Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
1
ff:o 15.
Ank. till Riksd. kansli den 24 februari 1903, kl. 12 midd..
Betänkande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om vissa
ändringar i förordningen angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst den 3 december 1897.
(2:a A.).
Uti Kungl. Maj:ts till utskottet remitterade proposition, n:o 31, har
Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att besluta, att 9, 10, 14, 24, 27 och
32 §§ i nådiga förordningen angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst den 3 december 1897 jämte de vid samma förordning fogade
formulär n:is 5, 6, 7 och 8 till längder öfver inkomstbevillning och sammandrag
af taxeringslängderna måtte erhålla den förändrade lydelse, som
ett propositionen vidfogadt förslag närmare utvisade.
Motiven till de af Kungl. Maj:t sålunda föreslagna förändringarna
i bevillningsförordningen med dithörande formulär framgå af hvad chefen
för finansdepartementet, enligt det vid den kungl. propositionen fogade
utdrag af statsrådsprotokollet, vid ärendets föredragning inför Kungl.
Maj:t yttrat; och var anförandet i fråga af följande lydelse:
»Genom förordningen om inkomstskatt den 21 juni 1902 har den
enligt gällande förordning angående bevillning af fast egendom samt af
inkomst i vår skattelagstiftning redan förefintliga skyldighet att lämna
uppgifter till ledning för egen och andras taxering utsträckts i högst
afsevärd grad. Den förändring i själfva taxeringsförfarandet, som häraf
blir en följd, kommer dock icke att beröra blott inkomstskattetaxeringen.
Denna taxering skall nämligen verkställas af de enligt bevillningsförordBih.
till Riksd. Rrot. 1903. .5 Sami. 1 Afd. 11 Iläft. (N:o 15). 1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
ningen tillsatta taxeringsmyndigheter och i sammanhang med de af dem
enligt samma förordning verkställda taxeringar till bevillning. Nämnda
myndigheter komma därvid gifvetvis att, oafsedt, om uppgift i det särskilda
fallet afgifvits på grund af föreskrift i förordningen om inkomstskatt
eller i. bevillningsförordningen, använda aflämnade deklarationer vid
bägge taxeringarna. Häraf påkallas vissa ändringar i bevillningsförordningen,
ty dels blifva, såsom nedan närmare skall visas, de uppgifter
rörande egna inkomster, som enligt samma förordning skola aflämnas, i
regel öfverflödiga, dels erfordras för uppgifternas hemlighållande samma
garantier i afseende å bevillningstaxeringen, som redan i 34 § förordningen
om inkomstskatt lämnas i fråga om inkomstskattetaxeringen.
Förslag till vissa däraf föranledda och andra af sambandet mellan förordningarna
betingade ändringar i bevillningsförordningen hade jämväl uppgjorts
af de kommitterade, som under år 1901 inom finansdepartementet
utarbetat det förslag till förordning om inkomstskatt, hvilket legat till
grund för Kungl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet till 1902 års Riksdag.
Att förslag till ändringar i bevillningsförordningen icke i sammanhang
med nämnda proposition förelädes Riksdagen till antagande berodde, såsom
dåvarande departementschefen vid tillstyrkandet af berörda proposition
angaf, på formella skäl. Inkomstskatten var nämligen afsedd att påföras
först under år 1903 och rubriceras såsom inkomstskatt för samma år,
men den bevillning, om hvilken 1902 års Riksdag hade att besluta, var
1902 års bevillning. Först 1903 års Riksdag hade att besluta om bevillningsförordningen
för år 1903, som skulle tillämpas samtidigt med den
nja inkomstskatteförordningen. Efter utfärdandet af denna förordning,
som affattats i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det inom finansdepartementet
utarbetade förslag i ämnet, är det således innevarande Riksdag,
för hvilken förslag till de med anledning däraf erforderliga ändringar i
bevillningsförordningen bör framläggas.
De ändringar i nämnda förordning, hvilka jag i nära anslutning till
kommitterades. därutinnan utarbetade förslag anser mig böra tillstyrka,
hafva med afsikt icke gjorts mera omfattande, än som för vinnande af de
med ändringarna afsedda ändamål varit oundgängligen nödigt. Det torde
nämligen icke vara lämpligt att på grund af bestämmelserna rörande
inkomstskatten, som dock ännu endast provisoriskt upptagits i vårt skattesystem,
införa andra nyheter i bevillningsförordningen än dem, som af
sambandet mellan förordningarna ovillkorligen betingas eller utan större
ändringar kunna genomföras. Om bevillningsförordningens bestämmelser
således af denna anledning lämnas så godt som orubbade, blir ett sådant
tillvägagående jämväl till fördel i ett annat afseende. Det är nämligen
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 3
af vikt, att inom Riksdagen pröfningen af erforderliga ändringar, särskilt
hvad angår uppgiftsskyldigheten, må kunna utan alltför stor tidsutdräkt
verkställas. Innan den 1 april skola deklarationerna, som bekant, i regel
vara aflämnade, och i god tid dessförinnan böra åtminstone de ändiingar
i bevillningsförordningen, som hafva afseende å dessa, vara till allmän
efterrättelse kungjorda.
Af hvad förut nämnts framgår, att de deklarationer, som enligt
förordningen om inkomstskatt skola af skattskyldige aflämnas, komma att,
äfven om bestämmelser därom icke meddelas, användas jämväl vid bevillningstaxeringen.
Det formulär till uppgift om egna inkomster, som enligt
förordningen0 om inkomstskatt skall af uppgiftsskyldig begagnas, är också
uppställdt så, att uppgiften omedelbarligen kan tjäna till ledning vid
bestämmandet af den uppgiftsskyldiges enligt bevillningsförordningen
beskattningsbara inkomster. På grund häraf och då den i bevillnings
förordningen för vissa skattskyldige stadgade uppgiftsskyldighet faller inom
ramen af den deklarationsplikt, som åligger samma skattskyldige enligt
inkomstskatteförordningen, bör alltså all uppgiftsskyldighet anses fullgjord
efter behörig deklaration af inkomsterna enligt sistnämnda förordning. I
tillämpningen af den i 24 § bevillningsförordningen nu gifna bestämmelsen
om påföljd vid underlåtenhet att fullgöra däri stadgad uppgiftsskyldighet
bör därför sådan inskränkning vidtagas,. att skattskyldig, som afgifvit
deklaration om sina inkomster enligt inkomstskatteförordningen,
icke i något fall blir underkastad nyssberörda påföljd. Kommitterade
hafva också föreslagit, att nämnda § måtte erhålla tillägg därom, att
genom aflämnande af uppgift enligt förordningen om inkomstskatt skulle
den i bevillningsförordningen stadgade skyldighet att afgifva dylik uppgift
äfven vara fullgjord. .
Medan således genom en dylik bestämmelse tillämpningen åt de
stadganden rörande själfdeklaration, som lämnas i bevillningsförordningen,
högst väsentligt torde inskränkas, skulle däremot den i samma förordning
stadgade skyldighet att aflärana uppgifter till ledning för andras taxering
— om kommitterades därutinnan uppgjorda förslag godkännes — i icke
ringa mån utsträckas. Kommitterade hafva nämligen föreslagit sådan
ändring i 14 § bevillningsförordningen, att den vissa verk och bolag nu
åliggande skyldighet att lämna uppgifter angående lön- och arfvodestägare
samt öfrige arbetares löneförmåner utstråckes till eu hvar, som under
nästföregående år varit taxerad för inkomst af rörelse eller yrke till belopp
af minst 5,000 kronor. Som uppgifter af detta slag liksom alla andra
uppgifter rörande andras inkomster, hvarom bevillningsförordningen redan
nu stadgar, enligt 26 § inkomstskatteförordningen, äro ämnade att tjäna
4
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 15.
till ledning jämväl vid inkomstskattetaxeringen, skulle taxeringsmyndigheterna
i nämnda uppgifter erhålla, utom erforderlig kontroll öfver aflämnade
deklarationer, en i de flesta fall tillfredsställande ledning för taxering af
de smärre inkomsttagare, hvilka icke äro skyldiga att utan anmaning deklarera.
Det stora flertalet bland dessa inkomsttagare utgöres nämligen
af sådana i annans tjänst anställda personer, om hvilkas inkomster enligt
gällande och föreslagna bestämmelser uppgifter skola aflämnas af arbetsgivare.
Om lämpligheten af en dylik utsträckning af uppgiftsskyldigheten
lärer heller ingen tvekan råda.
Hvad däremot angår den föreslagna ändringen i 24 § bevillningsförordningen,
har kammarrätten i sitt den 2 december 1901 öfver kommitterades
förslag afgifna utlåtande funnit anledning till åtskilliga anmärkningar.
Denna ändring skulle nämligen, såsom kammarätten med flera
exempel velat visa, icke fullt klargöra sambandet mellan deklarationsbestäminelserna
i bevillningsförordningen och motsvarande bestämmelser i
inkomstskatteförordningen. I det fall att en skattskyldig, som enligt båda
förordningarna vore pliktig att lämna uppgift till ledning för egen taxering,
underlåtit aflämna den detaljerade uppgift, som enligt inkomstskatteförordningen
skall afgifvas, och i stället allenast aflämnat en summarisk uppgift
rörande sina enligt bevillningsförordningen beskattningsbara inkomster,
skulle han således hafva förlorat rätten att fullfölja talan röi’ande inkomstskattetaxeringen,
medan han samtidigt vore oförhindrad att besvära sig
öfver taxeringsmyndigheternas beslut rörande hans taxering till bevillning.
Ett sådant förhållande syntes komma att vålla svårigheter vid tillämpningen.
Gjordes därjämte icke någon förändring med afseende å de i
ifrågavarande § meddelade straffbestämmelser vid underlåtenhet att efterkomma
anmaning att fullgöra stadgad uppgiftsskyldighet, kunde näppeligen
undgås, att den, som ej ställt sig dylik anmaning till efterrättelse,
för tredska ådömdes böter efter bägge förordningarna. Då nämligen uppgiftsskyldighet,
hvarom här är fråga, jämväl folie under den i inkomstskatteförordningen
stadgade deklarationsplikt, blefve ohörsamhet mot anmaning
att lämna föreskrifven uppgift en förseelse, som vore straffbar
enligt bägge förordningarna.
Ehuru det icke torde kunna förnekas, att med den af kommitterade
föreslagna ändringen i 24 § bevillningsförordningen svårigheter kunna,
såsom kammarrätten påpekat, i särskilda fall möta vid tillämpningen
af förordningarnas bestämmelser rörande uppgiftsskyldigheten, tror jag
dock icke, af skäl jag vidare skall utveckla, att dessa svårigheter äro
af den art, att man med hänsyn till desamma bör afstå från kommit
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 5
terades förslag. Ett fullt klart uttryck för sambandet mellan bevillningsoch
inkomstskatteförordningarna, med den uppställning sistberörda förordning
erhållit, torde nämligen icke kunna vinnas utan en i vissa delar
ganska genomgripande omarbetning af bevillningsförordningen. Utom det
att ett sådant förfarande skulle vara olämpligt med hänsyn till inkomstskattens
provisoriska karaktär, torde det tillika vara så till vida obehöflig!,
som den föreslagna nya bestämmelsen i 24 § bevillningsförordningen
icke kan vålla något missförstånd hos allmänheten i fråga om uppgiftsskyldighetens
fullgörande. De svårigheter, som för myndigheter kunna
uppstå vid tillämpningen af förordningarnas bestämmelser i förevarande
afseende, torde dessutom ej vara så stora, som kammarrätten föreställt
sig. Någon nämnvärd tvekan om tillämpningen af straffbestämmelser vid
underlåtenhet att efterkomma anmaning, hvarom förut nämnts, lärer icke
kunna uppstå. Anmaning, som delgifves skattskyldig, torde nämligen i
regel komma att göras under uttryckligt åberopande af visst författningsrum,
hvarigenom också den fråga afgöres, efter hvilken förordning underlåtenhet
att efterkomma anmaning bör bedömas. Gifvetvis kunna å dylik
underlåtenhet icke tillämpas andra straffbestämmelser än sådana, soin bestämts
med hänsyn till åberopade författningsrummet. I de säkerligen
sällsynta fall, då ett dylikt åberopande icke sker, kan naturligen anmaningen
icke anses medföra annan förpliktelse för den anmanade än att
lämna uppgift enligt den ena af ifrågavarande förordningar. Efter hvilken
förordning underlåtenhet att efterkomma anmaningen under sådant
förhållande bör bedömas, måste afgöras för hvarje särskild! fall.
Om jag således icke kan dela kammarrättens betänkligheter i förberörda
afseende, har jag däremot af vissa, utaf kammarrätten i annat
sammanhang anförda skäl funnit, att ändringarna i 24 § bevillningsförordningen
icke böra inskränkas till det af kommitterade föreslagna tillägg.
De i andra stycket af nämnda § lämnade straffbestämmelser för tredska
hafva för närvarande afseende allenast å dem, hvilka äro skyldiga att
utan anmaning deklarera. Den, som först efter anmaning är pliktig lämna
uppgift om sina inkomster, kan icke för tredska eller underlåtenhet att
efterkomma upprepad anmaning att fullgöra nämnda plikt drabbas åt någon
påföljd utöfver den, som enligt bestämmelsen i första stycket af
ifrågavarande § stadgats för försummelse att hörsamma en första anmaning
i nämnda syfte. Taxeringsmyndigheterna komma således att i ett
dylikt fall stå maktlösa gent emot den, hvilken fortfarande vill undandraga
sig sin uppgiftsplikt. Denna skillnad i bedömandet af tredska, om
den försumlige varit skyldig att utan anmaning eller först efter ämna
-
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
ning deklarera, förefinnes icke i förordningen om inkomstskatt och lärer
icke heller vidare här böra godkännas.
Såsom förut anmärkts, komma de i förordningen om inkomstskatt
föreskrifna deklarationerna att läggas till grund för såväl inkomstskattesom
bevillningstaxeringarna. De garantier för deklarationernas hemlighållande,
som inkomstskatteförordningen lämnar, måste alltså äfven tillförsäkras
uppgiftspliktige i bevillningsförordningen. I anledning häraf
torde de i 34 § förordningen om inkomstskatt lämnade bestämmelser om
sättet för deklarationernas granskning och öfriga stadganden, som afse
deklarationernas hemlighållande, jämväl böra inflyta i bevillningsförordningen.
Genom eu däraf föranledd ändring af bestämmelserna i 27 § af
sistnämnda förordning skulle den bevillningsberedning i dess helhet hittills
tillkommande rätt att granska uppgift utöfvas af beredningens ordförande
med biträde af eu ledamot. På grund häraf erfordras en mindre
omredigering af 32 § c), som innehåller bevillningsberedningsordförandes
åligganden vid beredningens sammanträden.
Om de återstående smärre detalj ändringar i bevillningsförordningen,
jag tillika tillåter mig föreslå, kan jag yttra mig mera kortfattadt. Enligt
14 § i inkomstskatteförordningen skall skatt för inkomst, som åtnjutes
af vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier,
som ej åro aktiebolag, utgöras af delägarne, en hvar efter hans andel af
bolagets vinst. Mot införande af eu liknande bestämmelse i bevillningsförordningen
är så mycket mindre att säga som den i praxis redan delvis
tillämpats. Vidare bör i 10 § mom. 4 e), där afdrag medgifves för
hvad som anvisats till bestridande af de med erhållna tjänster eller
uppdrag förenade särskilda kostnader, bland de anförda exemplen — liksom
i motsvarande § i inkomstskatteförordningen redan skett — upptagas
kontorshyra.
Kammarrätten bär i sitt förberörda utlåtande dessutom ifrågasatt,
huruvida icke en bestämmelse i inkomstskatteförordningen — 5 § 1 mom.
— om afdämning af uppskattade inkomstbelopp borde föranleda eu motsvarande
bestämmelse i bevillningsförordningen. Det syntes nämligen kammarrätten
olämpligt, att dylik afjämning ägde rum vid taxering till inkomstskatt,
men icke vid taxering till bevillning. Denna kammarrättens
mening kan jag dock icke dela. Afjämning af inkomstbelopp erfordras
vid inkoinstskattetaxeringen särskilt för underlättande af beräkningen af
det efter progressiva grunder utgående skattebeloppet och kan under alla
förhållanden på grund af inkomstskatteförordningens bestämmelser rörande
beskattningsorten icke under taxeringsåret mer än en gång för hvarje
skattskyldig vidtagas. Utom det att afjämning af inkomstbelopp vid be
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 7
villningstaxeringen icke påkallats för beräkningen af bevillningsbelopp,
skulle emellertid därjämte en dylik afjämning komma att i skatteafseende
hafva långt större betydelse ån vid inkomstskattetaxeringen. I de fall,
där skattskyldig taxeras till bevillning å flera orter, skulle nämligen de
afjämningar, som kunde äga rum för samma skattskyldig i de särskilda
taxeringsdistrikten, ofta nog komma att sammanlagdt medföra en sådan
nedsättning i det eljest skattepliktiga beloppet, att afjämningarna finge,
såväl med afseende å stats- som kommunalbeskattningen, karaktär af skattelindring.
En dylik, med afjämning af inkomstbelopp icke afsedd verkan
blefve ännu mer i ögonen fallande, om afjämning komme att för samma
skattskyldig äga rum mer än en gång för inkomster inom samma taxeringsdistrikt.
Detta torde emellertid icke kunna undvikas i de fall, då
skattskyldig, utom annan inkomst, både inkomst å arrende af kronoegendom.
Sistnämnda inkomst och således äfven bevillningen för samma
inkomst, som icke får tagas i beräkning vid den kommunala beskattningen,
skall nämligen, utan sammanblandning med annan inkomst, särskildt för
sig i taxeringslängd och debetsedel upptagas.
Utom de af mig föreslagna ändringar i själfva förordningen om bevillning
af fast egendom samt af inkomst får jag tillika förorda vissa
ändringar i de samma förordning åtföljande formulären n:is 5, 6, 7 och
8 till längder öfver inkomstbevillningen och sammandrag af taxerings1
ängd erna. Af dessa längder, i hvilka hädanefter skola införas uppgifter
ej blott i fråga om bevillningen, utan jämväl rörande inkomstskatten, har
taxeringslängden öfver inkomstbevillningen, formuläret n:o 5, genom förordningen
om inkomstskatt redan erhållit sin på grund af nämnda förhållande
betingade uppställning. I den vid sistberörda förordning fogade
längd öfver inkomstbevillningen och inkomstskatten har därjämte ägt rum
en sammanslagning af de hittills i skilda kolumner upptagna inkomster af
allmän och enskild tjänst eller pension. Samma förhållanden, som således
medfört vissa tillägg till och ändringar i formuläret n:o 5, påkalla jämväl
eu förändrad lydelse af öfriga omförmälda formulär.»
Vid granskning af hvad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit har bevillningsutskottet
funnit skäl till följande erinringar.
Då bevillningsutskottet anser sig kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag
till ändring af 9 §, har utskottet emellertid funnit, att den, beträffande
beskattning af inkomsten hos vissa bolag och rederier, i sagda §
sålunda vidtagna ändring måste medföra däraf påkalladt förtydligande i 11 §
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
1 mom. bevillningsförordningen och i 16 § af instruktionen för taxeringsmyndigheterna.
I sista stycket af 11 § 1 mom. stadgas nämligen, beträffande bolags
inkomst, undantag från den eljest i nämnda moment medgifna befrielse
från eller lindring i bevillningen. Då berörda undantag icke bör
äga tillämpning å den inkomst från handelsbolag m. m., hvilken, i händelse
af bifall till den föreslagna ändringen i 9 §, hädanefter icke skulle blifva
beskattningsbar i bolagets hand utan hos bolagets särskilda delägare, har
utskottet funnit lämpligt, att §:n omredigeras så, att någon tvekan i berörda
afseende icke kan äga rum. Vidare bör 16 § i instruktionen för taxeringsmyndigheterna
till undvikande af hvarje missförstånd förändras i
sådant hänseende, att det i §:n omförmälta sätt för taxering komme att
uttryckligen afse allenast aktiebolag och enskilda bankbolag.
Med afseende å 14 § bevillningsförordningen är i Kungl. Maj:ts
proposition föreslaget, att den vissa verk och bolag åliggande uppgiftsskyldighet
rörande lön- och arfvodestagares samt öfriga arbetares inkomster
skulle utsträckas till en hvar, som under nästföregående år varit taxerad
för inkomst af rörelse eller yrke till belopp af minst 5,000 kronor.
Då emellertid, enligt hvad i 9 § föreslagits, för inkomst af andra bolag
och rederier än aktiebolag vederbörande delägare skulle utgöra bevillning,
så har genom det i 14 § föreslagna stadgandet, sådant detta i den kungl.
propositionen affattats, någon uppgiftsskyldighet icke blifvit föreskrifven för
det fall, att på hvarje delägares lott icke folie minst 5,000 kronor, hvarjämte,
därest hvarje delägares lott uppginge till 5,000 kronor eller mera, uppgiftsskyldighet
beträffande bolags eller rederis löntagare skulle komma att åligga
delägarne och icke bolaget eller rederiet. I anledning af dessa anmärkningar
föreslår utskottet erforderlig ändring i Kungl Maj:ts förslag till
lydelse af ifrågavarande § äfvensom däraf påkallad förändring af 15 §.
Enligt förordningen om inkomstskatt skall all den inkomst, som eu
skattskyldig åtnjuter, taxeras endast på ett enda ställe, hvaremot bevillningsförordningen
föreskrifver, att skattskyldig, som drifver rörelse å flera
orter, i regeln skall taxeras på en hvar ort, där rörelse idkas. I följd
häraf är i 20 och 21 §§ i inkomstskatteförordningen stadgadt, att verk
eller bolag, som drifver rörelse å flera orter, skall aflämna allenast en
uppgift till ledning för sin taxering, men jämlikt 17 och 21 §§ bevillningsförordningen
skola uppgiftspliktiga verk eller bolag lämna särskilda uppgifter
för hvarje kommun, där rörelse idkas. Därest nu, såsom Kungl. Maj:t
i 24 § bevillningsförordningen föreslagit, genom afläinnande af sådan uppgift
till ledning för egen taxering, som i förordningen om inkomstskatt
omförmäles, den i bevillningsförordningen stadgade skyldigheten att afgifva
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
9
dylik uppgift skulle anses vara fullgjord, komme endast taxeringsmyndigheterna
å ort, där verkets eller bolagets styrelse hade sitt säte, att äga
tillgång till taxeringsuppgifter angående verket eller bolaget, såvida nämligen
icke ordföranden i förberörda orts bevillningsberedning ansåge sig
böra delgifva uppgifterna med ordförandena i bevillningsberedningarna å
öfriga platser, där verket eller bolaget idkade rörelse. Skyldighet härutinnan
åligger väl ordförande i bevillningsberedning enligt 38 § inkomstskatteförordningen,
men icke enligt 32 § bevillningsförordningen. Då
emellertid någon anledning icke torde förefinnas att inskränka den förevarande
verk och bolag nu åliggande uppgiftsskyldighet, som för öfrigt i
detta fall är en ren utskriftsfråga, samt en ökning i bevillningsberedningsordförandenas
åligganden, som blefve en följd af nämnda skattskyldiges
befrielse från denna föreskrift, icke är, med hänsyn till bemälta ordförandes
redan enligt nu gällande bestämmelser tunga arbetsbörda, tillrådlig, har
bevillningsutskottet framlagt förslag till af sådan anledning erforderligt
tillägg till den af Ivungl. Maj:t föreslagna lydelse af 24 § bevillningsförordningen.
Bevillningsutskottet hemställer alltså,
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande förslag till vissa ändringar i förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
den 3 december 1897 icke kunnat oförändradt
bifallas, måtte antaga samma förslag med de ändringar,
utskottets härvid fogade förslag utvisar;
2:o) att Riksdagen jämväl ville besluta, att 11 §
1 mom. och 15 § i bevillningsförordningen samt 16 § i
instruktionen för taxeringsmyndigheterna skola erhålla den
förändrade lydelse, som bilagda förslag utvisar; samt
3:o) att Riksdagen måtte bifalla de af Kungl.
Maj:t föreslagna ändringar i de vid bevillningsförordningen
fogade formulären n:is 5, 6, 7 och 8 till
längder öfver inkomstbevillning och sammandrag af
taxeringslängderna.
Stockholm den 23 februari 1903.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.
Bih. till Riksd. Prof. 1503. 5 Sami. 1 Afd. 11 Håft.
■I
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Förslag
till vissa ändringar i n&diga förordningen angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst den 3 december 1897.
Bevillningsutskottets i punkt ko) omförmäla förslag.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
9 §•
Skyldige att utgöra inkomstbevillning äro:
a) -------------------
b) -------------------
c)----------------------
Hvad — — — — — — vinst; dock att för inkomst, som åtnjutes
af vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier, som ej
äro aktiebolag, bevillning utgöres af delägarna, en hvar efter hans andel af
bolagets inkomst.
10 §.
Grunder för inkomsternas beräknande:
4 inom. Däremot må afdrag ske:
vid beräkning af inkomst utaf arbete:
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Kimgl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
e) för hvad som anvisats till bestridande af de med erhållna tjänster
eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom resekostnadsersättning
-------- — — anslag till skrifmaterialier, kontorshyra och
andra expenser — — — — — — — — —
14 §.
Till ledning vid taxeringen skola
följande uppgifter meddelas:
1:°)--------
2:o) —-----— —
e) af styrelse för verk eller bolag,
som är med Kungl. Maj:ts oktroj
försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt eller står under offentlig
kontroll, så ock af en hvar, som under
nästföregående år varit taxerad
för inkomst af rörelse eller yrke till
belopp af minst 5,000 kronor:
enahanda uppgift, hvarom i b)
stadgas angående lön- och arfvodestagares
samt öfriga arbetares löneförmåner.
I uppgift----uppgifves.
24 §.
Underlåter någon att inom stadgad
tid afgifva enligt 15 § eller 17
| föreskrifter! uppgift eller att inkomma
med sådan särskilt infordrad
uppgift eller upplysning, som i
22 § omförmäles, hafve förlorat rätten
att fullfölja talan i fråga om
14 §.
Till ledning vid taxeringen skola
följande uppgifter meddelas:
1:°)--------
2: o) —---—---
e) af styrelse för verk eller bolag,
som är med Kungl. Maj:ts oktroj
försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt eller står under offentlig
kontroll, samt af annat bolag eller
rederi, så ock a f en hvar annan, som
under nästföregående år varit taxerad
för inkomst af rörelse eller yrke
till belopp af minst 5,000 kronor:
enahanda uppgift, hvarom i b)
stadgas angående lön- och arfvodestagares
samt öfriga arbetares löneförmåner.
I uppgift----uppgifves.
24 §.
Underlåter någon — — — —
—--afse.
12
Bevillning »utskottets Betänkande N:o 15.
Kung!. Maj:ts förslag:
beloppet af den inkomst, som uppgiften
eller upplysningen skolat afse.
Hörsammar den, som på grund
af förordningens föreskrift eller enligt
22 § 2 mom. erhållen anmaning
varit pliktig aflämna uppgift
eller upplysning, men underlåtit afgifva
sådan eller adam nät ofullständig
uppgift eller upplysning, icke
honom tillställd anmaning att afgifva
fullständig uppgift eller upplysning,
böte ett belopp, svarande
mot tio procent af den bevillning,
som inom beredningsdistriktet varder
den skattskyldige påförd för den
inkomst, som uppgiften eller upplysningen
skolat afse.
Gitter den uppgiftsskyldige visa
giltig ursäkt för underlåtenheten,
äge här stadgad påföljd icke rum.
Genom aflämnande af sådan uppgift
till ledning för egen taxering,
som i förordningen om inkomstskatt
oinförmäles, anses dock i denna förordning
stadgad skyldighet att afgifva
dylik uppgift äfven vara fullgjord.
Utskottets förslag:
Hörsammar — — — — — —
— — — — — — — — afse.
Gitter den •— — — — — —-— — — — — — — rum.
Genom aflämnande af sådan uppgift
till ledning för egen taxering,
som i förordningen om inkomstskatt
oinförmäles, anses dock i denna förordning
stadgad skyldighet att afgifva
dylik uppgift äfven vara fullgjord,
utom hvad angår uppgift af
sådan uppgiftspliktig skattskyldig,
som drif ver rörelse eller yrke å mera
än en ort.
27 §.
Granskning af de skattskyldiges till ledning för egen taxering lämnade
uppgifter skall verkställas endast af vederbörande taxeringsmyndighets
ordförande med biträde i hvarje särskildt fall af den ledamot, faxe
-
13
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
ringsmyndigheten utser. I granskning hos taxeringsnämnd eller pröfningsnämnd
skall jämväl kronoombud deltaga.
För innehållet af sålunda granskad uppgift må icke inom taxeringsmyndighet
lämnas vidare redogörelse, än som för taxeringen oundgängligen
erfordras.
Dylik uppgift må ej, utan att den skattskyldige skriftligen medgifvit
uppgiftens offentliggörande, vara tillgänglig för andra än de personer,
hvilka, enligt hvad nyss är sagdt, skola granska uppgiftens innehåll, kronoombud
hos taxeringsnämnd och pröfningsnämnd samt de ämbets- och tjänstemän,
hvilka i och för sin befattning däraf erhålla del, och må ej heller
utan den skattskyldiges skriftligen afgifna samtycke i taxeringsnämnds eller
pröfningsnämnds protokoll intagas; skolande efter taxeringsårets utgång
omförmälda uppgifter i försegladt konvolut öfverlämnas till vederbörande
kronofogde eller magistrat, hos hvilken de skola behörigen förvaras, intill
dess fem år förflutit, hvarefter de förstöras.
32 §.
Bevillningsberednings ordförande åligger särskildt:
a) --—---------—---------
b) ----;----- - -----.---;--
c) att vid beredningens sammanträden föra ordet, tillhandahålla och
meddela ledamöterna alla i och för taxeringen erhållna uppgifter och upplysningar,
med den inskränkning, hvartill stadgandena i 27 § föranleda,
i taxeringslängden--meddelas; samt
d) --------------------
Bevillningsutskottets i punkt 2:o) omförmäla förslag.
Nuvarande lydelse:
Utskottets förslag:
11 §■
11 §.
Undantag från de i 7—10 §§
meddelade stadganden.
Undantag från de i 7—10 {?§
meddelade stadganden.
1 mom. Bevillning
— — 200 kronor.
1 inom. Bevillning---7 — 200
kronor.
u
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Nuvarande lydelse:
För inkomst, som beskattas inom
annan kommun än den, där den
skattskyldige är mantalsskrifven,
samt för bolags inkomst får hvarken
befrielse från eller lindring i bevillningen
enligt detta moment åtnjutas.
2 mom. — — — — — — —
15 §.
Verk eller bolag, som i 14 §
2:o) e) ornförmäles, skall till ledning
vid taxeringen af sin inkomst hvarje
år aflämna bestyrkt utdrag af verkets
eller bolagets senast afsilande räkenskaper,
utvisande beloppet af hela
den under räkenskapsåret uppkomna
vinst, i’änta å eget kapital inräknad;
skolande vid detta utdrag fogas
bestyrkt afskrift eller tryckt exemplar
af verkets eller bolagets revisionsberättelse
för senaste räkenskapsår.
Utskottets förslag:
Befrielse från eller lindring i
bevillningen, hvarom här stadgas, får
dock icke åtnjutas af enskild skattskyldig
för inkomst, som beskattas
inom annan kommun än den, där
den skattskyldige är mantalsskrifven,
samt ej heller af bolag.
2 mom. — — — — — — —
15 §.
Verk eller bolag, som är med
Kungl. Maj\ts oktroj försedt eller
blifvit såsom aktiebolag registreradt
eller står under offentlig kontroll,
skall till ledning vid taxeringen af
sin inkomst hvarje år aflämna bestyrkt
utdrag af verkets eller bolagets
senast afslutade räkenskaper,
utvisande beloppet af hela den under
räkenskapsåret uppkomna vinst,
ränta å eget kapital inräknad; skolande
vid detta utdrag fogas bestyrkt
afskrift eller tryckt exemplar
af verkets eller bolagets revisionsberättelse
för senaste räkenskapsår.
Instruktion för taxeringsmyndigheterna.
16 §.
Enär vederbörande bolag eller
inrättning skall erlägga bevillning
både för ränteinkomsten af hela det
i bolaget eller inrättningen nedlagda
16 §.
Enär aktiebolag eller enskildt
bankbolag skall erlägga bevillning
både för ränteinkomsten af hela det
i bolaget nedlagda kapitalet och för
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
15
Nuvarande lydelse: Utskottets förslag:
aktiekapitalet och för den vinst, som
rörelsen därutöfver lämnar, så böra
de enskilda delägarne icke taxeras
för inkomst från samma bolag eller
inrättning.
den vinst, som rörelsen därutöfver
lämnar, så böra de enskilda delägarne
icke taxeras för inkomst från
samma bolag.
Reservationer:
af herrar Misser och friherre Klingspor;
vid 9 §:
af herrar Wester, Brodin och Lindblad, hvilka anfört:
»Kungl. Maj:ts proposition n:o 31 om vissa ändringar i bevillningsförordningen
afser att bringa denna förordning i öfverensstämmelse med
förordningen om inkomstskatt, men ehuru det vid taxeringen enligt sistnämnda
förordning är nödvändigt, att hvarje delägare i handelsbolag, rederier
in. m. taxeras för sin andel i bolagets vinst, så är det ingalunda
nödvändigt, att samma förfaringssätt iakttages vid bevillningstaxeringen.
Därigenom skulle i många fall afsevärda olägenheter uppstå såväl för de
skattskyldige som för beskattningsmyndigheterna, enär delägare i dylika
bolag, som icke äro bosatte inom den kommun, där rörelsen bedrifves,
skulle därstädes taxeras för inkomst och följaktligen vara skyldige att där
erlägga krono- och kommunalutskylder, hvilket för personer, som äga andel
i dylika bolag på skilda orter, skulle medföra ej obetydligt besvär och
äfventyr, ifall något förbiseende äger rum, samt för myndigheterna arbete
och besvär med utfärdande af eu mängd debetsedlar, ofta till obetydliga
belopp, samt indrifning af beloppen, utan att någon verklig fördel för det
allmänna kan påvisas. Vi anse därför, att nu gällande bestämmelse, att
handelsbolag, rederier in. in. skola taxeras för inkomsten, men ej delägarne,
bör bibehållas i fråga om bevillningstaxeringen, och hafva därför yrkat Bislag
på Kungl. Maj:ts proposition om ändring i § 9»;
16
vid 14 §:
af herrar Wester, Brodin och Lindblad, hvilka anfört:
»Då utskottets förslag fortfarande kommer att medföra skyldighet
för hvarje delägare i handelsbolag, som enligt lag saknar särskild styrelse,
och i vissa fall rederier att stå i ansvar för uppgiftsskyldighetens fullgörande
och vid underlåtenhet däraf samtlige enskilde delägare hvar för
sig kunna åläggas böter, synes § ej kunna godkännas i föreslaget skick»;
samt
vid 27 §:
af herr G. Jansson.
Härjämte hafva herrar Almström och Weinberg begärt få antecknadt,
att de icke deltagit, herr Almström i den slutliga behandlingen och herr
Weinberg i behandlingen af detta ärende inom utskottet.
Stockholm 1S03. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.