Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 6 febr. 1903, kl. 1 e. m.

Memorial, i anledning af Riksdagens justitieombudsmans framställning
om kontrollen öfver stämpeluppbörden.

(l:a A.)

I sin vid innevarande riksdag afgifna ämbetsberättelse har Riksdagens
justitieombudsman under rubriken Kontrollen öfver stämpeluppbörden
anfört följande:

»Genom hvad som förekommit i ett under år 1902 af mig handlagdt
ärende, däri jag funnit mig böra förordna om åtal mot en häradshöfding
för, bland annat, underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse
stämpelförordningens föreskrifter om aflämnande af uppburna stämpelmedel,
har jag fått anledning företaga granskning af berörda förordning
för att undersöka, om med nu gällande stadganden kan öfvas
verksam kontroll öfver att omförmälta föreskrifter och därmed sammanhängande
bestämmelser behörigen iakttagas. Vid denna granskning
har jag trott mig finna, att stämpelförordningen i förevarande hänseende
icke kan anses vara tidsenlig.

Stämpeluppbörden sker genom försäljning af stämplar och därvid
influtna stämpolafgifters inlevererande till statsverket.

I 33 § af stämpelförordningen stadgas, att statskontoret skall i
Stockholm genom därtill antagne försäljningsmän och i länen genom
Konungens befallningshafvande låta tillhandahålla stämplar af de sär Bih.

till Riksd. Prof. 1903. 5 Samt. 1 Afd. 3 Höft. (N:o 3). 1

2

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

skilda slag, som enligt förordningen skola vara att tillgå; åliggande
det Konungens befallningshafvande att för stämplars tillhandahållande
förordna försäljningsmän^för hvarje stad äfvensom, till erforderligt antal,
för landet. Enligt 35 § äger ämbete- eller tjänsteman erhålla de för
hans tjänsteutöfniug erforderliga stämplar. Denna bestämmelse berättigar
ämbete- och tjänstemän i allmänhet att i föreskrifven ordning
rekvirera stämplar till utgående expeditioner. Tillika torde emellertid
stadgandet få anses innebära, att de ämbete- och tjänstemän, hvilka
hafva att å tjänstens vägnar emottaga handlingar, som enligt stämpelförordningens
andra artikel skola vid företeendet inför offentlig myndighet
förses med stämpel, hafva befogenhet att, i likhet med särskildt förordnade
försäljningsmän, rekvirera och tillhandahålla till dylika handlingar
erforderliga stämplar. Någon emot denna befogenhet svarande
skyldighet att i sist angifna fall ombesörja stämpelförsäljning torde
emellertid, med hänsyn till bestämmelsen i andra stycket sista punkten
af 34 §, icke kunna anses åligga vederbörande ämbets- eller tjänsteman.
Om denne emellertid i fall af nu ifrågavarande beskaffenhet faktiskt
plägar sälja stämplar, torde därigenom inträda det förhållande, som i
tredje stycket af 34 § angifves därmed, att ämbets- eller tjänstemannen
»tillika är försäljningsman». På grund af sistnämnda lagrum skola i
sådan händelse erforderliga stämplar ovillkorligen köpas hos ämbetseller
tjänstemannen, hvilken jämväl bör verkställa stämpelbeläggningen.

De i stämpelförsäljningen ingående båda momenten: penningarnas
(= stämpelafgiftens) inbetalande och stämplarnas tillhandahållande, äro
i många fäll ej åtskilda utan sammanfalla till tiden, såsom förhållandet
är vid stämpelförsedda expeditioners utlämnande mot kontant betalning
och antagligen i allmänhet vid den stämpeluppbörd, som af särskildt
förordnade försäljuingsmän besörjes. Under 1600- och 1700-talen, då
endast helarksstämplar brukades, synes all stämpelförsäljning hafva ekett
genom ett sådant omedelbart utbytande af penningar mot stämplar.
Och detta vare sig stämplarna inköpts på förhand för att brukas till
handlingars uppsättande eller på ostämpladt papper uppsatta skrifter
sedermera belagts med stämpelpapper x). Häri har med tiden inträdt

'') Af intresse är härutinnan Svea hofrätts bref af den 28 mars 1759 angående
handhafvandet af 1748 års förordning om stämpladt papper, hvilket bref af Modée (»Utdrag
utur Publique Handlingar», m. in. del VII, sid. 4889) refereras sålunda: »Til

nogare efterlefnad af Kongl. Förordningen utaf år 1748, om stämplade Pappers afgiften,
blef härigenom förständigat och påmint, det Domaren, som bör wara försedd med tilräckeligit
stämplat Papper, bör hafva det samma til hands på sielfwa Tingsbordet, och straxt
då någon Skrift förekommer, som med stämplat Papper beläggas skal, i Rättens och Par -

3

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

en förändring. I den män det blifvit vanligt, att stämpelbeläggningen
af enskilda handlingar verkställts af den ämbetsman, till hvilken de
ingifvits, i samma mån torde det hafva blifvit brukligt, isynnerhet
efter införandet af särskillda beläggningsstämplar, att stämplarnas
åsättande på grund af den tidsutdräkt, hvarmed denna åtgärd varit
förenad, icke alltid genast ägt rum. Numera lärer särskildt vid de
tillfällen, då stämpelpliktiga handlingar till större antal företes, såsom
vid ting eller rådstufvurätt^ sammanträden, mycket ofta tillgå sålunda,
att den enskilda parten vid handlingens ingifvande inbetalar stämpelafgiften,
utan att motsvarande stämpelbeläggning samtidigt äger rum.
Icke sällan torde också inträffa, att försäljningsmannen, först efter det
att stämpelafgifter sålunda till honom förskottsvis erlagts, rekvirerar
erforderliga beläggningsstämplar. Att stämpelbeläggningen kan äga
rum vid ett senare tillfälle än det, vid hvilket stämpelafgiften influtit,
synes också vara förutsatt i nu gällande stämpelförordning, enär det i
fjärde stycket af 34 § gifna stadgandet om skyldighet för stämpelförsäljare
att lämna kvitto å gjorda inbetalningar eljest vore obehöfligt.

Sedan inlämnaren af en stämpelpliktig handling på detta sätt för
inköp af stämplar inbetalt den för handlingen stadgade afgiften, har
häri därmed fullgjort hvad på honom ankommer, för att stämpelförordningens
föreskrift om handlingens förseende med stämpel må varda
uppfylld. Skulle försäljningsmannen sedermera icke fullgöra den enligt
tredje stycket af 34 § för honom stadgade skyldigheten att verkställa
stämpelbeläggningen, kan enligt min mening någon ansvarighet för
därigenom möjligen uppkommande förlust icke rimligen åläggas den
enskilde, under förutsättning att på ett eller annat sätt styrkes, att
afgiften blifvit erlagd. Don skada, som kan uppkomma genom brist
hos försäljningsmannen, måste följaktligen drabba statsverket.

I fråga om tiden, då en ingifven handling bör förses med stämplar,
motsvarande den vid ingifvandet erlagda stämpelafgiften, gäller enligt
sakens natur, att denna stämpelbeläggning bör verkställas, så snart ske
kan. Att stämpelbeläggningen under inga förhållanden får ske senare,
än att handlingen, behörigen stämpelbelagd, kan återställas, när expeditionstiden
utlöper i det ärende, hvari handlingen ingifvits, framgår

ternes närwaro, det stämplade papperet til Skriften lägga, och så tekna, åt det ej vidare
må kunna brukas, och bör Domaren, wid answar, låta sadane inför Kätten uptedda Skriffel
och Handlingar warda med stämplat papper belagde, innan de ifrån Tingsbordet hämtas och
återgifwas, eller i Domarens rum inbäras, på hwilket sätt Domaren både i Domstolen och
andre förefallande förrättningar med stämplade Pappers afgiftens intagande förfara bör.»

4 Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

af 17 § i förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883.
Här stadgas nämligen, att handling, som inlämnas till myndighet och
hvilken vederbörande är berättigad återfå, skall återställas på det sätt
och i den ordning, rörande expeditioners tillhandahållande är föreskrifvet.

Till kontroll öfver stämpelafgiftens behöriga uttagande för vissa
handlingar hafva meddelats särskilda stadganden, hvilka''''äfven tjäna
till kontroll öfver att motsvarande stämplar blifvit åsätta. På grund
af 2P § i stämpelförordningen skola dubbla beläggningsstämplar användas
i ärenden, öfver hvilka enligt 1 § af förordningen den 16 juni
1875 vid underrätt skola föras särskilda protokoll. Jämlikt 2 § i sistnämnda
förordning skola renoverade exemplar af underrätternas protokoll
i omförmälta ärenden till vederbörande hofrätt insändas, därvid
enligt 40 § i stämpelförordningen de med n:o 2 märkta delarne af de
dubbla beläggningsstämplar, med hvilka de till protokollen hörande
handlingar blifvit belagda, skola bifogas. Enligt 41 § skola de insända
stampeldelarne i hofrätternas advokatfiskalskontor granskas och
med protokollen jämföras genom därtill af hofrätterna förordnade tjänstemän.
Stämpelbeläggningen af enskilda handlingar med enkla beläggningsstämplar
har däremot ej ansetts kräfva någon särskild kontroll.

Angående stämpelförsäljares skyldighet att inleverera uppburna
stämpelmedel innehåller 44 § af stämpelförordningen följande allmänna
stadgande: »Försäljningsman åligger att inom åtta dagar efter hvarje
kvartals slut aflämna under kvartalet influtna stämpelmedel, i Stockholm
till statskontoret och i länen till landtränteriet.» Enligt 52 § i
stämpelförordningen skall hvad i förordningens sjätte artikel (§§ 44—
51) är stadgadt om försäljningsman gälla äfven i fråga om ämbetsoch
tjänsteman, hvilken jämlikt 35 § för sin tjänsteutöfning erhållit
stämplar. Stadgandet i 44 § äger, enligt min uppfattning, tillämpning
ej allenast å medel, som inflyta vid sådan stämpelförsäljning, där
omedelbart utbyte af penningar och stämplar äger rum, utan äfven på
hvad som inflyter vid försäljningar, där dylikt omedelbart utbyte ej
sker, utan stämpelafgifterna förskottsvis erläggas af allmänheten.

Gällande stämpelförordning innehåller emellertid, i sammanhang
med. bestämmelser om inventering hos försäljningsman och om försäljningsmans
redogörelse, en särskild föreskrift om stämpelmedels inlevererande,
hvilken föreskrifts förhållande till det allmänna stadgandet
i 44 § torde kräfva närmare utredning. Förordningens 45 och 46 58
hafva följande lydelse:

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

5

»45 §.

Hvarje år å sista söckendagen skall i Stockholm genom statskontorets
och i länen genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg
inventering hos försäljningsman anställas till utrönande, huru mycket
af emottagna stämplar är osåldt; och må därvid hos domare å landet
stämplar, som blifvit använda till sådana, något årets ting tillhörande
expeditioner, hvilka vid inventeringstillfället, enligt intyg af förrättningsmannen,
kronofogde eller länsman, ännu icke äro utlösta, i instrumentet
öfver förrättningen upptagas såsom oeålda.

Jämväl å annan tid må, när omständigheterna därtill föranleda,
inventering hos försäljningsman kunna äga rum och då tillika redovisning
honom affordras för hvad af emottagna stämplar icke finnes
i behåll.

46 §•

Försäljningsman skall föra och för kalenderår afsluta räkning
öfver emottagna stämplar och hvad därför i penningar inflyter; börande
denna räkning jämte inventeringsinstrumentet och kvittenserna å hvad
under året i penningar levererats vara aflämnad, i Stockholm till statskontoret
sist den 31 januari och i länen till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
sist den 15 januari nästföljande år vid vite af 1 krona för
hvarje dag, försäljningsmannen därutöfver med räkning uteblifver.

Samtidigt härmed skall jämväl återstoden af stämpelmedlen för
året vara aflämnad vid påföljd i annat fall, att försäljningsmannen anses
hafva förBålt alla af honom emottagna stämplar; och åligger i följd
häraf vederbörande myndighet att genast låta indrifva det däremot
svarande, dittills icke redovisade belopp jämte laga ränta därå.»

Bestämmelserna i 44—46 §§ i nu gällande stämpelförordning
förskrifva sig från år 1883, i det att tre paragrafer, i allt väsentligt
lika lydande med nuvarande 44—46 §§l), nämnda år antogos af Riksdagen
och såsom §§ 37, 38 och 39 inflöto i förordningen angående
stämpelafgiften den 6 september 1883. Närmast föregående stämpelförfattning,
nämligen kungl. kungörelsen angående stämpelpappers -

'') Enda skillnaden var, att det i nuvarande 45 § lämnade medgifvandet att vid
inventering upptaga stämplar till outlösta expeditioner såsom osålda enligt 38 § i 1883
års författning gällde allenast expeditioner hörande till årets hösteting.

6

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

afgiften samt hvad vid kontrollen och uppbörden däraf bör iakttagas
den 22 oktober 1880, innehöll i 10 § mom. 2:o följande bestämmelser:

»Hvar och en, som på kredit emottager stämpelpapper, bör för
det sålunda undfångna beloppet ställa säkerhet antingen genom behörigen
pröfvad och godkänd borgen af en eller flera, såsom för egen
skuld, eller ock genom obligationer, i öfverensstämmelse med kungl.
kungörelsen den 15 mars 1867.

På rekvisition hos landskontoret skola försäljningsmännen, genom
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg, kostnadsfritt och skyndsamt
erhålla sig tillsändt erforderligt stämpelpapper, för hviiket dem åligger
att i ränteriet insätta eller till kronofogden i orten aflämna den inflytande
betalningen, månatligen eller hvar tredje månad, allt efter
försäljningens större eller mindre belopp; och må under året mera
stämpelpapper dem icke tilldelas, än som svarar mot beloppet af de
efter hand aflämnade försäljningsmedlen.

Den 31 december hvarje år bör allt osåldt stämpelpapper hos dessa
försäljningsmän inventeras; Kungl. Maj:ts befallningshafvande likväl
obetaget att när som hälst, af förekommande skäl och omständigheter,
inventering anställa och redovisning affordra, hvarvid tillses, att behållningen,
sammanlagd af osåldt stämpelpapper och kontanta medel, icke
öfverstiger summan af försäljningsmannens uppbördsborgen.

Vid den vid hvarje års slut hos domare å landet skeende inventering
må det stämpelpapper, som blifvit, användt till sådana årets hösteting
tillhörande expeditioner, hvilka vid inventeringstillfället, enligt intyg
af förrättningsmannen eller af vederbörande kronofogde eller länsman,
ännu icke äro utlösta, i inveuteringsinstrumentet upptagas såsom behållning
af osåldt stämpelpapper.

Till verkställande af inventering kunna, genom af Kung]. Maj:(s
befallningshafvande skriftligen meddeladt förordnande, som vid inventeringstillfället
uppvisas och därefter räkenskaperna bilägges, en eller
tvänne i orten boende män utses, hvilka då skola uppräkna och bestyrka,
huru mycket papper är i behåll. Iuventarieinstrumentet bör, såsom
verifikation, bifogas försäljningsmannens årsräkning, hvilken, jämte
kvittenserna å aflämnade penningar, insändes till landskontoret den 15
därpå följande januari, vid vite af 25 öre för hvarje Överskjutande dag.
Till denna tid bör äfven all återstod för försåldt stämpel papper ofelbart
vara i ränteriet eller hos kronofogden i orten aflämnad, vid äfventyr
för uraktlåtenhet däraf, att försäljningsmännen anses såsom hade han
försålt allt det stämpelpapper, han emottagit; i följd hvaraf Kungl.
Maj:ts befallningshafvande låter genast lagligen indrifva det häremot

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3. 7

svarande penningbelopp, med laga ränta, och förordnar i stället annan
försäljningsman.

Uti hvarje redogörelse bör det vid inventeringen befunna beloppet
stämpelpapper balanseras till upptagande i näst afgifvande räkning.»

Enligt 10 § mom. l:o i 1880 års stämpelförordning skulle ämbetsmän
äga att, mot redovisningsskyldighet och borgen, lika med hvar
och en annan, som på kredit emottoge stämpelpapper, och med rättighet
till stadgad provision, erhålla det för utöfningen af deras ämbete
erforderliga belopp af sådant papper.

Med nu anförda bestämmelser i allt väsentligt lika lydande föreskrifter
återfinnas i stämpelförfattningarna från och med kungl. kungörelsen
den 30 november 1860. Äfven i de äldre författningarna i
ämnet, såsom kungl. kungörelsen den 23 januari 1830, hafva motsvarande
stadganden haft hufvudsakligen samma innehåll. Bestämmelserna i
10 § mom 2:o i 1880 års stämpelförordning och däremot svarande äldre
stadganden måste anses vara grundade på följande åskådningssätt.

Försäljningsman emottager vid tillträdet sf sin befattning stämpelpapper
till så stort belopp, att detta bildar ett förlag, som är tillräckligt
att tillgodose efterfrågan under den närmaste tiden. För detta
förlag ställes säkerhet. I samma mån förlaget genom skeende försäljning
minskas och därmed penningar inflyta till försäljningsmannen, bör
inleverering af inflytande medel äga rum. År försäljningen stor i förhållande
till förlaget, bör inleverering ske förr, ty dels är försäljningsmannen
i sådant fall mindre beredd att möta blifvande efterfrågan af
stämpelpapper, och dels vore det olämpligt, att större belopp af stämpelmedel
komme att innehafvas af försäljaren. I dylika fall bör därför
inleverering ske månadsvis. År åter försäljningen af ringare omfattning,
må försäljningsmannen dröja med inlevereringen, så att denna äger
rum endast var tredje månad. Förlaget af stämpelpapper förnyas i
mån af behof och i förhållande till den gjorda försäljningen. Utan afseende
å tiden, när försäljaren erhållit sitt förlag, skall redovisning
afgifvas för hvarje kalenderår, och den 15 januari påföljande år måste
alla genom försäljningen influtna medel vara inlevererade, vid äfventyr
att försäljningsmannen eljest både får själf gälda det, som kan vara
osåldt, och — för den händelse att lian undfått formligt förordnande
att vara stämpelförsäljare — därjämte entledigas från denna sin befattning.
Med inventeringarna behöfver allenast kontrolleras, att försäljningsmannen
har i behåll dels allt osåldt stämpelpapper, dels ock genom försäljning
influtna, men ännu icke inlevererade medel.

8 Bevillningsutskottets Memorial N:o .?•

I de stadganden, som 1880 års stämpelpappersförordning sålunda,
i öfverensstämmelse med de äldre författningarna i ämnet, innehöll,
föreslogos vissa ändringar af de kommitterade, som utarbetat det till
grund för 1883 års stämpelförordniug liggande förslag. Beträffande
den stämpelförsäljaren medgifna rättigheten att till kronofogden i orten
aflämna influtna medel, anfördes i kommittéförslaget 1), att detta allenast
innebure en omväg, hvilken icke syntes bereda försäljningsmännen
synnerlig lättnad och ej heller af dem i någon vidsträcktare mån begagnades,
hvarför ock ifrågavarande medgifvande icke blifvit i författningsförslaget
upptaget. Stadgandet att aflämnandet af medel skulle
äga rum månatligen eller hvar tredje månad, allt efter försäljningens
större eller mindre belopp, funno kommitterade sakna den i en uppbördsförfattning
önskvärda bestämdhet, hvarför kommitterade föreslogo
ett stadgande, af innehåll att försäljningsman skulle åligga att senast
inom hvar tredje månad aflämna dittills influtna stämpelmedel, i Stockholm
till statskontoret och i länen till landtränteriet2). Den sålunda
förändrade bestämmelsen blef genom förslaget utbruten ur det sammanhang,
hvari den förekommit i 1880 års stämpelförordning, och gjordes
till en själfständig paragraf, inledande stadgandena under hufvudrubrikeu
»om uppbörd och redovisning». De äldre bestämmelserna om inventerings
hållande hos stämpelpappersförsäljaren och om dennes redovisningsskyldighet
ingingo i kommittéförelaget såsom två särskilda paragrafer,
motsvarande nuvarande 45 och 46 §§, därvid berörda äldre
bestämmelser icke undergingo andra förändringar åt någon väsentligare
beskaffenhet, än att dagaboten för underlåtenhet att inom föreskrifven
tid insända årsräkning med tillhörande verifikationer höjdes, och vidare
borttogs det för försäljningsman stadgade särskilda äfventyret att varda
entledigad, i händelse influtna medel ej vore å föreskrifven tid inlevererade.
Kungl. Maj:ts till 1883 års Riksdag aflåtna proposition med förslag
till ny stämpelförordning var i nu ifrågavarande delar affattad i
öfverensstämmelse med kommittéförslaget. I de härutinnan sålunda föreslagna
bestämmelserna gjorde Riksdagen ingen annan ändring, än att
tiden, inom hvilken influtna stämpelmedel skulle aflämnas, fastställdes
till åtta dagar efter hvart kvartal.

Att med ledning af förestående utredning gifva en riktig utläggning
åt 44, 45 och 46 §§ i stämpelförordningen lärer icke möta någon synnerlig
svårighet. Till grund för 45 och 46 §§ ligger uppenbarligen den

1) Se förslaget, sid. 80.

2) Se. sid. 108; jfr. sid. 80.

9

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

äldre uppfattningen af stämpelförsäljningen såsom alltid innefattande ett
omedebart utbyte af penningar mot stämplar. Därför ha ock samtliga
kontrollföreskrifter, såsom stadgandena om säkerhets ställande, om
aflämnando af influtna medel, om inventering och påföljder för underlåtenhet
att afgifva redogörelse m. m., formulerats uteslutande med afseende
på de stämplar, som försäljaren fått emottaga. Helt annorlunda
är förhållandet med 44 § i stämpelförordningen. Såväl på grund af den
allmänna affattning, denna föreskrift erhållit, som ock i följd af den
själfständigare plats i sammanhanget, som föreskriften i jämförelse med
motsvarande bestämmelse i de äldre författningarna intager, synes ingen
annan tolkning af ifrågavarande lagrum vara möjlig än den, att lagrummet
omfattar äfven stämpelmedel, som influtit vid sådana försäljningar,
där säljaren först vid ett senare tillfälle aflämnar köpeskillingen
motsvarande stämplar. För denna tolkning kan därjämte åberopas lagens
grund, alldenstund det torde vara svårt att utfinna något skäl, hvarför
en stämpelförsäljare skulle i afseende å inlevererandet af förskottsvis
erlagda stämpelafgifter hafvä friare händer än i fråga om influtna
stämpelmedel i öfrig!.

Då genom 44 § helt allmänt stadgadts, att influtna stämpelmedel
böra aflämnas inom åtta dagar efter hvart kvartals slut, och således de
stämpelmedel, som influtit under ett visst års fjärde kvartal på grund
häraf skola vara aflämnade den 8 januari nästa år, uppkommer den
frågan, om i 46 § behöft särskilt föreskrifvas, att alla medel, som under
året influtit för utlämnade stämplar, skola vara aflämnade den 15
påföljande januari. På denna fråga torde böra gifvas det svar, att,
äfven om det skulle bero på förbiseende, att omförmälta från de äldre
stämpelförfattningarna hämtade bestämmelse i 46 § icke jämkats efter
det allmänna stadgandet i 44 §, så har ifrågavarande bestämmelse i
46 § den särskilda betydelse, att dess åsidosättande under ett visst år
medför, att samtliga uuder nästförflutna året bekomma stämplar anses
hafva blifvit försålda, och att motsvarande belopp, i den män det ännu
icke redovisats, jämte ränta genast skall indrifvas. Förhållandet emellan
44 och 46 §§ synes emellertid icke alltid klart uppfattas. Enligt hvad
jag vid granskning af vissa till kammarrätten inkomna stämpelredogörelser
för år 1901 iakttagit, saknas nämligen icke exempel på, att
stämpelförsäljare till landtränteriet inleverera under årets sista kvartal
för utlämnade stämplar uppburna medel först den 15 januari påföljande år.

Emot det sätt, hvarpå stämpelförsäljarne tillämpat de i stämpelförfattningarna
gifna föreskrifterna om influtna stämpolrnedels inlevereDih.
till Riksd. Prat. 1903. 5 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 2

10 Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

rande, hafva Riksdagens revisorer vid två särskilda tillfällen framställt
anmärkningar. Sålunda anförde Riksdagens år 1867 församlade revisorer,
att i den för revisionsåret gällande kungörelsen angående stämpelpappersafgiften
m. m. af den 4 december 1863 föreskrefves, att de af
Konungens befallningshafvande antagne försäljningsmän af stämpelpapper
skulle i ränteriet insätta eller till kronofogden i orten aflämna
den inflytande betalningen månatligen eller hvar tredje månad, allt efter
försäljningens större eller mindre belopp. Vid granskning af stämpelpappersredogörelserna
hade revisorerna emellertid inhämtat, att, med
undantag af redogörelserna för Stockholms stad, äfvensom Blekinge
samt Göteborgs och Bohus län, mot hvilka någon väsentlig anmärkning
icke förekommit, nyssberörda föreskrift i de öfriga länen blifvit
antingen högst ofullständigt eller felaktigt tillämpad, i det att försäljningsmännen
icke inom den i kungörelsen bestämda tid, utan långt
därefter, stundom ej förr än i början af påföljande år, vanligen på en
gång, aflämnat betalning för det stämpelpapper, som af dem under
hela året blifvit försåldt. Ifrågavarande inkomst hade alltså icke å
behöriga tider i statens kassor influtit.

I utlåtande, som till Kungl. Maj:t i ämnet afgafs af statskontoret,
efter det vederbörande länsstyrelser lämnats tillfälle att yttra sig öfver
det anmärkta förhållandet, anförde statskontoret, bland annat:

Enligt hvad de inkomna förklaringarna gåfve vid handen, hade
Konungens befallningshafvande i allmänhet, när dröjsmål uppstått med
levereringen af ifrågavarande slags medel, erinrat vederbörande om iakttagande
af stämpelpapperförordningens föreskrifter i detta hänseende. Vid
en del levereringsterminer, särdeles under förra hälften af året, funnes understundom
ringa och en och annan gång ingen behållning att remittera.
För flertalet af försäljningsmän, hvilket bestode af ämbetsmän, som erhölle
det för utöfningen af deras ämbeten erforderliga stämpelpapper,
vore levereringarnas behöriga verkställande icke sällan beroende på indrifning
af lösen för expeditioner, hvilka i sådant afseende måst till
exekutor aflämnas. Följden däraf blefve ock emellanåt, att vid slutredovisningen
försäljningsmännen nödsakades att af egna tillgångar förskjuta
de utestående stämpelpappersmedlen. För öfrigt vore det ej möjligt
för länsstyrelsen att känna, om eller huru mycket försäljningsmedel vid
de olika terminerna funnes hos försäljningsmännen innestående, såvida
icke i stämpelpappersförordningen bestämmelse infördes därom, att för
sådant ändamål extra inventeringar skulle hållas eller rapport vid hvarje
termin af försäljningsmännen till länstyrelsen afgifvas. Med bibehållande
af dåvarande bestämmelser vore någon förlust för statsverket icke

11

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

att befara, då mera Btämpelpapper ej till försäljningsmännen utlämnades,
än som svarade mot beloppet af deras borgen.

På grund af hvad sålunda vore yttradt och upplyst, samt då anställandet
af extra inventeringar för utrönande af de hos hvarje försäljningsman
vid de särskilda levereringsterminerna befintliga behållningar
af försäljningsmedel otvifvelaktigt skulle, utan motsvarande gagn, för
statsverket medföra icke obetydliga kostnader, och anbefallandet af
rapporters afgifvande vid hvarje levereringstermin icke heller torde leda
till det därmed åsyftade ändamål, hade statskontoret, som af de inkomna
förklaringarna jämväl inhämtat, att de flesta länsstyrelserna med anledning
af statsrevisorernas anmärkning ånyo erinrat försäljningsmännen
om noggrant iakttagande af stämpelpappersförordningens i omförmälda
afseende gifna föreskrifter, trott sig böra hemställa, att vid hvad sålunda
blifvit åtgjordt måtte få bero.

Revisorernas ifrågavarande anmärkning föranledde icke någon
Riksdagens åtgärd.

I Riksdagens revisorers berättelse om den år 1886 af dem verkställda
granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1884 yttrade
revisorerna, att de vid granskning af Stockholms stads och länens redogörelser
för stämpelpappersuppbörden fäst uppmärksamheten vid den
tid och ordning, i hvilken stämpelpappersmedlen influtit. Revisorerna
erinrade om föreskrifterna i 36, 37 och 38 §§ af förordningen angående
stämpelafgiften af den 9 augusti 1884 — motsvarande 44, 45 och 46
§§ i 1899 års stämpelförordning — samt anförde vidare, bland annat:

Dessa bestämmelser, hvilka noggrann! tillämpats af många stämpelpappersförsäljare,
tycktes däremot på åtskilliga håll icke hafva blifvit
vederbörligen iakttagna. Särskildt tycktes den omständigheten, att leveranserna
af stämpelmedel för årets fjärde kvartal ofta varit betydligt
större än hvar och en leverans vid de föregående kvartalen och stundom
större än alla tre tillsammans, ådagalägga, att föreskriften i den anförda
36 § om de influtna stämpelmedlens aflämnande vid hvarje kvartals
slut blifvit förbisedd. Detta framginge af särskilda, ur ett stort antal
sådana fall valda, i revisionsberättelsen framlagda exempel från Stockholms
stad samt tolf län. Då, såsom af dessa exempel framginge,
ifrågavarande inkomst, icke ä behöriga lider syntes hafva influtit i
statens kassor, både revisorerna velat därå fästa uppmärksamheten.

Revisorerna erinrade vidare om de år 1867 församlade revisorernas
anmärkning i enahanda syfte, samt anförde, under framhållande af
stämpelförordningens föreskrift om extra inventeringar hos försäljnings -

12 Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

männen, att, därest fall af likartad beskaffenhet med de af revisorerna
anmärkta än vidare skulle förekomma, omförmälta föreskrift borde vinna
tillämpning.

Med anledning af hvad sålunda blifvit af revisorerna anmärkt,
aflät statskontoret den 26 oktober 1886 till samtliga länsstyrelser
cirkulär, däri länsstyrelserna anmodas att, hvar inom sitt län, förständiga
samtliga inom länet befintliga Btämpelförsäljningsmän att ställa sig
stämpelförordningens i förevarande hänseende gifna föreskrifter till noggrann
efterrättelse. Länsstyrelserna erinrades därjämte, att stämpelförordningen
medgåfve, att, när omständigheterna därtill föranledde, extra
inventering hos försäljningsman finge äga rum och då tillika redovisning
honom affordras för hvad af emottagna stämplar icke funnes i behåll.
Beträffande försäljningsmännen i hufvudstaden vidtog statskontoret den
åtgärd, att åt den statskontorets tjänsteman, som hade att bokföra inflytande
uppbördsmedel, gafs befallning att, för den händelse anledning
skulle förekomma, att de dessa försäljningsmän åliggande leverering^’
icke behörigen fullgjordes, med anmälan om sådant till statskontoret
ofördröjligen inkomma. I ett öfver statsrevisorernas ifrågavarande anmärkning
afgifvet utlåtande meddelade statskontoret hvad sålunda blifvit
åtgjord t samt hemställde, att därvid måtte få bero.

I enlighet härmed lät Riksdagen den framställda anmärkningen
förfalla.

Enligt 34 § i stämpelförordningen är försäljningsman skyldig att
för. sin uppbörd ställa behörigen godkänd borgen eller ock nedsätta
obligationer i enlighet med därom gällande föreskrifter. På grund af
kungl. kungörelsen den 6 november 1891 kan såsom säkerhet för
stämpeluppbörd godkännas af försäkringsaktiebolaget »Tre kronor» utfärdadt
försäkringsbref. Hvad sålunda är stadgadt i fråga om försäljningsman
gäller enligt 35 § i stämpelförordningen för ämbets- eller
tjänsteman, som rekvirerar vid hans tjänsteutöfning erforderliga stämplar.

I afseende å den säkerhet, som sålunda ställes, är att märka, att
densamma enligt ordalydelsen af ofvan intagna äldre bestämmelser i
ämnet, under den tid dessa äldre bestämmelser gällde, afsåg endast
det stämpelpapper, som blifvit till försäljningsmännen utlämnadt. Det
nu gällande stadgandet är visserligen allmännare affattadt, men då enligt
slutorden i första stycket af 34 § försäljningsmännen äger att få
stämplar sig tillställda inom det belopp, för hvilket säkerhet blifvit
ställd, synes häraf framgå, att lagstiftaren närmast tänkt sig, att med
säkerheten skulle betryggas erläggandet af betalning för erhållna
stämplar. Något formulär för borgensskrifterna är icke fastställdt, och

13

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

jag har på grund af de upplysningar, jag varit i tillfälle att inhämta,
anledning antaga, att borgensskrifterna i många fall genom sin affattning
formligen begränsats till ett visst belopp af stämplar, som försäljningsmannen
erhåller från statskontoret eller från vederbörande
landtränteri. De af försäkringsaktiebolaget »Tre kronor» utfärdade försäkringsbrefven
innehålla, att bolaget förbinder sig att såsom för egen
skuld ansvara för en viss summa af den uppbörd, som under försäkringstiden
kan varda försäkringstagaren såsom försäljare af stämplar på grund
af stämpelförordningen anförtrodd, att, i händelse af balans eller bristande
redogörelse, vid vederbörandes påfordran af bolaget utbetalas.

Hvad ofvan utvecklats torde kunna sammanfattas på följande sätt.
Enligt gällande stadganden kunna vissa stämpelförsäljoingsmän komma att
af den rättssökande allmänheten förskottsvis uppbära stämpelafgifter. Angående
dylika medels inlevererande hafva visserligen föreskrifter gifvits,
men någon direkt kontroll öfver dessa föreskrifters iakttagande har ej
stadgats. Försäljningsmannen är icke ens lagligen förbunden att öfver
ifrågavarande medel föra anteckningar, i följd hvaraf beloppet af de
stämpelafgifter, en försäljningsman vid ett gifvet, tillfälle rätteligen skall
innehafva, i många fall icke kan med ledning af tillgängliga officiella
handlingar fastställas. De föreskrifna inventeringarna afse allenast det
förlag af stämplar, försäljningsmannen fått emottaga, äfvensom för
stämplar, som till försäljningsmannen utlämnats, influtna och vid inventeringstillfället
ännu icke inlevererade medel. Säkerheten, som försäljningsmannen
enligt gällande stämpelförordning skall ställa för sin uppbörd,
är ofta formligen begränsad till de mottagna stämplarna och torde,
äfven där detta icke är förhållandet, näppeligen i och för sig medföra
trygghet för de i förskott inbetalda stämpelmedlens behöriga inlevererande,
enär ju under nuvarande förhållanden t. ex. kan inträffa, att en
stämpelförsäljare, som i förskott mottager eu stämpelafgift, redan häftar
i skuld för uttagna och använda stämplar, fullt motsvarande beloppet
af den af honom ställda säkerheten. Därtill kommer, att gällande lagstiftning
icke lägger hinder i vägen ens därför, att en tjänsteman, som
alls icke ställt någon säkerhet, kan vid emottagandet af stämpelpliktiga
handlingar uppbära stämpelafgifter. Om sättet, hvarpå försäljningsman
bör hafva stämpelmedel förvarade, saknas hvarje föreskrift. Tillika torde
saknas verksam kontroll däröfver, att handlingar, för hvilka stämpelafgifter
förskottsvis inbetalts, varda inom föreskrifven tid med stämplar
försedda. Domhafvande å landet och expeditionshafvande vid rådstufvurätt
kunna genom underlåtenhet att iakttaga den i lag stadgade expeditionstiden
eller genom att tillika försumma att i behörig tid till veder -

14

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

börande hofrätt insända renoverade exemplar af småprotokollen, fördröja
stämpelbeläggningen och på sådant sätt förlänga tiden för omhänderhafvandet
af de i förskott erlagda stämpelafgifterna.

Nu omförmäla oegentligheter i den gällande stämpellagstiftningen
hafva synts mig äga den betydelse, att jag trott mig böra å dem fästa
Riksdagens och särskild!, dess bevillningsutskotts uppmärksamhet. Att för
aflägsnande af dessa oegentligheter framlägga något bestämdt förslag
har jag emellertid funnit mindre lämpligt, alldenstund härför varit erforderligt
att skaffa närmare utredning, än jag hittills kunnat förebringa.
Då jag emellertid hyser den öfvertygelsen, att en tidsenlig kontroll öfver
stämpeluppbörden i ofvan anmärkta afseende!! bör kunna åstadkommas
genom jämförelsevis enkla och för försäljningsmännen föga betungande
åtgärder, tillåter jag mig i det följande lämna några antydningar om
den . hufvudsakliga riktning, i hvilken en eventuell reform enligt min
mening bör gå.

En af förhållandena påkallad, föga omständlig åtgärd synes vara
att ålägga hvarje stämpelförsäljare, till hvilken stämpelafgifter kunna
komma att i förskott inbetalas, att föra anteckningar öfver influtna stämpelmedel
eller åtminstone öfver de förskottsvis erlagda. Redan nu lära
dylika anteckningar föras af försäljningsmän, som vilja hafva en bekväm
och säker öfverblick öfver sin ställning. Vidare skulle kunna föreskrifvas,
att vid de kvartalsvis skeende inlevereringarna af influtna stämpelmedel
också borde till bestyrkande af leveransens riktighet öfverlämnas
utdrag ur nyssnämnda anteckningar. Skulle det. emellertid anses vara
för stämpelförsäljarne allt för betungande att föra dylika anteckningar
beträffande alla slag af stämplar, kunde skyldigheten härutinnan möjligen
begränsas till dubbla belägguingsstämplar. Vid leveranserna af
stämpelmedel kunde i sådant fall lämnas exakta uppgifter allenast om
medel, som influtit för dylika stämplar. I fråga om enkla beläggningsstämplar
och skrifstämplar skulle då lämpligen kunna uppgifvas och
inlevereras ett approximativt beräknadt belopp. Dessa utdrag eller
uppgifter borde sedermera tillhandahållas hofrättens stämpelkontrollant
för vederbörlig granskning. Genom åläggande af skyldighet att ombesörja
en dylik enkel bokföring skulle också åt förekommande inventeringar
eller inspektioner gifvas ökad betydelse.

Beträffande influtna stämpelmedels förvarande, under tiden intill
dess de af stämpelförsäljaren å vederbörligt ställe aflämnas, kan ifrågasättas,
huruvida icke borde stadgas, att försäljningsman skall förvara
dylika medel antingen kontant eller insatta i bank å särskild tjänsteräkning.

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3. 15

Till förekommande af dröjsmål med stämpelbeläggning eller med
insändande af renoverade exemplar utaf emåprotokoll torde kunna påbjudas,
att de med n:o 2 märkta delarne af använda dubbla beläggningsstämplar
skola till vederbörande hofrätt insändas inom viss kort
tid efter det stämpelbeläggningen sist skall vara verkställd, alltså t. ex.
åtta dagar, räknade från tings afslutande eller allmänt sammanträde,
där expeditionslösen ägt rum, eller från expeditionsdag vid rådstufvurätt.
Att en dylik föreskrift blifvit behörigen efterkommen, skulle
utan svårighet kunna kontrolleras, sedan de renoverade protokollen
till hofrätten inkommit.

Vidkommande till sist frågan om den säkerhet försäljningsman,
till hvilka stämpelafgift^- förskottsvis kunna inbetalas, böra ställa för
sin uppbörd, är denna fråga tydligen mera invecklad. Orimligt skulle
naturligtvis vara att ålägga en sådan försäljningsman att ställa säkerhet
till så stort belopp, att detta under alla förhållanden kunde betäcka
de inflytande stämpelafgifterna. Man skulle därför möjligen kunna
åtnöjas med att stadga, att sedan försäljningsmannen för sin uppbörd,
d. v'', s. för de medel han såsom stämpelförsäljare kommer att uppbära,
ställt säkerhet af föreskrifven beskaffenhet, äger han att efter rekvisition
å vederbörligt ställe på kredit erhålla stämplar i visst förhållande
till det belopp, för hvilket säkerhet ställts. På detta sätt skulle.någon
del af säkerheten kunna reserveras till betäckande af förskottsvis uppburna
stämpelafgifter.»

Enligt bevillningsutskottet tillhandakomma protokollsutdrag hafva
Riksdagens kamrar hänvisat justitieombudsmannens ifrågavarande framställning
till utskottet.

Af den uttömmande och belysande utredning af förevarande fråga,
som blifvit af justitieombudsmannen lämnad, framgår tydligt, att de i
stämpelförordningen förekommande bestämmelser om redovisningen af
stämpelmedel icke äro så fullständiga och klara, att de kunna anses
fullt tillfredsställande. Härtill kommer ytterligare, att alla föreskrifter
saknas om kontroll däröfver, att af ämbets- eller tjänstemän, hvilka
hafva att å tjänstens vägnar mottaga enskilda stämpelpliktiga handlingar,
i förskott uppburna stämpelmedel varda behörigen till statsverket
inlevererade och således den enskilde, som inbetalt stämpelmedel,
skyddad mot eventuell förlust genom bristande redovisning af
uppbördsmannen. Uet är tydligt, att kontrollföreskrifter i detta hän -

16

Bevillningsutskottets Memorial N:o 3.

seende äro af behofvet påkallade, och detta så mycket mera, som
riktigheten af den utaf justitieombudsmannen uttalade åsikt, att vid
brist hos den redovisniugsskyldige ämbets- eller tjänstemannen skadan
måste drabba statsverket, väl icke kan anses så erkänd, att utan eu
särskildt härom gällande lagstiftning ett dylikt statsverkets ansvar skall
inträda. Utskottet kan därför icke annat än finna justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning böra föranleda till vidtagande af
åtgärder i syfte att söka åstadkomma en effektiv kontroll öfver redovisningen
af stämpelmedel. Huruvida i sådant afseende bör föreskrifvas
skyldighet för personer, hvilka äro redovisniugsskyldige för stämpeluppbörd,
och således jämväl för nyssnämnde ämbets- och tjänstemän
att, i likhet med hvad som är genom kungl. kungörelsen den 10 juli
1899 för annat fall stadgadt, föra kassajournal, eller om någon annan form
för kontrollen bör väljas, därom anser sig emellertid utskottet icke äga
anledning att för närvarande uttala sig, då det torde få anses i sin
ordning, att de föreskrifter angående kontrollen å statens ämbets- och
tjänstemän, som kunna finnas nödiga, böra genom Kungl. Maj:t utarbetas
och för Riksdagen framläggas; och utskottet finner sig så mycket hellre
böra föreslå denna frågas hänskjutande till Kungl. Maj:t, som, på grund
af Riksdagens förut aflåtna skrivelser, frågor om vissa tillägg till och
ändringar i stämpelförordningen, däribland den med nu förevarande
fråga nära sammanhängande frågan om provisionen vid försäljning af
stämplar, äro på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

Utskottet hemställer fördenskull,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning, måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj;t anhålla, att Kung]. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till bestämmelser, hvarigenom en ej mindre för statsverket
än äfven för den enskilde betryggande kontroll
öfver redovisningen och inlevereringen till statsverket
af stämpelmedel må kunna åvägabringas.

Stockholm den 6 februari 1903.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

STOCKHOLM, ISAAC HARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1903.