Riksdagens Skrifvelse N:o 7.

>:o 75.

Uppläst oelx godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1902.
— — — —- Andra Kammaren den 10 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om anslag till bildande af en fond för torf industriens
understödjande.

(Statsutskottets utlåtande n:o 58.)

Till Konungen.

Inom Riksdagen har förslag väckts derom, att Riksdagen måtte besluta
anvisa och ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande ett extra anslag
af en och en half million kronor till bildande af eu lånefond för torfindustriens
understödjande, särskild! tillverkningen af bränntorf, torfkol och
torfströ, att förvaltas och användas enligt de grunder, som Riksdagen kunde
finna för godt att närmare bestämma.

Till stöd för denna framställning har anförts följande:

Det vore obestridligen för ett litet land som vårt en svår och i
längden outhärdlig tunga att för eu summa, som hotade att snart stiga
till omkring 100 millioner kronor årligen, hemta bränsle från andra länder;
och olyckan läge icke ensamt deri, att vi genom en sådan årlig utgift i eu
betänklig grad skadade landets ekonomi, utan ock deri, att vårt beroende
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 12 Käft. (Kris 75—79). 1

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 75.

af utlandet för erhållande af bränsle kunde innebära de största vådor af
annan och ännu mera omfattande art.

Man kunde ju med skäl tycka, att ingen, som hade någon den
ringaste utväg att helt och hållet eller delvis afskudda sig stora ekonomiska
uppoffringar och ett farligt beroende af andra, skulle underlåta att
gorå det. Att vi svenskar emellertid i detta fall underkastade oss dessa
stora olägenheter, berodde på vår egen uraktlåtenhet att begagna de resurser,
som vi sjelfva egde inom vårt eget land.

På nästan hvarje qvadratmil af vårt lands yta funnes nemligen
torfmossar, af Indika de flesta innehölle godt material till bränsle. Det
berodde alltså på oss sjelfva att med den kraft och i den utsträckning,
som vore nödig, skaffa oss eu sjelfständigare ställning i förenämnda vigtiga
afseende)!. Häraf blefve emellertid ingenting, förrän ett kraftigt
initiativ toges och ett oundvikligt pekuniärt understöd lemnades från statsmakternas
sida.

Under den allra sista tiden hade torfindustrien onekligen gjort framsteg
i vårt land genom införandet af bättre maskineri för torfvens framställning.
Utom det, att de torffabrikanter, som sjelfva vore förbrukare
af den torf de framstälde, flerstädes ökat sin produktion, hade också några
stenkolsförbrukare, som icke förut tillverkat torf, inköpt torfmossar och
för eget behof börjat denna handtering.

Äfven vore det af intresse, dels att redan befintliga fabriker för
torf till verkning till afsalu ökat sin produktion, dels att flera nya, tidsenliga
torffabriker uppstått. En liten lättnad för torfindustrien läge också
deruti, att 1900 års Riksdags framställning till Eders Kong! Maj:t om
nedsättning af jern vägsfrakten å torfprodukter vunnit Eders Kong!. Maj:ts
bifall, så att dessa frakter från och med detta år å statens jernvägar nedsatts
med 20 procent. Såväl fabriksidkare som husbehof sförbrukare hade
kommit under fund med, att torf vore ett ypperligt bränsle, som i de allra
flesta fall med fördel kunde ersätta såväl stenkol som ved. Allmänhetens
fördom mot torf hölle alltså på att minskas. De två föreningar för torfindustriens
befrämjande, Indika under förra året bildats, visade, att intresset
för torfindustrien vore i stigande. Deri uppmärksamhet, som Eders Kongl.
Maj:t hittills hunnit visa denna vigtiga angelägenhet, t. ex. genom tillsättande
af eu torfingeniör, vore också eu uppmuntrande företeelse derigenom,
att regeringens intresse för saken blifvit konstateradt.

Men ännu hade torfven ej ens tillnärmelsevis fått den användning
som ersättningsmedel för stenkol och ved, hvilken vore målet, och detta
berodde helt visst mest derpå, att bränntorf icke tillverkades så allmänt,

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 75.

att konsumenterna kunde när som helst och allestädes erhålla detta bränsle.
Eu del insigt om och intresse för torffabrikationens vigt funnes visserligen
redan, men i vårt kapitalfattiga land saknades ofta hos torfmossegarne
och andra intresserade personer och firmor det medel, utan hvilket
ingenting industrielt kunde uträttas, nemligen penningar. Hela vår fabriksindustri
hade i sitt tidigare skede haft svårigheter af samma art att bekämpa.
En förutseende regering inrättade då på sin tid manufakturförlagslånefonden
i ändamål att mot billig ränta och med beqväma afbetalningsterminer
hjelpa de industriidkare, som ej sjelfva hade tillgängligt kapital
eller kunde på billiga vilkor i bankerna anskaffa sådant. Denna fond,
som än i dag starkt anlitades af industrien, hade gjort denna oberäkneligt

gagn Det

skulle ju stå torffabrikanterna fritt att såväl som andra industriidkare
i manufakturförlagslånefonden söka lån. Men dels vore, som redan
sagts, denna fond starkt anlitad, så starkt, att lånesökande, Indika kunde
sätta fullgod säkerhet för det belopp de begärt, likväl i de allra flesta fall
blott finge eu del deraf, dels utfölle sålunda beviljade lån först långt, till
och med ett år efter det de beviljats, till följd af att fondens otillräckliga
medel ständigt vore i sin helhet anlitade. Torf industrien kunde således för
närvarande hafva föga eller ingen nytta af denna fond. Våra banker vore,
helt naturligt, obenägna att bevilja lån till en börjande torfindustri, der
den uppträdde som sjelfständig näring. Torfaktier eller inteckningar i torfmossar
och torffabriker vore ej s. k. »bankpapper».

För att så hastigt som möjligt på ett smult sätt bringa upp vår
torffabrikation till största möjliga utveckling och utbredning i hela landets
intresse, vore det, enligt hvad vidare anförts, behöfligt, att eu lånefond af
minst eu och en half million kronor af Riksdagen ansloges. Ändamålet
med denna fond skulle vara att lemna lån mot fastighets- och förlagsinteckning
eller annan säkerhet åt tillverkare af torffabrikat, såväl der tillverkningen
fabriksmessigt bedrefves som ock der enskilda jordbrukare behöfde
låneunderstöd för anskaffande af nödigt maskineri. Dessa lån skulle
löpa med billig ränta, högst 4 procent, och ej behöfva amorteras förr än
med tredje årets ingång. Derefter borde under de närmaste 10 åren afbetalning
ske med eu tiondedel af lånesumman om året förutom ränta.
Denna lånefond kunde måhända läggas under jordbruksdepartementets
förvaltning; eller ock kunde manufakturförlagslånefonden ökas med nämnda
belopp, eu och eu half million kronor — hvilket kanske vore det enklaste
— men med vilkor, att tillskottet till denna fond uteslutande skulle användas
för bränntorfs-, torfkols- och torfströindustriens behof.

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 75.

Enligt de beräkningar, som blifvit gjorda, vore nog ett vida större
belopp behöfligt, då man afsåge eu lånefond för hela landet, men icke
desto mindre hade man velat begränsa sin begäran till det minsta möjliga.

Vid bedömande af denna framställning om beviljande af lånemedel
till belopp af blott en och en half million finge man icke förglömma, att
summan vore af försvinnande betydelse, då det gälde att derigenom framhjelpa
eu inhemsk näring, som kunde befria oss från utgifter af så oerhörd
omfattning, som vår kolimport redan uppnått. Genom att med förlagslån,
utan risk, hjelpa fram torf till verkning i hela riket skulle så mycket vinnas
årligen, att vår handelsbalans möjligen snart kunde bringas i ett bättre
läge och slutligen till jemvigt.

Torfindustriens tekniska ståndpunkt i Sverige vore numera minst
lika hög som i utlandet. Det yppersta maskineri, som för presstorfberedning
och torfströfabrikation funnes att tillgå, tillverkades i Sverige. Detta
i förening med andra omständigheter gjorde, att de nyanlagda torffabrikerna
kunde i tekniskt afseende täfla med andra länder och till och med taga
ett försteg t. ex. vid jemförelse med Tyskland. Det vore blott nödigt
kapital, som fattades.

Gent emot hvarje invändning, att statsverket genom det tillmötesgående
och den omtanke, som här ifrågasattes, skulle riskera att göra
förluster, borde det betonas, att Eders Kongl. Maj:t sjelf skulle komma att
låta Öfvervaka lånefondens förvaltning och vilkoren för låns erhållande i
enlighet med Riksdagens beslut. Den här ifrågasatta anordningen skilde
sig på intet sätt från de anstalter för låneunderstöd, som till befrämjande
af andra yttringar af det industriella lifvet redan funnes. Och i fråga
om hvad här sagts angående den oerhörda vigten för vårt land, att dessa
här ifrågavarande hjelpkällor korame till möjligast vidsträckta användning,
hänvisades till de båda föredrag om torfindustrien, Indika hållits i Göteborg
den 28 september 1901, och Indika blifvit för herrar riksdagsmän i
tryck tillgängliga.

Utan tvifvel finnes i vårt lands torfmossar eu stor rikedom, hvars
tillgodogörande för tillverkning af bränntorf och torfkol samt framställande
af torfströ är af den allra största vigt för landet. Men för ett
sådant tillgodogörande af torfven erfordras, på sätt i förslaget framhållits,
att eu omfattande torfindustri uppstår. Att söka befordra eu sådan
industri måste följaktligen vara en angelägenhet, åt hvilken statsmakterna
höra egna en allvarlig omsorg. Såsom ofvan erinrats, är visserligen ett
steg i denna rigtning redan taget genom det af nästlidet års Riksdag på
framställning af Eders Kongl. Maj:t beslutade anställandet af eu torf -

5

Riksdagens Skrifvelse K: o 75.

ingeniör. Men för visso erfordras vida kraftigare åtgärder för torfinduatriens
befordran och utveckling; och då den nu föreslagna åtgärd, eller
bildandet af en fond med ändamål att genom billiga lån understödja torffabrikationen,
synes vara egnad att i hög grad främja berörda syfte, anser
sig Riksdagen böra äfven för sin del förorda densamma. Någon ny och
obepröfvad anordning innebär icke förevarande förslag, då redan förut
bildats odlingslånefonden, manufakturförlagslånefoliden m. fl. fonder för
likartade ändamål.

Beträffande fondens storlek har Riksdagen icke funnit det föreslagna
beloppet, 1,500,000 kronor, vara större, än hvad som kan beräknas blifva
för ändamålet behöfligt. Beloppets anvisande såsom extra anslag å riksstaten
synes deremot icke nödvändigt; utan föreställer sig Riksdagen, att
erforderligt belopp för fondens bildande lämpligen bör af riksgäldskontoret
tillhandahållas; och synes så mycket större skäl härtill förefinnas, som,
enligt Riksdagens mening, ränta å lånen bör erläggas och ingå till riksgäldskontoret.

Om lånens beviljande lärer ansökning böra göras hos Eders Kongl.
Maj:t. Fondens förvaltning torde böra öfverlemnas åt statskontoret, hvilket
det bör tillkomma att efter lånehandlingarnes granskning utgifva lånen,
öfvervaka, att ränta och amortering i behörig ordning inbetalas, samt till
riksgäldskontoret inleverera inflytande ränta. Den amortering, om hvilken
här nedan fönnäles, bör ingå till fonden för dess förstärkande; dock anser
sig Riksdagen icke böra utsträcka detta medgifvande längre än till 1908
års utgång.

I fråga om vilkoren för låns erhållande från fonden föreställer sig
Riksdagen, att Eders Kongl. Maj:t lämpligen bör utfärda de närmare
bestämmelser, som i sådant afseende må befinnas nödvändiga. Riksdagen
har dock velat uttala sin mening i afseende å vissa hufvudpunkter.
Sålunda anser Riksdagen, att bland vilkoren bör upptagas:

att för hvarje anläggning, för hvilken lån sökes, skall hos Eders
Kongl. Maj:t företes, i händelse den redan blifvit utförd, af torfingeniören
jemte annan sakkunnig person affattadt instrument öfver vefkstäld besigtning
derå och, i annat fall, af sakkunnig upprättade ritningar och kostnadsförslag,
som, derest de ej äro af torfingeniören uppgjorda, skola, vara
af honom granskade och gillade;

att lånen må kunna enligt Eders Kongl. Maj:ts bestämmande beviljas
till belopp, motsvarande högst två tredjedelar af den å fullbordad
anläggning nedlagda kostnaden eller af beräknad anläggningskostnad för
nytt företag;

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 75.

att ränta å lånen skall erläggas med 4 procent;
att under de tre första åren efter låns utlemnande kapitalafbetalning
icke eger rum, men att under de derpå följande åren så stor amortering
skall ske, att lånet varder till fullo inbetaldt senast inom utgången af tio
år från det amorteringen skolat taga sin början;

att, derest den anläggning, för hvilken lån beviljats, skulle under
lånetiden komma att nedläggas, lånet eller hvad deraf återstår oguldet
skall anses till återbetalning förfallet inom den tid, som af Eders Kong!.
Maj:t bestämmes;

att för lånevilkorens fullgörande bör ställas af statskontoret godkänd
borgen eller säkerhetshandling; samt

att låntagare skall vara underkastad alla de vilkor och kontroller,
som af Eders Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga och nödiga.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har Riksdagen till bildande
af en lånefond för torfindustriens understödjande, särskild t tillverkningen
af bränntorf och torfkol samt framställandet af torfströ, att förvaltas
och användas i öfverensstämmelse med ofvan upptagna grunder,
bemyndigat riksgäldskontoret att för ändamålet i mån af behof tillhandahålla
statskontoret ett belopp af högst 1,500,000 kronor ”samt medgifvit,
att de kapitalavbetalningar, som, enligt hvad ofvan angifvits, skola å de
från fonden utgående lånen verkställas, må intill utgången af år 1908
tilläggas fonden.

Stockholm den 10 maj 1902.

Med undersåtlig vördnad.