Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

1

W:o 59.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 maj 1902.
—r — — — Andra Kammaren den 7 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition n:o 30 angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn.

(Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande u:o 2.)

TILL KONUNGEN.

Genom proposition den 29 november 1901 har Eders Kongl. Makt
föreslagit Riksdagen att J

dels antaga propositionen bifogade förslag till
Bih. till 1liksd. Prof. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 8 Höft. (iV.-o 59.)

1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

l:o) lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn, samt

2:o) lag angående ändrad lydelse af 1, 2, 9, 10, 13, 19, 22, 30,
36 och 39 §§ i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862;

dels medgifva:

att till styrelse för skyddshem måtte till bestridande af kostnaderna
för hvarje på grund af lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn i skyddshemmet intaget barns vård utgå
ett årligt statsbidrag af 100 kronor för den tid, skyddslingen vårdades
i skyddshemmet;

att till betäckande af de för barns uppfostran i enskildt hem eller
barnhem eller under anställning i arbete, tjenst eller yrke uppkomna
kostnader, som på grund af nyssnämnda lags bestämmelser stannat å
barnavårdsnämnd, måtte för den tid, barnet på nämndens föranstaltande
njöte sådan uppfostran, till nämnden utgå ett årligt statsbidrag af 40
kronor, om barnet vårdades i barnhem, och hälften af dessa kostnaders
belopp, dock ej öfver 25 kronor, om barnet vore anförtrodt åt enskildt
hem eller anstäldt i arbete, tjenst eller yrke; samt

att det skulle ankomma på Eders Kongl. Maj:t att vid nämnda
statsbidrags utbetalande anordna den kontroll och meddela de bestämmelser
i öfrigt, som kunde finnas erforderliga;

dels förklara, att Eders Kongl. Maj:t skulle ega att för tiden från
början af år 1903, till dess lag angående uppfostran åt vanartade och
i sedligt afseende försummade barn i allo trädde i kraft, utdela understöd
för barns uppfostran i skyddshem och barnhem, med tillämpning,
så vidt ske kunde, af omförmälda grunder för statsbidrags utgående
och i enlighet med de närmare föreskrifter Eders Kongl. Maj:t kunde
finna lämpligt meddela;

dels ock, för att till nu angifna ändamål användas, på ordinarie
stat under riksstatens åttonde hufvudtitel bevilja ett förslagsanslag, med
titel »uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt afseende försummade
barn», å 70,000 kronor.

Härjemte har vid innevarande riksdag enskild motionär väckt förslag
om ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

J)et i propositionen Riksdagen förelagda förslag till lag angående
uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn har i
hufvudsak vunnit Riksdagens bifall.

Dock har Riksdagen vid granskning af förslaget funnit ändringar
i vissa af de föreslagna bestämmelserna böra ega rum.

Riksdagen har sålunda först funnit den redaktionella ändringen (2 §, 7 §
höra vidtagas, att bestämmelserna om den rätt, barnavårdsnämnden, fljm5)
i likhet med kyrkoråd, skulle ega, att vid viss påföljd kalla till inställelse
inför nämnden, icke, såsom skett i Eders Kongl. Maj:ts förslag,
fördelas på två skilda ställen i lagen (2 och 27 §§) utan sammanföras
till ett stadgande, livilket i sådant fall bör hafva sin rätta plats i 7 §
och der sättas såsom ett särskildt moment (5). Härigenom vinnes jemväl
den fördelen, att ordet kyrkoråd i 27 § 5 mom. kan utbytas mot
skolråd och sålunda den motsägelse undvikas, som synes förefinnas
mellan å ena sidan detta mom. i hvad rör dess stadgande, att i afseende
å valbarhet till ledamot eller shppleant i särskild barnavårdsnämnd
skall i motsvarande tillämpning gälla hvad som finnes stadgadt
för kyrkoråd, i hvilket qvinno!- ej kunna inväljas, och å andra sidan
3 mom. i samma §, der sådan valbarhet uttryckligen tillerkännes qvinnor,
i samband hvarmed jemväl i 6 mom. af 27 § ordet kyrkoråd ansetts
böra utbytas mot skolråd.

Beslutar barnavårdsnämnd, att barn skall skiljas från hemmet och (8 § 1 mom.)
öfverlemnas till annan för vård och uppfostran, höra uppenbarligen
såväl för parternas som för högre profvande myndighets skull skälen
för sådant beslut uttryckligen angifvas och antecknas i det protokoll,
barnavårdsnämnden i likhet med öfriga kommunala myndigheter är skyldig
föra; och har Riksdagen ansett, att uttryckligt stadgande härom
lämpligen bör intagas i lagen (8 § 1 mom.)

Befogenheten att mot föräldrarnes bestridande skilja dem från (s § 3 och 4
vården om deras barn kan icke gerna läggas i en kommunal myndig- mom'')
hets hand utan rätt för vederbörande att få frågan pröfvad af högre
myndighet. Stadgande!! härom äro jemväl föreslagna såväl af den för
utredande af frågan tillsatta komitén som af Eders Kongl. Maj:t, men
skilja sig från hvarandra ej mindre i afseende å hvilken den högre
myndigheten bör vara, i det att komitén härtill tänkt sig Eders Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, men i den kongl. propositionen föreslagits
domkapitlet, än äfven beträffande sätten för frågans dragande under

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

sådan myndighet, i hvilket afseende båda förslagen innehålla stadganden
om underställning af beslutet, medan komitén härjemte velat tillerkänna
föräldrar eller målsman besvärsrätt, hvilket af Eders Kong! Maj:t ansetts
obehöflig!

Vid valet mellan de administrativa myndigheter, som föreslagits
såsom andra instans i barnavårdsärenden, har Riksdagen funnit sig
böra förorda, att dessa ärenden måtte handhafvas af vederbörande länsstyrelse;
och får Riksdagen till stöd härför andraga följande.

Det enda af föredragande departementschefen till stöd för det
kong! förslaget åberopade skälet är, att stiftsstyrelse i öfriga uppfostringsfrågor
utgör rätta mellaninstansen mellan kyrkostämman och
dess delegationer å ena sidan samt Eders Kongl. Maj:t å den andra.
Häremot kunna åberopas andra analogier, som gå i motsatt rigtning,
och som enligt Riksdagens uppfattning i denna fråga väga tyngre.
Utom hvad komitén i sådant afseende anfört vill Riksdagen erinra om
det, som finnes stadgadt rörande besvär öfver kommunala myndigheters
beslut i fattigvårdsfrågor, särskilt hvad beträffar vägrad fattigvård
enligt 1 § i fattigvårdsförordningen; och får Riksdagen i sammanhang
härmed erinra, att barnavårdsfrågor ofta kunna gifva anledning till
krafmål mellan särskilda fattigvårdssamhällen, hvilka mål ju skola handläggas
och pröfvas af länsstyrelse.

Det kan i många fall vara angeläget, att den utredning, som
åvägabragts i ett från barnavårdsnämnd inkommet ärende, sjelfmant
fullständigas af den högre myndigheten. För detta ändamål har domkapitlet
ingen annan underordnad att anlita än kyrkoherden, hvilken
redan såsom barnavårdsnämndens ordförande afgifvit yttrande. Eders
Ivongl. Maj:ts befallningshafvande deremot har till sitt förfogande jemväl
kronofogde och länsman samt polismyndighet i stad.

En icke oväsentlig betydelse torde jemväl böra tillmätas den omständigheten,
att hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande åtminstone
en juridiskt bildad person deltager i ärendets handläggning, då
det deremot är ovisst, om domkapitlet ens har tillgång till juridiskt
biträde.

Skulle slutligen — såsom anförts af enskild motionär, hvilken
framstält särskild^ af Riksdagen afslaget yrkande i denna fråga —
någon gång kunna inträffa, att ett af barnavårdsnämnd fattadt beslut,
med eller utan verklig grund, inför allmänheten framställes såsom frukt
af religiös fördom, är uppenbarligen domkapitlets efterpröfning af frågan
icke i samma grad som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes egnad
att undanrödja farhågorna i sådant hänseende.

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

Om Riksdagen alltså i fråga om hvilken myndighet, som bör utgöra.
andra instans i barnavårdsärenden, finner sig böra ansluta sig till
komiténs förslag, biträder Riksdagen deremot den i propositionen uttalade
åsigt om obehöfligheten att vid sidan af den föreslagna underställningsskyldigheten
i alla tvistiga ärenden angående barns skiljande
från hemmet i lagen intaga föreskrift om rätt för föräldrar eller målsman
att öfverklaga dylikt beslut af barnavårdsnämnd. De för denna
åsigt af departementschefen anförda skäl synas Riksdagen tillfyllestgörande.

I .afseende å förfarandet inför den myndighet, som skall blifva do § i och
andra instans i barnavårdsärenden, har Riksdagen funnit två ändringar 2 mom)
i det kongl. förslaget önskvärda. Den i 10 § 1 mom. stadgade rätt
för barnavårdsnämnd att erhålla underrättelse om tid för förhör i saken
synes nemligen icke alltid medföra det gagn, som dermed åsyftas. Inställelse
— om än genom ombud — torde i regel falla sig olämplig
för barnavårdsnämnden. Härförutom kan det lätt tänkas, å ena sidan,
att . nämnden väntat sig gensagor från motparten, men att sådana uteblifva,
i hvilket fall nämnden föranledes i onödan iakttaga inställelse,
och, å andra sidan, att nämnden tror sig kunna uteblifva, men misstager
sig i sin förmodan och sålunda går förlustig möjligheten att gendrifva
motpartens invändningar. För nämnden torde derför vara under
alla omständigheter fördelaktigare, om densamma i de fall, då saken
gifver anledning dertill, genom myndigheten lemnas tillfälle att med
påminnelser bemöta motpartens yttrande.

Vidare har Riksdagen för sin del icke kunnat godkänna stadgandet
i 10 § 2 mom. om skyldighet att, då föräldrar eller målsman i fall,
som omförmäles i 8 § 4 inom., icke kunnat anträffas med delgifning af
barnavårdsnämnds beslut, från dem infordra yttrande genom kallelse i
allmänna tidningarna. Detta kallelsesätt innebär, särskildt för det fall,
att föräldrar eller målsman endast genom en tillfällighet icke fått del
af barnavårdsnämndens beslut enligt 8 § 4 inom., en alltför otillräcklig
säkerhet derför, att de erhålla del af den å dem utgångna kallelsen;
och i fall föräldrarnes eller målsmannens vistelseort är och förblir okänd,
är den ju i allt fall ändamålslös, då det gäller sådana personer, som
säkerligen icke taga del af allmänna tidningarna. Ganska väsentliga
kostnader måste derigenom ock tillskyndas barnavårdsnämnden. I
stället har Riksdagen ansett, dels att föreläggande enligt 9 § 1 mom.
bör i hvarje fall, således äfven det i 8 § 4 mom. omförmälda, genom
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg delgifvas föräldrar

(10 och 20 §§
i den af Riksdagen
antagna
lag.)

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

eller målsman, och dels att, om för delgifning af föreläggande att afgifva
yttrande i ärendet hinder möter derigenom, att föräldrars eller
målsmans vistelseort är okänd, eller att de vistas å utrikes ort, Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande ändå bör hafva rätt afgöra ärendet
på de skäl, som äro för handen. Med hänsyn till de medel, som stå
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande till buds i fråga om en persons
eftersökande för delgifning, torde sistberörda stadgande icke innebära
någon som helst fara för här ifrågakommande personers rätt.

I 21 § af det komitéförslag, som ligger till grund för Eders Kongl.
Maj:ts proposition, var föreslaget, dels att barnavårdsnämnd skulle ega
målsmansrätt öfver den, som på grund af dess beslut blifvit skild från
sitt hem, intill dess han uppnått myndig ålder, hvilken rätt, om barnet
blefve intaget i skyddshem, skulle öfvergå på dess styrelse, och dels
att denna målsmansrätt kunde till föräldrar eller förutvarande målsman
återställas eller till pålitlig annan person öfverlåtas, der sådant på grund
af särskilda omständigheter pröfvades lämpligt.

Under erinran härom har enskild motionär framstält yrkande om
införande i den nu föreslagna lagen af stadgande!], som på visst sätt
motsvara de ofvanberörda, Indika på anförda skäl icke intagits i propositionen,
och i hvilkas ställe endast intagits föreskrift derom, att skyddshems
styrelse och föreståndare skulle ega rätt att ålägga skyddsling
disciplinär bestraffning.

»Häraf har likväl» — yttrar nu motionären — »blifvit en följd, att
uppfostringsmyndigheternas befogenhet att öfva tillsyn öfver barn, som
genom deras försorg beredts uppfostran, upphör i och med detsamma
som denna anses afslutad och barnet lemnat det hem, hvarest det vårdats.
Men häri ligger en stor fara. Erfarenheten från andra länder
har bestyrkt, hvad för öfrigt ligger i förhållandenas natur, att den unga
person, som lemnat ett barnhem eller skyddshem, just under den närmast
derpå följande tiden är synnerligen utsatt för lockelsen att återvända
till det förra hemmet eller den förutvarande omgifningen med
dess merendels dåliga inflytelser. Och härigenom äfventyras i väsentlig
mån ett framgångsrikt resultat af de ansträngningar, som gjorts för
att återvinna denna person till en nyttig medlem i samhället.

Den lämpligaste utvägen att, med bibehållande i öfrigt af den föreslagna
lagen, så vidt möjligt aflägsna nämnda fara synes vara att, utan
upphäfvande af föräldrarnes målsmansrätt, tillägga barnavårdsnämnd eller
skyddshems styrelse liknande rätt med den, som enligt nu gällande legostadga
och näringsfrihetsförfattning tillkommer föräldrar att åt omyndig

7

''Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

utse tjenst eller anställning. I enlighet med hvad som skett i det förslag
till ny lag om tjensteaftal, som af dertill förordnade komiterade
utarbetats, torde emellertid denna rätt kunna begränsas att omfatta
endast tiden till dess personen i fråga fylt 18 år, dock att lian i intet
fall bör få, utan tillstånd, lemna sådan tjenst eller anställning förr, än
ett år förflutit från det han afgått från det hem, der han vårdats.

I sammanhang härmed synes vara lämpligt att — likvisst med den
förändring, som af eljest vidtagna ändringar betingas — återupptaga
i lagen den i komiterades ofvan omförmälda förslag jemväl intagna
erinringen om rätt för föräldrar eller förutvarande målsman att kunna
återfå ett barn, som skilts från hemmet för att genom barnavårdsnämndens
försorg uppfostras, då förhållandena i det gamla hemmet
sedermera befinnas vara sådana, att barnet der kan erhålla lämplig vård
och uppfostran.))

Riksdagen instämmer med hvad i motionen sålunda anförts och
yrkats. Hvad beträffar begränsningen af den rätt, motionären velat
tillägga barnavårdsnämnd eller skyddshemsstyrelse att utse tjenst eller
anställning för omhändertagen minderårig till den tid denne ännu icke
fylt 18 år, torde sådan begränsning vara så mycket mer af nöden, som
stadgandet i motsatt fall skulle i något fall kunna framkalla samma
missförhållande, som komitén och jemväl Eders Kongl. Maj:t velat
föi-ebygga genom bestämmande af samma åldersgräns för minderåriges
qvarhållande i skyddshem, nemligen att styrelsen kunde qvarhålla honom
i ändamål att för skyddshemmets räkning draga nytta af någon
hans inöfvade färdighet.

Riksdagen har sålunda i den af Riksdagen för dess del antagna

lag dels under § 10 intagit ett med det af motionären föreslagna lika lydande

stadgande, att omhändertaget barn må återlemnas till föräldrar
eller målsman, der förhållandena i hemmet befinnas vara sådana, att

barnet der kan erhålla lämplig vård och uppfostran, dels ock med ord ningsnummer

20 infört en § angående rätt för barnavårdsnämnd eller
skyddshemsstyrelse att, efter utskrifningen af omhändertagen minderårig,
för denne utse tjenst eller anställning. För att ej härigenom
paragrafernas nummerföljd må ändras mer än nödigt är, har 9 § i
Eders Kongl. Maj:ts förslag af Riksdagen satts som ett 5 mom. i 8 §
samt 10 § erhållit ordningsnumret 9. Icke heller genom insättandet
af nyssnämnda 20 § har någon större rubbning af ordningsföljden
vållats, ity att Riksdagen af skäl, som nedan komma att utvecklas,
funnit 22 § böra ur lagen utgå, och alltså 20 och 21 §§ erhållit ordningsnumren
21 och 22.

8

(11 § 2 mom.
samt 14 §).

k

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

I fråga om sättet för åstadkommande af det nödiga antalet barnhem
och skyddshem afviker Eders Kongl. Maj:ts förslag väsentligt från komiténs,
i det Eders Kongl. Maj:t ansett erforderligt att i lagen fastslå
ovilkorlig skyldighet för skoldistrikten att inrätta och underhålla erforderligt
antal barnhem och för landstingen enahanda skyldighet i afseende
å skyddshem. Komitén hade deremot, hvad barnhemmen beträffar,
ansett, att man kunde öfverlemna omsorgen om deras upprättande
åt det frivilliga filantropiska intresset, som redan i vårt land visat
så mycken lifaktighet. Jemväl i fråga om skyddshemmen hade komitén
ansett ett tillmöteskommande af den filantropiska verksamheten vara
att förvänta, så mycket mer som denna nu hade att med visshet påräkna
ekonomiskt understöd af det allmänna; men hade dock härvid
komitén, som ansett upprättandet af skyddshem böra vara en landstingsområdenas
och de större städernas angelägenhet, ansett lämpligt, att i
lagen inflöte en vädjan till landsting och vederbörande stadsfullmäktige
att, der skyddshem ej till erforderligt antal annorledes kommit till
stånd, draga försorg om deras upprättande.

I denna fråga har Riksdagen ansett sig böra ansluta sig till komiténs
förslag. Hvad barnhemmen beträffar, är ju deras anlitande en
utväg, som enligt lagens uttryckliga stadgande icke bör ifrågakomma
i annat fall, än att lämpligt enskildt hem icke finnes att tillgå. Det
är härvid så mycket mindre nödigt att anse tillgången på lämpliga
fosterhem begränsad till dem, hvilka kunna förekomma inom barnavårdsnämndens
eget distrikt, som — på sätt komitén med kraft framhållit
— det i flertalet förekommande fall måste anses önskvärdt, att
barnen vistas på sådant afstånd från sin förutvarande omgifning, att
all beröring med densamma, såvidt ske kan, förhindras. Då det sålunda
i ett stort antal kommuner bör endast såsom undantagsfall förekomma,
att eu barnavårdsnämnd ser sig nödsakad tillgripa utvägen att insätta
ett barn i barnhem, vill det synas Riksdagen obehöfligt att meddela
något stadgande om skyldighet för skoldistrikten i detta afseende,
hvilken för dem skulle innebära så mycket större tunga, som, för den
händelse de af ett sådant stadgande tvungits att möta ett tillfälligt
behof af barnhem genom att sjelfva upprätta sådana, de, när behofvet
måhända inom kort tid upphörde, skulle finna, att de belastats med
obehöfliga utgifter.

Af dessa skäl har Riksdagen, i fråga om barnhemmen, i sitt förslag,
11 § 2 inom., intagit ett likalydande stadgande med det af komitén
föreslagna, endast med inskjutande af de från Eders Kongl. Majrts
förslag upptagna orden »för ändamålet lämpadt barnhem», hvilka för -

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

anledas deraf, att åtskilliga anstalter, som bära namnet barnhem, äro
afsedda för vissa särskilda slag af barn, såsom obotligt sjuka, andesvaga,
in. fl., med hvilka de nu ifrågavarande barnen icke synas böra
sammanföras.

Hvad derefter beträffar den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna skyldigheten
för landsting och vederbörande stadsfullmäktige att upprätta
och underhålla skyddshem, ställer sig ju visserligen saken så till vida
olika mot hvad förhållandet blir med barnhemmen, som insättandet i
skyddshem i regel bör anlitas för de vanartade barnen, och det förty
måste anses önskligt, att sådana hem i erforderligt antal finnas, om
icke inom hvarje landstingsområde, så dock i olika delar af landet.
Detta oaktadt är Riksdagen af den öfvertygelsen, att ett sådant tvång
gent emot landstingen, som Eders Kongl. Maj:ts förslag innebär, icke
skulle vara egnadt att gagna saken. Det får härvid icke förglömmas,
att en lag, som innefattar så många nya förpligtelser för det allmänna
och af det kräfver så stora offer, icke kan väntas bära goda frukter,
om den icke har att påräkna frivillighet och förtroende från allmänhetens
sida, utan skall framdrifvas med tvång. Såväl landstingen som
stadsfullmäktige i de stora städerna hafva i många kulturella frågor
ådagalagt så mycket intresse och offervillighet, att det icke finnes någon
anledning antaga, att de icke äfven i fråga om de vanartade barnens
uppfostran — hvars försummande vållat och fortfarande kommer att
vålla det allmänna mycket men — skola vidtaga de åtgärder, som påkallas
af behofvet.

Men såväl detta behof som de lämpligaste utvägarne att fylla det
kunna i olika landsdelar vara mycket olika. Och just dessa efter de
lokala förhållandena lämpade och derför mest ändamålsenliga utvägar
löpa fara att afstängas genom ett alltför kategoriskt lagbud, som i
stället kan befaras frambringa kasernartade inrättningar, vida dyrare,
men till sina praktiska verkningar vida underlägsna de små hemliknande
anstalter, hvaraf redan många i vårt land danats af den enskilda
filantropien, och som kunna förväntas uppstå i ännu större omfattning,
när de med full visshet hafva att påräkna ett kraftigt ekonomiskt stöd
af stat, landsting och kommuner.

I detta sammanhang vill Riksdagen angifva skälen till, att Riksdagen
icke funnit sig böra för sin del besluta någon ändring i
Eders Kongl. Maj:ts förslag i 12 § i förevarande lag, att till skyddshem
är att räkna äfven annan af Konungen erkänd uppfostringsanstalt för
vanartade minderåriga. Detta stadgande står i motsvarighet mot det i
Bill. till Rilisd. Prot. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 8 Höft. 2

(13 §).

10 jRiksdagens Skrifvelse N:o 59.

1 § i förslaget till lag angående verkställighet af domstols förordnande
om tvångsuppfostran förekommande och af Riksdagen jemväl utan anmärkning
lemnade stadgandet, att Konungen skulle ega att såsom sådan
allmän uppfostringsanstalt, som afses i 5 kap. 3 § strafflagen, erkänna
jemväl anstalt, som af kommun eller enskilde blifvit, med eller utan
bidrag af statsmedel, anordnad för uppfostran af vanartade minderårige.
Dessa båda stadgande!! tillsammantagna skulle kunna innebära, att en
anstalt kan vara på en gång skyddshem för vanartade under 15 år,
som omhändertagits af barnavårdsnämnd, och uppfostringsanstalt, till
hvilken skulle kunna hänvisas sådan brottsling mellan 15 och 18 år,
om hvars intagande i dylik anstalt domstol förordnat. Då Riksdagen
icke gjort någon anmärkning mot förslagen i detta afseende, beror
detta på, att Riksdagen, som, enligt hvad nyss nämnts, icke velat för sin
del besluta ett obligatoriskt inrättande af uppfostringsanstalter, ansett,
att med endast det antal dylika anstalter, som för närvarande finnes i
landet, ett sådant sammanförande af olika kategorier af barn i en och
samma anstalt icke torde stå att undvika. Men Riksdagen vill på samma
gång på det kraftigaste betona, att en sådan anordning bör betraktas
såsom en nödfallsutväg, som endast tills vidare får anlitas, och att det
bör förväntas, att å ena sidan staten och å den andra landstingen och
vederbörande stadsfullmäktige, så snart sig göra låter, vidtaga sådana
mått och steg, att för hvarje grupp af barn finnes att tillgå nödigt
antal af de anstalter, som lämpa sig för deras vård.

(lö §3 mom.) Såsom en direkt följd af tvånget för landstingen och vederbörande
städer att upprätta och underhålla egna skyddshem och i afsigt att
lindra deras kostnader härför, har, enligt hvad uttryckligen angifves af
departementschefen i hans anförande till statsrådsprotokollet, i den
kongl. propositionen föreslagits andra bestämmelser i afseende å högsta
tillåtna barnantalet i hvarje skyddshem, än som innehållas i komiténs
förslag. Komitén hade nemligen ansett, att i lagen borde utsättas en
maximisiffra af 30 för antalet barn, som — utom för visst angifvet
fall — skulle få vara samtidigt intagna i ett skyddshem, dervid dock
komitén, med hänsyn dels till redan befintliga anstalter, dels till möjligen
i särskildt fall föreliggande omständigheter, velat bereda tillfälle
att med Konungens medgifvande få i ett och samma skyddshem intaga
ett högre antal. I stället för detta förslag innehåller den kongl. propositionen
endast det stadgande, att Konungen skall ega bestämma
högsta antalet skyddslingar, som samtidigt få vara intagna i hvarje
särskildt skyddshem. Vid första påseende kunde måhända synas, som

Bilisdagens SJcrifvelse N:o 59. 11

skulle icke någon väsentlig skilnad föreligga mellan de båda förslagen,
då båda lägga i Konungens hand att medgifva hvilket barnantal som
helst. Af departementschefens motivering framgår emellertid, att siffran
30 ansetts »onödigt låg, om man, med fäst afseende å vigten af att
begränsa kostnaderna för skyddshems uppförande och underhåll, vill
söka en maximisiffra, som dock möjliggör en personlig handledning af
skyddslingarna och ett verksamt öfvervakande af dem, förutsatt att
antalet af den vid skyddshemmet anstälda personal ej blir alltför inskränkt».
Departementschefen, som härefter hänvisar till förhållandena
vid den 175 elever rymmande åkerbrukskolonien Hall och de såsom
goda vitsordade resultaten af dess verksamhet, betecknar visserligen
sistberörda siffra såsom icke tillrådlig att uppnå i hvarje skyddshem,
men anser sig deraf kunna »vinna stöd för den åsigten, att maximisiffran
för de i ett sådant intagna skyddslingar bör utan fara kunna
höjas öfver 30».

Då departementschefen beledsagat sitt förslag med en sådan motivering,
torde fog finnas för det påståendet, att, om än komiténs förslag,
hvad lagtexten beträffar, endast innehåller en anvisning om det antal,
som i regel icke bör öfverskridas, det kan antagas leda till ganska
olika följder, om Riksdagen nu antager komiténs eller Eders Kongl.
Maj:ts förslag. Och finner Riksdagen häraf full anledning att angifva
sin ståndpunkt i fråga om betydelsen af skyddshemmens storlek.

Riksdagen vill härvid såsom sin öfvertygelse uttala, att de små
hemmen böra tillmätas ett afgjordt företräde. Ett stort barnantal medför
icke blott den olägenheten, att föreståndaren, som ju äfven med
allt skäl tilldelas titeln husfader, samt husmodern icke kunna så som
erfordras träda i personlig beröring med hvarje skyddsling eller på
honom utöfva ett tillräckligt individualiserande, handledande inflytande,
utan leder jemväl till den enligt Riksdagens förmenande menliga följden,
att anstaltens samtliga lokaler måste göras så stora, att de mista sin
hemliknande pregel. Härtill kommer slutligen den vid sådana anstalter
som de ifrågavarande alltid förefintliga faran, att de bättre elementen
taga intryck af de sämre, hvaremot intet annat värn finnes, än att
elevernas antal så begränsas, att nödig kontroll kan utöfvas på hvar
och en enskild.

Hvad beträffar fixerandet af just siffran 30 såsom maximital, lider
naturligtvis detta, såsom alltid i dylika fall, af en viss godtycklighet.
För att välja just detta tal, såsom vägande jemnt mellan de motsatta
önskemålen att erhålla så små hem som möjligt och att icke göra kostnaderna
för stora, tordo intet annat kunna åberopas än en vunnen

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

praktisk erfarenhet såväl i vårt land som i utlandet. I detta afseende
kan särskildt påpekas, att norska regeringen i en till pågående storting
gjord anhållan om anslag till uppförande af två nya hem å uppfostringsanstalten
Bastö anfört, att regeringen tillstält anstaltens styrelse
förfrågan, om de nya hemmen ansåges utan olägenhet kunna göras
större än för 30 barn'' såsom de tre redan uppförda, men till svar härå
erhållit en kraftig afrådan från eu sådan anordning, hvadan regeringens
förslag jemväl afser de nya hemmens inredande med plats för allenast
30 barn.

Då Riksdagen af nu anförda skäl finner sig ej kunna antaga ett
stadgande om skyddshemmens storlek, hvilket ej innehåller den åt
komitén föreslagna anvisning om maximi antalets fixering till 30, sker
det — såsom framgår af nyss anförda exempel från Norge — under
den förutsättning, att hvarje dylik anstalt ej innehåller mer än ett hem.
Deremot har Riksdagen med det nu anförda naturligtvis icke velat tillråda,
att hinder lägges för uppförande af anstalter efter samma plan
som t. ex. Bastö med flera skilda småhem om högst 30 platser samt
gemensamma byggnader för skollokaler, förvaltning m. in. Då Riksdagen
emellertid icke för sin del besluta annan lydelse af nu ifrågavarande
stadgande än den af komitén utarbetade, har detta berott på,
att Riksdagen ansett sistberörda anordning icke böra tillåtas utan vissa
garantier för barnens isolering vare sig genom hemmens förläggande
på nödigt afstånd från hvarandra eller genom dessas inhägnande, hvilka
garantier torde böra göras till föremål för Eders Kongl. Maj:ts pröfning
i hvarje särskildt fall.

Som denna fråga synes Riksdagen vara af stor betydelse för hela
den föreslagna nya lagstiftningen, torde Riksdagen böra bemöta några
invändningar, som gjorts mot krafvet på små skyddshem.

Den första af dessa utgöres af hänvisningen till utlandet, hvarest
finnas anstalter, rymmande flere hundra elever. Härpå torde endast böra
genmälas, att ett förhållande, hvartill stora, tätt befolkade länder tvungits
på grund af det stora antal barn, som der måst omhändertagas af det
allmänna, och af nödvändigheten att icke uppdrifva kostnaden för alla
dessas vård till alltför oerhörda summor, icke utgör något efterföljansvärdt
exempel för ett mindre land, hvarest möjlighet förefinnes för
bättre anordningar. I utlandet har flerstädes visat sig eu sträfvan efter
att minska skyddshemmens storlek, särskildt i England genom det s. k.
Cottage-Home-systemet, eller just detsamma, efter hvilket Bastö är
anlagdt.

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

Det har vidare anförts, att det måhända skulle vara lättare att erhålla
en verkligt god föreståndare för en större anstalt än för en mindre,
hvars ekonomi icke skulle kunna bära kostnaderna för en sådans aflönande.
Men en föreståndare, som på grund af stor duglighet kräfver
hög lön, är väl i allmänhet en skicklig administratör, men eger kanske
mindre håg och förmåga att till, barnen träda i ett så direkt och personligt
förhållande, som just kräfves för ett framgångsrikt arbete inom
skyddshemmen. Dessa äro säkerligen bäst betjenta af, att husfadern i
så stor utsträckning som möjligt är barnens lärare, hvarigenom han
bäst lär känna dem. Användes Cottage-Home-systemet, finnes tillfälle
att såsom hela anstaltens föreståndare anställa en person med de först
antydda qvalifikationerna samt att till husfäder i de särskilda hemmen
välja personer, som samtidigt kunna vara barnens lärare.

Det har slutligen yttrats, att skyddslingarne i en större anstalt
skulle erhålla bättre tillfälle till utbildning i hvarjehanda olika yrken
efter hvars och ens olika fallenhet. Utom det att denna anmärkning
naturligtvis icke träffar en anstalt, anlagd efter nyssberörda system,
vill Riksdagen å anmärkningen endast genmäla, att det i flertalet fall torde
vara mindre önskligt, att barnen uppfostras till yrkesarbetare, hvilket
skulle hafva till följd, att de efter sin utskrifning helst sökte sig till
städerna, der frestelserna för dem blefve störst. Det lämpligaste torde
i allmänhet vara, att skyddshemmen anordnas så, att skyddslingarne
inom dem erhålla undervisning företrädesvis i jordbruk, trädgårdsskötsel
och annat i samband dermed stående arbete, så att de efter utskrifningen
kunna anställas i tjenst på landet.

Såsom framgår af bilagda, af Riksdagen för dess del beslutade lag, (11 § 2 mom.,
har Riksdagen ur 11 och 15 §§ uteslutit de i motsvarande §§ af Eders
Kongl. Maj:ts förslag förekommande stadganden angående inspektion 2 mom.)
af barnhem och skyddshem. På grund häraf har åt 30 § 2 mom.
måst gifvas en något förändrad lydelse. Uteslutandet af stadgandena
om inspektion i 11 och 15 §§ har dock haft en olika orsak i de båda
der afsedda fallen. Hvad beträffar skyddshemmen, hvarom talas i 15
§, har Riksdagen i likhet med Eders Kongl. Maj:t ansett, att desamma
alltid borde vara underkastade inspektion. Uteslutandet af stadgandet
härom har skett, emedan Riksdagen ansett något särskilclt sådant stadgande
obehöfligt, i det Eders Kongl. Magt, i hvars hand lagts rätten
att förordna om all inspektion af de i denna lag omnämnda anstalter,
icke lärer underlåta att förordna om inspektion af skyddshemmen.

Hvad deremot beträffar barnhemmen, torde, om, såsom Riksdagen an -

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

sett lämpligt, ingen skyldighet för skoldistrikten att inrätta sådana beslutes,
icke heller vara möjligt att förordna om ovilkorlig skyldighet
för de barnhem, som anlitas af barnavårdsnämnderna, att underkasta
sig inspektion. Det enda, som i detta afseende kan föreskrifvas, torde
vara, att barnavårdsnämnd, som anlitar barnhem, hvilket icke står
under statens inspektion, icke eger för deri insatt barn åtnjuta statsbidrag.

Hvad åter angår sättet för utförandet af inspektionen, är Riksdagen
i sak af annan åsigt än den, som utvecklats af departementschefen.
Denne har nemligen uttalat den mening, att inspektionen af barnhemmen
lämpligen kunde anförtros åt folkskoleinspektörerna, men att det
deremot vore nödvändigt att för inspektionen af skyddshemmen anställa
en eller flere särskilde inspektörer. Såsom skäl härför har af
departementschefen hufvudsakligen anförts, att för åvägabringandet af
de ändringar och förbättringar i de särskilda skyddshemmen, som efter
hand kunde visa sig vara af nöden, erfordrades en man med mera erfarenhet
i fråga om rätta ordnandet och skötseln af ett skyddshem, än
hvad som i regel kunde förväntas af folkskoleinspektörerna, hvilkas
verksamhet vore inskränkt till ett jemförelsevis ringa område. Utan
att helt och hållet vilja bestrida, att något fog kan finnas för en sådan
åsigt, vill Riksdagen framhålla en annan synpunkt, som enligt Riksdagens
förmenande väger vida tyngre. Såsom redan af komitén framhållits,
råda nemligen inom olika landsdelar så stora olikheter i folklynne och
åskådningssätt, att det är önskvärdt, att organisationen af de särskilda
skyddshemmen anpassas härefter. I följd häraf bör också inspektionen
uppdragas åt personer, som äro förtrogna med ortens egendomligheter
och vid bedömandet af skyddshemmens verksamhet taga nödig hänsyn
härtill. Härtill kan äfven läggas, att folkskoleinspektörerna ega en
särskild qvalifikation genom den kännedom om det personliga materialet
för skyddshemmens arbete, de ega från sin erfarenhet i folkskolan.

Af dessa skäl anser Riksdagen, att för den inspektion vare sig
af barnhem eller af skyddshem, Eders Kongl. Maj:t kan komma att
förordna, företrädesvis böra användas folkskoleinspektörerna.

(10 § i mom.) Deremot har Riksdagen väl tagit i öfvervägande, om icke granskningen
af skyddshems reglemente kunde anförtros åt lokal myndighet,
men emellertid beslutit bifalla förslaget, att sådant reglemente borde
fastställas af Konungen; och har Riksdagen härvid fästat särskilt afseende
å hvad departementschefen i samband med inspektionsfrågan
yttrat derom, att fastställandet af ett skyddshems reglemente blott borde

15

''Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

»afse att betrygga, att anstalten i hufvudsak vore ändamålsenligt inrättad,
och. att man ej ville allt för strängt binda de olika skyddshemmen
vid en viss form eller en viss metods detaljer».

I 22 § har från komiténs förslag upptagits stadgande om skyldighet
för barnavårdsnämnd att, derest den, som ej fy It 18 år, ställes
under åtal, ur sitt protokoll och den i 21 § omförmälda anteckningslängd,
på begäran af allmän åklagare, meddela tillgängliga upplysningar
om den tilltalade. Detta stadgande synes Riksdagen ej lämpligen böra
bibehållas i förevarande lag, enär densamma ju har afseende endast å
personer under 15 år, livilka ej skulle för brottslig gerning tilltalas
inför domstol. Stadgandet har således tillämplighet endast på de förhållanden,
som beröras i propositionen n:o 7, och står i samband med
1 § af den i sistberörda proposition ingående lag, innefattande vissa
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige. Riksdagen
har derför ansett berörda stadgande böra i sin helhet öfverfiyttas till
sistnämnda lag.

Förslagets 23 § innefattar bestämmelser, huru de genom barns
omhändertagande uppkommande kostnader skola bestridas, i mån desamma
ej gäldas genom bidrag af statsmedel. Föredragande departementschefen
har utvecklat de grundsatser, som varit bestämmande vid
utarbetandet af detta förslag. Han har härvid utgått från den beräkningen,
att ett barns vård skulle kosta: i skyddshem 350 kronor, i
barnhem 180 kronor samt i enskildt hem eller under anställning i arbete,
tjenst eller yrke 150 kronor. Då enligt den kongl. propositionen vederbörande
landsting eller stadsfullmäktige skulle vara skyldiga att upprätta
och underhålla skyddshem, skulle landstinget eller stadsfullmäktige
vara i sista hand ansvariga för kostnaderna för barns vård i skyddshem
äfvensom för de kostnader, som uppkomme, då barn enligt 16 § från
skyddshem öfverlemnades till enskildt hem eller anstäldes i arbete, tjenst
eller yrke. 1 alla öfriga fall, då barn åtnjöte uppfostran enligt förevarande
lag, skulle barnavårdsnämnden vara i sista hand ansvarig.

Den, som sålunda vore i sista hand ansvarig, skulle åtnjuta bidrag
till kostnaderna enligt följande grunder:

a) För barn, som vårdades inom skyddshem, skulle landstinget eller
stadsfullmäktige genom sin representant, skyddshemmets styrelse, ega
uppbära af staten 100 kronor och af barnavårdsnämnden 150 kronor.
På landstinget eller stadsfullmäktige sjelfva beräknades alltså stanna ett
belopp af endast 100 kronor. Skulle i något fall hela kostnaden ej

(33 §.)

(30 §.)

16 Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

uppgå till 250 kronor, komme barnavårdsnämndens bidrag att i samma
mån minskas.

b) För barn, som efter intagning i skyddshem utackorderades af dess
styrelse, skulle styrelsen eg a att af barnavårdsnämnden uppbära hela
kostnaden, om den ej uppginge till 150 kronor, men annars detta
belopp.

c) Om barn vore intaget i barnhem, skulle barnavårdsnämnden af
vederbörande fattigvårdssamhälle uppbära högst 100 kronor och af
staten 40 kronor. På nämnden sjelf beräknades alltså stanna likaledes
40 kronor. Om hela kostnaden i något fall icke uppginge till 140
kronor, borde minskningen komma fattigvårds samhället till godo, men
statsbidraget alltid utgå oafkortad!, till hvilket belopp kostnaden än
uppginge.

d) Fattigvårdssamhället skulle likaledes för utackorderadt barn betala
högst 100 kronor. Den Överskjutande kostnaden skulle delas lika''
mellan staten och barnavårdsnämnden; dock att statsbidraget aldrig
finge öfverstiga 25 kronor. Om kostnaden i dylikt fall ej öfverstege
100 kronor, skulle påtagligen intet statsbidrag utgå, och om den ginge
derunder, komme fattigvårdssamhällets bidrag att i samma mån minskas.

Af det till högst 150 kronor uppgående bidrag, barnavårdnämnden
i förstnämnda båda fall skulle hafva att lemna till skyddshems styrelse
för i skyddshemmet intaget eller derifrån utackorderadt barn, skulle
nämnden uppbära högst 100 kronor af vederbörande fattigvårdssamhälle.

Med vederbörande fattigvårdssamhälle afsåges det fattigvårdssamhälle,
inom hvilket barnet vistades, då dess skiljande'' från hemmet beslöts.
Hade barnet icke hemortsrätt i detta, vore dess fattigvårdsstyrelse
berättigad att af det fattigvårdssamhälle, der barnet hade hemortsrätt,
utbekomma godtgörelse för den kostnad, styrelsen fått''vidkännas.

Det fattigvårdssamhälle, som slutligen fått vidkännas utgift för
barns vård och uppfostran, vore berättigadt till ersättning af barnets
föräldrar eller den, hvilken eljest borde ansvara för dess försörjning.
Kostnaden skulle betraktas såsom kostnad för lemnad fattigvård.

Bidrag skulle i intet af nu nämnda fall kunna fordras för längre
tid än fem år.

För mera öfverskådlighets skull bär departementschefen uppstält
följande tablå öfver förhållandet mellan de särskilda bidragen, sådana
dessa skulle blifva under förutsättning, att kostnaderna i hvarje fall
uppginge till ofvan beräknade belopp.

Riksdagens Skrifvelse N:o 59. 17

Bidrag från

Om bamet fostra

s i

skyddshem

barnhem

onskildt

hem

Föräldrar eller fattigvård................:...........

100

100

100

Staten ..................................................

100

40

25

Barnavårdsnämnd .............................................

50

40

25

Landsting eller stadsfullmäktige ...............

100

—

—

Summa kronor

350

180

150

Mot detta förslag och deraf beroende bestämmelser i 23 § har
Riksdagen icke funnit skäl till erinran.

Då emellertid Riksdagen, af skäl som ofvan utvecklats, för sin del
icke godkänt det i 14 § föreslagna stadgande om ovilkorlig skyldighet
för landsting eller stadsfullmäktige att upprätta skyddshem, blifver det
nödvändigt träffa bestämmelse, att landsting och stadsfullmäktige skola,
utöfver de bidrag, hvartill de enligt §:ens stadganden äro berättigade,
i hvarje fall ansvara för kostnad för barns uppfostran i skyddshem och
utom detsamma enligt 16 §. Stadgande härom har af Riksdagen införts
i 2 mom. af 23 §.

Särskildt med hänsyn till det fallet, att landsting eller stadsfullmäktige
icke upprättat skyddshem, synes det önskligt, att underrättelse
meddelas dem af barnavårdsnämnd, så snart ett af nämnden fattadt
beslut om barns insättande i slyyddshem gått i verkställighet. Stadgande
härom har af Riksdagen införts i slutet af 23 § 4 mom.

Riksdagen, som hufvudsakligen godkänt de i 27 § föreslagna stad- (27 §2 mom.)
gandena om särskild barnavårdsnämnd, har emellertid icke för sin del
kunnat gilla förslaget i hvad det rör beredandet af möjlighet för skoldistrikt,
som består af två eller flere pastorat och i hvilket tillsättandet
af särskild barnavårdsnämnd beslutits, att blifva fördeladt i distrikt med
särskilda barnavårdsnämnder. Det torde vara föga sannolikt, att de
skoldistrikt, om hvilka här är fråga, nemligen ett fåtal af rikets större
städer, skulle begagna sig af ett sådant medgifvande. Dessa skoldistrikt
lära nog finna det ändamålsenligast, att de för folkskoleväsendet synnerligen
betydelsefulla och utan samband med detta svårskötta barnavårdsfunktionerna
uppdragas åt folkskolans egen styrelse, hvadan tillsättandet
af särskilda barnavårdsnämnder blir en sällsynthet. Om likBth.
till Riksd. Prot. 1902. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 8 Iiäft. 3

(27 § 3 mom.)

18 BiJcsdagens Skrifvelse N:o 59.

väl i följd af skoldistriktets storlek och arbetets deraf beroende omfattning
eller af andra orsaker tillsättandet af särskild barnavårdsnämnd
komma att beslutas i något distrikt, håller Riksdagen före, att ett sådant
distrikt af flere grunder skulle anse det med sin egen fördel bäst
förenligt att tillsätta endast en barnavårdsnämnd för hela distriktet.
Men utom det att det kan synas mindre nödigt att stifta lagbud, som
icke hafva någon sannolikhet att vinna tillämpning, vill Riksdagen framhålla,
att, om mot förmodan ett skoldistrikt skulle af någon anledning
önska distriktets fördelning i flere barnavårdsdistrikt, detta från synpunkten
af de grundsatser, som här böra vara de bestämmande, måste
anses både olämpligt och till och med skadligt. Så betungande torde
icke barnavårdsnämndens arbete blifva, att det icke lämpligen kan utföras
af en enda myndighet för hvilken som helst af Sveriges städer.
Och å andra sidan kan en sådan splittring af arbetet i smådistrikt icke
vara annat än menlig för detsammas behöriga bedrifvande, synnerligast
med hänsyn till de talrika flyttningar från en stadsdel till annan, som
äro så vanliga bland de mindre skötsamma familjer, med hvilka barnavårdsnämnderna
till det mesta skulle få att skaffa. Genom sådan flyttning
skulle en familj, med hvilken en barnavårdsnämnd börjat taga befattning
och öfver hvilken nämnden kanske just börjat vinna något inflytande, plötsligt
undandraga sig dess handledande verksamhet. Om icke annat skulle
gagnet af den kännedom om fallet, nämnden derunder vunnit, gå förloradt.
Häremot kan icke invändas, att en barnavårdsnämnd i ett distrikt, af
exempelvis Stockholms storlek icke skulle kunna besitta den nödiga
kännedomen om förhållandena i stadens olika delar och bland dess talrika
familjer med vanartade och sedligt försummade barn. Ty för tillhandahållandet
af den nödiga personal- och lokalkännedomen är sörj dt
genom det i lagförslagets 3 § intagna stadgandet, att nämnden jemväl
utom sina egna ledamöter kan utse kretsombud, hvilka ega närvara vid
nämndens sammanträden och göra anmälningar om sådana missförhållanden,
hvilka utgöra föremål för nämndens ingripande.

Beträffande sammansättningen af särskild barnavårdsnämnd är uti
27 § 3 mom. stadgadt, att qvinna äfven kan inväljas, likasom ju förhållandet
är i fråga om skolråd. Riksdagen håller före, att denna bestämmelse
skäligen bör gälla såväl gifta som ogifta qvinnor, men bär
likväl icke ansett sig kunna nu föreslå ändring i bestämmelsens affattning,
i syfte att undanrödja tvekan i nämnda hänseende. Riksdagen
har nemligen redan besluta skrifvelse till Eders Kong!. Maj:t, hvari
anhålles om framläggande af förslag till sådan lagstiftning om qvinnas

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

19

valbarhet till ledamot i fattigvårdsstyrelse, att dylik befogenhet otvetydigt
må tillkomma äfven gift qvinna. Vid pröfningen af frågan härom
lärer Eders Kongl. Maj:t utan tvifvel komma att taga i öfvervägande,
om och i hvad mån alla gällande bestämmelser angående qvinnas valbarhet
till kommunala uppdrag må vinna tillämpning å gift qvinna.

Som Riksdagen på ofvan anförda skäl för sin del beslutit, att andra
instans i barnavårdsfrågor skall vara icke domkapitel, utan Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, samt Riksdagen på det enda ställe i lagen, der
det fortfarande skulle talas om domkapitel, eller i 27 § 3 mom., insatt, att
det här förekommande stadgande skall i motsvarande tillämpning gälla
konsistorium i Stockholm, har förslagets 29 § uteslutits.

Mot öfriga i lagförslaget förekommande stadganden har Riksdagen
icke funnit skäl till erinran.

Hvad deremot beträffar förslaget, att denna lag icke skulle träda i
kraft förr än den 1 januari 1905, är detta, såsom framgår af departementschefens
uttalande, orsakadt dels af det samband denna lag ansetts
ega med de i propositionen n:o 7 framlagda lagförslag, hvilka icke
kunna träda i kraft förr än vid nämnda tidpunkt, då den föreslagna uppfostringsanstalten
vid Bona ansetts kunna vara färdig, dels ock deraf, att
landsting och stadsfullmäktige icke kunde förväntas förr hafva upprättat
skyddshem.

Då förevarande lagförslag ingalunda kan anses stå i något oskiljaktigt
beroende af den tilltänkta tvångsuppfostringsanstalten vid Bona,
synes det som om hufvudskälet för det ifrågasatta långa uppskofvet
skulle bortfalla, i händelse enligt Riksdagens beslut landsting och stadsfullmäktige
icke såsom en oafvislig förpligtelse ålägges att hvar för sitt
område upprätta skyddshem. Bortfaller denna förpligtelse, så bortfaller
äfven den fulla säkerheten för att vid någon viss tidpunkt hvarje landstingsområde
och hvarje stad, som ej deltager i landsting, skola hafva
erhållit sitt skyddshem, och någon egentlig grund för att uppskjuta
lagens trädande i kraft utöfver den 1 januari 1903 synes då ej längre
förefinnas. Skäl saknas för öfrigt icke för den förhoppning, att enskild
offervillighet samt landstingens och stadsfullmäktiges nitälskan skola, så
fort ske kan, afhjelpa behofvet åtminstone genom provisoriska anordningar.

Dessutom vill Riksdagen erinra, dels att åtskilliga anstalter för
vanartade redan finnas i landet, i hvilka antagligen icke så få nya platser,

(29 §.)

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

åtminstone tills vidare, skulle kunna beredas, då anstalt för hvarje af
barnavårdsnämnd öfverlemnadt barn erhåller så betydande ekonomiskt
understöd, som nu är ifrågasatt, dels ock att mått och steg redan äro
vidtagna för inrättande af nya anstalter.

Huru nu än förhållandet kan blifva med utrymmet för de vanartade
barnen, kan det dock — och detta torde väl vara det vigtigaste
skälet mot ett så långt uppskof med lagens ikraftträdande, som Eders
Kongl. Maj:t föreslagit — svårligen, anses välbetänkt att för det jemförelsevis
ringa antal barn, som äro vanartade och för hvilka plats i
skyddshem först vid en något senare tidpunkt kan beredas, uppskjuta
den vård, lagen afser att tillförsäkra det vida större antal barn, som
endast äro sedligt försummade, men häraf löpa fara att blifva vanartade.

Af dessa skäl, och då det synes vara på högsta tid, att en väl
ordnad och med erforderlig myndighet utrustad verksamhet för motarbetande
af den sedliga förvildningen bland ungdomen börjas snarast
möjligt, har Riksdagen ansett, att förevarande lag bör träda i kraft
redan den 1 januari 1903.

Mot Eders Kongl. Maj:ts förslag till lag angående ändrad lydelse
af §§ 1, 2, 9, 10, 13, 19, 22, 30, 36 och 39 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 har Riksdagen
icke funnit skäl till erinran, men anser, att densamma bör träda i kraft
på samma gång som nyss behandlade lag eller den 1 januari 1903.

Såsom redan blifvit nämndt, har enskild motionär föreslagit, att
Riksdagen måtte för sin del besluta vissa angifna ändringar i §§ 1, 2,
9, 11 och 18 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
i Stockholm den 20 november 1863.

Motionären erinrar till en början, att Eders Kongl. Maj:t, i olikhet
med hvad komitén hemstält, icke föreslagit motsvarande ändringar i
denna förordning som i den ofvan nyss berörda, samt att föredragande
departementschefen såsom skäl härtill anfört följande:

»Vidkommande härefter förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm den 20 november 1863, skulle det ligga
närmast till hands att nu i densamma ifrågasätta förändringar, motsvarande
dem, som föreslagits i afseende å allmänna kyrkostämmo -

21

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

förordningen. Förslag har emellertid väckts om att i kyrkostämmoförordningen
för Stockholm vidtaga åtskilliga förändringar i sammanhang
med att folkskoleväsendet i nämnda stad skulle förklaras utgöra en
angelägenhet, hvilken staden såsom kommun egde att vårda; och flere
af de paragrafer i förordningen, som i förevarande sammanhang borde af
mig ifrågasättas till ändring, skulle jemväl beröras af nyssnämnda
ärendes utveckling. Då det är möjligt, att denna fråga hinner blifva
så beredd, att den kan underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning och
sedermera föreläggas Riksdagen år 1903, synes mig det ej vara lämpligt
att nu föreslå ändringar i kyrkostämmoförordningen för Stockholm.
Blefve dylika ändringar nu med anledning af förevarande lagförslag
verkstälda, är det antagligt, att delvis samma paragrafer i kyrkostämmoförordningen
skulle behöfva ändras redan vid nästa riksdag och
således innan de hunnit träda i full kraft. Bifalles åter icke det tilltänkta
förslaget rörande folksoleväsendet i Stockholm, lärer det med
hänsyn till den jemförelsevis aflägsna tidpunkt, då lag om uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn skulle träda i full
tillämpning, ändock medhinnas att få de nödiga ändringarna i behörig
tid genomförda.»

Sedan motionären härefter erinrat om de nyss anförda skäl, som
legat till grund för Eders Kongl. Maj:ts förslag, att lagen om uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn skulle
träda i kraft först den 1 januari 1905, samt anfört i hufvudsak samma
skäl, som, enligt hvad nyss utvecklats, varit bestämmande för Riksdagens
beslut, att lagen skall träda i kraft redan den 1 januari 1903,
fortsätter motionären:

»Skulle emellertid Riksdagen besluta, att lagen skall tillämpas redan
från och med nästa års begynnelse, blir det uppenbarligen nödvändigt
att redan nu vidtaga åtskilliga ändringar i gällande förordning om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm. I motsatt fall
måste nemligen det egendomliga komma att inträffa, att lagen åtminstone
under ett års tid blefve omöjlig att tillämpa inom ett af de samhällen,
der den allra bäst behöfves.»

Mot hvad motionären sålunda anfört och hemstält har Riksdagen
icke funnit något att erinra.

Eders Kongl. Maj:t har vidare i förevarande proposition gjort hemställan
om vissa medgifvanden från Riksdagens sida ej mindre be -

22

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

träffande de statsanslag, som skulle få utbetalas som bidrag till kostnaderna
för de af barnavårdsnämnderna omhändertagna barns vård och
uppfostran på något af de i ofvan först afhandlade lag angifna sätt,
än äfven i fråga om rätt för Kongl. Maj:t att vid nämnda statsbidrags
utbetalande anordna den kontroll och meddela de bestämmelser i öfrigt,
som kunde finnas erforderliga.

Mot hvad i detta afseende föreslagits har Riksdagen intet annat
att erinra, än att — för tydligare framhållande af den grundsats, som,
enligt hvad Riksdagen närmare utvecklat vid granskningen af 23 § i
förslaget till lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn, vore uttryckt i de föreslagna bestämmelserna om
förhållandet mellan statsbidraget och fattigvårdssamhällets bidrag till
barns underhåll i barnhem, nemligen att, äfven om kostnaden för sådant
underhåll ej uppginge till 140 kronor, staten likväl skulle erlägga
40 kronor och fättigvårdssamhället endast det återstående beloppet -—
orden »stannat å» i det stycke, som handlar om nu förevarande fråga,
synas böra utbytas mot »skola bestridas af».

Då Riksdagen för sin del beslutit, att nu ifrågavarande lagar skola
träda i kraft den 1 januari 1903, torde det i propositionen ifrågasatta
medgifvande af Riksdagen om rätt för Kongl. Maj:t att under viss tid
före lagarnes ikraftträdande utdela understöd för barns uppfostran i
skyddshem och barnhem icke vara erforderligt.

Slutligen har Eders Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att för nu
angifna ändamål på ordinarie stat under riksstatens åttonde hufvudtitel
bevilja ett förslagsanslag med titel »uppfostringsanstalter för vanartade
och i sedligt afseende försummade barn» å 70,000 kronor.

Mot detta förslag har Riksdagen icke funnit anledning till erinran.

Under åberopande af hvad nu blifvit anfördt, får Riksdagen tillkännagifva: att

Riksdagen, som funnit sig icke kunna oförändradt antaga Eders
Kongl. Maj:ts förslag till lag angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn, för sin del antagit lag i detta ämne
af den lydelse, bilagan A utvisar;

att den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna lag angående ändrad
lydelse af §§ 1, 2, 9, 10, 13, 19, 22, 30, 36 och 39 i förordningen om

23

‘Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

\

kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 blifvit af
Riksdagen antagen, hvarvid dock Riksdagen för sin del beslutit att
samma lag skall träda i kraft den 1 januari 1903;

att Riksdagen för sin del antagit lag angående ändrad lydelse af
§§ 1, 2, 9 11 och 18 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 af den lydelse, bilagan B
utvisar;

samt att Riksdagen
dels medgifvit:

att till styrelse för skyddshem må till bestridande af kostnaderna
för hvarje på grund af lag angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn i skyddshemmet intaget barns vård
utgå ett årligt statsbidrag af 100 kronor för den tid, skyddslingen vårdas
i skyddshemmet;

att till betäckande af de för barns uppfostran i enskild!, hem eller
barnhem eller under anställning i arbete, tjenst eller yrke uppkomna
kostnader, som på grund af nyssnämnda lags bestämmelser skola bestridas
af barnavårdsnämnd, må för den tid barnet på nämndens föranstaltande
njuter sådan uppfostran till nämnden utgå ett årligt statsbidrag
af 40 kronor, om barnet vårdas i barnhem, och hälften af dessa
kostnaders belopp, dock ej öfver 25 kronor, om barnet är anförtrodt
åt enskildt hem eller anstäldt i arbete, tjenst eller yrke; samt

att det må ankomma på Kongl. Maj:t att vid nämnda statsbidrags
utbetalande anordna den kontroll och meddela de bestämmelser i öfrigt,
som kunna finnas erforderliga;

dels ock, för att till nu angifna ändamål användas, på ordinarie
stat under riksstatens åttonde hufvudtitel beviljat ett förslagsanslag,
med titel »uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt afseende
försummade barn», å 70,000 kronor.

Stockholm den 7 maj 1902.

Med undersåtlig vördnad.

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

/

24

Bil. A.

Lag

angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende

försummade barn.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1. Denna lag afser beredande af ändamålsenlig uppfostran åt barn
under femton år, hvilka på grund af föräldrars eller målsmäns lastbarhet,
vårdslöshet eller oförmåga att egna barnen nödig tillsyn äro i
sedligt afseende så försummade, att särskilda åtgärder anses vara
erforderliga för att förekomma deras vanartande, eller äro så vanartade,
att hemmets och skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga för
deras tillrättaförande.

2. Huru vanartadt barn i visst fall må kunna äfven efter fylda
femton år omhändertagas för uppfostran, stadgas i 12 §.

2 §■

I hvarje skoldistrikt skall finnas en barnavårdsnämnd, hvilken det
åligger att i enlighet med denna lags bestämmelser taga vård om sådana
i 1 § omförmälda barn, som vistas inom distriktet. Denna nämnd utgöres
i de distrikt, der ej särskild barnavårdsnämnd tillsättes enligt
27 §, af skolrådet eller den uddighet, som eljest utgör skolstyrelse.

3 §•

I fall af behof eger barnavårdsnämnd att för utöfvande af sin verksamhet
indela sitt distrikt i kretsar och att för hvarje sådan till sitt

25

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

biträde årligen utse kretsombud antingen bland sina egna ledamöter
eller ock bland andra män eller qvinnor, hvilka nitälska för ungdomens
uppfostran.

4 §•

Kretsombud samt för vederbörande skoldistrikt anstäld särskild
folkskoleinspektör eg a att närvara vid barnavårdsnämndens sammanträden
och att deltaga i öfverläggningarna, men ej i besluten.

5 §•

Barnavårdsnämndens ledamöter och kretsombud böra hafva uppmärksamhet
derå, att barn ej må blifva försummade i sedligt afseende
eller vanartas, samt, om sådant förekommer, derom göra anmälan hos
nämnden. Sådan anmälan må ock göras af någon statens eller kommunal
myndighet eller ock af embets- eller tjensteman, hvilken i denna
sin egenskap erhållit kännedom om förhållanden, som föranleda till
anmälan.

6 §•

1. tiar anmälan enligt 5 § blifvit gjord, skall barnavårdsnämndens
ordförande för ärendets beredande oförtöfvadt söka inhemta noggrann
kännedom om barnets lefnadsförhållanden och uppförande.

Finnes anledning antaga, att barns vanart är beroende på sjuklighet
till kropp eller själ, skall ordföranden inhemta läkares yttrande härom.

2. Till deltagande i nämndens öfverläggning om anmäldt barn
skola kallas det ombud, till hvars krets barnet hör, och skoldistriktets
särskilde folkskoleinspektör samt den lärare eller lärarinna inom distriktet,
af hvilken barnet senast åtnjutit undervisning; börande läraren eller
lärarinnan, om hinder möter för personlig inställelse, till nämnden afgifva
skriftligt yttrande.

Tillhör barnet församling af främmande trosbekännare och är denna
församlings föreståndare bosatt inom distriktet, skall tillfälle beredas
honom att yttra sig i ärendet.

7 §•

1. Finner barnavårdsnämnd anmäldt barn vara i sedligt afseende
försummadt, skall nämnden inför sig eller genom särskild! utsedt ombud
Bih. till Riksd. Prot. 1902. 10 Sami 1 Afl. 1 Band. 8 luft. 4

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

tilldela dem, hvilka det åligger att hafva vård om barnet, en allvarlig
förmaning att bättre uppfylla sina uppfostringspligter.

2. Visar barnet vanart, skall nämnden, på sätt nu är sagdt, tilldela
det en allvarlig varning och, om sådant anses gagneligt, jemväl
föreskrifva, att barnet skall inom viss tid och i ojäfviga vittnens närvaro
tilldelas lämplig aga; skolande nämnden draga försorg derom, att
agan varder genom dertill af nämnden utsedd lämplig person behörigen
verkstäld.

3. Har nämnden beslutit åtgärd, hvarom i 1 eller 2 mom. sägs,
bör nämnden uppdraga åt någon af sina ledamöter eller åt kretsombud
eller annan lämplig person att med särskild uppmärksamhet
följa barnets lefnadsförhållanden och öfvervaka dess uppförande samt
lemna råd och bistånd vid dess uppfostran.

4. Hå åtgärd enligt 1 eller 2 mom. vidtages, skola barnets föräldrar
eller målsman tillika erinras om den påföljd, som, der rättelse
ej vinnes, skall enligt 8 § inträda, och om den ersättningsskyldighet,
som i sådan händelse jemlikt 25 § åligger dem.

5. I afseende å barnavårdsnämnds rätt att kalla till inställelse
och påföljd för underlåtenhet att hörsamma kallelsen gäller i motsvarande
tillämpning hvad som finnes stadgadt för kyrkoråd.

8 §•

1. Pröfvar barnavårdsnämnd i särskildt fall de i 7 § anvisade åtgärderna
vara gagnlösa eller hafva sådana åtgärder vidtagits, men icke
medfört åsyftad verkan, eger nämnden skilja barnet från hemmet att
för vård och uppfostran till annan öfverlemnas. Skälen för barnavårdsnämndens
beslut härom skola i beslutet angifvas och antecknas i
protokollet.

2. Beslut om barns skiljande från hemmet skall skriftligen delgifvas
dess föräldrar eller målsman, och skall dervid tillika affordras dem
förklaring, huruvida de samtycka till beslutets verkställande; skolande
behöriga intyg om såväl delgifningen som den afgifna förklaringen
förvaras bland nämndens handlingar samt vid dess nästa sammanträde
föredragas och i protokollet antecknas.

3. Om föräldrar eller målsman icke lemna sådant samtycke, som
i 2 mom. sägs, skall nämnden, med redogörelse för hvad i ärendet
förekommit, senast fjorton dagar efter den, då beslutet bevisligen delgafs,
underställa detsamma Konungens befallningshafvandes pröfning.

27

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

4. Hafva barnets föräldrar eller målsman icke inom fjorton dagar
efter beslutets fattande kunnat anträffas, skall beslutet underställas
Konungens befallningshafvandes pröfning inom fjorton dagar efter utgången
af sagda tid.

5. Utan hinder af underställning må barnavårdsnämnds beslut
bringas till verkställighet.

9 §•

1. Har underställning jemlikt 8 § skett, skall Konungens befallningshafvande
låta delgifva barnets föräldrar eller målsman föreläggande
att antingen å viss tid, personligen eller genom ombud, inställa sig
hos Konungens befallningshafvande för att höras i ärendet, eller ock
inom samma tid inkomma med skriftligt yttrande, vid äfventyr, om
sådant försummas, att ärendet ändå afgöres. Om föräldrars eller målsmans
vid förhör eller skriftligen afgifna yttrande föranleder dertill, bör
Konungens befallningshafvande lemna barnavårdsnämnden tillfälle att
bemöta detsamma med påminnelser, innan ärendet afgöres.

Har för delgifning af föreläggande, hvarom här sägs, mött hinder,
ity att föräldrars eller målsmans vistelseort är okänd, eller att de vistas
å utrikes ort, må Konungens befallningshafvande ändå afgöra ärendet
på skäl, som äro för handen.

2. Varder nämndens beslut om barnets skiljande från hemmet
fastäldt af Konungens befallningshafvande, må ändring sökas hos Konungen
genom besvär, som skola ingifvas till ecklesiastikdepartementet
inom den tid, som i allmänhet är bestämd för Överklagande af förvaltande
myndigheters och embetsverks beslut.

10 §.

Befinnas, efter det barn blifvit på grund af barnavårdsnämnds beslut
skildt från sitt hem, förhållandena i hemmet vara sådana, att barnet
der kan erhålla lämplig vård och uppfostran, må barnet återlemnas till
föräldrar eller målsman. *

11 §•

1. Skall ett i sedligt afseende försummadt barn enligt barnavårdsnämnds
beslut skiljas från hemmet, bör nämnden sätta det i annat enskild
hem, om hvilket nämnden på grund af inhemtade upplysningar

28 Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

kan antaga, att barnet der kominer att på ett tillfredsställande sätt
vårdas och uppfostras.

2. Finnes icke sådant hem att tillgå, bör nämnden söka bereda
barnet plats i ett för ändamålet lämpadt barnhem.

3. När barnet hunnit den ålder och nått den stadga, att det anses
kunna i tjenst eller yrke anställas, skall nämnden söka bereda barnet
lämplig anställning och tillse, att det erhåller nödig utrustning.

4. Utöfver det kalenderår, under hvilket barnet fyller sexton år,
bör godtgörelse för dess vård och uppfostran i enskild! hem eller barnhem
icke utfästas af nämnden. För godtgörelse, som utfästes i strid
häremot, eger rätt till ersättning enligt 23 eller 25 § icke rum.

12 §.

1. Skall vanartadt barn skiljas från hemmet, har barnavårdsnämnd
att ombesörja, att barnet, så snart utväg dertill finnes, varder intaget i
ett för vanartadt barn afsedt skyddshem, hvartill äfven är att räkna
annan af Konungen erkänd uppfostringsanstalt för vanartade minderåriga.
Har barn under tiden närmast innan det fyller femton år visat
synnerligen grof vanart, må det kunna intagas i skyddshem äfven sedan
det uppnått nämnda ålder, dock ej efter fylda sexton år.

2. Till vård och uppfostran i enskildt hem eller barnhem, på
sätt i 11 § sägs, må nämnden öfverlemna jemväl vanartadt barn, så
framt icke våda för andra barns sedliga utveckling kan befaras derigenom
uppkomma.

13 §.

Visar barn, som enligt 11 § eller 12 § 2 mom. öfverlemnats till
enskildt hem eller barnhem, vanart af den beskaffenhet, att dess samvaro
med andra barn måste anses innebära våda för dessas sedliga utveckling,
skall den barnavårdsnämnd, som beslutit barnets skiljande
från hemmet, draga försorg om dess intagande i skyddshem.

Sådan åtgärd bör ock vidtaga, der den eljest pröfvas vara af behofvet
påkallad.

14 §.

För hvarje landstingsområde samt för hvarje stad, som ej deltager
i landsting, bör finnas nödigt antal skyddshem. Hafva sådana hem till

29

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

erforderligt antal icke kommit till stånd på annan väg, böra landsting
eller stadsfullmäktige låta sig angeläget vara att draga försorg om
deras upprättande.

15 §.

1. Skyddshem skall stå under ledning af en styrelse och vara
försedt med ett af Konungen godkändt reglemente.

2. Barn af olika kön må ej i samma skyddshem intagas.

3. Antalet samtidigt i ett skyddshem intagna skyddslingar må ej
utan Konungens medgifvande öfverstiga trettio, derest icke tillämpningen
af bestämmelsen i 16 § om skyldighet för skyddshem att i visst
fall återtaga skyddsling föranleder dertill.

4. Skyddshem bör i fråga om den vid detsamma anstälda personal
äfvensom i andra afseenden vara så anordnadt, att en hvar af dess
skyddslingar må komma i åtnjutande af den särskilda handledning och
vård, som erfordras för hans uppfostran till gudsfruktan och arbetsduglighet.

5. Inom skyddshem skall meddelas skolundervisning, som till omfånget
ej må trängre begränsas, än gällande folkskolestadga medgifver.

6. Rätt att diciplinärt bestraffa skyddsling tillkommer skyddshems
styrelse och föreståndare.

16 §.

Har ett år förflutit, sedan skyddsling blifvit i skyddshem intagen,
eger styrelsen att, derest sådant finnes för skyddslingen nyttigt, tills
vidare eller för viss tid för vård och uppfostran öfverlemna honom till
enskildt hem eller anställa honom i arbete, tjenst eller yrke; styrelsen
obetaget att tidigare vidtaga dylik åtgärd, der i särskildt fall omständigheterna
sådant påkalla.

Då skyddsling sålunda öfverlemnas till enskildt hem eller anställes
i arbete, tjenst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för skyddshemmets
styrelse att när som helst återtaga skyddslingen; och vare
styrelsen skyldig återtaga honom, om hans uppförande eller annat förhållande
dertill föranleder.

17 §•

1. När skyddsling vunnit den stadga, att uppfostran i skyddshemmet
anses icke vidare vara för honom behöflig, må styrelsen besluta
hans utskrifning.

30

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

Senast då skyddsling uppnått aderton år, skall lian från hemmet
utskrifvas.

2. Styrelsen skall söka bereda skyddsling lämplig anställning vid
utskrifningen samt tillse, att han erhåller nödig utrustning.

18 §.

1. Barnavårdsnämnden bör öfvervaka de barns uppförande och
uppfostran, som till enskildt hem eller barnhem af nämnden öfverlemnats.

2. Tillhör det enskilda hem eller barnhem, till livilket ett i sedligt
afseende försummadt eller ett vanartadt barn blifvit af barnavårdsnämnd
öfverlemnadt, annan nämnds distrikt, skall underrättelse om barnets
öfverlemnande ofördröjligen meddelas denna nämnd.

3. Finner nämnden, att barn, som inom dess distrikt är af annan
barnavårdsnämnd eller af styrelse för skyddshem till enskildt hem eller
barnhem öfverlemnadt, ej erhåller nödig vård och uppfostran eller att
det genom sin vanart utöfvar menlig inverkan på andra barn, skall
underrättelse härom ofördröjligen meddelas vederbörande nämnd eller
styrelse.

4. Leder sådant meddelande icke till åsyftad verkan, skall barnavårdsnämnden
inom det distrikt, der barnet vistas, om förhållandet göra
anmälan hos Konungens befallningshafvande, som har att förständiga
vederbörande nämnd eller styrelse att vidtaga lämplig åtgärd för
barnets uppfostran. Tillhör denna nämnd eller styrelse annat län,
öfverlemnar Konungens befallningshafvande ärendet till handläggning
af Konungens befallningshafvande derstädes.

19 §.

Konungens befallningshafvande eger att äfven i andra fall, än som
i 18 § 4 mom. afses, tillhålla barnavårdsnämnd, som underlåter vidtaga
åtgärd, då sådan för ett i sedligt afseende försummadt eller ett vanartadt
barns uppfostran erfordras, att sin skyldighet fullgöra.

20 §.

Öfver den, som genom barnavårdsnämnds försorg erhållit vård
och uppfostran i enskildt hem eller barnhem, bör nämnden, äfven efter
det han lemnat detta hem, fortfarande hafva tillsyn, så länge han ännu

31

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

icke uppnått myndig ålder. Intill dess sådan person fylt aderton år,
eger nämnden för honom utse tjenst eller anställning, hvilken han icke
utan nämndens tillstånd må lemna före denna ålder.

Hvad här är stadgadt gälle ock för skyddshems styrelse med afseende
på skyddsling, som utskrifvits från skyddshemmet, dock att han
i intet fall må utan styrelsens tillstånd lemna tjenst eller anställning,
som styrelsen utsett, förr än ett år förflutit efter utskrifningen.

21 §.

Ordförande i barnavårdsnämnd och föreståndare för skyddshem ega
att, der. så pröfvas nödigt, påkalla biträde af presterskap, kommunaleller
polismyndighet.

22 §.

Öfver de barn, om hvilka barnavårdsnämnd beslutit åtgärd enligt
7 eller 8 §, skall af nämnden föras en längd, hvari antecknas barnets
namn, födelseår och födelseort, föräldrars, målsmans eller fosterföräldrars
namn, yrke och bostad samt de åtgärder, som för barnets uppfostran
vidtagits.

23 §.

1. Till betäckande af de kostnader, barnavårdsnämnd fått vidkännas
för barns uppfostran i enlighet med bestämmelserna i denna
lag i enskildt hem eller barnhem, dit barnet af nämnden öfverlemnats,
skall, med den inskränkning i 3 mom. sägs, det fattigvårdssamhälle,
inom hvilket barnet vistades, då dess skiljande från hemmet beslöts,
lemna bidrag med ett belopp af 100 kronor för år räknadt eller det
lägre belopp, som må vara tillräckligt för hela den årliga kostnadens
ersättande.

2. Landsting och stad, som ej deltager i landsting, skola, hvar
för sitt område, ansvara för kostnaden för uppfostran i skyddshem,
eller utom skyddshem i enlighet med 16 §, af barn, som på föranstaltande
af barnavårdsnämnd inom området varder till skyddshem öfverlemnadt.
. Till betäckande af den kostnad, landsting eller stadsfullmäktige
i sådant hänseende fått vidkännas, är barnavårdsnämnden skyldig
att för en tid af högst fem år till landstinget eller stadsfullmäktige
erlägga bidrag med ett belopp af 150 kronor för år räknadt eller det

32

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

lägre belopp, som må vara tillräckligt för hela den årliga kostnadens
betäckande; skolande, med den inskränkning i 3 mom. sägs, det fattigvårdssamhälle,
som afses i 1 inom., ersätta barnavårdsnämnden med
ett årligt belopp af 100 kronor eller det mindre belopp, nämnden måst
utgifva.

3. Kostnad, som, enligt hvad nu är sagdt, skall hvila å ett fattigvårdssamhälle,
utgår ej i den mån godtgörelse till barnavårdsnämnden
frivilligt lemnats af barnets föräldrar eller målsman samt ej för längre
tid än sammanlagdt fem år, derunder barnet njutit uppfostran enligt
denna lag. Kostnaden skall betraktas såsom kostnad för lemnad fattigvård.

4. Barnavårdsnämnd åligger att, så snart ett af nämnden fattadt
beslut om barns skiljande från hemmet gått i verkställighet, om beslutet
underrätta fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, hvarom ofvan förmäles,
hvarefter fattigvårdsstyrelsen har att vid sitt nästa sammanträde låta i
protokollet anteckna hvad sålunda meddelats; skolande understöd för
barnet anses vara beviljadt från och med den dag, meddelandet blifvit
i protokollet intaget eller bort der intagas.

Sådan underrättelse skall jemväl, då barn intagits i skyddshem,
meddelas vederbörande landsting eller stadsfullmäktige.

24 §.

Har barn, som blifvit från hemmet skildt, icke hemortsrätt i det
fattigvårdssamhälle, der det vistades, då dess skiljande från hemmet
egde rum, är fattigvårdssamhället berättigad! att af det fattigvårdssamhälle,
hvarest barnet har hemortsrätt, utbekomma godtgörelse för
häfd kostnad, hvarom i 23 § sägs.

26 §.

Den kostnad för barns vård och uppfostran enligt denna lag, som
på grund af bestämmelserna i 23 och 24 §§ drabbat fångvårdsstyrelse
i det samhälle, hvilket slutligen fått vidkännas utgift härför, skall, i
den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift, af barnets
föräldrar eller den, hvilken eljest bör ansvara för dess försörjning,
ersättas.

28 §.

1. Om barnets hemortsrätt ej kunnat utrönas eller detsamma ej
är svensk medborgare, gäller beträffande kostnad, hvarom i 23 § är

33

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

nämndt, enahanda rätt för fattigvårdssamhälle till godtgörelse af staten,
hvarom i § 29 mom. 3 af förordningen angående fattigvården den 9
juni 1871 för der afsedt fall stadgas; skolande jemväl beträffande ordningen
för upptagande och fullföljande af frågor om ersättning enligt
24 eller 25 § af denna lag i motsvarande tillämpning gälla hvad för
dylika fall är stadgadt i händelse fattigvårdsstyrelse beviljat fattigvård
enligt § 1 af nämnda förordning.

2. I förhållande till annat fattigvårdssamhälle har den omständigheten
att fattigvårdsstyrelse erlagt kostnad, hvarom nu är sagdt, icke
inverkan på frågan om den hemortsrätt, barnets fader eller moder
tillkommer.

27 §.

1. Vederbörande skoldistrikt eger, såsom i 2 § sägs, tillsätta särskild
barnavårdsnämnd. I denna nämnd är kyrkoherden eller den hans
embete förestår ordförande.

2. Omfattar dylik nämnds verksamhet två eller flere pastorat,
skall den af pastoratens kyrkoherdar vara ordförande, som af nämndens
ledamöter dertill väljes å sammanträde, hvilket, då sådant val första
gången erfordras, utlyses af den till lefnadsåren äldste kyrkoherden.

3. Till ledamöter i särskild barnavårdsnämnd skola å kyrkostämma
utses minst fyra för nit om ungdomens uppfostran kända män eller
qvinnor. Väljes qvinna till ledamot af nämnden, eger hon att när som
helst afsåga sig uppdraget.

Då val af ledamöter i nämnden eger rum, må, der i vederbörlig
ordning så beslutes, jemväl utses hälften så många suppleanter som
ledamöter i nämnden eller, då dessas antal icke är jemnt, det antal,
som är närmast öfver hälften.

Angående val af ledamöter och suppleanter i särskild barnavårdsnämnd,
hvars verksamhet omfattar två eller flere pastorat, eger Konungen
att på framställning af stiftets domkapitel eller i fråga om Stockholms
stad af dess konsistorium särskildt förordna.

4. Nämnden väljer inom sig för hvarje år en vice ordförande.

5. I afseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i särskild
barnavårdsnämnd, ledamots eller suppleants tjenstgöringstid och afgång
samt fyllnadsval efter ledamot, som under tjenstgöring^ tiden afgått,
äfvensom angående kallelse till nämndens sammanträden, antal ledamöter,
som skola vara tillstädes för att ärende må handläggas, omröstning,
protokolls förande och justering, skriftvexling, vård om nämndens

Bill. till Riksd. Prot. 1902. 10 Sami. 1 Afä. 1 Band. 8 Höft. '' 5

34

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

handlingar och upprättande af register samt utseende af kassaförvaltare
gäller i motsvarande tillämpning hvad för skolråd finnes stadgadt.

6. För hvarje år åligger det särskild barnavårdsnämnd att uppgöra
ett utgifts- och ett inkomstförslag. Om dessa förslags uppställning
och framläggande för kyrkostämma, om debitering och uppbörd af de
med anledning af desamma utaf kyrkostämman beviljade medel samt
om nämndens räkenskaper, dessas granskning och ledamots ansvarighet
gäller i motsvarande tillämpning hvad i dessa afseenden för skolråd
finnes stadgadt.

7. För de fall, då enligt 3 mom. på Konungen ankommer att förordna
om val af ledamöter och suppleanter i särskild barnavårdsnämnd,
meddelar Konungen nödiga bestämmelser i afseende å de frågor, som
omförmälas i 6 mom.

28 §.

I de fall, då i vederbörlig ordning tillsatt särskild skolstyrelse på
grund af 2 § utgör barnavårdsnämnd, skola, i afseende å afgifvande af
utgifts- och inkomstförslag för utöfvande af skolstyrelsens verksamhet
i nämnda egenskap, beviljande af medel härtill, dessa medels handhafvande,
granskning af skolstyrelsens förvaltning och räkenskaper äfvensom
ansvarsfrihet för skolstyrelsen i samma egenskap, i motsvarande
tillämpning gälla de särskilda föreskrifter, som meddelats rörande sådan
skolstyrelses handhafvande af folkskoleväsendet.

29 §.

1. Om statsbidrag till bestridande af kostnader för uppfostran åt
vanartade och i sedligt afseende försummade barn är särskild! stadgadt.

2. Angående inspektion af barnhem och skyddshem förordnar
Konungen. Kostnaderna för sådan inspektion bestridas af statsmedel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1903.

Biksäagens Skrifvelse N:o 59.

35

Bil. B.

Lag

angående ändrad lydelse af §§ 1, 2, 9, 11 och 18 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
i Stockholm den 20 november 1863.

§ I Mom.

1. Hvarje territoriel kyrkoförsamling eget'' att för vården af
kyrkans och folkskolans samt dermed sammanhängande angelägenheter
i kyrkostämma med kyrkoherden sammanträda till öfverläggning och
beslut, på sätt denna förordning stadgar.

Mom. 2. Kyrkostämma — — — — — — — — — — hållas.

§ 2.

Till kyrkostämmas handläggning höra frågor om:

1) åtgärder — — — — — — — — — — — — gudstjensten;

2) folkskoleundervisningen och dithörande anstalter samt uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn;

3) val af kyrkovärdar — — — — — — — — — — eger utse;

4) orgelnisters — — — — — — — — — — — afskedande;

5) användande — — — — — — — -— —folkskoleräkenskaper;

6) hushållning — — — — — — — — — — — — egendom;

?) byggnad — — — — — — — — — — — kyrkobetjente;

8) bestämmande — — — — — — — — — — — — boställe;

9) fördelning — — — — — — — — — — — — — kyrkan;

10) ordnande — — — — — — — — — — •— — tillhörighet;

11) överenskommelser — — — — — — — — — löneförmåner.
Om vård och förvaltning — — — — — — — — — behandla.

36

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

§ 9.

Mom. 1. Kyrkostämma hålles äfven när öfverståthållareembetet,
konsistorium, visitationsförrättare, kyrko- eller skolrådet eller särskild
barnavårdsnämnd, derest sådan finnes, det äskar eller när ordföranden
sådant nödigt finner.

Mom. 2. Enskild — — — —■ — —• — — — — — — beslut.

§ 11.

De ärenden, som skola å kyrkostämma till afgörande företagas,
böra förut vara vederbörligen beredda antingen af kyrko- eller skolrådet
eller af särskild barnavårdsnämnd, derest sådan finnes, eller ock
af dertill särskild! utsedda personer, då kyrkostämman med afseende på
ärendets beskaffenhet eller andra förhållanden finner sådant lämpligt
eller nödigt.

§ 18.

Mom. 1. Ordföranden åligger tillse, att utdrag af kyrkostämmans
protokoll tillställes kyrko- eller skolråd eller särskild barnavårdsnämnd,
derest sådan finnes, eller de andra personer, åt hvilka verkställighet
af stämmans beslut uppdrages.

För öfrigt eger enhvar, som det åstundan att af protokollet taga
afskrift och att utan lösen få afskriftens riktighet af kyrkonotarien bestyrkt.

Mom. 2. Protokollen — — — — — — — — — — förvaras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1903.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1902.