Riksdagens Skrifvelse N:o 48.
1
N:o 48.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 26 april 1902.
— — — — Andra Kammaren den 26 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående allmänna bestämmelser,
afseende skydd för djur vid deras transporterande.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 7.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 2) utlåtande n:o 16.)
Till Konungen.
I en inom Riksdagen gjord framställning har väckts fråga om vidtagande
af åtgärder till förekommande af djurplågeri under transporter.
Motionären har dervid till en början erinrat, hurusom kommunikationsmedlen
i vårt land under de senaste decennierna i hög grad utvecklats
och gjorts beqvämare; men kommunikationsmedlens utveckling hade icke
åtföljts af förbättrade anordningar med hänsyn till transport af djur, ehuru,
i samma mån som handeln med husdjuren tillväxt inom landet, tydligen
ock kreaturstransporterna ökats såväl till antal som till längd. Flera
myndigheter inom landet hade väl inom sina verksamhetsområden sökt att
i någon mån ordna denna transportfråga, men helt visst kräfdes numera
allmänt gällande bestämmelser i afseende å kreaturstransporter.
Motionären åberopar slutligen ett af stads- och besigtningsveterinären
i Stockholm den 16 januari 1902 utfärdadt och motionen bifogadt utBih.
till Riksd. Prot. 1902. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 5 Häft. (N:is 48—54). 1
2 Riksdagens Skrifvelse N:o 48.
låtande samt. anser sig med hvad lian förebragt hafva visat., att. svåra
missförhållanden förekom me vid djurtransporter och att de försök, som
hittills af vissa myndigheter och enskilde gjorts för att undanrödja missförhållandena,
icke varit tillräckliga, enär allmänna bestämmelser för hela
riket i detta afseende vore af nöden. Dessa bestämmelser borde upptaga
ungefärligen enahanda, i motionen angifna stadgande!!, som inneliölles i eu
del andra länders djurtransportförorduingar.
Om befintligheten af de missförhållanden, livilka beröras i motionen,
torde meningarna ej vara delade. Särskilt belysande i frågan är eu för
någon tid sedan till kongl. jordbruksdepartementet ingifven framställningrörande
djurtransporter sjöledes. Densamma stöder sig på myndigheters
och enskilda personers utlåtanden samt innehåller eu mängd talande exempel
på ovårdsam, ja, i flera fall rent af omensklig behandling af djuren.
Några af de påvisade missförhållandena äro af den art, att. de måste anses
såsom yttringar af uppenbar grymhet och följaktligen såsom verkliga förbrytelser,
åtkomliga för beifran enligt strafflagen. Om de flesta missförhållandena
torde man dock knappast kunna säga, att de härröra ur nyssberörda
bevekelsegrund. Deras orsak är mindre ond vilja än bristande
förtänksamhet, och de kräfva på grund häraf för sitt undanrödjande egentligen
ej strängare straffbestämmelser, utan snarare ändamålsenligare och
omsorgsfullare ordningsföreskrifter.
På sätt motionären antydt, hafva å vissa områden och i vissa afseenden
dylika ordningsföreskrifter redan kommit till stånd. Kongl. jernvägsstyrelsen
har den 15 december 1865 och den 7 augusti 1900 utfärdat
cirkulär rörande beifrande af djurplågeri vid transporter på jernväg; i »taxa
för transporter å statens jernvägar» af år 1889 förekomma bestämmelser,
som kunna anses hafva inflytande på sättet för transport af lefvande djur;
vid Bergslagernas jernvägar har utfärdats ett cirkulär, afseende att förekomma,
det transporterade djur utsättas för onödiga lidanden; och slutligen
hafva öfverståthållareembetet samt Eders _ Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms, Upsala, Södermanlands, Örebro och Yestmanlands län den
18 maj 1901 utfärdat ordningsföreskrifter rörande transport af djur
sjöledes.
I betraktande af de bestämmelser och anvisningar, om hvilka nu
blifvit erinradt, kunde det möjligen ifrågasättas, att intet vidare behöfde i
saken åtgöras.
Riksdagen är emellertid, i likhet med motionären, af annan mening.
Strafflagens 18 köp. 16 § är visserligen tillämplig äfven på sådant
djurplågeri, som sker under transporter. Men dess bestämmelser räcka
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 48.
icke till för alla de fall, då ett ingripande till djurens skydd behöfde ske.
Många djur, som näppeligen i allmänna språkbruket räknas till kreatur,
egna eller andras, transporteras till lands och sjös. Vid in- och aflastningsorterna
finnas vidare i regeln inga polismän, som kunna beifra brott
mot förut nämnda strafflagsbestämmelse, och det är ganska vanskligt för
den enskilde att föra talan i sådana fall. För öfrigt är det icke alltid
lätt att veta, hvem som skall åklagas: djurafsändaren, de, som inlasta
djuren, eller de, som sköta om transporteringen.
Härtill kommer, att en stor del af de lidanden, som tillfogas transporterade
djur, hafva sin grund i olämpliga anordningar och icke kunna
rubriceras såsom härrörande af »uppenbar grymhet».
Med allt erkännande för den omvårdnad om djuren, som vissa myndigheter
genom utfärdade föreskrifter ådagalagt, måste det anmärkas, att
det gifves många missförhållanden vid djurtransporter, som ej beröras af
dessa föreskrifter. De utfärdade bestämmelserna rörande transport sjöledes
angå endast spädare kreatur och gälla blott för en mindre del af vårt
land. Och jernvägsstyrelsernas cirkulär, ehuru de vittna om humanitet och
medkänsla, hafva dock ett alltför obestämdt innehåll för att kunna med
kraft tillämpas. För öfrigt gifves det ingen lag, som bjuder jern vägsstyrelserna
att vidtaga åtgärder för djurens skydd under transporter, och följden
derutaf är naturligtvis den, att jern vägsstyrelserna, särskildt vid de enskilda
jernvägarne, antingen icke vidtaga några åtgärder eller ock utfärda bestämmelser
af olika innehåll. Men sådana enstaka cirkulär och påbud erhålla
icke någon för hela landet förbindande kraft, och derför kunna de icke
heller lända till allmänt gagn eller blifva så respekterade, som ömkligt
vore.
Det torde knappast behöfva påpekas, att den förevarande frågan
icke endast afser att skydda djuren från lidanden af hvarjehanda slag,
utan äfven att skydda djuregarne från ekonomiska förluster, som så lätt
och i så väsentlig grad kunna uppkomma genom missförhållanden under
transporterna. Det gäller t. ex. att få legala föreskrifter om nödig desinfektion
å båtar och jern vägs vagnar, å Indika djur transporterats. Allmänna
bestämmelser i nu antydt syfte skulle bereda den afsevärda ekonomiska
fördel i djurmarknaden, att eu djuregare med större visshet kunde
vänta, att hans lifdjur utan risk för skada skulle kunna transporteras
äfven på långa afstånd, och att slagtdjur, utan att förderf vas eller försämras,
hunne fram till sitt mål.
Riksdagen håller alltså före, att allmänna, för hela riket gällande
bestämmelser för djurens skydd under transporter äro nödiga. Motionären
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 48.
har med stöd af hufvudsakligen från utlandet samlade uppgifter angifvit
en mängd sådana bestämmelser. Riksdagen, som granskat clessa, har visserligen
i det hela funnit dem beaktansvärda, men har icke ansett sig böra
nu förorda något bestämdt förslag i berörda syfte. Ett sådant förslag,
om det skall blifva tillfredsställande, förutsätter eu särskild utredning.
Fördenskull får Riksdagen, med stöd af hvad nu blifvit anfördt,
anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t föranstalta om utredning, Indika
allmänna bestämmelser till djurens skydd under transporter må kunna
befinnas nödiga, och till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 26 april 1902.
Med undersåtlig vördnad.