Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

1

\:o 84.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 maj 1902.
— — — — Andra Kammaren den 8 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående statsbidrag åt sockenbibliotek
och med dem jemförliga boksamlingar.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 15.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o l) utlåtande mo 9.)

Till Konungen.

Genom en inom Riksdagen väckt motion kar fråga uppstått om
statsbidrag åt sockenbibliotek och med dem jemförliga boksamlingar.

I samband med en historik rörande det arbete, som hittills i vårt
land nedlagts inom denna gren af folkupplysningsverket, hafva vederbörande
motionärer framhållit, hurusom, trots saknaden af ekonomiskt
understöd från statens sida, en stor mängd sockenbibliotek bildats i
vårt land under 1850- och 1860-talen, men att, efter denna tid af relativ
blomstring, för dessa anstalter följde stillastående och förfall. Orsaken
härtill vore enligt motionärernas åsigt att söka i sockenbibliotekens
beskaffenhet, hvilken i många fall vore synnerligen olämplig. FlerstäBih.
till Riksd. Prof. 1903. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 15 Käft. (N:o 84)

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 84.

des hade vederbörande myndigheter vid urvalet tagit för ringa hänsyn
till allmänhetens smak. Följden hade blifvit, att ungdomen, i stället
för att anlita sockenbibliotekens mycket respektabla, men tråkiga skrifter,
tillfredsstälde sin läslust genom underhaltig, men lättläst och spännande
s. k. kolportagelitteratur. På andra ställen vore bokförrådet
föråldradt och förlegadt. Det hade omsider förlorat det äldre slägtets
intresse och ej kunnat tillvinna sig det yngres. Många bibliotek hade
i följd deraf blifvit gömda och glömda eller rent af försvunnit.

I vissa städer och större industrisamhällen samt andra folkrikare
orter funnes dock folkbibliotek, som vore tidsenligt anordnade och jemförelsevis
flitigt anlitade. Det, som skilde dessa bibliotek från den
stora mängden, vore, att de regelbundet förnyades, hvilket åter berodde
derpå, att de af kommuner eller organisationer åtnjöte ett bestämdt, ej
alltför obetydligt årsanslag.

De anförda förhållandena utgjorde ett inom vårt land tillgängligt
bevis för en erfarenhet, som man inom andra land för länge sedan
vunnit och som egentligen knappast tarfvade något bevis, nemligen att
folkbiblioteken visserligen kunde kallas till lif genom enskilda ifrares
entusiastiska verksamhet och genom den offervilliga stämning, som sålunda
kunde väckas, men ätt för deras vidmakthållande och fortgående
utveckling kräfdes regelbundna årliga inkomster. Sådana kunde åtminstone
i någon mån påräknas af bibliotek, som understöddes af folkrikare
och mera bemedlade kommuner eller af stora organisationer med betydande
resurser, men alldeles icke af den stora mängden sockenbibliotek
i småstäderna och på landsbygden. Det dåliga skick, hvari dessa
senare bibliotek i allmänhet nu befunne sig, vore följaktligen ganska
naturligt, och någon genomgripande förbättring vore ej att vänta utan
tillgripande af det botemedel, som redan för länge sedan föreslagits
och som i fråga om alla öfriga åtgärder för folkbildningens befrämjande
visat sig så verksamt, nemligen statsbidrag, stående i ett visst förhållande
till de belopp, som på annan väg för ändamålet anskaffades.

Motionärerna redogöra slutligen för arten och beloppet af det
ekonomiska stöd, som på åtskilliga håll i utlandet, särskildt i våra
grannländer, lemnats folkbiblioteken från statens sida. De anse sig
hafva ådagalagt, att likasom sockenbibliotek och med dem jemförliga
boksamlingar för närvarande intoge en låg ställning bland vårt lands
folkbildningsanstalter, så intoge ock Sverige med afseende på dessa
bibliotek en undantagsställning bland de skandinaviska folken.

Genom statens medverkan på ifrågavarande område skulle våra
folkbibliotek vinna icke allenast ekonomisk hjelp, utan äfven en väl -

3

Riksdagens Skrivelse N:o 84.

behöflig ledning och kontroll. Gifvet vore nemligen, att, om statsunderstöd
lemnades för upprättande af och underhåll af dylika bibliotek,
vissa vilkor måste uppställas. Dessa vilkor syntes i tillämpliga delar
kunna blifva likartade med de vilkor, som uppstälts för statsunderstöd
åt sådana anstalter eller föreningar, som anordnade föreläsningskurser
för arbetsklassen. Beträffande det anslagsbelopp, som kunde blifva
erforderligt, vore det för tidigt att nu yttra sig.

De skäl, som föranledt, att föreläsningsföreningar och arbetai-einstitut
sedan ganska lång tid åtnjuta statsunderstöd, synas äfven tala
för, att ekonomiskt understöd från statens sida lemnas sockenbibliotek
och med dem jemförliga boksamlingar. Genom dessa anstalter främjas
sjelfstudiet och lemnas för många samhällsmedlemmar ett välbehörig!
tillfälle att underhålla sin i barndomen förvärfvade folkskolebildning.
Af särskild vigt är att kunna bereda de unga möjlighet att erhålla en
god och sund läsning. I detta afseende skulle mycket kunna uträttas
genom statens bistånd till upprättandet och underhållandet af omförmälda
anstalter.

Då Riksdagen finner förslaget om statens understödjande af sockenbibliotek
och med dem jemförliga boksamlingar, under vissa vilkor och
med nödig begränsning, väl förtjena att tagas under ompröfning och
utredas, får Riksdagen anhålla, att Eders Kong], Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, om och på hvilka vilkor statsbidrag skulle kunna lemnas
till sockenbibliotek och med dem jemförliga boksamlingar, samt för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 8 maj 1902.

Med undersåtlig vördnad.