12

Riksdagens Skrifvelse N:o 10.

N:o 10.

Uppläst och godkänd hos Föi''sta Kammaren den 8 mars 1902.
—- — — Andra Kammaren den 11 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 §
strafflagen.

(Lagutskottets utlåtande n:o 9.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag om
ändring af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen i syfte att erhålla
sins emellan öfverensstämmande, förtydligade och äfven vidgade bestämmelser
om de platser, hvarå sådant förfarande eller beteende, som i dessa
lagrum omförmäles, må anses straffbart. I sammanhang härmed har
samme motionär jemväl hemstält om sådan ändrad lydelse af sistnämnda
paragraf, att högre bötesstraff än det nu stadgade må kunna ådömas för
fylleriförseelse.

Vidkommande förstberörda förslag har Riksdagen funnit goda skäl
föreligga att taga under öfvervägande behofvet af en omarbetning utaf
ifrågavarade bestämmelser. Oförnekligt synes nemligen vara, att desamma
icke fylla ändamålet att bereda skydd mot störande uppträden å sådana
för allmänheten upplåtna eller eljest mer besökta platser, der dylika uppträden
kunna anses vara särskildt förargelseväckande. Beträffande ett
flertal ställen och lokaler, hvilka antingen icke alls eller endast med
tvekan kunna inordnas under nu gällande föreskrifter, torde kunna på

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 10.

stås, att derstädes bedrifvet ofog af den art, hvarom fråga är, gör fullt
ut lika stort intrång på allmänhetens berättigade fridskraf, som om liknande
ofog förekommer å platser, der straff för detsamma nu är uttryckligen
stadgadt. Exempelvis å bantåg synes dessutom skydd för allmänheten
vara särskildt påkalladt med hänsyn till svårigheten eller omöjligheten
för dem, som der utsättas för ett fridsstörande beteende, att
undandraga sig obehagen af detsamma. Ej heller lärer numera någon
anledning förefinnas att olika bestämma gränserna för tillämpningen af
ofvannämnda båda lagrum, hvilkas syfte och uppgift torde enligt nuvarande
rättsuppfattning med hvarandra ganska nära sammanfälla.

Beträffande förslaget om utsträckning af högsta gränsen för det
ansvar, som kan ådömas för fylleriförseelse, torde i allmänhet en sådan
lagändring visserligen icke vara af något större behof påkallad. Lagtillämpningen
har nemligen visat, att redan det straffmaximum, som för
närvarande finnes stadgadt, endast jemförelsevis sällan ansetts böra ådömas
och att det vanliga straffet för ifrågavarande förseelse hållits vid eller
nära strafflatitudens minimigräns. Emellertid förekomma dock stundom
fall, då vid gång efter annan upprepade fylleriförseelser det nu bestämda
högsta straffmåttet icke gifver domaren tillfälle att nog kraftigt inskrida
och då det alltså vore önskvärdt, att böter till högre belopp kunde
ådömas. Eu sådan utvidgning af strafflatituden synes dessutom ega fog
för sig jemväl från den synpunkten, att på grund af penningvärdets
fall de fastslagna bötesbeloppen, hvilka ([vars tå tf oförändrade, sedan strafflagen
år 1864 tillkom, icke torde kunna antagas numera vara af samma
verkan som vid den tiden.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
dels till ändring af 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen, i syfte
att erhålla sins emellan öfverensstämmande, förtydligade och, i den mån
sådant kan befinnas behöfligt och lämpligt, vidgade bestämmelser om de
platser, hvarå, och de förhållanden, hvarunder sådant förfarande eller
beteende, som i dessa lagrum omförmäles, må anses straffbart, dels till
sådan ändrad lydelse af sistnämnda paragraf, att högre bötesstraff än det
nu stadgade må kunna för fylleriförseelse ådömas.

Stockholm den 11 mars 1902.

Med undersåtlig vördnad.