Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36.

1

N:o 36.

Ank. till Riksd. kansli den 0 april 1003, kl. 3 e. in.

Betänkande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående en särskild stämpelafgift
för punsch, dels ock en i sammanhang med nämnda
proposition väckt motion.

Under åberopande af bilagdt, protokoll öfver finansärenden för den
30 sistlidne januari har i eu till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
n:o 53, Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogadt förslag till förordning angående en särskild stämpelafgift
för punsch.

Till stöd för hvad sålunda föreslagits har chefen för finansdepartementet,
enligt här ofvan åberopade protokoll, anfört följande:

»Sedan 1901 års Riksdag i den skrifvelse, hvari Riksdagens beslut
beträffande ny värnpliktslag och ny härordning hos Kungl. Maj:t anmälts,
bland nya skatter, som skulle kunna tagas i anspråk för täckande
af de med försvarets ombildning förenade ordinarie kostnader, hänvisat
till införande af accis å punsch, som tillverkades för försäljning, har
1902 års Riksdag i skrifvelse den 2 maj samma år ånyo fäst uppmärksamheten
å frågan om eu särskild punschskatt. Jämte det Riksdagen
därvid angifvit de svårigheter, som för skattens anordnande kunde möta,
äfvensom ifrågasatt, huruvida accis borde åsättas ensamt punsch, eller
om icke skäl kunde föreligga att utsträcka accisen äfven till andra därBilt.
till ltiksd. Prof. 1903. 5 Sund. 1 Afd. 30 Höft. (N:o. 36.) 1

2

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 36.

med jämförliga alkoholhaltiga drycker, har Riksdagen anhållit, att
Kung]. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i hvad mån en särskild
afgift för punsch och, om så ansåges lämpligt, äfven för andra därmed
jämförliga alkoholhaltiga drycker skulle kunna stadgas, samt till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.
Vid underdånig anmälan den 19 september 1902 af sistberörda
skrifvelse bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att
för åstadkommande af utredning och afgifvande af förslag i det i Riksdagens
skrifvelse angifna syfte tillkalla sakkunnige personer.

Grosshandlaren W. Laurentz, chefen för finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå, kanslirådet K. Lindeberg och f. d. polismästaren
S. Rubenson, som jag i anledning häraf anmodat deltaga i
beredningen af föreliggande i Riksdagens sistberörda skrifvelse omförmälda
frågor, hafva den 24 november 1902 afgifvit betänkande med
förslag till författning i ämnet.

Kommitterade hafva därvid icke ansett sig böra föreslå någon
särskild afgift för andra alkoholhaltiga drycker än punsch. För att
den beskattning, hvarom vore fråga, skulle kunna införas med erforderlig
skyndsamhet och utan en omständig och allt för kostsam kontrollorganisation,
hade, enligt kommitterades mening, allenast en utväg stått
öppen, nämligen att de kärl, som inneslöte den skattepliktiga varan,
åsattes beläggningsstämplar af olika valörer, allt efter kärlens olika
rymd. Men för konjak, whisky, likörer och några andra likartade spritdrycker,
som jämte punsch skulle kunna göras till föremål för den
åsyftade särskilda afgiften, förefölle en sådan beskattningsform föga
lämplig, enär förstnämnda drycker, hvilka tillverkades och tappades
både utom och inom landet, i handeln förekomme på en mängd kärl
af allt för talrika, sins emellan olika och växlande former och storlekar,
för att man utan vidare skulle kunna tillhandahålla en uppsättning
af därefter lämpade beläggningsstämplar. Sådana stämplar för
konjak, whisky, likörer och därmed likställda drycker syntes därför
svårligen kunna föreskrifvas utan i samband med så genomgripande
och vidt gående bestämmelser om likformighet i kärlen, att de otvifvelaktigt
skulle åstadkomma eu fullständig omstörtning i hit hörande
fabrikation och handel. Härtill komme, att sagda drycker i regeln utskänktes
glasvis, ett försäljningssätt, som emellertid måste förbjudas,
om systemet med beläggningsstämplar skulle kunna tillämpas under
nödig kontroll.

De nu påvisade svårigheterna förelåge enligt kommitterades mening
icke hvad punschen beträffade. Denna vara, hvilken så godt som ute -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36. B

slutande tillverkades inom landet och nästan utan undantag utskänktes
i flaskor, tappades på kärl af endast ett fåtal olika och i handeln ensamt
gängse former och storlekar, kärl af den beskaffenhet jämväl i öfrigt,
att det lätt läte sig göra att åsätta dem beläggningsstämplar af ett
jämförelsevis ringa antal valörer.

Kommitterade hafva i sitt förslag icke intagit någon bestämmelse
om hvad med punsch skulle förstås. Eu sådan bestämmelse skulle,
enligt kommitterades mening, snarare kunna lända till skada än till gagn.
Ty då definitionen gifvetvis måste innehålla uppgift om varans beståndsdelar,
möjligen äfven om fabrikationssättet med mera, skulle det ligga
nära till hands för den, som ville undandraga sig beskattningen, att i
handeln tillhandahålla ett fabrikat, som, ehuru detsamma uppenbarligen
borde anses för punsch, dock saknade en eller annan af definitionens
förutsättningar och således på formell grund kunde göra anspråk på
skattefrihet, Om man däremot helt enkelt lämnade åt det vanliga
sunda omdömet att besvara ett till äfventyrs uppkommet spörsmål, huruvida
en viss vara vore att betrakta såsom punsch eller icke, trodde
kommitterade ej, att någon tveksamhet skulle förefinnas därom, och
skulle äfven, mot förmodan, detta någon gång inträffa, syntes frågan
icke böra blifva så invecklad, att den ej tämligen lätt skulle kunna
lösas af tillkallad opartisk punschfabrikant eller annan sakkunnig.

Såsom förut antydts hafva kommitterade ansett, att den särskilda
afgiften för punsch borde utgå under form af stämpelafgift. Beträffande
beloppet af denna stämpelafgift hafva kommitterade funnit densamma
böra bestämmas till 30 öre litern. Beräknadt efter det medeltal liter
enligt kommitterades förslag skattepliktig punsch, som inom landet
afyttrats under femårsperioden 1896—1900, eller omkring 2,600,000,
skidle skatten, under förutsättning af oförändrad konsumtion, årligen
inbringa 780,000 kronor. Enligt kommitterades förmenande vore det
skäl att åtminstone till en början stanna vid den sålunda föreslagna afgiften
af 30 öre litern.

Kommitterade befarade nämligen, att, om den särskilda afgiften
sattes högre, resultatet däraf blefve, att punschkonsumtionen minskades,
men konsumtionen af de skattefria spritdryckerna, företrädesvis konjak
och whisky, tilltoge i en sådan grad, att den högre beskattningen icke
komme att medföra någon ökad vinst vare sig i finansiellt eller nykterhetsafseende,
ja, måhända åstadkomme förlust i bägge dessa hänseenden.
Eu viss varsamhet syntes tillrådlig jämväl på den grunden, att stämpelafgiftens
tillämpning på drycker vore en för vårt land ny beskattningsform,
om hvars effektivitet man således saknade all erfarenhet, likasom

4 Bevillningsutskottets Betänkande Ko 36.

äfven om graden af den olägenhet, densamma till äfventyra kunde åstadkomma.

Öfver kommitterades förslag har statskontoret, på grund af nådig
befallning, den 18 december 1902 afgifvit underdånigt utlåtande, däri
statskontoret förklarat sig i hufvudsak icke hafva något att erinra mot
komitterades förslag.

Såsom jag förut i sammanhang med frågan om beräkningen af
statsverkets inkomster för 1904 års statsreglering haft tillfälle angifva,
finner äfven jag mig kunna tillstyrka kommitterades förslag efter vidtagande
däri åt vissa ändringar. På de af kommitterade anförda skäl
anser jag således lämpligt, att beskattningen, som bör träffa konsumtionen
och anordnas i form af stämpelskatt, inskränkes till punsch.
\ idkommande
nämnda sammanhang redan meddelat, icke kunna biträda kommitterades
förslag. Skälen härför har jag också redan angifvit. Den omgång
och det besvär, som med skattens uttagande äro förenade, hafva synts
mig icke stå i rimligt förhållande till den ringa inkomst, som enligt
kommitterades förslag skulle genom skatten erhållas; och då statens
behof af inkomst är stort och det ej är antagligt, att skattens höjande
till dubbla beloppet skulle nämnvärdt inverka på komsumtionen, har jag
ansett någon tvekan att höja afgiften till 60 öre för litern icke böra
förefinnas.

Med afgift, hvarom nu är fråga, skulle komma att beskattas all
punsch, som afyttras till konsument, d. v. s. serveras till förtäring å
stället eller eljest säljas till annan än den, som innehar rättighet till
minuthandel med eller iskänkning af brännvin och andra spritdrycker.
Utom det att afsikten att träffa den verkliga konsumtionen härigenom
vinnes, torde tillika den mest effektiva kontroll öfver skattskyldighetens
fullgörande från allmänhetens sida ernås. Vid förtäring å stället måste
således det kärl, hvari punschen serveras, vid serveringen vara försedt
med stämpel. Säljes punschen på fat eller ankare, skall kärlet likaledes
redan vid aflämnandet vara stämpelbelagdt. Med hänsyn till kärlets
konstruktion sker sådant i detta fall medelst användning" af dubbla beläggningsstämplar,
afsedda för kärlets sprund och tapphål. Till förekommande
af missbruk af begagnade stämplar böra meddelas sådana
bestämmelser om sättet för stämpelns anbringande å kärlet, att kärlet
icke kan öppnas, utan att stämpeln, rätt anbringad, så sönderslites, att
den blir till vidare begagnande oduglig. Häraf följer ock, att föreskrift
om makulering af stämpel icke erfordras.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36. 5

Såsom kommitterade angifvit, förutsattes för en beskattning åt
nn ifrågavarande art, att de kärl, däri varan tår törsäljas, till såväl
form som storlek författningsenligt fastställas, därvid någon hänsyn
jämväl bör tagas därtill, att nu brukliga kärl ofta nog i någon mån
öfver- eller understiga det afsedda måttet.

Beträffande punschstämplars tillhandahållande samt dit hörande
uppbörd och redovisning torde i tillämpliga delar böra iakttagas hvad
i förordningen angående stämpelafgiften tinnes föreskritvet, dock med
det undantag, hvarom jag nu anhåller att få yttra mig.

Enligt Öl § i berörda förordning äger försäljningsman i redovisning
för stämplar såsom ersättning för besvär och kostnader räkna sig
till godo i Stockholm och länsresidensstäderna tre procent samt i öfriga
städer och å landet fyra procent af det belopp, för hvilket stämplar
försålts, intill en årlig försäljningssumma af 20,000 kronor, dock att
domhafvande å landet må, äfven om han är boende i residensstad, tillgodogöra
sig fyra procent af det försålda beloppet intill nyssnämnda
årliga försäljningssumma. För Överskjutande belopp må icke i något
fall beräknas högre provision än två procent.

I stället för dessa bestämmelser, Indika, tillämpade på försäljning
af punschstämplar, skidle föranleda därtill, att, åtminstone på vissa orter,
försäljningsmannen finge åtnjuta en godtgörelse, hvilken icke torde få
anses stå i skäligt förhållande till hans kostnader och besvär, anser
jag det böra föreskrifvas, att försäljningsman i redovisning för punschstämplar
icke äger såsom ersättning för besvär och kostnader räkna
sig till godo mer än en procent af det belopp, för hvilket punschstämplar
under året försålts. Då, äfven beträffande andra orter än dem,
jag nyss antydt, en försäljningsprovision af en procent af det belopp,
för hvilket punschstämplar under året försålts, torde få anses tillräcklig,
har jag ansett anledning icke förefinnas, att, såsom i ofvanberörda §
sker, göra provisionens belopp beroende af orten, där försäljningen sker,

De i kommitterades förslag intagna bestämmelser rörande restitution
i vissa fall af stämpelafgift för punsch har gifvit statskontoret anledning
erinra, att, då det kärl, hvari punschen vore innesluten, icke
behöfde vara med stämpel försedt förr än vid utlämnandet till konsumenten,
någon särskild bestämmelse i afseende å restitution af stämpelafgift
för punsch icke erfordrades, utan att stadgandet i 37 § af gällande
förordning angående stämpelafgiften kunde vara tillfyllest jämväl för
de s. k. pnnschstämplarna. Detta kunde visserligen äga sin riktighet,
om stämpelbeläggningen komme att äga ruin först vid det tillfälle, varan
till konsumenten öfverlämnades. Antagligen torde emellertid kärl, som

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36.

äro afsedda omedelbart, för konsumenter, komma att i ganska måno-a
fall, innan ännu försäljning ägt rum, beläggas med stämpel hos fabrikant
eller återförsäljare. Om under sådana förhållanden kärlet skulle, innan
det kos konsument aflämnades, förstöras, och varan på grund häraf förloras,
. eller ock varan eljest till följd af andra mindre gynsamma omständigheter
undergår en förändring, som gör densamma för sitt ursprungliga
ändamål icke vidare användbar, synes mig billigheten fordra,
att rätt till restitution åt stämpelafgiften beredes fabrikanten eller återförsäljaren.
Angående sättet för denna förmåns åtnjutande biträder
jag statskontorets därutinnan uttalade mening, att det vore olämpligt
att, såsom kommitterade förslagit, i dylikt afseende föreskrifva den
ordning, som är stadgad i fråga om oriktigt debiterade kronoutskylders
återbekommande. Fråga om restitution af stämpelafgift för punsch bör
kunna omedelbarligen afgöras af statskontoret eller Kungl. Maj:ts
vederbörande befallningshafvande.))

Till utskottets behandling har vidare öfverlämnats en i anledning
åt ifrågavarande proposition inom Första Kammaren af herr Cavalli
väckt motion, n:o 55, hvilken motion utskottet ansett sig böra behandla
i sammanhang med denna proposition.

Berörda motion är af följande lydelse:

»Då för bifall till Kungl. Maj:ts proposition, n:o 53, med förslag
till förordning angående en särskild stämpelafgift för punsch, synes
erfordras viss ändring i gällande brännvinsförsäljningsförordning, tillåter
jag mig föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att §§
1 och 17 i förordningen angående villkoren för försäljning
af brännvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker den 24 maj 1895 skola erhålla
följande förändrade lydelse:

§ I 1.

Oförändrad.

2. d:o

3. Utöfver de i denna förordning meddelade
föreskrifter gäller för försäljning af punsch, hvad
därom är eller varder särskild! stadgadt.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36.

7

§ 17-

1. Oförändrad.

2. d:o

3. d:o

4. d:o

5. Om stämpelafgift för försäljning af punsch
är särskildt stadgadt.»

På sätt chefen för finansdepartementet erinrat, har frågan om en
särskild skatt för punsch bragts på tal af 1901 års Riksdag, som bland
nya skatter, hvilka skulle kunna tagas i anspråk för täckande af de
med försvarets ombildning förenade ordinarie kostnader, hänvisat till
införande af accis å punsch; hvarefter 1902 års Riksdag i skrifvelse af
den 2 maj samma år åter upptagit frågan om en särskild punschskatt.
I fråga om innehållet af berörda skrifvelse tillåter sig utskottet hänvisa
till den af chefen för finansdepartementet i här ofvan intagna statsrådsprotokoll
lämnade redogörelse.

Såväl af 1901 års som af 1902 års Riksdag framhölls, att punsch
vore'' ett synnerligen lämpligt föremål för beskattning. Bevillningsutskottet
delar till fullo denna uppfattning. Det kan icke förnekas,
att punsch är en öfverflöds- och lyxartikel, som i öfvervägande grad
förbrukas af de mera bemedlade klasserna af vårt lands befolkning.
Från denna synpunkt måste det anses berättigadt att af konsumenterna
af denna vara uttaga en särskild skatt till hjälp vid bestridandet af
statsverkets ökade utgifter. Utskottet har därför icke något att erinra
mot införandet af en särskild skatt för punsch. Huruvida denna skatt
lämpligast bör uttagas under den af Kungl. Maj:t föreslagna formen
af en stämpelafgift eller om någon annan form för beskattningen borde
väljas, därom bär vid ärendets behandling inom utskottet tvekan
visserligen yppats, men utskottet har dock funnit sig kunna tillstyrka,
att skatten till eu början på försök uttages i form af stämpelafgift.
Då utskottet sålunda i princip biträder Kungl. Maj:ts förslag, har utskottet
emellertid vid granskningen af det i propositionen framlagda
författningsförslaget funnit sig hafva anledning till åtskilliga ändringar
och tillägg, för hvilka utskottet nu går att närmare redogöra.

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36.

Hvad då till eu början beträffar afgiftens belopp, har detta af
Kungl. Maj:t föreslagits till 60 öre för liter, under det att de särskilde
kommitterade ansett detsamma böra fastslås till 30 öre för liter. Med
stöd af uppgiften om medeltalet liter enligt förslaget skattskjddig punsch,
som inom landet afyttrats under femårsperioden 1896—1900, eller omkring
2,600,000 liter, har Kungl. Maj:t beräknat den inkomst, skatten
skulle tillföra statsverket, till ett årligt belopp af 1,524,000 kronor,
under det att de särskilde kommitterade beräknat inkomsten till omkring
780,000 kronor. Utskottet anser sig icke kunna tillstyrka, att
skatten bestämmes till högre belopp än det af kommitterade föreslagna,
eller 30 öre för liter. De skäl, som i detta hänseende af kommitterade
anförts, särskildt farhågan för att genom åsättandet af en högre afgift
å punsch konsumtionen däraf skulle minskas, men konsumtionen af
skattefria, mera sprithaltiga drycker ökas, till skada icke blott för
statens finansiella intresse utan ock för nykterhetssträfvandena, synas
nämligen utskottet fullgoda; och utskottet har härtill intet annat att
tillägga, än att enligt utskottets åsikt det torde kunna befaras, att en
så väsentlig förhöjning af priset å punsch, som skulle betingas af
afgiftens bestämmande till 60 öre för liter, kunde medföra, att punsch
i stor utsträckning komme att bryggas i hemmen, hvarigenom den
af Kungl. Maj:t beräknade inkomsten säkerligen långt ifrån skulle
uppnås. Om skatten däremot bestämmes till 30 öre för liter, torde
det kunna antagas, att hembryggd i vida mindre utsträckning skall
förekomma än vid den högre skattens åsättande, och att inkomsten
skall visa sig uppgå till det belopp, hvartill den af kommitterade
beräknats.

Utom den ändring i förslagets första paragraf, som betingas af
nedsättningen af afgiften, torde i paragrafen ett tillägg böra inflyta.
Ifrågavarande afgift afser att utgöra en skatt å konsumtionen af punsch
inom landet; och det synes i följd häraf vara klart, att för punsch,
som utföres till utlandet, afgift icke skall erläggas. Då emellertid
tvekan kan råda, huruvida paragrafens föreslagna lydelse medgifver en
sådan tolkning, har utskottet funnit lämpligt, att till paragrafen fogas
ett uttryckligt stadgande af innehåll, att för punsch, som utföres ur
riket, stämpelafgift icke skall erläggas.

Vid servering af punsch å utskänkningsställen är buteljen vanligen
uppdragen, innan den framsättes för rekvirenteu. Då kontrollen öfver
stämpelafgiftens behöriga utgörande till stor del måste öfverlänmas åt

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36.

allmänheten, synes det vara nödigt att föreskrifva, att vid försäljning
till förtäring på stället kärlet ej må öppnas eller den därå anbringade
stämpeln rubbas, förr än kärlet blifvit till köparen öfverlämnadt; och
bör stadgande härom lämpligen inflyta såsom tillägg till 3 § i förslaget.

Då utskottet ansett sig böra föreslå afgiftens bestämmande till
30 öre för liter, böra naturligtvis såsom följd häraf de i 4 § omförmälda
stämplarnes valörer nedsättas till hälften.

I förslagets 5 § 2 mom. föreskrifves, att punschstämpel skall, till
skydd för densamma, täckas på butelj, krus och damejeanne med en
kapsyl af stanniol samt på ankare och fat med en plåt af lämplig metall,
hvarjemte lämnas närmare föreskrifter om beskaffenheten af dessa
skyddsmedel. Då ifrågavarande kapsyler och plåtar endast hafva till
ändamål att utgöra skydd för de å kärlen anbringade stämplar, men
icke äga någon som helst betydelse ur kontrollsynpunkt, synes ingen
anledning förefinnas att ålägga försäljare af punsch en ovillkorlig skyldighet
att å kärlen anbringa dylika skyddsmedel. I många fall äro
dessa skyddsmedel, åtminstone kapsyler, alldeles obehöfliga, och anbringandet
däraf skulle därför endast förorsaka en onödig utgift, hvartill
kommer, att vid brådskande påsättning af kapsyler det lätt skulle
kunna hända, att den därunder befintliga stämpeln sönderslites. Å
andra sidan bör det naturligtvis vara en försäljare af punsch obetaget
att, om han så önskar, till skydd för stämplarne anbringa någon betäckning;
och om så sker, böra gifvetvis de i momentet förekommande
bestämmelserna om skyddsanordningens beskaffenhet äga tillämplighet.
Utskottet har därför ansett sig böra framlägga förslag till förändrad
lydelse af momentet i nu antydd riktning.

6 § i Kungl. Maj:ts förslag innehåller en hänvisning till förordningen
angående stämpelafgiften i fråga om punschstämplars tillhandahållande
samt dit hörande uppbörd och redovisning. Utskottet har
emellertid, med hänsyn särskildt till de olika slag af för säljningsmän,
som i stämpelförordningen omförmälas, ansett lämpligt, att i förslaget
intagas bestämmelser i fråga om tillhandahållandet af punschstämplar
samt försäljningsmans skyldighet att ställa borgen för sin uppbörd. I
följd häraf har utskottet tillåtit sig föreslå, att nämnda paragraf i förslaget
ersättes med tre nya paragrafer, af hvilka 6 och 7 §§ innehålla
från 33 och 34 §§ i stämpelförordningen hämtade bestämmelser i nyssberörda
hänseenden och 8 § motsvarar 6 § i förslaget med den ändring,
som betingas af införandet af omförmälda 6 och 7 §§.

Bill. till ltiksd. Prat. 1903. 5 Sami. 1 Afd. 30 Käft.

2

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36.

\id behandlingen af de i 7 § föreslagna bestämmelserna i fråga
om restitution af stämpelafgiften i vissa fall har utskottet tagit kännedom
om de stadganden i detta afseende, som förefinnas i den i Tyskland
antagna lag angående stämpelafgift för mousserande viner af den 9
maj 1902. Restitution af stämpelafgift för redan stämpelbelagdt dylikt
vin, som utlämnas såsom prof eller af köpare till säljare återlämnas
såsom varande obrukbart, är enligt denna lag så anordnad, att hvarje
tillverkare får räkna sig till godo en rabatt af 5% å värdet af samtliga
vid lians fabrik under året använda stämpelmärken.

Införandet af bestämmelse om ett sådant rabattafdrag i stället för
det i 7 § föreslagna restitutionsförfarandet skulle enligt utskottets mening
vara en lämplig åtgärd, ägnad att på en gång tillgodose punschfabrikanternas
och försäljarnes skäliga anspråk på vederlag för stämplar
i de uti paragrafen omförmälda fall samt på ett enkelt och praktiskt
sätt aflägsna den föreslagna restitutionsproceduren, hvilken säkerligen
kommer att vålla såväl vederbörande myndigheter som restitutionssökandena
mycket besvär. Då emellertid eu ändring i nyss antydd
riktning af bestämmelserna om restitution icke lärer kunna genomföras
utan att gällande föreskrifter om försäljning af stämplar samt uppbörd
och redovisning af stämpelmedel i vissa delar underkastas omarbetning
— hvilken omarbetning för öfrigt torde böra utföras genom Kungl.
Maj:ts försorg — har utskottet icke för det närvarande velat ifrågasätta
sådan ändring i nu förevarande § af Kungl. Majrts förslag, utan — då
utskottet på sätt här nedan omförmäles tillåter sig föreslå, att förordningen
må antagas att gälla allenast för ett år — ansett, att frågan
om anordnandet af restitutionen bör tagas under ompröfning vid utarbetandet
af det nya förslag till förordning, som vid bifall till utskottets
nämnda hemställan kommer att för Riksdagen framläggas.

Ehuru utskottet sålunda i nyssberörda afseende ansluter sig till
Kungl. Majrts förslag, har utskottet likväl icke kunnat förorda bifall
till 7 § af förslaget i oförändradt skick. Stadgandet att restitution må
åtnjutas endast då den i paragrafen omförmälda skada eller försämring
ägt rum, innan punschen utlämnats till förtäring å stället eller eljest
till försäljning, måste nämligen anses innebära, att möjligheten att
erhålla restitution är utesluten i hvarje fall, då skadan eller försämringen
inträffat, efter det säljaren aflämnat varan. Om således skadan ellei
försämringen inträffar under det varan är på väg från säljaren till
köparen — t. ex. under transport på järnväg eller ångbåt — kan
restitution af stämpelafgiften icke ifrågakomma. I sådant fall skulle
således säljaren drabbas af förlust såväl af själfva varan som af den

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36. 11

utlagda stämpelafgiften. Då detta icke synes vara med billigheten
öfverensstämmande, har utskottet ansett ifrågavarande paragraf böra
så affattas att äfven i omförmälda fall möjlighet att erhålla restitution
må finnas. Detta mål torde kunna nås genom borttagande af de i
paragrafen förekommande orden: »men innan punschen utlämnats till
förtäring på stället eller eljest till försäljning;» och tillåter sig utskottet
fördenskull föreslå denna ändring i paragrafen.

I detta sammanhang har utskotttet ansett sig böra upptaga frågan,
huruvida utbyte af punschstämplar, som blifvit för sitt ändamål obrukbara,
må kunna äga rum. I 37 § af gällande förordning angående
stämpelafgiften är stadgadt, att, om stämpel genom misskrifning eller
på annat sätt blifvit för sitt ändamål obrukbar, densamma må hos försäljningsman
utbytas mot annan stämpel. Såsom ofvan berörts, innehåiler
6 § af Kungl. Maj:ts förslag en föreskrift, att i fråga om, bland
annat, punsch stämplars tillhandahållande skall i tillämpliga delar iakttagas
hvad som finnes föreskrifvet i stämpelförordningen. Detta torde
få anses innebära, att äfven punschstämpel, som blifvit obrukbar, skulle
få utbytas på sätt i 37 § stämpelförordningen omförmäles. Då utskottet
emellertid, på sätt ofvan nämnts, funnit sig böra i sitt förslag — 6
och 7 §§ — intaga uttiyckliga bestämmelser i fråga om, jämte annat,
punschstämplars tillhandahållande utan att därvid utbyte af stämplar
omförmälts, samt vid sådant förhållande den i 8 § af utskottets förslag
intagna hänvisning till stämpelförordningen innefattar allenast uppbörd
och redovisning för punschstämplar, har i utskottets förslag frågan om
urtyte af obrukbara punschstämplar icke blifvit vidrörd. Utskottet har
också funnit denna fråga vara af synnerligen svårlöst natur. Det lider
enligt utskottets uppfattning intet tvifvel, att en väsentlig skillnad förefinnes
i fråga om säkerheten för missbruk af rätten till utbyte af stämplar,
då utbytet gäller vanliga stämplar och då detsamma gäller punschstämplar.
Om t. ex. en söndersliten punschstämpel företes med begäran
om utbyte, torde det i de flesta fall vara omöjligt att bedöma, huruvida
stämpeln användts för sitt ändamål eller icke. Utskottet har därför
icke för närvarande ansett sig kunna tillstyrka, att utbyte af
punschstämplar må medgifvas. A andra sidan torde det icke kunna
bestridas, att mången gång sådana omständigheter kunna vara för
handen, att rätt till utbyte af stämplar, som gått förlorade utan att
hafva blifvit använda, borde förefinnas. Då utskottet emellertid icke
ansett sig böra framlägga något förslag i nu omförmälda afseende, har
detta berott därpå, att utskottet funnit jämväl donna fråga — liksom
frågan om restitution ens anordnande — kunna och böra komma

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36.

under ompröfning vid utarbetande af nytt förslag till förordning.
Förluster genom skada å obegagnade stämplar torde för öfrigt kunna
i väsentlig mån förebyggas genom att till stämplarne användes något
mera hållbart material än papper.

Vidare har utskottet ansett det i 7 § förekommande uttrycket
»intyg af polismyndighet eller notarius publicus» böra förtydligas; och
föreslår utskottet i sådant afseende, att sagda uttryck utbytes mot
orden: »intyg i stad af borgmästare, polismästare, notarius publicus
eller stadsfiskal och å landet af kronofogde eller länsman.» Utskottet
tillåter sig i fråga härom erinra, att i kungörelsen den 21 maj 1897,
angående förändrad fydelse af § 4 i förordningen angående beviilningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december 1892,
ett i nämnda förordning förekommande uttryck »vederbörande polismyndighet»
blifvit ersatt med uttryck, närmare angifvande hvilka
myndigheter därmed afsetts.

Mot de här ofvan icke omförmälda paragrafer i förslaget har
utskottet icke haft några erinringar att framställa.

Hvad beträffar rubriken har densamma, med hänsyn till sättet för
beskattningens uttagande, sjmts böra ändras till »förordning angående
en särskild stämpelafgift för försäljning af punsch.»

Vid behandlingen inom utskottet af förevarande proposition hafva
uttalats farhågor för, att den ifrågasatta formen för beskattningen skulle
vara i kontrollhänseende otillfredsställande och att bestämmelserna i
förslaget i vissa fall vore alltför stränga. Dessa betänkligheter hafva
visserligen icke i vidare män vunnit anslutning hos utskottet, än att
de föranledt till här ofvan omförmälda förslag till ändringar och tillägg;
men utskottet har likväl, med hänsyn såväl till sagda betänkligheter
som därtill, att i vårt land all erfarenhet saknas om, huru en stämpelafgift
för en konsumtionsartikel kan komma att verka, ansett det
lämpligt, att tiden för författningens giltighet inskränkes till ett år.
Skulle det, sedan författningen någon tid tillämpats, hafva visat sig,
att olägenheter blifvit en följd af den för beskattningen valda formen
eller att eljest ändringar vore erforderliga, kan frågan lättare blifva i
hela sin omfattning ånyo pröfvad, om författningen antagits allenast
för ett år, än om den antagits för obegränsad tid. I förstnämnda fall
kommer nämligen nytt förslag till författning att föreläggas Riksdagen
inom utgången af det år, för hvilket författningen antagits. Vid uppgörandet
och behandlingen af detta förslag skulle då den erfarenhet, som

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36. 18

emellertid vunnits, kunna tillgodogöras; och särskild! skulle då en sådan
anordning af restitutionen, som utskottet här ofvan betecknat såsom lämplig,
kunna tagas under ompröfning liksom äfven frågan om rätten till utbyte
af stämplar, som blifvit för sitt ändamål obrukbara. Då utskottet
sålunda funnit sig böra föreslå, att ifrågavarande förordning må antagas
allenast för ett år, har fråga uppstått, från hvilken dag denna tid borde
räknas. Mot den af Kungl. Maj:t föreslagna dag, den 1 januari 1904,
har anmärkts, att, om förordningen först då börjat tillämpas, tillräcklig
erfarenhet af densammas verkningar icke kunde föreligga, innan ny
förordning måste af den under nämnda år sammanträdande Riksdagen
antagas; och har i följd häraf ifrågasatts, att förordningen borde träda
i kraft redan under innevarande år, exempelvis den 1 nästkommande
oktober. Häremot uppställer sig dock den svårighet att, enligt hvad
utskottet inhämtat, de för stämplarnes tillverkning erforderliga maskiner
icke lära kunna erhållas på mindre tid än ett hälft år från det desamma
blifvit beställda; och då detta icke kan ske, förr än Riksdagen fattat
beslut i ärendet, kunna stämplar icke finnas tillgängliga redan den 1
oktober i år. Utskottet har emellertid ansett sig kunna föreslå, att
tiden för förordningens trädande i kraft bestämmes till den 1 januari
1904. Då ny förordning icke behöfver antagas förr än mot slutet af
nästkommande års riksdags sammanträde, torde tillräcklig erfarenhet
af förordningens verkningar kunna hafva vunnits för att därpå grunda
ett omdöme, huruvida omarbetning af förordningen i vidare mån, än
utskottet här ofvan antydt, må vara af behofvet påkallad.

Enligt § 1 mom. 2 af gällande brännvinsförsäljningsförordning
skall hvad i förordningen finnes stadgadt om försäljning af brännvin
gälla äfven för sprit samt andra brända eller destillerade in- eller utländska
spirituösa drycker, äfvensom för drycker, hvilka äro därmed
tillagade eller hålla en högre alkoholhalt än 25 procent, således äfven
om försäljning af punsch. Med hänsyn härtill torde, därest nu ifrågavarande
bestämmelser rörande försäljning af punsch af Riksdagen antagas,
de af herr Cavalli i ofvan omförmälda motion föreslagna tilläggen
till §§ 1 och 17 i nämnda förordning vara nödiga; och hemställer
utskottet fördenskull om bifall till förenämnda motion.

Med anledning af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:

Do) att Riksdagen, med förklarande att Kungl.

Mapts ifrågavarande förslag till förordning angåen -

14 Bevillningsutskottets Betänkande N;o 36.

de en särskild stämpelafgift för punsch icke kunnat
. oförändradt bifallas, måtte antaga samma förslag med
de ändringar och tillägg, utskottets härvid fogade författningsförslag
utvisar; och

2:o) att, vid bifall till hvad utskottet sålunda
hemställt, Riksdagen tillika måtte för sin del besluta,
att §§ 1 och 17 i förordningen angående villkoren
för försäljning af brännvin och andra brända eller
destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895 skola
erhålla följande förändrade lydelse:

§ i 1.

Oförändradt.

2. dito

3. Utöfver de i denna förordning meddelade föreskrifter
gäller för försäljning af punsch, hvad därom
är eller varder särskildt stadgadt.

§ 17-

1. Oförändradt.

2. dito

3. dito

4. dito

5. Om stämpelafgift för försäljning af punsch är
särskildt stadgadt.

Stockholm den 2 april 1903.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36.

15

Kungl. Maj:ts förslag till förordning
angående en särskild stämpelafgift
för punsch.

1 §■

För punsch, som säljes till förtäring
på stället, så ock för punsch,
som eljest inom riket säljes till annan
än den, som innehar rättighet
till minuthandel med eller utskänkning
af brännvin, skall, i den ordning
nedan sägs, erläggas en särskild
afgift, beräknad efter sextio
öre för hvarje liter.

2 §•

Punsch, som i 1 § afses, må
icke säljas annat än i slutet kärl;
och må vid försäljning icke användas
andra kärl än

dels buteljer om en sjättedels,
en tredjedels, två tredjedels eller
en liters rymd,

dels krus eller s. k. damejeanner
om tre, fem eller tio liters rymd
och

dels ankare och fat om tio, tjugo,
fyratio eller femtio liters rymd.

Vid bestämmande af kärlens
rymd må afseende ej fästas därvid,
att rymden öfver- eller understiger
måttet

för butelj om en sjättedels eller

Utskottets förslag till förordning angående
en särskild stämpelafgift
för försäljning af punsch.

i §•

För punsch--beräknad efter

trettio öre för hvarje liter.

För punsch, som ur riket utföres,
erlägges icke stämpelafgift.

2 §•

Punsch —--med bråkdel

af en liter.

16

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

eu tredjedels liter med intill två
cent iliter,

för butelj om två tredjedels eller
en liter med intill fem centiliter,

-<*. för: krusRelief damejeannér ined Vi,.. < . " .
intill tio centiliter och n ; ''■ : ?/ . > !v \

för ankare eller fat med. bråkdel
af en liter.

5 }i''*:

3 §•

Hvarje kärl, innehållande punsch,
för hvilken enligt 1 § afgift bör
erläggas, skall, dä. Vvaran utlämnas,
vara försedt med beläggningsstämpel
(punschstämpel) å det belopp,
som efter kärlets rymd svarar
mot den i nämnda § angifna afgift.

3 §•

-tv! !ii ’ • :th -ii • ■ :

Hvarje kärl —. — angifna afgift
; och må vid försäljning till förtäring
på stället kärlet ej öppnas eller
den därå anbringade stämpel rubbas,
förr än kärlet blifvit till köparen
öfverlämnadt.

4? §•

k; Punschstämplar skola;'' vara att
tillgå af följande slag, nämligen .

a) för buteljer, krus och damejeanner
afsedda enkla stämplar å
10, 20, 40 och 60 öre samt 1,8 0,
3 och 6 kronor,

b) för ankare och fat afsedda
dubbelstämplar å 6, 12, 24 och 30
kronor; skolande de bägge delar,
hvaraf hvarje dubbelstämpel består,
hafva sins emellan olika bredd och
vara märkta med ett och samma
ordningsnummer.

5 §•

1 mom. Punschstämpel skall

4'' §•

-it Punschstämplar —---— —

— — —r — —---nämligen i

a) för buteljer, krus och damejeanner
afsedda enkla stämplar å
5, 10, 20, 30 och 90 öre samt 1
krona 50 Öre och 3 kronor;

b) för ankare och fat afsedda
dubbelstämplar å 3, 6, 12 och 15
kronor; skolande — — — *4— t—*
ordningsnummer.

. i ,oi r /ilo 5Y*\ åt;

Vm-.i

i v . . r. .. •••, ; j
• jm • t.IrMl i’} UH

5 §.

1 mom. Punschstämpel w —

17

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36.

fästas å kärlet med hela den limmade
sidan.

På butelj, krus och damejeanne
skall stämpel så anbringas, att den
å stämpelns midt befintliga valörbeteckningen
kommer midt öfver
korken, och flikärna nedvikas efter
kärlets hals.

På ankare och fat skall den
bredare stämpeldelen anbringas öfver
sprundet, den smalare öfver
tapphålet, och detta så, att den
bredare stämpeldelens valörbeteckning
kommer midt öfver sprundet
och den smalare s midt öfver tapphålet,
samt att flikarna å bägge
stämpeldelarna sträckas rätt Tit åt
sidorna. Stämpeldelar med olika
ordningsnummer få icke fästas på ett
och samma kärl.

2 mom. Punschstämpel skall,
till skydd för densamma, täckas på
butelj, krus och damejeanne med
en kapsyl af stanniol samt på ankare
och fat med en plåt af lämplig metall.
I såväl kapsyl som plåt skall
finnas ett cirkelrundt hål, så stort
och afpassadt, att inom dess omkrets
stämpelns valörbeteckning kan
framträda, och må kapsylen eller
plåten ej sträcka sig så långt öfver
stämpelns öfriga delar, att å de
enkla stämplarna de å flikarna befintliga
vapen eller å dubbelstämplarna
ordningsnumren skylas.

3 mom. Ansvarigheten för iakttagandet
af föreskrifterna i denna
§ åligger den, som försäljer punsch
under sådana omständigheter, att
kärlet, hvari punschen inneslutes,
skall vara åsatt stämpel.

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 5 Sand.

--sidan.

På butelj —- — —- — — —
kärlets hals.

På ankare — — — — — ett
och samma kärl.

2 mom. Om kärl, som enligt
denna förordning skall vara belagdt
med punschstämpel, förses med kapsyl,
plåt eller annan skyddsanordning
öfver stämpeln, skall i det sålunda
anbringade skyddsämnet finnas ett

cirkelrundt hål--- — framträda,

och må skyddsanordningen ej sträcka

sig-----------

— — ordningsnumren skylas.

3 mom. Ansvarigheten — —
— — — åsatt stämpel.

1 Afd. 30 Höft.

3

18

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36.

6 §•

Beträffande punschstämplars tillhandahållande
samt dit hörande uppbörd
och redovisning skall i tilllämpliga
delar iakttagas hvad som
finnes föreskrifvet i förordningen
angående stämpelafgiften, dock att
försäljningsman i redovisning för
punschstämplar icke eger att såsom
ersättning för besvär och kostnader
räkna sig till godo mer än en procent
af det belopp, för hvilket punschstämplar
under året försålts.

6 §■

Statskontoret skall i Stockholm genom
därtill antagna försäljningsman
och i länen genom Konungens befallningshafvande
låta tillhandahålla
punschstämplar; åliggande Konungens
befallningshafvande att för stämplarnas
tillhandahållande förordna försäljningsmän
för hvarje stad, äfvensom,
till erforderligt antal, för landet.

Den myndighet, som försäljningsman
förordnat, äger, när så skäligt
pröfvas, honom entlediga. Däröfver
må klagan ej föras.

7 §.

Försäljningsman vare skyldig att
för sin uppbörd ställa behörigen godkänd
borgen eller ock nedsätta obligationer
i enlighet med därom gällande
föreskrifter; ägande försäljningsman
att efter rekvisition hos den myndighet,
som honom förordnat, få stämplar
sig tillställda inom det belopp, för
hvilket säkerhet sålunda blifvit ställd.

För stad förordnad försäljningsman
åligger att hafva den till försäljningen
afsedda lägenhet för allmänheten
tillgänglig hvarje söckendag
å tid, som bestämmes af den myndighet,
som för säljning smannen förordnat.

8 §.

Beträffande uppbörd och redovisning
för punschstämplar skall i

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36. 19

tillämpliga delar iakttagas hvad som
finnes föreskrifvet i förordningen angående
stämpelafgiften, dock att försäljningsman
i redovisning för punschstämplar
icke äger att såsom ersättning
för besvär och kostnader räkna
sig tillgodo mer än eu procent af det
belopp, för hvilket punschstämplar under
året försålts.

7 §•

Har, sedan punschstämpel anbragts
å kärl på sätt i 5 § sägs,
men innan punschen utlämnats till
förtäring på stället eller eljest till
försäljning, kärlet blifvit förstördt
eller skadadt, så att varan gått förlorad
eller undergått sådan förändring,
att den icke kan till försäljning
användas, eller har af annan
orsak varan förstörts eller förändrats
såsom nu är sagdt, då må, därest
med intyg af polismyndighet eller
notarius publicus styrkes, ej mindre
att nu nämndt förhållande inträffat,
än ock att betryggande åtgärd vidtagits
till förhindrande af stämpelns
vidare användning för sitt ändamål,
statskontoret eller i landsorten Konungens
befallningshafvande på ansökning
medgifva restitution af
stämpelafgift en.

8 §.

1 mom. Förbrytelse mot 3 §
straffes med böter från och med
100 kronor till och med 500 kronor
eller, där särskild! förmildrande om -

9 §•

Har sedan punschstämpel anbragts
å kärl på sätt i 5 § sägs, kärlet
blifvit förstördt eller skadadt, —

--då må, därest med intyg, i

stad af borgmästare, polismästare, notarius
publicus eller stadsfiskal och å
landet af kronofogde eller länsman
styrkes, ej mindre — — — restitution
af stämpelafgiften.

10 §.

1 mom. Förbrytelse — — —
den försålda punschen.

20 Bevillningsutskottets

ständigheter föreligga, med böter
från och med 10 kronor till och med
100 kronor; och vare den skyldige
tillika pliktig erlägga afgift enligt
1 § för den försålda punschen.

2 mom. Öfverträdelse af bestämmelserna
i 2 § eller i 5 § 1
och 2 mom. straffes med böter från
och med 5 kronor till och med 100
kronor; dock att, därest genom
öfverträdelsen afgift enligt 1 § undandraga
statsverket, öfverträdelsen
varde ansedd efter hvad i 1
mom. är stadgadt.

3 mom. Husbonde ansvarar för
förbrytelse, som med hans vetskap,
mot denna förordning begås af hans
hustru, husfolk eller i hans arbete
antagen person, likasom vore förbrytelsen
af husbonden själf gjord.

4. mom. Af böter, som enligt
denna förordning ådömas, tillfaller
hälften åklagaren och hälften kronan.
Finnes särskild angifvare, tage
han hälften af åklagarens andel.

5 mom. Vid bristande tillgång
förvandlas böterna enligt allmän
strafflag.

Betänkande N:o 36.

2 mom. Öfverträdelse
är stadgadt.

3 mom. Husbonde —
själf gjord.

4 mom. Af böter — —
åklagarens andel.

5 mom. Vid bristande
strafflag.

9 §• 11 §•

Den, som under tid, då han är Den, som under — —
ställd under tilltal för förbrytelse äro stadgade,
mot denna förordning, samma förbrytelse
fortsätter, skall, när han
härtill lagligen förvunnen varder,
för hvarje gång stämning därför
utfärdats och delgifvits, fällas till
de böter, som för sådan förbrytelse
äro stadgade.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36.

21

10 §.

Förbrytelse mot denna förordning
åtalas af allmän åklagare, i
stad hos polisdomstol, där sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare
och, där sådan icke finnes,
vid allmän domstol, och gäller i
fråga om klagan öfver domstols eller
poliskammares beslut i dessa mål
hvad i allmänhet angående besvär
i brottmål finnes förordnadt.

Denna förordning Iräder i kraft
den 1 januari 1904.

12 §.

Förbrytelse----finnes för ordnadt.

Denna förordning skall gälla under
år 1904.

22

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36-

Reservationer:

Af herr Cavalli, som anfört:

»Mot grunderna för förevarande kung!, proposition har jag den
erinran, att, såsom ock af Riksdagen i dess skrifvelse den 2 maj 1902
ifrågasatts, skatten bort drabba, utom punsch, jemväl andra därmed
jämförliga alkoholhaltiga drycker, ty att med stämpelafgift belägga
ensamt punsch, som dock, äfven om utländska råämnen därtill användas,
är en inhemsk produkt, och samtidigt från sådan afgift fritaga utländska
drycker, synes mig icke konsekvent eller riktigt. Detta oaktadt skulle
jag dock — då genom Kungl. Maj:ts förslag införes ett enligt min
tanke lämpligt sätt att bereda statsverket inkomster, nämligen att med
stämpelafgift belägga en konsumtionsartikel •— kunnat biträda förslaget
i hela dess omfattning, därest jag icke funnit skäl till anmärkningar
mot förslagets bestämmelser i vissa delar. Jag tillåter mig i sådant
afseende särskildt framhålla, att enligt förslaget servering af punsch
glasvis är så försvårad, att dylik servering väl icke kan äga rum, äfvensom
att något hinder för tillverkare af punsch eller innehafvare af
utskänkningsrättighet icke förefinnes att utlämna ostämplad punsch, om
blott utlämnandet sker utan betalning. På grund af dessa anmärkningar
hade väl från min sida riktigast varit att yrka afslag å den kungl.
propositionen, men om jag dock funnit mig kunna åtminstone i hufvudsak
biträda densamma, har detta skett med stor tvekan och förnämligast
af det skäl, att den inkomst, som af skatten beräknats inflyta till statsverket,
anses vara för densamma behöflig.

Mitt tillträdande af den kungl. propositionen har därför skett allenast
under den uttryckliga förutsättning, att förslaget under dess nuvarande
form antages på försök under endast ett års tid»;

af herr friherre Kling spor;

åt herr Weinberg, som instämt med herr Cavalli;

af herr Östberg, som yrkat afslag å den kungl. propositionen;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36. 23

af herrar Brodin och Faxe hvilka anfört:

»I Kungl. Maj:ts proposition är afkastningen af punschskatten
beräknad till 1,524,000 kronor. Vid bifall till utskottets hemställan om
åsättande af endast 30 öres stämpelafgift för hvarje liter punsch skulle,
enligt den af finansministern följda beräkningsgrunden, den behållna
inkomsten af skatten blifva omkring 750,000 kronor.

Under ärendets behandling inom utskottet har blifvit upplyst, att
af all inom riket tillverkad punsch cirka eu tredjedel går till restauratörer
och andra återförsäljare, hvaremot återstående två tredjedelar försäljas
direkt till konsumenter. Vi anse därför, att äfven med den lägre
skattesatsen af 30 öre per liter en betydlig minskning i konsumtionen
af punsch kommer att inträda. Otvifvelaktigt är nämligen, att genom
återupptagande af hembrygd af punsch afsevärda kvantiteter komma
att undandragas beskattning. Den på så sätt skattefria punschen torde
kunna beräknas uppgå till eu tredjedel af hvad som nu säljes. Minskningen
af det beräknade skatteutbytet på grund af nu anförda orsak
torde kunna sättas till omkring 250,000 kronor. Såsom statens vinst
på punschskatten skulle då återstå endast omkring 500,000 kronor.

Hvad sättet för stämpelskattens utgörande angår, så saknar såväl
Kungl. Maj:ts som utskottets förslag till förordning i ämnet erforderliga
kontrollbestämmelser till förebyggande af skatteunderslef. Visserligen
finnas i förslagen upptagna bestämmelser om förbud att utlämna punsch,
som icke är på lag stadgadt sätt stämpelbelagd, samt straffbestämmelser
för uraktlåtenhet härutinnan, men någon myndighet, som öfvervakar,
efterlefnaden af de gifna föreskrifterna finnes icke omnämnd. Det är
sålunda beroende på den större eller mindre ärligheten hos försäljarne,
om staten skall erhålla hvad som tillkommer densamma. Den konsumerande
allmänheten bör ju tillse, att ostämplad punsch icke utlämnas,
men ur kontrollsynpunkt torde dess medverkan härvidlag icke vara
synnerligen mycket värd. Skattens egenskap af stämpelskatt torde för
öfrigt göra det till hart när en faktisk omöjlighet att skapa en effektiv
kontroll, vare sig vid försäljning eller iskänkning af punsch, hvilket
skulle nödvändiggöra ständigt närvarande kontrollanter å hvarje ställe,
där punsch försäljes.

Med hänsyn till här ofvan anförda svårigheter hvad kontrollen
vidkommer, torde våra betänkligheter mot införandet af eu särskild
skatt å punsch utöfver de för därmed jämförliga spritdrycker gällande
utgifter kunna anses väl grundade.

Punschen är dessutom den alkoholsvagaste af de i vårt land mera
allmänt brukade spritdryckerna. Ett fördyrande genom beskattning af

24

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36.

punschen kommer därför att verka, att konsumenterna öfvergå till
starkare utländska spritdrycker, k vilket icke torde vara önskvärd!

Härtill kommer ytterligare att punschens varuvärde är så lågt,
att den äfven ur denna synpunkt icke är något lämpligt föremål för
beskattning. Värdet af ingredienserna i punsch uppgår endast till cirka
en tredjedel af punschens saluvärde. Återstoden utgöres af alla de
pålägg i form af tull, utskänknings- och försäljningsafgifter m. in., af
hvilka punschen redan nu drabbas. Sålunda är punschen redan nu
högre beskattad än någon annan spritvara af jämförlig art.

På grund af hvad vi nu anfört, anse vi, att utskottet bort hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke bör af Riksdagen
bifallas»;

af herrar G. Jansson, Beckman, S. Söderberg och O. G. Erik so »,
hvilka vid 2 och 4 §§ i förslaget anfört :

»Enligt vår mening borde punsch få säljas äfven i buteljer om en
tolftedels liter, enär det måste anses olämpligt, att det minsta vid försäljning
tillåtna kärl skall innehålla så pass stor kvantitet som en sjättedels
liter. Om denna vår uppfattning vinner bifall, bör i 4 § a) införas
bestämmelse därom, att äfven stämplar om 2,5 öre skola finnas att tillgå»;

af herr Beckman, som vid 12 § i förslaget anfört:

»Enligt utskottets förslag skulle ifrågavarande förordning icke
antagas på obestämd tid utan endast »gälla under 1904». Skälet för
denna bestämmelse angifves vara, att, i händelse olägenheter, sedan författningen
någon tid tillämpats, skulle yppat sig i följd af den för beskattningen
valda formen, eller ändringar eljest visat sig erforderliga,
frågan skulle lättare kunna i hela sin omfattning ånyo pröfvas, om
författningen antagits allenast för ett år än om den antagits för obestämd
tid. Nytt förslag till författning skulle nämligen då komma att föreläggas
Riksdagen »inom utgången af det år, för hvilken författningen antagits»,
och vid uppgörandet och behandlingen af detta förslag skulle då den
erfarenhet, som under tiden vunnits, kunna tillgodogöras.

Det får emellertid icke förbises, att detta nya förslag måste utarbetas
ganska tidigt under året för att inkomma till Riksdagen i rimligtid
före afslutandet af dess arbeten. Det synes då högst osannolikt
att den erfarenhet, som vunnits under årets första månader, skulle vara
tillräcklig för att därpå grunda ett slutligt omdöme om själfva den för
beskattningen valda formen. Denna skatteform är hos oss hittills
opröfvad. Och då det gäller införande af en ny skatteform, ligger det

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 36■ 25

i sakens natur att de verkliga eller förmenta olägenheterna komma att
just under den första tiden för dess tillämpning tilldraga sig alldeles
särskild uppmärksamhet och gifva anledning till missnöje och klagomål.
Dessa klagomål skola säkerligen frambäras med så mycket större eftertryck,
om man tror sig i förordningens egenskap att vara antagen blott
på ett år finna anledning till en förhoppning att möjligen få densamma
upphäfd redan vid årets utgång. Under sådana omständigheter kan
faran af ett förhastadt omdöme rörande den nya skatteformens lämplighet
eller olämplighet ligga nära till hands. Också har med tanke härpå
vid sakens behandling inom utskottet ifrågasatts, att förordningen
skulle träda i kraft redan den 1 oktober innevarande år. Detta bär
emellertid befunnits ogörligt, emedan af tekniska skäl stämplar icke

redan då kunna finnas tillgängliga.

Om således Riksdagen, i enlighet med utskottets förslag, beslutar
införandet af denna nya skatteform, synas afgörande skäl föreligga för
att, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, antaga förordningen att gälla på
obestämd tid från och med ingången af nästa år. ....

Detta utesluter uppenbarligen icke, att förslag till ändringar åt
enskilda bestämmelser i förordningen kunna framläggas redan för 1904
års Riksdag, därest till äfventyrs en stadgad erfarenhet om deras behöflighet
kunnat vinnas under den korta tiden för förordningens tillämpning.

Jag har därför inom utskottet yrkat, att sista stycket af 12 § i
utskottets förslag måtte erhålla följande lydelse:

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1904»;

samt

af herrar G. Jansson, K. G. Karlsson, S. Söderberg och O. G. Erikson,
hvilka i fråga om 12 § i förslaget instämt med herr Beckman.

Härjämte hafva herrar West er, friherre Trolle, O. A. Ericsson,
Almqvist, Pantzarhielm och Lindblad begärt få antecknadt, att de icke
deltagit, herrar Wester, friherre Trolle, Almqvist och Pantzarhielm i behandlingen
samt herrar Ericsson och Lindblad i den slutliga behandlingen
af detta ärende inom utskottet.

Bik. till Riksd Prot. 1903. 5 Sami. 1 Afd. 30 Käft.

4