2

Riksdagens Skrifvelse N:o 30.

N:o 30.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 april 1902
— Andra Kammaren den 8 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion.

om borttagande af undantagsbestämmelser rörande sjelfspilling
ars jordfästning.

(Lagutskottets utlåtande n:o 30.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag bär af enskild motionär gjorts framställning
om upphäfvande af lagen om jordfästning den 25 maj 1894, i
hvad denna föreskrifver jordfästning i stillhet af den, som förgjort
sig sjelf.

Bestämmelsen, att den, som förgjort sig sjelf, i allmänhet ej finge
begrafvas under samma högtidliga former som den, hvilken »kristligen
lefvat», torde härleda sig från uppfattningen om sjelfmordet såsom i och
för sig ett mot religionens och sedelagens bud begånget brott, mot hvilket
kyrkan och samhället borde äfven på något yttre sätt uppträda, samt att
ett bestämdt uttryck borde gifvas deråt, att en kränkning af detta bud
blifvit begången. Enligt Riksdagens uppfattning föreligger emellertid
hvarken för kyrkan eller samhället ett verkligt behof att på något särskildt
sätt gifva stöd och styrka åt eu dylik uppfattning, allra minst
genom stadgande om olika sätt, hvarpå jordfästning må ega rum. Detta
stadgande drabbar ju ej egentligen den felande sjelf och lärer väl icke
kunna antagas i ringaste mån inverka till förhindrande af den beklagliga

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 30.

geniingen, men utgör säkerligen för den aflidnes anhöriga och öfriga
närstående en särskild och oförskyld anledning till sorg och bekymmer
utöfver hvad sjelfva dödsfallet i sådant afseende medfört.

Gällande lag medgifver ju för öfrig! jordfästning i vanlig ordning
äfven för sjelfspilling, om han var afvita eller, enligt läkares intyg, af
sjukdom eller ålderdomssvaghet eller annan utan egen skuld iråkad förvirring
saknade förståndets fulla bruk, och Riksdagen finner ej anledning,
hvarför ej enahanda ursäkt må gälla jemväl för den, som under verklig
sinnesförvirring tagit sitt Rf, äfven om han ej alldeles utan egen skuld
iråkat en sådan sinnesstämning. De fall åter torde vara särdeles sällsynta,
när någon under fullt normal sinnesförfattning begår sjelfmord, och äfven
om det kunde ifrågasättas, att för sådan händelse jordfästning i stillhet
borde ega rum, synes det dock Riksdagen hvarken lämpligt eller behöflig!
att för dessa fä fall bibehålla en bestämmelse, som på ett för den naturliga
känslan stötande sätt drabbar ett stort flertal fall af helt annan
beskaffenhet, endast derför att man ej kan till fullo konstatera den aflidnes
sinnesförfattning, hvilket af helt naturliga skäl sällan låter sig göra.

I allt fall blir stadgandet i fråga alltför ofta utan egentlig effekt.
Endast klockringning och liktal af prest kunna förhindras. Andra tal,
stor folksamling, musik och sång förekomma ej sällan vid jordfästning
af dem, som beröfva! sig sjelfva lifvet, och någon utväg att förhindra
sådant gifves icke.

Riksdagen får alltså anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i lagen
den 25 maj 1894 om jordfästning, att gällande bestämmelser om jordfästning
i stillhet ej må ega tillämpning i fråga om jordfästning af den,
som förgjort sig sjelf.

Stockholm den 8 april 1902.

Med undersåtlig vördnad.