Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

1

N:o 81.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 maj 1902.
— — — —, Andra Kammaren — 8 -— —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående koncession å vissa
gränsbanor.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts n:o 1 utlåtande n:o 18).
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts n:o 3 utlåtande n:o 31).

Till Konungen.

I särskilda inom Riksdagen väckta motioner har påyrkats, att, innan
koncession meddelades å gränsbana inom riket, afsedd att direkt ingå såsom
förbindelseled i främmande jernvägsnät, Riksdagen måtte lemnas tillfälle att
yttra sig i frågan.

Till stöd härför hafva motionärerna hufvudsakligen anfört:

Uti skrifvelse den 19 april 1893 hade Riksdagen anhållit, att, innan
koncession meddelades å jernväg inom Norrbottens län af annan än lokal
betydelse, Riksdagen måtte lemnas tillfälle att yttra sig i frågan.

Såsom motiv för detta beslut hade anförts, bland annat, hurusom
Norrbottens egenskap af gränsprovins medförde en alldeles särskild betydelse
för jernvägsanläggningar derstädes; och hade Riksdagen i öfrigt sökt förebygga
en då ifrågastäld gränsbanas åstadkommande genom »tillskott från affärsmän
å andra orter».

Vid ett föregående tillfälle, nemligen år 1884, hade Riksdagen såsom
Bill. till Riksd. Prot. 1902. 10 Sami, 1 Afd. 1 Rand. UHäft, (Kds 81—83.) 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

vilkor för understöd till eu jernväg i samma län bestämt, att Riksdagen skulle
få tillfälle yttra sig, i händelse banan blefve fortsatt till finska gränsen.
Det torde med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke de uttalanden, som
Riksdagen sålunda gjort i afseende å jernvägsanläggningar i Norrbotten,
borde anses ega sin tillämpning å alla de jern vägsföretag, hvilka vore afsedda
att såsom gränsbanor ställas i direkt förbindelse med främmande trafiknät.
Genom att Riksdagen finge tillfälle att yttra sig i sådana frågor, skulle
dels dessa erhålla en mera allsidig pröfning, än hvad nu vore fallet, då de
ofta framdrefves af ortsintressen, dels ock våra gränsförbindelser på ett systematiskt
sätt kunna ordnas. De platsmyndigheter, hvilka hade att i första
hand yttra sig öfver sökta jern vägskoncession er, såge ofta dessa förbindelser
uteslutande ur lokal synpunkt, och omtanken att drifva fram en bygds intressen
kunde verka förlamande på tillkomsten af större och vigtigare förbindelselinier.
Hvad beträffade de utlåtanden, som vederbörande embetsverk
afgåfve öfver sökta koncessioner, så vore dessa utlåtanden särskildt i tekniskt
afseende ytterst fullständiga; men att äfven andra synpunkter än de, hvilka
blefve föremål för embetsverkens yttrande, förtjenade afseende vid vigtiga
förbindelsers anordnande, framginge af chefens för civildepartementet skrifvelse
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 29 mars 1902 angående den sökta
koncessionen på svenska sidan för jernvägslinien från Orsa till Stöa och
Elverum i Norge.

Denna skrifvelse visade nödvändigheten af ett planmessigt anordnande
af kommunikationerna, så att icke en ny förbindelseled verkade förstörande
på ett flertal redan befintliga samt tvingade exporten att taga sig helt andra
vägar. Den ofvan omförmälda gränsbanan skulle på ett ytterst känbart sätt
beröra de svenska handels- och exportförhållandena samt torde derför äfven
böra underkastas en allsidig utredning, innan den komme till utförande. Och
ehuru denna förbindelse uppbures af stora intressen — hufvudsakligast i
Norge —, så torde det dock förtjena eu allvarlig utredning, huruvida icke
kommunikationerna å den svenska sidan kunde så anordnas, att de skogstillgångar,
om hvilka här vore fråga, fortfarande kunde ledas öfver svensk
exporthamn.

För detta ändamål — bland andra — hade af ett antal riksdagsmän
år 1899 gjorts framställning till Eders Kongl. Maj:t om undersökning af en
förbindelseled mellan Dalarnes skogsbygder och svenska vestkusten. Sedan
erforderliga penningmedel härför blifvit stälda till Eders Kongl. Maj:ts förfogande,
hade jern vägsstyrelsen låtit verkställa en sådan undersökning, hvars
resultat redan nu delvis förelåge i en rapport, som civilingeniören E. Winell
aflemnat, till styrelsen.

Utan att närmare ingå i granskning af möjligheterna för åstadkommande

Riksdagens Skrifvelse N:o 81.

3

af en sådan trafikled, måste man dock erkänna dess stora betydelse för flere
af vestra Sveriges provinser, och i detta hänseende vore den vida öfverlägsen
den nu föreslagna tvärbanan. Motionärerna ville dock ej söka förhindra
någon trafikled, som vore nödvändig för tillgodoseende af berättigade
kraf i kommunikationshänseende, utan endast påvisa vigten af eu allsidig utredning
rörande de fördelar och olägenheter, som trafikleden kunde medföra,
när det gälde sådana jern vägar, hvilka såsom gränsbanor och i direkt anknytning
med främmande jernvägsnät kunde draga vår trafik från inhemska
vägar. De ömsesidiga handelsintressena mellan Sverige och Norge komme
allt mer att utveckla vår samfärdsel öfver gränsen, och vigten af dessa förbindelser
kräfde, att de anordnades på ett planmessigt sätt. Äfven kunde
ifrågasättas, huruvida de icke borde byggas såsom statsbanor. Endast Riksdagen
kunde afgöra detta, och i hvarje fall kunde så stora ekonomiska frågor
endast vinna på att blifva föremål för Riksdagens uppmärksamhet.

Dä hvad i motionerna ifrågasatts utgör en så att säga naturlig fortsättning
på den i Riksdagens förstnämnda skrifvelse gjorda, bär ofvan
omförmälda begäran, samt Riksdagen gillar de skäl, som af motionärerna
anförts för deras framstälda yrkande, får Riksdagen, i öfverensstämmelse
med den i Riksdagens skrifvelse (n:o 46) den 19 april 1893 gjorda framställning
i fråga om koncession å jernväg inom Norrbottens län af annan än
lokal betydelse, hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att innan koncession meddelas
å gränsbana inom riket, hvilken är afsedd att direkt ingå som förbindelseled
i främmande jernvägsnät, Riksdagen må lernnas tillfälle att yttra
sig i frågan.

Stockholm den 8 maj 1902.

Med undersåtlig vördnad.