Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
1
N:o 31.
Ank. till Riksd. kansli den 16 mars 1903, kl. 6 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om tillägg till 8 och
12 §§ bevillningsfärordningen,
(2:a A.)
Uti en vid innevarande riksdag väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion inom Andra Kammaren, n:o 95, har herr S. J. Enander
föreslagit:
»att till gällande bevillningsförordning § 8 mom. 2 a) måtte fogas
eu punkt af följande innehåll:
försäljning af skog eller skogseffekter från egen eller annans mark,
virkesfångst från egen eller annans mark för annat ändamål än husbehof
äfvensom virkesfångst från skogsområde, som blifvit af staten
upplåtet till bergshandteringens understöd, till sågverk eller kanalbolag;
eller eventuellt i korthet sagdt:
skogsafverkningsrörelse för annat ändamål än husbehof;
samt att äfvenledes till samma förordnings § 12 måtte fogas ett
moment af följande lydelse:
för inkomst, hvarom i § 8 mom. 2 a) (och i denna motion) sägs,
där skogsområdet är beläget.»
Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:
»Det torde måhända anses mer än dristigt och ganska vanskligt, att
undertecknad kommer fram med en motion om ändring uti gällande beBih.
till Riksd. Prof. 1903. 5 Sami. 1 Afd. 25 Häft. (N:o 31). 1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
villningsförordning i syfte, att all skogsafverkningsrörelse skall beskattas,
där skogen är belägen. Riksdag, myndigheter och kommittéer hafva
nämligen upprepade gånger med längre eller kortare mellanrum under
ett tjugutal år offrat tid och uppmärksamhet åt denna beskattningsfråga.
Men trots allt väntar densamma ännu på en lycklig lösning.
Som bevis för och exempel på det arbete, som ägnats frågan, må
nämnas: skatteregleringskommitténs af 1881 förslag, som framlades för
1883 års Riksdag; riksdagsmotionerna n:o 63 för 1884, n:o 86 för 1887
och n:o 140 för 1890; utsedde kommitterades betänkande med förslag
till vissa ändringar i bevillningsförordningen 1 maj 1891; andra kommitterades
betänkande med förslag till förordning angående inkomstbevillning
den 2 november 1894 och kungl. kammarrättens underdåniga
utlåtande öfver det senare förslaget den 25 april 1895.
Att eu snar och ändamålsenlig lösning af föreliggande skattefråga
är af största betydelse för skogssocknarne, i synnerhet inlandskommunerna
i Norrland, vill jag med ett exempel från X:s kommun söka påvisa
och styrka:
I. A. Trävarubolag.
Genom svensk mellanhand köpte ett konsortium engelsmän 1856
afverkningsrätten under 50 år, tillhörande 62872 trög efter 300 kronor
per trög (1 trög = Vss mantal) för ett sammanlagdt
belopp af ..................................................................... kronor 188,500: —
Flottledsbyggnader och strömrensningar kostade
högst .............................................................................. » 100,000: —
Summa kronor 288,500: —
Af skogsköpeskillingen skulle hälften betalas efter ett års förlopp,
andra hälften under 10 år därefter med 9,427 kronor årligen, hvarigenom
räntevinst uppstod öfver.................................... kronor 30,000: —
Engelsmännen afverkade omkring 730,000 timmer,
som väl kunna beräknas till ................................. » 365,000: —
Summa kronor 395,000: —
Det engelska konsortiets vinst 107,000 kronor är så lågt tilltagen,
att den godt kan tredubblas.
An. A. Trävarubolag köpte 1868 engelska bolagets egendom, nämligen
ett sågverk, ännu begagnadt, brädgård, en skog i Y. socken och
förbemälda skog i X:s socken för 450,000 kronor. — Den senare skogen,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
som vid köpet troligen ej uppskattades till 100,000 kronor, kan således
i amorteringssyfte för A.-bolaget icke upptagas till mer
än högst................................................................... kronor
Strömrensningar m. m. hafva ej kostat
Hemmansköp till ett trögtal af 63Vi7 högst
Skifteskostnad å dessa trög å 500 kronor
Före 1889 köpt hälften af all skog på 130 trög
med 40 års afverkningstid efter pågående laga
skiftets slut för ett pris, som motsvarar dessa
trög å belöpande slutliga skifteskostnader, i
köpeafhandlingen beräknade till högst 600
kronor per trög, bär upptagna till högst 1,000
kronor per trög ............................................•
Mellangiften vid senare köpet torde ej uppgå till
300,000
300.000
120.000
32,000
130,000
50,000
Vinsten skulle således blifva
Summa kronor
932,000
4,896,000
Summa kronor 5,828,000
Pr. Likvidskogen eller s. k hemskog, som icke ingår i förstnämnda
afverkningsköp, belöper sig efter verkställd skogslikvid till 905
träd per trög, hvilken en del hemmansägare 1897 sålt efter 5 kronor
ner träd, kan således för A.-bolagets egna 63% trög uppskattas till ett
värde af............................................................................ kronor 286,000: —
och halfva likvidskogen å förutnämnda 130 trög )) 292,000: —
Värdet af öfrig å sistnämnda trög köpt skog efter
V* träd per tunnland årligen under 40 år och
250 tunnland per trög eller tillsamman 32,500
tunnland torde kunna sättas till minst » 650,000: —
Under 1868—1898 hafva afverkats på grund af
första skogskontraktet 4,600,000 timmer » 4,600,000:
Summa kronor 5,828,000: —.
Härvid kan ytterligare anmärkas till A.-bolagets favör, att vid beskattningen
af dess sågverksrörelse har bolaget gjort af myndigheterna
gill ad t skattefritt afdrag från sin inkomst med 25 öre per timmer.
Detta afdrag, endast från 1888 räknadt, då tvist uppstod om behörigheten,
uppgår dock för afverkade cirka 1,920,000 timmer till 480,000
kronor, som icke varit inberäknade vid hemmanstaxeringen, ej heller
på annat sätt taxerats. Och äfven hafva naturligtvis flottledsbyggnads-,
strömrensnings- och förädlingskostnader m. m. afdragits, så att ingen
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
beskattning ägt rum för dylika kostnader, hvarför ock de förutnämnda
300.000 kronor af bolagets utgifter godt kunnat lämnas å sido.
Säkerligen är sålunda 1 krona per timmer i ren förtjänst icke för
högt tilltaget. Bolaget har själft i rättegångsmål angående förment
obehörig afverkning å samma skogstrakt fastslagit värdet med 2,50
kronor per timmer. Och skulle man äfven antaga vinsten till ett värde
af 50 öre per timmer, så kommer den likväl på ett belopp af 2,300,000
kronor.
II. B. Trävarubolag.
An. Inköp af hemman, tillsamman 224% trög, efter 900 kronor,
1.000 kronor å 1,500 kronor pr trög och 2,000 kronor pr trög för 17
trög...................................................................................... kronor 345,000: —
Skifteskostnader därå omkring...................................... » 124,000: —
Skogsköp inom byn O. ej öfver ................................ » 5,000: —
Summa kronor 474,000: —
Pr. Af dessa hemman befanns ett om 472 trög, hvari förbemälda
A-Trävarubolag försummat inteckning för sitt afverkningskontrakt, hvarför
B-bolaget kunde tilltvinga sig först retroaktivt för afverkningen
under preskriptionstiden, innan B-bolaget fått det i sina händer, 3,000
tunnland af socknens bästa skog, från hvilket B-bolaget afverkat omkring
200,000 timmer ................................................. kronor 200,000:—;
sedan årligen dessutom hvad som kunde belöpa sig
på detta hemman 47s trög i förhållande till Abolagets
fortfarande timmerafverkning vid
äfventyr att denna afverkning i annat fall
stoppats för skiftets skull, tillsamman räknadt
från inköpsåret till 1898 30,000 timmer ..... » 30,000: —
Värdet af förutvarande likvidskog för sina 22472 trög » 1,010,000: —
Afverkning på grund af skogsköpet i byn O.
600,000 timmer ................................................... » 600,000: —
Summa kronor 1,840,000: —
C. Trävarubolag.
An. Inköp af 169 trög dels efter 1,200 kronor, de flesta, dels
efter 1,300 å 1,500 kronor per trög, tillsamman..... kronor 240,000: —
Skifteskostnad därå cirka .............................................. » 100,000:
Skogsinköp inom byn O. högst .................................... » 60,000: —
Summa kronor 400,000: —
5
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
Pr. Af de köpta hemmanen befunnen 2:ne om tillsammans 9 trög,
för hvilka C-bolaget af A-bolaget på samma grund, som förut nämnts
rörande B-bolaget, tilltvang sig dels kontant ..... kronor 60,000: —
dels ett årligt timmerantal efter livad som kunde
belöpa sig på dessa trög i förhållande till
A-bolagets utverkning, sammanlagdt till 1898
50,000 timmer .................................................... „ 50,000:
Värdet af likvidskogen å 169 trög efter förutnämnd
beräkningsgrund....................................... „ 7 60,000: —
Afverkning i byn O. på grund af skogsköpe
kontrakt
460,000 timmer ..................................460,000: —
Summa kronor 1,330,000: —.
I förestående exempel äro summorna afrundade och bolagens
köpesummor och utgifter högre tilltagna än i verkligheten samt inkomstoch
vinstsummor mindre, så att ränteförluster af bolagens nedlagda
kapital godt kunnat uteslutas. Fastän exemplet gäller 1898, är det
lika upplysande ändå i saken. A-bolaget afverka!- fortfarande minst
200.000 timmer i medeltal årligen, som borde beskattas i X:s socken
hvarigenom denna socken skulle kunna hafva en inkomst af minst
3.000 å 4,000 kronor per år, och det 25-åriga laga skiftet har ännu
icke blifvit afslutadt.
Man kan tilläfventyrs tycka, att den betydande årliga alverkningen,
som äger rum, skulle genom rika tillfällen till arbetsförtjänst tillföra
socknen stora rikedomar och göra folket välbärgadt. Men saken
förhåller sig så, att betalningen är så väl afpassad, att om det skall
blifva något öfver, måste arbetet forceras till ytterlighet helgd och
socken; och likväl fordras utom lämpliga vintrar, som sällan gifvas,
stor konst och vana att sköta timmerkörningen, ifall den icke skall
resultera i förlust. Socknen är därför fattig och tryckt af stor fattigbörda
just till följd af den stora hop tillströmmande skogsarbetare, som
delvis snart försvinna, sedan de varit upphof till en stor procent oäkta
barn, och delvis blifva kvar, sedan de förstört sin hälsa och släpat ut
sig i bolagstjänsten, och om livilka senare fattigvården måste draga
försorg.
Det anförda exemplet är icke enstaka, det torde gälla, mer eller
mindre modifierade alla norrländska skogssocknar.»
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
Frågan om lämpligaste sättet för beskattning af skogens afkastning
har tillförene upprepade gånger varit föremål för statsmakternas
behandling.
Enligt skatteregleringskommitténs den 17 augusti 1881 afgifna
förslag till förordning angående bevillning af fast egendom samt af
inkomst skulle all inkomst och förmån, som af jordbniksfastighet tillfälle
ägaren, däri äfven inräknad inkomst genom försäljning af skog,
vara underkastad inkomstbevillning till så stor del, som öfversteg det
belopp af fem procent af taxeringsvärdet, hvilket skulle anses genom
fastighetsbevillningen beskattadt. Vid fastighetens taxering skulle därför
växande skog tagas i betraktande allenast i den män den ansågs erforderlig
till husbehof. Inkomstbevillningen stadie påföras, där fastigheten
vore belägen. Såsom skäl till detta sätt för beskattning af skogs afkastning
anförde kommittén bland annat, att en fullt tillfredsställande uppskattning
af skogens kapitalvärde vore lika svår, som uppskattningen af dess
afkastning vore lätt, och att det skulle blifva en obillighet att vilja i
en fastighets taxeringsvärde inbegripa hvad som möjligen först efter
årtionden kunde hafva utbildat sig till ett afkastning gifvande kapital.
Kammarrätten, som den 22 september 1882 till Kungl. Maj:t inkom
med utlåtande öfver förslaget, afstyrkte detsamma på anförda skäl och
uttalade såsom sin åsikt, att företräde borde lämnas åt den förutvarande
bestämmelsen, att den med jordbruksfastighet förenade förmån af skog
skulle inbegripas i fastighetens taxeringsvärde. Bland de skäl, som af
kammarrätten anfördes mot förslaget, åberopades jämväl den omständigheten,
att förslaget i vissa fall måste anses innebära en afvikelse från
grundsatsen om rättvis och jämlik beskattning, i det att ägaren af en
fastighet, som utöfver husbehofvet både rik tillgång på skog, endast
till följd däraf, att han måhända under flera år icke afyttrat produkter
från skogen, komme att blifva lägre beskattad än ägaren af en annan
jordbruksfastighet, hvars tillgång på skog icke öfverstege husbehofvet,
men som detta oaktadt uppskattats till samma värde som den förra
fastigheten, änskönt denna fastighet till följd af den ej anlitade skogens
under årens lopp stigande värde måste vid en blifvande försäljning betinga
en högre köpeskilling.
Skatteregleringskommitténs nyssnämnda förslag lädes emellertid,
oaktadt kammarrättens afstyrkande, till grund för de bestämmelser om
skogsafkastningens beskattning, som funnos i det af Kungl. Maj:t vid
1883 års riksdag framlagda förslaget till ny bevillningsförordning. Kungl.
Maj:t hemställde nämligen, att i en fastighets taxeringsvärde skulle inbegripas
värdet af skog allenast i den män den ansågs erforderlig till
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31. 7
husbehof'', samt att till inkomst af arbete skulle räknas inkomst genom
skogsavverkning å egen eller annans mark för annat ändamål än husbehof
eller genom försäljning af växande eller afverkad skog. läkare
af skogsrörelse,'' dit jämväl borde räknas innehafvare af genom köp förvärfvad
rätt till afverkning å annans mark, skulle för inkomst af denna
rörelse taxeras, där skogen vore belägen.
Bevillningsutskottet vid 1883 års riksdag fann Kungl. Maj:ts
förslag väl grundadt, i livad det afsåg beskattning af skogsrörelse å
annans mark, men utskottet ansåg betänkligt att tillämpa samma tillvägagångssätt
vid beskattning af sådan rörelse å egen mark. Utom
det att utskottet åberopade det här ofvan omförmälta, af kammarrätten
anförda skälet mot förslaget i sistnämnda afseende, påpekade utskottet
den svårighet och den möjlighet till godtycke vid tillämpningen, som
det obestämda i begreppet »husbehof» skulle komma att medföra. Det
skulle blifva i hög grad vanskligt att afgöra en fastighets husbehof
af skog och att beräkna, huru stor del af befintlig skog därtill borde
anslås. Vid taxeringen skulle dessutom blifva svårt att erhålla kännedom
om och i hvad mån å en egendom under året utöfver husbehofvet
afverkats eller försålts skog i ringare omfattning. Slutligen komme
en jordägare, som genom sparsamhet med det för husbehofvet afsedda
virket blefve i tillfälle att sälja någon del däraf, att hårdare beskattas
än en annan jordägare, hvilken icke iakttoge en dylik inskränkning af
sitt virkesbehof. I)en förstnämnde skulle ju, enligt Kungl. Maj:ts
förslag, erlägga fastighetsbevillning för den till husbehofvet anslagna
skogen och dessutom inkomstbevillning, för hvad han genom försäljning
däraf kunde vinna.
Utskottet föreslog därför, att, därest dispositionsrätten till växande
skog funnes kvar i jordägarens hand, värdet däraf till hela sitt belopp
skulle inberäknas i fastighetens taxeringsvärde och genom fastighetsbevillning
beskattas, men att, om nämnda dispositionsrätt innehades af
annan person, inkomstbevillning skulle utgöras för den behållna afkastningen.
Då det emellertid kunde befaras, att en jordägare genom
öfverafverkning å sin skog kunde komma att förorsaka det allmänna
förlust af en skatteinkomst, som vant beräknad att under en längre
följd af år inflyta, föreslog utskottet därjämte, att inkomst genom afverkning
eller försäljning af skog å egen mark skulle genom inkomstbevillning
beskattas, när sådant ägde rum till den utsträckning, att
egendomens värde därigenom minskadas.
Riksdagen afslog emellertid såväl det af Kungl. Maj:t som det
af bevillningsutskottet framställda förslaget om skogsrörelses beskatt
-
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
ning genom inkomstbevillning, och bevillningsförordningen den 14
september 1883 bibehöll därför grundsatsen därom, att afkastning af
sådan rörelse skulle genom fastighetsbevillning beskattas.
Från Kungl. Maj:ts sida har sedermera något förslag om ändrade
bestämmelser för beskattning af inkomst utaf skogsrörelse icke för
riksdagen framlagts, men frågan har inom åtskilliga för omarbetning
af nämnda föreskrifter eller af bevillningsförordningen i sin helhet tillsatta
kommittéer vunnit en behandling, för hviken bevillningsutskottet
nu går att redogöra.
Den 24 oktober 1890 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag
att afgifva förslag till ändringar i då gällande bevillningsförordning
i syfte bland annat att åvägabringa en mera tillfredsställande ordning
i fråga om beskattning af den inkomst, som vunnes genom afverkning
af skog med eller utan samband med sågverks- eller annan
förädlingsrörelse. Kommittén, som den 1 maj 1891 afgaf sitt betänkande,
förordade för sin de], att användning af skog till husbehof
skulle anses beskattad genom fastighetsbevillning, men att hvarje annat
tillgodogörande af skog å en egendom skulle, därest någon behållning
tippstode, blifva föremål för inkomstbevillning vare sig tillgodogörandet
skedde genom försäljning af själfva skogen eller afverkning och försäljning
af skogseffekter eller genom virkesfångst för egen förädlingsrörelse.
Inkomst af virkesfångst för egen förädlingsrörelse men å annans
därtill upplåtna mark skulle däremot icke göras till föremål för särskild
taxering. Enligt kommitténs åsikt vore nämligen sistnämnda form af
af virkesfångst icke väsentligen skild från inköp af hugget virke eller
andra skogseffekter, hvilket icke blefve föremål för någon särskild beskattning.
Därtill komme, att afverkningsrättens upplåtare skulle komma
att erlägga inkomstbevillning för den inkomst han genom upplåtelsen
vunnit.
De föreskrifter, som kommittén, utan rubbning af grunderna för
då gällande bevillningsförordning, ansett erforderliga för åstadkommande
af det föreslagna sättet för beskattning af skogsrörelse skulle,
såsom kommittén sammanfattat dem, afse
Datt vid taxering af jordbruksfastighet särskilda värden sättas å
inrösnings- och afrösningsjorden;
att vid uppskattning af staten tillhörigt skogsområde växande
skogens hela värde inbegripes, men att eljest vid bestämmande af fast
egendoms taxeringsvärde hänsyn tages till afkastningen af växande
skog, allenast i den mån densamma användes till husbehof;
9
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
att i öfrigt inkomst genom afkastning af skog beskattas genom
inkomstbevillning;
att för den skull den nu i § 2 af bevillningsförordningen stadgade
skyldighet för innehafvaren att erlägga fastighetsbevillning för
»skogsområde, som blifvit upplåtet till bergshandteringens understöd,
till sågverk eller kanalbolag» må upphöra;
att inkomstbevillning bör för behållna inkomsten utgöras, såväl
när försäljning af skog eller skogsffekter drifves såsom handelsrörelse,
som äfven när dylik försäljning äger rum från område, för hvilket den,
som verkställer försäljningen, är pliktig utgöra fastighetsbevillning;
att, äfven om försäljning af virket ej sker, dylik bevillning bör
erläggas för virkesfångst utöfver husbehofvet å område, för hvilket den,
som verkställer virkesfångsten, är pliktig utgöra fastighetsbevillning,
eller å skogsområde, som blifvit af staten upplåtet till bergshandteringens
understöd, till sågverk eller kanalbolag; samt
att vid taxering af inkomst genom försäljning af skog eller skogseffekter
eller genom virkesfångst från eget område, taxeringen skall
ske i den ort, där skogen är belägen.»
Öfver hvad kommittén sålunda föreslagit inhämtades yttranden
från kammarrätten, öfverståthållareämbetet och Konungens samtliga
befallningshafvande. Såväl inom kammarrätten som bland öfriga hörda
myndigheter uttalades vidt skilda meningar i den förevarande frågan.
Kammarrättens flesta ledamöter synas emellertid ansett, att den af
kommitterade föreslagna grundsatsen för beskattning af skogsafkastning
icke borde vinna tillämpning, åtminstone såvida grunderna för då
gällande bevillningsförordning i öfrigt lämnades oförändrade.
I sammanhang med den till 1892 års urtima Riksdag af Kungl.
Maj:t framlagda finansplanen påpekades behofvet af en omarbetning af
bevillningsförordningens bestämmelser i syfte bland annat att på ett
verksammare sätt, än då ägde rum, med beskattning träffa vissa inkomstarter,
hvaribland afkastning af skog särskilt framhölls. Riksdagen
anhöll i skrifvelse den 27 november 1892, under uttalande af vissa
åsikter beträffande finansplanen, att Kungl. Maj:t täcktes låta, med ledning
af hvad Riksdagen anfört, utarbeta och för Riksdagen i mån af
behof framlägga förslag till den enligt samma finansplan afsedda beskattning.
Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse bemyndigade
Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att för beredande af föreliggande
frågor angående förändringar i skatteväsendet tillkalla de personer,
som han kunde finna nödigt därtill anlita. Den 24 maj 1898
Bill. till lliksd. Prof. 1903. 5 Sand. 1 Afd. 25 Höft. 2
10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
uppdrog departementschefen åt utsedda kommitterade att deltaga i beredningen
af omförmiilta frågor.
Sistberörda kommitterade inkommo den 2 november 1894 med
betänkande och förslag till förordning angående inkomstbevinning. Med
afseende å beskattning af skogens afkastning ställde sig kommittén
väsentligen på samma ståndpunkt som 1891 års kommitté och föreslog
därför, att, där fråga icke vore om staten tillhöriga skogsområden, i
vederbörande fastighets taxeringsvärde skulle inbegripas allenast skogsmarkens
värde och värdet af växande skog till husbehof men icke
skogens värde i öfrigt. Inkomst genom försäljning af skog eller skogseffekter
från egen eller annans mark, genom virkesfångst från eget eller
annans område för annat ändamål än husbehof samt genom virkesfångst
från skogsområde, som blifvit af staten upplåtet till bergshandteringens
understöd, till sågverk eller kanalbolag, skulle beskattas såsom inkomst
af handel eller näring. Förmånen af skogs användande till husbehof
skulle däremot beskattas genom bevillning för inkomst af den fasta
egendomen. Afdrag för omkostnader m. m., såsom t. ex. för köpeskilling,
skulle vid taxering af skogs afkastning ske efter samma grunder, som
vid taxering af inkomst af handel eller näring. Taxering af skogsområdes
afkastning skulle verkställas, där området vore beläget.
Kammarrätten, som den 25 april 1895 afgaf infordradt utlåtande
öfver förslaget, fann emellertid på anförda skäl, att, så länge taxeringsvärde
åsattes jordbruksfastighet öfverhufvud, i detta värde jämväl borde
inbegripas fastighetens skogstillgång, och att genom en på taxeringsvärdet
hvilanae beskattning bäst tillgodosåges såväl det allmännas rätt att
erhålla skattebidrag af skogstillgången å smärre och medelstora fastigheter
som ock intresset hos de kommuner, där sågverks skogsområden
läge, att af dessa erhålla behöriga och jämnt påräkneliga skattebidrag.
Dock föreslog kammarrätten i fråga om fastighetsbevillning för skog
den modifikationen i gällande bestämmelser, att, där afverkningsrätt till
skog blifvit på något längre tid till annan upplåten, bevillning för det
upplåtelsen motsvarande fastighetsvärdet borde påföras afverkningsrättens
innehafvare, för såvidt vederbörande fastighetsägare därom till taxeringsmyndigheterna
lämnade behörig uppgift. Skogsafverkning såsom själfständig
rörelse å område, för hvilket afverkaren ej vore pliktig utgöra
fastighetsbevillning, skulle enligt kammarrättens mening vara underkastad
inkomstbevillning, däx-est rörelsen lämnade vinst.
I sitt utlåtande uttalade kammarrätten bland annat, att enligt dess
mening det enda, rationella tillvägagångssättet vid beskattning af trävarurörelse
vore, att inkomsten af en dylik rörelse beräknades för rörelsen i sin
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31. 11
helhet och därefter enligt viss, lagstadgad grund fördelades å de orter,
där skeppning ägt rum, sågverket vore beläget och afverkning försiggått.
Kammarrätten ansåge nämligen, att skogsafverkningen i och för
sig icke lämnade någon inkomst titan fasthellre förorsakade utgift,
hvadan frågan om och i hvad män en trävarurörelse lämnade beskattningsbar
inkomst hufvudsakligen vore beroende på de omständigheter,
hvarunder flottning, sågning och försäljning ägt rum. Något förslag i
sådan riktning framställde kammarrätten emellertid icke, enär den synes
hafva befarat, att fördelning af en trävarurörelses sammanlagda inkomst
icke skulle kunna genomföras, särskild! med hänsyn till svårigheten att
uträkna den inkomst, som borde tillkomma hvarje kommun, där afverkning
skett.
Med anledning däraf, att 1894 års kommitté i sitt förenämnda
förslag till förordning angående inkomstbevillning tillämpat andra grundsatser
än dem, hvarå då gällande bevillningsförordning vore byggd, i
det att kommittén bland annat föreslagit ren inkomstbevillning för afkastning
af skog utöfver husbehofvet, uppdrog Kungl. Maj:t den 11
september 1895 åt en kommitté att inkomma med yttrande om lämpligheten
af de nya beskattningsgrundsatserna och om det sätt hvarpå de
i författningsförslaget vunnit tillämpning. Sistberörda kommitté afgaf
den 9 december sagda år sitt utlåtande. Kommittén framställde mot
1894 års kommittéförslag åtskilliga anmärkningar och förklarade, att,
då kommittén icke såge sig i stånd att föreslå ändringar i och tillägg
till förslaget af beskaffenhet att af hjälpa dess brister, kommittén funne
sig icke kunna biträda detsamma. Kommittén hölle däremot före, att,
oöfvers tigliga svårigheter ingalunda skulle möta för att, med bibehållande
af fastiglietsbevillning såsom beskattningsform för skogens afkastning,
ernå ett mera tillfredsställande resultat. Såsom ett oeftergiflig! villkor
härför funne kommittén emellertid införandet i bevillningsförordningen
af ett stadgande, som skulle nödga taxeringsmyndigheterna att vid
taxeringen icke lämna skogens värde obeaktadt, och kommittén ansåge
att, på sätt föreslagits af 1891 års ofvan omförmälta kommitté, en föreskrift
om särskilda taxeringsvärden å inrösningsjord och afrösningsjord i sådant
hänseende kunde vara lämplig. Såsom ett ytterligare medel för ernående
af det angifna målet angaf kommittén därjämte, att möjlighet borde
beredas en jordägare, som åt annan person upplåtit skogsområde eller
afverkuingsrätt å sin egendom, att vid nästa allmänna fastighetstaxering
få skattskyldigheten till vederbörlig de! Överflyttad på den, till hvilken
sådan öfverlåtelse skett. För sådant ändamål skulle jordägaren hos
taxeringsmyndigheterna om öfverlåtelsen göra anmälan och därvid upp
-
12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
gifva den betingade godtgörelsens belopp, hvarpå sagda myndigheter
skulle åsätta den öfverlåtna ståndskogen och skogen i öfrigt särskilda
värden. Slutligen förklarade sig kommittén anse, att inkomst genom
köp och försäljning af skog och skogseffekter, därest sådan verksamhet
bedrefves såsom formlig handelsrörelse, skulle såsom inkomst af hvarje
annan handel beskattas.
I det vid 1897 års riksdag af Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till bevillningsförordning vunno de ifrågasatta ändrade bestämmelserna
om beskattning af skogs afkastning icke någon tillämpning, utan skulle
värdet af växande skog vid taxering inbegripas i fastighetens taxeringsvärde.
Dåvarande chefen för finansdepartementet yttrade vid ärendets
föredragning inför Kungl. Maj:t, enligt hvad det förslaget åtföljande
statsrådsprotokollet utvisar, bland annat, att den dittills i skogsbeskattningsfrågan
verkställda utredningen medfört den afsevärda fördel,
att det problem, som framställts till lösning, blifvit på det mest fullständiga
och uttömmande sätt i alla detaljer behandladt och genornarbetadt.
Ett stort antal förslag hade framlagts, och de med hvart
och ett af dessa förenade fördelar och olägenheter hade grundligt skärskådats.
Men sådant oaktadt kunde frågan knappast anses förd närmare
sin lösning, och meningarna stode lika oförmedlade emot hvarandra
som vid kommittébehandlingens början. Departementschefen fäste därefter
uppmärksamheten å några af de skäl, som anförts mot införande
af inkomstbevillning för afkastning af skog, och förklarade slutligen,
att, då någon utväg till en tillfredsställande lösning af de vid kritik
af de framställda kommittéförslagen påpekade svårigheterna dittills icke
kunnat angifvas, han icke ansåge sig böra för Riksdagen framlägga
något förslag i antydd riktuing.
Förslag till ändrade bestämmelser om beskattning af skogs afkastning
hafva vid upprepade tillfällen inom Riksdagen af enskilde
motionärer framstälts. Dessa förslag hafva merendels åsyftat, dels att,
där afverkning eller försäljning af skog å annans mark bedrefves,
inkomsten däraf skulle genom inkomstbevillning beskattas och taxeringen
ske där skogen vore belägen, dels ock att afdrag vid beskattning
af sågverksrörelse icke måtte, på sätt som skett, medgifvas för
virke från egna och arrenderade skogar. Såsom skäl för ändrade
bestämmelser i angifna hänseenden ha hufvudsakligen anförts, att de
kommuner, inom hvilka afverkning af skog verkställdes, ginge miste
om alla skattebidrag därför, oaktadt dessa kommuner ofta finge vidkännas
utgifter för de med afverkningen sysselsatta arbetarna, icke
13
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
minst i fattigvårdshänseende, hvarjämte ett hemman som beröfvats
skogen — dess ofta värdefullaste del — icke kunde bära samma
skattebörda som före afverkningen. Rätten att vid beräkning af en
sågverksrörelses behållna vinst afdraga värdet af det från egna eller
arrenderade skogar afverkade virket medförde dessutom eu afsevärd
minskning i skattebidragen inom den kommun, där förädlingsrörelsen
drefves.
De i frågan väckta motionerna föranledde emellertid icke till någon
Riksdagens åtgärd, men bevillningsutskottet anser sig böra fästa uppmärksamheten
på livad som i förevarande ämne förekommit vid riksdagarna
åren 1887, 1888 och 1897, därvid utskottet, beträffande de två
förstnämnda riksdagarna, följer den redogörelse, som 1891 års förberörda
kommitté lämnat i sitt betänkande.
Med anledning af förstnämnda år i frågan väckta motioner yttrade
bevillningsutskottet i utlåtande den 6 juni, att det icke kunde bestridas,
att fastigheterna mångenstädes, i synnerhet i de norrländska länen, där
de hufvudsakligen bestode af skogsmark, förlorade betydligt i värde
och således äfven minskades såsom föremål för fastighetsbevillning
genom den skogsafverkning, som stundom, snart sagd! hänsynslöst,
bedrefves, och hvaraf såväl statsverket som indirekt äfven kommuner
och enskilda drabbades, tyngst de kommuner, där skogarne varit belägna.
Om man ock kunde invända, alt det återstode att beskatta det kapital,
som fastigbetsegaren erhållit genom försäljning af skogen, hade dock
erfarenheten visat, att ett sådant kapital ofta försvunnit såsom beskattningsföremål.
Och om det äfven kunde erinras, att sjkifva afverkningen
af skog icke gåfve någon vinst, utan endast förorsakade
kostnader, samt att skogen på rot i aflägsna trakter hade föga värde,
då den ej kunde där användas, vore det klart, att en sågverksägares
vinst af rörelsen uppkomme såväl af själfva råvaran, den afverkade
skogen, som af det arbete, bvilket blifvit därå nedlagdt å förädlingsorten
och å platserna för utskeppning och vid hufvudkontor. Svårare
vore dock att bestämma dessa faktorers inbördes förhållande, då detta
snart sagdt i hvarje fall växlade, och då virket för ett sågverks behof
kunde hämtas från många olika kommuner.
Bevillningsutskottet hemställde därför, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och hull
äst, därpå följande Riksdag framlägga förslag till förtydligande af
bevillningsförordningens stadganden om det sätt, hvarpå vinst af såväl
skogsafverkning som sågverksrörelse lämpligen borde beskattas, särskildt
med afseende på de olika kommuners fordringar, inom Ii vilka sådan
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
rörelse till sina skilda delar bedrefves. Denna utskottets hemställan
bifölls af Andra Kammaren men afslogs af den Första.
\ id 1888 års riksdag väcktes motion om tillägg dels till 8 §
2 mom. bevillningsförordningen af innehåll, att inkomst genom skogsavverkning
eller försäljning af skog å annans mark skulle bland inkomst
åt a i bete upptagas, dels ock till 12 § i det hänseendet, att innehafvare
af rätt till afverkning af skog å annans mark skulle för inkomst häraf
beskattas^ där skogen vore belägen. Bevillningsutskottet hemställde
emellertid om afslag å ifrågavarande förslag, och Första Kammaren
biföll denna hemställan, hvaremot Andra Kammaren med afslag å hvad
utskottet föreslagit godkände motionen. Vid gemensam votering segrade
Första Kammarens mening.
De skäl, hvarpå utskottet grundade sin hemställan om afslag,
voro hufvudsakligen följande:
Det vore icke välbetänkt att låta den tillfälliga omständigheten,
huruvida äganderätten till jorden och rättighet till afverkning af å densamma
växande skog vore förenade hos samma person eller fördelade å
skilda händer, afgöra, huruvida gjord skogsafverkning skulle särskild! beskattas
genom inkomstbevillning eller icke. Uppenbart obilligt vore att,
sedan skogen måhända först efter årtionden utbildat sig till ett afkastning
gifvande kapital samt under hela denna tid varit underkastad fastighetsbildning,
afkastningen af skogen sedermera skulle beskattas genom
särskild inkomstbevillning.
Med bevillningsförordningens grundsats, att inkomst af rörelse
skulle beskattas, där densamma eller någon hufvudsaklig gren däraf på
mera själfständigt sätt eller i afsevärd omfattning drefves, öfverensstämde
ej heller, enligt utskottets mening, att innehafvare af rätt till afverkning
å annans mark skulle för inkomsten däraf taxeras, där skogen
vore belägen. Då skogsafverkning ägde rum för ett sågverks räkning,
kunde nämligen sågverksrörelsen icke anses drifvas å alla de ställen,
där sågverksägaren försåge sig. med den nödiga råvaran. Enligt en
sådan åsikt ^skulle jämväl en kvarnägare beskattas å alla orter, där
han hämtade den spannmål, han för sin industri behöfde.
Förslaget skulle ock, äfven om det, särskilt hvad Norrland anginge,
ur kommunalbeskattningens synpunkt kunde anses önskvärd!,,
leda till alltför orimliga inkonsekvenser för att vara praktiskt utförbart,.
Då inkomst af skogsafverkning kunde beräknas först efter det afverkade
timrets förädling, och sedan den förädlade produkten blifvit försåld
samt försäljningssumman influtit, hvilket senare ofta inträffade först flera
år efter afverkningen, kunde nämligen ett sågverksbolag, som måhända
15
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
innehade afverkningsrättigheter inom ett stort antal socknar, svårligen,
för att ej säga omöjligen, tillförlitligt uppgifva den inkomst, som i hvar
och eu af de olika socknarne belöpte sig å själfva afverkningen.
Uti eu vid 1897 års Riksdag af åtta ledamöter af Andra Kammaren
väckt motion hemställdes — under förutsättning att det af Kungl. Maj:t
vid sagda riksdag framlagda förslaget till ny bevillningsförordning vunne
Riksdagens bifall — att i denna förordning skulle införas stadgande
därom,
mtt bevillning påföres försäljning af skog eller skogseffekter från
egen eller annans mark, virkesfångst från egen eller annans mark för
annat ändamål än husbehof äfvensom virkesfångst från skogsområde,
som blifvit af staten upplåtet till bergshandteringens understöd, till
sågverk eller kanalbolag, samt
att för inkomst af fast egendom skattskyldig taxeras i den kommun,
inom hvars område egendomen är belägen, och för inkomst, hvarom
bär ofvan förmälts, där skogsområdet är beläget.»
Bevillningsutskottet utlät sig beträffande denna motion på följande
sätt:
»Utskottet finner väl, att det nuvarande sättet för beskattning af
skogens afkastning ej kan anses vara tillfredsställande samt att förty
en förändring härutinnan är af behofvet påkallad. Då emellertid denna
fråga, såsom af det ofvanstående framgår, är af en betydande räckvidd
och står i sådant sammanhang med öfriga bestämmelser rörande beskattning
af fastighet och inkomst, att den enligt utskottets mening
icke kan såsom en fristående fråga lösas, anser utskottet sig icke under
nuvarande förhållanden kunna försöka utreda densamma, helst som
därtill skulle erfordras vida längre tid, än som efter motionens väckande
stått utskottet till buds.»
Motionen föranledde icke till någon Riksdagens åtgärd.
Innan bevillningsutskottet öfvergår till att. afgifva yttrande öfver
nu förevarande motion, vill utskottet erinra därom, att jämväl kommunalskattekommittén
i sitt den 18 maj 1900 till Kungl. Magt afgifna betänkande
med förslag till ändrade grunder för den kommunala beskattningen
ägnat uppmärksamhet åt frågan om beskattning af skogs afkastning.
Kommittén, som förordar en allmän och ren inkomstskatt med
utmönstrande ur skattesystemet af fastighetsbevillningen, har i sina
förslag till »Förordning angående bevillning af inkomst» och till »Lag
angående kommunal taxering och skattskyldighet» föreslagit ordnandet
af ifrågavarande beskattningsfråga på följande sätt:
16
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
Till »inkomst af fast egendom» räknas bland annat all den afkastning,
som härflyter af jordbruksnäring, därunder inbegripes jämväl skogsavverkning
å mark, som af afverkaren äges eller annorledes än på grund
af upplåten rätt till afverkning innehafves. Till inkomst af fast egendom
räknas dessutom värdet af de skogsapel- från egendomen, som
jordägare tillgodogör sig för eget behof, så ock hvad som förvärfvas
genom upplåtelse af afverkningsrätt till skog.
Till »inkomst af näring eller annan förvärfsverksamhet» räknas
bland annat hvad som förvärfvas genom sågverks- och annan träförädlingsrörelse
samt skogsafverkning på grund af upplåten afverkningsrätt.
Drifver någon, jämte jordbruksnäring, tillika annan näring för förädling
af de i jordbruksnäringen vunna produkter, skall värdet af sjkifva råvaran
efter i orten gällande medelpris taxeras såsom inkomst af fast
egendom, hvaremot förädlingsvinsten taxeras såsom inkomst af näring
eller annan förvärfsverksamhet. Likaledes skall, där af två af samma
näringsidkare inom skilda kommuner drifna näringar den ena afser tillverkning
af råmaterial för den andra, en hvar af dessa näringar särskilt
taxeras. Vid taxering af inkomst af näring eller annan förvärfsverksamhet
är afdrag medgifvet bland annat för använd råmaterial, hvilken
vunnits i annan af näringsidkaren drifven, särskildt taxerad näring.
Beträffande den kommunala beskattningen föreslår kommittén, att
inkomst af fäst egendom beskattas i den kommun, där egendomen är
belägen; att inkomst af näring eller annan förvärfsverksamhet beskattas
i den kommun, där för verksamheten finnes »fast driftsort» af beskaffenhet
förslaget uttömmande angifver; samt att inkomst genom skogsafverkning
på grund af upplåten afverkningsrätt beskattas i kommun,
där afverkningen drifves.
Kammarrätten har den 30 december 1902 öfver kommitténs förslag
afgifvit yttrande, däri kammarrätten finner den af kommittén ifrågasatta
åtskillnaden emellan skogsafverkning å egen och å annans mark samt
den föreslagna anordningen vid beskattning af förädlingsrörelse olämplig.
Kammarrätten liölle nämligen före, att inkomst af jordbruksnäring
borde likställas med inkomst af all annan näring, således äfven förädJingsnäring
i egentlig mening, i hvilket fall den af kommittén föreslagna
sönderdelningen emellan sjkifva råvarans frambringande och förädlingsrörelsen
skulle kunna undvikas. Eu dylik sönderdelning innebure bland
annat, att hänsyn icke finge tagas till huru företaget i sin helhet utföllé,
utan att, äfven om detta lämnade förlust, en vinst kunde komma att
framkonstrueras ur den ena af de operationer, i Indika produktionen
sönderfölle, och blifva särskildt för sig beskattad. Vinsten af en förädlings
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31. 17
rörelse borde därför uppskattas af taxeringsmyndigheterna i den kommun,
därifrån rörelsen leddes, samt sedermera utskiftas på de kommuner,
inom hvilka råvaran hämtades. Huru stor andel dessa kommuner
gemensamt borde tilläggas och huru beskattningsrätten emellan de olika
kommuner, därifrån råvara möjligen kunde hämtas, borde fördelas, torde
svårligen kunna på ett allmängiltigt sätt i lagstiftningsväg afgöras,
men det vore ej omöjligt, att härutinnan en tämligen likformig och i
stort sedt tillfredsställande praxis skulle kunna utbilda sig. Det skulle
måhända låta sig göra att, visserligen icke i själfva författningen, men
i en därvid fogad instruktion anvisa fördelningsgrunder, som, om de
ock i enstaka fall skulle lämna rum för erinran, dock kunde i det hela
anses nöjaktiga. En anordning sådan som den kammarrätten ansåge
böra komma till stånd kunde svårligen anses innebära ett åsidosättande
af öfriga i beskattningen intresserade kommuners rätt, då ju denna
vore behörigen förvarad genom deras befogenhet att öfverklaga fördelningen,
och anordningen dessutom gifvetvis förutsatte, att den taxeringsmyndighet,
som verkställt uppskattningen och fördelningen, finge sig
ålagdt att bevisligen och inom så god tid, att fördelningen hunne af
dem öfverklagas, underrätta öfriga kommuner om taxeringen.
Såsom af ofvanstående redogörelse framgår, har frågan om lämpligaste
sättet för beskattning af skogs afkastning varit föremål för en
synnerligen omfattande och noggrann utredning. Att detta oaktadt en
tillfredställande lösning hittills icke kunnat vinnas, torde i väsentlig mån
hafva berott på frågans nära samband med andra ämnen inom beskattningslagstiftningens
område. Bevillningsutskottet vill i sådant hänseende
särskildt fästa uppmärksamheten såväl å den nedsättning i taxeringsvärdet
å med skog försedda jordegendomar, hvilken efter skedd afverkning
skulle, i en utsträckning betydligt större än vid nu gällande bestämmelser,
förorsakas genom införandet af en ren inkomstbeskattning af skogs
afkastning, som ock den osäkerhet i en kommuns hushållning, hvilken en
sådan beskattningsform möjligen skulle kunna medföra därigenom, att
skattebidragen från de inom kommunen befintliga skogarna ena året
inflöte till stort belopp, men andra året allenast till ringa belopp eller måhända
ej alls. Utskottet finner emellertid det nuvarande sättet för ifrågavarande
beskattning ingalunda tillfredställande utan håller före, att denna
Bih. till Jliksd. Prat. 1903. 5 Sami. 1 Afd. 25 Höft. 3
18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
beskattningsfråga snarast möjligt bör göras till föremål för en lösning,
ägnad att tillgodose såväl statens som kommunernas berättigade kraf
på skattebidrag.
Den förevarande motionen synes hufvudsakligen föranledd af de
missförhållanden, som den nu använda ordningen för beskattning af
förädlingsrörelse af skogseffekter medför. Bevillningsutskottet finner
för sin del, att förändrade bestämmelser om beskattning af skogs afkastning
till stor del påkallas just af det o tillfredställande sättet för berörda
rörelses beskattning, och utskottet vill, utan att gifva företräde åt någondera,
erinra om två föreslagna utvägar för en möjlig lösning af det
föreliggande spörsmålet, nämligen att dylik rörelse skulle beskattas
antingen så, att dess hela vinst uppskattades å ett ställe, måhända lämpligast
där rörelsens ledning hade sitt säte, och därpå efter viss lagstadgad
grund fördelades å de kommuner, hvarifrån råvaran hämtades,
eller ock så, att skogsafverkningen och förädlingsrörelsen beskattades
hvar för sig, därvid för den förras beskattning möjligen en bestämd
accis å hvarje afverkadt träd eller för kubikmassa kunde komma till
användning.
Enligt hvad utskottet har sig bekant, har en afdelning af den så
kallade Norrlandskommittén tagit förevarande beskattningsfråga under
ompröfning. Berörda kommitté torde visserligen till hufvudsaklig del
hafva att taga hänsyn till förhållandena i Norrland, hvars olikhet med
lörhällandena i det öfriga landet torde hafva i sin mån bidragit att
försvåra frågans lösning, under det att den af utskottet åsyftade lagstiftningen
i ämnet bör afse hela riket, men utskottet anser det oaktadt,
att det förslag kommittén möjligen kan komma att afgifva, bör afvaktas,
innan förevarande beskattningsfråga göres till föremål för någon Riksdagens
åtgärd.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer bevillningsutskottet,
att herr Enanders förevarande motion om tillägg
till 8 och 12 §§ bevillningsförordningen icke måtte i
frågans nuvarande läge till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 16 mars 1903.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 31.
19
Reservationer:
af herr Cavalli, mot viss del af motiveringen; samt af herrar J.
Bromée och G. Jansson.
Herr Östberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
utskottets beslut i detta ärende.