10

Riksdagens Skrifvelse N:o 9.

N:o 9.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 mars 1902.
— — — — Andra Kammaren den 11 —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om ändring af 14 § i lagen angående eganderätten till
skrift den 10 augusti 1877.

(Lagutskottets utlåtande n:o 4.)

Till Konungen.

Inom ^Riksdagen kar af enskilda motionärer gjorts framställning
om sådan ändring af 14 § i lagen angående eganderätt till skrift att
den i första punkten af nämnda paragraf bestämda tid för författares
eller öfversättares i andra kapitlet af berörda lag omförmälda rätt måtte
till viss längre tid utsträckas.

Riksdagen bar ansett goda skäl tala för eu lagändring i motionernas
syfte. Nuvarande bestämmelse innebär otvifvelaktigt mången gång för
en dramatisk eller musikaliskt-dramatisk författares eller öfversättares
efterlefvande en ganska bård begränsning af den ekonomiska fördel, de
eljest skulle kunna förvänta af hans litterära qvarlåtenskap. Den omständigheten,
att nästan alla civiliserade länders lagar tillerkänna den
enskilda litterära eganderätten i detta afseende en väsentligt längre giltighetstid
än den bos oss medgifna, synes ock gifva vid handen, att eu
så sträng begränsning som den i vårt land föreskrifna svårligen kan vara
med hänsyn till allmänhetens och teaterföreståndarnes berättigade intressen
af verkligt behof påkallad.

Riksdagens Skrifvelse N:o 9.

11

Emellertid har Riksdagen hållit före att, innan ändring af ifrågavarande
bestämmelse vidtages, tillfälle torde böra beredas äfven representanterna
för de intressen, Indika i afseende å fastställande af tidsgränsen
för författares eller öfversättare^ berörda rätt kunna betecknas såsom
motsatta dessa senares, att i frågan sig uttala, och att i hvarje fäll erfordras
eu vida omsorgsfullare undersökning, än den Riksdagen är i stånd
att företaga, för att få utrönt hvilken tidsbegränsning är den efter hänsyn
till alla olika intressen bäst afpassade, hvarjemte torde böra tagas i öfvervägande,
huruvida icke till äfventyra en ändring af ifrågavarande tidsbestämmelse
kan påkalla en förändring jemväl af tidsbestämmelsen i andra
punkten af samma paragraf.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders lvongl. Maj:t
täcktes taga under öfvervägande, huruvida och i hvad mån den i första
punkten af 14 § i lagen angående eganderätt till skrift bestämda tid för
författares eller öfversättares i andra kapitlet af berörda lag omförmälda
rätt lämpligen må kunna utsträckas, samt för Riksdagen framlägga det
förslag till lagändring i sådant syfte, hvartill den verkstälda utredningen
kan föranleda.

Stockholm den 11 mara 1902.

Med undersåtlig vördnad.