i fastighetsvärdet
bereda fastigheterna en särskild fördel. Billighet och rättvisa
fordra därför, att den fasta egendomen mer än andra beskattningsföremål
drabbas af den kommunala skattebördan.»
Mot de förslag till reformer af vår allmänna bevillning i enlighet med
den rena inkomstskattens principer, som innehållas i 1894 års kommittébetänkande,
hade såväl kammarrätten som 1895 års kommitté gjort åtIV,
h. till Tliksd, Vrot. 1902. r, Sami. 2 Afd. 2 Höft. 9
10 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
skilliga invändningar. Men dessa kafva — såsom ock chefen för finansdepartementet
i sitt uttalande till statsrådsprotokollet af den 26 februari
1897 uttryckligen framhöll — icke utgått från ett underkännande af de
nya beskattningsgrundsatserna i och för sig betraktade. Tvärtom hafva
invändningarne berott därpå, att man funnit tillämpningen af flertalet utaf
de föreslagna nya principerna oförenlig med själfva hufvudgrunderna af den
gestaltning, som gifvits åt den nuvarande bevillningen af fast egendom
samt af inkomst.
I anslutning till denna uppfattning uttalade chefen för finansdepartementet
till nämnda statsrådsprotokoll den öfvertygelsen, »att vår af en fastighetsskatt
och en inkomstskatt sammansatta och med en tyngande öfverbyggnad
af ofta mångdubbelt drygare kommunalskatter försedda samt fölen
och samma skattskyldige ofta på ett stort antal kommuner söndersplittrade
bevillning icke är mäktig att i sig upptaga skatteprinciper, som med
största lätthet och smidighet kunnat infogas i andra länders enhetliga, från
vidhäftadt bihang af kommunalskatter fria allmänna inkomstskatter.»
I samma uttalande till statsrådsprotokollet utvecklades sedan i detalj,
hurusom det nämnda sambandet mellan den allmänna bevillningen och den
kommunala beskattningen står i vägen för sådana reformkraf som högre
beskattning af den fonderade inkomsten, progressiv skatteskala och beskattning
af utdelning å aktier.
Slutligen framkastade chefen för finansdepartementet, att »det vid öfvervägande
af hvad sålunda anförts i fråga om de svårigheter för en vidare
utveckling af lagstiftningen om bevillningen, hvilka bero af dennas ovillkorliga
samband med kommunalbeskattningen och dess fördelning i en
fastighetsskatt och en partiell inkomstskatt, kunde ifrågasättas, huruvida
icke åtgärder borde vidtagas till undanröjande af dessa svårigheter genom
bevillningens förvandling till en från berörda samband fri allmän inkomstskatt»;
men ansåg han sig, »åtminstone icke för närvarande» kunna tillstyrka
detta.
Vid 1897 års riksdag påpekades af en enskild motionär behofvet af
en särskild, på förordningen om allmänna bevillningen icke hvilande kommunalskattelag;
och framhölls därvid särskild^ att man, genom att bibehålla
den äldre anordningen att grunda den kommunala beskattningen på
den till staten utgående allmänna bevillningen, äfven bibehållit ett mycket
betydande hinder emot önskvärda reformer i beskattningsväsendet. Då
kommunalskatten vore den i regeln långt större, mer tryckande och för
folket viktigare direkta skatten, vore det helt visst äfven lämpligt, att den
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 11
finge hvila på egen, efter de kommunala förhållandena afpassad grund i
stället för på en med annat syfte och med hänsyn till helt andra förhållanden
upptagen statsskatt sådan som den allmänna bevillningen. Denna
senare åter borde anordnas sa, att den komme att utgöra en alldeles fristående
skatt för sig, och sålunda kunde fastställas med hänsyn blott till
statens egna, mer allmänna kraf och utan någon som helst hänsyn till
den kommunala beskattningen.
Med anledning af denna motion aflät Riksdagen den 5 maj 1897 en
skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari påpekades, att olikheten mellan statens
och kommunens uppgifter gifver stöd åt den asikten, att de grunder, efter
Indika å ena sidan staten och å den andra kommunerna hafva att af sina
medlemmar upptaga de för sin verksamhet erforderliga afgifter, icke böra
vara alldeles enahanda, samt att ett upphäfvande af berörda samband kunde
väntas underlätta tidsenliga reformer på bevillningslagstiftningens område.
Riksdagen erinrade också därom, att de dittills gjorda försöken till en
reform af bevillningslagstiftningen nogsamt gåfve vid handen, att det i vår
skattelagstiftning rådande sambandet mellan bevillningen till staten
och den kommunala skattskyldigheten förorsakar stora svårigheter och
i många fall reser oöfverstigliga hinder i vägen för bevillningslagstiftningens
reformerande i önskvärd riktning.
Då jämväl exemplet från andra länder, där man sökt lämpa komraunalbeskattningeu
efter särskilda, af den direkta statsbeskattningen i stol re
eller mindre mån oberoende beskattningsgrunder, kommit Riksdagen att
inse behofvet och värdet af en allsidig undersökning, om ej äfven hos oss
en dylik anordning skulle befinnas lämplig och om ej därigenom skulle
kunna aflägsnas en del af de i vårt beskattningssystem nu rådande och
med skäl öfverklagade missförhållanden, anhöll Riksdagen om en utredning,
huruvida icke den kommunala beskattningen skulle kunna byggas på annan
grund än den allmänna bevillningen, samt eventuellt om framläggande af
en särskild kommunalskattelag.
Vid anmälan i statsrådet den 15 oktober 1897 af Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse anförde vederbörande departementschef, bland annat, att
den uppgift, hvars lösning sålunda blifvit af Riksdagen ifrågasatt, kunde
fattas allenast såsom eu åtgärd af hufvudsakligen formell art, så vida man
nämligen ej eftersträfvade annat än att frigöra bevillningen från den öfverbyggnad
af ofta till mångdubbelt större belopp uppgående kommunalskatter,
hvarmed den för närvarande vore försedd, och att sålunda erhålla fria
händer att med bevillningen företaga de förändringar, denna i sin egen
-
12
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
skap af statsskatt ansågs böra undergå. Helt visst blefve emellertid en
sådan uteslutande i syfte att möjliggöra en reform af bevillningen företagen
omgestaltning af kommunalbeskattningen till sin omfattning allt för
inskränkt, och äfven Riksdagen syntes hafva tänkt sig en större räckvidd
för densamma. En revision af den lagstiftning, enligt hvilken kommunerna
bereddes de för täckandet af deras utgifter erforderliga skattemedel, vore
nämligen ur synpunkten af kommunernas egen hushållning, och ej minst
ur denna, af behof påkallad. Många af de institutioner, som utgjorde
föremål för kommunernas verksamhet hade under senare tider nått en synnerligen
kraftig utveckling och därigenom för kommunerna orsakat uppkomsten
af en kostnadsbörda, om hvilken man icke ägt någon föreställning
vid den tid, då kommunallagarue stiftades. De skattetil lgångar, till livilka
kommunerna för bestridande af sina dryga utgifter vore hänvisade, utgjordes
till väsentligaste delen — på landsbygden nästan uteslutande — af
de under namn af kommunalutskylder utgående tilläggen till bevillningen.
I fråga om beskattning i allmänhet gällde, att för minskande af skattebördans
tryck det erforderliga skattebeloppet borde af de skattskyldige
utkräfvas under ett flertal former, och denna sats ägde, efter det kommunalbudgeterna
vuxit till sin nuvarande storlek, sin fulla tillämpning äfven
på kommunalbeskattningens område.
Sedan departementschefen härefter erinrat, huruledes den starka stegring
i kommunernas utgifter, som kännetecknat den nyare tiden, i ett flertal
länder framkallat en kommunal skattefråga, hvilken mångenstädes vunnit
sin lösning, fäste han uppmärksamheten därpå, att frågan gällde ej endast
att tillse, att de för bestridande af kommunernas utgifter erforderliga skattemedel
tillfördes dessa på sådant sätt, att ej de skattskyldige öfver höfvan
betungades, utan äfven att vid bestämmandet af grunderna för den kommunala
beskattningen toges tillbörlig hänsyn till den i flera afseendeu
olikartade karaktären af statens och kommunens funktioner. På sätt Riksdagen
framhållit, syntes ock genom upplösandet af sambandet mellan bevilluingen
och kommunalbeskattningen tillfälle beredas att underkasta kommunalbeskattningen
de modifikationer, som med afseende på denna beskattnings
särskilda ändamål kunde finnas erforderliga.
Samtidigt tillsattes den s. k. kommunalskattekommittéu, hvars instruktion
afsåg, »dels att genom upplösning af det bestående sambandet mellan
bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten utväg må
beredas till vidtagande af sådana förändringar i bevillningslagstiftningen,
hvilka ur statsbeskattningens synpunkt anses önskvärda, men för hvilka
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 13
den af nämnda samband beroende hänsynen till kommunernas skatteintresse
för närvarande lägger binder i vägen, dels att de för fyllandet af kommunernas
behof erforderliga skattemedel måtte kommunerna beredas i den för
de skattskyldige minst betungande och efter kommunernas egna förhållanden
i möjligaste mån afpassade ordning.»
I sitt den 18 maj 1900 afgifna betänkande intager kommunalskattekommittén
i själfva liufvudfrågan — stats- och kommuualbeskattningens
inbördes ställning — följande principiella ståndpunkt:
»Såväl i den moderna skattepolitiska litteraturen som under praktiska
förhandlingar i ämnet har i förevarande afseende, väl icke enstämmigt, men
dock under betydande tillslutning uttalats den uppfattning, att en principiell
åtskillnad förefinnes mellan de grunder, efter Indika direkt skatt till
stat och kommun bör utkräfvas, samt att denna åtskillnad äfven låter sig
praktiskt genomföras. Enligt denna uppfattning skall staten af sina medborgare
utkräfva skatt hufvudsakligen med hänsyn till deras olika skatteförmåga,
hvaremot den kommunala beskattningen i viss grad bör gifvas
formen af en intresseheskattning, enligt hvilken bidragsskyldigheten mätes
icke endast efter skatteförmågan, utan äfven efter, å ena sidan, de fördelar,
kommunen genom sina anstalter eller sin verksamhet för något visst
ändamål bereder sina medlemmar eller vissa grupper bland dem, samt, å
andra sidan, de olägenheter eller särskilda utgifter, den enskilde genom sin
verksamhet förorsakar kommunen. Riktigheten af denna åskådning, för
hvilken, såvidt angår vårt lands kommunala beskattning, redan allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet vid 1840—41 års riksdag gjorde sig till
målsman, synes kommittén svårligen kunna jäfvas, om man tillbörligt beaktar
den olika arten af statens och kommunens verksamhet och organisation
i det hela samt individens däraf betingade olika ställning till stat
och kommun.
Medan sålunda statens verksamhet och de utgifter, som af densamma
betingas, hafva till syfte främjandet af allmänt väl och måste anses komma
statens medlemmar i lika grad till godo, är kommunen redan i följd af sin
territoriella begränsning hänvisad ej blott till en mindre krets af skattdragande,
utan äfven till uppgifter af öfvervägande lokalt ekonomisk eller
administrativ natur. Äfven om nu en del af de skatter, kommunen nödgas
upptaga för behörigt fullgörande af dessa uppgifter, kan i följd af
deras beskaffenhet anses komma samtliga kommunens medlemmar i lika
grad till godo, användes dock alltid en del för syften, hvilkas främjande
14 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
i regel kan anses för somliga af kommunens medlemmar medföra större
fördelär än för andra.»
Kommittén erinrar sedan därom, att i vårt land åtskilliga försök gjorts
att utbilda den allmänna bevillningen till en ren inkomstskatt, afsedd att
så nära som möjligt lämpa skattebördan till staten efter den personliga
skatte förmågan. Hvad angår den kommunala beskattningens ordnande på
intresseprincipens grund, skulle härigenom icke heller någon främmande
grundsats införas i skattelagstiftningen. Fasthellre har den kommunala
beskattningen redan i sin upprinnelse präglats af en tydlig sträfvan att
afväga de kommunala skattebördorna efter måttet af den nytta, som ansetts
genom kommunens verksamhet beredas dess medlemmar, samt graden af
det intresse i kommunens utveckling, som hos dem antagits vara för handen.
Det har alltså »för kommittén stått klart, att en reform af den kommunala
beskattningen bör anläggas, väl icke uteslutande, men dock i afsevärd grad efter
grunder, som äro bestämmande för en intressebeskattning» samt att »den direkta
beskattningen till staten lika ©vilkorligt synes böra grundas å skatte förmågan».
Hvad statsbeskattuingen angår har kommittén på grund häraf ansett, att
den allmänna bevillningen borde omdanas till en allmän och ren inkomstskatt;
och har kommittén i sådant syfte föreslagit dels fastighetsbevillningens
utbytande mot en skatt, afsedd att träffa den genom uppskattning utrönta
verkliga inkomsten af fast egendom och jordbruksnäring, dels rätt till afdrag
för alla slags skuldräntor och förluster. Af öfriga fordringar, som
pläga ställas på eu direkt statsskatt, hvilken afser att träffa den personliga
skatteförmågan, har kommittén tillgodosett den om obligatorisk själfdeklaration
samt den, att utdelning å aktier skall inräknas i den personliga
inkomsten, hvarvid kommittén föreslagit att därjämte beskatta aktiebolags vinst
med afdrag af fyra procent å inbetaldt kapital. Däremot har kommittén i
sitt förslag hvarken upptagit den progressiva skatteprincipen, ej heller
någon form af högre beskattning af fonderad inkomst.
Sin egentliga hufvuduppgift att upplösa det bestående sambandet
mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten och
att skapa ett sjelfständigt, efter kommunernas egna förhållanden afpassadt
kommunalt skattesystem har kommittén sökt lösa genom att föreslå en särskild
»Lag angående kommunal taxering och skatteskyldighet». Denna lag är
emellertid till stor del ordagrant öfverensstämmande med den af kommittén
föreslagna »Förordning angående bevillning af inkomst». Den väsentligaste
skillnaden är, att inkomst af fast egendom vid den kommunala taxeringen
icke får beräknas lägre än till fem procent af egendomens taxeringsvärde,
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 15
hvaremot i fråga om bevillningen alltid den verkliga inkomsten skall taxeras.
För den kommunala beskattningen har kammittén alltså sett sig nödsakad att
i viss mån bibehålla objektsbeskattningens princip. Men i öfrigt är den
kommunala beskattningen enligt kommitténs förslag fotad på i hufvudsak
samma grund som den direkta statsskatten, nämligen på den personliga
skatteförmågan, sådan denna framträder i subjektets samlade nettoinkomst,
uppskattad med ledning af en obligatorisk själfdeklaration.
Om man bortser från kommitténs förslag att i stor skala utdela brännvinsmedel
till kommunerna, finner man i dess betänkande ingen annan anvisning
på nya och själfständiga kommunala skattekällor än några finansiellt tämligen
obetydliga »särskilda afgifter» jämte skatt på velocipeder etc., hvartill kommer
förslaget att påföra hvarje inom kommunen mantalsskrifven person öfver
21 år ett opersonligt fyrktal», 2 för man och 1 för kvinna.
Det torde häraf framgå, att kommunalskattekommitténs förslag icke innebär
någon egentlig lösning af den stora uppgiften att fota den kommunala
beskattningen på själfständig grund för att dymedelst möjliggöra dels eu
sund utveckling af det kommunala finansväsendet själft, dels en rationell
utbildning af statens direkta beskattning. l)enna uppfattning uttalas också
af flere af de myndigheter och korporatiner, som haft att yttra sig öfver
kommitténs betänkande.
Sålunda yttra Stockholms stadsfullmäktige:
»Kommunalskattekommittén har såsom ledande princip fastslagit, att
staten bör af sina medborgare utkräfva skatt hufvudsakligen med hänsyn
till deras olika skatteförrnåga, hvaremot åt den kommunala beskattningen i
viss grad bör gifvas formen af en intressebeskattning, enligt hvilken bidragsskyldigheten
mätes icke endast efter skatteförmågan, utan äfven efter, å ena
sidan, de fördelar, kommunen genom sina anstalter eller sin verksamhet för
något visst ändamål bereder sina medlemmar eller vissa grupper bland dem,
samt, å andra sidan, de olägenheter eller särskilda utgifter, den enskilde
genom sin verksamhet förorsakar kommunen.
Den sålunda antagna principiella åtskillnaden i de grunder, efter Indika
skatt till stat och kommun bör utkräfvas, synes emellertid endast undantagsvis
hafva vunnit beaktande vid utarbetande af de föreliggande förslagen
till »förordning angående bevillning af inkomst» och olag om kommunal
laxering och skattskyldighet», ty båda förslagen äro i hufvudsak lika».
Ofverståthällarcämbetet i Stockholm anför bland annat, att det torde
få anses ådagalagdt, att de former för den direkta beskattningen, som passa
för staten, i allmänhet icke lämpa sig för kommunen och omvändt. Där
-
16 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
för hade kommittén först och främst bort söka åvägabringa utredning i
fråga om de egendomligheter hos den kommunala beskattningen, som göra
nödvändigt att för densamma anlita andra former än för statens beskattning;
kommittén borde också hafva sökt att åtskilja och skarpt begränsa de olika
hufvudtyperna för den direkta beskattningen samt att gifva en möjligast
noggrann bild af det för hvarje sådan typ karakteristiska, så att man undgår
faran att konstruera skatter, som äro något af det ena och något af
det andra slaget.
»En sådan utredning har kommittén likväl ej åstadkommit och icke
ens i sina förslag fullföljt de åsikter, som i motiven framhållas såsom riktiga
och ändamålsenliga, hvaraf följden blifvit — såsom af stadsfullmäktige jämväl
framhållits — att, ehuru kommittén fastslagit en pricipiell åtskillnad i
de grunder, efter hvilka skatt till stat och kommun bör utkräfvas, denna
åtskillnad endast undantagsvis vunnit beaktande vid utarbetande af de föreliggande
förslagen till »förordning angående bevillning af inkomst» och
»lag om kommunal taxering och skattskyldighet», hvilka båda förslag —
såsom kommittéledamoten kammarrättsrådet Östberg i sin reservation påvisat
— upptaga i det stora hela samma föreskrifter, något, som vore »olämpligt
och äfven inveckladt samt fördenskull vid tillämpningen lätt vilseledande».
Däraf också den vacklande hållning, kommittén intagit jämväl i åtskilliga
andra viktiga frågor, såsom då kommittén, hvars uppgift varit att frigöra
den allmänna bevillningen från sambandet med de kommunala skatterna
och dymedelst undanröja hindren för partiella reformer af statens inkomstskatt,
själfmant erkänner, att ett annat angifvet förfaringssätt i fråga om
skattefria afdrag än det af kommittén föreslagna skulle ur skatteteoretisk
synpunkt ägt företräde, men likväl — af hänsyn till den kommunala beskattningen
— ansett sig böra afslå på de fordringar, som ur bevillningstaxeringens
synpunkt kunna uppställas på ett rationellt förslag i förevarande
ämne. Kommittén har ej i någon afsevärd grad afhjälpt en af de mest
öfverklagade olägenheterna hos det nuvarande kommunalskattesystemet, eller
den ojämnhet, hvarmed det trycker inom olika kommuner. Ej heller har
kommittén sökt i afsevärd mån tillämpa principen att lämna kommunerna
den själfbeskattningsrätt, som må kunna vara förenlig med hänsynen till
statens finansinella intresse och en rättvis skattefördelnings betryggande,
utan fastmera sökt uppehålla den hos oss redan allt för långt drifna uniforma
regleringen af kommunens skatteväsen, i afseende hvarå åberopas hvad
stadsfullmäktige anfört ej mindre beträffande de stora betänkligheter, som
möta vid hufvudstadens inordnande under en för hela landet gemensam
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 17
kommunalskattelag af föreliggande typ, än äfven i fråga om önskvärdheten
af det kommunala skatteväsendets i Stockholm ordnande geuom särskilda,
efter härstädes förefintliga, för hufvudstaden egendomliga betingelser lämpade
bestämmelser.
Med stöd af hvad öfverståthållareämbetet sålunda andragit anser sig
ämbetet icke kunna i underdånighet tillstyrka godkännande af kommunalskattekommitténs
förslag till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet,
såsom ej innefattande någon lösning af frågan om den genomgripande
skatteform, hvars genomförande förslaget skulle förbereda.»
Det här åberopade uttalandet af stadsfullmäktige rörande särskild kommunalskattelag
för Stockholm var i hufvudsak af följande innehåll:
Den verkställda granskningen af kommunalskattekommitténs förslag
och deras tillämpande speciellt å hufvudstaden har visat, »att förhållandena
härstädes i mångt och mycket skilja sig från dem å andra orter, framför
allt å landsbygden, samt att det icke utan allvarsamma olägenheter och
rubbningar låter sig göra att inordna hufvudstaden under eu för hela landet
gemensam kommunal skattelag af den typ, som nu föreligger. De
ekonomiska förhållandena äro alltför olika i stora och små städer samt å
landsbygden, för att samma kommunala taxerings- och skattelag skall kunna
lämpa sig för alla. Genom att oafsedt denna grundolikhet framtvinga och
fasthålla en gemensam skattelag afstängas de särskilda kommunerna från
möjligheten att reformera och utveckla sitt skatteväsen i enlighet med de
anvisningar, som finnas gifna i de lokala förhållandena. Särskildt för hufvudstaden
torde detta missförhållande blifva till men. Omständigheterna
hafva redan förut ansetts påkalla särskild lagstiftning beträffande snart sagdt
alla grenar af hufvudstadens förvaltning och det lärer redan däraf framgå,
att eu skattelagstiftning, som icke tillbörligt beaktar de här för handen
varande särskilda förhållandena, icke kan anses motsvara de önskemål, som
i sådant hänseende böra uppställas.
Om däremot det kommunala skatteväsendet i hufvudstaden blir regleradt
genom särskilda bestämmelser, lämpade efter de härstädes rådande
särskilda betingelserna, öppnas möjlighet för tidsenliga reformer och en
ändamålsenlig utveckling af stadens kommunala skattesystem.»
Konungens befallningshafvande i Jönköpings län yttrar:
»Kommitterades hufvuduppgift har varit att söka upplösa sambandet
mellan allmänna bevillningen och kommunalbeskattningen. För detta ändamål
hafva de två första förslagen tillkommit, nämligen förordning angående
bevillning af inkomst och lag angående kommunal taxering och skattBih.
till lliksd. Vrot. 1003. r, Sand. 2 Afd. 2 Höft. ö
18 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
skyldighet. Dessa båda förordningar äro i hufvudsak lika lydande, för det
mesta ordagrant, och skilja sig egentligen endast från hvarandra i tre
punkter, nämligen: med afseende därå att fastighetstaxeringen bibehållits i
kommunalskattelagen, men uteslutits i bevillningsförordningen; att skattskyldigheten
till staten utgöres för all inkomst i mantalskrifningsorten, men
till kommunen för fast egendom samt för näring eller annan förvärfsverksamhet
inom den kommun, där egendomen är belägen eller förvärfvet hufvudsakligen
äger rum och endast för inkomst af kapital samt af tjänst eller
pension i mantalsskrifningsorten; samt att inkomst af aktier eller banklotter
starkare beskattats för kommunen än för staten. Genom att sålunda skilja
skattskyldighet till stat och kommun i tvenne författningar, ungefär lika
lydande, har, såvidt länsstyrelsen kunnat finna, sambandet mellan bevillning
och kommunalskatt endast formellt blifvit upplöst, men i materiellt
hänseende är nog sammanhanget lika fast som någonsin. Det kan då icke
sägas, att kommitterade lyckats lösa sin hufvuduppgift. Kommitterades
förslag om två författningars utfärdande om egentligen samma sak kommer
dessutom att medföra ett odrägligt mångskrifveri, i det dubbla taxeringslängder
måste upprättas, en för taxeringen till staten och en för taxeringen
till kommunen, och dessutom, såsom hittills, särskilda fastighetstaxeringslängder
och särskilda kommunala fyrktalslängder.»
Konungens befallningshafvande i Västerbottens län yttrar:
»Angående åter kommitterades förslag i hvad det afser att bygga den
direkta beskattningen till kommunerna på annan grund än den, som skulle
gälla för beskattningen till staten, synas de anmärkningar och erinringar,
som innefattas i vissa kommitterades afgifna reservationer, vara särdeles
befogade. Särskildt torde i detta afseende böra beaktas, hvad i herr Östbergs
reservation framhållits, eller hurusom den af kommitterade i fråga
om den kommunala beskattningen häfdade intresseprincipen icke annat än
i vissa undantagsfall kommit till tillämpning vid affattandet af förslaget
till kommunalskattelag, hvilket i allmänhet innehåller samma bestämmelser
som det framlagda förslaget till bevillningsförordning, att det af kommitterade
förordade sättet för beskattning af fast egendom, oafsedt svårigheterna
vid dess tillämpning, jämväl, såsom med tydliga exempel ådagalagts,
kommer att medföra en högst ojämn och äfven obillig fördelning af skattebördan,
hvilken därigenom i själfva verket kommer att tyngst drabba de i ekonomiskt
hänseende mindre lyckligt lottade fastighetsägarne, att till följd häraf,
och då beskattning för inkomst äfven till kommun bör i främsta rummet
ske efter skatteförmågan, en allmän inkomstskatt till kommunen bör införas
10
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
efter enahanda grunder, sona gälla för beskattningen till staten, samt att
därutöfver lämpligen lärer kunna anordnas en särskild fastighetsskatt att
utgå med viss procent af fastighetens taxeringsvärde.»
Konungens befallningshafvande i Värmlands län yttrar:
»Den af Riksdagen ifrågasatta principiella förändring af den kommunala
skattegrunden hafva kommitterade sökt åstadkomma på det sätt, att i
kommunallagarna allt fortfarande bibehållits formen och beräkningsgrunden
för kommunalskattens uttagande, medan i en särskild lag upptagits bestämmelserna
»om kommunal taxering och skattskyldighet».
Med framläggande af denna lag torde dock icke kommitterade kunna
anses hafva löst sin hufvuduppgift att i den af Riksdagen åsyftade mening
lösgöra den kommunala skattskyldigheten från sambandet med den allmänna
bevillningen.
Nämnda skyldighet har nämligen af kommitterade satts i visst förhållande
till taxeringsvärdet och inkomstens uppskattade belopp, ehuruväl
med den utveckling, att fyrktalet i regel gjoi''ts till förmedlande faktor vid
skattens uträknande. Och vid detta förhållande äro ju ej undanröjda de
hinder, som från kommunalbeskattningens samband med allmänna bevillningen
ansetts föreligga vid de i föregående kommittéförslag gjorda försök
till reformer i syfte att uppnå större effektivitet i bevillningen, såsom en
skärpt beskattning af kapitalet m. fl. under senare tider uttalade önskemål.
Då de kommunala bidragen allt fortfarande ställts i proportion till
statsbeskattningen och efter grunder, som i sak torde sammanfalla med nu
bestående, synes med förslaget icke kunna uppnås det syftemålet, att den
kommunala skattebördan, som förmenats hafva sin orsak i det ofta anmärkta
sambandet med bevillningen, blefve på något sätt utjämnad eller
lindrad.»
Konungens befallningshafvande i Gottlands län yttrar:
»Såsom allmänt omdöme om förslagen torde därför kunna sägas, att
kommittén väl löst den förra af de förelagda uppgifterna, eller särskiljandet
af bevillningen till staten från den kommunala beskattningen, men på ett
sätt, soro näppeligen kan anses tillfredsställande, hvaremot den senare uppgiften,
eller beredande af erforderliga skattemedel åt kommunerna i den
för de skattskyldige minst betungande och efter kommunernas förhållanden
lämpligast afpassade form, förblifvit så godt som olöst.»
Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län yttrar:
»Kommittén liar väl föreburit, att beskattningen till kommunen borde
gifvas formen af eu intressebeskattning, men förslaget har dock i själfva
20 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande JS:o 2.
verket icke rönt något egentligt inflytande af det vidlyftiga ordandet
härom. Visserligen har kommittén föregifvit, att den egendomligt anlagda
skatten på fast egendom skulle vara grundad på intresseteorien, men, såsom
förut nogsamt visats, är denna skatt ingalunda något uttryck af denna
teori, utan utgör endast ett godtyckligt tillgripet medel för att afhjälpa
det af kommittén hyllade systemets oförmåga att uppbringa de för fyllande
af kommunens behof nödiga intäkterna. Den fullständiga brist på
konsekvens, som i följd häraf är kännetecknande för kommitténs förslag
rörande den kommunala beskattningen, omöjliggör också hvarje utredning
om fastighetsskattens ställning till den skatt, som skulle utgå för de öfriga
beskattningsföremålen. Under det kommitténs förslag sålunda i ingen måtto
hvilar på någon själfständig grundval för de kommunala utlagorna, söker
man likaledes förgäfves däri några efter kommunens egna behof och förhållanden
afpassade nya former för utlagornas uttagande, såvida icke kommitténs
förslag om kommunala licenser för musikantens och akrobatens
yrken jämte annat sådant får betraktas innefatta dylika, för de flesta kommuner
dock tämligen värdelösa former.»
I sitt den 30 december 1902 afgifna utlåtande öfver kommunalskattekommitténs
förslag yttrar kammarrätten inledningsvis bland annat, att ett
»förhållande, som vid en granskning af förslagens hufvudgrunder faller i
ögonen och som enligt kammarrättens åsikt icke varit till gagn för kommitténs
arbete, är, att kommittén, som dock haft till uppgift att söka
genomföra icke endast ett formellt, utan äfven ett reellt särskiljande af statens
och kommunernas skatteväsen, med öfvergifvande af den antagna utgångspunkten,
i flera betydelsefulla afseenden låtit förslaget till bevillningslagstiftning
affattas med hänsyn till den kommunala beskattningens kraf
på motsvarande områden, ett förfaringssätt, som kommit berörda förslag att
i flera delar brista i följdriktighet.»
I fråga särskildt om kommitténs förslag till kommunalskattelag anför
kammarrätten bland annat följande:
»Om kommitténs uppdrag beträffande den kommunala beskattningen
afsett allenast en åtgärd af hufvudsakligen formell art, nämligen att frigöra
allmänna bevillningen från den tyngande öfverbyggnaden af kommunalskatter
och således bereda möjlighet att med bevillningen företaga de
förändringar, denna i sin egenskap af statsskatt ansåges böra undergå, hade
det gjort till fyllest, om kommittén i likhet med skatteregleringskommittén
inskränkt sig till att föreslå, att den kommunala beskattningen, i stället
för att grundas direkt på bevillningen — fyrk och bevillningskrona —
Sammansatta Sevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 21
ställts i relation till de dock närmast för statsbeskattningens syften gjorda
uppskattningarne af inkomst och fastighetsvärden. Så var emellertid icke
förhållandet, utan kommittéuppdraget afsåg på samma gång åvägabringandet
af en verklig, för kommunernas egen skull genomförd omdaning af
den kommunala beskattningen.»
»Vid en granskning af kommitténs förslag till lag angående kommunal
taxering och skattskyldighet faller genast i ögonen, att kommittén äfven
för den kommunala beskattningen ifrågasatt endast eu skatteform, nämligen
den allmänna och rena inkomstskattens, modifierad med hänsyn till den
interkommunala beskattningen och, hvad fast egendom angår, iklädd formen
af en kombinerad fastighets- och inkomstskatt. Sistberörda anordning,
hvilken bildar kärnpunkten i förslaget, utgår från den uppfattning, att ägare
af fastighet bör i förhållande till kommunen gå i god för en viss afkastning,
hvilken kommunen äger att under alla förhållanden beskatta.»
»Om nu redan den omständighet, att kommittén sålunda sett sig föranlåten
att i det hela uppgifva försöket att för den kommunala beskattningen
vinna ett flertal skatteformer, hvilket dock anvisats kommittén såsom
en af utgångspunkterna för dess arbeten, måste vara ägnad att alstra
tvekan, huruvida det föreliggande hufvudförslaget kan anses innefatta en
tillfredsställande lösning af den uppgift, som på förevarande område varit
kommittén förelagd, ökas denna tveksamhet vid ett närmare skärskådande
af förslagets hufvudprinciper. Äfven om det nämligen skulle kunna anses
antagligt, att en tillämpning af dessa principer skulle visa sig ägnad att
förebygga hvarje mera nämnvärd förskjutning af det hittillsvarande skattetrycket
i allmänhet, synes''å andra sidan oförnekligt, att förslaget, långt
ifrån att skipa rättvisa fastighetsägarne sinsemellan, skulle komma att snarare
skärpa än mildra den nu med rätta öfverklagade ojämnheten i skattetrycket
emellan dem inbördes. Såsom ej mindre en reservant inom kommittén
än äfven åtskilliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande erinrat,
skulle nämligen den ifrågaställda anordningen få till följd, att den skattegaranti,
som ansetts önsklig, i själfva verket komme att tynga de ekonomiskt
sämre ställda fastighetsägarne. Ägare af fastighet, hvilkens behållna
inkomst öfverstiger fem procent af fastighetens värde, utgör nämligen skatt
allenast för sin verkliga inkomst, ja, i följd af den medgifna rätten till
lindring icke ens alltid för hela detta belopp, ehuruväl skatten framträder
delad i en fastighets- och en inkomstskatt, hvaremot den, hvars fastighets
-
22
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
inkomst icke uppgår till fem procent af taxeringsvärdet, har att skatta
icke blott för sin verkliga inkomst, utan äfven därutöfver för fastigheten.
Den af kommittén förordade principen af en intressebeskattning sträcker
således sina verkningar icke längre än till en viss gräns, men verkar å
andra sidan innanför denna gräns med fullständigt åsidosättande af skatteförmagan,
hvilken dock äfven den skulle enligt den antagna reformplanen
ses till godo vid den kommunala beskattningen.
Såväl inom kommittén som hos Eders Kung], Maj:ts befallningshafvande
har också kommittemajoritetens ifrågavarande förslag rönt mycken
gensaga, och flere Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ha bestämdt
uttalat sig mot att förslaget lägges till grund för en blifvande lagstiftning
i ämnet.»
Efter att hafva redogjort för de olika hufvudmeningar, som i fråga
om den kommunala fastighetsbeskattningen gjort sig gällande såväl inom
kommittén som bland Konungens befallningshafvande, ansluter sig kammarrätten
i princip till den uppfattning, »att, om man vill göra allvar af
talet om en intressebeskattning för kommunens räkning och tillika i tillbörlig
grad se skatteförmågan till godo, det synes oundgängligt att införa
en verkligt fristående fastighetsskatt, uttagen efter en viss lägre skattefri,
och jämsides med, men oberoende af denna, en skatt på den behållna inkomsten
af fast egendom likasom på all annan behållen inkomst».
Denna mening, som utförligt utvecklats i den af kommittéledamoten
Johan Östberg afgifna reservationen, hade biträdts af Konungens befallningshafvande
i Västernorrlands, Västerbottens, Norrbottens, Västmanlands,
Blekinge och Värmlands län, hvarjämte Konungens befallningshafvande i
Hallands län uttalat sig i liknande riktning. Kammarrätten föreställer sig
»att ett på grundvalen af denna mening byggdt förslag jämväl i afseende å
lättillämplighet samt de erforderliga bestämmelsernas enkelhet och reda
skulle vara att föredraga framför kommitténs förslag, hvilket i dessa afseenden
framter åtskilliga brister förnämligast på grund af den sammankoppling,
som där ägt rum af kommunal fastighets- och inkomstskatt».
Kommittén hade till stöd för sitt förslag framhållit vikten af att den
oundvikliga förskjutningen af det rådande skattetrycket inom kommunen
göres så lindrig som möjligt. Kammarrätten erkänner betydelsen af denna
synpunkt, men framhåller, att utvägar torde kunna finnas, att äfven vid
systemet med en fristående fastighetsskatt och en allmän inkomstskatt
förekomma allt för stora förskjutningar af skattebördan, och att det således
icke vore nödvändigt att tillspillogifva de fördelar, som det nämnda syste
-
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 23
met tydligtvis ur andra synpunkter erbjuder. En sådan utväg vore att
låta fastighetsskatten utgöra ett visst procenttal af det för kommunen erforderliga
skattebeloppet, därvid för procenttalet borde bestämmas en viss
latitud för att därmedelst möjliggöra en af förhållandena inom hvarje särskild
kommun påkallad höjning eller sänkning af bidragsprocenten för
fastigheterna.
»Då emellertid utsikterna för möjligheten att genomföra dylika anordningar
icke låta sig säkert bedömas annat än i samband med en saklig
utredning, men en sådan för närvarande icke föreligger, anser sig kammarrätten
förhindrad att göra något bestämdt uttalande till förmån för den
ena eller andra anordningen. Saknaden af en mera ingående utredning
gör ock, att kammarrätten, som icke kan tillstyrka, att kommittéförslaget
i nu afsedda delar lägges till grund för en blifvande lagstiftning i ämnet,
å andra sidan icke heller tilltror sig att göra ett bindande uttalande till
förmån för det af kommittéledamoten Östberg förordade systemet, hvilket
kammarrätten eljest skulle af ofvan anförda skäl varit benägen att skänka
företrädet».
Sedan kommunalskattekomrnittén afgaf sitt betänkande, har frågans
sakliga läge så till vida ändrats, att en särskild inkomstskatt till staten
blifvit införd genom förordning af den 21 juni 1902. Härmed hafva
några af de fordringar, som sedan en längre tid tillbaka ställts på statens
direkta beskattning, blifvit tillgodosedda, i det särskildt principerna om
obligatorisk själ/deklaration och progressiv skatteskala vunnit tillämpning.
Den nya inkomstskatten har emellertid icke ersatt, utan trädt vid
sidan af den gamla bevillningen till staten, hvilken på grund af dess sammanhang
med den kommunala beskattningen ansetts icke kunna afskaffas,
förrän kommunalskattefrågan erhållit en lösning. Vi hafva på grund häraf
i närvarande stund två inkomstskatter till staten med delvis olika grundsatser
för taxeringen och därjämte såsom tillägg till den ena af dem en
kommunal inkomstskatt. Att ett sådant system icke tillfredsställer de fordringar
på reda och öfverskådlighet, som få en så särskildt stor vikt, då
man begär själfdeklaration af allmänheten, är uppenbart; och systemet
torde också från alla håll betraktas såsom endast provisoriskt.
24 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
Men äfven från real skattepolitisk synpunkt måste den nuvarande
ordningen betecknas såsom mindre tillfredsställande. Det torde nämligen
knappast vara lämpligt att af en enda skattekälla utkräfva en så stor skattebörda
som den allmänna bevillningen plus den nya progressiva inkomstskatten
plus de många olika kommunala och kyrkliga tilläggen; isynnerhet
då man förutsätter de skattdragandes personliga medverkan vid deras taxering
för denna beskattning. Därest skattebeloppen bli mycket betungande,
måste man nämligen befara, att frestelsen till falsk deklaration på många
håll blir alltför stark. Erfarenheten från Preussen visar, att man i det
stora hela kan vänta en tillfredsställande själfdeklaration för en statsskatt,
som rör sig mellan 1 och 4 procent, äfvensom om till denna skatt fogas
en kommunalskatt af liknande storlek; men det vill synas, som om försiktigheten
bjöde att icke ställa fordringarne mycket högre.
Frågan, om icke den kommunala budgeten till någon del skulle kunna
byggas på annan grund än inkomstskatten, denna fråga, som så länge stått
på dagordningen i vårt land, har alltså genom förordningen af den 21 juni
1902 kommit i ett nytt läge, där angelägenheten af dess lösning utan
tvifvel framträder ännu mer än förut.
Emellertid har det för utskottet stått klart, att en mycket stor del af
kommunens utgifter äro af samma allmänna natur som statens och följaktligen
böra bäras af alla kommunens medlemmar i direkt proportion till
deras skatteförmåga. Det följer häraf, att en väsentlig del af den kommunala
budgeten alltid måste komma att hvila på samma grunder som statens
direkta skatter, och att således någon fullständig upplösning af sambandet
mellan stats- och kommunalbeskattning icke bör ifrågasättas.
A andra sidan har det såväl i den skattepolitiska litteraturen som af
åtskilliga af dem, som haft att yttra sig i föreliggande fråga, framhållits,
att kommunens verksamhet till en del är af den specifikt ekonomiska karaktär,
att kostnaderna för densamma rätteligen borde uppbringas genom
bidrag af vederlags natur eller skatter på intresseprincipens grund. Det
synes alltså, som om hela den föreliggande frågan skulle kunna reduceras
till den uppgiften att utfinna lämpliga former för sådana bidrag och intresseskatter,
hvarigenom dels den kommunala beskattningen skulle kunna ordnas
på ett efter kommunernas speciella uppgifter i möjligaste mån afpassadt
sätt, dels äfven en alltför hög belastning af inkomstskatten skulle
kunna undvikas.
25
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
I betraktande af den stora betydelsen af denna uppgift har utskottet
sökt skaffa sig en föreställning om på hvad sätt och i hvilken omfattning
bidrag och intresseskatter kommit till användning i det kommunala finansväsendet
i Preussen. Att utskottet just valt detta land beror ingalunda
på någon särskild lust att efterbilda dess lagstiftning, utan därpå, att då
vi närmast hämtat mönstret till vår statsinkomstskatt från Preussen, det
uppenbarligen för oss borde vara af vikt att se till, hvilka konsekvenser
för den kommunala beskattningen man i detta land ansett sig böra draga
af genomförandet af en modern inkomstskatt till staten. Utskottet har i
sådant hänseende inhämtat följande upplysningar:
Den preussiska kommunalskattelagen af den 14 juli 1893 måste för
att rätt förstås ses som ett led i den stora, organiskt sammanhängande
reform af landets hela skatteväsen, som genomfördes under 1890-talets
första hälft.
Den preussiska statens direkta skatter hade tidigare, liksom fallet varit
i de flesta andra länder, utgjorts af objektskatter, sådana som grund-,
byggnads- och näringsskatter. Man hade sökt komplettera dessa med vissa
inkomstskatter i afsikt att på den vägen komma fram till ett fullständigt
system af direkta skatter och därmed till en jämn och rättvis belastning
af de skilda samhällsklasserna. Men det hade visat sig, att målet icke på
den vägen kunde uppnås.
Objektskatter kunua aldrig uppfylla den fordran man numera ställer
på en direkt skatt till staten, nämligen att den skall träffa alla medborgare
i proportion till deras förmåga att bära skatten. Ty en objektskatt utgår,
som redan namnet antyder, af ett objekt och kan därför icke ta någon
hänsyn till subjektets, ägarens, personliga ekonomiska ställning. En objektskatt
på fastigheter rättar sig sålunda efter fastighetens afkastning eller
andra omständigheter, som häfta vid fastigheten såsom sådan; men gör
ingen skillnad mellan en skuldsatt eller en skuldfri ägare. Icke heller
vinner man någonsin vid ett system af objektskatter en öfverblick af den
enskildes samlade skatteförmåga, hvilket bland annat medför, att man icke
kan tillämpa den progressiva beskattningsprincipen. Slutligen måste ett
system af objektskatter nödvändigtvis trycka mycket olika i landsändar
med olika hufvudnäringar, olika på land och stad i o. s. v.
Utgående från dylika synpunkter beslöt nu den preussiska regeringen
att införa en ren inkomstskatt. Principerna för denna skatt, som fastställdes
genom lag af den 24 juni 1891, torde vara ganska allmänt kända, då
de sedermera lagts till grund för försöken att reformera den direkta beskattBih.
till Bi/csd. Prof. 1903. 5 Sami. 2 Afd. 2 Höft. 4
26 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
ningen i vårt land. Det torde därför vara nog att erinra därom, att den
preussiska inkomstskatten söker träffa hvarje skattskyldigs samlade nettoinkomst,
att storleken af denna inkomst utrönes genom obligatorisk själfdeklaration,
och att skatten uttages enligt en progressiv skala.
Inkomstskattelagens § 82 bestämde, att om skattens afkastning första
året (1892/93) öfverstege 80 miljoner mark, och för hvarje följande år
eu 4 yQ högre summa, skulle öfverskottet användas till att utmönstra
vissa objektskatter ur statens skattesystem. Vid taxeringen för skatteåret
1892/93 visade sig, att inkomstskatten skulle uppgå till 125 miljoner
mark. Detta oväntadt gynnsamma resultat, som förnämligast berodde på
en stegring af den taxerade inkomsten af närmare en och eu half miljard
mark, gjorde det nu möjligt för statsmakterna att på allvar gripa sig an
med skattereformen i dess helhet.
Grundtanken i denna reform var, att de gamla objektskatterna, såsom
olämpliga för statens ändamål, skulle upphöra att utgå såsom statsskatter.
I stället skulle de öfverlämnas till kommunerna.
De skatter, som staten sålunda afstod från, voro: grundskatten, byggnadsskatten,
näringsskatten och bergverksafgiften. Af dessa var den sistnämnda
af mindre betydelse och afskaffades vid reformen helt och hållet.
Preussen hade i likhet med de flesta andra länder ägt ett flertal olika
grundskatter, som blifvit föråldrade och som tryckte mycket ojämnt. Dessa
afskaffades och ersattes år 1861 med en allmän grundskatt, för hvilket
ändamål eu ny och synnerligen detaljerad uppskattning af jorden utfördes.
Den nya skatten var en repartitionsskatt, bestämd att ge en årlig afkastning
af 30 miljoner mark; fördelningen af skatten skedde med hänsyn
till den beräknade nettoafkastningen af hvarje särskild! jordstycke. Men
äfven denna grundskatt hade på 1890-talet hunnit blifva föråldrad, hvari
regeringen också såg ett skäl att afskrifva den från statsbudgeten.
I nära sammanhang med grundskatten stod byggnadsskatten, som
utgick med 4 procent af afkastningen eller årliga hyresvärdet för boningshus
och 2 procent för hus, som användes för näringsdrift. Kär en tomt
bebyggdes, upphörde grundskatten att utgå och ersattes med byggnadsskatten.
Ny uppskattning af byggnadernas afkastning skulle ske hvart
15:de år; men nya byggnader och förändringar af gamla skulle omedelbart
införas i skatteregistret.
Den preussiska näringsbeskattningen undergick en grundlig ombildning
genom lag af den 24 juni 1891. I äldre tider nöjde man sig i
allmänhet med att som måttstock för näringsskatterna använda yttre kän
-
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 27
netecken, såsom näringens art, ortens invånarantal, affärslokalernas storlek
eller hyresvärde, personalens antal, mängden af förbrukade materialer el. d.
Den nya preussiska lagen gör af kastningen till den förnämsta måttstocken;
dock tas också hänsyn till det i företaget nedlagda kapitalet. Afkastningen
är nämligen icke ensam för sig ett tillförlitligt kännemärke på ett
företags omfattning och betydelse som skatteobjekt. En stor affär kan
tillfälligtvis under dåliga konjunkturer något år ge en ringa eller alldeles
ingen utdelning; ja den kan afsiktligt bringa ned sin afkastning till nästan
ingenting, om det gäller att undertrycka konkurrenter genom låga pris.
För en objektskatt, som vill träffa en sådan näring, är det lämpligt att
begagna anläggnings- och driftkapitalet som subsidiär måttstock.
Den preussiska näringsskattelagen upptar fyra olika skatteklasser. De
skattskyldiga, som ha en afkastning af 50,000 mark eller mer eller ett
kapital af 1,000,000 mark eller mer, tillhöra första klassen. De, som
utan att tillhöra första klassen ha en afkastning af 20,000 mark eller
mer eller ett kapital af 150,000 mark eller mer, tillhöra andra klassen.
De, som utan att nå upp till andra klassen ha en afkastning af 4,000
mark eller mer eller ett kapital af 30,000 mark eller mer, tillhöra tredje
klassen. De, som utan att nå upp till tredje klassen ha en afkastning af
1,500 mark eller mer eller ett kapital af 3,000 mark eller mer, föras till
fjärde klassen. Mindre näringsidkare äro fria. I första klassen utgår
skatten med 1 procent af den årliga af kastningen, dock så att den aldrig
är mindre än 300 mark. För andra, tredje och fjärde klasserna gäller, att
alla näringsidkare inom en klass och ett taxeringsdistrikt bilda ett »skattesällskap»,
som svarar för en total skattesumma lika med produkten af antalet
medlemmar och medelskattesatsen för hvarje klass. Dessa medelsatser
äro i andra klassen 300 mark, i tredje klassen 80 mark, i fjärde klassen
16 mark. Medlemmarne af hvarje sådant »skattesällskap» välja ombud,
som under ordförandeskap af en regeringskommissarie fördela sällskapets
totala skattesumma på medlemmarne, hvarvid hänsyn endast får tagas till
de respektive företagens afkastning. För hvarje klass äro bestämda gränser
för denna fördelning gifna. I andra klassen är den lägsta skatten 156
mark, den högsta 480 mark; i tredje klassen äro motsvarande siffror 32
och 192 mark och i fjärde klassen 4 och 36 mark.
Näringsskatten träffar i allmänhet alla näringar med undantag af jordbruket
och dess binäringar. Med afkastning förstås affärens nettobehållning,
alltså med afdrag för affärsomkostnader, underhåll o. s. v.; men utan
afdrag för skuldräntor.
28
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
Enligt den preussiska regeringens reformplan skulle de nu nämnda
objektskatterna öfverföras till kommunerna, hvarjämte bergverksafgiften
borde alldeles upphöra. Detta skulle med hänsyn till erfarenheten från
skatteåret 1892/93 betyda en årlig förlust för statskassan af c:a 102 miljoner
mark; nämligen
Grundskatt......................... 40 miljoner mark
Byggnadsskatt-................................. 35 » »
Näringsskatt.......................... 20 » »
Bergverksafgift ................... 7 » »
Summa 102 miljoner mark.
För att täcka denna förlust hade man först och främst merinkomsten
af inkomstskatten, som regeringen anslog till 40 miljoner mark. Vidare
föreslog regeringen, att den s. k. lex Huene, som berättigat »kretsande»,
ett slags kommunala bildningar af högre ordning, till viss andel af statens
inkomst af tull på spannmål och boskap, skulle afskaffas. Detta skulle
för staten medföra en besparing, som anslogs till 24 miljoner mark.
Härtill kommo några mindre besparingar, så att det deficit, som återstod
att täcka, reducerades till 35 miljoner mark. Denna summa föreslog regeringen,
att man skulle täcka med en förmögenhetsskatt.
En förmögenhetsskatt är ett nödvändigt komplement till en ren inkomstskatt.
Den inkomst, som härflyter af förmögenhet, den s. k. fonderade
inkomsten, har alltid och med rätta ansetts som mera skattekraftig
än en lika stor inkomst af arbete. Man kan beskatta sådan inkomst högre
genom att för den fastställa en högre skattesats än för annan inkomst;
men man når samma mål säkrare och bättre genom att till inkomstskatten
foga en särskild förmögenhetsskatt. Därigenom vinner man också,
att förmögenhet, som af en eller annan orsak ej ger inkomst, men ändå
representerar en skatte förmåga, blir belastad i förhållande till denna förmåga.
Bland förmögenheter af detta slag må särskildt nämnas obebyggda
tomter, som hållas på spekulation, eller aktier i bolag, som reservera
sin vinst. Äfven kan framhållas, att en person med stor förmögenhet
icke är alldeles utan skatteförmåga, äfven om han till följd af dåliga konjunkturer
något år blir utan inkomst i sträng skatteteknisk mening.
Till dessa allmänna skäl trädde i förevarande fall den omständigheten,
att den fasta förmögenheten genom upphäfvandet af objektskatterna till
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 29
staten kommit i åtnjutande af stora lättnader, för hvilka åtminstone någon
kompensation borde fordras i form af förmögenhetsskatt.
På dessa förutsättningar hvilar den förmögenhetsskatt, som fastställdes
genom lag af den 14 juli 1893 (»Ergänzungsteuergesetz») och som
utgår med en half pro mille af den samlade nettoförmögenheten.
Ett hufvudändamål för den preussiske finansministerns hela reformplan
var att på ett tillfredsställande sätt ordna statens och kommunens
förhållande till hvarandra på det finansiella gebitet. Före reformen hade
staten på grund af den nyss nämnda »Lex Huene» i stor utsträckning
lämnat direkta understöd till kretsarne. Till förklaring af denna anordning
må nämnas följande. En del af de indirekta skatter, särskildt lifsmedelstullar,
som upptas af det tyska riket, fördelas på grund af den s. k.
clausula Frankenstein (1879) mellan de särskilda staterna i förhållande till
folkmängden. På grund af »lex Huene» (af den 27 juli 1885) fördelades
vidare Preussens andel af det tyska rikets spannmåls- och boskapstullar,
för så vidt denna andel öfversteg 15 miljoner mark mellan kretsarne.
Denna statssubvention måste på grund af sin natur bli mycket växlande.
Den var äfven i andra afseenden olämplig: kretsarne hade olika
uppgifter och olika finansiella behof; statsbidragen kunde därför icke alltid
motsvara det verkliga behofvet, och det visade sig också, att de icke alltid
användes med tillräcklig ekonomisk omtänksamhet. Så snart man saknar
den kontroll, som ligger i att den beviljande också själf skall uppbringa
medlen och således får underkasta sig ett offer, förledes man lätt till företag,
hvilkas värde icke står i någon riktig proportion till den kostnad de
förorsaka.
I allmänhet kan ett anvisande af statsmedel till kommunerna vara
berättigadt och verka välgörande, endast om medlen ställas till kommunernas
förfogande för fyllandet af bestämda uppgifter af nationell betydelse.
Såsom grundval för kommunernas skattesystem och själfförvaltning
duger icke ett dotationssystem, sådant som det hittills på grund af »lex
Huene» använda. Ett sådant system är öfver hufvud oförenligt med kommunal
själfstyrelse.
I stället bör man söka skapa själfständiga kommunala slcattekällor,
som kommunerna kunna förfoga öfver efter egna behof och på eget ansvar.
Därvid kan naturligtvis icke undvikas, att dessa skattekällor bli mer gifvande
i don ena kommunen än i den andra. Men, säger regeringen, för
det första kan en sådan ojämnhet icke heller undgås vid anvisning af be
-
30 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
stämda penningbidrag till kommunerna och har icke hittills undgåtts. För
det andra är det omöjligt att genom skattefördelning åstadkomma en utjämning
mellan rikare och fattigare kommuner. Staten fyller sin uppgift
med hänsyn till en rättvis skattefördelning, när han fördelar sina egna
skatter efter skatteförmågan och ställer till kommunernas förfogande de
skattekällor, som tillkomma dem. Samhällets plikt att komma nödställda
lemmar till hjälp måste fyllas på annan väg, särskildt genom ändamålsenlig
organisation af kommunerna; genom förbättring af kommunikationerna
eller af jorden o. s. v.; eller genom direkt hjälp af statsmedel till
alldeles öfverbelastade kommuner.
Det var på grund af sådana skäl som den preussiska regeringen beslöt
sig för att alldeles frångå det gamla dotationssystemet. I stället skulle
nya skattekällor ställas till kommunernas förfogande, genom att staten till
förmån för dem afstod från sina grund-, byggnads- och näringsskatter.
Redan förut hade kommunerna varit berättigade att upptaga procentuella
tillägg till dessa statens objektskatter likasåväl som till statens inkomstskatt.
Nu, då staten afstod från att själf upptaga objektskatter, skulle dock den
gamla formen bibehållas, så att kommunerna hade att upptaga procentuella
tillägg till statens nominella objektskatter. Emellertid betraktades detta
endast som eu öfvergångsform. Målet var, att kommunerna skulle —
naturligtvis under en viss kontroll af statsmyndigheterna — utbilda sjanständig
a, efter deras behof afpassade objektskatter. Denna sträfvan att
inrymma kommunen största möjliga själfbestämningsrätt är öfver hufvud ett
utmärkande drag för deu preussiska kommunalskattereformen. Genom att
på detta sätt taga de kommunala organen till hjälp kan staten för sig
väsentligen förenkla uppgiften att ordna det kommunala skatteväsendet och
därmed jämna vägen för en lycklig lösning af denna uppgift.
Den nämnda öfverflyttningen af statens objektskatter till kommunerna
är kärnan i den stora preussiska skattereformen. Därigenom skulle kommunernas
skattebehof mer än förut komma att tagas ut i form af objektskatter;
samtidigt skulle det bli möjligt för staten att efter sina behof
utbilda den rena inkomstskatten.
Från statens synpunkt är det af stor vikt, att kommunerna icke belasta
inkomstskatten med alltför höga kommunala tillägg. När allmänheten
klagar öfver inkomstskattens höjd, så beror detta mindre på den egentliga
inkomstskatten till staten än på de dryga kommunala tilläggen. Inkomstskatten
hvilar emellertid ytterst på själfdeklarationen, och en för hög
belastning af denna skatt kan lätt leda till dess fullständiga demoralisation.
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 31
»Om under trycket af omåttliga kommunala tillägg en allmän motvilja
mot statens inkomstskatt utbildas, så är en inkomsttaxering, som motsvarar
lagens ande, i hög grad försvårad och hotad.» Af dessa skäl måste det
anses som ett viktigt statsintresse, att kommunerna, särskildt städerna, utbilda
andra och själfständiga skatteformer.
Men å andra sidan ligger en sådan skattepolitik också i kommunernas
eget intresse. De kommunala bördorna måste i ganska stor omfattning
fördelas efter intresseprincipen; det är principiellt oriktigt att söka fördela
dem endast med hänsyn till skatte förmågan. Kommunen är väsentligen
en ekonomisk organisation, som framför allt har att sörja för goda betingelser
för den lokala ekonomiska samlefnaden och förvärfsverksamheten.
Eu del af kommunens utgifter äro visserligen, mer eller mindre likformigt,
till allas fördel; men en annan del kommer helt eller öfvervägande
de med kommunen oupplösligt förbundna objekten —- jord och husegendom
och näringsdrift — till godo och höjer dessas värde. En fast
gräns mellan dessa olika slag af utgifter kan icke dragas. Så t. ex.
äro kostnaderna för skolväsen och fattigvård samt anstalter för offentlig
säkerhet att betrakta som utgifter för allmänna ändamål, som måste bäras
lika af alla invånare. Likväl finnas inom denna kategori af utgifter sådana,
som företrädesvis förorsakas af stora industriella företag och som därför
böra täckas genom särskilda afgifter af dessa företag. Detsamma gäller
om kostnaderna för sådana kommunala föranstaltningar, som afse ett höjande
och förfinande af lifvet. De äro i regeln till allas fördel; men därjämte
bidraga de till en ökad inflyttning, hvarmed följer en ökning af jordoch
husvärdena och af afkastningen af de näringar, som äro hänvisade till
den lokala afsättningen.
A andra sidan komma utgifterna för anläggning och underhåll af
gator, för byggnad af vägar och vattenleder o. s. v. i främsta rummet
fastighetsägare och näringsidkare omedelbart till godo och måste därför
också företrädesvis bäras af dem.
Häraf följer, att om man försöker täcka det kommunala skattebehofvet
uteslutande eller öfvervägande med inkomstskatt, oberoende af alla
hänsyn till de speciella utgifternas ändamål, kommer man i strid med fordringarne
på en rättvis skattefördelning. Inom kommunen kan skatteförmågan
icke bilda den uteslutande måttstocken för beskattningen. Den
måste fullständigas med vederlag sprincip en, grundsatsen om tjänst och
gentjänst. Vid sidan af de personliga skatter, som rätta sig efter skatteförmågan
och som därför lämpligast hafva form af tillägg till statens in
-
32 • Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
komstskatt, måste alltså i budgeten regelbundet upptagas objektskatter, afpassade
efter de utgifter, som göras till förmån för de materiella inkomstkällorna.
Det ligger också i kommunernas eget finansintresse att vid fördelningen
af sitt skattebehof lägga en viss del i form af objektskatter på sådana
inkomstkällor, som äro oupplösligt bundna vid dem och därför också bilda
den säkraste och mest stabila grundvalen för den kommunala hushållningen.
På dessa allmänna, af regeringen i motiven till lagförslagen uttalade
grundsatser hvilar den preussiska »kommunalafgiftslag en» af den 14 juli
1893. De ledande synpunkterna för denna lag kunna sammanfattas i följande
fyra punkter.
l:o) Den direkta kommunala beskattningen skall öfver hufvud så vidt
möjligt inskränkas. I första rummet bör kommunen söka täcka sina utgifter
med »gebyr» och »bidrag», vidare genom indirekta skatter, särskilt
lyxs katter och omsättningsskatter på fastighet.
2:o) De direkta skatter, som ändock bli nödvändiga, böra mera än förut
upptas i form af objektskatter, men anlitandet af inkomstskatten bör väsentligen
inskränkas.
3:o) Endast ett af objekt- och personalskatter blandadt skattesystem
motsvarar kommunens natur och uppgift. Objektskatterna böra i enlighet
med principen för tjänst och gentjänst taga den fasta egendomen och näringarne
i anspråk för täckande af de utgifter, som företrädesvis komma
dem till godo eller föranledas af dem. Däremot skola utgifter för allmänna
offentliga ändamål falla alla invånare till last och af dem bäras i
förhållande till deras personliga skatteförmåga, det vill säga täckas med
inkomstskatt.
4:o) Kommunerna böra åtnjuta största möjliga autonomi med hänsyn
till utbildandet af själfständiga objektskatter.
Dessutom söker kommunalafgiftslagen att ge staten någon garanti för
att de nya skattekällor, som staten öfverlåter till kommunerna, också bli
använda i tillbörlig utsträckning, så att målet, en ringare belastning af
inkomstskatten, verkligen nås. För detta ändamål ges i lagen åtskilliga
bestämmelser, afseende att tvinga kommunerna att använda objektskatter
intill en viss utsträckning, innan någon starkare belastning af inkomstskatten
företages. Hufvudregeln är, att objektskatterna måste upptagas
minst till samma procent och högst till en och en half gång så hög procent
som inkomstskatten.
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
33
För öfrigt ställes också kommunernas beskattningsrätt i ganska stor
utsträckning under statsmjmdigheternas kontroll.
För tydlighetens skull bör kanske ytterligare betonas, att de kommunala
objektskatterna äro fullkomligt fristående, och att inkomstskatten utgår
oberoende af dem. Om till exempel eu fastighetsägare är så skuldsatt, att
han alls ingen inkomst har af sin fastighet, så betalar han objektskatt för
hela fastigheten, men ingen inkomstskatt; har han samma fastighet fullkomligt
skuldfri, så betalar han objektskatt på samma sätt som i förra
fallet, men dessutom inkomstskatt för sin personliga inkomst af fastigheten.
Objektskatterna betraktas alltså som vederlag för kommunens speciella tjänster
mot fastighetsägare eller näringsidkare. Först sedan dessa speciella
tjänster betalats, kunna förhållandena anses så utjämnade, att man kan
anse alla kommunens medlemmar likställda i beskattningshänseende och
således tillämpa den rena inkomstskattens principer.
Följande exempelvis valda statistiska siffror från slutet af 1890-talet
visa hur det nya kommunala skattesystemet verkar i de större städerna.
Fastighetsskatten utgår i somliga kommuner som tillägg till statens nominella
fastighetsskatt; andra kommuner ha utbildat egna fastighetsskatter.
I den förra gruppen må nämnas Diisseldorf, Hannover, Magdeburg, Stettin
och Essen med tillägg till statens grund- och byggnadsskatter af respektive
166 I. 2/s, 115, 139, 171 och 200 procent. Fastighetsskatten utgör i dessa
städer 21,9, 24,9, 24,9, 29,4 och 17,i procent af hela skattebördan. Till
den andra gruppen höra Altona, Berlin, Breslau och Frankfurt a. M.; och
täcker fastighetsskatten i dessa städer 56,9, 31,7, 20,6 och 17,6 procent af
hela skattebehofvet. I Altona betalas för hus, som användes till industriella
ändamål, 12 procent och för boningshus 16 procent af afkastningen.
I Berlin betalas 5,8 procent af afkastningen; i Breslau 2,8 pro mille af
fastighetens värde. I Frankfui''t a. M. erlägges för obebyggda tomter en
skatt af en pro mille af tomtens verkliga värde; för hus betalas 4 procent
af bruttoafkastningen.
Näring sskatt utgår i följande städer med följande procenttal af statens
nominella näringsskatt (I) och täcker följande procentuella delar af hela
skattebehofvet (II):
Berlin
Breslau
I. II.
150 14,5
140 9,7
Bih. till Likså. Prof. 1893. 5 Samt. 2 Afd. 2 Häft.
5
34 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
I. II.
Köln ............................................................... ISO 15,7
Frankfurt a. M........................................... 100 8,6
Hannover ....................................................... 115 10,3
Magdeburg ................................................... 139 12,o
Diisseldorf...................................................... 190*) 10,7
Den totala afkastningen af näringsskatten är t. ex. i Köln (349 000
inv.) 1460 000 mark, i Hannover (233 000 inv.) 504 000 mark.
»Bidrag» erläggas i åtskilliga städer af fastigheterna till brandväsendet.
Sådant bidrag utgår i Altona med x/l6 procent af försäkringsvärdet
och ger inalles 136 000 mark. Särskild! utbildade äro fastigheternas bidrag
till kloakväsendet. Som bidrag till kloakernas anläggning betalas i Berlin
och Charlottenburg 50 mark per löpande frontmeter, i Köln och Dusseldorf
40 mark; i Frankfurt a. M. 30 mark per löpande frontmeter plus 1
procent af byggnads kostnaden vid ny- och ombyggnader. För nyttjandet
af kloakerna betalas i Berlin 1 1g> procent af afkastningen af angränsande
egendomar, i Potsdam och Hannover 1 x/ä procent, i Liibeck och Aachen
Va procent af det genom byggnadsskatten taxerade hyresvärdet; i Charlottenburg
2 mark per frontmeter plus 1,3 procent af hyresvärdet; i Köln
4 mark per frontmeter för bebyggd och 1 mark för obebyggd tomt, hvarvid
dock fabriker erlägga särskild högre afgift.
I Breslau ha fastighetsägarne att betala hälften af alla utgifter för
kloakväsendet; denna totalsumma fördelas efter taxeringsvärde.
Charlottenburgs inkomster på kloakväsendets konto äro:
För anläggning .............................. 289 000 mark
» underhåll ................................. 559 000 »
» anslutning................................. 30 000 »
Slutligen må anföras några exempel på skatt på fast egendoms öfvergång
i andra händer.
*) Näringsskatten är något lägre i fjärde klassen.
Sammansatta llevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
35
Stad |
Tusen invånare |
Skattens afkastning |
|
i 1000 mark |
i procent af |
||
Charlottenburg........................ |
172 |
438 |
9,o |
Diisseldorf .............................. |
197 |
526 |
9,4 |
Frankfurt a. M...................... |
251 |
1005 |
9,i |
Hannover................................. |
233 |
650 |
13,2 |
Köln ....................................... |
349 |
830 |
9,o |
Schöneberg*)........................... |
SO |
415 |
22,4 |
Stettin .................................... |
157 |
405 |
10,5 |
Till följd af denna rikare utbildning af olika afgifter och objektskatter
kunna inkomstskatterna hållas relativt låga. Genom inkomst- och analoga
skatter täcktes i Altona 33,5 procent, i Berlin 48 procent, i Diisseldorf
53 procent, i Frankfurt a. M. 61,7 procent, i Hannover 45,8 procent, i
Köln 45 procent, i Magdeburg 53,3 procent, i Schöneberg 37,4 procent,
i Stettin 44,4 procent af samtliga skatte behof. Öfver hufvud torde det
kunna anses normalt, att i de preussiska städerna ungefär hälften af alla
skatter utgöras i form af inkomstskatt. I regeln utgör den kommunala
inkomstskatten mellan 100 och 150 procent af statens inkomstskatt, men
stiger i några städer ända till 200 procent. I Berlin t. ex. utgår den
kommunala inkomstskatten med 100 procent, d. v. s. med samma belopp
som statens inkomstskatt. Hetta skulle närmast motsvara, att eu svensk
kommun uttaxerade 1 krona per bevillningskrona; men då den preussiska
inkomstskatten är progressiv, kan ingen direkt jämförelse göras.
Det framgår häraf, att de kommunala objektskatterna i Preussen medföra
en högst betydande inskränkning af de kommunala tilläggen till statens
inkomstskatt. Utan sådana objektskatter skulle kommunerna flerstädes
nödgas upptaga inkomstskatt till mer än dubbla beloppet. Det framgår
också, att dessa objektskatter på intet sätt kunna anses innebära ett öfver
-
*) Schöneberg1 är en förstad till Berlin med hastigt stigande tomtvärden.
36
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
flyttande af skattebördan på de mindre bärkraftiga befolkningslagren. Tvärtom
syftar den preussiska kommunalskattepolitiken alldeles otvetydigt till att
lätta bördorna för inkomst af personligt arbete genom att i möjligaste mån
förskaffa kommunerna ersättning för de direkta ekonomiska fördelar de genom
^sin verksamhet bereda besutenbeten, eller för de utgifter den stora
affärsdriften förorsakar dem. Det öfverensstämmer med denna politik, att
en betydande del af objektskatterna lagts på den fasta egendomen, som,
åtminstone hvad städerna beträffar, har ett så bestämdt och omedelbart
ekonomiskt intresse af kommunens utveckling. Det är ett uttryck för
samma politik, att näringsskatten genom 1891 års lag i så öfvervägande
grad lagts på de stora företagen, och att näringsdrift med en afkastning
under 1500 mark befriats från denna skatt, hvarjämte skattebeloppet för
de minsta beskattade näringarne satts så lågt som till 4 mark.
Att kommunerna täcka en betydande del af sina finansbehof genom
objektskatter, är för öfrigt ingalunda en egendomlighet för Preussen. Tvärtom
måste detta sägas vara regeln, och de kommunala objektskatterna spela
i många länder en ändå större roll än i Preussen. I Österrike utgå kommunalskatterna
till största delen i form af tillägg till statens konsumtionsafgifter
och direkta skatter. Då emellertid de direkta statsskatterna i Österrike
till öfvervägande delen ha karaktären af objektskatter, så följer att
objektskatter, särskildt grund-, byggnads- och näringsskatter, bli mycket
'' iktiga intäktskällor för de österrikiska kommunerna. Analogt är förhållandet
i Frankrike. I de större städerna, särskildt Paris, spela konsumtionsskatterna,
»oktrojerna», en betydande roll. Men i öfrigt täckas kommunernas
utgifter så godt som uteslutande genom tillägg till de direkta statsskatterna
(»centimes additionelles»). Dessa statsskatter äro: fastighetsskatt,
»person- och mobiliarskatt», »dörr- och fönsterskatt» samt näringsskatt. Af
dessa är person- och mobiliarskatten dels en personlig afgift, dels en hyresskatt;
de öfriga ha helt och hållet karaktären af objektskatter. Kommunernas
direkta skatter äro alltså i alldeles öfvervägande grad objektskatter.
Särskildt är fastigheten ett viktigt kommunalt skatteobjekt.
I England uttaxeras kommunala afgifter sedan gammalt i form af
tillägg till fattigskatten (»the poor rate»). Denna hvilar på »lokal, synbar
och produktiv» egendom. Hvad som skall förstås härmed har länge varit
omstridt; dock har man alltid varit ense om att fattigskatten icke kan
läggas på personlig inkomst, såsom löner, arfvoden o. s. v., ej heller på lös
förmögenhet i allmänhet; striden har egentligen endast rört sig om huruvida
materiell egendom i form af varulager eller dylikt skulle påläggas
37
Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
fattigskatt. Efter 1840 är frågan afgjord därhän, att »rates» endast kunna
läggas på afkastningen, »det årliga värdet» af fast egendom. På grund
häraf hvila de kommunala skattebördorna i England så godt som uteslutande
på fastigheterna. För att i någon mån afhjälpa detta missförhållande
anvisades 1888 och senare vissa statsskatter till kommunerna. Dessa skatter
voro dels »licenser» för rätt att sälja'' alkoholhaltiga drycker samt tobak;
licenser för vissa lyxutgifter; och andel af statens arfsskatter samt skatter
på Öl och spirituösa. Emellertid hvilade ännu året 1899—1900 nära 83
procent af alla kommunala utgifter (med undantag för skolväsendet) på den
fasta egendomen. Den stora engelska kommunalskattekommitten, som afgaf
sitt betänkande 1901, menar, att skatt efter förmåga måste inrymmas någon
plats i det kommunala skattesystemet vid sidan af den härskande beskattningen
efter intresse. Dock anser kommittén det vara klart, »att en kommunal
inkomstskatt mer och mer tenderar att bli oförenlig med moderna
sociala och politiska förhållanden». Kommittén föreslår därför att öfverföra
ytterligare statsskatter till kommunerna, särskild! en arfsskatt på lösöre.
Att fastigheterna i alla fall måste bära hufvudparten af de kommunala
bördorna, är klart; och man synes heller icke från något håll bestrida, att
så bör vara.
Det engelska kommunalskattesystemet återfinnes i allmännhet i de
engelska kolonierna, särskild! i de australiska och i Canada.
Gå vi till våra grannländer Norge och Danmark, finna vi äfven där
själfständiga kommunala fastighetsskatter. Vid sidan af dem upptagas inkomstskatter
(i Norge äfven förmögenhetsskatt) i den mån behofvet krafvel-.
Köpenhamn har tre fastighetsskatter, nämligen »arealskatten», »grundskatten»
och »broläggningsafgiften»; därtill komma vattenskatten och bidrag till
brandväsendet. Käkenskaperna för år 1899 utvisa, att kommunen af dessa
skatter haft en inkomst af omkring 4,400,000 kr.; samtidigt gaf den kommunala
inkomstskatten 3,470,000 kr.
I Sverige hafva kommunalskatterna tidigare, liksom i andra länder,
varit objektskatter, hufvudsakligen fastighetsskatter. Från och med införandet
af vår nuvarande kommunalförfattning har emellertid utvecklingen alltmera
gått i riktning af att, med bortseende från de olika skatteobjektens
säregna ställning till kommunerna, likformigt fördela alla skattebördor i
form af tillägg till den allmänna bevillningen. Därvid har bland annat
afskaffats större delen af de särskilda onera, som sedan gammalt ålegat
städernas fastighetsägare.
Emellertid har det icke varit möjligt att helt frigöra sig från objekt -
38 Sammansatta BeviUnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
beskattningens princip. Man har funnit, att den kommunala fastighetsskatten
icke kan utbytas mot eu skatt på inkomst af fastighet, att med
andra ord dess karaktär af objektskatt måste lämnas orubbad.
Den kommunala fastighetsskatten är emellertid icke i Sverige, såsom
den plägar vara i andra länder, en själfständig, i förhållande till inkomstskatten
fristående objektskatt, utan den betraktas på eu gång som skatt
för inkomst af fastighet. Detta medför åtskilliga olägenheter, hvilka framträda
på olika sätt på landet och i staden.
I en ren jordbrukskommun blir så godt som hela skattebördan uttagen
i form af objektskatt, hvilket innebär en farlig öfverdrift af intresseprincipen
och medför en oskäligt hög belastning af den skuldsatte fastighetsägaren
i förhållande till den skuldfrie. Det ofvan skildrade preussiska
systemet med en fristående fastighetsskatt vid sidan af den rena inkomstskatten
skulle i en sådan kommun öppna en medelväg mellan det nuvarande,
ofta som orättvist kända tillståndet och den andra ytterlighet, som består
i att lägga alla kommunens utgifter på en ren inkomstskatt.
I eu större stad åter med betydande industri och handel, och där inkomst
af kapital och arbete uppgår till stora belopp, komma fastigheterna
att bidraga med betydligt mindre andel af skattebeloppet än på landsbygden
och i många fall med långt mindre belopp, än som motsvarar de fördelar,
som tillskyndas fastigheterna genom de kommunala inrättningarne,
särskildt om man tager i betraktande den väsentliga stegring af fastighetsvärdet,
som uppkommer genom kommunernas utveckling, utan ägarens åtgärder.
Äfven här gäller, att skatteskyldigheten icke är rättvist afvägd
mellan skuldfria och skuldsatta fastighetsägare. Den skuldfrie kan icke
sägas lämna något särskildt bidrag till kommunens utgifter, ja han blir
på grund af det fastställda beräkningssättet stundom icke oväsentligt lägre
beskattad än den, som skattar för inkomst af arbete. Äfven här synes det
nödvändigt, för så vidt man vill inrymma intressebeskattningen plats i det
kommunala skattesystemet, att anordna fastighetsskatten som en fristående
objektskatt, utgående vid sidan af en inkomstskatt, som drabbar all inkomst,
vare sig fastighet eller andra inkomstkällor.
Under förutsättning att man accepterar objektbeskattning af fastighet,
torde inga principiella skäl kunna anföras mot att också utsträcka denna
objektsbeskattning till sådana näringar, som äro lokalt bundna vid kommunen,
och hvilkas intressen alltså i väsentliga punkter kunna anses sammanfalla
med kommunens. I sådant afseende må särskildt anföras, att, då
jordbruksnäringen i vårt land genom den nuvarande kommunala fastighets
-
39
Sammansatta Sevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
skatten redan i viss mån träffas af en objektskatt, det vill synas naturligt,
att kommunerna också finge rätt att upptaga särskilda näringsskatter af
industriella och andra liknande företag. Väl är det sant, att sådana alltid
måste skatta för sin fastighet; men i många fall torde en dylik fastighetsskatt
icke tillräckligt motsvara näringens omfattning och betydelse. Om
ett stort industriellt företag förorsakar en fattig landskommun betydande
utgifter för skola, polisväsen, fattigvård o. s. v., så synes rättvisan bjuda,
att företaget under ett år, då det tilläfventyrs icke lämnat någon nettovinst,
dock i någon mån bidrar till kommunens omkostnader för detsamma; den
kommunala inkomstskatten bortfaller naturligtvis under ett sådant år; men
en ringare näringsskatt torde kommunen under alla omständigheter böra ha
rätt att påräkna. Det torde särskildt böra tagas under ompröfning, huruvida
icke den svåra frågan om en rättvis kommunal beskattning af skogsafverkningen
skulle kunna vinna en tillfredsställande lösning genom upptagande
af näringsskatter i vårt kommunala finans väsen.
Nödvändigheten att bereda kommunerna någon säker ersättning för
de utgifter, som stora affärsföretag kunna ådraga dem, eller för de uppoffringar,
kommunerna eljes göra till fördel för affärslifvet, framträder lika
starkt, om än under delvis andra former, i städerna. I främsta rummet
torde man med en kommunal näringsskatt böra söka träffa de näringsdrifter,
som sysselsätta ett stort antal arbetare; ty för dessa arbetare och
deras familjer har kommunen utgifter, hvilka ofta nog torde öfverstiga de
jämförelsevis små skattebidrag, som af arbetarne kunna utkräfvas. Det
vill vidare synas ganska rimligt, att städerna skulle ha rätt till särskilda
bidrag af de stora butikägarne, restauranterna och nöjeslokalerna, hvilkas
affärer till så väsentlig grad äro beroende af kommunens utveckling, och
för hvilka kommunerna för öfrigt icke så sällan få vidkännas extra utgifter.
Naturligt är, att genomförandet af en sådan nyhet som en kommunal
näringsskatt måste föregås af en grundlig utredning; gifvetvis måste också
stor varsamhet iakttagas, så att endast den stora och bärkraftiga näringsdriften
träffas af den nya skatten, liksom ock själfva skattesatserna torde
böra hållas inom mycket måttliga gränser. Detta torde icke hindra, att
reformen i alla fall kan bli af verklig betydelse för en mängd kommuner.
En förändring af det kommunala skatteväsendet i den riktning motionären
åsyftat måste uppenbarligen få mycket olika betydelse för lands- och
stadskommuner och torde därför icke böra företagas utan noggrant aktgifvande
på de särskilda förhållandena i olika slag af kommuner. Det synes
alltså vara af vikt, att man vid behandlingen af kommunalskattefrågan icke
40 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
fasthåller vid den fordran, att beskattningen ovillkorligen skall ske under
alldeles lika former i alla kommuner, i landskommunen, i municipalsamhället,
i småstaden, i storstaden. Fastmera bör det tagas i öfvervägande,
huruvida icke, i likhet med hvad fallet är i åtskilliga främmande länder,
särskilda skatteordningar för olika slag af kommuner kunde fastställas, och
huruvida icke på den vägen ett mera fruktbringande arbete på den kommunala
skattelagstiftningens område skulle kunna inledas. I alla händelser
torde vara nödvändigt, att man företager en noggrann och detaljerad undersökning
af de faktiska förhållanden inom de särskilda kommunerna, bvilka
kunna tjäna till ledning för ett allsidigt bedömande af den så viktiga och
svårlösta kommunalskattefrågan.
Hvad angår motionärens framställning rörande rättighet för kommunerna
att upptaga afgifter och bidrag af vederlags natur, hafva några förslag
i denna riktning framställts redan af kommunalskattekommittén. Motionären
har gifvit anvisning på åtskilliga nya sådana afgifter (se ofvan
sid. 5 och 6); och vill utskottet i detta sammanhang hänvisa till de exempel
från Preussen, utskottet ofvan anfört (sid. 34 och 35). Kungl. Maj:t lärer ej
underlåta att taga under ompröfning, i hvilken omfattning denna beskattningsform
kan anses lämplig för våra förhållanden. Om densamma gäller
i hög grad hvad som nyss yttrats rörande olika bestämmelser för olika slag
af kommuner.
Det vill alltså synas, som om det icke skulle vara omöjligt att äfven
i vårt land till en del hygga den kommunala budgeten på objektskatter
samt på afgifter och bidrag af vederlags natur. Men vill utskottet vid
erkännande häraf återigen erinra om hvad utskottet ofvan anfört (sid. 24),
och hvad också motionären i sitt yrkande synes velat framhäfva, nämligen
att en väsentlig del af de kommunala skatterna under alla omständigheter
torde böra utgå i form af tillägg till de direkta statsskatterna.
Af hvad utskottet sålunda anfört torde framgå, att motionären icke
saknat anledning för sin framställning. Emellertid anser sig utskottet icke
kunna tillstyrka en skrifvelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte. Det
är enligt utskottets mening icke möjligt att i frågans nuvarande outredda
skick bedöma, i hvilken utsträckning och under hvilka former objektbeskattning
bör vinna tillämpning i vår kommunala skattelagstiftning utöfver
41
Sammansatta Sevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.
hvad för närvarande är fallet. Riksdagen torde redan af detta skäl icke
böra göra något bestämdt uttalande i frågau. Då utskottet dessutom är
öfvertygadt, att Kungl. Maj:ts uppmärksamhet vid pröfning af kommunalskattekommitténs
förslag är fästad vid frågan i hela dess vidd, hemställer
utskottet,
att herr Östbergs motion angående förnyad utredning
af kommunalskattefrågau icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 april 1903.
På sammansatta bevillnings- och lagutskottets vägnar:
Ii. CAVALLI.
Reservation
af herr G. Jansson mot vissa delar af motiveringen.
Bill. till lliksd. Prof. 1902.
r, Samt. 2 Afd. 2 Höft,
(J