Riksdagens Skrifvelse N-.o 94
1
N:o 94.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1902.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —■
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Ma/j ds
proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar
af rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse af 5
kap. 1 § ärfdabalken till lag om ändring i 14 kap.
jordabalken, till lag om ändring i förordningen den
4 maj 1855 angående handélsböcker och handelsräkningar,
till lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen
samt till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§
i lagen den 6 mars 1899 om handräkning åt utländsk
domstol.
(Lagutskottets utlåtande n:o 31 och memorial n:o 49.)
Till Konungen.
Genom proposition den 24 sistlidne januari har Eders Kongl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;
2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;
3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;
4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
bandelsböcker och handelsräkningar;
5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt
Bill. till Riksd. Prut. 1902. 10 Sami 1 Afl. 1 Band. 22 Käft. (N:is 94, 95) 1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 94.
6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars
1899 om handräckning åt utländsk domstol.
I afseende å denna proposition hafva kamrarne stannat i olika
beslut, i följd hvaraf frågan, jemlikt 63 § riksdagsordningen, för denna
riksdag förfallit, hvilket Riksdagen härmed får för Eders Kongl. Maj:t
tillkännagifva.
Yid behandlingen af nämnda proposition har väckts förslag derom,
att vid användande af parts ed i rättegång fyllnadsed skulle i vissa fall
likställas med eller erhålla företräde framför värjemålsed.
Riksdagen har funnit denna framställning beaktansvärd. Mot
värjemålseden kan nemligen anmärkas, att, då densamma skall af part
a Iläggas, först sedan motparten förebragt viss bevisning för den uppgift,
som genom edgången skall förnekas, misstanke om mened ofta kommer
att vidlåda den, som gått eden. Genom fyllnadseden deremot bekräftas
en uppgift, hvilkens rigtighet redan gjorts sannolik, och bekräftelsen stål’
derför i öfverensstämmelse med hvad förut i saken förekommit. Särskilt
då den bevisning, på grund af hvilken värjemålsed ålägges, utgöres af
ett vittnes edfästade utsago, blir motsägelsen mellan partens edliga förnekande
och bevisningen i målet synnerligen stötande. Derest parten
aflägger värjemålsed, måste i regel antingen han eller vittnet antagas vid
edens afläggande hafva begått något misstag eller lemna! någon origtig
uppgift, och misstanken om felaktigt förfarande i sistnämnda hänseende
vänder sig då snarast mot parten såsom den, hvilken framför andra har
intresse i saken. Om åter den bevisningsskyldige genom ett vittne
styrkt sitt påstående och får fullständiga denna bevisning med sin ed,
äro hans och vittnets utsagor i samklang med hvarandra. Ändamålet
med värjemålseden vinnes egentligen endast, då parten brister åt eden;
hans nekande anses då ogrundad!, och det förhållande, han icke kunnat
ellet velat edligen förneka, betraktas såsom styrkt. Äfven i detta fall
är emellertid sådan ed ett ganska otillfredsställande bevismedel. Att
med skenet emot sig gå ed måste äfven för den, som har sanningen på
sin sida, vara motbjudande, och bristande åt eden utgör derför icke
något säkert bevis derom, att nekandet varit ogrundad!.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida icke,
vid användande af parts ed i rättegång, det företräde, som enligt gällande
lag tillkommer värjemålseden, må kunna, så vidt angår vissa slag
af mål, upphöra, så att antingen fyllnadsed, under vissa i lagen angifna
Riksdagens Skrifvelse N:o 94.
3
förutsättningar, skall framför värjemålsed användas, eller ock åt domaren
lemnas öppet att efter omständigheterna i hvarje särskildt fall använda
den af nämnda begge edsformer, hvilken pröfvas lämpligast, äfvensom för
Riksdagen framlägga det förslag till lagbestämmelser i ämnet, hvartill
förhållandena må anses föranleda.
Stockholm den 13 maj 1902.
Med undersåtlig vördnad.