4

Riksdagens Skrifvelse N:o 82.

N:o 82.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 maj 1902.
— — —- — Andra Kammaren — 8 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående undervisnings-, examensoch
studieväsendet vid rikets ‘universitet och Karolinska
mediko-kirurgiska institutet.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:is 1 och 16).
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 14).

Till Konungen.

I särskilda inom Riksdagen gjorda framställningar hafva åtskilliga
motionärer väckt förslag, afseende ändringar i det akademiska undervisnings-,
examens- och studieväsendet.

I två af dessa motioner ifrågasättes afskaffande! af de s. k. förberedande
examina, hvilka skola föregå afläggande! af juridisk examen. I afseende
härå hafva motionärerna anfört hufvudsakligen följande.

Att det fordrades ett visst mått af s. k. allmänbildning, olika i olika fall,
för att kunna med framgång bedrifva fackstudier, vore obestridligt. Lika visst
vore emellertid, att man måste se till, att fordringarna på denna grundläggande
allmänbildning icke stäldes så höga, att de medförde ett inkräktande
på den tid, som borde tillkomma fackstudierna. Läte man ynglingen allt för
länge syssla med studier i ämnen, som icke inginge i hans blifvande fackutbildning,
ödslade man för honom bort en dyrbar ungdomstid, samtidigt med

Riksdagens Skrifvelse N:o 82.

5

att man löpte risken att minska hans förmåga af ett allvarligt fackstudium
såsom grundval för lians blifvande lifsarbete.

Det syntes ej vara att gå för långt att påstå, att i vårt land allmänbildningen
skattades för högt och fackbildningen för lågt, samt att i följd häraf
vårt undervisningsväsende tillgodosåge den förra på den senares bekostnad.
Äfven vid utbildningen af våra blifvande jurister hade en dylik felaktig
uppfattning gjort sig gällande.

Som bekant, fordrade man af en yngling, som godkänts i mogenhetsexamen,
såsom vilkor för inträde i juridisk fakultet, att han allagt en ytterligare
examen i icke-juridiska ämnen. Sålunda vore det stadgadt, att rätten att
aflägga examen till rikets rättegångsverk, den s. k. hofrättsexamen, eller examen
till Eders Kongl. Maj:ts kansli vore beroende på att förberedande examen
förut aflagts inför filosofiska fakultetens lärare i ämnena latin, franska, historia,
statskunskap samt filosofisk rätts- och samhällslära. För att få taga juris
kandidat-examen fordrades en förberedande examen i latin, teoretisk filosofi,
praktisk filosofi, historia, statistik och matematik. Dessa förberedande examina
tjenade enligt motionärernas mening till föga annat än att beröfva den
blifvande juristen tid och penningar samt understundom nöta bort en del af
det intresse, hvarmed han, frigjord från skolans mångläseri, eljest skulle
hafva egna! sig åt de juridiska studierna. Kanske invände man, att de
föreskrift^ studierna i ofvannämnda humanistiska ämnen vore nödvändiga
förutsättningar för ett framgångsrikt juridiskt studium. En granskning af
de stadgade ämnena gåfve denna invändning dess rigtiga bemötande.

Det syntes nemligen uppenbart, att, om i »hofrättsexamen» icke behöfdes
ökade insigter i matematik, den blifvande juris kandidaten ej heller
kunde vara i behof deraf, liksom ock att, om den senare ej behöfde ökade
insigter i franska språket, detta ej heller kunde vara nödvändigt för den,
som skulle aflägga »hofrättsexamen». Ett liknande resonnement vore ock
tillämpligt med afseende på ämnet teoretisk filosofi. Beträffande åter de
ämnen, som vore gemensamma för de båda förberedande examina: latin,
historia, statskunskap och praktisk filosofi, vore de båda sistnämnda obehöfliga,
enär de inginge i de juridiska ämnena statsrätt och juridisk encyklopedi, och
de båda förra behöfde ej drifvas utöfver hvad som fordrades för betyget
godkänd i mogenhetsexamen -— om så mycket latin verkligen borde fordras,
ett spörsmål, som kanske ännu ej vore moget för sin lösning.

Att den blifvande vetenskapsmannen kunde behöfva göra studier icke
blott i nu nämnda, utan äfven i andra humanistiska ämnen, måste naturligen
erkännas, men för att förmå honom härtill, erfordrades tydligen ej några
examensföreskrifter.

En tredje motion i afseende å de akademiska undervisnings-, examens -

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 82.

och studieförhållandena är af större räckvidd än de nyss omförmälda. I
denna motion anför vederbörande motionär, bland annat, följande.

Trots det kända faktum, att de studerande vid våra universitet nu
för tiden bedrefve sina studier med långt större planmessighet, flit och
ihärdighet, än förr varit fallet, försigginge en fortgående stegring af studietidens
längd vid universiteten, ett förhållande, som vore egnadt att ingifva
de allvarligaste bekymmer. I motionen anförda statistiska siffror utvisade
tillvaron af eu dylik stegring, så vidt anginge universitetet i Upsala. Berörda
statistiska uppgifter gälde universitetets högsta fakultetsexamina, hvarvid
inom de juridiska och teologiska fakulteterna såsom högsta examina
betraktats juris utriusque och teologie kandidat-examina, enär inom dessa
fakulteter licentiat-examina så ytterst sällan aflades. I denna studietid inginge
emellertid naturligtvis också den tid, som användts för afläggande af nödiga
förberedande examina.

I fråga om öfriga universitetsexamina — de juridiska embetsexamina,
dimissions-examen och filosofie kandidat-examen, utan påföljande licentiatexamen
— torde en företagen utredning likaledes komma att visa en fortgående
förlängning af studietiden. Grenom den alltifrån år 1891 medgifna
delningen af filosofie kandidatexamen på två examensafdelningar, trodde man
sig visserligen hafva gjort denna examens afläggande lättare för de studerande,
men raka motsatsen dertill syntes hafva inträffat.

De anförda sifferuppgifterna och den bakom dem stående verkligheten —
hvilken ej torde sakna motsvarighet vid universitetet i Lund och Karolinska
institutet — kunde gifva anledning till åtskilliga reflexioner af föga hugnesam
art. Riksdagen hade år 1887 i aflåten skrifvelse anhållit, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka och utreda, huruvida icke, med särskild
hänsyn till önskvärdheten af studiernas kraftigare främjande och studietidens
begränsning inom nödigt mått, åtskilliga ändringar och tillägg i gällande
bestämmelser med afseende på undervisnings-, examens- och studieväsendet
kunde vara behöfliga för Upsala och Lunds universitet samt för Karolinska
institutet, och att Eders Kongl. Maj:t derefter täcktes vidtaga de åtgärder,
som kunde befinnas för det åsyftade ändamålet erforderliga och gagneliga.

Som följd af Riksdagens ofvannämnda skrifvelse hade den 17 april
1891 vidtagits åtskilliga ändringar i universitetens statuter samt utfärdats en
ny stadga angående filosofie kandidat- och licentiatexamina och en kungörelse
om ändring i gällande bestämmelser rörande teologisk-filosofisk examen, hvarjemte
i skrifvelse till universitetskanslern af den 4 december 1896 förordnats
om vissa ändringar i föreskrifterna för teologisk-filosofisk och medicinsk-filosofisk
examen. Att dessa stadganden och särskilt det på dem grundade
fastställandet af nya studieplaner för filosofie kandidat- och licentiatexamina

Riksdagens Skrifvelse N:o 82.

7

samt för teologisk-, juridisk- och medicinsk-fllosofisk examen i åtskilliga afseenden
varit egnade att främja studiesättet vid universiteten, kunde icke förnekas.
Men visst vore, att det funnes många starkt kända och mycket öfverklagade
missförhållanden vid våra universitet, på Indika dessa stadge- och
reglementsförändringar icke lyckats råda bot.

En förnyad grundlig undersökning af tillståndet vid våra universitet
syntes komma att visa, att väsentliga brister i afseende å undervisningssättet,
öfver hvilka man redan för femton år sedan förde klagan, fått qvarstå
oafhjelpta, men att samtidigt härmed examensfordringarna stegrats allt mer
och mer, så att de nu, särskildt på vissa områden, befunne sig på en rent af
orimlig höjd. Denna tendens hos de akademiska lärarne att skrufva upp
fordringarna i det oändliga — en tendens, som ingalunda aftagit efter de
ofvan omförmälda universitetsreformerna, utan i vissa fall kanske snarare
tvärt om — måste enligt motionärens förmenande hejdas genom lämpliga föreskrifter
och nödig kontroll. Och medan inrättandet af seminarier och anordnandet
af propedeutiska kurser helt visst innebure högst beaktansvärda
förbättringar i fråga om undervisningens meddelande, torde en närmare undersökning
af planläggningen och beskaffenheten af vissa universitetsföreläsningar
nogsamt bevisa nödvändigheten att äfven i detta afseende skapa en annan
ordning, der undervisningens kraf, och icke blott den enskilde lärarens godtfinnande,
blefve bestämmande.

På grund af hvad ifrågavarande motionär anfört, påyrkar han en undersökning
_ och utredning, huruvida icke, med särskild hänsyn till nödvändigheten
af studietidens begränsning, åtskilliga ändringar och tillägg i gällande bestämmelser
rörande undervisnings-, examens- och studieväsendet vid universiteten
och Karolinska institutet kunde vara behöfliga.

Hvad först angår borttagandet af de för examina inom juridisk fakultet
förberedande examina, hafva redan vederbörande motionärer anmärkt, hurusom
frågan härom ej är ny och att uttalanden i dylik rigtning redan tillförene
gjorts från akademiskt håll och äro beroende på Eders Kongl. Maj.ts
pröfning.

Enligt Riksdagens åsigt bör det vara en allmän grundsats, att studietiden
för den blifvande fackmannen må minskas, så att han tidigare och med
bibehållen kraft och intresse kommer ut i det praktiska lifvet. När derför
nya nödvändiga studier tillkomma, särskildt på de sociala områdena, måste
man se till, att annat borttages. Den grundläggande allmänbildning, som
utvisas genom mogenhetsexamen, synes med skäl kunna betraktas som tillräcklig.
Derigenom komme man vid universitetet omedelbart in på fackstudiet,
som då kunde bedrifvas med mera intresse och intensitet, och skulle

8 Riksdagens Skrifvelse N:o 82.

något ämne, som nu tillhör förberedande examen, vara alldeles nödvändigt
för fackstudiets bedrifvande, så finge det ingå uti fackexamen.

Hvad nu beträffar de två förberedande examina till de särskilda juridiska
examina, anser Riksdagen, att motionärerna visat obehöfligheten af de
der förekommande examensämnena i och för de juridiska studierna, samt instämmer
således med dem, dock under förutsättning, dels att härigenom den
juridiska kursen i sin helhet förkortas med den tid, som den förberedande
examen för närvarande tager i anspråk, dels ock att det för rätten att aflägga
de juridiska examina fordras uti mogenhets- eller kompletteringsexamen
betyget godkänd uti vissa grundläggande ämnen, något, som blifver desto mera
nödvändigt, i den mån valfrihet utaf ämnen i mogenhetsexamen kan blifva
utsträckt.

Vidkommande härefter den tredje af förutnämnda motioner, får Riksdagen
anföra följande.

Att med afseende å undervisnings-, examens- och studieväsendet vid
rikets universitet åtskilliga missförhållanden äro rådande, och att, särskildt
med hänsyn till studietidens längd, snara åtgärder till dessa missförhållandens
afhjelpande äro af nöden, derom vittna icke allenast de vid årets riksdag
framkomna motionerna, utan äfven de förslag till ändringar af gällande
examensstadganden, hvilka under de senaste månaderna blifvit framstälda af
lärare vid Upsala eller Lunds universitet, de petitioner, som af lärjungar vid
Upsala, universitet ingifvits till Eders Kongl. Maj:t om tudelning af ämnena
germanska språk och estetik med litteratur- och konsthistoria, och slutligen
de diskussioner, som under innevarande vårtermin hållits dels i Upsala angående
studie- och examensförhållandena inom de filosofiska, teologiska och
medicinska fakulteterna, dels i Lund angående examensväsendet inom den
filosofiska fakulteten, dels inom den vid Karolinska institutet förefintliga
medicinska föreningen angående de medicinska studiernas ordnande.

Äfven inom universitetskretsar är spörsmålet sålunda icke längre, huruvida
eu ändring i de nuvarande förhållandena bör ega ruin, utan huru denna
ändring bör gestaltas och genomföras. De förslag i sistnämnda afseende,
hvilka under året framkommit från universitetslärarnes sida, och hvilka uteslutande
gälla filosofie kandidat- och licentiatexamina, ådagalägga emellertid,
att bland männen af facket ganska skilda meningar råda om bästa sättet för
den vigtiga frågans lösning. Och den offentliga kritik, för hvilken dessa förslag
från andra akademiska håll varit utsatta, gifver också vid hand, att
man beträffande vissa af de föreslagna reformerna befarar, att de rent af
skola leda till en ytterligare ökning i stället för minskning af den redan allt
för långa studietiden.

Riksdagen, hvilken i allo delar den uppfattningen, att det omöjligen

Riksdagens Skrifvelse N:o 82.

9

kan vara till gagn för landet, att de samhällsmedlemmar, som utbilda sig vid
universiteten, der skola förnöta tiotal af år, innan de komma ut i lifvet, och
att i en tid, då vi behöfva taga vara på nationens tillgångar på alla områden,
det framstår såsom en angelägenhet af den största vigt att se till, att
de andliga krafterna icke i onödan förspillas och förslösas, finner såväl den
i nu förevarande motion gjorda framställningen i ämnet som ofvan relaterade
förhållanden innebära goda och fullgiltiga anledningar att begära en ingående
och allsidig undersökning och utredning rörande undervisnings-, examensoch
studieväsendet vid rikets universitet.

Då man flerestädes vid utlandets lärda högskolor med mycket goda
kunskapsresultat lyckats inom nödigt mått begränsa studietiden, bör ett närmare
studium af utlandets universitetsförhållanden kunna gifva en nyttig ledning
för ett blifvande reformarbete på detta område inom vårt eget land.

I utlandet göres i regel en vida skarpare åtskilnad än hos oss mellan
embetsexamina å den ena sidan och de rent vetenskapliga universitetsstudierna
ä den andra. Kurserna för embetsexamina äro i utlandet långt mera i detalj bestämda
i sjelfva universitets- eller examensstadgarna, en viss tid brukar der
vara faststäld, inom hvilken dessa examina böra vara aflagda, och flerestädes
afläggas de inför särskilda examenskommissioner, hvarigenom hvarje godtycklighet
från universitetslärarnes sida med afseende på kursernas ökande
blir utesluten.

Med denna anordning sammanhänger, att utlandets universitetslärare
flerestädes bruka så anordna sina föreläsningar, att de under loppet af 1—
3 terminer gifva lärjungarne en öfverblick öfver hela sitt ämne, med nödiga
litteraturanvisningar, i stället för att, som hos oss ofta varit fallet, upptaga termin
efter termin med föreläsningar om en blott detalj af ämnet. Indika
kursföreläsningar, för hvilka professorerna i regel ega uppbära särskild ersättning,
pläga vid utlandets universitet vara mycket besökta och högt uppskattade
af studenterna, hvilket i sin ordning gör, att mycken omsorg nedlägges
på dessa föreläsningar.

En annan olikhet mellan utlandets universitetsförhållanden och våra
synes vara den, att, medan man hos oss har en benägenhet att ställa upp
mycket stora qvantitativa fordringar för erhållande af de högre betygen i de
akademiska examina och ofta nog tänker mera på den större receptiviteten
än på den större mognaden, fäster man i utlandet mera afseende vid de qvalitativa
skilnaderna mellan examinanderna, och i öfverensstämmelse härmed
anser man ådagalagd förmåga att på någon vigtig punkt fördjupa studiet
eller verkställa en sjelfständig undersökning såsom en vida bättre mätare på
eu lärjunges kapacitet än inlärandet af två eller tre gånger så långa kurser
som de för lägsta betyget erforderliga.

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. U Saft.

2

10

Bilisdagens Skrifvelse N:o 82.

Om nu Riksdagen från denna jemförelse med utlandet öfvergår till ett
närmare skärskådande af våra egna universitetsförhållanden, vill Riksdagen
— som nyss särskildt uttalat sig om vissa af de förberedande examina —
framhålla, att frågan om de förberedande akademiska examinas borttagande
eller inskränkande bör i hela dess vidd ju förr dess hellre upptagas till behandling
och afgörande. Denna fråga har redan tillräckligt länge stått på
dagordningen. Skulle det emellertid vid en förnyad pröfning visa sig, att
möjligen någon af dessa examina icke skulle kunna fullständigt undvaras,
torde en förestående läroverksreform och särskildt en annan anordning af
studierna i de allmänna läroverkens högre klasser kunna göra det möjligt
för dessa läroverk att öfvertaga nu ifrågavarande uppgift och sålunda meddela
de lärjungar, som skola gå till universiteten, det för deras blifvande
studium nödiga förberedande kunskapsmåttet liksom ock i högre grad, än för
närvarande är fallet, gifva dem öfning i sjelfständig studieverksamhet. I detta
afseende vill Riksdagen särskildt erinra, att Riksdagen redan i sin skrifvelse
till Eders Kongl. Maj:t af den 6 maj 1899 rörande vissa ändringar i de
allmänna läroverkens organisation framhållit önskvärdheten af en större valfrihet
på det högre skolstadiet, och detta just i syfte, att klasserna 6:i—7:2 skola
kunna gifva nödig förbildning för studier, afsedda att fortsättas vid universitet
eller annan högre tillämpningsskola.

Vänder man sig från de s. k. förberedande examina till de egentliga
universitetsstudierna med dertill hörande examina, så visar det sig genast
vida svårare att utpeka, både på hvilka punkter ett reformarbete bör samla
sig och hur det bör genomföras. Här måste en grundlig undersökning och
utredning först ega rum, och för att alla hithörande spörsmål må erhålla
den allsidiga och fullständiga belysning, som är af nöden, är det tvifvelsutan
af vigt, att äfven representanter för det praktiska lifvet och dess kraf härvid
tillkallas och få göra sin mening gällande.

Riksdagen föreställer sig, att särskildt i vissa embetsexamina en minskning
af ämnenas antal skall visa sig möjlig och att en motsvarande minskning
af studietiden deraf skall kunna blifva en följd. Men framför allt vill
Riksdagen betona nödvändigheten af en reduktion af kurser och fordringar
på åtskilliga områden. Särskildt i fråga om våra embetsexamina — till hvilka
Riksdagen äfven räknar filosofie kandidat- eller licentiatexamen, använd såsom
lärareexamen — bör en nyttig inskränkning kunna ega rum genom att bättre
skilja mellan hufvudsak och bisak, än nu ofta synes vara fallet vid uppställandet
af kurser och fordringar.

Huruvida den i utlandet använda metoden att genom embetsexaminas
afläggande inför särskilda examenskommissioner hålla fordringarna vid en
fastare nivå och dermed också studietiden inom mera bestämda gränser äfven

Riksdagens Skrifvelse N:o 82. 11

hos oss bör finna tillämpning, derom torde först en närmare utredning kunna
gifva besked.

I hvarje fall finner emellertid Riksdagen ett mera detaljeradt och bestämdt
angifvande i stadgandena rörande de olika examina af det nödiga
kunskapsmåttet för deras afläggande nödvändigt, på det att icke vederbörande
examinatorer skola kunna efter eget godtfinnande pressa upp examensfordringarna
snart sagdt huru högt som helst. Att tillämpningen af hithörande
bestämmelser i examensstadgarne dessutom bör ställas under lämplig
och effektiv kontroll, synes vara af erfarenheten till fullo ådagalagdt.

Det är utan tvifvel många ganska invecklade och svårlösta frågor, som
komma att framställa sig vid en närmare undersökning och utredning rörande
undervisnings-, examens- och studieväsendet vid rikets universitet. Men dessa
frågors invecklade art och svårigheterna vid deras lösning böra ej få afskräcka
från ett allvarligt bemödande att på detta vigtiga område åstadkomma
nödiga reformer. En fortgående förlängning af studietiden vid våra
universitet kan ej ur någon synpunkt betraktas som en fördel. För den enskilde
betyder den, att han senare kommer ut i lifvet, att han senare får
sin utkomst och att han kanske aldrig kan blifva en skuldfri och oberoende
man. Det må också ihågkommas, att den aflagda universitetsexamen i regeln
icke gör honom färdig för hans blifvande lefnadskall; efter denna följa
i de flesta fall nya läroår och nya lärokurser af mera praktisk art, hvilka
äfven de kunna blifva både långa och ekonomiskt mycket betungande. Härtill
kommer numera en ökad värnpligstid, hvilket gör en reducering af studietiden
vid universiteten yttermera nödvändig, för att icke utträdet i lifvet
och på det praktiska arbetsfältet skall framflyttas ännu längre. Att det ur
statens synpunkt måste anses högeligen önskvärd!, att studietiden förkortas,
krafvel’ ingen utförlig bevisning. Det kan icke vara till gagn för samhället,
att en del af dess medlemmar begynna sin egentliga praktiska verksamhet,
först när de hafva sin kanske allra bästa tid bakom sig, och äfven ur statsfinansiel
synpunkt måste kombinationen af en mycket lång studietid och en
derigenom väsentligt afkortad tjenstetid för de blifvande embets- och tjenstemännen
betraktas såsom en mycket betänklig sak. Ju längre studietiden är,
desto högre måste naturligtvis också löneanspråken ställas af dem, som blifva
embets- och tjensteman.

Riksdagen har sålunda ansett alla skäl tala för att en allsidig undersökning
och utredning af det vigtiga ämnet snarast möjligt kommer till stånd.

På grund af hvad Riksdagen i nu berörda frågor anfört, får Riksdagen
anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t ej mindre taga under öfvervägande,
huruvida icke de såsom vilkor för rätten att vid universiteten aflägga juridiska
examina stadgade s. k. förberedande examina lämpligen kunna afskaffas,

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 82.

än äfven i öfrig! låta undersöka och utreda, huruvida icke, med hänsyn till
nödvändigheten af studietidens begränsning, åtskilliga ändringar och tillägg i
gällande bestämmelser med afseende å undervisnings-, examens- och studieväsendet
vid Upsala och Lunds universitet samt Karolinska mediko-kirurgiska
institutet i Stockholm kunna vara hehöfliga, och att Eders Kongl. Maj:t
derefter ville vidtaga de åtgärder, som i dessa afseenden kunna befinnas erforderliga
och gagneligt.

Stockholm den 8 maj 1902.

Med undersåtlig vördnad.