UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET DEN 31 OKTOBER 1901

KOMITÉN FÖR UTARBETANDE AF FÖRSLAG
TILL NYA STATER

POST- OCH TELEGRAFVERKEN.

STOCKHOLM

KtfNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1901

INNEHÅLL.

Sid.

Underdånig skrifvelse till Konungen....... I—Yl.

Betänkande och förslag.

Generalpoststyrelsen.

Historik................... 1_25.

Komiténs förslag...............25_49.

Distriktsförvaltningarna inom postverket.

Historik................... 50—68.

Komiténs förslag...............68_72.

Postanstalterna.

Tjenstemannapersonalen.

Historik...................73_I69.

Komiténs förslag....... 169_210.

Vaktbetjente.

Historik................... 211—246.

Komiténs förslag............... 246—251.

Fråga om dyrtidstillägg...... 252.

Förslag till utgiftsstater för postverket att tillämpas under

år 1903, med förklaringar............ 253—-271.

Förslag till aflöningsreglemente för tjensteman och betjente

vid postverket, med motiver..... 272—317.

Upphörande af skyldigheten för vissa posttjenstemän att

ställa uppbördssäkerhet, in. in..... 318—324.

Sammanfattning....... 325—329.

Postförvaltarnes inkomster åren 1889, 1893, 1898 och 1899 331—371.
Reservationer af:

1. Herr Biörklund, uti hvilkens reservation herr Ord föranden

delvis instämt........... 372—383.

2. Herr Fränekel................ 383.

3. Herr Carl Persson.............. 384—386.

TILL KONUNGEN.

Sedan i den till 1899 års riksdag aflåtna nådiga proposition
angående statsverkets tillstånd och behof Eders
Kongl. Maj:t förelagt Riksdagen till pröfning ett förslag till

lönereglering för postverket, som, i hvad tjenstemannapersonalen
vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
angick, väsentligen var grundadt på fixering af nuvarande
uppbörds- och frimärkesprovision och bestämmande af dessa
tjenstemäns aflöning till fasta belopp, samt, beträffande
detta förslag, Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14
maj 1899, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, anfört, att Riksdagen visserligen
icke förbisett, att förslagen om uppbördsprovisionens fixering
och aflöningarnas bestämmande till fasta belopp ginge
i en sådan rigtning, som vid de under senare tider företagna
löneregleringar i allmänhet ansetts önskvärd, men
att, i betraktande af den synnerligen genomgripande betydelsen
af den utaf Eders Kongl. Maj:t ifrågasatta förändringen
i aflöningssättet inom postverket, Riksdagen likväl
ansett en sådan förändring icke böra beslutas förr, än
en grundlig utredning angående det nuvarande och det
föreslagna aflöningssystemets särskilda fördelar och olägenheter
blifvit med hänsyn till de inom postverket rådande
särskilda förhållanden åstadkommen, dervid, till vinnande
af en mångsidig pröfning af de på denna frågas lösning
inverkande omständigheter, medverkan jemväl af utanför
postverket stående sakkunniga personer eller myndigheter
syntes böra anlitas; att en sådan utredning syntes vara så
mycket mera af nöden, som ett godkännande af de föreslagna
aflöningsgrunderna, enligt hvad af det propositionen
bilagda statsrådsprotokollet öfver finansärenden framginge,
skulle komma att utöfva ett stort inflytande på frågan om
inrättande af nya ordinarie tjenstebefattningar inom postverket;
samt att i det skick, hvari frågan för det dåvarande
befunne sig, Riksdagen alltså icke ansett sig böra

III

bifalla Eders Kongl. Maj:ts framställning uti ifrågavarande
del,

fann Eders Kongl. Ma,j:t, med afseende å hvad sålunda
förekommit, den fortsatta behandling af frågan om nya lönestater
för postverket, som under förhandenvarande förhållanden
blefve nödig, böra i första hand uppdragas åt en
komité; och, då Eders Kongl. Maj:t för 1894 års riksdag
framlagt förslag till ny stat för telegrafverket, deri inbegripet
äfven statens telefonväsende, men detta förslag icke
blifvit, af Riksdagen bifallet, ansåg Eders Kongl. Maj:t tilllika
— sedan dåmera statens telefonnät erhållit en sådan
utsträckning, att det omfattade större delen af landet, —
tiden vara inne att ånyo upptaga frågan om ny stat för
telegrafverket äfvensom att utredningen af denna fråga lämpligen
kunde öfverlemnas åt samma komité, som skulle få sig
uppdraget att behandla frågan om nya stater för postverket.

Eders Kongl. Maj:t fann fördenskull den 2 juni 1899
godt tillsätta en komité med uppdrag att utarbeta förslag
till nya stater för post- och telegrafverken.

Till ordförande i denna komité förordnade Eders Kongl.
Maj:t generaldirektören och chefen för telegrafstyrelsen C.
E. G. B. Storckenfeldt samt till ledamöter undertecknade
Biörklund, Fränekel och Wennman äfvensom lektorn S. G.
von Friesen, bruksegaren Chr. Lundeberg och hemmansegaren
Pehr Pehrson i Törneryd.

Sedan bruksegaren Lundeberg i underdånighet anhållit
om befrielse från det honom meddelade förordnande att
vara ledamot i komitén, blef, med bifall till den underdåniga
ansökningen, den 10 juli 1899 Lundeberg i nåder entledigad
från berörda uppdrag och undertecknad Pettersson
förordnad att yara ledamot i komitén.

Vidare entledigade Eders Kongl. Maj:t den 11 maj
1900, uppå derom gjord ansökning, i nåder hemmansegaren
Pehr Pehrson i Törneryd från förordnandet att vara ledamot
i nämnda komité och förordnade undertecknad Carl
Persson att i Pehr Pehrsons ställe vara ledamot i komitén.

Sedan slutligen generaldirektören Storckenfeldt och lektorn
von Friesen i underdånighet anhållit om entledigande
från det dem meddelade förordnande att vara, den förre
ordförande och den senare ledamot i komitén, fann Eders
Kongl. Maj:t den 28 september 1900 godt att till dessa
ansökningar lemna nådigt bifall; och förordnade Eders
Kongl. Maj:t samma dag i nåder dels undertecknad Schlytern
att efter generaldirektören Storckenfeldt vara ordförande
i komitén, dels undertecknad Meyer att i lektorn
von Friesens ställe vara ledamot i komitén, dels ock undertecknad
Rydin att vara ledamot i samma komité.

Genom nådig remiss den 20 oktober 1899 har Eders
Kongl. Maj:t till komitén öfverlemnat, för att tagas i öfvervägande
vid uppgörande af förslaget till stater för postverket,
följande till generalpoststyrelsen stälda, af nämnda
styrelse med skrifvelse den 30 september 1899 till statsrådet
och chefen för finansdepartementet öfverlemnade framställningar,
nemligen:

af postinspektörerna i samtliga postinspektionsdistrikt,
i fråga om anslag till understöd åt bröstsjuka posttjenstemän
och postvaktbetjente;

af W. Holmqvist m. fl., å Sveriges postvaktbetjenteförenings
vägnar, angående vissa förbättringar i aflöningsoch
andra förmåner för postvaktbetjente; och

af Nils Lindqvist m. fl. extra ordinarie postexpeditörer,
angående ökning i antalet postexpeditörstjenster.

Till fullgörande af det komitén lemnade uppdrag, får
komitén, hvars arbeten blifvit väsentligen fördröjda på grund
af de ofvan angifna betydliga ändringarna i komiténs sammansättning,
nu i underdånighet öfverlemna betänkande
och förslag, såväl hvad postverket som hvad telegrafverket
angår, innefattande jemväl förslag till aflöningsreglementen
för tjensteman och betjente vid nämnda båda verk samt,
hvad telegrafverket vidkommer, äfven förslag till ny instruktion
för telegrafstyrelsen.

Komitén har ansett sig böra utarbeta nyssberörda förslag
till ny instruktion för telegrafstyrelsen, med hänsyn
till de väsentliga förändringar i den nuvarande instruktionens
bestämmelser, som måste föranledas af telefonväsendets
sättande å ordinarie stat. Deremot har komitén ej funnit
anledning att framlägga förslag till ny instruktion för
generalpoststyrelsen. Ty, om än, enligt komiténs uppfattning,
sistberörda instruktion torde böra undergå förändringar
i åtskilliga afseenden, derest komiténs aflönings- och organisationsförslag
beträffande postverket skall tillämpas, har
komitén dock trott, att förslag till samtliga erforderliga
ändringar i nämnda instruktion lämpligen bör, uppå föreskrift
frän Eders Kongl. Maj:t, utarbetas af generalpoststyrelsen.

I anseende till den betydande omfattningen af komiténs
betänkande och förslag, har komitén funnit nödigt att
låta trycka betänkandet i två särskilda delar, den ena beträffande
postverket och den andra rörande telegrafverket;
och hafva, vid sådant förhållande och till lättnad vid förslagens
vidare behandling, särskildt hos vederbörande embetsverk,
ansetts böra i hvardera delen af komiténs betänkande
motiveras äfven delar af de framstälda förslagen,
som för hvartdera verket äro sins emellan lika lydande.

De reservationer, som afgifvits beträffande komiténs
betänkande och förslag, äro, allt efter som de röra post- eller
telegrafverket, intagna i slutet af den första eller andra
delen af komiténs betänkande.

Stockholm den 31 oktober 1901.

Underdånigst
F. H. SCHLYTERN.

Henning Björklund. E. Fränckel. M. Wennman.
Fredr. Pettersson. Carl Persson. Ernst Meyer.

Axel Rydin.

A. I. Lindhagen.

POSTVERKET.

Generalpoststyrelsen.

Sedan komitén för reglering af de förvaltande embetsverkens
och myndigheternas löneförhållanden m. m. den
5 mars 1877 afgifvit underdånigt betänkande och förslag
angående lönereglering m. m. för generalpoststyrelsen, samt
bemälda styrelse den 12 i samma månad öfver ifrågavarande
betänkande och förslag afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, blef, efter ärendets vidare behandling, ny aflöningsstat
för generalpoststyrelsen, att lända till efterrättelse
från och med den 1 januari 1879, vid
dag antagen och den 24 maj sistnämnda
Maj:t faststäld. Denna stat upptog följande
gen eralpostdirektören,

3 byråchefer;
ä kanslibyrån:

1 sekreterare,

1 registrator,

1 notarie och ombudsman,

2 notarier,

2 aktuarier;
ä trafikbyrån:

1 sekreterare,

1 notarie,

1 aktuarie; samt
å kameralbyrån:

1 kamrerare och sekreterare,

3 bokhållare,

2 notarier,

2 aktuarier,

5 revisorer,

1 förvaltare af postverkets hufvudkassa,

1 d:o d:o frimärkesförråd,

1 förrådsintendent.

1878 års riksår
af Kongl.
tjensteman:

1879 års
stat.

Departe mentschefens yttrande.

Den aflöning, som enligt staten skulle tillkomma dessa
tjensteman, utgjorde

för generalpostdirektören: 10,000 kronor, hvaraf lön

7,000 kronor och tjenstgöringspenningar 3,000 kronor; och
skulle, derest generalpostdirektören i sådan egenskap åtnjöte
fri bostad, lönen, så länge denna förmån qvarstode,
minskas med 1,000 kronor;

för en hvar af byråcheferna: 6,400 kronor, hvaraf
lön 4,400 kronor och tjenstgöringspenningar 2,000 kronor;

för en hvar af sekreterarne, kamreraren och sekreteraren,
förvaltarne af postverkets hufvudkassa och frimärkesforead
samt förrådsintendenten: 4,500 kronor, hvaraf
lön 3,000 kronor och tjenstgöringspenningar 1,500 kronor;
samt

för hvar och en af öfrige tjenstemän: 3,000 kronor, hvaraf
lön 1,800 kronor och tjenstgöringspenningar 1,200 kronor.

Dessutom var, beträffande ålderstillägg, i staten stadgadt,
att lönen för byråchef kunde efter 5 år höjas med
600 kronor samt att lönen för en hvar af de å byråerna
anstälde tjenstemän kunde efter 5 år höjas med 500 kronor
och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.

Enligt § 58 i den för generalpoststyrelsen den 5 december
1873 utfärdade nådiga instruktion, med den lydelse
nämnda paragraf erhöll jemlikt kongl. kungörelsen den 6
december 1878, skulle af kanslibyråns två aktuarier den
ene vara föreståndare för styrelsens reklamationskontor
och den andre föreståndare för statistiska kontoret samt af
de å kameralbyrån anstälde aktuarierna den ene hafva sig
anförtrodt bestyret med postverkets blankett-tryck.

Då förberörda löneregieringsförslag anmäldes inför Kongl.
Maj:t i statsrådet den 4 januari 1878, anförde föredragande
departementschefen, att det ej kunnat undgå hans
uppmärksamhet, att arbetskrafterna inom generalpoststyrelsen
vore i allmänhet knappt tilltagna. I synnerhet inom
tvenne af byråerna syntes ärendenas ständigt tillväxande
mängd snart nog kunna medföra, att byråcheferna, äfven
med yttersta ansträngning, icke förmådde egna dem vederbörlig
handläggning. Departementschefen fann denna farhåga
ock bekräftad deraf, att styrelsen sett sig föranlåten
att med anledning af de tilltagande göromålen å dess
kameralbyrå begära anställandet af en särskild föredragande

för anmärkningsmål. Men om än sålunda antagas kunde,
att inrättandet af eu fjerde byrå inom styrelsen förr eller
senare blefve oundgängligt, syntes dock behofvet tills
vidare kunna afhjelpas på det sätt, att särskilda extra
föredragande förordnades för sådana ärenden, som inom
en eller annan byrå ej kunde vederbörligen handläggas.

Under förutsättning deraf ansåg sig departementschefen
för det dåvarande kunna underlåta att yrka ändring uti
hvad ofvanbemälda komité föreslagit och generalpoststyrelsen
tillstyrkt beträffande antalet byråchefer hos styrelsen.

Den utväg, som departementschefen sålunda förutsatt, Adjunkt™-måste ock under de följande åren anlitas. Redan den 21 ner\s82.
december 1877 hade, på generalpoststyrelsens framställning,

Kongl. Maj:t förordnat en vid postverket anstäld tjensteman
att under de fyra första månaderna af år 1878 biträda
styrelsen såsom föredragande för de eljest till kameralbyråns
föredragning hörande anmärkningsmålen, mot åtnjutande
af arfvode, motsvarande byråchefs lön och tjenstgöringspenningar
för samma tid; och, jemlikt särskilda nådiga
beslut den 20 december 1878, den 12 december 1879
och den 10 december 1880, blef enahanda förordnande upprepadt
för de fyra första månaderna af hvart och ett af
åren 1879—1881. För nästföljande år medgafs anlitande
i något större utsträckning af särskild föredragande, i det
att Kongl. Maj:t, genom nådigt beslut den 16 december 1881,
fann godt uppdraga åt den adjungerade ledamoten att
under de fem första månaderna af år 1882 biträda generalpoststyrelsen
såsom föredragande ej mindre för ofvan
omförmälda, eljest till kameralbyråns föredragning hörande
anmärkningsmål än äfven för de kanslimål och öfriga kameralmål,
som af styrelsen kunde varda öfverlemnade till
handläggning af den adjungerade ledamoten.

Frågan om inrättande af eu fjerde byrå inom generalpoststyrelsen
blef emellertid samtidigt bragt å bane.

I sin underdåniga skrifvelse den 12 december 1881, 1883 års
med förslag till postverkets stater för år 1883, erinrade sfat
styrelsen om hvad föredragande departementschefen uti
ofvanberörda hänseende anfört i statsrådet den 4 januari 1878;
och framhöll styrelsen vidare, hurusom, till förekommande
af olägenheterna deraf, att — intill dess antalet byråer hos

styrelsen kunde varda förökadt — en stor del ärendens
föredragning måste för längre tid uppskjutas, Ivongl. Maj:t
jemlikt särskildt meddelade nådiga beslut medgifvit anställande
hos generalpoststyrelsen af en adjungerad ledamot, hvilken
under vissa tider biträdt med revisionsmålens föredragning,
men att, med tillökningen i inkomna mål, olägenheterna
af en dylik tillsvidare-anordning blefve allt mera tryckande,
samt att, då endast under en del af året funnes att tillgå
biträde för revisionsmålens behandling och till följd deraf
i de flesta fall nödvändigt blefve, att under loppet af fyra
månader föredroges samtliga anmärkningsmål eller åtminstone
största delen deraf, den eller de styrelseledamöter,
som, med tillämpning af då gällande instruktionsbestämmelser
i ämnet, jemte den adjungerade ledamoten skulle i
anmärkningsmålens föredragning deltaga, derigenom måste
i icke oväsentlig mån hindras i arbetet med öfriga måls beredande
och föredragning; en omständighet, hvilken styrelsen
ansåge förtjent af synnerligt afseende, der fråga vore om en
inrättning sådan som postverket. Styrelsen fastade ock
uppmärksamheten derå, att tydligtvis, derest inom postverket
likasom annorstädes kunde under hela året fortgå
föredragning af anmärkningsmål, det icke behöfde eller
borde inträffa, såsom för det dåvarande ej sällan egde rum,
att beslut i anmärkningsmål blefve redogöraren delgifvet först
efter det att åtta månader eller ännu längre tid förflutit, sedan
förklaring i ämnet af redogöraren afgifvits; ett förhållande,
hvilket icke vore egnadt, att förekomma upprepande af en
gång begångna redovisningsfel. I öfverensstämmelse med hvad
i ett den 6 maj 1881 afgifvet underdånigt utlåtande rörande
post- och telegrafverkens förenande blifvit af generalpoststyrelsen
föreslaget, och under uttalande hurusom, äfven om en
sådan förening icke i den närmaste framtiden skulle komma till
Fråga om stånd, behofvet af en särskild föredragande för de till generalmrattande^af
p°g^styreigei] inkomna anmärkningsmål ej derigenom blefve
byrå. mindre känbart, uppförde styrelsen i sitt förslag till postverkets
stater för år 1883 aflöning till chef för en revisionsbyrå,
till hvilken byrå styrelsen ansåg böra hänföras dels samtliga
revisorer, dels ock en af kameralbyråns dåvarande två notarier.
Derest till revisionsbyrån kunde och borde tills vidare hänföras
äfven en del andra mål, särskildt sådana, som rörde taxeväsendet,
fann styrelsen något hinder ej möta att, i mån

af behof, ytterligare förstärka personalen å revisionsbyrån
genom öfverflyttande till tjenstgöring derstädes af en eller
annan bland förutvarande byråers tjenstemän.

I yttrande till statsrådsprotokollet den 9 januari 1882 Departeanförde
föredragande departementschefen uti ifrågavarande metSfe“8
hänseende, att, enligt hans åsigt, af generalpoststyrelsens y
framställning väl visade sig, att ärendenas antal inom styrelsen
tillvuxit i så betydlig grad, att desammas handläggning
med behörig skyndsamhet icke kunde medhinnas
af styrelsens dåvarande medlemmar, men att, då departementschefen
det oaktadt ansåge förhållandena för det dåvarande
ännu icke vara sådana, att de med nödvändighet
fordrade inrättandet af en ny byrå inom styrelsen, departementschefen
grundade denna sin åsigt dels derpå, att göromålens
antal då ännu icke påkallat anlitande af extra biträde
under längre tid än fyra eller fem månader årligen,
hvarför det syntes icke kunna anses fullt utredt, att behofvet
kräfde uppförande på ordinarie stat af ytterligare
en fjerde byråchef, dels och derpå, att någon lättnad i byråchefernas
dåvarande arbete äfven syntes kunna beredas
genom tillämpning af § 52 i den för generalpoststyrelsen
då gällande instruktion, som medgåfve generalpostdirektören
att, i man af behof, förordna någon af de hos styrelsen
anstälde tjenstemän att biträda med föredragning af en
del ärenden. Departementschefen hemstälde derför, att
styrelsens förslag i omförmälda hänseende ej måtte vinna
Kongl. Maj:ts bifall; och i enlighet med denna departementschefens
hemställan blef frågan då icke bragt under Riksdagens
pröfning.

Efter det generalpoststyrelsen, i underdånig skrifvelse Adjunktioden
23 september 1882, meddelat ytterligare utredning i äm- ner 1882—
net, medgaf Kongl. Maj:t, jemlikt nådigt bref den 6 oktober 1884''
samma ar, att för tiden från och med den 1 november 1882
till och med den 31 oktober 1883 finge hos generalpoststyrelsen
anställas eu adjungerad ledamot, hvilken, mot åtnjutande
af arfvode, motsvarande byråchefs lön och tjenstgöringspenningar,
skulle eg a att handlägga anmärkningsmål, ärenden rörande
taxeväsendet äfvensom frågor angående poststatistiken
samt utöfva det närmaste chefskapet för revision sperson alen,
och till hvilkens biträde finge, enligt styrelsens bepröfvande,
användas en eller flere af de vid kansli- och kameral -

byråerna anståide tjensteman. Jemlikt särskilda nådiga
beslut den 12 oktober 1883 och den 5 september 1884 biet
adjunktionen utsträckt till utgången af sistberörda år.

Redan innan det sistnämnda nådiga beslutet meddelades,
hade emellertid frågan om anställande hos generalpoststyrelsen
af en fjerde byråchef blifvit definitivt afgjord.

1885 års 1 underdånig skrifvelse den 29 november 1883, med
stat förslag till postverkets stater för år 1885, upprepade
styrelsen sin redan vid afgifvande af statsförslaget för år
inrättande af 1883 gjorda framställning i nämnda afseende, Omständigen
fjerde heterna hade, efter hvad i skrifvelsen framhölls, i en senare tid
byrå'' icke minskat, men väl ökat behofvet af eu förstärkning i antalet
föredragande hos styrelsen. I sådant afseende åberopades, att,
under det antalet till styrelsen inkomna mål under de fem år,
som närmast föregingo anställandet hos styrelsen af en tredje
byråchef, eller åren 1868—1872, i medeltal för år utgjorde
5,064, medeltalet af de under åren 1878—1882 till styrelsen inkomna
mål uppgått till 9,747, utvisande en tillökning med 92‘5
procent, Då någon anledning icke syntes förefinnas, hvarför
ej skulle å stat uppföras en befattning, hvilken redan
då icke kunde utan stor olägenhet undvaras och som dädanefter
blefve ännu mera behöflig, upptog sålunda styrelsen i
statsförslaget för år 1885 äfven aflöning till chef för en revisionsbyrå,
till hvilken byrå jemväl ansåges böra hänföras
dels samtlige revisorer, dels en af kameralbyråns dåvarande
två notarier, dels slutligen ock en af kanslibyråns
aktuarier, afsedd att tjenstgöra som föreståndare för styrelsens
statistiska kontor.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 9 januari
1884 yttrade föredragande departementschefen, att ett
ständigt behof af en fjerde byrå hos generalpoststyrelsen
dåinera måste anses så till fyllest styrkt, att departementschefen
icke vidare hyste någon tvekan att tillstyrka hvad
styrelsen i detta hänseende hemstält.

Vid behandling af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet till
1884 års riksdag fann statsutskottet framställningen om
uppförande å ordinarie stat från och med år 1885 af en
befattning, som redan då visat sig icke kunna utan stor
olägenhet undvaras, grundad på så giltiga skäl,, att utskottet
utan vidare motivering ansåg sig böra tillstyrka

bifall till densamma. I enlighet med denna statsutskottets
hemställan beslöt ock Riksdagen, att i postverkets stat
för år 1885 skulle uppföras ytterligare en byråchef med
enahanda aflöningsförmåner, som tillkomme generapoststyrelsens
förutvarande tre byråchefer.

Den aflöningsstat, som, i enlighet med Riksdagens beslut,
blef af Kongl. Maj:t jemlikt nådigt bref den 30 maj
1884 faststäld att tillämpas från och med den 1 januari
1885, upptog följande tjensteman hos generalpoststyrelsen: generalpostdirektören,

4 byråchefer;
å kanslibyrån:

1 sekreterare,

1 registrator,

1 notarie och ombudsman,

2 notarier,

1 aktuarie;

ä trafikbyrån:

1 sekreterare,

1 notarie,

1 aktuarie;
ä kameralbyrån:

1 kamrerare och sekreterare,

3 bokhållare,

1 notarie,

2 aktuarier,

1 förvaltare af postverkets hufvudkassa,

1 d:o d:o frimärkesförråd,

1 förråd sintendent; samt
å revisionsbyrån:

1 notarie,

1 aktuarie,

5 revisorer.

Denna stat för generalpoststyrelsen blef fortfarande gällande
intill utgången af år 1896, allenast med den förändring,
att dels kameralbyråns tre bokhållare från och med år
1886 uppfördes å staten under namn af revisorer och bokhållare,
dels benämningarna »förvaltare af postverkets hufvudkassa»,
»förvaltare af postverkets frimärkesförråd» och

Kongl. brefvet
den 30
maj 1884.

Förändringar
i 1885
års stat.

Postspar banken.

1897 års
stat.

Ny revisorstjenst.

»förrådsintendent» från och med år 1890 utbyttes mot kassör,
intendent vid postverkets frimärkesförråd och intendent
vid postverkets persedelförråd.

För generalpoststyrelsen, likasom för postverket i dess
helhet, blef emellertid framträdandet af en ny, med postverket
i nära samband stäld förvaltningsgren, nemligen
postsparbanken, af ingripande betydelse.

Sedan genom kongl. förordningen den 22 juni 1883,
angående en postsparbank för riket, stadgats bland annat,
att styrelsen för postsparbanken skulle utgöras af generalpostdirektören
såsom ordförande och fyra ledamöter, hvaribland
»den byråchef i generalpoststyrelsen, som vore föredragande
för ärenden rörande postsparbanken», blef, jemlikt
nådigt bref den 21 nästpåföljde juli, en hos generalpoststyrelsen
anstäld tjensteman förordnad att från och med den
15 augusti 1883 till samma års slut såsom byråchef hos generalpoststyrelsen
vara föredragande för ärenden rörande
postsparbanken; och genom nådigt beslut den 7 december 1883
utsträcktes detta förordnande att gälla från och med 1884
års början tills vidare. Den 24 september 1886 blef den
sålunda förordnade föredraganden för postsparbanksärenden
i nåder utnämnd och förordnad till byråchef hos generalpoststyrelsen,
hvarvid Kongl. Maj:t emellertid förklarade, att
denna utnämning icke verkade rubbning i ofvanberörda
förordnande af den 7 december 1883.

Det ordinarie byråchefsembete i generalpoststyrelsen,
till hvars innehafvare föredraganden i postsparbanksärenden
sålunda utnämndes, har allt sedan dess uppehållits
på förordnande af andra personer; hvilket ock haft till
följd fortgående förordnanden, i succession, å befattningar
i lägre grader hos generalpoststyrelsen.

I underdånig skrifvelse den 29 november 1895, med
förslag till postverkets stater för år 1897, hemstälde generalpoststyrelsen,
att å dess revisionsbyrå måtte anställas
ytterligare en revisor utöfver de dåvarande fem.
Till stöd för denna framställning anfördes, hurusom det
vore uppenbart och framstode klart redan vid en blick i
postverkets årsberättelse på de siffror, som angåfve ökningen
i de olika rörelsegrenar, hvaröfver räkenskaperna
afgåfves, att under de år, som förflutit sedan år 1879
från och med hvilket år, såsom ofvan är omförmäldt, ny

aflöningsstat för generalpoststyrelsen trädde i tillämpning
— postanstalternas räkenskaper och med dem granskningsarbetet
för revisorerna i hög grad vuxit. För samtlige
revisorer hos styrelsen hade denna omständighet damera
så ökat göromålen, att desse tjensteman icke utan hjelp
af flere biträden kunde medhinna arbetet, men särskildt
för den revisor, som hade granskningen af postanstalternas
räkenskaper öfver inrikes post an visnings- och postförskottsrörelsen
sig anförtrodd, hade granskningsmaterialet
hunnit ett så stort omfång, att det måste anses obilligt,
om han fortfarande skulle lemnas ensam i ansvaret för
revisionsarbetet i dessa delar. De inrikes postanvisningarna
hade sedan år 1879 stigit i antal från 208,561 till
1,149,598 och i penningar från 5,129,255 kronor till
24,116,425 kronor. För att hinna fullborda granskningen
af de vidlyftiga räkenskaperna inom derför utsatt tid hade
bemälde revisor för det dåvarande till sin hjelp fyra extra
biträden, och den del af arbetet, som åt dessa amanuenser
måste anförtros, vore så betydlig, att revisorn svårligen
kunde, såsom sig borde, öfvervaka och leda hela granskningsarbetet
samt ansvara- för dess resultat. Skulle alla
de fel, som i räkenskaperna för eu så stor rörelse kunde
uppstå, hinna anmärkas och, till undvikande af förluster
för postverket, rättas, erfordrades det, att arbetet och ansvaret
fördelades på två ordinarie tjensteman, som sjelfva
kunde hinna utföra det vigtigaste arbetet och öfvervaka
amanuensernas verkställande af granskningsarbetets mindre
hufvudsakliga delar.

Generalpoststyrelsens ifrågavarande framställning, som,
vid anmälan inför Kongl. Maj:t, biträddes af föredragande
departementschefen och, vid behandlingen af vederbörande
kongl. proposition till 1896 års riksdag, af statsutskottet
lemnades utan erinran, vann äfven Riksdagens godkännande,
och i öfverensstämmelse dermed blef i postverkets stat
för år 1897 antalet ä revisionsbyrån anstälde revisorer
•ökadt från fem till sex.

Under den derefter följande tiden har tva särskilda
gånger till Riksdagens pröfning förelega-t frågan om uppförande
å generalpoststyrelsens stat af en femte byrå.
Redan innan denna fråga förekom till riksdagens behandling,
hade emellertid, på grund af särskilda nådiga beslut,

en sådan byrå blifvit inom styrelsen provisoriskt anordnad,
på satt här nedan skall vidare omförmälas.

struktlombe Enligt den för generalpoststyrelsen den 4 juni 1886
»tämmelser utfärdade, med vissa genom kongl. kungörelserna- den 20

ärendenas novemf>er 1821 och den 21 juni 1901 meddelade förfördelning.
ändringar ännu gällande instruktion skulle mellan de å
stat upptagna byråerna ärendena vara fördelade på följande
sätt.

Till trajikbyråns handläggning skulle höra frågor om
inrättande af nya postgångar samt utvidgande och omreglering
af förutvarande postförbindelser,

sättet och vilkoren för posternas fortskaffande,
ordnande af postföringen ej mindre å statens och enskildes
jernvägar, än med postverkets egna fartyg och med
enskildes ångfartyg och diligenser,

besörjande af posttransporten inom postanstalterna-s
områden, der denna transport ej kunde af den vid postanstalterna
anstälda vaktbetjening verkställas,
postiljonsbeskickningarnas ordnande,
antagande och entledigande af poststationsföreståndare,
tiderna för posternas afgång från och ankomst till särskilda
stationer,

tiderna, då postanstalterna skulle hållas öppna för allmänheten,
försändelser af olika slag till särskilda orter till postbefordran
aflemnas och ankomna postförsändelser utlemnas, samt
felaktigheter vid posternas dirigerande äfvensom fel
och försummelser af postförare.

Till kameralbyråns handläggning skulle höra frågor
rörande

förvaltningen åt postverkets medel och persedlar,
upprättandet af postverkets hufvudbok och öfriga till
medels- och persedelsförvaltningen hörande räkenskaper,
postanstalternas redovisningar och medlens levererande
å de derför faststälda tider,

inventering af postverkets hufvudkassa samt af post-''
anstalternas kassa och öfriga tillhörigheter vid de tillfällen,
då ombyte af postförvaltare egde rum eller sådan
inventering eljest ansåges af omständigheterna påkallad,
redogörares uppbördssäkerhet-,
underhåll af verkets fartyg och fasta egendomar,

dispositionen af de anslag, som funnes å stat uppförda
till förhyrande af de för postverket erforderliga lägenheter,
till expensutgifter samt till postbetjentes beklädnad
och beväring,

anskaffande af postfrimärken, brefkort och frankokuvert
samt inköp af åkdon, inventarier och förbrukningsartiklar
äfvensom redovisningen för desamma,
uppgörande af liqvider med utländska postverk,
liqviders upprättande med styrelserna för jernvägar
och de enskilda diligenser och ångfartyg, hvilka användes
för postbefordran; likväl endast i de fall, då desamma
icke pröfvades böra genom vederbörande postanstalt uppgöras,

den i § 46 mom. 2 af instruktionen för generalpoststyrelsen
omförmälda särskilda kassa, afsedd att bereda
understöd åt enkor och barn efter personer, som varit i
postverket anstälda, äfvensom

alla afskrifnings- och balansmål.

Revisionsbyrån skulle hafva att handlägga
ärenden rörande anmärkningar vid postanstalternas och
andra under generalpoststyrelsen lydande redogörares räkenskaper,

ärenden, hvilka anginge afkortning af oguldna portoafgifter
samt restitutioner,

frågor, som rörde postutvexlingen med andra länder
och hvilka ej tillhörde trafik- eller kameralbyråns handläggning,

frågor rörande vilkoren för befordran med posterna af
bilagor till tidning eller tidskrift,
ärenden rörande poststatistiken,

utfärdandet, i enlighet med faststälda grunder och i
bestämd ordning, af taxor för befordran af särskilda slag
af postförsändelser likasom för annan trafik, som af postverket
besörjdes, och för tillhandahållande genom postverket
af tidningar och tidskrifter, samt

utarbetandet af postverkets årsberättelser.

Trafik-, kameral- och revisionsbyråerna skulle ock handlägga,
hvar för sin byrå, frågor om befordran, tjenstledighet
och afsked för de å byrån anstälda tjensteman och betjente,
likasom ock om ansvar för tjenstefel, som kunde af
dessa begås.

Kanslibyrån skulle handlägga alla de ärenden, som icke
i det föregående oinförmälts.

r7- Sedan, uppå framställningar af generalpoststyrelsen,

Kong]. Maj:t dels den 18 januari 1895 bemyndigat styrelsen
att förordna lämplig tjensteman hos styrelsen att högst intill
utgången af nästpåföljde april månad såsom adjungerad
ledamot biträda vid handläggning af de till styrelsens revisionsbyrå
hörande ärenden, dels den 1 november 1895 lemnat
styrelsen enahanda bemyndigande för tiden högst intill
samma års utgång, och efter det adjunktioner för"kortare
tider förekommit jemväl å kansli- och kameralbyråerna,
Adjunktion hornstltlde styrelsen, i underdånig skrifvelse den 16 decem1896.
ber 1895, om anställande hos styrelsen för hela år 1896
af en särskild adjungerad ledamot, hufvudsakligen till hjelp
för revisionsbyråns chef, men äfven till beredande af någon
lättnad i embetsgöromålen för cheferna för kansli- och kameralbyråerna.

Efter att, i sistberörda underdåniga skrifvelse, till en
början hafva lemnat en redogörelse för omfattningen af de
till revision byråns handläggning hörande ärenden, anförde
styrelsen vidare, att, bland dessa ärenden, frågor rörande
postutvexlingen med utlandet allt mera kommit att intaga
främsta rummet. Dylika frågor hade på senare tider tagit
revisionsbyråchefens tid och krafter i anspråk uti en mån,
som för ett antal år tillbaka man knappast kunnat tänka
sig. Och med den starka utvecklingen af den internationella
postsamfärdseln, såväl med afseende å förut befintliga rörelsegrenar
som ock genom tillkomsten af nya sådana inom
de till verldspostföreningen hörande länders postverk, syntes
det ej vara att antaga, att någon stadigvarande förminskning
i arbetsmängd uti ifrågavarande hänseende skulle visa
sig kunna vinnas för den byråchef hos generalpoststyrelsen,
som företrädesvis hade att egna sig åt dessa ärendens behandling.
Jemte det att främmande postförvaltningar ej
sällan gjorde anspråk på att framställningar från dem i
hvarjehanda ämnen snabbt besvarades, kräfde vissa af de
ifrågavarande ärendena en ganska omfattande kännedom om
internationella postförhållanden, så i legislativ! som i administrativt
hänseende. Vederbörande byråchef måste derför
ock från handläggningen af de andra, honom åliggande
embetsgöromålen hafva någon afsevärd tid öfrig för att, i

postverkets och dess styrelses välförstådda intresse, kunna
åtminstone i någon mån egna sin uppmärksamhet åt hvad
inom utländska postverk och särskildt mera betydande sådana
förekomme af beskaffenhet att böra uppmärksammas
jemväl inom svenska postverket och dess styrelse. Det
syntes äfven böra beaktas, att den, genom inrättande —
från och med år 1893 — af mellanmyndigheter inom postverket,
åstadkomna decentralisation ej kunnat komina revisionsbyrån
till godo såsom styrelsens öfriga byråer.

Vidkommande de grupper af ärenden, som, i händelse
af bifall till styrelsens underdåniga framställning, borde
handläggas af den adjungerade ledamoten, hade styrelsen
tänkt sig, att till bemälde ledamot skulle öfverlemnas: från
revisionsbyrån anmärknings-, afkortnings- och restitutionsmål,
ärenden rörande postverkets tidningstaxor och beträffande
vilkoren för tidningsbilagors postbefordran samt poststatistiska
ärenden och utarbetandet af postverkets årsberättelse;
från kanslibyrån ärenden rörande förseelser vid
postförsändelsers aflemnande till postbefordran (korsbandstnissbruk
in. m.) och frågor om ersättning för bortkomna
eller skadade värdeförsändelser; samt från kameralbyrån
frågor om redogörares uppbördssäkerhet, uppgörande af liqvidera
med utländska postverk, frågor rörande den i § 46
mom. 2 i instruktionen för styrelsen omförmälda särskilda
understödskassa äfvensom afskrifnings- och balansmål; hvarförutom
den adjungerade ledamoten ansågs böra — jemte
deltagande på samma sätt, som om byråchef vore föreskrifvet,
i handläggningen af öfriga hos styrelsen förekommande
ärenden — utöfva det närmaste chefskapet för den egentliga
revisionspersonalen å revisionsbyrån och de öfrige tjensteman
hos styrelsen, som, enligt styrelsens bepröfvande, blefve
mera uteslutande använda till biträde vid handläggningen
af de den adjungerade ledamoten särskildt åliggande göromål.
Generalpostdirektören borde emellertid ega att, efter
hvad erfarenheten kunde komma att gifva vid handen, meddela
närmare föreskrifter och göra erforderliga jemkningar
beträffande arbetsfördelningen mellan den adjungerade ledamoten
och vederbörande öfriga ledamöter hos styrelsen.

Med hänsyn till omfattningen af de göromål, som den
adjungerade ledamoten skulle hafva att handlägga, borde

Provisoriskt
anordnande
af en femte
byrå.

Adjunktion
1897 och
1898.

1899 års
stat.

Fråga om
den femte byråns
öfverförande
till ordinarie
stat.

denne enligt styrelsens åsigt åtnjuta arfvode motsvarande
byråchefs lön och tjenstgöringspenningar.

Generalpoststyrelsens ifrågavarande framställning blef
den 20 december 1895 af Kong!. Magt bifallen.

Vid den nya extra byrån, som under benämningen
»revisionsbyrån II» trädde i verksamhet med ingången af
år 1896, anstäldes en af kanslibyråns notarier, revisionsbyråns
samtliga revisorer med hos dem tjenstgörande amanuenser
och biträden samt två amanuenser för expeditionsgöromål.
Derjemte förordnade generalpoststyrelsen, att den
å styrelsens statistiska kontor tjenstgörande personal skulle,
i män af behof, biträda den nya byrån med vissa ärendens
handläggning, samt att de å styrelsens öfrig;), byråer anstälda
biträden för renskrifning tills vidare skulle fullgöra
dylika arbeten äfven för den nya byrån.

På förnyade framställningar af generalpoststyrelsen
medgaf Kongl. Maj:t den 21 november 1896 och den 10
december 1897, att jemväl under åren 1897 och 1898 finge
hos styrelsen anställas, med enahanda aflöning som förut
bestämts, en adjungerad ledamot för handläggning af de ärenden,
som, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de under
år 1896 tillämpade grunder, blefve till honom öfverlemnade.

Förutom de i generalpoststyrelsens ofvanberörda skrifvelse
den 16 december 1895 omförmälda ärenden hafva,
från och med år 1897, af den extra byrån ock handlagts ärenden
angående tillgrepp af postförsändelser, postverkets medel
eller öfriga tillhörigheter.

I underdånig skrifvelse den 27 november 1897, med
förslag till stater för postverket för år 1899, hemstälde generalpoststyrelsen
om den nya byråns öfverförande till ordinarie
stat. I sådant hänseende anförde styrelsen till en
början, hurusom, oaktadt den decentralisat-ion, som inom
''postverkets förvaltning från och med år 1893 åstadkommits
genom inrättande af distriktsförvaltningar eller postinspektioner,
dervid till postinspektörerna öfverlemnats att inom
faststälda gränser sjelfständigt afgöra vissa ärenden och
vidtaga åtskilliga åtgärder i öfrig!, som förut legat direkt
på styrelsen att ordna, det likväl icke kunnat undvikas,
att poströrelsens stadiga tillväxt samt den allt lifligare och
allt mera utvecklade post-förbindelsen med utlandet ökat
arbetet i styrelsen och framkallat nya spörsmål samt behof

af frågornas mångsidigare och snabbare behandling. I följd
deraf hade byråchefernas göromål blifvit allt för betungande
och med nödvändighet påkallat ökadt antal ledamöter hos
styrelsen.

Till frågans belysande meddelade styrelsen en redogörelse
för antalet under tiden från och med år 1892 diarieförda,
afgjorda och balanserade mål, af hvilken redogörelse
styrelsen ansåg framgå, att postinspektionsinrättningen
icke kunnat varaktigt från styrelsen afleda ökadt arbete.
Detta hade för öfrigt icke heller varit postinspektionernas
väsentligaste uppgift. Dem ålåge i första rummet att öfvervaka
postbefordringen och göromålen å postanstalterna,
tillse, att anordningarna vid postanstalterna till allmänhetens
betjenande vore eller blefve med hänsyn till trafikens omfattning
tillfredsställande, utöfva förmanskap öfver distriktens
postpersonal, inspektera och inventera postkontoren,
inspektera de å jernvägarna framgående postkupéexpeditioner
och postiljonskupéer, hos generalpoststyrelsen föreslå
inrättande, indragning eller förändring af postanstalter och
postgångar m. in. Styrelsen framhöll, att dessa ärenden,
som vore af stor vigt för postverkets rätta skötsel och tidsenliga
utveckling, med en samvetsgrann handläggning varit
af beskaffenhet att snarare framkalla nya ärenden till styrelsens
handläggning än att minska antalet eljest befintliga.

Styrelsen åberopade derefter, i den underdåniga skrifvelse^
en del siffror till upplysning om den stora tillväxt
poströrelsen erhållit under de år, som förflutit, sedan de nya
postinspektionerna börjat sin verksamhet, samt erinrade, att
under samma tid i den postala förbindelsen med utlandet
tillkommit eller trädt i tillämpning åtskilliga internationella
aftal eller med särskilda främmande länder träffade överenskommelser.
Styrelsen ansåg det vara uppenbart, att,
om än det legat på vederbörande postanstalter att handhafva
den postala förbindelsen med utlandet, densamma
likväl icke kunnat utvecklas utan att jemväl framkalla ökade
göromål hos styrelsen och nya spörsmål, som kraft och
fortfarande kräfde styrelsens åtgörande. Helt naturligt
hade behofvet af ökade arbetskrafter framträdt först å revisionsbyrån,
hvars arbetsområde minst berörts af decentralisationen
och till hvilken det hörde att handlägga en mångfald
frågor rörande den internationella postsamfärdseln.

Efter att hafva redogjort för hurusom, på sätt här förut
är oraförmäldt, från och med ingången af år 1896 en extra
byrå blifvit inom styrelsen anordnad, anförde styrelsen
vidare, att, då verkligt stadigvarande behof af denna nya
byrå förefunnes, i det att den påkallats icke af tillfälliga
förhållanden, utan af poströrelsens stadiga tillväxt och ej
minst af den betydande utvecklingen af postförbindelsen
med utlandet, hvilket allt med nödvändighet kraft ökade
arbetskrafter hos generalpoststyrelsen, styrelsen ansett det
icke längre böra anstå med underdånig framställning om
den nya byråns öfverförande till ordinarie stat. I följd
deraf hemstälde styrelsen om uppförande å postverkets stat
af aflöning till en femte byråchef och anordnande, genom
utbrytning från andra byråer, af en femte byrå, dit af den
ordinarie personalen i statsförslaget öfverfördes från kanslibyrån
en notarie samt från den förutvarande revisionsbyrån
sex revisorer; och var i statsförslaget den föreslagna nya
byrån upptagen under benämning revisionsbyrån och den
förutvarande revisionsbyrån under benämning utrikes- och
författningsbyrån. I sistnämnda hänseende anförde styrelsen,
hurusom — med särskild hänsyn dertill att ej sällan ändringar
i och tillägg till gällande internationella bestämmelser
föranledde nya eller ändrade föreskrifter rörande den
inrikes posttjensten och fördenskull dylika frågor lämpligen
borde af en och samma föredragande hos styrelsen handläggas
— det synts styrelsen, att till den byrå, som i
allmänhet hade att behandla ärenden i afseende å förhållandet
till utländska postförvaltningar, ock, vid slutlig jemkning
af ärendena mellan vederbörande byråer hos styrelsen,
borde hänföras frågor i allmänhet rörande postreglementen
och andra postala tjensteföreskrifter.

Departe- Vid anmälan den 14 januari 1898 af generalpoststy myttrandfenS

re^sens sistberörda framställning uttalade föredragande departementschefen,
att ingen som helst anledning funnes att
förvänta någon förändring i de förhållanden, som gjort inrättandet
— dittills blott provisionelt — af en femte byrå
hos styrelsen nödvändigt. De af styrelsen anförda siffror
talade ett helt annat språk; de bure vittne om en
progression i den postala utvecklingen, som syntes förebåda
allt utom en tillbakagång i postförbindelsernas liflighet.
Särskildt borde uppmärksammas, att behofvet af den nya

byrån ej minst härrört af den ökade arbetsbörda, som
för styrelsen uppkommit i följd af dess uppgift att företräda
Sverige i verldspostföreningen. Denna betydelsefulla
skapelse af vår tids sträfvan att främja den internationella
samfärdseln hade framkallat ett omfattande system af
internationel postal lagstiftning, hvars tillämpning och vidare
utveckling utgjorde den icke minst betydande uppgiften
för de särskilda ländernas postverk, en uppgift, som
i äldre tider för dem varit så godt som främmande. Departementschefen
fann sig derför böra på det lifligaste biträda
generalpoststyrelsens framställning om inrättande af
en ny byråchefsbefattning hos styrelsen; och förslag i detta
ämne framlades i statsverkspropositionen till 1898 års
riksdag.

Ifrågavarande framställning blef af statsutskottet vid 1898 års
sistnämnda riksdag tillstyrkt, men utskottets samtliga leda- rlksdag''
möter från Andra Kammaren yrkade i afgifven reservation,
att förslaget icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Vid frågans behandling i kamrarne blef utskottets tillstyrkande
hemställan bifallen af Första Kammaren, hvaremot
Andra Kammaren antog reservationen; och i gemensam votering
segrade sistnämnda kammares mening.

Till följd af detta beslut måste de provisoriska anord- Adjunktion

I -j QQQ

ningarna bibehållas, och genom nådigt bref den 3 december
18.98 medgaf Kongl. Maj:t, att äfven under år 1899 finge
hos generalpoststyrelsen anställas en adjungerad ledamot
för handläggning af de ärenden, som i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med dittills tillämpade grunder blefve till
honom öfverlemnade.

I underdånig skrifvelse den 22 november 1898, med woo års
förslag till postverkets stater för år 1900, förnyade styrelsen stat
sin framställning om den extra byråns öfverförande till
ordinarie stat samt hemstälde i sammanhang dermed, att å
styrelsens stat skulle uppföras aflöning till ytterligare tre
ordinarie tjensteman af lägsta lönegraden.

Redan af den omständigheten, att den extra byrån existe- Förnyad
rat i nära tre år och fortfarande ansåges nödvändig, fann sty- om dfin^femte
relsen för sin del det vara uppenbart, att bvråns tillkomst byråns öfveroch
fortvara icke berodde af förhållanden, som kunde väntas ordinarie
komma att upphöra. Såsom ytterligare stöd för denna åsigt stat.
anförde styrelsen emellertid några siffror för att visa, bland

annat, att, sedan postverkets distriktsförvaltningar med ingången
af år 1893 infördes, antalet hos styrelsen diarieförda
mål väl till en början sjunkit, men att målens antal sedermera
ånyo stigit och redan år 1897 öfverstigit motsvarande
antal för år 1890, eller året närmast före det, då styrelsen
afgaf det förslag till decentralisation inom postförvaltningen,
som af Kongl. Maj:t framlades till 1892 års
riksdag och af denna bifölls.

Sammanstälde man dessa siffror med den omständigheten,
att vid distriktsförvaltningarnas inrättande vederbörande
postinspektörer fått åt sig lemnadt att afgöra en del
frågor af mindre omfattande beskaffenhet, hvilka förut
handlagts hos generalpoststyrelsen, och att således de ärenden,
som fortfarande förbehållits styrelsen, kunde till en
ganska stor del anses vara mera betydande, syntes det
styrelsen uppenbart, att samma antal i diariet förda mål dåmera
fordrade mera arbete än motsvarande antal före distriktsförvaltningarnas
tillkomst; och äfven om det måste erkännas,
att bland diarieförda mål hos generalpoststyrelsen,
likasom hos andra embetsverk, alltid funnes åtskilliga, hvilkas
behandling kunde vara ganska lätt, finge det dock anses
ostridigt, att ärendena, hvilka, på sätt de anförda siffrorna
utvisade, till antalet ökades år från år, länge varit och fortfarande
komme att blifva allt för många för att hinna handläggas
af de å stat uppförda fyra byråerna. Derest icke
nödig förstärkning anordnades, skulle detta hafva till följd,
dels att balansen af ärenden, som icke hunne afgöras, blefve
allt större, hvilket för ett postverk alltid måste verka menligt
och stälde svenska postverket i en ofördelaktig dager
vid förbindelsen med de utländska postverk, der arbetskrafterna
vore rikligt tillmätta, dels ock att mängden af
inkomna ärenden hindrade postverkets centralförvaltning
att, i den mån önskligt vore, taga initiativ till vidare utveckling
och förbättringar af postväsendet eller att egna
tid och intresse åt sådana frågor, som icke representerades
af diarieförda mål. Ett sådant stadigvarande missförhållande
mellan arbete och de för detsamma tillgängliga arbetskrafter
borde man, enligt styrelsens förmenande, icke
längre söka bota genom inskjutande af allenast tillfällig
arbetshjelp, utan syntes det styrelsen dåmera vara hög tid
att å ordinarie stat upptaga åtminstone en del af den arbetshjelp,
verket under alla omständigheter behöfde.

Styrelsen erinrade vidare, bland annat, hurusom den
styrelsen biträdande tjenstemannapersonalen enligt då gällande
stat utgjordes af 27 personer utom två kammarskrifvare
på öfvergångsstat. Jemte denna ordinarie personal
funnes hos styrelsen icke mindre än 51 .med årsarfvoden
anstälde amanuenser — de för renskrifning eller dylikt
antagna oräknade — hvilka handlade bestämda göromål,
som för vissa af amanuenserna vore af lika stor omfattning
och af lika vigt som de flesta ordinarie tjenstemäns i
första lönegraden. För att icke arbetet skulle blifva för
ensidigt, hade amanuenserna plägat tid efter annan förflyttas
från en amanuenssyssla till en annan och jemväl
till olika byråer. Sådan förflyttning vore till fördel för
amanuenserna sjelfva och för verket i dess helhet, men
vållade naturligtvis, att hos amanuenserna icke kunde förutsättas
samma detaljkännedom som hos den mera stabla,
ordinarie personalen samt att i följd deraf deras arbete
fordrade mera ledning och öfvervakande. Och då upphörande
af dessa förflyttningar icke syntes styrelsen böra
ifrågakomma, enär genom desamma mångsidigare kunskaper
tillfördes de amanuenser, genom hvilka den ordinarie personalen
skulle rekryteras, kunde det icke undvikas, att ledningen
af byråerna fordrade mera arbete af byråcheferna,
än förhållandet skulle vara, om den ordinarie personalen
vore tillräckligt talrik. Men äfven om, beträffande de
nämnda förflyttningarna, ändring skulle ske, till hjelp för
tillfället, kunde det dock icke förutsättas, att det i längden
skulle låta sig göra att bibehålla den ofördelaktiga
proportionen mellan ordinarie och extra arbetskrafter eller
att med de klena befordringsutsigter, som för det dåvarande
för dessa amanuenser inom verket förefunnes, erforderligt
antal dugande personer skulle qvarstanna för att
efter en trägen amanuenstjenstgöring kanske i 14 å 15 atelier
mera kunna nå ordinarie anställning. För deras snabbare
befordran till ordinarie tjenst måste derför enligt
generalpoststyrelsens mening något göras, och om än det dervid
icke kunde blifva fråga om att på en gång skapa så
många ordinarie befattningar, som behöfligt vore, borde
man dock icke lemna denna synpunkt ur sigte, utan, då
det nu gälde att å stat uppföra en ny byrå hufvudsakligen
genom utbrytning från eu redan bestående, tillse,

Tre nya
tjänster af
lägsta lönegraden.

hvilka ordinarie arbetskrafter dervid med nödvändighet
erfordrades. Såsom det mest trängande behofvet i sådant
afseende ansåg sig styrelsen böra framhålla anställandet
å »utrikes- och författningsbyrån» af ytterligare
en aktuarie saligt å »revisionsbyrån» af en aktuarie och en
revisor.

Under åberopande jemväl att å den förra af dessa
byråer, som då i postverkets personalförteckning benämndes
»revisionsbyrån I», handlades, utom ärenden rörande
postverkets bref- och pakettaxor, jemväl de flesta frågor
rörande postutvexlingen med utlandet, framhöll styrelsen,
hurusom gällande fördrag och överenskommelser
föranledde, genom den mångfald af bestämmelser, som
i dem innehölles, en högst betydande skriftvexling med
vederbörande utländska förvaltningar och med verldspostföreningens
internationella byrå i Bern, hvilken skriftvexling
mestadels fördes å främmande språk. De cirkulär
och skrivelser från nämnda främmande myndigheter, som
vore af någon större och mera stadigvarande betydelse för
postförbindelserna med utlandet, måste — för att så lätt
som möjligt vid förefallande behof skulle kunna ur dem
erhållas tillförlitlig öfversigt öfver allt, som inom området
för hvart och ett af de särskilda fördragen och öfverenskommelserna
förekommit, — vara med sakkunskap systematiskt
ordnade efter de ämnen, de afsåge. Detta kunde
ej vidare åläggas den å byrån anstälde notarien, enär denne
tjensteman, hvilken det tillhörde att bestrida sekreteraregöromålen
å byrån, icke kunde medhinna jemväl arbetet
med de omförmälda handlingarnas ordnande. Den, som å
byrån för det dåvarande förde diariet, expedierade remisser
och skrivelser, öfvervakade, att dessa i rätt tid besvarades,
upprättade register öfver utgående skrivelser
samt utförde en diarieförares åligganden i öfrigt, vore amanuens;
och hade det synts styrelsen, att denna amanuensbefattning,
som förutsatte goda kunskaper i utländska språk
och ganska mycken ornsigt i öfrigt, borde utbytas mot en
ordinarie befattning, hvars innehafvare, utom de nyssnämnda
amanuens då åliggande göromål, skulle hafva bestyret
med ordnandet, förvaringen och tillhandahållandet
af ofvanberörda handlingar angående postförbindelserna med
utlandet. Derjemte skulle denne tjensteman såsom diarie -

förare mottaga och vårda handlingarna i öfriga till byrån
hörande ärenden; och borde han i sådan egenskap benämnas
aktuarie.

Den ordinarie personalen å den föreslagna utrikes- och
författningsbyrån skulle således komma att bestå af en notarie
och två aktuarier, nemligen dels aktuarien för det
statistiska arbetet och taxeväsendet, dels den föreslagna
nya aktuarien.

Beträffande den nya i’evisionsbyrån, eller den som i
postverkets personalförteckning benämndes »revisionsbyrån
II», skulle densamma, såsom redan för det dåvarande var
provisoriskt genomfördt, få från kanslibyrån öfvertaga en
notarie och från den äldre å stat redan befintliga revisionsbyrån
dess revisorer.

Äfven å den provisoriskt anordnade byrån tjenstgjorde
en amanuens såsom diarieförare, med åliggande jemväl att
förse utstälda anmärkningsakter med kommunikationsresolutioner,
öfvervaka, att aflåtna skrifvelse!’, remisser och
kommunikationer i rätt tid besvarades, expediera alla från
byrån utgående skrivelser samt öfver dessa upprätta register,
ordna och förvara de till byrån inkommande handlingar,
föra särskilda anteckningar rörande beskaffenheten
af de från revisorerna å redogörare utstälda anmärkningar
samt i öfrigt sköta sådana göromål, som vanligen tillkoinme
en aktuarie eller registrator. Då antalet å byrån
diarieförda mål redan år 1897 uppgått till närmare 2,600
och å denna byrå, likasom å de öfriga, syntes komma att
år för år stiga, samt antalet utgående expeditioner från
byrån för sistnämnda år beräknats till omkring 3,650, hade
det synts styrelsen vara för mycket begärdt, att ifrågavarande
arbete fortfarande skulle skötas af en amanuens,
hvars arfvode, enligt gällande bestämmelser, kunde uppgå
till högst 1,800 kronor för år. Naturligt vore ock, att det
skulle vara till fördel för arbetet å byrån, om å denna
plats funnes anstäld en ordinarie tjensteman, som kunde
stanna en längre följd af år på platsen samt derigenom
bättre lära känna sitt arbetsmaterial, än som kunde förutsättas
blifva fallet med en mot arfvode anstäld amanuens.
Styrelsen hade fördenskull å staten jemväl för den nya
revisionsbyrån upptagit en ny aktuarie.

Generalpoststyrelsen föreslog tillika, att revisorernas
antal måtte ökas från sex till sju. Anledningen dertill
var, att för det dåvarande en enda revisor kade att ansvara
för granskningen af postanstalternas redogörelser
öfver den utrikes postanvisnings- och postförskottsrörelsen.
Till en början hade denna revisor haft till sitt biträde en
amanuens, men åi; 1889 måste ytterligare en amanuens
tilldelas honom. År 1891 tillkom ytterligare en amanuens,
och allt ifrån slutet af år 1896 hade fyra amanuenser varit
anstälda till hjelp åt bemälde revisor vid granskningen,
hvarförutom extra amanuenshjelp erfordrats under periodvis
återkommande kortax^e tider. Arbetet hade ock ökats
för denna revisionslott i hög grad. I sådant hänseende anfördes,
bland annat, att antalet utrikes postanvisningar utgjox-de:
från Sverige till utrikes ort år 1889 52,925 och
år 1897 131,321 samt från utrikes ort till Sverige år 1889
78,970 och år 1897 141,604.

Enligt hvad styrelsen upplyste, tillhörde det också den
omförmälde revisorn att upprätta månadsafräkningar, för
att af utländska postverk granskas, rörande i Sverige och
Finland inlösta postanvisningar från de länder, med hvilka
postanvisningsutvexling egde rum, och att granska de derifrån
inkommande månadsafräkningar rörande i utlandet inlösta
postanvisningar från Sverige och Finland; att glanska
månadsvis inkommande konti''ollpi’otokoll för postföi’-skottspaket från eller till utlandet och jemföra dem med
vederbörande postförskottsanvisningar; att upprätta årssammandrag
öfver dessa kontixdlprotokoll; att upprätta
transitafräkningar med utländska postverk samt granska
dylika derifrån ankommande afräkningar; samt att upprätta
vissa månadsafi’äkningar med norska, danska, finska,
tyska, belgiska och storbritanniska postverken rörande paket
m. m. Då uppenbart vore, att revisorn sjelf kunde
medhinna allenast de vigtigaste och svåraste af dessa göromål,
under det att sjelfva granskningen af postanvisningsräkenskaperna
och dei''as jemförande med postan v isni ngarna
måste komma att nästan uteslutande hvila på amanuenserna,
komme revisorn alltså att bära ansvaret för granskningsgöromål,
som han icke finge tid ens att sjelf egna
något arbete eller tillräckligt öfvervaka. För att aflägsna
den obillighet, som läge i ett sådant missförhållande, och

för att kunna mera fast ordna den utrikes postanvisningsrevisionen,
hvilken rörde sig om högst betydliga belopp,
i det att värdet af postanvisningar, afsända från Sverige
till utrikes orter, år 1897 utgjort öfver 4,787,000 kronor,
och dylika försändelser från utrikes orter till Sverige samma
år uppgått till ett värdebelopp af i rundt tal 7,880,700
kronor, — oberäknadt den postanvisningsrörelse, som Sverige
förmedlade åt Finland — hade generalpoststyrelsen
ansett nödigt att från och med år 1900 få anstäld ytterligare
en ordinarie revisor.

Rörande generalpoststyrelsens ifrågavarande framställningar
anförde föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
den 13 januari 1899, bland annat, hurusom
uppenbart vore, att den centrala styrelsen för ett
verk, stadt i så snabb och oafbruten utveckling som postverket,
måste under årens lopp se sina göromål växa i
sådan omfattning, att de arbetskrafter, som vid en viss
tidpunkt varit tillräckliga för göroinålens behöriga ombesörjande,
inom jemförelsevis kort tid befunnes otillräckliga,
och att fördenskull utväg måste beredas styrelsen
att fullgöra sina åligganden, vare sig genom aflyftande af
en del af dess arbetsbörda eller genom erforderlig ökning
af dess arbelskrafter. Genom inrättandet år 1893 af distriktsförvaltningarna
eller postinspektionerna, åt hvilka
öfverlemnats att sjelfständigt afgöra vissa ärenden, hvilka
förut fordrat styrelsens beslut, åstadkoms visserligen i någon
mån en decentralisation af postförvaltningen, men
derigenom blef endast en jemförelsevis mindre tyngande
del af de styrelsen förut åliggande göromål Överflyttad
till distriktsmyndigheterna, och den oaflåtlig! växande
mängden af mål och ärenden, som fortfarande kräfde styrelsens
omedelbara afgörande, hade redan sedan flera år
tillbaka visat sig icke kunna handläggas af styrelsens ordinarie
personal. Hvad generalpoststyrelsen i sin ofvannämnda
skrifvelse den 22 november 1898 anfört bekräftade, enligt
departementschefens åsigt, att postverket befunne sig i
ett utvecklingsskede, som uteslöte all tanke på, att antalet af
de till styrelsen inkommande ärenden skulle komma att
minskas. I hvilken utsträckning styrelsen måst till biträde
vid handläggningen af dessa ärenden anlita extra
tjensteman framginge deraf, att, enligt hvad styrelsen

Departe ments chefens yttrande.

1899 års
riksdag.

meddelat, antalet af de hos styrelsen anstälde amanuenser
uppginge till 51, under det att de ordinarie tjenstemännen,
oberäknade 2 kammarskrifvare på gammal stat,, af hvilka
den ene vore för sjukdom ständigt tjenstledig, utgjorde
till antalet endast 27. Att vid en sådan proportion mellan
antalet, ordinarie tjensteman och amanuenser befordringsutsigterna
för dessa senare, af hvilka dock utkräfdes
en betydande arbetsqvantitet, måste ställa sig allt utom
gynsamma, vore uppenbart. Lika med generalpoststyrelsen
ansåge också departementschefen, att det vore på tiden
att å ordinarie stat uppföra åtminstone en del af de
arbetskrafter, styrelsen under alla omständigheter behöfde;
och då de skäl, som af styrelsen anförts för inrättandet af
en ny byråchefsbefattning samt en ny revisorstjenst och två
nya aktuariebefattningar, syntes departementschefen giltiga,
tillstyrkte departementschefen uppförande å ordinarie stat
af de sålunda föreslagna nya tjenstebefattningarna.

Då frågan om postverkets stat förekom till behandling
hos statsutskottet vid 1899 års riksdag, intog utskottet,
hvad angick förslaget om inrättande af ett nytt byråchefsembete
hos generalpoststyrelsen, så till vida samma
ståndpunkt som statsutskottet vid 1898 års riksdag, att
detta förslag biträddes af utskottets ledamöter från Första
Kammaren, under det att ledamöterna från Andra Kammaren
ansågo ett sådant embete ej heller då böra inrättas.
Som emellertid utskottets beslut denna gång kom att affattas
i enlighet med den uppfattning, som sistnämnda
kammares ledamöter uttalade, gick utskottets hemställan
derpå ut, att Kongl. Maj:ts förslag i denna del icke måtte
vinna Riksdagens bifall.

Andra Kammaren fattade sitt beslut i öfverensstämmelse
med utskottets hemställan, under det att Första
Kammaren biföll den kongl. propositionen. I gemensam
votering segrade emellertid afslagsyrkandet.

Deremot rönte förslaget om uppförande i generalpoststyrelsens
stat af aflöningar till två nya aktuarie!1 och
en ny revisor ett gynsamt mottagande.

Statsutskottet yttrade i detta ämne, att, då med den
utveckling, poströrelsen dåmera. erhållit, de föreslagna två
aktuarietjensterna och en revisorstjenst hos styrelsen syntes
vara val behöfliga, utskottet ansett sig böra förorda,

att dessa tjenstår uppfördes å ordinarie stat, dervid utskottet
förutsatte, att Kongl. Maj:t komme att efter sig företeende
omständigheter bestämma, under hvilken af generalpoststyrelsens
byråer den af dessa två aktuarier skulle
i staten uppföras, hvilken enligt styrelsens af vederbörande
departementschef förordade förslag skulle tjenstgöra å den
nya revisionsbyrån.

I enlighet med utskottets hemställan blef den kong],
propositionen i denna del af Riksdagen bifallen.

I staten för år 1900 uppfördes båda de nya aktuarierna
under revisionsbyrån. Den ene af dessa tjensteman
placerades emellertid till tjenstgöring å den provisoriska
»revisionsbyrån II».

Sedan Riksdagen sålunda år 1899 ånyo afslagit framställning
om uppförande å generalpoststyrelsens stat af aflöning
till ännu en byråchef, medgaf Kongl. Maj:t genom särskilda
nådiga bref den 17 november 1899 och den 30 november
1900, att äfven för åren 1900 och 1901 finge hos generalpoststyrelsen
anställas eu adjungerad ledamot för handläggning
af de ärenden, som i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med dittills tillämpade grunder blefve till honom öfverlemnade.
Den provisoriskt anordnade »revisionsbyrån IT» har således
allt ifrån början af år 1896 oafbrutet varit i verksamhet
under chefskap af en adjungerad ledamot, som åtnjutit arfvode
motsvarande byråchefs lön och tjenstgöringspenningar.

Beträffande (jener alpost,direktör ens aflöningsförmåner är
i staten, såsom ofvan angifvits, intagen bestämmelse derom,
att, derest han i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, lönen
skall, så länge denna förmån qvarstår, minskas med 1,000
kronor.

Förmånen af fri bostad har emellertid, sedan numera
aflidne generalpostdirektören W. Roos, vid afsked stagandet,
frånträdt den åt honom i posthuset vid Rödbodtorget här i
Stockholm upplåtna bostadslägenhet, icke vidare åtnjutits
af generalpostdirektören; och då, enligt hvad koinitén erfarit,
det är afsedt, att bostad icke skall åt honom upplåtas
i det nya posthus, som är under uppförande i hufvudstaden,
samt det ej heller förefinnes anledning att antaga,
att statsverket skulle komma att annorledes bereda bostads -

Adjunktion
1900 och
1901.

Komiténs

förslag

rörande

general poststyrel sen.

Borttagande
af bestämmelsen
i
fråga om
fri bostad
för generalpostdirektören.

Frågan om
en femte
byråchef.

lägenhet åt generalpostdirektören, har komitén ansett, att
berörda bestämmelse i fråga om fri bostad för generalpostdirektören
bör ur aflöningsstaten uteslutas.

Såsom ofvan är omförmäldt, finnes för närvarande inom
generalpoststyrelsen, utom de fyra på ordinarie stat uppförda
byråcheferna, en adjungerad ledamot med arfvode
motsvarande byråchefs lön och tjenstgöringspenningar,
hvilken ledamot är chef för en extra femte byrå, den s. k.
revisionsbyrån II. Beträffande de fyra ordinarie byråchefstjensterna
är emellertid att märka, att endast två af dessa
uppehållas af sina ordinarie innehafvare, i det att de ordinarie
innehafvarne af de två öfriga sköta andra befattningar,
såsom tills vidare förordnade, den ene att förvalta
generalpostdirektörsembetet och den andre att vara föredragande
för ärenden rörande postsparbanken. Två byråchefstjenster
hos generalpoststyrelsen uppehållas fördenskull
af vikarier, hvilka åtnjuta de med befattningarna
förenade aflöningar. Föredraganden för postsparbanksärenden
åter uppbär aflöning af postsparbanksmedel, motsvarande
byråchefs lön och tjenstgöringspenningar, men har,
såsom ordinarie innehafvare af en byråchefsbefattning i
generalpoststyrelsen, ansetts vara berättigad att åtnjuta
ålderstillägg af postmedel.

Af hvad från generalpoststyrelsens sida gång efter
annan anförts beträffande nödvändigheten att på ordinarie
stat öfverföra den allt sedan år 1896 åt adjungerad ledamot
anförtrodda befattningen såsom chef för den extra femte
byrån hos styrelsen och att, i sammanhang dermed, äfven
i öfrigt omreglera byråerna inom styrelsen, samt af de
iakttagelser i ämnet, komitén sjelf gjort, har komitén
funnit sig öfvertygad om rigtigheten af styrelsens uttalade
åsigt i nämnda hänseende, särskilt som, efter hvad kändt
är och föreliggande statistiska uppgifter bestyrka, postverket
allt fortfarande är stadt i en mycket stark utveckling,
samt ingen som helst anledning finnes till antagande,
att den nu befintliga provisoriska femte byrån framdeles
skulle kunna undvaras.

Till närmare belysning af postverkets utveckling, för
så vidt deraf föranledts ökadt arbete för styrelsen, anser
sig komitén böra påpeka, hurusom antalet af de till generalpoststyrelsen
inkomna och af styrelsen afgjorda samt vid de

respektive årens början och slut balanserade mål — oberäknad!
de från vederbörande distrikts- och lokalförvaltningar
å bestämda tider insända redogörelser af olika slag samt
en mängd reqvisitioner m. in. dylikt — under hvart och
ett af åren 1896—1900 utgjorde:

År.	Inkomna.	Fr. föreg. år såsom oaf-gjorda ba-lanserade.	Summa.	Under året af gjorda.	Till föl-jande år ba-lanserade.
1896 . . .	13,088	946	14,034	13,013	1,021
1897 . . .	13,931	1,021	14,952	13,815	1,137
1898 . . .	14,742	1,137	15,879	14,751	1,128
1899 . . .	15,887	1,128	17,015	15,660	1,355
1900 . . .	16,520	1,355	17,875	16,260	1,615

Hvad särskild! angår den byrå, som för närvarande
är å den ordinarie staten upptagen under benämningen
revisionsbyrån, framgår dess arbetsbörda under tiden från
och med år 1885, då den först finnes å ordinarie stat
upptagen, till och med år 1895 — eller året närmast
före det, då den nuvarande extra femte byrån började
sin verksamhet, hufvudsakligen till lättnad för den gamla
revisionsbyrån, — i viss mån af följande uppgift å antalet
till byrån inkomna diarieförda ärenden:

år	1885 .	.... 2,544	år	1891 ....	. 2,478
»	1886 .	.... 2,478	»	1892 . ‘ . . .	. 3,447
	1887 .	.... 2,505	»	1893 ....	. 3,275
	1888 .	.... 2,559	»	1894 ....	. 3,434
»	1889 .	.... 2,468	»	1895 ....	. 3,411.
»	1890 .	.... 2,822

Efter det med 1896 års ingång den gamla revisionsbyrån,
såsom ofvan omförmälts, provisoriskt delats i två
byråer, revisionsbyrån I och revisionsbyrån II, samt den
senare af dessa tillika fått öfvertaga några grupper af
ärenden från kansli- och kameralbyråerna, hafva de till de
båda revisionsbyråerna inkomna diarieförda ärenden uppgått
till följande antal:

År.	Rev.-byr. I.	Bey.-byr. II.	Summa.
1896 . . .	1,431	2,797	4,228
1897 . . .	1.420	2,581	4,001
! 1898 . . .	1,612	2,982	4,594
1899 . . .	1,673	3,260	4,933
1900 . . .	1,846	3,693	5,539

Vid bedömandet sins emellan af arbetsbördorna för
cheferna för sistberörda två byråer, är det emellertid af
mycket stor vigt att ej uteslutande taga hänsyn till ärendenas
antal. Man måste nemligen äfven fästa synnerlig
uppmärksamhet å det af generalpoststyrelsen åberopade,
ofvan omförmälda förhållandet beträffande de internationella
ärendena och hurusom den byråchef, som företrädesvis har
att handlägga sådana, måste från handläggningen af andra,
honom åliggande embetsgöromål hafva någon afsevärd tid
öfrig för att, i postverkets och dess styrelses välförstådda
intresse, kunna åtminstone i någon mån egna sin uppmärksamhet
åt hvad inom utländska postverk och särskildt mera
betydande sådana förekommer af beskaffenhet att böra uppmärksammas
jemväl inom svenska postverket och dess styrelse.
För öfrig! har komitén, såsom på annat ställe i detta
betänkande omförmäles, ansett sig, på der anförda skäl,
böra hemställa, att vissa grupper af ärenden skola från den
byrå, som nu benämnes revisionsbyrån II, öfverflyttas till
den byrå, som för närvarande kallas revisionsbyrån I.

Komitén har alltså, såsom af det ofvan sagda framgår,
ansett, att i postverkets aflöningsstat bör uppföras anslag
till en femte byråchef hos generalpoststyrelsen.

I detta sammanhang tillåter sig komitén emellertid ock
att framhålla, huru högeligen önskvärd! det är, att byråchefsbefattningen
inom postsparbanksstyrelsen snarast möjligt
öfverföres på ordinarie stat. Det måste nemligen, enligt komiténs
uppfattning, betraktas såsom en mycket stor olägenhet
för postverket, att, under det de växande göromålen
ställa allt mera ökade fordringar på byråcheferna i generalpoststyrelsen,
ett af byråchefsembetena derstädes allt sedan
år 1886 måst helt och hållet skötas af vikarie i följd deraf,

att den ordinarie innehafvaren bestrider deri å ordinarie stat
ej uppförda befattningen såsom föredragande för postsparbanksärenden.
Deraf hafva ock, såsom jemväl förut berörts,
föranledts mångåriga vikariat i lägre grader inom
generalpoststyrelsen.

Vid uppgörande af förslag till de tjenstehefattningar, Behofvet af
som må finnas erforderliga å de särskilda byråerna inom nfa, bister
generalpoststyrelsen, bär korniten halt att taga i öfver- byråer.
vägande ej blott fördelningen, mellan de ifrågastälda fem
byråerna, af nuvarande ordinarie tjenster utan äfven behofvet
af nya ordinarie befattningar.

I sådant afseende har komitén särskilt fäst sin uppmärksamhet
derå, i hvilket väsentligt omfång arbetena inom
styrelsens byråer hvila på extra tjensteman, som under benämning
af amanuenser äro anstälda för år mot arfvode,
hvilket allenast undantagsvis uppgår till 1,800 kronor.

Enligt den för år 1901 för generalpoststyrelsen gällande
aflöningsstat finnas å styrelsens olika byråer uppförda tillhopa
30 ordinarie tjensteman — förutom en kammarskrifvare
på öfvergångsstat — men enligt den i slutet af
februari månad samma år i tryck utgifna förteckning
å tjensteman vid postverket, voro då derjemte hos generalpoststyrelsen
anstälda, oräknadt gtt biträde i frågor rörande
postfartyg, ej mindre än 57 amanuenser med fast
arfvode, hvartill, enligt hvad komitén inhemtat, kommer
ett afsevärdt antal amanuenser, hvilka för större eller
mindre antal månader under årens lopp pläga anställas
mot arfvode för att afhjelpa den brist i arbetskrafter, som
uppstår vissa tider af året, då arbetsmaterialet ökas.

Nu är det visserligen sant, att åtskilliga af amanuenserna
sysselsättas med arbete af den art, att för detsamma
icke lämpligen böra anställas ordinarie tjensteman,
utan att detta arbete snarare bör såsom en öfvergång
till andra göromål för någon tid anförtros åt amanuenser,
såsom t. ex. fallet torde vara med kontrollering, inom
postverket tillhörig lokal, af frankoteckens tillverkning, med
hvilket kontrolleringsarbete för närvarande fyra amanuenser
äro sysselsatta. Men det återstår i allt fall en mängd göromål,
som, i brist af tillräckliga ordinarie arbetskrafter, anförtrotts
åt amanuenser, och hvilka äro af sjelfständig beskaffenhet
och jemväl i öfrig! af sådan natur, att det sätt,

hvarpå de utföras, är af den betydenhet för verket, att ett
väsentligt ökadt antal ordinarie tjensteman erfordras, för
att åtminstone de vigtigare af dessa göromål skola komma
att, såsom sig bör, hvila på ordinarie tjensteman samt
amanuenserna i sitt arbete hafva den tillsyn och ledning,
som är af nöden.

Derigenom skulle ock byråchefernas ofta öfverklagade
arbetsbörda komma att något minskas, då desse för de
vigtigare göromålen kunde hafva under sig en stabel
ordinarie personal, hvars kunskaper i postala förhållanden
och erfarenhet i tjensten kunde fritaga vederbörande byråchef
från sådant öfvervakande af arbetet i detalj, som
under nuvarande förhållanden ofta torde vara af behofvet,
påkalladt, då en stor del af arbetet måste utföras af mera
rörlig extra personal.

En synpunkt, som ej heller bör lemnas ur sigte, är
den, som generalpoststyrelsen betonat i sin förut omförmälda
underdåniga skrifvelse den 22 november 1898, då
nemligen styrelsen deri framhöll, hurusom det icke kunde
förutsättas, att det i längden skulle låta sig göra att bibehålla
den ofördelaktiga proportionen mellan ordinarie
och extra arbetskrafter inom styrelsen, eller att med de
klena befordringsutsigter, som för det dåvarande för amanuenserna
inom verket förefunnes, erforderligt antal dugande
personer skulle qvarstanna för att efter en trägen
amanuenstjenstgöring, kanske i 14 å 15 år eller mera,
kunna nå ordinarie anställning.

Vid det erforderliga utbytet af amanuenssysslor mot
ordinarie tjenstebefattningar bör dock, å andra sidan,
tillses, att innehafvarne af de nya befattningarna erhålla
full sysselsättning, i hvilket afseende komitén förskaffat sig
upplysningar om de särskilda hos generalpoststyrelsen anstälda
amanuensernas göromål och tjenstgöringstid samt, der sådant
förekommit, samtidiga anställning jemväl i andra embetsverk.

Komitén har, med ledning af dessa upplysningar,
endast i vissa fall, der, enligt komiténs uppfattning, det
åt amanuenserna anförtrodda arbete är af beskaffenhet att
böra af ordinarie tjensteman utföras, föreslagit inrättande
af nya ordinarie tjenstebefattningar, dervid komitén trott
sig finna, att i åtskilliga fall en ordinarie tjenst skulle
kunna ersätta två amanuensbefattningar och tjenstemanna -

personalen in alles hos styrelsen således vid inrättandet af
de nya ordinarie tjenstenit kunna minskas.

Innan komitén lemnar den allmänna frågan om amanuenserna,
anser sig komitén icke böra underlåta att — med
blicken fästad å den höga siffra, hvartill antalet amanuenser
hos generalpoststyrelsen nu uppgår, — hemställa till vederbörligt
bepröfvande, huruvida ej skäl kunde förefinnas att,
äfven med nödig förhöjning af en del arfvoden, öka åtskilliga
amanuensers tjenstgöringsskyldighet och derigenom
för framtiden söka efter hand få väsentligt begränsadt
antalet af de amanuenser, som kunna anses ega, grundade
anspråk på befordran inom verket.

A kanslibyrån äro för närvarande i staten uppförda Kanslibyr
följande tjensteman: 1 sekreterare, 1 registrator, 1 notarie
och ombudsman, 2 notarier och 1 aktuarie, af hvilka sekreteraren
är tjensteman af andra lönegraden och de öfriga
tjensteman af första lönegraden.

Allt sedan år 1896 är emellertid den ene notarien Överflyttad
till den provisoriskt anordnade revisionsbyrån II.

Detta öfverflyttande var uppenbarligen endast en nödfallsutväg,
som anlitades, på det att chefen för den provisoriska
byrån skulle till sekreteraregöromålens bestridande
å byrån hafva att tillgå en ordinarie arbetskraft; och, då
kanslibyrån var den enda af styrelsens byråer, å hvilken mera
än en notarietjenst förefans, måste alltså kanslibyrån finna
sig i den omförmälda öfverflyttningen.

Den å kanslibyråns stat placerade notarien och ombudsmannen,
hvilken naturligtvis i sitt ombudsmannaskap
anlitas af styrelsens samtliga byråer, är, enligt hvad komitén
inhemtat, numera så upptagen af ombudsmansgöromål, att
han ej har tid öfrig för kanslibyråns notariegöromål. I
verkligheten finnes derför numera för utförande af dessa
notariegöromål allenast en ordinarie notarie. För de notariegöromål,
som denne icke medhinner, måste fördenskull anlitas
två amanuenser med fast arfvode, hvarförutom eu del
enklare -notariegöromål skötas af extra tjensteman och vid
tillfällen, då arbetet å byrån varit särskildt omfattande, för
längre eller kortare tid plägat förordnas tillfälliga amanuenser.

Genom en sådan arbetsfördelning har en hel del
göromål å byrån, som obestridligt varit af beskaffenhet

Trafikbyrån.

Ny notarietjenst.

att böra af ordinarie tjensteman utföras, kommit att hvila
å amanuenser. Till sådana göromål hör i främsta rummet
uppgörandet af de jemförande tablåer öfver tjenstesökandes
meriter, som ligga till grund för bedömandet af frågan om
den ene eller andre sökandens företräde till ledig tjenstemannabefattning
i postverket. Hit hör också förandet af
längder eller förteckningar öfver tjensteman och betjente
vid postverket med annotation öfver transporter, tjenstledigheter,
bestraffningar in. fl. förhållanden, rörande hvilka
noggranna uppgifter måste finnas sammanförda för att vid
behof vara att tillgå. Äfven för en del vigtigare konceptskrifvelser
hafva amanuenser kommit att anlitas.

För ändring i nämnda arbetsfördelning och på det att
de vigtigare göromålen å kanslibyrån må kunna hinna utföras
af ordinarie tjensteman, anser komitén, att den till revisionsbyrån
II öfverflytlade notariebefattningen bör återföras till
kanslibyrån, samt att i stället å den af komitén föreslagna
nya revisionsbyrån bör anordnas en ny notarietjenst.

Utom ofvannämnda två amanuenser tillhöra sex sådana
med fasta arfvoden kanslibyrån. Men af dessa tjenstgöra
tre å det under kanslibyrån hörande reklamationskontoret,
der en tjensteman af första lönegraden under benämningen
aktuarie är chef för dem; en amanuens biträder registrator!;
eu expedierar afgående post in. m., och en omhänderhar
styrelsens bibliotek samt står till generalpostdirektörens
disposition. De göromål, som utföras af amanuenserna å
reklamationskontoret, äro visserligen till en betydande del
af den för allmänheten och postverket vigtiga beskaffenhet,
att de torde böra anförtros åt ordinarie personal, men då
detta icke synes böra ske annat än i sammanhang med en
omreglering af reklamationskontoret, samt dermed torde kunna
ännu någon tid anstå, har komitén rörande reklamationskontoret
icke ansett sig böra föreslå någon ökning af den
ordinarie personalen.

Trafikbyråns tjenstemannapersonal utgöres nu af 1
sekreterare, som är tjensteman af andra lönegraden, samt
1 notarie och 1 aktuarie, hvilka tillhöra första lönegraden,
äfvensom 7 amanuenser med fasta arfvoden.

Utom öfriga, enligt den för generalpoststyrelsen gällande
instruktion, till byråns handläggning hörande ärenden ombesörjer
byrån uppgörandet samt utgifvandet från trycket

af årliga förteckningar öfver postanstalter äfvensom tidtabeller
för postbefordringar från ort till annan inom riket
med de tillägg, som i dessa tabeller erfordras till följd af
uppkommande ändringar i postgång. På grund deraf sysselsättas
några af amanuenserna med sådant förarbete och korrekturläsning,
som till trycksakernas utgifvande erfordras och som
lämpligen synes fortfarande kunna åt amanuenser anförtros.

Den å byrån befintliga aktuarietj ensten tillkom med
1875 års ingång på grund af framställning från generalpoststyrelsen
i dess underdåniga skrifvelse med förslag till
postverkets stater för år 1875. Styrelsen anförde i denna
skrifvelse, bland annat, att, sedan, genom det stora antalet
nya postgångars inrättande och till följd af sträfva,ridet att,
så mycket som möjligt, undvika anlitandet för postbefordran
af gästgifveri-, håll- eller reservskjuts, antalet af de kontrakt,
som med postskjutsentreprenörer afslutades, ökats i
en utomordentlig grad, det visat sig, till förekommande af
oordningar, oundgängligt att öfver alla dessa kontrakt föra
särskilda längder, angifvande skjutshåll och entreprenörernas
namn, afstånd och lega samt de tider, då kontrakten upphörde
att vara gällande, m. in. För förandet af dessa
längder och verkställandet i desamma af alla erforderliga
anteckningar vore det, då, utan afbrott i göromålens behöriga
gång, den öfriga personalen inom trafikbyrån icke
kunde med omförmälda arbete sysselsättas, nödvändigt, att
inom nämnda byrå anstäldes en aktuarie. Kongl. Maj:t
fann hvad styrelsen i detta hänseende hemstält vara ändamålsenligt;
och blef, på Kongl. Maj:ts förslag, anslag till
ifrågavarande aktuarietjenst af Riksdagen beviljadt.

Förutom omförmälda med postskjutsentreprenörer om
postföring på landsväg afslutade kontrakt, hafva tillkommit
ett betydande antal andra kontrakt, såsom om landtbrefbäring,
postföring med ångbåtar och enskilda jernvägar,
handhafvande af ångbåtspostexpeditioner, posttransporter
inom postanstalts område, postvård in. m., samt slutligen den
stora mängden af kontrakt om skötandet af poststationer,
hvilka, samtliga kontrakt äfven skola vederbörligen annoteras;
hvarjemte fortlöpande anteckningar böra föras angående
inträdande förändringar i afseende å desamma.

Det arbete, för hvars utförande aktuarietjensten å
trafikbyrån inrättades, förefinnes alltså fortfarande och har

Kameral byrån.

genom tillkomsten af ofvannämnda andra slag af kontrakt
ytterligare ökats, men hufvudsakligaste delen af dessa,
aktuarien egentligen åliggande göromål utföres dock icke
längre af honom, enär, på grund af ökningen, på det hela,
af göromålen å byrån, aktuarien numera måste tagas i anspråk
för notariegöromål, under det att aktuariegöromålen
i stället fördelats på amanuenser.

Då de notariegöromål, som ombesörjas af aktuarien,
befunnits vara af den vigt, att de framför de göromål, för
hvilkas handläggning aktuarietjensten egentligen tillkommit,
ansetts böra åt aktuarien anförtros, men det uppenbarligen
tillika för byrån är behörigt att, såsom afsedt varit, kunna
anförtro förandet af ofvannämnda längder och anteckningar
åt ordinarie tjensteman, som kan beräknas komma att i detta
arbete blifva mera stadigvarande och hemmastadd, än hvad
antagas kan beträffande extra personal, och då tillika antalet
amanuenser å byrån bör om möjligt förminskas, har komitén
funnit sig böra föreslå, att å trafikbyrån må på ordinarie stat
uppföras ytterligare en notarie; och har komitén tänkt sig,
att aktuarien, sedan han sålunda befriats från notariegöromål,
skulle — jemte det han återtoge de göromål, som, enligt
hvad ofvan omförmälts, egentligen skulle honom åligga,
kunna sköta äfven registratorsgöroinålen å byrån, hvilka nu
fullgöras af en amanuens. Genom tillkomsten af den nu
föreslagna nya befattningen skulle å denna byrå kunna
indragas två af de nuvarande amanuensbefattningarna.

Tjenstemännen å stat på kameralbyrån äro nu 1 kamrerare
och sekreterare, 1 kassör, 1 intendent vid postverkets
frimärkesförråd och 1 intendent vid persedelförrådet,
samtliga med aflöning i andra lönegraden, 3 revisorer och
bokhållare, 1 notarie samt 2 aktuarier, sistnämnda sex
tjenstemän i första lönegraden. Dessutom äro å byrån med
derunder lydande hufvudkassa, förråd och afdelning för
frankoteckenstillverkning anstälda tillhopa 15 amanuenser
med fasta arfvoden.

Hvad först kamrerare- och sekreter ar et] ensten angår, har
inom komitén varit på tal fråga om denna tjensts delning.
Det har nemligen blifvit komitén meddeladt, att redan de
kamreraregöromål, hvilka åligga innehafvaren af denna
tjenst, numera äro af den vidlyftiga beskaffenhet, att hans

tid är i det närmaste upptagen af dessa göromål. Af sekreteraregöromålen
lärer han under vanliga förhållanden knappast
medhinna annat än att kontrollera de i uppsatta skrivelser
förekommande faktiska uppgifter samt att kontrasignera
från byrån utgående expeditioner. Till följd deraf
har en del uppsättning af skrivelser, som under andra förhållanden
bort af bemälde tjensteman verkställas, måst af
byråchefen sjelf ombesörjas. Öfriga sekreteraregöromål utföras
af den å byrån anstälde notarien med biträde af två
amanuenser samt extra tjensteman. Vid sådant förhållande
och då det synes komitén, att de egenskaper, som fordras
af en kamrerare, och de, som en sekreterare bör ega, delvis
äro af den olika art, att de mera sällan återfinnas
hos en och samma person, kunde det tänkas vara lämpligt,
att notarietjensten, hvars innehafvare faktiskt sköter en
stor del af sekreteraregöromål en, förändrades till en tjenst
af andra lönegraden med benämningen sekreterare för innehafvare^
samt att den nuvarande kamrerare- och sekreterare
tj ensten blefve endast en kamrerare^ enst. Efter öfvervägande
af hithörande omständigheter, har komitén dock
icke velat nu framställa förslag om en så genomgripande
omgestaltning af tjensteförhållandena å kameralbyrån, hvaremot
— med hänsyn dertill att, såsom nyss nämnts, den
å kameralbyrån för närvarande anstälde notarien fullgör en
stor del af de kamreraren och sekreteraren åliggande egentliga
sekreteraregöromålen och derförutom har sig ålagdt
ordnandet, förtecknandet och förvarandet af åtskilliga hyresoch
leverans- m, fl. kontrakt samt förande af liggare öfver
vissa postkontoren tilldelade anslag m. m., samt i följd
deraf å byrån finnas anstälda två amanuenser med fasta
arfvodeu för utförande af sådant arbete, som eljest skolat
af notarien fullgöras, såsom uppsättande af koncept till utgående
skrifvelser o. d., — komitén ansett sig böra hemställa,
att ytterligare en notarietjenst varder å kameralbyrån
inrättad, under hvilken förutsättning arfvoden till två amanuenser
synas kunna indragas.

A postverkets hufvudkassa, som lyder under kameralbyrån,
äro, förutom den å stat uppförde kassören, anstälda
två amanuenser, af hvilka den ene, hvars arfvode numera
uppgår till 1,800 kronor, trädt i stället för en tillförene,
enligt äldre stat, i hufvudpostkassan tjenstgörande kammar -

Ny notarietjenst.

skrifvare af högsta lönegraden, och den andra amanuensen
från och med den 1 april 1894 mot ett mindre arfvode
antagits för att vissa tider på dagen vara behjelplig vid
brådskande expeditioner.

Beträffande kassarörelsens ökning sedan 1890-talets
början hafva följande uppgifter meddelats komitén.

Antalet till hufvudpostkassan inkomna penningeposter
utgjorde:

år 1890.................... 7,059 med värde af kr. 15,060,594''43

» 1895.................... 7,480 » » » » 22,201,048''68

» 1900.................... 6,669 » » » » 39,287,110''25

Antalet från hufvudpostkassan utgående penningeposter
utgjorde:

år 1890____________________ 2,877 med värde af kr. 15,001,561" so

» 1895.................... 2,237 » » » » 22,217,461-65

» 1900.................... 2,607 » » » » 39,292,111-67

Många af de inkommande posterna lära innehålla tusentals
kronor i sedlar å 5 å 10 kronors valör samt i metalliskt
mynt, hvadan uppräkningen af en enda sådan post kan taga
betydande tid i anspråk.

Det ligger i sakens natur, att dessa inkommande och
utgående poster ej jemnt fördelas på årets alla söckendagar,
utan att särskildt de inkommande posterna, till följd
af de för postkontoren gällande föreskrifter om leverans af
öfverskottsmedel per tiodag och per månad, periodvis föranleda
för personalen å hufvudpostkassan ett synnerligen
intensivt arbete, dervid, äfvensom vid de många kontanta
utbetalningarna, fara för förlust, till följd af felräkning,
för kassören lätt kan uppstå. Då denne tjensteman, i motsats
mot hvad fallet är inom åtskilliga andra förvaltande
Felräknings- verk, icke åtnjuter felräkning spenning av, hvarigenom evenpe^““Prn
ät tuella förluster kunde betäckas, har komitén ansett sig böra
föreslå, att till kassören skola utgå sådana med 500 kronor
om året.

Revisor och Med hänsyn till hufvudpostkassans stora penninge''hufvudpos/
röre^se kan det, enligt komiténs förmenande, icke anses vara
kassan, väl stäldt i fråga om kontrollen dervid, så länge å kassan
icke finnes annan ordinarie tjensteman än en kassör; och har

komitén fördenskull föreslagit, att jemte kassören anställes
å kassan en ordinarie revisor och bokhållare, hvilket, oafsedt
den bättre kontroll, som derigenom bör kunna ernås, jemväl
betingas af den utsträckning, i hvilken den äldre amanuensens
arbetskraft derstädes redan tages i anspråk, i det
att nemligen, enligt inhemtade upplysningar, hans arbetstid
der för postgöromål utgör minst 5 timmar dagligen.
Nämnda amanuenssyssla skulle vid tillkomst af den nya
ordinarie befattningen komma att försvinna.

Intendenten vid postverkets frimärkesförråd tillhör det
att till vederbörande leverantör aflåta beställningar å
frankotecken;

att öfvervaka tillverkningen af frankotecken äfvensom
arbetena i öfrigt inom frimärkesförrådets tryckeriafdelning;

att emottaga tillverkade frankotecken samt bokföra och
förvara desamma;

att kontrollräkna såväl det för tillverkning af vanliga
frimärken afsedda papper, som ock till frimärkesförrådet
levererade frimärken af alla slag;

att kontrollräkna och afgifva qvitto öfver till frimärkesförrådet
från postanstalterna inlevererade skadade frankotecken,
som vid postanstalt blifvit utbytta mot felfria
frankotecken;

att annotera, och från förrådet uttaga det för hvarje
dag af vederbörande postanstalter reqvirerade antal frankotecken
samt afsända detsamma;

att upprätta månatliga redogörelser öfver värdet af de
till frimärkesförrådet inlevererade och från frimärkesförrådet
utsända frankotecken;

att upprätta månatliga statistiska uppgifter öfver antalet
från frimärkesförrådet utsända frankotecken;

att föra all den skriftvexling vid frimärkesförrådet,
som kan ifrågakomma med vederbörande postanstalter,
leverantören af frankotecken samt personer i utlandet, som
önska erhålla frankotecken; och

att ombesörja förstöring, i behörig ordning, af makulerade
frankotecken.

Till biträde vid göromålen har bemälde intendent —
oafsedt de under honom lydande kontrollanter vid frankoteckenstillverkningen,
hvilka tjenstgöra å tryckeriafdelningen,
— å sj elfva förrådet allenast en amanuens.

Revisor och
bokhållare å
frimärkesförrådet.

I afseende å arbetet vid frimärke,sförrådet har komitén
inhemtat nedan intagna uppgifter.

Af det särskilda papperet till vanliga frimärken kontrollräknades
inom frimärkesförrådet nedannämnda år följande
antal ark:

år 1890........................................ 320,100

» 1895........................................ 422,250

» 1900........................................ 513,450.

Antalet kontrollräknade blad (halfark) af frimärken af
alla slag utgjorde:

år 1890 .................................... 743,200

» 1895 .................................... 879,000

» 1900 .................................... 1,131,000.

Antalet till frimärkesförrådet inkomna reqvisitioner å
franko tecken utgjorde:

år 1890............................................ 1,738

* 1895........................................... 2,115

» 1900............................................ 2,217.

Antalet från frimärkesförrådet expedierade assurerade
försändelser, innehållande frankotecken, utgjorde:

år 1890............................................ 3,320

» 1895............................................ 4,201

» 1900............ 4,765.

Antalet från frimärkesförrådet utsända frankotecken
och deras värde utgjorde:

År.	Frimärken st.	Franko- kuvert st.	Brefkort st.	Kortbref st.	Summa st.	Värde i kronor.
1890	59,404,000	821,770	4,382,540	1,240,690	65,849,000	7,044,318-35
1895	74,309,000	1,121,420	5,271,820	1,005,600	81,707,840	8,100,503-10
1900	102,167,550	1,803,120	7,048,950	1,353,400	112,373,020	10,957,610 10

Antalet till frimärkesförrådet inlevererade skadade
frankotecken, för hvilka sedan år 1896 utbyte medgifvits
mot viss rabatt, utgjorde:

år 1896 ........................................ 25,742

» 1900 ..................................... 66,564.

Redan af ofvanstående redogörelse beträffande verksamheten
vid sjelfva frimärkesförrådet torde framgå behofvet
af ytterligare en ordinarie tjensteman, i stället för
amanuensen, inom denna del af postverkets centralförvaltning.
Beskaffenheten af det å frimärkesförrådet förekommande
arbetet, hvilket kräfver synnerlig noggrannhet och,
ekonomiskt sedt, innebär stort ansvar, enär frankotecknen
i räkenskaperna debiteras och krediteras efter deras nominella
värde, synes ock häntyda på önskvärdheten, för att
icke säga nödvändigheten, af att såsom intendentens närmaste
man vid förrådet tjenstgör en vid dylika göromål
van, ordinarie tjensteman, hvilken ock skulle kunna af
generalpoststyrelsen användas såsom lämplig vikarie för
intendenten, då denne till följd af sjukdom eller semester
eller af annat laga skäl icke sköter intendentsbefattningen.

På grund af hvad sålunda anförts, tillåter sig komitén
hemställa om inrättande å frimärkesförrådet, i stället för
nuvarande amanuenssyssla, af ytterligare en ordinarie
tjenstebefattning, hvars innehafvare skulle benämnas revisor
och bokhållare.

Intendenten vid persedelförrådet, hvilken tillförene, lika- Revisor och
som förvaltaren af postverkets hufvudkassa, enligt äldre bopertedei-A
stat hade till sitt biträde en kammarskrifvare af högsta förrådet,
lönegraden, fick sedermera ända till oktober 1899 biträde
allenast af en amanuens. Från sistnämnda tidpunkt bär,
till följd af ökning i arbetet, periodvis anstälts vid persedelförrådet
ytterligare en amanuens.

Intendenten vid persedelförrådet åligger, bland annat,
att ansvara för de postverkets persedlar och effekter,
som finnas specificerade dels uti förrådets persedel- och
inventarieräkning, dels uti dess åkdonsräkning;

att tillse, att persedelförrådet ständigt eger tillgång,
för postanstalternas räkning, till alla sådana persedlar och
förbrukningsartiklar, som skola genom persedelförrådets
försorg anskaffas och postanstalterna tillhandahållas;

att besigtiga och emottaga från leverantörer dessa
persedlar och förbrukningsartiklar;

att ombesörja iståndsättning af äldre posteffekter, som
derigenom kunna blifva lämpliga för vidare bruk;

att granska och liqvidera vederbörande leverantörers
räkningar, för hvilket ändamål penningeförskott från gene -

^poststyrelse!! tillhandahålles intendenten, uppå specificerad
reqvisition, i allmänhet en gång i månaden;

att ombesörja försäljning af förslita och till reparation
odugliga posteffekter;

att emottaga och redovisa alla från postanstalter till
förrådet återlevererade persedlar, deribland jemväl de vid
seglationstidens slut från ångbåtspostexpeditioner inkommande
posteffekter, hvilka skola under vintern iståndsättas
för att vid seglationstidens början ånyo till vederbörande
utsändas;

att upprätta och afgifva medelsräkning qvartalsvis samt
persedelräkning årsvis;

att, i män af inkomna och godkända reqvisitioner, i
förrådet uppmäta och till vederbörande utsända tyg att
användas vid tillverkning af vissa uniformspersedlar för
ordinarie och extra postvaktbetjente, äfvensom för postvaktbetjente
anskaffa uniformsmössa enligt uppgifvet mått för
hvarje särskild till uniformsmössa berättigad vaktbetjent; och

att med vederbörande postanstalter föra den skriftvexling,
som till följd af ofvan omförmälda åligganden eller
ingående förfrågningar rörande postpersedlar kan erfordras.

Göroinålens omfång å persedelförrådet har år från år
ökats, såsom framgår deraf, att antalet från förrådet utgångna
expeditioner utgjorde:

år	1890..............	............. 3,761
»	1891...............	............. 4,159
»	1892...............	............. 4,401
»	1893...............	............. 5,980
»	1894...............	............. 6,032
»	1895...............	............. 6,072
»	1896._.............	............. 6,138
»	1897...............	............. 6,550
»	1898...............	............. 7,162
»	1899...............	............. 7,544
»	1900................	......—... 8,391.

Förrådets upphandlingar af persedlar och förbrukningsartiklar,
såsom kassaskåp, kassakistor, blankettskåp för poststationer,
breflådor, postväskor, stolar, poststämplar, omslagspapper,
lack, kuverter, segelgarn, kläde, fodertyg, mössor,
uniformsknappar in. m., jemte de genom förrådet be -

stridda kostnaderna för underhåll af persedlar och effekter
uppgingo år 1900 till ett sammanlagdt värdebelopp af
322,941 kronor 61 öre.

Till hela rörelsens bedrifvande har persedelintendenten,
såsom ofvan nämnts, icke haft annat tjenstemannabiträde än
det af en amanuens med fast arfvode samt periodvis en tillfällig
amanuens. Också har, enligt erhållen utredning, den
fasta amanuensens dagliga arbetstid i persedelförrådet under
de senare åren uppgått till 8 å 9 timmar. Komitén
har, vid sådant förhållande, funnit det vara stridt utom
allt tvifvel, att å detta förråd behöfvas ytterligare ordinarie
arbetskrafter, och fördenskull ansett sig böra föreslå inrättande
jemväl der af en ny ordinarie revisors- och bokhällaretjenst,
i stället för den fasta amanuenssysslan.

A den s. k. revisionsbyrån I, hvilken, med afseende Utrikes-. och
å den hufvudsakliga arten af de ärenden, som der skulle^ör^^”^s"
handläggas, af komitén föreslås att benämnas utrikes- och
författning sbyrån, behandlas för närvarande och skulle äfven
framdeles komma att handläggas de flesta ärenden rörande
postutvexlingen med utlandet äfvensom frågor rörande postverkets
bref- och pakettaxor, till hvilka sistnämnda för
framtiden synas böra läggas jemväl tidningstaxor. Under
ifrågavarande byrå lyder ock det s. k. statistiska kontoret.

De å byrån anstälda tjensteman utgöras af 1 notarie och
2 aktuarier, samtliga af första lönegraden, hvartill komma
8 amanuenser med fasta arfvoden, af hvilka amanuenser
dock nej mindre än 5 tjenstgöra å statistiska kontoret.

Ä generalpoststyrelsens äldre byråer: kanslibyrån, trafikbyrån
och kameralbyrån, är till vederbörande byråchefs
närmaste biträde vid göromålens skötsel anstäld antingen,
såsom å kansli- och trafikbyråerna, en sekreterare eller ock,
såsom å kameralbyrån, en kamrerare och sekreterare, i
hvarje fall med aflöning såsom tjensteman af andra lönegraden.
Men då från och med år 1885 å stat uppfördes
en fjerde byrå, under namn af revisionsbyrån, anstäldes
der icke någon tjensteman af enahanda grad. Efter det
revisionsbyrån numera blifvit provisoriskt fördelad i två
byråer, revisionsbyrån I och revisionsbyrån II, sakna båda
dessa byråer särskild tjensteman för skötande af sekreterare -

En notarietjensts
förändring
till
sekreterarebefattning.

Xy aktuarietjenst.

göromålen, hvilka derför måste handläggas af de å byråerna
anstälda notarier.

Detta förhållande har särskildt å revisionsbyrån I —
den föreslagna utrikes- och författningsbyrån — enligt
hvad komitén förnummit, medfört olägenhet och betydligt,
ökat arbetet för vederbörande byråchef; och det har mera
och mera visat sig behöfligt att å sistberörda byrå, der
frågor rörande afsilande af internationella postfördrag med
tillhörande expeditionsreglementen samt om ändringar af
bestämmelserna i redan befintliga dylika fördrag och reglementen
m. fl. frågor af vigt beträffande postverkets förhållande
till utlandet förekomma, hafva anstäld eu andra
gradens tjensteman, å hvilken såsom byråchefens närmaste
man må kunna i fråga om skicklighet såväl i allmänhet
som ock särskildt i behandlingen afl främmande språk och
kännedom om internationella postförhållanden ställas större
kraf än å en tjensteman af lägsta graden. Komitén har
derför föreslagit, att den notar otjenst, hvars innehafvare
eljest skulle komma att anställas å utrikes- och författningsbyrån,
måtte å stat upptagas till hvad den i verkligheten
är, eller en sekr eter äretjenst.

Det under nu ifrågavarande byrå för närvarande lydande
statistiska kontoret har till föreståndare en aktuarie,
och äro der, såsom ofvan omförmälts, för öfrigt anstälda
5 amanuenser med fasta arfvoden, deraf två qvinliga.
Dessutom har på senare tiden måst tagas i anspråk biträde
af ytterligare en qvinlig arbetskraft; hvarjemte personalen,
då göromålen äro mycket hopade och brådskande, såsom vid
tiden för tryckning af årsberättelsen om postverkets förvaltning
och vid tiden för tidningstaxornas utgifvande, plägat
erhålla förstärkning med 1 ä 2 tillfälliga amanuenser,
särskildt för korrekturläsning.

De statistiska kontoret åliggande hufvudsakliga göromål
kunna särskiljas i tre kategorier, nemligen:

a) göromål, som hänföra sig till förarbetena för generalpoststyrelsens
af trycket utkommande årsberättelse, samma
berättelses redigerande i första hand samt dess befordrande,
efter verkstäld justering, till tryckning;

b) arbeten, som afse dels upprättande årligen af föreskrifna
tabellariska uppgifter till den internationella poststatistiken,
dels ock uppgörande, på främmande postförvalt -

ningars begäran, af statistiska öfversigter beträffande den ena
eller andra grenen af Sveriges postutvexling med utlandet; och

c) arbeten, hvilka hänföra sig till dels upprättande och
utgifvande från trycket af postverkets bref- och paketsamt
årliga tidningstaxor äfvensom dessas kompletterande
genom publicerande, i fortlöpande nummerföljd, af ändringar
och tillägg, dels upprättande och befordrande till
tryckning af en del andra, för begagnande vid postanstalterna
afsedda publikationer, såsom zontabell för taxering
af vissa utrikes tariffpaket, vissa för uppfästning å
vägg i postlokalerna till allmänhetens kännedom afsedda
tabeller, förteckningar å slutna poster, som utvexlas med
utlandet, in. m., dels uppgörande af andra tabeller och
förteckningar, i vissa taxationshänseenden, i enlighet med
vederbörande expeditionsreglementen för utförande af de
internationella postfördragen, dels ock redigerande och befordrande
till tryckning af bihang A till generalpoststyrelsens
cirkulär, med de uti samma cirkulärbihang inflytande meddelanden
och notiser i afseende å postförsändelsers taxation
m. m.

Statistiska kontoret har tillika att afgifva yttrande eller
utredning i ärenden, som för sådant ändamål öfverlemnas
af styrelsen till kontoret, äfvensom att föra liggare rörande
frankoteckensåtgången, qvartalsvis beräknad, vid samtliga
poststationer i riket.

De göromål, hvilka åligga statistiska kontoret, beröra
sålunda för närvarande ej blott revisionsbyrån I, eller den
föreslagna utrikes- och författningsbyrån, utan äfven, i hvad
göromålen afse utarbetandet af postverkets årsberättelser,
vissa andra poststatistiska ärenden och postverkets tidningstaxor,
den nya byrå, som finnes provisoriskt anordnad
och benämnes revisionsbyrån II. Också har, såsom ofvan
är berördt, generalpoststyrelsen förordnat, att den å styrelsens
statistiska kontor tjenstgörande personal skall, i mån
af behof, biträda revisionsbyrån II i afseende å nyss antydda
ärenden.

Att, på sätt sålunda skett, fördela göromålen, så att
statistiska kontoi’et kommit att i vissa hänseenden sortera
under eu byrå och i andra hänseenden under en annan,
kan dock uppenbarligen i längden icke vara för arbetets
jemna gång fördelaktigt, enär det medför fara, att hopade

göromål för den ena byråns räkning komma att förrycka
gången af de göromål, som tillhöra den andra byrån.

Det har också förefallit komitén, som om, då revisionsbyrån
I, under benämning af utrikes- och författningsbyrån,
varder ordnad och försedd med en sekreterare, som,
bättre än hvad beträffande en tjensteman af lägre lönegrad
kan vara att med säkerhet påräkna, bör kunna fullgöra
sekreteraregöromålen och befria byråchefen från det
faktiska skötandet af en del af dessa, denna byrås chef
för framtiden bör kunna medhinna hvad på en föredragande
kan ankomma beträffande jemväl postverkets årsberättelser,
vissa andra poststatistiska ärenden och postverkets
tidningstaxor. Genom att lägga jemväl dessa nu
sist nämnda grupper af ärenden under »utrikes- och författa
ingsbyrån», hvars handläggning af utrikes- och författningsärenden
rörande postväsendet väl dessutom ofta torde
ligga till grund för ändringar i taxor och taxebestämmelser
af såväl ett som annat slag, skulle den, enligt komiténs
förmenande, ganska afsevärda fördel vinnas, att det mångskiftande
arbete, som nu åligger statistiska kontoret, komme
att lyda under allenast en byrå.

Af detta arbete intaga i qvantitativt hänseende de rent
poststatistiska, till a) och b) här ofvan hörande göromålen
första rummet. Det arbetsmaterial, som i detta afseende
skall bearbetas, är nemligen synnerligen vidlyftigt. Så
uppgå de från postanstalterna till kontoret inkommande årliga
primäruppgifter för poststatistiken till ett antal af omkring
13,500, och dessa uppgifter lära ofta föranleda till
anmärkning med deraf följande skriftvexling.

Hvad angår statistiska kontorets ofvan under c) omförmälda
göromål, framgår deras omfattning och beskaffenhet
i väsentlig mån af de utaf postverket utgifna taxeeditioner
och andra publikationer uti ifrågavarande hänseenden äfvensom
af bihang A till generalpoststyrelsens cirkulär. I detta
sammanhang torde emellertid höra särskildt erinras om
upprättandet och vidmagthållandet, genom ändringar och
kompletteringar, af de för vederbörande utvexlingspostanstalter
afsedda, synnerligen vidlyftiga s. k. A-tabeller för
begagnande vid utvexling med utlandet af postpaket.

Beträffande yttranden och utredningar, som af styrelsen
infordras från statistiska kontoret, kunna dessa under -

stundom blifva af ganska vidlyftig beskaffenhet, såsom då
de angå förslag om ändringar i grunderna för postförsändelsers
taxering, ändringar i en del detalj bestämmelser för
postutvexlingen med utlandet, in. in.

Att ett så omfattande arbete, som det ofvan omförmälda,
icke kan så mycket, som ske borde, följas och ledas
af en enda person, synes komitén uppenbart; och dock hvilar
för närvarande ansvaret för hela det å statistiska kontoret
bedrifna arbetet på en enda ordinarie tjensteman,
nemligen den ene af de två å revisionsbyrån T nu anstälde
aktuarierna, hvilken, såsom redan nämnts, till sitt biträde
har endast extra ordinarie tjenstemannapersonal. Det lärer
icke kunna bestridas, att en ändring i detta förhållande
är af behofvet påkallad; och en uppdelning af tjensten och
arbetet efter göromålens art synes fördenskull böra eg a
rum, i hvilket afseende komitén ansett sig böra föreslå
upptagande å ordinarie stat å utrikes- och författningsbyrån
af ytterligare en aktuarie. Komitén har dervid tänkt
sig, att arbetet i det nuvarande statistiska kontoret skulle
mellan vederbörande tvenne aktuarier på det sätt fördelas,
att den ene finge sköta det rent poststatistiska, till a) och
b) här ofvan hänförliga arbetet och den andre det arbete
beträffande taxor m. m., som ofvan upptages under c),
hvarjemte naturligtvis förekommande utlåtanden och utredningar
skulle, efter ärendenas beskaffenhet, fördelas mellan
de båda ifrågavarande tjenstemännen.

A den nu s. k. revisionsbyrån II, hvilken enligt komiténs
förslag skulle komma att benämnas endast revisionsbyrån,
tjenstgöra för närvarande — jemte den från kanslibyrån
tagna notarien — 1 aktuarie och 7 revisorer, samtliga
af första lönegraden, äfvensom 19 amanuenser med fasta
arfvoden, deraf 1 qvinlig. Af dessa amanuenser äro 15 manliga
och den qvinliga placerade å de olika revisionslotterna.

Såsom ofvan vid kanslibyrån anmärkts, har komitén
funnit arbetet derstädes påfordra, att den enligt staten der
uppförda, men sedan flera år å revisionsbyrån II tjenstgörande
notarien återgår till kanslibyrån. I följd deraf
måste å den föreslagna revisionsbyrån uppföras aflöning till
en notarie.

Revisions byrån.

Ny notarietjenst.

Tre nya
revisorstjenster.

Hvad angår de gransknings- och andra göromål, som
åligga de 7 å den nuvarande revisionsbyrån II anstälde
revisorerna, så hänföra sig deras revisionslotter, den l:a till
postmedelsräkningar (d. v. s. sjelfva hufvudredovisningarna
från vederbörande postförvaltare och andra postverkets redogörare),
den 2:a till postmedelsräkningar och specialredovisningar
beträffande lösen för ofrankerade eller ofullständigt
frankerade postförsändelser m. in., den 3:e till tidningsmedelsredovisningar,
den 4:e och 5:e till särskilda redogörelser
i afseende å postanvisningar, värdebref och paket
till och från utlandet m. in., samt den 6:e och 7:e till
specialredovisningarna beträffande inrikes postanvisningar
och postförskott.

Till biträde åt dessa revisorer äro förenämnda 16
amanuenser fördelade å de särskilda revisionslotterna med
å den l:a en, å den 2:a en, å den 3:e tre, å den 4:e två,
å den 5:e två, å den 6:e tre, å den 7:e tre; hvarjemte den
6:e och 7:e hafva gemensamt en amanuens, samt under de
senare åren, på grund af upprepade förordnanden, tjenstgjort,
för användning å vissa af revisionslotterna, 3 å 4 tillfälliga
amanuenser för längre eller kortare tider af året.

Dessutom finnas för sortering af verifikationer m. in.
anstälda åtskilliga q vinliga biträden.

Den närmare utredning, komitén förskaffat sig rörande
omfånget af arbetet å hvarje revisionslott, har gifvit det
resultat, att l:a, 2:a, 4:e och 5:e revisionslotterna icke
kunna öfvertaga något af det arbete, som hvilar på 3:e,
6:e och 7:e revisionslotterna; och då dessa tre sistnämnda
revisionslotter äro med arbete så belastade, att den ordinarie
revisorn å hvar och en af dessa lotter behöfver till
biträde ej mindre än tre fast anstälda amanuenser, med en
daglig arbetstid af öfver 3 timmar, samt derutöfver — oafsedt
den för 6:e och 7:e lotterna gemensamma amanuensen
— tidtals hjelp af tillfälliga amanuenser, anser komitén det
vara uppenbart, att dessa tre revisorer icke kunna medhinna
att så granska räkenskaperna och öfvervaka biträdenas
arbeten, som skäligen kräfves, för att revisorerna skola
kunna, såsom afsedt är, ansvara för de granskade räkenskapernas
rigtighet.

Innan komitén öfvergår till förslag, huru härmed bör
ordnas, anser sig komitén dock böra något närmare redo -

göra för omfånget af sistbemälda tre revisorers granskningsarbete
och får i sådant afseende meddela följande.

Den 3:e revisionslottens arbete består i granskning af
räkenskaper öfver de genom postverket abonnerade in- och
utländska tidningar.

De mest omfattande af dessa räkenskaper äro de af
postkontoren månadsvis upprättade tidningsjournaler, i hvilka
hvarje af abonnent aflemnad tidningsreqvisition särskildt
uppdebiteras samt de af tidningsutgifvare till postverket
afgifna och af vederbörande postkontor liqviderade räkningar
å prenumerationsafgifter krediteras.

Antalet nummerexemplar af abonnerade in- och utländska
tidningar, som befordrats genom postverket, uppgick

år 1898 till ........................ 133,061,248

» 1899 » ......................... 146,833,568

» 1900 > ........................ 150,560,584;

och utgjorde influtna medel för tidningar och tidskrifter,
förskrifna genom svenska postverket,

för år 1898...... ...... kronor 2,811,874

» » 1899 .................. » 3,022,878

» » 1900.................. » 3,190,147.

Till 6:e och 7:e revisionslotterna hör att verkställa
granskning af postkontorens räkenskaper rörande inrikes
postanvisningar och postförskott. Af hvilken högst betydande
omfattning denna gren af den postala rörelsen är,
framgår af följande uppgift å antal och värde af nyssberörda
postanvisningar och postförskott åren 1898—1900.

År.	Antal.	Belopp.
Kronor.	Öre.
1898	2,571,867	41,952,628	35
1899	2,804,280	48,821,183	81
1900	3,143,948	68,638,939	97

I granskningen af sistberörda räkenskaper bör jemväl ingå
att tillse, att postbefordringsafgifterna äro rätt debiterade
och erlagda, att postanvisning eller postförskott är vederbörligen
qvitteradt, samt att kreditering af postanvisnings -

Aflöningsförmåner

för de nya
tjenstemännen.

Vaktmästarne
hos
generalpoststyrelsen.

eller postförskottsbelopp å ankomstpostanstalten motsvaras
af debitering i afgångspostanstaltens räkenskaper.

Då, såsom af den nu lemnade redogörelsen framgår,
ifrågavarande tre revisionslotter omfatta vidlyftiga räkenskaper
och afse betydliga penningebelopp, samt rörelsen
dessutom år från år i dessa grenar af posttrafiken ökas,
synes det komitén, att bot för missförhållandet mellan arbete
och för detsammas utförande tillgänglig ordinarie
arbetskraft icke står att vinna på annat sätt än genom delning
af dessa tre revisionslotter, hvartill fordras, att tre
nya ordinarie revisorsbefattningar inrättas; och har komitén
fördenskull föreslagit, att å stat uppföras anslag till
tre nya revisorer; hvarvid komitén utgått från det antagandet,
att, i händelse af bifall till nämnda förslag, af
de nu till revisorernas disposition befintliga amanuensbiträden
6 torde kunna undvaras.

Hvad aflöningen till de af komitén föreslagna nya
tjenstemännen hos generalpoststyrelsen angår, lärer densamma
böra utgå med enahanda belopp, som för närvarande
tillkomma tjensteman af samma grader inom styrelsen, eller
till den nya byråchefen med 4,400 kronor i lön och 2,000
kronor i tjenstgöringspenningar jemte ett ålderstillägg till
lönen å 600 kronor efter 5 år, till sekreteraren å utrikesoch
författningsbyrån med 3,000 kronor i lön och 1,500
kronor i tjenstgöringspenningar jemte två ålderstillägg,
hvardera å 500 kronor, efter respektive 5 och 10 år, samt
till öfriga tjensteman med 1,800 kronor i lön och 1,200
kronor i tjenstgöringspenningar jemte enahanda ålderstillägg
som till ofvan omförmälde sekreterare.

Den ordinarie vaktbetjeningen hos generalpoststyrelsen
utgöres allt sedan ingången af år 1879, då ny aflöningsstat
för styrelsen trädde i tillämpning, af

1 förste vaktmästare med 1,100 kronors aflöning,
hvaraf 800 kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar,
samt

6 vaktmästare, hvar och en med 800 kronors aflöning,
hvaraf 500 kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar.

Om förste vaktmästare eller annan vaktmästare i sådan
egenskap åtnjuter fri bostad, skall emellertid, så länge
denna förmån qvarstå!’, lönen minskas med 150 kronor.

Alderstillägg tillkommer ej förste vaktmästaren, men
kan, till belopp af 100 kronor, efter 5 år utgå till hvar
och en af de 6 öfriga vaktmästarne, och skall detta ålderstillägg
anses tillhöra lönen.

Af de sistbemälda 6 vaktmästarne tjenstgöra 1 å kanslibyrån,
1 å trafikbyrån och 4 å kameralbyrån med dess
kassa och förråd.

Utöfver den ordinarie vaktbetjeningen finnas emellertid
hos styrelsen anstälda 8 extra vaktmästare med fasta arfvoden,
nemligen 1 å kanslibyrån, 3 å kameralbyrän med
tillhörande förråd och 4 å revisionsbyråerna, samtliga med
full tjenstgöring.

Vid nu omförmälda förhållanden och på det att pro- Tre nya vaktportionen
mellan de ordinarie vaktmästarne och de extra befettningar
vaktmästarne med full tjenstgöring må förbättras, så att i
regel med dylik tjenstgöring må följa anställning å ordinarie
stat inom ej allt för lång tid, föreslår komitén inrättande
af tre nya ordinarie vaktmästarebefattningar hos generalpoststyrelsen.

Aflöningen till innehafvare af dessa vaktmästarebefattningar
skulle utgå med enahanda belopp, som nu utgår till
hvardera af de vaktmästare, hvilka äro utom förste vaktmästaren
anstälda hos styrelsen å ordinarie stat, eller 500
kronor i lön och 300 kronor i tjenstgöringspenningar jemte
ett ålderstillägg å 100 kronor efter 5 års väl vitsordad
tjenstgöring, med bibehållande äfven för dessa nya vaktmästare
af den bestämmelsen, att, derest vaktmästare i sådan
egenskap åtnjuter fri bostad, skall å lönen af dragas
ett belopp af 150 kronor.

Distrikt sförvaltningar na inom postverket.

Generalpost- Redan i underdånig skrifvelse den 25 augusti 1869,
förslag''^! med förslag till allmän poststadga, hade generalpoststyrelår
1869. gen framhållit angelägenheten af att en del frågor rörande
sättet för besörjande af postutvexlingen mellan särskilda
postanstalter måtte, till förekommande af omgång och tidsutdrägt,
få, i stället för att hvarje gång hänskjuta till styrelsens
pröfning, handläggas och afgöras af vissa posttjenstemän
i orterna, hvilka tjensteman det ock skulle
åligga att öfvervaka postutvexlingens besörjande i enlighet
med meddelade föreskrifter.

T fråga om det närmare ordnandet af dylika mellanmyndigheter
ifrågasatte styrelsen då, att uppsigten öfver
postbefordringen och postutvexlingens besörjande inom
vissa distrikt måtte uppdragas åt en af postkontorsföreståndarne
inom samma område, dock sålunda att detta
uppdrag, utan att vara fäst vid visst postkontor, måtte
kunna för längre eller kortare tid anförtros åt hvilken som
helst af ifrågavarande tjensteman, som dertill befunnes
mest lämplig. Styrelsen förordade tillika, att distriktens
antal skulle bestämmas till tolf eller möjligen till nio, samt
att den postförvaltare, som finge uppdraget sig anförtrodt,
skulle för detsamma få uppbära särskildt arfvode till visst
belopp, hvarjemte han, för att kunna något så när oförhindrad
af postkontorsgöromålen egna sig åt det nämnda
uppdraget, borde ega att påräkna anställande vid postkontoret
af ett särskildt extra biträde.

Tillkomsten Vid anmälan inför Kongl. Maj:t af Riksdagens skrifaf
nuvaran- ve]se Jen 12 maj 1888 med anhållan om utarbetande af
förmltnin- förslag till post- och telegrafverkens förenande under en
gar.

gemensam styrelse, uttalade föredragande departementsche- Departefen
den 12 januari 1889 den mening, att i utredningen yttrande6 flen
af denna fråga äfven borde ingå en undersökning, huru- 12 januari
vida icke det betydliga tryck, som ärendena då utöfvade
på postverkets centralstyrelse, kunde i någon män lindras.

Bland de till generalpoststyrelsen inkommande mål vore
säkerligen ett betydligt antal af den beskaffenhet, att deras
afgörande med full trygghet borde kunna anförtros åt
underordnade myndigheter. Kunde derför på detta område
eu decentralisation åvägabringas, hvarigenom postverkets
öfverstyrelse befriades från Bestyret med en mängd
mindre vigtiga ärenden, borde, enligt departementschefens
åsigt, en sådan åtgärd icke allenast lända till fromma
för handlingskraften hos denna styrelse, utan äfven kunna
underlätta lösningen af frågan om post- och telegrafverkens
förening.

Samtidigt med tillsättande af en komité för utredning Kongi. brcfaf
frågan om post- och telegrafverkens förenande under ''december"
en gemensam styrelse bemyndigade derefter Kong!. Maj:t, 1889.
genom nådigt bref den 13 december 1889, generalpoststyrelsen
att tillkalla visst antal tjensteman vid den lokala
postförvaltningen, för utarbetande hos styrelsen af förslag,
bland annat, till sådana förändringar i postverkets förvaltning,
hvarigenom handläggningen af en del ärenden öfverflyttades
från centralstyrelsen till underordnade myndigheter.

I anledning af eu särskild underdånig framställning K“tglde]f gf''
från nyssberörda komité, förklarade Kong!. Maj:t den 6 augusti 1891.
augusti 1891, att, då det förslag, som i fråga om post- och
telegrafverkens förening kunde komma att af komitén utarbetas,
icke, under förutsättning att detsamma i öfrigt
vunne godkännande, torde komma att genomföras, innan
den å bane bragta frågan om det civila pensionsväsendet
blifvit slutligen ordnad, men Kongl. Maj:t ansåge angeläget,
att icke i afbidan på sådant ordnande måtte anstå
med genomförandet af de förändringar i postverkets förvaltning
i syfte att öfverflytta handläggningen af en del
ärenden från centralstyrelsen till underordnade myndigheter,
hvartill generalpoststyrelsen erhållit befallning att
utarbeta förslag, generalpoststyrelsen vid utarbetandet af
sådant förslag skulle ega utgå från den förutsättning, att

förändringarna i postverkets förvaltning bragtes till stånd
oberoende af frågan om post- och telegrafverkens förenande
under en gemensam styrelse; dock att generalpoststyrelsen
dervid hade att tillse, att icke genom de föreslagna
förändringarna svårigheter lades i vägen för lösningen
af sistberörda fråga.

Generalpost- I sammanhang med afgifvande af förslag till post förisiag^den

verkets stater för år 1893 framlade generalpoststyrelsen,

23 november i underdånig skrifvelse den 23 november 1891, ett, på
1891'' grund af det styrelsen gifna uppdrag, inom styrelsen utarbetadt
förslag till inrättande af distriktsförvaltningar inom
postverket.

Efter en erinran om hvad styrelsen i sin ofvanberörda
skrifvelse den 25 augusti 1869 i denna sak anfört, framhöll
styrelsen, att, om vid sistnämnda tidpunkt behofvet
af dylika instanser gjorde sig gällande, detta måste i ojemförligt
mycket större mån dåmera vara förhållandet, sedan
det svenska postväsendet erhållit en utveckling, som år
1869 knappast kunde förutses. Icke minst inom styrelsen
hade göromålen i utomordentligt hög grad ökats och lagt
på styrelsen en arbetsbörda, som måste hafva en menlig
inverkan på förvaltningen. Användandet af den utvägen
att öka arbetskrafterna inom styrelsen skulle icke heller
vara till fyllest, ty det vore icke allenast ur synpunkten af
att lindring måste beredas styrelsens embets- och tjensteman,
särskildt byråcheferna, i deras arbete, som en decentralisation
vore nödvändig, utan densamma påkallades äfven,
och detta i främsta rummet, af hänsyn till verkets
ändamålsenliga skötsel och fortsatta utveckling. Endast
med tillhjelp af distriktsförvaltningar kunde det blifva möjligt
att handhafva den skärpta kontroll, om hvars nödvändighet
någon tvekan icke rådde. Jemte denna kontroll
skulle distriktsförvaltningarna vara särskildt egnade
att tillhandagå underlydande postförvaltare med erforderliga
råd och upplysningar i tjensten samt öfvervaka, att
gifna föreskrifter följdes. De skulle bereda möjlighet för
centralförvaltningen att bättre, än då var fallet, erhålla
kännedom om och kunna taga hänsyn till särskilda ortoch
personförhållanden vid träffandet af anordningar af
olika slag, hvilket ofta kunde vara af den största betydelse

och jemväl mången gång föranleda till minskning i omkostnaderna
för verkets drift. Distriktscheferna skulle under
sina täta tjensteresor kunna tillse, att göromålen å postanstalterna
vore på lämpligt sätt ordnade och der tillgängliga
arbetskrafter på bästa sätt använda. Vid de så ofta förekommande
ansökningarna från de särskilda postanstalternas
föreståndare om tillökning i anslagen till biträdespersonalen
vore styrelsen — i saknad af hvarje annan utredning än
den sökanden sjelf lemnat — ofta tveksam i valet mellan
ett obetingadt bifall till anspråk, som kunde förefalla
väl höga, eller ett afslag, som kunde verka hämmande å
postgöromålens behöriga skötande. En utredning från en
distriktsförvaltnings sida vore i sådana fall ytterst välbehöflig.
Distriktsförvaltningarna skulle ock på ett tillförlitligare
sätt, än då kunde ske, genom beröring med allmänheten
erhålla kännedom om och kunna öfverskåda posttrafikens
behof inom de särskilda landsdelar, der deras verksamhet
vore förlagd, samt blifva i tillfälle att skyndsamt
afhjelpa öfverklagade smärre olägenheter eller befintliga
brister och beträffande större sådana föreslå lämpliga åtgärder.
Det lede intet tvifvel, att derigenom en bättre
enhet, ordning och säkerhet i postgöromålens handhafvande
samt en större möjlighet att tillmötesgå allmänhetens önskningar
skulle kunna ernås. Med åberopande hurusom dylika
instanser funnes i Tyska riket, Bayern, Österrike,
Ungern, Storbritannien och Irland, Nederländerna, Ryssland,
Frankrike, Spaiden, Portugal, Grekland, Belgien,
Schweiz och Italien, framhöll generalpoststyrelsen vidare, att,
då styrelsen ginge att framlägga, det förslag till inrättande
af dylika mellanmyndigheter, som blifvit inom styrelsen
utarbetadt, detta skedde i visshet derom, att sådana myndigheter
vore nödvändiga och skulle visa sig gagneliga
både för postverket och allmänheten. För sin uppfattning
om dylika myndigheters gagnelighet hade styrelsen för
öfrigt att åberopa stödet af erfarenheten ej blott från utlandet,
utan äfven från den svenska postförvaltningen. De
dåvarande jernvägspostinspektionerna hade nemligen i vissa
hänseenden funktioner, likartade med dem, som enligt styrelsens
mening borde tillkomma de nya distriktsmyndigheterna,
och styrelsen kunde i fullaste mån vitsorda

den stora nytta och det stöd, centralförvaltningen hemtade
af dessa jernvägspostinspektioner.

Vid uppgörande af förslaget i fråga hade styrelsen,
med ledning af förhållandena i utlandet, haft att välja
mellan två olika hufvudformer. Den ena af dessa hade
varit att låta föreståndarne för en del större postanstalter,
med bibehållande af sina respektive föreståndarebefattningar,
öfvertaga chefskapet för samtliga postanstalter
inom vissa dem tilldelade distrikt, och den andra
att inrätta särskilda myndigheter, hvilka uteslutande skulle
hafva till uppgift att tjena såsom mellaninstanser. Den
förra anordningen var den, som af styrelsen år 1869 förordats.

Styrelsen hölle emellertid dåmera före, att, om den
ifrågasatta nya instansen i verkligheten skulle kunna
fullt uppfylla det med densamma åsyftade målet, åt densamma
måste gifvas en sådan organisation, att distriktschefen
uteslutande kunde egna sig åt sina åligganden
såsom sådan. Förhållandena hade sedan år 1869 så väsentligen
ändrats genom jern vägsnätets utbredning och
rörelsens tillväxt i öfrigt, att den af styrelsen då förordade
ombildningen af eu äldre postinspektorsinstitution
icke vidare kunde anses ändamålsenlig. Först och främst
måste nemligen förvaltningen af ett stort postkontor, med
de olika grenar af poströrelse, som dåmera der förekornme,
af dess chef kräfva så mycket ai’bete och så
mycken omtanke, att någon möjlighet icke för honom kunde
förefinnas att, utan en högst väsentlig lättnad i postkontorsgöromålen,
vid sidan deraf egna sig på ett verkligt
tillfredsställande sätt åt verksamheten såsom chef för ett
stort distrikt. Och frånsedt att det för postverket icke
kunde vara förmånligt, att förvaltningen af just de större
och mera svårskötta postkontoren komrne att till en icke
ringa del uppehållas af underordnade tjensteman, skulle
alltså postkontorsföreståndarens verksamhet såsom distriktschef,
om han samtidigt skulle kunna egna någon omsorg
åt det honom anförtrodda postkontorets skötsel, komma att
i väsentlig mån hämmas. Särskildt syntes den kraftigare
uppsigt öfver de lokala anstalterna, hvars åstadkommande
skulle vara en af den nya institutionens hufvuduppgifter,
svårligen kunna i önskvärd mån uppnås, om distrikts -

chefen i denna sin verksamhet inskränktes af nödvändigheten
att vid ett visst af distriktets postkontor närmare
öfvervaka gången af ärendena och i viss man äfven deltaga

Derest distriktsmyndigheterna blefve fristående, skulle
ock __ för nedbringande af de ökade utgifterna derför —
de då befintliga jernvägspostinspektionerna kunna indragas
och dessas göromål, undantagandes den omedelbara befattningen
med en del poststationer, öfvertagas af de nya
distriktsmyndigheterna,

De nya distriktscheferna föresloges att benämnas postinspektörer
och skulle, enligt styrelsens åsigt, hafva till
hufvudsaklig uppgift dels att utöfva tillsyn öfver postinrättningarna
inom distriktet, således äfven öfver jernvägspostbefordringen,
samt ombesörja verkställigheten i vissa
fall af styrelsens beslut, dels att utreda och förbereda vissa
frågor hvilka sedermera skulle underställas styrelsen, dels
ock slutligen att sjelfständigt handlägga och afgöra vissa
ärenden, hvilka för det dåvarande i allmänhet vore föremål
för ''styrelsens behandling och beslut, samt vidtaga åtskilliga
åtgärder i öfrigt, hvilka dittills tillkommit styrelsen.

° 1 förstnämnda afseende skulle postinspektörerna öfvervaka
postbefordringen inom distriktet, tillse, att den blefve
med största möjliga omsorg, säkerhet och skyndsamhet
bestridd samt att göromålen vid postanstalterna blefve för
rättade i enlighet med gifna föreskrifter äfvensom att anordningarna
vid postanstalterna till allmänhetens betjenande
vore af beskaffenhet att motsvara trafikens omfattning.

Det skulle tillkomma inspektörerna att utöfva befäl
öfver samtliga inom de respektive distrikten anställa
post!] en stena än, poststationsföreståndare, föreståndare för
ångbåtspostexpeditioner, postvaktbetjente och _ landtbrelbärare;
att minst en gång årligen och i öfrigt, så otta
omständigheterna kunde dertill föranleda, verkställa inspektion
och inventering af alla underlydande fullständiga post
anstalter, dervid dock den kontrollör, som borde vara anstäld
vid inspektörens expedition, skulle med inspektören
alternera; att, då så af särskilda förhållanden påkallades,
sjelf eller genom kontrollören inspektera poststationer inom
distriktet; samt att tidt och ofta inspektera de å jernvägarne
inom distriktet framgående postkupéexpeditioner

och postiljonskupéer. Hvad särskildt jernvägspostbefordringen
och den för densamma anstälda personal anginge,
skulle de nya postinspektörerna i afseende derå utöfva
den omedelbara tillsyn, som tillkomme de dåvarande jernvägspostinspektörerna.

Hvad derefter anginge den postinspektörerna åliggande
förberedande och utredande verksamheten, borde det enligt
generalpoststyrelsens förmenande först och främst tillkomma
inspektörerna att, under noggrant aktgifvande på förhållandena
å skilda orter inom distriktet, till styrelsen afgifva
erforderliga förslag om _ inrättande af nya postanstalter eller
postgångar samt om indragning eller förändring af förut
befintliga äfvensom rörande postbefordringen i allmänhet
inom distriktet.

Vidare skulle inspektörerna å styrelsens vägnar emottaga
uppsägning af kontrakt rörande poststationsföreståndarebefattning,
^ postbefordring, posttransport inom postanstalts
område, vårdande af postgods, förhyrande af lägenheter
m in. samt träffa åtgärder för erhållande af nya, på styrelsens
pröfning beroende kontrakt i förenämnda hänseenden,
hvarjemte inspektörerna skulle verkställa undersökning vid
inträffande oordning i afseende å fortskaffande af post eller
vid fel eller försummelse af postförare.

Beträffande slutligen den inspektörerna tillkommande
sjelf ständig a af göranderätten, skulle de ega, bland annat,
att uppgöra och ändra vissa tidtabeller för postbefordring; att
verkställa en del liqvider; att förordna om poststations uppflyttning
i högre klass, anbringande af breflådor, utförande
af mindre reparationer å posthusbyggnader, inventarier och
persedlar samt inköp af inventarier och persedlar till ersättande
af förslitna; att medgifva ökadt. förskott af frimärken,
frankokuvert, brefkort och kortbref till poststationsföreståndare
m. fl.; att antaga och entlediga reservvaktbetjent;
att i vissa fall låta anställa tillfälliga biträden vid
de lokala anstalterna; att inom vissa grän sej- utöfva disciplinär
myndighet öfver postpersonalen inom distriktet; samt
att för kortare tid bevilja tjenstledighet bland underlydande
personal. J

T fråga om huru dessa distriktsförvaltningar borde
vara anordnade för att kunna på ett tillfredsställande sätt
uppfylla de åligganden, hvilka skulle dem tillkomma, hade

generalpoststyrelsen, vid det förhållande att förvaltningarna
blefve för sig bestående myndigheter, trott sig kunna inskränka
deras antal till fem, mellan hvilka riket, med undantag
af städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, skulle i
territorielt hänseende fördelas likasom samtliga inom de
fem territoriella distrikten befintliga postinrättningar. I
spetsen för dessa myndigheter skulle finnas en postinspektor.
Han skulle, på förslag af generalpoststyrelsen, tillsättas af
Kong]. Maj:t, dock icke medelst fullmagt, utan på förordnande
tills vidare eller på viss tid. Närmast under inspektören
skulle åter såsom assistent af generalpoststyrelsen anställas
en kontrollör. I öfrigt skulle vid postinspektionerna
tjenstgöra erforderligt antal postexpeditörer -— af hvilka
en vid hvarje inspektion skulle sköta kassörsgöromål —
äfvensom behöfliga extra biträden samt vaktbetjente.

Beträffande städerna Stockholm, Göteborg och Malmö
skulle föreståndarne för postkontoren derstädes, i afseende å
dem underlydande personal och för de till anstalterna hörande
områden, i tillämpliga delar utöfva inspektörs myndighet
och åligganden.

Aflöningsbeloppet för postinspektörerna atisåge generalpoststyrelsen
icke kunna sättas lägre än till 5,500 kronor,
deraf tre fjerdedelar, eller 4,125 kronor, skulle utgöra arfvode
och en fjerdedel, eller 1,375 kronor, tjenstgöringspenningar.
Derförutom borde, enligt styrelsens åsigt, postinspektörerna
under sina tjensteresor åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt tredje klassen i gällande resereglemente,
hvarvid styrelsen dock förutsatte, att dessa inspektörer
skulle, i likhet med hvad då var fallet med jernvägspostinspektörerna,
erhålla fribiljett å statens jernvägar.

Enär de kontrollörer och postexpeditörer, som vid
distriktsförvaltningarna placerades, derigenom komme att
gå miste om den andel i uppbörds- och fri rn är k e s [tro visi o n,
hvaraf de skulle hafva kommit i åtnjutande vid tjenstgöring
å lokalstaten, borde de för denna provision erhålla godtgörelse,
och föresloges denna till 600 kronor för kontrollör
samt 400 kronor för postexpeditör; i hvilket afseende å postverkets
utgiftsstater för år 1893 upptogs ett förslagsanslag
å 7,000 kronor för beredande af tillgång till sådan godtgörelse.
För de tjensteresor, kontrollör kunde komma att
företaga, skulle han i öfrigt ega att uppbära resekostnads -

och traktamentsersättning enligt den för posttjenstemän i
allmänhet faststälda grund eller efter resereglementets fjerde
klass, dervid fribiljett å statens jernvägar för sådana resor
syntes kunna tillhandahållas äfven honom.

Den ökade kostnad, som för postverket skulle uppstå
till följd af de föreslagna distriktsförvaltningarnas inrättande,
beräknades af general poststyrelsen — efter afdrag af belopp,
som, under förutsättning att de nämnda distriktsförvaltningarna
komme till stånd, ansågos kunna inbesparas å vissa
anslagstitlar — till 21,111 kronor.

På grund af hvad sålunda anförts, ansåg sig styrelsen
böra föreslå inrättande af distriktsförvaltningar, så
anordnade, som ofvan angifvits, och hemstälde fördenskull,
att å stat för år 1893 måtte, med uteslutande af de
dåvarande jernvägspostinspektionerna, uppföras de föreslagna
distriktsförvaltningarna, att, under iakttagande af de föreskrifter,
Kongl. Maj:t kunde finna skäligt meddela, med
1893 års ingång träda i verksamhet.

Departe- I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari

yttrandff^den anförde föredragande departementschefen, bland annat,

13 januari att det af generalpoststyrelsen framlagda förslaget till in1892-
rättande af distriktsförvaltningar syntes honom innefatta en
lycklig lösning af frågan om åstadkommande af eu decentralisation
inom postadministrationen, hvaraf behofvet länge
gjort sig känbart. Styrelsen hade redogjort för de åligganden,
som skulle tillkomma dessa förvaltningar i deras
olika verksamhetsgrenar, såsom dels inspekterande postanstalterna,
dels utredande och förberedande vissa ärenden,
hvilkas afgörande ankomme på centralstyrelsen, dels
ock sjelfständigt beslutande, samt med styrka framhållit de
fördelar, som ur dessa olika synpunkter skulle genom inrättandet
af dessa myndigheter beredas postverket. Beträffande
den sistnämnda af de verksamhetsgrenar, som skulle
tillkomma distriktsförvaltningarna, kunde visserligen, enligt
departementschefens förmenande, ifrågasättas, huruvida icke,
enligt de af styrelsen antydda grunder, ett nog vidsträckt
mått af sjelfständig beslutanderätt blifvit tillagdt
omförmälda förvaltningar, och departementschefen förestälde
sig derför, att Kongl. Maj:t måhända vid fastställande
af instruktion för dessa kunde finna skäligt vidtaga
lämplig begränsning af sagda beslutanderätt, men i öfrig!

instämde departementschefen med generalpoststyrelsen i fråga
om den nytta, som af den nya institutionen borde kunna
vinnas för postverket, och ville, beträffande den inspekterande
verksamhet, som skulle tillkomma distriktsförvaltningarna,
särskildt betona angelägenheten deraf, att med
den omfattande medelsförvaltning, som, efter uppkomsten
af nya och utvecklingen af äldre sätt för penningeförsändning
genom postverket äfvensom efter postsparbankens inrättande,
ålåge postanstalterna, dessa underkastades en jemnare
tillsyn, än som för det dåvarande kunde åstadkommas.
Den uppgift, distriktsförvaltningarna i detta afseende
finge att fylla, blefve säkerligen den icke minst betydelsefulla.

Ifrågavarande förslag upptogs också, i enlighet med
departementschefens hemställan, i statsverkspropositionen till
1892 års riksdag.

Statsutskottet vid sistnämnda riksdag ansåg, genom
hvad till statsrådsprotokollet blifvit i ämnet meddeladt, det
vara till fullo ådagalagdt, att genomförandet af en decentralisation
inom postförvaltningen vore en af behofvet oafvisligen
påkallad åtgärd. En så stark centralisation som den
inom nämnda förvaltning då rådande kunde, enligt utskottets
förmenande, icke heller vara lämplig för ett stort kommunikationsverk,
som befunne sig i en ständig och snabb utveckling.
Särskildt i fråga om kontrollen å den under en
senare tid så stegrade uppbörden syntes också den dåvarande
anordningen lemna åtskilligt öfrigt att önska. Och
såsom den kanske vigtigaste af de åtgärder, hvilka vore
nödiga för att åstadkomma den erforderliga kraftigare kontrollen,
räknade utskottet inrättandet efter utlandets föredöme
af myndigheter mellan centralförvaltningen och lokalanstalterna,
då dessa mellanmyndigheter inom sina mindre
distrikt syntes i ojemförligt högre grad, än hvad för deri
i hufvudstaden befintliga centralstyrelsen vore möjligt,
kunna öfvervaka lokalanstalternas verksamhet, i synnerhet
i uppbördsh anseende.

I öfrigt syntes det utskottet, att särskilda förhållanden
gjorde genomförandet af den ifrågavarande reformen just
då synnerligen önskvärd!. I sådant hänseende påpekades,
bland annat, hurusom, enligt hvad utskottet inhemta!, en

1892 års
riksdag.

annan med den nu omförmälda nära sammanhängande åtgärd
jemväl i syfte att åstadkomma en skärpt kontroll i
fråga om uppbörden inom kort skulle vidtagas. På grund
af Kongl. Maj:ts beslut komme nemligen från och med den
1 april 1892 ett nytt reglemente angående medelsredovisningen
vid postkontoren att tillämpas, enligt hvilket, bland
annat, redovisningen, som förut, med undantag allenast för
enstaka postförvaltare, egt rum qvartalsvis, skulle för samtliga
postförvaltare blifva månatlig. Att genom en sådan
anordning arbetet inom generalpoststyrelsen komme att
högst väsentligt ökas, läge i öppen dag, och det syntes
utskottet med hänsyn dertill ytterligt angeläget, att den
lättnad i göromål, det förevarande förslaget afsåge att bereda
styrelsens tjensteman, särskilt byråcheferna, snarast
möjligt måtte komma dem till del.

Hvad Kongl. Maj:t föreslagit rörande distriktsförvaltningarnas
organisation och der anstäldatjenstemäns aflöningsförmåner
ansåg sig utskottet kunna med allt skäl förorda,
då berörda förslag syntes vara så upp gjordt, att kostnaden
för statsverket blefve den minsta möjliga, som kunde vara
förenlig med organisationsförändringens genomförande på
ett tillfredsställande sätt.

Utskottet hemstälde alltså, att Riksdagen måtte, med
bifall till Kongl. Maj:ts förslag angående anställande af fem
postinspektörer för distriktsförvaltning inom postverket med
en aflöning af 5,500 kronor för en hvar, för detta ändamål
anslå ett belopp af 27,500 kronor samt till ersättning
för mistning af uppbörds- och frimärkesprovision åt de
kontrollörer och postexpeditörer vid postanstalterna, som
beordrades att tjenstgöra vid distri k tsförvaltningarna, ett
belopp af 7,000 kronor, eller tillhopa 34,500 kronor, att
uppföras under postverkets aflöningsstat, äfvensom dervid
godkänna de förändringar i de å postverkets stater då upptagna
anslag, som i sammanhang med förslaget om anställande
af postinspektörer ifrågasatts. Denna utskottets
hemställan vann Riksdagens bifall.

Sedan generalpoststyrelsen, efter nådig föreskrift, i
underdånig skrifvelse den 4 oktober 1892 afgifvit förslagtill
bestämmelser, att lända till efterrättelse för verksamheten
vid de nya distriktsförvaltningarna, äfvensom till de

åtgärder i (ifrigt, som af samma förvaltningars inrättande Kongl. brefpåkallades,
meddelades stadganden i detta afseende genom ottiobe^iaM.
kongl. brefvet den 28 oktober 1892, angående inrättande af
postinspektioner.

Beträffande postinspektionsdistriktens omfattninq för- Distriktens
ordnades, °““S

att riket, med undantag af städerna Stockholm, Göteborg
och Malmö jemte de under postanstalterna i dessa
städer af generalpoststyrelsen förlagda poststationer och
postlinier, skulle fördelas i fem postinspektionsdistrikt, benämnda
södra, vestra, östra, mellersta och norra distriktet,
hvart och ett omfattande vissa särskildt angifna län eller
delar af län;

att hvarje postkontor jemte de poststationer, som af
generalpoststyrelsen derunder förlädes, skulle anses tillhöra
det distrikt, inom hvilket kontoret vore beläget; samt
att hvarje postlinie (jernvägs-, landsvägs-, ångbåts-)
likaledes skulle räknas till det distrikt, inom hvilket linien
vore belägen; dock att, der postlinie sträckte sig inom
flera än ett distrikt, på generalpoststyrelsen skulle ankomma
att bestämma, till hvilket distrikt dylik linie vore att
hänföra.

Tillika förklarades, aft generalpoststyrelsen skulle ega
bestämma postinspektionernas stationsorter.

I fråga om postinspektionernas organisation m. m. före- Distriktsförskrefs,
valtningar .

r , . . . . in o nas organisa att

i spetsen för hvarje postinspektion skulle såsom tion m. m.

chef anställas en postinspektor, som, på förslag af generalpoststyrelsen,
komme att af Kongl. Maj:t förordnas för en
tid af tre år;

att vid hvarje postinspektion skulle af generalpoststyrelsen
från lokalförvaltningen till tjenstgöring placeras
en kontrollör såsom assistent hos inspektören samt erforderligt
antal postexpeditörer och vaktbetjente; och skulle
postexpeditören eller, der flera sådana blefve anstälda, en
af dem sköta kassörsgöromålen vid inspektionen;

att postinspektören skulle, utöfver den enligt den faststälda
staten honom tillkommande aflöning, under tjensteresa
uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt
tredje klassen i gällande resereglemente;

Distriktsförvaltningarnas
åligganden.

att vid postinspektion placerad kontrollör eller postexpeditör
skulle, förutom honom från lokalstaten tillkommande
lön och tjenstgöringspenningar, i ersättning för
mistning af uppbörds- och frimärkesprovision uppbära, kontrollör
600 kronor och postexpeditör 400 kronor;

att i fråga om aflöningsförmåner för vaktbetjent, som
anstäldes vid postinspektion, skulle gälla enahanda bestämmelser,
som vore faststälda för andra vaktbetjente inom
poststaten; samt

att generalpoststyrelsen skulle ega i mån af behof
anställa extra biträden vid postinspektionerna; och
skulle i fråga om aflöning till sådant biträde tillämpas i
angifven § af instruktionen för styrelsen gifna bestämmelser.

Beträffande de åligganden, som skulle tillhöra de nya
postinspektionerna, faststäldes, bland annat, följande allmänna
grunder.

Postinspektor skulle hafva till hufvudsaklig uppgift
dels att utöfva tillsyn öfver postinrättningarna och postsparbanksrörelsen
inom det honom anförtrodda distrikt
äfvensom att i förekommande fall ombesörja verkställigheten
af generalpoststyrelsens och styrelsens för postsparbanken
beslut, dels att utreda och förbereda vissa frågor,
hvilka sedermera skulle af nämnda styrelser handläggas,
dels och att inom faststälda gränser sjelfständigt afgöra
vissa ärenden och vidtaga åtskilliga åtgärder i öfrigt.

1 förstnämnda afseende skulle det särskildt åligga postinspektor
att noggrant öfvervaka, att postbefordringen blefve
med ordning, säkerhet och all möjlig skyndsamhet bestridd
samt att göromålen vid postanstalterna blefve, såväl hvad
anginge den egentliga posttjensten som ock beträffande
postsparbanksrörelsen, förrättade i enlighet med gifna föreskrifter
och i öfrigt på ett sätt, som öfverensstämde med
postverkets och postsparbankens uppgifter och ändamål;
och borde postinspektören i sådant hänseende ock tillse,
att anordningarna vid postanstalterna till allmänhetens betjenande
vore af beskaffenhet att kunna med hänsyn till
trafikens omfattning anses tillfredsställande.

Öfver samtliga till distriktet hörande posttjenstemän,
poststationsföreståndare, föreståndare för ångbåtspostexpedi -

tioner, postvaktbetjente och landtbrefbärare skulle postinspektor
eg a att utöfva förmanskap.

Omedelbart under postinspektören skulle lyda, förutom
de vid distriktsförvaltningen anstälde biträdande tjensteman
och betjente, vederbörande postförvaltare samt den vid
jernvägspostbefordringen tjenstgörande personal.

Minst en gång årligen och i öfrigt, så ofta omständigheterna
kunde dertill föranleda, skulle å alla underlydande
postkontor inspektion och inventering verkställas af postinspektören
eller, i den mån han sjelf ej sådant medhunne,
af den vid distriktsförvaltningen anstälde kontrollör på postinspektörens
uppdrag.

Derest särskilda förhållanden dertill gåfve anledning,
borde postinspektör, sjelf eller genom vederbörande kontrollör,
inspektera och inventera till distriktet hörande poststationer
och ångbåtspostexpeditioner.

Vederbörande å jernvägarne inom distriktet framgående
postkupéexpeditioner och postiljonskupéer skulle, så ofta
ske kunde och nödigt, befunnes, inspekteras, i regel af postinspektören
sjelf, men, i den mån han ej medhunne det,
af kontrollören.

Vid inspektioner och äfven eljest borde postinspektor
låta sig angeläget vara, att postförvaltare och andra underlydande
erhölle erforderliga råd och upplysningar i tjensten.

Med noggrant aktgifvande på förhållandena å särskilda
orter inom distriktet hade postinspektor att i afseende å
inrättande af nya postanstalter och postgångar, postsparbankskontor
och sparmärkesförsäljningsställen eller indragning
eller förändring af redan befintliga dylika anstalter
in. m. afgifva till generalpoststyrelsen eller styrelsen för
postsparbanken de förslag, hvilka kunde anses af omständigheterna
påkallade.

Derest generalpoststyrelsen meddelade postinspektör
föreskrift i fråga om anordnandet af postbefordringen å
enskilde tillhörig jernväg och i dylik föreskrift innefattades,
att för postbefordran skulle användas postkupéer, tillhörde
det postinspektören att, då erforderliga kupéer icke funnes
tillgängliga, gå i författning om inredning af sådana och
om gäldande af kostnaden derför, under förutsättning, att
denna kostnad ej öfverstege hvad af generalpoststyrelsen
blifvit i sådant hänseende såsom maximibelopp bestämdt.

Åt postinspektör skulle generalpoststyrelsen ock ega
anförtro att, i enlighet med gällande bestämmelser, gå i
författning om utbetalande af ersättning för postbefordran
å enskilde tillhöriga jernvägar äfvensom af ersättning
för uppvärmning, belysning och renhållning inom jernvägspostkupéer.

I den mån generalpoststyrelsen funne lämpligt, kunde
af styrelsen äfven uppdragas åt postinspektor att, i öfverensstämmelse
med faststälda grunder, upprätta tidtabeller för
postens gång samt vidtaga ändringar i sådana tabeller.

Postinspektor skulle ock ega att, med iakttagande af
gällande stadganden, bestämma de tider, då vederbörande
postanstalter skulle hållas tillgängliga för allmänheten, samt
meddela föreskrift om de tider, inom hvilka olika slag af
försändelser borde till postbefordran aflemnas, och om de
tider, då ankomna postförsändelser skulle utlemnas, postanvisningsmedel
in- och utbetalas m. m.

Om utförande af nödiga reparationer å postverket tillhörig
byggnad inom distriktet skulle postinspektor ega
förordna, då kostnaden derför icke öfverstege visst angifvet
belopp.

Under vissa förutsättningar skulle postinspektor ock
ega förordna om reparationer å eller nyanskaffning af inventarier
och persedlar samt medgifva afskrifning eller försäljning
af kasserade sådana.

Postinspektor skulle ega att förordna om anbringande
af vanliga breflådor på derför tjenliga ställen, med iakttagande
emellertid, derest fråga vore om dylika lådors
utsättande vid de allmänna postvägarne, af de i sådant
hänseende gällande särskilda föreskrifter.

Derest det förskott af frankotecken, hvilket finge till
föreståndare för poststation eller ångbåtspostexpedition eller
till landtbrefbärare i allmänhet utlemnas, visade sig vara
otillräckligt, skulle postinspektor eg a att bevilja erforderlig
förhöjning, inom vissa gränser, af ifrågavarande förskottsbelopp.

Der anställande af försäljningsman af vanliga frankotecken
ansåges af behof påkalladt, skulle postinspektor ega
att dertill antaga lämplig person äfvensom medgifva utlemnande
till sålunda antagen försäljningsman af förskott
utaf dylika frankotecken inom visst belopp och mot säkerhet.

Det skulle tillkomma postinspektor att antaga och entlediga
reservvaktbetjent.

Der tillfällig förstärkning af personal vid postanstalt
erfordrades, skulle, under vissa förutsättningar, postinspektor
ega att, i särskilda fall, antingen medgifva utbetalning
af arfvode eller traktamentsersättning till det biträde, som
anlitades, eller ock, intill dess generalpoststyrelsen hunne i
ämnet meddela föreskrift, medgifva den förstärkning, postinspektören
funne oundgänglig.

Der posttjensteman, poststationsföreståndare eller postbetjent
icke iakttoge meddelade föreskrifter eller underläte
hvad honom eljest i tjensten ålåge, vare sig i fråga om
den egentliga posttjensten eller om göromål rörande postsparbanken,
skulle vederbörande postinspektor ega att skriftligen
tilldela den felaktige lämplig varning.

Postinspektor skulle jemväl ega att, då af honom från
underlydande posttjensteman, poststationsföreståndare eller
postbetjent infordrades förklaring att inom viss tid afgifvas,
förelägga vite intill visst belopp för uraktlåtenhet att afgifva
förklaringen inom den föreskrifna tiden; dock att på
generalpoststyrelsen skulle ankomma att, efter anmälan af
postinspektören, ålägga den försumlige att utgifva sådant
vite, som försutits.

Postinspektor skulle ega att, der underlydande posttjensteman
eller poststationsföreståndare beträddes med
brist i uppbörd af postverkets eller postsparbankens medel,
tills vidare afstånga denne från utöfning af innehafvande
postbefattning.

Enahanda befogenhet skulle ock tillkomma postinspektör,
derest vid inspektion eller inventering af postanstalt
vederbörande posttjensteman, som hade uppbörd sig anförtrodd,
eller vederbörande poststationsföreståndare utan
laga förfall eller annan giltig orsak underläte hörsamma
kallelse att å postanstalten sig inställa och vid förrättningen
närvara.

Äfvenså skulle postinspektor ega att från tjenstgöring
afstånga posttjensteman, poststationsföreståndare eller postbetjent,
hvilken skäligen misstänktes för tillgrepp af postförsändelse
eller af innehåll i dylik försändelse eller för
tillgrepp eller förskingring af postverkets eller postspar 5 -

bankens tillhörigheter eller som beträddes med annan gröfre
förseelse i tjensten.

Derest postinspektor från tjenstgöring afstängt posttjensteman,
poststationsföreståndare eller post betjent, skulle sådant
emellertid ofördröjligen af postinspektören anmälas
för generalpoststyrelsen.

Då posttjensteman, poststationsföreståndare eller postbetjent
aflede eller då för honom, i följd af konkurs eller
annan anledning, uppkomme laga hinder att innehafvande
postbefattning bestrida, skulle det åligga postinspektor att,
efter ingången underrättelse derom, skyndsammast gå i författning
om de anordningar, som funnes erforderliga för
befattningens uppehållande under den närmaste tiden, äfvensom
i öfrigt vidtaga de laga åtgärder, som kunde anses
oundgängligen påkallade; men borde anmälan i ärendet ofördröjligen
göras hos generalpoststyrelsen.

Postinspektör skulle ega att, då särskild kostnad för
postverket derigenom ej uppkomme, bevilja tjenstledighet
åt och förordna vikarie för posttjensteman, poststationsföreståndare
och postbetjent, dock att ledigheten ej finge öfverstiga
vissa, för de särskilda slagen af postfunktionärer
angifna tider af samma kalenderår.

Derest ordinarie postbetjent begärde tjenstledighet på
grund af styrkt sjukdom, skulle, på tillika gjord ansökan,
postinspektor ega att, i sammanhang med tjenstledighetens
beviljande, inom vissa gränser medgifva utbetalande, af
postmedel, af särskild godtgörelse till vederbörande vikarie.

Postinspektor skulle ega, med iakttagande af gällande
föreskrifter, besluta dels i anledning af ansökningar från
underlydande posttjenstemän och postbetjente om utbekommande
af resekostnads- och traktan!entsersättning för
verkstälda tjensteresor, dels ock rörande framställningar
från tjensteman vid jern vägsposten om erhållande af traktamente
för bestridd tjenstgöring.

I beslut, som af postinspektor meddelades, kunde ändring
sökas genom anförande af besvär hos generalpoststyrelsen
eller, i förekommande fall, hos styrelsen för postsparbanken.

I sammanhang med hvad af Kongl. Maj:t bestämdes
rörande de nya distriktsförvaltningarna, bemyndigades generalpoststyrelsen
samt, i hvad postsparbanken anginge,

styrelsen för densamma att meddela distriktsförvaltningarna
de ytterligare föreskrifter, som, utöfver de i det kongl. brefvet
angifna allmänna grunder, i afseende å deras verksamhet
kunde finnas erforderliga.

Tillika förklarades, att postdirektörerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö skulle, beträffande dem underlydande
personal och för de till deras postkontor hörande områden,
i tillämpliga delar utöfva postinspektörs myndighet och
åligganden.

Genom cirkulärskri fvelse den 19 november 1892 föreskref
generalpoststyrelsen, att stationsorterna tills vidare
skulle blifva:

för postinspektionen i södra distriktet Malmö,

» » » vestra » Göteborg,

» östra
» mellersta
» norra

Norrköping,
Stockholm och
Sundsvall;

hvarjemte meddelades åtskilliga närmare bestämmelser
att lända till efterrättelse tills vidare och intill dess en fullständig
instruktion för postinspektionerna blefve utfärdad.

I enlighet med generalpoststyrelsens beslut den 17
december 1895 är postinspektionens i östra distriktet stationsort
från och med den 1 april 1896 Stockholm i stället
för, såsom förut, Norrköping.

Vid 1899 års riksdag, då i postverkets stat för år 1900
uppfördes ett ökadt antal postexpeditörsbefattningar, blef
ock förslagsanslaget »till ersättning för mistning af uppbörds-
och frimärkesprovision åt de kontrollörer och postexpeditörer
vid postanstalterna, som beordras att tjenstgöra
vid distriktsförvaltningarna», förhöjdt till 8,200 kronor.

Enligt senast till trycket utgifna förteckning öfver
tjensteman vid postverket m. m. tjenstgjorde vid slutet af
februari 1901, förutom postinspektor och kontrollör, följande
antal tjensteman vid de särskilda postinspektionskontoren,
nemligen:

i södra distriktet: 4 postexpeditörer,

4 extra biträden;

» vestra » 4 postexpeditörer,

3 extra biträden;

Distriktsförvaltningarnas
stationsorter.

Distriktsförvaltningarnas
tjenstemannapersonal.

Kouiiténs

förslag

rörande

distrikts förvaltnin garna.

i östra distriktet: 3 postexpeditörer,

2 extra biträden;

» mellersta » 4 postexpeditörer,

4 extra biträden; samt
» norra » 2 postexpeditörer och

3 extra biträden.

Såsom af ofvan lemnad redogörelse rörande omfånget
af de nya postinspektörernas verksamhet nogsamt framgår,
fingo postinspektörerna sig ålagda göromål, som tilltaga
i mängd, i den mån posttrafiken växer och till
följd deraf de postala anordningarna inom de särskilda
postdistrikten vidare utvecklas; men dessutom hafva under
de senare åren tillkommit vissa nya ärenden, som handläggas
af postinspektionerna och ganska väsentligt ökat göromålen
för desamma.

Så hafva, efter det förmånen af semester, utan minskning
i inkomster å tjensten, tilldelats den ordinarie tjenstemannapersonalen
vid postanstalterna, samt förmånen af kostnadsfri
ledighet i vissa fall för ordinarie vaktbetjente vid
postanstalterna tillkommit, åt postinspektörerna uppdragits att
ordna dessa ledigheter, hvilket, såväl med hänsyn till den under
åren inträdda ökningen af ifrågavarande ordinarie personal
som ock på grund af den under senare åren ofta yppade brist
på manliga reservtjenstemän, kräfver mycken tid och möda.

En afsevärd ökning i göromålen å postinspektionerna
har ock uppkommit genom det till dem från centralförvaltningen
öfverflyttade arbetet med granskningen af de
från landsvägspostlinierna inom distrikten inkommande
s. k. postpassen. Granskningen af dessa lärer ofta gifva
anledning till en vidlyftig skriftvexling, såsom angående
ändring af tidtabeller, undersökning rörande felsända poster,
gångposters utbytande mot åkande poster o. s. v.

Vidare hafva tillkommit utarbetande periodvis af utredning
och förslag till omreglering af arfvoden åt föreståndarne
för jernvägspoststationer, öfvervåkande af elevkurser
för posttjenstemannaaspiranter vid en del postkontor
samt anordnande af och tillsyn öfver undervisningskurser
för en del vaktbetjente, äfvensom åtskilliga ur posttrafikens
synpunkt erforderliga detaljarbeten på grund af

bestämmelser i de nya brefpost- och paketpostreglementena,
hvilka trädde i tillämpning den 1 april 1900.

En mätare i viss mån å ökningen af göromålen vid
postinspektionerna är antalet vid dem diarieförda ärenden.
I nedanstående tabell lemnas en öfversigt öfver antalet dylika
ärenden vid de särskilda postinspektionerna dels under
år 1893, eller det första året af ifrågavarande inspektioners
verksamhet, dels ock under år 1900.

År.	Södra	Vestra	Östra	Mellersta	Norra
distr.	distr.	distr.	distr.	distr.
1893 ......	5,644	4,585	2,629	3,044	2,246
1900 ......	9,054	8,043	5,574	6,688	4,932

I samma mån som arbetsmängden å postinspektionerna
ökats, hafva naturligtvis jemväl ökade arbetskrafter för
dessa måst beredas. Vid införandet af den ifrågavarande
institutionen tilltogos nemligen arbetskrafterna å inspektionerna
icke större, än som då med nödvändighet betingades;
och den ordinarie biträdande personalen derstädes beräknades
komma att utgöras af en kontrollör samt högst två
postexpeditörer, af hvilka eu postexpeditör skulle sköta inspektionens
kassa- och räkenskapsärenden. Sedermera har,
såsom ofvan meddelad redogörelse gifver vid handen, ökadt
antal ordinarie postexpeditörer måst vid postinspektionerna
placeras, så att numera allenast i ett distrikt antalet ordinarie
postexpeditörer å inspektionskontoret kunnat stanna
vid två, under det att antalet sådana på de öfriga inspektionskontoren
vuxit till tre eller fyra.

Då emellertid åt postexpeditörerna å postinspektionerna
icke lämpligen bör anförtros sådant arbete, som egentligen
varit afsedt att utföras af postinspektören sjelf eller
dennes närmaste man, kontrollören, hvilka båda kunna antagas
hafva större erfarenhet och bättre öfverblick af de
på frågorna inverkande förhållanden, än som böra hos postexpeditörerna
förutsättas, lärer, enligt hvad komitén inhemtat,
handläggningen af de på inspektörerna hvilande
detaljärenden taga deras tid så öfver höfvan i anspråk,
att det för dem redan nu ofta icke är möjligt att åt

sina chefsgöromål egna den tid och arbetskraft, som vederbör.
*

Åt postinspektörerna har, såsom förut nämnts, för
decentralisering och lättande af styrelsens arbetsbörda öfverlemnats
handläggning och afgörande af eu hel del mindre
vigtiga ärenden, som förut varit af styrelsens pröfning beroende;
och inspektörerna fingo ock vid institutionens
tillkomst det vigtiga uppdraget att genom inventeringar
och inspektioner åstadkomma en verklig kontroll
öfver postanstalternas penningeförhållanden och rörelse i
öfrigt.

Men huru vigtig^ sistnämnda uppdrag än var och huru
nödvändigt det än var, att generalpoststyrelsen befriades
från åtskilliga mål, som kostade tid och arbetskraft utan
att dock vara af någon större betydenhet, så fans det
dock derutöfver något för allmänheten och posttrafiken än
vigtigare, som postinspektörerna skulle tillgodose, och det
var befrämjandet af postverkets utveckling genom att i
landets olika delar uppmärksamt följa rörelsens behof såväl
af nya postgångar eller andra sådana än de redan befintliga,
som af nya postanstalter eller äldre postanstalters förflyttande
eller förändring i öfrigt, äfvensom genom att eljest
tillse, att sådana olägenheter blefve afhjelpta, som i postalt
hänseende kunde å orterna förefinnas och hvilka till äfventyra
hindrade allmänheten att fullt tillgodogöra sig de förmåner,
som genom postverket kunde beredas, m. in.

Sådana frågors lösning förutsätter noggrann kännedom
om förhållandena och noggranna utredningar, på det att
det åsyftade målet skall vinnas, utan att andra olägenheter
deraf uppstå; men kommer postinspektören att sakna tid
till sådana frågors lösning, måste det för postinrättningen
i dess helhet blifva till skada.

Genom att fortgå på den inslagna vägen och ytterligare
öka antalet postexpeditörer å postinspektionerna kan uppenbarligen
icke ernås hvad man uti ifrågavarande hänseende
skulle önska åstadkomma.

Till sitt närmast^, biträde vid ärendenas handläggning
har, såsom förut omförmälts, hvarje postinspektor en kontrollör,
hvilken ock i regel, under det att inspektören är pa
tjensteresor, sköter de till inspektörsbefattningen hörande
löpande ärenden, som inspektören ej sjelf under resan hand -

lägger. Derest emellertid inspektören i vissa fall finner
de omständigheter, som påkalla åtgärd från inspektionens
sida å annan ort än stationsorten, vara af beskaffenhet att
ej påfordra inspektörens egen närvaro, och inspektören derför,
med den befogenhet honom tillkommer, meddelar kontrollören
uppdrag att för ändamålet företaga tjensteresa,
kommer under kontrollörens frånvaro att å inspektören
sjelf hvila en större del af den löpande arbetsbördan vid
inspektionskontoret, än som är skäligt och för inspektörsbefattningens
rätta skötsel lämpligt.

Det synes komitén fördenskull, att åtgärd måste, till
posttjenstens verkliga båtnad, vidtagas för att bereda postinspektörerna
väsentlig lättnad i det detaljarbete, från hvilket
de nu icke kunna lösgöra sig. För ernående af ett
sådant resultat skulle olika utvägar kunna anlitas.

En utväg vore möjligen att öka inspektionsdistriktens
antal genom delning af de nuvarande distrikten; men då
med ökadt antal distrikt försvåras det i hög grad önskvärda
och betydelsefulla sträfvande! från centralförvaltningens
sida att söka, i möjligaste mån, åstadkomma enhet och likformighet,
inom de särskilda distrikten, i tillämpningen af
de med afseende å postinspektionerna och i öfrig! gällande
postala bestämmelser, torde en ökning af inspektionsdistriktens
antal åtminstone för närvarande icke böra ifrågaställas.

En annan utväg vore att återinföra den särskilda jernvägspostinspektion,
hvilken i sammanhang med inrättandet
af postverkets nuvarande distriktsmyndigheter indrogs,
icke derför att densamma ansågs vara öfverflödig eller
kunna på ett lika tillfredsställande sätt som förut skötas
af de nya distriktsmyndigheterna, utan — såsom af generalpoststyrelsens
framställning i ämnet nogsamt framgår —
för nedbringande af de ökade utgifterna för den nya institutionen.
Det torde icke lida något tvifvel, att genom
tillsättandet af särskilda tjensteman, s. k. jernvägspostmästare,
med uppdrag att öfvervaka jernvägspostföringen,
skulle, å ena sidan, beredas vederbörande postinspektor
mera tid och tillfälle att utöfva ett verkligt chefskap öfver
distriktet i dess helhet, och, å andra sidan, åstadkommas
en mera effektiv inspektion och kontroll öfver de särskilda
reselagen vid jernvägsposten, än som under nuvarande

förhållanden kan utöfvas. Koinitén har dock ansett tiden
ej ännu vara inne för framläggande af förslag om en så
genomgripande förändring i nuvarande postala organisation.
Nya kontrol- För komitén har då återstått endast den utvägen att
J r*^ewsier''föreslå ökadt antal kontrollörer vid postinspektionerna.

Derest vid hvarje inspektion blefve anstäld ytterligare en
kontrollör, skulle, enligt komiténs förmenande, ganska
mycket vara vunnet. Inspektören skulle då alltid kunna
påräkna att vid de dagliga göromålen å inspektionskontoret
hafva till sitt närmaste biträde åtminstone en kontrollör
och tillika kunna åt den andre kontrollören uppdraga
det inspektionsarbete, särskildt med afseende å jernvägsposten,
som inspektören funne ej vara af den större
vigt och betydelse, att detsamma borde af honom sjelf
verkställas. Under sådana förhållanden skulle inspektören
få mera tid att egna åt de mera betydelsefulla frågor, som
tillhöra hans verksamhetsområde.

Komitén har derför ansett sig böra föreslå inrättande
vid postinspektionerna af ytterligare fem kontrollör stfenster,
en i hvarje distrikt. Vid bifall till detta förslag, lärer fördelningen
af arbetet mellan de båda kontrollörerna vid
hvarje särskild postinspektion böra ske med iakttagande af
de allmänna bestämmelser, som af generalpoststyrelsen torde
få meddelas.

Aflönings- I afseende å aflöningsförmånerna för postinspekförmåner.
törerna har komitén icke ansett sig böra ifrågaställa någon
förändring.

Frågan om aflöningen för de vid postinspektionerna
anstälde kontrollörer, postexpeditörer och vaktbetjente behandlas
af komitén i sammanhang med frågan om aflöningsförmånerna
för den biträdande ordinarie personalen vid
postanstalterna.

Postanstalterna. *

Sedan vid den år 1865 förrättade statsrevision fråga Tjensteblifvit
väckt derom, att postverkets utgiftsstater, hvilka ma™aielr&°
dittills pröfvats och faststälts af Kongl. Maj:t allena, borde
framläggas till pröfning jemväl af Riksdagen; och Rikets J8^Jal‘"s
Ständer, med gillande af den utaf revisorerna uttalade revision.
åsigt, i skrifvelse den 19 juni 1866 hos Kongl. Maj:t an- LSf\jci‘rs
hållit, att förslag till utgiftsstater för postverket måtte, i n s ag''
sammanhang med den öfriga statsregleringen, till Riksdagen
afgifvas för att underkastas behörig pröfning och fastställelse,
aflat Kongl. Maj:t den 31 januari 1868 till Riksdagen
nådig proposition rörande postverkets utgiftsstater
för efterföljande år.

I underdånig skrifvelse den 13 maj 1868 anförde
emellertid Riksdagen, hurusom den af nyssbérörda proposition
inhemtat, bland annat, att för ett betydligt antal af
postkontorspersonalen de med tjensten förenade sportler
utgjorde den väsentligaste delen af deras löningsinkomster,
men att förslag blifvit väckt om indragning af de flesta
bland dessa sportler; och förmälde Riksdagen vidare, att
den funnit det betänkligt att antaga det afgifna förslaget
såsom en normalstat, enär, enligt Riksdagens åsigt, både
sportelväsendets afskaffande och de förändrade föreskrifter
i afseende å tjenstgöringen, som kunde för genomförande
af en dylik förändring i sättet för postförvaltarnes aflönande
varda meddelade, borde vid normalstatens utarbetande
tagas i betraktande.

Jemte det Riksdagen fördenskull fann sig böra fastställa
det ifrågavarande statsförslaget, med några smärre
jemkningar, att gälla allenast för år 1869, anhöll Riksdagen
i sistberörda skrifvelse, bland annat, att Kongl.

Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag till normalstat
för postverket, samt att vid utarbetandet af nämnda
normalstat måtte tagas i betraktande ej mindre lämpligbeten
af sportelaflöning än äfven de förenklingar i organisationen
och de besparingar i administrationskostnaden,
som med tillbörligt afseende å förvaltningens obehindrade
och tidsenliga verksamhet skäligen kunde ifrågakomma.

Sedan derefter under år 1872 väsentligen förändrade
bestämmelser för den inländska postutvexlingen blifvit af
Kongl. Magt faststälda och i sammanhang dermed åtskilliga
ännu för postpersonalen qvarstående sportler indragits till
postverket eller upphört att vidare utgå, afgaf generalpoststyrelsen
— som ansåg den omständigheten, att ännu
några sportler fortfarande qvarstode, icke böra hindra meddelande
för postverket af en sådan normalstat, som omförmälts
i Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1868 — i
underdånig skrifvelse den 28 januari 1873 förslag till
dylik normalstat; och efter det nämnda förslag blifvit, med
vissa jemkningar, genom nådig proposition den 4 april
1873 för Riksdagen framlagdt, samt Riksdagen — under
förbehåll att de minskningar i ännu återstående sportelinkomster,
som framdeles kunde för postpersonalen uppkomma,
ej finge grundlägga anspråk på någon ersättning
af statsverket — till alla delar bifallit den gjorda framnormaUtat
s doningen, blefvo, jemlikt nådigt bref den 6 juni 1873,
nya utgiftsstater för postverket faststälda, att. tillämpas
från och med den 1 januari 1874.

De nya staterna upptogo, i hvad vederbörande postanstalter
och den vid dem anstälda tjenstemannapersonal
angick, dels fullständiga fasta postanstalter med postförvaltare
och biträdande tjensteman, dels postanstalter å
jernväg med tillhörande personal.

å) Fniistän- Hvad först beträffar de fullständiga fasta postanstaldigä
fasta terna, voro dessa fördelade i sju särskilda klasser, hvarpos
ans e jem^e en åttonde klass uppförts å öfvergångsstat.

Klass- Till grund för klassindelningen hade lagts den vid

indelning, postanstalterna år 1871 förekommande uppbörd, såsom i
allmänhet den tillförlitligaste mätaren å arbetet, hvarjemte
några andra särskilda omständigheter, såsom anstaltens belägenhet
i stad och i synnerhet residensstad eller vid vigtigare
jernvägsknut eller ock postanstaltens egenskap af

gränspostanstalt, ansetts böra verka till postanstaltens
placering i högre klass än den, hvartill postanstalten, om
hänsyn tagits allenast till uppbördsbeloppet, skulle hafva
kommit. Med tillämpning af dessa allmänna grunder hänfördes till

l:a klassen postkontoren i Stockholm, Göteborg
och Malmö;

till 2:a klassen postkontor i allmänhet med uppbörd
af 30,000 rdr och derutöfver samt postkontor i länsresidensstäder
och gränspostanstalter, hvilkas uppbörd år 1871
utgjort omkring 25,000 rdr eller derutöfver;

till 3:e klassen alla sådana postkontor, som, utan
att höra till någon af de två föregående klasserna, antingen
år 1871 lemnat en uppbörd icke väsentligen understigande
20,000 rdr eller ock voro i länsresidensstäder
belägna, vare sig då att de influtna postafgifterna uppgått
till förenämnda belopp eller icke, äfvensom postkontoret i
Ystad, som då i viss mån utgjorde och antogs framdeles
komma att i väsentligare mån utgöra en gränspostanstalt;

till 4:e klassen alla sådana postkontor, som, utan
att höra till någon af de tre första klasserna, voro belägna
i stad och hvilkas uppbörd år 1871 icke i väsentlig mån
understigit 6,000 rdr, hvarförutom i denna klass upptogos
postkontoret i Haparanda, såsom gränspostanstalt till Finland,
samt postanstalterna i Eslöf, Hallsberg och Herrljunga,
såsom jernvägsknutar med ansenlig posttrafik, postkontoret
i Motala, der rörelsen var af stor betydenhet och antogs
komina att, till följd af pågående jernvägsanläggningar,
inom kort vinna ytterligare tillväxt, äfvensom postkontoren
i Arvika, Smedjebacken och Hesslehohn samt postan stalten
i Sunne, hvilka i uppbörds- och öfriga hänseenden synts
vara jemförliga med anstalterna i allmänhet i denna klass;

till 5:e klassen de i städer inrättade postkontor, hvilkas
uppbörd år 1871 i väsentlig mån öfverstigit 4,000 rdr,
men icke uppgått till belopp af omkring 6,000 rdr, samt,
utan afseende å en något mindre uppbörd, postkontoren
i Alingsås och Ulricehamn, såsom belägna vid redan öppnade
eller beslutade jernvägar;

till 6:e klassen postanstalterna i de städer, utom Sigtuna
och Skanör, hvilkas postanstalter icke kommit att
tillhöra någon af de föregående fem klasserna, samt dels

sådana i dessa klasser ej upptagna postanstalter å landsbygden,
hvilkas uppbörd år 1871 uppgått till belopp af

4,000 rdr eller derutöfver, dels ock några andra postanstalter
å landsbygden, hvilkas uppbörd val icke uppgått
till sistnämnda belopp, men som voro belägna å ort,
hvilken antingen redan egde eller i den närmaste framtiden
antogs komma att erhålla jern vägsförbindelse och
hvarest redan en större rörelse förefans eller var att med
säkerhet emotse, äfvensom slutligen gränspostkontoret i
Grislehamn; och

till 7:e klassen alla öfriga fullständiga postanstalter,
hvilkas uppbörd år 1871 understigit 4,000 rdr och som ej
ansågos böra framdeles af poststationer ersättas.

I den 8:e klassen, som tillhörde öfvergångsstaten,
upptogos sådana då befintliga fullständiga postanstalter,
som med afseende å obetydlig posttrafik och i öfrigt förekommande
omständigheter ansågos höra efter dåvarande
tjensteinnehafvares afgång indragas.

De sålunda indelade postanstalterna benämndes i de
fyra första klasserna postkontor, i de öfriga klasserna
postexpeditioner; föreståndarne för postkontoren i l:a klassen
kallades postdirektörer, föreståndarne för öfriga postkontor
postmästare och föreståndarne för postexpeditionerna
postexpeditörer.

Af samtliga 194 fullständiga postanstalter hörde, enligt
denna indelning,

till l:a klassen postkontoren i Stockholm, Göteborg
och Malmö (tillsammans 3);

till 2:a klassen postkontoren i Falun, Gefle, Helsingborg,
Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad,
Linköping, Norrköping, Sundsvall, Upsala, Yexiö och Örebro
(tillsammans 14);

till 3:e klassen postkontoren i Halmstad, Hernösand,
Luleå, Lund, Mariestad, Nyköping, Uddevalla, Umeå,
Venersborg, Vesterås, Visby, Ystad och Östersund (tillsammans
13);

till 4:e klassen postkontoren i Arboga, Arvika, Borås,
Eksjö, Engelholm, Enköping, Eskilstuna, Eslöf, Falkenberg,
Falköping, Filipstad, Hallsberg, Haparanda, Herrljunga,
Hessleholm, Hudiksvall, Karlshamn, Kristinehamn,
Köping, Landskrona, Lidköping, Motala, Nora, Norrtelje,

Oskarshamn, Skara, Sköfde, Smedjebacken, Sunne, Söderhamn,
Söderköping, §ödertelje, Vadstena, Varberg, Vestervik,
Vimmerby och Amål (tillsammans 37);

till 5:e klassen postexpeditionerna i Alingsås, Askersund,
Cimbrishamn, Hedemora, Kungsbacka, Laholm,
Lindesberg, Piteå, Sala, Skellefteå, Skeninge, Strengnäs,
Strömstad, Sölvesborg, Trelleborg och Ulricehamn (tillsammans
16);

till 6:e klassen postexpeditionerna i Alfvesta, Bollnäs,
Borgholm, Degerfors, Elmhult, Gagnef, Gamleby, Gislaved,
Gnesta, Grenna, Grislehamn, Hjo, ILvetlanda, Höganäs,
Höör, Katrineholm, Kungelf, Ljungby, Ljusdal, Mariefred,
Marstrand, Moholm, Mora, Norberg, Nya Kopparberget,
Nässjö, Oroust, Ronneby, Råda, Sollefteå, Säfsjö, Torshoälla,
Trosa, Vara, Vaxholm, Vernamo, Vingåker, Vretstorp, Äby,
Ökne, Öregrund, Örnsköldsvik och östhammar (tillsammans
43);

till 7:e klassen postexpeditionerna i Anderslöf, Avesta,
Backe, Bengtsfors, Boden, Båstad, Dalarö, Finspong, Fjellbacka,
Grythyttehed, Hemse, Hörby, Karlsborg, Karlskoga,
Kisa, Lilla Edet, Lycksele, Lysekil, Malmköping, Malung,
Molkom, Målilla, Mönsterås, Nederkalix, Nordmaling, Nyland,
Nås, Onsala, Ragunda, Råneå, Skene, Sparreholm,
Staby, Stjernvik, Stora Rör, Ström, Strömsholm, SvenIjunga,
Säter, Tidaholm, Tierp, Tjellmo, Torp, Torsaker,
1’rollh^ttan, Ullånger, Valdemarsvik, Vemdalen, Änäset,
Are, Åtvidaberg, Ödeshög, Öfvertorneå och Österby (tillsammans
54); och

till 8:e klassen postexpeditionerna i Borensberg, Boxholm,
Drottningholm, Ekolsund, Gysinge, Jemshög, Klintehamn,
Markaryd, Misterhult, Rarnsberg, Sigtuna, Ahus,
Ås och Östra Husby (tillsammans 14).

Såsom fast aflöning hade i den nya staten uppförts
för ''postförvaltare

inom l:a klassen 4,000 rdr, hvaraf 3,000 rdr lön och

1,000 rdr tjenstgöringspenningar;

inom 2:a klassen 3,600 rdr, hvaraf 2,700 rdr lön och
900 rdr tjenstgöringspenningar;

inom 3:e klassen 3,000 rdr, hvaraf 2,250 rdr lön och
750 rdr tjenstgöringspenningar;

Post förvaltarne.

Biträdande

tjensteman.

B) Postanstalterna

å jernväg.

inom 4:e klassen 2,400 rdr, hvaraf 1,800 rdr lön och
600 rdr tjenstgöringspenningar;

inom 5:e klassen 1,800 rdr, hvaraf 1,350 rdr lön och
450 rdr tjenstgöringspenningar;

inom 6:e klassen 1,600 rdr, hvaraf 1,200 rdr lön och
400 rdr tjenstgöringspenningar;

inom 7:6 klassen 1,200 rdr, hvaraf 900 rdr lön och
300 rdr tjenstgöringspenningar; och

inom 8:e klassen 1,000 rdr, hvaraf 750 rdr lön och
250 rdr tjenstgöringspenningar.

Den biträdande tjenstemannaper sonalen vid de fullständiga
fasta postanstalterna utgjordes af 24 kontrollörer,
fördelade på tre särskilda lönegrader, och 61 kontors skrifvare,

fördelade på två lönegrader.

Af kontrollörerna tillhörde 4 den l:a, 10 den 2:a och
10 den 3:e lönegraden; af kontorsskrifvarne 23 den l:a och
38 den 2:a lönegraden.

För de särskilda klasserna af dessa biträdande tjensteman
var följande fasta aflöning bestämd:

för kontrollör af l:a lönegraden 3,600 rdr, hvaraf

2,700 rdr lön och 900 rdr tjenstgöringspenningar;

för kontrollör af 2:a lönegraden 3,000 rdr, hvaraf

2,250 rdr lön och 750 rdr tjenstgöringspenningar;

för kontrollör af 3:e lönegraden 2,400 rdr, hvaraf

1,800 rdr lön och 600 rdr tjenstgöringspenningar;

för kontorsskrifvare af l:a lönegraden 1,600 rdr,
hvaraf 1,200 rdr lön och 400 rdr tjenstgöringspenningar;
och

för kontorsskrifvare af 2:a lönegraden 1,200 rdr,
hvaraf 900 rdr lön och 300 rdr tjenstgöringspenningar.

Beträffande derefter postanstalterna å jernväg, upptogos
i staten under denna rubrik dels 3 postinspektörer
för lika många postinspektionsdistrikt, dels 3 kontrollörer
af 3:e lönegraden, dels ock 43 resepostexpeditörer, fördelade
på tre lönegrader. Till den l:a lönegraden räknades
2, till den 2:a 14 och till den 3:e 27 resepostexpeditörer.

För postinspektor hade uppförts en fast aflöning af

4,000 rdr, hvaraf 3,000 rdr arfvode och 1,000 rdr »tjenstgöringspenningar
och resekostnadsersättning»;

för kontrollör enahanda aflöning som för tjensteman
inom samma grad vid de fullständiga fasta postanstalterna,
eller 2,400 rdr, hvaraf 1,800 rdr lön och 600 rdr tjenstgöringspenningar; samt

för resepostexpeditör

af l:a lönegraden 1,500 rdr, hvaraf 1,175 rdr lön
och 325 rdr tjenstgöringspenningar;

af 2:a lönegraden 1,000 rdr, hvaraf 750 rdr lön
och 250 rdr tjenstgöringspenningar; och

af 3:e lönegraden 800 rdr, hvaraf 600 rdr lön och
200 rdr tjenstgöringspenningar.

Utöfver den å stat uppförda aflöningen åtnjöto tjenste- Särskilda
män inom olika klasser inkomst af tjensten äfven under
andra former, nemligen såsom ålderstillägg, uppbörds- och
fri märkesprovision, traktamente och sportler.

Ålderstillägg skulle, enligt generalpoststyrelsens i ofvan- Åidersberörda
skrifvelse den 28 januari 1873 afgifna förslag, t,llagg''
sådant detta blef af Kongl. Maj:t och Riksdagen faststäldt,
tillkomma kontorsskrifvare, postförvaltare med högst 1,800
rdr inkomst i lön och tjenstgöringspenningar äfvensom
resepostexpeditörer samt utgå i två klasser, nemligen dels
i l:a klassen med 200 rdr efter väl vitsordad tjenstgöring
i samma lönegrad, i allmänhet 10 år, räknade från
början af kalenderåret näst efter det, hvarunder befordran
till befattning i lönegraden erhållits, men för resepostexpeditörer
5 år efter det de blifvit i denna egenskap anställa,
dels ock i 2:a klassen med 400 rdr efter ytterligare
5 års sådan tjenstgöring. Af ålderstillägget skulle
tre fjerdedelar anses tillhöra lönen och en fjerdedel tjenstgöringspenningarna.
Tillika var stadgadt, att dylikt aflöningstillägg
icke skulle tillkomma tjensteman, hvilken
utom postverket innehade annan befattning i statens tjenst.

Enligt äldre bestämmelser hade till postanstalternas Provision,
tjensteman utgått viss provision, dels å brefpostuppbörden,
dels å paketuppbörden, hvartill äfven hänfördes inkomsterna
af personbefordringen med postverkets åkdon, dels ock
slutligen å de medel, som inflöto vid försäljning af frimärken,
bref kort och frankokuvert. Generalpoststyrelsen
hemstälde, i sammanhang med afgifvande af förslag till
normalstat, att samtliga dessa provisioner skulle på det
sätt ersättas, att å alla de för befordran af resande och deras

Provisionens

fördelning.

effekter eller för försändning med posterna af tidningar
och tidskrifter influtna, eller till gäldande af mottagna och
försålda eller å postanstalt använda frimärken, brefkort
och frankokuvert afsedda medel, hvilka till postkassan af
postanstalterna redovisades, dessa beviljades en provision,
hvilken i allmänhet skulle utgå med 5 procent af det
redovisade beloppet, men, hvad anginge postanstalt, hvars
uppbörd för år öfverstege 15,000 rdr, uppbäras med 3
procent af sålunda Överskjutande beloppet; men att vederbörande
posttjenstemän skulle förpligtas att, vid försäljning
i allmänhet på en gång af minst 300 frimärken, 100
brefkort eller 100 frankokuvert, lemna köparen en rabatt
af 2 procent utaf inköpssumman; och att, vid tillhandahållande
åt poststation af frimärken, brefkort och frankokuvert,
äfven till mindre belopp, denna rabatt skulle beräknas
till 3 procent af märkenas, kortens och kuvertens
värde.

Kongl. Maj:t fann emellertid den af generalpoststyrelsen
sålunda föreslagna provision skäligen kunna inskränkas till
4 procent å ett redovisadt belopp af 15,000 rdr och till
2 procent å hvad för året derutöfver redovisades, i sammanhang
hvarmed den för poststationerna föreslagna frimärkesprovisionen
ansågs böra minskas till 2 procent; och,
sedan Riksdagen äfven i denna del bifallit den af Kongl.
Maj:t gjorda framställningen, blefvo, jemlikt förberörda
kongl. bref den 6 juni 1873, de nya bestämmelserna fastställa
att tillämpas från och med ingången af år 1874.
Hvad i desamma stadgats angående den provision, som
skulle utgå till poststationerna, eger fortfarande gällande
kraft och tillämpas äfven beträffande de s. k. ångbåtspostexpeditionerna,
för hvilka, enligt de för generalpoststyrelsen
faststälda instruktionsbestämmelser, är föreskrifvet,
att i afseende å beloppet af den ersättning, som må föreståndare
för ångbåtspostexpedition tillerkännas, gäller hvad
beträffande aflöningen till föreståndare för poststation i
allmänhet finnes stadgadt.

Rörande fördelningen af ifrågavarande provision meddelades
bestämmelser genom kongl. brefvet den 1 maj
1874. Med bifall till hvad generalpoststyrelsen i underdånig
skrifvelse den 12 nästförutgångna mars i sådant afseende
hemstält, förklarades genom nämnda nådiga bref,

att vid de postanstalter, der flera än en tjensteman med
lön eller arfvode å ordinarie stat funnes anstälda, den
provision, som enligt normalstaten belöpte för såväl kontant
redovisade postafgifter som försålda frimärken, skulle
i allmänhet fördelas sålunda, att ena hälften deraf tillkomme
kontorschefen ensam samt andra hälften denne och
vederbörande å stat uppförde biträdande tjensteman gemensamt,
i mån af den hvardera tillkommande ordinarie löns
eller arfvodes belopp. Hvad särskildt anginge den uppbördseller
fri märkesförsäljningsprovision, som belöpte för Stockholms
postkontors tidnings-, paket- och brefbärareexpeditioner
samt dervarande filialpostkontor, skulle, vid bestämmandet
af de vederbörande afdelningsföreståndare och
kontorschefen tillkommande andelar, iakttagas, att af den
hälft utaf den för dessa expeditioner belöpande provision,
hvilken från delningen mellan samtlige kontorstjenstemän
undantoges, tre fjerdedelar, eller af provisionsbeloppet i
dess helhet tre åttondedelar, skulle tilldelas vederbörande
expeditionsföreståndare och återstående en fjerdedel, eller
af hela provisionsbeloppet en åttondedel, tillfalla kontorschefen;
och borde, hvad filialpostkontoren beträffade, iakttagas,
att, der icke någon af de vid dylikt kontor anstälde
tjensteman funnes å stat uppförd, samtlige dessa tjensteman
borde af provisionen njuta enahanda andel, som om befattningarna
funnes å stat uppförda. Intill dess den ena af
postdirektörsbefattningarna vid Göteborgs postkontor blefve
indragen, skulle den för hvar särskild afdelning af postkontoret
belöpande provision tillgodokomma de vid afdelningen
anstälde tjensteman, dervid till afdelningen för
ankommande brefpost äfven borde hänföras brefbärareexpeditionen.

Resepostexpeditör egde att, jemte den i staten uppförda
aflöning, uppbära särskildt traktamente. Genom kongl.
brefvet den 17 maj 1872 var derom stadgadt hufvudsakligen,
att till grund för traktamentets beräknande skulle i
allmänhet läggas det antal timmar, under hvilka, enligt
faststäld tidtabell, resepostexpeditör vore från sin station
frånvarande, dock att detta antal skulle ökas med två
timmar, den ena för inställelse till tjenstgöring i behörigtid
före resans anträdande och den andra för erforderlig
tjenstgöring efter återkomsten; att enligt tidtabell öfver -

Trakta mente.

Sportler.

1875 års
stat.

Ökning af
personalen.

skjutande andel af eu timme skulle, om densamma uppginge
till 30 minuter eller derutöfver, beräknas såsom hel
timme, hvaremot, om öfverskottet uppginge till mindre än
30 minuter, något traktamente derför icke skulle utbetalas;
att traktamentet i allmänhet skulle utgå med 20 öre för
hvarje timme, men med 30 öre för hvarje i tjenstgöring
använd timme eller Överskjutande del deraf, som infölle
mellan kl. 10 på aftonen och kl. 5 på morgonen; samt
att för hvarje särskild fram- och återresa sammanlagda
traktamentet skulle beräknas till minst 3 rdr.

Under tjenstgöring vid postinspektionskontor skulle
resepostexpeditör, jemlikt kongl. brefvet deri 23 februari
1871, ega uppbära traktamente med 1 rdr 50 öre om
dagen.

Hvad slutligen angår den postförvaltare tillkommande
rätt till sportler, utgående icke af postmedlen utan direkt
från den trafikerande allmänheten, hade, såsom i det föregående
är omförmäldt, eu omreglering blifvit under loppet
af år 1872 genomförd. Vid tiden för normalstatens trädande
i kraft återstodo blott tre mera betydande former
af sportler, nemligen för lösbref, för utvexling af post i
lösväska och för postafgifters bokförande. Öfrig sporteluppbörd
— hufvudsakligen för s. k. fackafläggning och för
befordran af lokalbref å ort, der postbrefbärare ej fans
anstäld, — uppgick blott till ringa belopp.

Sedan Riksdagen år 1873 beslutat, att den vissa hemman
då åliggande såväl ordinarie som extra kronobrefbäring
skulle upphöra samt den förra öfvertagas af postverket,
föreslog, i enlighet med generalpoststyrelsens hemställan,
Kongl. Maj:t i proposition till 1874 års riksdag — enär
det ansågs vara uppenbart, att den betydliga tillökning i
postverkets bestyr, som genom dess öfvertagande af den
ordinarie kronobrefbäringen uppkommit, måste föranleda
behof af eu mängd nya postbefattningar, — att följande
antal nya befattningar måtte uppföras i 1815 ars stat,
nemligen 16 postexpeditörer, 6 i 6:e och 10 i 7:e löneklassen,
2 kontrollörer af 2:a och 2 af 3:e lönegraden,
6 kontorsskrifvare af l:a och 8 af 2:a graden samt 10
resepostexpeditörer af 2:a och 20 af 3:e graden; och
Riksdagen, hvilken farin de föreslagna nya befattningarna
vara behöfliga med anledning af den utvidgning af post -

verket, som vore eu följd af kronobrefbäringerts upphörande
och korrespondensens tillväxt i öfrigt, biföll denna
Kongl. Maj:ts framställning.

På grund af stegrad lefnadskostnad hade emellertid en
allmän aflöningsförhöjning för postanstalternas tjensteman
redan ansetts vara af nöden. 1 underdånig skrifvelse den
1 december 1873 anförde i detta afseende generalpoststyrelsen,
bland annat, att efter tiden för afgifvande af
förslag till normalstat inträdt ytterligare, då ej förutsedd
stegring i lefnadskostnaden äfvensom att vid statens fastställande
de aflöningsvilkor, hvilka styrelsen ansett för
personalen behöfliga, blifvit i icke ringa mån nedsatta
derigenom, att uppbörds- och frimärkesprovisionen bestämts
till lägre belopp, än styrelsen föreslagit. Den för
tjenstemannapersonalen behöfliga tillökning i löneinkomst
ansåg styrelsen lämpligen kunna beredas antingen genom
förhöjning af de å normalstaten uppförda löningsbeloppen
eller ock derigenom, att rättighet till ålderstillägg utsträcktes
till samtliga tjensteman samt vilkoren derför och ålderstilläggens
belopp bestämdes i nära öfverensstämmelse med
hvad i sådant afseende blifvit under den senare tiden
stadgadt för personalen vid en del andra allmänna inrättningar.

Kongl. Maj:t valde det senare alternativet och föreslog
fördenskull i förberörda proposition till 1874 års riksdag,
att alla till postanstalternas personal hörande tjensteman
skulle efter 5 års tjenstgöring i samma grad erhålla ett
ålderstillägg af 400 kronor, hvilket ålderstillägg skulle för
dem, som icke tillhörde lägsta tjenstegraden, efter ytterligare
5 års tjenstgöring förhöjas till 800 kronor.

I likhet med statsutskottet ansåg Riksdagen, att någon
löneförbättring för personalen vid postanstalterna visserligen
vore af de stegrade lefnadskostnaderna påkallad, men
att, då denna personals aflöning vid nästförutgångna riksdag
undergått eu fullständig reglering, en så genomgripande
förändring deruti, som den af Kongl. Maj it föreslagna, icke
vore lämplig. Den ifrågasatta löneförbättringen medgafs
derför i stället i form af ett tillfälligt dyrtidstillägg, att
utgå med 10 procent af aflöningen (deri icke inberäknadt
ålderstillägg).

Fråga om
löneförbättring.

Dyrtids tillägg.

1876 års
stat.

Jemkning i
postanstalternas
klass''
indelning.

Postexpeditionernas
uppförande
i staten.

Postinspek törernas tjenst göringspen ningar.

Ökning af
personalen.

1877 års
stat.

Ökning af
personalen.

Borttagande
af dyrtidstillägget.

Ökning af
provisionen.

I staten för är 1876, sådan denna, efter förslag af
generalpoststyrelsen, blef af Kongl. Maj:t och Riksdagen
faststäld, genomfördes en mindre förändring i de fullständiga
fasta postanstalternas klassindelning, i det att
.postanstalten i Nässjö öfverfördes från 6:e till 4:e klassen,
hvarigenom antalet postkontor i sistnämnda klass
ökades till 38 samt antalet postexpeditioner, tillhörande
6:e klassen af fullständiga postanstalter, minskades till 48.

Vidare bestämdes, att postexpeditionerna finge i staten
upptagas allenast till antal, men ej till namn, äfvensom att
de till tjenstgöringspenningar och resekostnadsersättning
för de tre postinspektörerna uppförda anslag af 1,000 kronor
åt hvar och en skulle utgå endast såsom tjenstgöringspenningar.

Enär ytterligare personaltillökning emellertid befunnits
nödvändig, uppfördes i 1876 års stat aflöning till följande
nya tjenster, nemligen till 2 kontrollörer af 2:a och 2
af 3:e lönegraden, 4 kontorsskrifvare af l:a och 4 af
2:a lönegraden samt 6 resepostexpeditörer af 3:e lönegraden,
hvarefter i staten för år 1877 antalet kontrollörer
i 3:e lönegraden ökades med ytterligare 1 samt
antalet kontorsskrifvare med 12, 4 tillhörande l:a och 8
2:a lönegraden.

Sistnämnda års stat upptog alltså, såsom biträdande
tjensteman vid de fullständiga fasta postanstalterna, 4
kontrollörer af l:a, 14 af 2:a och 15 af 3:e lönegraden
samt 37 kontorsskrifvare af l:a och 58 af 2:a lönegraden.
Personalen vid postanstalterna å jernväg utgjordes af 3
postinspektörer och 3 kontrollörer samt 2 resepostexpeditörer
af l:a, 24 af 2:a och 53 af 3:e lönegraden.

Emellertid hade, enligt hvad general poststyrelsen tillkännagaf
i sin underdåniga skrifvelse den 2.9 november
1875, med förslag till postverkets stater för år 1877, framställningar
icke saknats om beredande åt tjenstemännen
vid postverket af någon förhöjning i aflöningen, såsom
godtgörelse för de under senaste tiden så betydligt ökade
göromålen, och särskild! hade af en del postförvaltare
blifvit begärdt, att de postanstalter, som af dem förestodes,
måtte varda i högre aflöningsklasser uppflyttade. Generalpoststyrelsen
ansåg dock, att de förändringar i rörelse och
uppbörd, som utan tvifvel vid särskilda postanstalter skulle

efter hand göra sig gällande, icke, åtminstone under en
närmare framtid, annat än undantagsvis borde verka till
en förändring i den år 1873 faststälda klassindelningen,
utan att en genom växande rörelse framkallad tillökning i
arbete lämpligen borde ersättas genom en större inkomst
i uppbördsprovision. Om det måste anses i hög grad
önskligt, att postpersonalens intresse manade densamma
att, äfven utöfver hvad pligtkänslan kräfde, tillhandagå
allmänheten på ett sätt, som vore egnadt att verka till
postinrättningens anlitande i allt vidsträcktare mån, kunde
också — enligt generalpoststyrelsens åsigt — icke något
tvifvel förefinnas om det lämpliga deruti, att någon del
af posttjenstemännens inkomster gjordes beroende af den
större eller mindre trafik, som vid de särskilda postanstalterna
förekomme, utom det att med billighet öfverensstämde,
att af ökade göromål äfven i en viss grad ökad
inkomst kunde påräknas. För att hufvudsakligen åt tjenstemännen
vid de mindre postanstalterna bereda en inkomst,
som mera än det vid 1874 års riksdag beslutade dyrtidstillägget
stode i förhållande till deras arbete, hemstälde
styrelsen, att i 1877 års stat dyrtidstillägget skulle borttagas
samt att provisionen skulle få utgå med

10 procent å uppbörd, som ej öfverstege 3,000 kronor,

6 procent å uppbörd, öfverskjutande 3,000, men ej

15,000 kronor, och

3 procent å uppbörd af mera än 15,000 kronor, allt
för år räknadt.

Detta generalpoststyrelsens förslag biträddes af föredragande
departementschefen vid ärendets anmälan i statsrådet
den 10 januari 1876. Departementschefen ansåg,
att genom förslagets bifallande frågan om löneförbättring
skulle, hvad poststaten beträffade, blifva på ett för statsverket
fördelaktigt sätt löst, i det att i stället för det dåvarande
till bestämda belopp faststälda dyrtidstillägget komme
en endast obetydligt högre tillökning i aflöningen, hvilken
tillökning dock vore proportionerad efter det större eller
mindre besvär, som vore med tjensten förenadt, och till
äfventyrs också i någon mån efter det större eller mindre
nit, med hvilket tjensten sköttes. För tjenstemännen vore
det visserligen fördelaktigare, om denna tillökning i deras

inkomster komme dem till godo i form af bestämd tillökning
i deras lön; ty en förhöjning i de då till dem utgående
provisionerna kunde naturligtvis lika litet som ett
dyrtidstillägg grundlägga anspråk på högre pension. Men
denna olägenhet syntes för dem kunna anses motvägd af
sannolikheten, att genom postuppbördens successiva tillväxt
äfven inkomsterna komme att i någon mån förhöjas.
Och då dertill komme, att, till följd af den af generalpoststyrelsen
föreslagna beräkningsgrund, enligt hvilken provisionerna
blefve relativt mindre, ju större uppbörden vore,
någon fara ej syntes vara derför, att dessa provisioner
skulle komma att på något ställe växa till allt för höga
belopp, helst i allt fall desamma vid de större postanstalterna
måste delas mellan flera tjenstemän, ansåg sig departementschefen
ega fullt skäl att tillstyrka generalpoststyrelsens
förslag i denna del.

Den framställning i detta ämne, som afläts till 1876
års riksdag, blef, i enlighet med statsutskottets hemställan,
af Riksdagen bifallen. Jemlikt kongl. brefvet till generalpoststyrelsen
den 16 juni 1876, angående postverkets stater
för år 1877, blef sålunda det dittills till postanstalternas
tjenstemannapersonal utgående dyrtid stillägget borttaget,
hvarjemte stadgades, att uppbörds- och frimärkesprovisionen
skulle utgå enligt ofvanberörda, af generalpoststyrelsen
föreslagna beräkningsgrund. Denna beräkningsgrund
eger allt fortfarande tillämpning, men har i staterna
från och med den för år 1878 förtydligats så, att provisionen
förklarats skola utgå med

10 procent af uppbörd, som ej för år öfverstiger 3,000
kronor,

6 procent af den del af uppbörden, som öfverskjuter
3,000, men ej 15,000 kronor, och

3 procent af den del af uppbörden, som öfverstiger

15,000 kronor.

Till följd af nämnda beslut befans emellertid någon
jemkning nödig i gällande föreskrifter rörande dels provisionens
fördelning mellan postförvaltare och biträdande
tjenstemän, dels beräkningen af resepostexpeditörs traktamente.

Förslag till förändrade bestämmelser i förstnämnda
hänseende framlades af generalpoststyrelsen i underdånig

skrifvelse den 29 november 1876. Med bifall till detta
förslag meddelades genom nådigt bref den 23 mars 1877
det förklarande, att den provision, som belöpte för såväl ser rörande
kontant redovisade postafgift»'' som försålda frimärken,
skulle från och med 1877 års ingång vid de postkontor J°r 6 a''
och de postexpeditioner, der mera än en tjensteman med
lön å stat funnes anstäld, äfvensom vid postinspektionskontoren,
hvad beträffade den derstädes tjenstgörande
personal med lön eller arfvode å stat, i allmänhet fördelas
sålunda, att en fjerdedel deraf tillkomme kontorschefen
ensam samt återstående tre fjerdedelar denne och vederbörande
å stat uppförda biträdande tjensteman gemensamt
i mån af beloppet af dem hvardera tillkommande ordinarie
lön eller arfvode. Hvad särskildt anginge den uppbördsoch
frimärkesprovision, som belöpte för Stockholms postkontors
tidnings-, paket- och brefbärareexpeditioner samt
dervarande filialpostkontor å Norrmalm, Södermalm, Ladugårdslandet
och Kungsholmen, skulle vid bestämmandet af
de vederbörande afdelningsföreståndare och kontorschefen
tillkommande andelar iakttagas, att af den fjerdedel utaf
den för dessa afdelningar belöpande provision, som från
delningen mellan samtlige kontorstjenstemännen undantoges,
tre fjerdedelar, eller af provisionsbeloppet i dess
helhet tre sextondedelar, tilldelades vederbörande afdelningsföreståndare
och återstående en fjerdedel, eller af
hela provisionsbeloppet en sextondedel, tillfälle kontorschefen,
med iakttagande derjemte, hvad filialpostkontoren
anginge, att, der icke någon af de vid dylika kontor anstälde
tjensteman vore å stat uppförd, samtliga dessa tjensteman
skulle af provisionen njuta enahanda andel, som
om befattningarna vore å stat uppförda. I öfverensstämmelse
dermed borde äfven förfaras med den provision,
som belöpte för Göteborgs postkontors paket- och brefbärareexpeditioner.
De sålunda meddelade bestämmelserna
äro ännu gällande, hvad postkontoren i allmänhet angår.

Angående de ändringar, desamma i vissa a.fseenden undergått
beträffande Stockholms postkontor, skall särskildt omförmälas.

Hvad derefter angår det resepostexpeditör tillkommande Förändrade
traktamente, blef, i enlighet med ett af generalpoststyrelsen
den 29 december 1876 afgifvet förslag, genom kongl. traktamen -

Postoxpeditionerna
å öfvergångsstat.

1881 års
stat.

Fråga om
löneförbättring.

bref den 23 mars 1877 förordnadt, att sagda traktamente
skulle från 1877 års början i allmänhet utgöra 25 öre
för hvar timme, derför, enligt bestämmelserna i ofvan
åberopade nådiga bref den 17 maj 1872, traktamente
resepostexpeditör tillkomme, men utgå med 35 öre för
hvar i tjenstgöring använd timme eller öfverskjutande
del deraf, som infölle mellan kl. 10 på aftonen och
kl. 5 på morgonen, samt att minimibeloppet af det för
ett dygn belöpande resepostexpeditörstraktamente skulle
beräknas till 3 kronor 50 öre, med iakttagande likväl
deraf att, äfven om under loppet af ett dygn flera
resor fram och åter af samme expeditör verkstälts, icke
mera än ett traktamente skulle för dem utbetalas.

Af de 14 postanstalter, som år 1873 uppförts på
öfvergångsstat, hade under åren 1874 och 1875 4 indragits,
5 blefvo — efter det vid 1874 års riksdag beviljats
anslag till, bland annat, 10 nya postexpeditioner af 7:e
klassen — jemlikt kongl. bref den 5 januari 1877 uppförda
i nämnda klass och de återstående 5 indrogos efter hand,
den sista med utgången af november månad 1892.

Ett förslag till ytterligare löneförbättring för vissa
klasser af postanstalternas tjensteman framlades af generalpoststyrelsen
i dess underdåniga skrifvelse den 6 november
1879, i fråga om stater för postverket för år 1881.
Under erinran, att såväl posttjenstens beskaffenhet af att
större delen af dagen och ofta nog flera timmar af natten
binda tjenstemannen vid arbetsrummet, som det med tjensten
förenade ansvar för dels kontant uppbörd till icke
ringa belopp och dels försändelser af höga penningevärden
med nödvändighet påkallade, att posttjenstemannen vore i
det minsta lika väl aflönad som hans vederlikar inom andra
verk och inrättningar, framhöll styrelsen särskild! behofvet
af att bereda någon löneförhöjning åt de, enligt styrelsens
åsigt, relativt till arbete och ansvar sämst aflönade tjenstemämnen
inom postverket, eller föreståndarne för de fasta
postexpeditionerna och de vid postanstalterna anstälde
kontorsskrifvarne. Den såsom önsklig ansedda löneförbättringen
för ifrågavarande tjensteman föreslog generalpoststyrelsen
skola dem beredas genom sådan förändring af då
gällande bestämmelser angående ålderstillägg — enligt
hvilka bestämmelser såväl postexpeditörer som kontors -

skrifvare voro berättigade till ålderstillägg med 200 kronor
efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring och med 400
kronor efter 15 års sådan tjenstgöring — att dessa ålderstillägg
finge tillträdas, det första efter 5 års och det andra
efter 10 års tjenstgöring samt förhöjas, det förra till 300
kronor och det senare till 600 kronor.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 31 december
1879 förklarade sig föredragande departementschefen lika
med generalpoststyrelsen erkänna önskligheten af att postexpeditörerna
och postverkets kontorsskrifvare kunde beredas
någon förbättring i deras dåvarande lönevilkor, men
fann sig emellertid af finansiella skäl böra hemställa, att
styrelsens förslag i förevarande hänseende måtte för det
dåvarande få falla. Någon framställning i detta ärende
blef icke heller aflåten till 1880 års riksdag. I enlighet
med generalpoststyrelsens förslag och på grund af
Kongl. Maj:ts framställning i ämnet blef deremot vid
nämnda riksdag beslutadt, att 5 postexpeditioner af 7:e
klassen, hvilka i sammanhang med fullständiga postanstal- aTfn^|““|_
ters utbytande mot poststationer ansetts böra indragas, ditioner.
skulle ur staten afföras.-

I underdånig skrifvelse den 29 november 1880, rörande is82 års
postverkets stater för år 1882, framlade generalpoststyrel- stat
sen ett mera vidtgående ändringsförslag beträffande postanstalternas
tjenstemannapersonal, och detta förslag vann
också i allt hufvudsakligt Kongl. Maj:ts och Riksdagens
godkännande.

Under förmälan att icke mindre för posttjensten än Sammanföför
tjenstemännen en afsevärd fördel skulle beredas, om™J“fedr^;
sådana anordningar träffades, att de då för jernvägspost- rer och konföringen
uteslutande använda tjenstemännen, eller de s. k. tt.“1rs^ri^grge
resepostexpeditörerna, och de å fasta postanstalter såsom »postexpedibiträden
anstälda, kontorsskrifvarne finge ömsevis användas to^er,•
till tjenstgöring i postkupé och å fast postanstalt, hemstälde
generalpoststyrelsen, att de två nämnda klasserna af
posttjenstemän skulle till en enda klass sammanslås.

Enligt styrelsens förslag skulle, i stället för de
dåvarande 79 resepostexpeditörerna och 95 kontorsskrifvarne,
i 1882 års stat uppföras 174 postexpeditörer,
nemligen:

39 af l:a graden med en aflöning af 1,600 kronor,
hvaraf 1,200 kronor i lön och 400 kronor i tjenstgöringspenningar,
samt

135 af 2:a graden med en aflöning af 1,200 kronor,
hvaraf 900 kronor i lön och 300 kronor i tjenstgöringspenningar.

Den tillökning i aflöningsstaten, som deraf blefve
föranledd, skulle dock, enligt hvad styrelsen anförde,
komma att motsvaras af en lika stor minskning i omkostnadsstaten,
då, i sammanhang med förbättrandet af
den fasta aflöningen för de dåvarande resepostexpeditörerna,
det för tjenstgöringen i postkupé från omkostnadsstaten
utgående dagtraktamente borde nedsättas så, att
detsamma allenast komme att utgöra ersättning för den
ökade utgift, som för postkupépersonalen under alla förhållanden
blefve en följd deraf, att densamma under tjenstgöringen
befunne sig på resande fot och i följd deraf
måste förskaffa sig mat och stundom äfven nattläger utom
hemmet.

Under förutsättning af bifall till berörda förslag ansåg
generalpoststyrelsen, att föreståndarne för postanstalter
af 5:e, 6:e och 7:e klasserna samt på öfvergångsstat, hvilka
för det dåvarande benämndes postexpeditörer, borde, till
undvikande af förvexling, i stället, lika med föreståndare
för 4:e klassens postanstalter, erhålla namn af postmästare,
samt att, i sammanhang dermed, benämningen af postmästare
för dem, hvilka förestode 2:a och 3:e klassens postanstalter,
borde utbytas mot den af postdirektör, som
dittills endast tillkommit föreståndare för 1 :a klassens postanstalter.

Förhöjning af Styrelsen erinrade vidare derom, att den i sitt förslag
^liggen!1'' tiU stat för år 1881 framhållit behofvet af att bereda
någon löneförbättring åt de svagast aflönade posttjenstemännen,
eller kontorsskrifvarne samt föreståndarne för 5:e,
6:e och 7:e klassens postanstalter, samt att föredragande
departementschefen, med erkännande af önskligheten af att
kunna tillgodose detta behof, funnit ett hinder derför i
postverkets ekonomiska ställning. Under åberopande, att
postverkets ställning dåmera vore högst väsentligt förbättrad,
förnyade styrelsen nu sin hemställan om beredande af
förbättrade vilkor åt dessa tjensteman, i hvilken hemställan

styrelsen, under förutsättning af bifall till framställningen
om kontorsskrifvarnes och resepostexpeditörernas sammanförande
till en klass, jemväl inbegrep de sistnämnda tjenstemännen.

Likasom år 1879 ansåg generalpoststyrelsen den förordade
lönetillökningen lämpligast kunna beredas genom
förbättrade vilkor i afseende på rätt till ålderstillägg samt
hemstälde, att de år 1873 träffade bestämmelserna i detta
hänseende måtte på det sätt förändras, att föreståndarne
för 5:e, 6:e och 7:e klassens postanstalter samt postexpeditörerna
skulle efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring
undfå ålderstillägg med 300 kronor samt efter 10 års
sådan tjenstgöring med ytterligare 300 kronor. Af de
förhöjda ålderstilläggen, likasom af de förut beviljade,
skulle tre fjerdedelar anses tillhöra lönen och en fjerdedel
tjenstgöringspenningarna; och föreslog styrelsen vissa närmare
bestämmelser såsom vilkor för dessa ålderstilläggs

åtnjutande. . .

Föredragande departementschefen anförde, i sitt yttrande
till statsrådsprotokollet den 5 januari 1881, att, då
den af generalpoststyrelsen förordade sammanslagningen
af resepostexpeditörerna och kontorsskrifvarne till en löneklass,
utan att öka postverkets utgifter, syntes departementschefen
böra lända posttjensten till fördel, och då postverkets
dåvarande ställning lemnade tillfälle att tillgodose
det länge kända och erkända behofvet af förbättring i aflöningen
för vissa af de svagast aflönade posttjenstemännen,
departementschefen ej hade något annat att erinra mot
hvad styrelsen i dessa hänseenden hemstält, än att vissa
tillägg syntes böra göras i de af styrelsen föreslagna vilkor
för rättighet till förhöjdt ålderstillägg.

Under erinran att vid de under senare tider verkstälda
löneregleringar ålderstilläggets hela belopp tillagts
den fasta lönen, men att här blott tre fjerdedelar skulle
tilläggas lönen samt återstående en fjerdedel tjenstgöringspenningarna,
förordade statsutskottet bifall till den gjoida
framställningen, hvilken äfven vann Riksdagens godkännande.

Jemlikt nådiga brefvet till generalpoststyrelsen den 6
maj 1881 blefvo de af Riksdagen antagna utgiftsstaterna
för år 1882 af Kongl. Maj:t faststälda, dervid till iakttagande
meddelades, att föreståndarne för 2:a och 3:e

klassernas postanstalter fortfarande skulle benämnas postmästare;
och stadgades för åtnjutande af de förhöjda ålders åSers°tmt-

tillä^en för föreståndare för 5:e, 6:e och 7:e klassernas
gens åtnjn- postanstalter samt postexpeditörer följande vilkor:
tande. att med tjenst af nämnda beskaffenhet ej finge förenas

annan tjenst, å rikets, Riksdagens eller kommuns stat —
befattning i telegrafverket likväl undantagen — ej heller
annan tjenstebefattning, som funnes vara hinderlig för
tjenstgöringen vid postverket;

att tjensteman, som tillträdde dylikt ålderstillägg, skulle
vara skyldig underkasta sig icke allenast den utvidgade
och förändrade tjenstgöring, som af möjligen uppkommande
förening mellan post- och telegraftjenst kunde föranledas,
utan ock den förflyttning till annan tjenstgöringsort, som
kunde varda honom ålagd;

att tjensteman icke uppnått den lefnads- och tjensteålder,
som berättigade till pension å postverkets stat;

att'' tidpunkten för första ålderstilläggets åtnjutande
skulle inträda 5 år efter det tjenstemannen tillträdt den
ena eller andra af nu ifrågavarande befattningar i postverkets
tjenst, utan hinder deraf att han under tiden blifvit
förflyttad från postexpeditör till föreståndare för postanstalt
af 5:e, 6:e eller 7:e klassen eller från dylik föreståndareplats
till befattning såsom postexpeditör, eller slutligen
från föreståndare för postanstalt å öfvergångsstat till
annan befattning vid postanstalt, med hvilken vore förenad
rättighet till ålderstillägg, allt under vilkor att innehafvaren
mera än 4 år af denna tid sjelf bestridt sin egen
eller, på grund af förordnande, annan tjenst i postverket,
dock att dervid ej finge föras honom till last den tid, han
möjligen åtnjutit semester;

att andra ålderstillägget skulle få uppbäras efter ytterligare
5 år under enahanda vilkor, som gälde i afseende
å första ålderstillägget;

att för öfrigt, hvad såväl det ena som det andra
ålderstillägget anginge, skulle iakttagas, att den högre aflöningen
ej finge tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd,
dervid löntagaren borde tillgodoräknas den tid, som
före de nya bestämmelsernas meddelande förflutit från hans
tillträde till befattning såsom postförvaltare, kontorsskrifvare

eller resepostexpeditör, vare sig på grund af fullmagt, konstitutorial
eller förordnande i de fall då, med anledning af
väckt fråga om omorganisation eller indragning, endast
förordnande skolat å befattningen meddelas; samt

att af de förhöjda ålderstilläggen, likasom af de förut
beviljade, tre fjerdedelar skulle anses tillhöra lönen och en
fjerdedel tjenstgöringspenningarna, såsom följd hvaraf förstnämnda
del af det förhöjda ålderstillägget skulle läggas
till grund vid bestämmandet af den pension, som tillkomme
postexpeditör eller föreståndare för postanstalt af 5:e, 6:e
eller 7:e klassen, hvilken varit i åtnjutande af dylikt
ålderstillägg och, på egen begäran, från tjensten entledigades
inom ett hälft år från det han blifvit till pension å
postverkets stat berättigad.

Såsom vilkor för den de förutvarande resepostexpeditörerna
beredda förbättring i fast aflöning var, efter hvad
ofvan är nämndt, förutsatt, att det för tjenstgöringen i
postkupé till dem utgående traktamente borde nedsättas
derhän, att detsamma allenast komme att utgöra ersättning
för den ökade utgift, som för postkupépersonalen under
alla förhållanden blefve en följd deraf, att densamma under
tjenstgöringen befunne sig på resande fot. I anledning
deraf afgaf generalpoststyrelsen i underdånig skrifvelse den
28 november 1881 förslag till förändrade bestämmelser i
fråga om beräknande af traktamente till postexpeditörer
under tjenstgöring i jernvägspostkupé samt föreslog tillika
åtskilliga förändringar i bestämmelserna rörande beräkning
af traktamenten åt de i jernvägspostkupé tjenstgörande
extra biträden och postiljoner. Med framhållande vidare
af fördelen för postverket deri, att, då flere tjensteman på
en gång tjenstgjorde i postkupé, den, som utöfvade förmanskapet,
för det dermed förenade ansvaret finge åtnjuta
någon tillökning i traktamentet, hemstälde styrelsen jemväl,
att tjensteman under dylika förhållanden skulle få
uppbära visst tilläggstraktamente för hvarje resa fram och
åter.

Jemlikt nådigt bref den 8 december 1881 fann Kongl.
Maj:t godt förordna, att vid beräknandet af omförmälda
traktamenten skulle från och med 1882 års början iakttagas,
bland annat, att till grund för beräknande af traktamente
till tjensteman i jernvägspostkupé skulle i allmänhet

Förändrade
bestämmelser
rörande
traktamentet.

läggas det antal timmar, under hvilka, enligt faststäld tidtabell,
tjenstemannen vore från sin station frånvarande,
dock att detta antal borde ökas med två timmar, den ena
för inställelse till tjenstgöring i behörig tid före resans
anträdande och den andra för erforderlig tjenstgöring efter
återkomsten till stationen; att, derest vid beräknande af
antalet timmar, under hvilka tjenstemannen varit från sin
station frånvarande, uppkomme del af timme, den sålunda
Överskjutande delen skulle, om densamma uppginge till 30
minuter eller derutöfver, räknas såsom hel timme, men,
om den uppginge till mindre än 30 minuter, icke tagas i
beräkning; att för hvarje i tjenstgöring använd timme,
derför traktamente tillkornme tjensteman i jernvägspostkupé,
detsamma i allmänhet skulle utgöra 20 öre för postexpeditör
och 30 öre för extra biträde, men att för hvar
i tjenstgöring använd timme, som, hel och hållen eller
till eu del, infölle mellan kl. 10 på aftonen och kl.
5 på morgonen, traktamente skulle utgå med 30 öre till
postexpeditör och med 40 öre till extra biträde; att till
tjenstgöringstimmar äfven skulle räknas en timme efter
ankomsten till och en timme före afgången från vänd- eller
öfverliggningsort; men att för den tid tjenstemannen i
öfrigt utan skyldighet att tjenstgöra läge öfver å ort, der
han icke vore stationerad, traktamentet skulle utgå till
postexpeditör med lo öre och till extra biträde med 20
öre för timme; att traktamente för ett dygn dock icke under
något förhållande skulle utgå med lägre belopp än 2
kronor 50 öre för postexpeditör och 3 kronor 50 öre för
extra biträde; att, der i jernvägspostkupé på en gång
tjenstgjorde flere tjensteman, den af dem, som utöfvade
förmanskap och i första hand svarade för göromålens behöriga
gång, skulle åtnjuta ett särskilt tilläggstraktamente,
utgående i allmänhet med 1 krona för hvarje fullbordad
resa fram och åter, men med 2 kronor för hvarje resa
fram och åter med tjenstgöring å den s. k. utländska afdelningen
inom postkupéexpeditionen n:o 2 å jernvägslinien
Malmö—Nässjö; samt att, då i följd af trafikhinder eller
annan tvingande omständighet post blifvit väsentligen fördröjd
utöfver den för dess fortskaffande bestämda tid, det
skulle ankomma på generalpoststyrelsens pröfning, huruvida
traktamente till tjensteman i jernvägspostkupé skulle

utgå för hela den tid, hvarunder han sålunda varit från
sin station frånvarande;

hvarjemte Kongl. Maj:t i sammanhang dermed förklarade,
att, då tjensteman å ort, der han hade sin station,
nödgades någon längre tid för inträde i posttjenstgöring å
jernväg afvakta affärdande! af bantåg, hvilket till följd af
trafikhinder eller annan omständighet blifvit försenadt, på
generalpoststyrelsens pröfning finge ankomma, huruvida
traktamente borde af postmedlen utbetalas för den tid,
tjensteman, under afvaktan på bantågets afgång, hållit sig
beredd att i tjenstgöring inträda, dock med iakttagande
deraf att detta traktamente icke i något fall finge utgå med
högre belopp, för timme räknadt, än som uppbures af
tjensteman för den tid, han utan att vara stadd i tjenstgöring
läge öfver å annan ort än den, der han hade sin
station.

Genom kongl. brefvet den 6 april 1882 blef vidare
förklarad!, att det postexpeditör tillkommande traktamente
skulle, för den tid han beordrades till tjenstgöring vid
postinspektionskontor, utgå med 1 krona 25 öre om dagen.

Hvad genom kongl. brefvet den 8 december 1881
blifvit bestämdt angående beräknande af traktamente till
tjensteman i jernvägspostkupé är fortfarande gällande, allenast
med den jemkning, att Kongl. Maj:t genom nådigt
bref den 1 februari 1884 medgifvit, att vid de tillfällen,
då för postkupégöromålens behöriga handläggning erfordrades,
att vederbörande postkupétjenstemän instälde sig till
tjenstgöring tidigare än en timme före affärdande! af det
bantåg, hvarmed postkupé fortskaffades, till dem finge såsom
ersättning för den utsträckta tjenstgöringen af postmedlen
utbetalas traktamente, under iakttagande af de i
nådiga brefvet af den 8 december 1881 för traktamentets
beräknande faststälda grunder.

Enligt samma grunder, men med viss förhöjning i
traktamentets belopp, skall, jemlikt nådiga brefven den 24
mars 1882, den 18 november 1892 och den 28 maj 1897,
traktamente utgå till tjensteman, som tjenstgöra å linierna
Malmö—Köpenhamn, Helsingör—Helsingborg och Trelleborg
—Sassnitz.

Traktamente till postexpeditör, beordrad till tjenstgöring
vid postinspektionskontor, upphörde, då med år 1893

1883 års
stat.

Tillsyn öfver

jernvägspostinspektionerna förändrades till distriktsförvaltningar.

Såsom förut är omförmäldt, voro & postverkets stat
allt sedan år 1874 uppförda tre postinspektörer, såsom
chefer hvar och en för sitt postinspektionsdistrikt. Det
ålåg dessa postinspektörer, hufvudsakligen, att öfvervaka
tjenstgöringen såväl inom de till distriktet hörande jernvägspostkupéer
som ock å underlydande poststationer. I
mån af jernvägsnätets utvidgning och deraf följande utsträckning
af postbefordringen å jernväg befans emellertid
denna anordning otillräcklig.

I underdånig skrifvelse den 12 december 1881, med
förslag till postverkets stater för år 1883, anförde generalpoststyrelsen,
att, med afseende å det nära förestående fullbordandet
af den s. k. norra stambanan, det visat sig bejernvägs-"1
höfligt vidtaga särskilda åtgärder för ordnande och öfverpost-
vakande af jernväffspostbefordringen norr om Bollnäs. Styi
Norrland, relsen föreslog i detta hänseende, att de göromål, som i
allmänhet tillhörde postinspektörerna, skulle, hvad de ifrågavarande
jernvägslinierna anginge, tills vidare uppdragas
åt någon af de inom distriktet anstälde ordinarie postförvaltarne.
Då emellertid den postförvaltare, som erhölle ett
dylikt uppdrag, icke skulle komma att under tiden åtnjuta
ledighet från sin postmästarebefattning, hvadan hans göromål
blefve i väsentlig män ökade, ansåg generalpoststyrelsen,
att särskild ersättning i form af arfvode borde denne postförvaltare
beredas med 1,500 kronor för år.

Rörande generalpoststyrelsens ifrågavarande förslag yttrade
föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
den 9 januari 1882, att förslaget väl innefattade en
afvikelse från den eljest tillämpade anordningen att för
postinspektionen använda särskilda inspektörer, Indika samtidigt
icke utöfvade annan befattning, men att, då förslaget
syntes ändamålsenligt och väl förtjent att på praktisk väg
pröfvas, bland annat äfven derför, att man skulle kunna
bedöma, i hvad mån en dylik anordning kunde vinna en
vidsträcktare tillämpning inom postförvaltningen, departementschefen
ansåge sig hafva allt skäl att tillstyrka bifall dertill.
Förslaget vann äfven Riksdagens bifall, och i 1883 års
stat uppfördes ifrågavarande belopp, 1,500 kronor, under

rubrik »arfvode till den postförvaltare, som bestrider postinspektionsgöromålen
å jernvägarne norr om Bollnäs».

I det förslag till postverkets stater för år 1884, som
generalpoststyrelsen afgaf i sin underdåniga skrifvelse den
15 december 1882, hemstälde styrelsen, att den postexpeditörer
samt förvaltare af 5:e, 6:e och 7:e klassernas postkontor,
genom 1881 års riksdags beslut, tillerkända förmånen
af ålderstillägg skulle utsträckas jemväl till föreståndarne
för 4:e klassens postkontor med det förbehåll
likväl, att de icke skulle vara berättigade att dervid räkna
sig till godo den tid, de innehaft befattning såsom postmästare
i lägre grad eller biträdande posttjenstemän.

Till stöd för denna framställning anförde generalpoststyrelsen,
att, om också för postexpeditörer, likasom för
förvaltare af 5:e, 6:e och 7:e klassernas postkontor, icke
synnerligen ofta erbjöde sig tillfälle att vinna befordran
till befattning, hvars afkastning motsvarade en växande
lefnadskostnad, så vore detta ännu mera sällan fallet
med innehafvare af 4:e klassens postkontor, hvilka ofta
redan uppnått en ålder, som gjorde det mindre lämpligt
att förflytta dem till föreståndare för något af de få större
postkontoren. Bland de till 4:e klassen hörande postkontor
vore flera än tre fjerdedelar belägna vid jernväg
och hade följaktligen dagligen, vanligen flera gånger om
dagen, post att expediera. Med dessa befattningars handhafvande
vore, enligt hvad af anförda statistiska siffror
framginge, jemväl förenadt ett betydande ansvar. Styrelsen
meddelade vidare, att ifrågavarande tjenstemäns årliga inkomster
utgjorde, utöfver lön och tjenstgöringspenningar,
till belopp af 2,400 kronor, i provision och sportler i medeltal
1,155 kronor eller tillsammans 3,555 kronor. Den
betydliga tillökning i göromål, som blifvit en följd af postverkets
fortgående utveckling och den under senare tid
mycket stora tillväxten i posttrafik, ansåg generalpoststyrelsen,
under sådana förhållanden, innefatta fullgiltig anledning
till att hemställa om ifrågavarande löneförbättring.

Föredragande departementschefen — som delade den
åsigt, hvilken låg till grund för nämnda förslag, eller att
den af billighet och rättvisa påkallade förhöjning i de lägst
aflönade posttjenstemännens aflöning, som i form af ålderstillägg
vid 1881 års riksdag beviljats, borde i mån af post 7 -

1884 års
stat.

Ålderstillägg
till föreståndare
för
4:e klassens
postkontor.

1885 års
stat.

verkets förbättrade ekonomiska ställning tillgodokomma
postverkets öfriga tjensteman, hvilkas lönevilkor kunde finnas
deraf vara i behof, — ansåg ett dylikt behof vara i detta
fall af generalpoststyrelsen med fullgiltiga skäl ådagalagdt
och hemstälde fördenskull, vid ärendets anmälan i statsrådet
den 10 januari 1883, att styrelsens framställning måtte
vinna Kongl. Maj:ts bifall. Kongl. Maj:ts förslag i detta
ämne blef ock af 1883 års riksdag godkändt.

I öfverensstämmelse med detta Riksdagens beslut meddelades,
genom nådigt bref den 22 juni 1883, det förklarande,
att från och med år 1884 förvaltare af 4:e klassens
postkontor skulle ega att åtnjuta ålderstillägg med 300
kronor efter 5 års och 600 kronor efter 10 års tjenstgöring
under iakttagande af de vilkor, som vore stadgade
för åtnjutande af de enligt nådiga brefvet den 6 maj 1881
medgifna ålderstillägg åt postexpeditörer och förvaltare af
5:e, 6:e och 7:e klassernas postkontor, men under förbehåll
likväl, att de förstnämnde tjenstemännen icke finge
för ålderstillägg räkna sig till godo den tid, de innehaft
befattning såsom postmästare i lägre grad eller såsom biträdande
posttjenstemän.

Mera vidtgående förändringar genomfördes i staten
för år 1885, i enlighet med de förslag, som af generalpoststyrelsen
afgåfvos i dess underdåniga skrifvelse den 29
november 1883.

Styrelsen åberopade i sin nämnda skrifvelse, till en
början, att den stora utvidgning af postförbindelserna, som
för ett tiotal år sedan egt rum i sammanhang med indragning
af den ordinarie kronobrefbäringen, i förening med
andra åtgärder till postutvexlingens underlättande, verkat
derhän, att i en senare tid posttrafiken vunnit en utveckling,
hvarom man icke kunnat hysa förhoppning, då förslag
väcktes om vidtagande af de åtgärder till postutvexlingens
främjande, som dåmera befunnits hafva burit sa rika
frukter.

Efter en närmare, af statistiska siffror belyst redogörelse
för postutvexlingens tillväxt under åren 1874—1882
erinrade styrelsen derom, att, oaktadt denna tillökning i
postanstalternas göromål, den för postanstalterna a stat
uppförda tjenstemannapersonal icke sedan 1877 års början
blifvit förstärkt, utan till och med i någon mån minskad,

i det att antalet föreståndare för 7:e klassens postkontor
blifvit nedsatt från 64 till 59.

Att, under sådana omständigheter, de å postanstalterna
förekommande göromål blifvit bestridda på ett sätt, som
endast sällan gifvit anledning till anmärkning, hade haft
sin grund deri, dels att i allmänhet postanstalternas tjensteman
med en pligttrohet, som förtjenade erkännande, åt
de till tjensten hörande göromål egnat flera af dagens och
ofta äfven nattens timmar än som, efter hvad styrelsen
antoge, fordrades af flertalet bland statens öfrige tjensteman,
dels ock att, der, sådant oaktadt, oundgängligt befunnits att
förstärka arbetspersonalen, sådant skett genom anställande
af extra biträden, till hvilka ersättning utgått af det för
sådant ändamål å postverkets aflöningsstat uppförda anslag.

Bland omförmälda göromål vore flera — särskildt stämpling
af inkomna försändelser, första sorteringen af bref,
tidningars falsande och förseende med nödig påskrift m. m.
— af den beskaffenhet, att för desammas behöriga bestridande
icke erfordrades användande af personer, hvilka aflagt
sådana kunskapsprof, som i allmänhet fordrades för
vinnande af inträde på tjenstemannabanan. Arbete af omförmälda
beskaffenhet kunde nemligen icke allenast utan
olägenhet, utan ofta äfven med större fördel, anförtros åt
ordentliga, pålitliga och skrifkunniga vaktbetjente, hvilka
af en nitisk och erfaren postförvaltare lätteligen inöfvades
i handläggningen af flera bland de göromål, som i eu föregående
tid å en del postanstalter blifvit af tjensteman bestridda.
Genom en sådan anordning vunnes ock den fördelen,
att det å ett postkontor anstälda biträde kunde
anlitas också för budskickning, för postpåses forslande mellan
postkontor å ena samt ångbåt eller jern vägsstation å andra
sidan, för tömmande af breflåda och för andra, liknande
bestyr, för hvilka eljest särskild kostnad komme att drabba
postverket. Och minst förtjenade icke den omständigheten
afseende, att, genom åtgärder i sådan rigtning, förekommes
indragande på tjenstemannabanan af ett större antal personer,
än som på densamma kunde i en framtid förvärfva
erforderlig bergning. De kontorsbiträden, om hvilka sålunda
blifvit taladt, borde nemligen, till följd af sin föregående
verksamhet och de lefnadsvanor, som de derunder förvärfvat,
anse sin framtid betryggad derigenom, att dem bereddes

100

en årsinkomst, ungefärligen motsvarande den, som tillkomme
bättre aflönade vaktbetjente.

Flera af de å postanstalterna förekommande göromål
vore emellertid af den beskaffenhet, att de icke kunde anförtros
åt personer med så ringa underbyggnad som den,
hvilken fordrades hos de till vaktbetjentklassen hörande biträden.
Till sådana göromål vore i allmänhet att hänföra:
utfärdande af karta, försändelsernas uppförande i protokoll,
posternas dirigering, handläggningen af en del ärenden,
hvilka rörde postutvexlingen genom underlydande poststation
eller landtbrefbärare, behandlingen af postanvisningar
och postförskott, räkenskapsväsendet i allmänhet, den
med hvart år växande postutvexlingen med utlandet m. m.

Generalpoststyrelsen meddelade, att de för dessa och
dylika göromål afsedda biträden, bland hvilka icke få vore
af qvinkön, för det dåvarande uppginge till omkring 450;
och ansåg styrelsen någon svårighet visserligen icke möta
att öka detta antal, i den mån sådant kunde af behof påkallas.
Fråga uppstode emellertid dervid, huruvida icke
under de förhållanden, som dåmera inträdt, postverkets fördel
bäst tillgodosåges derigenom, att af erforderliga, nya
ökning af likasom af förutvarande biträden någon del ersattes med
personalen, postexpeditörer, för hvilka aflöning blefve å stat uppförd.

Det hade alltid och säkerligen med skäl ansetts vara
af vigt, att rättigheten att å postverkets vägnar utfärda
qvitto å försändelser, som på postkontor aflemnades till befordran
under assurans, inskränktes till ordinarie tjensteman,
hvilka, i händelse af missbruk, äfventyrade att gå miste om
en plats, som beredde dem en säker, om ock tarflig utkomst,
under det att någonting sådant icke i samma mån
vore fallet med de vid postkontoren anstälda extra biträden.
Mera än någonsin måste en anordning af omförmälda slag
anses vara nödvändig, efter det att, i en senare tid, antalet
värdeförsändelser vunnit den betydliga tillväxt, för hvilken
generalpoststyrelsen i sin ifrågavarande underdåniga skrifvelse
redogjort.

Flera af postkontoren hölles, efter hvad styrelsen vidare
anförde, för allmänheten öppna 12 timmar af dygnet,
och öfriga postkontor af 2:a, 3:e och 4:e klassen mottoge
och utlemnade försändelser i det minsta 9 timmar
af dygnet. Förekomme dertill, som ofta vore fallet, hand -

101

läggning nattetid af genomgående post, kunde naturligtvis
icke fordras, att postförvaltaren skulle å postkontoret närvara
hela den tid af dygnet, då kontoret vore tillgängligt
för allmänheten. Men äfven under den tid, då postförvaltaren
vore å kontoret närvarande, förekomme mycket ofta
tillfällen, då han — upptagen af afgående posters expedierande,
af ankomna posters kontrollerande eller af andra
angelägna och brådskande bestyr — måste åt annan person
uppdraga värdeförsändelsers mottagande och qvitterande.

Om af dessa och andra omständigheter påkallades en
tillökning i antalet vid postkontor anstälde postexpeditörer,
så gjorde sig ett dylikt behof icke mindre gällande i afseende
å de jernvägstågen åtföljande postkupéexpeditioner.
En tillökning i antalet för denna postutvexling använda
postexpeditörer — hvilken skulle göra det möjligt att å
alla vigtigare linier och i kupé, der flera tjenstgjorde, till
förman för dessa alltid använda ordinarie tjensteman —
skulle också, enligt hvad generalpoststyrelsen påpekade, icke
innefatta någon anmärkningsvärd tillökning i utgift för
postverket, då, jemlikt nådiga brefvet den 8 december 1881,
traktamente till ordinarie postexpeditör, som tjenstgjorde i
postkupé, alltid utginge med väsentligen lägre belopp än
det, som extra biträde vore berättigadt uppbära.

För att något så när tillgodose behofvet i omforma]da
afseenden heinstälde styrelsen, att ytterligare 26 postexpeditörer
— eller tillsammans 200 — måtte å stat uppföras.

Den sålunda ifrågastälda anordning, till väsentligaste
del förestafvad af omtanke om postverkets säkerhet, innefattade
emellertid hvarken någon lättnad i tjenstgöringen å
postkontoren, hvilkas extra biträden komme att i ungefärligen
motsvarande mån minskas, eller någon ersättning för
den betydande tillökning i göromål, som under en senare
tid tillskyndats såväl postförvaltarne som öfriga å postkontoren
anstälde tjensteman. För en del af tjenstemännen
vore emellertid behofvet af en löneförbättring allt för trängande,
för att icke försök borde göras att få frågan derom
— länge af brist på medel undanskjuten — bragt till eu
lycklig utgång. De tjensteman, b vilka generalpoststyrelsen
afsåge, vore föreståndarne för 7:e klassens postkontor
och postexpeditörer af 2:a lönegraden.

102

Generalpoststyrelsen erinrade derom, att dessa tjensteman
för det dåvarande åtnjöte aflöning å stat med 1,200
kronor, jemte två ålderstillägg, hvartdera å 300 kronor,
hvartill komme för postförvaltare uppbördsprovision och
sportler, uppgående i medeltal för en hvar till 510 kronor
för år, samt för de postexpeditörer, som icke vore anstälda
i tjenstgöring å jernväg, provision, i medeltal utgörande
262 kronor årligen, under det att de i jernvägspostkupé
tjenstgörande postexpeditörerna, utöfver aflöningen å stat,
uppbure ett dagtraktamente, afsedt att utgöra ersättning
för den tillökning i utgift, som för postkupépersonalen blefve
en följd deraf, att densamma under tjenstgöringen befunne
sig på resande fot.

Vidkommande först föreståndarne för 7:e klassens
postkontor, ansåg styrelsen, att äfven de af dessa postförvaltare,
hvilka vore i åtnjutande af båda ålderstilläggen
och hvilkas löningsförmåner till följd deraf beräknades i
medeltal uppgå till 2,310 kronor, svårligen kunde anses
vare sig fullt ersatta för det arbete, de i postverkets tjenst
nedlade, eller i åtnjutande af en inkomst, egnad att åt ett
hushåll bereda en, om ock tarflig, utkomst. Ännu mindre
kunde detta antagas vara fallet med kontorsföreståudare,
hvilka uppbure antingen endast ett ålderstillägg eller ock
alldeles icke något dylikt tillägg och hvilkas löneinkomst
till följd deraf vore i medeltal inskränkt i förra fallet till
2,010 kronor och i senare fallet till 1,710 kronor. I afseende
å samtliga föreståndare för 7:e klassens postkontor syntes
det styrelsen i öfrigt böra anmärkas, att, under det deras
aflöning understege den aflöning, som i allmänhet ansåges
böra uppbördsman tillförsäkras, postförvaltarne icke vore i
åtnjutande af några så kallade missräkningspenningar, hvilka
funnes en del andra uppbördsman tillagda. För många af
dessa posttjenstemän, hvilkas medelålder utgjorde 46 år,
förefunnes endast ringa utsigt att vinna befordran till bättre
aflönade befattningar inom postverket, och det vore högst
sällan, som någon af dem vore i tillfälle att, genom arbete
äfven utom verket, bereda sig något bidrag till lefnadskostnadernas
bestridande. Generalpoststyrelsen höll före,
att, under sådana omständigheter, det skulle befinnas både
billigt och ändamålsenligt, att dessa tjensteman aflöning i
någon mån höjdes; och fann styrelsen sådant lämpligast böra

103

ske på det sätt, att till 6:e aflöningsklassen hänfördes Öfverförande
samtliga 59 postkontor, tillhörande 7:e klassen, hvilken “
klass sålunda komme att upphöra. Derigenom skulle aflö-klassens postningen
å stat för dessa postkontor sföreståndare varda för- kcmtorhöjd
från 1,200 till 1,600 kronor.

Hvad sålunda anförts till stöd för framställningen om
förbättrade löningsvilkor för föreståndare för 7:e klassens
postkontor, ansåg generalpoststyrelsen i hufvudsak gälla -med undantag för hvad anginge lefnadsåldern, hvilken i
allmänhet vore lägre för postexpeditörer än för kontorsföreståndare,
— äfven om postexpeditörer .af 2:a lönegraden.
Med afseende å förenämnda skilnad i lefnadsålder,
och då, hvad postkupépersonalen vidkomme, vid tjenstgöring
å en del kortare jernvägslinier lefnadskostnaden
borde kunna ställas något billigare, än hvad fallet blefve å
en del längre linier, ansåg sig styrelsen icke böra hemställa
om utsträckande till samtliga postexpeditörer af den
förhöjning i löneanslag å stat, som kunde varda medgifven.

Men '' nödigt syntes det, att åtminstone hälften af samtliga
postexpeditörer komme i åtnjutande af en aflöning å stat,
motsvarande den, som då uppbures af de 39 postexpeditörerna
af l:a graden, eller 1,600 kronor. För vinnande Postexpediaf
detta mål erfordrades att i l:a löneklassen upp- uppflyttning
flytta ytterligare 61 af de i statsförslaget till 200 upptagne i l-ajönepostexpeditörer.

De löneförhöjningar, som sålunda blifvit ifrågastälda,
afsåge ensamt de svagast aflönade postförvaltarne och postexpeditörer
af den lägre lönegraden.

Den betydliga tillökningen i posttrafik hade emellertid,
anförde generalpoststyrelsen vidare, äfven för öfrige kontorstjenstemän,
nemligen föreståndare för l:a t. o. m. 6:e klassens
postkontor, postinspektörer, kontrollörer och postexpeditörer
af l:a, lönegraden, medfört en icke mindre tillökning i göromål.
Och under tiden hade inkomsten af den uppbördsprovision,
som skolat ersätta det ökade arbetet, i allt flera
fall blifvit för postpersonalen kringskuren genom den köpare
af frimärken medgifna rätt att, då på en gång inköptes
minst 300 frimärken, å priset för desamma erhålla säljning.
2 procents rabatt.

Med rättigheten till rabatt vid inköp af större partier
frimärken hade ursprungligen afsetts beredande af tillfälle

104

för allmänheten att äfven annorstädes än å postanstalt tillhandla
sig frimärken, och utan tvifvel hade till vinnande
af detta ändamål i väsentlig mån bidragit nedsättningen i
pris vid partihandel. Emellertid hade, efter hvad generalpoststyrelsen
meddelade, under de senare åren erfarenheten
allt mera ådagalagt, att nämnda prisnedsättning i stor utsträckning
tagits i anspråk äfven af personer, hvilka alldeles
icke hölle frimärken till afsalu. Derigenom att sålunda
en del korrespondenter beredts en billigare postbefordringsafgift
än den, som utgjorts af personer, hvilka
icke varit i tillfälle att på en gång inköpa ett större antal
frimärken eller som saknat anledning dertill, hade den för
postpersonalen påräknade uppbördsprovisionen biff vit i icke
så ringa mån förminskad. Denna minskning, som i medeltal
vid l:a, 2:a, 3:e och 4:e klassens postkontor utgjort
308 kronor årligen, hade gifvit ett stort antal af
postförvaltarne anledning att, i särskilda till generalpoststyrelsen
ingifna skrifter, anhålla om vidtagande af åtgärder,
som kunde leda till ett fullständigt indragande af
ifrågavarande försäljningsrabatt.

Om också antagas kunde, att, efter rabattens upphörande,
flertalet af de handlande, som då tillhandahölle
allmänheten frimärken, skulle, för att kunna mera fullständigt
betjena sina kunder, fortfarande förse sig med frimärken
till afsalu, ansåge generalpoststyrelsen dock ej någon
säkerhet förefinnas för att icke å en del orter en anordning
af ifrågastälda beskaffenhet skulle minska tillfällena
till inköp af frimärken, brefkort och frankokuvert samt
sålunda medföra för allmänheten olägenheter och för postverket
minskad portouppbörd. Ehuru, på grund deraf,
styrelsen, funne sig icke kunna understödja förslaget om en
fullständig indragning af rabatten vid försäljning af frimärken
m. m., ansåge styrelsen de af så många postförvaltare
öfverklagade olägenheterna böra åtminstone i någon
mån afhjelpas.

_ Detta kunde, enligt styrelsens åsigt, utan någon uppoffring
af postmedel ske derigenom, att rabatten nedsattes
från 2 till 1 procent, eu nedsättning, hvilken säkerligen
icke skulle verka till någon minskning i antalet ställen, der
frimärken hölles till afsalu, men som skulle bereda äfven de
posttjenstemän, för hvilka i statsförslaget icke någon löne -

105

förhöjning föresloges, en om ock ringa ersättning för ökade
göromål och för den minskning i uppbördsprovision, som,
under de närmast följande åren, kunde varda att motse,
derest det förslag om det enkla brefportots nedsättning
från 12 till 10 öre, hvilket då förelåge till afgörande, vunne
slutligt godkännande. Genom en sådan anordning förekommes
visserligen ej, att äfven personer, hvilka alldeles
icke betj enade allmänheten med tillhandahållande af frimärken
m. m., komme i åtnjutande af ifrågavarande rabatt.

Men — utom det att någon egentlig obillighet väl knappt
kunde anses ligga deri, att den, som förbrukade ett synnerligen
stort antal frimärken, komme i åtnjutande af en
mycket ringa nedsättning i det vanliga priset å dessa märken
— skulle säkerligen stor svårighet blifva förenad med
kontrollen derå, huruvida inköpta frimärken användes för
den köpandes eget bruk eller hölles till afsalu. För att
underlätta bestyret med afyttrande å postanstalt af större
partier frimärken, vore det emellertid i hög grad önskligt,
att föreskriften om rättighet till rabatt vid inköp af minst
300 frimärken utbyttes mot ett stadgande derom, att rabatt
å inköpspriset tillkomme den, som på en gång inköpte minst
3 ark frimärken, hvart ark innehållande 100 märken.

Mot hvad generalpoststyrelsen föreslagit rörande af- Departelöningsstaten
fann föredragande departementschefen, enligt111
yttrande till statsrådsprotokollet den 9 januari 1884, icke
något att erinra, enär dessa förslag syntes honom väl
grundade i den utomordentliga tillväxt i postverkets rörelse,
som under de senare åren egt rum, och i det såsom eu
naturlig följd deraf inträdda behofvet af såväl förstärkta
arbetskrafter för verket som förhöjning i löneförmånerna
för den svagast aflönade personalen. Postverkets väsentligen
förbättrade finansiella ställning bjöde oafvisligen, att man
sökte bättre tillgodose den talrika del af personalen, som
på de mera underordnade platserna och under ringa utsigter
till befordran till de bättre aflönade befattningarna egnade
sina krafter åt ett ansträngande och ansvarsfullt arbete i
verkets tjenst mot eu ersättning, som efter dåtida förhållanden
vore otillfredsställande; och de af generalpoststyrelsen
framstälda anspråk på ökade anslag för att bereda denna
del af personalen något förbättrade vilkor syntes departementschefen
visserligen icke för höga.

106

1884 års
riksdag.

Beträffande det af styrelsen i sammanhang med lönefrågan
framstälda förslaget om nedsättning, men dock bibehållande
af rabatt vid inköp af större partier frimärken,
i syfte att bereda posttjenstemännen förmånen att å
sin provision icke behöfva vidkännas så stort afdrag som
för det dåvarande, kunde föredragande departementschefen
ej undgå att uttala vissa betänkligheter, äfven om han ej
vågade tillstyrka en afvikelse från styrelsens förslag. Departementschefen
vore nemligen öfvertygad, att den föreslagna
nedsättningen i rabatt för inköpare af större partier
frimärken ej komme att motväga den minskning i provisionen
för tjenstemännen, som komme att uppstå under tiden
närmast efter en nedsättning af portot och deraf till
en början sannolikt framkallad minskning i postuppbörden.
Men äfven om den deraf uppkommande förlusten för posttjenstemännen
ej skulle blifva så betydlig eller vara snart
öfvergående, kunde departementschefen ej finna annat än
att rabatten vid de större frimärkesinköpen vore i och för
sig oegentlig. Den beredde nemligen de större korrespondenterna
en aldrig afsedd förmån af portonedsättning. Rabattens
uppgift vore endast att till inköp af frimärken uppmuntra
dem, som ville såsom återförsäljare tillhandahålla
allmänheten frimärken, och rabatten hade således tillkommit
för den stora allmänhetens beqvämlighet och kunde tvifvelsutan
hafva till en början varit fullt påkallad. Dåmera
syntes dock allmänheten kunna påräkna att, äfven om rabatten
borttoges, med lätthet ega tillgång till frimärken,
sedan dels postanstalternas antal blifvit betydligt förökadt
och dels kännedomen om det värde, allmänheten satte på
lättheten att förskaffa sig frimärken, säkerligen verkat derhän,
att de, hvilka betjenade allmänheten med återförsäljning
af frimärken, fortfarande skulle täfla om att tillhandahålla
dylika åt sina kunder. Emot styrelsens farhågor för
rabattens borttagande och då det kunde vara möjligt, att
å vissa orter olägenheter deraf kunde uppkomma, vågade
departementschefen dock icke för det dåvarande tillstyrka
en dylik åtgärd.

I enlighet med departementschefens hemställan blefvo
generalpoststyrelsens här ofvan återgifna förslag af Kongl.
Maj:t framlagda för 1884 års riksdag.

107

Hvad angick de föreslagna förändringarna i aflöningsstaten,
fann statsutskottet någon tvekan om behöfligheten
af den ifrågasatta tillökningen i den ordinarie personalen
vid postverket svårligen kunna förefinnas och ansåg sig
derför ega giltig grund att förorda den ifrågavarande framställningen,
som äfven vann Riksdagens bifall.

Sedan Riksdagen derefter beslutat, att afgifterna för
vissa slag af inrikes postförsändelser skulle från och med
år 1885 utgå med nedsatta belopp samt, i sammanhang
dermed, att afgiften för alla bref, hvilka genom postverkets
förmedling utvexlades, skulle från samma tid ingå till postkassan
— i följd hvaraf postförvaltarne gingo i mistning
af den sportel, som dittills dem tillkommit såsom afgift för
lösbref, — upptog statsutskottet i särskildt utlåtande frågan
om ändrade bestämmelser rörande rabatt vid köp af
frankotecken; och då utskottet icke tilltrodde sig att föreslå
någon afvikelse från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet,
hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte bifalla hvad
Kongl. Maj:t i detta afseende föreslagit. Riksdagens beslut
utföll, äfven beträffande denna fråga, i öfverensstämmelse
med utskottets hemställan.

Jemlikt kongl. brefvet den 30 maj 1884 uppfördes sålunda
i 1885 års stat, med indragande utaf 7:e klassen
af postkontor, 107 postförvaltare inom 6:e klassen samt
200 postexpeditörer, 100 af l:a och 100 af 2:a lönegraden.
Tillika blef genom nämnda nådiga bref förklaradt,
bland annat, att från och med 1885 års ingång, med ändring
af hvad dittills varit stadgadt rörande rabatt vid köp af
större parti frimärken, bref kort eller frankokuvert, dylik
rabatt skulle, vid köp på en gång af minst 3 ark frimärken,
hvartdera innehållande 100 märken, eller af minst
100 bref kort eller 100 frankokuvert, åtnjutas med 1 procent
af inköpssumman. Jemlikt nådiga brefvet den 21 december
1888 skall samma rabatt åtnjutas vid köp på eu gång
af minst 100 kortbref.

I det förslag till postverkets stater för år 1887, som
af generalpoststyrelsen afgafs i underdånig skrifvelse den
30 november 1885, hemstälde styrelsen om en allmännare
aflöningsförhöjning åt postanstalternas tjensteman.

Af dervid anförda beräkningar ansåg styrelsen framgå,
att, till följd af posttrafikens tillväxt, det arbete, som förut

1887 års
stat.

108

Fråga om allmän
löneförbättring.

ålegat den ordinarie kontorspersonalen, blifvit i de flesta
fall mångdubbladt. Men det vore icke ensamt den med
hvart år ökade posttrafiken, som i en senare tid gjort posttjensten
vida mera ansträngande än tillförene. Dertill hade
äfven medverkat dels den år 1883 inrättade postsparbanken,
dels — hvad ett icke ringa antal postkontorsföreståndare anginge
— bestyret med åvägabringande af aftal rörande postföringens
besörjande. Sedan nemligen icke allenast samtliga
posthemman blifvit indragna utan äfven af Kongl. Maj:t
meddelats det nådiga förklarande, att efter 1874 års utgång
icke, annat än i vissa undantagsfall, gästgifveri-, hålleller
reservskjuts vidare finge för posternas fortskaffande
anlitas, hade, för beredande af utväg att få de s. k. landsvägsposterna
fortskaffade, generalpoststyrelsen varit hänvisad
ensamt till de öfverenskommelser, som med enskilda
kunde träffas rörande postföringens öfvertagande på beting.
Och då erfarenheten till fullo ådagalagt, att i allmänhet
icke för postverket förmånliga anbud kunde erhållas vid
auktioner, som för ändamålet utlystes, hade styrelsen funnit
sig böra i ganska stor omfattning, för införskaffande af
anbud å postskjutsens öfvertagande, anlita biträde af posttjenstemän
i orterna. Enahanda vore förhållandet med
landtbrefbäringen och en del af den postföring, för hvilken
enskildes ångfartyg anlitades.

De mångdubbelt ökade göromål, som sålunda, år efter
år, blifvit posttjenstemännen ålagda, hade af dessa blifvit bestridda
med eu pligttrohet, som förtjenade så mycket större
erkännande, som i allmänhet det arbete, hvilket blifvit af
dem nedlagdt i postverkets tjenst, icke kunde anses varaersatt
med de aflöningsförmåner, som tillkomme postkontorens
tjensteman.

Den lämpligaste formen för en af omständigheterna
med nödvändighet påkallad lönereglering syntes generalpoststyrelsen
vara meddelande af förändrade bestämmelser
rörande det tjenstemännen tillkommande ålderstillägg, i
sammanhang med en och annan deraf beroende jemkning
i en del andra anslag å aflöningsstat.

Under det att för ett stort antal af de statens tjensteman,
som åtnjöte ålderstillägg, dessa utginge efter 5 år
med 500 kronor och efter 10 år med 1,000 kronor, vore
det ålderstillägg, hvilket tillkomme föreståndare för 4:e,

109

5:e och 6:e klassens postkontor samt postexpeditörer, inskränkt
till 300 kronor efter 5 års och 600 kronor efter 10
års tjenstgöring, hvaremot dittills alldeles icke något ålderstillägg
blifvit tillerkändt vare sig föreståndare för l:a, 2:a
och 3:e klassens postkontor eller kontrollörerna.

Utgående från det antagandet, att det löningstillskott,
som, i sammanhang med ålderstilläggets omreglering, kunde
komma att postkontorspersonalen tilldelas, borde utgå med
sådant belopp, att i allmänhet hvar och en bland dessa
tjensteman efter 5 års tjenstgöring komme i åtnjutande
af en tillökning i inkomst, belöpande sig till 500 kronor,
hvilket tillskott efter 10 års tjenstgöring kunde höjas till

1,000 kronor, ansåg dock generalpoststyrelsen, hvad anginge
de tjensteman, hvilkas dåvarande aflöning å stat icke
uppginge till mera än 1,200, 1,600 eller 1,800 kronor, skilnad^
mellan ålderstillägg och annan aflöning å stat blifva
allt för ringa, för att icke någon jemkning af beloppen borde
ifrågakomma; hvarvid dessutom, för att afhjelpa de mest trängande
behofven hos postverkets svagast aflönade tjensteman,
tillskottet i aflöning för postexpeditörer af 2:a lönegraden
syntes böra, med 200 kronor för hvardera, ökas
utöfver de i sådant afseende i allmänhet föreslagna belopp,
i vissa fall 500 och i andra fall 1,000 kronor.

Styrelsen förestälde sig sådant lämpligast kunna ske
på det sätt, att för de tjensteman, postmästare af 5:e
klassen, hvilka då å stat åtnjöte 1,800 kronor, likasom för
de tjensteman, postmästare af 6:e klassen och postexpeditörer
af l:a lönegraden, som för det dåvarande uppbure
1,600 kronor, aflöningen å stat förhöjdes med 200 kronor;
att för postexpeditörer af 2:a graden, med aflöning å stat
af 1,200 kronor, denna aflöning förhöjdes med 400 kronor;
att för postmästare af 5:e och 6:e klasserna äfvensom
för postexpeditörerna den såsom ålderstillägg utgående aflöningsförhöj
ningen faststäldes till 400 kronor efter 5
och 800 kronor efter 10 års tjenstgöring; samt att, med
undantag för hvad anginge postdirektörerna i Stockholm
och Göteborg, hvilkas inkomst af innehafvande tjenster
vore större, än att något ålderstillägg borde för dem ifrågasättas,
öfriga ordinarie tjensteman vid postkontoren komme i
åtnjutande af ålderstillägg, utgående efter 5 års tjenstgöring
med 500 och efter 10 års tjenstgöring med 1,000 kronor.

Derest postkontorens tjensteman komme i åtnjutande
af de ålderstillägg, som sålunda blifvit föreslagna och som
i allmänhet icke vore lägre än de, som blifvit andra tjensteman
beviljade, syntes postkontorens tjenstemannapersonal
äfven böra underkastas enahanda skyldighet att, vid
viss ålder, med pension afgå ur tjensten, som, vid de i
senare tider genomförda löneregleringar, gjorts till vilkor
för andra tjenstemäns rättighet till åtnjutande af förbättrade
aflöningsförmåner.

På det att emellertid postverket icke måtte beröfvas
den förmån, som läge deri, att en tjensteman i lägre grad,
hvilken utmärkt sig genom skicklighet och pålitlighet, kunde
utan förlust förflyttas till annan och vigtigare befattning,
ansåge generalpoststyrelsen det nödigt, att, i nära öfverensstämmelse
med hvad förut blifvit rörande samma ämne
föreskrifvet genom kong], brefvet den 6 maj 1881, skilda
grupper bildades, å ena sidan af föreståndare för 5:e
och 6:e klassens postkontor samt postexpeditörer och å
andra sidan af föreståndare för öfriga postkontor, utom
Stockholms och Göteborgs, och af kontrollörer; samt att
förflyttning från en till annan tjenst i samma grupp icke
skulle utöfva något inflytande på rätten till ålderstillägg,
hvilken borde inträda 5 respektive 10 år, efter det tjensteman
tillträdt en eller annan befattning, hörande till samma grupp
som den, hvilken han innehade, då framställning gjordes
att komma i åtnjutande af ålderstillägg.

Generalpoststyrelsen erinrade derefter, hurusom, utöfver
ofvan omförmälda aflöning, postanstalternas tjensteman
— med undantag för de expeditörer, som användes
till tjenstgöring i postkupé och hvilka uppbure dagtraktamente,
— åtnjöte uppbördsprovision och några få återstående
sportler af den beskaffenhet, att desamma funnits icke
lämpligen kunna indragas. Till inkomster af sistnämnda
slag hörde, sedan dåmera äfven portot för de förut s. k.
lösbrefven inginge till postkassan, afgiften för postutvexling
genom lösväska och för postafgifters bokförande samt den
till mycket ringa belopp uppgående inkomsten af 2 öre
för hvar insättning af postsparbanksmedel. 1 detta afseende
meddelade vidare styrelsen, bland annat, att inkomsten af
sportler under år 1884 utgjort för postdirektören i Malmö
1,169 kronor samt i medeltal för postmästare af 2:a

klassen 1,130, af 3:e klassen 770, af 4:e klassen 310, af
5:e klassen 280 och af 6:e klassen 130 kronor.

I afseende å sportelinkomsten ansåg styrelsen i öfrigt
böra anmärkas, dels att, då en så betydlig uppbörd af allmänna
medel som den, hvilken i allmänhet vid postkontoren
förekomme, skulle, för det mesta i många och små
belopp samt vanligen under stor brådska med handläggning
af andra göromål, verkställas af olika personer, vid olika
tider på dagen, icke kunde undvikas förluster, till hvilkas
betäckande förut, å flera postkontor, i mån af tillgång,
anlitats inkomsten af lösbrefven, men som dåmera, efter
indragning till postkassan af portot för nämnda bref, måste
— då postpersonalen icke egde uppbära några missräkningspenningar
— betäckas af återstående sportler och
provision, dels ock att, der sporteluppbörden uppginge till
något anmärkningsvärdt belopp och, till följd deraf, postkontorsföreståndaren
vore i behof af biträde för handläggning
af de göromål, som med sportler betalades, kontorsföreståndaren
ansåges skyldig af sportelinkomsten bestrida utgifterna
för dylikt biträdes aflönande.

Toges dertill i betraktande, att sportelinkomsten vore
underkastad stora omvexlingar, synnerligen i sammanhang
med jernvägsanläggningar i orterna, syntes, vid bedömande
af frågan om postpersonalens behof af ökad aflöning å stat,
icke mycket afseende böra fästas vid en inkomst, så osäker
som den dåvarande sporteluppbörden, hvilken dertill i allmänhet
vore stadd i aftagande.

För att åstadkomma en jemförelse mellan den aflöning,
som föresloges för postpersonalen, och de löneförmåner,
som tillkomme tjenstemännen vid några af de andra, större,
allmänna verkens lokalförvaltningar, hade generalpoststyrelsen
af styrelserna för tullverket, statens järnvägstrafik
och telegrafverket begärt och erhållit upplysningar rörande
dithörande ämnen. Efter att med stöd af dessa upplysningar
hafva förebragt en utförlig utredning, jemväl innefattande
redogörelse för omfattningen och beskaffenheten
af den tjenstgöring, som ålåge de olika verkens tjenstemannapersonal,
anförde generalpoststyrelsen i detta ärende
till slut, att, då postpersonalens göromål ökats i en grad,
som i allmänhet gjorde det för personalen omöjligt att
genom annat arbete förskaffa sig något bidrag till bestri -

112

dande af nödiga utgifter, till hvilka möjligen icke aflöningen
å postverkets stat lernnade tillgång, det icke kunde anses
annat än med billighet öfverensstämmande, likasom det af
trängande behof påkallades, att i postkontorspersonalens aflöningsvilkor
vidtoges en förändring sådan som den ifrågastälda.

Departe- Vid anmälan i statsrådet af detta ärende den 11 ja myttrandeens

nuar^ V%''6‘ uttalade föredragande departementschefen, att
behofvet af en allmännare löneförbättring för tjenstemännen
vid postanstalterna länge gjort sig gällande. Då hvad i
detta hänseende föreslagits ingalunda kunde anses öfverskrida
billiga anspråk och det syntes vara stäldt utom
tvifvel, att postverket, utan rubbning i jemvigten mellan
inkomster och utgifter, förmådde att bära de ökade omkostnader,
som en dylik löneförbättring koinme att medföra,
funne departementschefen den föreslagna löneregleringen
vara af förhållandena i hög grad påkallad och förordade derför
på det lifligaste generalpoststyrelsens ifrågavarande förslag.

1886 års Då Kongl. Maj:ts framställning i ämnet förekom till

riksdag, behandling vid 1886 års riksdag, uttalade statsutskottet, i
förevarande ämne, att de skäl, som anförts för den ifrågasatta
löneregleringen, syntes utskottet ådagalägga behofvet
af åtminstone någon löneförbättring för ifrågavarande tjensteman,
särskild! de lägre af dessa. 1 fråga om beloppen
syntes dock, med hänsyn till å ena sidan de ingalunda obetydliga
inkomster af uppbördsprovision och i någon mån
äfven af sportler, som utginge till samtliga klasser af posttjenstemän,
för hvilka lönereglering begärts, samt å andra
sidan den ogynsamina ekonomiska ställningen i landet,
jemkning böra vidtagas i de af Kong]. Maj:t föreslagna
förhöjningar; och förestälde sig utskottet, att en på billighet
grundad jemkning derutinnan kunde åstadkommas på
det sätt, att hvad Kongl. Maj:t äskat i afseende på de två
lägsta postförvaltareklasserna och postexpeditörerna bifölles,
så vidt anginge höjningen i den ursprungliga aflöningen,
hvaremot någon ökning i dessa tjensteman ålderstillägg
icke skulle göras. Vidare skulle 4:e klassens postförvaltare,
i stället för begärda förhöjningar i deras ålderstillägg
från 300 kronor till 500 kronor efter 5 år och
från 600 kronor till 1,000 kronor efter 10 år, erhålla förhöjning
i ursprungliga aflöningen med 200 kronor, men
icke undfå förhöjda ålderstillägg. Hvad anginge ålders -

113

tillägg åt l:a, 2:a och 3:e klassens postförvaltare samt kontrollörerna,
hvilka samtliga tjensteman då ej hade rätt till
ålderstillägg och för hvilka Kongl. Maj:t begärt sådana till
belopp af 500 kronor efter 5 år och 1,000 kronor efter 10
år, skulle allenast ett enda ålderstillägg å 400 kronor efter
10 år beviljas åt de två senare klassernas postförvaltare
samt kontrollörerna, men deremot ingen aflöningsförhöjning
åt postförvaltare af l:a klassen.

I enlighet med statsutskottets hemställan beslöt Riksdagen
att, för tillämpning från och med 1887 års början,
fastställa följande

Aflöning sbelopp och öfriga grunder för aflöning af
nedannämnda klasser af posttjenstemän.

		Tjenst-
	Lön.	görings- pennin-	Summa.
	Kronor.	gar. Kronor.	Kronor.
Postförvaltare.
l:a aflöningsklassen .	3,000	1,000	4,000
2:a »	2,700	900 750	3,600	j Efter 10 år kan af-> löningen höjas med
3:e j	2,250	3,000	) 400 kronor.
4:e »	1,950	650	2,600	1 Efter 5 år kan af-\| löningen höjas med
5:e »	1,500	500 450	2,000	1300 kronor och efter I 10 år med ytterit
6:e	1,350	1,800	J gare 300 kronor.
Biträdande posttjenste-
män.
a) kontrollörer:
l:a lönegraden ....	2,700	900	3,600	\| Efter 10 år kan af-
2:a » .'' . . .	2,250	750	3,000	1 löningen höjas med 400 kronor.
3:e > ....	1,800	600	2,400	J
b) postexpeditörer:				1 Efter 5 år kan af-
l:a lönegraden ....	1,350	450	1,800	löningen höjas med \ 300 kronor och efter
2:a » ....	1,200	400	1,600	I 10 år med ytterli-J gare 300 kronor.

Riksdagens

beslut.

114

Vilkor för de I öfverensstämmelse med Riksdagens beslut stadgalöneförmlner
f^es’ jemnlikt kongl. brefvet den 4 juni 1886, för åtnjuta
ätnju- tande af de medgifna förbättrade löneförmånerna för 2:a,
tände. 3:6i 4:e? 5:e ocp 0:e klassernas postförvaltare samt kontrollörer
och postexpeditörer, följande vilkor, nemligen:

att med tjenst af ifrågavarande slag ej finge förenas
annan tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat — befattning
i telegrafverket likväl undantagen — och ej heller
annan tjenstebefattning, som funnes vara hinderlig för tjenstgöringen
vid postverket;

att tjensteman skulle vara skyldig underkasta sig icke
allenast den utvidgade och förändrade tjenstgöring, som af
möjligen uppkommande förening mellan post- och telegraftjenst
kunde föranledas, utan ock den förflyttning till
annan tjenstgöringsort, som kunde varda honom ålagd;

att tidpunkten för postförvaltare af 2:a och 3:e löneklasserna
samt kontrollörer att komma i åtnjutande af det
ålderstillägg å 400 kronor, som blifvit desse tjensteman
medgifvet, skulle inträda 10 år efter det vederbörande
tjensteman tillträdt endera af nyssberörda befattningar i
postverkets tjenst eller föreståndarebefattning för postkontor
af 4:e klassen;

att tidpunkten, då postförvaltare af 4:e löneklassen
kunde komma i åtnjutande af det för innehafvare af sådan
befattning stadgade första ålderstillägg, skulle inträda 5
år efter det han tillträdt vare sig föreståndarebefattning
vid postkontor af 2:a, 3:e eller 4:e klassen eller kontrollörstjenst; att

tidpunkten för åtnjutande af det för postförvaltare
af 5:e och 6:e löneklasserna samt postexpeditör medgifna
första ålderstillägg skulle inträda 5 år efter det han tillträdt
vare sig föreståndarebefattning vid fullständig postanstalt
af 5:e, 6:e eller den förutvarande 7:e klassen eller
vid dylik postanstalt å öfvergångsstat eller ock postexpeditörsbefattning; att

det andra ålderstillägget, när sådant vore medgifvet,
finge tillträdas efter ytterligare 5 år, under enahanda
vilkor, som gälde i afseende å första ålderstillägget;

att för öfrigt, hvad hvart och ett af de omförmälda
ål der stilläggen anginge, skulle iakttagas: att tjensteman
under mera än fyra femtedelar af den tjenstetid, som er -

115

fordrades för att vinna rätt till ålderstillägget, bestridt sin
egen eller på grund af förordnande annan tjenst vid postverket,
dock att dervid ej finge föras honom till last den
tid han åtnjutit semester; att hans tjenstgöring under denna
tid varit af beskaffenhet att kunna väl vitsordas; samt att
den högre afiöningen ej finge tillträdas förr än vid början
af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade
tjensteåldern blifvit uppnådd, dervid emellertid föreståndare
för 2:a, 3:e och 4:e klassernas postkontor och kontrollör
borde tillgodoräknas den tid, som före de nya bestämmelsernas
meddelande förflutit från hans tillträde till
någon af dessa befattningar, samt föreståndare för 5:e och
6:e klassernas postkontor samt postexpeditör borde tillgodoräknas
den tid, som före samma bestämmelsers meddelande
förflutit från hans tillträde till befattning såsom postförvaltare
af 5:e eller lägre klass eller till befattning såsom
postexpeditör eller till förutvarande kontorsskrifvare- eller
resepostexpeditörsbefattning i postverkets tjenst, i ena som
andra fallet vare sig tillträdet till tjensten skett på grund af
fullmagt, konstitutorial eller förordnande i de fall, då, med
anledning af väckt fråga om indragning eller omorganisation,
endast förordnande skolat å befattningen meddelas;

att likväl tjensteman, som, då han intjenat stadgad
tid för erhållande af ålderstillägg, redan uppnått den lefnads-
och tjensteålder, som berättigade honom till pension
å postverkets stat, icke finge samma ålderstillägg tillträda;

att af ålderstilläggen tre fjerdedelar skulle anses tillhöra
tjenstemans lön och en fjerdedel hans tjenstgöringspenningar;
samt

att tjensteman skulle, då han uppnått 65 lefnadsår
och minst 35 år varit i statens tjenst, vara förpligtad
att, med oafkortad lön såsom pension, från tjensten
afgå, Kongl. Maj:t eller generalpoststyrelsen, der det tillkomme
styrelsen att afskedet utfärda, dock obetaget att
låta med detsamma anstå, derest och så länge den pensionsberättigade
pröfvades kunna i tjensten på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna och kunde finnas villig
att i densamma qvarstå;

och skulle dylik pension utgå af postmedel i den mån, den
afskedade posttjenstemannen icke enligt gällande bestämmelser
egde att erhålla pension från civilstatens pensionsinrättning.

116

1888 års
stat.

Ökning af antalet
postexpeditörer.

I sammanhang dermed fann Kongl. Maj:t för godt
förklara,

dels att en hvar, som med eller efter 1887 års ingång
tillträdde befattning inom postverket, för hvilken förbättrade
löneförmåner sålunda medgifvits, skulle vara pligtig att underkasta
sig de föreskrifter, hvilka stadgats såsom vilkor för
de medgifna löneförbättringarna, äfvensom att dessa föreskrifter,
i hvad de afsåge förening af tjenster, utvidgning
eller förändring af tjenstgöring samt afgång från tjensten
och pensionsrätt, skulle ega tillämpning äfven å de postförvaltare
af l:a klassen, som dädanefter utnämndes;

dels ock att till de dåvarande innehafvare af 4:e,
5:e och 6:e klassernas postförvaltarebefattningar samt postexpeditörsbefattningar,
hvilka icke ville underkasta sig stadgade
vilkor för de medgifna löneförbättringarna samt icke
lagligen kunde dertill förbindas, ålderstillägg vid innehafvande
befattning, så vidt sådana enligt dittills gällande
bestämmelser kunnat dem tillkomma, skulle utgå efter dittills
stadgade grunder.

För 1887 års riksdag framlades förslag om uppförande
å stat af aflöning till ett ökadt antal postexpeditörer, och
detta förslag vann äfven Riksdagens bifall.

I sin underdåniga skrifvelse den 29 november 1886,
med förslag till postverkets stater för år 1888, anförde
generalpoststyrelsen i detta afseende, att, ehuru styrelsen
sökt att i allt större utsträckning tillämpa den i en senare
tid antagna regeln att för arbete af enklare beskaffenhet å
postanstalterna, såsom stämpling af inkomna försändelser,
första sorteringen af bref m. m., hufvudsakligen anlita
biträde af vaktbetjente, en förstärkning af tjenstemannabiträdena
vid postanstalterna likväl vore af behofvet påkallad.

Till biträde vid sådana göromål, som icke kunde åt
vaktbetjente anförtros, anlitades för det dåvarande vid
postanstalterna, förutom å stat uppförda 36 kontrollörer
och 200 postexpeditörer, ett antal af 544 extra ordinarie
tjensteman. På sätt generalpoststyrelsen redan vid afgifvandet
af förslag till postverkets stater för år 1885 erinrat, påkallade
emellertid omsorgen om postverkets säkerhet och
posttjenstens behöriga bestridande att icke i allt för stor
utsträckning använda extra biträden. Särskildt gälde detta

117

i fråga om sådana ärenden, som rörde medelsförvaltningen
och den poenningeförsändning, som förmedlades genom postverket.
A postkontoren af de fyra första klasserna, der
expedition egde rum hela eller större delen af dagen, och
i all synnerhet å de postkontor, der dessutom handläggning
nattetid af genomgående post förekomme, vore det derför
af nöden, att jemte postförvaltaren annan ordinarie tjensteman
funnes anstäld. Likaså vore det särdeles angeläget
att för tjenstgöring å alla vigtigare jernvägslinier, der
postkupéexpedition vore anordnad, och särskild! för utöfvande
af förmanskap i de postkupéexpeditioner, der flere
samtidigt tjenstgjorde, ega tillgång till ordinarie tjensteman.
För att nu i någon mån tillgodose behofvet i ofvan omförmälda
afseenden hemstälde styrelsen, att aflöning å stat
måtte uppföras för ytterligare 20 postexpeditörer, deraf 10
af hvardera lönegraden.

Sedan detta förslag blifvit, i enlighet med föredragande
departementschefens hemställan, förelagdt 1887 års riksdag
och, på tillstyrkan af statsutskottet, af Riksdagen godkändt,
uppfördes i 1888 års stat, jemlikt kongl. brefvet den 13
juli 1887, tillhopa 220 postexpeditörer, hvaraf 110 af
l:a och 110 af 2:a lönegraden.

I den underdåniga skrifvelse af den 23 november 1889,
som innefattade general poststyrelsens förslag till stater för
postverket under år 1891, anmälde styrelsen, att i fyra
särskilda petitioner begärts, dels, af 55 postförvaltare och
kontrollörer, beviljande antingen i deras helhet eller åtminstone
åt föreståndarne för 2:a och 3:e klassernas
postkontor samt kontrollörer af de utaf Kongl. Maj:t hos
Riksdagen år 1886 äskade ålderstillägg; dels, af 122 postförvaltare,
att föreståndarne för 2:a, 3:e, 4:e, 5:e och
6:e klassernas postkontor samt kontrollörer måtte komma
i åtnjutande af ålderstillägg, att, under i öfrigt oförändrade
aflöningsförmåner och utan hinder åt förflyttning
från en till annan ordinarie befattning i postverket,
utgå med 500 kronor efter 5 och 1,000 kronor efter 10
års tjenstgöring; dels, af föreståndarne för 8 postkontor i
4:e klassen, att dessa postkontor måtte uppflyttas i 3:e
aflöningsklassen; dels och, af 175 postexpeditörer, att de
postexpeditörerna tillkommande ålderstillägg måtte från då
utgående 300 kronor höjas till 500 kronor att tillträdas

1891 års
stat.

Petitioner

118

efter de tjensteperioder och på de vilkor, som redan vore
stadgade.

Ehuru, efter hvad generalpoststyrelsen förmälde, styrelsen
icke kunnat annat än finna önskligt och väl behöfligt,
med hänsyn till ökade göromål och stegrade lefnadskostnader,
att de löneförbättringar, om hvilka sålunda gjorts framställning,
kunde i hela sin omfattning ernås eller att åtminstone
1886 års löneregleringsförslag för tjensteman vid
postanstalterna kunde i dess helhet genomföras, ansåg sig
styrelsen likväl icke då böra framlägga något förslag om
löneförbättring för den grupp af tjensteman, som utgjordes
af föreståndarne för 2:a, 3:e och 4:e klassernas postkontor
och kontrollörerna. Detta med hänsyn, bland
annat, dertill att en sådan uppflyttning af vissa postkontor
till högre klass, som blifvit uti en af petitionerna ifrågasatt,
väl icke borde företagas annat än i samband med en revision
af postkontorens klassindelning i allmänhet. Någon
väsentlig omreglering i sådant hänseende hade, efter hvad
styrelsen erinrade, icke egt rum sedan år 1874, men styrelsen
vore, i följd af de stora förändringar rörelsen och
uppbörden vid de olika postkontoren sedan den tiden
undergått, betänkt att redan under den närmaste framtiden
verkställa erforderliga undersökningar om dessa förändringar
i syfte att läggas till grund för underdånigt förslag om ny
klassindelning af postkontoren, hvilken nya indelning
hufvudsakligen skulle komma att gälla de större postkontoren
och för dessas föreståndare lända till ändring i
aflöning. Vid sådant förhållande och då den af Kongl.
Maj:t och Riksdagen redan gillade grupperingen af tjenstemännen
vid postanstalterna, i fråga om deras rätt till åtnjutande
af ålderstillägg, icke syntes generalpoststyrelsen
böra rubbas genom ändrade bestämmelser rörande ålderstilläggen
för allenast en del af tjenstemännen inom samma
grupp, nemligen kontrollörerna, ansågs med frågan om
löneförbättring åt dem ock böra anstå i afbidan på omreglering
af postanstalterna.

Förhöjning af Deremot förmälde sig styrelsen icke kunna finna annat,
älförB^saSS än mest talande skål förefunnes för att så snart som

tjensteman, möjligt bereda åtminstone någon löneförbättring åt den
andra gruppen af tjensteman, hvilka utgjorde de svagast

119

aflönade inom postverket, nemligen föreståndarne för 5:e och
6:e klassernas postkontor samt postexpeditörerna.

Beträffande de aflöningsförmåner, som tillkomme tjenstem
än nen inom sistnämnda grupp, meddelade styrelsen, att
utöfver den fasta aflöningen — utgörande, förutom ålderslillägg
å respektive 300 och 600 kronor, för föreståndare
för 5:e klassens postkontor 2,000 kronor, för föreståndare
för 6:e klassens postkontor och för postexpeditörer i l:a
lönegraden 1,800 kronor samt för postexpeditörer i 2:a
lönegraden 1,600 kronor — under år 1888 i medeltal
utgått till postförvaltare i 5:e klassen uppbördsprovision
med 759 kronor och sportler med 235 kronor,
till postförvaltare i 6:e klassen uppbördsprovision med
558 kronor och sportler med 118 kronor samt till de postexpeditörer,
som vore placerade vid fasta postanstalter,
uppbördsprovision med 337 kronor. Sistnämnde postexpeditörer
åtnjöte ingen annan sportelinkomst än den obetydliga,
som tillfölle dem från postsparbanken och hvilken
under år 1888 uppgått för dem i medeltal till 2 kronor.
Hvad anginge de postexpeditörer, som tjenstgjorde i jernvägspostkupéexpedition,
hade dessa utöfver lön och tjenstgöringspenningar
— samt ålderstillägg för de dertill berättigade
— icke någon annan inkomst af postmedel än
traktamente för tjenstgöringen i postkupé, men detta traktamente
vore rätteligen icke att betrakta såsom inkomst,
utan afsedt att endast utgöra ersättning för de ökade utgifter,
som föranleddes af vistelsen på resande fot.

Otillräckligheten af dessa löneförmåner vore enligt
generalpoststyrelsens mening uppenbar, och det vore ej
heller obekant, hurusom under senare tiden bland de ifrågavarande
tjenstemännen, helst hos dem, som egde familj,
en allt allmännare klagan försports öfver den ytterliga
svårigheten för dem att kunna existera på de inkomster
tjensten lemnade. Och med den starka ökning, som egde
rum i postgöromålen, blefve det för de flesta af dem ytterligt
svårt att, äfven om sådant stode till buds, kunna i
någon om ock ringa mån genom arbete utom posttjensten
söka förbättra sina inkomster, likasom det ock icke kunde
vara annat än i postverkets eget intresse, att den, hos
hvilken påpasslighet, ordning, uthållighet och redbarhet i
så hög grad påfordrades som hos en posttjensteman, af -

120

lönades så, att hans bekymmer för egen bergning icke
måtte blifva allt för tryckande. Styrelsen ansåg sig derför
böra i det underdåniga statsförslaget för år 1891 upptaga
det redan år 1886 af Kong!. Maj:t till Riksdagen
framstälda förslaget, att de åt föreståndarne för 5:e och
6:e klassernas postkontor samt postexpeditörerna utgående
ålderstillägg af 300 kronor efter 5 och 600 kronor efter
10 års väl vitsordad tjenstgöring måtte höjas till respektive
400 och 800 kronor.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 11 januari 1890
fann sig föredragande departementschefen ega fullgiltiga
skäl att skänka generalpoststyrelsens förslag sitt förord.
Att en löneförbättring för postverkets tjensteman, i all
synnerhet för de lägst aflönade, vore af ett verkligt och
trängande behof påkallad, ansåg departementschefen vara så
väl kändt, att det icke vore af nöden att lägga ytterligare
skäl till dem, som generalpoststyrelsen anfört till stöd för
sitt förslag att bereda postförvaltarn e af de två lägsta graderna
samt postexpeditörerna något ökade aflöningsförmåner.
För den föreslagna åtgärden, som afsåge det fullständiga
genomförandet, hvad nyssnämnda grupp af posttjenstemän
beträffade, af det löneregleringsförslag, som till 1886 års
riksdag afläts, mötte heller icke något hinder ur synpunkten
af postverkets ekonomiska ställning,
inflyttande Generalpoststyrelsen anförde vidare i sin underdåniga
arerTflögre" skrifvelse af den 23 november 1889, att, ehuru styrelsen
lönegrad, ansett sig icke då böra påkalla någon allmän löneförbättring
för postkontrollörer genom höjda ålderstillägg, särskilda
skäl dock förefunnes, som föranledde styrelsen föreslå, att
antalet kontrollörer af l:a lönegraden, då utgörande 4,
måtte ökas med 3, under iakttagande att antalet kontrollörer
af 3:e lönegraden — då utgörande 18, deri inberäknade
de 3 vid jernvägspostinspektionerna tjenstgörande,
hvilka från och med år 1882 sammanförts med öfriga kontrollörer,
— i motsvarande mån minskades.

Den ständigt ökade rörelsen vid de största postanstalterna
och särskildt vid Stockholms postkontor hade haft
till naturlig följd, att för de kontrollörer, som vore föreståndare
hvar och en för sin afdelning, göromålen och ansvaret
ökats samt förmanskapet öfver en allt talrikare
personal fått större omfattning. Med anledning af fåtalet

121

kontrollörsbefattningar i l:a lönegraden hade generalpoststyrelsen
emellertid, enligt hvad styrelsen tillkännagaf,
icke varit och vore icke heller för det dåvarande i tillfälle
att, när en sådan föreståndarebefattning blifvit synnerligen
ansträngande och magtpåliggande samt fördenskull krafvet
på föreståndarens duglighet måst ökas, tilldela kontrollören
aflöning i högre lönegrad.

De 4 kontrollörsbefattningar af l:a lönegraden, som
vore å stat uppförda, hade allt sedan deras tillkomst
år 1874, med ett undantag af kort varaktighet, innehafts
af de 4 föreståndarne för centralpostkontorets i Stockholm
afdelningar för afgående och ankommande poster,
tidningsexpedition och brefbärareexpedition. Föreståndaren
för paketexpeditionen vid samma centralpostkontor
deremot innehade aflöning såsom kontrollör af 2:a
lönegraden, och af föreståndarne för de olika afdelningarna
vid postkontoret i staden inom broarne i Stockholm, hvarest
från och med den 1 februari 1889 anordnats direkt
utvexling af brefpost med vederbörande inrikes postanstalter,
innehade föreståndarne för afdelningen för ankommande
poster och paketexpeditionen kontrollörsaflöning
af 2:a lönegraden samt föreståndaren för afdelningen för
afgående poster kontrollörsaflöning af allenast 3:e lönegraden.

Visserligen skulle jemväl från andra större postanstalter
i riket kunna anföras giltiga skäl för vissa der anstälda
kontrollörers uppflyttning i högre lönegrad, men då möjlighet
till sådan uppflyttning kunde i någon mån beredas
genom bifall till det af styrelsen framstälda förslaget, ansåg
sig styrelsen icke för det dåvarande böra hemställa om
annan åtgärd än den, hvarigenom det mest påtagliga behofvet
kunde varda afhjelpt.

Jemväl detta förslag vann föredragande departementschefens
understöd.

Under erinran vidare om den ökning i antalet post- ökning af
expeditörstjenster, som vid 1887 års riksdag blifvit beslutad, a^ped\tö?er"
anmälde generalpoststyrelsen, att denna ökning icke kunnat
minska antalet af de vid fasta postanstalter och postkupéexpeditioner
anstälda extra biträden.

Med förmälan att, när vid en postanstalt rörelsen så
ökats, att föreståndaren vore i behof af biträde, som an -

122

såges höra af postmedel godtgöras, föreståndaren gemenligen
erhölle ett s. k. dispositionsanslag att använda till
ett af honom antaget biträdes aflönande, men att, då biträdets
göromål erhållit den vigt och omfattning, i följd
af ytterligare stegrad rörelse vid postanstalten, att de närmast
sammanfölle med de göromål, som plägade åt postexpeditör
anförtros, det af postförvaltaren antagna biträdet
utbyttes mot ett af generalpoststyrelsen anstäldt och vid
postanstalten i fråga placeradt extra biträde mot arfvode
till något förhöjdt belopp, tillkännagaf generalpoststyrelsen,
att antalet extra biträden med arfvoden af postmedel, som
år 1885 utgjorde 500, år 1888 ökats till 558, deraf 367
antagna af styrelsen och 191 af vederbörande postförvaltare,
samt vid tiden för statsförslagets afgifvande uppginge till
569, deraf 401 antagna af styrelsen och 168 af postförvaltarne.
Den inträdda ökningen i antalet af de utaf styrelsen
antagna extra biträden visade, i hvilken ökad omfattning göromål
af större vigt redan under sistnämnda år behöft åt extra
biträden anförtros; och, med den stegring posttrafiken toge,
komme, enligt styrelsens mening, en ytterligare ökning under
år 1890 af extra biträdenas antal att varda oundviklig.

Med afseende å angelägenheten ur postverkets synpunkt
deraf, att icke vid postanstalterna och i postkupéerna
en allt för stor del af arbetet vore lemnad i händerna på
extra biträden, fann sig generalpoststyrelsen manad att åter
föreslå en tillökning i de ordinarie postexpeditörernas antal.
I detta afseende hade styrelsen visserligen ansett önskligt,
såsom uti en till styrelsen ingifven petition från 327
extra biträden föreslagits, att de 15 postkontor af 4:e klassen,
vid hvilka då ännu icke funnes anstäld ordinarie tjensteman
till biträde, kunde erhålla sådan biträdande tjensteman
samt att vid de postkontor af 5:e och 6:e klasserna,
som egde den betydenhet, att der vore anstälda två af
styrelsen antagna extra biträden, det ena af dessa biträden
kunde utbytas mot postexpeditör, likasom att i hvarje postkupéexpedition
tjenstgjorde åtminstone en ordinarie tjensteman,
men enligt gjorda beräkningar skulle genomförandet
deraf redan då erfordra inrättande af 98 nya postexpeditörsbefattningar
och således medföra en allt för stor kostnad.
Styrelsen ansåg sig derför böra föreslå endast hvad till
afhjelpande af det mest trängande behofvet vore erforderligt

123

och hemstälde i öfverensstämmelse dermed, att å stat för
år 1891 måtte uppföras ytterligare 30 postexpeditörer, 15
af hvardera lönegraden.

Hvad generalpoststyrelsen i nu ifrågavarande hänseende
föreslagit biträddes af föredragande departementschefen.
Att i en så omfattande rörelse som postverkets ett betydande
antal extra biträden måste användas, ansåg departementschefen
vara naturligt, men meningarna syntes icke kunna
vara delade derom, att den utsträckning, hvari för det
dåvarande handläggning af postgöromål vore anförtrodd åt
dylika biträden, vore större, än som vare sig med allmänhetens
eller med postverkets intresse vore förenligt, och den
föreslagna åtgärden, hvarigenom någon inskränkning i detta
missförhållande skulle åstadkommas, kunde derför icke annat
än anses välbetänkt.

Den framställning, som, i enlighet med generalpoststyrelsens
här förut omförmälda förslag, af Kongl. Maj:t
afläts till 1890 års riksdag, vann statsutskottets understöd
och Riksdagens bifall. På grund deraf uppfördes i 1891
års stat, jemlikt kongl. brefvet den 6 juni 1890, följande
biträdande tjensteman vid postanstalterna, nemligen 36
kontrollörer, hvaraf 7 af l:a, 14 af 2:a och 15 af 3:e
lönegraden, samt 250 postexpeditörer, hvaraf 125 af l:a och
125 af 2:a lönegraden.

Det förslag till ny klassindelning af postkontoren, hvars
framläggande generalpoststyrelsen antydt i sin ofvanberörda
skrifvelse den 23 november 1889, blef emellertid, af särskild
anledning, icke under den närmaste tiden framlagdt.

Vid afgifvande, med underdånig skrifvelse den 28 november
1890, af förslag till stater för postverket för år
1892, anförde styrelsen i detta hänseende, att, enär Kongl.
Maj:t dåmera tillsatt en komité för behandling af frågan
om post- och telegrafverkens förening och uppenbart vore,
att en förening af post- och telegrafanstalter kunde i
väsentlig mån inverka på frågan, till hvilken klass en
postanstalt borde hänföras, styrelsen icke ansåge lämpligt
att då framlägga något förslag till ny klassindelning
eller att upptaga den i samband dermed stälda frågan om
löneförbättring åt föreståndarne för 2:a, 3:e och 4:e klassernas
postkontor samt kontrollörerna.

1890 års
riksdag.

1893 års
stat.

124

1893 års Såsom i annat sammanhang är omförmäldt, inrättades

staf. från ocp me(j jggg jnom postverket särskilda distriktsafnjernvägB-
förvahningar, de s. k. postinspektionerna. Samtidigt derpostinspek-
med indrogos de förutvarande jernvägspostinspektionerna,
tionerna. }ivilkas åligganden, i hvad angår inseendet öfver jernvägspostbefordringen
och den derför afsedda personal, öfverflyttades
på de nya distriktsmyndigheterna.

I fråga om qvinna^ anställande i ordinarie tjenst
inom postverket var genom kong! brefvet den 19 december
1884 förklarad^ bland annat, att till postexpeditör likasom
till föreståndare för 5:e eller 6:e klassens postkontor finge
antagas äfven myndig qvinna, hvilken vore ogift eller
enka, men att, då sålunda befattning i postverkets tjenst
åt qvinna anförtroddes, å befattningen icke finge utfärdas
annat än förordnande eller konstitutorial, hvarigenom tjensten
icke blefve definitivt tillsatt.

Åiderstiiiägg På grund af bestämmelsen i sistnämnda hänseende

postftmktio- hade i ett särskildt fall, der en qvinlig postexpeditör benär.
gärt komma i åtnjutande af ålderstillägg, för hvars erhållande
hon i öfrigt uppfylt stadgade vilkor, generalpoststyrelsen
förklarat sig förhindrad bifalla den sålunda gjorda
ansökningen; och, sedan sökanden hos Kongl. Maj:t fuilföljt
sin begäran, fann Kongl. Maj:t enligt nådigt beslut den 23
oktober 1891, enär sökanden allenast vore konstituerad att
tills vidare vara postexpeditör, den underdåniga ansökningen
ej kunna bifallas.

Efter att hafva erinrat om hvad sålunda förekommit,
anförde styrelsen i sin underdåniga skrifvelse den 23
november 1891, med förslag till postverkets stater för år
1893, att afsigten med förenämnda genom nådiga brefvet
den 19 december 1884 meddelade bestämmelse kunde
antagas hufvudsakligast hafva varit att derigenom fritaga
qvinlig postfunktionär från skyldighet att med afgifter
bidraga till civilstatens pensionsinrättninjjs enskilda
enke- och pupillfond, men ingalunda att göra henne i aflöning
sämre lottad än de i samma lönegrad anstälde män.
Det syntes fördenskull af hänsyn till rättvisa och billighet
vara önskligt, att ålderstillägg, hvilket inginge såsom en
högst afsevärd andel i postfunktionärs aflöningsförmåner,
måtte kunna tilldelas jemväl qvinlig postfunktionär, helst
hvarken i omfånget och beskaffenheten i öfrigt af det henne

125

i tjensten åliggande arbete, ej heller i den dittills vunna
erfarenheten om qvinnas förmåga att fullgöra detta arbete,
kunde hemtas stöd för hennes utestängande från dylik
förmån.

Sedan framställning i detta syfte blifvit aflåten till
1892 års riksdag samt vunnit Riksdagens bifall, blef genom
nådigt bref den 3 juni samma dr förklarad^ att qvinna,
för hvilken utfärdats förordnande att tills vidare vara postexpeditör
vid postverket eller föreståndare för 5:e eller
6:e klassens postkontor, skulle, så länge hon innehade
sådan befattning i postverkets tjenst, vara i fråga om rätt
till ålderstillägg likstäld med man, som innehade ordinarie
befattning i samma tjenstegrad inom verket, äfvensom att
ålderstillägg, hvartill i postverket anstäld qvinna sålunda
kunde varda berättigad, finge utgå från och med 1892 års
början.

I den underdåniga skrifvelse af den 24 november 1893,
med hvilken generalpoststyrelsen öfverlemnade förslag till
postverkets stater för år 1895, anförde styrelsen, att, sedan
Kongl. Maj:t den 15 september 1893 förklarat, att Riksdagens
den 12 maj 1888 gjorda framställning i fråga om postoch
telegrafverkens förening icke skulle till någon vidare
åtgärd föranleda, styrelsen visserligen åter upptagit den
sedan år 1889 i afbidan å utgången af förslaget om de
båda verkens förening undanskjutna frågan om revision af
postkontorens klassindelning. Men då styrelsen ansett i
samband dermed böra behandlas frågan om fixering och
omsättning till fast aflöning af den till flertalet ordinarie
tjensteman vid postverkets lokalförvaltning utgående uppbördsprovision,
samt dess fördelning förändrats genom den
med 1*93 års ingång verkstälda indragning af jernvägspostinspektionerna
och dem underlydande poststationers
förläggande under postkontor, hade ärendet erhållit den omfattning,
att styrelsen då icke vore i tillfälle att deri afgifva
något förslag, utan inskränkt sig till att, såsom en förberedande
åtgärd för uppbördsprovisionens fixering, i särskild
underdånig skrifvelse den 24 oktober 1893 hemställa om
nådig förklaring, att vid derefter skeende tillsättningar af
tjenster inom postverkets lokalförvaltning skulle föreskrifvas
skyldighet för tjensteinnehafvaren att vara underkastad den
reglering af uppbördsprovisionen, som kunde vai’da i behörig

1895 års
stat.

Fråga om
uppbördsprovisionens

fixering.

126

ordning bestämd. Styrelsen föreslog således icke då någon
ändring i aflöningsstaten för postförvaltare.

I anledning af generalpoststyrelsens nyssberörda hemställan
hade Kongl. Maj:t, jemlikt nådigt bref den 17 november
1893, funnit för godt förklara, att, vid derefter skeende
tillsättningar af tjenster inom postverkets lokalförvaltning,
i de konstitutorial, som å tjensterna utfärdades, förbehåll
skulle intagas, att tjensteinnehafvaren vore underkastad den
reglering af aflöningsförmåner, som kunde komma att ega
rum i sammanhang med bestämmelser om upphörande af
den då utgående uppbördsprovision.

Beträffande åter aflöningsstaten, i hvad den rörde postanstalternas
biträdande tjensteman, framstälde generalpoststyrelsen,
i sin ofvannämnda underdåniga skrifvelse den 24 november
1893, förslag till förbättring af lönevilkoren för några
få af kontrollörerna och ökning af antalet postexpeditörer.

i stafen uppförda 7 kontrollörsbefattningama af
a vissa l;a lönegraden hade, enligt hvad styrelsen anförde, allt
kontrollörs- sedan deras tillkomst, med ett undantag af kort vartjenster.
innehafts af föreståndare för afdelningar inom

Stockholms postkontor. Men äfven vid postkontoren i Göteborg
och Malmö funnes anstälda kontrollörer, hvilka vore
föreståndare för afdelningar vid dessa kontor och som i
fråga om sina innehafvande befattningars ansvarsfullhet och
omfattning måste anses med afdelningsföreståndarne i Stockholm
temligen jemnstälda. Då med år 1891 kontrollörsbefattningarna
af l:a lönegraden ökades från 4 till 7 och
jemväl de nya placerades i Stockholm, kunde någon uppflyttning
i högre lönegrad icke beredas kontrollörerna i
Göteborg och Malmö i vidsträcktare mån, än att en å hvardera
platsen uppflyttades från 3:e till 2:a lönegraden.
Men allt efter som göromålen ökats vid postkontoren i sistnämnda
två städer, hade obilligheten af att icke någon kontrollörsbefattning
af l:a lönegraden funnits placerad i Göteborg
och Malmö allt mera trädt i dagen. Någon skälig anledning
förefunnes emellertid icke att från Stockholms postkontor,
der, likasom å de flesta andra postkontor, arbetet
år från år ökats, då förflytta någon af kontrollörstjensterna
af l:a lönegraden, och styrelsen hade fördenskull såsom
en utväg tänkt sig, att förmånen att vid en del postkontor
af 2:a klassen hafva såsom postkontorsföreståndarens när -

127

maste man anstäld en tjensteman med kontrollörsgrad skulle
uppoffras samt befattningen i mån af innehafvare^ afgång
ersättas af en postexpeditörstjenst; att derigenom successive
8 kontrollörsbefattningar af 3:e lönegraden skulle indragas
och i deras ställe inrättas 8 nya postexpeditörstjenster,
deraf 5 af l:a lönegraden och 3 af 2:a lönegraden,
samt att den uppkommande besparingen skulle användas
dels till uppflyttning af 2 kontrollörsbefattningar från 3:e
till l:a lönegraden, dels ock till inrättande af en ny kontrollörstjenst
af 2:a lönegraden, hvilken sistnämnda åtgärd
erfordrades för genomförande, såsom afsedt varit, af
planen att bereda samtliga de vid postinspektionerna anstälda
kontrollörer löneinkomster enligt 2:a lönegraden.

I stället för å stat då uppförda kontrollörer, 7 af l:a, 14
af 2:a och 15 af 3:e lönegraden, skulle efter förändringens
genomförande komma 9 kontrollörer af l:a, 15 af 2:a och
5 af 3:e lönegraden samt 5 postexpeditörer af l:a och 3 af
2:a lönegraden.

Generalpoststyrelsen anhöll fördenskull om bemyndigande
att i mån af afgång indraga 8 kontrollörsbefattningar
af 3:e lönegraden samt i samband dermed vidtaga
öfriga föreslagna förändringar.

Vid denna successiva indragning skulle visserligen samtidigt
postexpeditörernas antal komma att stiga med in
alles 8, men någon förbättrad utsigt till befordran för det
störa antalet extra biträden vid postanstalterna skulle derigenom
icke uppstå, då kontrollörernas antal vid dessa nya
postexpeditörsbefattningars tillkomst minskades.

Styrelsen ansåge emellertid för sin del uppenbart, att, ökning af
icke blott från dessa extra biträdens synpunkt, utan “peanörer*''
äfven från postverkets egen och dermed statens, något
måste göras för att påskynda befordran till ordinarie tjenst
för sådana vid postanstalterna anstälda extra biträden, hvilka
i fråga om göromål och tjenstgöringstid vore likstälda med
postexpeditörer. Utsigterna till befordran för dessa extra
tjensteman vore nemligen för det dåvarande synnerligen
ogynsamma. De nyutnämnda postexpeditörernas lefnadsålder
vid befordringstillfä llet hade under de tre sista åren
i medeltal uppgått till 36 år och deras tjensteålder i postverket
till i genomsnitt 13 år, oberäknadt den tid, som åtgått
till dessförinnan genomgången elevkurs. Finge detta

128

missförhållande under någon längre tid fortfara, vore det
att befara, att den stam af extra biträden, som postverket
i allt fall icke kunde undvara, komme att i qvalitativt.
hänseende försämras till skada både för allmänheten och
postverket.

Vid tiden för afgifvande af styrelsens förslag till
postverkets stater för år 1891, från och med hvilket år
30 nya postexpeditörsbefattningar blefvo å stat uppförda,
utgjorde, enligt hvad styrelsen vidare anförde, antalet
aflönade extra biträden vid postanstalterna 569, deraf 401
voro antagna af styrelsen och 168, å s. k. dispositionsanslag,
af postförvaltarne. Men vid 1892 års utgång utgjorde
antalet dylika biträden 650, af hvilka 445 voro antagna
af styrelsen och 205 af postförvaltarne. Missförhållandet
mellan antalet postexpeditörer och extra biträden
hade således ökats, i det att på något mera än tre år antalet
extra biträden vid postanstalterna med aflöning af
postmedlen stigit med icke mindre än 81, oaktadt under
tiden postexpeditörernas antal ökats med 30. För det dåvarande
uppginge antalet af de vid distriktsförvaltningarna
och postanstalterna anstälda, af styrelsen antagna extra biträden,
af hvilka flertalets göromål närmast vore att förlikna
med postexpeditörers, till 475, hvarjemte å s. k. dispositionsanslag
af postmedlen vore vid distriktsförvaltningarna
och postanstalterna tjenstgörande 215 biträden. Härför
utom tjenstgjorde vid postkontoren .ett ganska stort antal
extra biträden, som vore af postförvaltarne både antagna
och aflönade.

Då det arbete, postverket hade att fullgöra, ständigt
växte och, såsom allmänt vore erkändt, tjenstepersonalen å
postanstalterna vore i sitt arbete träget sysselsatt, läge det
i öppen dag, att postverkets ständigt fortgående utveckling
och ökade användning icke tilläte någon minskning af arbetskrafter,
utan tvärt om år från år kräfde allt större sådana.
Att emellertid afhjelpa detta behof endast genom
att framgent öka användningen af extra biträden vore ingalunda
rådligt. Postverkets tjenstemannakår skulle då slutligen
till allra största delen komma att utgöras af extra
tjensteman, samtliga med de anspråk och de skyldigheter i
fråga om lefnadssätt m. m., som allmänna föreställningen i
vårt land förknippade med en tjenstemans ställning, vare

129

sig lönen vore ringa eller hög, men flertalet utan möjlighet
att någonsin ernå den förbättring i existensvilkor och den
säkrare ställning, som en ordinarie tjenst medförde. Styrelsen
hemstälde fördenskull — med öfverlemnande tillika af
en från 417 extra biträden till styrelsen inlemnad petition om
åtgärd för ökning af antalet postexpeditörsbefattningar —
att å stat för år 1895 måtte uppföras ytterligare 30 postexpeditörer,
15 af hvardera lönegraden.

I sammanhang dermed förmälde generalpoststyrelsen,
att, då styrelsen ansett sig pligtig göra nämnda framställning,
detta skett med öfvertygelse derom, att genom bifall
till denna hemställan allenast det mest trängande behofvet
blefve afhjelpt, men att botemedel ock borde sökas i en
annan rigtning, eller att vid sådan verksamhet, der postarbetet
borde kunna ungefär lika väl fullgöras af betjente
som af tjensteman, söka utbyta de senare mot de förre.
I sådant syfte hade styrelsen för afsigt, bland annat, att
försöka utbyta vissa postkupéexpeditioner mot postiljonskupéer,
skötta af en eller flere vaktbetjente, likasom styrelsen
äfven ville tillse, huruvida icke vid större fasta postanstalter
en del göromål kunde utan olägenhet anförtros åt
personer, hvilkas aflönande skulle för postverket medföra
mindre utgifter, än hvad för det dåvarande utginge åt tjenst.emannabiträden.

Vid anmälan i statsrådet den 13 januari 1894 af generalpoststyrelsens
ifrågavarande statsförslag, förklarade föredragande
departementschefen sig icke hafva något att erinra
mot styrelsens förslag att afhjelpa det förefintliga behofvet
af ökadt antal kontrollörer i l:a och 2:a lönegraden genom
att, i mån af dåvarande tjensteinnehafvares afgång, med
postexpeditörsbefattningar ersätta 8 kontrollörstjenster af
3:e lönegraden samt inrätta 2 nya kontrollörstjenster af l:a
graden och en sådan tjenst af 2:a graden.

Hvad förslaget om uppförande å stat af 30 nya postexpeditörstjenster
anginge, erinrade departementschefen om
sitt ofvan återgifna yttrande till statsrådsprotokollet den 11
januari 1890 samt betonade vidare, att, oaktadt från och
med år 1891 30 nya postexpeditörsbefattningar tillkommit,
antalet med arfvode af postmedel aflönade extra biträden
hade, långt ifrån att minskas, tvärt om i ej oväsentlig grad
ökats. Hvad departementschefen i sitt sistberörda yttrande

Departe mentschefens yttrande.

130

1894 års
riksdag.

anförde såsom skål för bifall till generalpoststyrelsens framställning
om inrättande från och med år 1891 af nya postexpeditörsbefattningar
egde således sin fulla giltighet äfven
beträffande den af styrelsen då senast gjorda framställning
i enahanda syfte. Det gynsamma ekonomiska resultatet af
postverkets verksamhet utgjorde äfven ett skäl att i någon
mån tillmötesgå den extra ordinarie postpersonalens kraf
på inrättande af nya fenster inom verket. Generalpoststyrelsens
framställning om uppförande i staten för år 1895
af 30 nya postexpeditörsbefattningar syntes departementschefen
derför böra vinna bifall.

Vid behandling af Kongl. Maj:ts framställning i dessa
ämnen till 1894 års riksdag fann statsutskottet, ehuruväl
enligt utskottets mening postverkets ekonomiska resultat i
sjelfva verket icke syntes kunna anses vara så gynsamt, som
departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
antydt, sig dock böra på öfriga i nämnda protokoll anförda
skål tillstyrka ej mindre den föreslagna omregleringen af
kontrollörstjensterna än äfven anvisande af medel för inrättande
af 30 nya postexpeditörsbefattningar. Utskottet uttalade
jemväl sin anslutning till den af generalpoststyrelsen
antydda utväg att möta den växande rörelsen inom postverkets
olika verksamhetsgrenar genom att, der så ske
kunde, utbyta tjensteman mot vaktbetjente.

Sedan Riksdagen fattat beslut i enlighet med statsutskottets
hemställan, uppfördes i 1895 års stat, jemlikt
nådiga brefvet den 25 maj 1894, de begärda nya postexpeditörsbefattningarna,
hvarigenom antalet postexpeditörer
uppgick till 140 af l:a och 140 af 2:a lönegraden. Derjemte
bemyndigades generalpoststyrelsen att, i mån af afgång,
indraga 8 kontrollörsbefattningar af 3:e lönegraden
samt i deras ställe inrätta en ny kontrollörstjenst af 2:a
lönegraden och 8 nya postexpeditörstjenster, deraf 5 af l:a
och 3 af 2:a lönegraden, äfvensom uppflytta 2 kontrollörsbefattningar
från 3:e till l:a lönegraden.

Med stöd af detta bemyndigande indrogos under åren
1895 och 1896 3 kontrollörstjenster af 3:e lönegraden
och inrättades i dessas ställe en kontrollörstjenst af 2:a
och 2 postexpeditörstjenster af l:a lönegraden, hvarjemte
en kontrollörstjenst uppflyttades från 2:a till l:a lönegraden.
Efter dessa förändringar utgjorde antalet kontrol -

131

lörer tillhopa 34, deraf, 8 i l:a, 14 i 2:a och 12 i 3:e
lönegraden, samt antalet postexpeditörer i l:a lönegraden
142.

På grund af framställning från 1896 års riksdag anbefaldes
generalpoststyrelsen, genom nådigt bref den 29 maj
1896, att, i sammanhang med afgifvande af förslag till
postverkets stater för år 1898, inkomma med förslag till
inrättande af nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar till det
antal, som, med den inskränkning nödig sparsamhet borde
föranleda, kunde befinnas lämpligt för beredande åt extra
vaktbetjente af en något tidigare befordran till ordinarie
befattning.

Jemte det styrelsen, i den underdåniga skrifvelse af
den 23 november 1896, hvarmed ifrågavarande statsförslag
öfverlemnades, fullgjorde detta uppdrag, upptog styrelsen
till behandling frågan om de extra tjenstemännens ställning
hos postverket.

Styrelsen förmälde sig icke kunna undertrycka det uttalandet,
att utsigterna till ordinarie befattning för de extra
tjensteinannabiträdena fortfarande stälde sig synnerligt
ogynsamina och kornme att ännu skarpare framträda, om,
såsom vore att hoppas, postanstalternas extra vaktbetjentpersonals
inträde i ordinarie anställning dädanefter komme att
väsentligt påskyndas, samt att den utsträckning, hvari handläggningen
af postgöromål vore anförtrodd åt extra biträden,
fortfarande vore större, än som vore förenligt med
vare sig allmänhetens eller postverkets intresse. Oaktadt
postexpeditörernas antal blifvit från och med år 1895 ökadt
med 30, steg ändock under samma år antalet af de utaf
styrelsen antagna extra biträden —- hvilkas göromål närmast
vore att likna med postexpeditörers — från 475 till
496. ökningen i antalet postexpeditörer med 30 var således
icke ens för ett år tillräcklig att förekomma stegring
i antalet sådana extra biträden, som användes i postexpeditörsgöromål.

Under år 1895 hade 9 extra biträden befordrats till
postexpeditörer. De hade vid befordringstillfället i genomsnitt
en lefnadsålder af 34 år och en tillryggalagd tjenstetid
i postverket af omkring 13 år. Under år 1896 hade 10 extra
biträden befordrats till postexpeditörer. Bakom dessa stode,
väntande på befordran, 518 extra biträden, af hvilka fler -

1898 års
stat.

Ökning af
antalet postexpeditörer.

132

talets fulla arbetskraft och arbetstid redan då af postverket
toges i anspråk.

Efter en redogörelse för den ökning i omfånget af
postverkets verksamhet, som förekommit under år 1895,
erinrade styrelsen vidare derom, att, gång efter annan, ur
den rent postala verksamheten uppstått nya rörelsegrenar,
bland andra den raskt sig utvecklande postsparbanksrörelsen,
hvilken vid postanstalterna helt och hållet sköttes af
postverkets personal och, allt efter som rörelsen toge större
omfång, också fordrade ökade arbetskrafter.

Men en så hastig utveckling fordrade också hastig ökning
i personal, derest icke af brist på dugliga arbetskrafter
postverket skulle stanna i utvecklingen eller, hvad som
dermed vore för ett postverk liktydigt, gå tillbaka.

Generalpoststyrelsen vore för sin del öfvertygad om
att både allmänheten och statsverket bäst betjenades dermed,
att svenska postverket fortfarande sökte i möjligaste
mån följa de främsta utländska postverken i deras sträfvan
att förskaffa allmänheten alla de fördelar, som kunde
erbjudas inom områden för posta! verksamhet, likasom styrelsen
vore förvissad att både hos Kongl. Maj:t och Riksdagen
vinna det understöd, som erfordrades för att kunna
försvara svenska postverkets plats och anseende.

Till hvad som derför erfordrades hörde såsom en bland
de allra vigtigaste förutsättningar, att postverket måtte ega
utsigt att rekrytera sin tjenstemannakår med dugliga personer,
som, efter att hafva beträdt den postala banan, kunde
med någon tillförsigt se framtiden till mötes och vänta sig
att på den banan genom arbete nå åtminstone en så pass
tryggad ställning, som en postexpeditör innehade, inom
samma tid som på åtskilliga andra banor och inom kortare
tid, än då vore fallet.

Att sådana siffror, som af styrelsen anförts rörande de
lägsta tjenstemännens befordringsförhållanden, icke vore
af beskaffenhet att tillföra postverket dugliga personer,
vore uppenbart, och att de följaktligen, om ingen väsentlig
ändring till det bättre i dessa befordringsförh ålianden
snart skedde, innebure en fara för postverkets framtid,
kunde icke bestridas. Att dessa siffror icke kunnat
hos de dåvarande extra biträdena skapa önskvärd tillförsigt
och känsla af trygghet, utan i stället hos dem alstrat ett

133

missmod, som måste förtynga arbetet i postverkets tjenst,
derom bure en af 514 extra ordinarie postexpeditörer till
generalpoststyrelsen ingifven, den underdåniga skrifvelsen
bifogad framställning om inrättande af nya postexpeditörstjenster
uppenbara spår. Kunde detta missmod, såsom af
nämnda framställning ville synas, åtminstone tills vidare
häfvas genom att från och med år 1898 något öka postexpeditörernas
antal, ansåge styrelsen frågan visserligen
icke derigenom löst, men dock så mycket vunnet, att den
ökade utgiften i förhållande dertill icke finge tillmätas någon
större betydelse.

Antalet nya postexpeditörsbefattningar borde dock icke
sättas lägre än till 75, ty det skulle ändock efter dessa
nya befattningars tillsättande komma att finnas qvar bland
de obefordrade dåvarande 518 extra biträdena icke mindre
än 64, som varit i postverkets tjenst allt sedan år 1885 och
som endast i mån af afgång bland postexpeditörer skulle
hafva utsigt att erhålla ordinarie befattning. Under de
senast förflutna 5 åren hade afgången bland postexpeditörer
i medeltal utgjort allenast 12 för år.

Styrelsen hemstälde fördenskull, att å stat för år 1898
måtte uppföras ytterligare 75 postexpeditörer, hvaraf — för
bibehållande af proportionen de olika lönegraderna emellan —
36 af l:a och 39 af 2:a lönegraden.

Föredragande departementschefen förklarade sig, i yttrande
till statsrådsprotokollet den 14 januari 1897, icke
kunna annat än instämma med generalpoststyrelsen, då styrelsen
uti uppdraget att till förbättrande af befordringsutsigterna
inom vaktbetjentkåren föreslå inrättandet af nya
vaktbetjentbefattningar funnit sig ega en osökt anledning
att äfven bringa på tal behofvet af verksamma åtgärder i
samma syfte, hvad anginge de talrika extra biträdena inom
postverket. Toge man hänsyn till de af styrelsen i detta
hänseende meddelade uppgifter, kunde det till och med
ifrågasättas, huruvida icke de extra biträdenas ställning
vore ännu mera bekymmersam än de extra vaktbetjentes.
Vid sådant förhållande ansåg sig departementschefen böra
lifligt förorda styrelsens ifrågavarande förslag.

Den framställning rörande detta ämne, som af Kongl.
Maj:t afläts till 1897 års riksdag, lemnades af statsutskottet
utan erinran och vann äfven Riksdagens bifall.

134

1899 årf-:
stat.

Generalpost styrelsen> förslag.

Motion ang.
ökning af antalet
postexpeditörer.

I anledning deraf uppfördes, jemlikt kongl. brefvet den
19 mars 1897, i 1898 års stat det begärda antalet nya
postexpeditörstjenster, i följd hvaraf staten upptog 178
postexpeditörer af l:a och 179 af 2:a lönegraden.

I det af generalpoststyrelsen med underdånig skrifvelse
den 27 november 1897 afgifna förslag till postverkets stater
för år 1899 ifrågasattes icke någon ändring beträffande
postanstalternas tjenstemannapersonal. Visserligen hade, enligt
hvad styrelsen i berörda skrifvelse tillkännagaf, ett stort
antal postmästare af 5:e och 6:e klasserna samt postexpeditörer
i en till styrelsen stäld petition begärt, att
deras ålderstillägg, hvilka utginge med 400 kronor efter 5
års och med ytterligare 400 kronor efter 10 års väl vitsordad
tjenstgöring, måtte från och med år 1899 höjas till 500
kronor efter 5 och till ytterligare 500 kronor efter 10 år.
Huru beaktansvärda än flera af de omständigheter vore,
som i nämnda petition åberopats, ansåge sig styrelsen
likväl icke då böra framlägga förslag om någon som helst
ändring i aflöningen för postanstalternas tjensteman. Styrelsen
hade nemligen för afsigt att i sammanhang med förslag
till postverkets stater för år 1900 jemväl afgifva förslag
om en ändrad klassindelning af postkontoren och fixering
af den till postanstalternas tjensteman utgående uppbörds-
och frimärkesp ro vision. Då dessa för poststaten
genomgripande frågors behandling vore så nära förestående,
syntes det styrelsen lämpligast att i sammanhang dermed
jemväl behandla frågan, om och i hvad mån förbättrade
aflöningsvilkor skäligen borde beredas vissa klasser af posttjenstemän.
Af enahanda anledning syntes till dess ock
böra anstå med afgifvande af förslag till omreglering af
utgående traktamenten för tjensteman i jernvägspostkupé,
hvilka traktamentens belopp uppenbarligen borde afpassas
efter den aflöning å stat, som tjenstemännen komme att
åtnjuta.

Vid 1898 års riksdag väcktes emellertid från enskildt
håll fråga om uppförande å stat af ökadt antal postexpeditörstjenster,
i det att uti en inom Andra Kammaren afgifven
motion föreslogs, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om framläggande för nästföljande års riksdag
af förslag till inrättande af nya ordinarie postexpeditörsbefattningar
till det antal, som kunde befinnas lämpligt för

135

beredande åt extra ordinarie postexpeditörer af en något
tidigare befordran till ordinarie befattning.

Vid behandlingen af motionen, i sammanhang med förslaget
till postverkets stater för år 1899, uttalade statsutskottet,
att utskottet i likhet med motionären funnit, att
de extra posttjenstemännens utsigter att blifva befordrade
till ordinarie befattning inom postverket vore ogynsamma,
samt att de äldre af desse tjensteman, i anseende till det
ringa arfvode, de såsom extra biträden åtnjöte, befunne
sig i en jemförelsevis mindre god ekonomisk ställning, men
att utskottet dock ej ansett anledning föreligga att på grund
deraf tillråda aflåtande af skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t,
enär utskottet vore öfvertygadt, att generalpoststyrelsen,
om densamma efter pröfning af frågan funne bemälde tjensteman
böra i förevarande hänseende tillgodoses, icke skulle
underlåta att till Kongl. Maj:t inkomma med de förslag,
som af förhållandena ansåges påkallade.

I enlighet med utskottets hemställan vann motionen ej
Riksdagens bifall.

Generalpoststyrelsens förslag till postverkets stater för
år 1900 afgafs med underdånig skrifvelse den 22 november
1898 och afsåg ej blott vidtgående förändringar i den egentliga
aflöningsstaten, utan äfven fixering af uppbörds- och
frimärk espro visionen.

Såsom af här förut lemnad redogörelse framgår, hade
den klassindelning af postanstalterna, som innefattades i
1874 års normalstat, sedan dess så till vida förändrats,
att postanstalten i Nässjö uppflyttats från 6:e till 4:e
klassen; att, sedan en del postanstalter i 7:e klassen
indragits, de i denna klass qvarvarande öfverflyttats till
6:e klassen; samt att postanstalterna å öfvergångsstat
antingen öfverförts till aflöningsstaten eller indragits. Derförutom
hade emellertid ingen annan rubbning skett i
nämnda klassindelning, än att, på grund af särskilda nådiga
beslut, några omflyttningar förekommit mellan postanstalterna
i 5:e och 6:e klasserna samt inom sistnämnda klass
vissa postanstalter indragits och andra nya tillkommit.

Till grund för postanstalternas klassindelning år 1873
hade, på sätt jemväl är förut omförmäldt, lagts den vid
dem år 1871 förekommande uppbörd, hvarjemte några andra
särskilda omständigheter, såsom anstaltens belägenhet i stad

1900 års
stat.

Postkontorens
klassindelning.

136

och i synnerhet residensstad eller vid vigtigare jernvägsknut
eller ock dess egenskap af gränspostanstalt, ansetts
böra verka till postanstaltens placering i högre klass än
den, hvartill postanstalten, om hänsyn tagits allenast till
uppbördsbeloppet, skulle hafva kommit.

Efter eu erinran om dessa förhållanden yttrade generalpoststyrelsen
i sin nyssberörda skrifvelse den 22 november
1898, att naturligt vore, hurusom äfven med de jemkningar,
som de anförda särskilda omständigheterna redan
från början föranledt, en på uppbördsförhållandena, sådana
de vid hvarje postkontor gestaltat sig år 1871, grundad
och sedermera i hufvudsak orubbad klassindelning icke dåmera
kunde vara tillfredsställande. Tvärt om hade denna
klassindelning redan länge visat sig föråldrad till följd af
de förändringar i poströrelsen, hvartill samfärdselns utveckling
föranledt, den olika utveckling i affärs- och befolkningsförhållanden,
som de skilda orterna under de senaste
25 åren undergått, samt den inverkan, dessa förhållanden
nödvändigt haft på rörelsen a respektive postanstalter.
Att det oaktadt någon allmän omreglering af klassindelningen
icke sedan år 1873 egt rum, hade sin orsak dela,
att en sådan omreglering icke kunde blifva effektiv, med
mindre afiöningsförmånerna för tjensteinnehafvarne samtidigt
omreglerades på sådant sätt, att desse funne sig böra
å omregleringen ingå, jemväl om de icke kunde dertill
tv ingas. Dåmera hade emellertid den åsigten vunnit allt
mera insteg, att den enligt gällande bestämmelser till tjensteman
å postkontoren utgående uppbörds- och frimärkesprovision
borde såsom afiöningsform upphöra och ersättas
med bestämda belopp, som inginge i den fasta aflöningen.
På grund deraf och med stöd af den erfarenhet, som rörande
uppbörds- och frimärkesprovisionens storlek vid hvarje
postkontor vunnits sedan början af år 1893, då jemväl de
poststationer, som lydt under jernvägspostinspektionerna,
förlagts under postkontoren, ansåg sig generalpoststyrelsen
böra framlägga förslag till uppbörds- och frimärkesprovisionens
fixering. Då provisionens omsättande i bestämda
belopp skulle vålla en genomgripande omreglering i aflöningsförhållandena
för postkontorens tjensteman, upptog
generalpoststyrelsen i samband dermed äfven frågan om
förändrad klassindelning af postkontoren.

137

Vid uppgörande af förslag till ny sådan klassindelning
syntes det generalpoststyrelsen, att postkontoren i Stockholm,
Göteborg och Malmö borde, utan att ingå i klassnumrering,
upptagas i postverkets stater före distriktsförvaltningarna.
Dessa distriktsförvaltningar omfattade nemligen
landet i dess helhet med undantag just af Stockholm,
Göteborg och Malmö jemte de under postkontoren å dessa
tre orter lydande poststationer och postlinier, och genom
nådiga brefvet den 28 oktober 1892 angående inrättande af
postinspektioner hade bestämts, bland annat, att postdirektörerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö skulle, beträffande
dem underlydande personal och för de till deras postkontor
hörande områden, i tillämpliga delar utöfva postinspektörs
myndighet och åligganden. Postinspektörerna
hade med dessa tre postkontor icke någon befattning och
utöfvade öfver dem icke något inseende. Detta förhållande
ansåge styrelsen icke på lämpligare sätt kunna i postverkets
stater antydas än att der placera distriktsförvaltningarna
närmast före de postkontor, som under dem lydde,
och således efter de tre postkontor, hvilka läge utanför
distriktsförvaltningarnas områden. En anledning att särskilja
de tre postkontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö
från öfriga postkontor förefunnes äfven deruti, att rörelsen
och uppbörden vid dessa tre kontor genom sin betydenhet
skilde dem från öfriga kontor och nödvändiggjort
arbetets fördelning efter olika art å särskilda afdelningar
med föreståndare, som ledde arbetet hvar och en å sin afdelning,
under det att postdirektörerna i fråga om expeditionen
allenast öfvervakade det hela och ordnade förhållandet
afdelningarna emellan.

Vidkommande de under distriktsförvaltningarna lydande
postkontorens fördelning i klasser lemnade generalpoststyrelsen
derefter en redogörelse för, bland annat, det förslag,
som af komitén för utredning af frågan om post- och telegrafverkens
förenande under en gemensam styrelse den 2
mars 1892 afgifvits, i hvad detta förslag rörde ny klassindelning
af postkontoren, och anförde vidare i detta ämne
för egen del följande.

Beträffande liufvudgrunden för klassindelningen hölle
generalpoststyrelsen före, att såsom sådan fortfarande borde
läggas postanstalternas uppbörd, men då uppbörden vid post -

138

kontor underlydande poststationer icke kunde anses tillföra
postkontoret lika mycket arbete som dess egen uppbörd,
ansåge sig styrelsen vid beräknande, för det då framlagda
förslaget, af postanstalternas uppbörd böra medräkna
allenast en del af den uppbörd, som härflöte från
postkontor underlydande poststationer. Derigenom hade
uppbörden från poststationerna fått minskad betydelse för
postkontorens klassindelning och postkontorens angifna uppbördssiffror
kommit att skarpare, än för det dåvarande vore
händelsen, beteckna kontorets egen arbetsprestation. I fråga
om huru stor del af poststationernas uppbörd rättvisligen
borde i en sådan beräkning föras postkontoret till godo,
erinrade styrelsen, att, enligt dåvarande bestämmelser rörande
uppbörds- och frimärkesprovision, vid de fullständigai
fasta postanstalterna sådan provision för den uppbörd, som
öfverstege 15,000 kronor, utginge med 3 procent, under det
att poststationernas frimärkesprovision vore genom nådiga
brefvet den 6 juni 1873 bestämd till 2 procent af uppbörden.
Då således postförvaltare kunde öfver hufvud taget
beräknas för det besvär och arbete, underlydande poststationer
förorsakade honom, varda godtgjord med allenast
1 procent i provision å den uppbörd, som genom underlydande
poststationer tillfördes postkontoret, eller sålunda med
en tredjedel af den provision, som af rörelsen vid dessa poststationer
betingades, syntes det styrelsen rättvist att vid
beräkning i nu ifrågavarande hänseende af postkontorens
uppbörd tillgodoräkna postkontor allenast dess egen uppbörd
af postmedel samt en tredjedel af underlydande poststationers
postmedelsuppbörd.

Styrelsen ansåge emellertid, att klassindelningen af
postkontoren icke i regel borde grundas på uppbörden för
ett enda år, hvarigenom otvifvelaktigt i vissa fall en
tillfällig stegring eller nedgång i uppbörden finge allt för
afgörande betydelse för anstaltens klassificering. Fördenskull
hade styrelsen till hufvudgrund för indelningen tagit
medeltalet för år af postuppbörden vid hvarje kontor
under senaste femårsperiod, åren 1893—1897, ökadt med en
tredjedel af medeltalet för kontoret underlydande poststationers
postmedelsuppbörd för samma period; men då uppbörden,
beräknad på nyss angifna sätt, med jemn stegring år
för år under denna period visat sig redan under år 1897 hafva

139

uppgått eller nära uppgått för någon postanstalt till den
siffra, som, med tillägg af en tredjedel af medeltalet för
underlydande poststationers uppbörd under femårsperioden,
betingat högre klass, än medelsiffran skulle medföra, hade,
på det att icke redan vid regleringens genomförande flera
postanstalter skulle komma i lägre klass än den, hvartill
den faktiska uppbörden syntes berättiga, styrelsen i placeringsförslaget
tagit hänsyn till det vid sjelfva kontoret
redan uppnådda uppbördsbeloppet.

Förutom uppbördsförhållandena hade jemväl några andra
omständigheter synts styrelsen beaktansvärda vid fråga om
bestämmande af den klass, postkontor borde tillhöra, nemligen
dels den omständigheten, att anstaltens belägenhet vid
mera betydande jernvägsknut i vissa fall betingade postkontors
hänförande till högre klass, än uppbörden ensam
skulle föranleda, dels det förhållandet, att jemväl å andra orter
den transiterande postens mängd kunde vara af den betydenhet,
att den borde gifva anledning till postkontors uppflyttning
i högre klass, dels i några fall anstaltens befintlighet
å större badort, der under badtiden stora anspråk i flera hänseenden
stäldes på postpersonalen och i synnerhet på kontorets
föreståndare, hvilka anspråks tillgodoseende gjorde arbetet
å kontoret mödosammare, än det under vanliga förhållanden
skulle vara, dels ock slutligen en omständighet, som icke
förefunnits vid 1873 års reglering, nemligen det år för år allt
drygare arbete postförvaltarne erhållit genom den dem ålagda
skötseln af postsparbanksrörelsen. För göromålen i sistberörda
hänseende uppbure de — oafsedt det dem, i förekommande
fall, tillkommande belopp af 2 öre för hvar af dem
sjelfva mottagen insättning, hvilket belopp vore tillerkändi
den tjensteman, som i motbok qvitterade det i postsparbanken
insatta beloppet, — ingen annan ersättning än den uppbördsprovision,
som för hvarje redovisningsperiod blefve med en
tiondedels procent af de å postanstalt insatta sparbanksmedel
tillgodogjord föreståndaren för den postanstalt, som till postsparbankens
centralförvaltning redovisade de influtna medlen,
med iakttagande emellertid att sådan provision beräknades
endast å hvarje fullt tiotal kronor, som i redovisningen inginge.
Postförvaltarnes göromål med postsparbanksuttagningar
vid kontoret eller underlydande stationer, med den
ganska vidlyftiga skriftvexling och det ansvar, som deraf

140

föranleddes, blefve icke i någon form dem särskild! godtgjorda.
Det syntes fördenskull generalpoststyrelsen billigt,
att någon hänsyn till dessa göromåls omfattning toges
vid bestämmande af klass för postkontor. Vid uppgörande
af det framlagda förslaget hade också sådan hänsyn tagits
på det sätt, att, derest summan af insatta sparbanksmedel
vid kontoret underlydande stationer tillsammans med summan
af uttagningar från postsparbanken vid kontoret och
underlydande stationer samt uppbörden af sparmärken under
femårsperioden 1893—1897 visat sig öfverstiga medeltalet
deraf för postkontoren i allmänhet, denna omständighet
fått verka till uppflyttning i högre klass af postkontor,
hvars uppbördssiffror i allt fall nära uppgått till det belopp,
soin, om det varit fyldt, skulle hafva betingat sådan
uppflyttning; hvarjemte denna högt uppdrifna postsparbanksverksamhet
ansetts böra få jemte en eller annan af nyssnämnda
öfriga beaktansvärda omständigheter medverka dertill,
att postkontoret placerats i högre klass än den, hvartill
uppbörden enbart berättigat.

Enligt generalpoststyrelsens förslag skulle de distriktsförvaltningarna
underlydande postkontor indelas i 7: klasser.
De normalsiffror, styrelsen ansett lämpligt att i fråga
om medeluppbörden för dessa klasser uppställa, voro följande:

för l:a klassen 100,000 kronor eller derutöfver,

»	2:a »	60,000 »	» »	men under 100,000 kronor
	3:e »	35,000 »	» »	»	» 60,000 »
»	4:e »	20,000 »			» 35,000 »
»	5:e »	10,000 »	» »		» 20,000 »
»	G:e »	6,000 »	» »		» 10,000 »
	7:e »	under 6,000	kronor.

På grund af dessa normalsiffror och med aktgifvande
å de särskilda omständigheter, till Indika, enligt hvad förut
anförts, hänsyn ansetts böra tagas, fördes, i det underdåniga
förslaget, af dåvarande postkontor till

l:a klassen postkontoren i Gefle, Helsingborg, Jönköping,
Kristianstad, Norrköping, Sundsvall, Upsala och
Örebro (tillsammans 8);

2:a klassen postkontoren i Borås, Eskilstuna, Falun,
Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Linköping, Lund,
Uddevalla, Vesterås, Vexiö och Östersund (tillsammans 13);-

141

3:e klassen postkontoren i Eslöf, Hernösand, Hudiksvall,
Karlshamn, Katrineholm, Kristinehamn, Landskrona,
Luleå, Nyköping, Nässjö, Sala, Sköfde, Söderhamn, Trelleborg,
Venersborg, Vestervik, Visby och Ystad (tillsammans
18);

4:e klassen postkontoren i Alingsås, Arboga, Arvika,
Bollnäs, Borlänge, Charlottenberg, Eksjö, Engelholm, Enköping,
Falkenberg, Falköping, Filipstad, Finspong, Hallsberg,
Haparanda, Hessleholm, Karlsborg, Kil, Klippan, Köping, Lidköping,
Ljungby, Ljusdal, Lysekil, Mariestad, Mora, Motala,
Norrtelje, Nyland, Oskarshamn, Ronneby, Skara, Skellefteå,
Sollefteå, Storvik, Strömstad, Södertelje, Trollhättan, Umeå,
Varberg, Vernamo och Örnsköldsvik (tillsammans 42);

5:e klassen postkontoren i Alfvesta, Askersund, Bengtsfors,
Boden, Borgholm, Cimbrishamn, Degerfors, Elmhult,
Gamleby, Gnesta, Hedemora, Herrljunga, Hjo, Hvetlanda,
Höganäs, Hörby, Höör, Kopparberg, Kungsbacka, Laholm,
Lindesberg, Ludvika, Marstrand, Mellerud, Mjölby, Moholm,
Nederkalix, Nora, Norberg, Ousby, Piteå, Råda, Seffle, Skene,
Smedjebacken, Strengnäs, Sunne, Svenljunga, Säfsjö, Söderköping,
Sölvesborg, Tidaholm, Tomelilla, Ulricehamn, Vadstena,
o Vara, Vimmerby, Vingåker, Vretstorp, Vännäs, Amål
och Ange (tillsammans 52);

6:e klassen postkontoren i Avesta, Båstad, Dalarö,
Frövi, Gellivare, Grenna, Grythyttehed, Kisa, Leksand, Lilla
Edet, Ljusne, Lycksele, Malung, Mariefred, Målilla, Nordmaling,
Oroust, Ragunda, Råneå, Skeninge, Staby, oStenstorp,
St£öm, Säter, Torsby, Valdemarsvik, Vaxholm, Ärjeng,
Asele, Åtvidaberg, Ödeshög och Östhammar (tillsammans
32); samt l:e

klassen postkontoren i Backe, Gislaved, Gysinge,
Hedeviken, Hemse, Ivungelf, Malmköping, Mönsterås, Nås,
Qckelbo, Onsala, Stora Rör, Säfsjöström, Torshälla, Trosa,
Ånäset, Äs, öfvertorneå och Öregrund samt ej öppnade
fyra postkontor (tillsammans 23).

Generalpoststyrelsen framhöll tillika, att den af styrelsen
sålunda föreslagna, hufvudsakligast på uppbördsbeloppet
grundade klassindelning af postkontoren rättvisligen
borde, om den godkändes, framdeles tid efter annan i behörig
ordning medföra partiella förflyttningar af postkontor
från en klass till annan, allt efter som ändrade uppbörds -

142

belopp eller andra giltiga omständigheter dertill kunde föranleda.

Lönereglering Med erinran derom att, såsom i det föregående är omyaftarne.
1'' nämndt, Kongl. Maj:t, uppå generalpoststyrelsens framställ Provisionens

ning, genom nådigt bref den 17 november 1893 förklarat,
flxenng. vid derefter skeende tillsättningar af tjenster inom post verkets

lokalförvaltning, i de konstitutorial, som å tjensterna
utfärdades, förbehåll skulle intagas, att tjensteinnehafvaren
vore underkastad den reglering af aflöningsförmåner, som
kunde komma att ega rum i sammanhang med bestämmelser
om upphörande af den då utgående uppbördsprovision,
uttalade styrelsen vidare, att deraf ostridigt syntes framgå,
att de tjensteman inom postverkets lokalförvaltning, hvilka
å tjensten erhållit fullmagt eller konstitutorial, innan nämnda
förklarande gifvits, och för hvilka sålunda detta förbehåll
icke blifvit gjordt, ej vore skyldige att underkasta sig sådan
reglering, som i sistberörda nådiga bref afsåges. Vid
sådant förhållande och då erfarenheten ådagalagt, att posttjenstemännens
inkomst af uppbördsprovision i regel år för
år stege, läge det i sakens natur, att regleringens faktiska
genomförande blefve väsentligt beroende af, hvilka aflöningsförmåner
bjödes tjenstemännen i utbyte mot utsigten till
årlig stegring i inkomster. Dervid borde visserligen icke
lemnas ur sigte, att uppbördsprovisionen så till vida vore en
något osäker inkomstkälla, som dess årliga stegring kunde
varda något ojemn till följd deraf, att provisionen genom
öfverflyttning af någon eller några poststationer från ett
postkontor till ett annat kunde komma att vid något postkontor
nedgå och i motsvarande mån ökas vid ett annat,
eller derigenom att vid postkontoret placerades flera ordinarie
biträdande tjensteman än förut, hvartill komme, att
denna aflöningsförmån såsom tillhörande de extra inkomsterna
skulle vid tjenstledighet för sjukdom eller annan anledning
afträdas till vikarien. Uppbördsprovisionen hade
således icke fullt samma värde som ett på förhand fixeradt
lika belopp, fördeladt i lön och tjenstgöringspenningar, enär
den på lönen lagda delen kunde vid kortare tjenstledighet
få behållas och dessutom vid afskedstagandet enligt gällande
principer bidraga till höjning af pensionsbeloppet.
Af dessa orsaker vore det, enligt generalpoststyrelsens förmenande,
rättvist, att vid uppbördsprovisionens omsättning

143

till lön och tjenstgöringspenningar det belopp, som lemnades
i stället för uppbördsprovisionen, blefve något lägre
än det belopp, hvartill provisionen, om den fått fortfara,
skulle hafva uppgått. Men om medelbeloppet af provisionen
för en redan förfluten period toges till utgångspunkt
för bedömande af frågan, med hvilket belopp i fast aflöning
provisionen borde ersättas, kunde det icke anses, att
tjenstemannen af uppbördsprovisionens fixering hemtat någon
oberättigad förmån; och då från och med 1893 års
början samtliga dittills under jernvägspostinspektionerna
lydande poststationer förlagts under de fullständiga fasta
postanstalterna och uppdelats på dem, hade styrelsen deraf
hemtat anledning att vid den nya utredning, som egt
rum i fråga om uppbördsprovisionens omsättning, undersöka,
till huru stora belopp uppbörd s p ro visi onen för de
särskilda tjenstemännen uppgått under femårsperioden 1893
—''1897. Dervid hade från provisionsbeloppen afdragits beloppen
ej mindre af den provision, som enligt gällande bestämmelser
kommit föreståndare för poststationer och ångbåtspostexpeditioner
till del, än äfven af den rabatt, som
utgått till frimärkesförsäljare samt köpare af frankotecken i
större partier.

Efter att hafva erinrat om de allt sedan år 1877 gällande
bestämmelserna rörande provisionens beräknande och
fördelning, omförmälde generalpoststyrelsen, att i fråga om
uppbördsprovisionens fördelning vid de efter år 1877 tillkomna
filialer i Stockholm och Göteborg hade, med stöd
jemväl af hvad genom nådigt bref den 27 mars 1885 blifvit
stadgadt rörande ett filialpostkontor i Göteborg, tillämpats
enahanda bestämmelser som de, hvilka innehölles i nådiga
brefvet den 23 mars 1877, dock från och med år 1897
beträffande Stockholms postkontor med den ändring, som
föranledts deraf, att genom nådiga brefvet den 4 december
1896, angående reglerande af de med postdirektörsbefattningen
i Stockholm förenade löneförmåner, förordnats,
bland annat, att af den fjerdedel utaf den för Stockholms
postkontors afdelningar och filialkontor belöpande uppbördsoch
frimärkesprovision, som, enligt nyssberörda nådiga bref
den 23 mars 1877, undantag^ från delningen mellan samtliga
kontorstjenstemännen, tre fjerdedelar eller af provisionsbeloppet
i dess helhet tre sextondedelar skulle delas lika

144

mellan samtliga afdelningars och filialkontors föreståndare
samt återstående fjerdedel eller af hela provisionsbeloppet
en sextondedel delas lika mellan postdirektören och den såsom
förvaltare af kassa- och frimärkesförråden vid postkontoret
tjenstgörande kontrollör.

I sammanhang dermed erinrade styrelsen, att den frimärkesprovision,
som utginge till poststationerna, enligt
nådiga brefvet den 6 juni 1873 utgjorde 2 procent; att
i allmänhet föreståndare för sådana poststationer, som icke
vore belägna vid jernväg, äfvensom en del föreståndare
för ångbåtspostexpeditioner vore genom kontrakt tillförsäkrade,
jemte ett årsarfvode, de extra inkomster, som
kunde vara med befattningen förenade; att de fördenskull
icke kunde fråntagas denna provision, med mindre än att
kontrakten uppsades och nya kontrakt afslötes, dervid, i
fråga om bestämmande af arfvodesbeloppet, hänsyn måste
tagas till storleken af den provision, som utgått; att styrelsen
emellertid ansåge sig icke böra för det dåvarande
förorda sådan åtgärd, hvilken sannolikt skulle framkalla
ökade kostnader för postverket; att jemväl jernvägspoststationernas
föreståndare, fastän icke anstälda på kontrakt,
syntes, om uppbördsprovisionen dem fråntoges, vara berättigade
till godtgörelse derför; att den till frimärkesförsäljare
samt köpare af större partier frankotecken från anslaget
till uppbörds- och frimärkesprovision utgående rabatt
vore genom nådiga brefven den 30 maj 1884 och den 21
december 1888 bestämd att utgå med 1 procent vid köp
på en gång af minst 3 ark frimärken, hvart ark innehållande
100 märken, äfvensom vid köp af minst 100 brefkort-
eller 100 frankokuvert eller 100 kortbref; samt att,
om det än kunde ifrågasättas, huruvida med denna rabatt
ernåddes hvad som varit med densamma åsyftadt, styrelsen
likväl trott det böra anstå med upphäfvandet af denna
rabattförmån, till dess allmänheten hunnit, mera än dittills
varit fallet, antaga det utrikes gängse bruket att sjelf förse
sina postförsändelser med inköpta frankotecken.

Om således frågan rörande uppbörds- och frimärkesprovisionens
fixering för det dåvarande inskränktes till att
omfatta tjenstemännen inom postverkets lokalförvaltning,
ville generalpoststyrelsen angifva de särskilda fasta aflönings -

145

belopp, hvilka af styrelsen ansetts böra för desse tjensteman
ifrågakomma.

Beträffande då först aflöningen för postdirektörerna,
åtnjöte för det dåvarande postdirektören i Stockholm en
fast aflöning af 4,000 kronor äfvensom uppbördsprovision,
hvilken i medeltal för år under femårsperioden 1893—1897
uppgått till 3,575 kronor 87 öre, hvadan alltså hans sammanlagda
årliga aflöning af postmedel under berörda period
kunde beräknas till i genomsnitt inemot 7,600 kronor. Postdirektören
i Göteborg, hvilkens uppbördsprovision under
ifrågavarande period utgjort i medeltal 4,652 kronor 53 öre,
kunde således, med eu fast aflöning af 4,000 kronor, anses
af postmedel uppbära något öfver 8,600 kronor årligen.
Med hänsyn dertill och för vinnande af likhet i de fasta
aflöningsbeloppen för dessa båda postdirektörer, hvilka, vore
chefer för de två största postkontoren i riket och båda hade
under sig flera filialkontor och stor personal, ansåge styrelsen
deras fasta aflöning böra bestämmas till 7,000 kronor,
deraf 4,400 kronor skulle utgöra lön och 2,600 kronor
tjenstgöringspenningar, med rätt för dem tillika att, under
vilkor af väl vitsordad tjenstgöring, komma i åtnjutande af
ett första ålderstillägg å 400 kronor efter 5 år och ett
andra ålderstillägg å samma belopp efter 10 år. Aflöningen
skulle derigenom uppgå till 7,800 kronor. Om, såsom
för det dåvarande vore föreskrifvet, af ålderstilläggen för
tjensteman, tillhörande postverkets lokalstat, 75 procent beräknades
såsom lön och 25 procent såsom tjenstgöringspenningar,
skulle, med den föreslagna aflöningen för de båda
postdirektörerna i Stockholm och Göteborg, dessa vid uppnådd
pensionsålder, om de intjenat båda ålderstilläggen,
komma i åtnjutande af enahanda pensionsbelopp, som byråchef
efter erhållet ålderstillägg egbe vid afsked med pension
uppbära, något som redan i ett par särskilda fall blifvit, på
framställning af Kongl. Maj:t, medgifvet af Riksdagen. Genom
en sådan reglering som den föreslagna skulle visserligen
postdirektören i Göteborg förlora i årlig inkomst
minst 850 kronor, men, om regleringen genomfördes, hade
det också varit generalpoststyrelsens afsigt att söka såsom
biträde åt honom få anstäld en kontrollör såsom kassör och
frimärkesförvaltare i öfverensstämmelse med hvad som redan
år 1886 genomförts vid postkontoret i Stockholm. Gelo -

146

nom en sådan anordning skulle postdirektörens deltagande
i detaljarbetet med uppbörden och räkenskaperna kunna upphöra
och derigenom tillfälle beredas honom att å kontoret
intaga en mera ledande och öfvervakande ställning.

Postdirektören i Malmö uppbure af postmedel förutom
sin fasta aflöning, 4,000 kronor, uppbördsprovision, som
under förenämnda femårsperiod i medeltal för år belöpt
sig till 2,907 kronor, hvadan hans sammanlagda inkomst
af postmedel kunde upptagas till något öfver 6,900 kronor.
Generalpoststyrelsen ansåg sig böra för honom föreslå en
aflöning'' å 6,000 kronor, deraf 4,000 kronor i lön och 2,000
kronor i tjenstgöringspenningar, med två ålderstillägg, hvardera
å 400 kronor, alltså tillhopa 6,800 kronor. Genom
fastställande af denna aflöning skulle postdirektören i Malmö
erhålla mindre inkomster än för det dåvarande, men jemväl
vid postkontoret i Malmö skulle enligt styrelsens åsigt, om
regleringen genomfördes, komma att såsom biträde åt postdirektören
anställas eu kontrollör i egenskap af kassör och
frim ärkesf örvaltare.

För de postförvaltare i den föreslagna l:a klassen,
hvilka tillhörde den dåvarande 2:a klassen, utgjorde den
fasta aflöningen, med inberäknande af ett ålderstillägg å
400 kronor, för det dåvarande 4,000 kronor. Med afseende
derå att medeluppbördsprovisionen för förvaltare vid de
till l:a klassen föreslagna postkontor under femårsperioden
1893—1897 uppgått till 2,003 kronor — och då de sålunda
kunde anses hafva haft en aflöning af i medeltal 6,003
kronor — föreslog styrelsen för postförvaltarne i denna
klass eu aflöning af 5,200 kronor, deraf 3,600 kronor i
lön och 1,600 kronor i tjenstgöringspenningar, jemte två
ålderstillägg å 400 kronor hvartdera, eller tillhopa 6,000
kronor. Postförvaltarne i 2:a klassen, hvilkas fasta aflöning
med ålderstillägg, enligt hvad nyss uppgifvits, uppginge
till 4,000 kronor, blefvo, med hänsyn dertill att medeluppbördsprovisionen
vid de till denna klass föreslagna
kontor under den förenämnda femårsperioden utgjort i jemnt
krontal för år 1,527 kronor — och då de således haft i
aflöning i medeltal 5,527 kronor — af styrelsen upptagna
till 4,700 kronor jemte två ålderstillägg å 400 kronor
hvartdera, eller tillhopa 5,500 kronor. Af nyssberörda

147

4.700 kronor vore 3,300 kronor beräknade att utgöra lön
och 1,400 kronor tjenstgörmgspenningar.

För postförvaltarne i den dåvarande 3:e klassen uppgick
den fasta aflöningen med ålderstillägg till 3,400 kronor,
under det att medelprovisionen under femårsperioden
för de till denna klass föreslagna utgjort 1,196 kronor:
till följd hvaraf aflöningen i medeltal utgjort 4,596 kronor.
Aflöningen för föreståndarne i denna klass ansåg styrelsen
fördenskull böra bestämmas till 3,800 kronor, deraf 2,850
kronor i lön och 950 kronor i tjenstgörmgspenningar, med
två ålderstillägg å 400 kronor hvartdera, eller tillsammans
4,600 kronor.

Postförvaltarne i 4:e klassen åtnjöto i fast aflöning
med två ålderstillägg 3,200 kronor. Medeluppbördsprovisionen
hade för de till denna klass föreslagna under femårsperioden
uppgått till omkring 1,031 kronor; och aflöningen
hade således i medeltal utgjort 4,231 kronor. Styrelsen
föreslog derför för föreståndarne i denna klass en
aflöning af 3,400 kronor, deraf 2,550 kronor i lön och 850
kronor i tjenstgörmgspenningar, samt två ålderstillägg,
hvartdera å 400 kronor, eller tillhopa 4,200 kronor.

För postförvaltarne i 5:e klassen utgjorde, med inberäknande
af två ålderstillägg å 400 kronor hvartdera, den
fasta aflöningen 2,800 kronor, och de till denna klass föreslagna
hade under förutnämnda femårsperiod uppburit i
medelprovision för år ett belopp, i jemnt krontal beräknadt,
af 910 kronor; hvarigenom de haft en aflöning af, i medeltal,
3,710 kronor. Med hänsyn till dessa belopp föreslogs
aflöningen till 2,175 kronor i lön och 725 kronor i
tjenstgörmgspenningar, eller tillhopa 2,900 kronor, samt
två ålderstillägg, hvartdera å 400 kronor, in alles således

3.700 kronor.

Postförvaltarne i 6:e klassen hade i fast aflöning med
två ålderstillägg 2,600 kronor. För de till denna klass
föreslagna hade medelprovision sbeloppet utgjort i jemn!
krontal 673 kronor, och deras aflöning hade således i medeltal
uppgått till 3,273 kronor. Aflöningen för dessa postförvaltare
sattes derför af styrelsen till 2,500 kronor,
hvaraf 1,875 kronor i lön och 625 kronor i tjenstgöringspenningar,
samt två ålderstillägg, hvartdera å 400 kronor
eller tillhopa 3,300 kronor.

148

Beträffande slutligen postförvaltarne i den föreslagna
7:e klassen, hvilka da samtliga tillhörde 6:e klassen, utgjorde,
såsom förut nämnts, den fasta aflöningen för dem, ålderstillägg
inberäknade, 2,600 kronor. Medeltalet af uppbördsprovisionen
hade för dem under femårsperioden utgjort i
rundt krontal 455 kronor, hvarigenom hela aflöningen för
dessa postförvaltare i medeltal uppgått till 3,055 kronor.
Styrelsen ansåg fördenskull deras aflöning ej höra föreslås
lägre än 2,300 kronor, deraf 1,725 kronor skulle utgöra
lön och 575 kronor tjenstgöringspenningar, hvarjemte äfven
dessa skulle åtnjuta två ålderstillägg, hvartdera å 400 kronor.
Aflöningen för postförvaltare i denna klass skulle
derigenom komma att utgöra tillhopa 3,100 kronor.

Sportler. Generalpoststyrelsen erinrade vidare, att de till en del af
posttjenstemannapersonalen utgående sportler i afgifter för
lösväskor och räkningshållning med korrespondenter in. in.,
hvilka sportler i de flesta fall uppginge till ringa belopp,
icke berördes af detta regleringsförslag, enär dessa sportler
icke utginge af postmedel.

Departe- Hvad beträffar den af generalpoststyrelsen sålunda ifråga yttrande6ang.

sa^a förändring af gällande klassindelning af postkontoren,
postkontorens uttalade föredragande departementschefen till statsrådspronSSochdpro-t°kollet
deno 13. januari 18.99, att behofvet af en sådan
visionens förändring läge i öppen dag. Under den tidrymd af mera
fixering. <0) 25 år, som förflutit sedan senaste klassindelning af
postanstalterna egde rum, hade de förhållanden, som för en
dylik klassindelning borde vara bestämmande, väsentligen
förändrats, och det vore med afseende hufvudsakligen å
dessa förändrade förhållanden styrelsen uppgjort sitt förslag
i ämnet, dervid såsom hufvudgrund bibehållits den
vid de särskilda postanstalterna förekommande uppbörden.
Mot detta förslag, i hvilket departementschefen, i likhet med
styrelsen, ansåg postkontoren i Stockholm, Göteborg och
Malmö ej böra ingå, hade departementschefen icke funnit
anledning till anmärkning.

Hvad styrelsen föreslagit i fråga om fixeringen af
uppbörds- och frimärkesprovisionen och densammas omsättning
till fast aflöning, ansåg sig departementschefen
desto hellre böra tillstyrka, som derigenom komme att.
för tjenstemännen inom postverkets lokalförvaltning tilllämpas
samma princip, som vid löneregleringar i senare

149

tider gjorts gällande, eller att aflöningen i största möjliga
utsträckning borde göras fast och noga bestämd. De af
styrelsen föreslagna aflöningsbeloppen för postdirektörer och
postförvaltare föranledde icke heller någon erinran från
departementschefens sida.

I fråga om den biträdande ordinarie tjenstemannapersonalen
å postanstalterna erinrade generalpoststyrelsen,
beträffande först kontrollör ernå, hurusom dessa vore de- Kontrollöre
lade i tre lönegrader, hvilka åtnjöte i fast aflöning: l:a
graden 4,000 kronor, 2:a graden 3,400 kronor och 3:e
graden 2,800 kronor, ett ålderstillägg å 400 kronor, efter
10 års väl vitsordad tjenstgöring, i hvarje fall inberåknadt.
Medeltalet för år af den dem tillkommande uppbördsprovision
hade, enligt hvad styrelsen upplyste, under femårsperioden
1893—1897 — då dervid icke medräknades
hvarken de kontrollörer, som vore anstälda å postinspektionerna
och enligt nådiga brefvet den 3 juni 1892 åtnjöte i
stället för provision en årlig ersättning af 600 kronor,
eller den kontrollör af 3:e lönegraden, hvilken tjenstgjorde
såsom kassör och frimärkesförvaltare vid Stockholms postkontor
och för hvilken, såsom förut antydts, särskilda bestämmelser
i fråga om provisionsförmåner gälde, — uppgått
för kontrollörerna af l:a lönegraden till 868 kronor,
för kontrollörerna af 2:a lönegraden till 763 kronor och
för kontrollörerna af 3:e lönegraden till 681 kronor, allt
i runda krontal beräknadt. För omsättning af dessa provisionsbelopp
i lön och tjenstgöringspenningar borde således
aflöningen bestämmas för kontrollörerna af l:a lönegraden
till 4,900 kronor, för kontrollörerna af 2:a lönegraden
till 4,200 kronor och för kontrollörerna af 3:e lönegraden
till 3,500 kronor, eller — om hänsyn toges dertill,
att provisionsbeloppet i genomsnitt för alla kontrollörer,
med ofvan berörda undantag, uppgått till 758 kronor — för
kontrollörerna af l:a lönegraden till 4,800 kronor, för
kontrollörerna af 2:a lönegraden till nyssnämnda belopp

4,200 kronor samt för kontrollörerna af 3:e lönegraden
till 3,600 kronor. Emellertid syntes det styrelsen, att följande
särskilda omständigheter borde beträffande kontrollörerna
i l:a och 3:e lönegraden tagas i betraktande vid
bestämmande af den aflöning, som borde för framtiden tillkomma
dem.

150

Till följd af de bestämmelser, som, för åstadkommande
Eif eu rättvisare fördelning af provisionsbeloppen vid Stockholms
postkontor, meddelats genom ofvanberörda nådiga
bref den 4 december 1896 angående reglerande af de med
postdirektörsbefattningen i Stockholm förenade löneförmåner,
hade de 7 kontrollörer af l:a lönegraden, hvilka i
Stockholm vore föreståndare för vissa postkontorsafdelningar,
från och med år 1897 erhållit så mycket större andel
i provisionen, att det dem tillfallande provisionsbelopp för
året utgjort 1,398 kronor 24 öre eller i rundt tal 1,400
kronor. Derigenom hade deras årsaflöning af postmedel,
som, inberäknadt ålderstillägg, år 1896 utgjort i medeltal

4,700 kronor, för år 1897 stigit till 5,400 kronor och kunde
beräknas komma att såväl för år 1898 som framgent, om
aflöningsbestämmelserna blefve oförändrade, uppgå till minst
sistnämnda belopp. En så nyligen skedd reglering syntes
genera!poststyrelsen icke böra lernnas alldeles åsido. Också
både desse kontrollörer och afdelningsföreståndare i en den
22 oktober 1898 till styrelsen inkommen skrift framhållit
denna omständighet, omfånget af det dem åliggande arbetet
och det dermed förenade ansvaret, samt hemstält att varda
vid den ifrågavarande regleringen föreslagna till aflöningsförmåner,
som icke i något fall måtte sättas lägre än till
5,500 kronor, äfvensom att i fråga om titel och fullmagt
likställas med postmästare af 2:a klassen. Af denna framställning
aasåge sig styrelsen i detta sammanhang böra
upptaga endast den del, som afsåge aflöningen. Finge det
i fråga om densamma fästas afseende vid allenast förhållandena
under år 1897 eller år 1898, skulle det otvifvelaktigt
ligga närmast till hands att för kontrollörerna af l:a
lönegraden, hvilka, för det dåvarande vore i fråga om lön,
tjenstgöringspenningar och ålderstillägg jemnstälde med postförvaltarne
af 2:a klassen, föreslå enahanda Eiflöning som
för de i 2:a klassen bibehållna postförvaltarne. Derigenom
skulle högsta aflöningen för dessa kontrollörer komma
att uppgå till 5,500 kronor. Men likasom, vid beräkningen
af aflöning för postförvaltarne i de olika klasserna, för fixering
af uppbördsprovisionen tagits hänsyn icke till sista
årets provisionsbelopp, utan till medeltalet af provisionen
för de fem senaste åren, syntes ock böra så ske vid beräkningen
af den Eiflöning, som borde tillkomma kontrollörerna.

151

Dervid ansåg sig dock, enär af de enligt stat i l:a lönegraden
befintliga 8 kontrollörerna alla utom en vore placerade
i Stocknolm och kommit i åtnjutande, genom den
nyligen skedda regleringen, af förbättrade aflöningsvilkor,
styrelsen kunna i förslaget till ny reglering gå beträffande
aflöningsbeloppet något utöfver det, som skulle föranledas
allenast af den dåvarande fasta aflöningen samt
medelsiffran af uppbördsprovisionsbeloppet för den femårsperiod,
i hvilken fyra år af fem läge före senaste regleringen.
Styrelsen föreslog alltså, att högsta aflöningen
för kontrollörer i l:a lönegraden skulle upptagas till 5,000
kronor.

Beträffande kontrollörerna i 3:e lönegraden syntes
det styrelsen vara af vigt, att dessa, likasom kontrollörerna
i 2:a lönegraden, likstäldes i aflöning med postförvaltare
i viss klass, på det att icke aflöningsklasserna
inom lokalstaten måtte blifva allt för talrika; och hade
af sådan anledning, då kontrollörerna af 2:a lönegraden
blifvit likstälda med postförvaltare af 4:e klassen, kontrollörerna
i 3:e lönegraden i förslaget likstälts i aflöning
med postförvaltare af 5:e klassen, hvarigenom sistnämnda
kontrollörers högsta aflöning skulle komma att utgöra
3,700 kronor.

Styrelsen omförmälde ock —- hvad i den här föregående
redogörelsen redan är anfördt — att, med tillämpning
af bestämmelser i nådiga brefvet den 25 maj 1894,
kontrollörernas antal ändrats: i l:a lönegraden från 7 till 8
samt i 3:e lönegraden från 15 till 12, hvarjemte i sammanhang
dermed tillkommit 2 postexpeditörsbefattningar.

Den fixering af uppbördsprovisionen, som vore i fråga,
gåfve emellertid styrelsen anledning hemställa, att den vidare
tillämpningen af nyssberörda bestämmelser måtte få
upphöra. Orsakerna till denna hemställan vore följande.
Såsom redan vore antydt, hade vid beräkning af kontrollörernas
uppbördsprovision icke medräknats provisionen för
den kontrollör af 3:e lönegraden, hvilken tjenstgjorde såsom
kassör och frimärkesförvaltare vid Stockholms postkontor.
För honom gäl de nemligen i fråga om andel i
uppbördsprovision särskilda bestämmelser, genom hvilka
hans provisionsandel kommit att utgöra vida högre belopp
än för kontrollörer i allmänhet. Sålunda hade provisionen

152

för honom uppgått i jemna krontal år 1893 till 4,060
kronor, år 1894 till 4,264 kronor, år 1§95 till 4,338
kronor, år 1896 till 4,511 kronor och år 1897 till 1,984
kronor, eller i medeltal för år under denna femårsperiod
till 3,851 kronor. Hans fasta aflöning för år hade, med
inberäknadt ålderstillägg, utgjort 2,800 kronor. Vid omsättning
till fast aflöning af den honom tillkommande uppbördsprovision
kunde han fördenskull icke bibehållas i sin
dåvarande lönegrad, utan måste, för att minskningen i inkomst
icke måtte blifva allt för känbar, uppflyttas till l:a
lönegraden, dit också hans göromåls beskaffenhet och ansvar
med rätta hänförde honom och dit han, enligt styrelsens
förmenande, redan från första början skulle hafva placerats,
om icke just uppbördsprovisionens storlek ansetts kunna
fylla hvad som brustit i fast aflöning. Af denna anledning
behöfde antalet kontrollörer af l:a lönegraden höjas från
8 till 9.

En annan orsak att öka kontrollörernas antal, utan
afvaktan på möjlighet att indraga någon kontrollörsbefattning
af 3:e lönegraden, förefunnes deri, att, såsom förut
framhållits, postdirektörerna jemväl i Göteborg och Malmö
borde tilldelas särskilda kassörer och frimärkesförvaltare för
att sjelfva få bättre tillfälle, än för det dåvarande, att leda
och öfvervaka arbetet å de stora kontoren med deras afdelningar.
Det vore nemligen uppenbart, att postdirektörerna
derigenom skulle gagna det hela bättre, än om en väsentlig
del af deras tid och intresse upptoges med uppgörande
af räkenskaper, uppbärande eller utbetalning af penningar
samt utlemnande af frankotecken till underlydande. Dessa
göromål, från hvilka postdirektörerna skulle befrias, men
hvilka de naturligtvis fortfarande skulle leda och öfvervaka,
vore emellertid af den vigtiga och genom de störa belopp,
om hvilka här vore fråga, ansvarsfulla beskaffenhet, att deras
skötande borde betinga kontrollörsaflöning. Dervid syntes den
olika omfattningen af arbetet vid postkontoret i Göteborg och
vid postkontoret i Malmö lämpligast framhållas, om kassören
och frimärkesförvaltaren vid postkontoret i Göteborg tilldelades
2:a lönegraden och motsvarande befattning vid postkontoret
i Malmö besattes med en kontrollör af 3:e lönegraden..
Af dessa båda kontrollörsbefattningar funnes emellertid, om
en ny kontrollörstjenst i l:a lönegraden inrättades för kas -

153

sören vid Stockholms postkontor, disponibel en kontrollörstjenst
af 3:e lönegraden, hvadan för ändamålet erfordrades
ytterligare en kontrollörsbefattning af 2:a lönegraden.

Någon ytterligare indragning af kontrollörsbefattningar
af 3:e lönegraden, utöfver hvad redan egt rum, syntes
icke framdeles böra ske, enär dels ett af filial postkontoren
i Göteborg redan nått en trafik, som satte detsamma i
jembredd med åtskilliga af de dåvarande postkontoren af
2:a klassen, hvadan föreståndaren borde beredas åtminstone
kontrollörsaflöning af 3:e lönegraden, dels ock de
postkontor, som af styrelsen föreslagits att tillhöra l:a
klassen, jemte flertalet af de i 2:a klassen upptagna syntes
med den ökning i posttrafik, som vid dem visat sig, böra,
i den mån sådant läte sig genomföra, förses med kontrollör,
som kunde vara postmästaren behjelplig vid kontorets
skötsel.

På grund af hvad sålunda rörande det erforderliga antalet
kontrollörsbefattningar anförts och för att, af skäl nyss
nämnts, kunna för det största filialkontoret i Göteborg disponera
en kontrollörsbefattning af 3:e lönegraden, föreslog
styrelsen, att antalet kontrollörssysslor måtte ökas
med en i hvardera af de tre lönegraderna, hvarigenom
antalet kontrollörer skulle komma att utgöra i l:a lönegraden
9 med lön 3,150 kronor och tjenstgöringspenningar
1,050 kronor, i 2:a lönegraden 15 med lön 2,550 kronor
och tjenstgöringspenningar 850 kronor samt i 3:e lönegraden
13 med lön 2,175 kronor och tjenstgöringspenningar
725 kronor, samtlige med två ålderstillägg, hvartdera å
400 kronor.

Öfv ''ergående derefter till den andra gruppen af biträdande
ordinarie tjenstemannapersonal å postanstalterna, nemligen
postexpeditörerna, erinrade styrelsen derom, att
dessa åtnjöte i fast aflöning: inom l:a lönegraden 2,600
kronor och inom 2:a lönegraden 2,400 kronor, med inberäkning
dervid för hvardera graden af två ålderstillägg,
hvartdera å 400 kronor; hvarjemte styrelsen meddelade,
att medeluppbördsprovisionen för de af desse tjensteman,
hvilka erhölle sådan provision, eller alla med undantag
af resepostexpeditörerna och de å postinspektionerna
tjenstgörande postexpeditörer, beräknats i jemna krontal för
postexpeditörer af l:a lönegraden till 417 kronor och för

Postexpedi törer.

154

postexpeditörer af 2:a lönegraden till 367 kronor eller
för båda lönegraderna i genomsnitt till 392 kronor för år.
De å postinspektionerna anstälde postexpeditörer åtnjöte dock
enligt nådiga brefvet den 3 juni 1892 i ersättning för mistning
af uppbörds- och frimärkesprovision en godtgörelse af
400 kronor för år.

Vid förslaget till aflöning för postexpeditörer med omsättning
af uppbördsprovisionen till fast aflöning ansåge sig
styrelsen kunna utgå från den föreställningen, att, då
postexpeditörerna skulle fråntagas utsigten till förbättring
i aflöningen genom provisionens framtida stegring, och
då deras i förhållande till postförvaltare och kontrollörer
stora antal, hvilket såväl då som sannolikt äfven framdeles
tid efter annan måste ökas i mån af poströrelsens
fortgående utveckling, gjorde utsigterna till befordran för
dem mycket ogynsamma, billighet och verkets egen fördel
kräfde, att de medelprovisionsbelopp, som af postexpeditörerna
redan ernåtts, afrundades uppåt till respektive 500 kronor
för l:a lönegraden och 400 kronor för 2:a lönegraden.
Detta skulle hafva till följd, att postexpeditörerna af l:a
lönegraden blefve i aflöningsförmåner likstälda med postförvaltare
i den föreslagna 7:e klassen och sålunda erhölle
en aflöning af 2,300 kronor, deraf 1,725 kronor i lön
och 575 kronor i tjenstgöringspenningar, hvartill korame
två ålderstillägg, hvartdera å 400 kronor, och att postexpeditörerna
af 2:a lönegraden bekomma i aflöning 2,000
kronor, nemligen 1,500 kronor såsom lön och 500 kronor
såsom tjenstgöringspenningar, med enahanda rätt till två
ålderstillägg å 400 kronor hvartdera. I dessa klasser skulle
också ingå de postexpeditörer, som tjenstgjorde å jernväg.
Desse åtnjöte visserligen icke någon uppbördsprovision, men
de hade i utgående traktamenten haft eu godtgörelse för
denna provision. I det ifrågavarande statsförslaget hemstälde
ock styrelsen, på sätt här nedan närmare förmäles, att
dessa traktamenten skulle samtidigt nedsättas, så att de
allenast komrne att betäcka de extra kostnader, som tjenstgöring
å resa medförde.

Omständigheterna hade tillika föranledt styrelsen att
föreslå en 3:e lönegrad för postexpeditörer med 1,500
kronor i aflöning, hvaraf 1,200 kronor skulle utgöra
lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar, samt med

155

rätt för tjensteinnehafvare i denna 3:e lönegrad att efter
5 respektive 10 års väl vitsordad tjenstgöring få aflöningen
höjd, hvardera gången med 200 kronor, i form af ålderstillägg;
och hade styrelsen jemväl sett sig nödsakad att i
postverkets eget intresse begära ökning åt antalet postexpeditörer
i de redan befintliga lönegraderna.

Efter att hafva erinrat om de af styrelsen, vid afgifvande
af förslag till postverkets stater för år 1898, anförda
skäl för den då föreslagna och sedermera vid 1897 års
riksdag beslutade ökningen i postexpeditörernas antal samt
om hvad i detta ämne förekommit vid 1898 års riksdag,
fortsatte styrelsen:

Anledningen dertill att styrelsen icke redan i sitt förslag
till postverkets stater för år 1899 upptagit ökadt antal
postexpeditörstjenster hade ingalunda varit, att styrelsen
ansett en sådan ökning obehöflig. Redan vid afgifvandet
af sitt statsförslag för år 1898 hade styrelsen uttalat såsom
sin åsigt, att genom inrättandet af då begärda 75 nya expeditörsbefattningar
frågan icke vore löst; och den omständigheten,
att antalet af de af styrelsen antagna extra biträdena,
Indika i allmänhet vore i tjenstegöromål likstälda med
postexpeditörer, under år 1897 ytterligare ökats, så att, då
berörda antal vid årets början utgjort 543, detsamma vid
årets slut stigit till 566, hade också nogsamt gifvit vid
handen, att behofvet kräfde inrättande af flera nya postexpeditörstjenster
än de redan begärda. Men orsaken till
att framställning derom icke gjorts i sammanhang med statsförslaget
för år 1899 hade legat dels deri, att styrelsen ansett
de redan erhållna nya-befattningarna böra tillsättas, innan
flera begärdes, dels ock hufvudsakligast i den omständighet,
att styrelsen stått i begrepp att uppgöra förslag till ändrad
klassificering af postkontoren och fixering af den till der
anstälde tjensteman utgående uppböi-ds- och frimärkesprovision.
Ett sådant förslag komme naturligtvis, såsom också
framginge af hvad förut i det afseende! anförts, att föranleda
ändring i aflöningsvilkoren jemväl för postexpeditörer,
men det skulle också, efter hvad styrelsen förutsäga komma
att medföra ökade anspråk på nya postexpeditörsbefattningar.

Så länge nemligen eu afsevärd del af postförvaltarens
och den biträdande ordinarie personalens aflöning utginge

156

i form af uppbörds- och frimärkesprovision, med åliggande
för postförvaltaren att till sin ordinarie biträdespersonal afstå
en del af provisionen enligt förut anförda bestämmelser,
gjorde postförvaltaren en ekonomisk förlust för hvarje
extra biträde å hans postkontor, som utbyttes mot ordiu;i,
rie personal, och det läge fördenskull i hans ekonomiska
intresse att i det längsta söka reda sig med extra
biträdespersonal, äfven om han nödgades i sådant afseende
af egna medel släppa, till något litet för att kunna påräkna
den för kontoret erforderliga arbetshjelp. Helt annorlunda
komme deremot förhållandet att ställa sig, så snart provisionen
blifvit omsatt i fast aflöning. Postförvaltaren hade
då sin bestämda aflöning, för hvars stegring genom uppåtgående
provisionsbelopp i mån af ökad rörelse utsigten vore
stängd. Hvad han af egna medel betalade till arbetshjelp
kunde han icke förvänta få ersatt i högre provisionssumma.
Deremot läge det då i hans intresse att i stället för den
extra biträdespersonalen med dess osäkra ställning erhålla
a kontoret så stor ordinarie biträdespersonal, som skäligen
kunde begäras. I det afseendet vore fördenskull efter
omregleringen talrika framställningar att förvänta.

\ ore det nu så, att sådana framställningar kunde på
förhand i regeln antagas komma att sakna verkligt fog,
bl ef'' e naturligtvis framställningarna af ringa verkan, men
detta förmenade styrelsen blifva så långt ifrån verkliga förhållandet,
att fast hellre kunde påstås, att postförvaltarens
och postverkets samt dermed statsverkets intressen derutinnan
komme att sammanfalla. Det kunde nemligen icke
vara i verkets välförstådda intresse, att det rådande missförhållandet
mellan antalet ordinarie och extra personal på
postanstalterna finge fortfara. Den ordinarie tjenstemannapersonalen
å dessa anstalter utgjorde för det dåvarande 582,
men den å postanstalterna tjenstgörande extra biträdespersonalen
både vid 1897 års utgång utgjort 760, af hvilka
566 varit antagna af generalpoststyrelsen och 194 af vederbörande
postinspektörer eller postförvaltare, hvarförutom å
postanstalterna mera tillfälligt tjenstgjort 163 personer utan
aflöning af postverket. Genom tillsättande af de erhållna
75 nya, postexpeditörsbefattningarna hade med 1898 års
ingång antalet af de å postanstalterna tjenstgörande, af
generalpoststyrelsen antagna extra biträdena minskats, men

157

sedan dess hade, till erforderlig ökning af arbetskrafterna
å postanstalterna, antagits 43 nya extra biträden, hvadan
antalet af sådana, antagna af styrelsen, för det dåvarande
utgjorde 534. Af dessa kunde, enligt hvad framginge af
särskildt gjord utredning rörande hvarje sådant extra biträdes
arbetstid, minst 500 anses hafva lika drygt arbete,
som om de vore ordinarie tjensteman.

Styrelsen framhöll, hurusom af de anförda siffrorna
framginge, att eu högst väsentlig del eller nära hälften
af arbetet å postanstalterna utfördes af eu med ordinarie
i fråga om arbetet, men ej i fråga om aflöningen likstäld
extra tjenstemannapersonal, som, anstäld mot ett i förhållande
till arbetet ringa arfvode och med kännedom derom,
att den i händelse af sjukdomsfall kunde gå miste om all
aflöning af postverket, finge deltaga, bland annat, i behandlingen
af de stora värdeförsändelser och handhafvandet af
de stora penningesummor, som dåmera dels för postverket
och dels för postsparbanken inginge eller utlemnades vid
postkontoren. I minst lika måtto som den ordinarie personalen
finge tillika den extra sköta den mångenstädes förekommande
dryga natt-tjenstgöringen å postanstalterna ; och
då rubbningar i trafiken eller andra omständigheter hopade
arbetet å någon postanstalt, vore den extra personalen lika
litet som den ordinarie fritagen från de extra arbetstimmar,
som derigenom uppstode. Det kunde icke förnekas,
att detta vore ett betänkligt missförhållande och innebure
fara jemväl för postverket. Då dertill komrae, att befordran
till ordinarie tjenst vore ytterst långsam för de extra
biträdena, hvithet visade sig bland annat deraf, att jemväl
under år 1897 afgången bland postexpeditörer utgjort allenast
12 och således hållit sig vid samma medelsiffra som
under de näst förutgångna fem åren, samt att afgången för
år 1898 ej syntes komma att öfverstiga 14, vore det antagligen
icke endast en tillfällighet, att under de senaste åren
ansökningarna till genomgående af elevkurs för att vinna
anställning å poststaten betydligt minskats i antal. Men
om också det erforderliga antalet extra biträden fortfarande
skulle kunna på då rådande aflönings- och befordringsvilkor
eu tid bortåt erhållas, lede det dock intet tvifvel, atl
det rådande missförhållandet mellan antalet extra personal
och antalet ordinarie befattningar, som denna personal kunde

158

hoppas ernå, skulle föranleda sänkning i qvalitet hos dem,
som sökte sig in i postverkets tjenst, till fara för verket,
hvilket, stadt i snabbt framåtskridande, hade behof af en
duglig personal för att kunna följa i utveckling de främsta
utländska postverken, och icke kunde vara betjent med att
nödgas anställa personer, Indika redan från början betraktade
anställningen såsom en sista utväg.

I en till generalpoststyrelsen ingifven petition hade ett
mycket stort antal extra ordinarie postexpeditörer och extra
biträden förenat sig i en framställning, att, till förbättring
af deras ogynsamma ställning och för att den tid, som för
dem erfordrades för att uppnå ordinarie grad, måtte nedbringas
till 8 år. ett dertill erforderligt antal nya postexpeditörstjenster
måtte inrättas. Att, då de extra biträdenas
bekymmer öfver deras klena befordringsutsigter åter
framlagts och då det visat sig, huru föga dessa befordringsutsigter
ljusnat genom den senast skedda ökningen af postexpeditörsbefattningar,
något borde göras för att väsentligt
förkorta den extra ordinarie tjenstgöringstiden, ansåge
styrelsen alldeles nödvändigt, på det att icke hela den
extra tjenstemanna persona len vid postverket, ur hvars
led den ordinarie personalen skulle rekryteras, måtte råka
i missmod genom den långa tid, som erfordrades för att uppnå
den tryggare ställning en ordinarie befattning lemnade.

Styrelsen föreslog i sådant hänseende, att å staten
för år 1900 måtte upptagas 293 nya postexpeditörsbefattningar,
hvarigenom, om det beräknades, att jemväl
under år 1899 12 extra biträden skulle hinna att, på grund
af afgång bland postexpeditörer, till ordinarie befattning
befordras, det återstående antalet af de under år 1885 antagna
extra ordinarie tjenstemännen äfvensom de, hvilka antagits
åren 1886—1891, jemte de flesta af dem, som antagits
under år 1892, skulle kunna vinna befordran till ordinarie
platser.

I sammanhang med förslaget till nya postexpeditörsbefattningar
öfverlemnade generalpoststyrelsen äfven två
från posttjenstemännens förening till styrelsen inkomna petitioner,
som, bland annat, berörde behofvet af nya tjenstebefattningar.

Gjorda undersökningar hade visat, att bland de extra
biträden, som skulle ifrågakomma till befordran, om det af

159

styrelser) föreslagna antal nya expeditörstjenster beviljades,
befunne sig ett stort antal qvinliga extra ordinarie
postexpeditörer. Dessa qvinliga expeditörer kunde
emellertid, med allt erkännande af deras flit och redbarhet,
icke i allo likställas med manliga expeditörer i fråga
om användbarhet inom postverket. Den qvinliga tjenstemannapersonalen
kunde nemligen hvarken tjenstgöra vid
jernvägsposten eller vid mera kroppsansträngande sysslor
och icke heller annat än undantagsvis påräknas vid skötandet
af nattposterna, utan måste dessa besvärligare befattningar
anförtros åt manlig personal. På grund deraf syntes
det styrelsen icke vara orättvist, om jemväl aflöningen
för den ordinarie qvinliga postpersonalen i regel
blefve, likasom förhållandet redan vore med aflöningen för
de qvinliga extra biträdena, satt något lägre än för den manliga
personalen. Nu anförda synpunkter hade föranledt styrelsen
att, dä den begärde inrättande af 293 nya postexpeditörsbefattningar,
föreslå en 3:e grad af postexpeditörer,
hvilken grad skulle erhålla i aflöning 1,500 kronor,
deraf 1,200 kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar,
och hvilken grad väl till en början skulle besättas
äfven med manlig personal, men hufvudsakligen vara afsedd
för qvinlig personal. Denna sistnämnda personal skulle
i regeln komma att stanna inom den föreslagna 3:e lönegraden,
derest icke särskild anledning till uppflyttning i
högre lönegrad förekomme eller qvinlig postexpeditör redan
före tillkomsten af denna 3:e lönegrad erhållit högre lönegrad,
i hvilken hon i sådant fall rättvisligen borde bibehållas.

De qvinliga postexpeditörerna skulle, såsom för det dåvarande
vore bestämdt, erhålla allenast förordnande å befattningen
och således sakna pensionsrätt, men under samma
vilkor, som gälde för manlig postexpeditör, hafva rätt till
alderstillägg.

För denna 3:e lönegrad af postexpeditörer hade styrelsen
nemligen tänkt sig två ålderstillägg efter 5 respektive
10 års väl vitsordad tjenstgöring likasom för öfrige postexpeditörer;
men då ålderstilläggen vore dels en uppmuntran
till fortsatt träget arbete, dels ock ett medel att fylla
det behof af ökade inkomster, hvilket vanligen vid mera
framskriden åldér uppstode för familjeförsörjare, och beträf -

160

Departementschefens

yttrande ang.

den biträdande
personalen.

bände qvinlig personal allenast det förra af dessa skäl för
ålderstillägget förcfunnes, ansåg styrelsen ålderstilläggsbeloppet
för denna grad af postexpeditörer kunna inskränkas
till allenast 200 kronor i hvardera åldersklassen, hvarigenom
aflöningen i denna 3:e lönegrad skulle komma att
uppgå med ålderstillägg till 1,900 kronor.

På grund af det sålunda anförda hemstälde styrelsen,
att, för bibehållande af proportionen mellan de
redan befintliga två. lönegraderna af postexpeditörer, 72
postexpeditörsbefattningar skulle uppflyttas från 2:a till
L:a lönegraden samt att nya postexpeditörsbefattningar
.skulle inrättas med 143 af 2:a lönegraden och 150 af
den ifrågastälda nya 3:e lönegraden. Antalet postexpeditörer
skulle derigenom komma att utgöra: 250 af l:a lönegraden,
250 af 2:a lönegraden och 150 af 3:e lönegraden.

Hvad generalpoststyrelsen föreslagit i fråga om kontrollörerna
fann sig föredragande departementschefen på de
af styrelsen anförda skäl böra tillstyrka.

I en så omfattande rörelse som postverkets kunde det,
enligt departementschefens åsigt, icke undvikas, att ett betydande
antal extra biträden måste användas. Men å andra
sidan syntes meningarna ej heller kunna vara delade derom,
att, då antalet dylika biträden vuxit derhän, att, såsom
styrelsen påvisat, nära hälften af göromålen å postanstalteima
ombesörjdes af extra ordinarie tjensteman, hvilka
hade lika drygt arbete som de ordinarie tjenstemännen,
men derför åtnjöte jemförelsevis ringa godtgörelse, de
ordinarie tjenstemännens antal måste väsentligen ökas. Särskild!
ansåg sig departementschefen dervid böna framhålla
den, såsom honom syntes, oafvisliga nödvändigheten att för
de extra tjenstemännen söka förbättra de för dem under
dåvarande förhållanden ytterst mörka utsigterna att inom
en icke allt för aflägsen tid komma i åtnjutande af ordinarie
tjenst och dermed förenade förmåner. Med hänsyn
till nu antydda förhållanden fann departementschefen det
af generalpoststyrelsen föreslagna antalet nya postexpeditörsbefattningar
vara af behofvet högeligen påkalladt.

Gifvetvis måste kostnaden för inrättandet af ett så
stort antal nya ordinarie tjenster uppgå till ett betydande
belopp. Det af styrelsen beräknade kostnadsbeloppet
ansåg departementschefen dock kunna och böra i

161

någon mån nedbringas derigenom, att afiöningsförmånerna
vid de nya tjensterna inom 3:e lönegraden bestämdes till
något lägre belopp, än styrelsen föreslagit. Befattningarna
inom denna nya lönegrad vore nemligen afsedda att
besättas hufvudsakligen med qvinlig personal; och i betraktande
deraf samt med hänsyn till de atlöningsförmåner,
qvinnor med någorlunda jemförlig sysselsättning i allmänhet
kunde påräkna på annat håll, syntes det departementschefen,
att aflöningen för postexpeditörer af 3:e lönegraden skäligen
kunde bestämmas till 1,200 kronor, deraf 900 kronor
lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar, samt två
ålderstillägg, hvardera å 150 kronor, hvarigenom aflöningen
för dessa tjensteinnehafvare komme att med ålderstillägg
uppgå till 1,500 kronor eller i det närmaste samma
aflöningsbelopp, som Riksdagen år 1897 vid reglerande af
jern vägens aflöningsstat bestämt för motsvarande tjensteinnehafvare.

Under förutsättning af bifall till den föreslagna löne- vilkor för
regleringen afgaf generalpoststyrelsen, med anslutning till de18^®^|na
förut i ämnet gifna föreskrifter, äfven förslag till de vil- nernas°åtajukor
och bestämmelser, som borde gälla beträffande de nya tandelöneförmånernas
åtnjutande. I fråga särskildt om rätt till
ålderstillägg hemstälde styrelsen, bland annat, att tjenstemännen
å lokalstaten skulle uppdelas i vissa grupper, i det
att nemligen

postdirektörer skulle anses utgöra första eller högsta
gruppen,

postförvaltare af l:a klass andra gruppen,

postförvaltare af 2:a klass tredje gruppen,

postförvaltare af 3:e klass och kontrollörer af l:a grad
fjerde gruppen,

postförvaltare af 4:e klass och kontrollörer af 2:a grad
femte gruppen,

postförvaltare af 5:e klass och kontrollörer af 3:e grad
sjette gruppen,

postförvaltare af 6:e klass sjunde gruppen, samt

postförvaltare af 7:e klass och postexpeditörer af alla
grader åttonde gruppen;

och skulle tjenstemännen vid befordran från en grupp
till annan få tillgodoräkna sig den tid, de tillbragt i de
två närmast lägre grupperna.

162

Felräknings penningar.

Borttagandet af uppbörds- och frimärkesprovisionen
för posttjenstemännen gjorde det, enligt styrelsens förmenande,
nödigt att å omkost nadsstaten uppföra en ny utgiftstitel
: felräkning spenning ar.

Postverkets uppbörd inflöte, efter hvad styrelsen erinrade,
till allra största delen i små poster vid postanstalterna,
och det kunde naturligtvis icke undvikas, att vid
uppbärande af dessa småposter samt vid emottagning och
utlemnande af de utom den beräknade postuppbörden liggande
postanvisnings- och postförskottsmedlen samt tidningsprenumerationsmedlen
förluster för expedienterna och
för dem, som skulle till postverket redovisa dessa medel,
genom felräkningar vid vexling och debitering allt som
oftast uppkomme. För dessa felräkningar hade väl i förekommande
fall postförvaltarne och de, som med dem delat
provisionen, fått i provisionsinkomsten söka godtgörelse,
hvaremot extra tjensteman, som vid expeditionen biträda
mestadels fått sjelfve vidkännas den förlust, som förorsakats
dem genom felräkning vid expeditionen. Den ordinarie
personalen hade kunnat finna sig i förlusten, så länge
utsigt funnits, att provisionsbeloppet skulle i mån af ökad
rörelse år från år stiga. Men då genom uppbördsprovisionens
fixering all utsigt till ökad ersättning genom ökad
rörelse blefve stängd, syntes billigheten fordra, att felräkningspenningar
tillerkändes personalen. Det kunde visserligen
i det afseendet. ifrågasättas, att vederbörande uppbördspersonal
skulle, i enlighet med hvad som bestämts för tjensteman
och betjente vid statens jernvägar, tillerkännas
såsom felräkningspenningar viss procent af all in- eller utgående
uppbörd och således äfven den, hvilken, såsom fallet
vore med postanvisnings-, postförskotts- och tidningsmedlen,
icke vore till ren postuppbörd att hänföra. För att emellertid
kunna med någon tillförlitlighet beräkna det anslagsbelopp,
som till felräkningspenningar skulle erfordras, och
för att icke hemta medel dertill från annat håll, än der
uppbördsprovisionen dittills funnits, ansåg sig styrelsen
böra i statsförslaget upptaga under titeln »felräkningspenningar»
ett anslag, som kunde anses motsvara en half
procent af postverkets uppbörd för försålda frankotecken,
uppburen afgift för lösenförsändelser samt uppburna postbefordringsafgifter
för tidningar och tidskrifter. Med denna

163

beräkningsgrund upptogs anslaget till förslagsvis 50,000
kronor. Denna procent af uppbörden representerade en
mycket liten procent af alla de penningemedel, som vid
emottagning eller utjemning ginge genom posttjenstemännens
händer, och den skulle enligt styrelsens afsigt komma
att fördelas mellan den å postanstalterna tjenstgörande
uppbördspersonalen, ehvad densamma vore ordinarie eller
extra, enligt de närmare grunder, som, på styrelsens förslag,
blefve af Kongl. Maj:t bestämda.

1 fråga om anslaget till traktamenten för tjenstemän
i jernvägspostkupé anförde styrelsen, att, då den fasta aflöningen
vore afsedd att höjas för både den ordinarie och
den extra tjenstemannapersonal, som uppbure traktamente för
tjenstgöring, traktamentet också borde minskas, så att det
ej vidare vore ens till en del att såsom aflöning beräkna,
utan allenast innefattade godtgörelse för de extra utgifter
tjenstgöringens art förorsakade.

Enligt ett uppgjordt förslag skulle dessa traktamenten
vara lika för ordinarie och extra posttjenstemän, som tjenstgjorde
å vissa jernvägs- eller ångbåtslinier, samt bestå dels
af ett resetraktamente och dels af hyresersättning å öfverliggningsort,
der icke postverket anordnade och bekostade
bostadsrum åt tjenstemännen. Vid bestämmandet af resetraktamentsbeloppet
skulle hänsyn tagas till de ökade utgifter,
som uppkomme, om måltider måste under resan eller
bortovaron från stationsorten intagas, samt till det mera
ansträngande arbete, tjenstgöring under resa nattetid förorsakade.
Traktamentena skulle, då den del, som kunde
anses vara aflöning för arbete, jemförligt med det å fasta
postanstalter, bortfölle, blifva väsentligt lägre än de enligt
dittills gällande bestämmelser utgående. Förslaget anslöte
sig så till vida till dåvarande beräkningsgrunder för traktamentet,
som det afsåge viss godtgörelse för hvarje särskild
resa, men det kunde ock utan svårighet läggas till grund
för nya bestämmelser, i syfte att genom utslagning af ersättningsbeloppen
å årets alla dagar kunna anordna ett fåtal
traktamentsklasser. Hyresersättningen, som ansetts böra
beräknas till högst 1 krona 50 öre, skulle visserligen äfven
af traktamentsanslaget godtgöras, men borde, enligt styrelsens
åsigt, lämpligen skiljas från dagtraktamentet och utgå
vid traktamentsliqviderna allenast för det verkliga antal

Trakta menten.

164

öfverliggningar, som under perioden ansåges böra betinga
sådan ersättning.

Vid införandet af dessa nya traktamenten, för hvilka,
på särskildt förslag af generalpoststyrelsen, erforderliga bestämmelser
skulle af Kongl. Maj:t fastställas, erfordrades
likväl, att den dåvarande resepostexpeditörspersonalen, i den
mån den vore i oförändrad tjenstgöring anstäld, billigtvis
hölles skadeslös för de minskade årsinkomster, hvartill de
lägre traktamentena i vissa fall skulle leda.

Hvad styrelsen föreslagit i här senast omförmälda
hänseenden föranledde icke någon erinran från departementschefens
sida.

Motioner I sammanhang med den framställning rörande postverkets

"riksdag stater, som Kongl. Maj:t i enlighet med departementschefens
hemställan aflat till 1899 års riksdag, förekommo hos Riksdagen
till behandling två inom Andra Kammaren väckta motioner.
I den ena af dessa föreslogs, att Riksdagen, i händelse
Kongl. Maj:ts proposition om ny aflöningsstat för postverket
i öfrigt vunne bifall, ville besluta, att qvinlig tillförordnad
postexpeditör skulle bibehållas vid sin dåvarande
rätt att erhålla befattning såsom postexpeditör i 2:a lönegraden
samt att inom 3:e lönegraden aflöningen skulle fastställas
till 1,500 kronor och de båda ålderstilläggen till
400 kronor hvartdera. Den andra motionen åter innehöll
hemställan derom, att Riksdagen för sin del måtte besluta,
att qvinliga postexpeditörer skulle komma i åtnjutande af
pension i samma ordning som manliga.

Statsutskot- I afgifvet utlåtande anförde statsutskottet, angående

t6tandelä'' förslagen rörande uppbörds- och frimärkesprovisionens fixering
och om bestämmande af postförvaltarnes aflöningsförmåner
till fasta belopp, att utskottet visserligen icke förbisett,
att dessa förslag ginge i en sådan rigtning, som vid
de under senare tider företagna löneregleringar i allmänhet
ansetts önskvärd. Men i betraktande af den synnerligen
genomgripande betydelsen af den utaf Kongl. Maj:t ifrågasatta
förändringen i aflöningssättet inom postverket ansåg
utskottet likväl en sådan förändring icke böra beslutas
förr, än en grundlig utredning angående det dåvarande och
det föreslagna aflöningssystemets särskilda fördelar och olägenheter
blifvit med hänsyn till de inom postverket rådande
säregna förhållanden åstadkommen, dervid, till vin -

165

ilande af en mångsidig pröfning af de på denna frågas lösning
inverkande omständigheter, medverkan jemväl af utanför
postverket stående sakkunniga personer eller myndigheter
syntes böra anlitas. En sådan utredning vore så
mycket mera af nöden, som ett godkännande af de föreslagna
aflöningsgrunderna, enligt hvad af statsrådsprotokollet
framginge, skulle komma att utöfva ett stort inflytande
på frågan om inrättande af nya ordinarie tjenstebefattningar
inom postverket. I det skick, hvari frågan för
det dåvarande befunne sig, ansåg utskottet sig icke böra
förorda bifall till Kongl. Maj:ts framställning i förevarande
del; vid hvilket förhållande utskottet icke heller kunde tillstyrka
hvad i detta sammanhang föreslagits i fråga om ny
klassindelning för postkontoren.

De i propositionen framstälda förslag beträffande fixering
af kontrollörernas löner samt inrättande af tre nya kontrollörstjenster
syntes utskottet, på grund af det nära sambandet
mellan dessa förslag och de af utskottet afstyrkta
förslagen om uppbörds- och frimärkesprovisionens upphörande
m. m., icke heller böra af Riksdagen bifallas.

Af enahanda anledning ansåg sig utskottet jemväl
böra afstyrka den föreslagna förändringen i aflöningarna
inom de dåvarande två lönegraderna för postexpeditörer.
Deremot fann utskottet sig oförhindradt att till närmare
pröfning upptaga frågorna om inrättande af nya expeditörstjenster
och om anordnande af en ny, hufvudsakligen för
qvinliga expeditörer afsedd lönegrad, ehuruväl utskottet,
enligt hvad det tillkännagaf, icke förbisett, att genom åtgärder
i dessa rigtningar ett stort antal förutvarande postförvaltares,
kontrollörers och expeditörers inkomster af uppbörds-
och frimärkesprovision skulle komma att, åtminstone
till en början, i någon mån minskas.

De aflöningsförmåner, som af Kongl. Maj:t föreslagits
för den ifrågasatta 3:e lönegraden, för hvars inrättande,
enligt utskottets förmenande, goda skäl blifvit anförda,
hade synts utskottet vara väl knappt tillmätta, och utskottet
hade derför trott sig böra hemställa om någon förbättring
i dessa aflöningsförmåner. Utskottet ansåg denna förbättring
lämpligen kunna åvägabringas derigenom, att expeditörerna
i denna 3:e lönegrad blefve efter dittills gällande
grunder delaktiga i uppbörds- och frimärkesprovisionen,

166

hvarigenom enligt verkstälda beräkningar en ökad inkomst
af omkring 265 kronor för år skulle beredas en hvar innehafvare
af ifrågavarande befattningar, hvilka befattningsinnehafvare
sålunda efter intjenade ålderstillägg skulle kunna
uppnå en aflöning af omkring 1,765 kronor, ett belopp,
som med 135 kronor understege den af generalpoststyrelsen
föreslagna maximilönen för expeditörer i 3:e lönegraden.

I fråga om antalet af de erforderliga nya tjenstebefattningarna,
erinrade utskottet till. en början derom, att af
generalpoststyrelsen till stöd för dess i detta afseende gjorda
framställning blifvit framhållet, bland annat, hurusom den föreslagna
ändrade klassificeringen af postkontoren och fixeringen
af uppbörds- och frimärkesprovisionen kunde väntas
medföra ökade anspråk på nya postexpeditörsbefattningar.
Då nu utskottet icke kunnat biträda de nämnda förslagen,
ansåg sig utskottet böra föreslå ett väsentligt mindre antal
nya tjenster, än som i den kongl. propositionen blifvit
ifrågasatt. Att detta antal ändock icke borde bestämmas
lågt, syntes utskottet vara betingadt såväl af poströrelsens
hastigt fortgående utveckling som ock af det utaf båda
kamrarne vid 1898 års riksdag erkända behofvet af förbättring
i de extra posttjenstemännens befordringsutsigter.
I betraktande af nu anförda omständigheter ansåg utskottet
de nya tjensterna lämpligen kunna bestämmas till samma
antal, som af Kongl. Maj:t föreslagits inom l:a och 2:a
lönegraderna, eller 143, och mellan de särskilda lönegraderna
fördelas sålunda, att 32 af de nya tjensterna skulle
tillhöra l:a lönegraden, 31 2:a lönegraden och 80 en 3:e
lönegrad med de af utskottet föreslagna löneförmåner. Derigenom
skulle antalet postexpeditörstjenster i det hela blifva
inom hvardera af l:a och 2:a lönegraderna 210 och inom
3:e lönegraden 80 eller tillhopa 500.

Det föreslagna nya anslaget till felräkningspenningar
ansåg utskottet icke böra i staten upptagas; och hvad angick
traktamenten till tjensteman i jernvägspostkupé, var
i utskottets förslag förutsatt, att gällande bestämmelser angående
nämnda traktamenten skulle bibehållas.

Beträffande de förslag, som innehöllos i den först omnämnda
af de inom Andra Kammaren väckta motionerna, ansåg
utskottet, att särskilda bestämmelser om rätt för qvinlig
tillförordnad postexpeditör att erhålla befattning såsom post -

167

expeditör i 2:a lönegraden icke borde meddelas, då enligt den
kongl. propositionen qvinlig postexpeditör fortfarande skulle
vara berättigad att i vissa fall erhålla expeditörsbefattning i
dåvarande lönegrader, och då med afseende derå, att samma
arbete ej kunde utkräfvas af qvinlig postexpeditör som af
manlig, någon mera utsträckt rätt i det antydda hänseendet
än den i Kongl. Maj:ts proposition angifna ej syntes
böra förordas. Utskottet erinrade ock derom, att genom "bifall
till hvad utskottet föreslagit angående den nya lönegraden aflöningsförmånerna
för qvinliga tillförordnade postexpeditörer
skulle blifva bättre än de i den kongl. propositionen föreslagna.

Då de qvinliga pöstexpeditörerna erhölle allenast förordnande
å sina befattningar, kunde utskottet icke anse
lämpligt, att, på sätt i den andra motionen föreslagits, allmän
pensionsrätt skulle dem tillerkännas.

Mot statsutskottets hemställan, i hvad den angick in- Reservation
rättande af dels ny lönegrad för postexpeditörer och dels
nya postexpeditörsbefattningar, anfördes reservation af 5 låtande,
utskottsledamöter från Andra Kammaren, med yrkande derom,
att för postexpeditörer skulle inrättas dels en 3:e lönegrad
med 1,400 kronors aflöning, deraf 1,050 kronor lön
och 350 kronor tjenstgöringspenningar, och dels en 4:e
lönegrad med 1,200 kronors aflöning, deraf 900 kronor lön
och 300 kronor tjenstgöringspenningar; att innehafvare af
postexpeditörstjenst i någon af nämnda lönegrader skulle
kunna efter 5 års tjenstgöring erhålla ett ålderstillägg å
aflöningen med 150 kronor och efter 10 års tjenstgöring
ett ytterligare ålderstillägg likaledes med 150 kronor, äfvensom
att sådan tj‘ensteinnehafvare skulle ega att enligt gällande
grunder åtnjuta andel i uppbörds- och frimärkesprovision;
samt att i postverkets stat skulle uppföras 143 nya
postexpeditörsbefattningar, af hvilka 32 skulle tillhöra l:a,

31 2:a, 40 3:e och 40 4:e lönegraden.

Första Kammaren biföll utskottets hemställan, men
Andra Kammaren antog det förslag, som innefattades i reservationen;
och den gemensamma voteringen utföll i enlig- Riksdagens
het med Andra Kammarens mening. beslut.

På grund deraf uppfördes, jemlikt kongl. brefvet den
13 oktober 1899, i 1900 års stat sammanlagdt 500 postexpeditörer,
hvaraf 210 tillhörande Pa, 210 2:a, 40 3:e
och 40 4:e lönegraden. I öfverensstämmelse med Riks -

168

1901 och
1902 årens
stater.

Godtgörelsc
för minskning
i provisionen.

dagens beslut förordnades tillika, genom samma nådiga
bref, att de vilkor, som vore stadgade för tillgodonjutande
af de, enligt då gällande aflöningsstat, 2:a, 3:e, 4:e,
5:e och 6:e klassens postförvaltare samt kontrollörer och
postexpeditörer medgifna aflöningsförmåner, äfvensom gällande
bestämmelser i fråga om semester för tjensteman
vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar samt beträffande
rätt för qvinna, som i behörig ordning förordnats att
tills vidare vara postexpeditör eller postmästare, att, så
länge hon innehade sådan befattning, vara i fråga om ålderstillägg
och semester likstäld med man, som innehade ordinarie
dylik befattning, skulle i alla tillämpliga delar gälla
för postexpeditörer af 3:e och 4:e lönegraderna.

Sedan Kongl. Maj:t den 2 juni 1899 tillsatt komitén
för utarbetande af förslag till nya stater för post- och telegrafverken,
har i de af generalpoststyrelsen afgifna och
Riksdagen förelagda förslagen till postverkets stater för åren
1901 och 1902 icke ifrågasatts någon ökning i antalet ordinarie
tjensteman vid postanstalterna eller ändring i deras
å stat uppförda aflöning.

Till undvikande emellertid deraf, att, genom tillsättandet
af de utaf Riksdagen år 1899 beslutade 143 nya postexpeditörstjensterna,
någon minskning i inkomst af uppbördsprovision
skulle åsamkas de äldre ordinarie tjenstemännen
å postkontoren, hemstälde generalpoststyrelsen i underdånig
skrifvelse den 23 november 1899, med förslag till postverkets
stater för år 1901, att anslaget till uppbörds- och
frimärkesprovision skulle med angifvet belopp förhöjas, i syfte
att tillfälle måtte beredas att från och med år 1900, till
dess en reglering i aflöningen för postanstalternas tjensteman
kunde varda genomförd, från nämnda anslag ersätta
de postförvaltare, kontrollörer och postexpeditörer, som hade
rätt till sådan provision och eljest skulle komma att få vidkännas
minskning i provisionen, skilnaden mellan hvad de,
för helt år räknadt, finge i provision uppbära och hvad de
skulle hafva erhållit, derest icke någon ny postexpeditörsbefattning
å det kontor, der de tjenstgjort, tillkommit.

I enlighet med vederbörande departementschefs hemställan,
framlades detta förslag för 1900 års riksdag.

Vid ärendets behandling fann statsutskottet det vara
med billighet öfverensstämmande, att de postförvaltare,

169

kontrollörer och postexpeditörer, som före 1900 års ingång
innehaft sina tjänster och hvilkas inkomst af uppbörds- och
frimärkesprovision minskades genom tillsättandet enligt 1899
års riksdags beslut af nya postexpeditörsbefattningar, hölles
skadeslösa för denna minskning i inkomst. I fråga om beräkningen
af den för sådant ändamål behöfliga ersättningen
ansåg sig emellertid utskottet böra uttala den mening, att
denna ersättning icke borde utgå med högre belopp, än
att för en hvar af de ifrågavarande äldre tjenstemännen
under hvarje år från och med år 1900 inkomsten af provision
med tillägg af den särskilda ersättningen komme att
uppgå till samma belopp, hvartill inkomsten af provision
för honom under år 1899 uppgått.

Med bifall till utskottets hemställan i ämnet, beslöt
Riksdagen medgifva, att, i enlighet med de grunder, som
af utskottet sålunda angifvits, och de närmare bestämmelser,
som i öfverensstämmelse dermed kunde varda af Kongl.
Maj:t faststälda, finge från och med år 1900 tills vidare af
anslaget till uppbörds- och frimärkesprovision utgå godtgörelse
till de postförvaltare, kontrollörer och postexpeditörer,
hvilkas inkomst af uppbörds- och frim ärkesprovisionen
minskades i följd deraf, att från 1900 års ingång nya postexpeditörsbefattningar
tillkommit.

De närmare bestämmelserna i detta ärende hafva af
Kongl. Maj:t meddelats genom nådigt bref den 8 februari
1901.

När komitén nu skolat afgifva förslag beträffande aflöningen
å stat till tjenstemannapersonalen vid postanstalterna
i riket, har komitén, då frågan om uppbördsprovisionens bibehållande
eller borttagande måste å ett sådant förslag utöfva
väsentlig inverkan, ansett sig böra först behandla provisionsfrågan
och dervid tillse, huruvida den vederbörande tjensteman
vid postkontoren tillkommande uppbörd sprovision bör
såsom aflöningsform bibehållas eller icke.

Såsom af ofvanstående historik rörande aflöningsförhållandena
för tjenstemännen vid postanstalterna framgår, har
redan tillförene förevarit fråga om fixering och omsättning
till fast aflöning af omförmälda uppbördsprovision; och har,

Koiniténs
förslag
rörande
tjenstemannapersonalen

vid postanstalterna.

Frågan
om uppbördsprovisionens

bibehållande
såsom aflöningsform.

170

till underlättande af frågans lösning, genom nådiga brefvet den
17 november 1893 förklarats, att, vid derefter skeende tillsättningar
af tjenster inom postverkets lokalförvaltning, i de konstitutorial,
som å tjensterna utfärdades, förbehåll skulle intagas,
att tjensteinnehafvaren vore underkastad den reglering
af aflöningsförmåner, som kunde komma att ega rum i sammanhang
med bestämmelser om upphörande af den då
utgående uppbördsprovision. Då generalpoststyrelsen i sin
underdåniga skrifvelse den 22 november 1898 afgaf förslag
till vidtgående förändringar i postverkets aflöningsstat, var
detta förslag grundadt, bland annat, å fixering af uppbördsprovisionen,
i hvad tjenstemännen inom postverkets lokalförvaltning
angick; och då frågan förekom vid 1899 års
riksdag, förklarade Riksdagen, att den icke förbisett, att
förslagen om uppbörds- och frimärkesprovisionens fixering
och om bestämmande af postförvaltarnes aflöningsförmåner
till fasta belopp ginge i sådan rigtning, som vid de under
senare tider företagna löneregleringar i allmänhet ansetts
önskvärd. Men, i betraktande af den synnerligen genomgripande
betydelsen af den ifrågasatta förändringen i aflöningssättet
inom postverket, ansåg Riksdagen likväl en
sådan förändring icke böra beslutas förr, än en grundlig
utredning angående det dåvarande och det föreslagna aflöningssystemets
särskilda fördelar och olägenheter blifvit
med hänsyn till de inom postverket rådande säregna förhållanden
åstadkommen.

I det nådiga bref af den 2 juni 1899, hvarigenom
Kongl. Maj:t förordnat om tillsättande af förevarande komité,
har ock framhållits Riksdagens nyss omförmälda uttalande.

Komitén har vid sakens behandling icke kunnat undgå
att finna, det åtskilliga omständigheter tala emot bibehållande
vid postverket af uppbördsprovision såsom aflöningsform,
särskilt då fråga är om en allmän lönereglering för
postverkets tjensteman och det således borde gälla att, i
enlighet med de grundsatser, som vid löneregleringar i
senare tider gjorts gällande, göra aflöningen för tjenstemännen
i största möjliga utsträckning fast och noga bestämd.
$å länge provisionen bibehålies, kan ju en dylik
fixering af aflöningsförmånerna icke ega rum, enär provisionens
belopp står i förhållande till rörelsens storlek inom
verket och således vexlar med denna rörelse. Inom post -

171

verket har ock, med nu gällande bestämmelser för provisionens
beräknande, densamma öfver hufvud taget visat
en bestämd tendens att stiga, och detta med afseende å
vissa tjenstebefattningar i en grad, som för dessa befattningars
innehafvare medfört inkomster till belopp gående utöfver
hvad för dem kan anses hafva varit afsedt såsom skäligt.
Enär emellertid vid postkontor samtliga der anstälda ordinarie
tjensteman taga del i provisionen på förut angifvet sätt,
medför alltså placerandet å postkontoret af flere biträdande
ordinarie tjensteman, än förut der varit anstälda, omedelbart
för en hvar af postkontorets förutvarande ordinarie tjensteman
en känbar minskning i provision, hvaraf åter alstras benägenhet
hos postkontorets ordinarie tjenstemannapersonal att,
så vidt möjligt, söka förekomma ökning af antalet ordinarie
tjensteman vid postkontoret och att i stället, der ökningen
af arbetet gör en ökning af personalen oundgänglig, nöja
sig med nya, icke provisionsberättigade extra biträden, Indika
derigenom kunna komma att utföra göromål, som rätteligen
bort anförtros åt ordinarie tjensteman. Väsentliga ändringar
i beloppet af den vederbörande tjensteman vid postkontor
tillkommande provision kunna äfven uppstå dels derigenom,
att under postkontoret lydande poststationer förändras
till sjelfständiga postkontor, eller dylika poststationer eller
postkontoret underlydande ångbåtspostexpeditioner förläggas
under annat postkontor, i hvilka fall provisionen för uppbörden
vid dessa postanstalter frångår det postkontor, hvarunder
de förut lydt, dels ock i följd deraf, att nya poststationer
eller ångbåtspostexpeditioner inrättas, hvarigenom
ökad uppbördsprovision kommer att tillflyta det postkontor,
under hvithet de förläggas.

För att hafva olägenheten af att tillkomsten af nya
ordinarie tjensteman menligt inverkar å de äldre ordinarie
tjenstemännens inkomster vid postkontor, har också Kongl.
Maj:t och Riksdagen, såsom ofvan är omförmäldt, trädt
hjelpande emellan, då vid 1900 års riksdag medgafs och
genom kongl. brefvet den 8 februari 1901 närmare bestämdes,
huruledes godtgörelse inom vissa gränser skulle
få tilldelas postkontorens äldre ordinarie personal för den
minskning i provisionsinkomster, som kunde uppstå genom
tillkomsten från 1900 års ingång af ett större antal nya
postexpeditörstjenster; men detta sätt att ordna frågan var

172

naturligtvis endast provisoriskt och kan så mycket mindre
anses hafva afsett att innefatta en verklig lösning, som denna
utväg, för någon längre tid anlitad, skulle innefatta en
förryckning af hvad med provisionen såsom aflöningsform
åsyftas, nemligen att i någon mån göra aflöningens stigande
eller fallande beroende af rörelsens stegring eller minskning.

Om emellertid komitén än, å ena sidan, ansett åtskilliga
omständigheter tala för hela uppbördsprovisionens upphörande
medelst dess fixering, har komitén dock, å andra
sidan, funnit mycket, som talar till förmån för provisions
bibehållande i begränsadt omfång inom postverket, hvarest
denna aflöningsform sedan äldre tider förefunnits,
och der dess fullständiga borttagande skulle åstadkomma
högst betydliga förändringar. Det torde nemligen ej kunna
bestridas, att icke möjligheten för dem, som skola ansvara
för postkontorens skötsel och leda underlydande postanstalters
arbete, att, i samma mån som arbetet å ett postkontor
ökas, erhålla en om ock jemförelsevis ringa ökning
i löneinkomster innebär för de ifrågavarande befattningarnas
innehafvare en uppmuntran, som väl kan vara behöflig för
arbetslustens bibehållande under det ökade arbetet. Ett
väl afpassadt provisionssystem torde fördenskull kunna
anses tillföra ett verk sådant som postverket, der arbetets
mängd och beskaffenhet icke alltid så noga begränsas, en
ej oväsentlig faktor af energi och intresse hos verkets
provisionsberättigade tj enstemän.

För postverket med dess mångsidiga och på skilda
orter så väsentligt olika rörelse skulle det ock visa sig synnerligen
svårt att, om den i förhållande till rörelsen stående
provisionen helt och hållet borttoges, kunna uppehålla
en rättvis fördelning af postkontoren i särskilda klasser,
med afseende å postförvaltarnes inkomster, enär, om ej
antalet klasser skulle blifva allt för stort, och flyttningar af
postkontor från en klass till annan allt som oftast ega
rum, alltid inom samma klass kornine att sammanföras
postkontor, hvilka beträffande rörelsens storlek så betydligt
skilde sig från hvarandra, att skilnad i postförvaltares aflöningsförmåner
äfven borde åstadkommas. Den svårigheten
afhjelpes eller åtminstone förminskas i betydande
mån genom uppbördsprovisionen. Uppbörden är nemligen,
om ock ej den enda lämpliga grunden för bedömande af stor -

173

leken utaf rörelsen och arbetet vid ett postkontor, dock i:
berörda afseende en synnerligen vigtig exponent; och skilnad
en i aflöning genom den i förhållande till uppbördens
storlek utgående provisionen lämpar sig derför i stort sedt
ganska väl för att inom en och samma klass af postkontor
utjemna den eljest möjligen förekommande orättvisan, att
postförvaltare med betydligt olika arbetsprodukt hafva samma
löneförmåner. Genom provisionens bibehållande kan på
grund af nyssberörda förhållande antalet klasser af postkontor
inskränkas, hvilket, åter måste anses vara en bestämd
fördel för verket, då vanskligheten att placera postkontor
i rätt aflöningsklass växer, i den mån klassernas antal ökas.

Vid vägande af hvad sålunda och för öfrigt må kunna
anföras för och emot uppbördsprovisionens bibehållande,
har komitén, om än med tvekan, ansett öfvervägande skäl
tala för provisionens bibehållande, dock i den mindre utsträckning,
att, så vidt möjligt, må kunna undvikas eller
förminskas de olägenheter, som, på sätt ofvan nämnts,
vidlåda de nuvarande bestämmelserna i förevarande afseende.

Angående sättet, hvarpå denna fråga bör lösas, hafva
inom komitén olika meningar yppat sig. I det afseende
har emellertid enighet rådt, att provisionen icke vidare borde
fördelas mellan samtliga ordinarie tjensteman vid vederbörande
postkontor utan allenast tillkomma postförvaltarne
och dem bland biträdande tjenstemännen vid postkontoren,
hvilkas arbete kan likasom postförvaltarnes anses vara af
den mera sjelfständiga och vigtiga beskaffenhet, att genom
detsammas större intensitet rörelsen vid postkontoren kan
i någon mera afsevärd mån utvecklas. Till sistnämnda
slag af biträdande tjensteman har komitén ansett sig böra
hänföra endast de vid Stockholms, Göteborgs och Malmö
postkontor anstälde kontrollörer och andra afdelnings- eller
filialkontorsföreståndare äfvensom den vid de af komitén
föreslagna postkontoren af l:a och 2:a klass närmast under
postmästaren anstälde postexpeditör.

I afseende derå, huruledes provisionen bör utgå till de
provisionsberättigade tjenstemännen, har inom komitén uttalats
dels den åsigten, att provisionen borde, såsom hittills,
utgå jemte lön och tjenstgöringspenningar, dels ock den
meningen, att provisionen borde, till undvikande af olägen -

174

Sportler.

Afgift för
s. k. fackafläggning.

heten med många olika aflöningsformer, vid postförvaltaretjensterna,
der provisionen i regel kunde anses komma att
uppgå till något mera betydande belopp, jemväl ersätta tjenstgöringspenningar,
i det att inom hvarje särskild aflöningsklass
postförvaltarne skulle under alla omständigheter vara
tillförsäkrade viss minimiprovision, hvilken skulle betraktas
såsom tjenstgöringspenningar.

Sistberörda åsigt om lämpligheten, i hvad postförvaltaretjensterna
anginge, af tjenstgöringspenningarnas uppgående
i provision har omfattats af komiténs flertal och
således blifvit komiténs beslut. I sammanhang dermed har
komitén, efter gjord undersökning, föreslagit nya bestämmelser
rörande uppbördsprovisionens beräknande, i afsigt
att förekomma, att provisionen vid de större postkontoren
stiger till belopp, som komma att för de provisionsberättigade
tjenstemännen medföra större inkomster, än hvad komitén
funnit skäligt. Till dessa bestämmelser återkommer komitén
dels här nedan i sammanhang med motiverande af de aflöningsförmåner,
som föreslagits för vissa tjensteman vid
postkontoren, dels ock i motiverna till aflöningsreglementet
för tjensteman och betjente vid postverket.

Förutom provision hafva postförvaltarne äfven åtnjutit
vissa sportler, af hvilka dock åtskilliga numera äro indragna.
Återstående sportler äro: afgift för s. k. fackafläggning, afgift
för postutvexling medelst lösväska och afgift för postafgifters
bokförande eller s. k. räkningshållning.

I afseende å afgift för s. k. fackafläggning gälla enligt
§ 84, mom. 5 och 6, i allmänna poststadgan af den 9 september
1899 följande bestämmelser:

»Gör korrespondent framställning derom, att för honom,
hans familj, hus- och tjenstefolk samt underlydande afsedda
försändelser må från öfriga dylika skiljas och utan namnsortering
förvaras i särskildt fack (s. k. fackafläggning),
för att försändelserna må utan uppgift å de särskilda
adressaternas namn utlemnas till visst antaget bud men
icke till någon annan, ankommer på postförvaltaren och
korrespondenten att — derest icke för särskilda fall, såsom
för närvarande för postkontoren i Stockholm och Göteborg,
är annorledes förordnadt — öfverenskomma om beloppet af
den ersättning, som må postförvaltaren derför tillkomma.»

175

»År vid postkontor på vederbörande postförvaltares bekostnad
anordnadt s. k. amerikanskt fack — d. v. s. fack,
i hvilket hvarje särskild afdelning är å yttersidan försedd
med låst dörr, hvartill korrespondent tilldelas nyckel, på
det att han utan förmedling af posttjensteman och jemväl
på tid af dagen, då postkontoret är stängdt, må ega tillträde till
fackafdelningen — ankommer på postförvaltaren och korrespondent,
som önskar begagna sig af dylik fackafdelning,
att öfverenskomma om beloppet af den ersättning, som
derför bör utgå.

I fråga om ersättning för begagnande af afdelning i
s. k. amerikanskt eller annat dermed jemförligt fack, som
på postverkets bekostnad anordnats i postkontorslokal,
gäller hvad derom för hvarje särskildt fall är stadgadt-»

Enligt bestämmelserna i detta ämne, tillfaller inkomsten
af fackafläggning ej alltid postförvaltaren utan ingår i vissa
fall — och särskildt vid Stockholms och Göteborgs postkontor
— till postverket. Der postverket numera bygger
posthus, låter detsamma oftast inrätta för sin räkning s. k.
amerikanska fack, för hvilkas begagnande afgiften alltså
inflyter till postkassan. Ifrågavarande sportel, der den ännu
qvarstår, kan, enligt komiténs uppfattning, ej anses vara af
beskaffenhet, att vid förevarande lönereglering något särskildt
afseende bör fästas derå.

Gällande bestämmelser angående afgift för postutvex- Afgift för
Ung medelst lösväska återfinnas i § 49, mom. 1, af allmänna p0B^r(^n®
poststadgan den 9 september 1899, så lydande: lösväska.

»Den föreståndare för fast postanstalt tillkommande
godtgörelse för utvexling af lösväska skall utgå med lägst
6 kronor och högst 18 kronor om året, allt efter mer
eller mindre ofta förekommande utvexling af lösväskan och
mängden af den i densamma befordrade post.

Kan rörande ifrågavarande ersättning icke träffas öfverenskommelse
mellan postanstaltens föreståndare och vederbörande
korrespondent, bestämmes uppå framställning berörda
ersättning af generalpoststyrelsen.»

Såsom af den tabell öfver postförvaltarnes inkomster
åren 1889, 1893, 1898 och 1899, hvilken genom komiténs försorg
upprättats och finnes detta betänkande bifogad, framgår,
är sporteln för utvexling af lösväskor numera i allmänhet af
mindre eller alls ingen betydelse. Densamma uppgick visser -

176

Afgift för
s.k. räknings
hållning.

ligen år 1899 i Stockholm till närmare 1,000 kronor, i
Sundsvall till något öfver 750 kronor och i Linköping till
omkring 625 kronor, men inbringade eljest vid allenast
1 postkontor något mera än 300 kronor, vid 8 postkontor
mellan 200 och 300 kronor samt vid 23 postkontor mellan
100 och 200 kronor; vid öfriga postkontor inbringade
den mindre än 100 kronor, eller ock förekom den icke alls.
Huru osäker denna inkomstkälla är för en postförvaltare
och huru den kan fluktuera, framgår af nyss åberopade
tabell, enligt hvilken t. ex. inkomsten för lösväskor i Eslöf
år 1893 utgjorde 116 kronor, men år 1899 alldeles upphört,
i Enköping år 1889 utgjorde 287 kronor 25 öre

men år 1893 allenast 128 kronor, och under åren 1889—

1899 nedgick i Hörby och Kil från respektive 175 och 154
kronor till 76 å 77 kronor, i Klippan från 280 kronor till
90 kronor, i Nyland från 168 kronor till 70 kronor 50
öre, i Söderköping från 234 kronor 50 öre till 136 kronor
o. s. v., under det att ur tabellen också kunna hemtas

exempel på stegring i denna inkomst vid åtskilliga andra

postkontor. Med utvidgade och förbättrade postförbindelser
torde ock på åtskilliga trakter bruket eller behofvet att
anlita lösväska komma att aftaga. Komitén har derför
ansett, att ej heller denna sportel är af beskaffenhet att
böra vid bestämmandet af postförvaltarnes löneinkomster tagas
i beräkning.

Beträffande gällande bestämmelser rörande af giften för
den s. k. räkning shållning en torde här böra erinras om
innehållet i § 63, mom. 1, samt § 64, mom. 1 och 2, af
förut omförmälda allmänna poststadga. I förstnämnda moment
stadgas följande:

»Önskar enskild korrespondent eller bolag att, på grund
af kontrabok (s. k. postbok) med fast postanstalt, vid qvartals
utgång erlägga belöpande postafgifter för de af korrespondenten
under qvartalet till postbehandling vid postanstalten
aflemnade försändelser, varder tillfälle dertill beredt,
derest af korrespondenten å postanstalten deponeras
kontanta medel eller räntebärande obligationer, motsvarande
belöpande postafgifter.

Föreståndare för fast postanstalt kan emellertid på
eget äfventyr medgifva, att dylik postbok med postanstalten
hålles, utan att deposition egt rum.»

177

I § 64, mom. 1 och 2, äro följande stadganden meddelade:

»För bokförande af postafgifter för enskild korrespondent
eller bolag, som verkstält deposition i enlighet med
bestämmelsen i § 63 mom. 1, eger föreståndaren för vederbörande
postanstalt att af korrespondent i årligt arfvode

uppbära:

då beloppet af de bokförda afgif terna

för år icke öfverstiger 75 kr..... 873 procent deraf;

då beloppet öfverstiger 75 kr. men

icke 112 kr. 50 öre om året ................ 7 kr. 50 öre;

då beloppet öfverstiger 112 kr. 50

öre men icke 150 kr. om året................ 9 kr.;

då beloppet öfverstiger 150 kr. men

icke 225 kr. om året .............................. 11 kr. 25 » ;

då beloppet öfverstiger 225 kr. men

icke 300 kr. om året .............................. 15 kr.;

då beloppet öfverstiger 300 kr. men
icke 450 kr. om året ................. 18 kr. 75 » ;

samt för belopp, öfverstigande 450 kr. om året, utöfver
förenämnda afgift 272 procent af öfverskottet.»

»Har på eget äfventyr föreståndare för postanstalt medgifvit,
att postafgifter, som böra af enskild korrespondent
eller bolag utgöras, må, utan att deposition egt rum, bokföras
för att vid qvartalets utgång gäldas, utgår ersättning
med dubbla beloppet af de i mom. 1 af denna § stadgade
af gifter.»

Af tabellen öfver postförvaltarnes inkomster framgår,
att inkomsten af räkningshållning för en del postförvaltare
uppgått till rätt betydande belopp. Sålunda har densamma
under år 1899 utgjort i runda tal: i Stockholm
6,900 kronor, i Göteborg 5,700 kronor, i Malmö 1,750 kronor,
i Sundsvall 1,475 kronor, i Helsingborg 1,350 kronor, i
Lund 1,250 kronor, i Falun och Norrköping 1,150 kronor,
i Hernösand 1,050 kronor och i Gefle 1,000 kronor. I
öfrigt har inkomsten i fråga under nämnda år uppgått:
vid 1 postkontor till 900—1,000 kronor,

»3 » » 800—900 »

»3 » » 700—800 »

» 5 » » 600—700 »

» 6 » » 500—600 »

» 5 » » 400—500 »

178

vid 7 postkontor till 300—400 kronor,

»17 » » 200—300 »

» 43 » » 100—200 »

O. S. V.

Hvad det för Stockholm upptagna beloppet angår, utvisar
detsamma emellertid icke hela inkomsten af räkningshållningen
vid Stockholms postkontor. Enligt kongl. brefvet
den 4 december 1896 åtnjuter nemligen postdirektören
allenast halfva beloppet af de medel, som vid Stockholms postkontor
inflyta för postafgifters bokförande, hvaremot återstoden
af denna inkomst efter hvarje års utgång af postdirektören
fördelas mellan biträdande tjensteman vid postkontoret.
Den för bemälde postdirektör i tabellen angifna
inkomst af denna art är bruttoinkomst.

Det torde icke böra lemnas obemärkt, att postförvaltare
är postverket ansvarig för att de i räkning mellan
postkontoret och enskild korrespondent eller bolag bokförda
postafgifterna i behörig tid inflyta till postverket,
hvadan en underlåtenhet af korrespondenten i sådant hänseende
medför skyldighet för postförvaltaren att sjelf gå i
författning om afgiftsbeloppets inbetalning. På grund deraf
har ock i fall, då till följd af konkurs eller af annan orsak
korrespondenter ej kunnat gälda dem i postbok påförda afgifter,
afdrag å inkomsten af räkningshållningen — understundom
till afsevärda belopp — drabbat vederbörande
postförvaltare.

Ehuru ifrågavarande sportel, likasom öfriga förut omnämnda
sportler, tillflyter postförvaltare, icke från postverket
utan från korrespondenter såsom ersättning för särskildt
begärd handräckning, hvilken dessutom, hvad räkningshållningen
angår, kan för postförvaltare medföra pekuniär
risk, har komitén dock, med hänsyn till de ganska
afsevärda belopp, hvartill inkomsten af räkningshållningen
vid en del postkontor stigit, icke kunnat helt och hållet
lemna denna inkomst ur sigte, när komitén sökt afväga
de aflöningsförmåner, som borde för postförvaltarne föreslås.
Då emellertid ifrågavarande inkomst måste vara utsatt
för vexlingar, dels på grund af yttre konjunkturer, dels
ock derför att den ej sällan lärer vara i betydande mån
beroende af postförvaltarens personliga egenskaper; då
således sportel!! i fråga icke kan under alla förhållanden

179

beräknas såsom fast och säker inkomst; och då den dessutom
minskas med ersättningen till dem, som biträda postförvaltaren
vid det af räkningshållningen förorsakade arbete,
har komitén funnit sig böra föreslå en begränsning af
ifrågavarande sportelinkomst endast beträffande postdirektörerna
i Stockholm och Göteborg. Komitén har ansett
sig böi-a hemställa, att postdirektören i Stockholm må få
behålla en femtedel och postdirektören i Göteborg hälften
af nettoinkomsten af räkningshållningen vid respektive postkontor,
dock att bemälde postdirektörer skola hvar för sig
vara tillförsäkrade i sådant hänseende en minimiinkomst af
2,500 kronor, under förutsättning naturligtvis att nettobehållningen
af denna sportel för året uppgår till sistnämnda
belopp eller derutöfver. De belopp, som i afgifter för räkningshållning
kunna vid postkontoren i Stockholm och Göteborg
inflyta utöfver hvad sålunda skulle tillkomma postdirektörerna
derstädes, har komitén ansett böra, enligt af
Kongl. Maj:t faststälda grunder, fördelas mellan de tjensteman
vid berörda postkontor, hvilka biträda vid det arbete,
som räkningshållningen förorsakar.

Hvad nu gällande taxebestämmelser för ifrågavarande
afgift angår, äro desamma, enligt komiténs åsigt, synnerligen
invecklade och föråldrade samt fördenskull i behof
af revidering; och har det synts komitén, som om, hvad
postverket angår, en enda taxa skulle vara för ändamålet
tillräcklig, med skyldighet för enskild korrespondent, firma
eller bolag, som begär räkningshållning, att ställa säkerhet
för de bokförda postafgifternas behöriga gäldande, men med
rätt för vederbörande postförvaltare, der han så finner
skäligt, att lemna tillstånd åt korrespondent att utan ställande
af säkerhet hålla bok med postkontoret. Den högre
taxa, som nu gäller, för den händelse att säkerhet icke
ställes, kan nemligen, enligt komiténs förmenande, innefatta
en frestelse för postförvaltare att för den högre inkomstens
skull underlåta att fordra säkerhet af korrespondent, om
hvilkens förmåga att fullgöra sina förbindelser postförvaltaren
saknar tillräcklig kännedom; och ehuru följderna af en
sådan underlåtenhet drabba postförvaltaren, men icke
postverket, saknar det dock för postverket ingalunda betydelse,
huruvida en dess uppbördsman med föranledande
af gifna bestämmelser ikläder sig sådan risk till afsevärdt

180

omfång. Komitén har låtit utarbeta förslag till nya afgiftsbestämmelser
af enklare beskaffenhet än de gamla, men,
för så vidt sig bedöma låter, så afpassade, att de böra för
postförvaltare medföra på det hela ungefär enahanda inkomst
som de nuvarande bestämmelserna.

I enlighet dermed föreslår komitén, att afgiften för
enskild korrespondents, firmas eller bolags räkningshållning
vid postanstalt bestämmes sålunda, att för hvarje postbok
erlägges, oberoende af de postafgifter, som komma att deri
upptagas, en årsafgift af 5 kronor, och .att derutöfver betalas
eu afgift, i procent af de bokförda postafgifterna för
år räknadt, af

6 procent å belopp till och med 500 kronor,

5 » » » derutöfver till och med 1,000 kronor,

3 » » » s » t> » 5,000 »

2 » » » derutöfver.

Ersättning I nådig proposition den 6 mars 1883, angående inmedbpost-
rät''fcanc^e af en postsparbank för riket, föreslog Kongl. Maj:t
sparbanks- Riksdagen, förutom annat, att medgifva, att Kong]. Maj:t
rörelsen. fjngC tills vidare bestämma ersättning till postverkets tjensteman
för deras bestyr med postsparbanksrörelsen.

Kongl. Maj:ts framställning i berörda hänseende blef
af Riksdagen bifallen.

I nådig skrifvelse till styrelsen för postsparbanken den
21 september 1883, med åtskilliga föreskrifter rörande postsparbankens
förvaltning, förordnade Kongl. Maj:t, bland
annat, att för postsparbanksgöromålens bestridande ersättning
af bankens medel skulle till postanstalternas tjensteman
tills vidare utgå sålunda, att

dels ett belopp af 2 öre för hvar insättning tillfölle den
tjensteman, som i motboken qvitterade det insatta beloppet,
dels för hvarje redovisningsperiod uppbördsprovision
med en tiondedels procent af de sparbanksmedel, som blifvit
å postanstalt insatta, finge tillgodogöras föreståndaren för den
postanstalt, som till centralförvaltningen redovisade de influtna
medlen, med iakttagande dock, att sådan provision
beräknades endast å hvarje fullt tiotal kronor, som i redovisningen
inginge.

Inkomsten för postförvaltare af postsparbanken framgår
af förut omnämnd, detta betänkande bifogad tabell. Deraf

181

synes, att postdirektören i Stockholm hade i förevarande
afseende en inkomst år 1898 af omkring 3,150 kronor och
år 1899 af nära 3,000 kronor. I öfrigt belöpte sig berörda
inkomst för postförvaltare:

år 1898

vid 4 postkontor till 300-—400 kronor,

»18 » » 200—300 »

» 44 » » 100—200 »

är 1899

vid 6 postkontor till 200-—300 kronor,

» 42 » » 100—200 » .

Under de nämnda åren uppgick vid öfriga postkontor
ifrågavarande inkomst för vederbörande postförvaltare till
belopp, understigande 100 kronor, eller ock fans ingen
inkomst alls från postsparbanken.

Häraf synes, att det egentligen endast är i Stockholm,
som ifrågavarande inkomst för postförvaltaren stiger till
något större belopp, hvarvid dock är att märka, det någon
inkomst af postsparbanken vid postkontoret i Göteborg icke
tinnes upptagen i ofvanberörda tabell, enär postdirektören i
sistnämnda stad under de i tabellen angifna år ej sjelf uppburit
denna inkomst, utan afstått den till biträdande tjensteman,
hvilken omhänderhaft det arbete beträffande redovisningen
till postsparbanken, som eljest plägar åligga postförvaltare
sjelfva. Denna säregna ställning beträffande Göteborg
har. likväl från början af senare halfåret 1900 upphört, i
det att postdirektören sedan dess inträd t såsom direkt
redogörare för postsparbanksmedel; och har inkomsten från
postsparbanken för nämnda halfår uppgått för honom till, i
jemnt krontal, 123 kronor. Hvad åter postdirektörens i Stockholm
betydliga inkomst af postsparbanken angår, beror densamma
i ej oväsentlig mån på hittills gällande bestämmelser
angående insättande af eu del utaf de värnpligtig^ dagaflöning
i postsparbanken. Af sistbemälde postdirektörs inkomst
från postsparbanken belöpte nemligen å insatta sådana
beväringsmedel år 1899 cirka 700 kronor. Denna
inkomstkälla upphör för honom omedelbart, när ändrade
bestämmelser om belöpande penningebidrags utbetalande
till de värnpligtige träda i tillämpning.

182

Postkontorens
klassindelning.

Såsom merberörda tabell och de här ofvan derur hemtade
siffror gifva vid handen, har postförvaltarnes inkomst
från postsparbanken på senare år ej obetydligt nedgått, beroende
derpå, att insättningarna i postsparbanken minskats.
Då emellertid utbetalningarna från postsparbanken till vederbörande
motboksegare — för hvilka utbetalningars ombesörjande
ersättning ej utgår till posttjenstemännen — ökats,
har någon minskning i det posttjenstemännen för postsparbankens
räkning tillkommande arbete icke egt rum i samband
med minskningen af inkomsten för samma arbete.

Såsom redan förut angifvits, har ett af de för komitén
vigtigaste skälen för uppbördsprovisionens bibehållande varit,
att derigenom skulle vid indelningen af postkontoren i särskilda
klasser, med olika aflöningsbelopp för postförvaltarne,
klassernas antal kunna minskas.

För närvarande äro samtliga postkontoren indelade i
sex klasser, men, såsom generalpoststyrelsen i sitt den 22
november 1898 afgifna underdåniga förslag till postverkets
stater för år 1900 påvisade, har fördelningen i de olika
klasserna länge varit föråldrad och erfordrat omreglering.
Styrelsen föreslog då, att postkontoren måtte fördelas i
en öfverklass och sju andra klasser, hufvudsakligen efter
den vid dem befintliga medelsuppbörd. Att styrelsen
då ansåg sig icke kunna sammanföra postkontoren till
färre antal klasser, härrörde uppenbarligen deraf, att
styrelsen samtidigt föreslog fixering af uppbördsprovisionen,
hvilken vid sådant förhållande icke längre kunde
utöfva sitt modererande inflytande med afseende å postförvaltarnes
inom de särskilda klasserna totalinkomster.

Med den ståndpunkt komitén beträffande provisionsfrågan
intagit, låter emellertid en inskränkning i antalet
klasser sig verkställa.

Efter frånräknande af de tre postkontor, Stockholms,
Göteborgs och Malmö, hvilka nu förestås och enligt komiténs
åsigt fortfarande böra förestås af direktörer samt bilda en
särskild öfverklass, har komitén trott, att — då provisionens
olika belopp vid de olika kontoren skulle verka utjemnande
inom de särskilda klasserna — ett antal af fyra klasser
skulle vara tillräckligt, för att nödiga gradationer i fråga
om postmästares aflöningsförmåner skulle kunna vinnas.

183

Vid förutvarande förslag till klassificering af postkontoren
har det i väsentlig mån varit storleken af uppbörden
vid postkontoren, som fått bestämma dessas plats
inom klasserna. Komitén har dock ansett sig böra tillse,
om icke äfven andra synpunkter förefunnes, som kunde
vara af beskaffenhet att böra inverka på klassificeringen;
och har komitén, efter en undersökning derutinnan, trott
sig i detta afseende böra taga hänsyn till:

1) antalet af gångna bref, bref kort, korsband samt
nummerexemplar af abonnerade tidningar vid postkontoret;

2) antalet afgångna postsaksförsändelser, postförskottsförsändelser
samt postanvisningar vid postkontoret och underlydande
poststationer;

3) antalet afgångna assurerade bref och assurerade
paket vid postkontoret ;

4) antalet afgångna rekommenderade försändelser och
oassurerade paket vid postkontoret;

5) postkontorets egen samt 3378 procent af underlydande
stationers frankoteckensuppbörd;

6) influtna medel vid postkontoret och underlydande
stationer (utom förskottsmedel);

7) utgifna medel vid postkontoret (utom medelslever
an ser);

8) afgångna assurerade försändelsers angifna värde
vid postkontoret;

9) antalet underlydande personal vid postkontoret (med
undantag af landsvägspostiljoner å linier, som ej beröra
kontoret); samt

10) antalet underlydande poststationsföreståndare, föreståndare
för ångbåtspostexpeditioner, landtbrefbärare, postförare
och i punkt 9) ej upptagna landsvägspostiljoner.

Vid uppställande af dessa olika synpunkter har komitén
dels intagit samma ståndpunkt som generalpoststyrelsen i
dess uti november 1898 framstälda förslag till klassindelning,
beträffande i hvad mån de postkontoren underlydande
poststationernas frankoteckensuppbörd borde anses utgöra
en mätare af vederbörande postkontors arbete och betydelse,
dels utgått från att storleken af underlydande poststationers
rörelse borde allenast i fråga om vissa grenar af posttrafiken
tagas med i räkningen, dels trott sig böra tillmäta
vissa rörelsegrenar större vigt än andra vid bedömandet af

184

Postkontor
med postdirektörer

såsom föreståndare.

Postdirektörernas
aflöning.

postkontorens betydelse inbördes, dels ock alldeles bortsett
från postkontorens postsparbanksrörelse, då nemligen det
arbete, som med denna är förenadt, ej ansetts böra med
postmedel i någon form godtgöras.

I fråga om de postkontor, hvilka nu förestås af direktörer,
har komitén, såsom nyss nämnts, funnit dem fortfarande
böra utgöra en särskild direktörsklass och direktörerna
böra i förslaget till stat ställas framför postinspektörerna,
under hvilka de öfriga postkontoren lyda, då deremot
postdirektörerna beträffande sina kontor med tillhörande
områden i tillämpliga delar utöfva postinspektörs åligganden.

Aflöningen till postdirektör erna utgår för närvarande
med 3,000 kronor i lön och 1,000 kronor i tjenstgöringspenningar,
hvartill komma uppbördsprovision och de öfriga
extra inkomster, som förut äro omförmälda.

Generalpoststyrelsen föreslog i sin underdåniga skrifvelse
den 22 november 1898, att den fasta aflöningen skulle bestämmas
för postdirektörerna i Stockholm och Göteborg till 7,000
kronor, deraf 4,400 kronor lön och 2,600 kronor tjenstgöringspenningar,
samt för postdirektören i Malmö till 6,000
kronor, hvaraf 4,000 kronor lön och 2,000 kronor tjenstgöringspenningar.
En hvar af postdirektörerna skulle derjemte
vara berättigad att komma i åtnjutande af två ålderstillägg
efter 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring, hvartdera
ålderstillägget å 400 kronor. Någon ändring i afseende å
dessa fjenstemäns andra extra inkomster än uppbördsprovisionen
föreslogs icke.

Komitén har funnit ifrågavarande tre tjenstemäns nuvarande
inkomster af sin tjenst böra på det hela för framtiden
reduceras, men tillika ansett den nuvarande fasta
aflöningen till dem och särskildt den del, som grundlägger
pension, vara för låg, till följd hvaraf, såsom ofvan vid
behandlingen af frågorna om uppbördsprovision och sportler
antydts, den föreslagna reduktionen i totalinkomsten
för dem afser de extra inkomsterna, under det att de
fasta löneinkomsterna blifvit höjda. Komitén har nemligen
föreslagit, att lönen måtte bestämmas för postdirektörerna
i Stockholm och Göteborg till 3,500 kronor
och för postdirektören i Malmö till 3,200 kronor, med
rätt för postdirektör till två, lönen tillhörande ålderstillägg,
hvartdera å 500 kronor. Den tjenstgöringspen -

185

ningar motsvarande minimiprovisionen har komitén tänkt
sig skola för alla tre postdirektörerna fastslås till 2,000
kronor.

Reduceringen i den extra inkomst, som utgöi’es af uppbördsprovision,
blir, enligt komiténs förslag, för två af postdirektörerna
högst betydlig, dels till följd af föreslagna
ändringar i de procenttal, hvilka få såsom provision utgå,
dels ock derigenom, att postdirektörerna skulle af den enligt
de nya beräkningsgrunderna utgående provisionen få uppbära
allenast en åttondedel i Stockholm, tre tiondedelar i
Göteborg och fem tolftedelar i Malmö.

Så skulle, under det att i uppbördsprovision för år
1899 till posttjenstemännen utgått, i runda tal beräknadt:
vid postkontoret i Stockholm 54,300 kronor, i Göteborg

19,700 kronor och i Malmö 10,600 kronor, denna inkomst
hafva för samma år, om de nu föreslagna nya beräkningsgrunderna
följts, i runda tal utgjort: vid postkontoret i
Stockholm 22,000 kronor, i Göteborg 8,300 kronor och i
Malmö 5,200 kronor, och derigenom skulle postdirektörernas
i dessa tre städer inkomst af uppbördsprovisionen med
de nya beräkningsgrundernas tillämpning hafva för år 1899
utgått med: i Stockholm 2,750 kronor, i Göteborg 2,500 kronor
och i Malmö 2,200 kronor, under det att denna inkomst
nämnda år för dem faktiskt uppgått i runda tal till respektive
2,700 kronor, 5,600 kronor och 3,600 kronor.

Såsom synes, reduceras derigenom icke postdirektörens
i Stockholm inkomst af uppbördsprovisionen, men anledningen
dertill är den, att denna inkomst redan genom särskilda
nådiga bref är starkt begränsad, och att lägre andel
än den ofvan nämnda af en åttondedel utaf uppbördsprovisionsbeloppet
vid postkontoret ansetts icke kunna beträffande
postdirektören i Stockholm föreslås, enär följden
deraf skulle blifva, att denne postdirektör, som är chef
för rikets största postkontor, hvars uppbörd utgör ungefär
en femtedel af hela postuppbörden i riket, skulle komma
att i uppbördsprovision hafva lägre inkomst än postdirektörerna
i Göteborg eller Malmö.

Då emellertid komitén företrädesvis ansett just postdirektörens
i Stockholm extra inkomster af posttjensten böra
undergå reduktion, har en sådan lämpligen funnits kunna
ega rum beträffande den extra inkomsten af räkningshåll -

186

Postkontor
med postmästare
såsom
föreståndare.

ning med enskilda korrespondenter och bolag. En reduktion
i denna inkomstkälla har jemväl postdirektören i Göteborg
ansetts böra vidkännas; och dessa synpunkter hafva,
såsom förut anmärkts, ledt derhän, att denna inkomst ansetts
böra för postdirektörerna i Stockholm och Göteborg
begränsas, för den förstnämnde till en femtedel och för
den senare till hälften af nettoinkomsten uti ifrågavarande
hänseende vid vederbörande postkontor; dock att bemälde
postdirektörer skulle i detta hänseende, under angifven
förutsättning, hvar för sig vara tillförsäkrade en minimiinkomst
af 2,500 kronor; och skulle återstoden af hvad
för omförmälda räkningshållning influtit vid Stockholms
och Göteborgs postkontor varda, enligt af Kongl. Maj:t
fastställa grunder, fördelad mellan de tjensteman vid
dessa postkontor, hvilka biträda vid det arbete, som räkningshållningen
förorsakar.

Postdirektören i Malmö skulle deremot sjelf få behålla
hela nettoinkomsten af räkningshållningen vid postkontoret
derstädes.

Vid bedömandet af huru stor inkomst af nämnda räkningshållning
postdirektörerna skulle komma att hemta, bör
det ej lemnas obeaktadt, att de inkomstbelopp, som för
den förflutna tiden i sådant afseende uppgifvas i den vid
detta betänkande fogade tabellen öfver postförvaltarnes inkomster
under åren 1889, 1893, 1898 och 1899, icke alltid
äro nettoinkomster utan, enligt inhemtade upplysningar, ofta
angifva bruttoinkomsterna, i hvilka, enligt för komitén uppgiga
faktiska förhållanden, reducering genom förluster å
insolventa räkningshållare uppstått.

Komitén har, såsom ofvan nämnts, tänkt sig, att antalet
klasser af postkontor skulle, sedan Stockholms, Göteborgs
och Malmö postkontor frånskilts såsom öfverklass,
utgöra allenast fyra, dervid de ofvan angifna grunderna
för klassificeringen, enligt komiténs åsigt, skulle föranleda,
att till de särskilda af dessa fyra klasser komrne att hänföras
följande postkontor:

l:a klassen: 16 postkontor, nemligen i Falun, Gefle,
Helsingborg, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad,
Linköping, Lund, Norrköping, Sundsvall, Upsala,
Vexiö, Örebro och Östersund;

187

2:a klassen: 44 postkontor, nemligen i Arvika, Bollnäs,
Borås, Eksjö, Enköping, Eskilstuna, Eslöf, Falköping,
Filipstad, Hallsberg, Halmstad, Haparanda, Hernösand, Hessleholm,
Hudiksvall, Karlshamn, Katrineholm, Kristinehamn,
Köping, Landskrona, Ljusdal, Luleå, Lysekil, Mariestad,
Norrtelje, Nyköping, Nässjö, Oskarshamn, Sala, Skara, Sköfde,
Sollefteå, Söderhamn, Södertelje, Trelleborg, Uddevalla, Umeå,
Varberg, Venersborg, Vestervik, Vesterås, Visby, Ystad och
Örnsköldsvik;

3:e klassen: 65 postkontor, nemligen i Alfvesta,

Alingsås, Arboga, Bengtsfors, Boden, Borgholm, Borlänge,
Charlottenberg, Engelholm, Falkenberg, Finspong, Gamleby,
Gellivare, Gnesta, Hedemora, Herrljunga, Hvetlanda, Höganäs,
Karlsborg, Kil, Klippan, Kopparberg, Laholm, Lidköping,
Lindesberg, Ljungby, Ludvika, Marstrand, Mellerud,
Moholm, Mora, Motala, Nederkalix, Nora, Norberg, Nyland,
Ockelbo, Ousby, Piteå, Ronneby, Råda, Seffle, Simrishamn,
Skellefteå, Skene, Smedjebacken, Storvik, Strengnäs, Strömstad,
Sunne, Svenljunga, Säfsjö, Söderköping, Sölvesborg,
Tomelilla, Trollhättan, Ulrjcehamq, Vara, Vernamo, Vimmerby,
Vingåker, Vännäs, Amål, Ange och Asele;

4:e klassen: 75 postkontor, nemligen i Askersund,
Avesta, Backe, Båstad, Dalarö, Degerfors, Djursholm, Elrnhult,
Frö vi, Gislaved, Grenna, Grythyttehed, Gysinge*
Hedeviken, Hemse, Hjo, Högsby, Hörby, Höör, Kisa, Kungelf,
Kungsbacka, Laxå, Leksand, Lilla Edet, Ljusne, Lycksele,
Malmköping, Malung, Mariefred, Mjölby, Målilla, Mölndal,
Mönsterås, Nordmaling, Nås, Oroust, Ragunda, Råneå,
Skeninge, Stenstorp, Stora Rör, Strömsund, Säfsjöströin,
Säter, Tidaholm, Torsby, Torshälla, 1 rosa, oTörebod%, Vadstena,
Valdemarsvik, Vaxholm, Vretstorp, Anäset, Arjeng,
Åstorp, Åtvidaberg, Äs, Ödeshög, Öfvertorneå, Öregrund
och östhammar, eller tillhopa 63, samt derjemte 12 vakanta

* Genom nådiga brefvet den 16 november 1900 är förordnadt, dels
att postkontoret i Gysinge skall indragas vid den tidpunkt, som generalpoststyrelsen
eger bestämma, dels ock att, samtidigt dermed eller tran
den senare tidpunkt, som styrelsen likaledes eger bestämma, skall invid
eller i närheten af Tierps jernvägsstation å jernvägen mellan Upsala och
Gefle inrättas ett postkontor, tillhörande 6:e aflöningsklassen och med
benämningen Tierp.

188

postkontor, att af generalpoststyrelsen, med Kongl. Maj:ts
begifvande, disponeras för orter, der sjelfva poströrelsens
utveckling eller särskilda omständigheter nödvändiggöra
inrättande af nya postkontor.

Enligt hvad för komitén meddelats, har nemligen på
senare tider gjort sig gällande behofvet att på en hel del
orter utbyta poststationer mot postkontor. Att så skall
vara förhållandet, synes ock komitén ganska naturligt. Under
det att postkontorens antal nu är mindre, än antalet fullständiga
postanstalter (postkontor och s. k. postexpeditioner)
var vid tiden, då 1874 års normalstat trädde i tillämpning,
hafva deremot poststationerna, i sammanhang med den
oerhörda stegringen af poströrelsen, ökats från 9C13 vid 1874
års ingång till 2,482 vid 1900 års utgång. Åtskilliga af
dessa poststationer förete, såsom verkstäld utredning gifvit
vid handen, en betydande rörelse, hvilken väl torde motivera
deras förändrande till postkontor. En annan anledning
att inrätta nya postkontor kan ock ligga deri, att
understundom för rörelsens rätta ledning erfordras ett
nytt postkontor, under hvilket poststationer i trakten böra
läggas.

Komitén har emellertid ansett, att i staten böra upptagas
allenast så många vakanta postkontor, som skäligen
må antagas motsvara det antal nya postkontor, hvilket under
de närmaste åren kan varda af verkligt behof påkalladt.
Komitén har trött antalet sådana för närvarande kunna
begränsas till 12. Det torde sedermera få ankomma på
Kongl. Maj:t att, efter framställning från generalpoststyrelsen,
hos Riksdagen föreslå uppförande å stat af det ytterligare
antal postkontor, som tid efter annan må finnas
behöflig!

Under det att för närvarande finnas å stat upptagna
191 postkontor, fördelade i sex klasser, med:

3 postkontor i 1 :a klassen, ’

107

» i 2:q, »

» i 3:e »

» i 4:e »

» i 5:e » och

» i 6:e »

189

skulle enligt komiténs förslag postkontorens antal komma
att utgöra 203 med:

3 postkontor bildande öfverklass,

16	»	i l:a	klassen,
44	»	i 2:a	»
65		i 3:e	»
75	»	i 4:e	»

Vid jemförelse mellan den af komitén föreslagna klassindelningen
och den nuvarande befinnes:

att de såsom öfverklass i komiténs förslag upptagna tre
postkontoren utgöras af dem, som bilda den nuvarande l:a
klassen;

att af postkontoren i den föreslagna l:a klassen alla
tillhöra den nuvarande 2:a klassen, med undantag af postkontoren
i Lund och Östersund, hvilka tillhöra 3:e klassen;

att af postkontoren i den föreslagna 2:a klassen tillhöra
:

11 den nuvarande 3:e klassen,

25 » » 4:e » och

8 » » 5:e » ;

att af postkontoren i den föreslagna 3:e klassen tillhöra
:

13 den nuvarande 4:e klassen,

8 » » 5:e »

44 » » 6:e » ; och

att samtliga redan nu befintliga postkontor, hvilka af
komitén hänförts till 4:e klassen, tillhöra den nuvarande
6:e klassen, med undantag af Askersund, som tillhör 5:e,
och Vadstena, som tillhör 4:e klassen.

I postverkets hittillsvarande utgiftsstater, sådana de
förelagts Riksdagen, hafva allenast postkontoren af de nuvarande
fyra första klasserna särskilt namngifvits med
den ort, der de äro belägna. Föreståndarne för dessa postkontor
tillsättas af Kong!. Maj:t uppå generalpoststyrelsens
förslag med namngifvande af den ort, der de placeras.
Deremot hafva de nuvarande postkontoren af 5:e och 6:e
klasserna angifvits endast till antalet; deras föreståndare
tillsättas af generalpoststyrelsen och benämnas »postmästare
vid postverket» samt placeras »tills vidare» å viss ort.

190

Den omständigheten, att postkontoren af 5:e och 6:e
klasserna i utgiftsstaterna angifvits allenast till antalet, har
medfört, att postkontor kunnat, med Kongl. Maj:ts medgifvande,
af generalpoststyrelsen flyttas från 6:e till 5:e
klass eller tvärt om utan Riksdagens hörande, blott icke
antalet postkontor i någondera af dessa båda lägsta klasser
öfverskridit det i utgiftsstaterna medgifna.

Komitén har visserligen icke förbisett, att det skulle
kunna lända till förenkling i behandlingen af uppkommande
frågor om postkontors framtida flyttning från en till annan
klass, derest i alla de klasser, der någon rubbning, till följd
af förändring i postkontorens betydelse, kan antagas komma
att inträffa, postkontoren angåfves allenast till antalet, så
att förflyttningar af postkontor från en klass till annan
kunde i ännu större skala än hittills ske utan Riksdagens
hörande. Men då, med den stadigt fortgående ökningen i
postverkets rörelse, det väl ytterst sällan torde komma att
inti''äffa, att vid något af de postkontor, som af komitén
föreslagits att placeras i l:a och 2:a klasserna, rörelsen
komme att minskas till det omfång, som kunde betinga
postkontorets nedflyttning till lägre klass, utan det väl
snarare är att förmoda, att, utan motsvarande nedflyttning,
en uppflyttning af postkontor framdeles kan befinnas vara af
omständigheterna betingad, och eu sådan åtgärd i allt fall
skulle erfordra Riksdagens medgifvande såsom inverkande
på utgiftsstaterna, har komitén i sitt förslag till utgiftsstater
för postverket specifikt, med angifvande af ort, upptagit,
förutom Stockholms, Göteborgs och Malmö postkontor,
de i l:a och 2:a klasserna placerade postkontoren, hvaremot
postkontoren i 3:e och 4:e klasserna angifvits blott till antalet.

Då komitén tillika förutsatt, att föreståndarne för de
postkontor, som ansetts vara af den betydenhet, att deras
placering i viss klass finnes i sjelfva aflöningsstaten faststäld,
hädanefter som hittills komma att tillsättas af Kongl.
Maj:t, vållas genom komiténs placeringsförslag ingen annan
rubbning i det mål, som genom postkontorsföreståndares
tillsättning på ena eller andra sättet afses, än att enligt
förslaget 8 postkontor uppflyttats till klass, der föreståndarne
skulle tillsättas af Kong]. Maj:t, under det att deremot
14 postkontor nedflyttats till klass, der föreståndarne
skulle tillsättas af generalpoststyrelsen.

191

Vid uppgörande af förslaget till aflöningsförmåner för
postmästarne har komitén tagit hänsyn såväl till de inkomster,
postmästarne för närvarande kunna af sin tjenst
påräkna, som ock till behofvet af att sätta den aflöning,
som grundlägger pension, till sådana belopp, att postmästarne
vid afskedstagandet kunna komma i åtnjutande
af skälig pension; och har komitén tillika låtit sig angeläget
vara att, så vidt möjligt, söka åstadkomma öfverensstämmelse
mellan telegrafkommissariernas och postinästarnes
fasta aflöningsförmåner. Att dylik öfverensstämmelse icke
kunnat i allo ernås, har sin förklaringsgrund dels deri, att,
under det samtliga postkontor, utom direktörskontoren,
sammanförts i fyra klasser med postmästare såsom föreståndare
för kontoren, komitén beträffande telegrafverket
haft att räkna med, utom direktörsstationerna och fyra
klasser kommissariestationer, jemväl ett hundratal smärre
telegrafstationer, som lämpligen ansetts kunna förestås af
qvinliga telegrafister eller af manlige stationsmästare tillhörande
vaktbetjentklass, dels ock deri, att, medan telegrafkommissarierna
äro i aflöningshänseende mera uteslutande
hänvisade till de å stat uppförda aflöningsförmåner,
postmästarne i många fall kunna påräkna, utöfver den i
staten angifna aflöning, ganska afsevärda extra inkomster.

På grund deraf har komitén funnit sig höra föreslå
följande fasta aflöningsförmåner för postmästarne, nemligen:

postmästare af l:a klassen:

lön......................................	3,000	kronor,
minimiprovision (motsva-rande tjenstgöringspen-ningar) ...........................	1,500	»	4,500 kronor;
postmästare af 2:a klassen: lön....................................—.	2,400	kronor,
minimiprovision ................	1,000	»	3,400 »
postmästare af 3:e klassen: lön.......................................	2,000	kronor,
minimiprovision ..........	800	»	2,800 »
postmästare af 4:e klassen: lön........................................	1,800	kronor,
minimiprovision ................	600	»	2,400 » .

Postmästarnes
aflöning.

192

Kontrollö rer.

Dertill skulle för samtliga postmästare komma två
ålderstillägg, hvardera å 400 kronor, efter respektive 5 och
10 år, hvilka ålderstillägg skulle tillhöra lönen.

När komitén nu öfvergår till den biträdande tjenstemannapersonalen
vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar,
har komitén att först behandla frågan om kontrollörerna.

Dessas antal uppgår, enligt postverkets utgiftsstater
för år 1901, till 34, fördelade i tre lönegrader, med 8 i
l:a, 14 i 2:a och 12 i 3:e lönegraden.

Af de 8 kontrollörerna i l:a lönegraden tjenstgöra
7 vid Stockholms postkontor och 1 vid postkontoret i Göteborg,
alla såsom föreståndare för särskild afdelning af postkontor.

Af de 14 kontrollörerna i 2:a lönegraden tjenstgöra
2 såsom filialkontorsföreståndare i Stockholm och 3 såsom
afdelningsföreståndare vid postkontoret i Göteborg, 1 sköter
föreståndareskapet. för den utländska postanvisningsafdelningen
vid postkontoret i Malmö, 3 äro anstälda såsom
postmästarnes närmaste män vid postkontoren i Falun,
Sundsvall och Upsala, och de återstående 5 äro placerade
med en på hvart och ett af de fem postinspektörsdistrikten.

De 12 kontrollörerna af 3:e lönegraden äro på det
sätt fördelade, att vid Stockholms postkontor tjenstgöra 2,
den ene såsom postdirektörens kassör och den andre såsom
föreståndare för filialpostkontor; vid Göteborgs postkontor
tjenstgöra likaledes 2, den ene som afdelningsföreståndare
och den andre såsom filialkontorsföreståndare; vid
Malmö postkontor tjenstgör 1 såsom afdelningsföreståndare;
de öfrige 7 kontrollörerna äro anstälda såsom postmästarnes
närmaste män vid postkontoren i Gefle, Helsingborg, Jönköping,
Kalmar, Linköping, Norrköping och Örebro.

Såsom redan förut vid behandlingen af frågan om
uppbördsprovisionen antydts och här nedan vid tal om
postexpeditörerna skall vidare omförmälas, har komitén funnit
rörelsen vid de af komitén till l:a och 2:a klasserna
föreslagna postkontoren betinga, att postmästaren der vid sin
sida erhåller eu sin närmaste man, som kan öfvertaga postmästarens
detaljarbete med den vidlyftiga redovisningen
m. in., och komitén har tillika ansett, att denna postinä -

193

starens närmaste man skulle få den betydelse för utvecklingen
af postkontorets rörelse, att han borde erhålla del i
den qvarstående uppbördsprovisionen.

Af den ofvan angifna fördelningen af de nuvarande
kontrollörsbefattningarna framgår, att allenast vid 10 af
de till l:a klassen föreslagna postkontor finnas kontrollörer,
nemligen vid postkontoren i Falun, Gefle, Helsingborg,
Jönköping, Kalmar, Linköping, Norrköping, Sundsvall,
Upsala och Örebro, hvaremot ej mindre vid återstående till
l:a klassen föreslagna 6 postkontor än äfven vid samtliga
till 2:a klassen föreslagna 44 postkontor sådana tjenstebefattningar
saknas.

För att till befattningarna såsom förste män närmast
postmästaren erhålla kontrollörer å l:a och 2:a klassens
kontor skulle således erfordras 50 nya kontrollörstjenster,
hvartill komme de 5 nya kontrollörssysslor, som komitén
funnit behöfliga å postinspektionerna.

Vid ordnandet af denna angelägenhet i sammanhang
med reglering af uppbördsprovisionen har komitén likväl
trott den väsentliga ökningen af antalet kontrollörstjenster
kunna undvikas.

Af hvad i det föregående af komitén anförts framgår,
att komiténs förslag innefattar fixering af den nu till postexpeditörerna
i allmänhet utgående uppbördsprovision och
densammas omsättning till lön och tjenstgöringspenningar.
Derigenom blifva naturligtvis postexpeditörernas fasta aflöningsförmåner
förhöjda — under det att de extra inkomsterna
för dem i regel upphöra — och postexpeditörernas
af l:a lönegraden aflöningsförmåner komma att
ungefär motsvara hvad som för närvarande i fast aflöning
tillkommer kontrollörer af lägsta eller 3:e lönegraden, ålderstillägg
oberäknadt.

Denna lägsta kontrollörsgrad har fördenskull synts komitén
kunna bortfalla och postmästarens närmaste man å l:a
och 2:dra klassens kontor kunna utgöras af postexpeditör
med andel i uppbördsprovisionen.

I ofvan intagen historik är omförmäld den åtgärd, som
i sammanhang med den nuvarande postinspektörsinrättningens
införande och placering af kontrollör å postinspektionerna
vidtogs, för att de kontrollörer, hvilka tilldelades
postinspektionerna — der ingen uppbörd och således ej heller

194

någon uppbördsprovision förefans — ej skulle komma att
genom sådan placering lida minskning i inkomster. Denna
åtgärd bestod deruti, att sådana kontrollörer förklarades
berättigade att för mistad uppbördsprovision njuta en årlig
godtgörelse med 600 kronor.

En sådan provisorisk anordning kan naturligtvis nu
icke vara lämplig att bibehålla, helst som den i sådant
fall skulle utsträckas jemväl till de 5 nya kontrollörsbefattningar,
hvilka, enligt koiniténs åsigt, böra inrättas vid
postinspektionerna. Denna provisionsersättning bör fördenskull
omsättas till lön och tjenstgöringspenningar. Genom
en sådan fixering komme — då kontrollörerna vid postinspektionerna
nu tillhöra 2:a lönegraden, med 2,250
kronor i lön och 750 kronor i tjenstgöringspenningar samt
ett ålderstillägg å 400 kronor, tillhopa således 3,400
kronor, eller, med tillagd ersättning, 600 kronor, för mistad
uppbördsprovision, in alles 4,000 kronor — deras aflöning
att motsvara, hvad som för närvarande utgår i fast aflöning
till kontrollörerna af l:a lönegraden, nemligen 2,700 kronor
i lön, 900 kronor i tjenstgöringspenningar samt ett ålderstillägg
å 400 kronor, eller in alles 4,000 kronor.

Bortfaller sålunda anledningen att för kontrollörerna å
postinspektionerna bibehålla en 2:a lönegrad, synes den
omständigheten, att vid postkontoren i Stockholm, Göteborg
och Malmö för närvarande finnas, förutom de å förstnämnda
båda orter anstälde 8 kontrollörerna af l:a lönegraden,
jemväl 6 kontrollörer af 2:a lönegraden och 5 kontrollörer
af 3:e lönegraden, icke ensam vara af den betydelse,
att allenast fördenskull denna 2:a lönegrad bör bibehållas,
i synnerhet som lefnadskostnaderna å dessa tre orter äro
särdeles höga och dessa 11 kontrollörers hållande i lägre
lönegrad numera icke kan anses betingad af mindre arbete
eller ansvar, som skulle hvila på dessa afdelnings- eller
filialkontorsföreståndare, jemförda med åtskilliga af dem,
som redan nu äro placerade i högre lönegrad, utan synbarligen
har sin orsak dels deri, att ingen tjenst i högre
kontrollörslönegrad funnits för dem att tillgå, dels ock
deri, att den såsom kontrollör i 3:e lönegraden placerade
kassören hos postdirektören i Stockholm vid kassörsbefattningens
tillkomst kunnat å densamma påräkna högre extra
inkomster än de öfriga kontrollörerna, ett skäl som dock

195

numera kan anses komma att sakna verkligt berättigande,
sedan bestämmelserna rörande vissa extra inkomsters fördelning
vid Stockholms postkontor delvis redan förändrats
och enligt komiténs förslag ytterligare skulle komma att
skärpas.

Komiténs förslag afser sålunda, att det behöfliga antalet
kontrollörer skulle sammanföras till en enda lönegrad.

Efter inhemtade upplysningar har komitén beräknat
detta antal böra utgöra 20 vid direktörskontoren, eller en
mera än för närvarande, för att i Stockholm bereda tillgång
till ytterligare en kontrollör såsom filialkontorsföreståndare,
samt, enligt hvad förut angifvits, 10 vid postinspektionerna.

Hela antalet kontrollörstjenster skulle följaktligen komma
att utgöra 30.

Beträffande beloppet af den kontrollörerna tillkommande Kontroiiöreraflöning,
har komitén nyss angifvit, hurusom en fixering "'''' a önmg''
af ersättningen för mistad uppbördsprovision åt kontrollörerna
vid postinspektionerna leder till, att aflöningen för
dessa bör till slutsumma sammanfalla med eller åtminstone
icke understiga den, som för närvarande utgår såsom fast
aflöning åt kontrollörerna af l:a lönegraden, hvilkas aflöningsförmåner
i sådant afseende komitén jemväl uppgifvit.

Och då de öfriga, till bibehållande föreslagna kontrollörerna
samtliga skulle komma att tjenstgöra såsom afdelningsföreståndare,
filialkontorsföreståndare eller kassörer i Stockholm,
Göteborg och Malmö, samt de i denna tjenstgöring
skulle, enligt i förslaget till aflöningsreglemente för postverket
angifna grunder, få andel i uppbördsprovisionen,
hvadan någon särskild uppbördsprovisionens omsättning till
lön och tjenstgöringspenningar för dem icke skulle ifrågakomma,
har komitén ansett sig icke heller böra för dem
föreslå högre fast aflöning, på det hela, än den, som för
närvarande utgår till kontrollörer af l:a lönegraden.

Enär likväl kontrollörerna likasom postförvaltare och postexpeditörer
ansetts höra tilldelas två ålderstillägg, har detta
föranledt någon jemkning i begynnelseaflöningen för kontrollörerna,
så att densamma, i stället för nu utgående

2,700 kronor i lön och 900 kronor i tjenstgöringspenningar,
föreslagits till 2,200 kronor i lön och 1,000 kronor i tjenstgöringspenningar,
under det att det nuvarande ålderstillägget,
som utgår efter 10 år med 400 kronor (deraf en fjerde -

196

Postexpedi törer.

del tillhör tjenstgöringspenningarna), ansetts böra utbytas
mot två ålderstillägg, hvartdera å 400 kronor, att utgå
efter 5 och 10 år samt tilläggas lönen.

Utom kontrollörer finnas såsom biträdande tjensteman
vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar jemväl
postexpeditörer, manliga och qvinliga.

Till följd af den under de sista decennierna så oerhördt
ökade utvecklingen af den postala rörelsen har det varit
nödvändigt att, utom denna lägsta tjenstemannagrad, vid
postanstalterna anställa ett allt större antal extra biträden,
hvilka mot arfvode fått göra postexpeditörssysslor; och allt
efter som de extra biträdenas antal vuxit, har, för att bereda
en del af dessa ordinarie tjenst, postexpeditörernas
antal måst, såsom af ofvan intagen historik framgår, gång
efter annan ökas.

När generalpoststyrelsen den 29 november 1883 afgaf
sitt underdåniga förslag till postverkets utgiftsstater för år
1885, dervid, bland annat, begärdes 26 nya postexpeditörstjenster,
hvarigenom antalet postexpeditörer skulle komma
att utgöra 200, meddelade styrelsen, att antalet extra
tjenstemannabiträden då uppgick till omkring 450.

Vid aflåtandet af generalpoststyrelsens underdåniga
skrifvelse den 29 november 1886, med förslag till postverkets
stater för år 1888, då postexpeditörernas antal
föreslogs att ökas med ytterligare 20, voro till biträde å
postanstalterna vid sådana göromål, som icke kunde åt
vaktbetjente anförtros, anlitade, förutom å stat uppförda
36 kontrollörer och 200 postexpeditörer, ett antal af 544
extra ordinarie tjensteman. Oaktadt de begärda nya postexpeditörsbefattningarna
erhöllos, steg antalet extra biträden
med arfvoden af postmedel år 1888 till 558, deraf 367
antagna af styrelsen och 191 af vederbörande postförvaltare,
samt uppgick, då styrelsen i november 1889 afgaf
sitt statsförslag för år 1891, till 569, deraf 401 antagna af
styrelsen och 168 af postförvaltarne.

Efter det med 1891 års ingång ytterligare 30 postexpeditörstjenster
tillkommit, befans, att vid utgången
af år 1892 antalet aflönade extra biträden vid postanstalterna
uppgick till 650, af hvilka 445 voro antagna af styrelsen
och 205 af postförvaltarne. På något mera än tre

197

år hade således antalet extra biträden vid postanstalterna
med aflöning af postmedel stigit med 81. Omförmälda
siffror hade vid tiden för aflåtandet af generalpoststyrelsens
underdåniga skrifvelse den 24 november 1893, med
förslag till postverkets stater för år 1895, ökats, så att
antalet af de vid distriktsförvaltningarna och postansta-lterna
anstälda, af styrelsen antagna extra biträden, af
hvilka flertalets göromål närmast voro att förlikna med
postexpeditörers, då uppgick till 475, hvarjemte å s. k.
dispositionsanslag af postmedlen der tjenstgjorde 215 biträden,
förutom ett ganska stort antal extra biträden, som
voro af postförvaltare både antagna och aflönade. Sedan
i 1895 års stat uppförts 30 nya postexpeditörstjenster,
meddelade generalpoststyrelsen i sin underdåniga skrifvelse
den 23 november 1896, med förslag till postverkets stater
för år 1898, att, oaktadt sistberörda ökning af postexpeditörernas
antal, under år 1895 antalet af de utaf styrelsen
antagna extra biträden vid distrikts- och lokalförvaltningarna
stigit till 496 och att vid tiden för skrifvelsens
aflåtande funnes 518 extra biträden, af hvilka flertalets
fulla arbetskraft och arbetstid af postverket toges i
anspråk, äfvensom att de under år 1895 till postexpeditörer
befordrade extra biträdena vid befordringstillfället haft
i genomsnitt en lefnadsålder af 34 år och en tillryggalagd
tjenstetid i postverket af omkring 13 år.

Från och med år 1898 tillkommo 75 nya postexpeditörstjenster,
men det oaktadt klagade generalpoststyrelsen i sin
underdåniga skrifvelse den 22 november 1898, med förslag
till postverkets stater för år 1900, ånyo öfver det rådande
missförhållandet mellan antalet ordinarie och extra
tjenstemannapersonal å postanstalterna. Den ordinarie
tjenstemannapersonalen å dessa anstalter utgjorde då, postförvaltare
och kontrollörer inberäknade, 582, men den å
postanstalterna tjenstgörande extra biträdespersonalen hade
vid 1897 års utgång stigit till 760, af hvilka 566 voro
antagna af styrelsen och 194 af vederbörande postinspektörer
eller postförvaltare, hvarförutom å post anstalterna
mera tillfälligt tjenstgjorde 163 personer i tjenstemannaställning
utan aflöning af postverket. Genom tillsättande
af de erhållna 75 nya postexpeditörsbefattningarna hade
med 1898 års ingång antalet af de å postanstalterna tjenst -

198

Öfverflyttning
af en
del göromål
från tjensteman
till vaktbetjente.

görande, af styrelsen antagna extra biträdena minskats,
men sedan dess hade, till erforderlig ökning af arbetskrafterna
å postanstalterna, antagits 43 nya extra biträden,
hvadan antalet sådana, antagna af styrelsen, i slutet af november
1898 utgjorde 534.

Ehuru med 1900 års ingång antalet postexpeditörer å
stat ökats med ytterligare 143 eller till 500, har antalet
extra tjenstemannabiträden icke kunnat minskas utan tvärt
om högst betydligt stigit, i det att de af generalpoststyrelsen
antagna extra biträdena vid slutet af år 1900
voro 619 till antalet och vid utgången af september
1901 ökats till ett antal af 691. Tjensteåldern för extra
biträden vid tiden för befordran till ordinarie tjenst, hvilken
ålder för de i slutet af år 1898 befordrade utgjorde
omkring 13 år, har, oaktadt tillkomsten af de många nya
postexpeditörsbefattningarna, för de år 1901 befordrade
sjunkit med allenast 2 år eller således till omkring 11 år.

Af nu anförda siffror framgår enligt komiténs förmenande
med all önskvärd tydlighet, att, oaktadt gång efter
annan postexpeditörernas antal betydligt ökats, så att postexpeditörstjensterna,
hvilka ännu i 1887 års stat voro
200, numera uppgå till ett antal af 500, ytterligare ettstörre
antal dylika tjenster måste å ordinarie stat uppföras,
för att en lämplig proportion mellan ordinarie och extra
tjensteman vid postanstalterna må åstadkommas och det
arbete, som bör af ordinarie tjensteman utföras, äfven i
regel blifva af sådana tjensteman utfördt.

Då komitén fördenskull nu föreslår upptagande å
ordinarie stat af ytterligare ett antal postexpeditörstjalster,
har komitén likväl ej ansett sig kunna göra detta, utan
att något ingå på den vigtiga frågan om ökadt verksamhetsområde
för postväkthetjente, med syftemål att derigenom
söka förekomma fortgående hastig stegring i antalet extra
tjenstemannabiträden vid distrikts- och lokalförvaltningarna.

En sådan hastig ökning af extra tjenstemannapersonal
medför nemligen, såsom ofvan anförda siffror också ådagalägga,
skapandet af nya postexpeditörstjenster för att kunna
bereda den extra personal, hvars tid och arbetskraft år för
år af postverket till fullo tagas i anspråk, utsigt till erhållandet
af ordinarie tjenst inom en ej allt för aflägsen

199

framtid, enär i motsatt fall utsigten för verket att behålla
duglig personal allt för mycket äfventyras. Men utom de
afsevärda belopp, som till sådana nya postexpeditörsaflöningar
åtgå, medför en ständigt fortgående ökning af postexpeditörernas
antal den stora olägenheten, att befordringsutsigterna
för de ordinarie postexpeditörerna till högre befattningar
stadigt minskas, då naturligtvis antalet i de högre
tjenstemannagraderna, postmästares och kontrollörers, icke
kan i motsvarande mån komma att stiga. Följden deraf för
det stora antalet manliga postexpeditörer blir den, att allt
färre sådana kunna beräkna att under sin tjenstetid i postverket
hinna upp till postmästaregrad med de bättre inkomster
och den högre pension, som der stå att ernå; och
dessa ogynsamma befordringsutsigter kunna icke antagas
blifva lemnade ur räkningen af dem, som väl lämpa sig för
tjenstemannabanan.

Men äfven ur en annan synpunkt vore det af vigt, om
tjenstemannabiträden vid postverket skulle kunna i större
mån, än hittills skett, ersättas af vaktbetjente. Det lärer
väl kunna antagas, att flere duglige ordinarie postvaktbetjente
under sin tjenstgöring i postverket komma att i
vissa grenar af det postala arbetet förvärfva sådan kännedom
och erfarenhet, som kunna göra dem lämpliga att
sköta en del enklare tjenstemannagöromål, hvilkas öfvertagande
kunde för dem medföra någon aflöningsförbättring
i form af arfvode. Vetskapen om utsigten dertill skulle
efter all sannolikhet under tidigare tjenstgöring i postverket
icke sakna betydelse för vaktbetjentkåren i dess helhet.

Komitén har visserligen icke förbisett, att generalpoststyrelsen
åt vigten af denna fråga under många år egnat
sin uppmärksamhet, särskildt ur synpunkten af att förekomma
indragandet på tjenstemannabanan af ett större
antal personer, än som på densamma kunde i en framtid
förvärfva erforderlig bergning. Styrelsen har redan i sitt
underdåniga förslag till postverkets utgiftsstater för år 1885,
enligt hvad af ofvan intagen historik inhemtas, framhållit
lämpligheten af att i postverket hafva kontorsbiträden,
hvilka till följd af sin föregående verksamhet och de
lefnadsvanor, som de derunder förvärfvat, borde anse sin
framtid betryggad derigenom, att dem bereddes en årsinkomst,
ungefärligen motsvarande den, som tillkomme

7 o O ''

200

bättre aflönade vaktbetjente; och styrelsen anmälde vidare
i sitt underdåniga förslag till postverkets sta,ter för år 1888,
att styrelsen sökt i allt större utsträckning tillämpa den
regeln att för arbete af enklare beskaffenhet å postanstalterna,
såsom stämpling af inkomna försändelser, första sorteringen
af bref m. m., hufvudsakligen anlita biträde af
vaktbetjente.

Uti sitt i slutet af november 1898 afgifna underdåniga
förslag till postverkets stater för år 1895, då ökadt
antal postexpeditörer begärdes, återkom styrelsen ånyo till
samma fråga och förmälde, att styrelsen hade för afsigt att
söka utbyta vissa postkupéexpeditioner mot postiljonskupéer,
skötta af en eller flere vaktbetjente, samt att styrelsen äfven
ville tillse, huruvida icke vid större fasta postanstalter en
del göromål kunde utan olägenhet anförtros åt personer,
hvilkas aflönande skulle för postverket medföra mindre
utgifter, än hvad för det dåvarande utginge åt tjenstemannabiträden.

Postiljonskupéer, skötta uteslutande af vaktbetjente,
hafva under den derefter förflutna tiden i allt större antal
kommit till stånd. År 1898 utgjorde dessa kupéer 49, år
1900 deremot 140. De i postiljonskupéerna tjenstgörande
vaktbetjente åtnjuta särskilt tilläggstraktamente.

I utfärdadt reglemente af den 10 januari 1900 för
postkontoren och postkupéexpeditionerna i riket angående
brefpostförsändelsers behandling har generalpoststyrelsen
uti § 64 närmare angifvit vissa postgöromål, som må åt
vaktbetjent vid postkontor eller i postkupéexpedition anförtroso.
Bestämmelserna derutinnan lyda sålunda:

»Åt postvaktbetjent, som är anstäld vid postkontor
eller inom postkupéexpedition, må, under vederbörande
posttjenstemans omedelbara tillsyn och på hans ansvar,
anförtros:

bundtning af vanliga brefpostförsändelser;

förpackning af post;

omsnörande af påsar och säckar;

försegling af inslagen eller förpackad post; samt

öppnande af säckar, påsar och brefbundtar.

Det tillhör emellertid vederbörande tjensteman att egna
synnerlig uppmärksamhet deråt, att gällande föreskrifter
rörande tillslutning och försegling af afgående post äfven -

201

som rörande öppnande af ankommen post varda behörigen
iakttagna.»

»Åt vaktbetjent, som eger tillräckliga insigter i dirigering,
må, efter medgifvande af vederbörande distriktschef,
uppdragas att, på eget ansvar, sortera sådana vanliga brefpostförsändelser,
hvilka icke utgöras af bref eller brefkort,
äfvensom oassurerade paket.

Äfvenledes må, efter medgifvande af vederbörande distriktschef,
åt vaktbetjent anförtros att å postkontor på
eget ansvar verkställa försortering af den del af ankommen
post, som utgöres af vanliga bref och brefkort, äfvensom
af aviser.»

Ehuru således, såsom af det nu anförda framgår, generalpoststyrelsen
redan vidtagit åtgärder i den af komitén
förordade rigtning och öfverlåtit åt vaktbetjente att utföra
åtskilliga sådana göromål, som förut legat på tjenstemannapersonal,
har komitén likväl, med hänsyn till ofvan
angifna synpunkter, velat här uttala sig för önskvärdheten
af ett fortgående i denna rigtning, så långt som arbetets
art och postverkets trygghet må anses kunna medgifva.

Då emellertid, äfven om någon sådan utsträckning i
vaktbetjentes användning under den närmaste tiden låter
sig genomföra, detta likväl, till följd af posttrafikens fortgående
snabba utveckling, icke kan antagas komma att
medföra minskning i den redan befintliga tjenstemannapersonalen,
ordinarie och extra, utan endast förekomma de
extra tjenstemännens oerhörda stegring i antal för framtiden,
har komitén, med aktgifvande å nu befintliga förhållanden,
ansett sig böra föreslå upptagande å ordinarie ökning af
stat af ytterligare 250 nya postexpeditörstjenster, hvarige- ^^ed^öre/''
nom hela antalet dylika fenster skulle komma att uppgå
till 750. Derigenom skulle enligt af komitén inhemtade
upplysningar — under förutsättning att de nya
staterna för postverket komme att träda i tillämpning med
1903 års ingång — vid nyssnämnda tidpunkt kunna till
postexpeditörer befordras, utom äldre extra biträden, äfven
sådana, hvilkas föregående tjenstetid i postverket utgjorde
omkring 72/3 år.

Hvad beträffar fördelningen af de föreslagna nya postexpeditörstjensterna
mellan de från och med år 1900 befintliga
fyra lönegraderna af postexpeditörer—i hvilket antal

202

Postexpeditörernas
aflöning.

lönegrader komitén saknar anledning att nu föreslå någon
ändring — har komitén funnit denna fördelning höra ske så,
att likheten i antal mellan l:a och 2:a lönegraderna inbördes
samt mellan 3:e och 4:e lönegraderna inbördes bibehålies.
Beträffande det antal tjenster, som bör tilldelas sistnämnda
två lönegrader och således i regel besättas med qvinnor, så,
enär qvinliga extra biträden pläga, om och i den mån place
ringsmöjligheter förefinnas, befordras till ordinarie tjenst
i tur och ordning med de manliga, beräknadt i allmänhet
efter tiden för antagande till extra ordinarie tjensteman,
bör allenast så stort antal tilläggas de qvinliga lönegraderna,
att denna befordringsgrund kan upprätthållas.

Enligt hvad komitén inhemtat, hafva emellertid, just i
saknad af placeringsmöjligheter, qvinliga extra biträden
hittills icke kunnat befordras till ordinarie postexpeditörer i
sådant antal, att de fylt de för dem särskildt afsedda båda
lägre lönegraderna, utan hafva åtskilliga af de redan nu å stat
befintliga postexpeditörstjenster af 3:e lönegraden tills vidare
besatts med män. Genom ökning i antalet manliga postexpeditörstjenster
beredes tillfälle att uppflytta dessa manliga
postexpeditörer till högre lönegrad, hvarigenom motsvarande
antal qvinliga postexpeditörstjenster blir ledigt;
och då, enligt hvad för komitén blifvit upplyst, af de till
tjensteålder 250 äldsta bland de extra biträdena allenast
ett mindre antal utgöres af qvinnor, har, på grund af
gjorda beräkningar, komitén funnit de föreslagna 250 nya
postexpeditörstjensterna böra fördelas med 110 å hvardera
af de båda första lönegraderna och 15 å hvardera af de
båda öfriga. I följd deraf skulle antalet postexpeditörer
komma att utgöra:

i l:a lönegraden................................ 320,

» 2:a » 320,

» 3:e » 55,

» 4:e » 55.

Enligt nu gällande bestämmelser uppgå postexpeditörernas
aflöningsförmåner i de särskilda lönegraderna till
följande belopp:

203

l:a lönegraden:

lön.....................-................... 1350 kr.

tjenstgöringspenningar.......... 450 »

uppbördsprovision

(medeltal för år 1899)--------- 418_»_ 2,218 kr.

2 ålderstillägg å 400 kr. efter 5 och

10 år.............................................-..... 800 » 3,018 kr.

2:a lönegraden:

lön.......................................... 1,200 kr.

tjenstgöringspenningar..—..... 400 »

uppbördsprovision

(medeltal för år 1899)......... 394 » 1,994 kr.

2 ålderstillägg å 400 kr. efter 5 och

10 år................................................... 800 » 2,794 kr.

3:e lönegraden:

lön.................. 1,050 kr.

tjenstgöringspenningar--------- 350 »

uppbördsprovision

(medeltal för år 1900)........ 312 » 1,712 kr.

2 ålderstillägg å 150 kr. efter 5 och

10 år................................................... 300___» 2,012 kr.

4:e lönegraden:

lön................ 900 kr.

tjenstgöringspenningar__________ 300 »

uppbördsprovision

(medeltal för år 1900)--------- 303 » 1,503 kr.

2 ålderstillägg å 150 kr. efter 5 och

10 år..............—................................... 300 » 1,803 kr.

Att komitén i denna uppgift ansett sig böra för postexpeditörer
af l:a och 2:a lönegraderna angifva medeltalet
af uppbördsprovisionen för år 1899, men för postexpeditörer
af 3:e och 4:e lönegraderna upptaga medeltalet af
uppbördsprovisionen för år 1900, har sin orsak dels deri,
att för de postexpeditörer, som före 1900 års ingång inne -

204

haft sina tjenster, inkomsten af uppbördsprovision år 1899
kan i viss män betraktas såsom ett normalbelopp, till följd
af Riksdagens ofvan angifna beslut derom att, bland andra,
dessa postexpeditörer skulle hållas skadeslösa för den minskning
i inkomst af uppbörd sprovisionen, som kunde för
dem uppkomma genom tillsättandet enligt 1899 års riksdags
beslut af nya postexpeditörsbefattningar, dels ock deri,
att postexpeditörer af 3:e och 4:e lönegraderna tillkommo
först med år 1900.

Vid tal om provisionen för postexpeditörerna torde
ock böra erinras derom, att vissa postexpeditörer icke åtnjuta
andel i uppbördsprovision. Detta är fallet dels med
de postexpeditörer, som äro anstälda hos postinspektörerna,
dels ock med de postexpeditörer, som tjenstgöra vid jernvägsposten,
hvarmed uti ifrågavarande hänseende är likstäld
tjenstgöringen inom vissa sjöpostexpeditioner. Hvad den
förra kategorien angår, eller de, som tjenstgöra hos postinspektörerna,
åtnjuta de dock, såsom i ofvan intagen historik
omförmälts, i ersättning för mistning af uppbördsprovisionen
en godtgörelse af 400 kronor för år. Hvad åter
beträffar de postexpeditörer, som tjenstgöra vid jernvägsposten
och inom vissa sjöpostexpeditioner, anses inkomsten
af de till dem nu utgående traktamenten innefatta ej blott
ersättning för extra kostnader till följd af resan utan äfven
godtgörelse för mistad uppbördsprovision med ungefär enahanda
belopp, som i sådant afseende kommer de hos postinspektörerna
tjenstgörande postexpeditörer till del. I
Kong! Maj:ts förslag till 1899 års riksdag angående uppbördsprovisionens
fixering för vederbörande posttjenstemän
genom dess omsättning till lön och tjenstgöringspenningar
ingick fördenskull beträffande de vid jernvägsposten och
inom vissa sjöpostexpeditioner tjenstgörande postexpeditörer
den förutsättning, att, i sammanhang med höjning af
den fasta aflöningen, traktamentet för sådan tjenstgöring
skulle minskas, så att det ej vidare blefve ens till en del
att såsom aflöning beräkna, utan allenast innefattade godtgörelse
för de extra utgifter, tjenstgöringens art förorsakade ;
och denna ståndpunkt har jemväl komitén intagit, då den
nu föreslagit nya aflöningssatser för postexpeditörerna, i
det att komitén tänkt sig, att denna traktamentsersättning
skulle minskas och ordnas efter ungefär enahanda grunder,

205

som numera gälla i fråga om traktamente för de vaktbetjente,
hvilka tjenstgöra vid jernvägsposten och å vissa ångbåtslinier.
Vid en sådan reglering skulle dock naturligtvis
i fråga om traktamentsbeloppen iakttagas den skilnad, som
rättvisligen bör mellan tjenstemäns och vaktbetjentes traktamenten
förefinnas.

Af det nu sagda torde framgå, att, då man för uppgörande
af ett förslag till lönereglering för postexpeditörerna,
med borttagande för dem i allmänhet af andel i uppbördsprovisionen,
vill utröna postexpeditörernas nuvarande inkomster
i hvarje lönegrad, man för erhållande af medeltalet i
uppbördsprovision bör medtaga icke blott den provision,
som af postexpeditörer å fasta postanstalter verkligen åtnjutits,
utan äfven den godtgörelse, som, till fixt belopp
eller i form af traktamenten, kommer de hos postinspektörerna
eller de i postkupéer samt vid sjöpostexpeditioner
tjenstgörande postexpeditörer till del. Så har ock skett
vid uträkningen af ofvan angifna medeltal för uppbördsprovisionen,
och de ofvan anförda aflöningsförmånerna för
de fyra olika lönegraderna kunna fördenskull lämpligen
tagas till utgångspunkt vid ett sådant löneregleringsförslags
uppgörande.

Såsom redan är omförmäldt, har komitén ansett någon
anledning icke förefinnas att förändra antalet lönegrader
för postexpeditörer; och att för denna grupp af tjensteman
föreslå aflöningar, som skulle innefatta nämnvärd minskning
i hvad åt någon af dem för närvarande utgår, finner komitén
icke vara rådlig!

Tvärt om, då omständigheterna nu åter påkalla en väsentlig
ökning af antalet postexpeditörer, och derigenom
dessas redan förut synnerligen klena befordringsutsigter ytterligare
försämras, enär ökning af postexpeditörernas antal
hvarken nu eller framdeles kan finna motsvarighet i ökning
af kontrollörs- eller postmästaresysslor, samt till följd deraf
postexpeditörstjensten för allt flera posttjenstemän blir att
betrakta såsom en sluttjenst, utöfver hvilken de ej nå, har
det synts komitén, att vid uppgörande af ett regleringsförslag
särskildt de manliga postexpeditörerna böra i aflöningsvilkor
så tillgodoses, att för dem möjligheten att å sin aflöning
kunna underhålla sig och familj icke blir utesluten.

206

Dervid har emellertid komitén, då dess förslag innefattar
ett lika antal postexpeditörstjenster i l:a som i 2:a
lönegraden eller 320 i hvardera af dessa grader, ansett sig
kunna utgå från det antagandet, att hvarje manlig postexpeditör,
som förhåller sig väl i tjensten, skall under sin
tjenstetid hinna nå den l:a lönegraden; och det är således
företrädesvis denna lönegrad, som komitén funnit vara i
behof af något förbättrade aflöningsförmåner. Men om
med en sådan förbättring i aflöning skall ernås, hvad som
dermed åsyftas, bör den icke skjutas allt för långt åt framtiden
i form af förhöjda ålderstillägg utan läggas i begynnelseaflöningen,
som ändock icke annat än högst undantagsvis
ernås förr än vid mera mogen ålder.

Asigten, att postexpeditörerna höra redan från början
beredas en dräglig inkomst, hvarigenom möjligheten för
dem att existera utan skuldsättning underlättas och den
frestelse, som ligger i handhafvandet af de genom postverket
gående stora penningebelopp, minskas, har emellertid
— med fästadt afseende tillika derå, att, enligt den
ofvan meddelade beräkningen, befordran till ordinarie postexpeditör
ansetts komma att inträffa först, sedan tjenstemannen
under närmare 8 år varit i postverket tjenstgörande —
ledt derhän, att komitén funnit jemväl postexpeditörernas
af 2:a lönegraden begynnelseaflöning böra något förhöjas
under motsvarande minskning i ålderstilläggen, på grund
hvaraf för dessa postexpeditörer 200 kronor framflyttats
från ålderstilläggen till begynnelseaflöningen.

Beträffande 3:e och 4:e lönegraderna, hvilka tillkommit
med år 1900 och äro afsedda hufvudsakligen för qvinliga
postexpeditörer, har komitén icke ansett lämpligt att
nu föreslå någon annan förändring i aflöningsförmåner än
den, som direkt betingas af uppbördsprovisionens omsättning
till lön och tjenstgöringspenningar.

De af komitén efter sålunda angifna grunder föreslagna
aflöningsförmånerna för postexpeditörerna äro:

l:a lönegraden:

lön.......................................... 1,725 kr.

tjenstgöringspenningar......... 775 » 2,500 kr.

2 ålderstillägg å 400 kr. efter 5 och

10 år.................................................. 800 > 3,300 kr.

207

2:a lönegraden:

lön............................ 1,500 kr.

tjenstgöringspenningar......... 700 » 2,200 kr.

2 ålderstillägg å 300 kr. efter 5 och

10 år.............. 600 > 2,800 kr.

3:e lönegraden:

lön...................... 1,250 kr.

tjenstgöringspenningar_________ 500 » 1,750 kr.

2 ålderstillägg å 150 kr. efter 5 och

10 år.................... 300 > 2,050 kr.

4:e lönegraden:

lön..................... 1,050 kr.

tjenstgöringspenningar......... 450 > 1,500 kr.

2 ålderstillägg å 150 kr. efter 5 och

10 år.................................................... 300 > 1,800 kr.

Alderstilläggen skulle, likasom för andra posttjenstemän
är föreslaget, tillhöra lönen.

Ehuru, med tillämpning af dessa aflöningssatser, provision
eller provisionsersättning af ofvannämnda slag ej
komme att utgå till postexpeditörer i allmänhet, skulle
dock — såsom i det föregående, vid behandling af frågan,
huruvida uppbördsprovisionen bör såsom aflöningsform bibehållas
eller ej, äfvensom vid motiverande af komiténs
förslag att indraga den nu befintliga 3:e kontrollörsgraden,
är antydt — uppbördsprovision i viss förändrad form komma
att bibehållas för sådana postexpeditörer, som tjenstgöra
såsom afdelnings- eller filialkontorsföreståndare vid postkontoren
i Stockholm, Göteborg eller Malmö, äfvensom för
den närmast under postmästaren anstälde postexpeditör vid
postkontor af l:a eller 2:a klass.

Komitén har nemligen ansett dessa tjenstemäns arbete
vara af den mera sjelfständiga och vigtiga beskaffenhet,
att genom detsammas större intensitet rörelsen vid postkontoren
kan i någon mera afsevärd mån utvecklas; och
vid sådant förhållande, samt då provisionen såsom aflöningsform
inom postverket icke föreslås att alldeles försvinna,

208

utan fortfarande skulle användas såsom en uppmuntran i
arbetet, har komitén funnit de tjensteman, om hvilka nu
är fråga, böra åtnjuta förmånen af någon aflöningsförbättring
i den mån arbetet och ansvaret ökas.

Att afdelnings- eller filialkontorsföreståndare vid de
stora postkontoren i Stockholm, Göteborg eller Malmö hafva
den mera sjelfständiga ställning, att på deras nit, vaksamhet
och uthållighet mycket beror, huru rörelsen vid afdelningen
eller filialkontoret utvecklar sig, torde ligga i öppen
dag; och vill man fördenskull tillerkänna sådana afdelningseller
filialkontorsföreståndare, som äro kontrollörer, någon
andel i uppbördsprovisionen, förefinnes naturligtvis icke
någon anledning, hvarför icke åt sådana föreståndare, som
äro postexpeditörer, jemväl bör tilldelas enahanda förmån.

Men äfven å de postkontor, som af komitén föreslagits
till l:a eller 2:a klass, är rörelsen numera öfver hufvud
taget så betydlig, att de biträdande tjenstemännen å dessa
kontor i allmänhet måste få åt sig hänvisadt att utföra
vissa detaljer i arbetet, såsom kugghjul i ett maskineri,
och postmästaren ensam blir den, som öfverskåda!’ och sammanhåller
det hela. Postmästaren å ett sådant kontor
kan emellertid icke alltid vara tillstädes under den långa
expeditionstiden och de tider derutöfver, då kontoret är för
allmänheten stängdt, men arbetet med postbehandlingen
pågår. För arbetets jemna gång skulle det då vara af värde,
om vid kontoret funnes någon postmästarens närmaste man,
hvars tid i regeln icke vore upptagen af detaljarbete med
expeditionen, utan som kunde hjelpa med ledningen af arbetets
gång i dess helhet. I den nu gällande organisationen har
uppenbarligen en sådan ställning varit tillämnad för de å ett
fåtal större postkontor placerade kontrollörerna, ehuru dessa
till följd af otillräckligheten i antalet ordinarie tjensteman
och andra omständigheter kommit att, i den män arbetet
å kontoren vuxit, den ene efter den andre dragas in i detaljarbetet
och blifva i fråga om arbetsprestation allt mera
likstälda med öfriga biträdande tjensteman å kontoren. Det
kunde visserligen synas vara mest följdrigtigt att söka
återföra kontrollörerna å de större kontoren till den särskilda
ställning, som varit för dem afsedd; men med den
hastiga stegringen i posttrafiken har rörelsen numera så

209

utvecklats, att något sådant ej skulle kunna konseqvent
genomföras, med mindre kontrollörernas antal så ökades,
att en kontrollör kunde placeras å hvart och ett af postkontoren
i de föreslagna l:a och 2:a klasserna. Komitén
har emellertid, såsom redan förut antydts, dragit sig för
att föreslå så många nya kontrollörstjenster, som för en
sådan åtgärd skulle erfordras, och komitén har tillika trott,
att hvad som åsyftas skulle kunna tillfredsställande ernås
genom att förse postmästare af l:a eller 2:a klass med
en postexpeditör att såsom närmaste man biträda med
postkontorets skötsel i dess helhet. Derigenom att denne
postmästarens närmaste man bibehålies i postexpeditörsgrad,
vinnes jemväl den fördel, att, om han visar sig för den särskilda
ställningen mindre lämplig, han lättare kan förflyttas
till andra göromål, som han kan beräknas komma att bättre
fullgöra; och enligt komiténs förmenande bör det ej heller
lemnas ur räkningen, att genom den af komitén föreslagna
åtgärden möjlighet beredes att ur den stora skaran af postexpeditörer
utvälja såsom ett slags elitkår, med bättre utsigter
till befordran på grund af vunna tjenstemeriter, dem,
som io duglighet och energi visat sig mera framstående.

A dessa postmästarnes närmaste män skulle också,
enligt hvad komitén håller före, kunna läggas åtskilligt af
det nu å postmästaren hyflande, synnerligen vidlyftiga
räkenskaps- och redovisningsväsendet, utlemnande af frankotecken
från postmästarens hufvudförråd till den allmänheten
direkt betjenande personalen m. in., allt i syfte att
postmästarne å de större kontoren, mera än nu är förhållandet,
måtte få tid att egna intresse åt sjelfva ledningen
af arbetet och befrämjandet af postkontorens utveckling.

Den särskilda ställning, som desse postmästarnes närmaste
män skulle komma att intaga, betingar emellertid
rättvisligen någon högre löneinkomst; och då ett uppsving
i rörelsen å de postkontor, der de äro placerade,
omedelbart för dem medför ökadt arbete, har det synts
komitén vara lämpligast, att den högre löneinkomsten tillfaller
dem i form af andel i provisionen å vederbörande postkontors
uppbörd, i hvilket afseende komitén, enligt hvad som
framgår af § 2 i förslaget till aflöningsreglemente för tjenste 14 -

210

män och betjente vid postverket, föreslagit, att vid postkontor
af l:a och 2:a klass en fjerdedel af provisionen, för år
räknadt, skall tillkomma den närmast under postmästaren
å kontoret anstälde postexpeditör.

211

Komitén öfvergå!’ nu till aflöningsförhållandena för de Vakt.
å stat anstälde vaktbetjente vid postverkets distrikts- och betJentelokalförvaltningar.

Enligt den normalstat för postverket, som trädde i till- 1874 års
lämpning med ingången af år 1874, utgjordes postanstalternas normalstatvaktbetjening
af vaktmästare, postiljoner och brefbärare.

Hvad först angår vaktmästarne, voro dessa i nämnda Vaktmästare,
stat fördelade på tre lönegrader med ett antal af 5 inom l:a,

5 inom 2:a och 15 inom 3:e lönegraden. Aflöningen utgjorde
inom l:a lönegraden 800 rdr, hvaraf 600 rdr lön och
200 rdr tjenstgöringspenningar,

inom 2:a lönegraden 700 rdr, hvaraf 525 rdr lön och
175 rdr tjenstgöringspenningar, och

inom 3:e lönegraden 600 rdr, hvaraf 450 rdr lön och
150 rdr tjenstgöringspenningar.

Postiljonerna voro — extra postiljoner oberäknade — Postiljoner.
i samma stat fördelade på två lönegrader, med en aflöning
af 300 rdr inom l:a och 225 rdr inom 2:a lönegraden.

Antalet postiljoner inom hvardera lönegraden utgjorde 100.

Till aflönande af brefbärare var å aflöningsstaten upp- Brefbärare,
fördt ett särskildt anslag, hvaraf generalpoststyrelsen, jemlik!
kongl. brefvet den 9 november 1861 och § 16 af den
för styrelsen den 5 december 1873 utfärdade instruktion,
egde anvisa aflöning för en hvar brefbärare till belopp af
årligen högst 250 rdr. Detta maximibelopp blef emellertid
redan genom kongl. brefvet den ''JO mars 1874 förhöjdt till
300 rdr.

Utöfver den nämnda fasta aflöningen utgingo till vissa
klasser af vaktbetjente, på sätt nedan förmäles, särskilda aflöningsförmåner
i form af ålderstillägg, traktamenten, brefbärareskilling,
tilläggsarfvode (för brefbärareförmän) och hyreshjelp
osamt, till samtliga klasser, uniformsbeklädnad.

Ålderstillägg tillkom, enligt de i sammanhang med Ålderstillägg.
1874 års stat gifna bestämmelser, dels vaktmästare af 2:a
och 3:e lönegraderna, med den inskränkning likväl, att

212

ålderstillägget ej skulle utgå med högre belopp, än att, sammanlagd!
med aflöningen i öfrigt å stat, detsamma beredde
befattningens innehafvare en inkomst af 800 rdr, dels och
brefbärare, utan någon begränsning af aflöningens maximibelopp; och

utgick ålderstillägg i två åldersklasser, nemligen:

i den l:a med 100 rdr efter 10 års väl vitsordad
tjenstgöring och

i den 2:a med 200 rdr efter 15 års tjenstgöring.

Af ålderstillägget skulle tre fjerdedelar anses tillhöra
lön och en fjerdedel tjenstgöringspenningar.

Genom kongl. brefvet den 5 juni 1874, angående postverkets
stater för år 1875, blef emellertid, i enlighet med
Riksdagens beslut, rätten till ålderstillägg så till vida utsträckt,
att sådant tillägg skulle, utan den för vaktmästarne
dittills stadgade begränsning af aflöningens maximibelopp,
tillkomma alla de vid postanstalterna anställa vaktmästare
och brefbärare med 100 kronor efter 5 och 200
kronor efter 10 års ordinarie tjenstgöring.

Traktamente Till postiljon, som användes att beledsaga post, utgick
till postiljon. irajctarnentej jemlikt kong], brefvet den 17 maj 1872. 1

detta afseende var genom nämnda kongl. bref förordnadt,
hufvudsakligen, att till grund för traktamentets beräknande
i allmänhet skulle läggas det antal timmar, under Indika,
enligt faststäld tidtabell, postiljon vore från sin station frånvarande,
dock att detta antal skulle ökas med 2 timmar:
den ena för inställelse i behörig tid, före resans anträdande,
för att å postanstalten biträda med postförsändelsernas
inpackande in. m., och den andra för den handräckning,
som efter återkomsten erfordrades för postens uppackande
in. in.; att enligt tidtabell öfverskjutande andel af en timme
skulle, om densamma uppginge till 30 minuter eller derutöfver,
beräknas såsom hel timme, hvaremot, om öfverskottet
uppginge till mindre än 30 minuter, något traktamente
derför icke skulle utbetalas; att för hvarje timme, derför
enligt förenämnda grunder traktamente tillkomme postiljon,
detsamma i allmänhet skulle utgöra 10 öre, men att för
timme, hvilken, hel och hållen eller till någon del infallande
mellan kl. i 0 på aftonen och kl. 5 på morgonen,
användes till resa med post eller för sådant biträde å postanstalt,
som ofvan omförmälts, traktamentet skulle utgå med

213

15 Öre; samt att, om'' postiljonsbeskickningen fullbordades
på kortare tid än ett dygn, traktamentet likväl icke skulle
utgöras med mindre än 2 rdr.

Genom samma nådiga bref hade Kong! Maj:t furmit
godt förklara, att, der för transport af postförsändelser
mellan postanstalt, och jern vägsstation eller ångbåtshamn
eller af annan giltig anledning påkallades biträde af postiljon,
hvilken icke för dagen till postiljonsbeskickning användes,
det postiljon derför tillkommande traktamente
skulle utgöra ett efter omständigheterna lämpadt belopp,
hvilket general poststyrelsen egde bestämma, under iakttagande
likväl att detta traktamente icke i något fall uppginge
till mera än 2 rdr om dagen.

Förhöjning af traktamentet medgafs genom kongl. brefvet
den 23 mars 1877, hvarigenom förordnades, att postiljonstraktamente
skulle från och med 1877 års början i
allmänhet utgöra 12 öre för hvar timme, derför enligt bestämmelserna
i nyssberörda nådiga bref den 17 maj 1872
traktamente postiljon tillkomme, men utgå med 18 öre för
timme, hvilken, hel och hållen eller till någon del infallande
mellan kl. 10 på aftonen och kl. 5 på morgonen, användes
till resa med post eller för sådant biträde å postanstalt,
som i sistnämnda nådiga bref omförmäldes; och att, der
postiljonsbeskickning blefve fullbordad på kortare tid än
ett dygn, traktamentet i allt fall icke skulle utgöras med
mindre än 2 kronor 40 öre.

Då genom kongl. b refvel den 8 december 1881 förändrade
grunder faststäldes för beräknande af traktamenten
för tjensteman vid postverket under tjenstgöring i
jernvägspostkupé, blef i sammanhang dermed förordnadt,
att traktamente till de vid postbef ordringen å jernväg tjenstgörande
postiljon^’ skulle utgå efter enahanda grunder,
som för traktamente till tjensteman i jernvägspostkupé
blefvo bestämda, dock med iakttagande deraf, dels att för
hvarje i tjenstgöring använd timme, derför traktamente
tillkomme sådan postiljon, detsamma i allmänhet skulle
utgöra 15 öre, men för hvar i tjenstgöring använd timme,
som hel och hållen eller till en del infölle mellan kl.
10 på aftonen och kl. 5 på morgonen, 25 öre; dels att för
den tid utöfver en timme efter ankomsten till och en
timme före afgången från vänd- eller öfverliggningsort,

214

jernvägspostiljon i öfrigt, utan skyldighet att tjenstgöra,
läge öfver å ort, der han icke vore stationerad, traktamentet
skulle utgå med 10 öre för timme; dels och att
minimibeloppet af det för ett dygn belöpande traktamente
till jernvägspostiljon skulle beräknas till 2 kronor
40 öre.

Sedermera fann Kongl. Maj:t, jemlikt nådigt bref den
1 februari 1884, godt medgifva, att vid de tillfällen, då
för postkupégöro målens behöriga handläggning erfordrades,
att vederbörande inom postkupéerna tjenstgörande betjente
instälde sig till tjenstgöring tidigare än en timme före affärdande!
af det bantåg, hvarmed postkupén fortskaffades, till samma
betjente finge såsom ersättning för den utsträckta tjenstgöringen
af postmedlen utbetalas traktamente, under iakttagande
af de i nådiga brefvet den 8 december 1881 för
traktamentes beräknande faStstälda grunder.

Enligt samma grunder, men med viss förhöjning i
traktamentets belopp, skulle, jemlikt kongl. brefvet den 24
mars 1882, traktamente utgå till de postiljoner, som användes
till tjenstgöring å linien Köpenhamn—Malmö.

Brefbärare- För aflemnande i adressats bostad af bref, brefkort,
skilling, försändelser under band och vissa andra slag af försändelser
egde brefbärare sedan äldre tider af adressaterna
uppbära särskild brefbävareskilling, utgående, der ej aftal
blifvit träffadt om ersättningens utgörande med eu viss
summa för året, med 3 öre för hvarje försändelse, dock
med rättighet för postverket — jemlikt förberörda kongl.
bref den 9 november 1861 — att å de orter, der flere brefbärare
anstäldes, förordna om fördelningen mellan dem af
de genom brefbärareskillingen influtna medel.

Traktamente Brefbärarne i Stockholm och Göteborg intogo emeller brefbärare

^id 1 nyssberörda afseende en undantagsställning. Genom
kongl. brefvet den 23 januari 1856 var nemligen, beträffande
brefbärarne i Stockholm, medgifvet, att, om sammanlagda
beloppet af brefbärareskillingen ej skulle utgöra så
mycket, att hvardera af de tjenstgörande brefbärarne undfinge
minst 1 rdr b:o för hvarje tjenstgöringsdag, hvad som
till fyllnad deri erfordrades finge från postkassan anordnas;
och enahanda medgifvande lemnades, hvad angick
brefbärarne i Göteborg, genom kongl. brefvet den 16 februari
1872.

215

Enär emellertid, på grund af den i Bern den 9 oktober
1874 afslutade posttraktat, brefbärareafgift icke vidare
fick upptagas för bref och andra postförsändelser, som från
de till den allmänna postföreningen hörande länder ankornmo,
och då af denna anledning inkomsten af brefbärareafgiften
tenderade att i betydlig mån nedgå, blef genom
kongl. brefvet den 31 mars 1876 förklarad!, att det genom
nådiga blefven den 23 januari 1856 och den 16 februari
1872 till 1 krona 50 öre bestämda dagtraktamente, för
brefbärare i Stockholm och Göteborg finge för tiden från
1876 års början förhöjas till 2 kronor; under vilkor dock
att, så länge för ankomna brefpostförsändelsers hembärande
särskild afgift upptoges, de afgifter af detta slag, som i
nyssnämnda begge städer inflöte, blefve såsom annan postuppbörd
till postkassan redovisade.

På grund af kongl. blefven den 3 maj 1870 och den Tiiiäggsarf20
mars 1874 utgick särskild! arfvode till hrefhärareförmän^l^ll^jfj
i Stockholm. Genom berörda nådiga bref hade nemligen i Stockholm.
Kongl. Maj:t funnit godt medgifva, att, mot tilläggsarfvode
af 10 kronor i månaden, eu brefbärareförman finge, i mån
af behof, anställas inom hvart och ett af de distrikt, i hvilka
hufvudstaden, hvad brefbäringens besörjande anginge, vore
eller blefve indelad.

Vid Stockholms och Göteborgs postkontor anstälda Hyreshjeip
postiljoner, beräknade till högst 20, åtnjöto, jemlikt kongl. p^jijoner
brefvet den 15 mars 1861, särskild hyreshjeip, utgående
med 75 rdr för år till hvarje postiljon.

Förutom öfriga aflöningsförmaner egde, på sätt redan Unifomsbeär
nämndt, betjente inom samtliga klasser tillgodonjuta kladnaduniförmsheklädnad
eller, i vissa fall, ersättning derför.

Sedan emellertid, genom beslut vid 1882 års riksdag, Bi:efl)arareafbrefbärareafgiften
blifvit upphäfd, bemyndigades general- bäfvande11''
poststyrelsen, genom kongl. bref den 2 juni 1882, att be- Traktamente
stämma beloppet af det dagtraktamente eller i annan form 1 rare. d"
utgående godtgörelse, som med anledning af berörda beslut
borde vederbörande brefbärare tillkomma, dervid dock skulle
iakttagas, att dylik ersättning ej i något fall finge öfverstiga
2 kronor om dagen.

Antalet vaktmästare vid postanstalterna ökades 1875—78

i 1876 års stat med 2 inom 2:a lönegraden, hvaremotårens stater.
nästföljande år 1 vaktmästare inom denna grad öfverför- ökning af
des till generalpoststyrelsen, och personalen.

216

i 1878 års stat med 6 inom 2:a och 6 inom 3:e lönegraden.

Postiljonernas antal ökades i 1875 års stat med 20,
hvaraf 10 inom hvardera lönegraden, och i 1877 års stat
med ytterligare 10, hvaraf 5 inom hvardera lönegraden.
indragning Med utgången af år 1879 indrogs 3:e lönegraden
graden1 för" för vaktmästare, hvarvid de denna grad tillhörande 21 vaktvaktmästare.
mästarne uppflyttades till 2:a lönegraden.

Efter dessa förändringar utgjorde vaktmästarnes antal
38, deraf 5 i l:a och 33 i 2:a lönegraden, och postiljonernas
antal 230, deraf hälften i hvardera lönegraden.

1885 års Till en genomgående omorganisation beträffande vakt ±1

o o o

betjentpersonalen framlade generalpoststyrelsen förslag i sin
underdåniga skrifvelse den 29 november 1883, angående
postverkets stater för år 1885.

Elvad särskild! angick brefbärarne, hvilkas antal, i regelbunden
tjenstgöring, då utgjorde tillhopa 306, meddelade
styrelsen i sin nämnda skrifvelse, att på grund af det bemyndigande,
som lemnats styrelsen genom § 16 af den
för styrelsen då gällande instruktion, jemförd med nådiga
brefvet den 20 mars 1874, årslönen blifvit faststäld
för 94 brefbärare till 300 kronor,

» 144 » » 250 »

» 20 » » 200 » och

» 48 » » belopp, understigande 200 kronor,

samt i medeltal utgjorde 253 kronor för hvar brefbärare.

Såväl vid fastställande af årslönen som vid bestämmandet
—- jemlik! nådiga brefvet den 2 juni 1882 — af
dagtraktamentets belopp, hade ansetts böra tagas synnerlig
hänsyn till omfattningen af de göromål, som brefbärare
ålegat, likasom äfven till den i allmänhet större eller mindre
lefnadskostnaden i den ort, der brefbärare blifvit till tjenstgöring
anstäld.

Traktamentet hade, efter hvad styrelsen vidare meddelade,
blifvit faststäldt

för 168 brefbärare till kronor 2''oo om dagen,

» 4 » » » 1 ''so » »

» 32 » » » 1 ''75 » »

» 6 » » » 1 ''65 » »

» 43 » » » 1 ''so » »

217

för 18 brefbärare till kronor D25 om dagen,

» 6 » » » l*io » »

» 17 » » » l-oo » » och

» 12 » » belopp, understigande 1 krona,

samt utgjorde i medeltal kronor l‘7o om dagen.

1 särskilda, till generalpoststyrelsen ingifna skrifter
hade emellertid vissa grupper af vaktbetjente gjort framställning
om förbättrade lönevilkor.

Bland dessa framställningar vore det, enligt styrelsens
åsigt, icke någon, som förtjenade så mycket afseende som
yrkandet derpå, att af den postiljoner och brefbärare tillkommande
aflöning en större del, än hvad dittills varit
fallet, måtte utgå i lön eller arfvode å stat. Beskaffenheten
af den tjenstgöring, som ålåge postverkets betjente,
verkade derhän, att i allmänhet dessa betjente tidigare än
deras vederlikar inom flera andra verk blefve urståndsätta
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden.
Då ett sådant förhållande inträdde, utgjorde emellertid
mycket ofta pensionens ringa belopp ett hinder för postiljon,
likasom för brefbärare, att från tjensten afgå. Jemlik!
det reglemente, som gälde för civilstatens pensionsinrättning,
vore nemligen för vaktbetjente pensionen beroende
af lönens belopp, i det att till 8:e klassen, med 300
kronors pension, hänfördes vaktbetjente, hvilkas lön uppginge
till minst 500 kronor, men till 9:e klassen, med
200 kronors pension, vaktbetjente, hvilkas lön understege
500 kronor. Och ännu större blefve, hvad anginge de
vaktbetjente, hvilkas krafter tilläte dem qvarstanna i tjenstgöring,
till dess de uppnått 65 år, skilnaden mellan den
pension, som å postverkets indragningsstat tillkomme vaktbetjent
med 300 kronors lön, och den pension, hvaraf
vaktbetjente med 500 kronors lön kunde komma i åtnjutande.

Icke ensamt eu billig hänsyn till dessa betjentes behof
af hvila efter många års ansträngande arbete, utan äfven
såväl allmänhetens som postinrättningens fördel måste emellertid
anses tala för årslönens fastställande till belopp, som
möjliggjorde afgång ur tjensten vid uen tid, då helsa och
krafter icke längre vore tillräckliga för behörigt fullgörande
af de till befattningen hörande bestyr. Detta mål syntes
generalpoststyrelsen kunna lämpligen ernås genom lönens

Löne reglering.

218

fastställande till 500 kronor, i sammanhang hvarmed de
genom nådiga brefvet den 5 juni 1874 meddelade bestämmelser
rörande de en del vaktbetjente tillkommande ålderstillägg
ansågos böra förändras derhän, att vaktbetjent,
hvilken icke tillhörde den å aflöningsstat uppförda klass
vaktmästare vid postanstalterna, skulle efter 5 års väl
vitsordad ordinarie tjenstgöring tilldelas 100 kronors ålderstillägg
till lönen, dock så att tidpunkten för ålderstilläggets
åtnjutande icke i något fall vidtoge förr än 5 år efter
utgången af år 1884.

Mera än någon annan klass af postverkets vaktbetjente
syntes en stor del af de till landsvägsposternas öfvervakande
använde postiljoner vara i behof af någon löneförhöjning.
För många af dessa betjente vore nemligen — äfven oaktadt
de hunnit befordran till ordinarie befattning — den
löneinkomst, som, enligt gällande bestämmelser, dem tillkomme,
ganska ringa, utgörande för 1 postiljon omkring 540
kronor, för 4 postiljoner omkring 610 kronor, för 1 postiljon
omkring 650 kronor, för 6 postiljoner omkring 670
kronor och för 3 postiljoner omkring 700 kronor hvardera,
under det att bland de för postbefordran å jernväg använda
postiljoner 1, den bäst aflönade, uppbure omkring
1,300 kronor, 1 omkring 1,215 kronor, 18 omkring 1,170
kronor och 24 omkring 1,100 kronor. Dock vore den
tjenstgöring, som ålåge landsvägspostiljonerna, icke allenast
i flera fall mycket ansträngande, utan äfven af beskaffenhet
att mången gång -—- särdeles der postföringen försigginge
nattetid och i svårt väder — utöfva ett menligt inflytande
på postiljonernas helsa, likasom den äfven någon gång utsatte
dem för öfvervåld.

Jemväl hvad brefbärarne anginge, ansåg styrelsen
höra anmärkas, att, medan bland dessa betjente de, hvilka
vunnit ordinarie anställning, i Stockholm åtnjöte — ålderstillägg
oberäknadt — en aflöning af dels 1,030, dels 1,150
kronor och i Göteborg uppbure 980 kronor, också utom
ålderstillägg, så utginge till brefbärare å en del andra orter
aflöningen med vida mindre belopp. Sålunda vore för 8
brefbärare aflöningen inskränkt till belopp af 500—600
kronor, 4 uppbure endast 400—500 kronor och för 1 brefbärare
understege aflöningen 400 kronor.

219

I öfrigt kunde visserligen, enligt styrelsens åsigt, icke
bestridas, att i aflöningen till olika vaktbetjente borde förefinnas
en skilnad, beroende på omfattningen och beskaffenheten
af de göromål, som åt dessa betjente anförtroddes,
och på den olika lefnadskostnaden för betjente, hvilkas
tjenstgöring, dag efter dag, försigginge å samma plats, och
sådana betjente, som användes till tjenstgöring å bantåg
eller till landsvägsposts öfvervakande. Särskild! förekomme
ock anledning att, vid bestämmande af aflöningen för
postiljon å jernväg, fästa afseende dervid, huruvida postiljon
tjenstgöring inskränkte sig dertill att, i de fall då s. k.
fullständig postkupéexpedition egde rum, medfölja såsom
biträde åt postexpeditör, eller om postiljon ensam tjenstgjorde
i postkupé och till följd deraf åt honom vore uppdraget
att, på eget ansvar, expediera försändelser.

Den olikhet, som, på grund af ofvan omförmälda omständigheter,
borde ega rum i aflöningen för postbetjente,
hvilka å olika orter och i tjenstgöring af olika slag användes,
ansåg styrelsen lämpligast åstadkommas derigenom, att
visserligen för traktamentet faststäldes ett maximibelopp,
men att, inom detta belopp, traktamentets storlek i särskilda
fall blefve beroende af de förhållanden, för hvilka
blifvit af styrelsen redogjordt.

Då de 38 vaktmästarne vid postanstalterna blifvit tillförsäkrade
en aflöning å stat, uppgående i en del fall till
800, men i andra fall till 700 kronor, ålderstillägg oberäknade,
kunde de icke tillförbindas att underkasta sig en
reglering, hvarigenom deras fasta aflöning skulle nedsättas
till 500 kronor. Generalpoststyrelsen ansåg sig dock
icke böra föreslå dessa vaktbetjentes uppförande å öfvergångs-
eller indragningsstat, utan syntes dåvarande anslag
till vaktmästare vid postanstalterna böra tills vidare bibehållas
å aflöningsstat, under iakttagande deraf, att vid uppkommande
ledighet dithörande befattningar icke återbesattes,
men att antalet postbetjente, hvilkas aflöning å stat
utgjorde 500 kronor, ökades i samma mån, som antalet vaktmästarebefattningar
vid postanstalterna sålunda minskades.

De betjente, hvilka, förutom de 38 vaktmästarne, för
det dåvarande användes i regelbunden tjenstgöring å postanstalt
eller vid postbefordran, voro, enligt hvad generalpoststyrelsen
meddelade,

220

306 brefbärare,

143 postiljoner, hvilka beledsagade landsvägspost,

141 postiljoner, tjenstgörande vid postförsändning med
bantåg,

42 postiljoner, hvilka transporterade post mellan postanstalt
och bangård eller ångfartyg, samt

23 postiljoner, hvilka besörjde tömning af breflådor,
eller sammanlagdt 655 postbetjente.

Det i en senare tid ökade antalet försändelser, för
hvilkas aflemnande till adressaterna anlitades postverkets
brefbärare, och behofvet af att bereda större säkerhet för
en del poster, som dittills fortskaffats utan att beledsagas
af postiljon, gjorde det emellertid antagligt, att före 1885
års utgång skulle befinnas nödigt använda ytterligare åtökning
af minstone 20 postbetjente, hvadan styrelsen hemstälde, att
personalen. a gtat ,natte uppföras aflöning för 675 postbetjente, utöfver
de dåvarande vaktmästarne.

En så genomgripande förändring i sättet och vilkoren
för postbetjentes aflönande, som sålunda blifvit ifrågastäld,
syntes dock icke böra genomföras, utan att på samma gång
träffades anordningar, ledande derhän, att postverket kunde
af dessa betjente hemta all den nytta, hvilken de vore i
tillfälle att göra verket. Sådant vore icke förhållandet, så
länge exempelvis postiljon, hvilken ej för dagen användes
till posts beledsagande, icke vore skyldig att vid postanstalt
å den ort, der han öfverlåge, biträda med handläggning af
förekommande göromål, eller då brefbärare icke ansåges
pligtig att, vid tillfälle, göra tjenst som postiljon.

Sammanfö- Styrelsen, som ansåg såväl brefbärare som postiljoner
bärare ock" köra kunna, i mån af behof, för postverkets räkning an_postiljoner
vändas till tjenstgöring af det ena eller'' det andra slaget,
Vandra Syakt-för bvilken de funues lämpliga, upptog dem derför i statsbetjente».
förslaget under den gemensamma benämningen vaktbetjente.

Generalpoststyrelsens här ofvan återgifna förslag blef,
i enlighet med vederbörande departementschefs hemställan,
framlagdt för 1884 års riksdag samt, uppå statsutskottets
tillstyrkande, af Riksdagen godkändt.

Kong!, bref- På grund deraf uppfördes, jemlikt kong!, brefvet den

^najd1884° maj 1884, i 1885 års stat — förutom de från den

äldre staten qvarstående vaktmästarne, 5 af l:a och 33
af 2:a lönegraden — 675 »andra vaktbetjente» vid post -

221

anstalterna; hvarjemte meddelades det nådiga förklarande,
att vaktbetjent vid postanstalt, som tillträdde lön efter den
nya staten, skulle ega att efter 5 års väl vitsordad ordinarie
tjenstgöring uppbära 100 kronors ålderstillägg till
lönen, dock att tidpunkten för detta ålderstilläggs åtnjutande
icke i något fall finge vidtaga förr än 5 år efter utgången
af år 1884; samt att, i den mån de vid postanstalterna
anstälda 38 vaktmästarne afginge, de efter dem ledigblifna
vaktmästarebefattningarna icke skulle återbesättas,
utan i stället antalet vaktbetjente med 500 kronors lön i
motsvarande mån ökas.

Med tillämpning af sistberörda bestämmelse utbyttes Vaktmästare
under den följande tiden efter hand 35 vaktmästarebefatt-a alclrR stat
ningar, hvilkas innehafvare afgått, mot vaktbetjenfbefattningar
med 500 kronors lön. Genom den lönereglering
för den ordinarie vaktbetjentpersonalen vid postanstalterna,
som genomfördes vid 1899 års riksdag, ansågs emellertid
nämnda bestämmelse såsom upphäfd; och hafva till följd
deraf de 3 återstående vaktmästarebefattningarna — sedan
deras innehafvare numera afgått, den sista med utgången
af februari månad 1901 — indragits utan motsvarande ökning
af antalet »andra vaktbetjente».

Under förmälan, att vaktmästarnes, postiljonernas och Förändrade
brefbärarnes sammanförande till en tjenstgöringsklass påkallade
förändrade bestämmelser i afseende å det desse be- traktamentjente
tillkommande traktamente sålunda, att detsamma tet
blefve bestämdt att under alla förhållanden utgå efter
samma grund till samtliga vaktbetjente, samt att en revision
af dithörande bestämmelser erfordrades jemväl till följd
af den förändring i vaktbetjeningens. fasta aflöning, som
vidtagits genom de för år 1885 faststälda staterna, afgaf
generalpoststyrelsen i underdånig skrifvelse den 14 augusti
1884 förslag till förändrade stadganden uti ifrågavarande
hänseende; och i enlighet med detta förslag fann Kongl.

Maj:t godt, genom nådigt bref den 19 september samma är,
förordna, att beloppet af det traktamente, som finge vaktbetjent
vid postverket tillerkännas, skulle högst utgöra 2
kronor för dag; att generalpoststyrelsen skulle ega att inom
förenämnda maximibelopp bestämma storleken af traktamentet
för en hvar vaktbetjent särskild!; att till de vaktbetjente,
som gjorde tjenst å bantåg och dervid på eget

222

1888 års
stat.

Ökning af
personalen.

ansvar expedierade post, likasom ock till de vaktbetjente,
som tjenstgjorde å linien Malmö —Köpenhamn, dock finge,
der sådant pröfvades skäligt, utbetalas ett tilläggstraktamente
af högst 1 krona för dag utöfver det traktamente,
som eljest skolat vederbörande tillkomma; samt att dessa
bestämmelser skulle träda i tillämpning med 1885 års
början.

Enahanda tilläggstraktamente medgafs, jemlikt kongl.
brefven den 18 november 1892 och den 28 maj 1897, för
vaktbetjente, som tjenstgjorde å linierna Helsingör—Helsingborg
och Trelleborg—Sassnitz.

Särskildt arfvode skulle fortfarande tillkomma brefbärareförmän
i Stockholm på grund af kongl. brefvet den
■SO december 1884, genom hvilket i detta afseende förordnades,
att till hvar och en af de vaktbetjente — dock ej
flere än eu inom hvart och ett af de distrikt, i hvilka hufvudstaden,
hvad brefbäringens ombesörjande anginge, vore
eller blefve indelad, — som användes såsom förmän för
öfriga inom samma distrikt anstälda vaktbetjente, finge af
anslaget till traktamenten för vaktbetjente utbetalas ett
tilläggstraktamente af 10 kronor i månaden, under förbindelse
för bemälde förmän att dervid fullgöra de särskilda
skyldigheter, som generalpoststyrelsen uti brefbäringens intresse
kunde finna skäligt dem ålägga.

Om ökning i vaktbetjentes antal hemstälde generalpoststyrelsen
i den underdåniga skrifvelse den 29 november
1886, hvarmed styrelsen afgaf förslag till postverkets stater
för år 1888.

Enligt en verkstäld utredning funnos, efter hvad styrelsen
meddelade, för det dåvarande 34 postlinier med en
medellängd af 6''2 mil, å hvilka landsvägspost fortskaffades
nattetid utan att beledsagas af postiljon. A dessa linier
försigginge således postföringen utan annat skydd än det,
som kunde lemnas af den icke ens alltid fullvuxne postföraren.
Med hänsyn till de betydliga penningebelopp och
andra värdeförsändelser, som dåmera befordrades genom
postverkets försorg, syntes det styrelsen betänkligt att låta
detta förhållande fortfara. För att kunna å dessa 34 postlinier
anordna postiljonsbeskickning, för hvilket ändamål en
vaktbetjent erfordrades för hvarje linie, äfvensom för att
blifva i tillfälle att med dylik beskickning förse nya lands -

223

vägsposter, som borde inrättas, samt anställa erforderlig
vaktbetjening i postkupé å nya järnvägslinjer, hemstälde styrelsen,
att det förutvarande antalet vaktbetjente måtte få
ökas med 48 nya.

Denna framställning förelädes 1887 års riksdag och
vann dess bifall; hvarefter, jemlikt kong], brefvet den 13
juli 1887, de begärda 48 vaktbetjentbefattningarna uppfördes
i 1888 års stat. Hela antalet vaktbetjente vid postanstalterna
kom sålunda dåmera att utgöra 761, hvaraf 32
från äldre stat qvarstående vaktmästare.

Beträffande den hushyreshjelp, som, jemlikt kongl. Kongl. brefbrefvet
den 15 mars 1861, utgått till vissa vaktbetjente vet
i Stockholm och Göteborg, blef, i enlighet med derom af maJ 6 ’
generalpoststyrelsen gjord hemställan, genom kong], bref
den 31 maj 1889 förklaradt, att särskildt hushyresbidrag Hyresbidratill
de i nämnda städer stationerade postbetjente för fram- sets upphötiden
skulle upphöra, dock att de betjente, som för det
dåvarande uppbure sådant hyresbidrag, finge, under oförändrade
omständigheter i öfrigt, bidraget bibehålla.

1 fråga om pension till postverkets betjente förklarades Pension,
genom sistberörda kongl. bref,

att dessa betjente skulle ega att, då de uppnått 65
lefnads- och minst 35 tjensteår, vid afskedstagandet från
sina befattningar undfå pension till lönens hela belopp;

att ej mindre de, som dädanefter antoges till ordinarie
vaktbetjente vid postverket, än äfven de redan antagna
vaktbetjente, som åstundade komma i åtnjutande af berörda
pensionsförmån, skulle vara förpligtade att, då de uppnått
nämnda lefnads- och tjensteålder, med oafkortad lön såsom
pension från befattningen afgå, generalpoststyrelsen dock
obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så länge
den pensionsberättigade pröfvades kunna i befattningen på
ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kunde
finnas villig att i befattningen qvarstå; och

att dylik pension skulle utgå af postmedel, i den män
den afskedade postbetjenten icke enligt gällande bestämmelser
egde att erhålla pension från civilstatens pensionsinrättning.

I den underdåniga skrifvelse af den 27 november 1894, 1896 års
som innefattade generalpoststyrelsens statsförslag för år 1896, stat

224

Ökning af
personalen.

1897 års
stat.

hemstälde styrelsen om uppförande å stat af ytterligare 30
vaktbetjentbefattningar och anförde till stöd för denna framställning,
hurusom, oaktadt ökningen år 1888 af antalet
ordinarie vaktbetjente, redan vid samma års utgång förefans
ett antal af 173 i regelbunden tjenstgöring anstälde
extra vaktbetjente, hvilket antal under årens lopp i följd
af posttrafikens tillväxt måst ökas, så, att antalet extra vaktbetjente
för det dåvarande uppginge till 293.

Någon skilnad mellan de ordinarie och de extra vaktbetjentes
tjenstgöring förefunnes emellertid icke, och billigheten
syntes derför kräfva att bereda åtminstone en del
af dessa extra vaktbetjente den tryggare ställning, som ett
inträdande i ordinarie befattning medförde. Sådant kunde
emellertid icke ske utan att öka antalet ordinarie vaktbetjente,
och med hänsyn dels till det uppsving, posttrafiken
sedan år 1888 tagit, hvilket naturligtvis påkallade ökadt
biträde äfven inom vaktbetjentklassen, dels ock till styrelsens
afsigt att söka inom jernvägsposten, i deri mån ske
kunde, utbyta tjensteman mot vaktbetjente, till hvilken utvägs
användande Riksdagen uttalat sin anslutning, kunde
den föreslagna tillökningen i antalet vaktbetjente anses
såsom den minsta möjliga.

Sedan generalpoststyrelsens ifrågavarande förslag förelagts
1895 års riksdag och vunnit dess godkännande, uppfördes,
jemlik! kongl. brefvet den 24 maj 1895, de 30
nya vaktbetjentbefattningarna i 1896 års stat. Hela antalet
vaktbetjente vid postanstalterna ökades derigenom till
791, hvaraf 4 vaktmästare från äldre stat.

Förbättring i aflöningsförhållandena för vaktbetjente
ifrågasattes af generalpoststyrelsen i dess underdåniga skrifvelse
den 29 november 1895, med förslag till postverkets
stater för år 1897.

Efter en redogörelse för den aflöning, som på grund af
gällande bestämmelser tillkom vaktbetjente vid postanstalterna
— i hvilket afseende styrelsen meddelade, bland annat,
att traktamentet till de vid fasta postanstalter, med undantag
af Stockholm, Göteborg och en del andra betydligare städer,
stationerade betjente (brefbärare, posttransportörer, landsvägspostiljoner),
i regel utginge med 85 öre, om stationsorten
vore belägen söder om Dalelfven, och med 1 krona,
om den läge norr derom, — uttalade styrelsen den åsigt,

225

att, derest någon utsigt förefunnes att få antalet ordinarie
vaktbetjentbefattningar ökadt, så att de vaktbetjente, som
erfordrades till regelbunden tjenstgöring, genast kunde
erhålla anställning i ordinarie tjenst, utan tvifvel den årsinkomst,
som då vid tjenstetillträde bereddes vaktbetjent,
finge anses tillräcklig för en nyanstäld sådan betjent. Men
för genomförande af en sådan anordning skulle redan då
erfordras att öka antalet af senast å stat uppförda vaktbetjente
med 247. Då ett sådant önskemåls genomförande
icke hade utsigt till framgång, syntes andra åtgärder böra
vidtagas i syfte dels att i någon mån förbättra de lägst
aflönade vaktbetjenternas ekonomiska ställning, dels ock
att för de något äldre bringa i utsigt bättre lönevilkor
efter längre tjenstetid.

I det förra afseendet vore generalpoststyrelsen betänkt Höjning af
på att för ordinarie vaktbetjente söka genomföra ett minimitraktamente
af 1 krona per dag för de söder om Dalelfven
och 1 krona 15 öre för de norr om Dalelfven stationerade.

I det senare syftet åter hade styrelsen ansett den ut-Fråga om ett
vägen böra anlitas att tilldela vaktbetjente ytterligare ettåidersålderstillägg
å 100 kronor; och hemstälde styrelsen fördenskull,
att vid postanstalt anstäld vaktbetjent, som, enligt då
gällande bestämmelser, efter 5 års val vitsordad tjenstgöring
kommit i åtnjutande af 100 kronors ålderstillägg
till lönen, måtte förklaras ega uppbära ett andra ålderstillägg
å 100 kronor till lönen efter ytterligare 5 år
under enahanda vilkor i öfrigt, som gälde i afseende å
första ålderstillägget, dock att det andra ålderstillägget icke
i något fall finge utgå före 1897 års början.

Vid ärendets anmälan i statsrådet den 13 januari 1896
biträdde föredragande departementschefen generalpoststyrelsens
ifrågavarande förslag, allenast med den jemkning,
att det föreslagna andra ålderstillägget icke skulle grundlägga
ökad pensionsrätt för innehafvaren.

Vid 1896 års riksdag, då Kong!. Maj:ts framställningrörande
dessa frågor förekom till behandling, blef den ökning
i anslaget till traktamenten för vaktbetjente, som begärts
i syfte att höja vaktbetjentes minimitraktamente, af Riksdagen
bifallen, hvaremot förslaget om ett andra ålderstillägg icke
vann Riksdagens godkännande.

Riksdagens I skrifvelse den 11 maj 1896 uttalade Riksdagen i detta
lirma*1S1896 ‘’,reil(^e’ bland annat, att, äfven om det bref bärareförmän i
ma] Stockholm tillkommande särskilda arfvode icke toges i beräkning,
det förefölle Riksdagen, som om postvaktbetjentes
aflöning borde för dem utgöra en temligen tillräcklig inkomst.
På anförda skäl hade emellertid Riksdagen funnit
angeläget, att antalet ordinarie postvaktbetjentbefattningar
blefve i någon mån ökadt, och fördenskull, då
Riksdagen ansåge denna utväg till förbättring af vaktbetjentes
ställning vara mera att förorda än det af Kongl.
Maj:t föreslagna andra ålder stillägget, beslutat att, med afsteg
å sistnämnda försteg, hos Kongl. Maj:t anhålla om
framläggande för nästpåföljande års riksdag af förslag till
inrättande af nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar till
det antal, som, med den inskränkning nödig sparsamhet
borde föranleda, kunde befinnas lämpligt för beredande åt
extra ordinarie vaktbetjente af en något tidigare befordran
till ordinarie befattning.

På grund deraf anbefaldes, genom kongl. bref den 29
maj 1896, generalpoststyrelsen att, i sammanhang med afgifvande
af försteg till postverkets stater för år 1898, inkomma
med sådant försteg till inrättande af nya ordinarie
postvaktbetjentbefattningar, som Riksdagen i sin ofvanberörda
skrifvelse afsett.

1898 års Med föranledande af den styrelsen sålunda medde stut.

]ade befallning hemstälde styrelsen i underdånig skrifökning
af velse den 23 november 1896, med förslag till postverkets
personalen, stater för år 1898, att i stat måtte uppföras aflöning för
150 nya vaktbetjente. I sammanhang dermed yttrade sig
styrelsen äfven, på grund af nådig remiss, öfver en af
ombud för 5:e svenska postvaktbetjentmötet till Kongl.
Maj:t ingifven framställning angående reglering af postvaktbetj
entes aflöningsförmåner och om inrättande af nya ordinarie
vaktbetjent befattningar; och anförde styrelsen dervid,
bland annat, följande.

Yaktbetjenterna begärde i omförmälda framställning,
»att hvarje vaktbetjent, som användes i fullständig tjenst,
måtte anställas som ordinarie», och detta deras önskemål
delades i hufvudsak af styrelsen. Under de förflutna tiderna,
då posttrafiken hade mindre omfång och till följd
deraf postverket icke behöfde någon synnerligt talrik per -

227

sonal, hade det varit jemförelsevis lätt att uppehålla den i
och för sig rigtiga principen, att de betjente, som hade full
tjenstgöring, borde vara anstälda på ordinarie stat, ty det
behöfde då icke blifva fråga om några stora penningebelopp.
Men i den mån en hastig utveckling af postverket omedelbart
påkallat ökade arbetskrafter, hade principen blifvit
svårare att uppehålla, både i hvad anginge tjenstemannaoch
betjentklasserna, samt missförhållanden mellan antalet
ordinarie och extra uppkommit till skada för personalen
och dermed äfven för verket i dess helhet.

Styrelsen meddelade, att enligt en uppgjord beräkning
vaktbetjente tjenstgjorde i postverket nära 8 år och uppnådde
en ålder af, i genomsnitt, öfver 33 år, innan de vunne
anställning såsom ordinarie. I dessa förhållanden kunde
någon förbättring icke för framtiden förväntas, med mindre
än att antalet ordinarie vaktbetjente väsentligt ökades. Vid
1895 års slut utgjorde antalet vaktbetjente vid postanstalterna
1,481, deraf allenast 761 voro ordinarie, men 364 extra
och 356 reservbetjente. Af dessa betjente voro, enligt
beräkningar, i september samma år 1,034 i full tjenstgöring,
såsom om de varit ordinarie. I slutet af oktober 1896
uppgick antalet postvaktbetjente till 1,529, af hvilka 791
voro ordinarie, 357 extra samt 381 reservbetjente. Antalet
af dem, som voro i full tjenstgöring, utgjorde då 1,050
och hade således på ett år ökats med 16.

Finge nu den principen fullt tillämpas, att hvarje
vaktbetjent, som gjorde fullständig tjenst, borde vara anstäld
såsom ordinarie, skulle, då de ordinaries antal för det
dåvarande utgjorde 791, redan år 1896 erfordras 259 nya
ordinarie vaktbetjentbefattningar, och med den ökade användningen
af vaktbetjente inom postverket skulle år 1898
antalet vaktbetjentbeställningar å ordinarie stat ändock icke
räcka till åt alla dem, som då vore i fullständig tjenst.
Så hade heller icke, så vidt styrelsen funne, varit af Kong!.
Maj:t och Riksdagen afsedt vid det ifrågavarande förslagets
infordrande, och styrelsen hade också, enligt den lemnade
anvisningen, vid förslagets uppgörande tagit all hänsyn till
den inskränkning, nödig sparsamhet borde föranleda, då
styrelsen ökat antalet ordinarie vaktbetjente med 150 till 941.

Under de fem senaste åren hade, efter hvad styx^elsen
omförmälde, afgången bland vaktbetjente å stat på grund af

afsked eller dödsfall utgjort i medeltal 24 årligen. Och
om det fördenskull finge antagas, att från och med november
månad 1896 till 1897 års slut ytterligare 28 extra
hunne befordras till ordinarie vaktbetjente, skulle, derest
150 nya ordinarie vaktbetjentbefattningar finge med ingången
af år 1898 inrättas, derefter återstå 81 obefordrade af dem,
som i slutet af oktober månad 1896 voro i full tjenstgöring.

Vaktbetjentes till styrelsens yttrande remitterade underdåniga
framställning innehöll jemväl ett förslag till omreglering
af postvaktbetjentes aflöningsvilkor.

Med förmälan, att styrelsen funne sig, på anförda
skäl, böra hemställa, att sistberörda förslag ej måtte för
det dåvarande till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda,
uttalade styrelsen vidare, att detta afstyrkande emellertid
ingalunda innebure, att styrelsen ansåge det vara väl
bestäldt med alla vaktbetjentes aflöningsförmåner. Men
styrelsen hölle före, att frågan om en allmännare förbättring
af dessa förmåner för det dåvarande borde, med hänsyn
till 1896 års riksdags uttalande i saken, stå tillbaka
för uppnående af det önskemålet, att postvaktbetjent tidigare,
än då vore fallet, måtte vinna anställning på ordinarie
stat, och att, när derutinnan uppnåtts hvad som billigtvis
kunde begäras, den del af aflöningen, som grundläde
pension, fortfarande borde såsom dittills — men i olikhet
med hvad i vaktbetjentes förslag var afsedt — för alla
postvaktbetjente vara lika, under det att åter den aflöning,
som derutöfver kunde anses böra hvarje vaktbetjent tillkomma,
måhända kunde befinnas lämpligast böra utgå i
form af tjenstgöringspenningar och hvad som ytterligare
erfordrades för att ersätta särskilda kostnader för tjenstgöring
å dyr ort eller för tjenstgöring å resa, vare sig å
jernväg eller landsväg, godtgöras genom traktamente med
skäligt belopp.

Petition från Sedan det underdåniga statsförslaget till finansdepartevaktbetjente.
mentet inkommit, anhöll i en till Kongl. Maj:t stäld skrift
»Sveriges postvaktbetjenteförening» genom utsedda komiterade,
att Kong!. Maj:t måtte ånyo upptaga det inför 1896
års riksdag framlagda förslaget om tilldelande åt postvaktbetjente
af ett andra ålderstillägg.

Departe- Till statsrådsprotokollet anförde föredragande departe mentschefens

,nentschefen, vid ärendets anmälan den 14 januari 1897,

yttrande. 7 J

229

att, då generalpoststyrelsen gjort framställning om inrättande
af 150 nya postvaktbetjentbefattningar, kunde detta
väl i förhållande till antalet ordinarie vaktbetjente, för det
dåvarande utgörande 791, synas innebära en rätt väsentlig
förökning. Men det borde dervid icke förbises, att förslaget
blifvit framstäldt i syfte att i någon mån undanrödja
ett redan sedan länge förefintligt missförhållande, hvars afhjelpande
äfven Riksdagen funnit angeläget, eller den ogynsamma
proportionen mellan antalet ordinarie och extra
vaktbetjente med sins emellan lika tjenstgöring. Detta
missförhållande afhjelptes icke dermed, att, på sätt dittills
tid efter annan egt rum, ett antal nya vaktbetjentbefattningar
inrättades i mån af posttrafikens successivt stegrade
tillväxt. Skulle något verksamt steg för ändamålet tagas,
vore derföre nödigt, att ett afsevärdt större antal sådana,
befattningar på en gång inrättades, och departementschefen
kunde så mycket mindre anse, att generalpoststyrelsen, då
den föreslagit uppförande på ordinarie stat af förenämnda
antal vaktbetjente, underlåtit att taga den föreskrifna hänsynen
till sparsam hetens fordringar, som med den rastlöst fortgående
utvecklingen af den postala rörelsens alla grenar antalet
extra vaktbetjente säkerligen komme att åter snabbt
tillväxa.

Då departementschefen, med anslutning till den af nästförutgångna
års riksdag lemnade anvisning i fråga om det
under dåvarande förhållanden lämpligaste sättet för förbättrande
af postvaktbetjenternas ställning, i underdånighet
föresloge en betydande ökning i antalet dylika befattningar,
ansåge sig departementschefen så mycket mindre böra samtidigt
ifrågasätta någon förhöjning af vaktbetjentes aflöningsförmåner,
som Riksdagens uttalande i sammanhang med
dess beslut om afslag å Kongl. Maj:ts framställning om beviljande
af ett andra ålderstillägg för vaktbetjente icke
gåfve anledning antaga, att Riksdagen skulle befinnas villig
att redan då medgifva en aflöningsförhöjning.

I särskildt, uttalande till statsrådsprotokollet förordade Särskilt utemellertid
en annan statsrådets ledamot förnyad framställ- gtaterådsproning
till Riksdagen om beredande åt vaktbetjente vid post- tokoiiet.
anstalterna af ett andra ålderstillägg å 100 kronor, att
erhållas 5 år, sedan det första ålderstillägget bekommits.

230

1897 års I enlighet med departementschefens hemställan fram riksdag.

lades för 1897 års riksdag förslag derom, att å stat för år
1898 skulle uppföras 151 nya vaktbetjentbefattningar, deri
inberäknad en dylik befattning, som skulle ersätta en indragen
vaktmästarebefattning.

Statsutskottet vid sistnämnda riksdag fann emellertid
förhållandena icke påkalla, att ett så stort antal som 150 nya
ordinarie vaktbetjentbefattningar inrättades, helst befordringsutsigterna
för extra vaktbetjente för det dåvarande ingalunda
kunde sägas vara sämre än för de extra tjenstemännen.
Med afseende derå och då 1896 års riksdag framhållit,
att vid inrättandet af nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar
nödig sparsamhet borde iakttagas, ansåg utskottet
en nöjaktig förbättring i de extra vaktbetjentes
ställning kunna vinnas genom uppförande å stat af ytterligare
75 vaktbetjente, oberäknad! den vaktbetjent, som borde
ersätta en indragen vaktmästare.

I afgifven reservation hemstälde 9 af utskottets ledamöter,
att Kong! Maj:ts framställning om inrättande af
151 nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar måtte af Riksdagen
bifallas.

Riksdagens båda kamrar biföllo reservationen, till följd
hvaraf, jemlik! kongl. brefvet den 19 mars 1897, i 1898
års stat uppfördes de af Kongl. Maj:t begärda 151 nya
befattningarna. Hela antalet i stat upptagna vaktbetjente
vid postanstalterna utgjorde sålunda 941, hvaraf 3 då ännu
qvarstående vaktmästare.

1899 års Med öfverlemnande af en till generalpoststyrelsen in stat.

gifven skrift, deri Sveriges postvaktbetj en teförening gjort
framställning om upptagande i postverkets aflöningsstat för
Förnyad år 1899 af ett andra ålderstillägg för postvaktbetjente,
framstaUning förnyade styrelsen i sin underdåniga skrifvelse den 27
ålderstilläggl november 1897, med förslag till postverkets stater för år
1899, sin hemställan om beredande åt postvaktbetjente
af ett dylikt ålderstillägg, dock med iakttagande deraf,
att det andra ålderstillägget ej i något fall utginge för
tiden före 1899 års början och icke grundläde ökad pensionsrätt
för innehafvaren.

Förslaget vann föredragande departementschefens understöd
och framlades af Kongl. Maj:t för 1898 års riksdag,
men blef af statsutskottet —- som ansåg några omständig -

231

heter, ledande till ändring af Riksdagens år 1896 i detta
ämne uttalade åsigt, icke hafva förekommit — afstyrkt och,
i enlighet med utskottets hemställan, af Riksdagen afslaget.

I sitt med underdånig skrifvelse den 22 november 1898 1900 års
afgifna förslag till postverkets stater för år 1900 hemstälde stat
generalpoststyrelsen om lönereglering jemväl för vaktbetjentpersonalen
vid verkets distrikts- och lokalförvaltningar samt
om ökning af antalet vaktbetjente.

Styrelsen erinrade dervid till en början, hurusom aflö-Lönereglering
ningen för ifrågavarande vaktbetjente — med undantag afocl1 öknl"s at
de da ännu a äldre stat qvarstaende o vaktmästarne —
utgjordes af 500 kronor i lön, 100 kronor i ålderstillägg
efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring samt dagtraktamente.

Med detta dagtraktamente, som utgjorde för flertalet en
väsentlig del af aflöningen, hade afsetts att kunna för hvarje
vaktbetjent särskildt lämpa aflöningen efter tjenstgöringens
beskaffenhet och tjenstgöringsorten, så att löneinkomsten på
det hela skulle komma att motsvara befattningens vigt och
innehafvarens skäliga anspråk på utkomst.

Erfarenheten hade emellertid ådagalagt, att detta aflöningssätt
icke vore till belåtenhet för dem det närmast
gälde, ej heller kunde blifva tillfredsställande, bland annat,
derför att vid en omplacering eller eljest traktamentet merendels
icke kunde utan känbar olägenhet för vaktbetjent
nedsättas; att, om en vaktbetjent med högre traktamente
flyttades till en ort, der lägre traktamenten eljest gälde,
detta genast framkallade en känsla af orättvisa hos de förut
å orten anstälde betjente, som hade lägre traktamente, och
en åstundan hos dem att erhålla det högre traktamentet;
att lefnadskostnaderna genom tillkommande nya, stundom
tillfälliga, stundom åter mera konstanta förhållanden kunde
å en och samma ort komma att vexla, utan att traktamentet
kunde följa dessa vexlingar; och att det å ort, der
lefnadskostnaderna stegrats, läge nära till hands att derå
grunda begäran att i aflöningsvilkor varda likstälda med
vaktbetjente å andra orter, der högre traktamenten utginge.

Styrelsen hade fördenskull ansett tiden vara inne att
söka ordna postvaktbetjentkårens aflöningsförhållanden till
mera likhet med tjenstemännens genom fördelning af den
egentliga aflöningen i lön och tjenstgöringspenningar jemte
ålderstillägg samt inskränkning af traktamentsersättningarna

232

till vissa grupper af vaktbetjente, beträffande hvilka deras
ambulerande verksamhet eller andra särskilda omständigheter
kunde göra sådan extra ersättning af nöden. Genom
en sådan omreglering skulle visserligen mindre än för det
dåvarande kunna tagas hänsyn till olika lefnadskostnader
på olika platser, men den fördel skulle vinnas, att postvaktbetjente
bättre, än då vore fallet, kunde på förhand
beräkna sina inkomster och veta, när förbättring deri, om
de väl skötte sina befattningar, vore med säkerhet att förvänta.
Generalpoststyrelsen hade ock genom nådigt bref
den 1 juli 1898 erhållit bemyndigande att utarbeta och
till Kongl. Maj:t inkomma med förslag i förevarande hänseende.

Från 1897 års början hade, efter hvad styrelsen vidare
anförde, minimitraktamentet blifvit höjdt till 1 krona för
vaktbetjente söder om Dalelfven och till 1 krona 15 öre
för vaktbetjente norr om Dalelfven. För vaktbetjente vid
Stockholms, Göteborgs och Malmö postkontor åter vore
traktamentena uppdelade i vissa klasser med ett ungefärligt
lika antal i hvarje klass, hvadan vaktbetjent der uppflyttades
från klass till klass i mån af ledighet. Denna klassindelning
hade derigenom kommit att verka ungefär såsom
ålderstillägg, dock med den skilnad, att tidpunkten för ernåendet
af högre traktamentsklass icke kunde på förhand
beräknas. Brefbärareförmännen i Stockholm, som för det
dåvarande utgjorde 35 eller en för hvarje bref bäraredistrikt,
åtnjöte tillika, efter hvad styrelsen erinrade, en af traktamentsanslaget
utgående tilläggsaflöning af 10 kronor i månaden
eller 120 kronor om året. Lön och maximitraktamente,
2 kronor, motsvarade en årsinkomst af 1,230 kronor
eller, med intjent ålderstillägg å 100 kronor, 1,330 kronor,
under det att lön och minimitraktamente, ålderstillägget
oberäknadt, uppginge för vaktbetjente norr om Dalelfven
till 919 kronor 75 öre och för de söder om Dalelfven stationerade
till 865 kronor. Till de nämnda aflöningsförmånerna
komme ock uniformsbeklädnad.

Redan på då rådande förhållanden kunde, enligt styrelsens
förmenande, grundas en öfverföring af traktamente
från omkostnadsstaten till aflöningsstaten och detta traktamentes
omsättning till det slag af aflöning det närmast
liknade, nemligen tjenstgöringspenningarna. En utveckling

233

af de klassindelningar, som beträffande traktamentsbeloppet
redan funnes för vaktbetjente vid Stockholms, Göteborgs
och Malmö postkontor, syntes emellertid styrelsen böra ske
med undvikande af den dåvarande olägenheten, att icke
ernåendet af högre klass kunde på förhand beräknas. Då
denna olägenhet bäst kunde undvikas genom att låta t.raktamentsförhöj
ningen öfvergå till tjenstgöringspenningar och
såsom sådana taga formen af ålderstillägg, ansåg styrelsen
frågan om förändradt aflöningssätt för postvaktbetjente böra
lösas på det sätt, att vaktbetjente, med frånseende af de
enligt äldre aflöningsbestämmelser då ännu qvarstående tre
vaktmästare, indelades i tre lönegrader med en för alla lika,
pensionsrätter] bestämmande lön, bestående af dåvarande
lönen 500 kronor samt det redan bestämda ålderstillägget
dertill, 100 kronor, eller tillhopa 600 kronor, äfvensom
tjenstgöringspenningar och till tjenstgöringspenningarna
hörande ålderstillägg.

Till l:a lönegraden skulle hufvudsakligen höra vaktbetjente,
anstälda vid postkontoren i Stockholm, Göteborg
och Malmö, äfvensom de vid jernvägsposten tjenstgörande
betjente, som stationerades å någon af dessa orter. Aflöningen
för dessa vaktbetjente skulle blifva lägst 1,000 kronor,
högst 1,400 kronor.

1 2:a lönegraden skulle placeras de vaktbetjente,

hvilka vore stationerade norr om Dalelfven eller på grund
af särskilda omständigheter borde med dessa i aflöningsvilkor
likställas. Vaktbetjente i denna lönegrad skulle i
aflöning erhålla lägst 950 kronor, högst 1,350 kronor.

Till 3:e lönegraden skulle höra öfriga vaktbetjente,
med en aflöning af lägst 900 kronor, högst 1,300 kronor.

Alla vaktbetjente å samma ort skulle, så vidt ske
kunde, tillhöra samma lönegi’ad. De från äldre stat
qvarstående vaktmästarne skulle vid sina dåvarande aflöningsförmåner
bibehållas, för så vidt de icke anmälde sig
att öfvergå såsom vaktbetjente å den nya aflöningsstaten.
Dagtraktamentet såsom aflöningsform skulle upphöra
och allenast så stort dagtraktamente tilldelas de å vissa
jernvägs- eller ångbåtslinier tjenstgörande vaktbetjente, att
detta traktamente kunde anses motsvara de särskilda kostnader,
som dessas innehafvande befattningars ambulanta
beskaffenhet ansåges förorsaka.

■m

De till tjenstgöringspenningarna hörande ålderstillägg
•skulle blifva fyra ä 100 kronor att tillträdas efter respektive
5, 10, 15 och 20 års väl vitsordad tjenstgöring i ordinarie befattning,
dock så att icke i något fall dessa ålderstillägg finge
utgå för tiden före 1900 års början eller den tjenstetid beräknas,
som förflutit före 1885 års ingång, med hvilket sistnämnda
år bestämmelserna om de vid tiden för det ifrågavarande
statsförslagets afgifvande gällande lönevilkoren trädt
i kraft. För dem, som intjenat det redan medgifna, å lönen
belöpande ålderstillägget, skulle detsamma anses ingå i den
enligt förslaget förhöjda lönen, hvadan bestämmelserna om
detta ålderstillägg skulle med inträdande af de nya aflöningsförhållandena
anses upphäfda. Då emellertid, med tilllämpning
af de ifrågastälda nya aflöningsvilkoren för postvaktbetjente,
skulle inträffa, att med år 1900 icke alla
komme att genom den nya aflöningen erhålla full godtgörelse
för hvad de enligt dittills gällande aflöningsvilkor
egde uppbära, hade det synts styrelsen billigt, att de vaktbetjente,
som sålunda icke erhölle full godtgörelse, hölles
för aflöningsskilnaden skadeslöse från traktamentsanslaget
genom personliga aflöningstillägg, hvilka dock skulle upphöra,
så snart genom intjenta ålderstillägg godtgörelsen ernåddes.
Den utgift, som deraf förorsakades, blefve dock
hvarken af någon större betydenhet eller långvarig.

Styrelsen erinrade vidare derom, att, då med 1898 års
ingång inrättades 150 nya vaktbetjentbefattningar, hade beräknats,
att efter dessa nya befattningars tillsättande skulle
komma att återstå 81 obefordrade af dem, som i slutet af
oktober månad 1896 varit i full tjenstgöring. Posttrafikens
stora utveckling hade emellertid kraft inrättandet sedan
dess af en mängd nya extra vaktbetjentbefattningar, så att,
enligt verkstälda beräkningar, det kunde anses, att för det
dåvarande omkring 300 extra vaktbetjente vore i full tjenstgöring.
Under år 1899 måste efter all sannolikhet ytterligare
ett afsevärdt antal extra vaktbetjente i full tjenstgöring
anställas, och, om icke befordringsutsigterna skulle
ånyo allt för mycket försämras, erfordrades, att de ordinarie
vaktbetjenternas antal fortfarande tid efter annan
ökades. Af sådan anledning fann sig styrelsen nödsakad
att ånyo hemställa om inrättande af ett antal nya vaktbetjentbefattningar.
Detta antal ansåg sig styrelsen böra

235

inskränka till 112, hvarigenom antalet »andra vaktbetjente»
skulle komma att uppgå till ett jemnadt tal af 1,050. Af
dessa 1,050 vaktbetjente skulle 450 tillhöra l:a lönegraden
med 600 kronor i lön och 400 kronor i tjenstgöringspenningar,
200 tillhöra 2:a lönegraden med 600 kronor
i lön och 350 kronor i tjenstgöringspenningar samt 400
tillhöra 3:e lönegraden med 600 kronor i lön och 300
kronor i tjenstgöringspenningar, hvarjemte, såsom förut
nämnts, till hvarje lönegrad skulle höra fyra ålderstillägg,
hvart och ett å 100 kronor. Derigenom skulle, oafsedt
tilläggsaflöningen till brefbärareförmännen i Stockholm,
aflöningen för vaktbetjent uppgå i l:a lönegraden till
högst 1,400 kronor eller till 70 kronor mera, än den för det
dåvarande med ett maximitraktamente af 2 kronor kunde
nå; i 2:a lönegraden till lägst 950 kronor, h vilket belopp
öfverstege den dåvarande minimiaflöningen för vaktbetjente
norr om Dalelfven med 30 kronor 25 öre, samt i 3:e
lönegraden till lägst 900 kronor eller 35 kronor högre än
den då till vaktbetjente söder om Dalelfven utgående minimiaflöningen.

Mängden af vaktbetjente föranledde visserligen, att den
förhöjning, som genom det af styrelsen framlagda regleringsförslaget
skulle komma en del vaktbetjente till godo,
sammanlagd uppginge till ett afsevärdt belopp, men det
syntes styrelsen, att afiöningsförhöjningen, med hvilken på
det hela mera afsåges en utjemning af då rådande många
aflöningsgrupper, vore väl berättigad för vinnande af förmånen
af mera fasta aflöningsformer än de dåvarande.

Då de extra vaktbetjenterna plägade befordras till ordinarie
i tur efter tjenstgöringstiden såsom extra, när icke
särskilda omständigheter annat föranledde, kunde det, såsom
styrelsen ock erinrade, med de ordinaries indelning i skilda
lönegrader inträffa, att vakans uppstode i annan lönegrad
än den, som den befordrade skulle erhålla med hänsyn till
den tjenstgöring, han redan bestrede, och den ort, der han
vore stationerad. Att emellertid då förflytta honom till
sådan tjenstgöring, der han skulle blifva berättigad till den
lönegrad, hvari vakans uppstått, skulle i de flesta fall icke
vara lämpligt och understundom icke ens låta sig göra.
Under sådana förhållanden vore det visserligen enligt styrelsens
åsigt en fördel, om antalet i hvarje lönegrad icke

236

Traktamen ten.

vore på förhand alldeles bestämdt och om tjenstgöringspenningarna,
som åtskilde de tre lönegraderna från hvarandra,
vore förslagsanslag, så att styrelsen kunde i sådana
fall för den befordrade bestämma lönegrad efter omständigheterna.
Styrelsen hade dock ansett sig icke kunna föreslå
sådan bestämmelse, utan hade i stället hemstält, att det
måtte medgifvas styrelsen att i sådana fall tillsätta befattningen
i lägre lönegrad, än der vakansen funnes, om saken
derigenom kunde ordnas, eller ock vara styrelsen obetaget
tillsätta befattningen i den lönegrad vakansen tillhörde, med
rätt för den befordrade att, så snart ledighet uppstode i
den lönegrad, dit han rätteligen borde höra, uppflyttas i
denna lönegrad.

Styrelsen omförmälde vidare, hurusom i en till styrelsen
inkommen petition Sveriges postvaktbetjenteförening
anhållit om förärfdrade lönevilkor och dervid i hufvudsak
åberopat det förslag, som ombud för 5:e svenska postvaktbetjentinötet
förut ingifvit och hvarom styrelsen, på
erhållen nådig remiss, haft tillfälle att redan den 23 november
1896 yttra sig.

Det traktamente, som komme att qvarstå för vaktbetjente,
tjenstgörande å vissa jernvägs- eller ångbåtslinier,
skulle, efter hvad styrelsen vidare erinrade, icke utgöra
aflöning i egentlig mening, utan allenast godtgörelse för de
genom reselifvet förorsakade högre lefnadskostnaderna, med
bibehållande dock af det då medgifna särskilda traktamentet
för det ansvarsfulla arbetet i postiljonskupé.

Enär traktamentet i regel skulle vara allenast en godtgörelse
för de särskilda kostnader, som af tjenstgöringens
art föranleddes, skulle traktamente icke heller tilldelas sådana
vaktbetjente, som tjenstgjorde å jernväg, med mindre
denna tjenstgöring kunde anses förorsaka dem särskilda
kostnader. Med stöd af det ofvan omförmälda nådiga brefvet
af den 19 september 1884 hade styrelsen faststält vissa
från och med år 1892 gällande och fortfarande tillämpade
grunder för beräknande af traktamenten till postvaktbetjente,
tjenstgörande å jernväg. Enligt dessa bestämmelser
utginge till ordinarie vaktbetjent dagtraktamentet för tjenstgöring
inom postkupéexpedition söder om Dalelfven med
1 krona 25 öre och norr om Dalelfven med 1 krona 50 öre;
hvarförutom, om vaktbetjent sjelf bekostade herberge å vänd -

237

eller öfverliggningsort nattetid eller minst 5 timmar under
annan tid af dygnet, dagtraktamentet ökades med 15 öre. Sedermera
hade, med tillämpning från och med år 1895, bestämts,
att för de vaktbetjente, som gjorde tjenst å bantåg
och dervid på eget ansvar expedierade post, d. v. s. för
dem, som tjenstgjorde i postiljonskupé, dagtraktamentet
skulle ökas ytterligare med 35 öre.

Styrelsens mening vore, att, derest det nya atlöningsförslaget
för vaktbetjente godkändes, skulle för vaktbetjente
å vissa jernvägs- eller ångbåtslinier fastställas några
få traktamentsklasser, till hvilka efter enahanda grunder,
som ansåges böra blifva för resepostexpeditörerna
gällande, skulle hänföras de vaktbetjente, hvilka särskild;!
kostnader kunde anses åsamkas till följd af tjenstgöringens
ambulatoriska beskaffenhet. Detta traktamente skulle höjas,
såsom dä skedde, för tjenstgöring i postiljonskupé, der det
sjelfständiga och ansvarsfulla arbetet väl betingade någon
särskild godtgörelse; och, i öfverensstämmelse med hvad
styrelsen tänkt sig i fråga om resepostexpeditörernas godtgörande
genom hyresersättning för anskaffadt herberge å
öfverliggningsort, skulle vaktbetjente vid traktamentsliqvidernas
utfående ersättas med högst 75 öre för hvarje gång
sådant herberge under perioden erfordrats och af postverket
anordnad öfverliggningslokal icke funnits att tillgå.
Styrelsen hade afsett, att närmare bestämmelser derutinnan
skulle af Kongl. Maj:t fastställas på förslag af
styrelsen.

Den reglering, som föreslagits rörande vaktbetjenternas
aflöning, koinme till en början att minska inkomsterna för
vissa vid de fasta postanstalterna tjenstgörande vaktbetjente,
som redan nått så höga traktamentsbelopp, att de icke i de
intjenta ålderstilläggen derför genast finge full godtgörelse;
och till äfventyra kunde också komma att inträffa, att en
eller annan å jernväg eller ångbåtslinie tjenstgörande vaktbetjent
komme att vid regleringens genomförande få vidkännas
minskning i inkomster. Till förekommande deraf
hade styrelsen förutsatt, att vaktbetjente i sådana undantagsfall
finge af styrelsen tilldelas ett personligt tilläggstraktamente
att i oförändrad tjenstgöring uppbäras, intill dess
anledningen för tilläggstraktamentets tillkomst blifvit häfd
genom afiöningens höjande medelst intjent ålderstillägg.

238

Departe mentschefens yttrande.

1899 års
riksdag.

I uttalande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1899
förklarade sig föredragande departementschefen anse den af
generalpoststyrelsen föreslagna löneregleringen för vaktbetjente
innebära en förbättring af det då rådande aflöningssysternet.
Särskildt framginge af hvad styrelsen i detta
ämne anfört, att dagtraktamente såsom aflöningsform för
postvaktbetjente i regeln icke vore tillfredsställande och att
denna aflöningsform borde, med det af styrelsen angifna
undantag för de å vissa jernvägs- eller ångbåtslinier tjenstgörande
vaktbetjente, upphöra. Någon befogad anmärkning
syntes ej heller kunna göras mot de föreslagna nya aflöningsbeloppen,
då den löneförhöjning, som genom regleringen
skulle komma en del vaktbetjente till godo, icke
kunde anses vara annat än väl behöflig. Hvad styrelsen
föreslagit i afseende å den nya löneregleringens genomförande
och tillämpning syntes departementschefen ock böra
vinna godkännande.

Af hufvudsakligen enahanda skäl, som talade för det
samtidigt föreslagna inrättandet af nya ordinarie tjenster
inom postverkets tjenstemannakår, eller det påtagliga missförhållandet
mellan ordinarie och extra ordinarie personal
med sins emellan lika tjenstgöring samt den ringa utsigten
för de extra ordinarie att vinna befordran till ordinarie
befattning, fann departementschefen, äfven i afseende å
vaktbetjentkåren, inrättande af ett afsevärdt antal nya
ordinarie befattningar vara af behofvet påkalladt. Det af
styrelsen föreslagna antalet nya befattningar syntes departementschefen
med hänsyn till dessa skäl icke vara för
högt tilltaget. Departementschefen tillstyrkte derför hvad
styrelsen i förevarande afseende hemstält.

Hvad styrelsen föreslagit angående traktamenten för
vaktbetjente föranledde ej någon erinran från föredragande
departementschefens sida.

Vid behandling af den framställning i dessa ämnen,
som af Kongl. Maj:t, i enlighet med departementschefens
hemställan, afläts till 1899 års riksdag, fann statsutskottet
intet att erinra emot förslaget om inrättande af 112 nya
postvaktbetjentbefattningar.

Hvad angick den ifrågasatta regleringen af vaktbetjentes
aflöningsförhållanden, förmälde sig utskottet hafva
funnit det synnerligen välbetänkt, att dagtraktamentet med

239

dess många olika, af generalpoststyrelsen för hvarje särskilda
fall bestämda belopp blifvit såsom aflöningsform utdömdt,
och att den grundsats gjorts gällande, att alla vaktbetjente
å samma ort skulle, så vidt ske kunde, tillhöra samma
lönegrad. De aflöningsbelopp, som föreslagits att gälla för
l:a lönegraden, till hvilken hufvudsakligen skulle höra vaktbetjente,
anstälde vid postkontoren i Stockholm, Göteborg
och Malmö, äfvensom de vid jernvägsposten tjenstgörande
betjente, som stationerades å någon af dessa orter, både
icke gifvit utskottet anledning till erinran. Deremot hade
utskottet funnit skilnaden i aflöning mellan å ena sidan
l:a lönegraden och å andra sidan 2:a och 3:e lönegraderna
enligt Kongl. Maj:ts förslag vara, i förhållande till hvad
dittills varit fallet, väl obetydlig. Utskottet ansåg rättelse
derutinnan lämpligen kunna åstadkommas derigenom, att
ålderstilläggen för 2:a och 3:e lönegraderna bestämdes till 75
kronor i stället för 100 kronor hvardera, hvarigenom aflöningen
efter infjenade ålderstillägg skulle komma att utgöra
för 2:a lönegraden 1,250 kronor och för 3:e lönegraden

1,200 kronor eller för hvardera af dessa lönegrader 100
kronor mindre än i propositionen blifvit föreslaget.

Sju reservanter från Andra Kammaren hemstälde emellertid,
att ålderstilläggen till vaktbetjent i 2:a och 3:e
lönegraderna skulle utgå med allenast 50 kronor hvartdera;
men utskottets hemställan vann båda kamrarnes bifall,
hvarefter, jemlikt kongl. brefvet den 13 oktober 1899, i Kongi. bref1900
års stat uppfördes, förutom 3 vaktmästare från äldre yet den 13
stat, sammantagdt 1,050 »andra vaktbetjente» vid postanstalterna,
hvaraf 450 af l:a, 200 af 2:a och 400 af 3:e
lönegraden, med följande begynnelseaflöning:

för vaktbetjent af l:a lönegraden 1,000 kronor, hvaraf
600 kronor lön och 400 kronor tjenstgöringspenningar;

för vaktbetjent af 2:a lönegraden 950 kronor, hvaraf
600 kronor lön och 350 kronor tjenstgöringspenningar; och
för vaktbetjent af 3:e lönegraden 900 kronor, hvaraf
600 kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar.

Genom samma kongl. bref förordnades i enlighet med vilkor för de
Riksdagens beslut, att för åtnjutande af de aflöningsför-n/aaf''8ninss~
måner, som blifvit bestämda för andra vaktbetjente vid åtnjutande,
postverkets distrikts- och lokalförvaltningar än de från
äldre stat qvarstående vaktmästarne, skulle, med upphäf -

240

vande af dåvarande rätt till ålderstillägg, till efterrättelse
lända följande vilkor och bestämmelser, nemligen:

att med vaktbetjentbefattning ej finge förenas annan
befattning å rikets, Riksdagens eller kommuns stat — befattning
i telegrafverket likväl undantagen — och ej heller
annan befattning, som funnes vara hinderlig för tjenstgöringen
vid postverket;

att vaktbetjent skulle vara skyldig underkasta sig den
förändring i tjenstgöring och den förflyttning till annan
tjenstgöringsort, som kunde varda honom i behörig ordning
ålagd;

att, i fråga om rätt till ålderstillägg efter 1899 års
utgång, vaktbetjent kunde tillerkännas fyra ålderstillägg till
tjenstgöringspenningarna, hvart ålderstillägg å 100 kronor
för vaktbetjent af l:a lönegraden och 75 kronor för
vaktbetjent af 2:a eller 3:e lönegraden, att tillträdas respektive
5, 10, 15 och 20 år efter det han tillträdt ordinarie
postvaktbetjentbefattning, med iakttagande likväl, att
vaktbetjent, som å befattningen antagits före utgången af
år 1899, icke finge, för att komma i åtnjutande af ifrågavarande
förmån, tillgodoräknas tid, som förflutit före hans
tillträde till den från och med år 1885 faststälda aflöningsstat
för vaktbetjente vid postanstalterna;

att för öfrigt, hvad hvart och ett af de omförmälda
ålderstilläggen anginge, skulle iakttagas: att vaktbetjent
under mera än fyra femtedelar af den tjenstetid, som erfordrades
för att vinna rätt till ålderstillägget, bestridt
innehafvande tjenst, dock att dervid ej skulle föras honom
till last den tid, han, på grund af gällande bestämmelser
om beredande åt en del vaktbetjente af ledighet högst
15 dagar under kalenderår med bibehållande af sina löneinkomster,
kunde hafva åtnjutit dylik ledighet; att hans
tjenstgöring under den ifrågavarande tjenstetiden varit af
beskaffenhet att kunna väl vitsordas; samt att den högre
aflöningen ej finge tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det, hvarunder den stadgade tjensteåldern
blifvit uppnådd;

att likväl vaktbetjent, som, då han intjenat stadgad tid
för erhållande af ålderstillägg, redan uppnått den lefnadsoch
tjensteålder, som berättigade honom till pension å
postverkets stat, icke finge samma ålderstillägg tillträda;

241

att, derest vaktbetjent i l:a graden, hvilken intjenat
ett eller flera åld erstil lägg, till följd, af transport till annan
tjenstgöringsort förflyttades till 2:a eller 3:e graden, ålderstillägg
skulle till honom utgå med de lägre belopp, som
för sistberörda båda grader bestämts, men att deremot till
vaktbetjent, som uppflyttats till l:a graden från lägre grad,
ålderstillägg skulle utgå med de för l:a graden bestämda
högre belopp;

att vaktbetjent skulle, då han uppnått 65 lefnadsår
och minst 35 år varit i statens tjenst, vara förpligtad att,
med oafkortad lön såsom pension, från tjensten afgå; generalpoststyrelsen
dock obetaget att låta med afskedet anstå,
derest och så länge den pensionsberättigade pröfvades kunna
i tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna
och kunde finnas villig att i densamma qvarstå; samt

att, derest vid tillsättande af vaktbetjentbefattning,
hvars föregående innehafvare åtnjutit aflöning i l:a eller
2:a lönegraden, den, som å befattningen antoges, ansåges
icke böra placeras å ort eller i syssla, för hvilken den lediga
aflöningen vore afsedd, generalpoststyrelsen skulle ega
att tills vidare och intill dess ledighet inom vederbörlig
lönegrad uppstode, samt med disponerande i sådant hänseende
af erforderlig andel af den lediga aflöningen, tilldela
den till befattningen antagne aflöning i lägre lönegrad.

Rörande det traktamente, som efter den nya lönereg- Förändrade
leringens genomförande skulle i vissa fall fortfarande till-hesiöranÉe^
komma vaktbetjent, blef, i enlighet med ett af generalpost- traktamenstyrelsen
i underdånig skrifvelse den 15 december 1899
afgifvet förslag, genom kong!, bref den 26 januari 1900
förordnadt,

att postvaktbetjent, som på grund af tjenstgöring å
jernvägs- eller ångbåtslinie vore enligt gällande tidtabell från
sin stationsort frånvarande längre tid än 4, men ej öfver
7 timmar för hvarje resa eller — derest två eller flera
resor fullgjordes under dygnet — under samma dygn, skulle
tillgodonjuta ett traktamente, för hvarje dag af året, af
25 öre;

att, derest dylik bortovaro öfverstege 7 timmar, sådan
vaktbetjent egde uppbära ett traktamente, för hvarje dag
af året, af 50 öre;

242

att till vaktbetjent, som gjorde tjenst å bantåg och
dervid på eget ansvar expedierade post, likasom ock till
vaktbetjent, som tjenstgjorde å någon af ångbåtslinierna
Malmö—Köpenhamn, Helsingborg—Helsingör och Trelleborg—Sassnitz,
finge, der sådant pröfvades skäligt, utbetalas,
utöfver det traktamente, som på grund af ofvanberörda
bestämmelser kunde honom tillgodokomma, ett tiliäggstraktamente
af högst 50 öre för hvarje dag af året;

att traktamente och tilläggstraktamente, hvarom här
ofvan förmäles, skulle utgå till den, som verkligen tjenstgjorde
vare sig å egen befattning eller såsom vikarie för
annan, till följd hvaraf det skulle frånträdas vid tjenstledighet
äfvensom vid sådan kostnadsfri ledighet, som i vissa
fall kunde ordinarie vaktbetjent under högst 15 dagar årligen
tilldelas;

alt postvaktbetjent, som gjorde tjenst å jernvägslinie,
finge, der sådant pröfvades skäligt, tilldelas ersättning med
högst 75 öre för hvarje särskild gång herberge å öfverliggningsort
för honom erfordrats och af postverket anordnad
öfverliggningslokal icke funnits att tillgå; samt

att dessa bestämmelser skulle tillämpas för tiden från
och med 1900 års början.

1901 års I det statsförslag för år 1901, som generalpoststyrelsen
stat. afgaf i underdånig skrifvelse den 23 november 1899, hemstälde
styrelsen, att ett antal af de enligt senast faststälda
aflöningsstat i 3:e lönegraden upptagna vaktbetjente
Uppflyttning; måtte uppflyttas i l:a lönegraden. Med den omreglering
tjontekfrän af aflöningsförhållandena för vaktbetjente vid postanstalö:e
till l:a terna, hvarom styrelsen hemstält i sitt förslag till postverlonegraden.
kets g(a-j-er för år 1900, hade styrelsen afsett att kunna i
l:a lönegraden placera icke blott samtlige i Stockholm,
Göteborg och Malmö anstälde eller stationerade ordinarie
postvaktbetjente, utan äfven sådana betjente å några andra
orter, der lefnadskostnaderna kunde anses lika höga som i
dessa tre städer. Med de grunder, som dittills blifvit följda
beträffande postvaktbetjentes befordran till ordinarie befattning,
hade det emellertid, sedan statsförslaget för år 1900
afgifvits, visat sig, att, oaktadt vid förslagets afgifvande
allenast 405 ordinarie vaktbetjente varit anstälde eller stationerade
i Stockholm, Göteborg eller Malmö, under det att
i förslaget antalet vaktbetjentbefattningar i l:a lönegra -

243

den satts till 450, likväl så många å nämnda orter, i synnerhet
i Stockholm och Göteborg, anstälde eller stationerade
extra vaktbetjente varit i tur eller å de från och med år
1900 erhållna 112 nya vaktbetjentbefattningarna af alla
grader blefve med samma års ingång i tur att befordras
till ordinarie, att, för beredande af placering i l:a lönegraden
åt dem och deras, med hänsyn till aflöningsbehof,
likstälda kamrater å vissa andra orter, till denna grad skulle
behöfva från 3:e lönegraden uppflyttas mera än 50 befattningar.
Det kunde icke med visshet för längre tid förutses,
i hvad mån de afsedda reglerna för placering i grad
skulle kunna med uppflyttning af ett antal af 60 befattningar
från 3:e till l:a lönegraden uppehållas. Särskild! i
Stockholm hade vaktbetjenternas antal flera gånger årligen
måst ökas för att kunna tillfredsställande besörja poströrelsen
derstädes. Till följd af det stora antal extra vaktbetjente,
som fördenskull måste i Stockholm anställas,
blefve sådana betjente tidtals oftare, än annorstädes placerade,
i tur att befordras till ordinarie. För att så vidt möjligt
kunna i l:a lönegraden påräkna erforderligt antal vaktbetjentbefattningar
beräknade styrelsen uti sitt ifrågavarande
statsförslag ökning af vaktbetjentes antal i l:a lönegraden
med 100, men föreslog tillika minskning af vaktbetjentes
antal i 3:e lönegraden med 100.

I händelse af bifall till denna hemställan skulle från
och med år 1901 de, som rätteligen borde tillhöra l:a lönegraden,
men vid 1900 års ingång måst, af brist på tillräckligt
antal befattningar i denna lönegrad, placeras i lägre
lönegrad, kunna uppflyttas till l:a lönegraden; och skulle
i sammanhang dermed de vaktbetjente, som rätteligen borde
placeras i 2:a lönegraden, men derigenom att denna lönegrad
delvis upptoges af sådana, som boixle tillhöra l:a
lönegraden, måste åtnöjas. med 3:e lönegraden, kunna förflyttas
till rätt lönegrad. Genom att sätta antalet i l:a
lönegraden så högt som till 550 kunde det visserligen, åtminstone
tidtals, inträffa, att antalet vaktbetjente enligt stat
i l:a lönegraden blefve större än det antal betjente, som
rättvisligen borde i denna lönegrad placeras, men ansåg
styrelsen, att det borde få ankomma på styrelsen att ordna
detta förhållande med tillämpning af grunderna för den i
nådiga brefvet den 13 oktober 1899 gifna bestämmelse,

244

1902 ars
sta t.

Uppflyttning
af vaktbetionte
från
3:e till l:a
lönegraden.

att, under vissa förutsättningar, styrelsen skulle ega att vid
tillsättande af vaktbetjentbefattning, hvars föregående innehafvare
åtnjutit aflöning i l:a eller 2:a lönegraden, tilldela
den till befattningen antagne aflöning i lägre lönegrad.
Att söka undvika vaktbetjentes af l:a lönegraden ökninggenom
att placera ett antal af dem, hvilka med 1900 års
ingång komme att befordras till ordinarie och vore anstälde
eller stationerade i Stockholm, Göteborg eller Malmö, till
annan ort, der annan lönegrad skulle gälla, och i stället för
de nyutnämnda ordinarie vaktbetjenterna, förflytta till Stockholm,
Göteborg eller Malmö extra vaktbetjente, vore visserligen
en formelt laglig åtgärd; men styrelsen ansåge ett
sådant tillvägagående så mycket mera olämpligt, som tillräcklig
flyttningshjelp icke kunde enligt gällande föreskrifter
tilldelas vaktbetjent vid omplacering från en till
annan ort.

Hvad general poststyrelsen i förevarande hänseende föreslagit
biträddes af föredragande departementschefen, vid
ärendets anmälan i statsrådet den 13 januari 1900, och
framlades af Kongl. Maj:t för samma års riksdag.

Statsutskottet vid nämnda riksdag ansåg visserligen sådan
förhöjning af det ifrågavarande anslaget böra medgifvas,
att de af 1899 års riksdag bestämda grunder för postvaktbetjentes
indelning i löneldasser kunde tillämpas, men utskottet
fann det emellertid icke vara ådagalagdt, att för vinnandet
af detta sj^fte skulle för det dåvarande erfordras öfverflyttning
från 3:e till l:a lönegraden af större antal vaktbetjente
än 60, och ansåg fördenskull, att anslaget borde
ökas allenast med det för genomförandet af en sådan öfverflyttning
erforderliga belopp.

Sedan Riksdagen fattat beslut i enlighet med statsutskottets
hemställan, öfverflyttades, jemlik!, nådiga brefvet
den 1 juni 1900, i 1901 års stat 60 vaktbetjente från
3:e till l:a lönegraden.

I underdånig skrifvelse den 22 november 1900, med
förslag till postverkets stater för år 1902, anförde emellertid
generalpoststyrelsen, att det antal vaktbetjentbefattningar,
ihvilkas öfverflyttning till l:a lönegraden Riksdagen år
1900 medgifvit, visat sig nätt och jemnt räcka till för
uppflyttning i l:a lönegraden endast af sådana vaktbetjente,
som för det dåvarande, till följd af brist på tillräckligt

245

antal befattningar i nämnda lönegrad, ännu vore placerade
i lägre grad, och att det öfverflyttade antalet blefve alldeles
otillräckligt, för att styrelsen skulle kunna både under år
1901 och år 1902 hafva möjlighet för placering i l:a
lönegraden af alla de ytterligare vaktbetjente, som, med
tillämpning af grunderna för ofvanberörda vid 1899 års
riksdag beslutade omreglering, borde vid befordran från
extra till ordinarie befattning placeras i l:a lönegraden.
Vid uppgörande af förslag till ordnande af förhållandena uti
ifrågavarande hänseende för tiden från 1901 års början hade
det befunnits, att af de i aflöningsstaten för sistnämnda år
uppförda 60 nya vaktbetjentbefattningarna i l:a lönegraden
ett antal af tillhopa 40 erfordrades för placering i denna
lönegrad af vaktbetjente vid postkontoren i Stockholm, Göteborg
och Malmö samt vaktbetjente vid jernvägsposten
med stationsort i någon af dessa städer. De återstående
20 af de öfverflyttade befattningarna åtginge för att i samma
lönegrad kunna placera de vaktbetjente, åt hvilka vore anförtrodd
den magtpåliggande och ansträngande tjenstgöringen
inom sjöpostexpeditionen å linien Trelleborg—Sassnitz, samt
vaktbetjente, stationerade å vissa särskildt dyra orter i Norrland.
Dermed vore sålunda ofvannämnda 60 vaktbetjentbefattningar
upprymda. För styrelsen skulle alltså icke
förefinnas möjlighet att under åren 1901 och 1902 kunna
i l:a lönegraden placera de i Stockholm, Göteborg och
Malmö anstälde eller stationerade extra vaktbetjente, som
under nämnda år befordrades till ordinarie, utom för de
fall att de skulle efterträda vaktbetjente, som tjenstgjort
eller varit stationerade just å de nämnda orterna; och icke
heller skulle tillfälle finnas att i l:a lönegraden sätta
betjente å ytterligare några andra orter, der lefnadskostnaderna
kunde anses lika höga som i nyssberörda tre städer.

För att under år 1902 skulle i l:a lönegraden finnas
att tillgå ett så stort antal vaktbetjentbefattningar, som
vore nödigt för att då reglera ifrågavarande förhållanden i
öfverensstämmelse med de beslutade grunderna för meranämnda
omreglering, nödgades styrelsen, med fullföljande
af det för 1900 års riksdag framlagda förslaget, i den mån
det ej vunnit Riksdagens bifall, göra framställning om öfverflyttning
af ytterligare 40 vaktbetjentbefattningar från 3:e
till l:a lönegraden.

246

Ifrågavarande förslag biträddes af föredragande departementschefen,
vid ärendets anmälan i statsrådet den 11
januari 1901; och den framställning i ämnet, som af Kongl.
Maj:t framlades för 1901 års riksdag, vann äfven Riksdagens
godkännande. På grund deraf är, jemlikt nådiga
brefvet den 14 juni 1901, i 1902 års stat antalet vaktbetjente
mellan de olika lönegraderna sålunda fördeladt, att
55Ö tillhöra l:a, 200 2:a och 300 3:e lönegraden.

Komiténs Enligt hvad ofvan intagna historik angående aflöningsrandlf
vakt förhållandena för vaktbetjente vid postverkets distrikts- och
betjente, lokalförvaltningar gifver vid handen, har en allmän lönereglering
för dessa betjente blifvit så nyligen som år 1899
faststäld; och har komitén funnit sig sakna anledning att
föreslå någon väsentlig ändring i denna lönereglering.

Det har dock synts komitén, att beträffande bestämmelserna
om tiden, då ålderstillägg skulle få tillträdas,
någon förändring vore önsklig, äfvensom att ett konseqvent
genomförande af bestämmelsen om traktamentes upphörande
såsom aflöningsform borde föranleda till vissa nu utgående
traktamentens förändrande till arfvoden.

Ifrågavarande vaktbetjente äro berättigade till fyra
ålderstillägg, hörande till tjenstgöringspenningarna, att tillträdas
efter respektive 5, 10, 15 och 20 års väl vitsordad
tjenstgöring i ordinarie postvaktbetjentbefattning, under iakttagande
dervid, att vaktbetjent, som å befattningen antagits
före utgången af år 1899, icke får, för att komma i
åtnjutande af denna förmån, tillgodoräknas tid, som
förflutit före hans tillträde till den från och med år 1885
faststälda aflöningsstat för vaktbetjente vid postanstalterna.

Hvart och ett af de fyra åiderstilläggen utgår med
100 kronor för vaktbetjente af l:a lönegraden samt med 75
kronor för vaktbetjente af 2:a eller 3:e lönegraden.

Ålderstill- Komitén har ingalunda förbisett det skäl, som vid
läggens sant- införandet af de fyra åiderstilläggen anfördes för den långa
m(Z väntetid, som skulle förflyta, innan samtliga åiderstilläggen
ernåddes, nemligen att vaktbetjent derigenom skulle under en
afsevärd tjenstetid kunna hvart femte år emotse förbättring
i sin aflöning, om han väl skött sin syssla. Detta skäl
mister emellertid något af sin betydelse, om, såsom komi -

247

tén förutsatt, det för vaktbetjent ställes i utsigt att äfven
på annat sätt än genom ålderstillägg kunna ernå större inkomst,
nemligen derigenom att vaktbetjent, utöfver den fasta
afiöningen, tilldelas något arfvode i sammanhang med öfverlemnandet
åt honom att sköta vissa, hittills åt tjensteman
anförtrodda eller andra mera magtpåliggande göromål.

Men äfven om endast ett jemförelsevis mindre antal vaktbetjente
kan till öfvertagandet af sådana göromål ifrågakomma,
samt utsigten till aflöningsförbättring annorledes
än genom ålderstillägg således allt framgent måste förblifva
för det stora flertalet af vaktbetjente stängd, har komitén
likväl i allt fall, då postexpeditörernas förut omtalade klena
befordringsutsigter icke ansetts böra föranleda förslag till
flera ålderstillägg åt dem än åt andra tjensteman, trott
ålderstilläggen jemväl för vaktbetjente vid postverkets distrikts-
och lokalförvaltningar kunna begränsas till två
genom sammanslagning af omförmälda fyra ålderstillägg.

Komitén har fördenskull för dessa vaktbetjente föreslagit två
till tjenstgöringspenningarna hörande ålderstillägg, att efter
respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring i ordinarie
postvaktbetjentbefattning dem tilldelas, och utgående
hvartdera med 200 kronor för vaktbetjent af l:a lönegraden
samt med 150 kronor för vaktbetjent af 2:a eller 3:e
lönegraden.

Denna förändring, hvarigenom vaktbetjenten förr når
den högre inkomsten, innefattar naturligtvis för honom en
aflöningsförbättring, som dock synts komitén vara både
skälig och behöflig samt komma att tillfalla honom å tider,
då han, om han är gift, kan för sin familjs uppehälle bäst
vara deraf i behof.

Beträffande de till ifrågavarande vaktbetjente i vissa Arfvoden åt
fall fortfarande utgående traktamenten, afsågs vid den från °^_
och med år 1900 tillämpade löneregleringen, att i regel trakta- betjente.
menten skulle qvarstå allenast såsom godtgörelse för de
högre lefnadskostnader, som förorsakades vaktbetjente genom
reselifvet under tjenstgöring å vissa jernvägs- eller ångbåtslinier,
men dervid erinrades tillika om det särskilda traktamente,
som utgick till åtskilliga vaktbetjente såsom ersättning
för det sjelfständiga och ansvarsfulla arbetet i
postiljonskupé, och det bestämdes, att detta särskilda traktamente,
oaktadt det naturligtvis utgjorde aflöning och icke

248

ersättning för särskilda omkostnader, skulle fortfarande få
utgå.

I öfverensstämmelse dermed blef också genom det i
historiken öfver ifrågavarande vaktbetjentes aflöningsförhållanden
omförmälda nådiga brefvet den 26 januari 1900,
hvilket innefattade närmare föreskrifter om traktamentsvilkoren
för vissa postvaktbetjente, förordnadt, att till vaktbetjent,
som gjorde tjenst å bantåg och dervid på eget ansvar
expedierade post — likasom ock till vaktbetjent, som
tjenstgjorde å någon af ångbåtslinierna Malmö—Köpenhamn,
Helsingborg—Helsingör och Trelleborg—Sassnitz — Ange,
der sådant pröfvades skäligt, utbetalas, utöfver det traktamente,
som eljest på grund af anförda bestämmelser kunde
honom tillgodokomma, ett tilläggstraktamente af högst 50
öre för hvarje dag af året.

Det har synts komitén, att dessa tilläggstraktamenten
i det omfång, som de utgöra ersättning för arbete, böra
upphöra och ersättas med arfvoden, hvarigenom anledningen
till inkomsten bättre framträder.

Sådant arfvode till vaktbetjente för särskilt arbete af
mera magtpåliggande art finnes redan inom postverket infördt,
i det att, såsom i nyssberörda historik omnämnes, genom
nådiga brefven den 3 maj 1870 och den 20 mars 1874 medgifvande
lemnades dertill, att, mot tilläggsarfvode af 10
kronor i månaden, en brefbärareförman finge, i man af behof,
anställas inom hvart och ett af de distrikt, i hvilka
hufvudstaden, hvad brefbäringens besörjande anginge, vore
eller blefve indelad. Efter den reglering af avlöningsförhållandena
för vaktbetjente vid postanstalterna, som genomfördes
vid 1884 års riksdag, fick det särskilda arfvodet till
brefbärareförmän i Stockholm fortfarande utgå, jemlikt nådiga
brefvet den 30 december 1884, under förbindelse för
bemälde förmän att fullgöra de särskilda skyldigheter, som
generalpoststyrelsen uti brefbäringens intresse kunde finna
skäligt dem ålägga. Äfven vid den år 1899 vidtagna löneregleringen
afsågs, såsom af kongl. brefvet den 26 maj
1899 framgår, att den brefbärareförmännen i Stockholm
medgifna tilläggsaflöning af 10 kronor i månaden skulle
fortfarande utgå.

Att, när brefbäringen å en ort tagit det omfång,
att orten måste uppdelas i vissa brefbäringsdistrikt, med

249

flera brefbärare tjenstgörande inom hvarje distrikt, det bör befrämja
arbetets jemna gång, om brefbärarne inom samma
distrikt, kunna sammanslutas till ett arbetslag under en
förman, som ordnar och öfvervakar detaljerna vid brefbäringen
inom distriktet in. m., synes vara uppenbart, och
erfarenheten derutinnan i Stockholm har bekräftat rigtigheten
af denna uppfattning. Äfven i Göteborg och Malmö
samt vissa andra städer lärer brefbäringen numera hafva
nått den omfattning, att införandet derstädes af liknande
anordning som i Stockholm kan anses af behof påkalladt.
Brefbärareförmän skulle alltså böra anställas jemväl i dessa
städer och äfven derstädes, naturligen, beredas någon särskild
godtgörelse för det mera magtpåliggande arbete de utföra.

Äfven inom sådana postiljonskupéer, der flera vaktbetjente
samtidigt tjenstgöra, bör någon af dem såsom förman
eller förste man leda arbetet och derför erhålla någon
godtgörelse högre än den, som kommer de öfriga till del.

Då anledningen till extra ersättning i nu angifna fall
är att söka i arbetets mera magtpåliggande art, samt denna
anledning med lika rätt kan åberopas i de fall, då vaktbetjent
användes i andra jemförliga sysslor eller då honom
anförtros att bestrida göromål, hvilka hittills i regel utförts
af tjensteman, synas skäl tala för att jemväl i nyssnämnda
fall bestå vaktbetjent någon särskild godtgörelse,
i synnerhet som en sådan öfverflyttning af vissa göromål
torde förutsätta, att vaktbetjent förvärfvar sig kompetens
dertill i särskilda af postverket för vaktbetjente anordnade
undervisningskurser -—■ något som redan tinnes, men torde
kunna vidare utvecklas.

Att för vaktbetjente, som sålunda anförtros mera magtpåliggande
göromål, skapa en särskild öfvervaktbetjentklass,
har komitén trott ej vara tjenlig^ då svårighet derigenom
skulle uppstå att låta sådan vaktbetjent, om anledning
förefunnes, återgå till vanlig tjenstgöring; utan den
ifrågavarande ersättningen har synts komitén lämpligare kunna
beredas i form af särskildt arfvode, att åtnjutas så länge
den särskilda tjenstgöringen fortfar.

Storleken af detta arfvode måste naturligtvis afpassas
efter arbetets vigt och omfång, hvadan ock olika arfvodesbelopp
böra i olika fall förekomma. Komitén har fördenskull
ansett sig icke böra närmare ingå på bestämmandet

250

af arfvodesbeloppen, utan allenast förslagit ett maximum.
Detta maximum har komitén satt till 20 kronor för månad
räknadt, inom hvilket belopp generalpoststyrelsen skulle hafva
att bestämma de i berörda afseenden lämpliga arfvodena.

Komiténs förslag i detta ämne återfinnes i § 15 af
förslaget till aflöningsregleinente för tjensteman och betjente
vid postverket och har ansetts der böra få sin plats såsom
afseende en aflöningsförmån.

Nya vakt- I senast faststälda aflöningsstat för postverket uppta fattningar.

&as v*fl postanstalterna — förutom eu från äldre stat der uppförd
vaktmästare, hvilken numera afgått och således kan
uteslutas, — 1,050 ordinarie vaktbetjente, deraf 550 tillhörande
l:a lönegraden, 200 2:a lönegraden och 300 3:e
lönegraden.

När generalpoststyrelsen den 22 november 1898 afgaf
det underdåniga förslag, som föranledde, att vaktbetjentes
antal med ingången af år 1900 ökades med 112 och derigenom
kom att — vaktmästare från äldre stat oberäknade
— uppgå till 1,050, beräknade styrelsen, att utöfver den
ordinarie vaktbetjentpersonalen omkring 300 extra vaktbetjente
voro i full tjenstgöring. Sedan dess har, oaktadt de
med år 1900 tillkomna nya ordinarie befattningarna, antalet
extra vaktbetjente med full tjenstgöring ökats, så att det, enligt
komitén lemnade upplysningar, i slutet af september månad
1901 utgjorde icke mindre än 545.

Med den från och med år 1900 erhållna ökningen af
antalet ordinarie vaktbetjentbefattningar afsågs att söka
förekomma försämring i de befordringsutsigter, som genom
föregående ökningar i antalet ordinarie betjentsysslor beredts
extra vaktbetjente; och beräkningarna derutinnan gingo ut
derpå, att befordran till ordinarie vaktbetjentbefattning
skulle kunna vinnas efter omkring 4 års tjenstgöring såsom
extra vaktbetjent, hvarvid hänsyn togs jemväl dertill, att
betjente, innan anställning mot fast årsarfvode såsom extra
vaktbetjente med full tjenstgöring erhölls, i regel varit 2
å 3 år anstälde såsom reservvaktbetjente.

Angelägenheten af att rätta missförhållandet mellan
antalet ordinarie och extra tjenstgörande i vaktbetjentgrad
har äfven af Riksdagen beaktats, men då en fortgående
stegring i posttrafiken klöfver ökade arbetskrafter, kan ett
sådant missförhållande icke stadigvarande afhjelpas på an -

251

nät sätt, än att tid efter annan ett antal nya ordinarie
sysslor inrättas. Att tiden dertill nn åter är inne, torde
ovedersägligt framgå af ofvan anförda siffror, som utvisa, i
hvilken hög grad antalet extra vaktbetjente under de senaste
åren stegrats.

Komitén, som vid behandlingen af frågan om ökning i
antalet postexpeditörer framhållit vigten af begränsning i
nämnda hänseende och som fördenskull vid förslaget om nya
postexpeditörstjenster förutsatt, att det skall visa sig möjligt
att utsträcka vaktbetj entes användning i postverket, har icke
kunnat lemna å sido den omständigheten, att en utsträckt
användning af vaktbetjente, om sådan skall låta sig utföra, med
nödvändighet kräfver tillgång på ordinarie vaktbetj entbefattningar,
enär allenast åt innehafvare af ordinarie befattning
vigtigare göromål torde böra anförtros. Detta, jemte syftemålet
att uppehålla extra vaktbetj entes befordringsutsigter till
ordinarie tjenst, har föranledt komitén att föreslå inrättandet
af ytterligare 200 nya ordinarie v ahtb etjentbefattning ar,
hvilka, enligt gjorda beräkningar, lämpligen böra så fördelas
å de särskilda lönegraderna, att 80 uppföras i l:a,
80 i 2:a och 40 i 3:e lönegraden.

Till följd deraf skulle antalet vaktbetjente vid distriktsoch
lokalförvaltningarna inom postverket komma att utgöra:

i 1 :a lönegraden........................................ 630

i 2:a » ............................................ 280

i 3:e » ............................................ 340

eller tillhopa 1,250.

Fråga om
dyrtidstilllägg
till
tjensteman
och betjente
vid
postverket,

Vid uppgörande af förslaget till aflöning för tjensteman
och betjente vid postverket har komitén ansett sig
böra lemna å sido de tillfälliga aflöningsförbättringar, som
på grund af 1901 års riksdags beslut tillkommit denna
personal i form af dyrtid stillägg, hvadan komitén afsett,
att, om och i den mån sådant dj-rtidstillägg kommer att
beredas andra stadstjenare, äfven postpersonalen, när nu
föreslagna aflöningsbelopp tillämpas, bör af dyrtidstillägg
komma i åtnjutande. Och samma ståndpunkt har komitén
intagit jemväl beträffande telegrafpersonalen.

Förslag

till

utgiftsstater för postverket

att tillämpas under år 1903.

A. Aflöuingsstat.			K r o	n o r.
Lön.	Tjenst- görings- pen- ningar.	Sura	m a.
Generalpoätstyrelsen.
Generalpostdirektören......	7,000	3,000	10,000
1 byråchef ...........	4,400	2,000	6,400		\| Efter 5 år kan lönen
4 byråchefer ..........	17,600	8,000	25,600		\| höjas med 600 kr.
Kanslibyrån.					1
1 sekreterare ..........	3,000	1,500	4,500		!
1 registrator ..........	1.800	1,200	3,000
1 notarie och ombudsman ....	1,800	1,200	3,000
1 notarie ............	1,800	1,200	3,000
1 d:o..............	1,800	1,200	3,000
1 aktuarie........... Trafikbyrån.	1,800	1,200	3,000		Efter 5 år lian lönen höjas med 500 kr. och efter 10 år med ytterligare 500 kr.
1 sekreterare ..........	3,000	1,500	4,500
1 notarie............	1,800	1,200	3,000
1 d:o..............	1,800	1,200	3,000
1 aktuarie...........	1,800	1,200	3,000
Transport	—		75,000	—

254

	Kronor.
		Tjenst-
	Lön.	görings-	Summa.	1
		pen-
		ningar.
Transport	—	—	75,000
Kameralbyrån.
\ 1 kamrerare och sekreterare . . .	3,000	1,500	4,500
\| 1 kassör............	3,000	1,500	4,500
! 1 intendent vid postverkets fri-
i märkesförråd.........	3,000	1,500	4,500
1 intendent vid postverkets persedel-
förråd............	3,000	1,500	4,500
1 notarie ............	1,800	1,200	3,000
, 1 d:o ..............	1,800	1,200	3,000
1 revisor och bokhållare.....	1,800	1,200	3,000
5 revisorer och bokhållare ....	9,000	6,000	15,000
1 aktuarie...........	1,800	1,200	3,000		Efter 5 år kan lönen
1 d:o..............	1,800	1,200	3,000		höjas med 500 kr.
					och efter 10 år med
Utrikes- och författningsbyrån.					ytterligare 500 kr.
1 sekreterare ..........	3,000	1,500	4,500
1 aktuarie...........	1,800	1,200	3,000
2 aktuarier...........	3,600	2,400	6,000
Revisionsbyrån.
1 notarie............	1,800	1,200	3,000
1 aktuarie...........	1,800	1,200	3,000
1 revisor ............	1,800	1,200	3,000
9 revisorer ...........	16,200	10,800	27,000
Till vikariatsersättning samt arfvo-
den åt extra biträden m. m., för-
slagsvis............	—	—	85,000
1 förste vaktmästare.......	CO o o	300	1,100
1 vaktmästare..........	•) 500	300	800		(Efter 5 år kan lönen
8 d:o..............	'') 4,000	2,400	6,400	265,800	( höjas med 100 kr.
Transport	—	—	—	265,800

*) Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån qvarstå^
lönen minskas med 150 kronor.

255

			K r 0	n 0 r.
	Lön.	Tjenst-görings-pen- f ningar.	Summa.
Transport	—	—	—	265,800	\|
Distrikts- och lokalförvalt-
ningarna.
2 postdirektörer, eu i Stockholm och eu i Göteborg, hvardera: lön.........3,500 tjenstgöringspenningar1) 2,000 5.500	7,000	4,000	11,000		Efter 5 år kan lön en höjas med 500 kr. och efter 10 år med ytterligare 500 kr.
1 postdirektör i Malmö.....	3,200	>) 2,000	5,200
5 postinspektörer, hvardera:		"A
arfvode.......4,125 tjenstgöringspenningar 1,375 5,500	20,625	6,875	27,500
Öfrige postförvaltare vid full-ständiga fasta po st anstalter.
l:a klassen:
16 postmästare, af hvilka en vid hvartdera af postkontoren i Falun, Gefle, Helsingborg, Jönköping, Kal-mar, Karlskrona, Karlstad, Kristian-stad, Linköping, Lund, Norrköping, Sundsvall, Upsala, Yexiö, Örebro och Östersund:					. ■
lön.........3,000
tjenstgöringspenningar1) 1,500 4,500 2-,a klassen: 44 postmästare, af hvilka en vid hvartdera af postkontoren i Arvika, Bollnäs, Borås, Eksjö, Enköping, Eskilstuna, Eslöf, Falköping, Filip-stad, Hallsberg, Halmstad, Hapa-randa, Hernösand, Hessleholm, Hu-diksvall, Karlshamn, Katrineholm, Kristinehamn, Köping, Landskrona, Ljusdal, Luleå, Lysekil, Mariestad, Norrtelje, Nyköping, Nässjö, Oskars-hamn, Sala, Skara, Sköfde, Sollef-teå, Söderhamn, Södertelje, Trelle-	48,000	24,000	72,000		Efter 5 år kan lönen höjas med 400 kr. \| och efter 10 år med ytterligare 400 kr.
Transport	—	—	115,700	265,800

*) Garanterad minimiprovision.

256

			K r 0	n 0 r.
		Tjenst-
	Lön.	görings-	S u in m a.
		pen- ningar.
Transport borg, Uddevalla, Umeå, Yarberg, Venersborg, Yestervik, Vesterås, Visby, Ystad och Örnsköldsvik: lön.........2,400		—	115,700	265,800
tjenstgöringspenningar1) 1,000 g^oo	105,600	44,000	149,600
3:e klassen:
65 postmästare, hvardera: lön.........2,000 ! tjenstgöringspenningar1) 800 2 800	130,000	52,000	182,000
4:e klassen:
75 postmästare, hvardera:					Efter 5 år kan lönen
lön.........1,800					höjas med 400 kr. och efter 10 år med
tjenstgöringspenningar1) 600 2400	135,000	.45,000	180,000		ytterligare 400 kr.
Biträdande tjensteman.
30 kontrollörer, hvardera:
lön.........2,200 tjenstgöringspenningar 1,000 3.200	66,000	30,000	96,000
320 postexpeditörer af l:a löne-
graden, hvardera: lön.........1,725 tjenstgöringspenningar 775 2 500	552,000	248,000	800,000
320 postexpeditörer af 2:a löne-
graden, hvardera:					Efter 5 år kan lönen
lön.........1,500					1 höjas med 300 kr. \| och efter 10 år med
tjenstgöringspenningar 700 2.200	480,000	224,000	704,000		ytterligare 300 kr.
55 postexpeditörer af 3:e lönegraden,					Efter 5 år kan lönen
hvardera:
lön.........1,250					höjas med 150 kr. och efter 10 år med
tjenstgöringspenningar 500 1.750	68,750	27,500	96,250		ytterligare 150 kr.
Transport	—	—	2,323,550	265,800!

*) Garanterad minimiprovision.

257

			K r 0	n 0 r.
		Tjenst-
	Lön.	görings-	Summa.
		pen- ningar.
Transport	—	—	2,323,550	265,800
55 postexpeditörer af 4:e lönegraden, hvardera:					Efter 5 ur kan lönen
lön.........1,050					höjas med 150 kr. och efter 10 ur med
tjenstgöringspenningar 450 p^oo	57,750	24,750	82,500		ytterligare 150 kr.
Valctbetjente.					Efter 5 år kunna
] 630 af l:a lönegraden, hvardera: lön.........600 tjenstgöringspenningar 400 j oqq . 280 af 2:a lönegraden, hvardera: lön.........600 tjenstgöringspenningar 350 950 \| 340 af 3:e lönegraden, hvardera:	378.000 168.000	252,000 98,000	630.000 266.000		tjenstgöringspennin-, garna höjas med 200 kr. och efter 10 år med ytterli-gare 200 kr. Efter 5 år kunna tjenstgöringspennin-gar na höjas med f 150 kr. och efter J 10 ur med ytterit

j lön.........600
tjenstgöringspenningar 300 900	204,000	102,000	306,000	3,608,050	\| gare 150 kr.
Anslag till aflönande af poststations-
föreståndare, förslagsvis	—	—	—	850,000
j > » aflönande af extra biträ-
den vid distriktsförvalt-nlngarna och postan-stalterna, förslagsvis .				700,000
» t ålderstillägg, förslagsvis i » » arfvoden åt extra vakt-	—	—	—	600,000
betjente och till hus-hyresbidrag för en del betjente, förslagsvis. .				400,000
» » arfvoden åt ordinarie
vaktbetjente för tjenst-göring såsom förmän m. m., förslagsvis . .				45,000
» » gratifikationer m. m. åt
tjensteman och betjente	—	—	—	12,000	6,480,850
B. Öfvergångsstat.
Generalpoststyrelsen.
I 1 kammarskrifvare.......	900	300	1,200	_	1,200
Transport	—	—	—	—	6,482,050

258

	K r o	n o r.
Transport	—	6,482,050
C. Pensionsstat.
a) ''Embete- och tjensteman samt betjente, som erhållit afsked
ur postverkets tjenst.
F. d. postmästaren i Falköping, friherre C. E. Fock......	1,800
» postmästaren i Jönköping P. C. Billing.........	1,500
» postmästaren i Ulricehamn H. C. M. Virgin.......	1,500
» postmästaren i Engelholm C. Bergenstråhle........	2,025
» postmästaren i Varherg J. Bergdahl...........	900
» byråchefen L. A. 0. Hhbner..............	2,600
* postmästaren i Ostra Husby J. H. Allard........	1,200
» vaktbetjenten vid postkontoret i Kalmar L. Carlsson . , .	300
» postmästaren i Mönsterås N. G. Aström.........	1,800
> vaktbetjenten vid Stockholms postkontor L. J. Eriksson. .	200
» matrosen å postångfartyget »Sofia» D. A. Jansson ....	300
> vaktmästaren vid Stockholms postkontor J. E. Ström . . .	075
» vaktbetjenten vid postkontoret i Filipstad A. Andersson. .	200
» vaktmästaren vid Stockholms postkontor Z. Borgström . .	750
» postmästaren i Strengnäs E. A. T. Kihlberg.......	900
» vaktbetjenten inom vestra jernvägspostdistriktet A. G.
Andersson.....................	300
> vaktbetjenten vid postkontoret i Snnne J. Ljungberg . . .	300
» postmästaren i Mariestad C. T. Béen......... .	1,350
> vaktbetjenten inom södra jernvägspostdistriktet 0. Persson	300
» vaktbetjenten vid postkontoret i Jönköping M. Svensson .	300
» intendenten vid postverkets persedelförråd A. L. Ström . .	2,200
» styrmannen å postångfartyget »Sofia» C. A. Hammarberg .	600
» postmästaren i Köping A. L. Gellin...........	2,400
» vaktbetjenten inom södra jernvägspostdistriktet C. G. Lindahl	200
» vaktbetjenten vid postkontoret i Stockholm J. P. Aberg . .	300
» vaktmästaren vid postkontoret i Stockholm A. F. Richter .	675
» vaktbetjenten vid postverket J. F. Knntsson.......	300
> vaktbetjenten vid postverket G. A:son Kjellman.....	300
Transport	26,175	6,482,050

259

	K r o	n o r.
Transport	26,175	6,482,050
F. d. aktuarien H. F. ''Wennerbom...............	1,000
» postexpeditören vid Stockholms postkontor J. F. Decander	700
» postmästaren i Åtvidaberg J. Lindberg..........	1,500
» vaktbetjenten vid postverket N. Ifvarsson.........	300
» förste vaktmästaren J. P. Atterling...........	500
» postmästaren i Haparanda A. Montell..........	1,500
> vaktbetjenten vid postverket J. 0. Holmgren.......	300
» vaktbetjenten vid postverket G. Hedberg.........	300
» vaktbetjenten vid postverket C. G. Carlsson.......	300
» vaktbetjenten vid postverket J. Sollén..........	300
» vaktbetjenten vid postverket P. N:son Holm.......	200
» postmästaren i Palkenberg G. A. Boheman........	2,400
» postexpeditören vid postkontoret i Göteborg Hj. A. Lager-
ström.......................	800
» matrosen och långlotsen å postångfartyget >Öland» E. "Wick-
lund........................	300
» vaktbetjenten vid postverket S. Persson.........	300
» postmästaren i Arvika A. G. Hillbom..........	1,500
» vaktbetjenten vid postverket C. .T. Skärström.......	300
» vaktbetjenten vid postverket N. Eriksson........	600
» vaktbetjenten vid postverket J. Olsson..........	300
» vaktbetjenten vid postverket C. J. T. Prolin.......	300
» vaktbetjenten vid postverket C. G. Bergstrand......	300
» vaktbetjenten vid postverket J. E. Nilsson........	300
» vaktbetjenten vid postverket J. Svensson........	300
» vaktbetjenten vid postverket A. G. Andersson......	300
» vaktbetjenten vid postverket C. Andersson........	600
» vaktbetjenten vid postverket A. Banck..........	300
» postmästaren i Vretstorp F. 0. Dahlqvist........	1,350
» postmästaren i Nyköping P. W. Oldenbnrg........	1,050
» postexpeditören vid Stockholms postkontor E. I. G:son Lager-
crantz...................... .	1,950
» vaktbetjenten vid postverket M. Eriksson........	300
, > postmästaren i Åmål A. M. Christenson.........	1,500
» vaktbetjenten vid postverket A. Bengtsson........	300
» vaktbetjenten vid postverket N. A. Wållberg.......	300
» vaktbetjenten vid postverket J. P. Forsman.......	300
Transport	49,025	6,482,050

260

	K r o	1 n o r.
Transport	49,025	6,482,050 \|
F. d. vaktbetjenten vid postverket H. Kilsson.........	300
> vaktbetjenten vid postverket E. Löfström........	300
» vaktbetjenten vid postverket J. E. Söderberg.......	300
» vaktbetjenten vid postverket J. A. Johansson.......	300
» vaktbetjenten vid postverket S. Jansson.........	600
» vaktbetjenten vid postverket 0. E. Lennholm.......	600
» postmästaren i Onsala A. Carlberg............	1,350
» vaktmästaren vid Göteborgs postkontor 0. Eriksson....	375
» vaktbetjenten vid postverket K. Håkansson........	600
» vaktbetjenten vid postverket J. F. Carlsson.......	600
» postmästaren i Hernösand C. 0. Ulfsparre........	1,350
» vaktbetjenten vid postverket P. J. Mentzer........	300
» vaktbetjenten vid postverket L. Isberg..........	300
» vaktbetjenten vid postverket 0. Hansson Lindgren ....	05 O o
> vaktbetjenten vid postverket C. J. Wiman....... .	600
» vaktbetjenten vid postverket A. Cromvall ,...... . .	300
» vaktbetjenten vid postverket A. Alexis .........	O o o
» postmästaren i Lnleå E. Svanström...........	2,250
» vaktbetjenten vid postverket P. 0. Svärd........	600
> vaktbetjenten vid postverket J. V. Magnusson......	600
» postmästaren i Kalmar J. A. Lindquist . . .......	3,000
» vaktbetjenten vid postverket B. Ekelund.........	600
» vaktbetjenten vid postverket 0. Eriksson........	600
» vaktbetjenten vid postverket A. Brissander........	600
5 postmästaren i Halmstad P. II. Pyhlson.........	2,550
t vaktbetjenten vid postverket K. Svensson........	600
» postmästaren i Söderköping J. E. Möllerberg.......	2,400
> vaktmästaren vid Stockholms postkontor P. W. Sidvall . .	675
'' » postmästaren i Enköping J. A. Strömberg........	2,400
» postmästaren i Laholm F. K. Wigandt..........	2,100
i vaktbetjenten vid postverket D. Aqvilonius.......	600
> vaktbetjenten vid postverket J. P. Ekelund.......	600
» postmästaren i Korrköping G. W. Adler.........	3,000	*
Anslag till pensionsfyllnad åt postiljoner, förslagsvis...... «	2,000
Transport	83,575	6,482,050

261

	K r o	n o r.
Transport	83,575	6,482,050
b) Aflidne embets- och tjenstemäns samt betjentcs enhor och barn. Aflidne postinspektoren i Malmö Troilis två döttrar, 75 kronor hvardera.....................	150
» postinspektoren i Jönköping Neiglicks dotter Augusta Sofia	75
» extra postiljonen Magnus Sjöqvists enka Catharina Johanna Jansdotter, så länge hon lefver ogift.........	200
» förre befälhafvaren å postångfartyget »Sofia» Gr. A. Hög- grens enka Jenny Helena Regina Höggren, född Gröhle, så länge hon lefver ogift..............	400
» postföraren Alban Anderssons enka Carolina Andersson, född Falk, så länge hon lefver ogift.........	100
» postföraren Carl August ''Widmarks enka Anna Stina Wid- mark, född Agulin, så länge hon lefver ogift.....	100
» postföraren Erik Jonas Åkerbergs enka Catharina Christina Åkerberg, född Olsdotter, så länge hon lefver ogift . .	200
» vaktbetjenten Sivert P:son Grjärsvalls enka Annika G-järs- vall, född Henriksdotter, så länge hon lefver ogift . .	300
» poststationsföreståndaren Johan Åkerlunds enka Amalia Catharina Åkerlund, född Lindgren, så länge hon lefver ogift........................	200	85,300
D. Omkostnadsstat. (Förslagsanslag.) Anslag till uppbörds- och frimärkesprovision.........	220,000
» » felräkningspenningar...............	50,000
» » förhyrande af de för postverket erforderliga lägenheter samt till bestridande af utgifterna för posthusens underhåll m. m.................	250,000
» » expensutgifter..................	550,000
» » rese- och traktamentsersättningar: för resor i embets- och tjensteärenden i all-mänhet ................. 50,000 till traktamenten för tjensteman i jemvägs-po*stkupé................ 150,000 till traktamenten för vaktbetjente...... 150,000	350,000
Transport	1,420,000	6,567,350

262

	K r 0	n 0 r.
Transport	1,420,000	6,567,350
Anslag till postbetjentes beklädnad och beväring........	175,000
» > inköp och underhåll af inventarier......... » » postföringskostnad:	265,000
vid befordran å jernväg..... 2,500,000
» > å landsväg och inom postanstalternas områden samt till landtbrefbäring . 1,000,000 3.500.000
vid befordran sjöledes:
mellan fasta landet och Gotland 72,000		1
» öfriga inrikes orter . . 90,000 » Sverige och Finland . . 20,000 > Sverige och Danmark . 16,000 » Sverige och Tyskland . 240,000
» Sverige samt England och Amerika....... 7,000 445 000	3,945,000
> » godtgörelse till främmande postverk........	10,000
> » tillverkning af frimärken, frankokuvert, bref kort och kortbref....................	150,000
» » diverse utgifter..................	45,000	6,010,000
E. Oförutsedda, utgifter...............	—	255,000
F. Afkortningar och restitution^'' in. in., för-
slagsvis.......................	—	132,650
Summa kronor	—	12,965,000

263

Beträffande beloppen af de anslag, som finnas upptagna
i förslaget till utgiftsstater för postverket, anser sig komitén
böra anföra följande.

Allöningsstaten.

Rörande de för tjensteman och betjente i generalpoststyrelsen
samt vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
upptagna särskilda aflöning sbelopp, får komitén
hänvisa till hvad i sådant afseende förut anförts i detta
betänkande under särskilda afdelningar.

Vid inrättande af de nya tjenstebefattningar hos generalpoststyrelsen,
som blifvit af komitén föreslagna, kunna indragas
åtskilliga amanuensbefattningar, likasom ock vid tillsättande
af 3 nya vaktmästaresysslor torde kunna indragas
motsvarande antal extra vaktmästarearfvoden.

Till följd deraf har vid utarbetandet af förslaget till
utgiftsstater för postverket beräknats, att i årsarfvoden till
amanuenser och extra vaktmästare hos styrelsen skulle vid den
föreslagna atlöningssstatens tillämpning komma att besparas
cirka 21,600 kronor, från hvilket belopp dock bör afräknas

1,200 kronor till beredande af vikariatsersättning under
semester för blifvande innehafvare af de föreslagna nya
tjenstebefattningarna hos styrelsen; på grund hvaraf förslagsanslaget
till vikariatsersättning samt arfvoden åt extra
biträden m. m. hos styrelsen skulle, om icke några andra
omständigheter förelåge, kunna minskas med 20,400 kronor.

Men då, under det att anslaget i fråga senast bestämts
till förslagsvis 90,000 kronor, utgifterna derå redan för år
1901 kunna beräknas komma att uppgå till omkring 104,500
kronor, har det ansetts, att anslaget icke kan för år 1903
sättas lägre än till 85,000 kronor.

Det i staten för närvarande, under distrikts förvaltningarna,
uppförda förslagsanslag å 8,200 kronor »till ersättning
för mistning af uppbörds- och frimärkesprovision åt
de kontrollörer och postexpeditörer vid postanstalterna,
som beordras att tjenstgöra vid distriktsförvaltningarna,»
skulle i händelse af bifall till de af komitén föreslagna
nya bestämmelserna angående uppbörds- och frimärkesprovision
komma att besparas och ur aflöningsstaten uteslutas.

264

Till aflönande af extra biträden vid distrikts förvaltningarna
och postanstalterna är för år 1902 beviljadt ett
anslag af förslagsvis 800,000 kronor.

Utgifterna hafva uppgått, i runda tal, år 1900 till

763,000 kronor samt under tiden 1 januari—31 augusti
1901 till 592,000 kronor, motsvarande för helt år en utgift
af 888,000 kronor.

Genom inrättande af de nya postexpeditörstjenster, som
komitén föreslagit, kommer en minskning i antalet extra
biträden att ega rum, hvilket i motsvarande mån inverkar
på ifrågavarande anslags belopp.

I sammanhang emellertid med sådan minskning i traktamenten
för posttjenstemän, såväl ordinarie som extra, vid
jernvägsposten och å vissa ångbåtslinier, att dessa traktamenten
endast komma att innefatta ersättning för ökade
lefnadskostnader genom resorna, blir det nödvändigt att reglera
arfvodena för de extra bland dessa tjensteman till
öfverensstämmelse med hvad för närvarande är bestämdt för
den vid postkontoren anstälda extra biträdespersonalen. Derigenom
skulle arfvodena för samtliga de af generalpoststyrelsen
antagna manliga extra biträdena, vare sig att
de vore placerade vid postkontor eller vid jernvägspost
eller å ångbåtslinier, komma att, såsom nu är fallet vid
postkontoren, vexla mellan 1,050 och 1,500 kronor per år,
under det att för närvarande, med tillämpning af de högre
traktamentsbestämmelserna, årsarfvodena för extra biträden
å jernvägs- och vissa ångbåtslinier utgå med allenast 450
kronor. Denna arfvodesreglering medför högre utgifter å
det ifrågavarande arfvodesanslaget, hvilka dock motvägas
af minskning i utgifter å anslaget på omkostnadsstaten till
traktamenten för tjensteman i jernvägspostkupé.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter äfvensom
till erforderlig ökning i antalet extra biträden och uppflyttning
till högre arfvodesklasser, har anslaget ansetts
böra för år 1903 beräknas till förslagsvis 700,000 kronor,
hvilket innebär en minskning med 100,000 kronor i jemförelse
med 1902 års anslag.

Anslaget till ålderstillägg har för åren 1901 och 1902
faststälts till förslagsvis 446,000 kronor.

Det har beräknats, att enligt de af komitén föreslagna
grunder skulle för år 1903 till postverkets tjensteman och

265

betjente utgå ålderstillägg med följande belopp, nemligen
till:

tjensteman och betjente hos

generalpoststyrelsen..... 18,300 kronor,

postförvaltarne........... 141,400 »

kontrollörerna ____________ 20,000 »

postexpeditörerna_____________ 173,600 »

vaktbetjente vid distrikts ochlokalförvaltningarna

239,950 »

å öfvergångsstat för närvarande
uppförd tjensteman
.........................-___ 400 » 593,650 kronor.

Deremot skulle år 1903, om nu gällande
stadganden tillämpades, ålderstillägg åt
dertill berättigade tjensteman och betjente
utgå med en summa af endast 465,825 kronor,

En förhöjning af ................................ 127,825 kronor,

skulle sålunda uppstå genom tillämpande af de utaf komitén
i berörda hänseende föreslagna grunder.

Af denna förhöjning är en dryg del betingad af den nya
bestämmelsen, att ålderstilläggen för vaktbetjente vid distrikts-
och lokalförvaltningarna skulle sättas till allenast
två, att utgå respektive 5 coch 10 år efter tillträdet till
innehafvande befattning. Ålderstillägg för dessa vaktbetjente
har nemligen beräknats komma att, enligt komiténs
förslag, år 1903 draga en kostnad af 239,950 kronor,
men att, vid tillämpning af nu gällande
stadganden, för samma år medföra en utgift
af endast.............................................— 154,125 »

utvisande en ökning af................................ 85,825 kronor;

hvarvid dock bör erinras, att, med tillämpning af nu föreslagna
stadganden angående ålderstillägg till ifrågavarande
vaktbetjente, det till vissa af dem från traktamentsanslaget
till vaktbetjente nu utgående personliga aflöningstillägg
kommer att upphöra.

Anslaget till ålderstillägg har, på grund af den gjorda
beräkningen, ansetts böra, med afrundning uppåt, sättas till
förslagsvis 600,000 kronor, hvilket innebär en förhöjning
i senast faststälda anslag med 154,000 kronor.

266

Anslaget till arfvoden åt extra vaktbetjente och till hushyresbidrag
för eu del betjente har för år 1902 bestämts
till förslagsvis 375,000 kronor.

Under de åtta första månaderna af år 1901 hafva utgifterna
å detta anslag uppgått till närmare 300,000 kronor,
hvilket motsvarar för hela året 450,000 kronor.

Enligt meddelande från generalpoststyrelsen skulle,
derest det af komitén nu föreslagna inrättandet af nya
vaktbetjentbefattningar icke komme till stånd, ifrågavarande
anslag behöfva för hvart och ett af åren 1902 och 1903
utöfver sistnämnda summa ökas med 50,000 kronor och
sålunda för år 1903 böra upptagas till 550,000 kronor.

Arfvodena till de 200 extra vaktbetjente, hvilka enligt
komiténs förslag skulle befordras till ordinarie, utgöra nu
tillhopa 159,700 kronor, med hvilket belopp ofvannämnda
summa, 550,000 kronor, alltså skulle minskas.

På grund deraf har anslaget i fråga beräknats till

400,000 kronor, hvilket innebär en förhöjning af 25,000
kronor i senast faststälda anslag.

A förslaget till aflöningsstat har upptagits ett nytt
anslag till arfvoden åt ordinarie vaktbetjente för tjenstgöring
såsom förmän m. m. Enligt § 15 af komiténs förslag till aflöningsreglemente
för tjensteman och betjente vid postverket
skulle nemligen de ordinarie vaktbetjente, som äro anstälda
såsom förmän för vaktbetjentpersonal vid Stockholms, Göteborgs,
Malmö eller andra postkontor, eller hvilka tjenstgöra
ensamma eller såsom förste män i s. k. postiljonskupéer,
eller som vid postanstalterna användas i andra jemförliga
sysslor eller till bestridande af göromål, hvilka hittills i
regel utförts af tjensteman, kunna, utöfver den fasta afiöningen,
af generalpoststyrelsen tilldelas arfvode till belopp
af högst 20 kronor för månad räknadt.

Beräknas det behöfliga antalet brefbärareförmän in alles
till 70, skulle således i arfvoden till dem erfordras högst
16,800 kronor.

Jemväl till vissa andra betjente skulle emellertid, såsom
nyss nämnts, dylikt arfvode kunna utgå. Enligt nu
gällande grunder för traktamentsersättning till i postiljonskupé
tjenstgörande vaktbetjente, åtnjuta desse ett särskildt
traktamente af 35 öre för dag, hvilket med tjenstgöring
alla dagar af åi’et motsvarar 127 kronor 75 öre. Det för -

267

mansarfvode, som skulle till dem för månad utgå, bör åtminstone
i de flesta fall ersätta nyssnämnda traktamente;
och då i slutet af september 1901 i postiljonskupé tjenstgjorde
in alles 169 vaktbetjente, hvilket antal sannolikt
kommer att år efter år ökas, skulle, med beräkning af ett
årsarfvode af 132 kronor för hvarje af förslagsvis 200 vaktbetjente,
för detta ändamål erfordras 26,400 kronor.

Sammanlagda anslagsbeloppet för de nu särskildt angifna
ändamålen skulle sålunda kunna beräknas för år 1903
till 43,200 kronor.

Med hänsyn emellertid dertill, att arfvoden af ifrågavarande
slag höra, såsom ofvan nämnts, utgå äfven för
bestridande af en del andra göromål, har anslaget upptagits
till ett belopp af förslagsvis 45,000 kronor.

Anslaget till gratifikationer m. in. åt tjenstemän och
betjente har från sitt nuvarande belopp, 9,000 kronor, höjts
med 3,000 kronor till 12,000 kronor, i afsigt att, i förekommande
fall, kunna bereda något bidrag till bestridande
af kostnaderna för postfunktionärer vid förflyttning utan
egen ansökan från en till annan tjenstgöringsort.

Enär enligt komiténs förslag kontrollörstjensterna vid
postverket skulle till antalet minskas från 34 till 30, eller
med 4, har fråga inom komitén uppstått, huruvida icke i
följd deraf 4 kontrollörstjenster borde i komiténs statsanslag
uppföras å öfvergångsstat; men då komitén afsett, att
äfven vid de af komitén i l:a klass upptagna postkontor,
der nu kontrollörer finnas, skulle i stället för sådana tjenstemän
anställas postexpeditörer såsom postmästarnes närmaste
män, med rätt för dessa postexpeditörer till delaktighet
i uppbördsprovision, har komitén trott, att förevarande
fråga bäst ordnas så, att postexpeditörsbefattningar af ofvanberörda
slag, motsvarande antalet öfvertaliga kontrollörer,
tills vidare lemnas obesatta.

268

Omkostnadsstatén.

Anslaget till uppbörds- och frimärke sprovision är i postverkets
stater för år 1902 uppfördt till förslagsvis 480,000
kronor.

Vid tillämpning af de utaf komitén föreslagna förändrade
grunder för provisionens utgående, skulle denna
för år 1899 — då utgifterna å anslaget i rundt tal uppgingo
till 425,500 kronor —kommit att uppgå till omkring 300,000
kronor, i hvilket belopp då jemväl ingå dels provision till poststationsföreståndare,
partirabatt in. m. med i rundt tal

65,000 kronor, dels ock en summa af 10,271 kronor för
utfyllande af den postförvaltarne garanterade minimiprovision.

Under förutsättning att, såsom vid beräkningen af postverkets
inkomster för år 1903 kalkylerats, den uppbörd,
hvarå provision finge utgå, skulle utgöra omkring 13,000,000
kronor, kan provisionen i sin helhet efter de nu föreslagna
grunderna, och med bibehållande af nuvarande provision
till poststationsföreståndare m. fl. äfvensom partirabatt, anses
komma att för år 1903 utgöra in alles 386,000 kronor.

Dragés emellertid från denna summa den för postförvaltarne
föreslagna och i aflöningsstaten under rubriken
tjenstgöringspenningar uppförda garanterade minimiprovisionen,
171,000 kronor, skulle anslaget å omkostnadsstaten
till uppbörds- och frimärkesprovision kunna upptagas
till 215,000 kronor.

Men då postuppbörden möjligen kommer att stiga
utöfver hvad nu beräknats, torde vara lämpligt, att anslaget
sättes till förslagsvis 220,000 kronor, utgörande sålunda
minskningen å anslaget 260,000 kronor i jemförelse med
år 1902.

Komitén har föreslagit, att felräkningspenningar böra
tillkomma kassören hos generalpoststyrelsen med 500 kronor,
den såsom kassör hos postdirektör tjenstgörande kontrollör
eller postexpeditör med 300 kronor samt vidare de
i § 11, sista stycket, af komiténs förslag till aflöningsreglemente
omförmälda tjensteman och extra biträden med respektive
120 och 60 kronor, allt för år räknadt.

Enligt gjorda approximativa kalkyler skulle, med tilllämpning
åt sålunda föreslagna bestämmelser, ett förslags -

269

anslag å 50,000 kronor böra, såsom nytt anslag, i ornkostnadsstaten
uppföras till felräkning spenning ar.

Hvad angår anslaget till traktamenten för tjenstemän i
jernvägspostlcupé, kommer tillämpningen af komiténs förslag
att medföra väsentliga nedsättningar i det för år 1902 anvisade
belopp, hvilket eljest bort höjas.

I slutet af september 1901 tjenstgjorde vid jernvägsposten
och å vissa ångbåtslinier in alles 114 postexpeditörer
samt 186 extra biträden. Med beräkning att poströrelsens
ökning intill slutet af år 1903 kan kräfva användande vid
jernvägsposten af ytterligare 50 tjenstemän, skulle antalet
ifrågavarande tjenstemän vid utgången af år 1903 uppgå
till 350.

Enligt komiténs förslag skulle, i sammanhang med
reglering af sjelfva aflöningsförmånerna, de vid jernvägsposten
och å ångbåtslinier tjenstgörande posttjenstemän utöfver
aflöningen erhålla endast ett mindre traktamente, utgörande
skälig godtgörelse för de genom resorna tillskyndade
extra utgifter, i hvilket hänseende torde i denna
kalkyl kunna antagas, att ungefärligen dubbla beloppet af
de till postvaktbetjente å jernvägs- eller ångbåtslinier, på
grund af nådiga brefvet den 26 januari 1900, utgående
dagtraktamenten kunde utgöra skälig ersättning.

Med tillämpning af denna beräkningsgrund skulle traktamentena
för tjenstemän i jernvägspostkupé kunna beräknas
till omkring 128,000 kronor.

Anslaget har emellertid satts till 150,000 kronor för
att kunna möta det eventuella behofvet af ytterligare ökning
i arbetskrafter.

Då det för år 1902 förslagsvis bestämda beloppet å
detta anslag utgör 345,000 kronor, uppstår sålunda här
en minskning af 195,000 kronor.

Anslaget till traktamenten för vaktbetjente är för år

1901 bestämdt till förslagsvis 117,000 kronor och för år

1902 till 200,000 kronor.

Med tillämpning af komiténs förslag om uppförande å
afiöningsstaten af anslag till arfvoden åt ordinarie vaktbetjente
för tjenstgöring såsom förmän m. m., skulle från
traktamentsanslaget. för vaktbetjente ej vidare utgå dels nuvarande
särskilda tilläggsarfvode för brefbärareförmän i

270

Stockholm, dels ock det särskilda tilläggstraktamentet till
vissa i postiljonskupé tjenstgörande vaktbetjente.

Den af komitén föreslagna sammanslagning, från fyra
till två, af ålderstilläggen för vaktbetjente vid postverkets
distrikts- och lokalförvaltningar föranleder ock till upphörande
af vissa från traktamentsanslaget nu utgående personliga
aflöningstillägg.

I sistnämnda anslag beräknas ingå 13,500 kronor för
beredande af kostnadsfri ledighet åt vaktbetjente under
högst 15 dagar af kalenderår.

Då ökning af antalet ordinarie vaktbetjente vid postverkets
distrikts- och lokalförvaltningar med ytterligare 200 föranleder
motsvarande höjning af sistberörda utgiftsberäkning,
har utgiften å detta anslag för kostnadsfri ledighet åt vaktbetjente
för år 1903 ansetts böra beräknas till 16,000 kronor.

Af anslaget skall utbetalas traktamente
till vaktbetjente, tjenstgörande å jernvägseller
ångbåtslinier. Dessa betjentes antal
utgjorde i slutet af september 1901 386.

Med beräkning af medeltraktamentet för
dylik tjenstgöring till 50 öre för vaktbe tjent

och dag, erhålles en summa af_________ 70,445 »

För att å anslaget eg a tillgång till
bestridande af utgifterna för traktamente
till ökad vaktbetjentpersonal, för beredande
af söndagsledighet till vaktbetjente samt
för ersättning åt de till tjenstgöring inkallade
reservvaktbetjente anses till ofvanstående
belopp böra läggas ytterligare........ 63,555 »

Anslaget har sålunda förslagsvis satts till 150,000 kronor,
hvilket innebär en minskning, i jemförelse med det för år
1902 Jbestämda förslagsanslag, af 50,000 kronor.

A anslaget till diverse utgifter torde en förhöjning af

5,000 kronor erfordras på grund af komiténs förslag om
begrafningshjelp till dödsboet efter tjensteman eller betjent,
som aflidit i följd af olyckshändelse, timad under tjensteutöfning,
äfvensom om rätt för betjente vid distrikts- och
lokalförvaltningarna till kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter.
Anslaget har sålunda från senast faststälda
belopp, 40,000 kronor, höjts till 45,000 kronor.

271

Beträffande de i staterna upptagna, bär ofvan ej särskilt
omförmälda anslag, äro de samtliga af beskaffenhet
att icke beröras af komiténs betänkande och förslag. Dessa
anslag hafva i komiténs statsförslag blifvit till beloppen
upptagna i enlighet med uppgifter, lemnade från vederbörande
embetsverk.

Vidkommande postverkets inkomster för år 1903, hafva Postverkets
desamma uti en under loppet af oktober månad 1901 hos inkomster,
generalpoststyrelsen uppgjord beräkning upptagits till ett
sammanlagdt belopp af 13,293,000 kronor, deraf omkring
13,000,000 kronor skulle utgöra sådan uppbörd, hvarå provision
komme att utgå.

Förslag

till

Åflöningsreg-Iemente

för tjensteman och betjente vid postverket.

§ 1.

Aflöning, som tillkommer vid postverket anstäld tjensteman
eller betjent enligt stat, som af Riksdagen godkänts,
utgår såsom i staten finnes för hvarje dela upptagen
befattning angifvet.

Vissa tjensteman tillkommer ock uppbörds- och frimärkesprovision,
såsom här nedan i § 2 förmäles.

§ 2.

Uppbörds- och friinärkesprovision utgår vid postkontoren
å influtna postafgifter och försålda frankotecken med:

10 procent af uppbörd, som ej för år öfverstiger 6,000
kronor,

5 procent af den del af uppbörden, som öfverstiger
6,000, men ej 10,000 kronor, och

1 procent af den del af uppbörden, som öfverstiger

10,000 kronor,

under iakttagande härvid,

273

dels att i omförmälda uppbörds- och frimärkesprovision
icke ingår deri provision, som enligt gällande bestämmelser
tillfaller underlydande poststationers och ångbåtspostexpeditioners
föreståndare, antagna särskilda frankoteckensförsäljare
eller allmänheten vid partiköp,

dels och att postkontors provision för de vid underlydande
poststationer och ångbåtspostexpeditioner försålda
frankotecken alltid skall utgå med allenast 1 procent.

Den provision, som sålunda utgår vid postkontoren, skall
vid postkontor af 3:e och 4:e klass tillfalla postmästaren
ensam, vid postkontor af l:a och 2:a klass delas mellan postmästare
och den närmast under honom å kontoret anstälde
postexpeditör, på det sätt att en fjerdedel af provisionen, för
år räknadt, skall tillkomma denne postexpeditör, men återstoden
tillfalla postmästaren, samt vid Stockholms, Göteboro-g
och Malmö postkontor delas mellan postdirektören och de
vid vederbörande postkontor anstälde kontrollörer och andra
afdelnings- eller filialkontorsföreståndare, på det sätt att i
Stockholm sju åttondedelar, i Göteborg sju tiondedelar och
i Malmö sju tolftedelar af provisionen för år skola tillfalla
kontrollörer och andra afdelnings- eller filialkontorsföreståndare
att dem emellan å hvarje ort fördelas enligt de närmare
bestämmelser, som af Kongl. Maj:t, efter Generalpoststyrelsens
hörande, meddelas, hvaremot återstoden af provisionen
skall tillkomma vederbörande postdirektör ensam.

Med tillämpning af nu gifna beräkningsgrunder, må
dock icke provisionsbeloppet för år räknadt understiga:
för postdirektör 2,000 kronor,
för postmästare af l:a klass 1,500 kronor,

för postmästare af 2:a klass 1,000 kronor,

för postmästare af 3:e klass 800 kronor och

för postmästare af 4:e klass 600 kronor;

274

hvadan af provisionsanslaget må, utöfver ofvan angifna
procentbelopp, utgå hvad som till äfventyrs erfordras för
att fylla denna minimiprovision till postförvaltare.

Minimiprovisionen för postförvaltare betraktas såsom
tj enstgöringspe n ningar.

§ 3.

För åtnjutande af den i stat uppförda aflöning och
dertill hörande förhöjning efter viss tids fortsatt innehafvande
af befattning gälla följande allmänna bestämmelser:

för tjensteman och betjente i Generalpoststyrelsen:

att tjensteman eller betjent skall vara underkastad den
vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden,
som vid en möjligen inträdande förändrad organisation
af Styrelsen eller dess särskilda afdelningar eller eljest
i allmänhet kan varda stadgad, samt i sådant hänseende
vara förpligtad att, med bibehållande af den tjenstegrad och
aflöning han innehar, efter förändrad arbetsordning sköta
de med befattningen förenade göromål;

att med befattning i Styrelsen icke må förenas annan
tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller
annan tjenstebefattning eller enskildt uppdrag, med mindre
sistberörda befattning eller uppdrag, vid pröfning i stadgad
ordning, befinnes icke hindra fullgörande af tjenstgöringen
i Styrelsen;

att tjensteman i lägsta lönegraden är skyldig att bos
Styrelsen tjenstgöra å den särskilda befattning inom graden,
der Styrelsen, till befordrande af arbetets oafbrutna gång,
finner honom lämplig och behöflig;

275

att tjenstgöringspenningar få uppbäras endast för den
tid, befattnings innehafvare verkligen tjenstgjort eller åtnjutit
semester, men skola för den tid, han eljest varit från
tjenstgöring befriad, utgå till den, som uppehållit befattningen
;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning
förrätta, eger uppbära hela lönen, men att den, som undfår
ledighet för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag, eller eljest är lagligen förhindrad
att befattningen sköta, kan förpligtas att under ledigheten
utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen,
som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest
pröfvas skäligt;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras till följd
af tjensteresor eller för beredande af semester, tjensteman
af lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas
till högre befattning i Styrelsen, densamma, emot åtnjutande
i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna
tjenstgöringspenningar, men eljest af deremot svarande
belopp i stället för egna tjenstgöringspenningar, bestrida,
dock ej längre än sammanlagdt tre månader under ett
och samma kalenderår;

att emellertid, derest byråchef till följd af tjensteresa
eller för handläggning af särskilda ärenden är under allenast
några få dagar hindrad att sköta sin befattning, tjensteman
af lägre grad skall vara pligtig att utan särskild
ersättning sköta de till byråchefsbefattningen hörande löpande
göromål;

att, derest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af befattning i samma lönegrad är i stat medgifven,
tidpunkten

276

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem
år, under vilkor att innehafvare! under mera än fyra
femtedelar af den tjenstetid, som erfordras för att vinna
nämnda förhöjning'', med godt vitsord bestridt sin egen eller,
på grund af förordnande, annan statens tjenst, dock att
härvid icke må föras honom till last den tid han åtnjutit
semester, och

för andra förhöjningen, om sådan eger rum, efter ytterligare
fem år, på samma vilkor,

att tjensteman eller betjent i Styrelsen skall, då han uppnått
65 lefnads- och minst 35 tjenstår, vara förpligtad att med
oafkortad lön såsom pension från befattningen afgå, Kongl.
Maj:t eller Generalpoststyrelsen, om det tillkommer Styrelsen
att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma
anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas
kunna i befattningen på ett tillfredsställande sätt gagna
det allmänna och kan finnas villig att i densamma qvarstå;
skolande dylik pension utgå af postmedlen;

för tjensteman och betjente vid distrikts- och
lokalförvaltningarna:

att tjensteman eller betjent skall vara underkastad icke
allenast den utvidgade eller förändrade tjenstgöring utan

277

ock — med undantag för postdirektör — den förflyttning
till annan tjenstgöringsort, som kan varda honom i behörig
ordning ålagd;

att med befattning af ifrågavarande slag icke må förenas
annan tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat,
ej heller annan tjenstebefattning eller enskild! uppdrag,
med mindre sistberörda befattning eller uppdrag, vid pröfning
i stadgad ordning, befinnes icke hindra fullgörande
af tjenstgöringen i verket;

att tjenstgöringspenningar, provision och sportler få
uppbäras endast för den tid, befattnings innehafvare
verkligen tjenstgjort eller åtnjutit semester eller — beträffande
vaktbetjent — sådan kostnadsfri ledighet, som i § 5
här nedan omförmäles, men skola för den tid, tjensteinnehafvaren
eljest varit från tjenstgöring befriad, utgå till
den, som uppehållit befattningen;

att, derest ledighet på grund af sjukdom åtnjutes under
högst tre månader af ett och samma kalenderår, den tjenstledige
egen uppbära hela lönen eller i de fall, der aflöningen
är fördelad i arfvode och tjenstgöringspenningar, hela
arfvodet, men att under ledighet, som på grund af sjukdom
åtnjutes utöfver nämnda tid, det ankommer på Styrelsen
att bestämma, huruvida, jemte tjenstgöringspenningar,
provision och sportler, äfven någon del af lönen eller arfvodet,
dock ej mera än tredjedelen deraf, bör af den tjenstledige
afstås;

att under ledighet, som åtnjutes för svag helsas vårdande,
enskilda angelägenheter, särskilda uppdrag eller eljest förekommande
lagligt tjensteförhinder, den tjenstledige kan af
Styrelsen förpligtas att, utöfver tjenstgöringspenningar, provision
och sportler, afstå så mycket af lönen eller arfvodet,

278

som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest
pröfvas skäligt;

att, derest emellertid tjensteman eller betjent, i följd
af kroppsskada, ådragen under tjensteutöfning, blifvit tills
vidare oförmögen till tjenstgöring, må, såsom undantag från
hvad ofvan är stadgadt, aflöningen å stat kunna, efter
Styrelsens bepröfvande, till honom utgå oafkortad under
högst sex månader; ankommande deremot på pröfning af
Kongl. Maj:t, till huru stor del aflöning kan böra till den
skadade utgå efter omförmälda tid af sex månader;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande
af semester, tjensteman, af lägre grad skall vara skyldig
att, om han förordnas till högre befattning vid distriktseller
lokalförvaltning, densamma bestrida, dock ej längre tid
än sammanlagdt tre månader under ett och samma kalenderår;
egande han, om förordnandet erfordras till följd af
sjukdomsförfall, åtnjuta, i stället för egna tjenstgöringspenningar,
de med den tjenstlediges befattning förenade tjenstgöringspenningar
men, då förordnandet erfordras för beredande
af semester, allenast den honom eljest tillkommande aflöning;

att, i fråga om rätt till förhöjning af lönen efter viss
tids fortsatt innehafvande af tjenst, tjenstemännen skola
anses tillhöra följande fem grupper, nemligen:
första gruppen: postdirektörer;
andra gruppen: postmästare af l:a klassen;
tredje gruppen: postmästare af 2:a klassen;
fjerde gruppen: kontrollörer och postmästare af 3:e
klassen;

femte gruppen: postmästare af 4:e klassen och postexpeditörer; att

tidpunkten, då tjensteman kan komma i åtnjutande
af första förhöjningen, skall inträda fem år, och tid -

279

punkten, då han kan komma i åtnjutande af andra förhöjningen,
tio år sedan han tillträdt innehafvande tjenst
eller tjenst, tillhörande samma eller närmaste grupp;

att tjensteman, som före 1902 års utgång tillträdt
tjenst af ifrågavarande slag, skall, beträffande rätt till förhöjning
af lönen efter nyssnämnda tidpunkt, anses hafvat
vid detta tillträde inträdt i den aflöningsgrupp, som befattningen
från 1903 års början tillhör;

att för öfrigt, hvad hvar och en af de omförmälda
löneförhöjningarna angår, skall iakttagas: att tjensteman
under mera än fyra femtedelar af den tjenstetid, som erfordras
för att vinna dylik förhöjning, med godt vitsord
bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan
statens tjenst, dock att härvid icke må föras honom till last
den tid han åtnjutit semester; samt att den högre aflöningen
ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det, hvarunder den stadgade tjensteåldern blifva
uppnådd; börande löntagare dervid tillgodoräknas den
tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft
förflutit från hans tillträde till befattningen, vare sig på
grund af fullmagt eller konstitutorial;

att likväl tjensteman, som, då han intjenat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den
lefnads- och tjensteålder, som berättigar honom till nedannäinnda
pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att qvinna, för hvilken utfärdats förordnande att tills
vidare vara postmästare eller postexpeditör, skall, så länge
hon innehar sådan befattning, vara i fråga om löneförhöjning
och semester likstäld med man, som innehar ordinarie
dylik befattning;

att en hvar, som med eller efter 1903 års ingång
tillträder befattning såsom tjensteman vid postverkets di -

280

strikts- eller lokalförvaltningar, skall vara pligtig att underkasta
sig nu gifna vilkor och bestämmelser;

att till de nuvarande innehafvare af dylika befattningar,
hvilka före den 1 mars 1903 förklara, att de icke vilja
underkasta sig dessa vilkor och bestämmelser, och som
icke lagligen kunna dertill förbindas, aflöningsför måner
skola utgå enligt för dem nu gällande grunder, dock utan
rättighet för tjensteman till sådan godtgörelse, som enligt
Ivongl. blefven den 1 juni 1900 och den 8 februari 1901
tills vidare raedgifvits för minskad inkomst i provision till
följd af nya postexpeditörstjensters tillsättande;

att till vaktbetjente i l:a lönegraden hufvudsakligen
skola höra vaktbetjente, anstälde vid postkontoren i Stockholm,
Göteborg och Malmö, äfvensom de vid jernvägsposten
tjenstgörande betjente, som stationeras å någon af
dessa orter;

att till vaktbetjente i 2:a lönegraden skola höra de
vaktbetjente, hvilka äro stationerade norr om Dalelfven
eller på grund af särskilda omständigheter böra med dessa
i aflöningsvilkor likställas;

att till vaktbetjente i 3:e lönegraden skola höra öfriga
vaktbetjente;

att väkthet)ent må, i fråga om rätt till aflöningsförhöjning,
kunna tillerkännas två tillägg till tjenstgöringspenningarna,
hvart tillägg å 200 kronor för vaktbetjent
af l:a lönegraden och 150 kronor för vaktbetjent af 2:a
eller 3:e lönegraden, att tillträdas respektive fem och tio år
efter det han tillträdt ordinarie postvaktbetjentbefattning;

att för öfrigt, hvad hvart och ett af de nyss omförmälda
tilläggen angår, skall iakttagas: att vaktbetjent under mera
ån fyra femtedelar af den tjenstetid, som erfordras för att
vinna rätt till tillägget, med godt vitsord bestridt inne -

281

hafvande tjenst, dock att härvid ej må föras honom till
last den tid, han åtnjutit sådan kostnadsfri ledighet, som
i § 5 omförmäles; samt att den högre aflöningen ej får
tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det,
hvarunder den stadgade tjensteäldern blifvit uppnådd;

att likväl vaktbetjent, som, då han intjenat stadgad
tid för erhållande af aflöningstillägg, redan uppnått den
lefnads- och tjensteålder, som berättigar honom till nedannämnda
pension, icke må samma tillägg tillträda;

att, om vaktbetjent i la graden, hvilken intjenat ett
eller båda aflöningstilläggen, förflyttas till 2:a eller 3:e
graden, aflöningstillägg skola till honom utgå med de lägre
belopp, som för sistberörda båda grader bestämts, men att
deremot till vaktbetjent, som uppflyttats till l:a graden
från lägre grad, aflöningstillägg skola utgå med de för
l:a graden bestämda högre belopp;

att, derest vid tillsättande af vaktbetjentbefattning
den, som å befattningen antages, anses icke böra placeras
å ort eller i syssla, för hvilken ledig, till l:a eller 2:a lönegraden
hörande aflöning är afsedd, Generalpoststyrelsen eger
att tills vidare och intill dess ledighet inom vederbörlig lönegrad
uppstår, samt med disponerande i sådant hänseende
af erforderlig andel af den lediga aflöningen, tilldela den
till befattningen antagne aflöning i lägre lönegrad; samt
att tjensteman eller betjent vid distrikts- eller lokalförvaltning
skall efter uppnådda 65 lefnads- och minst 35
tjensteår vara förpligtad att med oafkortad lön såsom
pension från befattningen afgå, Kongl. Maj:t eller Generalpoststyrelsen,
om det tillkommer Styrelsen att afskedet
utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå, derest
och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i
befattningen på ett tillfredsställande sätt gagna det

282

allmänna och kan finnas villig att i densamma qvarstå;
skolande dylik pension utgå af postmedlen.

§ 4.

Tjenstemännen i Generalpoststyrelsen ega årligen, när
sådant utan hinder för göromålens behöriga gång kan ske,
åtnjuta semester, generalpostdirektören, byråcheferna och
tjenstemännen af 2:a lönegraden en hvar under en och en
half månad samt tjenstemännen af lägsta lönegraden en hvar
under en månad, enligt den fördelning, som af generalpostdirektören
uppgöres.

§ 5.

Semester af en månad årligen må af tjensteman vid
distrikts- eller lokalförvaltning åtnjutas, i den mån sådant
i vederbörlig ordning pröfvas kunna ske utan hinder för
göromålens gång.

Tjensteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller
kontroll å uppbörd, är pligtig att å tid af året, som af
vederbörande öfverordnade myndighet bestämmes, begagna
sig af semester.

.Vid distrikts- eller lokalförvaltning anstäld vaktbetjent
må kunna, i den män i sådant afseende till vikaries
ersättande anvisadt anslag förslår, tilldelas ledighet högst
femton dagar under ett och samma kalenderår med bibehållande
af sin aflöning.

§ 6.

Den, som på förordnande förvaltar ledig tjenst, åtnjuter
under tiden de med densamma förenade aflöningsförmåner.

283

§ 7.

Afhåller sig tjensteman eller betjent från tjenstgöring
utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjenstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall, må han under tiden
ej åtnjuta någon aflöning. Varder tjensteman eller betjent
afstängd från tjenstgöring eller i häkte tagen, skall
under tiden hans aflöning innehållas, såvida ej Generalpoststyrelsen
finner skäligt låta honom någon del deraf
uppbära.

§ 8.

Vid afgång från postverkets tjenst till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall utgår sjelfva lönen
till månadens slut. Enahanda är förhållandet med
arfvode, der aflöning är fördelad i arfvode och tjenstgöringspenningar.

Aflider vid postverket anstäld person, som innehar
befattning, hvilken icke är uppförd å ordinarie stat, må,
derest och i den mån den myndighet, som antagit honom,
så pröfvar skäligt, den för honom bestämda aflöningen utgå
till månadens slut.

§ 9.

Aflider tjensteman eller betjent, vare sig ordinarie
eller extra, i följd af olyckshändelse, timad under tjensteutöfning,
må ett belopp, motsvarande den aflidnes fasta
aflöning för en månad, såsom begrafningshjelp tilldelas
hans dödsbo.

284

§ io.

Vid tjensteresa inom riket utgår resekostnads- och
traktamentsersättning enligt bestämmelserna i gällande
resereglemente, derest icke för vissa slag af tjensteresor
andra föreskrifter eller bestämmelser om lägre ersättningsberäkning
blifvit, efter af Kongl. Maj:t faststälda grunder,
af Styrelsen meddelade.

§ 11.

Felräkningspenningar tillkomma:
kassören hos Generalpoststyrelsen med 500 kronor;
den såsom kassör hos postdirektör tjenstgörande kontrollör
eller postexpeditör med 300 kronor;

de tjensteman och af Styrelsen antagna extra biträden,
som å postkontoren i regelbunden tjenstefördelning
betjena allmänheten samt dervid emottaga eller utlemna
kontanta medel, med 120 kronor till dem hvar vid postkontoren
i Stockholm, Göteborg och Malmö äfvensom vid
postkontor af l:a och 2:a klass samt med 60 kronor till
dem hvar vid postkontor af 3:e och 4:e klass;
allt för år räknadt.

§ 12.

Anmärkningsprovision tillkommer vederbörande hos
Generalpoststyrelsen anstälda tjensteman enligt de närmare
grunder, Kongl. Maj:t bestämmer, med högst femton procent
å hvarje belopp, som på grund af anmärkning, gjord
af sådan tjensteman, antingen, såsom ej behörigen upp -

285

buret, till postverket inflyter och utan anmärkningens framställande
ej skulle hafva kommit verket till godo, eller,
såsom för högt dehiteradt, till vederbörande återgäldas.

§ 13.

Uniformspersedlar in natura eller beklädnadsersättning
till visst belopp må tilldelas vid postverket anstälda betjente,
ordinarie och extra, enligt reglemente, som af Styrelsen
fastställes.

§ 14.

Kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter lemnas
enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t meddelar,
åt de vid distrikts- och lokalförvaltningarna anstälda ordinarie
och extra betjente.

§ 15.

De ordinarie betjente, som äro anstälda såsom förmän
för vaktbetjentpersonal vid Stockholms, Göteborgs, Malmö
eller andra postkontor, eller hvilka tjenstgöra ensamma eller
såsom förste män i s. k. postiljonskupéer, eller som vid
postanstalterna användas i andra jemförliga sysslor eller
till bestridande af göromål, hvilka hittills i regel utförts
af tjensteman, må, utöfver den fasta aflöningen, kunna af
Generalpoststyrelsen tilldelas arfvode till belopp af högst
20 kronor för månad räknadt.

286

§ 16.

Grunderna för aflöningen till den extra personalen
vid postverket bestämmas af Kongl. Maj:t på förslag af
Styrelsen.

§ 17.

Den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara
skyldig underkasta sig den minskning i befintliga sportelinkomster,
som kan varda af Kongl. Maj:t bestämd, samt
den jemkning af grunderna för uppbörds- och frimärkesprovisions
beräkning, som, i händelse af förhöjning af
postäfgifter, kan finnas skälig, äfvensom de förändrade bestämmelser
i fråga om pension, som kunna varda stadgade.

Motiver

till

förslaget till aflöningsreglemente för tjensteman
och betjente vid postverket.

Vid affattande* af förslaget till detta reglemente har
komitén beaktat

dels nu gällande instruktion för generalpoststyrelsen
af den 4 juni 1886 med deri sedermera vidtagna ändringar,
så vidt nemligen i berörda instruktion innefattas bestämmelser,
hvilka enligt komiténs förmenande äro af den
beskaffenhet, att de rätteligen böra upptagas i ett aflöningsreglemente
för postverkets tjensteman och betjente;

dels kongl. kungörelsen den 6 december 1878, angående
vilkoren för åtnjutande af de från 1879 års början
faststälda nya löneförmåner för generalpoststyrelsen;

dels kongl. brefvet den 4 juni 1886, angående postverkets
stater för år 1887, i hvad genom nämnda kongl.
bref meddelats bestämmelser i afseende å vilkoren för åtnjutande
af medgifna förbättrade löneförmåner för vissa
tjensteman vid postverket;

dels kongl. brefvet den 25 maj 1894, angående postverkets
stater för år 1895, i hvad detta kongl. bref angår
semester för tjensteman vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
;

dels kongl. brefvet den 26 maj 1899, angående postverkets
stater för år 1900, genom hvilket kongl. bref
vaktbetjents vid distrikts- eller lokalförvaltning placering
i viss lönegrad gjorts beroende af hans stationsort;

dels kongl. brefvet den 9 juni 1899, angående förändradt
sätt för bestridande af pensioneringen af tjensteinnehafvare
vid postverket;

•»

288

dels kong], brefvet den 13 oktober 1899, angående
postverkets stater för år 1900, så vidt genom berörda kongl.
bref meddelats bestämmelser i afseende å vilkoren för åtnjutande
af de aflöningsförmåner,’ som blifvit bestämda för
postexpeditörer af 3:e och 4:e lönegraderna samt för andra
vaktbetjente vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
än de från äldre stat qvarstående vaktmästarne;

dels ock åtskilliga andra på kongl. bref grundade föreskrifter
rörande särskilda aflöningsvilkor för tjensteman och
betjente vid postverket.

I allmänhet hafva här nedan särskildt motiverats endast
sådana delar af komiténs förslag till aflöningsreglemente,
som innefatta afvikelser från eller gå utöfver nu gällande
bestämmelser i ämnet.

§ a. Hvad angår den i $ 2 af förevarande förslag omför mälda

uppbörds- och frimärkesprovision, har komitén å
annat ställe i sitt betänkande motiverat sin hemställan om
provisions bibehållande inom postverket med viss begränsning,
nemligen för postförvaltare, äfvensom för kontrollörer
och andra afdelnings- eller lilialkontorsföreståndare vid
Stockholms, Göteborgs och Malmö postkontor samt de
närmast under postmästare vid postkontor af l:a och 2:a
klass anstälde postexpeditörer. Likaledes har komitén förut
omnämnt, hurusom, enligt komiténs förmenande, den
sålunda bibehållna provisionen bör så regleras, att densamma
vid de större postkontoren icke stiger till belopp,
som komma att för de provisionsberättigade tjenstemännen
medföra större inkomster, än hvad komitén funnit skäligt;
hvarjemte komitén framstält förslag, att postförvaltarne, då
tjenstgöringspenningar såsom särskild aflöningsform för dem
bortfalla, skulle under alla omständigheter vara tillförsäkrade
viss minimiprovision, hvilken betraktas såsom tjenstgöri
n gspen n ingar.

Såsom historiken angående aflöningsförhållandena för
tjenstemannapersonalen vid postanstalterna gifver vid handen,
utgår provisionen vid postkontoren för närvarande med:

10 procent af uppbörd, som ej för år öfverstiger 3,000
kronor,

6 procent af den del af uppbörden, som öfverskjuter
3,000, men ej 15,000 kronor, och

289

3 procent af den del af uppbörden, som öfverstiger

15.000 kronor.

För uppnående af ofvan antydda mål vid regleringen
af de nu gällande provisionsbestämmelserna har komitén
ansett nödigt att sänka den för högre uppbördsbelopp utgående
provisionsprocenten och särskildt den nyssnämnda af
3 procent, enär det just är genom denna, som vid de större
postkontoren med deras på senare åren starkt stegrade
postuppbörd möjliggjorts deno hastigare ökningen af uppbördsprovisionen
derstädes. A andra sidan har koinitén
funnit lämpligt att i någon mån höja uppbördsprocenten
med afseende å de lägre uppbördsbeloppen, dels för att
derigenom undvika, så vidt möjligt, att postmedlen i
allt för många fall måste användas för att genom tillägg
"utöfver den stadgade provisionsberäkningen utfylla det
garanterade ininimiprovisionsbeloppet, dels ock för att möjliggöra
för en del af postförvaltare i de lägsta och således
minst aflönade klasserna ernåendet af skälig inkomst, utöfver
hvad å stat finnes för dem uppfördt.

Vid öfvervägande af dessa synpunkter och efter anstälda
beräkningar har komitén funnit sig böra föreslå,
att uppbörds- och frimärkesprovisionen skall vid postkontoren
utgå å influtna postafgifter och försålda, frankotecken
med:

10 procent af uppbörd, som ej för år öfverstiger 6,000
kronor,

5 procent af den del af uppbörden, som öfverstiger
6,000, men ej 10,000 kronor, och

1 procent af den del af uppbörden, som öfverstiger

10.000 kronor.

Enligt gällande bestämmelser tillfaller viss frimärkesprovision
eller rabatt jemväl föreståndare för poststationer
och ångbåtspostexpeditioner samt antagna särskilda frankoteckenslörsäljare,
äfvensom allmänheten vid köp, i parti, af
vanliga frimärken och brefkort, frankokuvert och kortbref.
Komitén har ansett sig icke böra i afseende å dessa bestämmelser
föreslå någon ändring i vidare mån, än för så
vidt den posttjenstemän tillkommande provision är deraf beroende.
I sådant hänseende har komitén funnit det böra
uttryckligen stadgas, dels att i den uppbörds- och frimärkesprovision,
som enligt korniténs förslag borde tillkomma

290

vissa tjensteman vid postkontoren, icke skall inberäknas
den provision, som enligt gällande bestämmelser tillfaller
underlydande poststationers och ångbåtspostexpeditioners
föreståndare, antagna särskilda frankoteckensförsäljare eller
allmänheten vid partiköp, dels ock att postkontors provision
för de vid underlydande poststationer och ångbåtspostexpeditioner
försålda frankotecken alltid skall utgå med
allenast 1 procent. Sistnämnda bestämmelse utöfvar en
mycket afsevärd inverkan på de lägre postförvaltarnes provisionsinkomst,
i det att under nuvarande förhållanden
exempelvis eu postförvaltare, hvilken^ uppbörd vid sjelfva
postkontoret understigit 3,000 kronor, respektive 15,000 kronor
för år, får för uppbörden från underlydande poststationer
inom angifna gränser räkna sig i provision till godo 8, respektive
4 procent, då enligt gällande bestämmelser under alla
omständigheter allenast 2 procent såsom frimärkesprovision
tillfalla poststationsföreståndare. Vid nyssberörda nya bestämmelses
affattande har komitén utgått dels från nödvändigheten
af att förekomma provisionsinkomstens hastiga stegring,
dels från lämpligheten af att ställa postförvaltares
inkomst af underlydande poststationers uppbörd i skäligt
förhållande till det arbete, denna uppbörds emottagande och
redovisande samt den underlydande stationens befintlighet
kunna anses medföra, dels och slutligen från önskvärdheten
deraf, att postförvaltares inkomster icke måtte göras allt för
beroende af underlydande stationers uppbörd, enär, med
den omflyttning af poststationer, som ofta förekommer, postförvaltarnes
inkomster eljest kunna komma att allt för
mycket fluktuera.

Hvad angår grunden för fördelningen af provisionen
dels mellan postmästare vid postkontor af l:a eller 2:a
klass och den närmast under honom å kontoret anstälde
postexpeditör, dels ock mellan postdirektör och de vid det
postkontor, för hvilket han är föreståndare, anstälde kontrollörer
och andra afdelnings- eller filialkontorsföreståndare,
har komitén — med hänsyn till hvad de i provisionen
delaktige tjenstemännen ansetts skäligen böra i löneinkomster
åtnjuta, och efter verkstälda beräkningar rörande
hvad provisionen med de af komitén föreslagna,
procentsatser kan anses komma att inbringa — föreslagit,
att vid postkontor af l:a och 2:a klass en fjerdedel af provi -

291

sionen, för år räknadt, skall tillkomma ofvan omförmälde
postexpeditör och återstoden postmästaren, samt att i Stockholm
sju åttondedelar, i Göteborg sju tiondedelar och i
Malmö sju tolftedelar af provisionen för år skola fördelas
mellan der tjenstgörande kontrollörer och andra afdelningseller
ti lial k ont or sförestånd a re, hvaremot återstoden af provisionen
skäll tillkomma vederbörande postdirektör ensam.

Fördelningen af den andel af provisionen vid postkontoren
i Stockholm, Göteborg och Malmö, som icke tillkommer
postdirektören, torde böra ske enligt de närmare bestämmelser,
som af Kong!, Maj:t, efter generalpoststyrelsens
hörande, meddelas.

Såsom af § 3 framgår, har komitén, i fråga om de §§ 3, 9 och
allmänna bestämmelserna för åtnjutande af den i stat upp- 14
förda aflöning och dertill hörande förhöjning efter viss tids
fortsatt innehafvande af befattning, särskilt tjensteman
och betjente i generalpoststyrelsen samt tjensteman och betjente
vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar.

Komitén har funnit ett dylikt särskiljande nödvändigt
åt den anledning, att för tjensteman och betjente i generalpoststyrelsen
gifvetvis böra i förevarande afseende gälla i
hufvudsak enahanda allmänna regler, som finnas meddelade
beträffande andra centrala embetsverk, under det att för
personalen vid distrikts- och lokalförvaltningarna ifrågavarande
aflöningsvilkor synas böra regleras, i åtskilliga
hänseenden, |f särskilda, för dessa förvaltningar samt der
anstälde tjensteman och betjente egenartade omständigheter.

Hvad angår aflöningsvilkor en för tjensteman och betjente
i generalpoststyrelsen, äro de i sådant hänseende upptagna
reglementsbestämmelser i sina hufvuddrag öfverensstämmande
med de föreskrifter, hvilka vid löneregleringar
i senare tider för åtskilliga centrala verk blifvit af Kongl.

Maj:t meddelade.

Den i första punkten angifna bestämmelsen återfinnes,
om än i något olika form, uti första punkten af nu gällande
aflöningsvilkor enligt ofvanberörda kongl. kungörelse
den 6 december 1878. Den särskilda hänsyftning, som
der göres å en eventuel förening af post- och telegraf -

292

verken under en gemensam styrelse, har komitén ansett ej
vidare böra upprepas, då frågan om sådan förening numera
torde vara att betrakta såsom förfallen.

Bland det sysslande, hvilket icke må förenas med befattning
i generalpoststyrelsen, med mindre detsamma, vid
pröfning i stadgad ordning, befinnes icke hindra fullgörande
af tjenstgöring^! i styrelsen, har upptagits äfven »enskildt
uppdrag». Det torde vara utom allt tvifvel, att ett dylikt
uppdrag ofta kan vara af beskaffenhet att långt mera än
en enskild »tjenstebefattning» inverka hinderligt med afseende
å fullgörandet af en ordinarie statsbefattning. Vid
sådant förhållande och då, särskildt från Riksdagens sida,
uttalanden vid flera tillfällen gjorts i syfte att, så vidt
möjligt, inskränka de ordinarie statstjenstemännens sysslande
med enskilda uppdrag af beskaffenhet att möjligen
inkräkta på den tid, som borde egnas uteslutande åt
statstjensten, har komitén ansett sig böra föreslå en utvidgning
uti ifrågavarande hänseende af hittills gällande
bestämmelser i ämnet.

Uti § 32 mom. 3 af nu gällande instruktion för generalpoststyrelsen
förekommer följande stadgande:

»Fullmagt å beställning hos styrelsen, tillhörande första
lönegraden, skall afse icke viss befattning, utan tjenst hos
styrelsen i allmänhet inom graden, med styrelsen förbehållen
rätt att anställa fullmagtsinnehafvaren å den plats,
der han till befordrande af arbetets oafbrutna gång finnes
lämplig och behöflig.» ^

Komitén har, med någon förändring i afseende å ordalydelsen,
upptagit detta stadgande i förevarande förslag till
aflöningsreglemente. Komitén håller nemligen före, att
samma stadgande, såsom i sjelfva verket utgörande ett
aflöningsvilkor, lämpligen bör hafva sin plats i aflöningsreglementet.

För närvarande är genom nådiga kungörelsen den 6
december 1878 stadgadt, att den, som af sjukdom hindras
att sin tjenst förrätta, eger uppbära hela lönen, men att
den, som eljest undfår ledighet för svag helsas vårdande,
enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpligtas
att under ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar
afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande
erfordras eller eljest pröfvas skäligt. Till de sist -

293

nämnda fallen har komitén ansett böra läggas sådana, då
befattnings innehafvare »eljest är lagligen förhindrad att
befattningen sköta». I saknad af ett dylikt stadgande
skulle t. ex. en tjensteman eller betjent, som blefve häktad
för brott, begånget utom tjensten, icke kunna förmenas
rätt att för sin räkning uppbära hela den med hans befattning
förenade lön under häktningstiden, intill dess
han genom lagakraftvunnet utslag må hafva blifvit dömd
till, i sammanhang med annat straff, afsättning frän tjenstebefattningen.

Komitén har bland aflöningsvilkoren för tjenstemännen
i generalpoststyrelsen upptagit skyldighet för tjensteman
af lägre grad att i vissa fall utan särskild ersättning sköta
de till byråchefsbefattning hörande löpande göromål. En
dylik bestämmelse synes komitén behöflig och ändamålsenlig.
Det torde nemligen vara olämpligt och medförande
onödig omgång att, då byråchef, för en kortare tjensteresa
eller för att kunna under några dagar mera odeladt egna
sitt arbete åt något särskilt ärende af vidlyftigare eller
svårare beskaffenhet, varder hindrad att sköta de till
tjensten hörande löpande göromål, särskild! förordnande
skall behöfva meddelas annan tjensteman att under tiden
förestå byråchefstjensten, och till äfventyra än ytterligare
förordnande i succession efter denne sistnämnde utfärdas.
Komitén har emellertid ansett skyldigheten i fråga höra
inskränka sig till de fall, då byråchef är till följd af tjensteresa
eller för handläggning af särskilda ärenden under allenast
några få dagar hindrad att sköta sin befattning.

1 afseende å vilkoren för tillträde af ålderstillägg äro
vissa förtydligande redaktionsförändringar vidtagna i den
lydelse, bestämmelserna derom hafva i kongl. kungörelsen
den 6 december 1878. Särskild! har, med aktgifvande å
bestämmelserna vid en del andra löneregleringar, ansetts
böra uti ifrågavarande hänseende angifvas, att befattnings
innehafvare skall under mera än fyra femtedelar af den
tjenstetid, som erfordras för att vinna nämnda löneförhöjning,
hafva bestridt sin egen eller, på grund af förordnande,
annan statens tjenst.

Beträffande derefter de föreslagna aflöningsvilkoren för
tjenstemän och betjente vidpostverkets distrikts- och lokalförvalt -

294

ningar, så ingick, såsom ofvan blifvit omförmäldt, bland de
genom kongl. brefvet den 4 juni 1886 stadgade vilkor för
åtnjutande af då medgifna förbättrade löneförmåner för
2:a, 3:e, 4:e, 5:e och 6:e klassens postförvaltare samt kontrollörer
och postexpeditörer äfven den bestämmelsen, att
tjensteman skulle vara skyldig underkasta sig icke allenast
den utvidgade och förändrade tjenstgöring, som af möjligen
uppkommande förening mellan post- och telegraftjenst kunde
föranledas, utan ock den förflyttning till annan tjenstgöringsort,
som kunde varda honom ålagd.

Genom nådiga brefvet den 13 oktober 1899 förordnades,
dels att de vilkor, som vore stadgade för tillgodonjutande
af de, enligt då gällande aflöningsstat, nyssbemälde
postförvaltare, kontrollörer och postexpeditörer medgifna
aflöningsförmåner, äfvensom vissa andra bestämmelser
skulle i alla tillämpliga delar gälla för postexpeditörer
af 3:e och 4:e lönegi''aderna, dels och att såsom vilkor för
åtnjutande af de aflöningsförmåner, som blifvit bestämda
för andra vaktbetjente vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
än de från äldre stat qvarstående vaktmästarne,
skulle lända till efterrättelse, bland annat, att vaktbetjent
skulle vara skyldig underkasta sig den förändring
i tjenstgöring och den förflyttning till annan tjenstgöringsort.
, som kunde varda honom i behörig ordning ålagd.

Den rörlighet, hvilken måste förefinnas hos ett stort
kommunikationsverk, sådant som postverket, förutsätter ock
i allmänhet rörlighet hos den till verkets distrikts- och
lokalförvaltningar hörande personal. Verket lärer nemligen
i regel icke kunna vara tillräckligt betjenadt med
att de tjensteman och betjente vid nämnda förvaltningar,
hvilka en gång erhållit placering å viss plats eller å visst
verksamhetsområde, ovilkorligen skola, derest de så önska,
ega rätt att qvarstå på denna plats eller med denna verksamhet,
oberoende af de förändringar verkets rörelse i afseende
derå undergått. Det kan inträffa, att tillfälligtvis
å ett ställe behöfves en ordinarie arbetskraft, som samtidigt
kan afvaras å ett annat, och det bör då ej vara omöjligt
att låta en förflyttning för den behöfliga tiden eg a rum.
Likaledes torde det kunna hända, att i följd af förändrade
förhållanden rörelsen å någon plats så minskas, att indragning
af någon tjenste- eller betjentbefattning der bör ega

295

rum, hvilken befattning å andra sidan kan väl behöfvas på
annat håll, der rörelsen ökats. I sådant fall, likasom då
tjenstemans eller betjents tillryggalagda verksamhet tyder
på lämplighet för ett visst slags tjenstgöring inom verket,
bör ock förflyttning från en ort till en annan eller från
en befattning till en annan kunna ske äfven mot vederbörande
tjenstemans eller betjents vilja.

Komitén har dock ansett, att skyldigheten uti ifrågavarande
hänseende för tjensteman och betjente vid postverkets
distrikts- och lokalförvaltningar ej bör sträckas
längre, än att sådan tjensteman eller betjent. skall vara
underkastad den utvidgade eller förändrade tjenstgöring
äfvensom — med undantag för postdirektör — den förflyttning
till annan tjenstgöringsort, som kan varda honom i behörig
ordning ålagd.

Bland de enligt förut omnämnda nådiga bref den 4
juni 1886 stadgade vilkor för åtnjutande af förbättrade
löneförmåner för vissa tjensteman vid postverket ingår, att
med tjenst af ifrågavarande slag ej må förenas annan tjenst
å rikets, Riksdagens eller kommuns stat befattning i
telegrafverket likväl undantagen.

Enahanda bestämmelse finnes i nådiga brefvet den 13
oktober 1899 meddelad såsom vilkor för åtnjutande af de
aflöningsförmåner, som blifvit medgifna för andra vaktbetjente
vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar än
de från äldre stat qvarstående vaktmästarne.

Det sålunda såsom undantag lemnade medgifvandet
att kunna få med tjenst å stat vid postverket förena dylik
tjenst vid telegrafverket var naturligt under förhållandena
vid förstnämnda tidpunkt. Flera förenade post- och telegrafanstalter
funnos då, och deras antal kunde anses komma
att i framtiden ytterligare ökas i afsevärd mån. Frågan
om post- och telegrafverkens förenande under en gemensam
styrelse var då ännu ej bragt till en definitiv lösning.

Det har synts komitén, att i blifvande aflöningsreglementen
för post- och telegrafverkens personaler ej vidare
bör upptagas ett dylikt undantagsstadgande, på grund af
hvilket det skulle varda möjligt för en och samma person
att såväl såsom posttjensteman som i egenskap af telegraftjensteman
vinna de förbättrade pensioner, till hvilka

296

komiténs statsförslag, derest desamma godkännas, skulle
föranleda. Att komitén ansett sig böra utesluta undantagsstadgandet
i fråga, får emellertid ej tydas så, som skulle
komitén hafva afsett, att någon förening af postanstalt
med telegrafanstalt icke under något förhållande vidare bör
ega rum. Men komitén håller före, att äfven efter borttagandet
af det nämnda undantagsstadgandet en dylik förening.
fortfarande kan ega rum, derest densamma finnes
lämplig. I så fall komme, om vid den förenade anstalten
anstäldes en person, som innehade ordinarie tjenst inom
det ena verket, denne, i hvad det andra verket anginge,
att betraktas såsom extra tjensteman, åt hvilken gifvits ett
förordnande på viss tid eller tills vidare.

Beträffande de tjensteman, som, med stöd af nu gällande
bestämmelser, innehafva ordinarie tjenster vid begge
verken, har komitén icke ansett sig böra föreslå något
öfvergångsstadgande uti ifrågavarande hänseende. Det står
ju dem öppet att på hittillsvarande lönevilkor bibehålla
sina båda ordinarie befattningar, önskar emellertid dylik
tjensteman ingå på den nya staten för någotdera verket,
bör han, enligt komiténs åsigt, vara pligtig att afgå från
den ordinarie befattningen inom det andra verket.

Hvad komitén föreslagit i fråga om rätten att med
befattning i generalpoststyrelsen förena »enskildt uppdrag»,
har ock upptagits bland aflöningsvilkoren för tjensteman
och betjente vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar.

Att redan nu tjenstgöringspenningar, provision och
sportler få uppbäras endast för den tid, befattnings innehafvare
verkligen tjenstgjort eller åtnjutit semester, framgår
af § 37 mom. 1 af instruktionen för generalpoststyrelsen,
hvarest finnes angifvet hvad i afseende å ersättande
af de med tjenstens bestridande förenade utgifter
skall iakttagas, då tjensteman vid postanstalt åtnjuter ledighet
^ och denna ledighet icke är att hänföra till semester.

I sådant hänseende förmäles nemligen till en början, att
den, hvilken åtnjuter dylik tjenstledighet, åligger att afstå
hvad för den ifrågavarande tiden belöper af de honom
tillkommande tjenstgöringspenningar, och att den till en
tjenst hörande inkomst af provision och sportler alltid tillkommer
den, som tjensten bestrider.

297

Bestämmelse i förevarande hänseende har ansetts böra,
i likhet med andra i instruktionen förekommande aflöningsvilkor,
upptagas i aflöningsreglementet.

Med semester är, i afseende å rätt att uppbära tjenstgöringspenningar,
att likställa den kostnadsfria tjenstledighet
för vaktbetjent, hvarom i sista stycket af § 5 i förevarande
reglementsförslag förmäles.

Det bär nyss blifvit omförmäldt, hvad i § 37 mom.
1 af instruktionen för generalpoststyrelsen finnes föreskrifvet
i fråga om afstående af tjenstgöringspenningar,
provision och sportler vid de tillfällen, då tjensteman vid
postanstalt åtnjuter annan ledighet än semester. Enligt samma
moment af instruktionen skall den, som under ledigheten
bestrider tjensten, ock ega att disponera de anslag, som
till skrifbiträdes aflönande och till hyra för postlokal samt
till expenser kunna finnas anvisade. Vidare stadgas der
följande:

»Kan icke, mot tillgodonjutande af nu omförmälda förmåner,
lämplig person erhållas till bestridande af befattning,
hvars ordinarie innehafvare åtnjuter ledighet, och
omfattar icke ledigheten mer än tre månader af samma
kalenderår, må af postmedlen för ändamålet disponeras
hvad generalpoststyrelsen finner vara oundgängligt.

Uppgår deremot den tid, hvarunder ledighet af tjensteman
åtnjutes, till mer än tre månader af samma kalenderår,
eller förekomma, äfven der ledigheten omfattar eu kortare
tid, icke sådana omständigheter, som innefatta anledning
att med postmedel bestrida någon del af utgifterna
för tjenstens uppehållande, åligger det den ledige tjenstemannen
att jemte det afdrag å löneförmånerna, hvarom
ofvan i denna § förmäles, afstå hvad derutöfver för tjenstens
förrättande af annan person pröfvas erforderligt.»

Inom telegrafverket har i förevarande hänseende utbildat
sig viss praxis, hvilken uti § 109 i gällande instruktion
för stationstjenstgöringen vid telegrafverket af den
26 april 1897, senare delen, erhållit följande allmänna
uttryck:

»Ordinarie stationstjensteman, som på grund af behörigen
styrkt sjukdom åtnjuter tjenstledighet, är förbunden att
derunder afstå sina tjenstgöringspenningar. Fortfar sådan
ledighet under någon längre tid, ankommer det på styrel -

298

sen att bestämma, huruvida jemväl någon del af lönen bör
afstås.»

»Under ledighet, som stationstjensteman för enskilda
angelägenheter får sig af styrelsen beviljad, afstås minst
så stor del af hela aflöningen, som till godtgörelse åt vikarien
erfordras.»

Enligt komiténs uppfattning saknas anledning att i
förevarande hänseende fastställa olika bestämmelser för vederbörande
post- och telegrafpersonaler; och har komitén derför
sökt att, med aktgifvande å hittills tillämpade bestämmelser
och praxis, framställa förslag till föreskrifter i ämnet, hvilka
skulle kunna tillämpas såväl inom postverket som inom
telegrafverket.

Bland aflöningsvilkoren för tjensteman och betjente
vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar har komitén
äfven upptagit rätt till bibehållande, åtminstone under
någon tid, helt eller delvis, af aflöning å stat för den, som
i följd af kroppsskada, ådragen under tjensteutöfning, biflod
tills vidare oförmögen till tjenstgöring.

Tillika har komitén upptagit

dels i § 9 af ifrågavarande reglementsförslag bestämmelse
om begrafningshjelp till dödsboet efter tjensteman
eller betjent, som aflidit i följd af olyckshändelse, timad
under tjensteutöfning,

dels ock i § 14 bestämmelse om rätt för betjente vid
distrikts- och lokalförvaltningarna till kostnadsfri läkarevård
jemte inedikamenter.

Några bestämmelser i nu ifrågavarande hänseenden
finnas icke med afseende å postverket meddelade. Deremot
hafva dessa frågor varit föremål för uppmärksamhet
inom telegrafverket och vid statens jernvägar samt beträffande
dessa verk föranledt utfärdandet af åtskilliga föreskrifter
i ämnet.

Komitén, som i motiverna till sitt förslag till aflöningsreglemente
för tjensteman och betjente vid telegrafverket
utförligare behandlar detta ämne, har ansett sig böra, i
nu förevarande sammanhang, allenast omförmäla, hvad som
finnes i ämnet stadgadt beträffande telegrafverket och statens
jernvägar.

Genom nådigt bref den 20 november 1896 medgaf
Kongl. Maj:t, att i fråga om understöd åt arbetare vid

299

telegrafverket, som drabbats af sjukdom eller kroppsskada,
eller åt aflidna arbetares efterlefvande finge af telegrafstyrelsen
tillämpas, bland annat, följande bestämmelser:

1) läkarevård och af läkare föreskrifria medikamenter
skulle lemnas på telegrafverkets bekostnad åt arbetare, som
hade fast anställning vid verkstad, i förråd eller å linierna,
äfvensom åt sådan tillfällig arbetare, som under arbete vid
telegrafverket ådragit sig sjukdom eller kroppsskada;

2) vård å sjukhus i allmänt rum jemte den förtäring
under vistelsen derstädes, som af läkare föreskrefves,
skulle bekostas af telegrafverket i de fall, då läkare ansåge
sådan vård för den till fri läkarevård berättigade sjuke
eller skadade erforderlig;

3) aflöning skulle utbetalas till den till fri läkarevård
berättigade sjuke eller skadade:

a) med fulla beloppet till den, som under arbete vid
telegrafverket ådragit sig kroppsskada, vare sig den skadade
vårdades fritt å sjukhus eller icke; samt

b) med belopp icke öfverstigande halfva aflöningen efter
telegrafstyrelsens bestämmande i öfriga fall;

4) då arbetare genom olycksfall under sysselsättning
vid verkstad, i förråd eller å linierna förlorat lifvet, finge
af telegrafverkets medel till sterbhuset utbetalas begrafningshjelp
till belopp, icke öfverstigande den aflidnes senast
innehafda aflöning för en månad räknadt.

Enligt nådigt bref den 7 april 1899, medgaf Kongl.
Maj:t, att, då i telegrafverkets tjenst anstäld arbetare aflidit
och omständigheterna dertill föranledde, af telegrafverkets
medel finge till bestridande af kostnaden för den
aflidnes begrafning utbetalas ett belopp af i Stockholm intill
75 kronor och i det öfriga landet intill 50 kronor,
dock med iakttagande, att de belopp, som sålunda komme
att utbetalas, icke i något fall finge öfverstiga den aflidnes
senast innehafda aflöning för en månad räknadt.

Det af Kongl. Maj:t den 3 maj 1901 utfärdade förnyade
aflöningsreglemente för tjensteman och betjente vid
statens jernvägar innehåller i förevarande ämne följande
bestämmelser:

»År tjensteman eller betjent sjuk i följd af kroppsskada,
ådragen i tjensteutöfning, må arfvodet till honom
utgå under högst sex månader oafkortadt samt efter denna

300

tid med belopp, som för tjensteman af Kong!. Maj:t och
för betjent af styrelsen bestämmes.»

»Aflider tjensteman eller betjent i följd af olyckshändelse
under tjensteutöfning, må ett belopp, motsvarande en
månads aflöning, såsom begrafningshjelp tilldelas sterbhuset.»

»Kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter iemnas enligt
de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t meddelar, åt
den vid distrikten anstälda personalen äfvensom åt der anstälde
betjentes hos dem boende hustrur och oförsörjda barn.»

Det har synts komitén, att bestämmelser i förevarande
ämne ej borde saknas beträffande postverket, hvithet, äfven
det, torde böra i viss mån sörja för underlydande personal
såväl vid olycksfall i arbete som vid sjukdom i öfrigt,
äfvensom, der olycksfallet medför döden, sättas i tillfälle
att lemna de efterlefvande hjelp till begrafningskostnaderna.

Beträffande olycksfall i arbetet af beskaffenhet att icke
omedelbart medföra dödlig utgång, utan allenast oförmögenhet
tills vidare till tjenstgöring, har komitén ansett den
för sådana fall afsedda särskilda bestämmelse i aflöningsreglementet
för tjensteman och betjente vid postverket böra
affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som
stadgats i ofvan åberopade aflöningsreglemente för tjensteman
och betjente vid statens jernvägar. Vidkommande emellertid
huru stor del af aflöningen må anses böra till den
skadade utgå efter förloppet af sex månader, har det synts
komitén, att frågan derom borde i hvarje fall pröfvas af
Kongl. Maj:t.

Hvad angår begrafningshjelpen, har komitén funnit
sig böra föreslå, att, derest tjensteman eller betjent, vare
sig ordinarie eller extra, aflider i följd af olyckshändelse,
tirnad under tjensteutöfning, ett belopp, motsvarande
den aflidnes fasta aflöning för en månad, må såsom
begrafningshjelp tilldelas hans dödsbo.

Vidkommande kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter,
har denna förmån synts komitén icke böra, hvad
postverket angår, utsträckas så långt som vid statens jernvägar;
utan har komitén i nu förevarande förslag till aflöningsreglemente
inskränkt densamma till de vid distriktsoch
lokalförvaltningarna anstälde ordinarie och extra betjente,
enligt de närmare bestämmelser i detta hänseende, som
kunna varda meddelade af Kongl. Maj:t.

301

Angående den bland aflöningsvilkoren upptagna skyldighet
för tjensteman af lägre grad att i vissa fall bestrida
högre befattning vid distrikts- eller lokalförvaltning
yttrar sig komitén vid § 5 i aflöningsreglementet.

Vid behandling inom komitén af frågan om rätt för
tjenstemännen vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
till ålderstillägg efter viss tids tjenstgöring, har särskilt
afhandlats spörsmålet, till hvilken tjenstgöring hänsyn
borde tagas vid beräkning af tidpunkten för ålderstilläggs
inträde.

Komitén har i detta hänseende utgått från den norm,
att tjensteman, som, efter att hafva å innehafvande tjenst
förvärfvat rätt till två ålderstillägg, vinner befordran till
annan tjenst, dervid bör erhålla högre aflöning än, eller
åtminstone lika stor aflöning, som han före befordringen hade.

I allmänhet lärer väl denna norm hafva vunnit tillämpning
vid löneregleringar inom olika tjensteområden, om än
olika sätt användts till förekommande deraf, att tjensteman,
som i en lägre grad intjenat ålderstillägg, skulle vid befordran
till högre grad komma att erhålla lägre aflöning,
än han förut haft.

För vinnande af det sålunda åsyftade målet och för
utjemnande af öfvergången har komitén funnit lämpligt, att
tjenstemännen vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
hänföras till fem särskilda aflöningsgrupper, med bestämmelse
tillika att, vid beräkning af tidpunkten för ålderstilläggs
inträde, tjensteman skall ega räkna sig till
godo ej blott den tid, som förflutit från det han tillträdt
innehafvande tjenst, utan äfven den tid han innehaft annan
tjenst, tillhörande samma eller närmaste aflöningsgrupp.

I de delar de föreslagna bestämmelserna rörande ålderstillägg
åt tjensteman vid distrikts- och lokalförvaltningar
äro öfverensstämmande med hvad som föreslagits för tjensteman
i generalpoststyrelsen, får komitén hänvisa till hvad
ofvan blifvit i sistnämnda hänseende anfördt.

Hvad angår den i förevarande reglementsförslag upptagna
bestämmelse, att tjensteman, som, då han intjenat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den
lefnads- och tjensteålder, som berättigar honom till pension,
icke må samma förhöjning tillträda, så återfinnes mot -

302

svarande bestämmelse redan bland de i nådiga brefvet
den 4 juni 1886 stadgade vilkor för åtnjutande af de vissa
tjensteman vid postverket medgifna förbättrade löneförmåner.

Såsom af historiken rörande aflöningsförhållandena för
postanstalternas tjenstemannapersonal framgår, blef, i fråga
om qvinnas anställande i ordinarie tjenst inom postverket,
genom kong], brefvet den 19 december 1884 förklarad^
bland annat, att till postexpeditör likasom till föreståndare
för 5:e eller 6:e klassens postkontor Unge antagas äfven
myndig qvinna, hvilken vore ogift eller enka, men att, då
sålunda befattning i postverkets tjenst åt qvinna anförtroddes,
å befattningen icke finge utfärdas annat än förordnande
eller konstitutorial, hvarigenom tjensten icke blefve
definitivt tillsatt.

Vidare förklarades genom nådiga brefvet den 3 juni
1892, att qvinna, för hvilken utfärdats förordnande att
tills vidare vara postexpeditör vid postverket eller föreståndare
för 5:e eller 6:e klassens postkontor, skulle,
så länge hon innehade sådan befattning i postverkets tjenst,
vara i fråga om rätt till ålderstillägg likstäld med man,
som innehade ordinarie befattning i samma tjenstegrad
inom verket, äfvensom att ålderstillägg, hvartill i postverket
anstäld qvinna sålunda kunde varda berättigad, finge
utgå från och med 1892 års början.

Sedan vid 1899 års riksdag tillkommit två nya lönegrader
af postexpeditörstjenster, den 3:e och den 4:e, hufvudsakligen
afsedda för qvinliga expeditörer, blef genom
nådiga brefvet den 13 oktober sistnämnda år förordnadt,
att gällande bestämmelser beträffande, bland annat, rätt för
qvinna, som i behörig ordning förordnats att tills vidare
vara postexpeditör eller postmästare, att, så länge hon
innehade sådan befattning, vara i fråga om ålderstillägg
och semester likstäld med man, som innehade ordinarie
dylik befattning, skulle i alla tillämpliga delar gälla för
postexpeditörer af 3:e och 4:e lönegraderna.

Någon rätt till pension vid uppnådd viss lefnads- och
tjensteålder har deremot ännu icke blifvit qvinliga posttjenstemän
tillförsäkrad. Tvärt om, då — enligt hvad ofvan
är omförmäldt — vid 1899 års riksdag motion inom Andra
Kammaren väcktes, med hemställan att Riksdagen för sin

303

del måtte besluta, att qvinliga postexpeditörer skulle komma
i åtnjutande af pension i samma ordning som manliga, afstyrkte
statsutskottet motionen, under förklarande att, då
de qvinliga postexpeditörerna erhölle allenast förordnande
å sina befattningar, utskottet icke kunde anse lämpligt, att,
på sätt i motionen föreslagits, allmän pensionsrätt skulle
dem tillerkännas. Motionen vann ej heller afseende hos
Riksdagen. Komitén har ansett sig icke böra vidare ingå
på denna fråga, men har dock icke velat underlåta att uttrycka
den förmodan, att, likasom qvinliga postexpeditörer
och postmästare blifvit i afseende å rätt till ålderstillägg
och semester likstälda med män, som innehafva ordinarie
dylika befattningar, rätt till pension af postmedel vid uppnådd
viss lefnads- och tjensteålder nogsamt torde komma
att i sinom tid tilldelas äfven qvinliga posttjenstemän.

Då komitén i förevarande reglementsförslag upptagit
dels skyldighet för en hvar, som med eller efter 1903 års
ingång tillträder befattning såsom tjensteman vid postverkets
distrikts- eller lokalförvaltningar, att underkasta
sig föreslagna vilkor och bestämmelser, dels ock, i sammanhang
dermed, det stadgandet, att till de nuvarande innehafvare
af dylika befattningar, hvilka före den 1 mars 1903
förklara, att de icke vilja underkasta sig dessa vilkor och
bestämmelser, och som icke lagligen kunna dertill förbindas,
aflöningsförmåner skola utgå enligt för dem nu gällande
grunder, har komitén dock ansett vederbörande tjenstemäns
rätt i sistnämnda hänseende icke kunna eller böra få innefatta
äfven den allenast provisoriskt tillkomna rättigheten
till sådan godtgörelse, som enligt kongl. brefven den 1
juni 1900 och den 8 februari 1901 tills vidare medgifva
för minskad inkomst i provision till följd af nya postexpeditörstjensters
tillsättande.

Hvad angår de å stat uppförda vaktbetjente vid postverkets
distrikts- och lokalförvaltningar, har komitén ansett
sig böra i reglementsförslaget upptaga de grunder, som
vid den vid 1899 års riksdag genomförda lönereglering
för dessa vaktbetjente godkändes i fråga om deras placering
i de särskilda lönegraderna.

I de vid nyssberörda lönereglering antagna vilkor och
bestämmelser angående bemälda vaktbetjentes rätt till ålders -

304

tillägg har komitén föreslagit de ändringar, som föranledas
af komiténs förslag om sammandragandet, till två, af de nuvarande
fyra ålderstilläggen för ifrågavarande vaktbetjente.

§ 4. Hvad i § 4 finnes intaget i fråga om semester för

tjenstemännen i generalpoststyrelsen, innebär ingen afvikelse
i sak, vare sig från de i nu gällande instruktion för generalpoststyrelsen
meddelade bestämmelser i ämnet eller
från föreskrifterna i samma hänseende beträffande andra
centrala embetsverk.

§5. I § 5 hafva intagits bestämmelser i fråga om semester

för tjenstemän vid distrikts- och lokalförvaltningarna äfvensom
beträffande ledighet för vaktbetjente vid nämnda förvaltningar
med bibehållande af aflöning.

Genom nådigt bref deri 25 maj 1894 blef, efter det
Riksdagen bifallit Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, förklarad^
att, på det att åt tjenstemännen vid postdistriktsförvaltningarna
och postan stal ter na måtte kunna, utan särskilda
kostnader för dem sjelfva, beredas semester af en
månad årligen för hvar tjensteman, följande föreskrifter
skulle, jemte redan gifna bestämmelser, gälla såsom vilkor
för tillgodonjutande af aflöningsförmåner å stat för dylika
tjenstemän, nemligen:

att tjensteman af lägre grad skulle, när sådant erfordrades
för beredande af semester, vara skyldig att, om
han förordnades till högre befattning vid distrikt sförvaltningarna
eller postanstalterna, densamma bestrida mot åtnjutande
allenast af den honom eljest tillkommande aflöning^
dock ej längre tid än sammanlagdt tre månader under
ett och samma kalenderår;

att semester finge af tjensteman vid distriktsförvaltning
eller postanstalt åtnjutas, i den mån sådant i vederbörlig
ordning pröfvades kunna ske utan hinder för göromålens
gång;

att vid distriktsförvaltning eller postanstalt anstäld
tjensteman, som hade sig anförtrodd uppbörd, skulle vara
pligtig att å tid af året, som af vederbörande öfverordnade
myndighet bestämdes, begagna sig af ifrågavarande semester;

att dessa föreskrifter ovilkorligen skulle lända till
efterrättelse för dem, som med eller efter 1895 års in -

305

gång tillträdde tjenstebefattning vid distriktsförvaltning eller
postanstalt; samt

att de, som dessförinnan tillträdt tjenstebefattning vid
postanstalt eller distriktsförvaltning och icke kunde mot
sitt bestridande lagligen tillförbindas att underkasta sig
ifrågavarande föreskrifter, skulle blifva underkastade desamma,
om och när de anmälde sin önskan att komma i
åtnjutande af semester utan afstående af aflöning.

Till hvad redan gäller i fråga om semester för tjensteman
vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar har
komitén ansett böra läggas, att äfven tjensteman, som har
sig anförtrodd kontroll å uppbörd, skall ■— likasom redan är
förhållandet med uppbördstjensteman — vara pligtig att begagna
sig af semester å tid af året, som af vederbörande
öfverordnade myndighet bestämmes.

Hvad på grund af nådiga brefvet den ‘25 maj 1894
gäller beträffande skyldighet för tjensteman af lägre grad
att utan särskild ersättning bestrida högre befattning vid
distrikts- eller lokalförvaltning, när sådant erfordras för beredande
af semester, har intagits bland aflöningsvilkoren
uti § 3 af förevarande reglementsförslag. Komitén har
ansett sig böra dertill lägga, hvad redan gäller för tjensteman
i generalpoststyrelsen beträffande skyldighet att
bestrida högre befattning vid sjukdomsförfall. I detta fall
skulle emellertid, likasom inom generalpoststyrelsen, den,
som förordnas att skota högre befattning vid distriktseller
lokalförvaltning, ega rätt att, i stället för egna tjenstgöringspenningar,
åtnjuta de med den tjenstlediges befattning
förenade tjenstgöringspenningar, hvilka skola af denne affitås
under tiden.

I underdånig skrifvelse den 27 november 1894, med
förslag till stater för postverket för år 1896, anförde generalpoststyrelsen,
hurusom, med den år från år ökade posttrafiken
och styrelsens sträfvan att söka, så vidt möjligt,
begränsa personalens antal, det icke lede något tvifvel,
att icke åtskilliga vaktbetjente inom postverket vore mera
ansträngda i tjensten än med dem jemnstälda inom andra
verk, och att flere af postvaktbetjenterna skulle både vara
väl förtjente af och väl behöfva någon tids ledighet årligen
från den ansträngande tjenstgöringen, likasom ock att,

306

derest en sådan kortare tids hvila kunde förunnas en del
till åren komna, ehuru icke till pensionsåldern hunna postvaktbetjente,
detta för dem skulle verka stärkande och uppmuntrande.
Det kunde emellertid icke gerna förutsättas,
att personer af vaktbetjentklass skulle anse sig vara i tillfälle
att begära sådan hvila, derest den skulle förvärfvas
med uppoffring af någon del utaf aflöningen. Ansåges en
sådan hvila behöflig och lämplig, borde fördenskull vid
densammas tilldelande medgifvas postvaktbetjente, hvilkas
aflöningsförmåner bestode af lön eller arfvode och dagtraktamente,
att behålla icke blott lönen eller arfvodet, utan
äfven dagtraktamentet under den tid ledigheten omfattade.
En sådan ledighet för hela vaktbetjentkåren ansåg styrelsen
sig dock af flera orsaker icke böra ifrågasätta. För att
emellertid komma i tillfälle att träffa sådana anordningar,
hvarigenom postvaktbetjente, som till följd af ansträngande
tjenstgöring eller andra särskilda orsaker ansåges böra tilldelas
någon hvilotid, måtte kunna, med bibehållande jemväl
af traktamente, erhålla ledighet högst 15 dagar under
kalenderår, föreslog styrelsen en förhöjning å postverkets
omkostnadsstat i anslaget till traktamenten för vaktbetjente
med 10,000 kronor.

1 afseende å hvad sålunda föreslagits yttrade vederbörande
departementschef, att, ehuru han gerna medgåfve,
att fall kunde förekomma, då det måste anses önskvärdt
att kunna bereda postvaktbetjente förmånen af någon
kortare tids årlig ledighet utan minskning i aflöningsförmåner,
han likväl tvekade att tillstyrka bifall till åtgärden
i den omfattning, hvari densamma af styrelsen förordats.
Något mera trängande behof af den ifrågavarande förmånen
syntes departementschefen endast förefinnas, då särskild!
ömmande omständigheter, såsom sjukdom, försvagad
helsa eller hög ålder, förelåge. Till dylika, mera undan- *
tagsvis förekommande fäll borde, enligt departementschefens
åsigt, den föreslagna förmånen begränsas, och derför ansåge
han sig icke böra i vidsträcktare mån förorda styrelsens
ifrågavarande framställning, än att anslaget till traktamenten
för vaktbetjente, för beredande af den sålunda
angifna förmånen för dem, måtte höjas med 5,000
kronor.

307

I öfverensstämmelse med departementschefens sålunda
uttalade mening gjorde Kongl. Maj:t hemställan i ämnet
till 1895 års riksdag.

Inom Riksdagens Andra Kammare väcktes emellertid
en motion, deri — för att bereda generalpoststyrelsen tillfälle
att i den utsträckning, som af styrelsen påyrkats,
medgifva postvaktbetjente ledighet från tjenstgöring med
bibehållande af traktamente — framstäldes yrkande om
höjning af anslaget till traktamenten för vaktbetjente med

5,000 kronor utöfver den ökning af detta anslag, som Kongl.
Maj:t föreslagit. Till stöd för sitt yrkande åberopade motionären
hvad i ämnet yttrats af generalpoststyrelsen och anförde
vidare, hurusom föredöme till den ifrågavarande åtgärden
kunde hemtas från den privata industrien, och att
det gåfves exempel derpå, att enskilda arbetsgivare beviljat
sina arbetare något längre hvilotid än den ledighet under
15 dagar, som general po ststyrelsen ifrågasatte för en del
postvaktbetjente.

Statsutskottet förordade Kongl. Maj:ts förslag. I betraktande
af de anspråk på liknande förmån, som med
säkerhet vore att emotse från andra håll, derest åt vaktbetjente
inom postverket tillerkändes en mera omfattande
rätt till ledighet, ansåg utskottet, att den ifrågavarande
förmånen ej borde medgifvas utom i de fall, då särskild!
ömmande omständigheter, såsom sjukdom, försvagad
helsa eller hög ålder, förelåge; och då Kongl. Maj:t ansett
eu höjning i anslaget till traktamenten för postvaktbetjente
med 5,000 kronor vara tillräcklig för denna förmåns beredande,
der så erfordrades, trodde utskottet sig icke böra
för ändamålet tillstyrka en ytterligare ökning i anslaget
och kunde sålunda icke biträda det i motionen väckta
förslag.

Första Kammaren biföll utskottets hemställan, hvaremot
Andra Kammaren godkände motionärens förslag. Vid gemensam
votering blef Andra Kammarens mening Riksdagens
beslut.

I de med nådigt bref den 24 maj 1895 till generalpoststyrelsen
öfverlemnade utgiftsstater för postverket för
år 1896 var det å omkostnadsstaten uppförda anslag till
traktamenten för vaktbetjente upptaget till det af styrelsen
föreslagna belopp.

308

Då styrelsen i underdånig skrifvelse den 23 november
1896, med förslag till stater för postverket för år 1898,
hemstälde om ökning af antalet ordinarie betjente vid
postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, erinrade styrelsen
tillika derom, att i ömkostnadsstaten för år 1896 anslaget
till traktamenten för vaktbetjente höjts med 10,000
kronor för att sätta styrelsen i tillfälle att bereda postvaktbetjente,
som till följd af ansträngande tjenstgöring eller
andra särskilda orsaker ansåges böra tilldelas någon hvilotid,
ledighet högst 15 dagar under kalenderår med rätt att
under tiden uppbära jemväl traktamentet; och då styrelsen
ansåg mycket goda skäl tala för att proportionen mellan antalet
ordinarie vaktbetjente och beloppet af den summa,
som för berörda ändamål finge användas, icke försämrades,
hemstälde styrelsen, att, derest den begärda ökningen i
antalet vaktbetjente beviljades, det till beredande af ledighet
åt vaktbetjente afsedda beloppet måtte, utan ökning af anslagets
slutsumma, proportionsvis höjas med 2,000 kronor
till 12,000 kronor.

Hvad styrelsen sålunda i såväl ena som andra afseende!
föreslagit vann, efter framställning till Riksdagen, dess
bifall, såsom framgår af nådigt bref till generalpoststyrelsen
den 19 mars 1897.

I underdånig skrifvelse den 22 november 1898, med
förslag till postverkets stater för år 1900, hemstälde generalpöststyrelsen
— i sammanhang med frågor om lönereglering
för vaktbetjente vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
samt ökning af dessa vaktbetjentes antal —
att från och med sistnämnda år finge af anslaget till traktamenten
för vaktbetjente disponeras 13,500 kronor, för att
postvaktbetjente, som till följd af ansträngande tjenstgöring
eller andra särskilda orsaker ansåges böra tilldelas någon hvilotid,
måtte, med bibehållande af sina föréslagna löneinkomster,
erhålla ledighet högst 15 dagar under kalenderår.

Styrelsens hemställan i nämnda hänseende föranledde
ej någon erinran vid ärendets behandling hos Kong!. Maj:t
och vann äfven Riksdagens bifall, efter hvad nådigt bref
den 26 maj 1899 gifver vid handen.

I anslutning till hvad sålunda redan medgifvits vaktbetjente
vid ifrågavarande distrikts- och lokalförvaltningar,
har komitén i sista punkten af § 5 uti förevarande regie -

309

mentsförslag intagit den bestämmelsen, att vid distriktseller
lokalförvaltning anstäld vaktbetjent må, kunna, i den
mån i sådant afseende till vikaries ersättande anvisadt anslag
förslår, tilldelas ledighet högst 15 dagar under ett och
samma kalenderår med bibehållande af sin aflöning.

Den i §6 intagna bestämmelsen är hemtad från § 38 § 6-

i nu gällande instruktion för generalpoststyrelsen.

Från § 8 i nådiga kungörelsen den 31 december 1897, 8 ?■

angående tilläggsbestämmelser till nådiga aflöningsreglementet
för tjensteman och betjente vid statens jernvägar
den 15 oktober 1897, har komitén uti § 7 i förslaget till
aflöningsreglemente för postverkets tjensteman och betjente
intagit den föreskrift, att, derest tjensteman eller betjent
af håller sig från tjenstgöring utan att hafva i vederbörlig
ordning erhållit tjenstledighet eller kunna styrka giltigt förfall,
han ej må under tiden åtnjuta någon aflöning.

Dertill har - ansetts böra läggas, att, om tjensteman
eller betjent varder afstängd från tjenstgöring eller i häkte
tagen, hans aflöning skall under tiden innehållas, så vida ej
generalpoststyrelsen finner skäligt låta honom uppbära någon
del deraf.

Vid affattandet af bestämmelserna i § 8 af förevarande § 8.
reglementsförslag har uppmärksammats innehållet af § 9 i
nyssberörda nådiga kungörelse den 31 december 1897 angående
personalen vid statens jernvägar.

Resekostnads- och tralctament ser sättning vid tjensteresor, § io.
som postpersonalen företager inom riket, utgår, naturligen,
enligt bestämmelserna i gällande resereglemente, derest icke
för särskilda slag af tjensteresor andra stadganden meddelats.
1 sistnämnda hänseende äro emellertid uti komiténs
betänkande på sina ställen omförmälda åtskilliga tid efter
annan utfärdade kongl. bref.

För närvarande gälla till efterrättelse i fråga om beräknande
af traktamente till tjensteman, som tjenstgöra i
jernvägspostkupé eller å vissa ångbåtslinier, stadganden
meddelade genom kongl. bref den 8 december 1881 och den 1
februari 1884 samt den 24 mars 1882, den 18 november
1892 och den 28 maj 1897. Att ändringar i dessa stad -

310

§ U.

ganden varda erforderliga i händelse af bifall till komiténs
förslag i fråga om aflöningen å stat till postexpeditörer,
framgår af hvad komitén i sådant afseende förut i detta
betänkande anfört.

Rörande det traktamente, som efter genomförandet af
den vid 1899 års riksdag antagna nya lönereglering för
vaktbetjente vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
skulle tillkomma postvaktbetjente vid tjenstgöring å
jernvägs- eller ångbåtslinier, meddelades stadganden genom
nådigt bref den 26 januari 1900.

Med aktgifvande å berörda särskilda förhållanden inom
postverket, har komitén affattat stadgandet uti § 10 af förslaget
till aflöningsreglemente för nämnda verk.

Såsom af komiténs betänkande framgår i fråga om generalpoststyrelsen,
har komitén ansett sig böra föreslå, att
till kassören hos styrelsen skola utgå felräkning spenning ar
med 500 kronor för år räknadt. Bestämmelse i sådant syfte
har införts i § 11 af nu ifrågavarande reglementsförslag.

I öfrigt har komitén ansett felräkningspenningar böra
tilldelas allenast sådana tjensteman vid postverket, hvilkas
åligganden äro af den beskaffenhet, att någon verklig risk för
felräkning med ty åtföljande ekonomisk förlust för tjenstemannen
kan anses i högre grad föreligga. Från denna
utgångspunkt hafva bestämmelserna i de två sista punkterna
af § 11 tillkommit.

Hvad särskild! angår behofvet af felräkningspenningar
åt de tjensteman och af generalpoststyrelsen antagna extra
biträden, som å postkontoren i regelbunden tjenstefördelning
betjena allmänheten samt dervid emottaga eller utlemna
kontanta medel, anser sig komitén böra fästa uppmärksamheten
å det af generalpoststyrelsen — vid framställande i
underdånig skrifvelse den 22 november 1898 af förslag om
uppförande å postverkets omkostnadsstat af en ny utgiftstitel,
benämnd felräkningspenningar, — åberopade förhållande,
att postverkets uppbörd till allra största delen inflyter i små
poster vid postanstalterna och att det icke kan undvikas,
att vid uppbärande af dessa småposter samt vid emottagning
och utlemnande af de utom sjelfva postuppbörden liggande
postanvisnings- och postförskottsmedlen samt tidningsprenumerationsmedlen
förluster för expedienterna allt som

311

oftast uppkomma genom felräkningar vid vexling och debitering.

Åtskilliga af nu gällande instruktioner för centrala
embetsverk innehålla bestämmelser angående s. k. anmärkning
sprovision eller observationsarfvode. Dessa bestämmelser
äro dock i vissa afseenden sins emellan mycket
olika.

1 instruktionen för kammarrätten af den 14 november
1879, § 30, stadgas i berörda hänseende följande:

»Af medel, som inflyta med anledning af anmärkning
vid de till granskning inkomna räkenskaper, utgår anmärkninsxsarfvode
med femton procent; och skall, då varor
eller persedlar blifva i följd af anmärkning till uppdebiteriiig
faststälda, det ankomma på kammarrätten att efter
förhållandena bestämma arfvodets belopp från och med
fem till och med femton procent af varornas eller persedlarnes
värde.

I afseende på anmärkningsarfvode gäller i öfrigt, att
detta beräknas allenast af sådana medel, som förutan anmärkning
icke skulle kommit kronan eller det allmänna
till godo, samt, i fråga om varor och persedlar, endast då
förlust af desamma antagligen varit att befara, derest anmärkning
uteblifvit; att vederbörande tjensteman icke eger
åtnjuta arfvode å medel, som influtit i anledning af anmärkning
vid räkenskap, hvars granskning han skolat verkställa
men ej fullbordat inom ett år från räkenskapens aflemnande
till revisionsafdelningen; hvaremot advokatfiskal,
när han hos kammarrätten anmält försummelse i berörda
afseende, må af anmärkningsmedlen erhålla fem procent;
att, då väckt anmärkningsfråga remitteras till utförande af
advokatfiskal^) eller till handläggning och pröfning i första
hand af annan myndighet än kammarrätten, anmärkningsförfattaren
ej är berättigad att af de i anmärkningen afsedda
medel, som sedermera inflyta, undfå mer än fem
procent; samt att, när anmärkt felaktighet skäligen må
anses hafva tillkommit af uppsåt, uppenbar vanvård eller
gröfre försummelse, redogöraren bör åläggas att af egna
medel utgifva anmärkningsarfvodet.»

Instruktionen för fångvårdsstyrelsen af den 22 november
1877 innehåller i § 22 följande stadgande:

§ 12.

312

»Af alla medel, som till följd af någon fångvårdsstyrelsens
tjenstemans anmärkning inflyta i styrelsens eller
underlydande verks kassor och derförutan ej kommit kronan
tillgodo, åtnjuter anmärkningsförfattaren femton procent
observationsarfvode; men är anmärkningen gjord af extra
ordinarie tjensteman under revisors tillsyn och af revisor
understödd, tillkommer den senare en tredjedel af nämnda
arfvode.

Finnes vid pröfningen af anmärkningsmål uppsåtlig
eller grof försummelse eller uppenbar vanvård vara ådagalagd,
må den felaktige åläggas, jemte återbäringsskyldighet,
att jemväl gälda det i föregående moment stadgade observationsarfvode.
»

Motsvarande stadgande beträffande generaltullstyrelsen
återfinnes i den för nämnda styrelse den 1 november 1878
utfärdade instruktion, § 14, som har följande lydelse:

»När, i följd af anmärkningar, gjorda inom kameraleller
revisionsbyrån, mot styrelsen underlydande redogörare,
medel till tullverket inflyta, utgår anmärkningsarfvode
med femton procent af det influtna beloppet.

Befinnes mot redogörare anmärkt felaktighet vara af
sådan beskaffenhet, att densamma skäligen måste antagas
hafva tillkommit af uppsåt, uppenbar vanvård eller gröfre
försummelse, skall redogöraren åläggas att af egna medel
utgifva den vederbörande tillkommande anmärkningsprocent.
Eljest utgår sådan procent af allmänna medel.»

Hvad telegrafverket beträffar, innehåller § 15 i nu
gällande instruktion för telegrafstyrelsen af den 1 november
1878, bland annat, följande bestämmelser:

»Af alla de medel, som till följd af gjord anmärkninginflyta
till telegrafverket och derförutan icke skulle hafva
kommit verket till godo, åtnjuter anmärkningsförfattaren
femton procent i observationsarfvode; dock att, der anmärkningen
ej blifvit hos styrelsen anmäld inom den för granskningens
fullgörande bestämda tid, dylikt arfvode icke utgår.

Befinnes anmärkt felaktighet vara af sådan beskaffenhet,
att densamma skäligen måste antagas hafva tillkommit af
uppsåt, grof försummelse eller uppenbar vanvård, må redogöraren
åläggas, jemte återbäringsskyldighet, att jemväl
gälda det i föregående moment stadgade observationsarfvode.
»

313

I fråga om statens jernvägar intogos hithörande bestämmelser
i § 10, mom. 2, af det den 15 oktober 1897
utfärdade aflöningsreglementet för tjensteman och betjente
vid nämnda jernvägar och tingo der följande lydelse:

»Anmärkningsprovision tillkommer tjenstemännen vid
revisions- och kontrollkontoren enligt de närmare grunder,
Kongl. Maj:t bestämmer, med högst femton procent å hvarje
belopp, som på grund af anmärkning, gjord af sådan
tjensteman, antingen, såsom ej behörigen uppburet, till
statens jernvägar inflyter eller, såsom för högt debiteradt,
till vederbörande återgäldas.»

Ett lika lydande stadgande förekommer i § 10, mom.
2, af Kongl. Maj:ts förnyade aflöningsreglemente för
tjensteman och betjente vid statens jernvägar den 3 maj 1901.

Uti nådiga kungörelsen den 31 december 1897, angående
tilläggsbestämmelser till nådiga aflöningsreglementet
för tjensteman och betjente vid statens jernvägar den 15
oktober 1897, angåfvos de grunder, efter hvilka anmärkningsprovisionen
skulle utgå, i det att uti § 2 af berörda
tilläggsbestämmelser intogs följande stadgande:

»Den enligt aflöningsreglementet den 15 oktober 1897
§ 10 mom. 2 tjenstemännen å revisions- och kontrollkontoren
tillkommande anmärkningsprovision må utbetalas
till den tjensteman, hvilken i den af jernvägsstyrelsen föreskrifna
ordning styrker sig hafva först framstält vederbörlig
anmärkning, med 15 procent af det anmärkta beloppet, derest
detta icke öfverstiger 500 kronor, samt med 10 procent
af högre belopp, dock att för belopp mellan 500 och 750
kronor provision skall utgå med 15 procent af 500 kronor.
Befinnes anmärkt felaktighet vara af beskaffenhet, att densamma
skäligen måste antagas hafva tillkommit icke ensamt
af förbiseende, utan af uppsåt, uppenbar vanvård eller gröfre
försummelse, skall provisionen gäldas af den felande. Eljest
utgår denna af trafikmedel.»

I generalpoststyrelsens instruktion återfinnas ifrågavarande
bestämmelser i mom. 1 och 2 af § 25, hvilka
moment, jemlik! nådiga kungörelsen den 20 november 1891,
äro af följande innehåll:

»Generalpoststyrelsen eger, efter vederbörandes hörande,
pröfva och afgöra anmärkningar vid de redovisningar, som
afgifvas af postförvaltare och andra, åt hvilka någon upp -

314

§ i-r

börd af postverkets inkomster eller förvaltning af dess
medel och andra tillhörigheter anförtros.»

»När i följd af anmärkning, hvarom i föregående
mom. förmärs, medel till postkassan inflyta, utgår i det
fall att anmärkningen blifvit gjord af vederbörande hos
generalpoststyrelsen anstäld tjensteman anmärkningsarfvode
med femton procent af det influtna beloppet. Befinnes den
anmärkta felaktigheten vara af sådan beskaffenhet, att densamma
skäligen måste antagas hafva tillkommit icke ensamt
af förbiseende utan af uppsåt, uppenbar vanvård eller
gröfre försummelse, skall redogöraren åläggas att af egna
medel utgifva anmärkningsarfvode t. Eljest utgår detta af
postmedlen.»

Vid öfvervägande af hvad uti ifrågavarande hänseende
må böra intagas i sjelfva aflöningsreglementet för postverket,
har komitén ansett sig böra i hufvudsak ansluta sig
till hvad som stadgats i aflöningsreglementet för statens
jernvägar; och har komitén i öfverensstämmelse med denna
sin åsigt affattat § 12 i sitt förevarande reglementsförslag.
De närmare bestämmelserna i ämnet torde tillhöra instruktionen
för generalpoststyrelsen.

Inom statens alla kommunikationsverk har den mening
gjort sig gällande, att, i såväl verkets som allmänhetens
intresse, de vid verket anstälde betjente i regel böra under
tjensteutöfning vara iförda uniform. Med hänsyn till betjeningens
aflöningsvilkor har det och vid nämnda förhållande
ansetts nödigt att i allmänhet tilldela betjente antingen
uniformspersedlar in natura eller heläädnadsersättning.

Denna fråga har blifvit mest uttömmande behandlad, i
hvad angår betjeningen vid stålens jernvägar. Såväl jernvägsstyrelsen
i dess förslag till nytt aflöningsreglemente
för personalen vid statens jernvägar den 26 november 1892
som 1893 års jernvägskomité i dess förslag i enahanda
afseende upptogo beklädnadsfrågan till bedömande. Den
synpunkt, som dervid hufvudsakligen gjorde sig gällande,
var, huruvida den personal, som ifrågasattes till erhållande
af uniformspersedlar eller beklädnadsersättning, i sin tjenstgöring
komme i beröring med allmänheten. Der så betans
vara förhållandet, ansågs ifrågavarande förmån böra
tilldelas personalen.

315

Enligt jernvägskomiténs förslag skulle vissa betjente
erhålla uniformspersedlar in natura jemlikt reglemente, som
jernvägsstyrelsen utfärdade. Andra betjente åter skulle
erhålla beklädnadsersättning till visst årligt belopp, som af
styrelsen genom reglemente faststäldes, med skyldighet för
dessa betjente att sjelfva bekosta och i tjenstgöring begagna
föreskrifven uniformsdrägt.

Efter hvad aflöningsreglementet för tjensteman och
betjente vid statens jernvägar den 15 oktober 1897 gifven vid
handen, bifölls jernvägskomiténs förslag rörande debetjeningsgrupper,
hvilka skulle komma i åtnjutande af ifrågavarande
förmån, dervid dock beträffande sättet för denna förmåns
utgående det fick ankomma på jernvägsstyrelsen att, allt
efter som det kunde finnas för staten fördelaktigast, tillhandahålla
uniformspersedlarna in natura eller öfverlemna
åt personalen att, mot ersättning i penningar, anskaffa persedlarna.

1 underdånig skrifvelse den 25 oktober 1900 hemstälde
jernvägsstyrelsen, bland annat, om utsträckning till
vissa betjeningsgrupper — och bland dem vaktmästare —
af förmånen att åtnjuta beklädnad in natura eller beklädnadsersättning.
Till stöd för framställningen, i hvad vaktmästare
anginge, erinrade styrelsen, att såväl styrelsens
som det högre liniebefälets expeditioner mycket besöktes af
allmänheten, och att det vid sådant förhållande syntes vara
såväl till fördel för denna allmänhet som i öfrigt med god
ordning öfverensstämmande, att vaktmästare vore igenkänliga
såsom tillhörande jernvägen.

Vederbörande departementschef fann jernvägsstyrelsen
hafva anfört fullgiltiga skäl för sin åsigt, att de vid jernvägsstaten
anstälda förste vaktmästare och vaktmästare
borde under tjenstgöring vara iförda uniform och förty
förklaras berättigade att erhålla uniformspersedlar in natura
eller ock beklädnadsersättning.

316

visst årligt belopp; och vann denna hemställan Riksdagens
bifall; hvarefter ifrågavarande § erhållit ändrad lydelse i
nämnda hänseende uti det förnyade aflöningsreglemente för
tjensteman och betjente vid statens jernvägar, Kongl. Maj:t
utfärdat den 3 maj 1901.

Enligt § 22 mom. 3 i instruktionen för generalpoststyrelsen
eger styrelsen gå i författning om inköp, bland
annat, af beklädnadspersedlar för postbetjeningen, äfvensom
att för beklädnadspersedlarna bestämma såväl beskaffenhet
som ock slitningstid i de fall, då styrelsen anser sådan
böra fastställas.

Finner styrelsen ändamålsenligare att låta postbetjent
sjelf anskaffa vissa till hans tjenstebeklädnad hörande persedlar,
må styrelsen af postmedel tilldela betjent den beklädnadsersättning,
styrelsen pröfvar skälig, att utgå under
vilkor, som styrelsen, till iakttagande af postverkets rätt
och bästa, bestämmer.

Generalpoststyrelsen har den 9 juli 1892 utfärdat beklädnadsreglemente
för betjente vid postverket; varande
sedermera ändringar vidtagna i afseende å vissa delar af
nämnda reglemente.

I § 13 af förslaget till nu ifrågavarande aflöningsreglemente
har komitén intagit den bestämmelse, att uniformspersedlar
in natura eller beklädnadsersättning till visst belopp
må tilldelas vid postverket anstälda betjente, ordinarie
och extra, enligt reglemente, som af styrelsen fastställes.

§ 15- Vidkommande den i § 15 upptagna bestämmelse, att,

utöfver den fasta aflöningen, arfvode till visst maximibelopp
må kunna af generalpoststyrelsen tilldelas vissa ordinarie
vaktbetjerite, hänvisas till hvad komitén i berörda hänseende
förut anfört i detta betänkande, vid behandlingen af frågan
om aflöningsförmånerna för vaktbetjente vid distrikts- och
lokalförvaltningarna inom postverket.

§ 16. Det har synts komitén, att, på det äfven i fråga om

aflöningen till den vid postverket anstälda extra personal
enhetliga föreskrifter må förefinnas, sjelfva grunderna för
berörda aflöning böra bestämmas af Kongl. Maj:t på förslag
af generalpoststyrelsen; och har stadgande i sådant hänseende
intagits i § 16 af förevarande reglementsförslag.

317

Då, såsom förut blifvit omförmäldt, komitén ansett sig
böra tillstyrka, att uppbörds- och frimärkesprovision må i
viss mån vid postverket fortfarande utgå, samt att vissa
nu utgående sportler må, med föreslagna ändringar och
inskränkningar, bibehållas, har komitén emellertid funnit
nödigt att i §17 af förslaget till aflöningsreglemente för
postverket intaga den föreskrift, att den, som tillträder
den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig underkasta sig
den minskning i befintliga sportelinkomster, som kan varda
af Kongl. Maj:t bestämd, samt den jemkning af grunderna
för uppbörds- och frimärk esp rov, is io n s beräkning, som, i händelse
af förhöjning af postafgifter, kan finnas skälig. Likaledes
har komitén, med hänsyn till kongl. kungörelsen den
21 december 1900 angående skyldighet för innehafvare af
tjenstebefattningar vid tullverket och postverket att vara
underkastade förändrade bestämmelser i fråga om rätt till
åtnjutande af pension, ansett, att föreskrift i nämnda hänseende
bör inflyta i § 17 af ifrågavarande reglementsförslag
till efterrättelse för den, som tillträder den nya aflöningsstaten.

§ 17.

Ändringar i
instruktionen
för generaipoststyrelsen,

i fråga om
uppbördssäkerhet
för
vissa posttjenstemän

ni. in.

Enligt instruktionen för generalpoststyrelsen den 5 december
1873, § 21, tillhörde det bemälda styrelse att vaka
deröfver, att af de fullständiga postanstalternas föreståndare
stäldes uppbördssäkerhet, bestående antingen i borgen
af personer, hvilkas vederhäftighet var styrkt, eller i sådana
räntebärande obligationer, som i kongl. kungörelsen den
15 mars 1867 omförmäldes. Denna uppbördssäkerhet skulle
i ena som andra fallet lyda å vissa för de olika föreståndareklasserna
angifna belopp. Fans åt biträdande posttjensteman
anförtrodd sådan uppbörd, som ansågs göra
nödigt, att särskild säkerhet ''derför af honom stäldes, skulle
det ankomma på styrelsen att bestämma, å hvilket af förberörda
belopp säkerheten borde lyda. Äfvenså tillhörde det
styrelsen att fastställa borgenssumman för befälhafvare å
postverkets ångfartyg. För uppbörd och för vård af postverkets
tillhörigheter skulle säkerhet till angifna belopp
ock ställas af förvaltaren af postverkets hufvudkassa, förrådsintendenten
samt de personer, åt hvilka förvaltningen
af postverkets hufvudförråd af frimärken, brefkort och
frankokuvert anförtroddes.

De belopp, för hvilka enligt dessa föreskrifter säkerhet
skulle ställas, vexlade mellan 15,000 rdr, såsom det
högsta, och 1,000 rdr, såsom det lägsta. För postanstalternas
föreståndare utgjorde högsta säkerhetsbeloppet

7,000 rdr.

I underdånig skrifvelse den 13 juni 1881 anmälde generalpoststyrelsen
för Kongl. Maj:t, att åtskilliga posttjenstemän
gjort framställning hos styrelsen derom, att, i likhet
med hvad redan egde rum inom telegrafverket och statens
jernvägstrafikstat, en borgens- eller garantiförening måtte
få bland posttjenstemännen bildas med ändamål att intill
ett belopp af 3,000 kronor och efter i öfrig! angifna gran -

319

der öfvertaga den ledamot af föreningen åliggande ansvarighet
för postuppbörd; och då styrelsen ansåge en dylik förening,
under förutsättning att lämpliga bestämmelser derför
faststäldes, icke höra leda till minskad trygghet för
postverket, men ett hinder för föreningens'' bildande förefunnes
i de föreskrifter rörande uppbördssäkerhet, som blifvit
meddelade genom § 21 af den för styrelsen den 5 december
1873 faststälda instruktion, hemstälde styrelsen, att
Kong!. Maj:t täcktes meddela det nådiga förklarande, att
sådan uppbördssäkerhet, som omförmäldes i nämnda § af
styrelsens instruktion, icke skulle erfordras för posttjensteman,
som ingått och qvarstode i en borgens- eller garantiförening,
bildad på af styrelsen angifna grunder och med
iakttagande i öfrigt af de särskilda föreskrifter, styrelsen
kunde finna för postverkets säkerhet erforderliga och lämpliga,
samt att för posttjensteman, som vore medlem af en dylik
förening och hvilken eljest skolat ställa sådan uppbördssäkerhet,
som afsåges i förenämnda §, till högre belopp än

3,000 kronor, skulle erfordras särskild uppbördssäkerhet af
berörda beskaffenhet allenast för skilnaden mellan 3,000
kronor och det belopp, hvartill det ålåge honom att ställa
säkerhet.

Kongl. Magt förklarade i anledning deraf genom nådigt
bref den 1 juli 1881, att hvad § 21 i den för generalpoststyrelsen
gällande instruktion innehölle angående beskaffenheten
af den uppbördssäkerhet, som redogörare inom
postverket borde ställa, icke utgjorde hinder för styrelsen
att såsom dylik säkerhet intill ett belopp af 3,000 kronor
godkänna vunnen delaktighet i en borgens- eller garantiförening
mellan posttjenstemännen, bildad på grunder, som
vid pröfning hos styrelsen befunnits för postverkets säkerhet
fullt betryggande.

Uti § 24 af den för generalpoststyrelsen ännu gällande
instruktion af den 4 juni 1886 gafs åt bestämmelserna angående
skyldighet för vissa posttjenstemän att ställa uppbördssäkerhet
hufvudsakligen följande innehåll.

Det skulle tillhöra generalpoststyrelsen att vaka deröfver,
att de fullständiga postanstalternas föreståndare samt
postinspektörerna inom de dåvarande jernvägspostdistrikten
stälde behörig uppbördssäkerhet. Denna säkerhet skulle lyda
å nedanstående belopp, nemligen:

320

för föreståndare vid l:a klassens postkontor äfvensom
för bemälda postinspektörer å_______________ 7,000 kr.

» föreståndare vid 2:a klassens postkontor ..... 5,500 »

» , » 3:e » » 4,000 »

» » » 4:e » » 3,000 »

» » » 5:e » » 2,000 »

» >; » 6:e » » 1,500 »

och för föreståndare vid de postkontor, som funnes
å öfvergångsstat uppförda, å__________________ 1,000 ».

Om åt biträdande posttjensteman vore anförtrodd sådan
uppbörd, att särskild säkerhet derför ansåges böra af
honom ställas, skulle det ankomma på generalpoststyrelsen
att bestämma, å hvilket belopp säkerheten borde lyda.

Det skulle äfven tillhöra generalpoststyrelsen att fastställa
den summa, för hvilken befälhafvare å postverkets
ångfartyg borde ställa uppbördssäkerhet.

För uppbörd och för vård af postverkets tillhörigheter
skulle säkerhet ställas

af förvaltande utaf postverkets hufvudkassa och

frimärkesförråd hvardera till belopp af_________ 15,000 kr.

» intendenten vid persedelförrådet __________________ 7,000 ».

Den uppbördssäkerhet, som boi’de af förenämnda redogörare
och tjensteman ställas, skulle utgöras antingen af
borgen utaf personer, hvilkas vederhäftighet vore styrkt,
eller af sådana räntebärande obligationer, som i kongl.
kungörelsen den 5 mars 1886 omförmäldes.

Derest emellertid fråga vore om föreståndare för fullständig
postanstalt, postinspektor inom jernvägspostdistrikt
eller biträdande posttjensteman, som borde ställa uppbördssäkerhet,
kunde jemväl såsom sådan säkerhet intill belopp
af 3,000 kronor godkännas vunnen delaktighet i den på
grund af kongl. brefvet den 1 juli 1881 inom postverket
bildade borgens- eller garantiförening.

Meddelades af generalpoststyrelsen förordnande att bestrida
tjenst vid postverket af omförmälda slag, borde i
allmänhet den förordnade, om han förordnandet mottoge,
ställa enahanda uppbördssäkerhet, som för tjenstens ordinarie
innehafvare funnes föreskrifven. Dock finge, der ordinarie
tjensteinnehafvaren iklädde sig ansvaret för uppbördens
behöriga redovisande eller uppbörden vore särdeles
obetydlig, det ankomma på generalpoststyrelsens pröfning,

321

huruvida den tjenstförrättande kunde frikallas från skyldigheten
att ställa särskild uppbördssäkerhet.

Jemlikt kongl. brefvet den 28 oktober 1892, angående
inrättandet af nya distriktsförvaltningar vid postverket,
skall den postexpeditör, som tjenstgör såsom kassör vid
sådan distriktsförvaltning, ställa behörig uppbördssäkerhet
för 3,000 kronor, hvaremot vederbörande postinspektörer i
de nuvarande postdistrikten ej äro pligtiga att i sådan
egenskap ställa uppböi''dssäkerhet.

Enligt särskilda bestämmelser, som Kongl. Maj:t meddelat
i sammanhang med reglerande af de med postdirektörsbefattningen
i Stockholm förenade löneförmåner, är den
kontrollör, som, under postdirektörens kontroll och öfverinseende,
tjenstgör såsom förvaltare af kassa- och frimärkesförråden
vid Stockholms postkontor, skyldig att ställa uppbördssäkerhet
till belopp af 7,000 kronor.

Genom nådigt bref den 30 mars 1901 har Kongl. Maj:t,
på framställning af generalpoststyrelsen, förklarat, att hvad
§ 24 i den för bemälda styrelse gällande nådiga instruktion
innehölle angående beskaffenheten af den uppbördssäkerhet,
som redogörare och vissa biträdande tjensteman
inom postverket borde ställa, icke skulle utgöra hinder för
styrelsen att såsom dylik säkerhet intill ett belopp af 7,000
kronor godkänna vunnen delaktighet i en borgens- eller
garantiförening mellan posttjenstemännen, bildad på grunder,
som vid pröfning hos styrelsen befunnits för postverkets
säkerhet fullt betryggande.

Generalpoststyrelsen har, gång efter annan, faststält
stadgar för »Postverkets borgens- eller garantiförening».

Vid omförmälande af de bestämmelser, som gälla angående
ställande af uppbördssäkerhet inom postverket, må
jemväl erinras om kongl. kungörelserna den 6 november
1891 och den 24 mars 1892, på grund af hvilka hinder
icke möter för generalpoststyrelsen att, efter ompröfning, i
stället för uppbördsborgen godkänna af försäkringsaktiebolaget
Tre Kronor utfårdadt försäkringsbref å belopp, motsvarande
det, hvarå uppbördsborgen författningsenligt bort lyda.

Komitén har ansett sig böra till behandling upptaga
den inom komitén under fortgången af dess arbeten väckta
frågan, huruvida ofvan omförmälda skyldighet för vissa

322

tjensteman vid postverket att stalla uppbördssäkerhet bör
bibehållas eller upphöra,

Enligt hvad komitén håller före, torde det icke kunna
bestridas, att en sådan skyldighet, derest tjensteman icke
har egna medel att direkt för ändamålet tillgå, i de flesta
fall för honom medför ekonomiska uppoffringar af ej alldeles
betydelselös art eller ställer honom i obligation till
de personer, som för honom teckna uppbördsborgen. Ett
borttagande af ifrågavarande skyldighet skulle derför ock
säkerligen komma att inom postverkets tjenstemannapersonal
helsas med tillfredsställelse.

Vid sådant förhållande synes det böra tillses, huruvida
genom afskaffande af skyldigheten att ställa uppbördssäkerhet
postverket kan anses komma att tillskyndas allt
för stor risk, så att postverket fördenskull kan hafva behof
af uppbördssäkerhetens bibehållande.

1 sådant afseende lärer dock erfarenheten hafva gifvit
vid handen, att i de jemförelsevis få fall, der uppbördsbrist
förekommit, densamma ofta blifvit täckt af den skyldiges
egna eller enskildt anskaffade medel, utan att uppbördssäkerhet
behöft anlitas; i följd hvaraf denna, med
afseende å dess ändamål att skydda postverket mot ekonomisk
förlust, icke hittills haft någon stor betydelse.

Om åter täckning af uppbördsbrist icke på nyss angifna
sätt egt ruin, utan uppbördssäkerhet måst tagas i
anspråk, har denna endast undantagsvis varit tillräcklig att
fylla bristen, hvadan äfven i sådant fall, till följd af säkerhetens
ringa värde i förhållande till de medel, vederbörande
tjensteman har om händer, säkerheten saknar förmågan
att medföra ett effektivt skydd mot ekonomisk förlust
för postverket; och att för uppbördsman inom postverket
föreskrifva ställande af säkerhet till belopp motsvarande
uppbörden skulle icke låta sig göra, enär den
dagliga penningeomsättningen äfven å mindre postkontor
uppgår till högst betydliga belopp, till följd af postanvisnings-,
postförskotts- och tidningsrörelsen.

Emot borttagande af säkerheten skulle ju visserligen
kunna invändas, att offervilligheten till uppbördsbrists
betäckande till äfventyra skulle derigenom minskas, och att
i det förtroende, som vid tecknande af uppbördsborgen

323

visats tjensteman en af andra personer, skulle ligga en särskild
sporre för tjensternannen att så sköta sin tjenst, att
uppbördsbrist och förlust för borgesmännen icke måtte
uppstå. Dessa synpunkter torde dock icke kunna tillmätas
någon afgörande betydelse. Ett säkrare skydd mot förbrytelser
i tjensten af ifrågavarande slag torde ligga dels i
tjenstemännens pligt- och hederskänsla samt i farhågan för
förlust af tjensten och den dermed förenade säkra utkomsten
för framtiden, dels ock i noggrann kontroll öfver uppbördsmännen
och dessas sätt att sköta sin tjenst.

Såsom af ofvanstående redogörelse för nu gällande
bestämmelser i afseende å ställande af uppbördssäkerhet
inom postverket framgår, har der, likasom inom ett par
andra allmänna verk, medgifvits vederbörande'' tjensteman
rätt att anskaffa uppbördssäkerhet genom att ingå såsom
medlemmar i en bland tjenstemännen bildad borgensförening.
Det kunde synas, som om derigenom de anmärkningar
till stor del vore bortfallna, som rigtats mot skyldigheten
att ställa uppbördssäkerhet, och att det allmänna
skulle kunna inskränka sig till att af de tjensteman, som
hafva uppbörd om händer, fordra medlemskap i en dylik
förening. Men dels skulle derigenom läggas ett band på
de tjensteman, hvilka hittills af egna medel kunnat åstadkomma
ifrågavarande säkerhet, dels synes det ligga något
motbjudande i att obligatoriskt taga samhörighetskänslan mellan
kamrater inom ett statens verk i anspråk, för att det
allmänna icke må lida f örlust genom pligtvidrigt förfarande af
en eller annan tjensteman. Då borde det väl tvärt om vara
det rigtiga, att staten sjelf stode den risk, hvarom här är
fråga, och detta desto hellre sedan enligt numera gällande
aflöningsvilkor tjensteman af lägre grad såväl inom generalpoststyrelsen
som inom postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
i vissa fall äro skyldiga att mottaga förordnande
å befattning i högre grad, jemväl sådan befattning,
för hvilken skyldighet att ställa uppbördssäkerhet är stadgad.
Utgående frän denna ståndpunkt, har komitén funnit
sig böra föreslå upphäfvande af nu befintliga föreskrifter
rörande skyldighet för vissa posttjenstemän att ställa uppbördssäkerhet,
i sammanhang med hvilket förslag komitén
ock ansett sig böra meddela, att exempelvis inom tyska
riket den vissa tjensteman tillförene åliggande skyldigheten

324

att ställa uppbördssäkerhet redan för några år sedan blifvit
genom särskild! utfärdad författning borttagen.

Derest komiténs förslag om borttagandet af skyldigheten
att ställa uppbördssäkerhet varder godkändt, föranledas deraf
vissa ändringar i den för generalpoststyrelsen nu gällande
instruktion. Men då denna instruktion jemväl af andra anledningar
synes böra undergå förändringar i åtskilliga afseende^
derest komiténs aflönings- och organisationsförslag
skall tillämpas, har komitén ansett sig icke här böra särskild!
angifva, hvari de nu ifrågavarande förändringarna i
instruktionen skulle bestå, utan trott, att förslag till samtliga
erforderliga ändringar i nämnda instruktion lämpligen bör,
uppå föreskrift från Kongl. Maj:t, utarbetas af generalpoststyrelsen,
som derigenom tillika blir i tillfälle att till
borttagande eller förändring föreslå en del i instruktionen
befintliga detaljföreskrifter, hvilka, utan att ega något samband
med komiténs förslag, dock till äfventyra numera befinnas
föråldrade eller olämpliga att bibehålla.

325

Sammanfattas hvad i det föregående hufvudsakligen
anförts och föreslagits beträffande postverket, framgår deraf,
att komitén ansett,

att bestämmelsen i den för postverket nu gällande aflöningsstat
i fråga om fri bostad för generalpostdirektören
bör ur aflöningsstaten uteslutas (sid 25, 26);

att i postverkets aflöningsstat bör uppföras anslag till
en femte byråchef hos generalpoststyrelsen (sid. 26—28);

att den notariebefattning, som för närvarande är Överflyttad
från styrelsens kanslibyrå till den inom styrelsen
provisoriskt anordnade femte byrån eller den s. k. revisionsbyrån
II, bör återföras till kanslibyrån (sid. 31, 32);

att å styrelsens trafikbyrå bör å ordinarie stat uppföras
ytterligare en notarie utöfver den, som för närvarande
är å byråns stat upptagen (sid. 32—34);

att å kameralbyrån likaledes bör inrättas ytterligare en
notarietjenst jemte den der förut befintliga (sid. 34, 35);

att å postverkets hufvudkassa bör jemte kassören anställas
en revisor och bokhållare (sid. 36, 37);

att å postverkets frimärkesförråd bör inrättas, utöfver
den der nu befintliga intendentsbefattningen, ytterligare en
ordinarie tjenst, hvars innehafvare skulle benämnas revisor
och bokhållare (sid. 37—39);

att jemväl å postverkets persedelförråd bör inrättas en
revisors- och bokhållaretjenst (sid. 39—41);

att den fjerde byrå hos generalpoststyrelsen, som å nu
gällande stat är uppförd under benämningen revisionsbyrån,
men för närvarande benämnes revisionsbyrån I till skilnad
från den hufvudsakligen derifrån utbrutna femte byrån, revisionsbyrån
II, bör för framtiden benämnas utrikes- och
författningsbyrån (sid. 41);

att å utrikes- och författningsbyrån bör, i stället för en
notarie, upptagas en sekreterare (sid. 12);

att, med öfverflyttning af vissa grupper af ärenden
från den femte till den fjerde byrån (utrikes- och författningsbyrän),
å sistnämnda byrå bör upptagas ytterligare en
aktuarie utöfver de två aktuarier, hvilka nu äro der placerade;
i sammanhang hvarmed arbetet å det nuvarande statistiska
kontoret inom styrelsen skulle fördelas mellan två
af de tre aktuarierna (sid. 42—45);

Samman fattning.

326

att å den femte byrån hos styrelsen — hvilken enligt
komiténs förslag skulle benämnas revisionsbyrån — bör, i
stället för den till kanslibyrån återflyttade notariebefattningen,
inrättas en ny notarietjenst; hvarjemte å samma byrå
tre nya revisorsbefattningar erfordras (sid. 45—48);

att af de föreslagna nya tjenstemännen den femte byråchefen
skulle tillhöra tredje lönegraden, sekreteraren å
utrikes- och författningsbyrån andra lönegraden och de
öfriga tjenstemännen första lönegraden (sid. 48);

att tre nya ordinarie vaktmästarebefattningar böra inrättas
hos styrelsen (sid. 49);

att vid postinspektionerna böra inrättas ytterligare fem
kontrollörstjenster, en i hvarje distrikt (sid. 68—72);

att uppbördsprovision vid postkontoren bör bibehållas,
men tillkomma allenast postförvaltarne, de vid Stockholms,
Göteborgs och Malmö postkontor anstälde kontrollörer och
andra afdelnings- eller filialkontorsföreståndare äfvensom
den vid de af komitén föreslagna postkontor af l:a och
2:a klass närmast under vederbörande postmästare anstälde
postexpeditör; och att vid postförvaltaretjensterna provisionen
jemväl bör ersätta tjenstgöringspenningar, i det att
inom hvarje särskild aflöningsklass postförvaltarne skulle
under alla omständigheter vara tillförsäkrade viss minimiprovision,
hvilken skulle betraktas såsom tjenstgöringspenningar
(sid. 169—174);

att i sammanhang dermed böra, enligt af komitén
uppgjordt förslag, införas nya bestämmelser rörande uppbördsprovisionens
beräknande (sid. 174);

att af de sportler, som ännu tillgodokomma postförvaltare,
afgiften för s. k. fackafläggning och afgiften för postutvexling
medelst lösväska ej äro af beskaffenhet att böra
tagas i beräkning vid bestämmandet af postförvaltarnes
löneinkomster (sid. 174 — 176);

att, hvad angår afgiften för den s. k. räkningshållningen,
en begränsning af denna sportelinkomst bör ega
rum beträffande postdirektörerna i Stockholm och Göteborg,
så att postdirektören i Stockholm skulle få behålla
allenast en femtedel och postdirektören i Göteborg allenast
hälften af nettoinkomsten af räkningshållningen vid respektive
postkontor, dock att bemälde postdirektörer skulle hvar
för siar vara tillförsäkrade i sådant hänseende en minimi O -

327

inkomst af 2,500 kronor, under förutsättning att nettobehållningen
af denna sportel för året uppginge till sistnämnda
belopp eller derutöfver; och skulle de belopp, som
i afgifter för räkningshållning kunde vid postkontoren i
Stockholm och Göteborg inflyta utöfver hvad sålunda skulle
tillkomma postdirektörerna derstädes, fördelas, enligt af
Kongl. Maj:t faststälda grunder, mellan de tjensteman vid
berörda postkontor, hvilka biträdde vid det arbete, som räkningshållningen
förorsakade (sid. 176—179);

att, med ändring af nu gällande taxebestämmelser för
ifrågavarande afgift, densamma bör utgå enligt en enda,
af komitén föreslagen taxa, med skyldighet för enskild
korrespondent, firma eller bolag, som begär räkningshållning,
att ställa säkerhet för de bokförda postafgifternas
behöriga gäldande, men med rätt för vederbörande postförvaltare,
der han så finner skäligt, att lemna tillstånd åt
korrespondent att utan ställande af säkerhet hålla bok med
postkontoret (sid. 179, 180);

att postkontorspersonalens arbete för postsparbankens
räkning ej bör med postmedel i någon form godtgöras
(sid. 180—182, 184);

att, efter frånräknande af Stockholms, Göteborgs och
Malmö postkontor, hvilka fortfarande skulle förestås af direktörer
samt bilda en särskild öfverklass, öfriga postkontor
böra indelas ‘i fyra klasser med postmästare såsom föreståndare
för dessa postkontor (sid. 182, 183);

att vid klassificeringen hänsyn bör tagas till vissa allmänna,
af komitén angifna synpunkter (sid. 183, 184);

att postdirektörerna i Stockholm, Göteborg och
Malmö böra i aflöningsstaten ställas framför postinspektörerna,
under hvilka postkontoren å öfriga orter lyda
(sid. 184);

att de postkontor, som skulle förestås af postmästare,
böra mellan de fyra särskilda klasserna fördelas
sålunda, att

till l:a klassen höra 16,

» 2:a » » 44,

» 3:e » » 65 och

» 4:e » »75 (sid. 186—189);

att emellertid i staten böra specifikt, med angifvande
af ort, upptagas, förutom Stockholms, Göteborgs och Malmö

328

postkontor, endast de af komitén i l:a och 2:a klasserna
placerade postkontor, hvaremot postkontoren i 3:e och 4:e
klasserna böra angifvas blott till antalet (sid. 190);

att det vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar
behöfliga antalet kontrollörer bör sammanföras till en enda
lönegrad samt att antalet sådana tjensteman bör utgöra 20
vid direktörskontoren och 10 vid postinspektionerna, eller
tillhopa 30 (sid. 192—196);

att å ordinarie stat böra upptagas 250 nya postexpeditörstjenster,
hvarigenom hela antalet dylika tjenster
skulle komma att uppgå till 750 (sid. 196—201);

att, hvad beträffar fördelningen af de föreslagna nya
postexpeditörstjensterna mellan de nu befintliga fyra lönegraderna
af postexpcditörer, denna fördelning bör — med
iakttagande deraf att likheten i antal mellan l:a och 2:a
lönegraderna inbördes samt mellan 3:e och 4:e lönegraderna
inbördes bibehålies — ske sålunda, att af de nya
tjensterna 110 uppföras i hvardera af de två första lönegraderna
och 15 i hvardera af de båda öfriga; i följd
hvaraf antalet postexpeditörer skulle komma att utgöra:

i l:a lönegraden 320

» 2:a » 320

» 3:e » 55

» 4:e » 55

eller tillhopa 750 (sid. 201, 202);

att de enligt nu gällande stat vaktbetjente vid distriktsoch
lokalförvaltningarna tillkommande fyra ålderstillägg
böra sammanslås till två (sid. 246, 247);

att ordinarie vaktbetjente, som äro anstälda såsom
förmän för vaktbetjentpersonal vid Stockholms, Göteborgs,
Malmö eller andra postkontor, eller hvilka tjenstgöra ensamma
eller såsom förste män i s. k. postiljonskupéer, eller
som vid postanstalterna användas i andra jeinförliga sysslor
eller till bestridande af göromål, hvilka hittills i regel utförts
af tjensteman, må, utöfver den fasta aflöningen, kunna
af general poststyrelsen tilldelas arfvode till belopp af högst
20 kronor för månad räknadt (sid. 247—250); samt

att vid distrikts- och lokalförvaltningarna böra inrättas
200 nya ordinarie vaktbetjentbefattningar, deraf 80 i l:a,
80 i 2:a och 40 i 3:e lönegraden; till följd hvaraf antalet

329

vaktbetjente vid distrikts- och lokalförvaltningarna inom
postverket skulle komma att utgöra:
i l:a lönegraden 630
» 2:a » 280

> 3:e » 340

eller tillhopa 1,250 (sid. 250, 251).

Det förslag till utgiftsstater för postverket, som komitén
uppgjort, återfinnes, med dertill hörande förklaringar, å
sid. 253—271 i denna del af komiténs betänkande.

Komitén har jemväl utarbetat förslag till aflöningsreglemente
för tjensteman och betjente vid postverket, hvilket
förslag, med tillhörande motiver, finnes intaget å sid. 272
—317.

Slutligen har komitén ock ansett sig böra hemställa,
att nu befintliga föreskrifter om skyldighet för vissa posttjenstemän
att ställa uppbördssäkerhet måtte upphäfvas
(sid. 318—324).

: ra.: :>»{ ■.? i''

Postförvaltarnes inkomster

åren 1889, 1893, 1898 och 1899.

Postkontorets namn.	Klass.	1	2		3		4		5		6	7	8	9	10
Lön och tjenst-görings-pen-niugar.	Extra in! Uppbörds- och frimärkes- provision.	omster å Arfvode för lösväskor.	sjelfva post Arfvode för räknings-hållning.	ij ensten. Öfriga.	Summa inkomster å sj elfva posttjensten (utan ålders-tillägg). (1—5.)	Ålders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
		Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Alfvesta.
1899 ...........	6	1,800	1,075	04	36	_	12	42	_	_	2,923	46	800	3,723	46	39	10	3,762	56
1898 ...........	6	1,800	1,030	80	36	—	10	92	—	-	2,877	72	800	3,677	72	65	43	3,743	21
1893 ...........	6	1,800	849	06	17	50	6	68	—	—	2,673	24	800	3,473	24	20	94	3A94	18
1889 ...........	6	1,800	577	41	12	—	6	06	15	—	2,410	46	600	3,010	46	5	79	3,016	25
Alingsås.
1899 ...........	5	2,000	1,188	43	42	_	80	52	_	_	3,310	95	800	4,110	95	16	26	4,127	21
1898 ...........	5	2,000	1,146	64	48	—	79	97	—	—	3,274	61	800	4,074	61	24	58	4,099	19
1893 ...........	5	2,000	717	50	27	—	97	96	—	—	2,842	46	800	3,642	46	13	23	3,655	69
1889 ...........	5	2,000	559	52	20	—	65	75	—	—	2,645	27	600	3,245	27	13	30	3^258	57
Arboga.
1899 ...........	4	2,600	-1,268	55	102	_	88	98	_	_	4,059	53	600	4,659	53	32	03	4,691	56
1898 ...........	4	2,600	1,190	01	100	—	87	48	—	_	3,977	49	600	4,577	49	43	45	4,620	94
1893 ...........	4	2.600	1,185	61	60	—	59	90	—	—	3,905	51	600	4,505	51	23	67	4,529	18
1889 ...........	4	2,600	1,007	35	26	—	55	23	—	—	3,688	58	600	4,288	58	6	28	4,294	86
Arvika.
1899 ...........	4	2,600	1,073	57	51	_	193	40	_	_	3,917	97	600	4,517	97	131	17	4.649	14
1898 ...........	4	2,600	1,013	89	36	75	173	—	—	—	3,823	64	600	4,423	64	275	67	4,699	21
1893 ...........	4	2,600	1,125	85	37	—	140	30	—	—	3,903	15	600	4,503	15	59	13	4,562	28
1889 ...........	4	2,600	891	52	v 28	—	52	01	—	—	3,571	53	600	4,171	53	11	94	4,183	47

Askersund. 1899 ...........	5	2,000	781	10	*• 48
1898 ...........	5	2,000	821	04	66	—
1893 ...........	5	2,000	894	36	66	—
1889 ...........	5	2,000	847	28	66	—
Avesta. 1899 ...........	6	1,800	800		10
1898 ...........	6	1,800	760	—	30	—
1893 ...........	6	1,800	647	41	30	—
1889 ...........	6	1,800	475	—	25	—
Backe.1 1899 ...........	6	1,800	613	04	27
1898 ...........	6	1,800	586	78	19	—
1 1893 ...........	6	1,800	470	33	31	—
1889 ...........	6	1,800	465	28	11	—
Bengtsfors. 1899 ...........	6	1,800	906	21	12
1898 ...........	6	1,800	884	82	15	—
1893 ...........	6	1,800	692	26	—	—
1889 ...........	6	1,800	501	—	—	—
Boden. 1899 ...........	6	1,800	1,284	72	26	50
1898 ...........	6	1,800	1,114	18	81	—
1893 ...........	6	1,800	850	84	101	50
1889 ...........	6	1,800	587	36	92	50
Bollnäs. 1899 ...........	5	2,000	1,030	72	30
1898 ...........	5	2.000	987	52	36	—
1893 ...........	5	2,000	826	36	SO	—
1889 ...........	6	1,800	759	88	57	—

1 Se sid. 370.

109	35			2,938	45	800	3,738	45	16	82	3,755	27
151	15	—	—	3,038	19	800	3,838	19	25	Öl	3,863	20
199	74	—	—	3,160	10	800	3,960	10	14	09	3,974	19
194	16			3,107	44	600	3,707	44	11	38	3,718	82
270				2,880		800	3,680		30		3,710
250	—	—	—	2,840	—	800	3,640	—	25	—	3,665	—
260	—	—	—	2,737	41	800	3,537	41	20	—	3,557	41
25	~			2,325		600	2,925		20		2,945
120	17			2,560	51	800	3,360	51	29	70	3,390	21
125	10	—	—	2,530	88	800	3,330	88	40	33	3,371	21
118	46	—	—	2,419	79	800	3,219	79	18	19	3.237	98
149	38			2,425	66	600	3,025	66	12	60	3,038	26
				2,718	21	800	3,518	21	215	31	3,733	52
—	—	—	—	2,699	82	800	3,499	82	315	25	3,815	07
67	04	—	-	2,559	30	800	3,359	30	144	75	3,504	05
5	30	—	—	2,306	30	600	2,906	30	35	54	2,941	84
93	73			3,204	95	800	4,004	95	87	55	4,092	50
78	71	—	—	3,073	89	800	3,873	89	63	83	3,937	72
28	94	—	—	2,781	28	800	3,581	28	23	94	3,605	22
39	95	—	—	2,519	81	600	3,119	21	15	24	3,135	05
164	12			3,224	84	800	4,024	84	71	71	4,096	55
156	95	—	—	3,180	47	800	3,980	47	143	23	4,123	70
158	72	—	—	3,015	08	800	3,815	08	73	37	3,888	45
139	34	—	—	2,756	22	600	3,356	22	3	66	3,359	88

		1	2		3		4		5		6		7	8		9		10
	Klasa.	Lön och	Extra inkomster	å	sj elfva posttj ensten.	Summa inkomster				Extra		Summa
Postkontorets namn.	tjenst- görings- pen- ningar.	Uppbörds- och frimärkes-pro vision.	Arfvode för lösväskor.	Arfvode för räknings-hållning.	Öfriga.	å sjelfva posttj ensten (utan ålders- tillägg). (1-5.)	Ålders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	inkomster från post-spar-banken.	inkomster med alla ålders-tillägg.
Borgholm. 1899 ...........	6	Kr. 1,800	Kr. 960	Ö. 20	Kr. 71	ö.	Kr. 73	Ö. 38	Kr.	Ö.	Kr. 2,904	Ö. 58	Ki. 800	Kr. 3,704	Ö. 58	Kr. 55	ö. 51	Kr. 3,760	ö. 09
1898 ...........	6	1,800	932	44	74	—	72	21	—	—	2,878	65	800	3,678	65	62	77	3,741	42
1893 ...........	6	1,800	901	46	109	—	58	39	—	—	2,868	85	800	3,668	85	32	35	3,701	20
1889 ...........	6	1,800	796	42	103	—	45	25	—	—	2,744	67	600	3,344	67	25	21	3,369	88
Borlänge. 1899 ...........	6	1,800	1,338	74	20		83	44			3,242	18	800	4,042	18	172	42	4,214	60
1898 (Öppn. 1/t 1896) . . .	6	1,800	1,184	93	10	—	57	04	—	—	3,051	97	800	3,851	97	258	08	4,110	05
1893 ...........	—	—									—	—	—	—	—	—	—	—
1889 ...........	—	—									—	—	—	—	—	—	—	—	—
Borås. 1899 ...........	4	2,600	1,295	86	30		629	46	720		5,275	32	600	5,875	32	41	22	5,916	54
1898 ...........	4	2,600	1,191	55	16	50	440	20	708	50	4,956	75	600	5,556	75	60	38	5,617	13
1893 ...........	4	2,600	1,395	94	22	—	707	13	157	—	4,882	07	600	5,482	07	38	23	5,520	30
1889 ...........	4	2,600	1,072	10	38	—	703	21	183	50	4,596	81	600	5,196	81	—	—	5,196	81
Båstnd. 1899 ...........	6	1,800	713	82			46	16			2,559	98	800	3,359	98	9	09	3,360	07
1898 ...........	6	1,800	665	88	—	—	44	67	—	—	2,510	55	800	3.310	55	5	55	3,316	10
1893 ...........	6	1,800	568	72	—	—	23	45	—	—	2,392	17	800	3,192	17	6	43	3,198	60
1889 ...........	6	1,800	374	31	3	—	33	20	—	—	2,210	51	600	2,810	51	1	77	2,812	28

Cliarlottenberg''. 1899 ...........	6	1,800	948	66	48
1898 ...........	6	1,800	929	46	48	—
1893 ...........	6	1,800	958	09	50	—
1889 ...........	6	1,800	768	87	93	—
Cimbrishamn. 1899 ...........	5	2,000	1,034	05	18
1898 ...........	5	2,000	1,031	94	18	—
1893 ...........	5	2,0U0	1,019	81	18	—
1889 ...........	5	2,000	879	12	18	—
Dalarö.1 1899 ...........	6	1,800	518	54
1898 ...........	6	1,800	678	31	—	—
1893 ...........	6	1,800	515	45
1889 ...........	6	1,800	682	—	5	—
Degerfors. 1899 ...........	6	1,800	1,058	74	54
1898 ...........	6	1,800	993	26	54	—
1893 ...........	6	1,800	962	17	54	—
1889 ...........	6	1,800	475	64	54	—
Eksjö. 1899 ...........	4	2,600	909	10	48
1898 ...........	4	2,600	722	16	48	—
1893 ...........	4	2,600	786	69	36	—
1889 ...........	4	2,600	742	12	36	—
Elmhult. 1899 ...........	6	1,800	1.131	06	1	50
1898 ...........	6	1,800	1,100	41	24	54
1893 ...........	6	1,800	827	04	18	—
1889 ...........	6	1,800	483	28	18	—

1 Se" sid. 370.

92	95			2,889	61	800	3,689	61	117	55	3,807	16
95	08	—	—	2,872	54	800	3,672	5-1	180	40	3,852	94
46	—	—	—	2,854	09	800	3,654	09	94	78	3,748	87
74			~	2,735	87	bOO	3,335	87	29	05	3,364	92
88	21	298	90	3,439	16	800	4,239	16	5	71	4,244	87
109	31	282	—	3,441	25	800	4,241	25	5	Öl	4,246	26
73	38	25	—	3,136	19	800	3,936	19	—	78	3,936	97
67	69	15		2,979	81	600	3,579	81	3	58	3,583	39
2	19			2,320	73	800	3,120	73	20	64	3,141	37
1	65	—	—	2,479	96	800	3.279	96	32	36	3,312	32
				2,315	45	800	3,115	45	24	08	3,139	53
			“	2,487		600	3,087	"	3	35	3,090	35
220				3.132	74	800	3,932	74	40	06	3,972	80
250	—	—	—	3,097	26	800	3,897	26	44	46	3,941	72
180	—	—	—	2,996	17	800	3,796	17	22	50	3,818	67
143	50	—	—	2,473	14	600	3,073	14	16	32	3,089	46
205	20			3,762	30	600	4,362	30	43	76	4,406	06
175	40	—	—	3,545	56	600	4,145	56	50	—	4,195	56
46	24	—	—	3,468	93	600	4,068	93	16	30	4,085	23
178	21		—	3,556	33	600	4,156	33	3	29	4,159	62
89	93			3,022	49	800	3,822	49	54	41	3,876	90
67	10	—	—	2,992	05	800	3,792	05	102	08	3,894	13
20	—	—	—	2,665	04	800	3.465	04	71	79	3.536	83
10	—	—	—	2,311	28	600	2,911	28	15	88	2,927	16

Postkontorets namn.	Klass.	1	2		3		4		5		6	7	8	9		10
Lön och tjenst-görings-pen-ningar.	Extra inh Uppbörds- och frimärkes-pro vision.	omster å Arfvode för lösväskor.	sj elfva post Arfvode för räknings-hållning.	tjensten. Öfriga.	Summa inkomster å sjelfva posttjensten (utan ålders-tillägg). (1-5.)	Alders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
		Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
Engelliolm.
1899 ...........	4	2,600	820	71	24	_	179	42	_	_	3,624	13	600	4,224	13	9	64	4,233	77
1898 ...........	4	2,600	796	10	32	—	197	07	—	—	3,625	17	600	4,225	17	15	99	4,241	16
1893 ...........	4	2,600	996	13	64	—	115	50	—	—	3,775	63	600	4,375	63	13	73	4,389	36
1889 ...........	4	2,600	591	10	108	—	113	68	12	50	3,425	28	600	4,025	28	2	62	4,027	90
Enköping.
1899 ...........	4	2,600	1,454	38	248	48	226	99	_	_	4,529	85	600	5,129	85	55	74	5,185	59
1898 ...........	4	2,600	1,137	32	210	—	147	22	47	—	4,141	54	600	4,741	54	69	72	4,811	26
1893 ...........	4	2,600	989	57	128	—	166	64	58	76	3,942	97	600	4,542	97	40	20	4,583	17
1889 ...........	4	2,600	820	34	287	25	65	28	—	—	3,772	87	600	4,372	87	—	—	4,372	87
Eskilstuna.
1899 ...........	4	2,600	1,445	51	262	50	529	86	130	35	4,968	22	600	5,568	22	64	97	5,633	19
1898 ...........	4	2,600	1,385	88	243	—	452	79	194	—	4,875	67	600	5,475	67	63	26	5,538	93
1893 ...........	4	2,600	1,354	38	293	—	274	21	188	83	4,710	42	600	5,310	42	23	79	5,334	21
1889 ...........	4	2,600	1,145	97	278	—	188	80	108	—	4,320	77	600	4,920	77	13	97	4,934	74
Eslöf.
1899 ...........	4	2,600	1,117	71	_	_	114	51	_	_	3,832	22	600	4,432	22	12	50	4,444	72
1898 ...........	4	2;600	1,103	67	60	50	117	72	—	—	3,881	89	600	4,481	89	22	77	4,504	66
1893 ...........	4	2,600	1,467	89	116	—	106	94	—	—	4,290	83	600	4,890	83	18	52	4,909	86
1889 ...........	4	2,600	981	62	60	—	153	10	—	—	3,794	72	600	4,394	72	1	68	4,396	40

Falkenberg1. 1899 ...........	4	2,600	917	11	44	60
1898. ..........	4	2,600	881	89	39	—
1893 ...........	4	2,600	766	73	'' 60	—
1889 ...........	4	2,600	617	16	60	—
Falköping. 1899 ...........	4	2,600	881	20	21
1898 ...........	4	2,600	858	11	27	50
1893 ...........	4	2,600	844	52	16	—
1889 ...........	4	2,600	620	59	8	—-
Falun. 1899 ...........	2	3,600	1,515	80	53
1898 ...........	2	3,600	1,442	06	53	—
1893 ...........	2	3,600	1,440	23	53	—
1889 ...........	2	3,600	1,101	33	120	—
Filipstad. 1899 ...........	4	2,600	1,108	24
1898 ...........	4	2,600	959	67	—	—
1893 ...........	4	2.600	1,204	72	—	—
1889 ...........	4	2,600	979	74	—	—
Flnspong. 1899 ...........	6	1,800	940	51	181	50
1898 ...........	6	1,800	939	32	181	50
1893 ...........	6	1,800	1,144	04	211	50
1889 ...........	6	1,800	1,072	33	212	50
Frövi. 1899 ...........	6	1.800	692	80	60
1898 ...........	6	1,800	672	52	60	—
1893 ...........	6	1,800	674	71	60	—
1889 ...........	6	1,800	470	23	37	—

35			3,700	06	600	4,300	06	29	11	4,329	17
79	—	—	3,646	68	600	4,246	68	40	44	4,287	12
—	—	—	3,441	73	600	4,041	73	—	—	4,041	73
			3,292	16	600	3,892	16			3,892	16
69			3,616	89	600	4,216	89	145	81	4,362	70
76	—	—	3,573	37	600	4,173	37	139	32	4,312	69
57	—	—	3,541	09	600	4,141	09	63	24	4,204	83
37			3,323	96	600	3,923	96	2	76	3,926	72
14	41		6,376	94	400	6,776	94	192	22	6,969	16
92	38	50	6,149	48	400	6,549	48	326	47	6,875	95
07	41	—	6,040	30	400	6,440	30	201	27	6,641	57
90	15	50	5,758	73	400	6,158	73	42	32	6,201	05
36	56		3,910	60	600	4,510	60	157	06	4,667	66
34	58	—	3,727	01	600	4,327	01	169	56	4,496	57
34	60	—	3.977	06	600	4,577	06	55	12	4,632	18
03	68	50	3,771	27	600	4,371	27	15	64	4,3S6	81
18			3,279	19	800	4,079	19	126	58	4,205	77
39	—	—	3,281	21	800	4,081	21	160	26	4,241	47
31	—	—	3,288	85	800	4,088	85	96	30	4,185	15
20			3,236	03	600	3,836	03	26	68	3,862	71
Öl			2,678	81	800	3,478	81	17	32	3,496	13
17	—	—	2,657	69	800	3,457	69	21	35	3,479	04
37	—	—	2,663	08	800	3,463	08	11	90	3,474	98
41	—	—	2,431	64	600	3,031	64	5	Öl	3,036	65

138

125

114

1,167

1,015

906

921

146

109

112

123

357

360

133

151

126

125

128

124

Klass.	1	2	1	3	1	4	!	5		6	7	8	9	10
Lön och tjenst-görings-pen-ningcar.	Extra	inkomster	å	sjelfva posfctjensten.	Summa inkomster å sj elfva posttj ensten (utan ålders-tillägg). (1-5.)	Ålders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
Uppbörds- och frimärkes- provision.	Arfvode för lösväskor.	Arfvode för räknings-hållning.	Öfriga.
	Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
6	1,800	1,017	88	60		55				2,932	88	soo	3,732	88	59	95	3,792	83
6	1,800	972	61	66	—	15	53	—	—	2,854	14	800	3,654	It	90	55	3,744	69
6	li800	885	07	90	_	23	48	—	—	2,798	55	800	3,598	65	43	68	3,642	23
6	1,800	456	81	90		28	70			2,375	51	600	2,975	51	18	02	2,993	53
2	3,600	2,218	86	75		1,007	60			6,901	46	400	7,301	46	102	57	7,404	03
2	3,600	2,072	44	75	—	973	65	—	—	6,721	09	400	7,121	09	127	71	7.248	80
2	3,600	2,054	57	113	50	885	24	—	—	6,653	31	400	7,053	31	83	70	7,137	01
2	£600	1,651	08	90		937	22			6,278	30	400	6,678	30	40	98	6,719	28
6	1,800	982	60	20		125	97			2,928	66	800	3,728	66	266	62	3,995	28
6	1,800	956	91	14	_	90	22	—	—	2,861	13	800	3,661	13	127	82	3,788	95
6	1,800	437	12	16	50	60	39			2,314	01	800	3,114	01	26	46	3,140	47
6	1,800	588	30							2,388	30	800	3,188	30	21	59	3,209	89
6	1,800	514	38	—	__	—	—	—		2,314	38	800	3,114	38	40	30	3,154	68
6	1,800	377	04	—	_	3	97	18	—	2,199	01	800	2,999	01	17	13	3,016	14
6	1,800	350	—	—	—	2	10	24		2,176	10	600	2,776	10	4	50	2,780	60

Postkontorets namn.

Gamleby.

Gefle.

1899 .
1898 .
1893 .
1889 .

1899

1898

1893

1889

Gellivare.

1899 ........

1898 ........

1893 (Öppn. ‘/i 1893)
1889 ........

Giislaved.

1899

1898

1893

1889

(jr siesta. 1899 ...........	6	1,800	1,048	08	292		88	15
1898 ...........	6	1,800	1,041	45	286	—	91	83
1893 ...........	6	1,800	985	09	252	46	109	33
1889 ...........	6	1,800	693	63	225	—	33	78
Grenna. 1899 ...........	6	1,800	560	39			43	94
1898 ...........	6	1,800	528	64	—	—	42	19
1893 ...........	6	1,800	551	50	44	75	48	77
1889 ...........	6	1,800	513	04	21	—	44	29
Grythyttehed. 1899 ...........	6	1,800	875	63			5	04
1898 ...........	6	1,800	815	Öl	—	—	3	78
1893 ...........	6	1,800	834	85	10	—	4	25
1889 ...........	6	1,800	398	24	12	—	6	—
Gysinge. 1899 ...........	6	1,800	354	81	36		13	40
1898 ...........	6	1,800	351	10	36	—	12	11
1893 ...........	6	1,800	415	79	40	—	66	95
1889 ...........	6	1,800	304	96	20	—	57	56
Göteborg. 1899 ...........	1	4,000	5,633	42	145	50	5,712	73
1898 ...........	1	4,000	5,261	71	157	50	4,048	23
1893 ...........	1	4,000	4,360	84	109	50	3,235	09
1889 ...........	1	4,000	3,904	07	105	—	3,610	68
Hallsberg. 1899 ...........	4	2,600	863	10	45
1898 ...........	4	2,600	857	25	49	50	9	81
1893 ...........	4	2,600	1,054	05	47	50	—	—
1889 ...........	4	2,600	674	81	32	—	—	—

iCOOuO

3,228	23	800	4,028	23	39	32	4,067	55
3,219	28	800	4,019	28	48	70	4,067	98
3,146	88	800	3,946	88	.—	—	3,946	88
2,762	41	600	3,362	11			3,362	41
2,404	33	800	3,204	33	14	16	3,218	49
2,370	83	800	3,170	83	10	14	3,180	97
2,445	02	800	3,245	02	16	76	3,261	77
2,378	33	600	2,978	33	3	86	2,982	19
2,680	67	800	3,480	67	34	03	3,514	70
2,618	79	800	3,418	79	34	99	3,453	78
2,649	10	800	3,449	10	19	11	3,468	21
2,216	24	600	2,816	24	2	91	2,819	15
2,204	21	800	3,004	21	19	34	3,023	55
2,199	21	800	2,999	21	23	69	3,022	90
2,322	74	800	3,122	74	13	32	3,136	06
2,182	52	600	2,782	52	11	52	2,794	04
15,491	65		15,491	65			15,491	65
13,467	44	—	13,467	44	—	—	13,467	44
11,705	43	—	11,705	43	—	—	11,705	43
11,619	75		11,619	75			11,619	75
3,513	10	600	4,113	10	68	33	4,181	43
3,526	56	600	4,126	56	92	30	4,218	86
3,711	55	600	4,311	55	36	05	4,347	60
3,311	81	600	3,911	81	4	92	3,916	73

	Klass.	1	2		3		4		5		6	7	8		9	10
Postkontorets namn.	Lön och tjenst-görings-pen-ningar.	Extra ink Uppbörds- och fri märkes-provision.	omster å Arfvode för lösväskor.	sjelfva post Arfvode för räknings-hållning.	tj en sten. Ofri ga.	Summa inkomster å sjelfva posttjensten (utan ålders-tillägg). (1-5.)	Ålders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
		Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
Halmstad.
1899 .... .......	3	3,000	1,481	23	38	_	856	58	_	—	5,375	81	400	5,775	81	74	73	5,850	64
1898 ...........	3	3,000	1,392	43	50	—	790	32	—	—	5,232	75	400	5,632	75	123	74	5,756	49
1893 ...........	3	3,000	1,629	54	68	—	775	—	—	—	5,472	54	400	5,872	54	46	19	5,918	73
1889 ...........	3	3,000	1,364	33	—	—	850	—	—	—	5,214	33	400	5,614	33	16	62	5,630	95
Haparanda.
1899 ...........	4	2,600	1,042	09	112	_	156	47	59	—	3,969	56	600	4.569	56	3	23	4,572	79
1898 ...........	4	2,600	999	51	107	50	154	40	59	—	3,920	41	600	4,520	41	4	55	4,524	96
1893 ...........	4	2,600	771	93	49	—	138	11	—	—	3,559	04	600	4,159	01	9	66	4,168	70
1889 ...........	4	2,600	682	13	24	—	204	06	—	—	3,510	19	600	4,110	19	7	51	4,117	70
Hedemora.
1899 ...........	5	2,000	1,020	75	48	_	155	41	_	_	3,224	16	800	4,024	16	59	08	4,083	24
1898 ...........	5	2,000	1,016	61	57	—	166	40	—	—	3,240	01	800	4,040	01	83	75	4,123	76
1893 ...........	5	2,000	900	48	48	—	128	29	—	—	3,076	77	800	3,876	77	37	40	3,914	17
1889 ...........	5	2,000	653	18	32	—	127	53	—	—	2,812	71	600	3,412	71	9	61	3,422	32
Hedeviken.
1899 ...........	6	1,800	634	56	_	_	_	_	_	_	2,434	56	800	3,234	56	9	71	3,244	27
1898 ...........	6	1,800	583	66	—	—	—	—	—	—	2,383	66	800	3,183	66	18	69	3,202	35
1893 ...........	6	1,800	736	20							2,636	20	800	3,336	20	19	32	3,355	52
1889 ...........	6	1,800	603	02	—	—	—	—	—	—	2,403	02	600	3,003	02	22	24	3,025	26

Helsingborg. 1899 ...........	2	3,600	2,537	46	116		1,357	29
1898 ...........	2	3,600	2,443	53	116	_	1,250	24
1893 ...........	2	3,600	1,952	66	78	_	838	42
1889 ...........	2	3,600	1,502	56	SO	—	653	52
Hemse. 1899 ...........	6	1,800	671	52	55		6	76
1898 ...........	6	1,800	595	IM)	60	19	_	72
1893 ...........	6	1,800	478	08	34	50	__	—
1889 ...........	6	1,800	492	21	54	—	—	—
Hernösand. 1899 ...........	3	3,000	1,333	61	74		1,046	17
1898 ...........	3	3,000	1,258	99	70	—	878	08
1893 ...........	3	3,000	1,626	82	227	50	1,258	48
1889 ...........	3	3,000	1,450	77	311	05	1,298	25
Herrljunga. 1899 ...........	4	2,600	933	80			10	15
1898 ...........	4	2,600	916	99	—	__	15	—
1893 ...........	4	2,600	820	96	_	_	93	18
1889 ...........	4	2,600	627	77	—	—	61	—
Hessleholin. 1899 ...........	4	2,600	910	71	5		146	83
1898 ...........	4	2,600	886	38	5	—	86	94
1893 ...........	4	2,600	1,023	36	5	—	67	02
1889 ...........	4	2,600	876	73	27	—	48	50
Hjo. 1899 ...........	6	1,800	1,045	91	44		118	57
1898 ...........	6	1,800	938	68	59	~	118	87
1893 ...........	6	1,800	860	35	54	—	101	92
1889 ...........	6	1,800	923	03	50	—	50	—

		7,610	75	400	8,010	75	58	67	8,069	42
—	—	7,409	77	400	7,809	77	63	54	7,873	31
—	—	6,469	08	400	6,869	08	30	06	6,899	14
		5,836	08	400	6,236	08	9	85	6.245	93
		2,533	28	800	3,333	28	61	07	3,394	35
—	—	2,456	90	800	3,256	90	47	44	3,304	34
—	—	2,312	58	800	3,112	58	23	41	3,135	99
		2,346	21	600	2,946	21	7	28	2,953	49
		5,453	78	400	5,853	78	48	63	5,902	41
105	—	5,312	07	400	5,712	07	113	37	5,825	44
27	—	6,139	80	400	6,539	80	37	86	6,577	66
21		6,081	07	400	6,481	07	39	13	6,520	20
		3,543	95	600	4,143	95	115	95	4,259	90
—	—	3,531	99	600	4,131	99	139	89	4,271	88
—	—	3,514	14	600	4,114	14	60	82	4,174	96
—		3,288	77	600	3,888	77	21	12	3,909	89
		3,662	54	600	4,262	54	29	25	4,291	79
—	—	3,578	32	600	4,178	32	61	33	4,239	65
—	—	3,695	38	600	4,295	38	10	78	4,306	16
14	—	3,566	23	600	4,166	23	5	90	4,172	13
		3,008	48	800	3,808	48	48	31	3,856	79
—	—	2,916	56	800	3,716	55	65	03	3,781	58
—	—	2,816	27	800	3,616	27	28	28	3,644	55
—	—	2,823	03	600	3,423	03	8	—	3,431	03

Postkontorets namn.	Klass.	1	2	!	3	1	4	1	5		G	7	8	1	9		10
Lön och tjenst-görings-pen-ningar.	Extra ink Uppbörds- oeh fri märkes-provision.	omster å Arfvode för lösväskor.	sjclfva post Arfvode för räknings-hållning.	;j en sten. Öfriga.	Summa inkomster å sjelfva posttjensten (utan ålders-tillägg). (1-5.)	Ädders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
		Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr-	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.
Hudiksvall.
1899 ...........	4	2,600	1,187	08	48	_	723	02	—	—	4,558	10	600	5,158	10	93	60	5,251	70
\| 1898 ...........	4	2,600	1,169	25	48	—	635	40	—	—	4,452	G 5	600	5,052	65	155	40	5,208	11
1893 ...........	4	2,600	1,147	48	60	—	590	—	—	—	4,397	48	600	4,997	48	40	50	5,037	98
1889 ...........	4	2,600	1,012	84	48	—	373	76	—	—	4,034	G0	600	4,634	60	30	40	4,665	—
Hvetlainla.
1899 ...........	6	1,800	1,071	11	32	_	114	23	_	—	3,017	34	800	3,817	34	27	44	3,844	78
1898 ...........	6	1,800	1,082	81	50	72	115	49	—	—	3,048	52	800	3,848	52	81	45	3,929	97
1893 ...........	6	1.800	949	88	32	—	91	32	—	—	2,873	20	800	3,673	20	38	62	3,711	82
1889 ...........	6	1,800	892	97	24	—	78	78	—	—	2,795	75	600	3,395	75	8	73	3,404	48
Höganäs.
1899 ...........	6	1,800	1,141	97	60	_	60	50	_	—	3,062	47	800	3,862	47	—	—	3,862	47
1898 ...........	6	1,800	1,082	—	62	—	60	50	—	—	3,004	BO	800	3,804	50	12	78	3,817	28
1893 ...........	6	1,800	1,009	55	62	—	36	—	—	—	2,907	55	800	3,707	55	3	75	3,711	30
1889 ...........	6	1,800	781	34	62	—	38	59	—	—	2,681	93	600	3,281	93	3	59	3,285	52
Högsby.
1899 ...........	6	1,800	542	13	12	_	23	—	—	—	2,377	13	800	3,177	13	7	77	3,184	90
1898 ...........	6	1,800	502	47	12	—	23	—	—	—	2,337	47	800	3,137	47	10	69	3,148	11
1893 ...........	6	1,800	380	14	12	—	18	—	—	—	2,210	19	800	3,010	14	3	44	3,013	58
1889 ...........	6	I 1,800	392	65	12	—	21	—	—	—	2,225	or	600	2,825	65	3	93	2,829	58

Hörby.

1899 ......

1898 ......

1893 ......

1889 ......

Höör.

1899 ......

1898 ......

1893 ......

1889 ......

Jönköping-.

1899 ........

1898 ........

1893 ........

1889 .......

Kalmar.

1899 .......

1898 .......

1893 .......

1889 .......

Karlsborg.

1899 .......

1898 .......

1893 .......

1889 .......

Karlshamn.

1899 ........

1898 ........

1893 ........

1889 ........

1,800	873	8!	76	50!
1,800	898	19	90	—I
1,800	775	25	145	—
1,800	501	50	175
1,800	906	88	16	!
1,800	895	61	26
1,800	776	31	24	—i
1,800	658	05	30
3,600	1,815	14	64
3,600	1,771	19	76	—
3,600	1,846	96	139	50
3,600	1,865	09	159
3,600	1,673	55
3,600	1,669	48	—	—
3,600	1,436	14	—	—
3,600	1,322	47	24
1,800	1,066	61	208	50
1,800	1,090	14	222	—
1,800	1,121	69	206	25
1,800	896	36	216
2,600	1,176	48	45	50
2,600	1,163	80	44	—
2,600	1,222	20	18	—
2,600	941	87	22	50

177	41		1
155	86	—	—
109	68	—	—
112	78
47	55
44	26	—	—
12	56	—	—
25
834	08
755	94	—	—
753	15	—	—
760	09
664	60
626	19	—
477	10		—
589	25
42	51
63	98	—	—
61	83	—	—
67	48
509	42	63
577	41	—	—
590	56	—	—
690	76	—	—

2,927	72	800	3,727	72	5	95	3,733	67
2,944	05	800	3,744	05	5	98	3,750	03
2,829	93	800	3,629	93	5	69	3,635	62
2,589	28	600	3,189	28	7	36	3,196	64
2.770	43	800	3,570	43	4	29	3,574	72
2,765	86	800	3,565	86	4	98	3,570	84
2,612	87	800	3,412	87	5	75	3,418	62
2,513	05	600	3,113	05	5	29	3,118	34
6,313	22	400	6,713	22	102	67	6,815	89
6,203	13	400	6,603	13	171	16	6,774	29
6,339	61	400	6,739	61	39	91	6,779	52
6,384	18	400	6,784	18	20	07	6,804	25
5,938	15	400	6,338	15	158	92	6,497	07
5,895	67	400	6,295	67	288	Öl	6,583	68
5,513	24	400	5,913	24	119	64	6,032	88
5,535	72	400	5,935	72	77	15	6,012	87
3,117	62	800	3,917	62	228	94	4,146	56
3,176	12	800	3,976	12	251	62	4,227	74
3,189	77	800	3,989	77	250	32	4,240	09
2,979	84	600	3,579	84	153	20	3,733	Öl
4,394	40	600	4,994	40	46	28	5,040	68
4,385	21	600	4,985	21	59	94	5,045	15
4,430	76	600	5,030	76	46	60	5,077	36
4,255	13	600	4,855	13	9	37	4,864	50

Postkontorets namn.	Klass.	1	2		3		4		5		6	7	8	9	10
Lön och tjenst-görings-pen-ningar.	Extra in Uppbörds- och fr i märkes-provision.	somster å Arfvode för lösväskor.	sjelfva pos Arfvode för räknings-hållning.	tj ensten. Öfriga.	Summa inkomster å sjelfva posttj ensten (utan ålders-tillägg). (1—5.)	Alders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
		Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Karlskrona.
1899 ...........	2	3,600	1,755	63	12	_	407	83	__	_	5,775	46	400	6,175	46	156	80	6,332	26
1898 ...........	2	3,600	1,607	75	12	—	432	49	—	—	5,652	24	400	6,052	24	151	47	6,203	71
1893 ...........	2	3,600	1,550	39	18	—	467	84	—	—	5,636	23	400	6,036	23		_	6,036	23
1889 ...........	2	3,600	1,422	76	28	—	483	64	—	—	5,534	40	400	5,934	40	39	75	5,''974	15
Karlstad.
1899 ...........	2	3,600	1,550	40	31	_	707	26	_	_	5,888	66	400	6,288	66	79	82	6,368	48
1898 ...........	2	3,600	1,485	54	31	—	690	93	—	—	5,807	47	400	6,207	47	121	31	6,328	78
1893...........	2	3,600	1,426	79	36	74	672	44	28	Öl	5,763	98	400	6,163	98	41	87	6,205	85
1889 ...........	2	3,600	1,252	37	30	—	709	11	32	—	5,623	48	400	6i023	48	22	77	6,046	25
Katrineholm.
1899 ...........	5	2,000	1,138	13	264	____	237	73	_	_	3,639	86	800	4,439	8 6	77	39	4,517	25
1898 ...........	6	1,800	1,090	87	273	—	241	49	—	—	3,405	36	800	4,205	36	77	44	4,282	80
1893 ...........	6	1,800	1,204	06	292	—	201	69	—	—	3,497	75	800	4,297	75	31	71	4,329	46
1889 ...........	6	1,800	965	21	279	60	183	82	—	—	3,228	53	600	3,828	53	10	92	3,839	45
Kil.
1899 ...........	6	1,800	855	21	77	_	_	_	_	_	2,732	21	800	3,532	21	160	39	3,692	60
1898 ...........	6	1,800	824	55	77	—	—	—	—	—	2,701	55	800	3,501	55	233	45	3’735
1893 ...........	6	1,800	1,088	48	65	50	1	96	—	—	2,955	94	800	3,755	94	99	28	3’855	22
1889 ...........	6	1,800	606	71	154	—	107	89	—	—	2,668	60	600	3,268	60	9	11	3’277	71

Kisa. 1899 ...........	6	1,800	853	46	49	30
1898 ...........	6	1,800	802	72	56	—
1893 ...........	6	1,800	725	24	69	—
1889 ...........	6	1,800	539	30	40	—
Klippan. 1899 ...........	6	1,800	1,218		90
1898 ...........	6	1,800	1,300	—	94	—
1893 ...........	6	1,800	1,100	—	150	—
1889 ...........	6	1,800	950	—	280	—
Kopparberg. 1899 ...........	6	1,800	942	06	89
1898 ...........	6	1,800	946	28	89	—
1893 ...........	6	1,800	862	—	66	—
1889 ...........	6	1,800	496	05	42	—
Kristianstad. 1899 ...........	2	3,600	1,841	22	36
1898 ...........	2	3,600	1,812	11	46	—
1893 ...........	2	3,600	1,758	49	73	—
1889 ...........	2	3,600	1,377	90	91	—
Kristinehamn. 1899 ...........	4	2,600	1,166	22	108
1898 ...........	4	2,600	1,116	08	108	—
1893 ...........	4	2,600	1,029	99	120	—
1889 ...........	4	2,600	860	21	36	—
Kungelf. 1899 ...........	6	1,800	436	79	12
1898 ...........	6	1,800	423	39	12	—
1893 ...........	6	1,800	439	46	24	—
1889 ...........	6	1,800	435	68	28	—

48				2,750	76	800	3,550	76	46	67	3,597	43
53	52	—	—	2,712	24	800	3,512	24	57	10	3,569	34
48	37	—	—	2,642	61	800	3,442	61	16	80	3,459	41
13			~	2,392	30	600	2,992	30	13	95	3,006	25
231				3,339		800	4,139		12		4,151
228	—	—	—	3,422	—	800	4,222	—	18	—	4,240	—
250	—	—	—	3,300	—	800	4,100	—	17	95	4,117	95
200				3,230		600	3,830		8	37	3,838	37
121	75			2,952	so	800	3,752	80	31	Öl	3,783	81
108	—	—	—	2,943	28	800	3,743	28	45	74	3,789	02
68	50	15	—	2,811	50	800	3,611	60	21	97	3,633	47
75	25	15		2,428	30	600	3,028	30	11	05	3,039	35
625	42			6,102	64	400	6,502	64	47	83	6,550	47
646	94	—	—	6,105	05	400	6,505	05	81	06	6,586	11
625	12	—	—	6,056	61	400	6,456	61	126	26	6,582	87
566	66	—		5,635	66	400	6,035	56	9	99	6,045	55
311	52			4,185	74	600	4,785	74	63		4,848	74
313	77	—	—	4,137	85	600	4,747	85	114	34	4,852	19
312	42	—	—	4,062	41	600	4,662	41	58	47	4,720	88
322	27			3,818	48	600	4,418	48	7	97	4,426	45
23	21			2,272		800	3,072		12	73	3,084	73
7	25	—	—	2^242	64	800	3,042	64	11	56	3,054	20
2	79	—	—	2,266	25	800	3,066	25	5	64	3,071	89
—	—	—	—	2,263	68	600	2,863	68	4	70	2,868	38

	Klass.	1	2	I	3	!	4	!	5		6	i !	8		9	10
Postkontorets namn.	Lön och tjenst-görings-pen-ningar.	Extra ink Uppbörds- och fri märkes-provision.	omster å Arfvode för ösväskor.	sjelfva post Arfvode för räknings-hållning.	tjensten. Öfriga.	Summa inkomster å sjelfva posttj ensten (utan ålders-tillägg). (1-5.)	Alders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
		Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Kungsbacka.
1899 ...........	6	1,800	937	so	24	_	31	99	—	—	2,793	79	800	3,593	79	6	22	3,600 1	01
1898 ...........	5	2;ooo	774	04	SO	—	32	77	—	—	2,836	81	800	3,636	81	7	22	3,644	03
1893 ...........	5	2,000	538	33	41	—	20	47	—	—	2,599	80	800	3,399	80	8	22	3,408	02
1889 ...........	5	2,000	396	42	40	—	72	99	5	—	2,514	41	600	3,114	41	4	70	3,119	11
Köping.
1899 ...........	4	2,600	1,152	23	48	—	159	89	—	—	3,960	12	600	4,560	12	177	09	4,737	21
1898 ...........	4	2.600	1,058	46	48	—	146	25	—	—	3,852	70	600	4,452	70	99	99	4,552	69
1893 ...........	4	2,600	927	09	16	50	82	50	—	—	3,626	09	600	4,226	09	84	93	4,311	02
1889 ...........	4	21600	772	91	22	—	104	—	—	—	3,498	91	600	4,098	91			4,098	91
Laholm.
1899 ...........	5	2,000	1,001	18	18	__	77	86	—	—	3,097	04	800	3,897	04	15	23	3,912	27
1898 ...........	5	2,000	957	10	18	—	71	51	—	—	3,046	61	800	3,846	61	25	70	3,872	31
1893 ...........	5	2;ooo	889	__	6	—	69	84	—	—	2,964	84	800	3,764	84	6	21	3,771	05
1889 ...........	5	2,000	526	54	—	—	61	22	—	—	2,587	76	600	3,187	76	2	08	3,189	84
Lantiskrona.
1899 ...........	4	2,600	1,264	68	38	_	566	34	116	25	4,585	27	600	5,185	27	19	6:	5,204	90
1898 ...........	4	2,600	1.273	93	38	—	571	—	138	—	4,620	93	600	5,220	98	26	55	5,247	48
1893 ...........	4	2,600	1,267	95	61	50	446	17	50	50	4,426	12	600	5,026	12	14	29	5,040	41
1889 ...........	4	2,600	1.555	73	56	60	397	89	383	04	4,993	16	600	5,593	11	8	71	5.601	87

Leksand.1		1
1899 ...........	G	1,800 ;	749	11	— -
1898 ...........	6	1,800	724	281	—
1893 ...........	6	1,800	879	14	5 -
1889 ...........	6	1,800	912	19	45
Lidköping.
1899 ...........	4	2,600	922	61	70
1898 ...........	4	2,600	665	50	63
1893 ...........	4	2,600	878	36	125
1889 ...........	4	2,600	831	17	156
Lilla Edet.
1899 ...........	6	1,800	911	64	12
1898 ...........	6	1,800	877	97	12
1893 ...........	6	1,800	568	35	—
1889 ...........	6	1,800	490	22
Lindesberg.2
1899 ...........	6	1,800	997	15	48
1898 ...........	6	1,800	958	13	44
1893 ...........	6	1,800	916	85	8
1889 ...........	6	1,800	768	06	8
Linköping.
1899 ...........	2	3,600	1,682	08	626
1898 ...........	2	3,600	1,556	37	513
1893 ...........	2	3,600	1,667	72	346
1889 ...........	2	3,600	1,426	73	278
Ljungby.
1899 ...........	6	1,800	787	19	6
1898 ...........	1 6	1,800	761	12	18
1893 ...........	i 6	1,800	1,035	16	25
1889 ...........	! G	1.800	926	29	1 36

1 Se sid. 370. 2 Se sid. 371.

88	61			2,637	72	800	3,437	72	1 81	88	3,519	60
91	81	_		2,616	09	800	3,416	09	no	03	3,526	12
52	24	_	__	2,736	38	800	3,536	38	121	10	3,657	48
92		—	—	2,849	19	600	3,449	19	261	18	3,710	37
126	60	239	67	3,959	38	600	4,559	38	98	20	4,657	58
88	73	148	17	3,565	64	600	4,165	64	60	59	4,226	23
130	71	126	_	3,860	07	600	4,460	07	44	52	41504	59
299	21	—	—	3,886	8:!	600	4,486	83	17	18	4,504	Öl
194	27			2,917	91	800	3,717	91	16	83	3,734	74
165	17	—		2,855	14	800	3,655	14	26	72	3,681	86
89	91	_	—	2,458	26	800	3,258	26	9	87	3,268	13
81	60	—		2,371	82	600	2,971	82	3	10	2,974	92
142	95			2,988	60	800	3,788	60	39	39	3,827	99
135	70	_	—	2,937	83	800	3,737	83	28	78	3,766	61
123	80	_	_	2,848	65	800	3,648	65	12	12	3,660	77
118	—	—	—	2,694	06	600	3,294	06	6	66	3,300	71
650	36			6,558	44	400	6,958	44	162	38	7,120	82
574	38	_	—	6,243	84	400	6,643	84	191	39	6,835	23
453	34	_	_	6,067	56	400	6,467	56	116	34	6,583	90
453	11	269	50	6,027	84	400	6,427	84	34	06	6,461	90
105	93			2,699	12	800	3,499	12	108	49	3,607	61
98	44	_	_	2,677	5(	800	3,477	56	177	56	\| 3,655	12
61	98	__	_	2,922	14	800	3,722	14	28	27	3,750	41
37	48	—	—	2.799	77	600	3,399	7 7	17	74	3,417	51

Postkontorets namn. .	Klass.	1	2		3		4		5		6	7	8	9	10
Lön och tjenet-görings-pen-ningar.	Extra in] Uppbörds- oeh frimärkes-pro vision.	omster å Arfvode för lösväskor.	sj elfva posl Arfvode för räknings-hållning.	tjensten. Öfriga.	Summa inkomster å sj elfva posttjensten (utan ålders-tillägg). (1—5.)	Ålders- tillägg.	Samma af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
		Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Ljusdal.
1899 ...........	5	2,000	980	38	105	__	137	14	_	_	3,222	52	800	4,022	52	108	62	4,131	14
1898 ...........	5	2,000	990	25	105	—	138	30	—	—.	3,233	55	800	4,033	55	216	90	4,250	45
1893 ...........	6	1,800	1,208	92	57	—	101	52	—	—	3,167	44	800	3,967	44	72	59	4,040	03
1889 ...........	6	1,800	1,006	—	20	—	16	—	—	—	2,842	—	600	3,442	—	74	30	3,516	30
Ljusne.1
1899 ...........	6	1,800	587	93	14	_	156	97	_	_	2,558	90	800	3,358	90	70	05	3,428	95
1898 ...........	6	1,800	589	14	14	—	158	34	—	—	2,561	48	800	3,361	48	91	18	3,452	66
1893 ...........	6	1,800	515	57	14	—	131	09	80	—	2,540	66	800	3,340	66	59	02	3j399	68
1889 ...........	6	1,800	566	29	14	—	104	61	—	—	2,484	90	600	3,084	90	59	78	3,144	68
Ludvika.
1899 ...........	6	1,800	1,197	75	102	_	140	57	_	_	3,240	32	800	4,040	32	2	84	4,043	16
1898 ...........	6	1,800	1,104	67	102	—	144	73	—	—	3,151	40	800	3,951	40	177	32	4,128	72
1893 ...........	6	1,800	991	56	66	—	170	31	—	—	3,027	87	800	3,827	87	46	69	3,874	56
1889 ...........	6	1,800	713	45	45	—	160	—	—	—	2,718	45	600	3,318	45	8	02	3,326	47
Luleå.
1899 ...........	3	3,000	1,418	21	48	_	442	76	_	_	4,908	97	400	5,308	97	97	06	5,406	03
1898 ...........	3	3,000	1,228	20	48	—	414	99	—	__	4,691	19	400	5,091	19	82	_	5il73	19
1893 ...........	3	3,000	1,151	68	18	—	270	01	—	—	4,439	69	400	4,839	69	38	73	4\|878	42
1889 ...........	3	3,000	1,392	47	34	50	409	31	—	—	4,836	28	400	5,236	28	49	25	5,285	53

Lund. 1899 ...........	3	3,000	1,798	87	53
1898 ...........	3	3,000	1.750 1.751	20	68
1893 ...........	3	3,000	86	54
1889 ...........	3	3,000	1,850	15	87
Lycksele. 1899 ...........	6	1,800	936	40	66
1898 ...........	6	1,800	815	26	72
1893 ...........	6	1,800	627	64	12
1889 ...........	6	1,800	464	57	12
Lysekil. 1899 ...........	5	2,000	1,399	65
1898 ...........	6	1,800	1,357	14	—
1893 ...........	6	1,800	1,014	88	—
1889 ...........	6	1,800	764	26	—
Malmköping. 1899 ...........	6	1,800	457	41	15
1898 ...........	6	1,800	476	84	29
1893 ...........	6	1,800	445	32	40
1889 ...........	6	1,800	421	98	38
Malmö. 1899 ...........	1	4,000	3,614	35	72
1898 ...........	1	4,000	3,378	49	72
1893 ...........	1	4,000	2,759	29	7
1889 ...........	1	4,000	2,424	81	12
Malung. 1899 ...........	6	1,800	853	86	63
1898 ...........	6	1.800	883	97	56
1893 ...........	6	1,800	785	60	96
1889 ...........	6	1,800	624	46	48

1 Se sid. 371

1,243	89			6,095	76
1,245	36	—	—	6,063	56
1,047	24	—	—	5,853	10
1,049	61			5,986	76
77	83			2,880	23
78	82	—	—	2,766	08
78	68	—	—	2,518	32
24				2,300	57
119	14			3,518	79
164	30	—	—	3,321	44
107	84	—	—	2,922	72
81				2,645	26
46				2,318	91
37	60	—	—	2,343	34
52	60	6	—	2,343	92
40	—	6	—	2,305	98
1,752	72	576		10,015	07
1,497	21	570	—	9,517	70
1,026	19	318	—	8,110	48
1,296	48			7,733	29
124	75			2,841	61
130	15	—	—	2,870	12
90	23	—	—	2,771	83
122	20	—	—	2,594	66

6,495	76	21	40	6,517	13
6,663	56	23	2 7	6,486	83
6,253	10	16	84	6,269	94
6,386	76	12	79	6,399	55
3,680	23	39	44	3,719	67
3,566	08	31	13	3,597	21
3,318	32	6	01	3,324	33
2,900	57	3		2,903	57
4,318	79	192	51	4,511	30
4,121	44	170	68	4,292	12
3,722	72	63	80	3,786	52
3,245	26	32	50	3,277	76
3,118	91	6	98	3,125	89
3,143	34	9	60	3,152	94
3,143	92	10	25	3,154	17
2,905	98	2	22	2,908	20
10,015	07	116	09	10,131	16
9,517	70	121	51	9,639	21
8,110	48	59	35	8,169	83
7,733	29	10	13	7,743	42
3,641	61	48	70	3,690	31
3,670	12	78	90	3,749	02
3,571	83	38	19	3,610	02
3,194	66	44	50	3,239	16

400

800

600

800

600

800

600

800

600

349

Postkontorets namn.	Klass.	1 1	2		3	1	4		5		6	7	8	9	10
Lön och. tjenst-görings-pen-ningar.	Extra ink Uppbörds- och fri märkes-provision.	omster å Arfvode för ösviiskor.	sjelfva post Arfvode för riikni lys-hållning.	jensten. Öfriga.	Summa inkomster å sj elfva posttjensten (utan ålders-tillägg). (1-5.)	Ålders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
		Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
Mariefred.
1899 ...........	6	1,800	818	81	44	_	41	89	_	—	2,704	70	800	3,504	70	15	88	3,520	58
1898 ...........	6	1,800	608	10	36	25	36	19	—	—	2,480	64	800	3,280	54	20	70	3,301	24
1893 ...........	6	1.800	694	34	128	—	66	74	—	—	2,689	08	800	3,489	08	11	92	3,501
1889 ...........	6	1,800	639	18	108	—	105	44	—	—	2,652	62	600	3,252	62	8	88	3,261	50
Mariestad.
1899 ...........	3	3,000	921	96	67	_	220	94	_	__	4,209	90	400	4,609	90	127	49	4,737	39
1898 ...........	3	3,000	907	53	79	60	189	50	—	—	4,176	53	400	4,576	53	171	07	4,747	60
1893 ...........	3	3,000	1,030	38	114	50	170	29	—	—	4,315	17	400	4,715	17	55	85	4,771	02
1889 ...........	3	3,000	992	16	120	—	227	13	—	—	4,339	29	400	4,739	29	18	67	4,757	96
Marstrand.
1899 ...........	6	1,800	761	03	15	_	24	26	_	_	2,600	29	800	3,400	29	1	72	3,402	01
1898 ...........	6	1,800	738	32	15	—	31	50	—	—	2,584	82	800	3,384	82	4	02	3,388	84
1893 ...........	6	1,800	647	69	—	—	35	35	—	—	2,483	04	800	3,283	04	8	13	3,291	17
1889 ...........	6	1.800	612	76	—	—	29	47	—	—	2,442	23	600	3,042	23	2	37	3,044	60
Mellertid.
1899 ...........	6	1,800	1,133	76	52	50	27	84	_	_	3,014	10	800	3,814	10	134	40	3,948	50
1898 ...........	6	1,800	1,102	32	54	—	35	37	—	—	2,991	69	800	3,791	69	136	30	3,927	99
1893 ...........	6	1,800	1,106	93	84	—	48	40	—		3,039	33	800	3,839	33	40	82	3,880	15
1889 ...........	6	1,800	583	38	90	—	50	09	—	—	2,523	47	600	3,123	47	3	61	3,127	08

Mjölby. 1899 ...........	6	1,800	930	38	36
1898 ...........	6	1,800	938	69	36	—
1893 ...........	6	1,800	864	70	18	—
1889 ...........	6	1,800	528	43	12	—
Moholm. 1899 ...........	6	1,800	884	94	74
1898 ...........	6	1.800	906	41	78	50
1893 ...........	6	i;soo	896	90	126	—
1889 ...........	6	1,800	636	39	91	50
Mora. 1899 ...........	6	1,800	931	42	16
1898 ...........	6	1,800	889	93	16	—
1893 ...........	6	1,800	1,197	99	24	—
1889 ...........	6	1,800	846	82	55	75
Motala. 1899 ...........	4	2,600	1,040	81	236
1898 ...........	4	2,600	989	03	182	—
1893 ...........	4	2,600	877	59	127	—
1889 ...........	4	2,600	732	04	156	—
Målilla. 1899 ...........	6	1,800	766	40	6
1898 ...........	6	1,800	768	44	12	—
1893 ...........	6	1,800	621	86	12	—
1889 ...........	6	1,800	445	36	28	—
Mönsterås. 1899 ...........	6	1,800	489	85
1898 ...........	6	1,800	471	03	—	—
1893 ...........	6	1,800	450	96	32	—
1889 ...........	6	1,800	458	77	28	50

89	30			2,855	68
88	82	—	—	2,863	51
45	95	—	—	2,728	65
20	02		"	2,360	45
1	37			2,760	31
2	70	—	—	2.787	61
38	99	—	—	2;861	89
44	90			2,572	79
no	62			2,858	04
109	88	—	—	2,815	81
126	26	—	—	3,148	25
103	91			2,806	48
160	50			4,037	31
176	—	—	—	3,947	03
145	_	47	—	3.796	59
140				3,628	04
				2,572	40
—	—	—	—	2,580	44
—	—	—	—	2,433	86
				2,273	36
32	96			2,322	81
42	50	—	—	2,313	53
46	98	—	—	2,329	94
54	Öl i —	—	2,341	88

3,655	68	53	30	3,708	98
3,663	51	77	89	3,741	40
3,528	65	40	13	3,568	78
2,960	45	11	87	2,972	32
3,560	31	108	46	3,668	77
3,587	61	132	21	3,719	82
3,661	89	77	74	3,739	63
3,172	79	22	80	3,195	59
3,658	04	227	58	3,885	62
3,615	81	314	46	3,930	27
3,948	25	139	93	4,088	18
3,406	48	70	20	3,476	68
4,637	31	92	82	4,730	13
4,547	03	117	29	4,664	32
4,396	59	40	63	4,437	22
4,228	04	6	20	4,234	24
3,372	40	28	44	3,400	84
3,380	44	37	50	3.417	94
3,233	86	11	69	3,245	55
2,873	36	8	70	2,882	06
3,122	81	4	08	3,126	89
3.113	53	3	93	3.117	46
3,129	94	1	87	3,131	81
2,941	88	2	47	2,944	35

800

600

800

600

800

600

800

600

800

600

Postkontorets namn.	Klass.	1	2		3		4		5		6	7	8	9	10
Lön och tjenst-görings-pen-ningar.	Extra in] Uppbörds- och frimärkes- provision.	[omster å Arfvode för lösväskor.	sjelfva posi Arfvode för räknings-hållning.	tj ensten. Ofriga.	Summa inkomster å sjelfva posttjensten (utan ålders-tillägg). (1-5.)	Alders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
		Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Nederkalix.
1899 ...........	6	1,800	859	02	76	_	72	46	_	_	2,807	48	800	3,607	48	9	58	3,617	06
1898 ...........	6	1,800	832	55	80	—	25	28	—	—	2,737	83	800	3,537	83	12	11	3,549	94
1893 ...........	G	1,800	561	37	126	—	46	68	—	—	2,534	05	800	3,334	05	3	40	3,337	45
1889 ...........	6	1,800	469	23	50	—	34	17	—	—	2,353	40	600	2,953	40	1	80	2,955	20
Nora.
1899 ...........	4	2,600	725	67	8	_	72	02	_	_	3,405	69	600	4,005	69	48	53	4,054	22!
1898 ...........	4	2,600	734	06	20	—	78	11	—	—	3,432	17	600	4,032	12	56	81	4,088	98
1893 ...........	4	2,600	999	59	20	—	79	38	—	—	3,698	97	600	4,298	97	20	71	4,319	68
1889 ...........	4	2,600	677	67	26	—	76	28	—	—	3,379	95	600	3,979	95	3	16	3,983	11
Norberg.
1899 ...........	6	1,800	974	48	22	_	38	18	_	_	2,834	66	800	3,634	66	176	05	3,810	71
1898 ...........	6	1,800	1,011	41	28	—	43	06	—	—	2,882	47	800	3,682	47	157	—	3,839	47
1893 ...........	6	1,800	955	57	28	—	36	—	—	—	2,819	57	800	3,619	57	47	66	3,667	23
1889 ...........	6	1,800	616	53	36	—	34	50	—	—	2,487	03	600	3,087	03	21	54	3,108	57
Nordmaling.
1899 ...........	6	1,800	817	18	153	_	177	27	—	—	2,947	45	800	3,747	45	6	06	3,753	51
1898 ...........	6	1,800	748	95	155	87	184	62	—	—	2,889	44	800	3,689	44	10	21	3,699	65
1893 ...........	6	1,800	587	02	137	—	199	27	—	—	2,723	29	800	3,523	29	5	24	3,528	53
1889 ...........	6	1.800	767	85	no	—	91	60	—	—	2,769	45	600	3.369	46	11	20	3.380	65

Norrköping1. 1899 ...........	2	3,600	2,450	15	150		1,145	34			7,345	49	400	7,745	49	177	15	7,922	64
1898 ...........	2	3,600	2,286	06	142	—	1,092	—	—	—	7,120	06	400	7,520	05	238	36	7,758	42
1893 ...........	2	3,600	2,222	39	136	—	1,121	09	—	—	7,079	48	400	7,479	48	95	09	7,574	66
1889 ...........	2	3,600	1,811	53	112	—	1,159	89	—	—	6,683	42	400	7,083	42	44	66	7,128	08
Norrtelje. 1899 ...........	4	2,600	1,127	34	47		139	77			3,914	11	600	4,514	11	227	63	4,741	74
1898 ...........	4	2,600	997	02	48	—	99	18	—	—	3,744	20	600	4,344	20	230	43	4,574	63
1893 ...........	4	2,600	1,086	29	45	—	74	24	—	—	3,805	53	600	4,405	53	90	95	4,496	48
1889 ...........	4	2,600	831	72	35	—	77	64	—	—	3,544	26	600	4,144	26	48	49	4,192	75
Nyköping. 1899 ...........	3	3,000	1,237	56	271	16	761	14			5,269	86	400	5,669	86	34	65	5,704	51
1898 ...........	3	3,000	1,154	24	268	50	485	26	—	—	4,908	—	400	5,308	—	48	14	5,356	14
1893 ...........	3	3,000	1,363	Öl	334	—	405	98	—	—	5,102	99	400	5,502	99	44	03	5,547	02
1889 ...........	3	3,000	1,110	34	384	—	460	24	22	—	4,976	58	400	5,376	58	8	70	5,385	28
Nyland. 1899 ...........	6	1,800	1,371	91	70	50	227	69			3.470	10	800	4,270	10	70	29	4,340	39
1898 ...........	6	1,800	1,330	55	48	—	152	63	—	—	3,331	18	800	4,131	18	120	15	4,251	33
1893 ...........	6	1,800	890	98	180	—	221	47	—	—	3,092	45	800	3,892	45	22	—	3,914	45
1889 ...........	6	1,800	874	60	168	—	160	75	—	—	3,003	35	600	3,603	35	22	—	3,625	35
Nås. 1899 ...........	6	1,800	464	79	51		72	54			2,388	33	800	3,188	32	31	70	3,220	03
1898 ...........	6	1,800	496	82	51	—	67	71	—	—	2,415	53	800	3,215	53	46	20	3,261	73
1893 ...........	6	1,800	557	38	51	—	101	07	16	—	2,525	45	800	3,325	45	24	98	3,350	43
1889 ...........	6	1,800	552	82	61	—	172	84	—	—	2,586	66	600	3,186	66	23	29	3,209	95
Nässjö. 1899 ...........	4	2,600	1,105	86	18		115	36			3,839	22	600	4,439	22	62	36	4,501	58
1898 ...........	4	2,600	1,104	80	6	—	107	05	—	—	3,817	85	600	4,417	85	73	44	4,491	29
1893 ...........	4	2,600	1,856	21	12	—	105	06	—	—	4,073	27	600	4,673	27	31	66	4,704	83
1889 ...........	4	2,600	869	42	30	—	in	73	—	—	3,611	15	600	4,211	15	3	80	4,214	95

		1	2		3		4		5		6	7	8		9		10
			Extra inkomster å sjelfva posttjensten		Summa
		Lön och									inkomster				Extra		Summa
Postkontorets namn.	tjenst-									å sjelfva		Summa		inkomster	inkomster
t»	gonngs-	Uppbörds-					posttjensten		af		från post-	med alla
		pen- ningar.	och frimärkes-pro vision.	för lösväskor.	räknings- hållning.	Öfriga.	(utan ålders-tillägg). (1-5.)		6 och 7		spar- banken.	alders- tillägg.
		Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Ockelbo.
1899 ..........	6	1,800	946	25	27	_	98	13	_	_	2,871	38	800	3,671	38	32	26	3,703	64
1898 (Öppn. Vid 1898) . . . 1893 ........... 1889 ...........	6	1,800	228	36	3	—	19	50	—	—	2,050	86	800	2,850	86	8	40	2,859	26
Oroligt.
1899 ...........	6	1,800	848	94	36	_	15	66	_	_	2,700	60	800	3,500	60	54	98	3,555	58
1898 ...........	6	1,800	637	99	22	50	22	14	2	85	2,485	48	800	3,285	48	61	63	3,347	11
1893 ...........	6	1,800	865	97	6	75	29	35	3	—	2,705	07	800	3,505	07	29	82	3,534	89
1889 ...........	6	1,800	795	53	6	75	17	67	6	—	2,625	95	600	3,225	95	27	24	3,253	19
Oskarshamn.
1899 ...........	4	2,600	1,086	98	72	_	315	29	_	_	4,074	27	600	4,674	27	25	24	4,699	51
1898 ...........	4	2,600	1,062 910	05	72	—	293	67	—	—	4,027	72	600	4,627	72	33	63	4,661	35
1893 ...........	4	2,600	06	90	—	270	82	—	—	3,870	88	600	4,470	88	21	96	4,492	84
1889 ...........	4	2,600	807	40	54	—	402	50	—	—	3,863	90	600	4,463	90	13	56	4,477	46
Ousby.
1899 ...........	6	1,800	937	94	12	_	135	_	_	_	2,884	94	800	3,684	94	26	26	3,711	20
1898 ...........	G	1,800	916	81	18	—	109	81	—		2,844	62	800	3,644	62	30	09	3,674	71
1893 .....''......	G	1,800	855	64	—	—	83	96	—		2,739	60	800	3,539	60	21	33	3,560	93
1889 ...........	6	1,800	621	65	—	—	50	—	-	—	2,471	65	600	3,071	65	31	30	3,102	95

354

Piteå. 1899 ...........	5	2,000	1,181	46	124	50
1898 ...........	5	2,000	1,117	23	120	—
1893 ...........	5	2,000	1,119	69	133	—
1889 ...........	5	2,000	978	13	80	06
Ragunda. 1899 ...........	6	1,800	920	41	68
1898 ...........	6	1,800	861	82	87	—
1893 ...........	6	1,800	799	79	30	—
1889 ...........	6	1,800	624	11	25	—
Ronneby. 1899 ...........	6	1,800	1,237	24	94	50
1898 ...........	6	1,800	1,174	29	69	50
1893 ...........	6	1,800	1,010	73	24	—
1889 ...........	6	1,800	723	—	16	—
Råda. 1899 ............	6	1,800	634	64	63
1898 ...........	6	1,800	902	36	47	—
1893 ...........	6	1,800	859	79	12	—
1889 ...........	6	1,800	813	20	54	—
Råneå. 1899 ...........	6	1,800	940	72	93	75
1898 ...........	6	1,800	873	40	105	—
1893 ...........	6	1,800	567	Öl	89	—
1889 ...........	6	1,800	434	32	86	—
Sala. 1899 ...........	5	2,000	1,155	28	109
1898 ...........	5	2,000	1,085	78	no	25
1893 ...........	5	2,000	995	65	64	—
1889 ...........	5	2,000	1,107	32	52	—

155	24			3,461	20	800	4,261	20	11	39	4,272	59
179	20	—	—	3,416	43	800	4,216	43	11	09	4,227	52
138	17	—	—	3,390	86	800	4,190	86	42	78	4,233	64
180	68	533	33	3,772	20	600	4,372	20	6	10	4,378	30
15	81			2,804	22	800	3,604	22	36	28	3,640	50
2	07	—	—	2,750	89	800	3,550	89	33	54	3,584	43
—.	.—	—	—	2,629	79	800	3,429	79	8	52	3,438	31
				2,449	11	600	3,019	11	4	77	3,053	88
167	88			3,299	63	800	4,099	62	14	80	4,114	42
162	89	—	—	3,206	68	800	4,006	68	20	55	4,027	23
127	_	—	—	2,961	73	800	3,761	73	3	—	3,764	73
142			“	2,681	~	600	3,281	“	3		3,284
76	36			2.574		800	3,374		189	21	3,563	21
55	80	—	—	2,805	16	800	3,605	16	279	91	3,885	07
47	74	—	—	2,719	53	800	3,519	53	188	34	3,707	87
67	92	—	—	2,735	12	600	3,335	12	96	64	3,431	76
103	64			2,938	11	800	3,738	11	32	91	3,771	02
90	39	—	—	2,868	79	800	3,668	79	17	13	3,685	92
85	05	—	—	2,541	06	800	3,341	06	3	47	3,344	53
96	62	—	—	2,416	94	600	3,016	94	6	08	3,023	02
368	66			3,632	94	800	4,432	94	104	77	4,537	71
372	09	—	—	3,568	12	800	4,368	12	142	22	4,510	34
373	—	72	52	3,505	17	800	4,305	17	88	Öl	4,393	18
302	14	—	—	3,461	46	600	4,061	46	19	46	4,080	92

Postkontorets namn.	Klass.	1	2		3		4		5		6		7	8	9	10
Lön och tjenst-görings-pen-ningar.	Extra ink Uppbörds- och frimärkes- provision.	omster å Arfvode för lösväskor.	sjelf va post Arfvode för räknings-hållning.	jensten. Öfriga.	Summa inkomster å sjelfva posttj ensten (utan ålders-tillägg). (1-5.)	Ålders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
		Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Seffle.
1899 ...........	6	1.800	1,104	50	66	__	60	47	_	_	3,030	97	800	3,830	97	169	86	4,000	83
1898 ...........	6	1,800	917	43	72	—	23	72	—	—	2,813	15	800	3,613	15	279	91	3,893	06
1893 ...........	6	1,800	889	—	44	—	16	57	—	—	2,749	57	800	3,549	57	139	02	3,688	59
1889 ...........	6	1,800	203	—	5	—	4	—	—	—	2,012	—	600	2,612	—	4	16	2,616	16
Skara.
1899 ..........	4	2,600	1,112	86	60	_	260	51	119	50	4,152	87	600	4,752	87	164	74	4,917	61
1898 ..........	4	2,600	1,046	29	60	—	170	13	136	—	4,012	42	600	4,612	42	227	87	4,840	29
1893 ...........	4	2,600	938	37	44	—	183	85	57	—	3,823	22	600	4,423	22	116	91	4,540	13
1889 ...........	4	2,600	802	63	80	—	211	74	60	—	3,754	37	600	4,354	37	25	38	4,379	75
Skellefteå.
1899 ...........	5	2,000	826	62	70	—	504	31	—	_	3,400	93	800	4,200	93	36	92	4,237	85
1898 ...........	5	2,000	821	34	46	50	407	69	—	—	3,275	53	800	4,075	53	45	46	4,120	99
1893 ...........	5	2,000	1,153	73	56	50	423	18	—	—	3,633	41	800	4,433	4 1	62	69	4,496	10
1889 ...........	5	2,000	1,000	63	118	—	402	70	—	—	3,521	33	600	4,121	33	8	13	4,129	46
Skene.
1899 ...........	6	1,800	1,058	65							2,858	65	800	3,658	65	49	81	3,708	46
1898 ...........	6	1,800	1,032	32							2,832	32	800	3,632	32	80	35	3,712	67
1893 ...........	6	1,800	729	42	—	—	2	45	—	—	2,531	87	800	3,331	87	14	84	3,346	71
1889 ...........	6	1,800	839	91	—	—	2	56	—	—	2,642	47	600	3,242	47	3	—	3.245	47

e e. 1899 ...........	6	1.800	879	62	99		45	71
1898 ...........	5	2,000	763	53	102	—	48	48
1893 ...........	5	2,000	563	84	96	01	52	80
1889 ...........	5	2,000	524	11	50	—	10	—
Sköfde. 1899 ...........	4	2,600	985	09	102	50	250	78
1898 ...........	4	2,600	928	67	119	—	220	40
1893 ...........	4	2,600	1,039	73	42	—	252	99
1889 ...........	4	2,600	1,013	01	42	50	299	07
Smedjebacken. 1899 ...........	4	2,600	1,006	04	130	50	161	29
1898 ...........	4	2,600	950	66	123	—	166	62
1893 ...........	4	2.600	856	08	147	—	186	35
1889 ...........	4	2,600	723	25	161	—	204	75
Sollefteå. 1899 ...........	5	2,000	1,094	57	12		144	02
1898 ...........	5	2,000	1,028	93	12	—	281	14
1893 ...........	5	2,000	953	81	in	—	207	55
1889 ...........	6	1,800	824	24	175	—	278	02
Stenstorp. 1899 ...........	6	1,800	735	97
1898 ...........	6	1,800	725	85	_	—	—	—
1893 ...........	6	1,800	906	05	29	70	5	25
1889 ...........	6	1,800	489	13	30	—	8	72
Stockholm. 1899 ...........	1	4,000	2,716	11	978	75	6,892	60
1898 ...........	1	4,000	2,525	60	926	17	6,286	25
1893 ...........	1	4,000	3,624	64	771	—	6,080	86
1889 ...........	1	4,000	3,075	33	508	50	4,966	50

		2,824	33	800	3,624	33	28	28	3,652	61
—	—	2,914	01	800	3,714	01	29	73	3*743	74
—	—	2,712	65	800	3,512	65	16	05	3.528	70
		2,584	11	600	3,184	11	19	73	3,203	84
120	65	4,059	02	600	4,659	02	in	77	4,770	79
135	65	4,003	72	600	4,603	72	139	85	4*743	57
—	—	3,934	72	600	4,534	72	71	03	4*605	75
		3,954	58	600	4,554	58	21	39	4*575	97
		3,897	83	600	4,497	83	80	36	4,578	19
—	—	3,840	28	600	4,440	28	72	83	4.513	11
—	—	3,789	43	600	4,389	43	40	57	4,430	_
		3,689		600	4,289	“	21		<310	—
		3,250	59	800	4,050	59	156	79	4,207	38
—	—	3,322	07	800	4,122	07	278	41	4,400	48
—	—	3.272	36	800	4,072	36	108	60	4,180	96
		3,077	26	600	3,677	26	101	40	3,778	66
		2,535	97	800	3,335	97	60	52	3,396	49
—	—	2,525	85	800	3,325	85	81	28	3,407	13
—	—	2,741	—	800	3,541	—	48	45	3,589	45
		2,327	85	600	2,927	85	5	57	2,933	42
		14.587	46		14,587	46	2,995	13	17,582	59
—	—	13,738	02	—	13,738	02	3,145	10	16,883	12
—	—	14,476	50	—	14.476	50	1,105	31	15,881	81
—	—	12.550	33	—	12,550 j	33	701	54	13,251	87\|

Postkontorets namn.	1!	1	2	1	3	1	4	1	5		6	7	8	1	9		10
Klass.	Lön och tjenst-görings-pen-ningar.	Extra	inkomster å sjelfva posttjensten.	Summa inkomster å sjelfva posttjensten ''utan ålders-tillägg). (1-5.)	Alders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
Uppbörds- och frimärkes- provision.	Arfvode för iösväskor.	Arfvode för räknings-hållning.	Öfriga.
		Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
Störa Rör.
1899 ...........	6	1.800	138	23	12	_	_	_	—	—	1,950	23	800	2,750	23	7	47	2,757	70
1898 ...........	6	lj800	123	16	12	_	_	_	—	—	1,935	16	800	2,735	tf.	8	41	2,743	57
1893 ...........	6	1^800	88	07	12	_	_	_	—	—	1,900	07	800	2,700	07	3	09	2,703	16
1889 ...........	6	i;soo	73	69	6	—	6	—	—	—	1,885	59	600	2,485	59	2	18	2,487	77
Storrik.
1899 ...........	6	1,800	1,496	07	18	_	62	47	—	—	3,376	54	800	4,176	54	97	68	4,274	22
1898 ...........	6	1,800	i;ei6	10	18	_	53	04	—	—	3,487	14	800	4,287	14	209	15	4,496	29
1893 (Öppn. d. 1/i 1893) . .	6	i;8oo	946	42	27	—	28	14	—	—	2,801	56	800	3,601	56	56	41	3,657	97
1889 ...........	—	—	—	—	—
Strengniis.
1899 ...........	6	1,800	1,031	94	170	_	7	80	—	—	3,009	74	800	3,809	74	16	04	3,825	78
1898 ...........	6	1,800	i;059	72	164	50	44	32	—	—	3,068	54	800	3,868	54	23	27	3,891	81
1893 ...........	6	i;soo	''857	54	77	33	53	09	—	—	2,787	96	800	3,587	96	9	72	3,597	68
1889 ...........	5	s;ooo	856	30	21	—	16	60	—	—	2,893	90	600	3,493	90	2	14	3,496	04
Strömsund.
1899 ...........	6	1,800	741	94	161	25	70	94	_	_	2,774	13	800	3,574	13	29	54	3,603	67
1898 ...........	6	1,800	675	17	165	50	31	38	—		2,672	05	800	3,472	05	72	46	3,544	51
1893 ...........	6	ljSOO	512	93	87		67	22	—		2,467	15	800	3,267	15	11	80	3,278	45
1889 ...........	6	1,800	556	83	106		55	16	—		2,517	99	600	3,117	99	13	75	3,131	74

1899 .	*	. 6	1,800	1,290	68	18	50	200	50
1898 .		. 6	1,800	912	09	29	50	166	13
1893 .		. 6	1,800	1,066	23	45	50	186	70
1889 .	Sundsvall.	. 5	2,000	924	24	24		158	07
1899 .		. 2	3,600	2,120	31	760	80	1,471	51
1898 .		. 2	3,600	1,879	38	769	_	1,451	83
1893 .		. 2	3,600	2,072	35	636	85	1,511	53
1889 .	Sunne.	. 2	3,600	2,635	94	706	95	1,358	58
1899 .		. 4	2,600	775	21	48	_	84	32
1898 .		. 4	2,600	964	06	68	_	89	83
1893 .		. 4	2,600	986	10	18	_	102	26
1889 .	Svenljunga.	. 4	2,600	659	10			72	14
1899 .		. 6	1,800	958	95	120	50	60	23
1898 .		. 6	1.800	943	62	77	_	26	_
1893 .		. 6	1,800	902	80	43	_	14	_
1889 .	Säfsjö.	G	1,800	852	06	13	75	9	25
1899 .			1,800	1,062	45	18	_		_
1898 .		. 6	1,800	1,032	84	10	_	_	_
1893 .		. 6	1,800	859	72	18	_	_	_
1889 .	Säfsjöström.	. 6	1,800	410	16	18
1899 .		. 6	1,800	623	84	42	_	_
1898 .		. 6	1.800	635	70	42	_	_	_
1893 .		. 6	1,800	556	40	30	_	_	_
1889 .		. 6	1,800	349	45	30	—	—	—

		3,309	68	800	4,109	68	74		4,183	68
15	—	2,922	72	800	3,722	72	79	25	3;801	97
—	—	3,098	43	800	3,898	43	29	75	3,928	18
		3,106	31	600	3,706	31	21	21	3,727	52
		7,952	62	400	8,352	62	95	38	8,448
—	—	7,700	21	400	8,100	21	119	67	8,219	88
—	—	7,820	73	400	8,220	73	86	63	8.307	36
180	83	8,482	30	400	8,882	30	137	99	9,020	29
		3,507	53	600	4,107	53	193	41	4,300	94
—	—	3,721	89	600	4,321	89	296	11	4,618
—	—	3,706	36	600	4,306	36	147	69	4,454	05
		3,331	24	600	3,931	24	31	90	3,963	14
		2,939	68	800	3,739	68	43	85	3,783	53
—	—	2,846	62	800	3,646	62	58	51	3,705	13
—	—	2,759	80	800	3,559	80	18	45	3,578	25
		2,675	06	600	3,275	06	1	14	3,276	60
		2,880	45	800	3,680	45	69	32	3,749	77
—	—	2,842	84	800	3,642	84	78	08	3,720	92
—	—	2,677	72	800	3,477	72	7	91	3,485	63
		2,228	16	600	2,828	16	4	21	2,832	37
		2,465	84	800	3,265	84	32	99	3,298	83
—	—	2,477	70	800	3,277	70	48	94	3,326	64
—	—	2,386	40	800	3,186	40	16	93	3,203	33
—	—	2,179	46	600	2,779	45	12	19	2,791	64

Postkontorets namn.	Klass.	1 \|	2	!	3	1	4	I	5		6	7 1	8	!	9	I	10
Lön och tjenst-görings-pen-ningar.	Extra ink Uppbörds- och frimurkes-pro vision.	omster å Arfvode för ösväskor.	jelfva post Arfvode för räknings-hållning.	jensten. Öfriga.	Summa inkomster å sj elfva posttj ensten utan ålders-tillägg). (1-5.)	Ålders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
		Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Säter.
1899 .........	6	1,800	683	22		_	18	77	_	_	2,501	99	800	3,301	99	52	24	3,354	23
1898 ......	6	1,800	636	80	_	_	1	53	—	—	2,438	33	800	3,238	33	82	93	3,321	26
1893 .........	6	1*800	603	62	_	_	2	15	—	—	2,405	87	800	3,205	87	20	72	3,226	59
1889 ...........	6	1,800	391	60							2,191	60	600	2,791	60	9	12	2,800	72
Söderhamn.
1899 ...........	4	2,600	1,315	89	57	_	585	06	_	_	4,557	95	600	5,157	95	177	48	5,335	43
1898 ...........	4	2*600	1,193	54	61	50	587	08	—	—	4.442	12	600	5,042	12	124	35	5,166	47
1893 ...........	4	2,600	1,085	23	81	_	533	39	—	—	4,299	62	600	4,899	62	60	07	4,955	69
1889 ...........	4	2^00	i;025	65	36	—	619	93	—	—	4,281	58	600	4,881	58	28	92	4,910	50
Söderköping.
1899 ...........	4	2,600	754	69	136	_	211	91	_	_	3,702	60	600	4,302	60	21	35	4,323	95
1898 ...........	4	2^600	732	70	107	25	204	63	—	—	3,644	58	600	4,244	58	23	41	4,267	99
1893 ...........	4	2^00	752	_	201	50	155	22	—	—	3,708	72	600	4,308	72	16	15	4,324	87
1889 ...........	4	2;600	730	04	234	50	140	74	—		3,705	28	600	4,305	28	9	44	4,314	72
Södertelje.
1899 ...........	4	2,600	1,034	14	304	26	227	13			4,165	52	600	4,765	52	79	27	4,844	79
1898 ...........	4	2,600	''954	86	209	02	183	16			3,947	04	600	4,547	04	82	83	4,629	87
1893 ...........	4	2j600	878	53	232	50	108	63			3,819	61	600	4,419	6£	36	92	4,456	58
	4	21600	777	67	321	76	122	32			3,821	7E	600	4,421	7E	18	2c	4,440

Sölvesborg. 1899 ...........	6	1,800	980	75	58 -
1898 ...........	6	1,800	952	73	45 -
1893 ...........	5	2,000	943	11	44 -
1889 ...........	5	2,000	744	50	42 5
Tidaholm. 1899 ...........	6	1,800	973	57	85 -
1898 (Öppn. Vs 1896) . . •	6	1,800	945	98	79 8
1893 ...........	—	—	—	—	- _
1889 ...........
Tomelilla. 1899 ...........	6	1,800	1,099	63	51
1898 (Öppn. V* 1894) . . .	6	1,800	1,051	02	67 -
1893 ...........	—	—	—	—	—
1889 ...........
Torsby. 1899 ...........	6	1,800	883	64	167
1898 ...........	6	1,800	808	47	117
1893 ............	6	1,800	641	05	125
1889 ...........	6	1,800	625	78	92
Torshälla. 1899 ...........	6	1,800	500	15
1898 ...........	6	1,800	543	13	—
1893 ...........	6	1.800	407	15	63
1889 ...........	6	1,800	329	20
Trelleborg. 1899 ...........	5	2,000	967	12
1898 ...........	5	2,000	936	25	—
1893 ...........	5	2,000	1,087	21	—
1889 ...........	5	2,000	I 766	55

130	84			2,969	59
97	42	—		2,895	15
90	93	—		3,078	04
124	68			2,911	68
231	24			3,089 :	81
210	97	—	—	3,036	78
85	15	19	50	3,055	28
32	87	22	50	2,973	39
23	06			2,873	70
43	19	—	—	2,769	16
33	49	—	—	2,599	54
89	64	—		2,607	42
				2.300	15
__	_	_		2,343	13
_		—		2,270	15
				2,129	20
487	25			3,454	37
476	89	—		3,413	14
284	39	—		3,371	60
75		—		2,841	55

3,769	59	7	95	3,777	54
3,695	15	10	19	3,705	34
3,878	04	9	78	3,887	82
3,511	68	8	95	3,520	63
3,889	81	69	20	3,959	01
3,836	78	77 _	81	3,914	59
3,855	28	12	70	3,867	98
3,773	39	13	58	3,786	97
3,673	70	166	51	3,840	21
j 3,569	16	249	07	3,818	23
3,399	54	72	72	3,472	26
3,207	42	57	58	3,265
3,100	15	17	48	3,117	63
3,143	13	24	78	3,167	91
3,070	15	8	44	3,078	59
2,729	20	5	95	2,735	15
4,254	37	7	95	4,262	32
4,213	14	12	94	4,226	08
4,171	60	5	43	4,177	03
3,441	55	4	16	3,445	71

800

600

800

600

800

600

800

600

Postkontorets namn.	Klass.	l	1 2		1 3		1 4		1 5		6	1 er a ten rs- .	7	8	9	10
Lön och tjenst-görings-pen-n in gar.	Extra	inkomster	å	sjelfva posttjensten.	Summ inkomst å sjelf posttjens (utan ål de tillägg (1-5.	Ålders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
Uppbörds- bok frimärkes- provision.	Arfvode för lösväskor.	Arfvode för räknings-hållning.	Ofri ga.
		Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö
Trollhättan.
1899 ...........	6	1,800	1,277	87	51	17	354	90	_	_	3,483	94	800	4,283	94	129	56	4,413	50
loyo...........	6	1,800	1,238	95	52	—	265	62	—	—	3,356	57	800	4,156	57	164	77	4''321	34
1893 ..........	6	1,800	1,047	26	76	—	226	90	—	—	3.150	16	800	3*950	16	70	04	4,020	20
looy...........	6	1,800	830	62	54	—	208	80	10	25	2,903	67	600	3,503	67	60	21	3*563	88
Trosa.
1899 ..........	6	1,800	527	99	27	—	26	56	_	_	2,381	55	800	3,181	55	9	85	3,191	40
isy»...........	6	1,800	529	67	27	—	36	61	—	—	2,393	28	800	3.193	28	7	49	3^200	77
löyd.......... .	6	1,800	491	97	27	—	18	37	—	—	2,337	34	800	3,137	34	7	15	3*144	49
looy..........	6	1,800	454	03	36	—	20	65	—	—	2,310	68	600	2^10	68	6	05	2;916	73
Uddevalla.
1899 .........	3	3,000	1,331	82	24	—	502	40	_	_	4.858	22	400	5,258	22	96	30	5,354	52
loyo........	3	3,000	1,240	50	24	—	531	16	—	—	4,795	66	400	5,195	66	162	14	5*357	80
loyo..........	3	3,000	1,294	65	36	—	802	83	—	—	5,133	48	400	5,533	48	38	86	5*572	34
1889 .......	3	3,000	1,187	82	30	—	860	35	—	—	5,078	17	400	5478	17	29	34	5^507	51
Ulricehamn.
1899 ..........	5	2,000	1,109	10	152	_	91	94	45	_	3,398	04	800	4,198	04	62	91	4,260	95
1898 .........	5	2,000	1,083	59	95	—	in	41	—	—	3,290	_	800	4,090		114	99	4,204	99
1893 ...........	5	2,000	951	36	66	—	95	03	—	—	3,112	39	800	3;912	39	47	75	3,* 960	14
1889 ...........	5	2,000	675	40	90	—	43	15	—	—	2,808	55	600	3408	55	6	10	3414	65

Umeå. 1899 ...........	3	3,000	1 1,048 1	32	52
1898 ...........	3	3,000	975	08	52
1893 ...........	3	3,000	966	98	49
1889 ...........	3	3,000	952	35	88
Upsala. 1899 ...........	2	3,600	2,348	75	250
1898 ...........	2	3,600	2,238	50	241	—
1893 .... .......	2	3,600	2,233	80	290	—
1889 ...........	2	3,600	1,840	88	207	—
Vadstena. 1899 ...........	4	2.600	790	25	124
1898 ...........	4	2,600	830	47	130	—
1893 ...........	4	2,600	874	05	138	—
1889 ...........	4	2,600	735	51	130	—
Valdcmarsvik. 1899 ...........	6	1,800	620	52	88
1898 ...........	6	1,800	698	29	84	—
1893 ...........	6	1.800	761	75	87	—
1889 ...........	6	1,800	669	38	52	—
Vara. 1899 ...........	6	1.800	1,052	20	32
1898 ...........	6	1,800	1,029	41	64	—
1893 ...........	6	1,800	1,018	37	100	—
1889 ...........	6	1,800	702	77	92	—
Varberg. 1899 ...........	4	2,600	1,042	04	28
1898 ...........	4	2,600	1,013	40	28	—
1893 ...........	4	2,600	936	03	119	—
1889 ...........	4	2,600	820	54	30	—

247	20			4,347	52	400	4,747	52	53	89	4,801	41
211	25	_		4,238	33	400	4,638	33	52	49	4,690	82
186	48	_		4,202	46	400	4,602	16	12	65	4,615	11
272	10	—		4,312	45	400	4,712	45	11	68	4,724	13
950				7,148	76	400	7,548	75	223	25	7,772
977	50	_	_	7,057	—	400	7,457	—	311	34	7,768	34
900		_	_	7,023	80	400	7,423	80	145	15	7,568	95
788	—	75	—	6,510	88	400	6,910	88	34	50	6,945	38
80	74			3,594	99	600	4,194	99	15	29	4,210	28
73	64	_	_	3,634	11	600	4,234	11	19	41	4,253	52
120	07	_	_	3,732	12	600	4,332	12	11	93	4,344	05
in	39	—	—	3,576	90	600	4,176	90	8 ''	11	4,185	Öl
61	42			2,569	94	800	3,369	94	29	75	3,399	69
72	92	_	_	2,655	21	800	3,455	21	36	43	3,491	64
78	85	_	_	2,727	60	800	3,527	60	32	59	3,560	19
98	81	—	—	2,620	19	600	3,220	19	15	28	3,235	47
67	37			2,951	57	800	3,751	57	179	69	3,931	36
69	12	_		2,962	53	800	3,762	53	239	43	4,001	96
78	08	_	_	2,996	45	800	3,796	45	in	13	3,907	58
92	67	—		2,687	44	600	3,287	44	17	22	3,304	66
117	94	92	50	3,881	08	600	4,481	08	27	24	4,508	32
118	26	92		3,851	66	600	4,451	66	41	82	4,493	48
119	83			3,774	86	600	4,374	86	15	23	4,390	09
94	75	31		3,576	29	600	4,176	29	6	It	4,182	45

Postkontorets namn.	Klass.	1	2		3		4		5		6	7	8	9	10
Lön och tjenst-görings-pen-ningar.	Extra	inkomster	0 a	sjelfva posttjensten.	Summa inkomster å sjelfva posttjensten (utan ålders-tillägg). (1-5.)	Ålders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
Uppbörds- och frimärkes- provision.	Arfvode för lösväskor.	Arfvode för räknings-hållning.	Öfriga.
		Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Vaxholm.
1899 .........	6	1,800	608	75	48	—	_	_	_	_	2,456	75	800	3,256	75	140	21	3,396	96
1898 ...........	6	1,800	581	04	48	—	—	—	—	—	2,429	04	800	3,229	04	148	65	3*377	69
1893 ..........	6	1,800	517	10	60	—	—	—	—	—	2,377	10	800	3,177	10	105	64	3^282	74
1889 ...........	6	1,800	498	68	60	—	—	—	—	—	2,358	68	600	2,958	68	63		3i021	68
Venersborg’.
1899 ...........	3	3,000	1,154	61	24	—	387	38	_	_	4,565	99	400	4,965	99	142	97	5,108	96
1898 ...........	3	3,000	1,106	09	—	—	422	53	—	—	4,528	62	400	4,928	62	156	93	5\|085	55
1893 ...........	3	3,000	1,085	76	12	—	248	81	—	—	4,346	57	400	4,746	57	9	73	4*756	30
1889 ...........	3	3,000	1,009	69	24	—	596	59	—	—	4,630	28	400	5,030	28			5^030	28
Vernamo.
1899 ...........	6	1,800	1,325	37	22	—	75	88	_	_	3,223	25	800	4,023	25	124	76	4,148	01
1898 ...........	6	1,800	1,255	60	22	—	85	76	—	—	3,163	36	800	3,963	36	140	68	4,104	04
1893 ...........	6	1,800	1,072	41	30	—	in	02	—	—	3,013	43	800	3,813	43	52	41	3,865	84
1889 ...........	6	1,800	770	55	38	—	in	73	—	—	2,720	28	600	3,320	28	3	70	3^323	98
Yestervik.
1899 ...........	4	2,600	1,189	87	36		370	_	_	_	4,195	87	600	4,795	87	54	43	4,850	30
1898 ...........	4	2,600	1,160	43	36	—	352	99	—	—	4,149	42	600	4,749	42	94	12	4*843	54
1893 ...........	4	2,600	1,028	20	38	—	334	67	—	—	4,000	87	600	4,600	87	46	45	4*647	32
1889 .........	4	2,600	779	72	36	—	124	—	—	—	3,539	72	600	4,139	72	14	53	4454	25

Vesterås. 1899 ...........	3	3,000	1,373	43	88
1898 ...........	3	3,000	1,296	40	78	—
1893 ...........	3	3,000	1,533	45	60	—
1889 ...........	3	3,000	1,151	21	106	—
Texiö. 1899 ...........	2	3,600	1,525	67	82
1898 ...........	2	3,600	1,447	21	61	—
1893 ...........	2	3,600	1,438	54	82	—
1889 ...........	2	3,600	1,333	93	147	—
Vimmerby. 1899 ...........	4	2,600	974	15	64
1898 ...........	4	2,600	921	99	64	—
1893 ...........	4	2,600	770	56	46	—
1889 ...........	4	2,600	740	18	46	—
Vingåker. 1899 ...........	6	1,800	1,001	09	100
1898 ...........	6	1,800	982	03	99	75
1893 ...........	6	1,800	965	38	58	—
1889 ...........	6	1,800	901	—	46	—
Visby. 1899 ...........	3	3,000	1,272	82	20
1898 ...........	3	3,000	1,215	15	22	—
1893 ...........	3	3,000	1,204	57	6	50
1889 ...........	3	3,000	1,097	50	27	—
Vretstorp. 1899 ...........	6	1,800	848	68	98
1898 ...........	6	1,800	845	54	96	—
1893 ...........	6	1,800	840	08	121	—
1889 ...........	6	1,800	638	58	98	—

465	86	69		4,996	29	400	5,396	29	99	09	5,495	38
463	07	70	—	4,907	47	400	5,307	47	102	30	5,409	77
493	81	66	_	5,153	26	400	5,553	26	49	33	5,602	59
590	28	56	—	4,903	49	400	5,303	49	14	80	5,318	29
806	69	95		6,109	36	400	6,509	36	127	93	6,637	29
749	63	91	25	5,949	09	400	6,349	09	232	40	6,581	49
744	36	80	_	5,944	90	400	6,344	90	69	54	6,414	44
896	20	no	—	6,087	13	400	6,487	13	118	92	6,606	05
83	68			3,721	83	600	4,321	83	40	74	4,362	57
79	86	—	_	3,665	85	600	4,265	85	76	20	4,342	06
75	70	—	_	3,492	26	600	4,092	26	14	10	4,106	36
77	20			3,463	38	600	4,063	38	14	60	4,077	98
60	39			2,961	48	800	3,761	48	34	Öl	3,795	49
59	50	—	—	2,941	28	800	3,741	28	45	61	3,786	89
77	—	—	_	2,900	38	800	3,700	38	16	91	3,717	29
30		—	—	2,777		600	3,377	“	”		3,377
277	20			4,570	02	400	4,970	02	109	04	5,079	06
249	13	—	_	4,486	28	400	4,886	28	125	27	5,011	55
275	43	—	—	4,486	50	400	4,886	50	60	58	4,947	08
228	90			4,353	40	400	4,753	40	38	51	4,791	91
8				2,754	68	800	3,554	68	17	55	3,572	23
8	—	—	—	2,749	54	800	3,549	54	22	19	3,571	73
—	—	—	—	2,761	08	800	3,561	08	9	34	3,570	42
12	—	—	—	2,548	58	600	3,148	58	3	95	3,125	53

		1	2		3		4		5		6		7	8		9		10
	Klass.	Lön och	Extra	inkomster	O a	9jelfva posttjänster	Summa inkomster				Extra		Summa
Postkontorets namn.	tjenst- görings- pen- ningar.	Uppbörds- och frimärkes-pro vision.	Arfvode för lösväskor.	Arfvode för räknings-hållning.	Öfriga.	å sjelfva posttjensten (utan ålders-tillägg). (1-5.)	Ålders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	inkomster från post-spar-banken.	inkomster med alla ålders-tillägg.
		Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	? ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.
Vännäs.
1899 ...........	6	1,800	989	82	6	__	_	_	_	_	2,795	82	800	3,595	82	100	71	3,696	60
1898 ...........	6	1,800	964	04	16	—	6	18	—	—	2,786	22	800	3,586	22	138	06	3,724	28
1893 (Öppn. Vio 1891) . . .	6	1,800	856	63	84	—	21	33	—	—	2,761	96	800	3,561	96	45	52	3,607	48
1889 ...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Ystad.
1899 ...........	3	3,000	1,335	25	86	50	232	32	180	_	4,834	07	400	5,234	07	_	_	5,234	07
1898 ...........	3	3,000	1,328	91	115	—	245	95	205	—	4,903	86	400	5,303	86	■-	—	5,303	86
1898 ...........	3	3,000	1,499	20	210	—	314	18	235	—	5,258	38	400	5,658	38	24	41	5,682	79
1889 ...........	3	3,000	988	81	60	—	325	61	—	—	4,374	42	400	4,774	42	2	82	4,777	24
Åmål.
1899 ...........	4	2.600	729	95	30	_	151	44	_	_	3,511	39	600	4,111	39	73	_	4.184	39
1898 ...........	4	2,600	630	28	14	—	78	99	—	—	3,323	27	600	3,923	27	279	09	4,202	36
1893 ...........	4	2,600	964	36	12	—	178	52	—	—	3.754	54	600	4,354	94	46	85	4,401	79
1889 ...........	4	2,600	855	36	12	—	Öl	50	—	—	3,518	86	600	4,118	86	13	29	4,132	15
Inge.
1899 ...........	6	1,800	1,147	52	—	—	44	05	29	74	3,021	31	800	3,821	31	57	46	3,878	77
1898 (Öppn. V® 1894) . . .	6	1,800	1,088	23	—	—	41	21	28	60	2,958	04	800	3,758	04	75	67	3,833	71
1893 ...........
1889 ...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—

Ånäset. 1899 ...........	6	1,800	548	37	32
1898 ...........	6	1,800	501	87	26
1893 ...........	6	1,800	530	11	26
1889 ...........	6	1,800	447		27
Årjeng. 1899 ...........	6	1,800	899	08	47	50
1898 ......... .	6	1,800	872	31	51	50
1893 ...........	6	1,800	715	70	36	_
1889 ...........	6	1,800	564	58	30	—
Åsele. 1899 ...........	6	1,800	1,010	44	30
1898 ...........	6	1,800	929	46	30	—
1893 (Öppn. 15/ia 1891) . .	6	1.800	524	70	21	—
1889 ...........	—	—
Åstorp. 1899 (Öppn. »A 1899) . . .	6	1,800	722	27
1898 ...........	—	—	_	_	_	_
1893 ...........	_	_	_	_	_	_
1889 ...........	—	—	—	—	—	—
Åtvidaberg-. 1899 ...........	6	1,800	978	37	66
1898 ..........	6	1,800	865	38	68	—
1893 ........	6	1,800	610	13	50	_
1889 ...........	6	1,800	349	65	44	—
Ås. 1899 ...........	6	1,800	510	90	168	75
1898 ...........	6	1,800	505	76	180
1893 ...........	6	1,800	511	19	131	90
1889 ...........	6	1.800	524	50	93

9	29			1 2,389	66
8	61	—		2,336	48
7	34			2,363	45
5	74			2,279	74
35	28	35	99	2,817	85
43	66	74	25	2,841	72
54	47	—	—	2,606	17
53	19			2,447	77
62	29			2,902	73
41	08	—	—	2,800	54
41	02	—	—	2,386	72

5	80			2,528	07
—	—	—	—	—	—
	—	—	-	—	—
163	29			3,007	66
159	66	—	—	2,893	04
116	30	—		2,576	43
107				2,300	65
33	50			2,513	15
39		—		2,524	76
55	22	—		2,498	31
14		—	—	2,431	50

3,189	66	23	49	3,213	15
3,136	48	25	39	3,161	87
3,163	45	3	95	3,167	40
2,879	74	1	46	2,881	20
3,617	85	78	84	3,696	69
3,641	72	93	6S	3,735	41
3,406	17	57	73	3,463	90
3,047	77	36	57	3,084	34
3,702	73	53	41	3,756	14
3,600	54	98	94	3,699	48
3,186	72	31	72	3,218	44
3,328	07	12	72	3,340	79
3,807	66	61	47	3,869	13
3,693	04	66	78	3,759	82
3,376	43	24	22	3,400	65
2,900	65	7	84	2,908	49
3,313	15	20	38	3,333	63
3,324	76	23	96	3,348	72
3,298	31	11	68	3,309	99
3,031	50	7	83	3,039	33

800

600

800

600

800

600

800

600

Postkontorets namn.	Klass.	1	2	!	3	1	4	1	5		6	7 1	8		9	10
Lön och tjenst-görings-pen-ningar.	Extra	inkomster	å	sjelfva posttjänster!.	Summa inkomster å sjelfva posttj ensten [utan ålders-tillägg). (1-5.)	Ålders- tillägg.	Summa af 6 och 7.	Extra inkomster från post-spar-banken.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg.
Uppbörds- och frimärkes- provision.	Arfvode för iösväskor.	Arfvode för räknings-hållning.	Öfriga.
		Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
Ödeshög.
1899 ...........	6	1,800	768	49	24	_	30	—	—	—	2,622	49	800	3,422	49	14	83	3,437	32
1898 ...........	6	1,800	688	58	24	—	30	—	—	—	2,542	58	800	3,342	58	16	85	3,359	43
1893 ...........	6	1,800	535	Öl	—	—	7	88	—	—	2,342	89	800	3,142	89	18	93	3,161	82
1889 ...........	6	liSOO	418	02	4	50	6	71	—	—	2,229	23	600	2,829	23	9	40	2,838	63
Öfyertorneå.
1899 ...........	6	1,800	504	84	13	_	20	10	—	_	2,337	94	800	3,137	94	1	80	3,139	74
1898 ...........	6	1,800	465	39	13	—	23	72	—	—	2,302	11	800	3,102	11	7	58	3,109	69
1893 ...........	6	1,800	400	54	10	—	10	—	—	—	2,220	54	800	3,020	54	3	88	3,024	42
1889 ...........	6	i;soo	380	72	10	—	10	—	—	—	2,200	72	600	2,800	72	4	68	2,805	40
Örebro.
1899 ...........	2	3,600	2,033	60	83	_	680	01	—	—	6,396	61	400	6,796	61	89	42	6,886	03
1898 ...........	2	3;eoo	1,878	25	66	75	572	79	—	—	6,117	79	400	6,517	79	100	10	6,617	89
1893 ...........	2	3^00	11751	83	142	50	402	15	—	—	5,896	48	400	6,296	48	29	1!)	6,325	67
1889 ...........	2	31600	1,380	99	129	—	387	12	—	—	5,497	11	400	5,897	11	16	10	5,913	21
Oljegrund.
1899 ...........	6	1,800	394	89	6		35	85	_		2,236	74	800	3,036	74	11	87	3,048	61
1898 ...........	6	i;soo	381	98	6		33	72	—		2,221	70	800	3,021	70	11	82	3,033	52
1893 ...........	6	1\|800	431	75	6		8	25	—		2,246	—	800	3,046		4	37	3,050	37
1889 ...........	6	1,800	383	99	6		—		—		2,189	99	600	2,789	99	1	13	2,791	12

Örnsköldsvik. 1899 ...........	5	2,000	1,087	24	10
1898 ...........	5	2,000	982	18	10	—
1893 ...........	6	1,800	809	06	10	—
1889 ...........	6	1,800	653	94	30	—
Östersund. 1899 ...........	3	3,000	1,834	75	49
1898 ...........	3	3,000	1,766	58	49	—
1893 ...........	3	3,000	1,706	35	37	—
1889 ...........	3	3,000	1,539	38	50	—
Östhammar. 1899 ...........	6	1,800	498	35	58
1898 ...........	G	1,800	530	96	59	—
1893 ...........	6	1,800	585	61	66	—
1889 ...........	6	1,800	433	39	54	—

35				3,132	24
20	—	—	—	3,012	18
40	—	—	—	2,659	06
35	06			2,519
440	11	146	43	5,470	29
433	69	151	74	5,401	Öl
536	75	—	—	5,280	10
361				4,950	38
40				2,396	35
40	—	—	—	2,429	96
43	50	—	—	2,495	11
2	—	—	—	2,289	39

3,932	24	87	82	4,020	06
3,812	18	134	09	3,946	27
3,459	06	24	58	3,483	64
3,119		59	13	3,178	13
5,870	29	126	12	5,996	41
5,801	Öl	192	21	5,993	22
5,680	10	63	11	5,743	21
5,350	38	33	51	5,383	89
3,196	35	31	55	3,227	90
3,229	96	46	23	3,276	19
3,295	11	20	62	3,315	73
2,889	39	10	36	2,908	75

800

600

400

800

600

369

Föreståndarnes vid förenade post- och telegrafanstalter verkliga inkomster år 1899.

	1	1	2	I	3	i	4	1	5	1	6		7	8		9		10
			Extra inkomster å sjelfva tjensten.									Summa
											Summa								inkomster
	Lön och									inkomster				Inkomst
	tjenst-		Upp-						rn bostad,	å sjelf va	Aid ers-			af post-
Anstaltens namn.	görings	-	börds-och	Arfvode för	Arfvode för	ljus och ved	tjensten	tillägg.	(Kol. 6	spar-		lägg.
	penningar.	in-			räknings-	eller hyres-	(utan ålders-			och 7.)	banken.
			märkes-			hållning.	ersättning	tillägg)								(Kol. 8
			provision.					m. m.									och 9.)
	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Backe.
Af posten ........	1,462	50	613	04	27	—	120	47	—	—	2,223	01	650	—	2,873	01	29	70	2,902	71
» telegrafen......	731	25	—	—	—	—	174	—	200	—	1,105	25	243	75	1,349	—	—	—	1.349	—
Summa	2,193	75	613	04	27	—	294	47	200	—	3,328	26	893	75	4,222	01	29	70	4,251	71
Dalarö.
Af posten........	1,462	50	518	54	—	—	2	19	—	—	1,983	23	650	—:	2,633	23	20	64	2,653	87
> telegrafen......	731	25	—	—	—	—	4	52	200	—	935	77	243	75	1,179	52	—	—-	1,179	52
Summa	2,193	75	518	54	—	—	6	71	200	—	2,919	-	893	75	3,812	75	20	64	3,833	39
Leksand.
Af posten........	1,462	50	749	11	—	—	88	61	—	;—	2,300	22	650	—	2,950	22	81	88	3,032	10
> telegrafen......	731	25	—	—	—	~	__	—	200	—	931	25	243	75	1,175	—	—	—	1,175	—
Samma	2,193	75	749	11		—	88	61	200	—	3,231	47	893	75	4,125	22	81	88	4,207	10

Lindesberg, Af posten........ > telegrafen......	1,462 731	50 25	997	15	48	50	142 54	95 80	200	—	2,651 986	10 05	650 243	75	3,301 1,229	10 80	39	39	3,340 1,229	49 80
Summa	2,198	75	997	15	48	50	197	75	200	—	3,637	15	893	75	4,530	90	39	39	4,570	29
Ljusne.
Af posten........	1,462	50	587	93	14''	—	156	97	—	_	2,221	40	650	_	2,871	40	70	05	2,941	45
> telegrafen......	731	25	—	—	■ —	—	102	47	362	50	1,196	22	243	75	1,439	97	—		1,439	97
Summa	2,198	75	587	93	14	—	259	44	362	50	3,417	62	893 75	4,311	37	70	05	4,381	42

OZ>

Reservationer

1) Herr Biörklund,

uti hvilkens reservation, så vidt den angår aflöning till
postinästarne, herr Ordföranden instämt i allt hufvudsakligt:

Aflönings- Emot uttalandet (sid. 72) derom, att komitén ansett
''för post™ sig icke böra ifrågaställa någon förändring med afseende
inspek- ^ aflöningsförmånerna för postinspektörerna, har jag anmalt
mm reservation.

Jag anser nemligen, att den dem tilldelade aflöning
af 5,500 kronor, deraf 4,125 kronor utgöra arfvode och
1,375 kronor tjenstgöringspenningar, nu mera är för låg.

Då institutionen var ny och man icke kunde på
förhand med bestämdhet beräkna, hvilken betydelse inspektörerna
inom postverket skulle erhålla eller mängden af
deras göromål, kunde ju finnas berättigad anledning att
icke sätta aflöningen högre, än som skedde. Men denna
anledning förefinnes nu icke vidare.

Sedan distriktsförvaltningarna med postinspektörerna såsom
chefer, hvar och en för sitt distrikt, väl blifvit med
år 1893 införda, framträdde snart postinspektörernas stora
vigt och värde såsom mellanmyndigheter.

Komitén har sjelf efter att hafva lemnat en redogörelse
rörande omfånget af postinspektörernas verksamhet
anmärkt (sid. 68 och följande), hurusom af denna redogörelse
nogsamt framginge, att inspektörerna fått sig
ålagda göromål, som tilltoge i mängd, i den mån posttrafiken
växte och till följd deraf de postala anordningarna
inom de särskilda postdistrikten vidare utvecklades, och
komitén lägger dertill en utredning, huru under de senare

373

åren dessutom tillkommit vissa nya ärenden, som ganska
väsentligt ökat göromålen för postinspektionerna.

Redan till 1899 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t,
uppå generalpoststyrelsens hemställan, att postinspektörernas
aflöning skulle ökas till 6,000 kronor, deraf 4,500 kronor
skulle utgöra arfvode och 1,500 kronor tjenstgöringspenningar.
Det åberopades dervid, att, efter det distriktsförvaltningarna
börjat sin verksamhet, hade genom det stora
uppsving, poströrelsen tagit, och de utsträckta postförbindelserna
postinspektörernas ledande och öfvervakande arbete
så ökats, att detsamma väl betingade någon ökning i aflöning.

Om redan då så var förhållandet, måste denna omständighet
nu anses ega ännu större berättigande, när,
såsom af komiténs yttrande framgår, postinspektörerna nu
mera äro så med arbete betungade, att »till posttjenstens
verkliga båtnad» särskild åtgärd måste vidtagas för att
bereda postinspektörerna väsentlig lättnad i detaljarbeten.

Då den i sådant afseende af komitén föreslagna åtgärd,
nemligen tilldelande åt hvarje postinspektor af ytterligare
en kontrollör, ingalunda åsyftar eller kan antagas komma
att leda till lindring i arbete för postinspektörerna, utan
afser, att inspektören skulle »få mera tid att egna åt de
mera betydelsefulla frågor, som tillhöra hans verksamhetsområde»
(sid. 72), och då dessutom lärer få antagas, att decentraliseringen
inom postverket kommer att fortgå genom
öfverflyttning tid efter annan af ärenden från handläggning
i styrelsen till behandling och afgörande af postinspektionerna,
torde det icke kunna bestridas, att postinspektörernas verksamhet
år från år blir af allt större vigt och betydelse, samt
att utvecklingen härutinnan jemväl betingar en förhöjning i
den ursprungliga låga aflöningen.

Med hänsyn härtill anser jag, att Kongl. Maj:ts ofvannämnda
förslag till förhöjning i postinspektörernas aflöning
nu bort af komitén förordas genom postinspektörernas upptagande
i staten till en aflöning af 6,000 kronor, deraf
4,500 kronor såsom arfvode och 1,500 kronor såsom tjenstgöringspenningar.

Jemväl i fråga om komiténs förslag till aflöning för
postmästare har jag ansett mig böra uttala en skiljaktig
mening.

Aflöning
till postmästare.

374

Redan beträffande förslaget till aflöning för postdirektörerna
anser jag komitén hafva gått något för strängt
till väga, då dessas redan ernådda löneinkomster enligt förslaget
skulle komma att mycket väsentligt reduceras. Men
då komiténs yttrande (sid. 171) om befattningar, som åt
sina »innehafvare medfört inkomster till belopp gående utöfver
hvad för dem kan anses hafva varit afsedt såsom
skäligt», väl får anses åsyfta postdirektörsbefattningarna,
företrädesvis dem i Stockholm och Göteborg, och då i allt
fall för postdirektörerna, äfven med tillämpning af förslaget,
inkomster synas komma att återstå till belopp, som visserligen
i förhållande till deras nuvarande ställning och arbetets
omfång blifva ofördelaktigare än förut, men ändock
lära få anses tillräckliga, har jag biträdt komiténs förslag
derutinnan.

Hvad åter angår postmästarnes aflöning, har jag icke
kunnat finna, att komitén haft giltiga skäl att, såsom
genom förslaget skett, i många fall betydligt minska dessas
redan uppnådda inkomster genom att sätta de fasta aflöningsförinånerna
så lågt, som förslaget till stat innebär.

Komitén har nemligen redan genom sitt förslag till
ändring i skalan vid uppbördsprovisionsberäkningen, enligt
hvilken ändring provision å uppbörd öfverstigande 10,000
kronor må beräknas med allenast 1 procent i stället för hittills
stadgade 6 respektive 3 procent, på ett så genomgripande sätt
sökt hindra provision sinkomstens fortgående stegring i någon
afsevärd mån, att komitén enligt min åsigt bort låta sig
dermed nöja och icke till denna stora minskning i utsigt
till framtida inkomstförbättring jemväl lägga högst afsevärda
reduceringar i de af postmästarne redan ernådda inkomstbelopp,
reduceringar som måste förefalla så mycket svårare,
som många postmästare redan länge haft grundade anspråk
på att genom ändring i postkontorens föråldrade klassificering
vinna en förbättrad ställning såsom ett rättvist erkännande
af poströrelsens storartade utveckling under de
senaste årtiondena. Att möta sådana anspråk med en omklassificering
och en lönestat, som medför minskning i löneinkomster,
allt under det man måste erkänna, att postverkets
utveckling aldrig kunnat så jemnt och hastigt som
skett försiggå, med mindre än att tjenstemannapersonalen
och i främsta ledet kontorens föreståndare villigt fogat sig

375

i de allt större kraf, som på dem stälts, måste jag för min
del anse ej vara rättvist, likasom jag ock håller före, att
det kommer att få en för postverkets framtid skadlig
verkan.

Om minskningen i inkomst inskränkte sig till några
af de större postkontoren i den af komitén föreslagna l:a
klassen samt till sådana postkontor, som vid omklassificeringen
befunnits böra, till följd af jemförelsevis mindre
rörelse å kontoren i fråga, nedflyttas, vore derom icke mycket
att säga, men komiténs förslag innebär försämring för postmästare
utefter hela linien, och det gäller enligt min uppfattning
allt för stora nedsättningar, för att förslaget skulle
kunna utan skada för postverket och dess personal genomföras.

Oaktadt den minskning förslaget innefattar, säger sig
komitén dock (sid. 191) hafva vid uppgörande af förslaget
till aflöningsförmåner för postmästarne tagit hänsyn till de
inkomster, postmästarne för närvarande kunna af sin tjenst
påräkna. Det är dervid att märka, att komitén, såsom den
angifver å sid. 252, lemnat å sido dyr tidstil] äggen och att,
då komiténs förslag beträffande postmästarnes aflöning icke
är afsedt att beträffande beloppen vålla någon rubbning i de
postmästarne tillfallande sportler, det således är den enligt
faststäld stat utgående lön med tjenstgöringspenningar samt
provision och ålderstillägg, som komitén tagit hänsyn till,
när det galt att tillse, huru motsvarande inkomster skulle
genom det nya förslaget beredas.

När, genom 1900 års riksdags å sid. 169 omförmälda
beslut om godtgörelse i vissa fall för minskad uppbördsprovision,
året 1899 kommit att utgöra, så att säga, ett
normalår, till hvars resultat postmästarne haft anledning
trygga sig i fråga om provisionsbeloppens storlek, och då
bestämmelserna om löner, tjenstgöringspenningar och ålderstillägg
sedan dess icke undergått någon förändring, bör
man kunna bilda sig en ganska klar föreställning om, huru
det nya aflöningsförslaget kommer att verka vid tillämpningen,
derest man jemför hvad postmästarne enligt nu gällande
bestämmelser i lön, tjenstgöringspenningar och provision,
men utan ålderstillägg, uppburit under år 1899 med
hvad de skulle hafva i motsvarande afseenden under samma
år fått uppbära, derest de af komitén nu föreslagna bestäm -

376

meker då blifvit tillämpade. Eu sådan jemförelse bör
tillika lämpligen fullföljas genom tillägg af belöpande ålderstillägg,
så att jemväl slutadöningen, hvartill postmästare
i hvardera fallet kunnat nå, kommer till synes, hvarvid
dock bör bemärkas att, äfven om beloppen i slutadöning
i hvardera fallet något så när närma sig till hvarandra,
deraf icke med nödvändighet följer, att adöningsvilkoren
äro med hvarandra ungefär jemngoda, i det att
nemligen enligt nu gällande adöningsvilkor postmästare i
nuvarande 2:a och 3:e klasserna hafva endast ett ålderstillägg
å 400 kronor samt deras begynnelse- och slutadöning
således skiljer på allenast dessa 400 kronor, under det
att deremot dessa postmästare enligt komiténs förslag skulle
erhålla två ålderstillägg, hvardera å 400 kronor, hvarigenom
begynnelse- och slutadöning skulle skilja på 800
kronor. En erinran i ungefär enahanda rigtning bör ock
göras beträffande adöningen för postmästarne i den nuvarande
4:e klassen, nemligen att för dessa för närvarande
allenast tillhopa 600 kronor äro framskjutna till ålderstilläggen,
hvaremot enligt komiténs förslag 800 kronor
skulle komma att belöpa å ålderstilläggen. Det må i
fråga om tiden för tillträde till ålderstilläggen visserligen
medgifvas, att komitén genom de i § 3 i adöningsreglementet
för postverket gjorda grupperingar af tjenstemännen
sökt så ordna, att en postmästare i regeln må kunna
vid befordran få, beträffande rätt till ålderstilläggs åtnjutande
i den nya befattningen, räkna sig till godo den tid,
som han tjenstgjort i näst föregående ordinarie befattning
inom postverkets distrikts- och lokalförvaltningar; men att
så ändock understundom icke kan blifva fallet, torde framgå
deraf, att om, såsom väl ej sällan torde komma att inträffa,
kontrollör befordras till postmästare af l:a klassen, denne
ingalunda för rätt till ålderstillägg å postmästaretjensten
får, enligt den af komitén uppstäda grupperingen, räkna sig
till godo den tid, han tjenstgjort i ordinarie kontrollörssyssla.
Jag har med ledning af de handlingar, som jag haft
att tillgå, sökt uppgöra ett sådant jemförande öfverslag
beträffande postmästarne i den af komitén föreslagna l:a
klassen, och resultatet af en sådan jemförelse har stält sig
sålunda.

377

När ålderstillägg ej medräknas,

minskas genom
komiténs förslag
den nuvarande
aflöningen med
följande belopp:

ökas genom
komiténs förslag
den nuvarande
aflöningen med
följande belopp:

Kronor. Kronor.

Falun ............... 616

Gefle ....................................... 1,132

Helsingborg .................................... 1,075

Jönköping ........................................ 920

Kalmar ........................................ 774

Karlskrona........................................ 856

Karlstad............................................ 650

Kristianstad ................. 880

Linköping ........................................ 782

Lund ...................... 299

Norrköping........................................ 949

Sundsvall ........................................ 997

Upsala.......................... 788

Vexiö........................... 626

Örebro ............................................ 929

Östersund .............................. 206

När ålderstillägg medräknas,

	minskas genom	ökas genom
	komiténs förslag	komiténs förslag
	den nuvarande	den nuvarande
	aflöningen med:	aflöningen med:
	Kronor.	Kronor.
Falun ..........................	....................... 216	—
Gefle ..........................	...................... 732	—
Helsingborg ..............	.................... 675	—
Jönköping ..................	...................... 520	—
Kalmar .....................	...................... 374
Karlskrona..................	...................... 456
Karlstad ......................	...................... 250
Kristianstad ..............	...................... 480	—
Linköping .................	...................... 382	—
Lund .......................... Norrköping.................	...................... 549	101

378

Sundsvall ........................................ 597 ---

Upsala................................................ 388 --

Vexiö................................................ 226 --

Örebro ............................................. 529 --

Östersund .......................................... 194

Äfven om detta öfverslag kan i något afseende tåla
justering, anser jag detsamma visa, att vid upprättandet
af komiténs aflöningsförslag allt för liten hänsyn tagits till
»de inkomster, postmästarne för närvarande kunna af sin
tjenst påräkna». Till och med föreståndarne för de båda
postkontoren Lund och Östersund, hvilka kontor länge
sedan bort uppflyttas i högre klass, få, när kontoren nu
uppflyttas, vidkännas minskning i inkomster, hvilken minskning
icke försvinner, förr än rättigheten till ålderstillägg
inträder; och då inträder i stället för minskningen en högre
årlig inkomst af respektive 101 kronor och 194 kronor såsom
ersättning för det ökade arbete, som föranledt kontorens
uppflyttning i högre klass.

Enligt en dylik jemförande beräkning för postmästarne
i den föreslagna 2:a klassen skulle år 1899 af de föreslagna
44 postmästarne i denna klass ej mindre än 31 äfven såsom
slutaflöning fått genom komiténs förslag sämre än de haft,
i det att slutaflöningen för dem skulle understiga den för
år 1899 med belopp varierande mellan 34 kronor och 582
kronor.

Af de till 3:e klassen föreslagna 65 postmästarne skulle
genom tillämpning af komiténs förslag 29 hafva för år
1899 fått lägre slutaflöning än enligt nu gällande bestämmelser,
och denna minskning skulle hafva varierat mellan
4 kronor och 615 kronor — eller, om man bortser från
de 13 i den nuvarande 4:e klassen varande kontor, som ej
ansetts böra i högre klass placeras, 187 kronor.

Och vid de till lägsta klassen föreslagna 75 postkontoren
skulle, sedan derifrån afräknats dels de för framtiden
afsedda 12 nya postkontoren, dels de kontor, som år 1899
ännu ej voro öppnade, dels ock det till indragning redan
bestämda postkontoret i Gysinge, bland återstoden eller
58 postkontor föreståndarne vid ej mindre än 39 hafva,
om komiténs förslag tillämpats under år 1899, fått i sin
slutaflöning vidkännas minskning med belopp, som vexlat

379

mellan 5 kronor och 573 kronor — eller, om man bortser
från de postkontor, som icke redan nu tillhöra lägsta klassen,
354 kronor.

Emot en aflöningsreglering med sådana resultat måste
jag reservera mig.

Men komitén har äfven omnämnt en annan omständighet,
hvaraf den låtit sig ledas vid uppgörande af förslagtill
de fasta aflöningarna för föreståndarne för vederbörande
anstalter inom post- och telegrafverken. Denna omständighet
nämnes å sid. 151 i den del af betänkandet, som
rör telegrafverket, och skulle bestå deri, att postmästarnes
inkomster i många fall skulle komma att i följd af extra
inkomster blifva icke obetydligt högre än de för dem i
stat angifna aflöningsbelopp, under det att åter telegrafstationsföreståndarne
»åtminstone i de lägre graderna» icke
åtnjuta några afsevärda inkomster af sin tjenst utöfver den
för dem i stat upptagna aflöning; och för rigtigheten af
denna senare uppgift åberopas en betänkandet bifogad
tabell. Af densamma framgår, bland annat, så vidt jag
kunnat finna, att af de 24 telegrafstationsföreståndarne,
som skulle komma att tillhöra 3:e klassens kommissarier, 10
eller omkring 42 procent under år 1899 uppburo extra inkomster
å sjelfva telegraftjensten med belopp öfverstigande
200 kronor, och att så äfven var fallet med en af de till
4:e klassens kommissarier hänförda 17 telegrafstationsföreståndarne.
Beträffande postmästarne åter visar den tabell,
som rörande deras inkomster jemväl är komitébetänkandet
bifogad, att af de 65 postmästare, som skulle komma att
tillhöra 3:e klassen, 18 eller allenast omkring 28 procent under
år 1899 uppburo, oafsedt provision, extra inkomster ä beifra
posttjensten med belopp öfverstigande 200 kronor, och att så
äfven var fallet med 10 af de till 4:e klassen hänförda postmästarne,
hvilkas antal enligt komiténs förslag skulle komma
att utgöra 75. Att någon bland innehafvarne af de nytillkomna
postkontoren i denna 4:e klass skulle komma att inom beräknelig
tid öka nämnda tiotal, kan säkerligen icke af någon
antagas. Läser man tillika, hvad komitén på olika ställen
i betänkandet yttrat om anledningarna att förutsätta en
ökning eller en minskning i dessa extra inkomster för vare
sig telegrafstationsföreståndarne eller för postmästarne, torde
man finna den uppfattningen rigtig, att den extra inkom -

sten för telegrafstationsföreståndarne genom räkningshållning
för telegrammers intelefonering sannolikt kommer att stiga,
men att deremot beträffande postmästarnes extra inkomster
desamma sannolikt komma att minskas genom aftagande
användning af lösväskor och räkningshållning med korrespondenter.

Med denna uppfattning af saken har jag icke kunnat
finna hvad komitén anfört innefatta något giltigt skäl att
skilja mellan postmästarnes och telegrafstationsföreståndarnes
aflöning i 2:a, 3:e och 4:e klasserna, åtminstone icke
att göra skilnad i den rigtningen, komitén gjort genom att
för telegrafstationsföreståndarne i nämnda klasser föreslå
högre fasta aflöningsbelopp än för postmästarne i samma
klasser. Skulle någon skilnad i detta hänseende göras,
borde den enligt min mening snarare gå i motsatt rigtning,
särskildt om man tager i betraktande det vida större uppbördsansvar,
de vida flera olikartade rörelsegrenar samt det
i samband dermed stående vida mera invecklade redovisningsarbete,
som hvila på postmästarne än på telegrafstationsföreståndarne.

När jag nyss här ofvan sammanstält postmästarne af
2:a, 3:e och 4:e klasserna med telegrafstationsföreståndarne
i motsvarande klassnummer, har jag visserligen icke förbisett,
att detta ej öfverensstämmer med hvad komiténs flertal
å sid. 150 och 151 i andra delen af betänkandet anfört
och som utmynnar i ett påstående, att föreståndarne för
4:e klassens telegrafstationer böra erhålla samma fasta aflöning
som postmästarne af 3:e klassen. Läser man komitébetänkandet,
i hvad det angår telegrafverket, skall man
finna, att komitén redan å sid. 141 och 142 i andra delen,
efter att hafva frånskilt direktörsstationerna såsom öfverklass
samt undantagit telegrafi st- och de föreslagna nya
»mästarestationerna», förklarat det gälla »att finna ett lämpligt
antal klasser af stationer med kommissarier såsom föreståndare»,
och komitén har, säger den, »ansett, att med ett
antal af fyra klasser nödiga gradationer i afseende å aflöningsförmånerna
för stationsföreståndare af ifrågavarande
slag skulle kunna erhållas». Då komitén omedelbart derefter
öfvergår till frågan om de grunder, efter hvilka klassificeringen
af de »ifrågavarande» stationerna skall ske, har
den ansett sig böra gå till väga på samma sätt, som vid

381

»motsvarande» anstalter inom postverket, d. v. s. de i fyra
klasser indelade postkontoren, som skulle förestås af postmästare,
och komitén har i sådant hänseende angifvit
klassificeringsgrunderna samt å sid. 148 meddelat uppgift,
hvilka stationer, med tillämpning af dessa grunder,
komitén tänkt sig skola hänföras till de olika fyra klasserna
kommissariestationer. Att sedermera, såsom komitén
gjort, ånyo å sid. 150 upptaga klassindelningen och der
söka få in telegrafist- och mästarestationerna såsom en 5:e
klass i jemförelsen med de för postverket föreslagna fyra
postmästareklasserna och efter denna vändning erinra, att
någon fullständig öfverensstämmelse mellan de fasta aflöningarna
för motsvarande tjensteman inom post- och telegrafverken
icke kunnat uppnås, samt tillämpa denna erinran
på det sätt, att — med åberopande af de olika anstalternas
storlek och betydenhet — komitén förklarar sig anse, »att
föreståndarne för 4:e klassens kommissariestationer böra
erhålla samma fasta aflöning som postmästarne af 3:e klassen»,
måste jag för min del anse vara ett tillvägagångssätt,
som jag icke kan gilla och som enligt min tanke icke heller
behöft anlitas för att bereda kommissarierna af 4:e klass
den för dem tilltänkta aflöning. Inom komitén hafva uppgjorts
beräkningar afsedda just för att i regeln tjena komitén
till ledning vid jemförelse mellan de olika anstalternas
»storlek och betydenhet». Oaktadt komiténs flertal ansett

dessa beräkningar icke kunna tjena till ledning för jemförelse
mellan postkontor och telegrafanstalt inbördes, enär
göromålen skulle vara så olikartade inom post- mot inom
telegrafverket, har dock komiténs flertal vågat sig på sådan
jemförelse mellan föreståndareklasserna i de båda verken;
och då mig veterligen några andra utredningar än de nyss
nämnda beräkningarna icke inom komitén funnits att för
en sådan jemförelse tillgå, anser jag mig böra uttala, att
enligt dessa beräkningar, så vidt jag kunnat finna, föreslagna
telegrafstationer af l:a klass i regeln närmast äro
jemförliga med de smärre postkontoren af l:a klass, telegrafstationerna
af 2:a klass i regeln närmast jemförliga med
de medelstora och mindre postkontoren af 2:a klass, telegrafstationerna
af 3:e klass i regeln närmast jemförliga med
de medelstora postkontoren af 3:e klass samt telegrafstationerna
af 4:e klass i regeln närmast jemförliga med de

382

medelstora postkontoren i den föreslagna 4:e klassen. Ehuru
jag fördenskull icke kunnat dela den uppfattning, som
sökt å sid. 151 i betänkandet om telegrafverket gorå sig
gällande, vill jag likväl tillägga, att jag det oaktadt
icke har något att erinra mot de af komitén föreslagna
aflöningarna för telegrafkommissarierna inom någon af de
fyra klasserna, och detta derför att jag, oberoende af alla
jemförelser med aflöningarna å poststaten, ansett de föreslagna
aflöningssatserna för telegraf kommissarierna vara
rätta.

Af hvad jag ofvan fått anföra framgår, att jag deremot
funnit de för postmästarne föreslagna aflöningssatser
vara för låga och böra höjas med skäliga belopp. I sådant
hänseende har det synts mig, att den föreslagna fasta aflöningen
borde ökas för de olika postmästareklasserna med
belopp vexlande mellan 400 kronor och 200 kronor, men
för att så litet som möjligt afvika från komitéförslaget
föreslår jag ökningen till allenast 200 kronor för hvarje
postmästare.

Beträffande sättet att åstadkomma denna förhöjning
tillåter jag mig påpeka, att den icke lämpligen kan läggas
å den såsom tjenstgöringspenningar ansedda garanterade uppbördsprovisionen,
enär en sådan åtgärd skulle föranleda, att
ännu flere postmästare, än som genom komiténs aflöningsförslag
blir fallet, måste erhålla fyllnad i den provision, som
efter de af komitén föreslagna allmänna grunder skolat dem
tillkomma, om de ej tillförsäkrats viss minimiprovision. Redan
enligt komiténs förslag skulle, om det tillämpats år
1899, hafva, enligt af mig gjorda beräkningar, erfordrats
provisionsfyllnud till 7 postmästare af l:a klass, 30 af 2:a
klass, 9 af 3:e klass och 26 af 4:e klass, ökas derjemte
denna provisionsfyllnad för hvar och en med 200 kronor,
blir den tid allt mera aflägsen, då provisionsfyllnaden kan
komma att varda obehöflig.

Återstår således att höja begynnelselönen eller ; ålderstilläggen.
I det förra fallet skulle begynnelselönen blifva:

för postmästare af l:a klass............................ 3,200 kronor,

■» » » 2:a » 2,600 »

» » » 3:e » 2,200 »

» » » 4:e » 2,000 »

383

I det senare fallet åter skulle lönerna bibehållas till
de af komitén föreslagna, men ålderstilläggen höjas till 500
kronor efter 5 år och ytterligai’e 500 kronor efter 10 år.
Af dessa åtgärder anser jag för min del den förra vara
att förorda, dels emedan den innebär en förbättring, som
alltid omedelbart vid tjenstetillträdet kommer vederbörande
till godo, dels ock derför, att härigenom undvikes den
oformlighet, som vidlåder komiténs förslag derutinnan, att
enligt detsamma postmästare af 4:e klassen erhålla lägre
begynnelseaflöning än postexpeditörer af l:a lönegraden.

Vare sig begynnelselönen eller ålderstilläggen höjas,
medför detta höjning i pensionsbeloppen. Men genom den
af mig föreslagna aflöningsförhöjningen skulle dock i allt
fall pensionen icke blifva högre för postmästare af högsta
eller l:a klass än den, som nu kan komma tjensteman
af 2:a lönegraden i centrala embetsverk till de], och för
postmästare af lägsta eller 4:e klass icke högre än den,
som kan tillfalla tjensteman af lägsta lönegrad i sådana
embetsverk.

2) Herr Fränekel,

som begärt få antecknadt, att han varit af den å
sid. 173 och 174 i komiténs betänkande omnämnda åsigten,
att provisionen borde såsom hittills utgå jemte lön
och tjenstgöringspenningar, men i följd häraf föreslås till
sådana belopp, att, det oaktadt, provisionen jemte lön och
tjenstgöringspenningar icke för de provisionsberättigade
tjenstemännen komme att medföra högre inkomster, än hvad
som kunde pröfvas skäliga. Denna åsigt omfattades af herr
Fränekel af det skäl, att det syntes principielt olämpligt
att grunda aflöningen för vissa grupper af posttjenstemän
på en nedåt fixerad s. k. minimiprovision, som faktiskt icke
vore annat än tjenstgöringspenningar, hvartill vidare komme,
att alla aflöningsstater i öfrigt inom statsförvaltningen vore
grundade på lön och tjenstgöringspenningar oberoende af
andra förmåner, och slutligen att för hela den öfriga
tjenstemannapersonalen vid postverket detta aflöningssätt
tillämpades. __

384

3) Herr Carl Persson:

Genom det förslag, komitén afgifvit till lönestat för
postverkets tjensteman, äro i allmänhet de fasta löneförmåner
höjda, hvarå pensionsrätten grundar sig, och. har således
pensionsförmånen i afse värd mån förbättrats, emot hvad för
närvarande utgår. Till detta komiténs resultat har jag,
ehuru med tvekan, bidragit.

Komitén har vidare, såsom det i dess betänkande heter,
tänkt sig, att antalet klasser af postkontor skulle, sedan
Stockholm, Göteborg och Malmö frånskilts såsom öfverklass,
utgöra fyra i stället för, såsom nu, sex. Då ofvannämnda
föreslagna öfverklass motsvaras af nuvarande l:a
klass, kommer antalet klasser således att minskas med
en. Vidare har komitén efter angifna grunder för klassificeringen
upprättat förteckning å de postkontor, som skulle
hänföras till hvar och en af de fyra klasserna.

Enligt den 14 juni 1901 faststälda stater för postverket
att lända till efterrättelse för år 1902, utgöra 2:a *
klassens postkontor (motsvarande komiténs l:a klass) 14,
3:e klassens (motsvarande komiténs 2:a klass) 13, 4:e klassens
(motsvarande komiténs 3:e klass) 38, 5:e klassens 16
samt 6:e klassens 107, båda motsvarande den föreslagna
4:e klassen.

Då efter komiténs förslag l:a klassens postkontor
komma att utgöra 16, 2:a klassens 44, 3:e klassens 65 och
4:e klassens 75, i hvilken sistnämnda klass äro inräknade 12
vakanta platser att disponeras för orter, der postutvecklingen
nödvändiggör inrättandet af nya postkontor, inses häraf,
att en afsevärd förskjutning till de högre löneklasserna inträder.
För att endast nämna 5:e och 6:e klasserna, der
postkontoren nu utgöra sammanräknadt 123, skulle härefter,
om föreslagna 12 vakanser frånräknas, postkontoren
i lägsta eller 4:e klassen utgöra 63 till antalet och de
öfriga 60 således uppflyttas till högre löneklasser. På
samma sätt förhåller det sig med de högre klasserna. Detta
förslag har jag ej kunnat biträda.

Såsom ofvan angifvits, hafva, enligt komiténs förslag, de
fasta aflöningsförmånerna och pensionsrätten i allmänhet

385

förhöjts. Den nuvarande lägsta eller 6:e klassens postmästare
hafva för närvarande i fast lön, inberäknad t ålderstillägg
och tjenstgöringspenningar, 2,600 kronor samt i
pension 1,950 kronor. Efter komiténs förslag erhålla 4:e
eller lägsta klassens postmästare i fast lön, inberäknadt
ålderstillägg och garanterad minimiprovision (tjenstgöringspenningar),
3,200 kronor med rätt till pension å 2,600 kronor.
Pensionen är således höjd med 650 kronor för postverkets
lägsta klass och kommer att med 500 kronor öfverstiga pensionen
för postmästare i nuvarande 5:e klass, med 200 kronor
pensionen för postmästare i nuvarande 4:e klass, med 50
kronor pensionen för postmästare i nuvarande 3:e klass och
att med endast 400 kronor understiga pensionen för postmästare
i nuvarande 2:a klass, som motsvaras af den föreslagna
l:a klassen. När förslaget lemnar ett sådant resultat,
och då härtill kommer, att med de för klassificeringen
tillämpade synpunkter, efter pointantalet, flera kontor borde
hafva hänförts till lägre klasser samt att postkontoren i flera
småstäder, köpingar och stationssamhällen, der hyror m. m.
äro betydligt billigare än i större städer, kommit att uppföras
till för höga klasser, har jag inom komitén yrkat,
att förslaget skulle angifva klasserna sålunda:

öfverklass ..............		Q O	postkontor
l:a klass .................		16	»
2:a » .................		40	»
3:e » .................		40	»
4:e »	92 1
» vakanta...	12 \|	1.04	»

Att i detta sammanhang namnteckna platserna har jag
ansett öfverflödigt.

I fråga om de sportler, som tillkommit och möjligen
tillkomma postförvaltarne, har komitén ansett, att å ersättning
för s. k. fackafläggning och afgift för postutvexling
medelst lösväska icke något afseende bör vid ifrågavarande
lönereglering fästas, helst dessa inkomster icke uppgå till
något afsevärdt belopp. likaså hvad angår inkomsten
från postsparbanksrörelsen. Den inkomst, som härflyter
från räkningshållning med enskild korrespondent eller bolag,
har komitén »icke helt och hållet lemnat ur sigte»,

386

när komitén afvägt de aflöningsförmåner, som föreslagits.
Komitén har ock föreslagit förenklad beräkningsgrund,
hvarefter donna afgift bör utgå, men så affattad, att någon
minskad inkomst härför ej anses komma att inträda.

Då denna afgift utgör ersättning för eu särskild förmån,
utöfver de allmänna, för korrespondenter, som deraf
sig begagna, och dessa inkomster tillfalla, förutom vid
kontoren i Stockholm och Göteborg, ensamt postförvaltarne,
har jag ansett det böra med större tydlighet, än som skett,
föreskrifvas, att det arbete, som för denna räkningshållning
uppkommer och hvilket å flera postkontor lärer vara rätt
afsevärdt, skall bekostas af postmästarne sjelfva. Jag barock
ansett mig böra ifrågasätta, huruvida denna förmån
för korrespondenter må bibehållas och arbetet fortfarande
utföras af poststatens tjensteman, då detta arbete icke bereder
postverket någon som helst inkomst och, om större
delen af korrespondenterna skulle begagna sig häraf, behofvet
af ökadt antal postexpeditörer och extra biträden
kornme att blifva alltför stort.

Komitén bär i betänkandet yttrat, att komitén vid
uppgörande af aflöningsförslaget lemnat å sido de tillfälliga
löneförbättringar, som sistlidne riksdag beslutade tilldela
tjensteman och betjente vid postverket, samt ansett, att,
om dyrtidstillägg kommer att beredas andra statstjenare,
äfven poststatens tjensteman, när nu föreslagna aflöningsbelopp
tillämpas, böra af dyrtidstillägg komma i åtnjutande.
Ett sådant uttalande har jag ansett ej böra i betänkandet
inflyta, ty jag för min del har vid bestämmandet af de
löneförmåner, som föreslagits, utgått från den förutsättning,
att aflöningarna skulle bestämmas till belopp, som
ansåges böra fastställas med hänsyn till såväl kompetensfordringar
som ock det ansvar och det arbete, bernsten
krafvel-, jemte de förhållanden i öfrigt, som vid tiden för
komiténs beslut och ännu förefinnas. Skulle framdeles
förändringar inträda, hvarigenom andra aflöningsbelopp än
de af komitén föreslagna anses behöfliga, lärer, oberoende
af komiténs uttalanden, åtgärd vidtagas för ändamålets
vinnande.

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

AFGIFVET DEN 31 OKTOBER 1901

KOMITÉN FÖR UTARBETANDE AF FÖRSLAG
TILL NYA STATER

POST- OCH TELEGRAFVERKEN.

STOCKHOLM

KUNG!.. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNHR

INNEHALL.

Sid.

Betänkande och förslag-.

Telegrafstyrelsen.

Historik................... 1—26.

Komiténs förslag............... 26—56.

Distriktsförvaltningar inom telegrafverket.

Historik................... 57—76.

Komiténs förslag . . . .......... 76—92.

Telegrafverkets stationer.

Historik................... 93—136.

Komiténs förslag •.....•........ 137—174.

Fråga om dyrtidstillägg.............. 175.

Förslag till utgiftsstater för telegrafverket att tillämpas

under år 1903, med förklaringar......... 176—192.

Förslag till aftoningsreglemente för tjensteman och betjente
vid telegrafverket, med motiver....... 193—245.

Förslag till instruktion för telegrafstyrelsen, med motiver 246—285.

Sammanfattning.................. 286—291.

Telegrafstationsföreståndarnes inkomster åren 1889, 1893,

1898 och 1899 .................. 293—327.

Grafiska tabeller.

Reservationer af:

1. Herr Biörklund, med hvilken herr Wennman del vis

instämt................ 329—334.

2. Herr Fränekel, med hvilken herrar Meyer och

Rydin delvis instämt............ 335, 336.

3. Herr Wennman............... 336—407.

4. Herr Pettersson, i fråga om lokaltelefonisternas

aflöning, i hvilken reservation herr Ordföranden
och herr Biörklund instämt....... 407—409.

5. Herr Pettersson, i fråga om stationspersonalens
pensionsålder, i hvilken reservation herrar
Meyer och Bydin delvis instämt ...... 410—415. ^

(i. Herr Carl Persson ..........415—417.

7. Herr By din, med hvilken herrar Pettersson och

Meyer instämt...............417, 418.

TELEGRAFVERKET.

Telegrafstyrelsen.

Sedan genom kongl. brefvet den 1 februari 1853, hvari- Inrättandet
genom förordnades om anläggning af den första elektriska ^kit^''
telegraflinien från Stockholm öfver Upsala m. fl. städer till
Göteborg, grunden lagts till den svenska elektriska telegrafinrättningen,
samt med densamma förenats det mot
slutet af 1700-talet inrättade optiska telegrafverket, utfärdades
den 2 augusti 1856 nådigt reglemente för elektriska
telegrafverket i riket, hvilket reglemente äfven innehöll bestämmelser
angående organisationen af verkets styrelse och
■dess tjenstemäns åligganden.

Enligt dessa bestämmelser utgjordes styrelsen för verket
— hvilken genom nådigt bref den 17 februari 1860 erhöll benämningen
telegrafstyrelsen — af en chef med biträde af
tre intendenter. Af intendenterna förestodo två hvar sitt
af de båda distrikt, i hvilka telegrafnätet då var fördeladt,
och den tredje räkenskaps- och uppbördsverket. Styrelsens
öfriga tjensteman voro till antalet sju. Chefen för telegrafverket
erhöll år 1862 benämningen generaldirektör. I stället
för intendenten för räkenskaps- och uppbördsverket upptogs»
i stat från och med år 1871 en kamrerare.

Till följd af telegrafverkets utveckling blefvo styrelsens
arbetskrafter tid efter annan förökade, så att styrelsens stat 1878 års
för år 1878 upptog 23 tjensteman, nemligen: stat

gen eraldirektören,
å tekniska af delning en:

2 intendenter,

1 fysiker,

4 linieingeniörer;

å kansli- och statistiska afdelningen:

1 sekreterare,

1 registrator och aktuarie,

1 notarie,

1 statistiker; samt

å kameralaj''delningen: »

1 kamrerare,

1 kassör och bokhållare,

1 förrådsförvaltare,

1 förste revisor,

1 andre revisor,

1 förrådsassistent och
5 kammarskrifvare,

af hvilka sistnämnde en var anstäld med tjenstgöring
hos kamreraren samt de öfriga fyra voro afsedda för revisionsarbete.

Styrelsens I sitt deri 24 april 1877 afgifna underdåniga betänUonfmnTchkande
och förslag angående lönereglering m. in. för telemed
år 1879. grafstyrelsen föreslog komitén för reglering af de förvaltande
em hetsverkens och myndigheternas löneförhållanden
in. m. enahanda förändrade organisation af telegrafstyrelsen,
som i afseende å andra, med telegrafverket närmast jemförliga
allmänna inrättningar förut blifvit vidtagen eller föreslagen,
nemligen att göromålen skulle på särskilda byråer fördelas.

Sedan Kong!; Maj:t i den till 1878 års riksdag aflåtna
statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen att godkänna berörda
organisationsförslag, samt detsamma också vunnit
Riksdagens bifall, utfärdade Kongl. Maj:t den 1 november
1878, i sammanhang med fastställande af aflöningsstat, den
första särskilda nådiga instruktion för telegrafstyrelsen,
instruk- Enligt denna instruktion, hvilken med vissa nedan om tonen.

förmälda förändringar ännu är gällande, skall styrelsen
utgöras af *•

eu generaldirektör, såsom chef för telegrafverket, och
två ledamöter, chefer för hvar sin byrå, den tekniska .

och den administrativa;

hvarjemte hos styrelsen skola vara anstälde och på de
två byråerna samt ett för dessa gemensamt kansli fördelade
följande tjensteman:

å tekniska byrån: *

1 öfveringeniör,

1 förrådsförvaltare;
å administrativa byrån:

1 kassör och bokhållare,

1 bokhållare,

1 statistiker,

3 revisorer; samt
å kansliet:

1 sekreterare,

1 notarie och ombudsman,

1 registrator och aktuarie.

1 Styrelsens hela ordinarie tjenstemannapersonal uppgår

alltså till ett antal af 14 personer.

Angående ärendenas fördelning på byråerna föreskrifves
i instruktionen följande.

Till tekniska byrån skulle höra: att närmast öfvervaka
den egentliga telegraftjensten, utöfva inseendet öfver
telegraflinierna och stationerna samt öfver den vid dessa
anstälda personal; uppgöra beräkning och förslag för anskaffning
af erforderlig telegrafmateriel såväl å linierna
och vid stationerna som i verkets förråd samt vaka öfver
dess ändamålsenliga användande och vidmagthållande; att
bereda frågor om inrättande af nya telegrafförbindelser
samt indragning eller förändring af förut befintliga, äfvensom
angående byggnads- och underhållsarbeten för telegrafverket,
om hvilka arbetens behöriga utförande byrån hade
att föranstalta; att hålla vård om verkets fasta egendom i
hufvudstaden och styrelsens egna embetslokaler, så vidt
inseendet deröfver icke ålåge öfverintendentseinbetet; att
hafva tillsyn öfver telegrafverkets undervisningsväsende;
samt att handlägga frågor om antagande af telegrafelever,
befordran, tjenstledighet eller afsked för byråns egna tjensteman
samt tjensteman och betjente vid telegrafstationerna,
äfvensom ansvar för fel i tjensten, som kunde af nämnda
personal begås.

, Administrativa byrån hade att handlägga ärenden,

som anginge utfärdande af författningar angående telegrafväsendet,
af arbetsordning för styrelsen och allmänna,
tjensteföreskrifter för underlydande; överenskommelser med
främmande telegrafförvaltningar; meddelanden till eller från
* internationella telegrafbyrån i Bern; uppgörande af taxor

för den utländska telegramvexlingen; samfäld befordring åt
telegrammer på telegrafverkets och statens eller enskilda
jernvägars telegraflinier; förslag till stater för telegrafverket:
uppbörd, förvaltning, kontroll och redovisning af telegraf -

Aflönings staten.

Utvecklingen
under
1880-talet.

verkets medel; anmärkningar mot redogörare, afskrifningar
och balanser; reklamationer i följd af telegrammers felaktiga
taxering eller befordring; telegrafstatistiken; telegrafverkets
pensionsväsende; befordran, tjenstledighet eller afsked
för byråns egna och kansliets tjensteman samt för
styrelsens vaktbetjente, äfvensom ansvar för fel i tjensten,
som af denna personal beginges; hvarjemte det skulle åligga
administrativa byrån att, med ledning, hvad den tekniska
förvaltningen anginge, af de uppgifter derom, som meddelades
af tekniska byrån, uppsätta styrelsens underdåniga
årsberättelse.

Enligt den i sammanhang med styrelsens omorganisation
faststälda aflöningsstaten utgjorde aflöningen

för generaldirektören: 9,000 kronor, hvaraf lön 6,200
kronor och tjenstgöringspenningar 2,800 kronor;

för hvardera af byråcheferna: 6,400 kronor, hvaraf lön
4,400 kronor och tjenstgöringspenningar 2,000 kronor;

för sekreteraren: 4,500 kronor, hvaraf lön 3,000 kronor
och tjenstgöringspenningar 1,500 kronor; samt

för en hvar af de öfriga 10 tjenstemännen, hvilka samtliga
tillhörde första eller lägsta lönegraden: 3,000 kronor,
hvaraf lön 1,800* kronor och tjenstgöringspenningar 1,200
kronor.

Dessutom blef, beträffande ålderstillägg, i staten stadgadt,
att lönen för byråchef kunde efter 5 år höjas med
600 kronor, samt att lönen för sekreteraren och de 10
tjenstemännen af första lönegraden kunde efter 5 år höjas
med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500
kronor.

Denna aflöningsstat är fortfarande gällande, allenast
med den förändring, som betingats deraf, att, på sätt nedan
vidare förmäles, öfveringeniören från och med år 1893
uppflyttats i andra lönegraden och sålunda i aflöningsförmåner
likstälts med sekreteraren.

Snart nog efter det instruktionen för telegrafstyrelsen
och den nya aflöningsstaten trädt i tillämpning, började
styrelsens arbetsbörda att i afsevärd mån ökas. Den hufvudsakliga
anledningen dertill var tillkomsten af statens
telefonväsende. År 1881 utfördes i Sverige de första telefonanläggningarna
för statens räkning, hvilka dock det
första året inskränkte sig till anordningar för förmedling

af samtal mellan statsdepartementen och de centrala embetsverken
inom hufvudstaden. Såväl genom anläggande af
nya telefonledningar som genom inköp af enskilda telefonnät
utvecklades emellertid statens telefonförbindelser under
de närmast följande åren allt mera. Först efter utgången
af år .1887, då genom införandet af det s. k. dubbeltrådssystemet
det blef möjligt att på ett tillfredsställande sätt
utvexla telefonsamtal på långa afstånd, började dock rikstelefonens
utveckling att försiggå i större skala. Vid
nämnda tid inträdde statens telefonväsende i ett nytt skede
och dess karakter undergick en väsentlig förändring, i det
att rikstelefonen, som förut varit ett supplement till telegrafen,
- från denna tid framträder såsom ett sjelfständigt
samfärdsmedel i jembredd med telegrafen. Genom af
Riksdagen år efter år anvisade betydliga anslags- och lånebelopp
sattes telegrafstyrelsen i tillfälle att anlägga och i
hög grad utvidga de interurbana telefonledningarna samt i
stor utsträckning inköpa enskilda telefonnät, anlägga nya
nät och utvidga äldre, redan befintliga.

Den snabba utveckling, statens telefonväsende sålunda
vann, medförde såsom en gifven följd, att göromålen hos
telegrafstyrelsen i väsentlig mån ökades. En bidragande
omständighet dertill utgjorde också den ökning af den inländska
telegrafkorrespondensen, som inträdde till följd af
den, genom nådiga kungörelsen den 5 oktober 1888, från
1889 års början införda nedsättningen af det inländska telegramportot.
Resultatet af denna nedsättning visade sig
vid sistnämnda års slut hafva utfallit så, att, i förhållande
till år 1888, antalet inländska telegrammer stigit med
52''2 procent.

I följd af de ökade göromålen såg styrelsen sig tid efter
annan föranlåten att ingå till Kong]. Maj:t med underdåniga
framställningar om förstärkning af styrelsens arbetskrafter.

Sålunda anmälde styrelsen i underdånig skrifvelse den 1 Den förste
mars 1889, att den utveckling, som statens telefonväsende då adjwngerade
vunnit, medfört en högst betydlig tillökning i göromålen
hos styrelsen och synnerligast i arbetena inom tekniska
byrån. Chefen för nämnda byrå hade visserligen för telefonärendenas
handläggning erhållit till sitt biträde en ingeniör
och en amanuens, men då de mångtaliga telefon -

målens hufvudsakliga utredning-, deras föredragning inför
styrelsen samt verkställigheten af styrelsens beslöt för det
dåvarande ålåge bemälde byråchef, hade det icke kunna,t
undvikas, att dennes arbetstid blifvit till följd af telefonväsendets
tillkomst och hastiga utveckling så mycket upptagen
af dertill hörande göromål, att de honom åliggande
egentliga telegrafärendenas fullständiga handläggning i viss
män måst stå tillbaka för de påträngande telefongöromålen. Antalet
af de mål, som chefen för tekniska byrån haft
att inför styrelsen föredraga, hade från år 1880, eller året
närmast innan någon åtgärd vidtagits för telefonförbindelsers
anordnande genom statens försorg, ökats med 110 procent,
och de ärenden inom byrån, Indika utan föredragning
inför styrelsen kunde af byråchefen afgöras, hade äfvenledes
och i ännu högre grad ökats. Då vidare telegraftrafiken,
efter nedsättningen af inländska portot, vunnit en högst betydlig
tillväxt, som nödvändiggjorde tillökning af ledningar,
apparater och personal, vore deraf en gifven följd, att göromålen
hos styrelsen komme att än ytterligare tilltaga och
behofvet af förstärkning i arbetskrafter att blifva oafvisligt.
Det syntes styrelsen derför nödvändigt, att hos styrelsen anstäldes
en särskild föredragande för telefonärenden, med
åliggande ej blott att bereda och inför styrelsen anmäla
alla sådana frågor rörande telefonanläggningar, hvilka vore
föremål för styrelsens pröfning, utan äfven att bringa till
verkställighet styrelsens derutinnan fattade beslut. Som
emellertid såväl anläggning som underhåll af statens telefonledningar
stode i närmaste samband med dylika arbeten
å telegrafledningarna, samt dessa arbeten ofta utfördes
samtidigt af en och samma arbetspersonal och under ledning
af samma ingeniörer, syntes det styrelsen lämpligast,
att samtliga ärenden, som rörde anläggning och underhåll
af statens elektriska ledningar, komme att handläggas och
inför styrelsen anmälas af samma föredragande ledamot;
och hemstälde styrelsen fördenskull om förordnande af eu
adjungerad ledamot att från och med den 1 april 1889 och
tills vidare bereda och föredraga de ärenden, som rörde
statens telefonväsende samt anläggning och underhåll af
telegrafverkets ledningar m. m., enligt den fördelning
af göromålen inom styrelsens tekniska byrå, som chefen
för telegrafverket egde att närmare bestämma.

På grund af nämnda underdåniga framställning förordnade
Kongl. Maj:t, enligt nådigt bref den 15 mars 1889.
den hos telegrafstyrelsen anstälde tjensteman, som blifvit
af styrelsen föreslagen — nemligen dåvarande öfveringemören
— att från och med den 1 nästpåföljde april tills
vidare under samma år, på sätt styrelsen hemstålt, såsom
adjungerad ledamot biträda styrelsen, mot godtgörelse af

5,000 kronor, för år räknadt,'' att utgå dels med den till
hans tjenstebefattning — öfveringeniörsbefattningen — då
hörande lön, 1,800 kronor, och dels med 3,200 kronor af
telefonmedlen.

Detta nådiga förordnande blef sedermera, uppå framställningar
af telegrafstyrelsen, år efter år — intill utgången
af år 1895, då den adjungerade ledamoten utbyttes mot en
tredje, extra, byråchef — förnya,dt, allenast med den förändring
att, med hänsyn till göromålens ökade vigt och
mängd i föl]d af telefonväsendets ytterligare utveckling,
bemälde adjungerade ledamot från och med år 1891 kom
i åtnjutande af godtgörelse till belopp af 6,000 kronor,
hvilken utgick under åren 1891 och 1892 med ofvannämnda
lönebelopp, 1,800 kronor, och 4,200 kronor af telefonmedlen
samt under åren 1893—1895 med det belopp af 3,000
kronor, hvartill öfveringeniörslönen från och med 1893 års
början höjdes, och med 3,000 kronor af telefonmedlen.

I sin underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t den 10 öfveringenovember
18.91, med förslag till stater för telegrafverket
under år 1893, hade nemligen telegrafstyrelsen — medför- andrainnemälan
hurusom den hos styrelsen anstälde öfveringeniör, 9radenförutom
sin aflöning af 3,000 kronor såsom tjensteman i
lägsta lönegraden, egt i den honom jemlikt instruktionen da
jemväl tillhörande egenskap af föreståndare _ för telegrafverkets
undervisningsanstalt uppbära särskildt arfvode
till belopp af omkring 1,500 kronor, utgående af det för
nämnda anstalt i staten upptagna anslag — vidare anfört, att
genom uppkomsten af statens telefonväsende och den stora
utveckling deraf, som egt rum, det enligt styrelsens uppfattning
icke vore möjligt för öfveringeniören att med de
till hans magtpåliggande och ansvarsfulla befattning egentligen
hörande göromål förena äfven föreståndarebefattningen
för undervisningsanstalten; i anledning hvaraf styrelsen
hemstälde om sådan ändring i aflöningsstaten, att öfver -

Ändring a\
i instruktionen.

Extra

revisor.

ingeniören måtte blifva befriad från inseendet öfver undervisningsanstalten
och dermed följaktig undervisningsskyldighet,
samt att åtskiljandet af de ifrågavarande två befattningarna
måtte i aflöningsstaten få sitt uttryck genom
öfveringeniörens uppflyttning i andra lönegraden med 3,000
kronor i lön och 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar
eller tillhopa 4,500 kronor (ålderstillägg oberäknade);
hvarigenom antalet tjensteman i lägsta lönegraden skulle
minskas från 10 till 9.

Sedan Kongl. Maj:t föreslagit 1892 års riksdag att
godkänna den omförmälda ändringen, bifölls också "densamma
af Riksdagen, hvarefter och med anledning deraf
Kongl. Maj:t genom särskilda nådiga kungörelser den 2 september
och den 16 december 1892 förordnade om vissa förändringar
i den för telegrafstyrelsen den 1 november 1878
utfärdade nådiga instruktion.

Med dessa ändringar är 1878 års instruktion ännu
gällande för telegrafstyrelsen.

I sammanhang dermed att telegrafstyrelsen i underdånig
skrifvelse den 10 november 1891 hos Kongl. Maj:t
anhöll om fortsatt förordnande under år 1892 för en adjungerad
ledamot hos styrelsen, utbad styrelsen sig nådigt
bemyndigande att likaledes under år 1892 af telefonmedel
få utbetala ett belopp af 3,000 kronor till eu extra revisor
hos styrelsen; och åberopade styrelsen såsom skäl för nämnda
framställning, hurusom allt ifrån statstelefonväsendets uppkomst
för 10 år tillbaka arbetet med kontroll öfver telegrafverkets
inkomster och utgifter år efter år ökats. Dittills
hade revisionsarbetet hos styrelsen kunnat ombesörjas
dels genom påläggande af ökade göromål för de vid styrelsens
omorganisation år 1878 i stat uppförda tre ordinarie
revisorer och dels genom förstärkt antal extra biträden,
men i den mån telefonväsendet utvecklats, hvilket under
åren 1890 och 1891 egt rum i högre grad än förut och
hvarigenom, å ena sidan, inkomsterna, från abonnenter och
särskildt betalda- telefonsamtal samt, å andra sidan, utgifterna
för drift, underhåll och anläggningar betydligt ökats,
hade vid arbetet med granskningen af alla'' dithörande
redogörelser mera och mera gjort sig känbart behofvet af
ytterligare en tillräckligt aflönad person, på hvilken, hvad
insigt och daglig arbetstid beträffade, kunde af styrelse»

ställas högre anspråk än på en extra ordinarie tjensteman
med endast amanuensarfvode, och närmast under inseende
af hvilken granskningsarbetet kunde vinna i enhet och följ d—
rigtighet; och lemnade styrelsen såsom ett material för
bedömande af berörda underdåniga framställning för afhjelpande
af ett behof, som, enligt styrelsens åsigt, åtminstone
år 1892 och de närmast följande åren måste anses
oafvisligt, nedanstående öfversigt, i afrundade tal, af telefonrörelsen
vid telegrafverket under femårsperioden 1887
—1891.

År. t	Abonne- ments- afgifter. kr.	Samtals- afgifter. kr.	Anläggnings- kostnader. kr.	Drift- och underhålls-kostnader, kr.	Summa inkomster och\| utgifter, j kr.
1887	183,000	9,000	84,000	66,000	342,000
1888	283,000	13,000	434,000	120,000	850,000
1889	342,000	22,000	416,000	180,000	960,000
1890	390,000	47,000	914,000	254,000	1,605,000
och, enligt hvad då kunde beräk-nas, för
1891	600,000	100,000	1,600,000	450,000	2,750,000

Med bifall till berörda underdåniga framställning bemyndigade
Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 4 december
1891 telegrafstyrelsen att under år 1892 af telefonmedlen utbetala
3,000 kronor såsom arfvode åt en extra revisor hos
styrelsen.

Detta bemyndigande har sedan dess årligen förnyats.

Redan i underdånig skrifvelse den 25 november 1892 Extra notaanhöll
telegrafstyrelsen om ytterligare förstärkning af sty- ne^!^ska
relsens arbetskrafter, dervid styrelsen till en början erinrade,
hurusom, sedan 1878 års organisation af styrelsens
tekniska byrå med år 1879 trädt i kraft, göromålen vid
byrån, hufvudsakligen genom telefonväsendets tillkomst,
efter hand tillväxt och slutligen fått en omfattning, hvilken, i
förhållande till densamma år 1879, enligt styrelsens åsigt
kunde kallas oerhördt stor. På tekniska byrån vore anstälda,
förutom förrådsförvaltaren, en öfveringeniör samt fyra in -

geniörer, af hvilka sistnämnda tre under sommarmånaderna
skötte telegrafverkets liniebyggnader och den fjerde hela
året om hade till befattning att biträda byråchefen med
ärendenas förberedande handläggning, uppsättning af expeditioner
m. m., hvaremot öfveringeniören icke kunnat
i vidsträcktare mån deltaga i expeditionsgöromålen å byrån,
än som direkt föranledts af de genom honom utförda arbeten
och utredningar. Under år 1879 hade af chefen för
tekniska byrån inför telegrafstyrelsen föredragits 689 ärenden,
af hvilka 554 expedierats genom kansliet och 135 genom
byrån, samt utan särskild föredragning å byrån afgjorts
510 ärenden, som föranledt skriftlig expedition.
Under år 1891 hade emellertid antalet af de genom tekniska
byrån föredragna ärenden utgjort 3,159, hvilka med
få undantag expedierats genom byrån, och hade antalet
utan föredragning afgjorda mål uppgått till 1,4-07, hvilka
alla gifvit anledning till skriftvexling, hvarförutom under
sistnämnda år å byrån uppgjorts sammanlagdt 5,302 telefonkontrakt
äfvensom utförts hela arbetet med upprättande
af katalog öfver rikstelefonnätet.

Som enligt styrelsens åsigt det arfvode af 2,000 kronor
för år, hvilket från anslaget i stat till ingeniörer utginge
till den ingeniör, som biträdde chefen för tekniska byrån,
borde från och med år 1893 få disponeras för en linieingeniör,
blefve i följd deraf till beredande af godtgörelse för ombesörjandet
af den från byråns begge afdelningar utgående
mängd skrifvelse!'' endast amanuensarfvoden tillgängliga;
och hemstälde med anledning deraf telegrafstyrelsen —
under förklarande att styrelsen hyste den af erfarenheten
bekräftade åsigt, att mot en så ringa ersättning personer
med erforderliga egenskaper icke kunde anskaffas, och att,
äfven om de för en tid mottoge anställning inom byrån,
de i hvarje fall komme att söka sig utvägar att, så snart ske
kunde, på annat håll vinna bättre utkomst — att å styrelsens
tekniska byrå måtte för år 1893 få anställas två extra
notarier med en aflöning hvardera af 3,000 kronor, att utgå
för den ene af telegraf- och för den andre af telefonmedel.

Kongl. Maj:t biföll, enligt nådigt bref den 16 december
1892, på det sätt berörda framställning, att telegrafstyrelsen
fick tillstånd att under år 1893 af telefonmedlen utbe -

tala 3,000 kronor såsom arfvode åt en extra notarie å styrelsens
tekniska byrå.

På styrelsens underdåniga framställningar har äfven
detta bemyndigande sedermera för hvarje år förnyats.

Uppförandet å ordinarie stat af statens telefonväsende Fråga om
stäldes i utsigt af vederbörande departementschef redan vid nensuppföanmälan
den 12 januari 1891 inför Kongl. Maj:t i stats- rande a ordirådet
af frågan om åtskilliga anslag för telefonanläggningar.
Departementschefen uttalade nemligen dervid såsom sin
åsigt, att med den utveckling, statens telefonväsende redan
då vunnit och inom den närmaste framtiden ytterligare
komme att vinna, den tidpunkt icke syntes höra vara aflägsen,
då statsverkets telefonmedel kunde i riksstaten upptagas
bland öfriga statsinkomster samt staten för telefonväsendet,
årligen framläggas inför Riksdagen. Emellertid
ansåg departementschefen nämnda tidpunkt då ännu icke
vara kommen.

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t i statsrådet den
13 januari 1892 af de frågor, som tillhörde regleringen af
sjunde hufvudtiteln, berördes åter af föredragande departementschefen
frågan om telefonväsendets upptagande i stat;
men ansåg departementschefen fortfarande skäl icke vara
för handen att ännu göra framställning till Riksdagen om
upptagande i riksstaten af inkomsterna och utgifterna för
statstelefonväsendet.

Den 15 september 1893 föredrogos inför Kongl. Maj:t i
statsrådet dels Riksdagens den 12 maj 1888 aflåtna skrifvelse,
med anhållan att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta
och Riksdagen föreläggas förslag till post- och telegrafverkens
förenande under en gemensam styrelse, dels ock den
af Kongl. Maj:t för ändamålet tillsatta koinités afgifna betänkande
i ämnet samt generalpoststyrelsens och telegrafstyrelsens
infordrade underdåniga utlåtanden öfver nämnda
betänkande; och förklarade Kongl. Maj:t, på föredragande
departementschefens hemställan, att Kongl. Maj:t fann Riksdagens
berörda framställning icke till någon Kongl. Maj:ts
vidare åtgärd föranleda. Vid detta tillfälle anförde departementschefen
äfven till statsrådsprotokollet, hurusom, när
instruktionen för telegrafstyrelsen den 1 november 1878 utfärdades,
staten ännu icke hade börjat anlägga telefonledningar,
hvadan instruktionen icke toge någon hänsyn till den om -

Telegrafstyrelsens
statsförslag
för år
1895.

fattande afdelning af styrelsens verksamhet, som afsåge telefonväsendet.
Jemväl gällande utgiftsstater för telegrafverket
vore uppgjorda utan hänsyn till denna gren af verkets
arbetsfält. För uppehållande af telefonärendena i telegrafstyrelsen
hade Kongl. Magt tid ef jer annan vidtagit tillfälliga,
anordningar, och för ombesörjande af lokalförvaltningen
på det sätt, som för hvarje orts förhållanden varit
lämpligast, hade telegrafstyrelsen dittills egt disponera inflytande
telefonmedel. Vid ett par föregående tillfällen
hade departementschefen inför Kongl. Maj:t framhållit,
att dessa provisoriska anordningar, nödvändiga och nyttiga
under det öfvergångsskede, hvari telefonväsendet dittills
befunnit sig, borde, så snart sig göra läte, utbytas mot
fastare former, i sammanhang hvarmed statsverkets telefonmedel
borde i riksstaten upptagas bland öfriga statsinkomster
samt staten för telefonväsendet framläggas för Riksdagen.
Tidpunkten derför hade emellertid vid sagda tillfällen
icke ansetts vara inne, dels emedan statens telefonnät
då ännu icke nått den utveckling, att det kunde anses
som ett organiskt helt, dels ock emedan frågan om telefonväsendets
framtida ställning då ännu var sväfvande i afbidan
på lösningen af den väckta frågan om post- och
telegrafverkens förening. Vid bifall till departementschefens
framställning rörande sistberörda fråga,, mötte ur denna
synpunkt ej vidare något hinder för telefonväsendets definitiva
ordnande, och enär dåmera, efter fullbordandet af
ett stort antal interurbana ledningar, rikstelefonen i ett
sammanhängande nät sträckte sig öfver en större del af
landet, borde äfven ur denna synpunkt tiden anses vara
kommen att låta telefonväsendet ingå såsom en integrerande
del af telegrafförvaltningen.

På grund a,f departementschefens derom gjorda hemställan
anbefaldes ock telegrafstyrelsen att till Kongl. Maj:t
inkomma med förslag till den förändrade anordning af förvaltningen
utaf statens telegrafverk, som påkallades af tillkomsten
af telefon väsendet, äfvensom med förslag till definitiv
stat för telegraf- och telefon väsendet.

I anledning deraf aflat telegrafstyrelsen den 28 november
1893 underdånig skrifvelse, deri styrelsen, efter att hafva
erinrat om den för telegrafverket då gällande stat samt om
telegrafstyrelsens ofvanberörda skrifvelse den 1 mars 1889

och Kongl. Maj:ts nådiga bref den 15 i samma månad och
år, vidare anförde, såsom bevis på göromålens betydliga tillväxt
inom styrelsens tekniska byrå, hurusom alla aftal med
allmänheten rörande telefonanläggningar samt förbindelseoch
abonnentledningar uppgjordes i nämnda byrå; att antalet
af de telefonkontrakt, hvilkas upprättande byrån hade
om händer, uppginge för det dåvarande till omkring 15,000,
hvaraf minst 3,000 förnyades hvarje år; samt att de uppgörelser,
hvilka i anledning deraf förekomme och år efter
år ökades, ofta föranledde långvariga förhandlingar af grannlaga
beskaffenhet, hvilka för byråchefen borttoge mycken tid.
Det arbete, som i detta hänseende under de senaste åren förekommit,
skulle, enligt styrelsens uppfattning, icke heller
varit möjligt att utföra, derest icke Kongl. Maj:t förordnat
en adjungerad ledamot hos styrelsen.

Då utgifterna för telefon väsendet skulle för år 1895 i
stat uppföras, hade styrelsen alltså, i sitt underdåniga förslag,
i främsta rummet utbytt den adjungerade ledamoten
mot en tredje byråchef med samma aflöning som för hvardera
af de båda förutvarande byråcheferna, eller 4,400 kronor
i lön och 2,000 kronor i tjenstgöringspenningar jemte
ålderstillägg efter 5 år till belopp af 600 kronor.

Vidare och under förutsättning af nådigt bifall ej mindre
till anställande af en tredje byråchef med åliggande att
öfvertaga en del af de göromål, som tillhörde tekniska byrån,
än äfven, såsom följd deraf, till denna byrås delning i
tvenne byråer, hemstälde styrelsen i underdånighet, att den
ena af dessa måtte erhålla benämningen liniebyrån och den
andra trajikbyrän, samt att å dessa byråer måtte såsom biträdande
tjensteman varda anstälde:

ä liniebyrån: en byräingeniör, en notarie och den förutvarande,
å tekniska byrån anstälde förrådsförvaltaren,
alla dessa tre tjensteman af första lönegraden, samt
å trafikbyrån: den å tekniska byrån anstälde, dåmera andra
lönegraden tillhörande »öfveringeniören», med förändrad
benämning af elektriker, samt en notarie och en aktuarie,
de båda sistnämnde tillhörande första lönegraden.

Efter att hafva redogjort för de göromål, som enligt 1878
års instruktion ålåge tekniska byrån, anförde telegrafstyrelsen
uti nämnda hänseende i sin underdåniga skrifvelse,
hurusom styrelsens mening vore, att af alla dessa åligganden

och af dem, som tillkommit i följd af telefonväsendet, skulle af
Liniebyrån öfvertagas icke blott den de], som tillhörde den
dåvarande adjungerade ledamoten hos styrelsen, nemligen
sådana ärenden, som rörde anläggning och underhåll af
telegrafverkets ledningar samt beräkning och förslag för
anskaffning af materiel såväl å linierna och vid stationerna
som i verkets förråd, utan äfven öfvervakandet af materielens-
användande och vidmagthållande samt beredandet af
frågor om inrättande af nya telegraf- och telefonförbindelser
samt förändring af förut befintliga sådana förbindelser,
äfvensom frågor om förhyrande och inredning af nya telegraf-
eller telefonlokaler eller flyttning af äldre sådana.
Den öfriga delen af de åligganden, som då tillhörde tekniska
byrån, skulle öfverflyttas till trafikbyrån.

Att till biträde å liniebyrån erfordrades en tjensteman
med teknisk bildning, ansåg styrelsen ligga i så öppen dag,
att något vidare skäl för anställning af eu ingeniör derstädes
icke behöfde anföras. En sådan tjensteman vore
emellertid redan sedan lång tid tillbaka biträdande å tekniska
byrån emot aflöning, som till största delen utginge
af det på staten för styrelsen upptagna anslag till arfvoden
åt ingeniörer. Frågan rörde alltså i sjelfva verket allenast
denne tjenstemans försättande på ordinarie stat.

För uppsättning och expedition af de talrika skrivelser,
som dels efter föredragning inför styrelsen och dels omedelbart
skulle af linie- och trafikbyråerna ombesörjas, äfvensom
för anteckning af sådana inkommande skrifvelse!’, som icke
vore stälda till styrelsen och alltså icke blefve i dess diarium
intagna, erfordrades, enligt styrelsens åsigt, å hvardera
byrån en notarie, som tillika skulle ansvara för den på
byrån ankommande protokollsföring inför styrelsen. Detta
behof vore afsedt att fyllas på det sätt, att den å styrelsens
kansli anstälde notarien skulle, med befrielse från ombudsmansgöromålen,
öfverflyttas till liniebyrån och den extra
notarie, som med Kongl. Maj:ts begifvande redan funnes
anstäld å tekniska byrån med ett arfvode af 3,000 kronor
utaf telefonmedlen, uppföras å stat såsom tjensteman af
lägsta lönegraden med anställning å trafikbyrån.

Den till anställning å trafikbyrån jemväl föreslagna
aktuarie erfordrades uteslutande i följd af telefonväsendet
för att biträda vid uppgörandet af vissa abonnements,-

kontrakt, föra de vidlyftiga liggarne öfver samtliga dessa
kontrakt samt mottaga och förvara de kontraktshandlingar,
hvilka städse måste vara å byrån tillgängliga.

Telegrafstyrelsen redogjorde vidare uti sin ifrågavarande
underdåniga skrifvelse för de åligganden, som tillhörde
styi’elsens administrativa byrå, och anförde derefter,
bland annat, hurusom mångfalden af dessa åligganden
och omfattningen af vissa bland dem vore så stora, att ett
nöjaktigt ombesörjande af alla dithörande göromål redan
från början af styrelsens år 1878 beslutade förändrade organisation
— vid hvilken, emot vederbörande löneregleringskomités
förslag, den förutvarande kamreraretjensten
hos styrelsen blef indragen — icke kunnat ske utan svårighet
och vid vissa tillfällen (såsom vid uppgörandet af
förslag till tid efter annan ifrågakömmande förnyadt telegrafregleinente
och deraf påkallad förnyad instruktion för stationstjenstgöringen
eller af nya taxor för den utländska telegramvexlingen
m. in.) icke på annat sätt, än att chefen för
byrån måst frikallas från de löpande ärendenas handläggning.

Den betydliga tillökning i göromålen inom administrativa
byrån, som uppstått i följd af telefonväsendets tillkomst
och utveckling, samt det ökade ansvaret vid och bestyret
med öfvervakandet af uppbörden, förvaltningen och
redovisningen af telegrafverkets medel, hvilka genom telefonväsendet
mera än fördubblats, påkallade med nödvändighet,
att den biträdande personalen å administrativa byrån
blefve förstärkt med en tjensteman af andra lönegraden, nemligen
en kamrerare, hvarjemte en revisor, tillhörande första
lönegraden, borde å stat uppföras i stället för den extra revisor,
som med Ivongl. Maj:ts nådiga begifvande biträdde vid
granskningen af telegrafverkets räkenskaper mot ett af telefonmedlen
utgående arfvode af 3,000 kronor för år räknadt.

Under förutsättning af nådigt bifall till den sålunda
föreslagna förstärkningen af administrativa byråns arbetskrafter,
komme den ordinarie personalen derstädes att, förutom
byråchefen, utgöras af: en kamrerare, en kassör och
bokhållare, en bokhållare, en statistiker och fyra revisorer.

Såsom ofvan är omförmäldt, afsåg den ifrågastälda förändrade
anordningen af telegrafstyrelsen, att den dåvarande, a
kansliet anstälde notarien och ombudsmannen skulle, med befrielse
från ombudsmansgöromålen, öfverflyttas till liniebyrån.

Ombudsmansgöromålen skulle i stället öfvertagas af sekreteraren,
med benämningen sekreterare och ombudsman. Denne samt
registratur och aktuarien skulle alltså komma att utgöra
den blifvande ordinarie kanslipersonalen. Den del af de
dittills varande sekreteraregöromålen, hvilken komme att
öfvergå till notarierna på linie- och trafikbyråerna, vore —
enär tekniska byråns skriftvexling redan då till största delen
ombesörjdes med egen extra personal — mindre betydande
och skulle mera än uppvägas af ombudsmansgöromålen,
hvilkas omfattning från början var föga afsevärd,
men efter telefonväsendets tillkomst, synnerligast för bevakningar
i talrika konkurs- och utsökningsmål, i hög grad ökats.

A det af telegrafstyrelsen framlagda förslag till stat
var vidare under rubriken »Styrelsen» upptaget ett arfvodesbelopp
af 500 kronor såsom »felräkningspenningar åt kassören».
Styrelsen ansåg nemligen billigheten fordra, att
denne tjensteman, hvars uppbördsmannaansvar och göromål
mera än fördubblats i följd af telefonväsendet, blefve i berörda
hänseende tillgodosedd på enahanda sätt som hans vederlikar
inom andra centrala embetsverk, bland hvilka exempelvis
nämndes marinförvaltningen, lotsstyrelsen och statskontoret.

Telegrafstyrelsens förslag till aflöningsstat för de ordinarie
tjenstemännen i styrelsen hade alltså följande utseende.

r o n o

Lön.

Tjenst-

görings-

pennin-

gar.

Summa.

! 1 generaldirektör och chef .

!1 byråchef.........

i 2 byråchefer........

1 elektriker........

1 kamrerare........

1 sekreterare och ombudsman

1 första gradens tjensteman
12 första gradens tjensteman
Felräkningspenningar åt kas-sören, arfvode......

6,200

4,400

8,800

3,000

1,800

21,600

2,800

2,000

4,000

1,500

1,200

14,400

9.000
6,400

12,800

4,500

3.000
36,000

500

[Efter 5 år kan
/lönen höjas med

1600 kronor.

Efter 5 år kan
lönen höjas med
500 kronor och
efter 10 år med
ytterligare 500
kronor.

Då telegrafstyrelsens nyssberörda underdåniga fram- Departeställning
om ökning af styrelsens personal den 13 januari “yttrande.''
1894 föredrogs inför Kongl. Maj:t i statsrådet, anförde
chefen för finansdepartementet, bland annat, hurusom, då
i och med uppfinningen af telefonen ett nytt sätt att med
elektricitetens tillhjelp förmedla samtal mellan olika ställen
erbjöd sig för samfärdseln och statens telegrafverk satte sig
till'' uppgift att vid sidan af sin förra verksamhet äfven betjena
allmänheten med det nya samfärdsmedlet, det vore,
med afseende på den större lätthet, hvarmed telefonen i
jemförelse med telegrafen kunde göras tillgänglig för den
enskilde korrespondenten, redan från början att förutse,
att det nya verksamhetsområdet för telegrafverket inom en
icke aflägsen tidrymd skulle vinna större omfattning än det
äldre. Snabbare, än man kunde antaga, hade dessa utsigter
gått i fullbordan. Statens telefonväsende hade endast egt
bestånd omkring tio år, och redan öfverstege inkomsterna
af detsamma telegrafverkets inkomster af den egentliga
telegrafverksamheten, och den tid läte sig skönja, då hvarje
mera betydande ort i landet, vare sig stad, by eller
gård, ko in me att sättas i förbindelse med telefonnätet.

Något tvifvel hade, enligt departementschefens mening, icke
bort råda derom, att den nya betydande rörelse, staten
sålunda genom sitt telegrafverk öfvertoge, skulle med afseende
på de former, under hvilka den administrativa organisationen
af den nya rörelsegrenen och dispositionen
af derigenom inflytande medel borde ega rum, i sinom
tid likställas med det egentliga telegrafväsendet, I _ likhet
med hvad i begynnelsen af telegrafens tillvaro iakttogs,
vore det likväl nödigt, att statstelefonens första utveckling
finge försiggå utan att bindas af de fastare former, som
följde af en utaf Konung och Riksdag årligen faststäld detaljerad
utgifts- och aflöningsstat. Detta sitt första utvecklingsskede
hade statstelefonen dåmera genomgått, Från en
samling af smärre nät, spridda öfver landet och med föga
sammanhang sins emellan, hade statens telefonväsende blifvit
ett organiskt helt, som i likhet med statens öfriga kommunikationsanstalter
sträckte sin verksamhet öfver större delen
af landet, Tiden borde således ur denna synpunkt anses
vara inne att påkalla Riksdagens medverkan för fastställande
af definitiva former för administrationen af den nya rörelse 2* -

grenen. Att så koinrne att ske, måste anses ur flera synpunkter
önskvärdt, bland annat äfven derför, att den talrika
personal, som dåmera arbetade i statstelefonens tjenst, borde
ega grundade anspråk på att få sina aflöningsförmåner genom
definitivt faststälda aflöningsstater bestämda. Hvad den
af telegrafstyrelsen framlagda aflöningsstaten anginge, uttalade
departementschefen, hurusom de i fråga om styrelsens
organisation föreslagna förändringarna hufvudsakligen bestode
deruti, att vid den ordinarie statens upprättande iakttagits
de tillfälliga anordningar, som jemlikt Kongl. Maj:ts
tid efter annan meddelade beslut vidtagits i syfte att för
styrelsen möjliggöra handhafvande! af den ökade arbetsbörda,
som ålagts densamma genom telefonväsendets tillkomst.
Då sålunda den ena af styrelsens dittills i stat
uppförda båda byråer, eller den som bure namnet den
tekniska, delats i två byråer, liniebyrån och trafikbyrån,
innebure denna åtgärd allenast ett definitivt fastslående af
de förfoganden, enligt hvilka Kongl. Maj:t allt sedan år
1889 årligen förordnat en tjensteman inom styrelsen att
såsom adjungerad ledamot bereda och föredraga de ärenden,
som rörde statens telefonväsende samt anläggning och underhåll
åt telegrafverkets ledningar m. m. enligt den fördelning
af göromålen inom tekniska byrån, som chefen
för verket egt närmare bestämma. Den fördelning af
göromålen mellan de båda föredragandena å tekniska byrån,
som på grund deraf egt rum, hade vant den i sakens egen
natur liggande, att den ene föredraganden hufvudsakligen
handhaft ärenden, som rört telegrafverkets liniera vare sig
telegraf- eller telefon-, och den andre trafiken å dessa lini er,
och denna fördelning skulle äfven enligt styrelsens förslag
ligga till grund för ärendenas uppdelning på de två särskilda
byråer, i hvilka telegrafstyrelsens tekniska byrå skulle
fördelas. Föredraganden för linieärenden, hvilken dittills
åtnjutit en årlig godtgörelse af sammanlagdt 6,000 kronor,
skulle gifvetvis såsom byråchef i fråga om aflöningsförmåner
i alla afseenden likställas med de båda öfriga byråcheferna.

Dtom med den sålunda tillkommande tredje byråchefen
skulle telegrafstyrelsens ordinarie personal enligt statsförslaget
tillökas med en kamrerare och fyra tjensteman af första
lönegraden, nemligen en hyrningeniör, en aktuarie, en notarie
och en revisor, hvilken tillökning helt och hållet påkallats

af telefonväsendets tillkomst. Hvad tre af de sistnämnde
tjenstemännen beträffade, innebure åtgärden allenast ett
öfverflyttande på ordinarie stat af den ingeniör, hvilken redan
funnes tjenstgörande å tekniska byrån mot aflöning, som
till största delen utginge af det å styrelsens stat upptagna
anslag till arfvode åt ingeniörer, samt af den extra notarie
och den extra revisor, hvilka med Kongl. Maj:ts begifvande,
senast enligt nådigt bref den 15 december 1893, blifvit
mot ett årligt arfvode utaf telefonmedlen af 3,000 kronor
för hvardera hos telegrafstyrelsen anstälde.

De båda öfriga nyssnämnda tjenstebefattningarna eller
kamrerarens och aktuariens vore deremot nya. Af desse
båda tjenstemän skulle aktuarien placeras på den nya trafikbyrån
med särskild uppgift att handhafva bokföringen af
handlingarna rörande telefonabonnementskontrakten- Med
afseende å det stora och allt jemt växande antalet af dylika
kontrakt borde, enligt departementschefens åsigt, behofvet
af en dylik tjensteman utan vidare inses.

Den till inrättande föreslagna kamrerarebefattningen
skulle åter tillhöra administrativa byrån. På sätt telegrafstyrelsen
erinrat, förefans denna befattning å den stat,
som tillämpades för telegrafstyrelsen före staten af år 1878.

Den ansågs af den komité, som hade att uppgöra förslag
till sistnämnda stat, fortfarande behöflig, men indrogs af
besparingsskäl. Efter år 1878 kunde emellertid, till följd
af telefonväsendets tillkomst, omfånget af telegrafstyrelsens
verksamhet sägas hafva blifvit fördubbladt, och då, sådant
oaktadt, personalen å administrativa byrån ej sedan
dess erhållit någon ordinarie tillökning, borde det ej förvåna,
att behofvet för styrelsen att återfå den indragna
kamrerarebefattningen dåmera gjort sig oafvisligt kändt.

I ofrigt kunde det icke annat än anses i sin ordning, att
ett embetsverk, hvilket, såsom telegrafstyrelsen, handhade
en industriel rörelse med en uppbörd af milliontals kronor,
i likhet med öfriga likstälda verk till sitt biträde erhölle
eu kamrerare.

På hemställan af föredragande departementschefen föreslog
ock Kongl. Maj:t Riksdagen att bifalla hvad telegrafstyrelsen
beträflande tjenster hos styrelsen begärt.

Statsutskottet vid 1894 ärs riksdag tillstyrkte hvad statautakotsålunda
föreslagits, dervid utskottet såsom skäl derför an- teP u.tlä"

Reservation
mot statsutskottets
utlåtande.

Riksdagens

beslut.

Tjensteman
på extra
stat.

förde, att, oberoende af den tidpunkt, då frågan om postoch
telegrafverkens förening kunde få sin lösning, utskottet
ansåge det redan då vara af behofvet påkalladt, att telegrafverkets
administration ordnades med hänsyn till den ökade
verksamhet, som tillkomster! af telefonväsendet medfört.
Det måste, enligt utskottets uppfattning, anses oegentligt,
att de betydande statsutgifter, som med telefonmedlen bestredes,
icke vore underkastade Riksdagens pröfning och af
Riksdagen reglerades; och utskottet fann det vara billigt,
att af den talrika personal, som för det dåvarande användes
i statstelefonens tjenst och jemväl för framtiden vore derför
behöflig, åtminstone en del komme i åtnjutande af de fördelar
med afseende å tryggade aflöningsförmåner, som vore
förenade med fast anställning i statens tjenst.

Mot detta utskottets beslut anförde utskottets ledamöter
af Andra Kammaren reservation, deruti den åsigten
uttalades, att en förening af post- och telegrafverken
borde komma till stånd och att frågan derom icke borde
betraktas såsom fallen utan dess lösning fortfarande främjas.
Och då fastslående af en ny, vidsträcktare stat för telegrafverket,
långt ifrån att befordra, tvärt om skulle för eu
lång framtid undanskjuta föreningen af post- och telegrafverken,
ansågo reservanterna sig icke böra tillstyrka fastställandet
af den utaf Kongl. Maj:t framlagda staten för
telegrafverket.

Utskottets hemställan bifölls af Första, men afslogs af
Andra Kammaren, hvarefter, och sedan sistnämnda kammare
jemväl afslagit proposition om gemensam votering i
frågan, densamma förföll.

Då Riksdagen sålunda icke ingick på Kongl. Maj:ts
ofvanberörda förslag, aflat telegrafstyrelsen den 18 oktober

1895 underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, deri styrelsen
— under åberopande af hvad styrelsen i sin förenämnda
skrifvelse den 28 november 1893 anfört samt med framhållande
tillika, att styrelsen nödgats i allt för stor utsträckning
anförtro magtpåliggande arbeten åt extra tjensteman
mot arfvode af mera tillfällig art, men att en sådan anordning,
enligt styrelsens förmenande, icke utan synnerlig olägenhet
för arbetenas behöriga fortgång kunde blifva af
längre varaktighet — anhöll om anställande från och med

1896 och tills vidare på extra stat af det ökade antal

tjensteman, som till följd af telefonväsendets utveckling
vore af behof vet oundgängligen påkalladt.

I anledning deraf medgaf Kongl. Maj:t, enligt nådigt
bref den 22 november 1893, att under nästpåfoljande år
finge hos styrelsen, utöfver den ordinarie personalen, på
förordnande anställas en byråchef, likstäld med tredje gradens
tjensteman, en kamrerare, likstäld med andra gradens
tjensteman, en byråingeniör och en aktuarie äfvensom, såsom
förut, en notarie och en revisor, de fyra sistnämnda likstälda
med första gradens tjensteman, med arfvoden, för
år räknade, att utgå af telefonmedlen, till byråchefen med
6,400 kronor, deraf 4,400 skulle anses motsvara lön och

2.000 tjenstgöringspenningar, till kamreraren med 4,500
kronor, deraf 3,000 skulle anses motsvara lön och 1,500
tjenstgöringspenningar, samt till en hvar af de öfriga med

3.000 kronor, deraf 1,800 skulle anses motsvara lön och
1,200 tjenstgöringspenningar.

Den å styrelsens kansli enligt 1878 års instruktion
anstälde notarien och ombudsmannen blef, på grund af nådiga
brefvet den 22 november 1895, för år 1896, med befrielse
från ombudsmansgöromålen, placerad å liniebyrån såsom
notarie; och ålades sekreteraren hos styrelsen att bestrida
jemväl ombudsmansgöromålen.

Dessa anordningar hafva, jemlikt särskilda nådiga bref,
bibehållits under 1897 och följande år.

Genom nyssberörda nådiga bref den 22 november Felräknings1895
tillerkändes ock kassören och bokhållaren hos sty- åt

relsen — till hvilken, jemlikt Kongl. Maj:ts beslut, för
ökade göromål i följd af telefonväsendet för hvart och ett
af åren 1892—1895 utgått en gratifikation af 500 kronor
— under år 1896 såsom felräkningspenningar ett arfvode
af telefonmedel till samma belopp.

Äfven för de följande åren har Kongl. Maj:t tilldelat
kassören och bokhållaren enahanda arfvode.

Hvad angår den å liniebyrån anstälde byråingeniören, Den å linieanförde
telegrafstyrelsen i sin underdåniga skrifvelse den
11 november 1898, med framställning om anställande på inaeniörens
extra stat hos styrelsen af tjensteman under år 1899, att
till följd af telefonnätets utvidgning öfver hela landet för - gradens tjenhållandena
förändrat sig derutinnan,- att tillsynen öfver di- »teman.
striktsingeniörernas omfattande och vigtiga arbeten med

såväl nyanläggningar som underhåll kräfde linieby råchefens
personliga närvaro inom de olika distrikten mycket mera
än förut. Under byråchefens frånvaro på dylika tjensteresor
hade styrelsen för hvarje gång förordnat byråingeniören
att upprätthålla byråchefens tjenst mot åtnjutande af
tjenstgöringspenningarna. Dessa resor påkomme emellertid
allt oftare och kunde blifva jemförelsevis långvariga, hvarjemte
byråchefen stundom behöfde äfven dessemellan egna
sin tid odelad åt utarbetandet af mera omfattande frågor.
Med hänsyn deidill och då dessutom de till liniebyrån hörande
ärenden af mera löpande beskaffenhet i betydlig grad
ökats till antalet, var det, enligt styrelsens åsigt, för arbetets
jemna gång önskvärdt, att byråingeniören kunde, utan
särskilt förordnande för hvarje gång, vid behof upprätthålla
byråchefens tjenst. Då emellertid byråingeniören
redan då var byråchefens närmaste man samt hans åligganden
genom det ifrågasatta mera permanenta uppdraget
att vid behof upprätthålla byråchefens tjenst skulle blifva
ännu mera utvidgade, ansåg styrelsen hans befattning vara
fullt jemförlig med tjensteman af andra graden vid de
centrala embetsverken och närmast med de i jernvägsstyrelsen
anstälde byrådirektörerna.

I enlighet med telegrafstyrelsens i sammanhang dermed
gjorda hemställan medgaf Kongl. Maj:t, enligt nådigt bref
den 25 november 1898, att för år 1899 bemälde ingeniör,
hvilken skulle ega skyldighet att, vid liniebyråchefens frånvaro,
utan särskildt förordnande uppehålla dennes tjenst,
skulle anses likstäld med andra gradens tjensteman, i följd
hvaraf arfvodet till honom höjdes till 4,500 kronor för år,
deraf 3,000 skulle anses motsvara lön och 1,500 tjenstgöringspenningar.

Äfven för år 1900 och innevarande år har detta medgifvande
förnyats,

Den omorganisation, som, enligt hvad ofvan omförmälts,
genom tekniska byråns provisoriska fördelande i två byråer
verkstäldes från och med 1896 års ingång, utgjorde emellertid,
hvad ärendenas föredragning i styrelsen angick, endast
ett fastare ordnande af det arbetssätt, som på grund af särskilda
nådiga medgifvanden egt bestånd ända sedan år 1889.
från hvilken tid nemligen de tekniska ärendena städse handlagts
och föredragits af två personer, den ordinarie byrå -

chefen och en adjungerad ledamot, dervid den ordinarie
företrädesvis handhaft trafikärenden och den adjungerade
byggnadsärenden.

I underdånig skrifvelse den 23 mars 1897 anförde
också telegrafstyrelsen, bland annat, att vid den kraftiga
utveckling, som statens telefon väsende vunnit sedan år 1889,
styrelsen icke längre kunde reda sig med allenast två föredragande
å den tekniska sidan, enär de löpande göromålens
mängd betoge de föredragande snart sagdt allt tillfälle till
sådan verksamhet, som, utan att ega omedelbart sammanhang
med inkommande mål och ärenden, skulle afse verkets
nytta och framåtskridande i det hela; och, hvad särskilt
telegraftrafiken angick, förmälde styrelsen, hurusom
på denna trafiks område funnes rikt tillfälle till praktiska
reformer, hvilket syntes styrelsen framgå bland annat deraf,
att, ehuru Sverige genom sina långa afstånd mellan de större
affärscentra syntes vara i behof af en jemförelsevis stark
telegraftrafik, antalet inom landet förekommande telegrammer
dock vore öfverraskande litet. På 100 invånare komrne
i Sverige per år 28 inlemnade portobelagda telegrammer,
medan Norge hade 69 och Danmark 42. Motsvarande tal
vore för Tyskland 53, för Belgien 62, för Nederländerna 63,
för Frankrike 92 och för Storbritannien 176. Lägre tal än
Sverige hade bland Europas stater endast Italien, Portugal,
Ryssland, Serbien och Spanien samt antagligen äfven Turkiet,
för hvilket land uppgift i nämnda hänseende saknades. Då
telegramportot i Sverige icke vore oskäligt högt och telegrafförbindelserna
vore väl utbredda öfver hela landet, syntes
det styrelsen ligga nära till hands att antaga, att reformsträfvandet
borde företrädesvis rigta sig på sjelfva trafikens
ordnande, ehuru man af naturliga skäl icke kunde tänka
sig att komma upp till så höga siffror som för de större
länderna eller för Norge med dess lifliga sjöfart. Och med
de någorlunda rikliga öfverskott, som telegrafrörelsen dä
lemnade, ansåg styrelsen, att man icke heller af ekonomiska
skäl borde afhålla sig från ett reformarbete, som skulle
kunna komma att medföra kostnader för uppläggande af
några nya ledningstrådar, derest det skulle visa sig, att
telegraftrafiken å några ställen fördröjdes af brist på direkta
förbindelser. Ett första steg i den eftersträfvansvärda
rigtningen vore derför, enligt styrelsens åsigt, att dess ar -

bete så ordnades, att den föredragande, som i första rummet
vore ansvarig för telegraftrafiken, erhölle mera tid att
egna sig åt sådana allmänna trafikfrågor, som icke direkt
framkallades af löpande ärenden, vare sig dessa frågor
kunde beredas å embetsrummet eller borde handläggas vid
besök å stationerna, för hvilka besök under dåvarande förhållanden
tid knappast kunde beredas. Om fördenskull eu
adjungerad ledamot finge anställas hos styrelsen, kunde
ock till denne öfverflyttas någon del af de allt för många
göromål, som betungade chefen för liniebyrån, hvarjemte
den fördel kunde vinnas, att en del telefontrafikfrågor,
hvilka onekligen vore af natur att böra inom styrelsen
handläggas, men måst förläggas till en vid centraltelefonstationen
i Stockholm inrättad »interurbanafdelning», kunde
återflyttas till styrelsen. På grund deraf hemstälde styrelsen
om erhållande för viss tid af biträde utaf en
adjungerad ledamot.

Genom nådigt bref den 23 april 1897 bemyndigade
Kongl. Maj:t styrelsen att för tiden från och med den 1
maj samma år tills vidare intill utgången af året anställa
en adjungerad ledamot med skyldighet att, mot ersättning
af telefonmedlen till belopp af 5,000 kronor för år räknadt,
hos styrelsen föredraga de till dess handläggning
hörande ärenden, hufvudsakligen beträffande telefonväsendet,
som chefen för telegrafverket för sådant ändamål till honom
öfverlemnade.

Jemväl detta bemyndigande har årligen förnyats. .

Extra nota- I underdånig skrifvelse den 9 november 1897 gjorde
rieaidien telegrafstyrelsen hos Kongl. Maj:t framställning om ytteradjungerade
ligare förstärkning af styrelsens arbetskrafter och anförde
ledamotens dervid, hurusom till sistbemälde adjungerade ledamot
byra'' hörde ordnandet af den interurbana telefontrafiken . och
uppgörandet af samtalstaxor för densamma — hvilket
i mån af nätens utvidgning kräfde en ständig omarbetning
— frågor rörande stationslokalerna, telefonkatalogens redigering
samt de ärenden, som hänförde sig till de med telefonabonnenterna
afslutade kontrakt, såsom förnyelse och
förändring af dessa m. m. För beräknande i viss grad af
mängden utaf alla dessa ärenden, som oupphörligen växte,
meddelade styrelsen den upplysningen, att antalet telefonapparater
hos abonnenter, hvilket vid 1896 års utgång

uppgick till omkring 27,000, den 31 oktober 1897 ökats
med nära 3,900, och antogs komma att vid sistnämnda års
slut öfverstiga 31,000. Till de förberedande arbeten och
utredningar, som med berörda göromål vore förenade, äfvensom
till ombesörjande af de skrivelser, som rörande ärendena
måste utgå, hade emellertid den adjungerade ledamoten
icke något biträde i styrelsen, utan hade varit hänvisad
endast till sig sjelf och den obetydliga hjelp, som
kunnat, dock blott tillfälligtvis och med stor svårighet,
lernnas af den å trafikbyrån anstälde tillförordnade aktuarie»,
hvars tid vore strängt upptagen af förandet utaf de vidlyftiga
liogarne öfver telefonkontrakten samt mottagandet och förvarandet
af kontraktshandlingar. Dertill komme, att den
adjungerade ledamotens åligganden ofta fordrade hans per
sonliga ingripande på olika platser i landet, och under hans
frånvaro på dylika resor funnes icke någon person, som i
förekommande fall kunde inom styrelsen tillhandagå med
upplysningar rörande de till den adjungerade ledamoten
öfverlemnade ärendena. Det syntes styrelsen derför gifvet,
att den sålunda antydda bristen behöfde med det snaraste
afhjelpas, för att icke den adjungerade ledamotens tid
skulle onödigtvis upptagas af en mängd göromål, som lämpligen
borde anförtros åt ett biträde, och för att ej afdelningen
vid hans frånvaro skulle vara alldeles stängd. Den
hjelp, hvaraf den adjungerade ledamoten vore i behof,
skulle hufvudsakligen'' bestå i uppsättandet af skrivelser
och öfriga expeditionsgöromål samt biträde vid afslutandet
af telefonkontrakt, hyresaftal o. . d., till följd
hvaraf den person, som skulle derför, anlitas, borde ega
juridisk bildning och äfven någon juridisk erfarenhet.
Mot en ersättning af ett amanuensarfvode, hvilket vore det
enda, styrelsen vore i tillfälle erbjuda, kunde likväl, enligt
styrelsens åsigt, person med erforderliga egenskaper icke,
åtminstone för längre tid, anskaffas, och ansåg styrelsen
derför, att, för afhjelpande af det framhållna^ behofvet, erfordrades
å den adjungerade ledamotens byrå eu notarie, i
likhet med hvad förhållandet var å trafik- och liniebyråerna.

Kongl. Maj:t har ock sedermera årligen, första gången
oenom nådigt ''bref den 3 december 1897, bemyndigat telegrafstyrelsen
att anställa såsom biträde åt den adjungerade
ledamoten vid ärendenas utredning och expedierande en

mtarie med samma, från telefonmedlen jemväl utgående
arfvode som den å trafikbyrån anstälde tillförordnade
notarien.

rande?fåle- , I telegrafstyrelsen finnas således faktiskt för närvarande
tis^a organi- \Yra byråer, administrativa byrån, liniebyrån, byrån för
vunnen, telegraftrafiken och byrån för telefontrafiken, medföljande
tjensteman:

administrativa byrån, på ordinarie stat: 1 byråchef
1 kassör och bokhållare, 1 bokhållare, 1 statistiker och
o revisorer,. samt på extra stat: 1 kamrerare och ytterligare
1 revisor; J

liniebyrån, på ordinarie stat: 1 förrådsförvaltare och
. notarie, samt på extra stat: 1 byråchef och 1 byråmgeniör;
J

byrån för telegraftrafiken, på ordinarie stat: 1 byråchef
och 1 öfveringeniör samt på extra stat: 1 notarie; samt

byrån för telefontrafiken: 1 adjungerad ledamot, 1 aktuarie
och 1 notarie, alla på extra stat.

Dertill kommer det för alla byråerna gemensamma
kansliet med 1 sekreterare, hvilken det jemväl åligger att
bestrida mnbudsmansgöromålen, samt 1 registrator och aktuarie,
sistnämnda båda tjenstemän på ordinarie stat.

förströ, r „ ÅUGn redogörelse, komitén ofvan lemnat, torde till
rande tele- u 0 »Invit ådagalagdt, att genom telegrafväsendets utveckling
samt i ännu högre grad genom statstelefonväsendpts
tillkomst och synnerligen snabba utveckling ett oafvisbgt
behof gjort sig gällande för telegrafstyrelsen att erhålla
ökning af styrelsens arbetskrafter utöfver hvad 1878
års instruktion bestämmer. Till följd deraf har också, såsom
nämnts, Kongl. Maj:t tid efter annan, på telegrafstyrelsens
underdåniga framställningar, funnit nödigt medgifva
inrättandet af nya tjenstebefattningar hos styrelsen på extra
stat samt delning af en utaf styrelsens byråer i två särskilda,
hvarefter en af de sålunda uppkomna byråerna
ytterligare tudelats.

Redan vid 1894 års riksdag föreslog Kongl. Makt
att statens telefonväsende måtte uppföras på ordinarie
stat. Att frågan dervid föll, torde få anses hafva berott

särskildt på den inom Riksdagen då ännu vidhållna åsigt
om lämpligheten af en sammanslagning af post- och
telegrafverken. Denna sammanslagningsfråga, som derefter
icke ånyo varit bragd å dagordningen, torde numera få
anses förfallen.

Genom den allt jemt fortgående utvecklingen, i främsta
rummet af statens telefonväsende, men äfven af telegrafväsendet
har sedan år 1894 allt mera gjort sig gällande behofvet,
för att ej säga nödvändigheten, att definitivt organisera
telegrafstyrelsen, på sätt dess numera så väsentligt
utvidgade verksamhet kräfver.

På grund deraf och under hänvisning i öfrigt till ofvan
omförmälda, af telegrafstyrelsen anförda skäl för förstärkning
af styrelsens arbetskrafter utöfver befintlig ordinarie
personal, får komitén såsom sin åsigt uttala, att de
nya tjenstebefattningar, som funnits behöfliga för att på
ett tillfredsställande sätt fullgöra de styrelsen åliggande
göromål och hvilka befattningar visat sig vara af ett stadigvarande
slag, böra, så snart ske kan, uppföras å ordinarie
stat.

Vid uppgörande af förslag till afiöningsstat för telegrafverket
har komitén alltså, i hvad telegrafstyrelsen angår,
utgått från den faktiska organisation, styrelsen med Kongi.
Maj:ts begifvande för närvarande har. För att emellertid
ådagalägga, att de skäl, som föranledt denna organisations
tillkomst, ej förlorat något af sin giltighet, utan tvärt om
vunnit i styrka, tillåter sig komitén anföra följande.

Komitén har, för åskådliggörande, i viss mån, af ökningen
i telegrafstyrelsens arbetsbörda, föranstaltat om utarbetande
af följande uppgift å de under åren 1889—1900
direkt till styrelsen inkomna mål.

År.	Summa diarieförda mål.	Summa icke diarie-förda mål.	Summa summarum.
1889 . . .	3,351	1,509	4,860
1890 . . .	3,904	984	4,888
1891 . . .	4,469	879	5,348
1892 . . .	4,878	890	5,768
1893 . . .	4,597	960	5,557

År.	Summa diarieförda mål.	Summa icke diarie-förda mål.	Summa summarum.
1894 . . .	4,832	912	5,744
1895 . . .	5,494	950	6,444
1896 . . .	5,414	887	6,301
1897 . . .	5,115	861	5,976
1898 . . .	5,776	805	6,581
1899 . . .	7,411	729	8,140
1900 . . .	8,056	806	8,862

Det torde emellertid beträffande denna uppgift böra
erinras, att af de diarieförda målen angingo år 1889 676
stycken och år 1900 702 stycken redovisningshandlingar,
hvilka i åtskilliga andra embetsverk, exempelvis generalpoststyrelsen,
icke diarieföras och som för framtiden ej heller
synas böra i telegrafstyrelsen diarieföras. A andra sidan
deremot torde böra omförmälas, hurusom årligen ett stort
antal ärenden ingå direkt till de olika af delningarna inom
telegrafstyrelsen, hvilka ärenden, utan att uppföras i styrelsens
diarium, ändock ofta påkalla föredragning inför styrelsen.

Antalet mål och ärenden lärer likväl icke kunna sägas utgöra
en fullständig mätare på arbetsqvantiteten i ett kommunikationsverk
af sådan beskaffenhet som telegrafstyrelsen,
der det tekniska arbetet måste intaga en framstående plats.

By räcke- Hvad nu styrelsens administrativa byrå angår, har — för fema.

ufom c]e allmänna åligganden, som tillhöra vederbörande ledaAdministra-
möter i styrelsen, — chefen för administrativa byrån, entiva
byrån, f]en af styrelsen för dess tjensteman den 23 december
1895 utfärdade arbetsordning, till åliggande, bland annat:

att med synnerlig uppmärksamhet följa hushållningen
samt uppbörds- och räkenskapsväsendet. vid telegrafverket
och hos styrelsen anmäla, om något anmärkningsvärdt dervid
förekommer;

att handhafva kontrollen öfver hufvudkassans inkomster
och utgifter samt öfver insättningar och uttagningar på
bankräkning;

att minst en gång i hvarje månad förrätta inventering
af hufvudkassan;

- att granska inkommande kassaförslag och medelsreqvisitioner
samt göra framställning om anordnande jemväl af
sådana medel, som utan föregången reqvisition skola på bestämda
tider utbetalas;

att hafva tillsyn öfver upprättandet af verkets hufvudböcker; att,

med nödigt biträde, på grund af gällande internationella
överenskommelser eller särskildt ingångna upplysningar
upprätta taxor för den utländska telegramvexlingen
jemte erforderliga tillägg i desamma;

att öfvervaka tryckningen och expeditionen af styrelsens
månadscirkulär; samt

att hafva inseendet öfver göromålen inom kansliet.

Antalet af chefen för administrativa byrån föredragna
ärenden utgjorde

år 1898 ............... 2,881

» 1899 ............... 3,31o

» 1900 ............... 3,700.

Enligt ofvannämnda arbetsordning har chefen för linie- Liniebyr&n.

byrån särskildt till åliggande, bland annat:

att vara styrelsen närmast ansvarig för distriktsingeniörers
och dem biträdande ingeniörers samt reparatörers
tjenstbarhet och för telegraf- och telefonliniernas duglighet
samt, om något anmärkningsvärdt i dessa hänseenden förekommer,
derom göra anmälan hos styrelsen;

att hafva öfverinseendet öfver telegrafverkets impregneringsanstalter; att

granska och underteckna inkomna kontrakt angående
telefonabonnement, som föranleda byggnadsarbete;

att granska och attestera inkomna reqvisitioner af liniemateriel
och för liniebyggnader erforderliga förbrukningsartiklar
och verktyg, innan dessa effekter få till vederbörande
afsändas;

att attestera ej mindre de å levererade dylika effekter
till styrelsen inkomna kostnadsräkningar, innan dessa för
vidare handläggning öfverlemnas till administrativa byrån,
än äfven de årliga redogörelser för telegrafverkets materiel,
hvilka af den hos styrelsen anstälde förråd sförvaltaren
upprättas;

att granska och attestera de från distriktsingeniörerna
ingångna medelsreqvisitioner;

att granska och attestera inkomna räkningar såväl för de
anläggnings- och underhållsarbeten, som skola af vederbörande
abonnent ersättas, som ock för försåld liniemateriel;

att granska och attestera från jernvägsförvaltningar inkomna
kostnadsräkningar för underhåll "af telegrafverkets
linier;

att vid liniearbetena meddela distriktsingeniörerna nödiga
förhållningsregler samt vara styrelsen närmast ansvarig
derför, att nämnda arbeten blifva ändamålsenligt, omsorgsfullt
och i behörig tid utförda;

att i fråga om mindre förändringar å ledning eller inom
station meddela föreskrift, då tiden icke medgifver att
derom förut göra anmälan hos styrelsen;

att upprätta förteckning öfver stationernas fördelning å
liniedistrifcten; samt

att reglera stationernas linieområden.

Antalet af chefen för liniebyrån föredragna ärenden
utgjorde

år 1898 ............... 1,213

> !899...............1,617

» 1900 .....■.........1,727.

Den ofvan lemnade historiken utvisar, hurusom behofvet
af en särskild föredragande för liniebyrån tillhörande
ärenden förefunnits allt sedan år 1889, då styrelsen erhöll
den förste adjungerade ledamoten för föredragning af vissa
angifna ärenden. Den särskilda, föredragande för liniebyråärenden,
hvilken sedermera oafbrutet varit hos styrelsen
anstäld, erhöll, på grund af göromålens ökade betydenhet
och mängd, från och med år 1896 ställning och aflöning
såsom tillförordnad byråchef. Det har synts komitén icke
vara, tvifvel underkastadt, att åt tillförordnade chefen
för liniebyrån äro anförtrodda göromål af den omfattning
och beskaffenhet, att desamma med nödvändighet
fortfarande kräfva en särskild föredragande. I detta afseende
vill komitén särskild! erinra om de göromål, som
åligga liniebyråchefen såsom den inför styrelsen närmast
ansvarige för nybyggnads- och underhållsarbeten, vare
sig de angå telegraf- och telefonlinier eller stationer.

Huru omfattande linieunderhållsarbetena äro, torde lätteligen
inses. Hvad angår nyanläggningen, tillåter sig komitén
att i fråga om ökningen i ledningarnas längd hänvisa till en
komiténs betänkande bilagd grafisk tabell. Äfven om i
en framtid nybyggnadsarbetena skulle komma att inskränkas,
så att de ej få den omfattning, de under senaste åren haft!
synes det dock komitén uppenbart, att de i ekonomiskt
och tekniskt hänseende för telegrafverket så vigtiga underhållsarbetena
komma att fordra så mycken uppmärksamhet
och att dithörande frågor äro så omfattande och för verkets
tidsenliga utveckling af så stor betydelse, att de med
säkerhet äfven för framtiden komma att, såsom för närvarande,
kräfva handläggning af en särskild föredragande
inom styrelsen.

Beträffande byrån för telegraftrafiken har, på grund af
ofvannämnda arbetsordning samt den, efter byråns delning,
af chefen för telegrafverket, enligt komitén meddelad upplysning,
gjorda fördelning af trafikärendena, chefen för
telegraftrafikbyrån särskildt till åliggande, bland annat:

att egna synnerlig uppmärksamhet åt telegraftjenstgöringen
och vara styrelsen närmast ansvarig för stationspersonalens
tjenstbarhet samt apparaters och andra stationsinventariers
duglighet äfvensom att, om något anmärkningsvärdt
i berörda hänseenden förekommer, derom göra anmälan
hos styrelsen;

att granska och med sin påteckning förse inkommande
req visi tioner, af apparater och andra inventarier samt förbrukningsartiklar
för stationerna, innan dessa effekter få
till vederbörande afsändas;

att attestera de å levererade dylika effekter till styrelsen
inkomna kostnadsräkningar, inqan dessa för vidare
handläggning öfverlemnas till administrativa byrån;

att i de fall, der det enligt gällande instruktion
åligger stationsföreståndare att om något tjensteförhållande
göra anmälan hos trafikbyrån, lemna vederbörande det besked,
som i anledning deraf kan finnas vara af nöden;

att ordna telegrafstationerna uti distrikt och kretsar
enligt de af styrelsen faststälda grunder;

att bestämma, hvilka genomlöpande telegrafledningar
hvarje station skall ega att för sin korrespondens använda;

Byrån för
telegraftrafiken.

att meddela föreskrift, då elev önskar att på viss station
öfva sig i stationsgöromål;

att vaka deröfver, att inom byrån föres fullständig
förteckning öfver den vid stationerna tjenstgörande personalen
samt matrikel öfver den extra ordinarie stationspersonalen
och elever; samt

att handlägga alla frågor rörande telegrafverkets undervisningsväsende.

Under chefen för denna byrå lyder hela stationspersonalen
vid telegrafverket, hvilkens antal vid 1900 års
utgång uppgick till 1,443, förutom den på kontrakt antagna
personalen å telefonvexelstationerna.

Antalet af chefen för telegraftrafikbyrån föredragna
ärenden utgjorde

år 1898...............1,913

» 1899 ............... 1,949 •

, 1900 ...............2,099.

Telefonväsendets tillkomst och utveckling synes icke
hafva föranledt minskning i telegrafkorrespondensen, utan
snarare verkat i motsatt rigtning genom möjlighet för äfven
från telegrafstation aflägset belägna platser att genom telefon
mottaga och afsända telegrammer. Statistiken visar, att
telegramantalet i allmänhet år från år stigit, under vissa
år till och med i ganska väsentlig grad. Till belysande
deraf får komitén här meddela nedanstående, ur telegrafstyrelsens
årsberättelser hemtade uppgifter.

Å r.		Taxerade telegrammer.	Portoinkomst.
Inländska.	* Utläi Terminal-.1	idska. Transit-.	Summa.	Kronor.	Öre.
1880 . . .	550,841	345,318	90,261	986,420	1,204,878	05
1881 . . .	591,276	398,534	128,271	1,118,081	1,304,495	84
\| 1882 . . .	606,508	416,591	152,283	1,175,382	1,314,873	60
1883 . . .	618,487	437,234	153,367	1,209,088	1,322,517	53

1 = till eller från Sverige.

Å r.	Taxerade telegrammer.	Portoinkomst. \| . i
Inländska.	Utlär Terminal-.1	Läska. Transito	Summa.	Kronor.	Öre.
1884 . . .	619,634	429,383	129,942	1,178,959	1,300,457	85
1885 . . .	607,256	444,838	114,540	1,166,634	1,292,509	54
1886 . . .	560,764	448,664	162,314	1,171,742	1,211,836	86
1887 . . .	539,273	489,146	161,287	1,189,706	1,201,752	11
1888 . . .	617,333	569,862	181,023	1,368,218	1,406,825	98
1889 . . .	939,624	586,559	182,569	1,708,752	1,393,732	12
1890 . . .	961,476	603,517	190,352	1,755,345	1,412,018	35
1891 . . .	991,765	655,267	202,501	1,849,533	1,428,588	66
1892 . . .	998,100	678,231	190,492	1,866,823	1,416,655	50
1893 . . .	933,908	703,061	226,525	1,863,494	1,380,874	96
1894 . . .	875,191	699,264	232,127	1,806,582	1,326,571	63
1895 . . .	905,310	727,725	272,072	1,905,107	1,405,468	79
1896 . . .	937,091	766,055	285,508	1,988,654	1,482,511	43
1897 . . .	1,028,709	796,702	294,238	2,119,649	1,579,842	20
1898 . . .	1,122,123	841,430	331,256	2,294,809	1,664,439	86
1899 . . .	1,204,231	918,403	366,643	2,489,277	1,798,370	87
1900 . . .	1,252,848	889,216	364,255	2,506,319	1,800,913	50

Anledningen till den minskning i telegrafkorrespondensen,
som, enligt hvad ofvan intagna uppgifter utvisa,
under några år inträffat, lärer hufvudsakligen vara att
söka i affärskonjunkturernas vexling. Emellertid framgår
otvetydigt af nämnda siffror, att telegrafrörelsen, i stort
sedt, gått väsentligt framåt och befinner sig i stadigt stigande.
Med lifligare affärsförbindelser och med de fordringar
på snabbare och beqvämare kommunikationsmedel, som
numera göra sig allt mera och mera gällande, torde
också telegrafkorrespondensen komma att betydligt tillväxa.

= till eller från Sverige.

Byrån för
telefontrafiken.

För att hålla telegraftrafiken på ett tidsenligt och ekonomiskt
sätt ordnad och fora den ytterligare framåt, erfordras
ock, såsom af telegrafstyrelsens ofvan omförmälda underdåniga
skrifvelse den 23 mars 1897, angående förordnande
af den andre adjungerade ledamoten, framgår, ett omfattande
arbete; hvadan bibehållandet af en särskild byråchef
för handläggningen af telegraftrafikfrågor synes komitén
vara af behofvet påkalladt.

Den ytterligare, fjerde, byrå inom telegrafstyrelsen, som
komitén ansett jemväl böra uppföras å ordinarie stat under
benämning byrån för telefontrafiken, förestås för närvarande,
såsom redan är nämndt, af en adjungerad ledamot, hvilken,
enligt af chefen för telegrafverket meddelade bestämmelser,
särskildt har till åliggande:

att ordna den interurbana samtalstrafiken;

att uppgöra tidtabeller för densamma;

att uppgöra samtalstaxor för telefontrafiken;

att undersöka behofvet af nya telefonledningar och
dessas fördelaktigaste sträckning;

att ombesörja telefonkatalogens redigering och tryckning; att

granska alla planer för telefonstationers inredning
eller omändring;

att handlägga alla frågor rörande förhyrandet af stationslokaler; att

handlägga frågor rörande instruktiva föreskrifter
för samtalsexpeditioner och telefontjensten i allmänhet;
samt

att granska och underteckna kontrakt angående telefonabonnement,
som icke föranleda byggnadsarbete, äfvensom
kontrakt med föreståndare för vexel stationer.

Antalet af adjungerade ledamoten föredragna ärenden

utgjorde

år 1898 ............... 1,104

» 1899 . .............. 1,428

» 1900 ......... 1,595.

Tager man i betraktande allenast antalet ärenden,
kunde det måhända vid första påseendet synas, som om
göromålen icke vore så många, att de kunde kräfva in -

rättandet af en särskild byrå. Men härvidlag gäller enligt
komiténs mening, att hänsyn bör tagas mera till ärendenas
beskaffenhet än till deras mängd. Och det torde vara synnerligen
angeläget, att chefen för telefontrafikbyrån ej blir så
öfverhopad af löpande göromål, att han icke får någon tid
öfrig att egna åt arbetet för utveckling och förbättringar af
telefonväsendet. De chefen för nämnda byrå åliggande göromål
lära ofta vara af invecklad, svårlöst och grannlaga beskaffenhet.
Hvilket omfattande arbete ordnandet af telefontrafiken
för hela riket, såsom genomförande af en enhetlig
trafikplan, ledningarnas tidsindelning, bestämmande af vägarna
för samtalen samt taxefrågor, krafvel'', torde utan vidare
lätteligen inses. Ett särskildt arbete, som krafvel- stor erfarenhet
och en oaflåtlig uppmärksamhet, är ock det chefen
för ifrågavarande byrå tillhörande åliggande att undersöka behofvet
af nya interurbana telefonledningar och dessas fördelaktigaste
sträckning. Frågorna rörande telefonabonn emerit.
Indika i allmänhet icke påkalla personligt ingripande af
chefen för byrån, äro dock ej sällan af'' den invecklade
och grannlaga beskaffenhet, att byråns chef åt desamma
måste egna mycken såväl tid som omsorg.

Enligt komiténs förslag skulle derjemte telegrafverkets
verkstad och de densamma rörande ärenden komma att förläggas
under telefontrafikbyrån.

Af den ofvan intagna historiken framgår, hurusom
telegrafstyrelsen ansett det icke vara möjligt för endast en
föredragande att handlägga samtliga trafikärenden inom
styrelsen, och att denna uppfattning äfven blifvit af Kong!.
Maj:t godkänd, då, på underdåniga framställningar af telegrafstyrelsen,
Kong! Maj:t medgifvit anställande från och
med den 1 maj 1897 af en särskild föredragande för telefontrafikärenden.
Redan af den omständigheten, att den ifrågavarande
byrån allt sedan nämnda tid varit i verksamhet och
fortfarande anses behöflig, torde framgå, att dess tillkomst
och fortvaro icke äro beroende af tillfälliga förhållanden.
Och äfven om utvecklingen af statens telefonväsende icke
kommer att allt framgent fortgå så snabbt och i så stor
omfattning som hittills, torde dock med största sannolikhet
kunna antagas, att en tillväxt och utvidgning af den utaf
telegrafverket ombesörjda telefontrafik ännu under en lång
följd af år bör vara att motse. Oberoende deraf, har ock

Bet nuvarande
kansliet.

Tjensteman
å
administrativa
byrån.

Sekreteraren.

rikstelefonen redan vid närvarande tidpunkt nått en sådan
utsträckning och måste anses vara af den stora allmänna
betydelse, att för telefontrafikens rationella ordnande och
förbättrande kräfvas insigten och kraften hos en särskild
målsman inom telegrafstyrelsen, på hvilken närmast hvila
omsorgen om och ansvaret för telefontrafiken och dermed
förbundna göromål. Vid nu anförda förhållanden har det
synts komitén, att behofvet, af en särskild byrå för telefontrafiken
är af stadigvarande art och att följaktligen ifrågavarande
byrå bör uppföras å ordinarie stat samt byråns
chef alltså ställas jemnsides med öfriga byråchefer i telegrafstyrelsen.

Beträffande det, enligt nu gällande instruktion, för
hela styrelsen gemensamma kansliet, har komitén ansett
dithörande tjensteman — för närvarande två ordinarie,
nemligen sekreteraren samt registratorn och aktuarien —
lämpligast böra i den nya aflöningsstaten hänföras till
administrativa byxan.

Enligt hvad komitén inhemtat, har emellertid sekreteraren,
på grund af de ökade sekreteraregöromålen, under
senare åren icke sjelf kunnat fullgöra de honom enligt
arbetsordningen åliggande ombudsmansgöromålen, utan har
styrelsen sett sig nödsakad att uppdraga dessa åt en amanuens,
hvilken aflagt. juridisk examen och derjemte förvärfvat
sig praktisk juridisk erfarenhet; men äfven denna
amanuens har, såsom vidare kommer att omförmälas, ej
kunnat ensam fullgöra ombudsmansgöromålen.

I samband med telefonens utbredning och telegrafverkets
utveckling äfven i öfrigt hafva nemligen ombudsmansgöromålen
under senare åren ökats i högst väsentlig
mån.

Sålunda utgjorde, exempelvis, antalet stämningar och
konkursbevakningar

år 1898 .............. 328

» 1899 .............. 569

» 1900 .............. 726.

Komitén har fördenskull ansett sig böra framställa
förslag om sekreterarens befrielse från oinbudsmansgöro -

målen. Vinner detta förslag bifall, torde denne tjensteman
böra benämnas endast sekreterare.

I löneregleringskomiténs den 24 april 1877 afgifna
underdåniga betänkande och förslag rörande lönereglering
m. m. för telegrafstyrelsen anfördes i afseende å den då
befintliga kamrerarebefattningen i styrelsen, att ehuruväl en
mycket väsentlig del af de med nämnda befattning förenade
göromål, i främsta rummet föredragningen inför styrelsen
af alla kamerala ärenden, skulle komma att af chefen för
administrativa byrån öfvertagas, komitén dock — med särskilt
afseende derå, att bemälde byråchef komme att föredraga
äfven en del af de dåvarande kansligöromålen och
sålunda hindras från att öfvertaga flera af de göromål, som
förut ålegat kamreraren, — ansåg biträde af en andra gradens
tjensteman icke kunna å nämnda byrå undvaras; och
föreslog löneregleringskomitén fördenskull, att under administrativa
byrån skulle upptagas en kamrerare med aflöning
såsom andra gradens tjensteman.

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t i statsrådet den
4 januari 1878 hemstälde emellertid chefen för finansdepartementet,
att å administrativa byrån skulle upptagas
en bokhållare i stället för den af löneregleringskomitén
föreslagna kamrerare!), hvilken hemställan också vann såväl
Kongl. Maj:ts som Riksdagens bifall.

Under framhållande att saknaden af en kamrerare
inom administrativa byrån allt sedan tjenstens indragning
visat sig synnerligen känbar samt att det ökade ansvaret
vid och bestyret med öfvervakandet af uppbörden, förvaltningen
och redovisningen af telegrafverkets medel, hvilka
genom telefonväsendet mera än fördubblats, med nödvändighet
påkallade anställande å administrativa byrån af en
kamrerare, hemstälde telegrafstyrelsen, på sätt ofvan nämnts,
i sin underdåniga skrifvelse den 28 november 1893, att en
kamreraretjenst måtte ånyo upptagas å telegrafverkets ordinarie
stat; och biträddes telegrafstyrelsens berörda hemställan
af vederbörande departementschef vid föredragning
inför Kongl. Maj:t i statsrådet den 13 januari 1894 af förslaget
till ny stat för telegrafverket.

Sedan emellertid frågan om kamreraretjensten, i samband
med den föreslagna nya staten, vid 1894 års riksdag förfallit,
har Kongl. Maj:t, på telegrafstyrelsens underdåniga

Kamreraren.

framställningar, första gången den 22 november 1895 och
sedermera för hvarje år, medgifvit, att under ett år i sänder
linge på förordnande hos styrelsen anställas en kamrerare
med arfvode till belopp motsvarande afiöningen för en
tjensteman af andra lönegraden.

Enligt arbetsordningen åligger det denne tillförordnade
kamrerare:

att närmast hafva inseendet öfver bokföringen hos styrelsen
;

att afsluta telegrafverkets hufvudbok samt kontrasignera
densamma, innan den underskrifves af vederbörande byråchef;

att kontrasignera anordningar, dispositioner och bankanvisningar; att

hålla hand öfver verkställigheten af hvad styrelsen
på de andra byråernas föredragning beslutit rörande penningemedel,
som böra till hufvudkassan inflyta eller derifrån
utbetalas;

att öfvervaka, att till administrativa byrån inkomna
räkningar, efter vederbörlig granskning, i behörig tid betalas;

att närmast öfvervaka revisionsarbetet hos stvrelsen

( i/

och dervid särskildt dels i nya eller tvifvelaktiga fall fördela
arbetet å de särskilda revisionslotterna, dels ock, före
aflemnande! för förklarings infordrande, genomgå de utstaka
anmärkningarna;

att, när sådant påkallas, inför styrelsen föredraga revisionens
anmärkningsmål;

att bokföra och förvara afgifna förbindelser af kommuner
eller andra rörande bidrag till stationers underhåll
eller hyrestid upplåtelse af lokaler in. m. samt årligen verkställa
uträkning af och upprätta förteckning öfver de fyllnadsbelopp,
hvilka det åligger kommuner eller andra att
till följd af vissa telegrafstationers bristande portoinkomst
erlägga till telegrafverket;

att föra liggare öfver de af styrelsen utfärdade skuldförbindelser
för bekomna lånemedel, med utsatta förfallotider m. m.;

att, med ledning af de af vederbörande revisor upprättade
eller godkända månadsuppgifter, uppgöra de afräkningar
med främmande telegrafförvaltningar, som skola utgå
från Sverige, samt, efter verkstäld granskning inom revisionen,
å hit ankomna afräkningar kontrasignera påskrifter
om godkännande; samt

att biträda byråchefen vid verkställandet af finansiella
utredningar och vid upprättandet af taxor för telegramvexlingen
med utlandet.

Tager man behörig hänsyn såväl till hvad kamreraren,
enligt denna förteckning, åligger, som ock till de allt större
kraf, som under utvecklingen af telegrafverkets rörelse
och verksamhet kommit att ställas på chefen för administrativa
byrån, synes det komitén, att den allt ifrån 1896
års början å extra stat uppförda kamrerarebefattningen
icke numera kan ersättas med en ny tjenst af första lönegraden
eller ännu mindre indragas. Genom tillkomsten och utvecklingen
af statens telefonväsende har ju uppenbarligen
äfven i kameralt hänseende tillförts telegrafstyrelsen ett
ytterligare arbete af betydande omfång. Redan till statsrådsprotokollet
den 13 januari 1894 anförde chefen för finansdepartementet,
att det icke kunde annat än anses i sin ordning,
att ett embetsverk, hvilket, såsom telegrafstyrelsen,
handhade en industriel rörelse med eu uppbörd af milliontals
kronor, i likhet med öfriga likstälda verk till sitt biträde
erhölle en kamrerare. Hvad sålunda då uttalades måste
tydligtvis nu, till följd af telegrafverkets fortgångna utveckling,
ega ännu mera giltighet och styrka än år 1894.

Nedanstående, ur telegrafstyrelsens årsberättelser hemtade
uppgifter rörande det ekonomiska resultatet af telegrafoch
telefonverksamheten torde i sin mån vara egnade att
belysa ökningen af de kamerala göromålen hos styrelsen.

A) Telegrafväsendet.

År.	Brutto- inkomst. kr.	Drift- kostnad. kr.	Bidrag till ponsions-väsendet. kr.	Vinst. kr. . I
1894 .......	1,375,811	1,235,948	105,212	34,651
1895 . . .....	1,445,572	1,237,081	112,841	95,650
1896 .......	1,521,224	1,221,342	117,683	182,199
1897 .......	1,624,208	1,246,653	123,467	254,088
1898 .......	1,702,314	1,317,844	129,893	254,577
1899 .......	1,841,578	1,296,978	137,429	407,171
1900 .......	1,846,774	1,375,260	138,211	333,303 >

Notarie och
ombudsman.

B) Telefonväsendet.

År.	Brutto- inkomst. kr.	Drift- kostnad. kr.	Ränta. kr.	Öfverskott. kr.	Öfverskottet är användt till:
amor-tering å erhållna lånemedel, kr.	utvidg-ning af telefon-näten, kr.
1894 . .	1,643,987	784,671	162,401	696,915	221,000	475,915
1895 . .	1,940,825	844,165	181,136	915,524	310,000	605,524
1896 . .	2,306,507	1,037,132	196,817	1,072,558	397,500	675,058
1897 . .	2,643,958	1,249,726	209,722	1,184,510	472,500	712,010
1898 . .	3,096,859	1,473,490	229,795	1,393,574	547,500	846,074
1899 . .	3,679,369	1,783,645	248,465	1,647,259	620,000	1,027,259
1900 . .	3,994,879	2,035,735	261,809	1,697,335	758,000	939,335

På grund af hvad ofvan anförts, har komitén alltså
funnit sig böra tillstyrka kamrerarebefattningens uppförande
å ordinarie stat.

För biträde vid fullgörandet af uppsättnings- och
andra kansligöroraål å administrativa byrån finnes för närvarande
ej att tillgå någon notarie; och då sekreteraren
hos telegrafstyrelsen numera torde vara fullt upptagen af
de utaf nämnda göromål, som kunna räknas till egentliga
sekreteraregöromål, lärer allt kraftigare hafva gjort sig
gällande behof deraf, att administrativa byrån erhåller förstärkning
af sina arbetskrafter med en ordinarie tjensteman
af första lönegraden, motsvarande de å öfriga byråer befintliga
notarier.

I följd af den ökning af oinbudsmansgöromålen, som,
på sätt ofvan omförmälts, under senare åren egt rum, har
det ock befunnits omöjligt för den amanuens, åt hvilken
ombudsmansgöromålen för närvarande äro anförtrodda, att
ensam medhinna fullgörandet af desamma, hvadan styrelsen
nödgats att under den största delen af året anställa extra
biträdeshjelp åt bemälde amanuens vid ombudsmansgöromålens
utförande.

Såsom förut omnämnts, blef från och med år 1896
den under kansliet förut uppförda notarien och ombuds -

mannen, med befrielse från ombudsmansgöromålen, placerad
å liniebyrån, i samband hvarmed ombudsmansgöromålen
öfverflyttades å sekreteraren.

På grund af ofvan anförda omständigheter har det synts
komitén nödvändigt, att i aflöningsstaten, under administrativa
byrån, uppföres en tjensteman af första lönegraden
med benämning notarie och ombudsman, hvilken skulle utom
notariegöromål öfvertaga de åt amanuens nu anförtrodda
ombudsmansgöromålen.

Angående revisionsarbetet inom telegrafstyrelsen har Den fjerde
komitén inhemtat, att utom de fyra revisorerna — tre å revlS0rnordinarie
och en å extra stat — jemväl sex amanuenser
för närvarande äro sysselsatta med dylikt arbete, och att,
enligt en af styrelsen godkänd arbetsfördelning, amanuenserna
innehafva sjelfständiga revisionslotter, i regel dock
endast hälften så stora som revisorernas, samt att amanuenserna
till följd deraf ock sj elfva utfärda anmärkningar.

Mot behöfligheten äfven för framtiden af den allt sedan
början af år 1892 anstälde extra revisorn lärer icke med
fog kunna framställas någon som helst invändning, och
har komitén fördenskull föreslagit, att denna fjerde revisorstjenst
uppföres å ordinarie stat.

I afseende å öfriga till administrativa byrån nu hörande öfriga tjenordinarie
tjensteman af första lönegraden, nemligen eu tSrit!''
kassör och bokhållare, en bokhållare och en statistiker, har byrån,
komitén icke funnit skäl föreslå annan förändring, än att
benämningarna å de två förstnämnda ansetts böra, med
hänsyn till den hufvudsakliga beskaffenheten af dem åliggande
göromål, utbytas mot »hufvudkassör» samt »bokhållare
och kassakontrollant».

Såsom redan är nämndt, har den från och med år Tjensteman
1896 å extra stat anstälde byråingeniören å styrelsens linie-almiebyr&n''
byrå enligt Kongl. Maj:ts särskilda nådiga medgifvanden Den nuvaranfrån
och med år 1899 likstälts med tjensteman af andra de byråingelönegraden.
• (öfveringe Behofvet

å liniebyrån af en andra gradens tjensteman niör)-med teknisk bildning synes komitén vara påtagligt; och har
komitén fördenskull föreslagit den å byrån nu befintliga
ingeniörstjenstens öfverförande på ordinarie stat såsom
tjenst af andra graden.

Till skilnad från dels den nye byråingeniör och ritare,
hvars tillsättande å samma byrå komitén här nedan föreslår,
dels ock föreståndaren för telegrafverkets undervisningsanstalt,
som komitén föreslår till öfverflyttning på ordinarie
stat under benämning »byråingeniör och föreståndare för
telegrafverkets undervisningsanstalt», har komitén ansett, att
den nuvarande byråingeniören å liniebyrån lämpligen bör
benämnas öfveringeniör; i anledning hvaraf komitén föreslagit
benämningen »elektriker» för den nuvarande öfveringeniören
hos telegrafstyrelsen.

Byråingeniör Såsom nyss blifvit antydt, har komitén funnit nödigt
och ritare. ft>reslå tillsättande, för anställning å liniebyrån, af en ny
tjensteman af första lönegraden, med benämning byråingeniör
och ritare. Enligt erhållna upplysningar från telegrafstyrelsen
har det nemligen, med den utsträckning telegrafverkets
telegraf- och telefonlinier vunnit och den deraf föranledda
ökningen af arbetet å liniebyrån, visat sig förenadt
med synnerliga svårigheter för den å byrån anstälde tjensteman
af andra graden att ensam fullgöra de tekniska göromål,
hvilka liniebyråchefen icke har tillfälle att sjelf utföra,
och svårigheterna i nämnda hänseende hafva särskild!
framstått vid de allt oftare inträffande fall, då denne
tjensteman af andra graden på grund deraf, att byråchefen
befunne sig å tjensteresor eller vore upptagen med
handläggning af vissa särskilda vigtigare ärenden, måste
sköta de löpande byråchefsgöromålen. Också hafva, enligt
hvad komitén erfarit, under senare åren på byrån varit,
förutom två ritare och ett skrifbiträde, fast anstälda två
telegrafassistenter — af hvilka den ene aflagt afgångsexamen
från högre tekniskt läroverk — med extra arfvoden
af tillgängliga medel och med åliggande att biträda den
nuvarande byråingeniören i hans arbete. Det är sålunda
för bättre ordnande å ordinarie stat af ett redan befintligt
förhållande, som komitén nu föreslagit inrättande af en
ny ingeniörstjenst å liniebyrån, af första lönegraden.

Notarien. Den å liniebyrån anstälde notarien har enligt arbets ordningen

till hufvudsakligt- åliggande:

att upprätta föredragningslista öfver de ärenden, som
skola af byråchefen föredragas;

att uppsätta eller ansvara för uppsättandet af de från
styrelsen på byråchefens föredragning eller direkt från by -

rån utgående expeditioner, som icke utgöra order om anläggnings-
eller underhållsarbetens utförande eller utarbetas
af byråchefen eller styrelsens sekreterare;

att föra förteckning dels öfver de vid liniedistrikten
anstälda tjensteman, arbetsledare och reparatörer äfvensom
öfver dessas aflöningar, dels ock öfver de tjenstledigheter,
som meddelas af byråchefen;

att förn liggare öfver de af Kong!. Maj:t beviljade, till
telegrafstyrelsens kännedom komna koncessioner å enskilda
elektriska anläggningar; samt

att, sedan de expeditioner, som utan föredragning aflåtas
af byråchefen, blifvit renskrifna, ombesörja desammas
kollationering och efter undertecknandet deras afsändning
eller utlemning.

Komitén har ansett, att såväl denne notarie som ock
förrådsförvaltaren fortfarande böra såsom ordinarie tjenste- Pörrädsförmän
af första lönegraden upptagas å aflöningsstaten för tele- vaItareu''
grafstyrelsen under liniebyrån.

Beträffande den biträdande tjenstemannapersonalen å Tjensteman
den föreslagna byrån för telegraftrafiken, skulle till den-a
samma, enligt komiténs mening, i första rummet hänföras trafiken.
den under nuvarande trafikbyrån lydande öfveringeniören,
för hvilken komitén emellertid, med hänsyn till det honom Den nuvaranåliggande
arbete, föreslagit benämningen elektriker, hvilkende °fyeriIlge o

o '' o tj '' moren

benämning ifrågastäldes af telegrafstyrelsen redan i ofvan (eiektriker).
omförmälda underdåniga skrifvelse den 28 november 1893
med förslag till ny stat för år 1895.

Denne tjensteman, af andra lönegraden, har enligt arbetsordningen
till åliggande, bland annat:

att hafva inseende öfver och leda undersökningarna
rörande telegrafliniernas isolering och elektriska ledningsförmåga
samt att angående dessa undersökningar afgifva
redogörelse till styrelsen;

att, när sådant påkallas, verkställa undersökningar af
kablar och andra telegraf- eller telefonledningar och afgifva
de yttranden och förslag, som deraf kunna föranledas;

att verkställa undersökning af de elektriska och mekaniska
egenskaperna hos den ledningstråd, som levereras
till telegrafverkets hufvudförråd;

Notarien.

att besigtiga och afprofva undersökningsinstrument äfvensom,
när sådant påkallas, andra apparater;

att omhänderhafva, vårda och fullständigt förteckna
den hos styrelsen befintliga modellsamling af apparater och
annan materiel;

att föra anteckningar öfver de å stationerna uppsatta
telefonvexelbordens antal och konstruktion;

att, så vidt den utländska tidskriftslitteraturen gifver
vid handen, noga följa telegrafiens och telefoniens utveckling
i de stora kulturländerna; samt

att, i den mån öfriga arbeten sådant medgifva, skriftligen
affatta redogöi-else öfver framstegen i nyssberörda
hänseende.

Den från och med år 1893 anstälde, å trafikbyrån tjenstgörande
extra notarie åligger enligt arbetsordningen, bland
annat:

att upprätta föredragningslista öfver de ärenden, som
skola af byråchefen föredragas;

att uppsätta eller ansvara för uppsättandet af de från
styrelsen på byråchefens föredragning eller direkt från byrån
utgående expeditioner, som icke utarbetas af byråchefen
eller styrelsens sekreterare;

att föra förteckning öfver den vid stationerna tjenstgörande
personalen samt matrikel öfver de vid verket anstälda
extra ordinarie stationstjenstemän och elever;

att likaledes föra förteckning öfver de förordnanden,
som tilldelas extra ordinarie stationstjenstemän och elever,
jemte derför bestämda arfvoden, äfvensom öfver de tjenstledigheter,
som meddelas af byråchefen;

att hålla förteckning öfver lediga tjenster vid stationerna
och ombesörja, att dessa enligt styrelsens beslut varda
behörigen till ansökning kungjorda;

att snarast möjligt efter hvarje föredragning, med ledning
af föredragningslistorna och registraturet, sammanfatta
och till direktionen öfver telegrafverkets pensionsinrättning
samt enke- och pupillkassa aflemna uppgift om sådana
ändringar beträffande telegrafpersonalen, h vilka afse befordran
till ordinarie tjenst eller högre lönegrad, transport,
ledighet eller afstängning från tjenstgöring med afstående
af hela aflöningen eller afsked; samt

att föra förteckning öfver och förvara upprättade kontrakt
rörande telegramexpeditioner och telegraminlemningsställen
samt rörande elektrisk belysning in. m. dylikt.

Då det synes komitén, att för uppsättning af expeditioner
och andra kansligöromål å den ifrågastälda byrån
för telegraftrafiken erfordras en notarie, har komitén i
sådant hänseende ansett sig böra föreslå, att, i stället för
den nu å extra stat befintliga notarien å trafikbyrån, en
dylik tjensteman, af första lönegraden, uppföres å ordinarie
stat, för anställning å byrån för telegraftrafiken.

Derjemte har komitén funnit sig böra å denna byrå Byråingeniör
föreslå inrättandet af ännu en ny tjenst af första lönegra- ståndarerför
den genom den till trafikbyrån hörande, men allenast på teiegrafverförordnande
tillsatte föreståndarens för telegrafverkets under- ^fngåånstait8"
visningsanstalt upptagande å ordinarie stat med förändrad
benämning af byråingeniör och föreståndare för telegrafverkets
undervisningsanstalt.

I instruktionen för telegrafstyrelsen den 1 november
1878 upptages, bland den tekniska byråns åligganden, äfven
tillsynen öfver telegrafverkets undervisningsväsende. Komitén
har tänkt sig, att frågorna rörande detta undervisningsväsende,
hviika för närvarande handläggas af chefen för
trafikbyrån, framdeles skulle behandlas å byrån för telegraftrafiken.

Enligt gällande instruktion för stationstjenstgöringen
vid telegrafverket skola de vid verket, till fyllande af det
behöfliga antalet stationstjenstemän, antagna elever uti särskilda
på verkets bekostnad anordnade lärokurser erhålla
den för telegraftjensten erforderliga undervisning och öfning.

På sätt redan blifvit nämndt, ålåg det ursprungligen,
enligt 1878 års instruktion för telegrafstyrelsen,
vederbörande öfveringeniör att, mot särskild! arfvode, tilllika
förestå telegrafverkets undervisningsanstalt, men enär
genom uppkomsten och utvecklingen af statens telefonväsende
det icke vidare befans möjligt för öfveringeniören
att med sin öfveringeniörstjenst förena äfven föreståndarebefattningen
för undervisningsanstalten, blefvo dessa två befattningar
från och med år 1893 åtskilda, i samband hvarmed
öfveringeniören uppflyttades i andra lönegraden.

Från sistnämnda tidpunkt hafva inseendet öfver undervisningsanstalten
och dermed följaktig undervisnings -

skyldighet, enligt hvad komitén inhemtat, varit anförtrodda
åt en ordinarie stationstjensteman vid telegrafverket. Den
nuvarande föreståndaren för undervisningsanstalten har till
sitt biträde under pågående undervisningskurser tre telegraf^
enstemän.

Föreståndaren för undervisningsanstalten har öfverinseendet
öfver och vården om en icke obetydlig, för undervisningen
erforderlig materiel, såsom instrument o. d. Enligt
meddelade upplysningar, lärer för framtiden anses behöflig!,
att undervisningen vid den ifrågavarande anstalten
årligen pågår i tvenne terminer om tillhopa minst åtta
månader. Under mellantiderna måste föreståndaren egna
sig åt studier för att i möjligaste mån kunna följa med
de hastiga framstegen å områden, som utgöra föremål för
d?n vid telegrafverket meddelade undervisning.

Den ifrågavarande föreståndarebefattningens beskaffenhet
och betydelse synas derför kräfva, att densamma erhåller
egen ordinarie innehafvare. I anledning deraf har
komitén föreslagit samma befattning till uppförande såsom
en tjenst af första graden å byrån för telegraftrafiken.

Enligt komiténs åsigt bör nyssbemälde tjensteman
fortfarande, såsom hittills, äfven vara skyldig att å tider,
då kurs ej pågår inom undervisningsanstalten, utföra de
undersökningar eller andra tekniska arbeten, som af styrelsen
bestämmas; och har komitén med hänsyn dertill
föreslagit, att han måtte benämnas byråingeniör och föreståndare
för telegrafverkets undervisningsanstalt.

o o

Tjensteman * Till ordinarie tjenster å den föreslagna byrån för tele"
telefon 0> fon^raJ^cen höra, enligt komiténs mening, öfverflyttas dels
trafiken, den från och med år 1898 på extra stat uppförda notariebefattningen
å den för nuvarande adjungerade ledamoten
anordnade särskilda byrå och dels den på extra stat jemväl
befintliga aktuariebefattning, hvars innehafvare numera
äfven tjenstgör å den för adjungerade ledamoten anordnade
byrån.

Notarien. Rörande behofvet af en notarie å byrån för telefon trafiken

har komitén ansett sig endast behöfva hänvisa till
de af telegrafstyrelsen i dess ofvan omförmälda underdåniga
skrifvelse den 9 november 1897 anförda skäl för anställan -

de af en notarie såsom biträde åt den adjungerade ledamoten
vid ärendenas utredning och expedierande.

Enligt meddelande från telegrafstyrelsen torde sistbemälde
extra notaries åligganden kunna sammanfattas på
följande sätt:

att upprätta föredragningslista öfver de ärenden, som
skola af den adjungerade ledamoten föredragas;

att uppsätta de från styrelsen på den adjungerade
ledamotens föredragning eller direkt från dennes byrå utgående
expeditioner, som ej uppsättas af den adjungerade
ledamoten sjelf eller styrelsens sekreterare;

att, efter uppdrag af den adjungerade ledamoten, förbereda
vissa ärenden;

att förvara samt föra förteckning öfver upprättade
kontrakt angående förhyrda eller uthvrda lokaler; samt
att, under den adjungerade ledamotens frånvaro på
tjensteresa, i förekommande fall tillhandagå med upplysning
rörande de till byrån hörande ärenden.

Hvad den ifrågavarande aktuarien angår, skulle hans Aktuarien.
arbete till väsentligaste del, hädanefter som hittills, bestå
i ordnande, bokförande och förvarande af telefonabonnementskontrakt
samt verkställande, i liggarne, af anteckningar
om ändringar i kontrakten. Huru omfattande och
tidsödande detta arbete är, inses lätt, då dessa kontrakts
antal för närvarande uppgår till öfver 50,000.

Aktuarien åligger för närvarande:

att förvara samt föra fullständig liggare jemte register
öfver samtliga telefonkontrakt, som af styrelsen afslutas,
samt i samma liggare införa anteckningar om de förändringar,
som med dessa kontrakt vidtagas;

att förvara samt föra förteckning öfver upprättade
kontrakt angående samtrafik med enskilda bolag eller föreningar; att

verkställa de statistiska utredningar rörande antalet
telefonabonnenter och i bruk varande apparater äfvensom
de öfriga utredningar, som kunna påkallas;

att granska ej mindre inkomna förslag till förnyelse
af förutvarande kontrakt än äfven kontrakt, som inkomma
för transportering, annullering o. d., samt ombesörja kontraktens
påteckning och införande i liggarne;

Verkstaden.

att föra förteckning öfver statens jernvägars telefonabonnement
och hvarje år utfärda räkning å desamma;

att upprätta förteckning öfver abonnementsförhållandena
vid de olika central- och vexeltelefonstationerna samt
särskild! beträffande samtalsförhållandena; samt

att upprätta förteckning hvarje år öfver telegrafverkets
central- och vexeltelefonstationer och desammas fördelning
i olika redovisningsområden.

I slutet af 1880-talet inrättades af telegrafstyrelsen
en mindre i’eparationsverkstad i Stockholm. Arbetena
kunde emellertid icke drifvas i någon nämnvärd skala,
förr än en tillräckligt stor lokal erhållits och hunnit iordningställas
för ändamålet. Detta skedde under år 1891.

Rörande verkstaden omförmälde styrelsen i sin underdåniga
berättelse för sistnämnda år, bland annat: att, i
samma mån som statens telefonverksamhet utvecklats och
till följd deraf antalet elektriska apparater, som kommit under
telegrafverkets vård, betydligt ökats, verkets behof af
egen verkstad, i främsta rummet afsedd för materielens
underhåll, mera och mera framträda att fördelarna för
telegrafverket af att hafva sin egen verkstad vore flera och
i främsta rummet den, att reparationsarbetena, — hvilka
det vore svårt och delvis omöjligt att kontrollera i afseende
på kostnaden, då de utfördes på enskilda verkstäder,
— blefve billigare samt derjemte utförda under verkets
omedelbara uppsigt; hvarförutom det vore af stor vigt, att
telegrafverket blefve oberoende af främmande verkstäder
beträffande reparationsarbetena, enär dessa ofta nog måste
ske hastigt och städse vara färdiga till bestämd tid; att
till dessa fördelar ytterligare komme, att styrelsen sattes i
tillfälle att låta utföra sådana försök och experiment, som
vore behöfliga för att kunna följa telegraf- och telefonteknikens
snabba utveckling; att å en dylik verkstad äfven
en del nya saker kunde tillverkas, hvilka antingen kräfde
särskild tillsyn från telegrafverkets sida eller af annan
orsak ansåges icke böra lemnas till utförande af enskild
fabrikant; samt slutligen att, på de af styrelsen sålunda
anförda skäl, styrelsen hade till verkstadslägenheter låtit
omändra såväl nedra botten som våningarna en och två

trappor upp i det telegrafverket tillhöriga huset n:o 6
vid Stora Fiskaregränden å Södermalm i hufvudstaden och
att verkstaden under året fått sin särskilde föreståndare.

Rörande utvecklingen af detta företag förekommer i
styrelsens underdåniga berättelse för år 1892, bland annat,
följande: att till verkstadens disposition upplåtits hela nyssnämnda
egendom, med undantag endast af två rum och ett
kök; att värdet af verkstadens inventarier och inredning
ökats till sammanlagdt 35,000 kronor i rundt tal; att tillverkningsvärdet
uppgått, jemväl i rundt tal, till 73,000 kronor;
att, sedan alla omkostnader för verkstadsdriften, deri
lokalhyra äfven inberäknad, blifvit frånräkna de, de debiterade
prisen varit omkring 20 k 25 procent billigare än vid
inköp från enskilda verkstäder; att den vinst, som derigenom
tillskyndats telegrafverket, kunde beräknas till omkring
14,000 kronor; samt att, då vid verkstaden enligt
bokslutet uppstått en direkt arbetsvinst af omkring 6,000
kronor, verkstaden således under det gångna året föranledt
en minskad kassautgift till belopp af omkring

20.000 kronor.

Med stöd af den fördelaktiga erfarenhet, som sålunda
vunnits i förevarande hänseende, och då verkstadsarbetarnes
antal ansågs komma att år 1895 ökas till omkring 100
samt tillverkningsvärdet till minst 150,000 kronor, hemstälde
telegrafstyrelsen i sin förut omförmälda underdåniga
skrifvelse den 28 november 1893, att verkstadens föreståndare
måtte å stat uppföras under benämningen ingeniör
och verkstadsföreståndare samt med aflöning till belopp af

3.000 kronor i lön och 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar
eller tillhopa 4,500 kronor jemte två ålderstillägg, hvartdera
å 500 kronor, efter 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring.

Vid nyssnämnda skrifvelses föredragning inför Kongl.
Maj:t i statsrådet den 13 januari 1894 anfördes af chefen
för finansdepartementet, bland annat, att han ansåge föreståndaren
för telegrafverkets verkstad böra uppföras å ordinarie
stat med den för honom föreslagna aflöningen af
4,500 kronor. Den ifrågavarande verkstaden, inrymd i det
af fabrikören Gustaf Bång till förra optiska telegrafverket
skänkta och af detta verk jemlikt nådiga brefvet den 27
april 1838 mottagna huset n:o 6 vid Stora Fiskaregränden

å Södermalm, vore, till synnerlig fromma för telegrafverket,
stadd i rask utveckling och beräknades komma att år 1895
sysselsätta omkring 100 arbetare jemte nödigt arbetsbefäl
och bokföringspersonal samt förete ett tillverkningsvärde
af minst 150,000 kronor. Någon minskning i arbetena
vid verkstaden syntes departementschefen icke komma att
inträda såsom följd af en blifvande nedgång i telegrafverkets
nybyggnadsverksamhet. Utom det att med det allt
jemt ökade antalet apparater af alla slag reparationsarbeten
i växande omfång måste förekomma, föranledde nemligen
de ständigt ökade krafven på förbättringar af materielen
samt de snabbt på hvarandra följande upptäckterna
på det elektrotekniska området behofvet af ofta återkommande
förändring af äldre materiel och tillverkning
af ny sådan.

Verkstadsföreståndaren skulle sjelfständigt sköta samt
ansvara för den ifrågavarande verkstaden. Han vore sålunda
ansvarig för att verkstaden drefves på ett fullt tidsenligt
sätt samt att de utförda arbetena vore af fullgod
beskaffenhet och icke dyrare än motsvarande arbeten från
andra verkstäder. Derjemte ålåge honom att omhänderhafva
verkstadens ekonomiska förvaltning jemte tillhörande
bokföring, att ombesörja inköp af behöfliga materialier
äfvensom alt anskaffa alla erforderliga inventarier, såsom
verktyg och maskiner in. m. Med afseende på denna verkstadsföreståndarens
sjelfständiga och ansvarsfulla ställning
syntes det departementschefen, att den af telegrafstyrelsen
för verkstadsföreståndaren föreslagna aflöningen icke vore
för högt tilltagen, likasom äfven att alla skäl talade för
uppförande på ordinarie stat af den ifrågavarande befattningen,
hvaraf behofvet med visshet icke komme att visa
sig öfvergående.

Med bifall till departementschefens hemställan föreslog
Kongl. Maj:t, i den till 1894 års riksdag aflåtna statsverksproposition,
att föreståndaren för telegrafverkets verkstad
måtte varda uppförd å ordinarie stat med aflöning af 4,500
kronor, jemte två ålderstillägg, h vartd era å 500 kronor.

Denna fråga förföll emellertid vid samma riksdag i samband
med hela det nya statsförslaget.

I underdånig skrifvelse den 16 april 1895 erinrade
telegrafstyrelsen, bland annat, derom, att, fastän till verk -

stadens disposition dåmera upplåtits hela huset n:o 6 vid
Störa Fiskaregränden, verkstadens lokaler tagits i anspråk
till det allra yttersta och så långt, att arbetet icke kunde
under då rådande förhållanden fortgå under någon längre
tid i samma skala som då; att detta oaktadt endast omkring
hälften af erforderliga verkstadsarbeten kunnat utföras af
telegrafverkets egen verkstad; att den ekonomiska förlust,
som vid sådant förhållande uppstode för telegrafverket,
vore högst betydande, i det att, exempelvis, under år 1894
måst till enskilda verkstäder för tillverkningar för telegrafverkets
räkning utbetalas öfver 100,000 kronor, å hvilket
belopp, efter hvad det syntes styrelsen med all sannolikhet
kunna antagas, verket kunnat beredas — förutom indirekt
vinst — en behållen nettovinst af 13''79 procent, derest
äfven dessa tillverkningar kunnat utföras å telegrafverkets
verkstad; samt att det sålunda icke minst ur ekonomisk
synpunkt vore af största vigt för telegrafverket, att verkstaden
genom ökadt utrymme sattes i tillfälle att bättre än
dittills tillgodose telegrafverkets behof af såväl nya apparater
som ock reparationer å redan i bruk varande apparater
af olika slag; och anhöll styrelsen i följd deraf, och då ökadt
utrymme erfordrades jemväl för telegrafverkets hufvudförråd,
om nådigt bemyndigande att för en kostnad ej öfverstigande
90,000 kronor, att utgå af telefonväsendets vinstmedel
för åren 1895 och 1896, dels uppföra å telegrafverkets
tomt n:o 4 och 6 i qvarteret Fiskaren mindre i Katarina
församling i Stockholm en ny verkstads- och förrådsbyggnad,
dels ock i det å samma tomt befintliga, till verkstadslägenhet
upplåtna huset med adressnummer 6 Stora Fiskaregränden
vidtaga sådana omändringar, som stode i samband
med den nya byggnaden.

Genom nådigt bref den 26 april 1895 erhöll telegrafstyrelsen
det sålunda begärda tillståndet. De ifrågavarande
nybyggnads- och omändringsarbetena, som under
året börjades, afslutades under år 1896; och verkstadens
utveckling, som i någon mån hämmats under berörda arbetens
utförande, tog derefter förnyad fart. På sista åren
har jemväl den nya lokalen blifvit för trång. Telegrafstyrelsen
har derför nödgats dels förflytta telegrafverkets hufvudförråd
från ifrågavarande fastighet till annan lägenhet, dels
ock förhyra ytterligare arbetslokaler för verkstaden på två

särskilda ställen; och är, enligt hvad komitén erfarit, styrelsen
betänkt på ytterligare utvidgningsarbeten för verkstadens
räkning.

Rörande verkstadens utveckling under åren 1892—1900
hafva från telegrafstyrelsen meddelats följande uppgifter.

År.	Tillgångar (inventarier och rörelsekapital m. m.) kr.	Värdet af under året utfördt arbete, kr.	Ungefärliga antalet arbetare i medeltal under året.
1892	35,084	73,161	40
1893	90,285	117,726	70
1894	136,545	168,373	90
1895	180,896	239,063	100
1896	287,209	238,545	100
1897	435,076	405,928	200
1898	449,282	615,882	200
1899	616,663	740,289	250
1900	879,602	1,025,092	300

Enligt hvad komitén håller före, ligger det i öppen
dag, att för telegrafverkets rätta skötsel det är af synnerlig
vigt, för att icke säga nödvändigt, att telegrafverket
har sin egen verkstad för verkställande af reparationsarbeten
samt tillverkning och förändring af materiel; och
ju mera telegrafverket utvecklas, desto större torde ock betydelsen
af verkstaden komma att blifva för telegrafverket.

Då behofvet af verkstaden alltså otvifvelaktigt måste
anses vara af stadigvarande natur, har det synts komitén,
att, vid uppgörandet af ny aflöningsstat för telegrafverket,
behörig hänsyn ock bör tagas till verkstaden, såsom en
vigtig del af verket.

Hvad då först angår frågan om verkstadens plats inom
telegrafverket, får komitén till en början erinra, hurusom
verkstaden hittills stått såsom en särskild underafdelning
direkt under styrelsen, och de verkstaden rörande frågorna
föredragits i styrelsen af chefen för den nuvarande trafikbyrån.

Med afseende å verkstadens arbetsprodukter, som till
hufvudsakligaste delar utgöras af telefonapparater, har det
synts koinitén lämpligast, att verkstaden komme att sortera
under den föreslagna byrån för telefon trafiken, hvars chef
således skulle blifva föredragande i styrelsen för verkstadsfrågor.

Hvad derefter vidkommer personalen vid verkstaden —
för aflönande hvaraf utgifterna nu helt och hållet bestridas
af telefonmedel — har denna personal utgjorts af, förutom
föreståndaren, hvilken under de senare åren uppburit ett
arfvode af 4,500 kronor, flere andra tjensteman med antingen
tekniskt eller ekonomiskt verksamhetsområde, hvilkas
antal och aflöningar vexlat under årens lopp. Vid slutet
af år 1900 utgjordes den biträdande personalen af 3 ingeniörer
och 4 kontorstjenstemän.

Då komitén nu skolat afgifva förslag i fråga om uppförande
å ordinarie stat af tjensteman vid verkstaden, har
komitén först sökt vinna klarhet derom, hvilka tjensteman,
med den omfattning verkstaden för närvarande har och
inom en jemförelsevis öfverskådlig framtid kan väntas få,
äro nödvändiga för verkstadens behöriga skötsel och arbetets
jemna gång derstädes. Och har komitén trott det vara
med institutionens bästa öfverensstämmande, att åtminstone
en del af dessa tjensteman erhålla den tryggade ställning,
som tillkommer statens ordinarie tjensteman. Endast
derigenom torde nemligen möjlighet finnas att för en längre
tid kunna bevara åt verkstaden kompetenta personer, hvilka
med erforderligt intresse egna sig åt arbétet.

De tjensteman, som i sådant hänseende synts komitén
böra uppföras å ordinarie stat, äro, förutom verkstads föreståndaren,
dennes närmaste tekniska biträde, som lämpligen
torde böra benämnas verkstadsingeniör, samt två bokhållare,
af hvilka den ene, som sköter kassagöromålen, skulle benämnas
kassör och bokhållare samt den andre, som har inseendet
öfver de betydliga förråden vid verkstaden, skulle
benämnas bokhållare och materialförvaltare.

Då nyssbemälda fyra tjensteman enligt komiténs förslag
skulle anses såsom tjensteman inom telegrafstyrelsen,
torde för desamma icke böra ifrågakomma några andra
löneförmåner än de, som tillkomma tjensteman af motsvarande
grad inom styrelsen. I sådant hänseende lärer

Tjensteman
vid verkstaden.

Aflöningsförmåner
fö:
tjenstemannen
i telegrafstyrelsen.

då föreståndaren, hvilken, såsom äfven omförmälts, redan
för närvarande innehar en aflöning af 4,500 kronor, böra
likställas med en tjensteman af andra lönegraden. De verkstadsföreståndaren
åliggande göromål, hvilka, enligt hvad
af ofvan lemnade redogörelse framgår, äro af vigtig och
ansvarsfull beskaffenhet, och de egenskaper, som hos honom
erfordras för att af verkstaden erhålla ett gynsamt arbetsresultat,
göra det nödigt, att han i aflöning likställes med
tjensteman af andra lönegraden.

De tre öfriga ifrågastälda befattningarna anser komitén
böra likställas med tjenster af första lönegraden.

Komitén öfvergår nu till frågan om de aflöningsförmåner,
som i komiténs förslag till aflöningsstat ansetts böra uppföras
för tjensteman af olika grader inom telegrafstyrelsen.

Hvad då först generaldirektören vidkommer, har det
synts komitén, att, då telegrafverket numera, i följd af
såväl telegrafväsendets utveckling som i synnerhet telefonväsendets
uppkomst och ständigt ökade''betydelse, ställer
på sin chef anspråk af betydligt större omfång och delvis
annan art, än som förutsattes vid fastställande af generaldirektörens
nuvarande aflöning, 9,000 kronor, nämnda aflöning
bör i någon mån höjas. Komitén har i sådant
hänseende tagit i betraktande de aflöningsförmåner, hvilka
för närvarande utgå till cheferna för statens närmast med
telegrafverket likstälda verk, nemligen postverket, tullverket
och statens jernvägar. Generalpostdirektören åtnjuter
(förutom 2,000 kronor af postsparbanken) 10,000
kronor, generaltulldirektören 9,000 kronor jemte fri bostad
samt generaldirektören och chefen för jernvägsstyrelsen
12,000 kronor. Komitén har derför ansett, att aflöningen
för generaldirektören vid telegrafverket borde höjas
till 10,000 kronor, hvaraf, i likhet med hvad för generalpostdirektören
är i postverkets aflöningsstat bestämdt, 7,000
kronor skulle utgöra lön och 3,000 kronor tienstfförinsfspenningar.

Rörande aflöningsförmånerna för öfriga å ordinarie stat
redan nu befintliga tjensteman, har komitén icke funnit
sig böra föreslå någon rubbning i hvad i sådant afseende
gäller.

Hvad beträffar de af komitén föreslagna nya ordinarie
tjensteman, hvilka alla ansetts böra hänföras till
första, andra eller tredje lönegraden, böra de erhålla enahanda
aflöningsvilkor, som åtfölja andra motsvarande tjenster
inom telegrafstyrelsen. Sålunda skulle de två föreslagna
nya byråcheferna, såsom tjenstemän af tredje lönegraden,
hafva 4,400 kronor i lön och 2,000 kronor i tjenstgöringspenningar,
hvarjemte lönen efter 5 år skulle kunna höjas
med 600 kronor. De föreslagna nya tjenstemännen af
andra lönegraden, kamreraren, öfveringeniören (nuvarande
byråingeniören å liniebyrån) och föreståndaren för verkstaden,
skulle åtnjuta 3,000 kronor i ,lön och 1,500 kronor
i tjenstgöringspenningar samt de öfriga föreslagna tjenstemännen,
alla af första lönegraden, 1,800 kronor i lön och
1,200 kronor i tjenstgöringspenningar. För tjenstemännen
såväl af första som af andra lönegraden skulle lönen kunna
höjas, efter 5 år med 500 kronor och efter 10 år med
ytterligare 500 kronor.

Det torde ock böra här erinras, att, såsom komiténs
förslag till aflöningsreglemente för tjenstemän och betjente
vid telegrafverket utvisar, komiten ansett de till hufvudkassören
hos telegrafstyrelsen nu utgående felräkningspenningar,
500 kronor om aret, fortfarande böra honom
tillkomma.

Å telegrafstyrelsens stat finnas för närvarande upp- Vaktbetjente
förda aflöningar till fyra vaktbetjente, nemligen 1 förråds- hosst^\f^
vaktare och 1 förste vaktmästare, hvardera med 800 kronor
i lön och 300 kronor i tjenstgöringspenningar, samt
2 vaktmästare, hvardera med 500 kronor i lön och 300
kronor i tjenstgöringspenningar. För de båda sistnämnda
är stadgadt, att lönen efter 5 år kan höjas med 100 kronor;
hvarjemte beträffande samtliga vaktbetjente är bestämdt,
att, om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri
bostad, lönen skall, så länge denna förmån qvarstår, minskas
med 150 kronor.

I afseende å de nuvarande aflöningsförmånerna för bemälde
vaktbetjente har komitén ansett sig ej böra föreslå
någon förändring.

Hvad deremot angår antalet ordinarie vaktmästare hos
sjelfva styrelsen, bestämdes detta på en tid, då styrelsens

lokal var föga mera än hälften så stor, som den nu är, och
byråerna inom styrelsen voro till antalet endast två mot nu
föreslagna fyra. I flera år har ock ytterligare en vaktmästare
varit hos styrelsen stadigt anstäld mot extra
arfvode; . och torde denna extra befattning böra uppföras
å ordinarie stat, hvarigenom vaktmästarne hos sjelfva styrelsen
skulle ökas till fyra, deraf en förste vaktmästare.

Distriktsförvaltningar inom telegrafverket.

Såsom i historiken rörande telegrafstyrelsen blifvit
omförmäldt, hade, enligt nådiga telegrafreglementet den 2
augusti 1856, telegrafverkets chef till sina närmaste biträden
vid ärendenas handläggning inom verkets styrelse
tre intendenter, hvilka inför chefen föredrogo de dem anvisade
ärenden. Två af dessa intendenter — de s. k. linieintendenterna
— voro emellertid derjemte chefer för de två
distrikt, i hvilka telegrafnätet från och med år 1857 var fördeladt,
nemligen det norra och det södra telegrafdistriktet.

I underdånig skrifvelse den 24 januari 4867, angående
samma års aflöningsstat för telegrafstyrelsen och elektriska
telegrafverket, anhöll telegrafstyrelsen, att å atlöningsstaten
måtte uppföras två arfvoden, hvardera å 800 rdr, för
att tilldelas två telegraftjenstemän, som af styrelsen skulle
tid efter annan förordnas att under benämning linieingeniörer
utgöra tekniska biträden åt linieintendenterna.

Såsom skäl för berörda framställning anfördes af
styrelsen, hurusom af det sätt, hvarpå linieintendenterna
fullgjorde sina högst magtpåliggande göromål, i hufvudsaklig
mån berodde, huruvida telegrafverket kunde nöjaktigt
uppfylla sitt ändamål eller icke. Bemälde intendenters
verkningskrets omfattade icke endast de vidlyftiga nybyggnadsarbeten,
som årligen förekomme, utan äfven liniers,
undervattenkablars och stationers vidmagthållande och ändamålsenliga
ordnande, vakandet öfver stationspersonalens
tjenstbarhet och tillräcklighet, kontrollen å stationsföreståndarne
i afseende å vården af och redovisningen för
stationsinventarierna äfvensom beträffande penningeupp -

Linieintendenter
och
linieingeniörer.

börden samt räkenskapernas uppställning i behörig form.
Enär linieintendenternas antal allt ifrån år 1855, då stationerna
utgjorde endast 30, intill dåvarande tid, då de utgjorde
93, fortfarande varit allenast 2, och enär liniernas
och trådarnes antal årligen betydligt tilltagit, syntes det
styrelsen naturligt, att dessa tjensteman dåmera icke förmådde
att åt samtliga detaljer af sin befattning egna den
noggranna tillsyn och handläggning, hvarpå det helas jemna
och nöjaktiga gång så mycket berodde. Det vore derför,
enligt styrelsens förmenande, af största vigt, att hvardera
af dem erhölle ett tekniskt biträde, åt hvilket hufvudsakligen
kunde uppdragas, bland annat, att inreda nya stationer
samt omändra ledningarna å de äldre; att vid besök å
de särskilda stationerna tillse, att i tekniskt hänseende
några hinder inom desamma icke förefunnes för telegraferingen;
att besigtiga särskilda delar af telegraflinierna samt
föreslå lämpliga åtgärder för iståndsättande af bristfälliga
linier; att utföra större reparationer å telegraflinier och
kablar; att vid liniebyggnad utföra vissa svårare delar af
arbetet såsom kablars utläggande, liniers indragning i stationer
in. m.; samt att i allmänhet tillhandagå linieintendenterna
med biträde i tekniskt hänseende. Genom anställande
af dessa tekniska biträden skulle, enligt styrelsens
åsigt, otvifvelaktigt mycken enhet i åtgärder kunna åstadkommas,
hvilket deremot dittills icke stått att vinna, enär
de ifrågavarande arbetena måst uppdragas än åt en tjensteman
och än åt en annan samt många gånger åt personer,
som saknat praktiskt omdöme och förmåga.

På grund af telegrafstyrelsens berörda framställning
blef i telegrafverkets utgiftsstater från och med år 1867 upptaget
anslag till två linieingeniörer, hvilka skulle utses
bland de ordinarie stationstjenstemännen och, jemte bibehållande
af sin lön såsom sådana, åtnjuta arfvode med
800 rdr hvardera. Detta arfvode höjdes från och med
år 1872 till 1,000 rdr.

Då telegrafstyrelsen den 1 december 1873 afgaf infordradt
förslag till normal-utgiftsstater för telegrafverket,
att tillämpas från och med 1875 års ingång, upptog styrelsen
i detta förslag två nya linieingeniörsbefattningar.
På grund af telegrafverkets starka utveckling samt deraf
föranledt behof af skickliga linieingeniörer till utförande,

under vederbörande intendenters tillsyn, af de omfattande
nybyggnads- och underhållsarbetena hade nemligen, enligt
styrelsens uppfattning, en tillökning af dessa ingeniörers
antal befunnits af omständigheterna högeligen påkallad.

Med föranledande af styrelsens framställning i berörda
hänseende uppfördes i utgiftsstaterna från och med år 1875
fyra linieingeniörer, med ett, på styrelsens hemställan, till
1,200 kronor för en hvar af dem förhöjdt''arfvode.

I anledning af de i nådiga brefvet den 12 juni 187.5
meddelade föl-eskrifter angående tjensters tillsättning, och
under antagande att en lönereglering för telegrafstyrelsen
vore snart förestående, tillsatte telegrafstyrelsen emellertid
icke de två i stat tillkomna nya linieingeniörsbefattningarna,
helst, enligt hvad uppgafs, behofvet, af linieingeniörer i
alla fall icke kunde derigenom fullt tillgodoses; utan
vidtog styrelsen i stället den provisoriska åtgärden att
under de tider af året, då behofvet af ingeniörer var mest
känbart, dertill använda extra biträden, med arfvoden
från det för dylika biträdens aflönande uppförda förslagsanslag.

Dels på grund af åberopade nådiga telegrafreglementet Linieintenaf
år 1856, dels ock på grund af särskilda utaf telegraf- åligganden
styrelsen utfärdade föreskrifter tillhörde det linieintenden- i afseende å
terna, hvar för sitt distrikt, bland annat: fattningen''

att ansvara för stationspersonalens tjenstbarhet samt
materielens ändamålsenliga ordnande och vidmagthållande;

att på styrelsens uppdrag verkställa anläggning af nya
linier och stationer samt redovisa de derför äfvensom för
underhållsarbetens utförande uppburna förskott;

att årligen inspektera underlydande stationer och linier,
verkställa inventering af stationernas kontanta medel,
apparater, inventarier och förbrukuingsartiklar samt anordna
erforderliga reparationsarbeten å liniera a äfvensom
besigtiga och föranstalta om inredning af nya stationslokaler
samt behöfliga förändringar af förutvarande sådana; samt
att afgifva förslag öfver erforderliga nya telegrafarbeten
och ombyggnader.

Linieintendenterna hade således fått sig tillagd en myndighet,
som i allmänhet icke tillkom styrelseledamöter.

I afseende å en del af de linieintendenterna anförtrodda
bestyr kunde dessa tjensteman alltså anses i viss mån

Löneregleringskomiténs
förslag
rörande
linieingeniörerna.

Telegrafstyrelsens
utlåtande.

motsvara de inom vissa andra förvaltningar anställa distriktschefer.
Till följd af den dem åliggande skyldighet
att besörja föredragningen af åtskilliga hos telegrafstyrelsen
förekommande ärenden, hindrades emellertid linieintendenterna
under största delen af året från att i orterna utöfva
den verksamhet, som distriktsbefäl i allmänhet
tillkom.

Anställandet, på sätt ofvan nämnts, af särskilda linieingeniörer
lärer ock få antagas i väsentlig mån hafva afsett
att hafva de olägenheter, som, i afseende å tillsyn
öfver linier och stationsapparater samt nödiga reparationers
verkställande, väl blifvit följden deraf, att liniebefälet
hufvudsakligen upptogs af de med tjenstgöringen hos centralstyrelsen
förenade bestyr.

Då den s. k. löneregleringskomitén, i sitt den 24 april
1877 afgifna underdåniga betänkande och förslag angående
lönereglering in. m. för telegrafstyrelsen, föreslog byråinrättningens
införande i nämnda styrelse, hemstälde komitén
om inrättande af, förutom en administrativ byrå, äfven
en teknisk byrå, hvars chef skulle komma att ersätta
linieintendenterna och i hufvudsaklig del öfvertaga desses
göromål. Med afseende å linieingeniörerna ansåg komitén,
att den en hvar af dem tillkommande aflöning borde i sin
helhet uppföras å styrelsens stat med belopp af 4,000 kronor.
Enär emellertid, för den händelse att behofvet af fortgående
undersökningar rörande telegrafliniernas ledningsförmåga
m. m. skulle anses göra nödigt, att tillgång bereddes
till ingeniörsbiträde vid flera eller färre stationer i
orterna, frågan om beviljande af anslag dertill syntes komitén
böra till pröfning förekomma i sammanhang med
förslag till aflöningsstat för telegrafstationernas personal, föreslog
komitén fördenskull och på i öfrigt anförda skäl uppförande
af endast två linieingeniörer å styrelsens aflöningsstat.

Telegrafstyrelsen afgaf den 6 juli 1877 infordradt underdånigt
utlåtande öfver löneregleringskomiténs ofvanberörda
betänkande och förslag af den 24 derförutgångna april, dervid
styrelsen — med instämmande i reservation, afgifven af en af
komiténs ledamöter, dåvarande chefen för telegrafverket, generaldirektören
D. Nordlander — hemstälde, att, i stället för
de af komitén föreslagna två linieingeniörer med arfvode af

4,000 kronor för hvardera, skulle å stat upptagas »arfvoden
åt ingeniörer» till ett sammanlagdt. belopp af 8,000 kronor.
I fråga om den af löneregleringskomitén föreslagna inskränkningen
i antalet linieingeniörer anfördes, bland annat,
hurusom telegraflinierna dåmera nått en utsträckning af
öfver 750 mil och stationernas antal uppginge till 170.
För vidmagthållandet i fullgodt stånd af dessa linier och
stationer fordrades ovilkorligen flera ingeniörer än komitén
föreslagit; och det antal af 6 tjensteipän, som för det dåvarande
funnes anstälda till ingeniörstjenstgöring, kunde
icke utan olägenhet minskas. I samma mån som telegrafnätet
allt mera utvidgades och de ursprungliga linierna
blefve äldre och fordrade en omsorgsfullare tillsyn, tillväxte
äfven ingeniörernas göromål, och det vore således att förutse,
att antalet sådana tjensteman framdeles behöfde ytterligare
ökas. Den anordning, som förut vidtagits, att
under de tider af året, då behofvet af ingeniörer varit
mest känbart, dertill använda för tillfället beordrade tjensteman,
skulle icke utan olägenhet kunna, på sätt af löneregleringskomitén
blifvit antydt, göras till regel, helst det
syntes blifva nödigt att till vinnande af en noggrannare
kontroll och tillsyn å linierna ordna ingeniörstjenstgöringen
efter en ny plan. Linieingeniörerna vore redan vid dåvarande
tidpunkt under större delen af året upptagna af
förrättningar å linierna och vid stationerna, såsom arbetschefer
för anläggning af nya och underhåll af äldre
telegraflinier. Antalet ingeniörer syntes derför telegrafstyrelsen
ovilkorligen behöfva ökas utöfver det i dåvarande
stat upptagna, på det att nödig tillsyn och omvårdnad
måtte kunna egnas telegraflinierna och stationerna.

Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t i statsrådet
den 4 januari 1878 förklarade vederbörande departementschef,
att hvad telegrafstyrelsen anfört i fråga om
formen för distrikts- eller linieingeniörers aflöning syntes
departementschefen vara bättre grundadt än löneregleringskomiténs
förslag derutinnan, men att, om telegrafstyrelsens
förslag ansåges förtjena afseende, så att å styrelsens stat
borde uppföras allenast ett arfvodesbelopp till fyllnad ide
stationstjenstemäns aflöning, hvilka blefve till ingeniörstjenstgöring
beordrade, detta arfvodesbelopp, enligt departementschefens
mening, icke behöfde sättas lika högt, som

Departe mentschefens yttrande.

6 2

löneregleringskomitén föreslagit, under förutsättning att
dermed hela ingeniörsaflöningen skulle bestridas; och hemstälde
departementschefen, att å staten måtte uppföras ett
anslag af 4,000 kronor till arfvoden åt ingeniörer.

Riksdagens Hvad sålunda af departementschefen blifvit hemstäldt,
beslut, bifölls af Kongl. Maj:t och Riksdagen.

Af nyssberörda anslag utgingo sedermera arfvoden till
de tvenne stationstjenstemän, Indika af telegrafstyrelsen förordnades
såsom arbetschefer, den ena för norra och den
andra för södra telegrafdistriktet.

Ingeniör för För utförande år 1881 af de första telefonanläggningarna
te nåder.99'' ^ör statens räkning förordnades af telegrafstyrelsen en särskild
ingeniör, hvilken äfven under de följande åren tjenstgjorde
såsom arbetschef för då förekommande telefonarbeten.
Denne ingeniör, som emellertid vid förefallande
behof äfven användes för utförande af telegrafarbeten, tjenstgjorde
sedermera i egenskap af ingeniör vid telegrafverket
till den 1 juni 1888, då han utnämndes till kommissarie,
samtidigt hvarmed hans ingeniörsarfvode indrogs.

Hos de ofvannämnda tre arbetscheferna anstäldes
allt efter behof erforderlig biträdande ingeniörspersonal.

Förhöj- Uti underdånig skrifvelse den 10 november 1882, angående

mslag åt till'' beräkning af telegrafverkets inkomster och utgifter för år
ingeniörer. 1884, anförde telegrafstyrelsen, att i det uti aflöningsstaten
för styrelsen upptagna anslagsbelopp af 4,000 kronor till
arfvoden åt ingeniörer erfordrades en förhöjning med enahanda
belopp, hvilket föranleddes dels deraf att, sedan för
besparing i aflöningsutgifter ett stort antal assistenter vid
telegrafverkets stationer blifvit ersatta med lägre aflönade
qvinliga telegrafister, som icke lämpligen kunde användas
vid telegrafliniernas besigtning och iståndsättande, de göromål,
som hörde till liniernas öfvervakande och underhåll,
fått mera än förut koncentreras vid vissa hufvudstationer i
orterna och i synnerhet hos styrelsens tekniska byrå, dels
och af den utsträckning, de tekniska göromålen erhållit genom
telefonförbindelsers upprättande och anslutning till
statstelegrafnätet.

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t i statsrådet den
10 januari 1883 af berörda framställning fann vederbörande
departementschef den ifrågasatta förhöjningen af anslaget
vara af behofvet oundgängligen påkallad; och före -

slog Kongl. Maj:t>, på departementschefens hemställan, 1883
års riksdag att höja förenämnda anslag från och med år
1884 från 4,000 till 8,000 kronor.

Hvad Kongl. Maj:t sålunda föreslagit, vann också Riksdagens
bifall.

Genom skrifvelse den 24 juli 1883 förordnade telegraf- Telef onstyrelsen
en särskild telegraftjensteman att i enlighet med
de föreskrifter, som genom styrelsens tekniska byrå kunde
varda honom meddelade, tills vidare utöfva inseendet öfver
telegrafverkets telefoninrättning i Malmö och dess förbindelser
med Lund. Allt efter som nya telefonnät och förbindelseledningar
anlades å skilda platser i Skåne, tilldelades
bemälde tjensteman, hvilken sedermera erhöll benämningen
telefoninspektör, jemväl öfverinseendet öfver desamma.

Denne tjensteman var ock arbetschef för de lokala telefonarbetena
inom det skånska telefonnätet. Telegrafarbetena
och anläggningen af de interurbana telefonledningarna ombesörjdes
emellertid af eu af de ingeniörer, som, allt sedan
1879 års stat trädde i tillämpning, voro anstälda vid telegrafverket.

Det torde här jemväl förtjena omnämnas, att, efter Arbetschef
det år 1885 Bohusläns telefonnät börjat anläggas och
detsamma sedermera vidare utvecklats högst betydligt, en Bohuslän.
tjensteman vid telegrafstationen i Uddevalla förordnades till
arbetschef för telefonarbetena i Bohuslän.

I samband dermed, att telegrafstyrelsen öfvertog det Telefonenskilda
telefonnätet i Göteborg och angränsande orter,
anstälde styrelsen, enligt skrifvelse den 31 mars 1888, en
särskild telefoninspektör, med årsarfvode af 5,000 kronor,
såsom föreståndare för telegrafverkets telefonnät i Göteborg,
med åliggande jemväl att utöfva tillsyn öfver de med samma
nät förbundna öfriga telefonstationer äfvensom att handhafva
uppbörden af inflytande abonnementsafgifter och andra telefonmedel
samt verkställa förekommande utgifter för telefonväsendet
och deröfver afgifva särskilda medels- och
materialredovisningar, allt i enlighet med de närmare
föreskrifter, som lemnades af telegrafstyrelsen och dess
byråer.

Genom beslut den 12 augusti 1890 anstälde telegrafsty- Telefonrelsen
från och med den 1 der påföljde november ytterligare ^
eu telefoninspektör, likaledes med 5,000 kronor i årsarfvode,

Sex liniedistrikt.

Ytterligare
förhöjning
af anslaget
till ingeniörer.

för öfverinseendet öfver telegrafverkets telefonnät i hufvudstaden
jemte omnejd, samt med i öfrigt hufvudsakligen enahanda
åligganden som telefoninspektören i Göteborg.

Från och med år 1891 blefvo telegrafverkets liniedistrikt
sex till antalet, med hufvudstationer i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt i Vexiö, Eskilstuna och Söderhamn, å hvilka platser
inrättades s. k. telegrafbyggnads- och telefonbyråer. Telefoninspektörerna
i Stockholm och Göteborg förordnades att jemväl
förestå respektive Stockholms och Göteborgs liniedistrikt.
Telefoninspektörsbefattningen i Malmö indrogs, och centraltelefonstationen
derstädes förlädes under telegrafdirektören i
Malmö, i sammanhang hvarmed Malmö liniedistrikt, i likhet
med Vexiö, Eskilstuna och Söderhamns distrikt, erhöll eu särskild
ingeniör till föreståndare, hvilkens aflöning bestämdes till

3.000 kronor för år, hvarjemte till honom skulle utgå ett årligt
belopp af 500 kronor, mot skyldighet att tillhandahålla byrålokal
och bekosta dess uppvärmning, belysning och städning.
Liniedistriktens föreståndare,hvilka skulle vara boende i ofvannämnda,
såsom distriktens hufvudstationer angifna städer,
fingo till åliggande, förutom verkställandet af vanliga telegrafarbeten
i distrikten, att tillhandagå allmänheten med upplysningar
rörande anläggning, genom telegrafverkets försorg, af
telefonförbindelser samt att såsom arbetschefer gå i författning
om de inom distrikten förekommande telefonanläggningar.

Telegraf byggnads- och telefonbyrån i Söderhamn blef,
med hänsyn till förestående ombyggnad af telefonnätet i
Gefle, från och med början af år 1893 tills vidare förflyttad
till Gefle.

I sin underdåniga skrifvelse den 11 november 1892,
med förslag till stater för telegrafverket under år 1894,
anhöll telegrafstyrelsen — med förmälan att det å styrelsens
stat uppförda anslag till arfvoden åt ingeniörer,

8.000 kronor, visat sig mera och mera otillräckligt — att
nämnda anslag måtte förhöjas till 12,000 kronor; och anförde
styrelsen till stöd för berörda framställning, bland
annat, hurusom, ej mindre genom den med början af år
1889 inträdda nedsättning i det inländska telegramportot
och deraf föranledda tillökning i telegrafkorrespondensen,
än äfven genom det telegrafverkets stationspersonal pålagda
arbete med telefonledningars betjenande, denna personals
göromål så tilltagit i mängd, att den stationerna

från början åliggande närmaste tillsynen öfver telegraflinierna
ej längre kunde af dem på ett tillfredsställande
sätt fullgöras, hvadan befattningen dermed måst för dem
väsentligt inskränkas och i stället i vidsträcktare mån än
förut öfvertagas af de särskildt förord na de ingeniörerna,
äfvensom huruledes, till följd deraf och genom såväl de
nya telegrafledningar, hvilka med anledning af korrespondensens
tillväxt upprättats och ytterligare erfordrades, som
ock de vidt omfattande telefonanläggningarna, hvilka till
stor del utfördes invid eller i omedelbart sammanhang
med telegraflinierna, antalet ingeniörer måst ökas, så att
detsamma i slutet af år 1891 uppgick till sex, och innan kort
behöfde ytterligare förstärkas. Enligt hvad styrelsen tillika
meddelade, hade styrelsen nemligen redan då funnit oundgängligt
att, i den mån rikstelefonnätet utvidgades, indela
såväl detta som telegrafnätet uti flera, för båda näten gemensamma
områden eller distrikt, inom hvart och ett af
hvilka telegrafverkets alla liniearbeten (anläggning af nya
telegraf- och telefonledningar samt arbeten för underhåll
af dessa och förut befintliga ledningar) äfvensom inrättande
af nya telegraf- och telefonstationer eller omredning af förutvarande
sådana ombesörjdes af en på lämplig ort inom
distriktet bosatt ingeniör, hvilken äfven hade till åliggande
att meddela allmänheten erforderliga upplysningar.

Den af telegrafstyrelsen sålunda gjorda framställningen
vann ock Kongl. Maj:ts och Riksdagens bifall.

Då telegrafstyrelsen i sin förut omförmälda underdåniga
skrifvelse den 28 november 1893 till Kongl. Maj:t afgaf
förslag till definitiv stat för telegraf- och telefonväsendet,
upptog styrelsen fråga ej mindre om liniedistriktsindelningen
än äfven om inrättande af vissa inspektionsdistrikt.

Den inspektion, som inom telegrafverket förefunnits, inspektiohade,
förutom af verkets chef, utöfvats under den första ffff ''^{igt
tiden, på sätt ofvan angifvits, af de två linieintendenterna. äldre beDå
deras befattningar indrogos, öfvertogos deras inspektions- tämmelser.
göromål af byråcheferna i telegrafstyrelsen. Någon särskild
inspektionsmyndighet kom icke till stånd; och den direkta
inspektion, som af telegrafstyrelsens chef och ledamöter utöfvats,
har till följd af deras öfriga göromål icke kunnat
sträcka sig längre än till ett färre antal inspektionsresor

Gällande instrwktionsbestämmelser
angående
inspektion.

Fråga om
förändrad
distriktsindelning.

Telegrafstyrelsens
statsförslag
för år
1895.

hvarje år. Vid förefallande behof har styrelsen fördenskull
för särskilda tillfällen måst förordna vissa telegraf^ enstemän,
i allmänhet telegrafdirektörerna, att förrätta inspektioner.
Då styrelsen åt telegrafdirektörerna uppdrog att under år
1891 verkställa inspektion af samtliga telegrafstationer inom
de till direktörernas stationer hörande distrikt, föreskref styrelsen
genom skrifvelser den 29 maj 1891, att direktörerna,
för fullgörande af berörda uppdrag, skulle åligga, bland annat:

att verkställa inventering af stations kassa och att i
sammanhang dermed efterse, huruvida stations räkenskaper
och öfriga föreskrifna handlingar vore i behörigt skick;

att likaledes verkställa inventering af stations möbler,
husgeråd och öfriga tillhörigheter, förutom förbrukningsartiklar
;

att taga kännedom om de förhållanden, som kunde
verka hindrande på telegrafkorrespondensen till och från
samt eventuelt genom station, samt om de åtgärder, som
borde vidtagas för afhjelpande, på ett kraftigt sätt, af sådana
brister;

att efterse, huruvida budbäringen ordentligt bestredes,
samt att möjlighet för telegrammers befordring med gångeller
ilbud funnes ordnad; och

att, i anledning af hvad i ena eller andra afseendet
funnes anmärkningsvärd!, dels fästa stationsföreståndares
uppmärksamhet derå, dels till telegrafstyrelsen insända fullständig
rapport.

I gällande instruktion för stationstjenstgöringen vid
telegrafverket den 26 april 1897 intogs sedermera den bestämmelse,
att det skulle åligga föreståndare för hufvudstation
att, i enlighet med särskilt meddelade närmare
bestämmelser, företaga inspektion af underlydande stationer,
dervid hänsyn äfven borde tagas till telefonväsendet.

I statsförslaget den 28 november 1893 upptogs direktörernas
antal till sex i stället för förutvarande fyra. Jemte
det styrelsen dervid föreslog, att telefoninspektören i Stockholm
måtte upptagas såsom direktör, förmälde styrelsen
vidare, att de förutvarande telegrafdirektörernas inspektionsområden
behöfde omregleras på det sätt, att ett nytt sådant
bildades med stationsföreståndaren i Norrköping såsom
direktör.

I sammanhang dermed erinrade styrelsen, i fråga om
telegraf- och telefonnätets indelande i liniedistrikt, om hvad
af styrelsen blifvit anfördt i den underdåniga skrifvelsen
den 11 november 1892 beträffande den då begärda förhöjningen
af anslaget till ingeniörer, samt framhöll, att
den redan vidtagna anordningen beträffande liniedistrikt
visat sig särdeles fördelaktig, och att, då rikstelefonnätet
nyligen blifvit i norr utsträckt till Sundsvall, Hernösand,
Kramfors, Nyland och Sollefteå samt under år 1893 komme
att erhålla ytterligare utsträckning till Östersund, styrelsen
icke tvekade att i underdånighet föreslå, att denna för telegrafverket
så vigtiga angelägenhet måtte ordnas på det
sätt, att verkets linier och ledningar delades i fem distrikt,
omfattande:

södra distriktet: Malmöhus, Kristianstads, Blekinge och
Kronobergs län, Hallands län söder om Varberg samt Kalmar
läns södra landstingsområde;

vestra distriktet: den öfriga delen af Hallands län,
Göteborgs och Bohus samt Elfsborgs, Skaraborgs och Vermlands
län;

östra distriktet: Kalmar läns norra landstingsområde,
Jönköpings, Östergötlands och Gotlands län samt de delar
af Södermanlands och Stockholms län, hvilka vore belägna
på längre afstånd från Stockholm än 70 kilometer;

mellersta distriktet: de delar af Södermanlands och
Stockholms län, hvilka vore belägna inom ett afstånd af
70 kilometer från Stockholm, samt Upsala, Vestmanlands,
Örebro, Kopparbergs och Gefleborgs län äfvensom Herjeådalen
af Jemtlands län; och

norra distriktet: den öfriga delen af Jemtlands län
samt Vesternorrlands, Yesterbottens och Norrbottens län.

För hvart och ett af dessa liniedistrikt erfordrades,
enligt hvad telegrafstyrelsen ytterligare anförde, en ingeniör,
hvilken lämpligast syntes höra benämnas distriktsinqeniör
och hvilkens aflöning — med hänsyn ej mindre till de anspråk
beträffande tekniska insigter och skicklighet, som
måste ställas på denne tjensteman, än äfven till den sjelfständiga
och särskild! i afseende på betydlig medelsuppbörd
ansvarsfulla verksamhet, som åt honom anförtroddes, —
telegrafstyrelsen ansåg böra bestämmas till 2,700 kronor i
lön och 900 kronor i tjenstgöringspenningar, eller tillhopa

3,600 kronor, jemte förmånen af ålderstillägg till belopp
af 500 kronor efter 5 år och ytterligare 500 kronor
efter 10 år.

Derjemte, och i anseende till den stora omfattningen
af de lokala telefonnäten i Stockholm och Göteborg, ansåg
styrelsen, att i hvardera af dessa städer påkallades en
ingeniör till biträde åt dervarande stationsföreståndare.
Aflöningen till en hvar af desse ingeniörer föreslog styrelsen
till 2,250 kronor i lön och 750 kronor i tjenstgöringspenningar,
eller tillhopa 3,000 kronor, jemte enahanda förmån
af ålderstillägg som för distriktsingeniör.

Enär distriktsingeniör eller ingeniör kunde af ålder,
sjuklighet eller annan orsak varda olämplig för fortsatt
tjenstgöring å telegrafverkets linier, borde enligt styrelsens
mening särskild! stadgas, att linietjensteman vid telegrafverket
skulle vara skyldig att, efter styrelsens bepröfvande, underkasta
sig flyttning till stationsbefattning inom telegrafverket, med
bibehållande af förut innehafvande aflöning. ’

Departe- Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t i stats in}”trandeenS

r^et ^en ^ januari 1894 anförde chefen för finansdepartementet,
bland annat, hurusom i de föreslagna nya staterna
förekomme under aflöningsstaten en rubrik, som saknade
motsvarighet i de då gällande staterna, nemligen anslagen för
»linier och verkstad». Under denna rubrik förekomme en organisativ
anordning, hvilken departementschefen betecknade
såsom en af de vigtigaste och för såväl telegrafverket som
allmänheten betydelsefullaste förbättringarna i den föreslagna
regleringen af detta verk. Det vore nemligen afsedt att,
på sätt i telegrafstyrelsens underdåniga skrifvelse närmare
utvecklats, i fråga om anläggning och underhåll af telegrafverkets
ledningar samt tillsyn å desamma indela landet i
fem liniedistrikt, hvilka till sin utsträckning skulle sammanfalla
å ena sidan med de fem inspektionsdistrikt, i hvilka
landet ur telegraf- och telefontrafikens synpunkt skulle indelas,
samt å andra sidan med de fem postdistrikten. Efter
att hafva erinrat, att för det dåvarande de fyra direktörerna
för telegrafstationerna i Stockholm, Göteborg, Malmö och
Sundsvall kunde betraktas såsom chefer för hvar sitt inspektionsdistrikt
samt att med anställandet af en direktör
jemväl vid Norrköpings telegrafstation enligt förslaget ett
nytt dylikt distrikt skulle tillkomma, öfvergick departe -

mentschefen att, till närmare belysning af den inbördes begränsningen
af de särskilda distriktchefernas verksamhetsområden,
angifva hufvuddragen af de uppgifter, som skulle
tillkomma distriktsingeniörerna och telegrafdirektörerna, de
senare i deras egenskap af chefer för hvar sitt inspektionsdistrikt.

Distriktsingeniören skulle åligga, bland annat, att såsom
arbetschef gå i författning om de inom distriktet förekommande
telegraf- och telefonarbeten och öfvervaka ett noggrant
och omsorgsfullt utförande af desamma; att tillhandagå
allmänheten med upplysningar rörande anläggning, genom
telegrafverkets försorg, af telefonförbindelser; att årligen
inom viss tid till chefen för telegrafstyrelsens liniebyrå inkomma
med förslag till nyanläggningar, ombyggnader och
reparationsarbeten inom distriktet under det kommande
året; att inreda nya samt verkställa erforderliga flyttningar
af förutvarande telegraf- och telefonstationer; att hvarje
år inspektera och, om så befunnes erforderligt, reparera de
inom distriktet varande förbindelseledningarna; att skyndsammast
möjligt gå i författning om afhjelpande å apparater
eller ledningar af sådana tillfälliga fel, som genom
vederbörande station icke kunde afhjelpas; att hålla noggranna
förteckningar öfver den å telegraf- och de interurbana
telefonledningarna befintliga materiel; att minst en gång
hvarje år besöka samtliga inom distriktet varande stationer
samt dervid tillse, att i tekniskt afseende intet hinder för
korrespondensen förefunnes; samt att, der så påkallades, afsyna
enskilda telefonnät och telefonanläggningar.

Direktören åter hade, enligt redan meddelade bestämmelser,
att inspektera de inom hans distrikt befintliga stationer,
så ofta sådant ansåges behöfligt, dock i regeln minst
en gång hvartannat år; att vid dessa inspektioner, bland
annat, verkställa inventering af stationernas kassa och inventarier,
taga kännedom om de förhållanden, som kunde
verka hindrande på telegrafkorrespondensen, efterse, huruvida
telegrambäringen vore på ett tillfredsställande sätt
ordnad, undersöka beskaffenheten af telegraflokal, mot hvilken
funnes befogade anmärkningar, samt upptaga stationsföreståndares
förslag till reparation och underhåll af stationsinventarier;
att, hvad telefonväsendet anginge, bland annat,
tillse, att ordentlig förteckning fördes öfver de hos abon -

lanterna uppsatta telefonapparater och batterielement m. m.
samt att apparater och ledningar hölles i godt stånd och
oundvikliga fel med skyndsamhet reparerades, äfvensom
undersöka, huruvida från allmänhetens sida anmärkningar
i afseende på telefonförhållandena gjordes; samt att öfver
de vid inspektionerna gjorda iakttagelser hvarje år före
den 1 oktober till telegrafstyrelsen afgifva rapport, hvaruti
jemväl skulle intagas erforderliga förslag angående ändringar
och utsträckningar af telegraf- eller telefonlinierna.

Vidare anförde departementschefen, i fråga om lämpligheten
att uppföra de föreslagna distriktsingeniörerna å ordinarie
stat, att med den stora utveckling, den tekniska
afdelningen inom telegrafverket genom telefonväsendets tillkomst
dåmera vunnit, det måste anses af synnerlig vigt,
att såsom distriktsingeniörer endast användes personer med
tillräcklig praktisk erfarenhet och nödiga tekniska kunskaper.
På tillvaron af dessa qvalifikationer hos ingeniörerna berodde
det möjligast ändamålsenliga och prisbilliga utförandet af
telegrafverkets anläggningar. Hade derför en duglig ingeniör
vunnit anställning i den ifrågavarande befattningen
och genom en längre tids tjenstutöfning blifvit förtrogen
med göromålen i sitt distrikt, läge det i telegrafverkets
intresse att så länge som möjligt bibehålla honom i samma
befattning. Särskildt i fråga om alla underhållsarbeten
vore kontinuitet i ingeniörspersonalen af betydelse. Denna
kontinuitet kunde emellertid icke vinnas, derest icke distriktsingeniörerna
erhölle ordinarie anställning. I motsatt
fall måste till distriktsingeniörer förordnas yngre telegrafassistenter,
hvilka visserligen kunde hafva utgått ur telegrafverkets
undervisningsanstalt med god teknisk underbyggnad,
men gifvetvis icke kunde vinna den nödiga erfarenheten
utan en längre tids tjenstgöring. Sedan åter
denna erfarenhet en gång blifvit förvärfvad, kunde det
förväntas, att den endast med arfvode försedde ingeniören
snart nog komine att söka och vinna anställning i ordinarie
befattning vid telegrafstation, i hvilket fall den i ingeniörsgöromål
förvärfvade erfarenheten ej vidare komme telegrafverket
till godo, hvartill komme, att stationstjenstgöringen
äfven blefve lidande derpå, att den ifrågavarande tjenstemannen
saknade erfarenhet i de med densamma förenade
göromål.

Under förklarande att departementschefen icke kunde
dela framstäld särskild mening derom, att de med distriktsingeniörsbefattningarna
förenade göromål skulle påkalla
dessa befattningars uppehållande af yngre tjensteman, hvilka
oftare borde aflösas, anförde departementschefen i sådant
hänseende, att distriktsingeniören hade att öfvervaka arbetena
i det hela och icke att såsom närmaste förman leda detaljarbetena
och närvara vid hvarje, äfven det minsta, anläggnings-
och underhållsarbete. Hans befattning kunde ingalunda
anses mera ansträngande än t. ex. en jägmästares,
en landtmätares, en baningeniörs, hvilka tjensteman dock
vore uppförda å ordinarie stat. Fall kunde likväl naturligen
inträffa, då en ingeniör genom ålder eller sjuklighet
blefve olämplig för ingeniörstjenstgöring. Utväg att i sådan
händelse kunna förflytta honom till stationstjenstgöring
skulle beredas genom den af telegrafstyrelsen föreslagna
bestämmelsen, att linietjensteman vid telegrafverket skulle
vara skyldig att, efter telegrafstyrelsens bepröfvande, underkasta
sig flyttning till stationsbefattning inom telegrafverket
med bibehållande af förut innehafvande aflöning.

Att en sådan minskning i distriktsingeniörernas göromål
framdeles kunde på grund af minskad nybyggnadsverksamhet
inom telegrafverket inträda, att icke hela det
till uppförande å stat föreslagna antalet distriktsingeniörer
vidare blefve erforderligt, syntes departementschefen
icke kunna antagas. Under årens lopp komine naturligtvis
den del af distriktsingeniörernas verksamhetsområde, som
afsåge anläggning af nya ledningar, att väsentligen inskränkas,
men å andra sidan komme, i den mån ledningarna
tillökades, arbetet för tillsyn å och underhåll af
desamma att i hög grad ökas. För en rationel skötsel af
det vidsträckta telegraf- och telefonnätet fordrades, att detsamma
i sin helhet städse underhölles i fullgodt skick, så
att t. ex. total ombyggnad af ett lokalt telefonnät ej skulle
behöfva ega rum. Då redan år 1895 omkring 15,000
kilometer ledningar beräknades komma att förefinnas i
hvarje liniedistrikt, borde det, enligt departementschefens
mening, lätteligen inses, att underhållet af detta nät komme
att kräfva fullt ut lika mycket, om ej mera, arbete och
omtanke, än som måste nedläggas på anläggningen af nya
ledningar. Om en minskning i arbetena skulle inträda,

Frågans behandling
vid
Riksdagen.

borde för öfrigt den under distriktsingeniörerna lydande
extra byggnadspersonalen inskränkas och icke distriktsingeniörsbefattningarna
indragas eller till antalet minskas,
enär dessa befattningar, med hänsyn till dem tillkommande,
af departementschefen förut omförmälda göromål, utan tvifvel
blefve allt framgent erforderliga.

Med afseende å hvad departementschefen sålunda
anfört, tillstyrkte han hvad telegrafstyrelsen föreslagit i
fråga om uppförande å stat af fem distriktsingeniörsbefattningar,
likasom departementschefen ej heller hade något
att erinra vid förslaget om uppförande å staten af två till
biträden åt vederbörande stationsföreståndare i Stockholm
och Göteborg afsedde ingeniörer.

Såsom förut omförmälts, föll emellertid hela det framlagda
organisationsförslaget vid 1894 års riksdag. Statsutskottet
vid nämnda riksdag uttalade dock i sitt betänkande,
beträffande det föreslagna anslaget till fem distriktsingeniörer,
att inrättandet af dessa tjenster jemte den i samband dermed
föreslagna organisativa anordning förefölle utskottet
vara välbetänkt och ändamålsenligt. I den af ledamöter
från Andra Kammaren afgifna, statsutskottets betänkande
vidfogade reservation, hvilken godkändes af Andra Kammaren
och derigenom föranledde hela organisationsfrågans
fall, uttalade sig reservanterna också för den ifrågasatta
liniedistriktsindelningen och uttryckte dervid den mening,
att utskottet bort i sådant hänseende uttala och hemställa,
bland annat, följande:

»En af Kongl. Maj:t efter framställning af telegrafstyrelsen
ifrågasatt organisativ anordning, nemligen anställandet
af distriktsingeniörer jemte dermed i sammanhang
stående förslag, har utskottet visserligen ansett vara
af stor vigt för telegrafverkets och telefonväsendets ändamålsenliga
och ekonomiskt fördelaktiga drift.--Da

emellertid med anlitande af de medel, som äro för Kongl.
Maj:t tillgängliga, den ifrågasatta organisativa anordningen
kan komma till stånd genom anvisande af arfvoden och
således utan att den derför erforderliga personalen sättes
på ordinarie stat, har utskottet, som öfver hufvud ansett,
att förändring i gällande aflöningsstat för telegrafverket nu
icke bör vidtagas, icke heller funnit förhållandena påkalla
ett bifall i denna särskilda punkt af Kongl. Maj:ts förslag.»

Den liniedistriktsindelning, som från och med år 1891
kom till stånd och genom hvilken otvifvelaktigt vunnits
ordning och öfverskådlighet med afseende på de stora, ständigt
pågående nybyggnads- och underhållsarbetena inom
telegrafverket, har sedermera vidare utvecklats.

Genom beslut den 30 juli 1895 förordnade telegraf- Förändrinstyrelsen
om följande förändringar, från och med den 1 ok-9a? \f£*ee£-fde
tober samma år, i afseende å liniedistrikten. Deras antal strikten.
bibehöllos vid sex, men de forna telegrafbyggnads-och telefonbyråerna
erhöllo benämningen distriktsbyråer. Distrikten
voro följande:

södra

vestra

östra

mellersta

norra

liniedistriktet, med distriktsbyrå i Malmö,

» » » »Göteborg,

» » » »Norrköping,

nedre » * » »Stockholm,

öfre » » » » Gefle, och

» » » »Sundsvall.

Distrikten skulle omfatta:

södra distriktet, med distriktsingeniör i Malmö: Malmöhus,
Kristianstads, Blekinge och Kronobergs län, Hallands
län söder om Varberg samt Kalmar läns södra landstingsområde
;

vestra distriktet, med telefoninspektören i Göteborg
såsom chef: den öfriga delen af Hallands län, Göteborgs
och Bohus samt Elfsborgs, Skaraborgs och Vermlands län;

östra distriktet, med distriktsingeniör i Norrköping:
Kalmar läns norra landstingsområde, Jönköpings, Östergötlands
och Gotlands län, Nerike äfvensom Ver inland sdelen
af Örebro län samt de delar af Södermanlands och Stockholms
län, hvilka vore belägna på längre afstånd från
Stockholm än 70 kilometer;

mellersta nedre distriktet, med telefoninspektören i Stockholm
såsom chef: Stockholms stad samt de delar af Södermanlands,
Stockholms och Upsala län, hvilka vore belägna
inom ett afstånd af 70 kilometer från Stockholm;

mellersta öfre distriktet, med distriktsingeniör i Gefle:
de delar af Stockholms och Upsala län, hvilka vore belägna
på längre afstånd från Stockholm än 70 kilometer,
Örebro län med undantag af Nerike och Vermlandsdelen,

Gällande instruktion

för distriktsingeniörerna.

Vestmanlands, Kopparbergs och Gefleborgs län äfvensom
Herjeådalen af Jemtlands län; och

norra distriktet, med distriktsingeniör i Sundsvall:
den öfriga delen af Jemtlands län samt Vesternorrlands,
Vesterbottens och Norrbottens län.

Telefoninspektörerna i Stockholm och Göteborg, hvilka
skulle vara chefer, den ene för det mellersta nedre och den
andra för det vestra af nyssberörda distrikt, bibehöllos vid
sina förutvarande arfvoden, hvaremot de i öfriga distrikt
anstälda distriktsingeniörer erhöllo hvardera en årlig aflöning
af 3,600 kronor, med befrielse tillika från skyldighet
att tillhandahålla byrålokal samt bekosta dess uppvärmning,
belysning och städning.

Den från och med den 1 oktober 1895 tillämpade nya
liniedistriktsindelningen är, med vissa smärre jemkningar i
gränserna, ännu gällande.

Enligt den för distriktsingeniörerna den 30 novem-ber
1897 utfärdade, ännu gällande instruktion, är distriktsingeniör
chef för samtliga inom honom tilldeladt liniedistrikt
förekommande telegraf- och telefonbyggnadsarbeten
och ansvarig för att inom distriktet varande ledningar och stationer,
med undantag af hufvudstation, äro i fullgodt skick.
Distriktsingeniör åligger, bland annat:
att inreda nya och omändra förutvarande stationer
— telegraf- och centraltelefonstationer dock först efter
af honom uppgjordt, vederbörande direktör för granskning
delgifvet och af telegrafstyrelsen slutligen godkändt
förslag;

att, när sådant af styrelsen eller någon dess byrå
föreskrifves, ombesörja anläggning af nya linier äfvensom
reparationer å befintliga linier;

att hvarje år inspektera och, om så befinnes erforderligt,
reparera de inom distriktet varande förbindelseledningarna;

att minst en gång hvarje år besöka samtliga inom
distriktet varande stationer, med undantag af hufvudstation,
samt dervid tillse, att i tekniskt afseende intet hinder
för korrespondensen förefinnes;

att rörande afhjelpande af tillfälliga fel, i tillämpliga
delar, ställa sig till efterrättelse den för stationstjenstgöringen
utfärdade instruktion;

att årligen före november månads utgång till chefen
för styrelsens liniebyrå inkomma med förslag till nyanläggnings-
och underhållsarbeten inom distriktet under
kommande året, hvilket förslag bör upptaga, förutom arbetskostnad,
uppgift å erforderlig materiel;

att tillhandagå allmänheten med upplysningar rörande
anläggning, genom telegrafverkets försorg, af telefonförbindelser
samt, på framställning af stationsföreståndare,
lemna denne nödiga meddelanden i detta afseende, äfvensom,
der så påfordras, upprätta förslagskontrakt angående
telefonabonnement;

att, efter det abonnementskontrakt angående telefonförbindelse
till befintlig central- eller vexelstation blifvit
i öfverensstämmelse med gällande vilkor uppsätta och af
abonnent underskrifna, utföra de deraf betingade byggnadsarbeten
;

att för sådant anläggnings- eller underhållsarbete,
som bör af vederbörande abonnent ersättas, utfärda räkning,
hvilken derefter, åtföljd af förteckning öfver åtgången
materiel, fortast möjligt insändes till liniebyrån för
attestering;

att till styrelsen insända förslag rörande anställande
af reparatörer samt att, i enlighet med hvad af styrelsen
stadgats, med dem upprätta förslagskontrakt;

att hålla noggrann förteckning öfver den å telegrafoch
interurbana telefonlinierna befintliga materiel;

att för de kontanta medel och den materiel, som honom
anförtros, afgifva redovisningar enligt faststälda formulär;

att, der sådant af telegrafstyrelsen föreskrifves, afsyna
enskilda telefonanläggningar; samt

att i öfrigt utföra de uppdrag, som kunna af styrelsen
eller cheferna för dess byråer åt honom i tj ensten
anförtros.

Vid liniedistrikten var vid ingången af år 1901, förutom
omkring 800 arbetare, anstäld följande biträdande
personal:

Biträdande
personal
vid liniedistrikten.

Distrikt.	Biträdande ingeniörer.	Fasta biträden å distriktsbyrån.	Arbetsledare.	Linieförmän.	Reparatörer.	Material- vakter.
Manliga.	Qvinliga.
Södra distriktet	4	_	2	3	11	15	1
Vestra »	5	1	1	5	11	33	1
Östra »	4	1	1	3	7	33	]
Mellersta nedre »	6	—	2	5	20	40	1
» öfre »	3	—	2	3	11	28	1
Norra »	4	—	2	5	17	24	3
Summa	26	2	10	24	77	173	8

Telefon- Enär göromålen för de förenade telefoninspektörs- och
och distrikts- distriktsingeniörsbefattningarna i Stockholm, i följd af teleingeniörsbe-
fonrörelsens utveckling, så småningom erhöllo större omfattbfärla
T nin£> än att desarama kunde nöjaktigt uppehållas af en
Stockholm och samma person, blefvo, jemlikt telegrafstyrelsens beslut
0C\Sfte'' den 3 aPril 190 °’ dessa. befattningar åtskilda på sådant
sätt, att deras dåvarande innehafvare bibehölls vid förordnandet
såsom distriktsingeniör i Stockholm samt ny föreståndare
förordnades för centraltelefonstationen, med åliggande
att förestå och öfvervaka telefonexpeditionen vid nämnda
station jemte underlydande vexelstationer, verkställa uppbörd
och redovisning af telefonmedlen vid dessa stationer
samt utöfva chefskap öfver vederbörande personal.

.Det är sålunda numera endast i Göteborg, som den anordning
ännu fortfar, att föreståndare för centraltelefonstationen
å. den ort, der distriktsbyrån är förlagd, jemväl
är distriktsingeniör. Enligt hvad komitén inhemtat, har
detta emellertid betingats af särskilda förhållanden, vid hvilkas
upphörande telegrafstyrelsen lärer vara betänkt på att
telegrafdirektören i Göteborg skall öfvertaga föreståndareskapet
för Göteborgs central telefonstation.

Komité n,s Hvad nu inspektör sinstitutionen angår, har komitén
rörande anset.t sig höra såsom sin åsigt uttala, att inrättandet af
inspektörs- särskilda inspektörstjenster vid telegrafverket är af stor
mstitutio. ^ och betydelse för verkets behöriga skötsel och tidsenliga
utveckling.

Förebilder för en dylik organisation saknas icke heller Motsvarande
inom den svenska administrationen. Så finnas, exempelvis,
inom de två andra af statens kommunikationsverk, post- ket och stoverket
och statens jernvägar, fast ordnade dylika organ. tenvSä''m-"
Beträffande inspektörerna vid postverket tillåter komiten
sig i detta sammanhang hänvisa till hvad generalpoststyrelsen
— såsom i komiténs betänkande under afdelningen:
Distriktsförvaltningarna inom postverket är omförmäldt
— i underdånig skrifvelse den 23 november 1891
anförde till ådagaläggande af behöfligheten för postverket
af dylika särskilda distriktsförvaltningar. Då detta i
mångt och mycket synes komitén ega sin giltighet äfven
med afseende å telegrafverket, har komitén ansett sig
böra här i korthet återupprepa vissa delar af hvad generalpoststyrelsen
i nyssberörda skrifvelse yttrade i afseende,
å det då ifrågasatta inrättandet af postinspektörsbefattningar.
Generalpoststyrelsen anförde i sådant hänseende,
bland annat, hurusom en decentralisation påkallades
i främsta rummet af hänsyn till postverkets ändamålsenliga
skötsel och fortsatta utveckling. Endast med tillhjelp
af distriktsförvaltningar kunde det blifva möjligt att
handhafva den skärpta kontroll, om hvars nödvändighet
någon tvekan icke rådde. Jemte utöfvandet af denna
kontroll skulle distriktsförvaltningarna vara särskildt egnade
att tillhandagå underlydande postförvaltare med erforderliga
råd och upplysningar i tj ensten samt öfvervaka,
att gifna föreskrifter följdes. De skulle bereda möjlighet
för centralförvaltningen att bättre, än för det dåvarande var
fallet, erhålla kännedom om och kunna taga hänsyn till
särskilda ort- och personförhållanden vid träffandet af anordningar
af olika slag, hvilket ofta kunde vara af den
största betydelse och jemväl mången gång föranleda till
minskning i omkostnaderna för verkets drift- Distriktscheferna
skulle under sina täta tjensteresor kunna tillse, att göromålen
ä postanstalterna vore på lämpligt sätt ordnade och der tillgängliga
arbetskrafter på bästa sätt använda. Vid de så
ofta förekommande ansökningarna från de särskilda postanstalternas
föreståndare om tillökning i anslagen till biträdespersonalen
vore styrelsen — i saknad af hvarje annan
utredning, än den sökanden sjelf lemnat — ofta tveksam
i valet mellan ett obetingadt bifall till anspråk, som

kunde förefalla väl höga, eller ett afslag, som kunde verka
hämmande å postgöromålens behöriga skötande. En utredning
från en distriktsförvaltnings sida vore i sådana
fall ytterst välbehöflig. Distriktsförvaltningarna skulle ock
på ett tillförlitligare sätt, än då kunde ske, genom beröring
med allmänheten erhålla kännedom om och kunna öfverskåda
posttrafikens behof inom de särskilda landsdelar, der
deras verksamhet vore förlagd, samt blifva i tillfälle att
skyndsamt afhjelpa öfverklagade smärre olägenheter eller
befintliga brister och beträffande större sådana föreslå lämpliga
åtgärder. Det lede intet tvifvel, att derigenom en
bättre enhet, ordning och säkerhet i postgöromålens handhafvande
samt en större möjlighet att tillmötesgå allmänhetens
önskningar skulle kunna ernås.

Komitén för utredning af frågan om post- och telegrafverkens
förenande under en gemensam styrelse uttalade i
sitt den 2 mars 1892 afgifna underdåniga betänkande,
att den af generalpoststyrelsen föreslagna decentralisationen
redan vore önskvärd och nödvändig ur enbär postsynpunkt,
samt att, i fråga om behofvet af en dylik organisationsförändring
inom telegrafförvaltningen, sådant behof visserligen
icke syntes nämnda komité göra sig gällande med
samma styrka, då dels denna förvaltning icke på långt
när vore så omfattande och vidt utgrenad som postförvaltningen,
dels ock inom densamma redan funnes ett slags för
hela förvaltningen gemensamma mellanmyndigheter i telegrafdirektörerna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall,
hvilka en hvar inom sitt distrikt egde att utöfva ett
ganska vidsträckt liniebefäl, men att, enligt bemälda komités
uppfattning, det dock vore uppenbart, att flera af
de fördelar, hvilka generalpoststyrelsen angifvit skola för
postverket härflyta ur en decentralisation, i nära nog motsvarande
grad skulle genom en sådan anordning beredas
jemväl telegrafverket.

Den nämnda komitén, hvilken, såsom bekant, förordade
post- och telegrafverkens förenande under en gemensam
styrelse, föreslog också, i sammanhang dermed, inrättande
af mellanmyndigheter af omförmälda slag.

De sålunda föreslagna nya distriktschefernas, eller, såsom
de syntes komitén lämpligen kunna benämnas, postoch
telegraf inspektörernas hufvudsakliga uppgift skulle vara

dels att utöfva tillsyn öfver post- och telegrafinrättningarna
inom distriktet, således äfven öfver jernvägspostbefordringen,
samt ombesörja verkställigheten i vissa fall af styrelsens
beslut, dels att utreda och förbereda vissa frågor,
hvilka sedermera skulle underställas styrelsen, dels slutligen
att sjelfständigt handlägga och afgöra vissa ärenden, hvilka
då i allmänhet voro föremål för vederbörande styrelses
behandling och beslut, samt vidtaga åtskilliga åtgärder i
öfrigt, hvilka då tillkommo styrelsen.

1 förstnämnda afseende skulle inspektörerna hafva,
bland annat, att öfvervaka, att telegrambehandlingen inom
distriktet blefve med största möjliga ordning, säkerhet och
skyndsamhet bestridd, att göromålen vid vederbörande anstalter
blefve förrättade i enlighet med gifna föreskrifter,
samt att de vid anstalterna till allmänhetens betjenande vidtagna
åtgärderna motsvarade trafikens omfattning. Det
skulle tillkomma inspektörerna att utöfva befäl öfver samtliga
inom de respektive distrikten anstälde tjensteman
och betjente, hvilka följaktligen hade att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter i tjensten, som af inspektörerna dem
meddelades. Vidare skulle det särskildt åligga inspektörerna
att verkställa inspektioner och inventeringar af underlydande
fullständiga post- och telegrafanstalter; och hade
komitén i detta hänseende förestält sig, att hvarje inom
distriktet befintlig fullständig dylik anstalt under vanliga
förhållanden borde såväl inspekteras som inventeras minst
en gång hvarje år, dock att inventeringen af ungefär halfva
antalet anstalter, i anseende till den tidsutdrägt, som ofta
vore förenad med sådana förrättningar, borde kunna få
verkställas af den kontrollör, som, enligt hvad komitén
föreslagit, skulle vara förste man vid inspektörens expedition,
med iakttagande dervid att de anstalter, som ett år
inventerats af kontrollören, påföljande år ovilkorligen borde
inventeras af inspektören. I öfrigt borde naturligen inspektion
och inventering af de fullständiga anstalterna eg a
rum, så ofta särskilda omständigheter dertill kunde för.
anleda.

Hvad derefter anginge den inspektörerna åliggande
förberedande och utredande verksamheten, så borde det bland
annat, och i synnerhet, tillkomma inspektörerna att, under
noggrant aktgifvande på förhållandena å särskilda orter

inom distrikten, till styrelsen afgifva erforderliga förslag i
fråga om inrättande af nya anstalter.

Angående förhyrande af lokal för post- eller telegrafanstalt
eller annan för verket erforderlig lägenhet skulle
inspektör ega att förslagsvis träffa aftal, för så vidt lägenheten
vore afsedd till användning i stället för af verket
förut förhyrd lägenhet.

Beträffande den inspektörerna tillkommande sjelfständig
a af göranderätten i vissa frågor, så borde, enligt den
nämnda komiténs förmenande, inspektörerna, bland annat,
ega att förordna om utförande af nödiga reparationer å
verket tillhöriga byggnader, inventarier och persedlar, för
så vidt kostnaderna kunde begränsas inom vissa af Kongl.
Maj:t faststälda belopp; att i vissa fall förordna om inköp
af inventarier och persedlar i förslitna dylikas ställe samt
om afskrifning eller försäljning af förslitna eller kasserade
effekter; att i vissa fall förordna om anställande af tillfälliga
biträden vid de lokala anstalterna ; att inom vissa gränser utöfva
disciplinär myndighet öfver den underlydande personalen
och särskildt i vissa fall tills vidare afstånga underlydande
tjensteman eller betjent från tjenstgöring; samt att
inom vissa gränser bevilja tjenstledighet åt underlydande.

Jemväl 1893 års jernvägskomité upptog, i sitt betänkande
och förslag, till behandling frågan om distriktsförvaltningar
och deras ställning. Komitén fann, att inom
jernvägsadministrationen distriktsförvaltningarna då vore
för svagt organiserade, och föreslog en decentralisation
inom berörda administration med starkt organiserade
distriktsförvaltningar, hvarigenom enligt komiténs förmenande
skulle vinnas fördelen af, bland annat, förenkling i
vissa ärendens handläggning, snabbare afgörande af åtskilliga
ärenden af mera löpande natur och, framför allt,
lättnad i den arbetsbörda, som tryckte jernvägsstyrelsen.

Behofvet af Beträffande frågan om sättet för anordnande af inspekätiSZ.
**? inom telegrafverket, håller denna komité före, att,
verket och såväl för att telegrafstyrelsen må varda befriad från
anordnande direkt handläggning af en del detaljfrågor som ock ur synderaf.
'' punkten af behofvet utaf bättre och ökad kontroll och öfverinseende
öfver telegrafverkets personal och materiel samt
enhet i tillämpningen af gällande bestämmelser, det är nöd -

vändigt att följa det af postverket gifna föredömet och inrätta
särskilda inspektionsdistrikt. Telegrafstyrelsen har
nemligen fått en sådan mångfald af löpande ärenden att
handlägga och afgöra, att af brist på tid de för hela
verket ingripande stora frågorna icke alltid kunna få den
grundliga behandling, som erforderligt vore. Komitén har
väl sökt i någon mån minska denna olägenhet genom förslag
att öfverlemna åt vederbörande byråchefer det slutliga
afgörandet beträffande vissa grupper af mindre ärenden,
hvarigenom åtminstone verkets chef skulle blifva befriad
från handläggningen af en del smärre detaljfrågor. Dermed
torde visserligen något vara vunnet; men långt mera
vinnes genom att bilda nya organ under styrelsen, hvilka
organ skulle utgöra styrelsens ombud i de särskilda orterna
och ega att, hvar inom sitt område, öfva den allmänna tillsyn
öfver verkets angelägenheter, som eljest skulle åligga
styrelsen, men som denna ej annat än undantagsvis kan
effektivt utöfva. För att kunna på ett verkligt tillfredsställande
sätt fullgöra, ett dylikt värf, är det emellertid
för vederbörande tjensteman erforderligt att sjelfva vara
oberoende af tjenstgöring å viss plats och att stå fullständigt
oberoende af dem, öfver hvilka tillsyn skall utöfvas. Enligt
komiténs uppfattning kunna derför till ifrågavarande inspektörsbefattningar
icke vidare användas ordinarie tjensteman
inom verket, hvilka vid sidan af sin tjenst skulle
egna sig åt inspektionen af vissa stationer och linieområden.
Den ordinarie befattningen bör i och för sig lemna sin
innehafvare full sysselsättning. Hvad särskilt den nuvarande
provisoriska anordningen inom telegrafverket angår,
eller att föreståndarne för fyra stora stationer utöfver
egen tjenst hafva sig ålagdt visst öfverinseende en hvar öfver
angifven del af linie- och stationsområden, torde denna anordning
icke kunna anses innebära en tillfredsställande lösning
af föreliggande fråga. Med den stora utveckling, inför
hvilken telegrafverket nu befinner sig, torde föreståndarne,
särskilt för de större stationerna, hafva ett ständigt växande
verksamhetsområde, som hindrar dem att i andra än undantagsfall
egna sig åt inspektionsgöromål. Erfarenheten
lärer, efter hvad komitén inhemtat, nogsamt gifva sådant vid
handen. I följd af svårigheten för omförmälda stationsförestånd
are att vara borta från sina stationer hafva deras

Inspektörernas
benäni''
ning och
åligganden.

inspektionsåtgärder måst inskränkas till det allra nödvändigaste,
och endast undantagsvis hafva de åtgärder, som sålunda
blifvit vidtagna, sträckt sig längre än till telegrafstationerna.
Telefonväsendet har sålunda faktiskt varit utan
inspektion; hvarförutom torde böra bemärkas, hurusom, då, i
följd af telefonväsendets utveckling, uppbörden vid de flesta
af telegrafverkets stationer mångdubblats, behofvet af ökad
kontroll å uppbörden allt mera och mera gjort sig gällande.

Af det ofvan anförda torde framgå, såväl att en ordnad
och verksam inspektion är för ett verk af den beskaffenhet
som telegrafverket ej blott nyttig utan äfven nödvändig,
som ock att en så beskaffad inspektion öfver de redan vid
1901 års ingång till ett antal af öfver 1,000 uppgående
stationerna, hvilket antal årligen torde komma att betydligt
ökas, icke kan erhållas, utan att för ändamålet tillsättas
särskilda funktionärer, hvilka hafva tillfälle och åliggande
att uteslutande egna sin verksamhet åt inspektionen.

De särskilda funktionärer, komitén alltså funnit sig
böra föreslå uti ifrågavarande hänseende, såsom chefer
hvar för sitt inspektionsdistrikt, böra enligt komiténs åsigt
benämnas telegraf inspektör er.

De åligganden, hvilka skulle tillkomma dessa inspektörer,
synas komitén böra till sina hufvuddrag bestämmas
af Kongl. Maj:t, hvarefter åt telegrafstyrelsen kunde meddelas
nådigt bemyndigande att, efter af Kongl. Maj:t faststälda
grunder, genom särskildt utfärdad instruktion närmare
bestämma inspektörernas verksamhet.

Det torde emellertid tillhöra komitén att något angifva,
huru de ifrågavarande inspektionerna, enligt komiténs åsigt,
böra vara anordnade för att kunna på ett tillfredsställande
sätt fylla det med dem afsedda syftet.

Komitén har tänkt sig, att telegrafinspektör skulle
hafva till hufvudsaklig uppgift:

dels att utöfva tillsyn öfver såväl telegraf- och telefonledningarna
som telegraf- och telefonstationerna inom
distriktet, äfvensom att i förekommande fall ombesörja
verkställigheten af styrelsens beslut;

dels att utreda och förbereda vissa frågor, hvilka sedermera
skola af styrelsen handläggas;

dels ock att inom fastställa gränser ej mindre sjelfständigt
afgöra vissa ärenden än äfven vidtaga eller hos

styrelsen föreslå åtgärder, som lända till befordrande af
telegraf- och telefonväsendets ändamål.

Det skulle sålunda särskildt åligga telegrafinspektör:
att noggrant öfvervaka, att telegraf- och telefonexpeditionen
skedde med ordning och skyndsamhet samt att göromålen
å stationerna förrättades i enlighet med gifna föreskrifter;
och borde inspektör i sådant hänseende ock tillse,
att anordningarna vid stationerna vore af beskaffenhet att
kunna med hänsyn till trafikens omfattning anses tillfredsställande
;

att vaka öfver att största möjliga enhet och likformighet
egde rum såväl i telegraf- som telefonexpeditionen å de
olika stationerna, samt att ledningarna i största möjliga
mån utnyttjades;

att taga kännedom om de förhållanden, som kunde
verka hindrande på telegraf- eller telefonkorrespondensen,
och att föreslå åtgärder för desammas aflägsnande;

att, med noggrant aktgifvande på förhållandena å särskilda
orter inom distriktet, till telegrafstyrelsen afgifva de
förslag, hvilka kunde anses af omständigheterna påkallade,
angående inrättandet af nya telegraf- och telefonstationer
samt telegram expeditioner äfvensom ändring af telegrafeller
telefonledningar m. in.;

att efterse, huruvida telegrambäringen vore på ett
tillfredsställande sätt ordnad;

att undersöka beskaffenheten af de telegrafverkets
stationslokaler, mot hvilka framstäldes anmärkningar;

att öfver samtliga inom distriktet till trafikafdelningen
hörande tjensteman och betjente utöfva förmanskap, i hviiket
hänseende inspektör skulle ega att, derest nämnda personal
icke iakttoge meddelade föreskrifter eller underläte
hvad densamma i tjensten ålåge, skriftligen tilldela den
felande lämplig varning samt att, der underlydande tjensteman
eller betjent beträddes med brist i uppbörd af telegrafverkets
medel eller med annan gröfre förseelse i tjensten,
tills vidare afstånga denne från tjenstgöring, dock att sådan
afstängning ofördröjligen borde hos telegrafstyrelsen
anmälas;

att minst en gång årligen, och i öfrigt så ofta omständigheterna
kunde dertill föranleda, verkställa inspektion
och inventering af underlydande telegraf- och central -

Telegrafinspektörernas
antal.

telefonstationer; hvarvid inspektör finge medgifva afskrifning
eller försäljning af förslitna eller obrukbara effekter äfvensom,
intill vissa bestämda maximibelopp, reparation af bristfälliga
samt inköp af nya inventarier;

att vid inspektion eller eljest meddela stationsföreståndare
och andra underlydande de råd och upplysningar
i tjensten, som kunde finnas erforderliga;

att undersöka, huruvida från allmänhetens sida anmärkningar
i afseende på telegraf- eller telefonförhållandena
gjordes; samt

att, der så påkallades, tillhandagå allmänheten med erforderliga
upplysningar.

Af de omförmälda åliggandena anser sig komitén
böra särskild! framhålla dem, hvilka gå ut på att åstadkomma
största möjliga enhet och likformighet i arbetet
inom telegrafverket, i synnerhet beträffande telefonexpeditionen.
Endast genom en dylik enhet i arbetet kan vinnas,
att sjelfva trafiken går möjligast obehindrad och framför allt
att ledningarna utnyttjas så fullständigt som möjligt och
derigenom blifva till så stort gagn och så räntebärande som
möjligt.

Vidare synes det komitén böra särskild! påpekas, att
inspektörerna skulle blifva, så att säga, mellanhänder mellan
allmänheten och styrelsen, hvilket enligt komiténs åsigt
skulle blifva af stor betydelse, enär styrelsen icke kan så
hastigt, som många gånger kunde vara önskligt, utreda och
klargöra allmänhetens fordringar och klagomål i afseende
å telegraf- och telefonförhållandena. I och för sin tjenstgöring
skola inspektörerna ofta företaga resor inom sina
distrikt, och de komma dervid i beröring med en mängd
personer, hvilka såsom abonnenter eller annorledes betjena
sig af telegrafverket. Inspektörerna böra då, på förfrågan,
lemna erforderliga upplysningar om telegraf- och telefonförhållanden
samt inhemta de önskningar och anmärkningar
i afseende å telegraf- och telefonförbindelserna, som
af allmänheten framställas, äfvensom i anledning af dessa
önskningar och anmärkningar vidtaga de åtgärder och till
styrelsen göra de framställningar, hvartill omständigheterna
kunna föranleda.

Inspektörernas antal har af komitén upptagits till fyra,
af hvilka en skulle vara chef för södra, en för vestra, en för

mellersta och en för norra inspektionsdistriktet, — dessa
distrikt anordnade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
de distrikt, som för närvarande äro de fyra telegrafdirektörerna
tilldelade. Direktörsstationerna skulle undantagas från den
ifrågavarande distriktsindelningen och bilda egna inspektionsområden
under ledning af sina stationsföreståndare.

Den närmare omfattningen af hvarje inspektionsdistrikt
torde ej lämpligen böra af komitén föreslås. Till äfventyrs
torde det böra åt telegrafstyrelsen öfverlemnas att bestämma
distriktens omfattning, likasom styrelsen äfven torde böra
ega att bestämma inspektörernas stationsorter. I likhet
med postinspektörerna synas telegrafinspektörerna böra förordnas
på viss tid, förslagsvis tre år.

Såsom af det föregående framgår, har, beträffande de Telegrafiniiu
ifrågavarande distriktsförvaltningarnas ändamål och 3pb°^rde™as
åligganden, komitén funnit desamma närmast böra likställas 1 ™ 6D''
med motsvarande distriktsförvaltningar vid postverket, med
hvilka de hafva många beröringspunkter. Komitén har
dock. icke funnit lämpligt att redan nu, innan erfarenhet
vunnits med afseende å verkningarna af de föreslagna nya
organen inom telegrafverket, för dem föreslå en så fast
organisation som den, hvilken gifvits åt motsvarande organ
inom postverket, särskildt som dessa senare äfven i vissa
hänseenden, såsom i fråga om chefskapet för jernvägsposten,
innehafva funktioner, för hvilka motsvarighet icke finnes inom
telegrafinspektörernas tilltänkta verksamhetsområde. Under
det att postinspektörerna hafva till sitt biträde jemväl ordinarie
tjensteman, har komitén således icke föreslagit sådant
för telegrafinspektörerna, utan har komitén tänkt
sig, att i detta hänseende skulle tills vidare så ordnas,
att telegrafstyrelsen finge, i mån af behof, anställa extra
biträdeshjelp åt inspektörerna. Sedan man erhållit några
års erfarenhet rörande ifrågavarande distriktsförvaltningar,
lärer få . tagas under öfvervägande, huruvida desammas
organisation bör vidare utvecklas och erhålla fastare
former.

Hvad slutligen vidkommer telegrafinspektörernas aflö- Teiegrafinning,
har komitén funnit densamma, åtminstone till en spektöremas
början och intill dess man vunnit någon närmare erfarenhet aflöning>
i afseende å institutionen i fråga, böra sättas något lägre
än den aflöning af 5,500 kronor för år, som för postin -

spektörerna bestämdes vid den nuvarande postinspektörsinstitutionens
tillkomst och i hvilken aflöning komitén icke
hemstält om någon förändring. Komitén har derför föreslagit
en årlig aflöning till telegrafinspektörerna af 5,000
kronor, hvaraf 3,750 kronor skulle anses såsom arfvode och
1,250 kronor såsom tjenstgöringspenningar.

Direktörs- Telegraf direktörerna eller föreståndarne för de fyra

Sta\Indan-08 störa telegrafstationerna i Stockholm, Göteborg, Malmö och
tagande från Sundsvall, likasom ock den af komitén, enligt hvad nedan
indelningen omförmäles, föreslagne telefondirektören i Stockholm, skulle,
såsom ofvan antydts, och i öfverensstämmelse med hvad
förhållandet är med postdirektörerna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, inom sina respektive stationsområden utöfva
samma inspektionsmyndighet, som eljest skulle åligga telegrafinospektörerna.

Åliggande för Åt telegraf- och telefondirektörerna har äfven ansetts
direktörerna höra bibehållas den ställning af ett slags mellanmyndighet,
a^traflkenfa som inom telegrafverket hittills förefunnits i det befäl, med
afseende å telegraftrafikens dirigering, hvilket utöfvats af
telegrafdirektörerna.

Enligt bestämmelserna i § 3 uti senare delen af gällande
instruktion för stationstjenstgöringen vid telegrafverket
den 26 april 1897 — hvilka bestämmelser i sjelfva
verket galt från och med år 1879 — äro nemligen telegraflinierna
och telegrafstationerna, med hänsyn till telegraftrafikens
obehindrade gång, delade uti fyra trafikdistrikt
med hufvudstationer i Stockholm, Göteborg, Malmö och
Sundsvall. Stockholms station är tillika centralstation för
samtliga distrikt.

Jemlikt § 5 i nyssberörda instruktion har uti nu
ifrågavarande hänseende

föreståndaren för Stockholms telegrafstation till åliggande:
att, när till följd af liniefel eller af annan orsak ovanliga
vägar måste sökas för telegrafkorrespondensen, infordra
nödiga upplysningar om förhållandena med telegraflinierna
och om telegrammernas mängd och, efter samråd med
vederbörande hufvudstations föreståndare, meddela erforderliga
föreskrifter i afseende å telegrambefordringen; samt
att, när natt-tjenst å station af 2:a eller 3:e klassen
anses behöflig, sådan anbefalla och om nödiga iakttagelser

dervid förordna samt om förhållandet hvarje gång göra
anmälan till trafikbyrån; samt

föreståndare för hufvudstation till åliggande, bland
annat:

att vaka öfver telegramvexlingens jemna och ordentliga
gång såväl inom som genom trafikdistriktet och utöfva
det derför erforderliga inseende öfver de till distriktet
hörande stationer.

Vid trängsel å särskilda linier till följd af liniefel eller
af andra orsaker, och då alla stationer önska så fort som
möjligt få sina telegrammer befordrade eller sina telefonsamtal
expedierade, måste någon myndighet finnas, som ögonblickligen
kan afgöra den inbördes ordningen stationerna
emellan i trafikhänseende. I följd af den skyndsamhet, som
dervid är af nöden, kunna icke lämpligen de ifrågasatta
telegrafinspektörerna tillfrågas, enär dessa ofta torde komma
att befinna sig å resor och följaktligen då ej kunna omedelbarligen
anträffas. Vederbörande stationsföreståndare eller
deras ställföreträdare finnas deremot alltid att tillgå, hvar
och en på sin station. Den nämnda funktionen i afseende
å dirigeringen af trafiken synes komitén fördenskull böra
anförtros åt telegraf- och telefondirektörerna.

Af hvad komitén ofvan anfört rörande liniedistrikten Komiténs
framgår, att det är en mycket vigtig ställning, som den Yrande
i detta hänseende anordnade mellanmyndighet fått inom liniedistriktelegrafverkets
provisoriska organisation. Erfarenheten lärer ten*
ock hafva gifvit vid handen, hurusom anordningen med
särskilda liniedistrikt visat sig vara synnerligen lämplig och
af stor betydelse för telegrafverkets tidsenliga skötsel och
utveckling. Då dertill kommer, att såväl af Kongl. Maj:t
som inom Riksdagen uttalats gillande af den princip, som
ligger till grund för den nu förefintliga liniedistriktsindelningen,
synes det komitén, att denna anordning bör, vid
antagandet af ny stat för telegrafverket, definitivt fastställas
och således upptagas å ordinarie stat.

Hvad antalet af liniedistrikten angår, äro dessa för Liniedistriknärvarande
sex och torde böra tills vidare vid detta antal tens antalbibehållas.
Dessa distrikt, hvilka skulle hafva sina hufvudstationer
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,

Gefle och Sundsvall, skulle benämnas det första, andra o. s. v.

i nu nämnd ordning. Derest telefonens utbredning i öfre
Norrland kominer att fortgå lika hastigt, som under de senare
åren varit förhållandet, torde det sjette eller Sundsvalls
distrikt ganska snart behöfva delas i två.

Benämning Cheferna för liniedistrikten, hvilka för närvarande be^distriidens
nämnas distriktsingeniörer, hafva i komiténs förslag uppchefer.
tagits under benämningen liniedirektörer, såsom mera speciel
utmärkande deras egentliga verksamhet och den chefställning,
de intaga, samt till skilnad äfven från de under
dem lydande tjensteman, för hvilka komitén föreslår benämningen
linieingeniörer.

Biträdande Då anmälningar om nödiga underhålls- och reparationsPUnMstrik-ar^e^en
större omfång, hvilka sistnämnda oftast äro af
ten. synnerligen brådskande beskaffenhet, i regel torde komma
att göras till chefen för vederbörande liniedistrikt, är det
Linie- nödvändigt, att denne å sin stationsort har en byrå — som
ingeniör!;)''. forffaraIKje torde höra benämnas distriktsbyrå — dit dylika
anmälningar kunna insändas. Enär emellertid chefen ofta
kommer att befinna sig ute å resor inom sitt distrikt, torde
erfordras, att, under hans bortovaro, å byrån finnes att
tillgå en ställföreträdande ingeniör. För öfrigt måste cheferna
för liniedistrikten, med de stora områden, öfver hvilka
de skola hålla tillsyn, vara i behof af ingeniörsbiträden.
Sådana finnas ock, såsom ofvan omförmälts, redan nu anstälda
inom de särskilda distrikten — vid 1901 års början
uppgående till ett antal af 26 — och delvis äfven med
bestämd stationeringsort.

Telegrafstyrelsen har låtit verkställa utredning i fråga
om det erforderliga antalet af dylika biträdande ingeniörer;
och har meddelats komitén, att enligt nämnda utredning
det antal, som för närvarande borde enligt telegrafstyrelsens
förmenande uppföras å ordinarie stat, skulle kunna inskränkas
till 19. Under den ännu pågående stora utvecklingen
inom telegrafverket och innan man vunnit någon
erfarenhet om, huru förhållandena må kunna gestalta sig,
sedan de. årliga nybyggnadsarbetena kommit att åtminstone
i någon mån inskränkas, har komitén emellertid för sin
del icke ansett lämpligt, att ett så stort antal biträdande
ingeniörer, som det af telegrafstyrelsen ifrågasatta, uppföres
å ordinarie stat. Men då under alla förhållanden
torde erfordras åtminstone en biträdande ingeniör vid hvarje

distriktsbyrå äfvensom ytterligare en biträdande ingeniör i
Stockholm och en i Göteborg, har komitén funnit sig böra
hemställa, att åtta biträdande ingeniörer uppföras å ordinarie
stat, under benämningen linieingeniörer.

Jemte ingeniörer finnas å hvarje distriktsbyrå för närvarande,
förutom tillfälliga biträden, fast anstälda två biträdande
tjensteman, manliga eller qvinliga, med full tjenstgöring.

Af dessa åligger det i allmänhet den ena, bland annat:
att handhafva förskottsmedel och af dem, i enlighet
med gifna föreskrifter, verkställa alla utbetalningar;
att genomgå och granska alla verifikationer;
att föra de till medelsredovisningen hörande böcker;

samt

att utskrifva räkningar för de inom distriktet åt abonnenter
utförda anläggningar in. m.

Den andra biträdande tjenstemannen åligger i allmänhet,
bland annat:

att genomgå och granska alla material- och verktygsredovisningar; att

föra alla till materialredovisningen hörande böcker;
att föra liggare öfver såväl inkommande som afgående
materialreqvisitioner;

att utskrifva förteckningar öfver all till stationsföreståndare,
arbetsledare eller reparatörer utsänd materiel;
att qvittera all ankommande materiel; samt
att verkställa å distriktsbyrån förekommande renskrif ning.

Mångfalden af dessa göromål har synts komitén väl
motivera framstäldt förslag att å den ordinarie staten bereda
rum jemväl för tjensteman af ifrågavarande slag å distriktsbyråerna.
Komitén har dock trott sig icke nu böra föreslå
inrättande af mera än en dylik ordinarie tjenstemannabefattning
å hvarje distriktsbyrå. Den frågan har dervid
uppstått, huruvida innehafvaren af denna befattning borde
vara man eller qvinna; och ehuru det visserligen icke torde
kunna förnekas, att de göromål, som skulle åligga nämnde
tjensteman, i allmänhet äro af beskaffenhet att kunna utföras
af en qvinna, har dock behofvet af biträdande tjensteman
å distriktsbyrån synts komitén bättre tillgodoses genom
anställande af en ordinarie manlig sådan än af en

Bokhållare
å distriktsbyråerna.

Material vakter.

Vid liniearbetena
anstäld
personal.

Arbetsledare
och linieförmän.

qvinlig; och har komitén derför föreslagit, uti ifrågavarande
hänseende, inrättande af sex manliga bokhållaretjenster, en
för hvarje distriktsbyrå.

Såsom redan antydts, hör till hvarje distriktsbyrå ett
förråd, hvilket står under inseende af en materialvalet. Då
dessa materialvakter hafva att i närmaste hand vårda och
ansvara för förrådet med deri förvarade materialier och
effekter samt utöfva förmanskap och inseende öfver de vid
förrådet anstälda arbetare, torde lätteligen inses, att de
nämnda materialvakternas befattning är af ganska ansvarsfull
natur.

De ifrågavarande materialvakttjensterna böra fördenskull
vid telegrafverkets definitiva ordnande upptagas å
ordinarie stat.

Vid liniearbetena äro, såsom underbefäl under distrikts''
ingeniörerna och deras biträdande ingeniörer, anstälda in
alles omkring 25 arbetsledare äfvensom linieförmän till ett
ungefärligt antal af 75. Dessutom finnes ett stort antal
reparatörer och andra arbetare.

Inom komitén har fråga varit väckt, huruvida ej en
del arbetsledare och linieförmän samt reparatörer borde
föreslås till uppförande å ordinarie stat; och har denna
fråga varit föremål för noggrant öfvervägande, men har
komitén, på de skäl som nedan anföras, ansett sig ej böra
framkomma med förslag i sådant hänseende.

Hvad först underbefälsbefattningarna angår, torde de
närmast vara jemförliga med motsvarande befattningar vid
statens jernvägsbyggnader. Dessa senare befattningar äro
icke uppförda och hafva icke heller varit föreslagna att
uppföras å ordinarie stat; och synes det komitén, att anledning
icke förefinnes till annan anordning uti ifrågavarande
hänseende vid telegrafverket än vid jern vägsstaten.
Dertill kommer ock, att det ännu icke torde med säkerhet
kunna angifvas, huru stor del af den nämnda underbefälspersonalen
vid telegrafverket framdeles, då liniearbetena
i väsentligare mån komma att inskränkas till underhållsarbeten,
må varda för liniebyggnads- och underhållsarbetena
erforderlig. Under sådana omständigheter torde det befinnas
välbetänkt att åtminstone icke ännu uppföra några af underbefälsbefattningarna
vid telegrafverket å ordinarie stat.

Förhållandet beträffande reparatörerna staller sig onek- Reparatörer,
ligen annorlunda, än hvad angår nyssberörda underbefälsbefattningar.
Telegrafstyrelsen kommer nemligen att under
alla omständigheter hafva behof af ett betydligt antal reparatörer;
och för erhållande af ett tillfredsställande arbete från
denna betjentklass torde det nogsamt vara af vigt, att inom
densamma finnas personer, som åro mera fästade vid
verket och derigenom komma att med mera intresse egna
sig åt arbetet i verkets tjenst. Det skulle derför kunna
synas, som om betydande skäl talade för uppförande å
ordinarie stat af det antal reparatörer, som med visshet
kan antagas vara erforderligt för utförandet af nödiga
underhållsarbeten.

Då komitén det oaktadt ansett sig icke böra föreslå
inrättande af ordinarie reparatörsbefattningar, har detta
berott på de, enligt komiténs förmenande, mindre lyckliga
följderna af att, medan underbefälet (arbetsledarne och
linieförmännen) komme att hafva mera tillfällig anställning,
en del af de dem underordnade reparatörerna skulle ställas
på ordinarie stat. Otvifvelaktigt skulle en dylik anordning
komma att alstra missnöje, och sannolikt skulle densamma
i längden komma att leda derhän, att de ordinarie reparatörsbefattningarna
innehades af personer, indika icke
tjenstgjorde såsom reparatörer utan såsom arbetsledare eller
linieförmän, hvarigenom således ändamålet med de ordinarie
reparatörsbefattningarnas inrättande förfelades. Den känsla
af närmare samband med verket, som varit afsedd att bibringas
reparatörerna genom deras uppförande å ordinarie
stat, torde väl ock kunna väckas och underhållas genom
att fortsätta å en väg, hvarå telegrafstyrelsen redan slagit
in i Stockholm, eller tilldelande åt reparatörer åtminstone i
de större städerna af bostad mot visst skäligt afdrag å den
öfverenskomna. aflöningen. I öfrigt lärer äfven lämpligen
tills vidare kunna bibehållas det sätt, som för närvarande
användes för anställande af reparatörer, eller desammas
antagande genom kontrakt med viss ömsesidig uppsägningstid.

Hvad angår aflöningsförhållandena _ för den nu före- j£™l“gesr''
slagna ordinarie personalen vid liniedistriktsförvaltningarna För ]inic_
och dervid i första rummet cheferna för nämnda förvalt- direktörer.

ningar, h vilkas aflöningar vexlat mellan 3,600 och 5,000
kronor, har komitén, med hänsyn till sistbemälda tjenstemäns,
eller liniedirektörernas, ställning inom telegrafverkets organisation
och den tekniska utbildning, som af dem måste fordras,
ansett deras aflöning icke kunna sättas lägre, än hvad
komiten, såsom nedan förmäles, föreslagit för kommissarier
af l:a klass, eller 3,000 kronor i lön och 1,500 kronor
i tjenstgöringspenningar jemte rätt till två ålderstillägg,
hvartdera å 400 kronor.

inÖeniörer • Ijinieingeniörerna skulle ersätta en del af de nuvarande
wgeniorer. biträdande ingeniörerna inom liniedistrikten. Dessas aflöning

utgår för närvarande med ganska vexlande belopp — från
ett belopp af omkring 1,650 kronor till 4,000 kronor för
år — beroende på, bland annat, tjensteålder, aflagda examina
o. d. Komitén har trott sig finna en lämplig
aflöning för de föreslagna linieingeniörerna genom att i
aflöningshänseende likställa dem med kommissarier af 3:e
klass, hvilkas aflöning, enligt komiténs förslag, skulle utgöra
2,200 kronor i lön och 1,000 kronor i tjenstgöringspenningar,
jemte två ålderstillägg, hvartdera å 400 kronor,
rör bok- För de föreslagna bokhållarne har aflöningen synts
hållare. p0mitén lämpligen höra bestämmas till samma belopp, som
föreslås. för assistenter, eller 1,500 kronor i lön och 700
kronor i tjenstgöringspenningar med två ålderstillägg, hvartdera
å 300 kronor.

För material- _ Materialvakternas aflöning föreslår komitén att sättas

vakter, till enahanda belopp som för vaktbetjente af l:a lönegraden
vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar:
600 kronor i lön, 400 kronor i tjenstgöringspenningar och
två ålderstillägg, hvartdera å 200 kronor, att tilläggas tjenstgöringspenningarna.

Telegrafverkets stationer.

Jemte det Kongl. Maj:t den 7 juli 1853 förklarade, De första
att den elektriska telegraflinien mellan Stockholm och Up- ^fiöningssala,
hvilken antogs blifva färdig den 1 derpåföljande telegraf0*
augusti, icke skulle till allmänt begagnande upplåtas förr verket.
än, bland annat, personalen hunnit tillräckligt inöfvas, förordnade
Kongl. Maj:t, att erforderlig telegrafpersonal skulle
från och med sistnämnda dag antagas, likväl med en blott
för tre månader gällande provisionel afiöningsstat.

Denna interimsstat, hvilken sedermera, på grund af
särskilda nådiga beslut, med några smärre ändringar fortfor
att gälla från och med den 1 november 1853, då ofvanberörda
telegraflinie öppnades för allmänt begagnande, och
intill dess hela telegraflinien mellan Stockholm, Upsala,

Göteborg och Malmö vid slutet af år 1854 blef färdig,
upptog följande telegraftjenstemän:

1 stationschef i Stockholm med månadsarfvode af 50rdrb:o,

1 biträdande i » » » » 30 » »

1 stationschef i Upsala » » » 50 » »

1 biträdande i » » » > 30 » » ;

hvarjemte, sedan telegraflinien mellan Upsala och Grislehamn
blifvit färdig, för den linien faststäldes en interimsaflöningsstat
med

1 telegrafinspektor vid Grislehamn med månads arfvode

af........................................................ 50 rdrb:o,

2 assistenter, en vid hvardera stationen, med må nadsarfvode

af ............................................... 30 » » .

Genom nådigt bref den 15 december 1854 faststäldes
derefter af Kongl. Maj:t definitiv afiöningsstat för elektriska
telegrafverket i riket, att tillämpas från och med år 1855,

Ålders tillägg.

1871 års
riksdag.

hvilken aflöningsstat, i hvad tjenstemannapersonalen vid
stationerna angår, upptog

5 telegrafinspektorer, hvardera med

årsarfvode af................................... 1,000 rdr b:o,

6 telegrafförvaltare, hvardera med

årsarfvode af 800 » >

7 > hvardera med

årsarfvode af 666 rdr 32 sk. b:o,
24 assistenter, hvardera med årsarfvode
af ..................................... 600 » b:o,

äfvensom anslag till ett obestämdt antal elever.

I derpå följande aflöningsstat, hvilken af Kongl. Maj:t
faststäldes den 5 juli 1855, vidtogos redan åtskilliga förändringar.
I densamma uppfördes nemligen följande stationspersonal: 9

direktörer, hvardera med årligt arfvode af 1,500 rdr rmt,
16 telegrafkommissarier, hvardera med årligt

arfvode af ................................................. 1,200 » »

22 förste assistenter, hvardera med årligt arfvode
af .................................................... 1,000 » »

48 andre assistenter, hvardera med årligt arfvode
af .................................................... 900 d » .

I följd af telegrafväsendets utveckling ökades i de
sedermera faststälda staterna stationstjenstemännens antal,
hvarjemte löneförhöjningar för åtskilliga af tjenstemännen
beviljades.

Systemet med älderstillägg infördes vid telegrafverket
genom nådiga brefvet den 20 december 1867, enligt hvilket
hvar och en af de 25 äldsta assistenterna tillerkändes en
lönetillökning af 200 rdr under vilkor af 10 års oförvitlig
tjenstgöring inom nämnda grad. Genom tvenne senare
nådiga bref ökades antalet af de assistenter, som kunde
komma i åtnjutande af sådan förmån, till de 60 äldsta.

Allt intill år 1871 hade Riksdagen icke tagit befattning
med telegrafverkets stat.

I den till 1871 års riksdag aflåtna proposition om
statsverkets tillstånd och behof föreslog Kongl. Maj:t —
enär vid den utveckling och betydenhet, telegrafverket dåmera
vunnit, något egentligt skäl syntes Kongl. Maj:t icke
vara för handen att för detta verk fortfarande bibehålla
ett sådant undantagsförhållande — att äfven berörda verks

inkomster och utgifter måtte uppföras i riksstaten; och,
jemte det Kongl. Maj:t i sådant afseende vid beräkningen
af statsverkets tillgångar upptog telegrafverkets inkomster
under benämhing telegraf medel, hemstälde Kongl. Maj:t,
att Riksdagen, med godkännande af de telegrafverkets utgiftsstater,
som, enligt hvad ett propositionen bilagdt statsrådsprotokoll
utvisade, Kongl. Maj:t för sin del gillat, måtte
för nämnda verk uppföra ett reservationsanslag, att omedelbart
utgå af telegrafmedlen, samt tillika medgifva, bland
annat, att de öfverskott, som å samma medel möjligen
kunde uppstå, måtte af Kongl. Maj:t få för telegrafverkets
behof disponeras.

I anledning af den vid 1867 års statsrevision väckta
frågan om post- och telegrafverkens förening, hvilken fråga
syntes Riksdagen höra komma under förnyad pröfning, ansåg
Riksdagen emellertid aflönings- och utgiftsstat särskildt
för telegrafverket för det dåvarande icke böra bestämmas.
Till följd deraf ingick Riksdagen icke i någon detaljerad
granskning af då framlagda statsförslag, utan förklarade,
att Riksdagen ansåge sig för det dåvarande icke böra bifalla
detsamma, hvaremot Riksdagen i öfrigt biföll hvad
Kongl. Maj:t föreslagit.

På grund af Riksdagens nyssberörda beslut blef det
af telegrafstyrelsen för år 1873 uppgjorda förslag till verkets
utgifter icke öfverlemnadt till Riksdagen för godkännande.

Den af Kongl. Maj:t för sistnämnda år faststälda aflöningsstat
upptog följande stationstjenstemän:

7 direktörer med aflöning af 2,900, 3,200 och 3,800 rdr,
60 kommissarier » » » 2,000, 2,200 » 2,400 »

4 kassörer » » » 2,200 »

14 assistenter » » » 1,300 »

152 » » » t 1,000 »

24 telegrafister » » » 800 »

15 y> » » » ....................... 600 » .

Dessutom funnos för kontrollstationerna i Kristiania,

Köpenhamn och Nystad upptagne i staten följande tjensteman: 2

kommissarier med aflöning af.................... 2,800 rdr,

2 assistenter » » » 2,100 »

1 kontrollör » » » 2,000 » .

1873 års
stat.

1874 års
stat.

Telegraf styrelsens förslag.

I sammanhang dermed, att till 1873 års riksdag afläts
nådig proposition om fastställande af utgiftsstater för postverket,
gjorde Kongl. Maj:t ock framställning i fråga om
fastställande af utgiftsstater för telegrafverket.

Uti den underdåniga skrifvelse, hvarmed telegrafstyrelsen
till Kongl. Maj:t öfverlemnade förslag till utgiftsstater
för år 1874, yttrade sig styrelsen till en början angående
den af Riksdagen uti skrifvelse den 8 maj 1872
angifna grund, hvarpå enligt Riksdagens åsigt den normala
aflöningsstaten för telegrafverket borde uppgöras, eller aflöningsförmånernas
särskiljande i lön, tjenstgöringspenningar
och ålderstillägg, samt anförde dervid, beträffande först
tjenstgörings^enningärna, att styrelsen desto hellre delade
Riksdagens åsigt, att en del af löneförmånerna borde utgå
i form af tjenstgöringspenningar, som sådant skulle medföra
den dubbla fördelen, dels att en besparing uppstode
för telegrafverket i följd deraf, att, när en tjensteman af en
eller annan orsak åtnjöte ledighet från sin befattning, han i
enlighet med dittills iakttaget bruk måste under tiden frånträda
sina tjenstgöringspenningar, hvilka då kunde användas
såsom bidrag till ersättningen åt vikarien, dels att derigenom
kunde, såsom Riksdagen uttryckt sig, »inom skäliga
belopp begränsas den tjensteman i allmänhet efter viss
uppnådd lefnadsålder och tjenstetid tillförsäkrade rätt till
pension». Derför hade ock i det af styrelsen afgifna statsförslaget
aflöningarna för hela personalen — med undantag
endast för några få tjensteman och betjente, hvilka icke
åtnjöte lön utan blott arfvoden, — blifvit fördelade i lön och
tjenstgöringspenningar, och förmälde sig styrelsen dervid hafva
i fråga om personalen vid de elektriska stationerna, hvilken
kunde af styrelsen förflyttas från en till annan tjenstgöringsort,
tillämpat den grund, att tjenstgöringspenningarna för
samtliga stationsföreståndare, kommissarier och kassörer
bestämts icke efter beloppet af den fasta lönen för tjenstegraden
utan efter vigten och besväret af tjenstgöringen å
den station, der tjenstemannen för tillfället vore anstäld,
hvaremot tjenstgöringspenningarna för öfriga tjensteman,
nemligen sådana assistenter, som icke vore stationsföreståndare,
skulle utgöra en sjettedel af löneförmånerna.

Vidkommande dernäst det s. k. ålderstillägg et anförde
telegrafstyrelsen — efter att hafva erinrat om de då i

sådant hänseende vid telegrafverket gällande bestämmelser
— hurusom, enär rättigheten till ålderstillägg vore inskränkt
till ett visst antal af de inorti assistentgraden äldsta,
detta hade någon likhet med hvad hos vissa* andra embetsverk
egde rum, nemligen att inom en och samma tjenstegrad
några af de äldsta uppbure högre lön än de öfriga, dock
att dervid någon viss tillryggalagd tjenstetid icke erfordrades
såsom vilkor, utan upp flyttningen skedde uteslutande på
grund af ålder inom tjenstegraden. Den de äldsta bland
assistenterna såsom ålderstillägg tillerkända lönetillökning af
200 kronor, som i de årligen af Kong! Maj:t faststälda aflöningsstaterna
benämndes löneförhöjning, hade styrelsen alltid
förestält sig böra anses såsom tillhörande assistenternas
fasta lön. För andra telegraf^enstemän än assistenter vore
deremot för det dåvarande något ålderstillägg icke medgifvet.

Sedan styrelsen derefter redogjort för hvad som rörande
ålderstillägg blifvit stadgadt i vissa andra aflöningsstater,
föreslog styrelsen — som, med särskild! åberopande
af det genom 1870 års normalstat för tullverket reglerade
förhållandet vid sistnämnda verk, ansåg ålderstillägg böra
tillkomma endast de svagast aflönade tjenstegrad ernå inom
telegrafverket och, hvad dervid stationspersonalen anginge,
allenast assistenterna och telegrafisterna vid de elektriska
stationerna — att i afseende å sådant tillägg måtte meddelas,
bland annat, följande bestämmelser, nemligen:

att vissa års tjenstgöring inom en och samma grad
erfordrades för att af ålderstillägg komma i åtnjutande;

att denna tjenstgöringstid beräknades från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder tjenstemannen erhölle
den tjenst, för hvilken ålderstillägget vore afsedt;

att deri, som vunnit befordran från lägre till högre
befattning, hvarmed ålderstillägg följde, icke egde rättighet
till sådant tillägg, förr än han det föreskrifna antalet år
tjena! i den högre graden; samt

att ålderstillägget för assistenter utginge med 20 procent
af lönen efter 10 års tjenstgöring och fördubblades
efter ytterligare 5 års tjenstgöring samt för telegrafisterna
vid de elektriska stationerna likaledes med 20 procent af
lönen efter 10 års tjenstgöring och fördubblades efter ytterligare
5 års tjenstgöring.

Hvad anginge frågan, huruvida ålderstillägget borde
anses ingå i den fasta lönen och således inverka på pensionsbeloppet
eller icke, erinrade styrelsen, hurusom Kongl. Maj:t
i den till 1870 års riksdag aflåtna nådiga propositionen
angående tullverkets utgiftsstater förklarat sig dela Riksdagens
åsigt, att ålderstillägg, der sådant förut till någon
del ingått i ordinarie lönen, borde från och med den nya
statens trädande i kraft i sin helhet räknas till tjenstgöringspenningarna.
Det syntes emellertid telegrafstyrelsen nog
hardt, om det ålderstillägg, hvaraf en svagt aflönad tjensteman
efter mångårigt arbete i statens tjenst ändteligen
kommit i åtnjutande och hvithet otvifvelaktigt måste anses
såsom en honom personligen tilldelad förmån, skulle förklaras
vara af alldeles enahanda natur som tjenstgöringspenningarna,
hvilka utginge blott under verklig tjensteutöfning
och vid tjenstledighet måste afstås, hvarför ock
styrelsen -— för den händelse det icke skulle medgifvas, att, i
likhet med hvad för elementarläroverken vore stadgadt, de
ålderstillägg, hvaraf telegraftjenstemän kunde komma i åtnjutande,
finge anses helt och hållet inbegripna i de fasta
lönerna, jemväl i afseende å ifrågakommande pensionering, —
anhöll, att desamma dock icke måtte anses vara af alldeles
samma natur som tjenstgöringspenningarna utan betraktas
såsom en tjenstemannen personligen tilldelad förmån.

Vidkommande den del af personalen vid de elektriska
stationerna, som utgjordes af direktörer, kommissarier och
kassörer, föreslog styrelsen en förhöjning i de fasta lönerna,
nemligen 400 kronor för direktörer och 300 kronor
för de öfriga, enär dessa tjensteman icke skulle erhålla vare
sig förhöjning i sina tjenstgöringspenningar eller älderstiUägg.

Deremot tillstyrkte styrelsen för assistenterna — hvilka
uti en till Kongl. Maj:t ingifven ansökning förnyat en förut
gjord underdånig framställning om det oundgängliga behofvet
af förbättring i deras lönevilkor — väl icke någon
förhöjning i den låsta lönen, men att de måtte erhålla,
utom rättighet till ålderstillägg, äfven tjenstgöringspenningar
eller, der sådana förut åtnjutits, förhöjning i deras belopp.

För öfrigt föreslogs i aflöningsstaten för de elektriska
stationerna, bland annat, den förändring, att tjenstgöringspenningarna
för den direktör, som vore föreståndare för

Stockholms station, måtte nedsättas från 1,800 kronor till
lika belopp som för stationsföreståndarne i Göteborg och
Malmö eller 1,200 kronor, hvaremot en hushyresersättning
af 600 kronor ansågs böra honom tilläggas att utgå intill
dess tillfälle kunde yppas att, till synnerlig fördel för
verket, tilldela honom en bostadslägenhet i det hus, der
centralstationen då vore inrättad. Hans närvaro på stationen
erfordrades nemligen ofta äfven nattetid.

I afseende å klassificeringen af åtskilliga stationer föreslog
styrelsen ock vissa ändringar.

Kongl. Maj:t fann, beträffande aflöningsstaten för per-Kong], Maja»
sonalen vid de elektriska stationerna, att i anseende till den proposition,
olika beskaffenheten af tjenstgöringen vid dessa stationer,
äfven då de tillhörde samma slag, något för dervid anstälda
personal lika förhållande mellan lön och tjenstgöringspenningar
icke kunde stadgas. Vidkommande de för assistenterna
föreslagna lönevilkor af 1,000 kronor i fast lön samt
200, 500 och 700 kronor i tjenstgöringspenningar, ansåg
Kongl. Maj:t dessa lönevilkor böra så förändras, att den
fasta lönen nedsattes till 900 kronor och att i följd deraf
dels tjenstgöringspenningarna för ifrågavarande tjensteman
förhöjdes till respektive 300, 600 och 800 kronor, och dels
deras första ålderstillägg, föreslaget till 20 procent af
lönen, i stället bestämdes till 200 kronor; hvarjemte af
ålderstillägg såväl för assistenter som för telegrafister vid
de elektriska stationerna tro fjerdedelar skulle anses tillhöra
lönen och en fjerdedel tjenstgöringspenningarna.

För öfrigt och då i telegrafverkets oafbrutet fortgående
starka utveckling samt deraf föranledda behof af ständiga
förändringar i telegrafstationernas antal och beskaffenhet
oöfvervinneliga svårigheter mötte för att lång tid före tilllämpningen
uppgöra och till Riksdagens granskning framlägga
ett förslag till stadigvarande klassifikation af de elektriska
stationerna, ansåg sig Kongl. Maj:t böra föreslå Riksdagen,
att i normalstaten måtte bestämmas allenast de särskilda
tjenstegrader, hvilka vid ifrågavarande stationer borde finnas,
och de löneförmåner, som borde åtfölja hvarje grad, med
Kongl. Maj:t förbehållen rätt att, efter sig företeende omständigheter,
icke allenast vidtaga nödiga förändringar i stationernas
indelning efter deras större eller mindre betydenhet
och i antalet af der anstälda tjensteman, utan äfven inrätta

100

nya stationer, der sådant af affärsrörelsens behof erfordrades.
Kongl. Maj:t förklarade sig emellertid komma att fortfarande
årligen meddela Riksdagen de åtgärder i omförmälda hänseenden,
som blifvit under det nästföregående året vidtagna.

Utan att ingå i någon pröfning af telegrafstyrelsens
afgifna förslag om vissa stationers upptagande i staten eller
uppflyttning i högre klass, hemstälde derför Kongl. Maj:t,
att Riksdagen måtte, till gällande från och med den 1 januari
1874, godkänna, bland annat, följande bestämmelser
till reglering af tjenstegraderna vid de elektriska stationerna
och aflöningsförmånerna för hvarje särskild grad,
nemligen:

direktör:

a) l:a aflöningsklassen ........ lön 2,400 kr.

tjenstgöringspenningar 1,200 3 3 q q pr_

b) 2:a aflöningsklassen ........ lön 2,400 kr.

tjenstgöringspenningar 900 » 3;300 »

kommissarie eller kassör:

a) l:a aflöningsklassen ........ lön 1,800 kr.

tjenstgöringspenningar 900 » 2,700 kr.

b) 2:a aflöningsklassen ........ lön 1,800 kr.

tjenstgöringspenningar 700 » 2 500 »

e) 3:e aflöningsklassen ........ lön 1,800 kr.

tjenstgöringspenningar 500 » 2,300 »

assistent:

a) l:a aflöningsklassen (blott
vid kontrollstationerna i Kristiania
och Köpenhamn) lön 900

tjenstgöringspenningar 800

b) 2:a aflöningsklassen ........ lön 900

tjenstgöringspenningar 600

c) 3:e aflöningsklassen ........ lön 900

tjenstgöringspenningar 300

kr.

1,700 kr.

1,500

1,200

101

telegrafist:

a) l:a aflöningsklassen ........ lön 500 kr.

tjenstgöringspenningar 360 »

b) 2:a aflöningsklassen ........ lön 500 kr.

tjenstgöringspenningar 180 »

860 kr.
680 ».

Derjemte skulle assistent efter 10 års val vitsordad
tjenstgöring i denna grad ega att såsom ålderstillägg uppbära
ett årligt belopp af 200 kronor, hvilket skulle fördubblas
efter ytterligare 5 års tjenstgöring i samma grad samt anses
till tre fjerdedelar tillhöra lönen och till en fjerdedel tjenstgöringspenningarna.

Telegrafist skulle efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring
i denna grad ega att såsom ålderstillägg uppbära ett
årligt belopp af 100 kronor, som skulle fördubblas efter
ytterligare 5 års tjenstgöring i samma grad samt anses till
tre fjerdedelar tillhöra lönen och till en fjerdedel tjenstgöringspenningarna.

Statsutskottet vid 1873 års riksdag ansåg sig icke för statsutskotdet
dåvarande kunna förorda definitivt antagande af det T''
framlagda förslaget, men, på det att emellertid de för vissa
tjensteman föreslagna, i utskottets tanke af billighet påkallade
löneförhöjningar måtte redan under nästföljande år
komma dem till godo, tillstyrkte utskottet, att det af Kongl.

Maj:t framlagda förslaget måtte för år 1874 godkännas,
med den ändring att tjenstgöringspenningar, der sådana i
afiöningen inginge, alltid borde utgöra 25 procent deraf.

Hvad statsutskottet sålunda tillstyrkt blef ock Riks- Riksdagens
dagens beslut. beslut.

Uti det af telegrafstyrelsen den 1 december 1873 eif-1875 års stat.
gifna underdåniga förslag till normalutgiftsstater för telegrafverket,
att tillämpas från 1875 års ingång, anförde styrelsen
till en början, att, oaktadt de partiella löneförbätt- ™reeg1^"s
ringar, som blifvit genom 1874 års stat vidtagna, behofvet förslag"8
af en allmän förhöjning i hela telegrafpersonalens aflöningsvilkor
dock qvarstode. Erfarenheten hade visat, att, nätprisen
på lefnadsförnödenheter blifvit en gång uppjagade,
desamma sedermera sällan minskats, och, om än den då rådande
dyra tiden framdeles skulle i någon mån förändra
sig till ett för löntagaren mindre bekymmersamt förhållande

102

än (let dåvarande, kunde man likväl med temlig visshet
förutsäga, att göromålen under tiden så väsentligt tilltagit,
att deri läge en giltig anledning dertill, att tjenstemännen,
till ersättning för sitt ökade arbete, blefve äfven framgent
vid de då erforderliga aflöningsförbättringarna bibehållna.

Styrelsens ofvanberörda förslag, som med afseende derå
blifvit uppgjordt, åsyftade tillika vinnande af den för tjenstgöringens
jemna och ordentliga gång särdeles vigtiga fördelen,
att lönevilkoren blefve i allmänhet så förbättrade,
att det skulle kunna förbjudas telegrafpersonalen, åtminstone
utom de lägsta graderna, att jemte telegraf^ensten innehafva
någon annan med viss aflöning förenad allmän befattning
utom verket.

Beträffande personalen vid de elektriska stationerna
föreslog styrelsen följande aflöningsförhöjningar:

för	direktör	af	l:a	klassen	från	3,600	till	4,000
»	»	»	2:a	»		3,300	»	3,600
»kommissarie	»	l:å	»	»	2,700	»	3,000
	»		2:a	j e^er	1 »	2,500	» ■	2,700
			(kassör)
	»		3:e	»		2,300		2,400
»	assistent		l:a			1,700	n	2,000
3	3		2:a	»		1,500	» j
»	»	»	3:e			1,200	»	1,600
»	telegrafist	»	l:a		»	860	»	1,000
»		»	2:a			680	»	800

Iatt till eu
första klass
sammanslås,
| att utgöra anjdra
klassen,

Vidkommande förmånen af ålderstillägg å de normala
aflöningsbeloppen, hvilken förmån för det dåvarande vid de
elektriska stationerna åtnjöts allenast af assistenter med
200 kronor efter 10 års och med 400 kronor efter 15 års
väl vitsordad tjenstgöring i samma grad samt af telegrafister
med respektive 100 och 200 kronor efter samma tjenstetid,
som nyss är nämnd, hemstälde styrelsen, att ifrågavarande
förmån måtte utsträckas till flertalet af telegrafverkets
personal samt att i sådant hänseende

direktörerna, kommissarierna och kassörerna å stationerna.
måtte erhålla hvardera i årligt ålderstillägg 400
kronor efter 5 års och 800 kronor efter 10 års väl vitsordad
tjenstgöring i samma grad;

103

assistenter och manliga telegrafister vid de elektriska
stationerna hvardera i årligt ålderstillägg 400 kronor efter
5 års väl vitsordad tjenstgöring i samma grad; samt

qvinliga telegrafister vid de elektriska stationerna i
årligt ålderstillägg *200 kronor efter 5 års oförvitlig tjenstgöring,
en hvar i sin tjenstegrad.

T afseende å aflöningsstaten upplyste telegrafstyrelsen
i öfrig!, bland annat, att bland personalen vid de elektriska
stationerna indragningar tid efter annan kunnat ske till
följd af de gemensamt med grannländerna inrättade kontrollstationer
för den internationella och den transiterande korrespondensen
, men att det så mycket mindre vore möjligt att för
det dåvarande åstadkomma någon ytterligare inskränkning
i stationstjenstemännens antal, som korrespondensens stadiga
tillväxt årligen påkallade någon tillökning i personalen,
synnerligast inom de lägsta graderna. Emellertid hade en
icke obetydlig besparing för verket kunnat beredas derigenom,
att dels åtskilliga äldre stationer, Indika från
början föreståtts af kommissarier, förändrats till assistenteller
ock blott telegrafiststationer, dels till föreståndare
å dessa sistnämnda, likasom vid de under senare åren å
mindre betydande orter inrättade stationer, dåmera, hufvudsakligen
utsåges ogifta qvinnor med lägre aflöning än den
manliga personalen.

Vid 1873 års riksdag hade Kong!. Maj:t tillerkänts rätt Kongi. Maj:ts
att vidtaga nödiga förändringar i telegrafstationernas in- proposition,
delning och i antalet der anstälda tjensteman samt att
inrätta nya stationer. I proposition till 1874 års riksdag
meddelade Kongi. Maj:t de förändringar i afseende å
de elektriska stationerna, som sedan 1873 års riksdag af
Kongi. Maj:t medgifvits; och då Kongi. Maj:t i betraktande
af de stegrade lefnadskostnaderna ansåg någon anmärkning
icke skäligen kunna göras vid de jemförelsevis icke betydliga
aflöningsförhöjningar för stationspersonalens särskilda
grader, om hvilka telegrafstyrelsen i sitt statsförslag för
år 1875 gjort framställning, hemstälde Kongi. Maj:t, att
hvad styrelsen i nämnda hänseende föreslagit måtte af
Riksdagen godkännas, med fortfarande rått för Kongi.

Maj:t att vidtaga sådana ändringar beträffande stationernas
antal och personal, som ofvan omförmälts.

104

Beträffande de af styrelsen i afseende å ålderstillägg
föreslagna nya bestämmelser, i hvad de rörde stationspersonalen,
hade — enligt hvad i den nådiga propositionen
omförmäldes — Kongl. Maj:t visserligen icke funnit någonting
kunna ur billighetens synpunkt anmärkas mot desamma
och derför gerna velat förorda dem till godkännande
af Riksdagen, om tillgångarna kunnat med säkerhet
anses sådant tillåta. Men enär telegrafverkets inkomster
då måste genom de anslag till en pension sinrättning för
verket, som komme att äskas, i högre grad än vanligt tagas
i anspråk för den ordinarie statsregleringen, och nödigt
vore, att någon tillgång reserverades för verkets tidsenliga
utveckling och telegrafnätets utvidgande, syntes försigtigheten
bjuda att icke för det dåvarande medgifva ålderstillägg
i hela den utsträckning, som styrelsen föreslagit;
och fann sig Kongl. Maj:t derför böra för det dåvarande
uti ifrågavarande afseende, beträffande de elektriska stationerna,
inskränka sig till det förslag, att ålderstillägg
måtte efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring i samma grad
tillkomma direktörer, kommissarier, alsistenter och manliga
telegrafister med 400 kronor samt qvinligt telegrafister
med 200 kronor årligen.

Riksdagens Vid behandling hos Riksdagen fann, hvad stationsbe8lut''
personalen anginge, Riksdagen väl de för densamma föreslagna
förhöjningar i normallönerna vara af billighet påkallade,
men de för samma personal föreslagna nya bestämmelser
i afseende å ålderstillägg ansåg Riksdagen
deremot icke böra bifallas. Pröfningen, huruvida den
assistenter och telegrafister då tillkommande förmånen af
ålderstillägg borde utsträckas till hela stationspersonalen,
syntes Riksdagen nemligen böra anstå, till dess denna
personals aflöningsstat kunde blifva föremål för en definitiv
reglering.

I öfrigt föranledde granskningen af det utaf Kongl.
Maj:t framlagda förslag till telegrafverkets utgiftsstater för
år 1875 icke någon erinran från Riksdagens sida.

1877 å,Ch I telegrafverkets aflöningsstater för åren 1876 och

187$tater.n8 1877 blefvo, hvad stationspersonalen angår, i hufvudsak
endast de förändringar vidtagna, att antalet telegrafister af
2:a aflöningsklassen ökades.

105

Beträffande personalen vid de elektriska stationerna,
gjorde telegrafstyrelsen, i sitt underdåniga förslag den 14
december 1876 till utgiftsstater för telegrafverket, att
tillämpas under år 1878, framställning om åtskilliga ganska
genomgripande förändringar i afseende å såväl antalet aflöningsklasser
som ock aflöningsvilkor.

Vid föredragning inför Kongl. Maj:t i statsrådet den
16 mars 1877 af berörda förslag yttrade vederbörande
departementschef, att det syntes honom ej vara af behofvet
påkalladt att ingå i närmare granskning af de af telegrafstyrelsen
framstälda planerna. 1 sådant hänseende anförde departementschefen,
bland annat, att, då förslag till ny organisation
och ny aflöning för telegrafstyrelsen sannolikt komme att
för nästa riksdag framläggas och då sambandet mellan
centralverkets och stationernas aflöningsförhållanden vore
sådant, att det ena med nödvändighet måste inverka på
det andra, det ej vore välbetänkt att för det dåvarande
ingå i organisationsåtgärder, hvilka måhända snart måste
ersättas med andra för berörda syften mera lämpliga. Tills
vidare, och intill dess samtliga dessa organisationsfrågor
kunde på en gång förekomma till pröfning och en öfverblick
såmedelst vinnas öfver deras inbördes sammanhang
och antagliga verkningar, syntes de då gällande bestämmelserna
i fråga om aflöningsvilkoren för personalen vid
de elektriska stationerna böra bibehållas väsentligen oförändrade
och endast i det fall rubbas, att någon mindre
betydande, på organisationen, af det hela ej inverkande
jemkning skulle pröfvas skälig.

Af denna anledning föreslog departementschefen, att
formen för Kongl. Maj:ts framställning till Riksdagen i
fråga om telegrafverket för denna gång måtte blifva något
afvikande från den vanliga, Vid de senaste riksmötena
hade nemligen till ledning för Riksdagen framlagts ett
detaljeradt förslag till telegrafverkets stater för nästkommande
år. Sedan detta blifvit af Riksdagen pröfvadt, hade
Kongl. Maj:t — vanligen sedan åtskilliga månader efter
riksdagens slut förflutit — faststält de definitiva staterna
för telegrafverket för det kommande året. Dervid hade
naturligtvis måst tagas i betraktande och i staterna införas
de af Kongl. Maj:t, med den myndighet Kongl. Magt enligt
1873 års riksdags beslut i detta afseende egde, förut

1878 års
stat.

Telegraf styrelsens förslag.

Departe ments chefens yttrande.

106

Riksdagens

beslut.

1879 ars
utåt.

Telegraf styrelsens förslag.

Departe mentschefens yttrande.

under året vidtagna förändringar i telegrafstationernas antal
och indelning och i antalet af der anstälde tjensteman, så
att i sjelfva verket de definitiva staterna ej varit alldeles
desamma som de för Riksdagen framlagda, utan deri funnits
ändringar, hvilka sedermera för den nästföljande riksdagen
anmälts. id sådant förhållande, och då någon förändring
i afseende å aflöningsklasser eller allmänna aflöningsvilkor
för det dåvarande ej borde ifrågakomma, syntes det departementschefen
mest ändamålsenligt, att något detaljerad^
statsförslag ej för Riksdagen framlades, utan de af Kong!.
Maj:t för år 1877 fastställa staterna antoges såsom gällande
jemväl för år 1878, med Kong!. Maj:t förbehållen rätt att
deri göra de jemkningar, hvilka funnes vara af omständigheterna
påkallade.

I enlighet med departementschefens hemställan aflat
Kongl. Maj:t proposition till Riksdagen, och blef denna
proposition jemväl af Riksdagen bifallen.

Vid afgifvande af sitt underdåniga memorial den 29
november 1877 angående telegrafverkets utgiftsstater för år
1879 föreslog styrelsen, i hvad stationspersonalen angick,
bland annat, att 26 uppgifna telegrafister af 2:a klassen
med 800 kronor i aflöning måtte från och med år 1879
uppflyttas till telegrafister af l:a klassen med aflöning
af 1,000 kronor. Såsom skäl för en dylik åtgärd åberopade
styrelsen hufvudsakligen, att aflöningsbeloppet 800
kronor vore allt för knappt i förhållande till de på senare
tider högt stegrade lefnadsomkostnaderna och ej tillräckligt
för bestridande af kostnaderna för husrum, mat, ljus, vedbrand
och kläder jemte pensionsafgift och allmänna utskylder,
hvadan ifrågavarande telegrafisttjenster ej kunde
eftersträfvas af de extra telegrafister, som vore helt och
hållet obemedlade och icke heller hade anhöriga, som på
ett eller annat sätt kunde bidraga till deras underhåll,
hvaraf åter vore en följd, att telegrafverket icke kunde i
hvarje fall påräkna att erhålla den dugligaste personalen
på de platser, der skicklighet, noggrannhet och snabbhet
vid tjenstgöringen vore af så stor vigt som på de telegrafstationer,
å hvilka de ifrågavarande 26 telegrafisterna vore
anstälda.

I anledning af telegrafstyrelsens nyssberörda förslag
anförde föredragande departementschefen till statsrådsproto -

107

kollet den 4 januari 1878 — efter att hafva erinrat, ej mindre
att styrelsen i sitt den 14 december 1876 afgifna förslag till
telegrafverkets stater för år 1878 hemstält, bland annat, att
de dåvarande två aflöningsklasserna för telegrafister måtte
sammanslås till en enda på det sätt, att den normala aflöningen
för samtliga telegrafisterna vid de elektriska stationerna
bestämdes till 900 kronor, än äfven om hvad
Kongl. Maj:t i anledning af berörda förslag beslutat —
att, då styrelsen helt nyligen ansett, att hela den högre
aflönade telegrafistklassen skulle försvinna, och detta förslag
ej blifvit af Kongl. Maj:t afslaget, utan pröfningen
deraf ''endast till lägligare tid uppskjuten, det syntes departementschefen
ej vara lämpligt att för det dåvarande
vidtaga åtgärder, hvarigenom genomförandet af samma
förslag skulle, derest det komme att af Kong]. Maj:t gillas,
i väsentlig män försvåras. Det vore nemligen klart, att
ju större personalen vore inom den högre afiöningsklassen,
hvilkens löneförmåner skulle minskas, desto kostsammare
skulle förändringen blifva, då ju samtliga telegrafister i
denna klass skäligen kunde fordra att bibehållas vid sina
gamla löneförmåner, så länge de vid samma tjenst qvarstode.
A andra sidan ansåge departementschefen emellertid
det ej kunna förnekas, att de af styrelsen anförda
skälen för tillökning i de ifrågavarande telegrafistemas aflöning
vore af se värda, och att någon förhöjning i samma
aflöning måste anses billig. Med afseende å hvad styrelsen
i förslaget af den 14 december 1876 anfört, syntes
det departementschefen, att denna förhöjning lämpligen
kunde bestämmas till 100 kronor, så att de ifrågavarande
26 telegrafisterna skulle komma i åtnjutande hvardera af
det aflöningsbelopp, 900 kronor, som styrelsen ansett vara
för alla telegrafister skäligt. Departementschefen föreslog
derför, att bland särskilda anslag å telegrafverkets aflöningsstat
måtte uppföras ett anslag af 2,600 kronor för lönetillägg
åt de ifrågavarande 26 telegrafisterna af 2:a klassen.

Hvad departementschefen sålunda hemstält, förelädes
af Kongl. Maj:t för Riksdagen och vann dess bifall.

1879 års riksdag antog de för nämnda år fastställa
stater att gälla för 1880, med rätt för Kongl. Maj:t, att
i desamma göra erforderliga jemkningar samt att för
verkets utveckling använda öfverskott å dess inkomster;

Riksdagens

beslut.

1880 års
stat.

108

1883 års
stat.

Telegraf styrelsens förslag.

och har bemyndigandet i sistnämnda två hänseenden sedermera
för hvarje år upprepats.

Vid flera tillfällen hade telegrafstyrelsen framhållit det
synnerliga behofvet att för personalen vid telegrafverkets
stationer bereda någon förbättring i de dåvarande löneförmånerna.
Förslag i dylikt syfte, afseende att, i sammanhang
med minskning af antalet löneklasser och nedflyttning
af eu del högre aflönade tjenstebefattningar
till telegrafisttjenster, utsträcka den rättighet till ålderstillägg,
som tillkom assistenter och telegrafister, äfven till
den öfriga personalen och samtidigt för assistenter och
telegrafister bereda förmånligare vilkor i afseende på ålderstilläggens
åtnjutande, hade af styrelsen senast varit framstäldt
i den underdåniga skrifvelse, hvaruti statsförslag
för år 1880 af styrelsen afgafs; men då detta förslag deri
30 december 1878 inför Kongl. Maj:t anmäldes, fann Kong!.
Maj:t i telegrafverkets dåvarande ekonomiska ställning, som
icke medgaf den ifrågasatta regleringens genomförande
utan tillskott af andra statsmedel, ett hinder för att upptaga
den väckta frågan till närmare pröfning. Till underlättande
af den åsyftade regleringen bemyndigade dock
Kongl. Maj:t genom särskilda beslut telegrafstyrelsen att i
förekommande fall endast på förordnande tillsätta befattningar
vid telegrafverkets stationer, hvarjemte Kongl.
Maj:t — med den rätt, som var Kongl. Maj:t lemnad att,
vid fastställande af årliga stater för telegrafverket, göra
de jemkningar, som kunde finnas af omständigheterna påkallade,
— i mån af inträffade ledigheter förordnade om
indragning eller nedflyttning i lägre löneklasser af en del
tjenstebefattningar, beträffande hvilka en dylik åtgärd varit i
telegrafstyrelsens regleringsförslag afsedd.

Under förmälan att, hufvudsakligen i följd af sålunda
af Kongl. Maj:t vidtagna ändringar i telegrafverkets utgiftsstater,
dessa blifvit efter hand nedbragta derhän, att
staternas slutsumma för år 1882 med 36,450 kronor understege
den för år 1879, förnyade telegrafstyrelsen i underdånigt
memorial den 11 november 1881, angående telegrafverkets
stater för år 1883, med några mindre ändringar
sitt år 1878 framstälda regleringsförslag och hemstälde till
en början om följande förändringar i tjensteklasserna och
antalet befattningar inom de olika klasserna, nemligen:

109

att 2:a direktörsklassen måtte indragas och de till
denna klass hörande tre direktörsbefattningarna, med aflöning
af 3,600 kronor för hvardera, nedflyttas till kommissariebefattningar
af l:a klassen, med 3,000 kronors aflöning;

att likaledes l:a assistentklassen, inom hvilken aflöningen
utgjort 2,000 kronor, måtte indragas, och af de
13 till denna klass hörande befattningar 7 uppflyttas till
kommissariebefattningar af 3:e klassen med 2,400 kronors
aflöning, men öfriga 6 utbytas mot telegrafisttjenster;

att 2 assistentbefattningar af den dåvarande 2:a klassen
måtte indragas, och 10 befattningar af samma klass
utbytas mot telegrafisttjenster; samt

att, med indragning af den dåvarande l:a telegrafistklassen,
inom hvilken aflöningen utgjort 1,000 kronor, de
två telegrafistklasserna måtte sammanslås till en med den
aflöning, som då vore bestämd för den lägre klassen, eller
800 kronor, med särskild!, tillägg, såsom dittills, af 100
kronor för telegrafist, som icke i egenskap af stationsföreståndare
åtnjöte förmån af fri bostad, ljus och vedbrand.

Med dessa förändringar skulle personalen vid telegrafverkets
stationer komma att blifva följande, med nedan
angifna aflöning:

4 direktörer ........................

29 kommissarier af l:a klassen

eller kontrollörer ............

25 kommissarier af 2:a klassen
eller kassörer ............

23 kommissarier af 3:e klassen
...............—..............-

135 assistenter ........................

157 telegrafi sfer.......................

Tjenstgörings -

Lön.	penningar.	Samma.
Kronor.	Kronor.	Kronor.
3,000	1,000	4,000
2,250	750	3,000
2,025	675	2,700
1,800	600	2,400
1,200	400	1,600
600	200	800;

och då slutsumman af de för stationspersonalen i 1882 års
stat uppförda lönebelopp utgjorde 590,700 kronor, skulle
alltså en minskning i denna del af staten uppstå med
23,400 kronor, hvilken minskning, enligt hvad telegrafstyrelsen
anmärkte, framdeles blefve ännu något större,

i den mån ytterligare ett antal af omkring 20 assistentbefattningar
skulle kunna förändras till telegrafisttjenster.

Vidare och med erinran, att för det dåvarande endast
assistenter och telegralster vore berättigade till ålderstillägg,
hvilka ålderstillägg utginge efter 10 års väl vitsordad
tjenstgöring inom samma grad med 200 kronor till assistent
och 100 kronor till telegrafist samt efter 15 års tjenstgöring
i graden ökades till dubbla beloppet, men att
öfriga tjensteman, som icke egde rätt till ålderstillägg,
deremot under de senare åren fått i afbidan på en aflöningsreglering
uppbära dyrtid stillägg med 10 procent af
aflöningen, hemstälde telegrafstyrelsen,

att, med upphörande af de då utgående dyrtidstillläggen,
hela den vid telegrafverkets stationer anstälda
personal måtte berättigas att uppbära två ålderstillägg,
utgående det första efter 5''och det andra efter 10 års
väl vitsordad tjenstgöring inom graden till följande belopp
hvardera gången, nemligen:
för direktör, kommissarie af l:a klassen

och kontrollör................. 500 kronor,

» kommissarie af 2:a klassen och kassör........ 400 »

» » » 3:e » 300 »

» assistent.............. 200 »

» telegrafist ..... 100 » ;

samt att assistenter och telegrafi ster derutöfver, i betraktande
af den ringa utsigt till befordran, som komme
att för dem förefinnas, måtte efter 15 års väl vitsordad
tjenstgöring få uppbära ytterligare ett tredje ålderstillägg å
samma belopp som hvardera af de två första ålderstilläggen;

och föreslog styrelsen tillika, att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad i allmänhet vore för uppbärande
af ålderstillägg stadgadt och senast blifvit i dylikt afseende
föreskrifvet i fråga om tjenster vid postverket, måtte,
såsom vilkor för åtnjutande af de nu ifrågasatta ålderstillläggen,
stadgas:

att med tjenst vid telegrafverkets stationer ej finge
förenas annan tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns
stat — befattning i postverket likväl undantagen — ej
heller annan tjenstebefattning, som funnes vara hinderlig
för tjenstgöringen vid telegrafverket-;

afl tjensteman skulle vara skyldig underkasta sig icke
allenast den utvidgade och förändrade tjenstgöring, som
af möjligen uppkommande förening af post- och telegraftjenster
kunde föranledas, utan ock den förflyttning till
annan tjenstgöringsort, som kunde varda honom ålagd;

att tjensteman, som, då han intjenat stadgad tid för
erhållande af ålderstillägg, redan uppnått den lefnads- och
tjensteålder, som berättigade till pension från telegrafverkets
pensionsinrättning, ej finge samma ålderstillägg
tillträda, samt att den, som börjat uppbära ålderstillägg,
skulle, då han derefter uppnådde pensionsåldern, vara
skyldig åldefstillägget frånträda;

att tidpunkten för första ålderstilläggets åtnjutande
skulle inträda 5 år efter det tjenstemannen tillträdt sin
befattning inom graden, under vilkor att tjensteinnehafvaren
mera än 4 år af nämnda tid sjelf bestridt sin egen eller,
på grund af förordnande, annan tjenst i telegrafverket,
med iakttagande dervid, att kommissarierna af de särskilda
löneklasserna skulle anses tillhöra en och samma tjenstegrad,
så att kommissarie af högre klass egde för åtnjutande
af ålderstillägg inom klassen räkna sig till godo äfven
den tid han tillhört lägre löneklass inom graden;

att andra ålderstillägget finge uppbäras efter ytterligare
5 år, och det assistenter samt telegrafister tillkommande
tredje ålderstillägget 5 år efter det andras erhållande,
allt under enahanda vilkor, som gälde i afseende
på det första ålderstillägget;

att för öfrig!, hvad hvart och ett af de särskilda
ålderstilläggen anginge, skulle iakttagas, att den högre aflöningen
ej finge tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd,
dervid löntagaren borde tillgodoräknas den tid, som
före de nya bestämmelsernas meddelande förflutit från haris
tillträde till befattningen, vare sig på grund af fullmagt,
konstitutorial eller förordnande, i de fall då, med anledning
af väckt fråga om omorganisation eller indragning, endast
förordnande tills vidare skolat å befattningen meddelas; samt
att af ålderstilläggen tre fjerdedelar skulle anses tillhöra
lönen och en fjerdedel tjenstgöringspenningarna.

Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t den 9
januari 1882 framhöll vederbörande departementschef till

Departe mentschefen» yttrande.

112

Riksdagens

beslut.

en början, att det icke borde förbises, att en del af de
indragningar och förändringar af tjenstebefattningar, som
ingått i den framlagda regleringsplanen, blifvit under de
senare åren efter hand verkstälda, och att derigenom sedan
år 1879 en nedsättning i telegrafverkets lönestater åstadkommits
med mera än 30,000 kronor, likasom ock att, enligt
hvad telegrafstyrelsen påpekat, de föreslagna ålderstilläggen,
till följd af särskilda förhållanden, de första åren
komme att taga vida större medel i anspråk, än i framtiden
kunde antagas blifva fallet.

Derefter anförde departementschefen, hurusom det af
telegrafstyrelsen afgifna förslaget onekligen ginge i den
erkännansvärda rigtningen att å ena sidan, så långt för
göromålens behöriga uppehållande läte sig göra, inskränka
antalet af tjenstebefattningar och låta dessa, der
sådant kunde ske, uppehållas af mindre dyrlegda qvinliga
biträden eller telegrafister, samt å andra sidan söka bereda
den för verkets gång oumbärliga personalen en skälig förbättring
i dess löneförmåner.

Behofvet af en sådan förbättring syntes departementschefen
i detta fall vara så uppenbart och de anspråk,
styrelsen i sådant afseende framstält, så måttliga,
att departementschefen icke tvekade att lemna sin tillstyrkan
till det framlagda förslaget, och detta så mycket
mindre som telegrafverkets ekonomiska ställning, i följd
af såväl stigande inkomster som minskad driftkostnad,
under de senare åren så betydligt förbättrats, att något
tvifvel icke, enligt departementschefens mening, borde förefinnas
om telegrafverkets förmåga att utan olägenhet
bära äfven den större ökning i aflöningsutgifter, som
under de första åren af förslagets tillämpning komme att
inträda.

På grund af hvad departementschefen sålunda andraga.
, tillstyrkte han, att Ivongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att godkänna det af telegrafstyrelsen framlagda förslaget;
och blef nådig proposition i öfverensstämmelse dermed
till Riksdagen aflåten.

Riksdagen godkände ej mindre de enligt statsrådsprotokollet
föreslagna ändringar i telegrafverkets utgiftsstater
än äfven de förändrade bestämmelser i afseende å
åldefstilläggen för tjenstemannapersonalen vid telegraf -

113

verkets stationer och vilkoren för dessa tilläggs åtnjutande,
hvilka i sammanhang dermed blifvit föreslagna.

Då telegrafstyrelsen den 10 november 1885 ingick till
Kongl. Maj:t med underdånig skrifvelse angående beräkning
af telegrafverkets utgifter för år 1887, föreslog styrelsen förhöjning
i den normala telegrafistaflöriingen och erinrade
dervid till en början, hurusom nämnda aflöning utgjorde
endast 800 kronor, ett belopp, som i och för sig vore så
ringa, att detsamma hos innehafvare af dessa tjänster,
hvilka nästan uteslutande bestriddes af qvinnor, förutsatte
en synnerlig förmåga att inskränka sina lefnadskostnader
till det minsta möjliga. Val hade styrelsen år 1876 i då
afgifvet underdånigt förslag till lönereglering för telegrafverkets
stationspersonal upptagit den normala aflöningen
för telegrafisterna till 900 kronor, men detta vann då
ej något afseende. Först några år derefter blef en behöflig
förbättring i form af särskildt lönetillägg af 100 kronor
beviljad dem bland telegrafisterna, hvilka icke i egenskap
af stationsföreståndare åtnjöto förmånen af fri bostad
in. m. De telegrafister, hvilka sålunda erhållit löneförbättring,
utgjorde dock knappt en tredjedel af personalen inom
ifrågavarande tjenstegrad.

Fn särskild anledning att påkalla en ändring i telegrafisternas
aflöningsförhållanden förelåge emellertid, enligt
styrelsens åsigt, vid dåvarande tidpunkt, då ökadt anspråk
på arbete och påpassning i tjensten måste ställas å de telegrafister,
som ensamma bestrede tjenstgöringen vid 3:e
klassens stationer. A dessa stationer vore tjenstgöringen bestämd
till 7 timmar på söckendagar samt 2 timmar på sönoch
helgdagar. Emellertid hade å flera orter från allmänhetens
sida försports en önskan, att tiden för dessa stationers
öppenhållande måtte blifva utsträckt, hvilket synnerligast
visat sig behöfligt vid de stationer af nämnda klass, som
hade att förmedla korrespondensen med jernvägarnes telegrafinrättningar.
Styrelsen hade derför'' för afsigt att, i
sammanhang med afgifvande af förslag till de förändringar
i det nådiga reglementet för telegrambefordringen
i riket, hvilka kunde föranledas af de utaf telegrafkonferensen
i Berlin vidtagna förändringar i det internationella
telegrafreglementet, göra underdånig framställning
om förlängning med en timme dagligen af tjenstgörings 8* -

1887 års
stat.

Telegraf styrelsens förslag.

114

Riksdagens

beslut.

1888 års
stat.

tiden vid 3:e klassens stationer, så att föreståndarne för
dessa skulle få sin dagliga arbetstid ökad till 8 timmar
på söckendagar och 3 timmar på sön- och helgdagar.

Under förutsättning att en sådan framställning skulle
komma att vinna Kongl. Maj:ts bifall, samt med beaktande
af billighetens fordran, att en tillökning i arbetstid borde
åtföljas af någon förbättring i aflöningsvilkor, hemstälde
styrelsen, att den normala aflöningen för telegrafister
måtte höjas med 100 kronor eller från 800 kronor till 900
kronor, hvaraf en fjerdedel skulle räknas såsom tjenstgöringspenningar.

Då emellertid förändring af tjenstgöringstid endast
blifvit ifrågasatt för dem bland telegrafisterna, hvilka
vore föreståndare för 3:e klassens stationer, hemstälde
styrelsen vidare, under förutsättning af bifall till den
föreslagna löneförhöjningen för hela telegrafistklassen, att
de på aflöningsstaten under rubrik »särskilda anslag» upptagna
lönetillägg åt de telegrafister, som icke i egenskap
af stationsföreståndare åtnjöte förmånen af fri bostad m. in.,
måtte upphöra och således ur staten utgå.

Vidare föreslog styrelsen dels indragning af en kommissariebefattning
af 3:e klassen, dels ock, under förutsättning
af bifall till den föreslagna förhöjningen i den normala
telegrafistaflöningen, ett fullföljande af planen att, der
sådant lämpligen kunde ske, utbyta manlig personal vid
telegrafstationerna mot lägre aflönad qvinlig personal; och
hemstälde styrelsen i sistnämnda afseende, med anledning
af redan då befintliga eller till följd af innehafvarnes inträdande
pensionsålder snart blifvande ledigheter af befattningar
inom assistentgraden, att 12 assistentbefattningar
med 1,600 kronor i aflöning måtte förändras till telegrafistbefattningar
med 900 kronor i aflöning.

De af telegrafstyrelsen sålunda ifrågasatta förändringar
i aflöningsstaten upptogos i nådig proposition till Riksdagen
och vunno äfven Riksdagens bifall.

Telegrafstyrelsen fortsatte sedermera att, i den mån
det var möjligt, inskränka kostnaderna för verkets drift.
För att åstadkomma minskning i utgifterna, föreslog således
styrelsen i sitt den 12 november 1886 afgifna underdåniga
statsförslag för år 1888 minskning af antalet tele -

115

grafister, dervid styrelsen erinrade, att under de senare
åren utgiftsstaterna genom successiva minskningar blifvit
nedbragta, så att de af styrelsen för år 1888 föreslagna
staternas slutsumma med mera än 50,000 kronor understege
samma summa för år 1879, men framhöll styrelsen
derjemte, att ytterligare inskränkningar utöfver de då
föreslagna icke för det dåvarande vore möjliga utan att
äfventyra verkets tjenstbarhet.

Med föranledande af styrelsens nyssberörda förslag
minskades i 1888 års stat antalet telegrafister med 7 eller
från 184 till 177.

I sitt underdåniga förslag till stat för år 1889 hemstälde
telegrafstyrelsen om indragning af ytterligare stationst
jenster, nemligen inom den löneklass, som utgjordes
af kommissarier af 2:a graden och kassörer, med en
kommissarie och två kassörer, de två senare i Stockholm.

Vidare anmälde styrelsen, att två ledigblifna assistenttjenster
kunde utbytas mot telegrafisttjenster samt att till
följd af då förestående indragning af telegrafstationer å
orter, der efter telefonförbindelsers inrättande och deraf
orsakad nedgång i telegrafinkomsterna telegrafstation ansetts
icke vidare böra bibehållas, fyra telegrafisttjenster blefve
öfverflödiga, i följd hvaraf alltså antalet assistenter och telegrafister
kunde på det hela minskas med två i hvardera
tjenstegraden.

Hvad styrelsen sålunda ifrågastält gaf icke anledning
till någon erinran af föredragande departementschefen,
hvilken i detta sammanhang till statsrådsprotokollet
anförde, hurusom ett ytterligare steg alltså tagits till nedbringande
af de redan år efter år minskade utgifterna för
verkets drift. Det hade likväl icke befunnits möjligt att,
med bibehållande af verkets förmåga att fylla sitt ändamål,
inskränka utgifterna så, att den vunna besparingen kunde
uppväga den betydande minskning, som under de senare
åren uppstått i telegrafinkomsterna och på grund hvaraf
dessa ansetts för år 1889 icke kunna beräknas högre än
till 1,200,000 kronor. Då detta belopp understege slutsumman
af de föreslagna utgiftsstaterna med icke mindre
än 60,000 kronor, syntes det, enligt departementschefens
åsigt, blifva nödigt att, till betäckande af telegrafverkets

1889 års
stat.

Telegraf styrelsens förslag.

Departe ments chefens yttrande.

116

utgifter, i riksstaten anvisa medel utöfver verkets egna
inkomster, men erinrade departementschefen dervid, bland
annat, att bristen i telegrafinkomsterna till hufvudsakligaste
delen berodde af de då allt mera utsträckta enskilda telefonförbindelserna.

Riksdagens Sedan Kongl. Maj:t aflåtit proposition till Riksdagen i enbesint.
likhet med departementschefens hemställan, godkände Riksdagen
de föreslagna ändringarna i telegrafverkets utgiftsstater;
och, jemte det Riksdagen tillika bestämde telegrafverkets ordinarie
anslag för år 1889 till 1,200,000 kronor, anvisade Riksdagen
på extra stat för samma år ett belopp af 60,000 kronor
att användas till betäckande af telegrafverkets utgifter, i den
mån dessa icke kunde bestridas med verkets egna inkomster.

I underdånig skrifvelse den 15 maj 1888 yttrade emellertid
Riksdagen, att det icke undgått Riksdagens uppmärksamhet,
hvilka bemödanden från telegrafverkets sida blifvit
gjorda att genom besparingar, särskilt genom nedflottning
i lägre klass eller indragning af stationer, bringa det derhän,
att verkets, genom konkurrensen med de enskilda
telefonledningarna, allt mera och mera minskade inkomster
måtte förslå till betäckande af utgifterna, och Riksdagen
hade jemväl funnit sig böra anvisa det belopp, 60,000
kronor, som utöfver verkets egna inkomster ansetts erforderligt;
men då det vore synnerligen magtpåliggande,
att jemvigt mellan verkets inkomster och utgifter måtte i
möjligaste mån återställas, kunde Riksdagen icke underlåta
att framhålla vigten deraf, att i alla de fall, der sådant
kunde ske utan verklig olägenhet för de intressen, hvilka
telegrafverket hade att tillgodose, åtgärder vidtoges till
minskning af kostnaderna för verkets drift, och hade
Riksdagen, under förhoppning att det då begärda anslagsbelopp,
som öfversköte de beräknade inkomsterna, i framtiden
icke måtte blifva erforderligt, ansett sig böra uppföra
detsamma å extra stat.

1890 och Vid afgifvande af de underdåniga statsanslag, hvilka

189siaternS förelädes 1889 och 1890 årens riksdagar, anmälde också
telegrafstyrelsen, att, i fortsatt tillämpning af den utaf
Kongl. Maj:t och Riksdagen godkända regleringsplanen att,
för besparings skull, der sådant utan olägenhet läte sig gorå,
utbyta assistenttjenster mot telegrafistbefattningar, två assistentbefattningar
kunde under hvardera af åren 1890 och

117

1891 indragas. Derjemte föreslog styrelsen två kommissarietjenster
af 3:e klassen till indragning år 1890, hvaremellertid
styrelsen till ersättande af de sålunda till indragning
föreslagna tjensterna hemstälde om uppförande i stat,
för år 1890 af fyra och för år 1891 af två nya telegrafistbefattningar.
På grund af dels öppnandet af nya telegrafstationer,
dels den betydligt ökade telegramvexlingen,
hvarigenom nödvändiggjordes en tillökning i antalet ständiga
biträden å vissa större telegrafstationer, hemstälde
styrelsen dessutom om uppförande i stat för sistnämnda
år af ytterligare åtta nya telegrafistbefattningar.

Samtliga dessa förslag blefvo af Kongl. Maj:t och
Riksdagen godkända.

Vidkommande aflöningen till direktörerna vid telegrafverkets
stationer, anmälde telegrafstyrelsen i sitt underdåniga
statsförslag den 10 november 1891, att i anledning
deraf, att nämnda aflöning, innan direktörerna uppnådde
ålderstillägg, vore densamma som kommissariernas af l:a
klassen, sedan dessa erhållit båda ålderstilläggen, den olägenheten
uppstått, att vid återbesättandet af direktörstjensterna
i Malmö och Sundsvall, hvilka under år 1891 varit lediga,
endast ett fåtal sökande anmält sig. Till styrelsens kännedom
hade ock kommit, att åtskilliga kommissarier af l:a
klassen, hvilka på grund af tjensteålder och bepröfvad
skicklighet skulle kunnat komma i åtanke till dessa platser,
förklarat sig icke önska sådant, enär direktörstjensterna
vore förenade med ökadt ansvar, utan att under de fem
första åren lemna någon tillökning i inkomst eller bereda
förhöjning i pension. Af dessa skäl och då telegrafdirektörerna,
hvilka i vissa hänseenden utöfvade chefskap
öfver telegrafstation spersonalen och telegraftrafiken inom
hvar sin del af riket, syntes, hvad aflöningen vidkom me,
böra likställas å ena sidan med tjenstemännen af andra
graden inom de centrala embetsverken och å andra sidan
med sina vederlikar inom vissa embetsverks lokalförvaltningar,
föreslog styrelsen såsom med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, att den normala aflöningen till bemälda
direktörer, utgörande ett antal af fyra, af hvilka
en vid hvardera af stationerna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Sundsvall, måtte ökas med 500 kronor för en
hvar eller från 4,000 kronor till 4,500 kronor, deraf 3,375

1893 års
stat.

Telegraf styrelsens förslag.

118

Riksdagens

beslut.

kronor i lön och 1,125 kronor i tjenstgö ringspenningar,
hvarvid afsetts, att rätten till ålderstillägg skulle bibehållas
oförändrad.

Emellertid och på det derigenom icke måtte uppstå
någon väsentlig tillökning å aflöningsstaten, hemstälde
styrelsen, att samtidigt med nämnda aflöningsförhöjning,
utgörande för de fyra direktörerna tillhopa 2,000 kronor,
det å staten uppförda särskilda anslag till hushyresersättning
åt direktören vid Stockholms centralstation
måtte nedsättas från 1,000 kronor till 500 kronor, och att
det likartade anslagsbeloppet, 600 kronor, åt direktören
vid Göteborgs station måtte helt och hållet indragas, när
denna befattnings dåvarande innehafvare, hvilken redan
uppnått pensionsåldern, men med styrelsens begifvande
tills vidare qvarstode i tjensten, ur denna afginge. ökningen
på telegrafverkets utgiftsstater skulle till följd af
denna anordning komma att inskränka sig till 900
kronor; men dessutom vore det styrelsens afsigt att till
hälften eller 500 kronor nedsätta det arfvode af telefonmedel,
1,000 kronor, hvilket direktören i Malmö för det
dåvarande åtnjöte i egenskap af jemväl föreståndare för
dervarande centraltelefonstation, så att ingendera af telegrafdirektörerna
i Stockholm, Göteborg eller Malmö skulle i
verkligheten komma att erhålla någon ökad inkomst.

Ofvanberörda af styrelsen ifrågasatta ändring i aflöningen
till direktörerna blef af Kongl. Maj:t gillad.

Riksdagen ansåg likväl de af telegrafstyrelsen anförda
skäl för den ifrågasatta aflöningsförhöjningen åt telegrafdirektörerna
icke vara tillräckliga. Enär fördelen för dem
skulle komma att inskränka sig dertill, att pensionsbeloppet
ökades, och då direktörsbefattningarna i Stockholm, Malmö
och Sundsvall nyligen vore tillsatta samt den dåvarande
telegrafdirektören i Göteborg redan uppnått pensionsåldern
och alltså icke kunde, enligt bestämmelserna i gällande
pensionsreglemente för telegrafverket, blifva delaktig af
den förhöjda pensionen, fann Riksdagen frågan om förändring
i direktörsaflöningen utan någon olägenhet kunna
anstå till den allmänna lönereglering för post- och telegrafstaterna,
som i sammanhang med frågan om verkens förenande
kunde antagas komma under ompröfning. Dertill
ansåg sig Riksdagen böra lägga, att någon svårighet att

119

med dåvarande aflöningsbestämmelser få direktörsbefattningen
i Göteborg besatt med lämplig person vid den dåvarande
innehafvarens afskedstagande syntes, i motsats till
hvad uppgifvits hafva varit fallet vid senaste tillsättning
af direktörsplatserna i Malmö och Sundsvall, så mycket
mindre kunna antagas uppkomma, som en kommissarie af
l:a klass, äfven om han intjenat båda ålderstilläggen,
skulle vid befordran till direktörsbefattningen i Göteborg
komma att erhålla eu förbättring i sina löneinkomster med
600 kronor eller det belopp, telegrafdirektören i sistnämnda
stad åtnjöte i hyi''esersättning.

I anledning af hvad Riksdagen sålunda anfört rörande
aflöningen till telegrafdirektörerna, erinrade telegrafstyrelsen
i sin underdåniga skrifvelse den 11 november 18,92, med
förslag till stater för telegrafverket under år 1894, att det
belopp, hvarmed pensionen för direktör med uppnådda två
ålderstillägg skulle på grund af den föreslagna aflöningsförhöjningen
ökas, utgjorde tre fjerdedelar af förhöjningen
eller 375 kronor, hvaraf emellertid större delen eller 240
kronor icke kornine att betunga telegrafverkets utgiftsstat,
utan utgå från verkets pensionsinrättning mot uppbärande
dessförinnan af dels befordrings- och dels årsafgifter af
den ifrågavarande delegaren, samt att alltså den af statsmedel
utgående del af pensionsförhöjningen skulle komma
att inskränka sig till endast 135 kronor för år räknadt.

Den sålunda för de dåvarande direktörerna i Stockholm,
Malmö och Sundsvall äfvensom för framdeles
blifvande telegrafdirektörer afsedda pensionsförhöjning skulle
emellertid, enligt styrelsens förmenande, vara till förmån
icke blott för dem sjelfva, utan jemväl för telegrafverket,
helst densamma kunde med så ringa uppoffring af
verkets medel beredas. Ju mindre nemligen skilnaden
vore mellan tjenstemannens slutliga löneinkomst, å ena
sidan, och den honom efter tjenstetidens upphörande tillfallande
pension, å andra sidan, desto mindre betänklighet
mötte det från hans sida att efter uppnådd pensionsålder
omedelbart afgå ur tjensten, så att denna kunde vid flera
sådana tillfällen till båtnad för det allmänna öfvergå i
yngre och kraftfullare händer.

Bland de af styrelsen anförda skäl för ifrågavarande
aflöningsförhöjning, efter hvilken den normala aflo -

tsa års
stat.

Telegraf styrelsens förslag.

120

ningen skulle uppgå till 4,500 kronor och, sedan två ålderstillägg
intjenats, till 5,500 kronor, ansåg styrelsen det
icke minst vigtiga vara det, att telegrafdirektörerna derigenom
blefve åtminstone tillnärmelsevis likstälda med sina
vederlikar inom andra embetsverks lokalförvaltningar. I
sådant afseende framhöll styrelsen, hurusom inom postverket
direktörerna visserligen åtnjöte endast 4,000 kronor
såsom egentlig aflöning för år, men att de dessutom erhölle,
i form af frimärkesprovision, direkt af postmedel,
ett belopp, i medeltal räknadt, af 2,953 kronor och sålunda
tillhopa 6,953 kronor, utgående omedelbart efter
tjenstens tillträdande, under det telegrafdirektörernas dåvarande
aflöning från början utgjorde allenast 4,000 kronor
samt efter 5 och 10 års tjenstgöring stege till 4,500 respektive

5.000 kronor, hvartill, enligt då gällande stat, komme särskild
hushyresersättning till belopp af 1,000 kronor för direktören
i Stockholm och 600 kronor för direktören i Göteborg.

Vid statens jernvägar uppbure ban-, maskin- och
trafikdirektörerna, hvilka på grund af sin ställning och
tjensteutöfning närmast syntes vara att jemföra med telegrafdirektörerna,
visserligen från början endast 200 kronor
mera i fast aflöning, än hvad de senare åtnjöte, men de
förra erhölle, efter viss tids tjenstgöring, två ålderstillä<?g
till sammanlagdt belopp af 600 kronor och hade dessutom
förmånen af fri bostad med vedbrand, hvilken i allmänhet
syntes kunna beräknas till ett värde af 1,500 kronor. I
pension erhölle nämnde jernvägstjenstemän 4,608 kronor,
då telegrafdirektörernas enahanda förmån för det dåvarande
utgjorde allenast 3,750 kronor.

Vid tullverket åtnjöte tio tullförvaltare i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping, med ^beräkning af
ålderstillägg, 7,000 kronor hvardera, och åtskilliga andra
tullförvaltare, likaledes med inberäkning af ålderstillägg,

6.000 kronor hvardera. Pensionsbeloppen för de högre
aflönade tullförvaltarne uppginge till 4,000 kronor.

Med ledning af berörda jemförelse ansåg telegrafstyrelsen
det vara till fullo ådagalagdt, att telegrafdirektörerna
för det dåvarande intoge en sämre ställning än
deras vederlikar inom andra statens verk.

Departe- Till statsrådsprotokollet den 14 januari 1893 uttalades

™ettrandeenS föredragande departementschefen, hurusom af hvad

121

telegrafstyrelsen anfört framginge, att styrelsen lade synnerlig
vigt derpå, att de fyra telegrafdirektörerna måtte
beredas aflönings- och pensionsförmåner, motsvarande den
ställning, de intoge inom telegrafverket. Att, hvad dylika
förmåner anginge, telegrafdirektörerna, vare sig jemförelse
anstäldes med deras underordnade inom telegrafverket eller
med deras vederlikar inom andra verk, för det dåvarande
vore ogynsamt strida, kunde med fästadt afseende å de
af telegrafstyrelsen anförda förhållanden icke gerna bestridas.
Det borde, såsom styrelsen ock erinrat, vid bedömande
af dithörande förhållanden icke förgätas, att teleffrafdirektörerna
icke blott vore föreståndare hvar för sin

telegrafstation, utan derjemte i viss mån kunde anses såsom
distriktschefer inom telegrafverket. Jemlikt gällande
instruktion för stationstjenstgöringen och ett särskildt af
telegrafstyrelsen utfärdadt cirkulär vore nemligen direktörerna
pligtige att inspektera de inom deras distrikt befintliga
stationer, så ofta sådant ansåges behöfligt, dock i
regeln minst en gång hvart annat år. Vid dessa inspektioner
skulle direktörerna, bland annat, verkställa inventering
af stationernas kassa och inventarier, taga kännedom
om de förhållanden, som kunde verka hindrande på telegrafkorrespondensen,
efterse, huruvida telegrambäringen vore
på ett tillfredsställande sätt ordnad, undersöka beskaffenheten
af telegraflokal, mot hvilken funnes befogade anmärkningar,
samt upptaga stationsföreståndares förslag till
reparation och underhåll af stationsinventarier. Hvad telefonväsendet
anginge, skulle direktörerna, bland annat, tillse,
att ordentlig förteckning fördes öfver de hos abonnenterna
uppsatta telefonapparater och batterielement m. m., samt
att apparater och ledningar hölles i godt stånd och oundvikliga
fel med skyndsamhet reparerades, äfvensom undersöka,
huruvida från allmänhetens sida anmärkningar i
afseende på telefonförhållandena gjordes, öfver de vid
inspektionerna gjorda iakttagelser skulle hvarje år före den
1 oktober till telegrafstyrelsen afgifvas rapport, deruti
jemväl skulle intagas erforderliga förslag angående reparationer
och underhåll eller ändringar och utsträckningar af
telegraf- eller telefonlinierna.

Det insåges deraf, att telegrafdirektörerna hade en
synnerligen vigtig uppgift att fylla inom telegrafverket

122

och att icke ringa vigt låge derpå, att till beklädande af
dessa platser de skickligaste och, mest bepröfvade krafter
inom verket kunde förvärfvas. A andra sidan kunde det
icke förvåna, att, såsom erfarenheten ådagalagt, svårighet
mött att finna personer, villiga att mottaga nämnda befattningar.
I de flesta fall torde väl inga andra dertill
ifrågakomma än kommissarier, som så länge innehaft sina
befattningar, att de intjenat sina två ålderstillägg. För
desse måste utsigten förefalla mindre lockande att under
en tid af fem år, eller intill dess de i egenskap af direktörer
intjenade ålderstillägg, nödgas utan någon löneförbättring
öfvertaga icke allenast chefskapet öfver en större
station, utan derutöfver ganska omfattande inspektionsåligganden
inom ett vidsträckt distrikt.

Mot det föreliggande förslaget kunde visserligen framställas
den anmärkning, att, då den för direktörerna föreslagna
löneförhöjningen af 500 kronor skulle komma att
motvägas för direktörerna i Stockholm och Göteborg af
nedsättning i eller borttagande af dem tillkommande hushyresersättning
och för direktören i Malmö af nedsättning
i det arfvode, som tillkomme honom i egenskap af föreståndare
för dervarande centraltelefonstation, hela åtgärden
väsentligen komtne att inskränkas till en förbättring i
pensionsförmåner, en förbättring, med hvars genomförande
Riksdagen på grund af då föreliggande förhållanden ansett
utan olägenhet kunna någon tid anstå. Denna åtgärdens
jemförelsevis ringa innebörd syntes hafva varit ett i väsentlig
mån bestämmande skäl för Riksdagens afslag å det
år 1892 framlagda förslaget, och departementschefen ansåg
sig vid sådant förhållande icke böra förorda, att samma
förslag ånyo understäldes Riksdagens pröfning. Med erinran
att jemlikt Kongl. Maj:ts och Riksdagens sistnämnda år
fattade beslut postinspektörer blifvit tillsatta med uppdrag
att utöfva distriktsförvaltning inom postverket, fann
departementschefen sig likväl i detta sammanhang icke
böra underlåta att framhålla, att, om än icke inom telegrafverket
förhållandena med samma nödvändighet som inom
postverket påkallade inrättandet af fristående distriktsmyndigheter,
äfven vid telegrafverket utan tvifvel förefunnes behof af
en inspektion på närmare håll öfver de särskilda stationerna,
än som kunde utöfvas af telegrafstyrelsen. Att en sådan

123

inspektion redan då funnes, framginge af hvad departementschefen
anfört rörande telegrafdirektörernas tjensteåligganden,
men denna inspektion kunde svårligen göras
fullt effektiv, derest icke nämnda direktörer, utöfver den
aflöning, som borde tillkomma dem i egenskap af föreståndare
för de mest betydande telegrafstationer i riket,
bereddes sådan godtgörelse för inspektionsbestyren, att med
fog äfven stora anspråk i sistnämnda hänseende kunde på dem
ställas. Departementschefen utbad sig derför att framdeles
få, efter skedd utredning, underställa denna enligt hans förmenande
ingalunda ovigtiga fråga Kong! Maj:ts pröfning.

I anledning deraf att telegrafstyrelsen i sitt omförmälda
statsförslag för år 181)4 jemväl föreslagit vissa
omflyttningar inom kommissarietjensternas löneklasser
äfvensom hemstält, att telegrafisternas antal måtte ökas
med 13 eller från 197 till 210, yttrade departementschefen
till statsrådsprotokollet, bland annat, hurusom den
ringa ökning i telegrafisternas antal, som tid efter annan
egt ruin, hufvudsakligen varit föranledd af samtidig
indragning af kommissarie- eller assistenttjenster för vinnande
af besparing å utgiftsstaten. Detta framginge, enligt
hvad telegrafstyrelsen påvisat, tydligast deraf, att, ehuru
telegrafkorrespondensen från år 1887, då antalet taxerade
telegrammer utgjorde allenast 1,190,000, till år 1891, då
motsvarande antal uppgick till 1,850,000, ökats med 55
procent, hela den ordinarie stationspersonalens antal icke
allenast icke ökats eller ens bibehållits oförändradt, utan
minskats från 375 år 1887 till 369 enligt den faststälda
utgiftsstaten för år 1893. Till följd deraf hade för telegraferingsgöromålens
ombesörjande måst i vida högre grad
än tillförene anlitas biträde icke blott af extra ordinarie
tjensteman, utan äfven och i synnerhet af qvinliga extra
ordinarie telegrafister, så att dåmera måste i tjenstgöring
äfven under vintermånaderna eller den tid af året, då
korrespondensens omfattning vore minst, bibehållas ett
antal af sammanlagdt omkring 100 aflönade extra biträden.
Mellan antalet ordinarie och extra ordinarie tjensteman
hade derigenom uppstått ett missförhållande, hvilket verkade
ofördelaktigast för den talrika qviidiga telegrafpersonal,
som ännu icke vunnit befordran till ordinarie telegrafistbefattning,
hvilken vore den enda befattning, som denna

124

Riksdagens

beslut.

1895 års
stat.

Telegraf styrelsens förslag.

personal kunde uppnå. Huru ogynsamma de dåvarande
befordringsutsigterna vore för denna personal, framginge,
enligt hvad telegrafstyrelsen anfört, deraf, att de äldsta
extra ordinarie telegrafisterna redan uppnått 15 tjensteår
och på grund deraf måste, då de ändtligen uppnådde målet,
se sin årsinkomst minskad genom ganska betungande särskilda
retroaktiva afgifter till pensionsinrättningen.

Hvad styrelsen uti ifrågavarande hänseende föreslagit
syntes derför departementschefen, såsom grundadt på rättvisa
och billighet mot den talrika extra ordinarie telegrafistpersonalen,
böra vinna godkännande, helst genom åtgärden
äfven telegrafverkets och den korresponderande allmänhetens
bästa komme att befordras.

I enlighet med departementschefens hemställan aflat
Kongl. Maj:t förslag till 1893 års riksdag; och biföll Riksdagen
hvad sålunda blifvit af Kongl. Maj:t föreslaget.

I sin oftanämnda underdåniga skrifvelse den 28 november
1893, med förslag till 1895 års utgiftsstater för
telegrafverket, erinrade telegrafstyrelsen — beträffande den
afdelning af aflöningsstaten, som rörde personalen vid
stationerna, — bland annat, hurusom hela den ordinarie
stationspersonalen, utan åtskilnad mellan föreståndarne och
tjenstemännen vid de stationer, der tjenstgöringen icke
kunde ombesörjas af föreståndaren ensam, vore med sina löner
och tjenstgöringspenningar i 1894 års stat upptagen sålunda:

4 direktörer.............................. å 4,000 kronor,

29 kommissarier af l:a klassen » 3,000 »

24 » » 2:a » » 2,700 »

13 » » 3:e » » 2,400 »

102 assistenter............................... >, 1,600 »

210 telegrafi ster............................ » 900 »

Denna personal egde dessutom att, under de i nådigt
bref den 1 september 1882 stadgade vilkor, åtnjuta två
ålderstillägg, utgående det första efter 5 och det andra
efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring inom graden till följande
belopp hvardera gången, nemligen:
för direktör och kommissarie af l:a klassen .... 500 kronor,

» kommissarie af 2:a klassen....................... 400 »

» » » 3:e » ............................ 300 »

» assistent............................................................ 200 »

» telegrafist................................ 100 »

125

hvarjemte assistenter och telegrafister egde att efter 15 års
väl vitsordad tjenstgöring uppbära ytterligare ett tredje
ålderstillägg till samma belopp och under enahanda vilkor
som hvardera af de två föregående ålderstilläggen.

En ytterligare aflöningsförmån under form af hushyresersättning
vore i staten under rubriken »särskilda anslag»
upptagen med 1,000 kronor åt direktören i Stockholm samt,
med 600 kronor för hvardera, åt direktören i Göteborg och
kommissarien (kontrollören) i Köpenhamn, men denna förmån
toges icke i beräkning vid pensioneringen af desse
tjensteman.

Efter dessa erinringar öfvergick styrelsen, i den underdåniga
skrivelser», till den särskilda frågan om stationsförextåndare
och anförde dervid, bland annat, hurusom vid
uppgörandet af det underdåniga förslaget till utgiftsstater
för år 1895 styrelsen beträffande stationspersonalen utgått
från den synpunkt, att föreståndareplatserna borde särskiljas
från biträdesbefattningarna och att aflöningsförmånerna för
innehafvarne af de förra borde sä afpassas, att de utgjorde
skälig ersättning icke blott för den dittillsvarande telegraftjensten
i dess ursprungliga bemärkelse, utan äfven för
de göromål, som på flertalet af telegrafverkets stationer
dåmera förekomme i följd af telefonväsendet. På grund deraf
hade samtliga stationerna, med hänsyn dels till göromålens
omfattning samt till medelsuppbördens storlek och det
deraf betingade ansvar för stationernas föreståndare, dels,
oberoende deraf, till vissa stationers läge inom telegrafoch
telefonnätet samt deraf beroende vigt och betydelse i
tekniskt afseende, dels ock till dessa omständigheter gemensamt,
blifvit delade, på sätt det styrelsens ifrågavarande
skrifvelse bilagda statsförslaget närmare utvisade, i 9 särskilda
klasser med föreståndarnes tjenstegrader och normala
aflöningsförmåner—dessa omfattande tre fjerdedelar i lön och
en fjerdedel i tjenstgöringspenningar — upptagna sålunda:
l:a klassen:

2 direktörer med 5,500 kronor hvardera,

2:a klassen:

4 » » 5,000 » »

3:e klassen:

2 kommissarier » 3,600 » »

126

4:e klassen:

9 kommissarier med 3,300 kronor hvardera,

5:e klassen: 14	»	» 3,000 »	»
6:e klassen: 18	»	» 2,700 »
7:e klassen: 9	»	» 2,400 »	»
8:e klassen: 20	telegrafister	» 1,100 »	»
9:e klassen: 80	»	» 900 »

I afseende å denna del af stationspersonalen anförde
styrelsen vidare, att direktörernas antal, hvilket då utgjorde
allenast 4, ökats till 6 på grund deraf, dels att inseendet
öfver Stockholms centraltelefonstation (»telefonafdelningen»
å Stockholms station) och åliggandet för dess föreståndare
att reglera den interurbana telefonkorrespondensen
inom hela riket icke läte sig förena med föreståndarebefattningen
vid centraltelegrafstationen (»telegrafafdelningen»)
dersammastädes, hvilken senare stations föreståndare åter
hade att öfvervaka och ordna telegrafkorrespondensen inom
landet, och att derför den förra stationens föreståndare, som
då kallades telefoninspektör och åtnjöte arfvode till belopp
af 5,000 krono]-, upptagits såsom direktör af 2:a stationsklassen,
dels ock att den för Norrköpings station föreslagne
direktör af nämnda klass betingades af nödvändigheten att
omreglera de dåvarande telegrafdirektörernas inspektionsområden
på det sätt, att ett nytt sådant område bildades
med en direktör af 2:a klassen i Norrköping.

Oaktadt telefonverksamheten i Stockholm, till följd
af dess omfattning och vigt, påkallade en särskild föreståndare
och således icke kunde handhafvas af föreståndaren
för dervarande centraltelegrafstation, hade likväl
denne sistnämnde under sin vård och förvaltning den största
rörelsen med en penningeuppbörd, som dåmera uppgick till
mera än 300,000 kronor, och då han tillika hade att i viss
mån utöfva tillsyn öfver telegrainvexlingen inom hela riket,
syntes det telegrafstyrelsen, att icke något tvifvel rådde
derom, att denna direktörstjenst borde hänföras till l:a
klassen (l:a direktörsgraden).

127

Direktören i Göteborg omhänderhade visserligen en
telegrafmedelsuppbörd af allenast något mera än 165,000
kronor om året; men, då afsigten vore, att denne direktör
tillika skulle förestå centraltelefonstationen på platsen med
en särskild medelsuppbörd, som redan år 1892 uppgick till
inemot 150,000 kronor, blefve uppbörden och göromålen i
öfrigt för direktören i Göteborg af samma omfattning som
för direktören för telegrafafdelningen i Stockholm, hvadan den
förre föreslagits att likasom den senare hänföras till 1 :a klassen.

Af de till uppförande i 2:a klassen (2:a direktörsgraden)
föreslagne föreståndarne i Malmö, Sundsvall och
Norrköping samt föreståndaren för telefonafdelningen i Stockholm
hade den förstnämnde, förutom inseendet öfver kontrollen
af telegramvexlingen med Tyskland och längre bort
belägna länder, under sin vård en större telegraf- och en
betydande centraltelefonstation med årlig medelsuppbörd af
mera än 50,000 respektive 80,000 kronor eller tillhopa 130,000
kronor. Föreståndaren i Sundsvall komine jemväl att handhafva
både telegraf- och telefonverksamheten derstädes med
en uppbörd af omkring 50,000 respektive 60,000 kronor eller
tillhopa 110,000 kronor årligen. Den föreslagne direktören
för telefonafdelningen i Stockholm hade, ehuru telegrafverkets
telefonrörelse på platsen börjat för endast omkring fyra
år tillbaka, om händer en telefonmedelsuppbörd, som redan
uppgått till 120,000 kronor för år och vore stadd i jemn
tillväxt. De under gemensam föreståndare förenade telegraf-
och centraltelefonstationerna i Norrköping hade under
år 1892 en uppbörd af 22,000 kronor i telegrafmedel och

59,000 kronor i telefonmedel, eller tillhopa 81,000 kronor.

Vid undersökningen om huruledes de öfriga stationerna
borde indelas i klasser hade ådagalagts, att tillkomsten af
telefonrörelse å de särskilda orterna föranledt rätt betydliga
ändringar i den då gällande klassificeringen samt att rättvisa
och billighet fordrade upphöjande af flera stationer till
högre aflöningsklass, än de då innehade, under det att andra
stationer, oaktadt ingen minskning i deras förutvarande
göromål egt rum, likväl, vid jemförelse med de stationer,
som då upptoges i deras förutvarande klasser, icke kunde
deri bibehållas.

Till grund för klassificeringen af telegrafstationerna
hade vid föregående regleringar lagts dels antalet expedie -

128

rade eller kontrollerade telegramrner, dels uppbörden af telegramafgifter.
Sedan telefonväsendet dåtnera införlifvats med
telegrafrörelsen, läte det sig icke vidare göra att efter expeditionsantalet
bestämma den klass, till hvilken en station
borde höra, enär expeditionerna af telegramrner och af telefonsamtal
icke vore så likartade, att de kunde sammanräknas,
och i allt fall en sådan sammanräkning icke skulle utgöra
något tillförlitligt mått särskildt på vederbörande stationsföreståndares
arbete och ansvar. Deremot ansåge telegrafstyrelsen,
att den sammanlagda uppbörden af telegraf- och
telefonmedel kunde utgöra en säkrare ledning för omdömet,
helst telefonmedelsuppbörden vore ganska besvärlig i synnerhet
beträffande samtalsafgifterna, hvilka endast undantagsvis
erlades kontant utan till allra största delen blefve föremål
för debitering efteråt. Enligt den sålunda angifna
grunden hade de stationer, hvilkas föreståndare hade lägre
än direktörs grad, indelats sålunda:

3:e klassens station med årlig uppbörd af minst 60,000 kr.,

4:e » » » » » » 30,000 intill

60.000 kr.

5:e *■»■».■»» » 18,000 intill

30.000 kr.

6:e » » >'' » » » 10,000 intill

18.000 kr.

7:e » » med kommissarie såsom föreståndare och

lägre uppbörd än 10,000 kr.,

8:e » » » telegrafist såsom föreståndare och en

uppbörd af minst... 5,000 kr., samt
9:e » » » telegrafist såsom föreståndare och

lägre uppbörd än... 5,000 kr.

För ett närmare bedömande, i hvad mån förenämnda
grunder för stationernas klassificering stälde sig för tjenstemännen
eller statsverket förmånligare än de, som voro gällande
år 1881, eller året innan statens telefonanläggningar
egentligen togo sin början, ansågs det kunna vara af särskildt
intresse att jemföra de uppbördsbelopp, som nyssberörda år
omhänderhades af stationsföreståndare i motsvarande grad.
Denna jemförelse kunde emellertid icke fullständigt genomföras
för de fyra högsta klasserna, emedan i dessa klasser högre
aflöningsförmåner vore föreslagna för stationsföreståndarne, än
de år 1881 åtnjöto. Dock fann styrelsen det förtjena att äfven

129

i afseende derå anmärka, att direktören i Malmö då hade, med

4,000 kronor i aflöning, en uppbörd af 63,500 kronor och
sålunda skulle enligt de föreslagna grunderna hafva uppförts
i 3:e klassen med en aflöning af 3,600. Direktören i
Sundsvall hade år 1881 samma aflöning som direktören i
Malmö, men eu uppbörd af allenast 55,400 kronor, och skulle
sålunda enligt de nya grunderna hafva upptagits i 4:e klassen
med 3,300 kronor.

Kommissarierna af dåvarande l:a lönegraden med 3,000
kronor, eller samma aflöning som föresloges att tillhöra 5:e
klassen, hade år 1881 en uppbörd i medeltal af allenast
omkring 12,000 kronor mot den föreslagna minimiuppbörden
af 18,000 kronor. Endast två af de dåvarande 21
stationsföreståndarne af l:a kommissariegraden skulle på
grund af uppbörden hafva kunnat enligt de föreslagna nya
bestämmelserna hänföras till den nya 5:e klassen; alla de
öfriga 19 skulle hafva kommit i lägre klass och icke mindre
än 9 bland dem ända ned i 7:e klassen.

Kommissarierna af dåvarande 2:a lönegraden med aflöning
af 2,700 kronor vore hänförda till föreståndarne för stationerna
af den nya 6:e klassen. De stationer, för hvilka kommissarier
af nämnda lönegrad år 1881 voro föreståndare, hade
då en uppbörd i medeltal af omkring 7,600 kronor, alltså
allenast omkring tre fjerdedelar af den beräknade miniraiuppbörden
af 10,000 kronor. Af de år 1881 dit hörande
stationerna uppnådde endast en nyssnämnda uppbördsbelopp,
och alla de öfriga skulle hafva hänförts till lägre klasser.

För stationerna af 7:e klassen med aflöning af 2,400 kronor
betingades kommissarier till föreståndare, icke uteslutande
af telegraf- och telefonexpeditionernas omfattning, utan förnämligast
af behofvet att för tillsyn och iståndsättande af
linier och apparater ega tillgång till manliga föreståndare.
Då sålunda hufvudgrunden för dessa stationers klassificering
vore en annan än för stationerna af högre klasser, vore
uppgift om medelsuppbördens storlek derstädes af mindre
vigt, helst ifrågavarande stationers föreståndare uppförts
med den lägsta aflöning, som för manlig föreståndare förekomme
såväl i den gällande som i den föreslagna nya utgiftsstaten.

De stationer, som föresloges att hänföras till 8:e och
S:e aflöning sklasserna, hade till största delen förut varit

130

upptagna i en enda klass med telegrafister såsom föreståndare,
alla med samma aflöning eller 900 kronor. I sammanhang
med telefonväsendets uppförande å stat ansåge telegrafstyrelsen,
att dessa telegrafister borde delas i två skilda,
aflöningsklasser med aflöningen förhöjd till 1,100 kronor
för de stationsföreståndare, hvilka genom telefonbestyr erhölle
väsentligt ökadt arbete. Styrelsen hade så mycket
hellre ansett sig böra afgifva ett sådant förslag, som genom
en dylik anordning blefve för telegraflsterna beredd
en dittills saknad utväg till befordran, hvilket åter helt säkert
komme att verka upplifvande på denna tjenstemannaklass
och sålunda att blifva till nytta jemväl för telegrafverket.
Att emellertid den först nämnda synpunkten ensamt
för sig berättigade uppförandet i stat af eu högre telegrafist -klass, syntes framgå deraf, att vid de stationer, hvilka föreslagits
att tillhöra 8:e klassen och funnos redan år 1881,
penningeuppbörden hade ökats från 3,000 kronor under det
nyssnämnda året till 7,300 kronor under år 1892. Enär flertalet
telegrafiststationer deremot ännu hade en uppbörd understigande
2,000 kronor och ett i sammanhang dermed lindrigare
arbete, ansåges telegrafiststationernas åtskiljande i två
klasser vara fullt berättigad!.

Af den sålunda lemnade redogörelsen för de grunder,
som följts vid klassificeringen af telegrafverkets stationer,
framginge, enligt telegrafstyrelsens åsigt, med tydlighet, att
de föreslagna aflöningsförhöjningarna vore jemförelsevis vida
lägre än den förökning i arbete och ansvar, hvaraf desamma
betingats, eller, med andra ord, att den arbetsprodukt, som
kräfdes för viss aflöning enligt det nya förslaget till stat, vore
vida större, än som fordrades vid den tid, då telegrafpersonalen
var frikallad från skötseln af telefonväsendet. Denna uppfattning
ansåges vinna ytterligare stöd af det förhållandet,
att vid senast förut företagna lönereglering det inländska
telegramportot var nära dubbelt så högt, som det var år 1893,
och att sålunda, enär jemförelsen utgått från uppbördssummornas
storlek, arbetsmängden ökats i ännu högre grad.

Den biträdande stationspersonalen var i telegrafstyrelsens
underdåniga stat sförslag särskild! upptagen sålunda:

2 kommissarier, hvardera med 3,300 kr. i normal aflöning,
4 » » » 3,000 » » »

y » >. » 2,700 » » »

131

100 assistenter, hvardera med 1,600 kr. i normal aflöning,
141 telegrafister » » 900 » » »

86 » » » 700 » » »

I afseende å denna del af stationspersonalen anförde
telegrafstyrelsen, bland annat, att, om frän det i 1894 års
stat upptagna antal af 210 telegrafister afräknades de 100,
som i det underdåniga statsförslaget upptagits såsom stationsföreståndare,
antalet af de biträdande telegrafister.
hvilkas dåvarande aflöning utgjorde 900 kronor för hvardera,
ökats från 110 till 141 eller med 31, af hvilka 26
vore afsedda att tjenstgöra såsom vaktföreståndare å centraltelefonstationer
med följande fördelning: 4 i Stockholm
(telefonafdelningen), 4 å hvardera af stationerna i
Göteborg och Malmö, 2 å hvardera af stationerna i
Gefle, Norrköping, Sundsvall och Örebro samt 1 å hvardera
af stationerna i Eskilstuna, Helsingborg, Hernösand, Nässjö,
Söderhamn och Vexiö; att de 86 nya telegrafister, hvilka
upptagits med lägre aflöning till belopp af endast 700
kronor för hvardera, vore afsedda att betjena de interurbana
telefonledningarna med fördelning sålunda: 24 i
Stockholm, 12 i Göteborg, 8 i Malmö, 2 å hvardera af
stationerna i Gefle, Jönköping, Karlshamn, Karlskrona,
Kolbäck, Norrköping, Sköfde, Sundsvall, Upsala, Vesterås
och Örebro samt 1 å hvardera af stationerna i Eskilstuna,
Falun, Halmstad, Helsingborg, Hernösand, Hessleholm, Kristianstad,
Landskrona, Linköping, Lund, Lysekil, Nyköping,
Nässjö, Oskarshamn, Sollefteå, Söderhamn, Uddevalla, Vestervik,
Vexiö och Ystad; samt att deraf framginge, dels att extra
personal fortfarande måste till en del användas för betjenandet
af de interurbana telefonledningarna och dels att
alldeles ingen ordinarie biträdespersona.1 för det dåvarande
ifrågasattes för ombesörjande af hela den för lokaltelefoneringen
erforderliga vexling.

Beträffande dlderstillägg åt stationspersonalen hänvisade
styrelsen till det underdåniga förslaget till stat, hvaraf
framginge, att ålderstil läggen skulle för direktörer, kommissarier
med 3,000 kronor och derutöfver, kommissarier med
lägre normal aflöning än sagda belopp samt telegrafister
utgå med samma belopp och på enahanda sätt som för det
dåvarande, men att den förändring vidtagits beträffande
assistenterna, att deras ålderstillägg skulle, likasom för kom -

132

missarierna af den lägsta lönegraden, utgå med 300 kronor
efter 5 år och med ytterligare 300 kronor efter 10 år, hvilken
förändring styrelsen ansett vara desto mera öfverensstämmande
med billighet, som postexpeditör af 2:a graden, med
samma normala aflöning som telegrafassistent, eller 1,600
kronor, erhållit ålderstillägg med 400 kronor efter 5 år
och med ytterligare 400 kronor efter 10 år.

Departe- Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t i stats mentscliefens

r,p]et f]en fåjanuari 1894 anförde föredragande departementsyttrande.
c^efeil, bland annat, att han i fråga om staterna för stationspersonalen
hänförde sig till telegrafstyrelsens framställning,
af hvilken framginge, att denna personal, hvilken
dittills i aflöningsstaten upptagits utan åtskilnad mellan
stationsföreståndare och biträdande tjensteman, i statsförslaget
fördelats i två grupper, nemligen föreståndare och
biträdande personal, med särskild klassificering af personalen
inom hvardera gruppen. I och för bestämmande af stationsföreståndarnes
aflöning hade telegrafstationerna blifvit
fördelade i 9 klasser, hvarvid till grund för fördelningen
i främsta rummet lagts den sammanlagda uppbörden af
telegraf- och telefonmedel, medan deremot till grund för
då gällande klassindelning legat dels antalet expedierade
eller kontrollerade telegrainmer, dels uppbörden af telegramafgifter.
På sätt styrelsen erinrat, läte det sig icke
vidare göra att efter expeditionsantalet bestämma den klass,
till hvilken en station borde höra, enär expeditionerna af
telegrainmer och af telefonsamtal icke vore så likartade, att de
kunde sammanräknas, samt i allt fall en sådan sammanräkning
icke skulle utgöra något tillförlitligt mått, särskilt
på vederbörande stationsföreståndares arbete och ansvar,
medan deremot den sammanlagda uppbörden af telegrafoch
telefonmedel kunde utgöra en säkrare ledning för omdömet,
helst telefonmedelsuppbörden vore ganska besvärlig,
i synnerhet beträffande samtalsafgifterna, hvilka endast undantagsvis
erlades kontant, utan till allra största delen fördes i
räkning för debitering efteråt. Såsom exempel på i hvilken
grad telefonen verkade bestämmande på storleken af uppbörden
vid olika stationer, upplyste departementschefen, att
under tiden 1 oktober 1892—1 oktober 1893 telegrafmedel
och telefonmedel vid nedannämnda stationer influtit
med följande belopp:

133

	Telegrafmedel.	Telefonmedel.
	Kronor.	Kronor.
Malmö ....................	.................. 79,768	86,816
Norrköping _______________	.................. 28,376	61,485
Eskilstuna ..............	................. 4,202	31,564
Jönköping _________________	................ 7,968	23,346
Örebro ............	... .......... 9,201	23,044
Nyköping ........ .. ...	................. 3,447	13,042

Utom till uppbördens storlek hade vid klassificeringen
emellertid äfven tagits hänsyn till vissa stationers läge
inom telegraf- och telefonnätet samt deraf beroende vigt
och betydelse i tekniskt hänseende, och särskildt hade vid
afgörande^ huruvida en station bort hänföras till 8:e eller
9:e klassen, d. v. s. förses med qvinlig föreståndare, eller
till 7:e klassen med manlig föreståndare, utom uppbörden
äfven vissa rent tekniska förhållanden måst verka bestämmande,
Såsom den talrikare förekomsten af instrumentala
undersökningar för bedömande af uppkomna liniefels art
och läge eller behofvet af station sföreståndarens biträde för
reparationer å linierna in. fl. omständigheter, hvilka gjort
anställandet af qvinlig föreståndare olämpligt.

En särskild ställning intoge telegrafstationen i Stockholm,
der två direktörer skulle anställas, nemligen en direktör för telegrafafdelningen
och en direktör för telefonafdelningen, hvilken
senare för det dåvarande motsvarades af den med ett
arfvode af 5,000 kronor anstälde telefoninspektören.

Då de af telegrafstyrelsen beträffande aflöningsstaten
för stationspersonalen föreslagna förändringarna i detalj
motiverats på ett sätt, som syntes departementschefen fullt
nöjaktigt, och dessa förändringar måste anses utgöra nödvändiga
konseqvenser af telefon väsendets uppförande på
ordinarie stat, ansåg sig departementschefen i alla delar
böra biträda hvad styrelsen i detta ämne föreslagit.

Detta blef också af Kong]. Maj:t förelagdt Riksdagen Riksdagens
till godkännande, men af skäl, som ofvan omförmälts, vann beslut.
Kongl. Majrts framställning i ämnet för det dåvarande icke
Riksdagens bifall.

I telegrafverkets stater för åren 1896 och 1897 vidto-i896ochi897
gos i fråga om stationspersonalen endast några mindre vä-årens statersentliga
omflyttningar och jemkningar.

134

l898årsstat De bland personalen vid stationerna upptagna assistenterna
egde, på sätt ofvan omförmälts, under de i nådiga
brefvet den 1 september 1882 stadgade vilkor åtnjuta tre
ålderstillägg, hvartdera å 200 kronor, utgående det första
efter 5, det andra efter 10 och det tredje efter 15 års väl
vitsordad tjenstgöring.

Telegraf- Efter att hafva erinrat, att telegrafstyrelsen i sitt den

förslag13 november 1893 afgifna underdåniga förslag till utgiftsstater
för år 1895 hemstält, beträffande ålderstillägg åt
assistenterna, att dessa ålderstillägg måtte, likasom för
kommissarierna af den lägsta lönegraden, utgå med 300
kronor efter 5 år och med ytterligare 300 kronor efter 10
ar eller alltså tillhopa med samma belopp, 600 kronor, som
för det dåvarande, dock efter eu med 5 år förkortad tjenstetid
inom graden, men att statsförslaget i sin helhet icke
vann Riksdagens bifall, anförde styrelsen i underdånig skrifvelse
den 13 november 1896, med förslag till stater för
telegrafverket under år 1898, att, då berörda framställning
likväl icke stode i något direkt samband med det förenämnda
förslaget till definitiv stat för telegraf- och telefonväsendet,
styrelsen ansåge sig böra förnya densamma; och framhöll
styrelsen dervid, hurusom den nämnda förändringen
i tiden för ålderstilläggets utgående syntes styrelsen rättvis
och billig, då ålderstillägg till tjensteman inom öfriga såväl
centrala, som lokala förvaltningar plägade utgå efter respektive
5 och 10 års tjenstgöring, och dertill kominc, att postexpeditör
med samma normala aflöning som telegrafassistent,
eller 1,600 kronor, erhölle sina båda ålderstillägg, hvartdera
med 400 kronor, efter förenämnda tjenstgöringstider. 3
sammanhang dermed erinrade styrelsen derom, att en af
ett större antal telegrafassistenter i januari 1894 hos
Kong!. Maj:t gjord underdånig framställning om förbättring
i deras aflöningsförmåner blifvit af styrelsen afstyrkt
under framhållande, bland annat, deraf, att styrelsen i det
då kort förut afgifna förslaget till utgiftsstater för år 1895
sökt genom den föreslagna förändrade formen för ålderstilläggens
utgående bereda en dylik förbättring.

Departe- Föredragande departementschefen anförde i sitt yttrande

“yttrande0113 till statsrådsprotokollet den 14 januari 1897, bland annat,
att han så mycket mindre tvekade att understödja den af
telegrafstyrelsen föreslagna förändringen i det sätt, hvarpå

135

ålder st il läggen utginge till assistenterna i telegrafverket, som
denna förändring, enligt hvilken assistenterna 5 år tidigare
än för det dåvarande skulle komma i åtnjutande af
hela det dem tillerkända belopp i ålderstillägg, redan en
gång tillförene, nemligen år 1894, vunnit Kongl. Maj:ts godkännande,
ehuru förändringen, såsom utgöi''ande en del af det
för nämnda års riksdag framlagda förslag till definitiv stat
för telegraf- och telefonväsendet, kom att förfalla, då detta
statsförslag i sin helhet icke vann Riksdagens godkännande.

Den sålunda ånyo föreslagna förändringen blef, uppå Riksdagens
Kongl. Maj:ts hemställan, bifallen af 1897 års riksdag. beslut.

Den för närvarande gällande aflöningsstaten upptager Den

nuva -

staten.

för personalen vid stationerna följande grader och aflönings- varande
belopp, nemligen:

4 direktörer, af hvilka en vid hvardera af stationerna i
Malmö, Stockholm och Sundsvall:

Göteborg,

löner............................

tj enstgörin gspenninga r

å 3,000 kr.

» 1,000 » 4,000 kr.

29 kommissarier af l\a klassen, af hvilka 2 i Stockholm
samt en vid hvardera af stationerna i Borås,
Eskilstuna, Falun, Gefle, Göteborg, Halmstad, Helsingborg,
Hernösand, Hudiksvall, Jönköping, Kalmar,
Karlshamn, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad,
Landskrona, Linköping, Luleå, Lund, Norrköping,
Söderhamn, Umeå, Upsala, Vesterås, Ystad, Örebro
och Östersund:

löner______________________________

tjenstgöringspenningar

ä 2,250 kr.

» 750 » 3 000 kr.

24 kommissarier af 2:a klassen, af hvilka 2 i Stockholm,
3 i Göteborg, 2 i Malmö, 2 i Sundsvall samt
en vid hvardera af stationerna i Haparanda, Lysekil,
Marstrand, Motala, Nyköping, Nässjö, Oskarshamn,
Piteå, Skellefteå, Trelleborg, Uddevalla, Vestervik,
Vexiö. Visby och Örnsköldsvik:

löner........ ...................

tjenstgöringspenningar

ä 2,025
» 675

ir.

2,700 kr.

136

13 kommissarier af 3:e klassen, af Indika en vid hvardera
af'' stationerna i Filipstad, Gellivare, Kopparberg,
Kristinehamn, Mariestad, Nyland, Sala,
Sköfde, Sollefteå, Strömstad, Varberg, Varekil och
Venersborg:

löner............................	... å	1,800	kr.
tjenstgöringspenningar .	»	600	»	2,400	kr.
102 assistenter.:
löner...............................	... ä	1,200	kr.
tjenstgöringspenningar .	... »	400	»	1,600	kr.
210 telegrafister:
löner................................	.... å	675	kr.
tjenstgöringspenningar ..	... »	225	»	900	kr.

Förenämnda stationspersonal eger att, under de i kongl.
brefven den 1 september 1882 och den 28 maj 1897 stadgade
vilkor, åtnjuta två ålderstillägg, utgående det första efter 5
och det andra efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring inom
graden till följande belopp hvardera gången, nemligen:

för direktör och kommissarie af l:a klassen 500 kr.

» kommissarie af 2:a klassen ............ 400 »

» » » 3:e » ............... 300 »

» assistent .......................... ... ............... 300 »

» telegrafist...........................:.................... 100 » ;

hvarjemte telegrafistér ega att efter 15 års väl vitsordad
tjenstgöring ytterligare uppbära ett tredje ålderstillägg
till samma belopp och under enahanda vilkor som
hvartdera af de två föregående ålderstilläggen.

Af ålderstillåggen anses tre fjerdedelar tillhöra lönen
och en fjerdedel tjenstgöringspenningarna.

Förutom de sålunda faststälda aflöningsförmånerna åtnjuta,
på sätt inhemtas af den vid komiténs betänkande
fogade tabell rörande telegrafstationsföreståndarnes inkomster
åren 1889, 1893, 1898 och 1899, flertalet stationsföreståndare
för bestyret med telefongöromål särskilda arfvoden,
vexlande mellan 100 och 1,000 kronor.

Dessutom utgår hushyresersättning åt föreståndaren
för Stockholms centraltelegrafstation med 1,000 kronor om
året samt åt föreståndaren för Göteborgs telegrafstation
med 600 kr. för år.

137

Då komitén, efter den ofvan lemnade redogörelsen för Komiténs
utvecklingen af lokalförvaltningarna vid telegrafverket samt /flinte
desammas aflöningsförhållanden, öfvergår till frågan, huru stationslokalstaten
vid telegrafverket, efter telefonväsendets till-1,011,011 alen‘
komst samt detsammas äfvensom telegrafväsendets utveckling
till nuvarande ståndpunkt, synes komitén numera böra
definitivt organiseras, har komitén till en början att behandla
spörsmålet om formen för aflöningens utgående till
stationspersonalen samt huruvida aflöningen bör utgöras
enbart af fast aflöning eller huruvida derjemte bör vid
telegrafverket införas previsionssystemet.

Såsom förut blifvit omförmäldt, har sedan gammalt Frågan om
i postförvaltarnes aflöning jemväl ingått uppbördsprovision. fält aflöning
Då nu komitén beslutat sig för att föreslå provisionens bi- e^er förbehållande
inom postverket för vissa tjensteman, hufvud- slonssystemsakligen
föreståndarne för postkontoren, har den frågan
sjelfmant framstält sig, om icke äfven för vederbörande stationspersonal
vid telegrafverket någon del af aflöningen
borde utgå i form af uppbördsprovision. Komitén har
dock ej ansett sig böra förorda införande af provision
inom telegrafverket. Ehuru ingalunda saknas, såväl från
Kongl. Maj:ts som från Riksdagens sida, uttalanden emot
provisionssystem i allmänhet, har komitén, om än med
tvekan, funnit sig kunna förorda provisions bibehållande, i
någon mån, inom postverket, der provision sedan längre
tid utgått och der dess fullständiga borttagande skulle,
enligt komiténs åsigt, förorsaka betydliga rubbningar.
Annorlunda ter sig emellertid denna fråga, då det gäller •
att föreslå organisation för ett i betydande del nytt
verk, hvarest provision hittills icke till tjenstemännen
utgått.

För att i ett sådant verk införa provisionssystem synes
det komitén böra kräfvas alldeles särskilda trängande skäl.

Några dylika föreligga dock icke, enligt komiténs förmenande,
utan torde en tillfredsställande lösning af frågan om
stationspersonalens aflöningsförmåner kunna åstadkommas
äfven utan införande af denna för telegrafverket hittills
främmande aflöningsform. Dertill kommer ock, att, i motsats
mot hvad förhållandet är vid postverket, de uppbördssummor
vid telegrafverket, å hvilka provision skulle beräknas,
äro så vexlande eller, åtminstone vid ett flertal sta -

138

Sportler.

tioner, stadda i så hastig ökning, att fastställande af grunderna
för provision skulle blifva förenadt med ganska stora
vanskligheter.

På grund af nu anförda omständigheter och med hänsyn
till det i förevarande afseende äfven beaktansvärda förhållandet,
att bestämmandet af vissa telefonafgifters belopp,
åtminstone ännu så länge, ankommer allenast på telegrafstyrelsen,
har komitén, som sagd!, icke ansett sig böra
förorda införande vid telegrafverket af provision såsom en
del af aflöningen.

I fråga om sportler tillåter sig komitén påpeka, att
de enda sportler af någon betydenhet, som förekomma vid
telegrafverket, utgå till stationsföreståndarne och utgöras
af den dem tillkommande ersättning för telegramafgifters
uppförande i räkning.

I afseende derå gälla enligt § 39 i instruktionen för
stationstjenstgöringen af den 26 april 1897, förra delen,
följande bestämmelser:

''»a) Önskar offentlig embetsmyndighet eller främmande
makts beskickning att få sina telegrammer uppförda i räkning
och att qvartalsvis, i stället för hvarje gång ett telegram
afsändes eller mottages, erlägga derför belöpande utgifter,
skall tillfälle dertill beredas af stationsföreståndaren,
som härför eger att af räkningshafvaren för hvarje månad,
under hvilken telegram blifvit i dennes räkning uppfördt,
föra sig till godo: en krona, när telegramantalet under månaden
icke öfverstiger tio, samt ytterligare fem öre för
hvarje telegram utöfver tio.

b) Enskild person, inrättning eller bolag ega ock på
begäran få sina telegrammer uppförda i räkning, och ankommer
dervid på stationsföreståndaren att bestämma, huruvida
de för telegrammernas betalning erforderliga penningar
skola på förhand af räkningshafvaren nedsättas hos
stationsföreståndaren eller må på stationsföreståndarens äfventyr
allenast föras i räkning för att vid hvarje månads
utgång gäldas. I förra fallet beräknas ersättningen till
föreståndaren på enahanda sätt som i litt. a) är stadgadt,
och i senare fallet eger han att vid räkningens upprättande
ytterligare föra sig till godo tvä procent å beloppet af de
bokförda telegramafgifterna, varande föreståndaren i hvit -

139

ketdera fallet som helst ansvarig derför, att dessa utgifter
till stationens kassa inflyta på den i litt. d) fastställa tid
och ingå i redovisningen för det qvartal, under hvilket
telegrammerna afsändts.

c) Räkning å de afgifter och den ersättning, som omhandlas
i litt. a), utskrifves för hvarje qvartal och skall
sist den 5 i månaden näst efter qvartalets utgång tillställas
räkningshafvaren, hvilken derefter senast den 8 i samma
månad bör hafva till stationen inbetalt räkningens belopp.

d) Räkning å afgifter för enskild persons, inrättnings
eller bolags telegrammer afslutas för hvarje månad, hvarefter
liqvid mellan räkningshafvaren och stationsföreståndaren
uppgöres innan den 8 i näst påföljande månad.

e) Befordras telegram till eller från telegrafstation genom
telefon, beräknas icke den ofvan under litt. a)
bestämda minimiersättning af en krona, utan skall den till
stationsföreståndaren utgående ersättningen utgöra allenast
fem öre för hvarje telegram, oberoende af telegramantalet.
Den i litt. b) bestämda särskilda godtgörelse af
tvä procent å beloppet af bokförda telegramafgifter, för
hvilka penningar icke nedsatts, utgår deremot lika väl för
telefonerade, som för direkt in- eller utlemnade telegrammer.
»

Af den genom komiténs försorg upprättade, förut
omförmälda tabell öfver telegrafstationsföreståndarnes inkomster
framgår, att stationsföreståndarnes inkomster af
räkningshållningen i regel varit af mindre betydenhet. Berörda
inkomster hafva visserligen, exempelvis, under 1899
uppgått i Stockholm till omkring 5,000 kronor, i Göteborg
till 3,000 kronor, i Sundsvall till inemot 2,000 kronor, i
Malmö till omkring 1,100 kronor och i Luleå till i det
närmaste 1,000 kronor, men i öfrig! hafva samma inkomster
under nämnda år uppgått

vid 2 telegrafstationer till 700—800 kronor,

» 1 »

» 2 »

» 6 »

»8 »

» 10 »

»21 »

» 600—700
» 500—600
» 400—500
» 300 - 400
» 200—300
» 100—200

» O. S. V.

140

Tillika är att märka, att station sföreståndaren är ansvarig
för att de bokförda telegramafgifterna inflyta till
telegrafverket, hvadan lian, derest berörda afgifter af en
eller annan orsak icke inbetalas, är skyldig att af egna
medel till telegrafverket inleverera afgifternas belopp. Enligt
hvad komitén meddelats, har det äfven ganska ofta
händt, att stationsföreståndare af dylik orsak fått vidkännas
rätt betydande afdrag å sina inkomster af räkningshållningen.

Då inkomsterna af räkningshållningen kunna betydligt
vexla från det ena året till det andra, till följd af förändrade
konjunkturer eller andra omständigheter, lära de inkomster,
som tillkomma föreståndarne för olika stationer genom räkningshållningen.
icke kunna med säkerhet beräknas till något
visst angifvet belopp. Då vidare dessa inkomster icke härflyta
från verkets medel, utan utgöra en ersättning, som
korrespondenter betala till vederbörande stationsföreståndare
för ett särskilt af honom eller på hans bekostnad utfördt
arbete och dermed för stationsföreståndaren förbunden risk,
har komitén ansett, att till ifrågavarande inkomster, som,
enligt hvad nyss omförmälts, å flertalet stationer uppgå
endast till mindre betydande belopp, icke bör tagas någon
hänsyn vid bestämmande af stationsföreståndarnes aflöningar,
med undantag dock för de direktörsstationer, vid hvilka —
likasom förhållandet är vid motsvarande postkontor — dessa
sportler uppgå till mera afsevärda belopp.

Beträffande inkomsterna af räkningshållningen å dessa
sistnämnda stationer, har det synts komitén, att den ändring
bör vidtagas, att telegrafdirektörerna i Stockholm och
Göteborg, i likhet med hvad komitén föreslagit i afseende
å postdirektören i Göteborg, tillerkännas halfva nettoinkomsten
af räkningshållningen, dock att vederbörande telegrafdirektör
i Stockholm och Göteborg skall i sådant hänseende
vara tillförsäkrad eu minimiinkomst af 2,500 kronor
per år, under förutsättning naturligtvis att nettoinkomsten
af räkningshållningen uppgår till eller öfverskjuter nämnda
belopp. Det belopp af den vid räkningshållningen i Stockholm
och Göteborg behållna nettoinkomsten, som, vid
tillämpning af nyssberörda grunder, icke skulle tillkomma
vederbörande telegrafdirektör, anser komitén skäligen böra,
enligt af Kong]. Maj:t faststälda regler, fördelas mellan

141

de stationstjenstemän, som lemna direktören biträde vid
arbetet med räkningshållningen.

Vidkommande telegrafstationerna i Malmö och Sundsvall
synes det komitén deremot icke böra, åtminstone för närvarande,
ifrågakomma någon fördelning af in kemisterna af
räkningshållningen.

Hos komitén har varit föremål för behandling, huruvida
ej, likasom beträffande afgifterna för räkningshållningen
vid postverket, komitén äfven i afseende å beräkningen
af afgifterna för räkningshållning vid telegrafverket
borde föreslå förändrade bestämmelser. Dervid bär emellertid
framhållits, att det vore af stor betydelse, att i
hufvudsak någon ändring ej vidtoges i hithörande bestämmelser.
I sådant hänseende har särskildt påpekats det
numera i stor omfattning gängse bruket att, utan nedsättning
på förhand af erforderliga medel, intelefonera
telegram till vederbörande telegrafstationer. Antalet per
telefon till telegrafstationerna insända telegrammer uppgår
till högst betydande siffror- År 1899 utgjorde deras antal
öfver 355,000. Om nu någon ändring i gällande bestämmelser
rörande räkningshållningen vidtoges, hvarigenom
insändandet af telegram medelst telefon skulle försvåras
eller kanske i vissa fall rent af förhindras, har detta ansetts
kunna komma att för allmänheten medföra känbar
olägenhet och förorsaka telegrafverket en ganska afsevärd
portoförlust. Med afseende å hvad i detta ämne anförts,
har komitén funnit sig i fråga om afgifterna för räkningshållningen
vid nämnda verk icke böra föreslå annan ändring,
än att statens verk och inrättningar torde, i likhet med hvad
för sådana verk och inrättningar eger rum i afseende å
postafgifters förande å räkning, böra befrias från erläggande
af någon afgift för telegramafgifters förande å räkning.

Då komitén icke ansett sig böra förorda införande af Stationernas
provisionssystemet vid telegrafverket, har en afpassning af ,da^gdel''
inkomsterna för föreståndarne för olika stationer efter olika
arbete och ansvar kunnat ske endast genom att söka på
lämpligt sätt indela stationerna i särskilda klasser med
olika aflöningsbelopp för föreståndarne.

Sedan komitén, i sådant hänseende, frånskilt, a ena
sidan, de stationer, hvilka ansetts fortfarande böra förestås

142

af direktörer, och. å den andra, de stationer, hvilkas skötsel
ansetts kunna anförtros åt telegrafister eller, på sätt nedan
omförmäles, åt manlig personal med mindre qvalifikationer
än kommissarie, har det för komitén galt att finna ett
lämpligt antal klasser af stationer med kommissarier såsom
föreståndare. För närvarande finnas tre sådana klasser.
I det flera gånger omnämnda, af telegrafstyrelsen den 28
november 1898 afgifna förslag till stater för telegrafverket
för år 1895 hemstälde styrelsen om inrättande af fem
klasser af stationer med kommissarier såsom föreståndare.
Efter inhemtade upplysningar och med ledning af vunnen
erfarenhet har komitén emellertid ansett, att med ett antal
af fyra klasser nödiga gradation^'' i afseende å aflöningsförmånerna
för stationsföreståndare af ifrågavarande
slag skulle kunna erhållas. Ett större antal klasser skulle,
enligt komiténs förmenande, leda till för telegrafverket menliga,
täta transporter från en kommissarietjenst till en annan.

Beträffande de grunder, efter hvilka klassificeringen
af de ifrågavarande stationerna skulle ske, har det synts
komitén, att, likasom vid motsvarande anstalter inom postverket,
så många som möjligt på arbetet och ansvaret för
stationsföreståndaren inverkande omständigheter böra få
öfva inflytande.

Vid den klassificering, hvarom nu är fråga, har komitén
fördenskull tagit hänsyn till

1) antalet afsända telegrammer, ankomna telegrammer
eller afgiftsfria telegrammer;

2) antalet intelefoneringar, uttelefoneringar och repetitioner
af telegrammer;

8) antalet å stationen för expedition ingående telegrafledningar; 4)

antalet telefonsamtal på grund af kontrakt;

5) antalet telefonsamtal mot särskild afgift (afgångna);

6) antalet telefonkontrakt;

7) antalet räkningar å telefonsamtalsafgifter;

8) stationens uppbörd af telegraf- och telefonmedel;

9) underlydande personal å egen station; samt

10) antalet underlydande vexelstationer, telegramexpeditioner
och telegraminlemningsställen.

Förutom dessa allmänna grunder hafva, särskildt vid
stationer, som efter desamma skulle befinna sig på gränsen

143

mellan tvenne klasser, äfven andra mera lokala förhållanden
måst tagas i betraktande vid bestämmandet af stationens
klass.

Hvad direktörsklassen angår, finnas för närvarande fyra Telegrafdirektörsstationer,
nemligen i Stockholm, Göteborg, Malmö direktörerna
och Sundsvall. Förutom det att den sammanlagda uppbörden
vid dessa stationer af telegraf- och telefonmedel
betydligt öfverstiger uppbörden vid stationerna å andra
orter, tillkommer såsom ytterligare skäl för ifrågavarande
stationers bibehållande såsom direktörsstationer, att föreståndarne
för desamma skulle komma att hafva qvar skyldighet
att, när vid liniefel eller af andra orsaker trängsel
uppstår å telegrafledningarna, dirigera trafiken inom visst
område, i hvilket hänseende således en viss befälsmyndighet
öfver de andra stationsföreståndarne fortfarande skulle
nämnda fyra station sföreståndare tillkomma.

Derjemte skulle samma fyra stationsföreståndare utöfva
inom sina respektive stationsområden samma inspektionsmyndighet,
som eljest skulle åligga de föreslagna telegrafänspektörerna.

Komitén har derför ansett, att de nuvarande fyra
största telegrafstationerna i riket fortfarande böra bibehållas
såsom direktörsstationer med telegrafdirektörer såsom föreståndare.

I direktörsklassen har komitén emellertid funnit sig
böra upptaga jemväl en telefondirektör i Stockholm.

Af den historiska redogörelse, som komitén lemnat
beträffande distriktsförvaltningar vid telegrafverket-, framgår,
att telefonrörelsen vid Stockholms station allt sedan år
1890 varit frånskild telegrafdirektörens derstädes myndighet.
Uppsigten öfver nämnda telefonrörelse anförtroddes derefter
först åt en telefoninspektör, som tillika var distriktsingeniör,
och sedermera från och med den 1 maj 1900 åt en
särskild föreståndare mot ett årligt arfvode af 4,500
kronor, att utgå af telefonmedlen. Det ansågs nemligen i
längden icke vara möjligt för samma person att, med den
utveckling statens telefonväsende i hufvudstaden med omnejd
tagit, på ett tillfredsställande sätt kunna bestrida såväl
de med telefoninspektörs- som de med distriktsingeniörs -

Telefondirektör
i
Stockholm.

144

befattningen förenade göromål. Att chefskapet öfver statens
telefonväsende i Stockholm numera icke utan synnerlig
olägenhet skulle kunna förenas med befattningen som distriktsingeniör
i mellersta Hedra distriktet, synes äfven
komitén vara uppenbart.

Uppbörden af telegramafgifter vid Stockholms telegrafstation
samt uppbörden af telefonafgifter (i de senare jemväl
inbegripna telefonsamtrafiksafgifter) vid Stockholms centraltelefonstation
utgjorde, enligt hvad komitén fått sig meddeladt: -

yr Telegramafgifter. Telefonafgifter.

Kronor. Kronor.

1889................................ 450,998-- 5,940-45

1893...................................... 431,942-51 182,102-12

1898 ........................................ 540,816-eo 510,308''4i

1899 ........................................ 590,695-40 606,697-53

1900......................... 595,961-73 657,912’82

Dessa silfror visa, att i Stockholm uppbörden af telefonverksamheten
ej blott är stadd i betydligt hastigare ökning än
uppbörden af telegrafverksamheten utan äfven under de
senaste åren öfverstigit den sistnämnda.

För jemförelses skull har komitén ansett sig äfven
böra lemna uppgift å den föreståndarne för Stockholms
telegraf- samt centraltelefonstationer vid slutet af år 1900
underlydande personal. Densamma utgjorde vid

telegrafstationen:

4 kommissarier,

1 kontrollör,

117 assistenter och telegrafister
(ordinarie
och extra ordinarie),

1 uppsyningsman,

2 förmän,

12 sorterare,

59 telegrambärare med
fast anställning,

11 extra telegrambärare,

2 vaktmästare.

S:a 209 personer.

telefonstationen:

2 vaktföreståndare,

1 bokhållare,

1 kassörska,

8 föreståndarinnor,

39 interurbantelefonister,
124 lokaltelefonister,

9 biträden,

101 underlydande vexelstationsföreståndare,

7 inkasserare,

5 springgossar.

S:a 297 personer.

145

Vid såväl telegraf- som telefonstationen tjenstgjorde
dessutom ett antal elever.

Derförutom är emellertid att beakta, hurusom vid telegrafstationen
under vissa månader personalen i regel är
betydligt förstärkt utöfver hvad ofvan angifna siffror utvisa,
likasom ock att personalen å telefonstationen årligen
ökas i mån af nya abonnenters och nya ledningars tillkomst.
Under de tre första qvartalen af år 1901 har sålunda
personalen vid telefonstationen ökats med 16.

Antalet rikstelefönapparater i det till Stockholms
centraltelefonstation hörande telefonnätet utgjorde

år 1898 .................................. 6,341 st.

» 1899 ................................ 7,600 »

» 1900................................... 8,615 >.

De under sistnämnda tre år der vexlade telefonsamtal
uppgingo i runda tal

år 1898.............. till 14,559,000 st.

» 1899........................ » 15,219,700 »

» 1900............ » 18,359,300 ».''

För att gifva en ytterligare inblick i de göromål, som
åligga centraltelefonstationen i Stockholm, torde äfven förtjena
omnämnas, att vid densamma expeditionen skall
dirigeras å 175 från Stockholm utgående interurban- eller
förbindelseledningar, förutom å en mängd förbindelseledningar
mellan de Stockholms centraltelefonstation underlydande
vexelstationer. *

Till den befälsrätt, som i allmänhet tillkommer en s. k.
rangeringsstation i afseende å förmedlande af trafiken till
och från de under densamma hörande centralstationer, hör
jemte utförande af samtals- och beställningsförmedling,

* Med hänsyn till öfvervakandet af telefontrafiken äro telefonstationerna
och telefonlinjerna delade:

a) beträffande den lokala telefontrafiken uti redovisningsområden,
hvart och ett med sin centralstation. Redovisningsområdet omfattar
samtliga inom detsamma befintliga vexelstationer jemte förbindelseledningarna
från dessa till centralstationen samt abonnentledningar med
tillhörande apparater;

b) beträffande den interurbana telefontrafiken uti grupper, hvarje
grupp med en centralstation såsom rangeringsstation.

10*

146

a) att tillse, det utgående eller genomgående ledningar
noggrant användas i öfverensstämmelse med tidtabell;

b) att — med hänsyn dertill att för trafikens behöriga
gång expeditionstiden å en del interurbanledningar är indelad
så, att de å ledningen intagna stationerna under bestämd
de! af timmen få förbindelse sins emellan, vid hvilka
samtal stillfällen ledningen betraktas såsom gående direkt
mellan de respektive stationerna och ej får af mellanliggande
station brytas — efter samråd med vederbörande annan
rangeringsstation bestämma om användningen af öfverskottstid
och den för öfverkoppling afsedda tidsintervallen
å tidsindelade ledningar samt i öfrigt ordna trafiken å de ledningar,
som beröra de respektive rangeringsstationerna, äfvensom
att, vid fel å ofvannämnda ledningar, genom sammanställning
af ledningar, tidtabellens tillfälliga förändring eller
annorledes ombesörja, att hindren varda så jemnt fördelade
som möjligt; samt

c) att ordna trafiken med och mellan stationerna inom
egen grupp och vid feltillfällen bestämma om användningen
af ledningarna dem emellan enligt de i nästföregående
mom. nämnda grunder.

Förutom den sålunda rangeringsstation i allmänhet
tillkommande befälsrätt, hvilken naturligen vid Stockholms
centraltelefonstation är af ojemförligt mycket större vigt
och omfattning än å öfriga rangeringsstationer, har Stockholms
centraltelefonstation, derest i de under mom. b)
nämnda fall enighet ej kan träffas mellan rangeringsstationer,
att bestämma om ledningarnas användning.

I berörda hänseende är alltså Stockholms centraltelefonstation
tillagd enahanda befälsmyndighet, som i afseende å
telegramdirigeringen tillkommer Stockholms centraltelegrafstation.

Föreståndaren för Stockholms centraltelefonstation måste
ock vaka öfver att inom det s. k. redovisningsområdet befintliga
apparater jemte ledningar alltid befinna sig i tjenstbar!
skick och att de blifva på tillfredsställande sätt betjenade.

Upprättandet af nya abonnementskontrakt samt förnyelser
af gamla abonnement^- och vexelstationskontrakt
ombesörjas ock af nyssbemälde stationsföreståndare.

Genom den nu meddelade redogörelsen beträffande göromål,
som åligga föreståndaren för centraltelefonstationen i

147

Stockholm — hvilkens tjenst likasom telegrafdirektörens
i Stockholm är en trafiktjenst — torde hafva blifvit ådagalagdt,
att den förstnämndes arbete och ansvar i afseende
å skötseln af sin station icke kunna anses vara mindre än
telegrafdirektörens, utan, med afseende å telefonrörelsens
större omfattning i förhållande till telegrafrörelsen, snarare
äro af större vigt för telefontrafiken än telegrafdirektörens
för telegraftrafiken.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har komitén
funnit sig böra föreslå, att å ordinarie stat uppföres jemväl
en telefondirektör i Stockholm, att med telegrafdirektören
derstädes likställas i afseende å aflöningen å stat.

Hvad derefter vidkommer aflöningen till direktörerna,
så utgör, såsom ofvan nämnts, aflöningen till de nuvarande
telegrafdirektörerna 3,000 kronor i lön och 1,000 kronor
i tjenstgöringspenningar jemte två ålderstillägg, hvardera
å 500 kronor, utgående det första efter 5 och det
andra efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring inom graden.
Dessutom åtnjuta telegrafdirektören i Stockholm 1,000
kronor om året i hyresersättning, telegrafdirektören i Göteborg
600 kronor i enahanda hänseende samt telegraf direktörerna
i Malmö och Sundsvall, hvilka jemväl äro föreståndare
för centraltelefonstationerna å dessa platser, hvardera
i årligt arfvode derför 1,000 kronor af telefonmedlen.

Vid tillämpande af ny aflöningsstat för telegrafverket
skulle emellertid ofvanberörda hyresersättningar och telefonarfvoden
komma att försvinna. I anslutning till hvad
af telegrafstyrelsen föreslogs i dess underdåniga skrifvelse
den 28 november 1893 med förslag till 1895 års utgiftsstater
för telegrafverket, har komitén föreslagit två olika
aflöningsgrader för direktörerna, och har komitén funnit
sig böra hemställa, att aflöningen för telegrafdirektörerna
i Stockholm och Göteborg samt telefondirektören i Stockholm
bestämmes till 3,500 kronor i lön och 2,000 kronor
i tjenstgöringspenningar, eller alltså tillhopa 5,500 kronor,
samt för telegrafdirektörerna i Malmö och Sundsvall till

3,000 kronor i lön och 2,000 kronor i tjenstgöringspenningar
eller sammanlagdt 5,000 kronor, hvarjemte samtliga
direktörer skulle ega åtnjuta två ålderstillägg till
lönen, hvartdera å 500 kronor.

Direktörernas
aflöning.

148

Kommis sariestatio ner.

I detta sammanhang bär komitén velat erinra derom,
att för närvarande och allt sedan år 1895 telefoninspektörsbefattningen
i Göteborg är förenad med befattningen såsom
distriktsingeniör i vestra liniedistriktet. Denna anordning
har emellertid befunnits icke vara ändamålsenlig och lämplig
och är endast att anse såsom provisorisk. Enligt hvad
upplyst blifvit, har telegrafstyrelsen ock haft för afsigt att
åstadkomma en ändring i nämnda förhållande genom öfverflyttande
af uppsigten öfver telefonexpeditionen i Göteborg
och dermed förbundna göromål till telegrafdirektören i
samma stad, men har, på grund af svårigheter af rent
personlig art, förändringens genomförande måst uppskjutas.

Innan komitén öfvergå!’ till frågan om aflöningen för
olika slag af kommissariebefattningar, anser komitén sig
böra meddela, huru komitén tänkt sig, att de stationer,
hvilka enligt komiténs åsigt borde förestås af kommissarier,
skulle, med tillämpning af ofvan angifna grunder, fördelas
mellan de särskilda, af: komitén föreslagna kommissarieklasserna.

I detta hänseende skulle hänföras till
l:a klassen: 5 stationer, nemligen i Gefle, Helsingborg,
Luleå, Norrköping och Örebro; .

2:a klassen: 23 stationer, nemligen i Borås, Eskilstuna,
Falun, Halmstad, Hernösand, Hudiksvall, Jönköping,
Kalmar, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Landskrona,
Linköping, Lund, Nyköping, Nässjö, Söderhamn, Upsala,
Vesterås, Vexiö, Ystad och Östersund;

3:e klassen: 24 stationer, nemligen i Enköping, Haparanda,
Kopparberg, Kramfors, Kristinehamn, Köping, Lysekil,
Mariestad, Motala, Norberg, Nyland, Oskarshamn, Piteå,
Sala, Skellefteå, Sköfde, Sollefteå, Trelleborg, Uddevalla,
Umeå, Venersborg, Vestervik, Visby och Örnsköldsvik; samt
4:e klassen: 17 stationer, nemligen i Arboga, Arvika,
Eksjö, Falköping, Filipstad, Gellivare, Katrineholm,
Lidköping, Marstrand, Nederkalix, Nora, Norrtelje, Skara,
Strömstad, Södertelje, Varberg och Varekil.

Likasom nu är förhållandet, skulle å de största telegrafstationerna
i riket, på sätt nedan omförmäles, placeras
12 biträdande kommissarier, nemligen 3 tillhörande 2:a
och 9 tillhörande 3:e klassen.

149

Hela antalet kommissarier skulle alltså komma att
utgöra

af lfa klassen 5,

» 2:a » 26, af hvilka 3 biträdande,

» 3:e » 33, » »9 » ,

» 4:e » 17,

eller tillhopa 81 kommissarier.

Af de föreslagna 5 kommissariestationerna af l:a klass
hafva alla för närvarande till föreståndare kommissarie af
l:a klass;

af de 23 stationerna af 2:a klass hafva
20 för närvarande kommissarie af l:a klass till föreståndare och

3 » » » » 2ta » » »’ ;

af de 24 stationerna af 3:e klass hafya

1 för närvarande kommissarie af l:a klass till föreståndare,
11 » » » » 2:a,‘ » » »

8 » »: » » 3:e » » » samt

4 » » telegräfist till föreståndare;

af de 17 stationerna af 4:e klass hafva

1 för närvarande kommissarie af :2:a klass till föreståndare,

5 » » » » 3:e » » » samt

11 » » telegrafist till föreståndare.

De förflyttningar, som komitén ansett böra ega rum
mellan kommissarieklasserna, hafva haft sin grund i rörelsens
olika utveckling vid de särskilda stationerna.

Hvad beträffar utbytet af telegrafist mot kommissarie
såsom föreståndare för åtskilliga stationer, har derigenom
ansetts höra tillgodoses ett sedan länge inom telegrafverket
kändt behof att., på grund af särskilda omständigheter, vid
vissa stationer, som hittills föreståtts af telegrafister, i stål?
'' let erhålla kommissarier till föreståndare.

I postverkets hittillsvarande utgiftsstater, sådana de
förelagts Riksdagen, hafva specifikt upptagits orterna för
postkontoren af nuvarande l:a, 2:a, 3:e och 4:e klass; hvaremot
postkontoren af 5:e och 6:e klass angifvits allenast
till antalet.

I komiténs förslag till aflöningsstat för postverket äro
fortfarande specifikt upptagna ej allenast Stockholms, Göteborgs
och Malmö postkontor, utan ock de postkontor, som
ärö afsedda att förestås af postmästare af l:a och 2:a

150

Kommissariernas
aflöning.

klass; hvaremot de öfriga postkontoren angifvas endast till
antalet.

I öfverensstämmelse dermed har komitén ansett sig
höra i förslaget till aflöningsstat för telegrafverket specifikt
upptaga ej blott telegraf- och telefondirektörer utan äfven
kommissarier af l:a och 2:a klass; hvaremot kommissarier
af 3:e och 4:e klass upptagas endast till antalet.

Vid bestämmandet af kommissariernas aflöningsförmåner
har komitén sökt bringa de fasta aflöningarna till så nära
öfverensstämmelse som möjligt med de föreslagna aflöningarna
för motsvarande tjensteman inom postverket.

Dessa senare aflönirigar äro för
postmästare af l:a klassen 3,000 kronor i lön
och 1,500 kronor i minimiprovision (motsvarande
tjenstgöringspenningar)................... 4,500 kr.,

postmästare af 2:a klassen 2,400 kronor i lön

och 1,000 kronor i minimiprovision............. 3,400 kr.,

postmästare af 3:e klassen 2,000 kronor i lön

och 800 kronor i minimiprovision................ 2,800 kr.,

postmästare af 4:e klassen 1,800 kronor i lön

och 600 kronor i minimiprovision................ 2,400 kr.;

hvarjemte samtliga postmästare skulle ega rätt till två ålderstillägg,
hvardera å 400 kronor.

Då emellertid, med frånräknande af de telegrafstationer,
hvilka förestås af direktörer, öfriga telegrafstationer
skulle fördelas i 5 klasser — de 4, för hvilka kommissarier
skulle vara föreståndare, samt den lägsta klassens
telegrafstationer med qvinliga stationsföreståndare (telegrafister)
eller, såsom komitén nedan föreslår, manliga föreståndare
af betjentklass — under det att inom postverket, med
frånräknande af Stockholms, Göteborgs och Malmö postkontor,
de öfriga postkontoren skulle fördelas i endast 4 klasser,
med postmästare såsom föreståndare jemväl för lägsta
klassens postkontor, har någon fullständig öfverensstämmelse
uti ifrågavarande hänseende mellan de fasta aflöningarna
för motsvarande tjensteman inom post- och telegrafverken
icke kunnat uppnås. Med hänsyn till de olika anstalternas
storlek och betydenhet har komitén emellertid ansett, att
postmästarne af l:a klassen och föreståndarne för l:a
klassens kommissariestationer vid telegrafverket böra i afseende
å den fasta aflöningen likställas, samt att förestån -

151

darne för 4:e klassens kommissariestationer böra erhålla
samma fasta aflöning som postmästarne af 3:e klassen, hvarjemte
komitén för föreståndarrie för 2:a och 3:e klassens
kommissariestationer föreslagit aflöningar, som för de
förra med 200 kronor öfverstiga och för de senare med
200 kronor understiga den fasta aflöning, som blifvit af
komitén föreslagen för postmästarne af 2:a klassen.

Vid uppgörande af förslag till de fasta aflöningarna för
föreståndarne för vederbörande anstalter inom de olika verken,
har hos komitén ock i betraktande tagits, att postmästarnes
inkomster komma i många fall att i följd af extra inkomster
blifva icke obetydligt högre än de för dem i stat angifna
aflöningsbelopp, under det att, såsom af den förut åberopade
tabellen framgår, telegrafstationsföreståndarne, åtminstone
i de lägre graderna, icke åtnjuta några afsevärda inkomster
af sin tjenst utöfver den för dem i stat upptagna aflöning.

Kommissariernas aflöningar å stat hafva alltså af komitén
föreslagits till följande belopp, nemligen för
kommissarie af l:a klass: 3,000 kronor i lön

och 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar.... 4,500 kr.,
kommissarie af 2:a klass: 2,500 kronor i lön

och 1,100 kronor i tjenstgöringspenningar.... 3,600 kr.,
kommissarie af 3:e klass: 2,200 kronor i lön

och 1,000 kronor i tjenstgöringspenningar.... 3,200 kr.,
kommissarie af 4:e klass: 2,000 kronor i lön

och 800 kronor i tjenstgöringspenningar........ 2,800 kr.;

hvarjemte för samtliga kommissarier lönen skulle kunna
höjas efter 5 år med 400 kronor och efter 10 år med ytterligare
400 kronor.

Telegrafjstst ationernas antal utgör för närvarande om- Telegrafkring
100. A ett tiotal af dessa stationer uppehållas emel
lertid föreståndareplatserna på förordnande antingen af extra
ordinarie telegrafister eller, såsom vid några med postkontor
förenade telegrafanstalter, af män.

Af de nuvarande telegrafiststationerna skulle enligt
komiténs förslag 15 förändras till kommissariestationer.

Men då/ enligt hvad komitén inhemtat, redan nu åtskilliga
nya stationer äro af behofvet påkallade, och det torde
vara af nöden, att äfven derutöfver några stationsföreståndareaflöningar
finnas tillgängliga för att af telegraf -

152

styrelsen kunna, med Kong!, Maj:ts tillstånd, disponeras,
när behof af nya stationers inrättande gör sig känbart, har
komitén ansett, att antalet stationer af nu ifrågavarande
slag fortfarande bör fastställas till 100.

I detta sammanhang har emellertid inom komitén uppstått
fråga om lämpligheten att delvis besätta föreståndareplatserna
vid dessa stationer med män.

Redan i sitt år 1893 afgifna förslag till nya stater för
telegrafverket anmärkte telegrafstyrelsen, att för de deri
föreslagna stationerna af 7:e klassen betingades kommissarier
till föreståndare, icke uteslutande af telegraf- och
telefonexpeditionernas omfattning, utan förnämligast af behofvet
att för den dagliga tillsynen öfver linier och apparater
ega tillgång till manliga föreståndare.

Denna synpunkt är, enligt komiténs uppfattning, af
stor betydelse. I afseende å qvinnorna såsom stationsföreståndare
torde nemligen den vunna erfarenheten ådagalägga,
att de visat sig fullt kompetenta att förestå sådana mindre
stationer, å hvilka stationsföreståndarne i allmänhet äro de
enda tjenstemännen och å hvilka i regel icke finnas anstälda
några manliga betjente, öfver hvilka stationsföreståndarne
skola föra befäl, men att deremot, i den mån dessa mindre
stationer, särskilt genom telefonväsendets tillkomst, utvecklats
och föreståndareskapet derstädes föranleder skyldigheter
beträffande linieunderhållet, allt kraftigare gör sig gällande
behofvet att å dylika stationer anställa manliga föreståndare.
Ty när det blir fråga för stationsföreståndaren att biträda
vid linieundersökningar samt föranstalta om afhjelpande af
tillfälliga fel å linier eller apparater — i hvilket senare
fall stationsföreståndaren måste, åtminstone å de platser,
der någon ingeniör icke finnes anstäld, föra det närmaste,
befälet öfver vid stationen anstälde reparatörer — äro enligt
vunnen erfarenhet qvinnorna icke lämpliga till stationsföreståndare.
Likaså lärer ock erfarenheten hafva ådagalagt,
att å de stationer, der i större utsträckning förekommer
beröring med allmänheten i afseende å meddelande af upplysningar
rörande telefonförhållanden, qvinnorna icke på ett
fullt tillfredsställande sätt kunna fullgöra dessa med föreståndareskapet
förenade göromål.

Om nu, på grund af hvad sålunda blifvit erinradt,
det, å ena sidan, skulle kunna anses lämpligt att i någon

153 •

mån inskränka qvinnornas användande såsom stationsföreståndare,
äfven utöfver hvad som föranledes genom inrättande
af flera, kömmissarietjenster, så torde dock, å andra
sidan, ett sådant utbyte af qvinlig arbetskraft mot manlig
i hög grad försvåras, om derigenom någon betydlig ökad
kostnad skulle uppstå för telegrafverket; och då i regel
en lämplig arbetskraft af manlig tjenstemannaklass icke
torde kunna erhållas för samma aflöning som den, hvarmed
en qvinlig stationsföreståndare aflönas, lärer man följaktligen
för det qvinliga arbetets ersättande i berörda afseende
vara hänvisad till betjentklassen.

Frågan om användande af duglige betjente i befattningar,
hvilka förut varit anförtrodda endast åt tjensteman, är
icke ny. Redan sedan många år tillbaka har vid statens
jernyägåtrafik vidtagits den anordning, att vid åtskilliga inträffade
ledigheter stationsinspekt-orer af tjenstemannaklass
blifvit ersatta med stationsmästare af betjentklass. Denna
anordning, som från början tillkom af spärsamhetsskäl, har,
enligt hvad från sakkunnigt håll meddelats komitén, medfört
bestämda fördelar, hvadan också en ökning af stajionsmästarnes
antal tid efter annan egt rum. I stället för
tjensteman, hvilka mången gång varit missnöjda med sin
ställning och sin aflöning, har män på sådant sätt vid statens
jernvägar skapat- en klass betjente, hvilka, åtminstone
enligt hittills vunnen erfarenhet, varit nöjda med sin lott
och tillika skött sina åligganden lika väl som de förut i
dessa befattningar använda tjenstemännen. Genom denna
anordning har man ock kunnat åt den bästa delen af statens
jern vägars talrika betjentkår skaffa en befordringsmöjlighet.

A sistnämnda omständighet bör, enligt komiténs förmenande,
särskild uppmärksamhet fästas äfven vid frågans
upptagande, i hvad telegrafverket angår. Inom telegrafverket
skulle det ju gälla att ersätta qvinliga tjensteman
med manliga betjente, ehuruväl någon besparing derigenom
icke torde kunna vinnas, hvadan sparsamhetssynpunkten,
som vid statens jernvägar spelade en afgörande roll,
här saknar betydelse. Deremot förefinnes inom telegrafverket
behofvet att skapa någon befordringsmöjlighet för
en viss klass der anstälde extra betjente, nemligen de s. k.
budbärarne. Dessa, hvilka såsom ynglingar i konfirmations -

1,54

åldern vinna anställning i telegrafverkets tjenst och der uträtta
ett icke oväsentligt arbete, sakna för närvarande och
torde, äfven om komiténs förslag, i hvad den egentliga telegrafbetjentpersonalen
angår, godkännes, i det närmaste
komma att sakna möjlighet att vinna fast anställning inom
verket. Följden deraf blir den, att de inom få år, just vid
den ålder, då verket bäst skulle kunna draga nytta af deras
arbetskraft, lemna detsamma. Det lärer otta vara synnerligen
dugliga betjente, af hvilka verket sålunda går i mistning.
Det synes komitén, som om i denna klass af betjente, likasom
ock till äfventyra äfven på annat håll bland de inom
telegrafverket anstälda personer af betjentgrad, skulle kunna
finnas lämpliga ämnen att utbilda till föreståndare för mindre
stationer af det slag, som nu förestås af telegrafister.
Komiten finner det ock ligga något tilltalande i att sålunda
kunde inom verket dragas fram en dugtig och vaken yngling,
hvilken, utan att ega andra förkunskaper än dem
folkskolan gifvit, visat sig genom arbetsamhet och pålitlighet
samt förmåga att tillegna sig de för tjenst i telegrafverket
specielt erforderliga kunskaper förtjena verkets
förtroende.

Det har inom komitén häremot anmärkts, att dylika
personer af betjentklass skulle, huru dugliga och begåfvade
de än vore, sakna åtskilliga af de kunskaper, särskild!
språkkunskap, som oundgängligen erfordras för en stationsföreståndare,
och att deras tjenstgöring såsom förmän för
personer af högre bildningsgrad eller, under utbildningstiden,
jemnsides med sådana personer skulle leda till förvecklingar
af flerahanda slag. 1 anledning deraf anser sig komitén böra
erinra, att de fall, då å de mindre stationerna erfordras språkkunskap,
vanligen äro ytterst få, enär utländska telegratnmer
endast sparsamt der förekomma, och att i allt fall brist på
kunskap i det språk, hvarå telegram affattats, ingalunda utesluter
möjlighet att nöjaktigt expediera detsamma. Vidare
har komitén trott sig kunna förutsätta, att telegrafstyrelsen
vid besättande af föreståndareplatser med betjente skall
taga hänsyn till här ofvan anförda förhållanden, samt att
icke under några omständigheter betjent skall förordnas till
föreståndare å station, hvarest telegraftjensteman, ordinarie
eller extra, är såsom biträde anstäld, utan att, derest å station,
hvars föreståndare är af betjentklass, erfordras biträde,

155

sådant tages bland betjente, hvilka söka utbilda sig till erhållande
af föreståndarebefattning. Komitén har nemligen
afsett, att de ifrågavarande betjente skulle genomgå af telegrafverket
anordnad teoretisk och praktisk kurs samt nödig
proftj enstgöring.

Men om komitén således är i princip af den åsigten,
att det vore önskligt, att äfven inom telegrafverket kunde
anställas betjente såsom stationsföreståndare eller stationsmästare,
såsom komitén tänkt sig deras benämning, är komitén
dock icke beredd att föreslå något fixeradt antal dylika
stationsmästareplatser.

Erfarenhet uti ifrågavarande hänseende finnes för närvarande
endast från statens jernvägar; och komitén har derför
trott sig böra nu till en början inom telegrafverket
förorda anställande af högst ett tjugutal stationsmästare å
stationer, hvilka hittills föreståtts af telegrafister och som
icke af komitén förordats till uppförande i kommissarieklass.
Det torde ock nogsamt komma att dröja någon tid,
innan betjente, hvilka kunna anses tillräckligt qvalificerade
att öfvertaga stationsmästarebefattning, hunnit inom telegrafverket
utbildas.

Komitén hemställer alltså, att å telegrafverkets aflöningsstat
måtte uppföras 100 befattningar, afsedda för q vinliga
stationsföreståndare eller manliga stationsmästare, förslagsvis
minst 80 af det förra och högst 20 af det senare slaget.

I fråga om aflöningen till innehafvarne af nyssberörda De qviniiga
befattningar har det synts komitén vara med rättvisa och ^ändame»
billighet öfverensstämmande, att aflöningen sättes till lika och de manbelopp
för de manliga stationsmästarne som för de qviniiga
stationsföreståndarne. isning.

Såsom ofvan omförmälts, åtnjuta de i telegrafverket
anstälda telegrafisterna 900 kronor i årlig aflöning jemte
tre ålderstillägg, hvardera å 100 kronor, utgående efter
respektive 5, 10 och 15 års väl vitsordad tjenstgöring,
hvartill för de telegrafister, som äro stationsföreståndare,
kommer förmånen af fri bostad, lyse och vedbrand. Rörande
nämnda naturaförmån yttrar sig komitén å annat
ställe i betänkandet. Hvad den kontanta aflöningen angår,
finner komitén densamma efter nuvarande förhållanden,
då arbetsbördan ökats och lefnadskostnaderna fördyrats,
vara för låg, särskildt då för anställning såsom telegrafist

156

fordras att hafva genomgått fullständigt elementarläroverk
för flickor äfvensom särskild vid telegrafverket anordnad
kurs. Vid fastställande af aflöningen för ifrågavarande
qvinliga tjensteman har komitén närmast haft att beakta
de aflöningsför maner, som af 1899 års riksdag bestämdes
för de qvinliga postexpeditörerna, eller dels, i 3:e lönegraden
för postexpeditörer, 1,400 kronor med två ålderstillägg
å 150 kronor hvartdera, dels oek, i 4:e lönegraden, 1,200
kronor med enahanda ålderstillägg, jemte i båda fallen
andel i provision, hvilken beräknades till respektive 310
och 265 kronor. Då komitén ansett provision icke höra
till dessa posttjenstemän utgå, har komitén, såsom af förslaget
till aflöningsstat för postverket framgår, för 8:e postexpeditörsgraden
föreslagit en begynnelseaflöning af 1,750
kronor och en slutaflöning af 2,050 kronor samt för 4:e
postexpeditörsgraden en begynnelseaflöning af 1,500 kronor
och en slutaflöning af 1,800 kronor.

Ehuru det skulle kunna ifrågasättas att i aflönings-*
hänseende likställa de qvinliga stationsföreståndarne vid
telegrafverket med postexpeditörer af 3:e graden, har komitén
dock funnit sig icke böra förorda tilldelande af en sådan
aflöning åt de förstnämnda; hvaremot komitén, särskild!
med hänsyn dertill, att pensionsrätt tillkommer telegraflster,
ansett sig böra för de qvinliga stationsföreståndarne föreslå
samma aflöning, som komitén föreslagit för postexpeditörer
af 4:e graden.

Såsom ofvan antydts, är komitén af den mening, att
de manliga stationsmästarne böra få samma aflöning som
de qvinliga stationsföreståndarne. Tages nemligen hänsyn
dertill, att stationsmästarne skola kunna lefva med familj
på sin aflöning, lärer för dem icke kunna ifrågaställas mindre
aflöning än den, som föreslagits för de qvinliga stationsförestånd
arne.

De aflöningsbelopp, som enligt komiténs förslag skulle
tillkomma de qvinlig;)- stationsföreståndarne vid telegrafverket
och stationsmästarne derstädes, skulle alltså blifva
1,050 kronor i lön och 450 kronor i tjenstgöringspenningar
eller tillhopa 1,500 kronor, jemte två åldérstillägg,
hvartdera å 15Ö kronor, utgående efter respektive 5 och
10 år.

157

Sedan komitén behandlat frågan om stationsförestån- Eommisdarne
vid telegrafverket, öfvergår komitén nu till den H-sarier å di
trä<Jande personalen å stationerna. Såsom redan blifvit an- stationerna
tydt, finnas i gällande stat uppförda 12 biträdande kommissarier
å direktörsstationerna. Af dessa åtnjuta 3 aflöning
såsom kommissarier af l:a klass och tjenstgöra, en
såsom förste vaktföreståndare å Stockholms telegrafstation
och telegrafdirektörens derstädes närmaste man samt de 2
öfriga såsom föreståndare för kassa och budsändning, den
ene i Stockholm och den andre i Göteborg. De 9 återstående
biträdande kommissarierna uppbära aflöning såsom
kommissarier af 2:a klass och tjenstgöra såsom vaktföreståndare,
3 å Göteborgs och 2. å hvar och en af Stockholms,
Malmö och Sundsvalls telegrafstationer. Komitén
har funnit 12 biträdande kommissariebefattningar å de fyra
största telegrafstationerna i riket böra bibehållas och fördenskull,
såsom förut blifvit omförmäldt, föreslagit, att desamma
måtte i den nya aflöningsstaten uppföras, dervid
komitén ansett, att de 3 biträdande, kommissarier, som nu
tillhöra l:a klassen, böra erhålla samma aflöning .som de Aflöning,
föreslagna stationsföreståndarne vid kommissariestationer af
2:a klassen, eller 2,500 kronor i lön och 1,100 kronor i tjenstgöringspenningar,
och de 9 öfriga, som nu tillhöra 2:a klassens
kommissarier, samma aflöning som de föreslagna stationsföreståndarne
vid kommissariestationer af 3:e klassen,
eller 2,200 kronor i lön och 1,000 kronor i tjenstgöringspenningar,
hvartill för biträdande kommissarier af begge
klasserna skulle komma två ålderstillägg, hvardera å 400
kronor.

På grund af inhemtade upplysningar, har komitén derjemte
tänkt sig den ändring i de biträdande kommissariernas.
placering, att en kommissarie af den föreslagna 3:e
klassen skulle öfverflyttas från Göteborgs till Stockholms
telegrafstation, å hvilken sistnämnda station, i följd af telegraftrafikens
betydliga tillväxt, behofvet af ytterligare en
biträdande kommissarie, allt mera och mera gjort sig gällande,
under det att deremot å Göteborgs telegrafstation
sådana anordningar torde kunna vidtagas, att en biträdande
kommissarie af den föreslagna 3:e klassen utan större olägenhet
kan undvaras.

158

Kontrollö rer.

Af de 9 biträdande kommissarierna af 3:e klass skulle
alltså 3 komma att placeras å Stockholms samt 2 å en
hvar af Göteborgs, Malmö och Sundsvalls telegrafstationer.

Till följd af telefonrörelsens snabba utveckling har under
senare åren uppstått behof att vid landets två största
telefonstationer, nemligen i Stockholm och Göteborg, ega
särskilda manliga vaktföreståndare, närmast jemförliga med
förenämnda biträdande kommissarier vid de fyra största
telegrafstationerna.

A centraltelefonstationerna i Stockholm och Göteborg
har nemligen under årens lopp, allt efter telefonväsendets
fortgående utveckling, måst anställas en mycket talrik biträdande
telefonpersonal; och, med det telegrafstyrelsen
gifna bemyndigande att för verkets ändamål förfoga öfver
telefonmedlen, har styrelsen ock förordnat och af dessa
medel aflönat den personal, styrelsen funnit vara af nöden
för telefonrörelsens behöriga skötande vid nämnda båda
central telefonstationer. Tjenstgöringen å dessa stationer
öfvervakades till en början i närmaste _ hand uteslutande af
qvinliga tjensteman, men det har i längden visat sig omöjligt
för dessa att med tillbörlig kraft sköta alla dem åliggande
göromål, hvadan det blifvit nödvändigt att såsom
förste vaktföreståndare för telefonsalarna anställa manliga
tjensteman. Derigenom har ock vunnits den fördelen, att
föreståndarne för rikets tvenne största telefonstationer vid
sin sida ega några manliga tjensteman af mera framstående
egenskaper. Dessa manliga tjensteman åligger det att hafva
öfverinseende öfver arbetet å telefonsalarna och i sådant
hänseende tillse, att den underlydande personalen fullgör
sina skyldigheter. Det är ock till dem, som allmänheten
i vissa fall har att hänvända sig med anmärkningar och
begäran om upplysningar.

Tager man behörig hänsyn dertill att, i följd af den
synnerligt snabba ökningen af telefonrörelsen i Stockholm
och Göteborg särskild! under de senaste åren, det äfven
varit nödigt att i hög grad öka den underordnade telefonpersonalen
derstädes, lärer ock behofvet för vederbörande
stationsföreståndare att närmast under sig ega manliga biträden
befinnas lika oafvisligt å telefonafdelningarna i dessa
städer som behofvet af dylik biträdande personal å tele -

159

grafafdelningarna. För komitén har det synts, att före- *
ståndarne för centraltelefonstationerna i Stockholm och Göteborg
icke kunna, utan kunniga biträden af ifrågavarande
slag, på ett tillfredsställande sätt sköta hela den stora telefonrörelsen
med dess talrika personal, likasom ock att i nu
förevarande hänseende å telefonafdelningarna ofta måste
förekomma arbete, som är af sådan beskaffenhet, att. detsamma
icke kan af en qvinna utföras på vederbörligt sätt.
Exempelvis torde det vara svårt för en qvinna att vinna
tillbörligt gehör, då det gäller att, vid uppkommande fel å
vissa ledningar, för trafikens ordnande sammanställa andra
ledningar eller att i öfrigt, i stationsföreståndarens frånvaro,
hänvända sig till främmande stationer i och för telefontraflkens
dirigering.

Komitén har derför funnit det vara välbetänkt att inrätta
manliga vaktföreståndaretjenster å vederbörande telefonafdelningar
i Stockholm och Göteborg; och synes det
komitén, att. innehafvarne af dessa tjenster lämpligen borde
benämnas kontrollörer. Hvad Stockholm angår, erfordras,
enligt komiténs mening, särskilda föreståndare för interurban-
och lokaltelefonexpeditionerna, Indika expeditioner
från och med nästa år komma att blifva förlagda i olika
våningar af telegrafverkets hus vid Skeppsbron, och hvilka
expeditioner begge äro stadda i mycket hastig tillväxt.

På grund deraf och då i anseende till tjenstgöringstidens
längd det är nödvändigt att indela densamma i vakter, har
komitén ansett, att antalet kontrollöi’er i Stockholm bör
bestämmas till 4. Hvad åter Göteborg beträffar, har komitén
trott, att antalet kontrollörer der skulle kunna inskränkas
till 2. Komitén hemställer alltså, att i den nya
aflöningsstaten uppföras 6 kontrollörer, hvilkas aflöningsför- Aflöning,
måner synas komitén böra likställas med dem, som föreslagits
för flertalet biträdande kommissarier vid telegrafdirektörsstationerna,
och således sättas lika med kommissariers
af 3:e klass eller till 2,200 kronor i lön och 1,000
kronor i tjenstgöringspenningar, jemte två ålderstillägg,
hvartdera å 400 kronor.

Vidare har komitén ansett sig böra föreslå, att, sksom Kassörer och
kontorspersonal å Stockholms och Göteborgs centraltelefonstationer,
uppföras å ordinarie stat en manlig kassör och
en qvinlig bokhållare vid hvardera stationen.

160

För närvarande finnas i sådant afseende å Stockholms
central telefonstation med daglig tjenstgöring anstälda:

en qvinlig kassör;

en manlig bokhållare;

ett manligt biträde med skyldighet att öfvervaka sorteringen
af specifikationerna å interurbanä samtal samt att
hafva öfverinseende öfver vederbörande inkasserade;

ett qvinligt biträde med åliggande dels att utskrifva
abonnementskontrakt, införa desamma i särskild liggare,
öfverlemna dem till vederbörande distriktsbyrå och, sedan
de för abonnenterna afsedda exemplar återkommit från
nämnda byrå, utsända dessa till vederbörande abonnenter,
dels ock att till telefonkatalogen verkställa anteckningar
rörande abonnenter;

ett qvinligt biträde för utskrifning af räkningar å abonnementsafgifter; fyra

qvinliga biträden för utskrifning och bokföring
af räkningar å afgifter för interurbana samtal och å samtrafiksafgifter;
samt

två qvinliga biträden för upprättande af listor öfver
abonnenter och deras skuldbelopp, att af telegrafverkets
inkasserar c iakttagas vid beloppens indrifning.

A Göteborgs centraltelefonstation äro för närvarande anstälda
— förutom eu manlig kamrerare, hvilken varit i tjenst
hos det i staden förut befintliga enskilda telefonbolaget och,
enligt öfverenskommelse då telegrafverket öfvertog detta
bolags telefonnät, öfvergått i telegrafverkets tjenst — endast
qvinliga tjensteman, af hvilka en kassör och en bokhållare.

Att å ordinarie stat uppföra hela den kontorspersonal,
som, enligt hvad sålunda omförmälts, för närvarande linnes
anstäld å centraltelefonstationerna i Stockholm och
Göteborg, har komitén icke ansett sig böra förorda.

Då emellertid åtminstone en kassörs- och en bokhål1
äretjenst å hvardera stationen synas komitén vara, under
alla förhållanden, af stadigvarande behof påkallade, har komitén
velat föreslå uppförande i den nya aflöningsstaten
för telegrafverket af en kassör och en bokhållare vid hvardera
al Stockholms och Göteborgs centraltelefonstationer,
hvaremot enligt komiténs åsigt kontorsgöromålen i öfrigt å
dessa stationer tills vidare lämpligen böra fortfarande såsom
hittills anförtros åt extra biträden.

161

Hvad då först kassörsbefattningarna angår, har komitén
tänkt sig, att desammas innehafvare skulle, förutom de egentliga
kassagöromålen, jemväl utöfva det förmanskap öfver
vederbörande inkasserare, hvilket för närvarande handhafves
i Stockholm af ett extra manligt biträde och i Göteborg
af den qvinliga kassören; och enär, enligt komiténs åsigt,
ett dylikt förmanskap lämpligen bör uppdragas endast åt
manliga tjensteman, har komitén fördenskull föreslagit kassörsbefattningarna
att innehafvas af manliga personer.

Deremot synes det komitén, att några hinder icke böra
möta att anförtro bokhållarebefattningarna åt qvinno!1; och
har komitén i öfverensstämmelse dermed affattat sitt förslag
uti ifrågavarande hänseende.

De vid centraltelefonstationerna i Stockholm och Göte- Kassörernas
borg för närvarande anstälda qvinliga kassörerna uppbära aflöninsi
aflöning 1,080 kronor för år. Vid fastställandet af de
föreslagna manliga kassörernas aflöningsförmåner, torde hänsyn
böra tagas dertill, att dessa kassörer, såsom ensamma ordinarie
manliga tjensteman å sjelfva telefonkontoren, skulle få
egenskap af föreståndare för samma kontor, i hvilket afseende
det skulle åligga dem att, särskildt i vederbörande
direktörs frånvaro, öfvervaka arbetet å kontoret samt att
meddela allmänheten upplysningar om kontraktsvilkor m. in.

Komitén har derför ansett, att deras aflöning skäligen icke
bör sättas lägre än den af komitén för kommissarie af 4:e
klass föreslagna, d. v. s. 2,000 kronor i lön och 800 kronor
i tjenstgöringspenningar jemte två ålderstillägg, hvartdera
å 400 kronor.

Af de nu anstälda bokhållarne uppbära den manlige bok-Bokhåiiarnes
hållaren i Stockholm 2,700 kronor och den qvinliga i Göteborg aflönins900
kronor i årlig aflöning. Det synes komitén naturligen, å
ena sidan, icke kunna ifrågasättas att tilldela de föreslagna
qvinliga bokhållarne så hög aflöning som förstnämnda belopp,
men, å andra sidan, finner komitén åter den till den
qvinliga bokhållaren i Göteborg nu utgående aflöning af
900 kronor om året för låg. En lämpligt proportionerad
aflöning för de qvinliga bokhållarne skulle, enligt komiténs
uppfattning, vara hvad komitén, på sätt nedan omförmäles,
föreslår för qvinliga vaktföreståndare, nemligen 850 kronor
i lön och 350 kronor i tjenstgöringspenningar, jemte två
ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor.

it*

162

Assistenter.

Aflöning.

Allt sedan år 1893 har antalet å ordinarie stat uppförda
assistenter vid telegrafverket utgjort 102.

Assistenterna åro anstälda å de större och medelstora
stationerna och hafva sig der hufvudsakligen anförtrodt att
sköta snabbtelegraferingen och nattjenstgöringen äfvensom
att vara vaktföreståndare.

I följd deraf att statens telefonväsende är på extra
stat och alltså det ökade antal tjensteman, som betingats
af telefonrörelsen, endast tillförordnats å sina befattningar,
var det emellertid vid innevarande års början endast 69
assistenter, som i verkligheten uppehöllo sina egna befattningar.
Denna omständighet har i sin ordning nödvändiggjort,
att assistentbefattningar, hvilka på grund af sin beskaffenhet
böra skötas af assistenter, måst anförtros åt extra
ordinarie assistenter eller i vissa fall åt telegrafister.

Visserligen komme detta missförhållande att i hufvudsak
häfvas genom fastställande af ny aflöningsstat för telegrafverket,
i hvilken telefonväsendet inginge. Ty derigenom
skulle ju i regel assistentplatserna komma att vara besatta
med personer, som sjelfva skötte sina befattningar och
icke på förordnande innehade andra tjenster. 1 allt fall
har det dock synts komitén, som om assistenternas antal
borde i någon mån ökas, och har komitén fördenskull ansett
sig böra föreslå, att i den nya staten måtte uppföras
110 assistentbefattningar.

Den aflöning, som för närvarande utgår till assistenterna,
begynnande med 1,600 kronor och, efter intjenade
två ålderstillägg, slutande med 2,200 kronor, är, enligt
komiténs mening, allt för låg; och det torde också kunna
med säkerhet antagas, att densamma redan förut skulle
hafva blifvit förhöjd, derest icke frågan om ny aflöningsstat
för telegrafverket i dess helhet under många år stått
på dagordningen. Befordringen inom assistentklassen har
emellertid under senare åren, tillfälligtvis, varit ganska
snabb, beroende hufvudsakligen derpå, att en stor del af
den äldre uppsättningen af kommissarier under loppet af
några få år afgått med pension, och att i följd deraf ett
jemförelsevis stort antal assistenter vunnit befordran till
kommissarier.

Vid afvägande af huru stor aflöning, som borde för
assistenterna i stat upptagas, har komitén ansett densamma

163

böra sättas till samma belopp som för postexpeditör af
2:a lönegraden eller 2,200 kronor, deraf 1,500 kronor
lön och 700 kronor tjenstgöringspenningar, jemte två ålderstillägg,
hvartdera å 300 kronor.

De å stat för närvarande uppförda telegrafistbefattningarna
uppgå till 210. Af dessa utgöra, såsom vid behandlingen
af frågan om de qvinliga stationsföreståndarne blifvit
antydt, omkring 100 stationsföreståndarebefattningar. Samtliga
öfriga telegrafistbefattningar äro biträdesbefattningar
å stationerna. Tillika finnas för närvarande omkring 170
extra telegrafist er med ständig tjenstgöring.

För de biträdande ordinarie telegrafisternas nuvarande
aflöningsförmåner har redogjorts i sammanhang med
redogörelsen för de qvinliga stationsföreståndarnes.

I afseende å befordran till ordinarie tjenst har telegrafisternas
ställning varit ganska dålig. I sådant hänseende
kan nämnas, att en del af de telegrafister, som år 1884
genomgingo telegrafistkurs, ännu icke kommit i tur att befordras
till ordinarie. Med hänsyn dertill och till det jemförelsevis
stora antalet extra telegrafister med ständig tjenstgöring,
äfvensom till den omständigheten, att enligt komiténs
förslag de qvinliga stationsföreståndarnes antal skulle komma
att minskas med intill ett tjugutal för beredande af platser
åt stationsmästare, har komitén ansett, att en ej oväsentlig
ökning af antalet biträdande telegrafister å stat borde ega
rum, och fördenskull i sitt statsförslag upptagit sådana telegrafister
till ett antal af 200.

A nu gällande stat äro, såsom förut nämnts, uppförda
210 telegrafistbefattningar. Enligt komiténs förslag skulle
deremot å den nya staten upptagas minst 80 qvinliga stationsföreståndarebefattningar
samt 200 biträdande telegrafistbefattningar.
Derigenom skulle alltså de för den qvinliga
telegrafpersonalen afsedda ordinarie befattningarna ökas
med minst 70 stycken eller omkring 33 procent. Denna ökning
har synts komitén åstadkomma en lämplig proportion mellan
den ordinarie och den extra qvinliga telegrafpersonalen,
i det nemligen antalet af de extra telegrafister, som under
hela året skulle på förordnande tjenstgöra å telegrafstationerna
och hvilket antal torde komma att uppgå till omkring

Biträdande

telegrafister.

164

Aflöning.

Biträdande
personal å
mästarestationer.

Qvinliga

vaktföre ståndare.

100, således skulle komma att motsvara omkring en tredjedel
af den ordinarie qvinliga telegrafpersonalen.

Till belysning af hvilken verkan en dylik ökning af
antalet ordinarie befattningar för den qvinliga telegrafpersonalen
skulle medföra för de nu obefordrade telegrafisterna,
får komitén meddela, att samtliga de telegrafister, hvilka
före år 1890 inträdt i telegrafverkets tjenst, beräknas genom
nämnda ökning kunna med ingången af år 1903 befordras
till ordinarie.

Aflöningen för de ordinarie telegrafister, om hvilka nu
är fråga, synes komitén lämpligen böra sättas till 1,300
kronor, deraf 900 kronor i lön och 400 kronor i tjenstgöringspenningar,
jemte två ålderstillägg, hvartdera å 150 kronor.

Beträffande den biträdande personalen å de stationer,
som, derest komiténs förslag i detta hänseende godkännes,
skulle komma att förestås af stationsmästare, har komitén,
såsom förut antydts, afsett, att denna personal icke skulle
utgöras af personer med större qvalifikationer än föreståndarne.
Enligt komiténs mening skulle såsom biträden å
berörda stationer tjenst-göra — förutom telefonister — endast
sådana betjente, som vore afsedda att utbildas till
stationsmästare. Komitén har emellertid icke funnit lämpligt,
att, innan någon erfarenhet vunnits rörande verkningarna
af inrättandet utaf dylika stationer, någon del af den
biträdande betjentpersonalen å nämnda stationer uppföres
å ordinarie stat. Någon olägenhet af att så ej komine att
ske torde, åtminstone till en början och medan stationsmästareinstitutionen
ännu är ung, icke uppkomma. För
öfrigt befinnes det vid jemförelse med motsvarande stationer,
hvilka förestås af qvinliga stationsföreståndare, att den
biträdande personal, som å dessa stationer är anstäld,
utgöres af extra telegrafister.

Den qvinliga telefonpersonalen består af vaktföreståndare,
interurbantelefonister och lokaltelefonister.

Hvad de qvinliga vaktföreståndame angår, äro de för
närvarande anstälda vid de större stationerna, å hvilka
något betydligare antal telefonister finnes; och hafva de till
åliggande

att öfvervaka telefonarbetet;

165

att öfva tillsyn öfver underlydande personal; samt
att besvara från allmänheten ingående förfrågningar
rörande telefonexpeditionen.

Enligt komiténs förslag skulle visserligen å de två
största telefonstationerna, nemligen i Stockholm och Göteborg,
dessa göromål i främsta rummet åläggas manliga
vakt förestån dåre med benämning kontrollörer, men dermed
är dock icke behofvet äfven af qvinliga vaktföreståndare å
dessa stationer uteslutet. Storleken af de apparatsalar,
som der förefirmas, och det stora antal telefonister, som
å dessa stationer tjenstgör, göra det nemligen omöjligt
för endast en eller två personer att utöfva verksam kontroll
å telefonarbetet i dess helhet. Tillsyn öfver den qvinliga
telefonpersonalen bör också i vissa fall lämpligen ske
genom qvinliga öfverordnade. För öfrigt erfordras naturligen,
likasom nu, qvinliga vaktföreståndare å de öfriga större
telefonstationerna i riket. Särskilt, är det å hvarje s. k.
rangeringsstation för arbetets jemna gång oundgängligen
nödvändigt att tillsätta dylika vaktföreståndare; och då, på
grund af senast beviljade anslag till anläggande af längre
interurbana telefonledningar, flera nya rangeringsstationer
måste inrättas, nödvändiggör detta alltså äfven anställande
af flera qvinliga vaktföreståndare.

Komitén har derför ansett nödigt, att antalet dylika
vaktföreståndare, som för närvarande utgör 30, ökas till
40, hvilka komitén föreslår till uppförande å ordinarie stat.

I fråga om aflöningen för de qvinliga vaktföreståndarne,
hvilken aflöning nu vexlar mellan 600 och 960 kronor
för år, föreslår komitén, att den bestämmes till 1,200
kronor, deraf 850 kronor lön och 350 kronor tjenstgöringspenningar,
jemte två ålderstillägg, hvardera å 100 kronor
och utgående det ena efter 5 och det andra efter 10 år.

Beträffande derefter lokal- och interurbantelefonisterna,
så utgjorde det ständigt växande antalet af de förstnämnda
vid innevarande års början omkring 750, under det att de
senare, hvilkas antal jemväl är i hastigt stigande, vid samma
tidpunkt utgjorde omkring 150.

För att antagas till lokaltelefonist erfordras att kunna
förete intyg om genomgången folkskolekurs äfvensom s. k.
friskbetyg af läkare. Anställningen gäller vid de största

Aflöning.

Lokal- och
interurbantelefonister.

166

stationerna vanligen endast fem år. Aflöningen utgår efter
olika grunder och vexlar mellan 420 och 660 kronor för
år. Derest lokaltelefonist vid någon af de största stationerna
icke ådagalagt sådana egenskaper, att hon anses kunna
lämpligen befordras till interurbantelefonist, varder hon vid
berörda tidrymds slut entledigad ur telegrafverkets tjenst,
men erhåller dervid en gratifikation af 300 kronor.

Då telegrafstyrelsen den 12 mars 1897 ingick till Kongl.
Maj:t med hemställan om nådigt bemyndigande för styrelsen
att till telefonist, som med goda vitsord tjenstgjort i minst fem
år vid expeditionen af lokalsamtal å någon af de större centralstationerna
inom rikstelefonnätet, vid afgång från anställning
vid verket utbetala en gi’atifikation för en gång af telefonmedlen
till belopp af högst 300 kronor, anförde styrelsen
till stöd för berörda framställning, bland annat, hurusom
det uppenbarligen vore ett högst betydligt vexlingsarbete,
som utfördes af lokaltelefonisterna, men å andra
sidan också vore uppenbart, att, om vexlingskostnaden icke
skulle öfverstiga rimliga gränser, samtalsförmedlingen måste
verkställas under strängt arbete af den dermed sysselsatta
personalen samt att hvarje ökning af samtalsfreqvensen,
äfven af rent tekniska skäl, icke kunde omedelbart åtföljas
af ökning utaf vexlingspersonalen.

Att den omförmälda stora arbetsqvantiteten kunnat
presteras af den derför använda personal på ett sätt, som
varit mycket tillfredsställande både för verket och för allmänheten,
hade, enligt styrelsens åsigt, otvifvelaktigt haft
sin grund deri, att, till följd af telefonväsendets ringa
ålder och snabba utveckling, hela telefonpersonalen utgjordes
af ungt folk; men af den dittills vunna erfarenheten
syntes det styrelsen helt naturligt framgå, att detta arbete
icke vore af beskaffenhet att kunna med tillräcklig effekt
fortsättas under så lång del af den tjenstgörandes lefnad,
som eljest plägade vara fallet, t. ex. vid telegraftjenstgöringen,
der pensionsåldern inträdde vid omkring 60 års
ålder. Sannolikt syntes vara, att en qvinna, som arbetat
vid ett vexelbord å en större telefonstation från omkring
20 års ålder, vid uppnådd lefnadsålder af omkring 40 år
icke vidare skulle vara i stånd att med erforderlig snabbhet
och säkerhet bestrida vexlingen.

167

Till följd af det öfvervägande antalet telefonister, som
vore anstälda vid lokalvexelborden, vore det, enligt styrelsens
uppfattning, omöjligt att tänka sig att kunna bereda
dem andra platser inom verket, der arbetet kunde vara af
mindre jägtande art. Icke heller vore det tänkbart att vid
omkring 40 års ålder lemna en hel klass af personalen
pensioner, tillräckliga att bereda lifsuppehälle under hvars och
ens återstående lifstid; och då det slutligen, enligt styrelsens
åsigt, icke vore öfverensstämmande med en rätt uppfattning
af en arbetsgifvares ställning att, med begagnande af stipulerad
rätt till uppsägning, utan vidare lemna den uttjenade
personalen åt sitt öde, syntes det styrelsen, som om den
enda utvägen till lösning af den synnerligen vigtiga frågan
om telefonisternas framtid skulle vara den, att i allmänhet
en telefonist icke användes längre tid i telegrafverkets tjenst,
än att hon vid utträdandet ur denna tjenst hade sin arbetskraft
oförminskad i behåll och således hade tillfälle att söka sin
utkomst inom de näringsgrenar, dit hon skulle hafva varit
hänvisad, om hon icke fått anställning vid rikstelefonen.

För detta ändamål vore nödvändigt, att telefonisternas
anställning vid telegrafverket blefve af så kort varaktighet,
som möjligen kunde förenas med verkets kraf att under
någon afsevärd tid få gagn af det arbete och den kostnad,
som nedlagts på elevers utbildning, och af den jemförelsevis
höga aflöning, som lemnats åt nybörjare vid telefonvexlingen,
innan de hunnit förvärfva full vana och säkerhet.
En arbetstid af fem år räknadt från den tid, då telefonisten
ansåges vara fullt färdigutbildad, syntes styrelsen
i dessa hänseenden vara det lämpligaste för de telefonister,
som icke ginge fram till anställning vid vexelborden för
den interurbana telefontrafiken eller såsom föreståndarinnor.
En telefonist, som tjenstgjort under fem år vid vexelbordet,
visade i allmänhet ännu icke tecken till öfveransträngning,
nervositet eller dylikt, hvilket för öfrigt vore
ganska naturligt, då man besinnade, att till telefonelever
icke antoges andra personer än sådana, som företedde
läkarebetyg på god helsa och åtminstone någorlunda kraftig
konstitution.

Då anställning vid telefonstation vanligen vunnes vid
omkring 18 års ålder, skulle telefonisten alltså vara färdig att
lemna verket vid omkring 23 års ålder. Under tjenstgöringen

168

vid verket hade hon förvärfvat så mycken vana vid ordning,
noggrannhet och påpasslighet, att hon, med godt betyg derom
från sina förmän, i många fall icke borde hafva svårare att
finna anställning vid 23 års ålder, än hon skulle hafva haft
vid 18 år. Det enda, som med skäl skulle kunna erinras
dervid, vore, att platser icke genast stode till buds, att
telefonisten icke kunnat af sin aflöning lägga af något till
uppehälle under väntningstiden och att hon icke heller
hunnit vid sidan af telefontjenstgöringen inhemta någon
särskild yrkesfärdighet, som skulle kunna räknas henne till
godo vid sökandet af annan verksamhet. Derför skulle
dock rådas bot, om telegrafstyrelsen hade tillfälle att till
de telefonister, som efter fem års tjenstgöring lemnade
verket, utbetala ett penningebelopp för en gång, som
kunde tjena både som medel till uppehälle under sökandet
efter annan anställning och till betäckande af utgifter för
genomgående af någon sådan utbildningskurs, som på senare
tider snart sagdt på alla områden af praktisk verksamhet
fordrades. För att detta belopp skulle kunna uppfylla
hvad dermed åsyftades, ansåg styrelsen, att detsamma
icke kunde sättas allt för lågt, och förmälde styrelsen, att
den för sin del tänkt sig, att ett belopp af 300 kronor
skulle utgöra hvad som för ändamålet erfordrades.

Enligt nådigt bref den 21 maj 1897 blef telegrafstyrelsens
berörda framställning af Kongl. Maj:t bifallen.

Frågan om den qvinliga telefon personalens ställning
inom telegrafverket har, såsom bekant, varit mycket debatterad,
särskildt under senare åren, och den åsigten har
dervid från skilda håll sökt göra sig gällande, att dels aflöningsförhållandena
för denna personal borde väsentligt förbättras,
dels ock större delen af personalen borde sättas
på ordinarie stat och, såsom en följd deraf, undfå rätt till
pension vid afskedstagandet.

Denna fråga har ock utgjort föremål för komiténs
synnerliga uppmärksamhet. Komitén har dock icke kunnat
undgå att finna nästan oöfvervinneliga svårigheter
möta för ett tillmötesgående af anspråken på
ordinarie tjensteställning och pensionsrätt för nämnda personal
i dess helhet eller för den öfvervägande delen deraf. Redan
i fråga om telegrafisterna hafva inherntade upplysningar
gifvit vid handen, att bemälda qvinliga tjensteman endast

169

med svårighet och, i hvarje fall, icke med full arbetskraft
kunna fortfara med sin ansträngande tjenstgöring till uppnådd
pensionsålder. Erfarenheten beträffande telefonisterna
är visserligen icke synnerligen gammal. Den sträcker sig
endast öfver en tidrymd af omkring 15 år. Men den sålunda
vunna erfarenheten äfvensom kännedomen om beskaffenheten
af det arbete, som åligger särskild! lokaltelefonisterna,
torde vara till fyllest, för att man med fog må
kunna förutsätta, att, äfven om pensionsåldern finge sättas
åtskilligt lägre för denna telefonistpersonal, än den för närvarande
är för telegrafverkets stationspersonal, erforderlig
spänstighet i lynnet och fysisk uthållighet dock icke skulle
förefinnas till tjenstetidens sålunda bestämda slut. Deraf
skulle icke blott allmänheten och telegrafverket komma att
lida utan äfven telefonisterna sjelfva, hvilka skulle komma
att se sig vid jemförelsevis unga år utarbetade.

Hvad nu är sagdt gäller framför allt om lokaltelefonisterna.
Ivomitén bär derför ansett sig icke kunna förorda,
att några lokaltelefonister uppföras å ordinarie stat.
I sjelfva verket torde, så länge man i afvaktan på lösningen
af frågan om automatisk telefonvexling måste använda
ett stort antal lokal telefonister, svårligen kunna åt
samma personal gifvas någon fastare ställning, än den för
närvarande inom telegrafverket intager.

Med den uppfattning, till hvilken komitén sålunda
kommit i fråga om lokaltelefonisternas ställning inom telegrafverket,
har komitén saknat anledning att närmare ingå
på frågan om deras aflöningsförmåner.

Hvad interurbantelefonisterna angår, gestalta sig förhållandena
väsentligt annorlunda än beträffande lokaltelefonisterna.
Interurbantelefonisterna, som åtnjuta arfvoden,
vexlande mellan 600 och 780 kronor årligen,

tagas bland de lokaltelefonister, hvilka under sin tjenstetid
befunnits icke blott hafva skött sig väl i tj ensten
utan äfven i fysiskt hänseende väl lämpa sig för

arbetet, och man har derför större garanti för att de sålunda
till interurbantelefonister utvalda personerna skola
komma att, utan men för sin helsa, härda ut med arbetet.
Dertill kommer, att interurbantelefonistens arbete, ehuru
mycket ansvarsfullare än lokaltelefonistens, icke är i lika
hög grad jägtande och derför ej heller så enerverande.

170

Vidare finnes för interurbantelefonisten en förhoppning att i
en framtid kunna avancera till vaktföreståndare och sålunda
få en annan tjenstgöring än den vid telefonvexeln.

Komitén har derför ansett, att interurbantelefonister
böra i likhet med telegrafister uppföras å ordinarie stat. I
sådant hänseende har komitén emellertid trott sig böra
stanna vid det antal interurbantelefonister, som ungefärligen
förefans vid 1901 års ingång, eller 150. Visserligen lärer
snart komma att behöfvas ett icke obetydligt ökadt antal
interurbantelefonister; men det torde ej vara nödvändigt
eller ens önskvärdt, att hvarje interurbantelefonist genast
får ordinarie anställning, utan torde här likasom annorstädes
en pröfvotid vara lämplig.

interurban- Interurbantelefonisterna äro anstälda på vidt skilde
nal^åflän^ng orter, hvilka äro hvarandra mycket olika jemväl i afseende
å lefnadskostnadernas höjd. Det har derför befunnits lämpligt
att för interurbantelefonister å stat upptaga två lönegrader,
hvarvid komitén tänkt sig, att till den högre lönegraden skulle
höra sådana, som äro stationerade på de dyrare orterna.
Vid uppförande i sitt statsförslag af ifrågavarande befattningar
har komitén ansett sig böra upptaga 100 i den
högre lönegraden med en aflöning af 1,000 kronor, deraf
700 kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar,
samt 50 i andra lönegraden med en aflöning af 800 kronor,
deraf 550 kronor lön och 250 kronor tjenstgöringspenningar.
I hvardera graden skulle dessutom tillkomma
två ålderstillägg, hvartdera å 100 kronor.

Betjente vid I telegrafverkets stat finnas för närvarande icke uppstatwnema.
fQr(]a några ordinarie betjente vid stationerna. Deremot
förekommer under rubriken »särskilda anslag» ett förslagsanslag
å 150,000 kronor till arfvoden åt telegrambärare och
uppassare vid stationerna. Förutom af detta anslag utgår
emellertid aflöning till betjente äfven af telefonmedlen.

De nuvarande betjente å stationerna, hvilka alltså samtliga
äro extra, kunna, med hänsyn till deras verksamhetsområden,
indelas i två klasser: de, som äro anstälda vid
eller med afseende å budsändningen, och de, som sköta
vaktmästare- och inkasseraregöromål.

De allmänna föreskrifterna angående telegrammers aflemnande
till sin bestämmelse återfinnas i nådiga telegraf -

171

reglementet den 5 mars 1897, art. VIII. På grund af dessa
föreskrifter hafva i den af telegrafstyrelsen den 26 april 1897
utfärdade instruktion för stationstjenstgöringen i riket, förra
delen, § 62, uti ifrågavarande hänseende meddelats, bland
andra, de bestämmelser, att hvarje telegram skall, så fort
ske kan, efter ankomsten till mottagningsstationen, tillställas
adressaten, om han är boende inom telegrambäringsområdet
(stationsorten), samt att, om icke någon kan anträffas,
till hvilken ankommet telegram, jemlikt stadgande i
telegrafreglementet, må aflemnas i adressatens frånvaro,
skall, utom i visst angifvet fall, aflemnas en på tryckt blankett
affattad underrättelse, eller s. k. »avis», om att telegram
finnes att afhemta, hvaremot telegrammet återbäres
till stationen. Särskilda bestämmelser finnas angående tiden
för utsändande af de till nuvarande l:a klassens stationer
adresserade telegrammer, hvilka äfven kunna utsändas
med »nattbud».

Beträffande telegrambäringsområdena vid telegrafverkets
stationer utom i Stockholm, i afseende hvarå är särskildt
stadgadt, gälla i regeln följande bestämmelser.

Telegrambäringsområdet för station i stad skall omfatta
stadens, med inbegrepp af dess förstäder, i sammanhang bebyggda.
område samt derjemte — när staden i någon retning
har mindre utsträckning än en kilometer, beräknadt
utefter kortaste kör- eller gångväg från någon lämplig, centralt
liggande punkt inom staden, — äfven de ställen, som
ligga utanför staden, men inom nämnda afstånd.

Telegrambäringsområdet för station på landet skall omfatta
alla de ställen, som ligga inom ett afstånd från stationen
af en kilometer utefter närmaste kör- eller gångväg.

Inom dessa områden skola telegrammerna af den vid
stationerna anstälda betjening hembäras och aflemnas utan
någon kostnad för korrespondenterna.

Enligt instruktionen för expedition af samtal i rikstelefonnätet
den 28 augusti 1900, art. VII, skall, der en
förutbeställning af telefonsamtal afser tillkallande, medelst
budskickning, af samtalets adressat, sådant ombesörjas mot
viss afgift, inom gränsen för stationens budbäringsområde,
af sådan station, å hvilken telegrafverket anordnat budbäring.
På begäran skall ock, likaledes mot afgift, meddelas
reqvirent af förutbestäldt samtal, medelst budbäring, det

172

svar, som ingått å beställningen, önskas gång- eller ilbud
utom en centralstations budbäringsoinråde, kan jemväl sådant
erhållas.

Med afseende å fullgörandet af ofvanberörda budsändningar
finnas vid de särskilda stationerna s. k. telegrambärare
och vid de två största stationerna dessutom andra betjente,
nemligen förmän både i Stockholm och Göteborg samt telegramsorterare
endast i Stockholm.

Förmännen, hvilka för närvarande äro 5 till antalet,

3 i Stockholm och 2 i Göteborg, hafva till åliggande
att i allmänhet utöfva tillsyn öfver arbetets behöriga gång
å budsändningsafdelningen och dervid särskildt tillse, att
telegrambärarne ordentligt fullgöra de dem anförtrodda
budsändningsuppdrag, äfvensom kontrollera den tid, som af
dem i sådant hänseende användts. De i Göteborg anstälde
förmännen skola tillika utöfva de göromål, som, enligt hvad
nedan sägs, åligga telegramsorterarne i Stockholm.

Dessa senare äro för närvarande till antalet 12, af
hvilka dock endast 8 tjenstgöra vid den egentliga budsändningen,
med åliggande att mottaga alla till utsändning afsedda
telegrammer samt journalisera och fördela dem mellan
telegrambärarne efter adressaternas bostäder. Af de öfriga

4 telegramsorterarne tjenstgöra 2 å apparatsalarna, med
skyldighet att dirigera fördelningen af telegrammerna mellan
de olika expeditionsplatserna och öfvervaka de ankommande
telegrammernas nedsändande till budsändningsexpeditionen.
2 telegramsorterare föra journalerna öfver de i kassaexpeditionen
inkommande telegrammer och ombesörja uppsändandet
till apparatexpeditionen af såväl dessa som de i telegramrummet
och de vid vissa filialstationer, telegraminlemnings-
och telegramexpeditioner inlemnade telegrammer.

Till telegrambärare antagas ynglingar i konfirmationsåldern.
I Stockholm kunna dessa, i fall de visa sig dugliga
och qvarstanna i telegrafverkets tjenst tillräckligt lång tid,
befordras till telegramsorterare. I följd deraf att ingen af
ifrågavarande betjente kunnat erhålla fast anställning, har
emellertid afgången bland dem varit synnerligen stark,
hvaraf åter följt, att befordringen till telegram sorterare i
regeln inträdt vid mycket unga år, 18 ä 19 års ålder. Från
telegramsorterarne har sedermera i Stockholm förmans -

173

klassen rekryterats; och kan befordringen till förman derstädes
anses hafva i regeln inträdt vid 35 a 40 års ålder.

Vaktmästare med uteslutande eller hufvudsakligen rena
vaktmästaregöromål finnas för närvarande endast å tre stationer,
nemligen en i Stockholm, en i Göteborg och en i
Sundsvall. I Stockholm finnes dessutom ett vaktmästarebiträde
eller en s. k. andre vaktmästare. I öfrigt finnas å
alla stationer af någon betydenhet betjente med åliggande
att, förutom skötandet af vaktmästaregöromål, handhafva
inkassering af telefonafgifter. Detta sistnämnda arbete har,
vid telefonrörelsens utveckling, år från år högst betydligt
ökats.

Vid öfvervägande, om och i hvad mån ofvannämnda betjente
vid telegrafverkets stationer må böra föreslås till
uppförande å ordinarie stat, har komitén ansett, att det
arbete, som åligger förmännen vid budsändningen och telegramsorterarne,
otvifvelaktigt är af den beskaffenhet, att dessa
betjente böra vara ordinarie för att sålunda bättre fästas
vid telegrafverket. Den omständigheten, att särskildt telegramsorterarne
för närvarande vid särdeles unga år undfå
befordran till dessa befattningar, bör enligt komiténs mening
icke utgöra hinder för samma befattningars uppförande å
ordinarie stat. En sådan åtgärd torde nemligen komma att
medföra mindre afgång bland såväl telegrambärarne som
telegramsorterarne och i följd deraf i längden verka derhän,
att deras befordran framskjutes till mognare ålder.

Såsom förut nämnts, äro förmännen nu 5, af hvilka
3 äro placerade i Stockholm och 2 i Göteborg. I följd
af den utveckling af telegrafrörelsen, som under senare
åren egt rum vid Malmö station, synes det komitén erforderligt,
att jemväl derstädes anställas 2 förmän med enahanda
åligganden som de 2 i Göteborg nu befintliga.
Dessutom anser sig komitén böra föreslå, att telegramsorterarne
i Stockholm ökas med 2, hvilka skulle öfvertaga
det arbete i afseende å kontroll öfver afsända telegrammer,
som nu fullgöres af två extra tjensteman med biträde af
en telegrambärare.

Enligt komiténs förslag skulle alltså 7 förmän och 14
telegramsorterare erhålla ordinarie anställning.

Jemväl de 3 i Stockholm, Göteborg och Sundsvall
anstälde vaktmästarne har komitén funnit böra beredas för -

174

Aflöning.

månen af ordinarie anställning; och har komitén äfven för Malmö
station, å hvilken arbetet är vidlyftigare än å Sundsvalls
station, ansett en ordinarie vaktmästarebefattning erforderlig.

Komitén har deremot icke funnit skäligt att för närvarande
tillstyrka inrättandet af flera ordinarie betjentbefattningar
vid telegrafverkets stationer, än som ofvan omförmälts,
utan ansett, att i öfrigt vaktmästare- och inkasseringsgöromålen
å stationerna, likasom ock telegrambäringen,
fortfarande, såsom hittills, kunna utan afsevärd olägenhet
skötas af extra personal.

Antalet ordinarie betjente vid stationer skulle således,
enligt komiténs förslag, utgöra 25, hvaraf 7 förmän, 14
telegramsorterare och 4 vaktmästare.

I fråga om aflöningen till dessa betjente, utgår densamma
för närvarande med belopp, vexlande
för förmännen mellan 720 och 1,095 kr. för år,

» telegramsorterarn e » 600 » 840 » » » och

» vaktmästarne » 800 » 900 » » »

Vid uppgörande af förslag till deras aflöning såsom ordinarie
betjente, har komitén utgått från de aflöningsbelopp,
som af 1899 års riksdag bestämdes för vaktbetjente vid
postverkets distrikts- och lokalförvaltningar. Samtliga de
betjente vid telegrafverkets stationer, hvilka af komitén
föreslagits till ordinarie, skulle vara anstälda å orter, å
hvilka post vaktbetjente, enligt nu gällande aflöningsgrunder,
böra tillhöra den l:a eller den 2:a af de tre lönegraderna
för sistbemälda betjente. Jemföras de nu till ordinarie
föreslagna betjentbefattningarna vid telegrafverket sins
emellan, synes det komitén, att förmännen vid budsändningen
böra aflönas högre än telegramsorterarne och vaktmästarne.

På grund deraf har komitén ansett sig böra föreslå,
att i telegrafverkets stat måtte uppföras 7 vaktbetjente
af högre lönegrad med 600 kronor i lön, 400 kronor i
tjenstgöringspenningar och två ålderstillägg, hvardera å 200
kronor, utgående efter respektive 5 och 10 år, samt 18
vaktbetjente af andra lönegraden med 600 kronor i lön och
350 kronor i tjenstgöringspenningar jemte två ålderstillägg,
Ijvartdera å 150 kronor, likaledes efter 5 och 10 år.
Alderstilläggen skulle för begge graderna anses tillhöra
tjenstgöringspenningarna.

175

Likasom beträffande

har komitén vid uppgör; u w &

tjensteman och betjente vid telegrafverket ansett sig böra tjensteman
lemna å sido de tillfälliga aflöningsförbättringar, som på tjente^ld
grund af 1901 års riksdags beslut tillkommit denna personal telegrafi
form af dyrtidstillägg, hvadan komitén afsett, att, om och Teiket''
i den mån sådant dyrtidstillägg kommer att beredas andra
statstjenare, äfven telegrafpersonalen, när nu föreslagna
aflöningsbelopp tillämpas, bör af dyrtidstillägg komma i
åtnjutande.

aflöningsförslaget för postverket, Fråga om
ide af förslaget till aflöning för em1"

Förslag

till

utgiftsstater för telegrafverket

att tillämpas under år 1903.

			K r c	n o r.
		Tjenst-
	Lön.	görings-	Summa.
		pen-
A. Aflöningsstat.		ningar.
Telegrafstyrelsen.
Generaldirektören........	7,000	3,000	10,000
1 byråchef ...........	4,400	2,000	6,400		(Efter 5 år kan lönen
3 byråchefer..........	13,200	6,000	19,200		J höjas med 600 kr.
Administrativa hyran.
1 sekreterare..........	3,000	1,500	4,500
1 kamrerare...........	3,000	1,500	4,500
1 notarie och ombudsman ....	1,800	1,200	3,000
1 registrator och aktuarie ....	1,800	1,200	3,000
1 revisor ............	1,800	1,200	3,000
3 revisorer ...........	5,400	3,600	9,000
1 hufvudkassör.........	1,800	1,200	3,000		Efter 5 år kan lönen
1 bokhållare och kassakontrollant . 1 statistiker...........	1,800	1,200	3,000		höjas med 500 kr.
1,800	1,200	3,000		ytterligare 500 kr.
Liniehyrån.
1 öfveringeniör .........	3,000	1,500	4,500
1 byråingeniör och ritare ....	1,800	1.200	3,000
1 notarie............	1,800	1,200	3,000
1 förrådsförvaltare........	1,800	1,200	3,000
Transport	— \| — \| 85,100	—

177

			K r 0	n 0 r.
	Lön.	Tjenst- görings- pen- ningar.	Summa.
Transport	—	—	85,100	—
Byrån för telegraftrafiken.
1 elektriker...........	3,000	1,500	4,500
1 notarie............	1,800	1,200	3,000
1 byråingeniör ock föreståndare för telegrafverkets undervisningsan-stalt .............	1,800	1,200	3,000
Byrån för telefontrafiken. 1 notarie............ 1 aktuarie........... Verkstaden:	1,800 1,800	1,200 1,200	3,000 3,000		Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr. > och efter 10 år med ytterligare 500 kr.
1 föreståndare.........	3,000	1,500	4,500
1 ingeniör...........	1,800	1,200	3,000
1 kassör ock bokhållare ....	1,800	1,200	3,000
1 bokhållare ock materialförvaltare	1,800	1,200	3,000
1 förrådsvaktare........	») 800	300	1,100
1 förste vaktmästare......	CO :: O	300	1,100
1 vaktmästare......... 2 d:o .........	l) 500 '') 1,000	300 600	800 1,600	119,700	1 Efter 5 år kan lönen \| höjas med 100 kr.
Distriktsförvaltningarna.
4 telegrafinspektörer, hvardera: arfvode.......3,750 tjenstgöringspenningar 1,250 5.000 6 liniedirektörer, hvardera:	15,000	5,000	20,000
lön.........3,000 tjenstgöringspenningar 1,500 4.500 8 linieingeniörer, hvardera: lön.........2,200	18,000	9,000	27,000		Efter 5 år kan lönen - höjas med 400 kr. och efter 10 år med ytterligare 400 kr.
tjenstgöringspenningar 1,000 3.200	17.600	8,000	25,600
Transport	—	—	72,600	119,700

'') Om förrådsvaktare eller annan vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så
länge denna förmån qvarstår, lönen minskas med 150 kronor,

12*

178

			K r	n 0	r.
		Tjenst-
	Lön.	görings-	Summa.
		pen- ningar.
Transport	_	_	72,600	119,700
6 bokhållare, hvardera:					(Efter 5 år kan lönen
lön.........1,500					1 höjas med 300 kr. [ och efter 10 år med
tjenstgöringspenningar 700 g^OO	9,000	4,200	13,200		) ytterligare 300 kr.
—					Efter 5 år kunna
6 material vakter, hvardera:					tjenstgöringspennin-garna höjasmed200
lön......... 600					kr. och efter 10 år
tjenstgöringspenningar 400 1,000	3,600	2,400	6,000	91,800	med ytterligare 200 kr.
Stationerna. Stationsföreståndare. 2 telegrafdirektörer, en i Stockholm och en i Göteborg, hvardera: lön.........3,500 tjenstgöringspenningar 2,000 5500	7,000	4,000	11,000		Efter 5 år kan lönen
1 telefon direktör i Stockholm . . .	3,500	2,000	5,500		, höjas med 500 kr. och efter 10 år med
2 telegrafdirektörer, en i Malmö					ytterligare 500 kr.
och en i Sundsvall, hvardera: lön.........3,000 tjenstgöringspenningar 2,000 5,000	6,000	4,000	10,000

5 kommissarier af l:a klass, af
hvilka en vid hvardera af statio-
nerna i Gefle, Helsingborg, Luleå, Norrköping och Örebro:
lön.........3,000 tjenstgöringspenningar 1,500 4500 23 kommissarier af 2:a klass, af	15,000	7,500	22,500		Efter 5 år kan lönen höjas med 400 kr.

hvilka en vid hvardera af statio-nerna i Borås, Eskilstuna, Falun, Halmstad, Hernösand, Hudiks-vall, Jönköping, Kalmar, Karls-hamn, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Landskrona, Lin-köping, Lund, Nyköping, Nässjö,					ytterligare 400 kr.
Transport	—	—	49,000	211,500

179

			K r 0	n 0 r.
	Lön.	Tjenst- görings- pen- ningar.	S n m	m a.
Transport	_	_	49,000	211,500
Söderhamn, Upsala, Vesterås, Vexiö, Ystad och Östersund:
lön.........2,500 tjenstgöringspenningar 1,100 3.600	57,500	25,300	82,800
24 kommissarier af 3:e klass, hvar-dera: lön.........2,200 tjenstgöringspenningar 1,000 3,200	52,800	24,000	76,800		Efter 5 år kan lönen > höjas med 400 kr. och efter 10 år med ytterligare 400 kr.
17 kommissarier af 4:e klass, hvar-dera:
lön.........2,000 tjenstgöringspenningar 800 2,800	34,000	13,600	47,600
100 qvinliga stationsföreståndare eller manliga stationsmästare: lön.........1,050 tjenstgöringspenningar 450 1,500	105,000	45,000	150,000		Efter 5 år kan lönen \ höjas med 150 kr. j och efter 10 år med ytterligare 150 kr.
Biträdande tjensteman.
3 kommissarier af 2:a klass, af hvilka två i Stockholm och en i Götehorg, hvardera:
lön.........2,500 tjenstgöringspenningar 1,100 3 600	7,500	3,300	10,800
9 kommissarier af 3:e klass, hvar-dera: lön.........2,200 tjenstgöringspenningar 1,000 3.200 6 kontrollörer, hvardera:	19,800	9,000	28,800		Efter 5 år kan lönen höjas med 400 kr. och efter 10 år med ytterligare 400 kr.
lön.........2,200 tjenstgöringspenningar 1,000 3,200 2 kassörer, hvardera:	13,200	6,000	19,200
lön.........2,000 tjenstgöringspenningar 800 2.800	4,000	1,600	5,600
Transport	—		470,600	211,500

180

			K r c	n 0 r.
		Tjenst-
	Lön.	görings-	Summa.
		pen- ningar.
Transport	_	_	470,600	211,500
110 assistenter, hvardera:					\|Efter 5 år kan lönen
lön........1.500					1 höjas med 300 kr. [ och efter 10 år med
tjenstgöringspenningar 700 2 200	165,000	77,000	242,000		I ytterligare 300 kr.
200 telegrafister, hvardera:					\| Efter 5 år kan lönen
lön.........900					1 höjas med 150 kr. \| och efter 10 år med
tjenstgöringspenningar 400 p3oo	180,000	80,000	260,000		1 ytterligare 150 kr.
2 qvinliga bokhållare, hvardera:
lön.........850
tjenstgöringspenningar 350 p^OO	1,700	700	2,400
40 qvinliga vaktföreståndare, hvar-
dera: lön.........850
tjenstgöringspenningar 350 p200	34,000	14,000	48,000		Efter 5 år kan lönen
	höjas med 100 kr.
100 interurbantelefonister af l:a					och efter 10 år med
lönegraden, hvardera: lön.........700 tjenstgöringspenningar 300 p^OO	70,000	30,000	100,000		ytterligare 100 kr.
50 interurbantelefonister af 2:a
lönegraden, hvardera: lön.........550
tjenstgöringspenningar 250 goo	27,500	12,500	40,000
Vaktbetjente.
7 vaktbetjente af l:a lönegraden, hvardera:
				tjenstgöringspennin-garna höjas med
lön.........600					!^00 kr. och efter
tjenstgöringspenningar 400 p^OO	4,200	2,800	7,000		10 år med ytterli-gare 200 kr.
					I Efter 5 år kunna
18 vaktbetjente af 2:a lönegraden,					tienstgöringspennin-
hvardera: lön.........600					f garna höjas med 150 kr. och efter
				10 år med ytterli-
tjenstgöringspenningar 350 950	10,800	6,300	17,100	1,187,100	gare 150 kr.
Transport	_	—	—	1,398,600

181

	K r o	1 n o r.
Transport Särskilda anslag.	—	1,398,600
Alderstillägg åt dertill berättigade:
af styrelsens personal, förslagsvis......... 8,600 » distriktsförvaltningarnas personal, förslagsvis . . 5,200 » stationspersonalen, förslagsvis......... 108,900	122,700	\| i
Arfvoden till extra ordinarie tjensteman, vikariatsersätt-
ning m. m,:
för styrelsen, förslagsvis............. 50.000 » distriktsförvaltningarna, förslagsvis...... 59,900 » stationerna, förslagsvis............ 979,600	1,089,500	1
Arfvoden till extra ordinarie vaktbetjente vid distriktsförvalt-ningarna och stationerna, förslagsvis............	151,000	j
Gratifikationer åt tjensteman ock betjente m. m.........	10,000	1,373,200 \| 1 !
B. Pensions- ocli understödsstater.
Förre telegrafisten å Sandhamns indragna optiska station A. Löf-gren, enligt kongl. brefvet den 17 september 1869 ......	240
Förre befälhafvaren å Arholma indragna optiska station, fanjunka-ren L. F. Österberg, enligt kongl. brefvet den 25 november 1870	400
1 Förre korporalen å Yinga station J. A. Andersson, enligt samma j kongl. bref........................	270
\| Förre befälhafvaren å Landsorts indragna optiska station, ser-geanten A. Liljander, enligt kongl. brefvet den 2 juni 1876 .	600
Förre telegrafisten å Dalarö indragna optiska station C. A. Törnros, enligt samma kongl. bref.................	400
Förre telegrafisten å Ornö indragna station J. F. Åkerström, enligt samma kongl. bref..................	400
Förre telegrafisten å Nynäs indragna station C. Sjöberg, enligt kongl. brefvet den 23 mars 1877 ..............	400
Förre telegrafisten å Ornö indragna station F. O. Åkerlind, en-ligt samma kongl. bref...................	270
Förre föreståndaren för Skeninge indragna station Nanny Arndtz, enligt kongl. brefvet den 13 juli 1887............	300
Förre föreståndaren för Hjo station Anna Johanna Charlotta Lagerberg........................	500
Förre arbetsledaren August Andersson, enligt kongl. brefvet den 26 maj 1899 .......................	600
Transport	4,380	2,771,800

182

	K r o	n o r.
Transport	4,380	2,771,800
Förre reparatören Fritz Bergman, enligt samma kong!, bref . .	480
Bidrag till telegrafverkets pensionsinrättning, fem procent af den
för året till 1,800,000 kronor beräknade portoinkomst af tele-
grafmedel, förslagsvis...................	r) 90,000
Bidrag till telegrafverkets enke- och pupillkassa, enligt kong!
brefvet den 2 juli 1875 ..................	») 5,000
Till fyllnadspensioner, enligt bestämmelserna i kong! brefvet den
22 juni 1883, förslagsvis..................	48,000	147,860
C. Omkostnadsstat.
(Förslagsanslag.)
Stationers och liniers underhåll................	1,200,000
Underhåll af telegrafverkets byggnader och lokaler......	20,000
Resekostnads- och traktamentsersättning...........	45,000
Blanketter, telefonkataloger, skrifmaterialier, böcker, renskrifning		!
m. m...........................	147,500
Hyror............................	104,000
Eldning, belysning och städning af tjenstelokaler.......	158,000
Postporto..........................	30,000
Beklädnad..........................	75,000
Inköp och underhåll af inventarier, verktyg m. m........	70,000
Sjukvård och begrafningshjelp................	15,000
Frakt- och transportkostnader................	60,000
Sveriges bidrag till underhållet af internationella telegrafbyrån i
Bern............................	1,500
Telegrafverkets undervisningsanstalt.............	15,000
Felräkningspenningar....................	3,500
Diverse utgifter.......................	65,840	2,010,340
Summa kronor	- \| 4,930.000

'') I fråga om detta belopp, se sid. 188—190.

183

Beträffande beloppen af de anslag, som finnas upptagna
i förslaget till utgiftsstater för telegrafverket, anser
sig komitén böra anföra följande.

Aflöningsstaten.

Rörande de för tjensteman och betjente i telegrafstyrelsen
samt vid distriktsförvaltningarna och stationerna upptagna
särskilda aflöning sbelopp, får komitén hänvisa till
hvad i sådant afseende förut anförts i detta betänkande
under särskilda afdelningar.

Hvad beträffar de under rubriken »Särskilda anslag»
uppförda belopp, finnas till en början, såsom förslagsanslag,
upptagna ålderstillägg åt dertill berättigade af styrelsens
personal, distriktsförvaltningarnas personal och stationspersonalen.
Vid beräkningen af dessa tre anslag hafva de
grunder blifvit följda, som i fråga om rätt till ålderstillägg
angifvas i det af komitén föreslagna aflöningsreglementet
för tjensteman och betjente vid telegrafverket, hvarjemte
vid denna beräkning, såväl som vid beräkningarna i öfrigt
för statsförslaget, följts de uppgifter, som tillhandahållits
komitén från telegrafstyrelsen.

Arfvoden till extra ordinarie tjenstemän, vikariatsersättning
m. in. äro för styrelsen beräknade till 50,000 kronor.
I utgiftsstater na för de senare åren har å aflöningsstaten
varit för styrelsen under titel »vikariatsersättning,
arfvoden till extra biträden och renskrifningskostnad» förslagsvis
upptaget ett anslag af 12,000 kronor. Af telegrafmedlen
utbetalades under år 1900 å denna titel omkring
11,800 kronor, hvarjemte under sistnämnda år af
telefonmedlen å motsvarande titel utbetalades vid pass
31,100 kronor, hvadan alltså sammanlagda utgifterna för
ändamålet uppgingo, i rundt tal, till 72,900 kronor. Om
emellertid från denna summa fråndragas dels 32,400 kronor,
utgörande af Kongl. Maj:t år för år bestämda arfvoden till de
å extra stat uppförda tjenstemän inom styrelsen, hvilka komitén
föreslagit skola å ordinarie stat öfverföras och hvilkas aflöningar
alltså finnas upptagna å den af komitén föreslagna
aflöningsstat för telegrafverket, dels 5,800 kronor, som från
det nuvarande anslaget i fråga utbetalts till gratifikationer,

184

hvilka komitén, såsom nedan anföres, anser böra för framtiden
utgå från annat anslag, dels ock det belopp å nära 900
kronor, hvartill kostnaden för renskrifning m. in. — hvilken
kostnad är föreslagen att utgå af anslag å omkostnadsstaten
— för år 1900 uppgått, skulle för arfvoden till extra ordinarie
tjensteman, vikariatsersättning in. in. hos telegrafstyrelsen
återstå ett belopp af 33,800 kronor. Med särskild
hänsyn till telefonväsendets fortgående hastiga utveckling
och deraf följande ökning af arbetet hos styrelsen, har
emellertid för år 1903 anslaget till arfvoden till extra ordinarie
tjensteman, vikariatsersättning m. m. för styrelsen ansetts
böra ökas med 16,200 kronor eller till 50,000 kronor.

Utgifterna för arfvoden till tjensteman vid distriktsförvaltningarna
belöpte sig under år 1900 till 80,800 kronor.
Sedan derifrån dragits sammanlagda beloppet af de å
extra stat utgående arfvodena till de utaf bemälda tjensteman,
hvilkas uppförande å ordinarie stat blifvit af komitén
ifrågasatt, eller 30,700 kronor, men deremot i stället tilllagts
ett belopp af 4,800 kronor såsom arfvoden till biträden
åt de af komitén föreslagna telegrafinspektörerna, skulle
det anslagsbelopp, som behöfde å stat upptagas för arfvoden
till extra ordinarie tjensteman, vikariatsersättning in. m.
för distriktsförvaltningarna, uppgå till 54,900 kronor. Med
hänsyn till telefonväsendets utveckling har emellertid ansetts,
att berörda belopp bör ökas med 5,000 kronor, i följd
hvaraf ifrågavarande anslag för distriktsförvaltningarna upptagits
till 59,900 kronor.

Förslagsanslaget till arfvoden för extra biträden och
vikariat vid stationerna var för år 1900 upptaget till

130,000 kronor, men höjdes för år 1901 till 180,000. I
arfvoden till den å telegraf- och telefonstationerna tjenstgörande
extra tjensteinannapersonalen samt till föreståndare
för telefonvexelstationer utbetalades under år 1900, i
runda tal, af telegrafmedlen 179,000 kronor samt af telelonmedlen
757,000 kronor eller sålunda tillhopa 936,000
kronor. Vid bifall till komiténe förslag om uppförande
å ordinarie stat af 15 nya kommissarie-, 8 assistent-, 90
telegrafist- och stationsmästare- samt 40 qvinliga vaktföreståndare-
och 150 interurbana telefonistbefattningar minskas
utgifterna under ifrågavarande titel med 215,000 kronor.
Om detta belopp dragés från ofvannämnda 936,000 kronor,

185

skulle alltså återstå 721,000 kronor. Med hänsyn emellertid
till de senaste årens utgifter uti ifrågavarande hänseende
torde, enligt upplysningar från telegrafstyrelsen, anslaget
behöfva ökas med 70,000 kronor för år och sålunda för de
tre åren 1901—1903 med tillhopa 210,000 kronor. Dertill
skulle komma dels kostnaden för kontroll öfver den utländska
telegramvexlingen i Göteborg, Malmö och Stockholm,
för år 1900 3,300 kronor, hvilken kostnad af komitén,
på sätt nedan vidare förmäles, föreslås att gäldas från stationernas
extra biträdesanslag, dels ock ökade utgifter, beräknade
till 45,300 kronor, för vikariatsersättning under sjukdomsfall
och semester bland den af komitén till uppförande
å ordinarie stat föreslagna personal. Hela det nu ifrågavarande
anslaget har fördenskull för år 1903 ansetts böra
upptagas till 979,600 kronor.

Slutsumman af de tre ofvannämnda anslagen till arfvoden
åt extra ordinarie tjensteman m. m. skulle alltså uppgå
till 1,089,500 kronor.

Arfvoden till extra ordinarie vaktbetjente utgå för
närvarande från förslagsanslaget till »arfvoden åt telegrambärare
och uppassare vid stationerna». Detta anslag har
emellertid synts komitén lämpligen böra delas på så sätt,
att kostnaden för uppassning bestrides af anslag å omkostnadsstaten
under den föreslagna titeln »eldning, belysning
och städning af tjenstelokaler» samt utgifterna för arfvoden
till extra ordinarie vaktbetjente vid distriktsförvaltningarna
och stationerna, upptagas under särskild anslagstitel. Utgifterna
i sistnämnda hänseende för distriktsförvaltningarna
belöpte sig under år 1900 till 18,000 kronor; men har,
oaktadt arfvoden ej vidare skulle utgå för de till uppförande
å ordinarie stat föreslagna materialvakter, utgiftsbeloppet för
ifrågavarande ändamål ändock ansetts böra för år 1903 beräknas
till 19,800 kronor. Hvad kostnaden för arfvoden till extra ordinarie
betjente vid stationerna vidkommer, utgjorde denna
kostnad för år 1900 112,500 kronor. Efter afräknande derifrån
af sammanlagda beloppet af arfvodena till de 25 vaktbetjente,
hvilkas uppförande å ordinarie stat blifvit af komitén
föreslaget, eller 15,000 kronor, skulle återstå ett belopp af
97,500 kronor. Detta belopp har emellertid, vid jemförelse
med senare årens utgiftssiffror, synts komitén böra för år
1903 höjas med 33,700 kronor till 131,200 kronor.

186

Hela anslagssumman å denna titel skulle sålunda uppgå
till 151,000 kronor.

I nu gällande stat finnes under rubriken »Särskilda
anslag» jemväl upptaget ett belopp af 3,000 kronor till
arfvoden för kontroll öfver den utländska telegramvexlingen
å Göteborgs, Malmö och Stockholms stationer. Kostnaden
för berörda kontrollarbete har, såsom i det föregående är
nämndt, synts böra bestridas från anslaget till arfvoden
till extra ordinarie tjensteman m. m. för stationerna. I det nu
uppgjorda statsförslaget har derför icke upptagits något särskild!;
anslag för kostnaden för meranämnda kontrollarbete.

De för närvarande i staten upptagna anslag för hushy
reser sättning, 1,000 kronor åt föreståndaren för Stockholms
centralstation och 600 kronor åt föreståndaren för
Göteborgs station, skulle, i händelse af bifall till komiténs
förslag rörande aflöningsförmånerna för ifrågavarande stationsföreståndare,
ej vidare komma att utgå och hafva derför
från staten uteslutits.

Anslaget för telegrafverkets undervisningsanstalt har
ansetts lämpligen böra till omkostnadsstaten öfverföras.

Deremot har under »Särskilda anslag» i aflöningsstaten
uppförts ett belopp af 10,000 kronor till gratifikationer
åt tjenstemän och betjente m. m.

Före år 1875 fans i telegrafverkets aflöningsstat upptaget
ett gratifikationsanslag af 4,000 kronor. Genom nådigt
bref den 5 juni 1874 föreskrefs emellertid, att detta
anslag skulle upphöra och att de ersättningar, som utgått
från detsamma, i stället skulle utgå från anslag till
extra biträden och vikariat. Då komitén ansett sig böra
för telegrafverket tillstyrka anvisande af medel till utländska
studieresor, i likhet med hvad som finnes medgifvet
för flera andra verk, exempelvis statens jernvägar
och postverket, äfvensom anvisande af medel, motsvarande
hvad redan förut under vissa år, såsom nedan omförmäles, fått
af telegrafstyrelsen disponeras för belöning af uppfinningar,
har komitén hållit före, att de för dessa två ändamål anvisade
medel, som närmast äro att betrakta såsom gratifikationer,
äfven lämpligen böra sammanföras med det för andra gratifikationer
erforderliga belopp, som, på sätt ofvan nämnts,
för närvarande utgår under annan titel och hvilket för år 1900
uppgått till omkring 5,800 kronor. Enligt komiténs för -

187

slag skulle fördenskull å aflöningsstaten upptagas ett gemensamt
anslag under benämning »Gratifikationer åt tjensteman
och betjente m. m.» till belopp af 10,000 kronor,
att disponeras för ofvan angifna ändamål.

Hvad nu särskild! vidkommer utländska studieresor,
torde det för telegrafverket vara af stor betydelse, att
de framsteg och rön, som på telegraf- och telefonteknikens
område göras i utlandet, varda, om och i den
mån de finnas deraf förtjenta, tillgodogjorda inom landet.
Detta kan icke på ett tillfyllestgörande sätt ske endast genom
studier af facklitteraturen, utan resor måste företagas
såväl för studier af vissa specjella detaljer som för allmänna
iakttagelser i facket. Årligen hafva också med
Kongl. Maj:ts medgifvande tjensteman blifvit utsända för
dylika studieresor. Det har synts komitén lämpligt, att
medel finge af telegrafstyrelsen disponeras för sådana resor,
och har komitén tänkt sig, att af gratifikationsanslaget
högst 3,000 kronor skulle för dylikt ändamål kunna få årligen
användas.

I afseende å belöning af uppfinningar framhöll telegrafstyrelsen
i underdånig skrifvelse den 20 november 1896,
att, på det telegrafverket skulle kunna häfda och än vidare
höja den ställning, telefonväsendet allt från början intagit
i vårt land, erfordrades dels ett noggrant aktgifvande
å framstegen inom andra länder, förnämligast inom de
stora kulturländerna, för att tillgodogöra sig frukterna af
arbetet derstädes, dels ock att sådana åtgärder vidtoges,
hvarigenom inom eget land och särskildt af egen personal
arbetet med telefonteknikens utveckling kunde med kraft
bedrifvas; att i förstnämnda hänseende styrelsen allt
sedan år 1879 låtit genom en af sina tjensteman utarbeta
och till trycket befordra årliga redogörelser öfver teknikens
framsteg jemväl i utlandet, men att deremot i senare afseende!
eller befrämjandet af arbetet med utvecklingen
inom landet syftemålet icke till fyllest vunnes genom att
derför anställa särskilda personer, enär förbättringar ganska
ofta härledde sig icke från den personal, som vore för sådant
ändamål anstäld, utan från den, som hade till uppgift
att sköta, tillse och öfvervaka centralstationer, ledningar
och apparater; att styrelsen emellertid saknade befogenhet
att för sådant arbete tilldela den deraf förtjente nå -

188

gon belöning utöfver den honom för hans egentliga arbete
tillkommande aflöning eller arfvode, likasom styrelsen
icke heller egde att, derest uppfinningar eller förbättringar
skulle erbjudas telegrafverket af utomstående
personer, derför utan nådigt bemyndigande erbjuda någon
ersättning, men att man icke kunde påräkna synnerlig håg
och lust för dylika arbeten, derest icke tillfälle bereddes
att genom penningebelöningar uppmuntra de personer, som
i berörda hänseende gjort sig förtjenta.

Genom nådigt bref den 22 januari 1897 erhöll telegrafstyrelsen
bemyndigande att till belöning af nyttiga uppfinningar
och konstruktioner, hvilka på telefonteknikens
olika områden gjordes inom landet och erbjödes åt telegrafverket,
under år 1897 disponera ett belopp af högst

1,000 kronor af telefonmedlen.

Sedermera har ett dylikt bemyndigande, genom särskilda
nådiga bref den 10 mars 1899 och den 9 mars 1900,
för nämnda två år förnyats.

Det har synts komitén, att af gratifikationsanslaget
högst 1,000 kronor må af telegrafstyrelsen årligen få användas
till belöning af nyttiga uppfinningar och konstruktioner,
hvilka på telegraf- och telefonteknikens olika områden göras
inom landet och för användning erbjudas åt telegrafverket.

Vid bifall till hvad komitén föreslagit beträffande aflöningarna
till qvinliga stationsföreståndare och telegrafistcr,
torde telegrafverkets nuvarande öfvergångs-ajlöningsstat
kunna uteslutas.

Pensions- och understödsstaterna.

I skrifvelse den 7 februari 1901 till direktionen för
telegrafverkets pensionsinrättning anhöll komitén — med
bifogande af exemplar af ett inom komitén uppgjordt förslag
i fråga om aflöningen å stat för ordinarie tjensteman
och betjente vid telegrafverket — att direktionen ville föranstalta
om utredning rörande de ökade bidrag från telegrafverket,
som, utöfver vederbörande delegares afgifter, kunde
erfordras för pensionering af den i berörda förslag upptagna
personal samt, i förekommande fall, af denna personals enkor

189

och barn, och att direktionen sedermera ville, så snart ske
kunde, till komitén öfverlemna den åstadkomna utredningen.

Vidare anhöll komitén i skrifvelse den 22 april 1901,
att direktionen måtte föranstalta om utredning rörande de
ökade bidrag från telegrafverket, som, utöfver vederbörande
delegares afgifter enligt nuvarande bestämmelser, kunde
erfordras för pensionering, med angifvet belopp, af den i
ofvanberörda förslag upptagna qvinliga personal efter uppnådda
55 lefnads- och minst 30 tjensteår.

Då svar å dessa båda skrivelser ännu den 14 oktober
1901 icke kommit komitén till hända, aflat komitén ny
skrifvelse till direktionen med anhållan, att svar å komiténs
berörda framställningar måtte varda komitén meddeladt
före utgången af då löpande vecka.

Med anledning deraf mottog komitén från direktionen
en den 18 i sistnämnda månad dagtecknad skrifvelse,
deri direktionen — med förmälan att direktionen för
utförandet af den begärda utredningen anlitat sakkunnig
person, men att denne den 17 berörda oktober meddelat
direktionen, att han, oaktadt forceradt arbete, ännu icke
såge sig i stånd att med full visshet fixera den tidpunkt,
då utredningen kunde föreligga i afslutadt skick, — förklarade,
att direktionen, som enligt nämnde sakkunniges
till direktionens ordförande gjorda meddelande förväntat, att
arbetet med ifrågavarande utredning skulle vara afslutadt
redan före augusti månads utgång samt, då sådant ej skett,
åtminstone i medio af oktober månad, sålunda icke vore i
tillfälle att för det dåvarande lemna det af komitén begärda
svaret.

Med hänsyn till hvad sålunda förekommit, och då
komitén, hvars betänkande och förslag vid tidpunkten för
sistberörda skrifvelses mottagande förelågo i det närmaste
färdiga, ansåg sig icke kunna, i afbidan på den omförmälda
utredningen, uppskjuta med afgifvandet af sitt betänkande
och förslag, fann komitén annan utväg ej förefinnas för
komitén med afseende å beräkningen af de å pensionsoch
understödsstaterna upptagna anslagen »bidrag till telegrafverkets
pensionsinrättning» och »bidrag till telegrafverkets
enke- och pupillkassa», än att följa samma beräkningsgrunder,
som blifvit följda vid fastställande af ifrågavarande
anslag i 1902 års stat för telegrafverket.

190

Komitén har visserligen den 31 oktober 1901, eller
samma dag som komiténs betänkande är dagtecknadt, fått
från direktionen mottaga en skrifvelse, nti hvilken, i fråga
om den utredning, som af komitén begärts i ofvan omförmälda
skrifvelse den 7 februari 1901, meddelats, att direktionen
dåmera från bemälde sakkunnige bekommit en vid
direktionens skrifvelse i afskrift fogad promemoria rörande
de ökade bidrag från telegrafverket, som, utöfver vederbörande
delegares afgifter, kunde erfordras för pensionering
af angifven personal; varande dessa ökade bidrag i promemorian
upptagna till ett sammanlagdt belopp af 102,500
kronor, för år räknadt. I sin senaste skrifvelse har direktionen
ock gifvit till känna, att det ökade bidraget från
telegrafverket för pensionering, i förekommande fall, af
vederbörande telegrafpersonals enkor och barn skulle, enligt
beräkningar, som af direktionen gjorts, komma att uppgå
till 3,000 kronor för år.

Då emellertid ofvanberörda promemoria icke innefattar
eller åtföljts af någon närmare redogörelse och motivering
angående det sätt, hvarpå utredningen blifvit af den sakkunnige
verkstäld, och, i allt fall, komitén ansett sig icke
nu kunna, med uppskjutande af betänkandets afgifvande, ingå
i pröfning af de i omförmälda promemoria och direktionens
senaste skrifvelse, såsom ökade kostnader, upptagna belopp,
har komitén funnit de handlingar, komitén sålunda den 31
oktober 1901 bekommit, icke böra föranleda annan åtgärd
från komiténs sida, än att meddelande i ämnet skulle i
komiténs betänkande intagas och nödig hänvisning dertill
göras i komiténs förslag till utgiftsstater för telegrafverket
vid de två anslag å pensions- och understödsstaterna, som
af ifrågavarande förhållanden beröras.

Omkostnadsstaten.

I fråga om omkostnadsstaten hafva en del förändringar
blifvit föreslagna, nemligen dels annan benämning å några
anslagstitlar, dels sammanslagning af titlar och dels slutligen
uppförande å staten af nya titlar, som antingen,
såsom ofvan blifvit nämndt, öfverförts från aflöningsstaten

191

eller också, i sammanhang med telefonväsendets uppförande
å ordinarie stat, ansetts böra i omkostnadsstaten intagas.

Anslaget för »Telegrafliniernas öfvervakande, besigtning
och underhåll» har sammanslagits med anslaget för
»Batteriförnödenheter» under den nya benämningen Stationers
och liniers underhåll. Benämningen å anslaget för
»Underhåll af telegrafverkets byggnader» har förändrats till
Underhåll af telegrafverkets byggnader och lokaler, hvarjemte
anslaget för »Inköp och underhåll af inventarier, såsom
apparater, verktyg, arbetsredskap, möbler och husgeråd»
erhållit den kortare benämningen Inköp och underhäll
af inventarier, verktyg m. rn. Den från aflönings- till
omkostnadsstaten öfverförda kostnaden för renskrifning hos
telegrafstyrelsen har tillika med det å omkostnadsstaten för
närvarande särskildt upptagna anslaget till »Skrifmaterialier
m. m.» sammanförts med anslaget för »Böcker, kartor, tryckningskostnad,
blanketter, kuverter, pappersremsor in. in.»,
hvarefter det gemensamma anslaget erhållit benämningen
Blanketter, telefonkataloger, skrifmaterialier, böcker, renskrifning
m. m. Likaså hafva anslagen till »Ved» och »Lyshållning»
sammanslagits, och har till samma anslag jemväl
hänförts kostnaden för städning af tjenstelokaler, hvilken
kostnad utbrutits från den i aflöningsstaten för närvarande
under rubriken »Särskilda anslag» upptagna titeln »Arfvoden
åt telegrambärare och uppassare vid stationerna». Efter de
sålunda vidtagna förändringarna har det ifrågavarande gemensamma
anslaget fått benämningen Eldning, belysning
och städning af tjenstelokaler.

Anslaget för Telegrafverkets undervisningsanstalt har,
såsom i det föregående är nämndt, öfverförts från aflöningstill
omkostnadsstaten.

Såsom nya anslagstitlar hafva uppförts Beklädnad,
Sjukvård och begrafningshjelp samt Felräkning spenning ar.

Öfriga anslagstitlar, nemligen Resekostnads- och traktamentsersättning,
Hyror, Postporto, Frakt- och transportkostnader,
Sveriges bidrag till underhållet af internationella
telegrafbyrån i Bern och Diverse utgifter, äro desamma som
enligt nu gällande stat.

De belopp, hvilka upptagits under de olika an slagstitlarna
å omkostnadsstaten, hafva, enligt hvad redan förut antydts,
blifvit satta i öfverensstämmelse med beräkningar, som

192

Telegrafverkets
inkomster.

erhållits från telegrafstyrelsen, och som derstädes uppgjorts
dels med ledning af utgifterna under de närmast föregående
åren under respektive titlar, dels ock med behörig
hänsyn till den ökning i utgifter, som föranledes af telefonväsendets
utveckling.

Hvad beträffar anslaget för undervisningsanstalten, från
hvilket för närvarande utgår äfven en del af föreståndarens
aflöning, må särskildt framhållas, hurusom, oaktadt, enligt
komiténs förslag, nämnda föreståndarebefattning skulle uppföras
å ordinarie aflöningsstat, ifrågavarande anslag, senast
faststäldt till högst 12,500 kronor, ändock ansetts böra
ökas till, förslagsvis, 15,000 kronor på grund af den utvidgning
af undervisningen, som under de närmaste åren
lärer förestå.

Beträffande telegrafverkets inkomster för år 1903 torde
desamma, enligt från telegrafstyrelsen lemnad uppgift,
kunna beräknas:

inkomsterna af telegrafmedel till ...... 1,800,000 kronor

» » telefonmedel » ............ 4,700,000 »

eller tillhopa 6,500,000 kronor.

Förslag

till

Aflöningsreglemente

för tjensteman och betjente vid telegrafverket.

§ I Aflöning,

som tillkommer vid telegrafverket anstäld
tjensteman eller betjent enligt stat, som af Riksdagen godkänts,
fördelas i lön och tjenstgöringspenningar eller i arfvode
och tjenstgöringspenningar, såsom i staten finnes för hvarje
deri upptagen befattning angifvet.

§ 2.

För åtnjutande af den i stat uppförda aflöning och
dertill hörande förhöjning efter viss tids fortsatt innehafvande
af befattning gälla följande allmänna bestämmelser:

för tjensteman och betjente i Telegrafstyrelsen:

vara förpligtad att, med bibehållande af den tjenstegrad

13*

194

och aflöning han innehar, efter förändrad arbetsordning
sköta de med befattningen förenade göromål;

att med befattning i Styrelsen icke må förenas annan
tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller
annan tjenstebefattning eller enskildt, uppdrag, med mindre
sistberörda befattning eller uppdrag, vid pröfning i stadgad
ordning, befinnes icke hindra fullgörande af tjenstgöringen
i Styrelsen;

att tjensteman i lägsta lönegraden är skyldig att hos
Styrelsen tjenstgöra å den särskilda befattning inom graden,
der Styrelsen, till befordrande af arbetets oafbrutna gång,
finner honom lämplig och behöflig;

att tjenstgöringspenningar få uppbäras endast för den
tid, befattnings innehafvare verkligen tjenstgjort eller åtnjutit
semester, men skola för den tid, han eljest varit
från tjenstgöring befriad, utgå till den, som uppehållit befattningen; att

den, som af sjukdom hindras att sin befattning
förrätta, eger uppbära hela lönen, men att den, som undfår
ledighet för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag, eller eljest är lagligen förhindrad
att befattningen sköta, kan förpligtas att under ledigheten
utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå så mycket af lönen,
som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest
pröfvas skäligt;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras till följd
af tjensteresor eller för beredande af semester, tjensteman
af lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas till
högre befattning i Styrelsen, densamma, emot åtnjutande
i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjenstgöringspenningar,
men eljest af deremot svarande belopp i
stället för egna tjenstgöringspenningar, bestrida, dock ej

195

längre än sammanlagdt tre månader under ett och samma
kalenderår;

att emellertid, derest byråchef till följd af tjensteresa
eller för handläggning af särskilda ärenden är under allenast
några få dagar hindrad att sköta sin befattning, tjensteman
af lägre grad skall vara pligtig att utan särskild ersättning
sköta de till byråchefsbefattningen hörande löpande göromål;

att, derest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt
innehafvande af befattning i samma lönegrad är i stat
medgifven, tidpunkten

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem
år, under vilkor att innehafvaren under mera än fyra femtedelar
af den tjenstetid, som erfordras för att vinna nämnda
förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen eller, på
grund af förordnande, annan statens tjenst, dock att härvid
icke må föras honom till last den tid han åtnjutit semester,
och

för andra förhöjningen, om sådan eger rum, efter ytterligare
fem år, på samma vilkor,

under iakttagande, hvad såväl den ena som den andra
förhöjningen angår, deraf, att den högre aflöningen ej får
tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det,
hvarunder den stadgade tjensteåldernblifvit uppnådd; börande
löntagaren dervid tillgodoräknas den tid, som före den nya
aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde
till befattningen, vare sig på grund af fullrnagt eller konstitutorial
eller förordnande i följd af frågan om verkets omorganisation
i anledning af telefonväsendets tillkomst; samt
att tjensteman eller betjent i Styrelsen skall, då han
uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjensteår, vara förpligtad
att med oafkortad lön såsom pension från befattningen afgå,
Kongl. Maj:t eller Telegrafstyrelsen, om det tillkommer Sty -

196

relsen att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma
anstå, derest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna i befattningen på ett tillfredsställande sätt
gagna det allmänna och kan finnas villig att i densamma
qvarstå; skolande pensionen utgå dels från telegrafverkets
pensionsinrättning enligt det för denna inrättning gällande
reglemente, dels ock med erforderligt fyllnad sbelopp af telegrafverkets
medel;

för tjensteman och betjente vid distriktsförvaltningarna
och stationerna:

att tjensteman skall vara underkastad icke allenast den
utvidgade eller förändrade tjenstgöring, utan ock den förflyttning
till annan tjenstgöringsort eller annan befattning
af motsvarande tjenstegrad och med enahanda aflöning å
stat, som kan varda honom i behörig ordning ålagd, samt
vaktbetjent vara pligtig underkasta sig den förändring i
tjenstgöring och den förflyttning till annan tjenstgöringsort,
som honom i behörig ordning ålägges;

att med befattning af ifrågavarande slag icke må förenas
annan tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat,
ej heller annan tjenstebefattning eller enskildt uppdrag, med
mindre sistberörda befattning eller uppdrag, vid pröfning i
stadgad ordning, befinnes icke hindra fullgörande af tjenstgöringen
i verket;

att tjenstgöringspenningar och sportler få uppbäras
endast för den tid, befattnings innehafvare verkligen tjenstgjort
eller åtnjutit semester, men skola för den tid, han
eljest varit från tjenstgöring befriad, utgå till den, som
uppehållit befattningen;

att, derest ledighet på grund af sjukdom åtnjutes under
högst tre månader af ett och samma kalenderår, den tjenst -

197

ledige eger uppbära hela lönen eller i de fall, der aflöningen
är fördelad i arfvode och tjenstgöringspenningar, hela
arfvodet, men att under ledighet, som på grund af sjukdom
åtnjutes utöfver nämnda tid, det ankommer på Styrelsen
att bestämma, huruvida, jemte tjenstgöringspenningar
och sportler, äfven någon del af lönen eller arfvodet, dock
ej mera än tredjedelen deraf, bör af den tjenstledige afstås;

att under ledighet, som åtnjutes för svag helsas vårdande,
enskilda angelägenheter, särskilda uppdrag eller eljest
förekommande lagligt tjensteförhinder, den tjenstledige kan
af Styrelsen förpligtas att, utöfver tjenstgöringspenningar
och sportler, afstå så mycket af lönen eller arfvodet, som
för befattningens uppehållande erfordras eller eljest pröfvas
skäligt;

att, derest emellertid tjensteman eller betjent, i följd
af kroppsskada, ådragen under tjensteutöfning, blifvit tills
vidare oförmögen till tjenstgöring, må, såsom undantag
från hvad ofvan är stadgadt, aflöningen å stat kunna, efter
Styrelsens bepröfvande, till honom utgå oafkortad under
högst sex månader; ankommande deremot på pröfning af
Kongl. Maj:t, till huru stor del aflöning kan böra till den
skadade utgå efter omförmälda tid af sex månader;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande
af semester, tjensteman af lägre grad skall vara
skyldig att, om han förordnas till högre befattning vid
distriktsförvaltning eller station, densamma bestrida, dock
ej längre tid än sammanlagdt tre månader under ett och
samma kalenderår; egande han, om förordnandet erfordras
till följd af sjukdomsförfall, åtnjuta, i stället för egna tjenstgöringspenningar,
de med den tjenstlediges befattning förenade
tjenstgöringspenningar men, då förordnandet erfordras

198

för beredande af semester, allenast den honom eljest tillkommande
aflöning;

att, i fråga om rätt till förhöjning af lönen efter
viss tids fortsatt innehafvande af tjenst, tjenstemännen
skola anses tillhöra följande fyra grupper, nemligen:

första gruppen: telegraf-, telefon- och liniedirektörer
äfvensom kommissarier af l:a klass;

andra gruppen: kommissarier af 2:a och 3:e klass,
linieingeniörer, kontrollörer, kommissarier af 4:e klass och
kassörer;

tredje gruppen: assistenter och manliga bokhållare;
fjerde gruppen: q vinliga stationsföreståndare, telegrafister,
qvinliga. bokhållare och vaktföreståndare samt interurbantelefonister; att

tidpunkten, då tjensteman kan komma i åtnjutande
af första förhöjningen, skall inträda fem år och tidpunkten,
då han kan komma i åtnjutande af andra förhöjningen,
tio år, sedan han tillt-rädt innehafvande tjenst eller tjenst,
tillhörande samma grupp;

att tjensteman, som före 1902 års utgång tillträdt
tjenst af ifrågavarande slag, skall, beträffande rätt till förhöjning
af lönen efter nyssnämnda tidpunkt, anses hafva
vid detta tillträde inträdt i den aflöningsgrupp, som befattningen
från 1903 års början tillhör;

199

det, hvarunder den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd;
börande löntagare dervid tillgodoräknas den tid, som före
den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans
tillträde till befattningen, vare sig på grund af fullmagt
eller konstitutorial eller förordnande i följd af frågan om
verkets omorganisation i anledning af telefonväsendets tillkomst;
och länder särskild! till efterrättelse, att kommissarie
af l:a klass bör tillgodoräknas den tid, som förflutit
från hans tillträde till kommissariebefattning af l:a klass
enligt hittillsvarande stat;

att likväl tjensteman, som, då han intjenat stadgad tid
för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads-
och tjensteålder, som berättigar honom till nedannämnda
pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att en hvar, som med eller efter 1903 års ingång tillträder
befattning såsom tjensteman vid telegrafverkets distriksförvaltningar
eller stationer, skall vara pligtig att underkasta
sig nu gifna vilkor och bestämmelser;

att hvad ofvan är stadgadt i fråga om rätt för tjensteman
till förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af tjenst skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
jemväl beträffande stationsmästare; egande, hvad
angår tidpunkten för dylik löneförhöjnings inträdande, stationsmästare
att räkna sig till godo den tid, han innehaft
ordinarie vaktbetjentbefattning vid telegrafverket;

att öfrige vaktbetjente må, i fråga om rätt till aflöningsförhöjning,
kunna tillerkännas två tillägg till tjenst -

200

göringspenningarna, hvart tillägg å 200 kronor för materialvakt
och annan vaktbetjent af l:a lönegraden samt 150
kronor för vaktbetjent af 2:a lönegraden, att tillträdas respektive
fem och tio år efter det han tillträdt ordinarie
vaktbetjentbefattning vid telegrafverket;

att för öfrigt, hvad hvart och ett af de nyss omförmälda
tilläggen angår, skall iakttagas: att vaktbetjent
under mera än fyra femtedelar af den tjenstetid, som erfordras
för att vinna rätt till tillägget, med godt vitsord
bestridt innehafvande tjenst, samt att den högre aflöningen
ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst
efter det, hvarunder den stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd; att

likväl vaktbetjent, som, då han intjenat stadgad
tid för erhållande af aflöningstillägg, redan uppnått den
lefnads- och tjensteålder, som berättigar honom till nedannämnda
pension, icke må samma tillägg tillträda;

att, om vaktbetjent i l:a graden, hvilken intjenat ett
eller båda aflöningstilläggen, förflyttas till 2:a graden, aflöningstillägg
skola till honom utgå med de lägre belopp,
som för sistberörda grad bestämts, men att deremot till
vaktbetjent, som uppflyttats till l:a från 2:a graden, aflöningstillägg
skola utgå med de för l:a graden bestämda
högre belopp; samt

att tjensteman eller betjent vid distriktsförvaltning
eller station skall efter uppnådda sammanlagda 95 lefnadsoch
tjensteår vara förpligtad att med oafkortad lön såsom
pension från befattningen afgå, Kongl. Maj:t eller Telegrafstyrelsen,
om det tillkommer Styrelsen att afskedet utfärda,
dock obetaget att låta med detsamma anstå, derest och så
länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i befattningen
på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan

201

finnas villig att i densamma qvarstå; skolande pensionen
utgå dels från telegrafverkets pensionsirirättning enligt det
för denna inrättning gällande reglemente, dels ock med erforderligt
fyllnadsbelopp af telegrafverkets medel.

§ 3.

Tjenstemännen i Telegrafstyrelsen ega årligen, när
sådant utan hinder för göromålens behöriga gång kan ske,
åtnjuta semester, generaldirektören, byråcheferna och tjenstemännen
af 2:a lönegraden en hvar under en och en half
månad samt tjenstemännen af lägsta lönegraden en hvar
under en månad, enligt den fördelning, som af generaldirektören
uppgöres.

§ 4.

Semester af en månad årligen må af tjensteman vid
distriktsförvaltning eller station åtnjutas, i den mån sådant
i vederbörlig ordning pröfvas kunna ske utan hinder
för göromålens gång.

Tjensteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll
å uppbörd, är pligtig att å tid af året, som af vederbörande
öfverordnade myndighet bestämmes, begagna sig
af semester.

§ 5.

Den, som på förordnande förvaltar ledig tjenst, åtnjuter
under tiden de med densamma förenade aflöningsförmåner.

§ 6.

Afhåller sig tjensteman eller betjent från tjenstgöring
utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjenstledighet

202

eller kunna styrka giltigt förfall, må lian under tiden ej
åtnjuta någon aflöning. Varder tjensteman eller betjent afstängd
från tjenstgöring eller i häkte tagen, skall under
tiden hans aflöning innehållas, så vida ej Telegrafstyrelsen
finner skäligt låta honom någon del deraf uppbära.

§ 7.

Vid afgång från telegrafverkets tjenst till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall utgår sjelfva lönen
till månadens slut. Enahanda är förhållandet med arfvode,
der aflöning är fördelad i arfvode och tjenstgöringspenningar.

Aflider vid telegrafverket anstäld person, som innehar
befattning, hvilken icke är uppförd å ordinarie stat, må,
derest och i den mån den myndighet, som antagit honom,
så pröfvar skäligt, den för honom bestämda aflöningen utgå
till månadens slut.

§ 8.

Aflider tjensteman eller betjent, vare sig ordinarie
eller extra, i följd af olyckshändelse, timad under tjensteutöfning,
må ett belopp, motsvarande den aflidnes aflöning
för en månad, såsom begrafningshjelp tilldelas hans dödsbo.

§ 9.

Vid tjensteresa inom riket utgår resekostnads- och
traktamentsersättning för tjensteman enligt bestämmelserna
i gällande resereglemente, dock att vid långvarigare uppdrag,
förenade med resa från boningsorten, vid ofta åter -

203

kommande tjensteresor eller i särskilda fall, då omständigheterna
dertill eljest föranleda, Styrelsen eger att bestämma
lägre resekostnads- och traktamentsersättning.

För betjente eger Styrelsen att fastställa resekostnadsoch
traktamentsersättning, dock ej till högre belopp än
gällande resereglemente för närmast motsvarande klass bestämmer.

§ 10.

Felräkningspenningar tillkomma:

den hos Telegrafstyrelsen anstälde hufvudkassören med
500 kronor, för år räknadt;

kassör vid centraltelefonstationerna i Stockholm och
Göteborg med 300 kronor, likaledes för år räknadt; samt

tjensteman, som tjenstgör i kassan vid telegraminlemning,
der telegramuppbörden under näst föregående år uppgått
till minst 75,000 kronor, med en half procent af derstädes
till honom kontant inbetalda afgifter.

§ 11.

Anmärkningsprovision tillkommer vederbörande hos
Telegrafstyrelsen anstälda tjensteman enligt de närmare
grunder, Kongl. Maj:t bestämmer, med högst femton procent
å hvarje belopp, som på grund af anmärkning, gjord af sådan
tjensteman, antingen, såsom ej behörigen uppburet,
till telegrafverket inflyter och utan anmärkningens framställande
ej skulle hafva kommit verket till godo, eller,
såsom för högt debiteradt, till vederbörande återgäldas.

§ 12.

Fri bostad, bestående af ett rum och kök, jemte fri
vedbrand och belysning, tilldelas, efter Styrelsens bepröf -

204

vande, stationsföreståndare å lägsta klassens station; vare
denne dock i sådant fall skyldig vidkännas en årlig minskning
af 250 kronor å lönen.

§ 13.

Uniformspersedlar in natura eller beklädnadsersättning
till visst årligt belopp må tilldelas vid telegrafverket anstälda
ordinarie och extra betjente samt vid liniebyggnaderna
anstälda underbefäl och arbetare, allt enligt reglemente,
som af Styrelsen fastställes.

§ 14.

Kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter lemnas åt
betjente vid distriktsförvaltningarna och stationerna samt
vid liniebyggnaderna anstälda underbefäl och arbetare, äfvensom
åt annan med desamma jemförlig, i telegrafverkets
tjenst befintlig tillfällig personal, enligt de närmare bestämmelser
Kongl. Maj:t meddelar.

§ 15.

Grunderna för aflöningen till den extra personalen vid
telegrafverket bestämmas af Kongl. Maj:t på förslag af
Styrelsen.

§ 16.

Den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara
skyldig underkasta sig den minskning i befintliga sportelinkomster,
som kan varda af Kongl. Maj:t. bestämd, äfvensom
de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som
kunna varda stadgade.

Motiver

till

förslaget till aflöningsreglemente för tjensteman
och betjente vid telegrafverket.

Vid affattande! af förslaget till detta reglemente har
komitén beaktat

dels nu gällande instruktion för telegrafstyrelsen af
den 1 november 1878 med deri sedermera vidtagna ändringar,
så vidt nemligen i berörda instruktion innefattas bestämmelser,
hvilka enligt komiténs förmenande äro af den
beskaffenhet, att de rätteligen böra upptagas i ett aflöningsreglemente
för telegrafverkets tjensteman och betjente;

dels kongl. kungörelsen den l november 1878 angående
vilkoren för åtnjutande af de från 1879 års början faststälda
nya löneförmåner för telegrafstyrelsen;

dels kongl. brefvet den 1 september 1882 angående
fastställande af utgiftsstater för telegrafverket att tillämpas
under år 1883, så vidt genom nämnda kongl. bref meddelats
bestämmelser i afseende å vilkoren för åtnjutande af
de tjenstemannapersonalen vid telegrafverkets stationer beviljade
ålderstillägg;

dels kongl. brefvet den 5 oktober 1883 rörande telegrafverkets
utgiftsstater för år 1884, i hvad uti detta kongl.
bref föreskrifter meddelats angående pensionsrätt, för telegrafverkets
tjensteman;

dels ock åtskilliga andra på kongl. bref grundade föreskrifter
rörande särskilda aflöningsvilkor för tjensteman och
betjente vid telegrafverket.

I allmänhet hafva här nedan särskild! motiverats endast
sådana delar af komiténs förslag till aflöningsreglemente,

206

§§ 3, 8
14.

som innefatta afvikelse från eller gå utöfver nu gällande
bestämmelser i ämnet.

och Såsom af § 2 framgår, har komitén, i fråga om de
allmänna bestämmelserna för åtnjutande af den i stat uppförda
aflöning och dertill hörande förhöjning efter viss tids
fortsatt innehafvande af befattning, särskilt tjensteman
och betjente i telegrafstyrelsen samt tjensteman och betjente
vid telegrafverkets distriktsförvaltningar och stationer.

Komitén har funnit ett dylikt särskiljande nödvändigt
af den anledning, att för tjensteman och betjente i telegrafstyrelsen
gifvetvis böra i förevarande afseende gälla, i
hufvudsak, enahanda allmänna regler, som finnas meddelade
beträffande andra centrala embetsverk, under det att för
personalen vid distriktsförvaltningarna och stationerna ifrågavarande
aflöningsvilkor synas böra regleras, i åtskilliga hänseenden,
af särskilda, för dessa förvaltningar och stationer
samt der anstälde tjensteman och betjente egenartade omständigheter.

Hvad angår aflöningsvilkor en för tjenstemän och betjente
i telegrafstyrelsen, äro de i sådant hänseende upptagna reglementsbestämmelser
i sina hufvuddrag öfverensstämmande med
de föreskrifter, hvilka vid löneregleringar i senare tider för
åtskilliga centrala verk blifvit af Kongl. Maj:t meddelade.

Den i första punkten angifna bestämmelsen återfinnes,
om än i något olika form, uti första punkten af nu gällande
aflöningsvilkor enligt ofvanberörda kongl. kungörelse den
1 november 1878. Den särskilda hänsyftning, som der
göres å en eventuel förening af post- och telegrafverken
under en gemensam styrelse, har komitén ansett ej vidare
böra upprepas, då frågan om sådan förening numera torde
vara att betrakta såsom förfallen.

Bland det sysslande, hvilket icke må förenas med befattning
i telegrafstyrelsen, med mindre detsamma, vid
pröfning i stadgad ordning, befinnes icke hindra fullgörande
af tjenstgöringen i styrelsen, har upptagits äfven
»enskildt uppdrag». Det torde vara utom allt tvifvel, att
ett dylikt uppdrag ofta kan vara af beskaffenhet att långt
mera än en enskild »tjenstebefattning» inverka hinderligt

207

med afseende å fullgörandet af en ordinarie statsbefattning.
Vid sådant förhållande och då, särskildt från Riksdagens
sida, uttalanden vid flera tillfällen gjorts i syfte att, så
vidt möjligt, inskränka de ordinarie statstjenstemännens
sysslande med enskilda uppdrag af beskaffenhet att möjligen
inkräkta på den tid, som borde egnas uteslutande
åt statstjensten, har komitén ansett sig böra föreslå en utvidgning
uti ifrågavarande hänseende af hittills gällande
bestämmelser i ämnet.

Bestämmelsen, att tjensteman i lägsta lönegraden är
skyldig att hos styrelsen tjenstgöra å den särskilda befattning
inom graden, der styrelsen, till befordrande af arbetets
oafbrutna gång, finner honom lämplig och behöflig,
förekommer nu, om än med något olika ordalydelse, i sista
punkten af § 4 mom. 1 i instruktionen för telegrafstyrelsen,
sådan nämnda § lyder enligt kongl. kungörelsen den
2 september 1892. Komitén har trott, att denna bestämmelse,
såsom i sjelfva verket utgörande ett aflöningsvilkor,
lämpligen bör hafva sin plats i aflöningsreglementet, och
har komitén fördenskull der upptagit densamma.

För närvarande är genom nådiga kungörelsen den 1
november 1878 stadgadt, att den, som af sjukdom hindras
att sin tjenst förrätta, eger uppbära hela lönen, men
att den, som eljest undfår ledighet för svag helsas vårdande,
enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag,
kan förpligtas att under ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar
afstå så mycket af lönen, som för tjenstens
förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt. Till
de sistnämnda fallen har komitén ansett böra läggas sådana,
då befattnings innehafvare »eljest är lagligen förhindrad att
befattningen sköta». Erfarenheten lärer nemligen hafva
gifvit vid handen behöfligheten af ett dylikt stadgande.
I saknad deraf skulle t. ex. en tjensteman eller betjent,
som blefve häktad för brott, begånget utom tjensten, icke
kunna förmenas rätt att för sin räkning uppbära hela
den med hans befattning förenade lön under häktningstiden,
intill dess han genom lagakraftvunnet utslag må hafva
blifvit dömd till, i sammanhang med annat straff, afsättning
från tjenstebefattningen.

Komitén har bland aflöningsvilkoren för tjenstemännen
i telegrafstyrelsen upptagit skyldighet för tjensteman af

208

lägre grad att i vissa fall utan särskild ersättning sköta
de till byråchefsbefattning hörande löpande göromål. En
dylik bestämmelse har inom telegrafstyrelsen visat sig behöflig
och ändamålsenlig. Det har nemligen befunnits
olämpligt och medförande onödig omgång att, då byråchef,
för en kortare tjensteresa eller för att kunna under några
dagar mera odeladt egna sitt arbete åt något särskildt ärende
af vidlyftigare eller svårare beskaffenhet, varit hindrad att
sköta de till tjensten hörande löpande göromål, särskildt
förordnande skulle behöfva meddelas annan tjensteman att
under tiden förestå byråchefstjensten, och till äfventyrs än
ytterligare förordnande i succession efter denne sistnämnde
utfärdas. Komitén har emellertid ansett skyldigheten i fråga
böra inskränka sig till de fall, då byråchef är till följd af
tjensteresa eller för handläggning af särskilda ärenden under
allenast några få dagar hindrad att sköta sin befattning.

I afseende å vilkor en för tillträde af ålder stillägg äro
vissa förtydligande redaktionsförändringar vidtagna i den
lydelse, bestämmelserna derom hafva i kongl. kungörelsen
den 1 november 1878. Särskildt har, med aktgifvande å
bestämmelserna vid en del andra löneregleringar, ansetts
böra uti ifrågavarande hänseende angifvas, att befattnings
innehafvare skall under mera än fyra femtedelar af den
tjenstetid, som erfordras för att vinna nämnda löneförhöjning,
hafva bestridt sin egen eller, på grund af förordnande,
annan statens tjenst.

Hvad angår bestämmelsen, att löntagare bör, med afseende
å rätt till ålderstillägg, tillgodoräknas den tid, som
före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från
hans tillträde till befattningen, vare sig på grund af fullmagt
eller konstitutorial eller förordnande i följd af frågan
om verkets omorganisation i anledning af telefonväsendets
tillkomst, så lärer hvad i sistberörda hänseende föreslagits få
anses vara af rättvisa och billighet påkalladt, likasom det ock
har stöd uti hvad i föregående liknande fall blifvit stadgadt.

Beträffande derefter aflöningsvilkoren för tjenstemän och
betjente vid telegrafverkets distriktsförvaltningar och stationer,
har, vid affattandet af den första punkten, hos komitén i betraktande
kommit, hurusom den rörlighet, hvilken utmärker
ett delvis industrielt verk sådant som telegrafverket, i all -

209

mänhet måste förutsätta rörlighet jemväl hos den på verkets
stationer och linier arbetande personal. Verket lärer icke
kunna vara tillräckligt betjenadt med, att de tjensteman
och betjente, hvilka en gång erhållit placering å viss plats
eller å visst verksamhetsområde, ovilkorligen skola, derest de
så önska, ega rätt att qvarstå på denna plats eller med
denna verksamhet, oberoende af de förändringar, verkets
rörelse i afseende derå undergått. Det kan inträffa, att
tillfälligtvis å ett ställe behöfves en ordinarie arbetskraft,
som samtidigt kan afvaras å ett annat, och det bör då ej
vara omöjligt att låta en förflyttning för den behöfliga
tiden ega rum. Likaledes torde det kunna rätt ofta hända,
att i följd af förändrade förhållanden rörelsen vid någon
station eller linie så minskas, att indragning af någon
tjenste- eller betjentbefattning der bör ega rum, hvilken
befattning å andra sidan kan väl behöfvas på annat
håll, der rörelsen ökats. I sådant fall, likasom då tjensteman
s eller betjents tillryggalagda verksamhet tyder på
lämplighet för ett visst slags tjenstgöring inom verket, bör
ock förflyttning från en ort till en annan eller från en
befattning till en annan kunna ske äfven mot vederbörande
tjensteman eller betjents vilja.

Komitén har dock ansett, att skyldigheten uti ifrågavarande
hänseende för tjensteman och betjente vid telegrafverkets
distriktsförvaltningar och stationer ej bör sträckas
längre, än att sådan tjensteman skall vara underkastad
den utvidgade eller förändrade tjenstgöring äfvensom
den förflyttning till annan tjenstgöringsort eller annan
befattning af motsvarande tjenstegrad och med enahanda aflöning
å stat, som kan varda honom i behörig ordning ålagd,
samt att vaktbetjent skall vara pligtig underkasta sig den
förändring i tjenstgöring och den förflyttning till annan
tjenstgöringsort, som honom i behörig ordning ålägges.

Bland de, enligt nådiga brefvet den 1 september 1882
rörande telegrafverkets utgiftsstater för år 1883, för åtnjutande
af ålderstillägg för tjenstemann aperson alen vid telegrafverkets
stationer stadgade vilkor ingår, att med tjenst vid
telegrafverkets stationer ej må förenas annan tjenst å rikets,
riksdagens eller kommuns stat — befattning i postverket
likväl undantagen.

14*

210

Det sålunda såsom undantag lemnade medgifvandet
att kunna få med tjenst å stat vid telegrafverket förena
dylik tjenst vid postverket var helt naturligt under förhållandena,
då det tillkom. Flera förenade post- och telegrafanstalter
funnos redan, och deras antal ansågs komma
att i framtiden ytterligare ökas i afsevärd mån. Frågan om
post- och telegrafverkens förenande under en gemensam
styrelse var ej heller då ännu bragt till en definitiv
lösning.

Det har synts komité)!, att i blifvande aflöningsreglementen
för post- och telegrafverkens personaler ej vidare bör
upptagas ett dylikt undantagsstadgande, på grund af hvilket
det skulle varda möjligt för en och samma person att såväl
såsom posttjensteman som i egenskap af telegraf tjensteman
vinna de förbättrade pensioner, till hvilka komiténs
statsanslag, derest desamma godkännas, skulle föranleda. Att
komitén ansett sig böra utesluta undantagsstadgandet i fråga,
får emellertid ej tydas så, som skulle komitén hafva afsett, att
någon förening af postanstalt med telegrafanstalt icke under
något förhållande vidare bör ega rum. Men komitén håller
före, att äfven efter borttagandet åt det nämnda undantagsstadgandet
en dylik förening fortfarande kan eg a ruin, derest
densamma finnes lämplig. I så fall komme, om vid den förenade
anstalten anstäldes en person, som innehade ordinarie
tjenst inom det ena verket, denne, i hvad det andra verket anginge,
att betraktas såsom extra tjensteman, åt hvilken
gifvits ett förordnande på viss tid eller tills vidare.

Beträffande de tjensteman, som, med stöd af nu gällande
bestämmelser, innehafva ordinarie tjenster vid begge
verken, har komitén icke ansett sig böra föreslå något
öfvergångsstadgande uti ifrågavarande hänseende. Det står
ju dem öppet att på hittillsvarande lönevilkor bibehålla
sina båda ordinarie befattningar. Önskar emellertid dylik
tjensteman ingå på den nya staten för någotdera verket,
bör lian, enligt komiténs åsigt, vara pligtig att afgå från
den ordinarie befattningen inom det andra verket.

Hvad komitén föreslagit i fråga om rätten att med
befattning i telegrafstyrelsen förena »enskild! uppdrag», har
ock upptagits bland afiöningsvilkoren för tjensteman och
betjente vid telegrafverkets distriktsförvaltningar och stationer.

211

Då komitén för sin del, efter öfvervägande af hithörande
förhållanden, kommit till det resultat, att de vid
telegrafverkets stationer inflytande sportler för räkningshållning
med enskilda korrespondenter, bolag eller firmor
icke böra filt telegrafverket indragas, har komitén, i öfverensstämmelse
med hvad för postverket redan finnes stadgadt,
föreslagit, att sportler skola, i afseende å rätten att
dem uppbära, likställas med tjenstgöring spenning ar och således
endast vid verklig tjenstgöring samt under semester
tillfalla vederbörande tjensteinnehafvare, men eljest utgå till
den, som uppehållit den befattning, hvarmed de äro förenade.

I fråga om tjenstledig stationstjenstemans aflöningsförhällanden
hafva icke några särskilda bestämmelser blifvit
af Kongl. Maj:t meddelade. I stället utbildade sig i berörda
hänseende en viss praxis, hvilken i förekommande
fall af telegrafstyrelsen följdes vid tjenstledighet^ meddelande.

Med anledning af eu år 1892 gjord underdånig ansökning
af en telegrafkommissarie att, på grund af läkarebetyg
om hans oförmåga att fullgöra sin tjenst, komma i
åtnjutande af ledighet från densamma under nästpåföljande
år utan annan skyldighet för honom än att under tiden
afstå de å hans kommissarietjenst belöpande tjenstgöringspenningar,
anförde telegrafstyrelsen i underdånig skrifvelse
den 21 oktober 1892, att, jemlik! de af styrelsen tillämpade regler
i afseende å tjenstledighet åt telegrafverkets stationstjenstemän
på grund af sjukdom, sådan ledighet med afstående af
endast tjenstgöringspenningarna plägade af styrelsen beviljas
för en tid af två, högst tre månader, samt att vid ifrågakommande
tjenstledighet under längre tid tjenstemannen vanligen
ålagts att med hänsyn till de dryga omkostnader,
som för telegrafverket annars skulle uppkomma, afstå hela
det belopp, som åtginge för tjenstens uppehållande, dervid
likväl förutsatts, att detta belopp ej öfverstege den tjenstledig^
halfva aflöning; och hemstälde styrelsen förty och
på i öfrigt anförda skal, att Kongl. Maj:t täcktes i nåder
förklara, att för tjenstledigheten i fråga icke skulle gälla
andra bestämmelser än de af styrelsen i dylikt fall i allmänhet
tillämpade. I nådigt bref den 4 november 1892
meddelades ock, att Kongl. Maj:t, som jemlikt den för

212

telegrafstyrelsen gällande instruktion ansett det ankomma
på styrelsen att pröfva frågan om den sökta tjenstledigheten,
funnit godt förklara, att, derest tjenstledigheten
blefve af styrelsen beviljad, för densamma icke skulle gälla
andra bestämmelser än de af styrelsen i dylikt fall i allmänhet
tillämpade.

I § 109 uti gällande instruktion för stationstjenstgöringen
af den 26 april 1897, senare delen, har den i
förevarande hänseende utbildade praxis erhållit följande
allmänna uttryck:

»Ordinarie stationstjensteman, som på grund af behörigen
styrkt sjukdom åtnjuter tjenstledighet, är förbunden
att derunder afstå sina tjenstgöringspenningar. Fortfar
sådan ledighet under någon längre tid, ankommer det på
styrelsen att bestämma, huruvida jemväl någon del af
lönen bör afstås.»

»Under ledighet, som stationstjensteman för enskilda
angelägenheter får sig af styrelsen beviljad, afstås minst
så stor del af hela aflöningen, som till godtgörelse åt vikarien
erfordras.»

Hvad angår den på extra stat stående liniepersonalen,
hafva icke några bestämda allmänna regler i förevarande
afseende kommit till stånd.

Enligt § 37 mom. 1 i instruktionen för generalpoststyrelsen
gälla för tjenstemännen vid postanstalterna uti
ifrågavarande hänseende nedannämnda bestämmelser.

»Då tjensteman vid postanstalt åtnjuter ledighet och
denna ledighet icke är att hänföra till — — — semester,
-— — — skall i afseende å ersättande af de med tjenstens
bestridande förenade utgifter iakttagas följande:

Den, hvilken åtnjuter tjenstledighet, åligger att afstå
hvad för den ifrågavarande tiden belöper af de honom tillkommande
tjenstgöringspenningar.

Den till en tjenst hörande inkomst af provision och
sportler tillkommer alltid den, som tjensten bestrider; likasom
denne ock eger disponera de anslag, som till skrifbiträdes
aflönande och till hyra för postlokal samt till expenser
kunna finnas anvisade.

Kan icke, mot tillgodonjutande af nu omförmälda
förmåner, lämplig person erhållas till bestridande af befattning,
hvars ordinarie innehafvare åtnjuter ledighet, och

213

omfattar icke ledigheten mer än tre månader af samma
kalenderår, må af postmedlen för ändamålet disponeras hvad
generalpoststyrelsen finner vara oundgängligt.

Uppgår deremot den tid, hvarunder ledighet af tjensteman
åtnjutes, till mer än tre månader af samma kalenderår,
eller förekomma, äfven der ledigheten omfattar en kortare
tid, icke sådana omständigheter, som innefatta anledning
att med postmedel bestrida någon del af utgifterna för
tjenstens uppehållande, åligger det den ledige tjenstemannen
att jemte det afdrag å löneförmånerna, hvarom ofvan
i denna § förmäles, afstå hvad derutöfver för tjenstens förrättande
af annan person pröfvas erforderligt.»

Enligt koiniténs uppfattning saknas anledning att i
förevarande hänseende fastställa olika bestämmelser för vederbörande
post- och telegrafpersonaler; och har komitén
derför sökt att, med aktgifvande å hittills tillämpade bestämmelser
och praxis, framställa förslag till föreskrifter i
ämnet, hvilka skulle kunna tillämpas såväl inom postverket
som inom telegrafverket.

Bland aflöningsvilkoren för tjensteman och betjente
vid telegrafverkets distriktsförvaltningar och stationer har
komitén äfven upptagit rätt till bibehållande, åtminstone
under någon tid, helt eller delvis, af aflöning ä stat för
den, som i följd af kroppsskada, ådragen under tjensteutöfning,
blifvit tills vidare oförmögen till tjenstgöring.

I sammanhang med motiveringen af stadgandet derom
anser komitén sig ock böra afhandla dels bestämmelsen i
§ 8 uti ifrågavarande aflöningsreglemente om begrafningshjelp
till dödsboet efter tjensteman eller betjent, som aflidit
i följd af olyckshändelse, timad under tjensteutöfning, dels
ock bestämmelsen i § 14 om rätt för viss personal till
kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter.

Inom telegrafverket, med dess jemförelsevis stora arbetspersonal,
hafva nyssberörda frågor redan förut varit föremål
för uppmärksamhet och bestämmelser i ämnet meddelats.

I underdånig skrifvelse den 29 december 1891 drog
telegrafstyrelsen ifrågavarande spörsmål under Kongl. Maj:ts
pröfning och anförde dervid, hurusom redan i en den 26
april 1890 daterad skrift de vid telegrafverkets telefonanläggningar
i Göteborg anstälde arbetare, hvilka, då

214

dessa anläggningar ur enskild eg o öfvergingo till staten,
voro af sin arbetsgifvare försäkrade i enskild! bolag emot
olycksfall, hos telegrafstyrelsen anhållit, att styrelsen ville taga
i öfvervägande, huruvida icke från telegrafverkets sida någon
åtgärd kunde vidtagas för beredande af understöd vid sådana
olyckshändelser under arbetet, genom hvilka arbetarne
för kortare eller längre tid gjordes oförmögna att sjelfva
förskaffa sig och de sina nödtorftigt uppehälle.

Telegrafstyrelsen hade å ena sidan icke ansett sig
befogad att låta olycksfallsförsäkra sina dåmera ganska
talrika kroppsarbetare, desto mindre som staten på andra
områden, såsom beträffande eld- eller sjöskada, icke plägade
anlita den vanliga utvägen till försäkring, utan föredroge
att vara, så att säga, sin egen försäkringsgifvare, hvithet
med hänsyn till statsverksamhetens omfattning också vore
ekonomiskt fördelaktigare. Men telegrafstyrelsen hade å
andra sidan ej heller ansett sig kunna förbise den rättsuppfattning,
som i våra dagar — huru stora meningsskiljaktigheterna
än kunde vara om sättet för dess förverkligande
i lagstiftningen — af ingen bestriddes och äfven i vårt land
från statsmagternas sida blifvit beaktad jemväl beträffande
den enskilda yrkesverksamheten, der denna vore af mera
omfattande natur, nemligen att arbetare, som utan eget
förvållande ådragit sig skada under arbetet, ansåges böra
åtnjuta skydd mot deraf föranledd nöd och bristande uppehälle.
Telegrafstyrelsen hade derför, då olyckshändelser
under arbetet åtskilliga gånger inträffat, ansett sig icke
kunna undgå att till dem, som deraf drabbats, utbetala
understöd i afvägdt förhållande till deras förutvarande aflöning.

Genom utslag den 1 oktober 1891 i ett revisionsinål
hade emellertid kammarrätten ålagt vederbörande föredragande
i telegrafstyrelsen att såsom medansvarig för ett af
styrelsens förre, dåmera aflidnc chef fattadt beslut, hvarigenom
understöd beviljats en under arbete skadad arbetsledare
vid telegrafverkets liniebyggnader, till statsverket
återgälda det utgifna understödsbeloppet.

Enär i följd deraf och derest utslaget skulle komma
att vinna laga kraft, telegrafstyrelsen ansäge sig tills vidare
förhindrad att i någon som helst form bereda sina arbetare
skydd mot följderna af olycksfall i arbetet, hvilket för -

215

hållande vore så mycket betänkligare, som, med den utsträckning
statens telegraf- och telefonbyggnadsarbeten dåmera
erhållit, vid dessa tidtals vore anstälda 400 till 500
arbetare, hvilka, äfven med iakttagande af den största försigtighet,
kunde drabbas af olycksfall, hemstälde telegrafstyrelsen
i underdånighet, att Kongl. Maj:t täcktes bemyndiga
styrelsen att till sådan ''vid statens telegraf- eller telefonarbeten
anstäld person, som genom olycksfall under
arbetet eller deraf ådragen sjukdom blefve urståndsatt att
förtjena sitt uppehälle, utbetala understöd af telegrafverkets
medel, till belopp af högst den dagafiöning, hvilken han
senast från verket uppburit, samt för den tid, dock icke
öfverstigande tre månader, under hvilken han styrkte sig
hafva till följd af olycksfallet eller sjukdomen varit oförmögen
till arbete; och för det fall att Kongl. Maj:t icke
skulle finna skäl att bifalla nyssberörda framställning, hemstälde
telegrafstyrelsen om bemyndigande att hos sådant
olycksfallsförsäkringsbolag, som fått sin ordning af Kongl.
Maj:t faststäld, låta försäkra de vid statens telegraf- eller
telefonarbeten anstälda personer, i händelse af dödsfall eller
invaliditet, till belopp af högst 1,000 kronor för hvar och
en samt, i händelse af öfvergående inskränkning i den
skadades förvärfsförmåga, till erhållande af ersättning för
dag i förhållande till sagda försäkringsbelopp.

I det af telegrafstyrelsen, med underdånig skrifvelse
den 28 november 1893, afgifna förslag till utgiftsstater för
telegrafverket, att tillämpas år 1895, upptog styrelsen å
omkostnadsstaten ett nytt förslagsanslag å 2,000 kronor
under titel »sjukvård, sjukaflöning och begrafningshjelp»;
och anförde styrelsen till stöd derför, hurusom hvarken
genom instruktion eller annorledes styrelsen erhållit något
vidsträcktare bemyndigande att af telegrafverkets medel
bekosta sjukvård eller att låta någon del af aflöningen utbetalas
åt sådana arbetare i telegrafverkets tjenst, som vid
anläggning af nya eller iståndsättande af äldre linier eller
ledningar ådragit sig sjukdom eller lidit kroppsskada, likasom
icke heller att, då dylik person genom olycksfall i
arbetet förlorat lifvet, till sterbhuset utgifva begrafningshjelp,
utan styrelsen hade vid int räffad t dylikt tillfälle
städse nödgats för hvarje gång besvära Kongl. Maj:t med
särskild framställning i ämnet. En sådan framställning,

216

afseende tillika en för styrelsen vidgad befogenhet af ifrågavarande
art, hade gjorts i den underdåniga skrifvelsen den
29 december 1891. Då emellertid sedan dess icke blott
antalet af telegrafverkets liniearbetare betydligt tillväxt och
dåmera under den blidare årstiden vanligen uppginge ända
till omkring 600, utan dertill äfven komme, att en särskild
verkstad i hufvudstaden hade * inrättats för tillverkning och
iståndsättande af både telegraf- och telefonmateriel, hvilken
verkstad redan då sysselsatte omkring 75 arbetare och
komme att ytterligare utvidgas, syntes något uppskof med
ordnandet af ifrågavarande angelägenhet inom telegrafverket
desto mindre böra ega rum, som derom redan för lång tid
tillbaka dragits försorg inom andra statens verk, bland hvilka
särskild! nämndes artilleriet, flottan och jern vägstrafiken.

Telegrafstyrelsen hemstälde derför i underdånighet, att
Kongl. Magt täcktes bemyndiga styrelsen att för det uppgifna
ändamålet använda omförmälda förslagsanslag med
tillämpning, bland annat, af följande hufvudgrunder:

a) läkarevård och af läkare föreskrifna medikamenter
skulle lemnas på telegrafverkets bekostnad åt arbetare, som
hade fast anställning vid verkstaden, i förrådet eller å linierna,
äfvensom åt sådan tillfällig arbetare, som under tjenstgöring
vid telegrafverket ådragit sig sjukdom eller kroppsskada; b)

vård å sjukhus i allmänt rum jemte den förtäring,
som under vistelsen derstädes af läkaren föreskrefves, skulle
bekostas af telegrafverket i det fall, då den läkare, som
i första rummet anlitats, ansåge sådan vård för den sjuke
erforderlig; dock att den sjuke skulle vara pligtig att, så
länge hans vård å sjukhus bekostades af telegrafverket,
afstå hela sin aflöning, för så vidt icke telegrafstyrelsen
med hänsyn till särskilda omständigheter pröfvade skäligt
låta honom åtnjuta någon del deraf, icke öfverstigande
halfva dagaflöningen; och

c) då arbetare genom olycksfall under sysselsättning
vid verkstaden, i förrådet eller å linierna förlorat lifvet,
finge af telegrafverkets medel till sterbhuset utbetalas begrafningshjelp
till belopp icke öfverstigande den aflidnes
senast innehafda aflöning för en månad räknadt.

Sedan den sålunda väckta frågan förfallit till följd deraf,
att Riksdagen icke godkände det, i anledning af teleg*afsty -

217

relsens ofvanberörda underdåniga skrifvelse den 28 november
1893, af Kongl. Maj:t för Riksdagen framlagda förslag till gemensam
definitiv stat för telegraf- och telefonväsendet, anförde
telegrafstyrelsen i underdånig skrifvelse den 28 februari
1896, bland annat, hurusom, ju mera statens telefonverksamhet
utvecklades, det måste synas desto mindre lämpligt
att göra hvarje särskild uppkommande ersättningsfråga af
förevarande beskaffenhet till föremål för särskild nådig
pröfning, helst andra statens verk, som i någon omfattning
sysselsatte egna arbetare, såsom jernvägstrafiken, artilleriet
och flottan, fått sig meddelade särskilda bestämmelser i
omförmälda hänseende. Då de vid telegrafverkets förråd,
linier och verkstäder regelbundet sysselsatta arbetare i
aflöningshänseende icke vore uppförda å ordinarie stat,
hade ej funnits någon anledning att i ofvanberörda statsförslag
vidröra frågan om aflöning till dem vid sådan sjukdom,
som de icke kunde anses hafva ådragit sig under
tjenstgöring; men gifvet vore, att staten såsom arbetsgivare,
i detta fall genom telegrafverket, icke skäligen kunde
undandraga sig att, i likhet med ett stort antal enskilda
arbetsgivare, åtminstone i någon mån bidraga till sjuka
arbetares uppehälle. Bestämda regler i detta hänseende
skulle, hvad särskildt telegrafverkets verkstad å Södermalm
i Stockholm beträffade, i betydlig mån underlätta bemödandet
att, till största gagn för telegrafverket, åt denna
verkstad förvärfva och bibehålla en stam af skickliga och
med det speciella arbetet förtrogna arbetare. Med arbetarne
vid verkets linier, förråd eller verkstäder måste, i fråga
om kroppsskada, ådragen genom olycksfall under tjenstgöring,
likställas de vid verket anstälde betjente. Om t. ex.
en telegrambärare skadades genom olycksfall, då han i verkets
ärenden färdades å velociped, syntes han hafva samma
anspråk på fri läkarevård som en reparatör, drabbad af
samma olycka. Med stöd af hvad sålunda anförts, hemstälde
telegrafstyrelsen om bemyndigande att vid fråga om understöd
åt arbetare m. fl., som drabbats af sjukdom eller kroppsskada,
eller åt afliden arbetares efterlefvande tillämpa vissa
närmare angifna bestämmelser.

I anledning af sistnämnda underdåniga skrifvelse medgaf
Kongl. Maj:t, enligt nådigt bref den 20 november 1896,
att i fråga om understöd åt arbetare vid telegrafverket,

218

som drabbats af sjukdom eller kroppsskada, eller åt aflidna
arbetares efterlefvande finge af telegrafstyrelsen tillämpas,
bland annat, följande bestämmelser:

1) läkarevård och af läkare föreskrifna medikamenter
skulle lemnas på telegrafverkets bekostnad åt arbetare, som
hade fast anställning vid verkstad, i förråd eller å linierna,
äfvensom åt sådan tillfällig arbetare, som under arbete vid
telegrafverket ådragit sig sjukdom eller kroppsskada;

2) vård å sjukhus i allmänt rum jemte den förtäring
under vistelsen derstädes, som af läkare föreskrefves, skulle
bekostas af telegrafverket i de fall, då läkare ansåge sådan
vård för den till fri läkarevård berättigade sjuke eller
skadade erforderlig;

3) aflöning skulle utbetalas till den till fri läkarevård
berättigade sjuke eller skadade:

a) med fulla beloppet till den, som under arbete vid
telegrafverket ådragit sig kroppsskada, vare sig den skadade
vårdades fritt å sjukhus eller icke; samt

b) med belopp icke öfverstigande halfva aflöningen
efter telegrafstyrelsens bestämmande i öfriga fall;

Under åberopande af de sålunda meddelade bestämmelserna,
så vidt genom desamma i visst fall tillerkänts
begrafningshjelp åt sterbhuset efter afliden arbetare, anförde
telegrafstyrelsen i underdånig skrifvelse clen 17 februari
1899, att, om hos telegrafverket anstäld arbetare aflede af
sjukdom, som han i verkets tjenst ådragit sig, och, såsom
oftast vore fallet, icke efterlemnade tillgångar till begrafningskostnaden,
denna kostnad måste i sista hand gäldas
af den kommun, der han vid dödsfallet hade hemortsrätt,
hvilket måste anses mindre lämpligt och ofta medförde
missnöje; samt att, då telegrafverkets utveckling medfört,
att i dess tjenst anstälde arbetare vore spridda öfver nästan
hela landet, det vore synnerligen önskvärd!, att telegrafstyrelsen
erhölle bemyndigande att, efter pröfning i hvarje
särskildt fall och när omständigheterna sådant föranledde,

219

utbetala begrafningskostnaden för i telegrafverkets tjenst
anstäld arbetare.

Enligt nådigt bref den 7 april 1899, medgaf Kongl.
Maj:t, att, då i telegrafverkets tjenst anstäld arbetare aflidit
och omständigheterna dertill föranledde, af telegrafverkets
medel finge till bestridande af kostnaden för den afiidnes
begrafning utbetalas ett belopp af i Stockholm intill 75
kronor och i det öfriga landet intill 50 kronor, dock med
iakttagande, att de belopp, som sålunda komrne att utbetalas,
icke i något fall finge öfverstiga den afiidnes senast
innehafda aflöning för en månad räknadt.

Bestämmelser i förevarande ämne hafva jemväl blifvit
meddelade med afseende å personalen vid statens jernvägar.

Det af Kongl. Maj:t den 3 maj 1901 utfärdade förnyade
aflöningsreglemente för tjensteman och betjente vid
statens jernvägar innehåller i sådant hänseende följande:

»År tjensteman eller betjent sjuk i följd af kroppsskada,
ådragen i tjensteutöfning, må arfvodet till honom
utgå under högst sex månader oafkortadt samt efter denna
tid med belopp, som för tjensteman af Kongl. Maj:t och
för betjent af styrelsen bestämmes.»

»Aflider tjensteman eller betjent i följd af olyckshändelse
under tjensteutöfning, må ett belopp, motsvarande
en månads aflöning, såsom begrafningshjelp tilldelas sterbhuset.
»

»Kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter lernnas
enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t meddelar, åt
den vid distrikten anstälda personalen äfvensom åt der anstälde
betjentes hos dem boende hustrur och oförsörjda barn.»

Komitén har tagit i öfvervägande hvad sålunda förekommit
och dervid äfven beaktat den lag angående ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete, som
Kongl. Maj:t den 5 juli 1901 utfärdat; och har, beträffande
olycksfall i arbetet af beskaffenhet att icke omedelbart
medföra dödlig utgång, utan allenast oförmögenhet tills
vidare till tjenstgöring, komitén ansett den för sådana fall
.afsedda särskilda bestämmelse i aflöningsreglementet för
tjensteman och betjente vid telegrafverket böra affattas i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som stadgats i
ofvan åberopade aflöningsreglemente för tjensteman och
betjente vid statens jernvägar. Vidkommande emellertid

220

huru stor del af aflöningen må anses böra till den skadade
utgå efter förloppet af sex månade]1, har det synts komitén,
att frågan derom borde i hvarje fall pröfvas af Kong!. Maj:t.

Hvad angår begrafningshielpen, har komitén funnit
sig böra föreslå, att, derest tjensteman eller betjent, vare
sig ordinarie eller extra, aflider i följd af olyckshändelse,
timad under tjensteutöfning, ett belopp, motsvarande den
aflidnes aflöning för en månad, må såsom begrafningshjelp
tilldelas hans dödsbo.

Vidkommande kostnadsfri läkarevård jemte medikamenter,
har denna förmån synts komitén icke böra, hvad
telegrafverket angår, utsträckas så långt som vid statens
jernvägar; utan har komitén i nu förevarande förslag till
aflöningsreglemente inskränkt densamma till betjente vid
telegrafverkets distriktsförvaltningar och stationer samt vid
liniebyggnaderna anstälda underbefäl och arbetare äfvensom
annan med desamma jemförlig, i telegrafverkets tjenst
befintlig tillfällig personal, enligt de närmare bestämmelser
i detta hänseende, som kunna varda meddelade af Kongl. Maj:t.

Angående den bland aflöningsvilkoren upptagna skyldighet
för tjensteman af lägre grad att i vissa fall bestrida
högre befattning vid distriktsförvaltning eller station
yttrar sig komitén vid § 4 i aflöningsreglementet.

Vid behandling inom komitén af frågan om rätt för
tjenstemännen vid distriktsförvaltningar och stationer till
åld er stillägg efter viss tids tjenstgöring, har särskildt afhandlats
spörsmålet, till hvilken tjenstgöring hänsyn borde
tagas vid beräkning af tidpunkten för ålderstilläggs inträde.

Komitén har i detta hänseende utgått från den norm,
att tjensteman, som, efter att hafva å innehafvande tjenst
förvärfvat rätt till två ålderstillägg, vinner befordran till
annan tjenst, dervid bör erhålla högre aflöning än, eller åtminstone
lika stor aflöning som han före befordringen hade.

I allmänhet lärer väl denna norm hafva vunnit tilllämpning
vid löneregleringar inom olika tjensteområden,
om än olika sätt användts till förekommande deraf, att
tjensteman, som i en lägre grad intjenat ålderstillägg, skulle
vid befordran till högre grad komma att erhålla lägre aflöning,
än han förut haft.

221

Komitén har i sådant syfte, hvad angår tjenstemännen
vid telegrafverkets distriktsförvaltningar och stationer, funnit
lämpligast, att till en och samma aflöningsgrupp hänföras
de tjensteman, som i aflöningsförmåner å stat komme att stå
hvarandra så nära, att, derest ej särskilda bestämmelser
meddelades, den, efter intjenade ålder stil lägg, högsta aflöningen
i en lägre befattning blefve högre än begynnelseaflöningen
i närmast högre befattning. Vid beräkning af tidpunkten
för ålderstilläggs inträde borde derför tjensteman
vid distriktsförvaltning eller station få räkna sig till godo
ej blott den tid, som förflutit från det han tillträdt innehafvande
tjenst, utan äfven den tid, han innehaft annan
tjenst inom samma aflöningsgrupp.

Med tillämpning af nu angifva grunder, har komitén,
efter sammanförandet af alla qvinliga tjensteinnehafvare i
en grupp, fördelat öfriga befattningar vid telegrafverkets
distriktsförvaltningar och stationer i tre grupper; i följd
hvaraf alltså på det hela uppkommit fyra särskilda aflöningsgrupper.

I de delar de föreslagna bestämmelserna rörande
ålderstillägg åt tjensteman vid distriktsförvaltningar och
stationer äro öfverensstämmande med hvad som föreslagits
för tjensteman i telegrafstyrelsen, får komitén hänvisa
till hvad ofvan blifvit i sistnämnda hänseende anfördt.

Genom nådiga brefvet den 1 september 1882 tflef såsom
vilkor för åtnjutande af de stationstjenstemännen vid telegrafverket
då tillerkända ålderstillägg föreskrifvet, bland
annat, att tjensteman, som, när han intjenat stadgad tid för
erhållande af ålderstillägg, redan uppnått den lefnads- och
tjensteålder, som berättigade honom till pension från telegrafverkets
pensionsinrättning, ej finge samma ålderstillägg
tillträda, samt att den, som börjat uppbära ålderstillägg,
skulle, då han derefter uppnådde pensionsåldern, vara skyldig
ålderstillägget frånträda.

Bestämmelsen, att ålderstillägg ej får tillträdas efter
uppnådd pensionsålder, hvilken bestämmelse meddelats vid
åtskilliga löneregleringar, har komitén bibehållit. Deremot
har komitén ej kunnat finna något giltigt skäl, hvarför
undantagsvis skulle för tjenstemännen vid telegrafverkets
distriktsförvaltningar och stationer qvarstå den väl hårda
bestämmelsen om skyldighet att vid uppnådd pensionsålder

222

frånträda redan intjenade ålderstillägg. Dylik tjensteman
skall ju vara förpligtad att vid inträdd pensionsålder afgå
från tjensten, vederbörande, som har att afskedet utfärda,
dock obetaget att låta med detsamma anstå, derest och så
länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i befattningen
på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan
finnas villig att i densamma qvarstå. Det ankommer således
helt och hållet på vederbörande, Kong!. Maj:t eller
telegrafstyrelsen, att låta den pensionsberättigade tjenstemannen,
som är dertill villig, qvarstå vid tjensten eller icke.
Får han tillstånd att qvarstå, så måste detta bero på, att
han befunnits kunna fortfarande i befattningen på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna. Men vid sådant
förhållande saknas väl all rimlig anledning att beröfva
denne tjensteman, hvilken fortfarande fullgör sina åligganden,
någon andel af hans aflöningsförmåner blott derför, att
han öfverskridit en viss ålder.

För det fall, att ordinarie vaktbetjent kommer att vinna
befordran till stationsmästare, har komité!) ansett billigheten
fordra, att han, vid beräkning af tidpunkten för inträdande
af rätt till ålderstillägg vid statiönsmästarebefattningen, får
räkna sig till godo den tid, han innehaft ordinarie vaktbetjentbefattning
vid telegrafverket.

Hvad angår vilkoren för ålderstillägg åt öfriga vaktbetjente
vid telegrafverkets distriktsförvaltningar och stationer,
har det synts komitén, som om derutinnan lämpligen
kunde tjena till föredöme de bestämmelser, Indika år
1899 blifvit af Kong!. Maj:i och Riksdagen faststälda med
afseende å ålderstillägg för vaktbetjente vid postverkets
distrikts- och lokalförvaltningar. Enahanda bestämmelser
hafva förty, i den mån de befunnits tillämpliga, upptagits
i nu förevarande förslag till aflöningsreglemente.

I underdånig skrifvelse den 10 november 1882, i fråga
om stater för telegrafverket under år 1884, påkallade telegrafstyrelsen
Kong!. Maj:ts uppmärksamhet för den undantagsställning,
hvari telegrafverkets personal befunne sig i
afseende ä pensionsrätt, och framstälde, för att bereda en
förändring derutinnan, ett förslag, som, utan att vålla statsverket
ökade utgifter, efter telegrafstyrelsens åsigt skulle

223

i det väsentligaste fylla det åsyftade ändamålet, förbättrade
pensionsvilkor för telegrafpersonalen.

Den pensionsrätt, yttrade telegrafstyrelsen, hvaraf telegrafverkets
tjensteman och betjente för det dåvarande vore
i åtnjutande, tillkom me dem såsom delegare i den år 1874
för telegrafverket bildade särskilda pension si nrättnin g, som,
hufvudsakligen grundad på skyldighet för delegarne att bereda
medel för pensioneringen, åtnjöte dels ständigt statsbidrag med
1‘5 procent af telegrafverkets årliga portoinkomst, dels för så
lång tid, som åtginge till betäckande af vissa retroaktivafgifter
för den i telegrafverkets tjenst före utgången af år 1874
anstälda personal, ytterligare statsbidrag med 3''5 procent af
årliga telegrafportot. Från nämnda pensionsinrättning egde
telegrafstyrelsens embets- och tjensteman äfvensom telegrafverkets
betjente, efter uppnådda 105 sammanlagda lefnads-
och tjensteår, samt de vid stationerna anstälda tjensteman
och qvinliga telegrafister, vid 95 sammanlagda
lefnads- och tjensteår, att uppbära pension, utgående med
60 procent af årsällöni ngen — tjenstgöringspenningar inräknade
— då hela aflöningen ej öfverstege 4,000 kronor,
med 2,400 kronor för aflöning, som vore högre än 4,000
kronor, men ej öfverstege 5,000 kronor, och med 48 procent
af årsaflöning till högre belopp än 5,000 kronor.

Förutom att således pensionsbeloppen vore betydligt
lägre än i de andra verk och inrättningar, der, i sammanhang
med verkstäld lönereglering, vederbörande tillförsäkrats
att vid uppnådd, stadgad pensionsålder undfå en mot
lönens hela belopp svarande pension, befunne sig den till
telegrafverket hörande personalen i eu ogynsam ställning
äfven med hänsyn till beloppet af pensionsafgifterna, hvilka
vore synnerligen dryga och utginge för telegrafstyrelsens
embets- och tjenstemän samt telegrafverkets betjente,
som i pensionsinrättningens reglemente vore sammanförda
till en klass A, med 3 procent af pensionsbeloppet och för
stationspersonalen (utom betjente) •— utgörande för sig en
klass B — med 5''2—6 procent af pensionsbeloppet, hvartill
dessutom komme retroaktivafgifter och, vid befordran,
eu särskild befordringsafgift, som till en början erlades
med belopp, motsvarande fulla matematiska värdet af den
pensionsförhöjning, till hvilken den genom befordringen
vunna högre aflöningen berättigade, men dåmera enligt nådig

224

kungörelse den 5 december 1879 utgjordes sålunda, att
delegare vid uppflyttning i högre löneklass afstode till
p ensionsin rät t n inge n skilnaden mellan den förra och den
nya aflöningen under de tre första månaderna.

Behofvet af en förbättring i dessa pensionsvilkor hade,
fortsatte telegrafstyrelsen, erkänts äfven i det betänkande,
löneregleringskomitén den 24 april 1877 afgifvit angående
lönereglering för telegrafstyrelsen; och då i den till 1878
års riksdag aflåtna propositionen rörande nämnda reglering
pensionsfrågan undantogs, syntes anledningen dertill endast
hafva varit, att före denna frågas pröfning en utredningansetts
böra ske beträffande den redan befintliga pensionsinrättningens
förmåga att medverka till frågans lösning.
I detta syfte hade telegrafstyrelsen anbefalts att låta verkställa
en på noggranna matematiska beräkningar grundad
utredning, i hvad män — under antagande dels att de nya
lönerna bestämdes tillika såsom pensionsbelopp, att utgå
af telegrafverkets pensionsinrättning, samt att hvad löneregleringskomitén
föreslagit rörande afgång från tjensten
med pension vid uppnådda 65 lefnads- och 35 tjensteår
blefve gällande jemväl för telegrafstyrelsens embets- och
tjensteman, dels ock alternativt att, jemte nyssberörda, förutsättningar,
pensionsafgifterna bestämdes lika eller i närmaste
öfverensstämmelse med dem, som ålåge civile tjensteman
i allmänhet, — understöd af statsverket, utöfver hvad
redan vore pensionsinrättningen tillförsäkradt, kunde för
densamma blifva erforderligt, samt att derefter inkomma
med det underdåniga yttrande och förslag, hvartill den anbefalda
utredningen och eljest för handen varande förhållanden
kunde gifva anledning.

Sedan telegrafstyrelsen låtit utföra de alternativa beräkningarna,
hvilka, med afseende å önskligheten att vinna
en förbättring i pensionsvilkoren jemväl för stationspersonalen,
alternativt utsträckts äfven till sistnämnda personal,
hade styrelsen i underdånig skrifvelse den 31 oktober 1879
lemnat en redogörelse för undersökningens resultat, hvaraf
framginge, att telegraftjenstemännens pensionering från
telegrafverkets pensionsinrättning till hel lön och med
i öfrigt oförändrade bestämmelser skulle, förutom ökning
i statsbidraget, för tjenstemännen medföra så höga pensionsafgifter,
att ensamt af denna anledning detta alter -

225

Dativ ansågs böra förfalla, samt att åter pensionsafgifternas
nedbringande till likhet med hvad andra civile tjensteman
erlade, i förening med höjande till hel lön af de från pension
sinrättningen utgående pensionerna, skulle ensamt för
telegrafstyrelsens personal förutsätta en ökning i det årliga
statsbidraget af 6,000 kronor; och då telegrafstyrelsen icke
ansett sig böra ensidigt för sin egen personal söka vinna
förmånen af ökade pensioner och minskade afgifter, men
en utsträckning af denna förmån äfven till stationspersonalen,
enligt de gjorda beräkningarna, skulle medföra en
ökning i statsbidraget af omkring 80,000 kronor årligen,
hade styrelsen funnit sig förhindrad att tillstyrka äfven
det senare alternativet.

I sammanhang med de nämnda beräkningarna hade
er kalkyl äfven uppgjorts öfver de sannolika kostnaderna
för att åt telegraftjenstemännen vinna inträde i civilstatens
pensionsinrättning och att, jemte pension från nämnda inrättning,
bereda dem tilläggspension af telegrafmedel till
det belopp, att de sammanlagda pensionerna komme att
motsvara hel lön; men äfven för en sådan anordning hade
kostnaderna befunnits större, än att telegrafstyrelsen ansett
sig kunna deråt lemna sitt förord.

Då således icke något af de omförmälda förslagen för
pensioneringens ordnande befunnits tillfredsställande, utan
visat sig antingen föranleda en betydande ökning i de
redan förut dryga pensionsafgifterna eller ock ställa allt för
stora anspråk på ytterligare bidrag från statsverket, hade
styrelsen sökt att finna någon annan utväg för en skäligen
tillfredsställande lösning af pensionsfrågan och i sådant
afseende, efter att hafva hört såväl direktionen för telegrafverkets
pensionsinrättning som fullmägtige för delegarne
i inrättningen, ansett sig böra framställa det förslag, hvilket
styrelsen i den underdåniga skrifvelsen den 10 november
1882 understälde Kongl. Maj:ts pröfning.

Detta förslag afsåge, att — utan vidare lindring i pensionsafgifterna,
än som redan vunnits genom den ofvanberörda
kungörelsen den 5 december 1879, och med bibehållande
af stadgad rätt till pension från telegrafverkets
pensionsinrättning allenast med den förändring, att för de
till styrelsen hörande embets- och tjensteman rättigheten
till pensions erhållande skulle inträda vid uppnådda 65

15*

226

lefnads- och 35 tjensteår — åt telegrafpersonalen bereda fyllnadspensioner
å telegrafverkets stat till belopp, motsvarande
skilnaden mellan pensionen från verkets pensionsinrättning
och den före afskedstagandet åtnjutna lönen.

Enligt hvad telegrafstyrelsen antoge, skulle genom införande
af sådana fyllnadspensioner någon ökning på det
hela icke uppstå i telegrafverkets dåvarande utgifter. 1
regeln komme nemligen ingen tjensteman att uppnå pensionsåldern
utan att hafva tillträdt de med hans befattning
efter viss tjenstetid förenade ålderstillägg, och den fyllnadspension,
som efter afskedstagandet skulle tjenstemannen
tillkomma, blefve då i de flesta fall mindre än det i ålderstillägg
uppburna beloppet, hvilket komme att för telegrafverket
besparas, intill dess hans efterträdare i befattningen
intjenat den för erhållande af ålderstillägg stadgade tid.

Beträffande denna telegrafstyrelsens framställning
yttrade chefen för finansdepartementet, vid ärendets behandling
i statsrådet den 10 januari 1883, att det syntes
icke kunna förnekas, att en förbättrad pensionering för
telegrafpersonalen vore af behofvet påkallad. Särskildt
ansåge departementschefen sig böra fästa uppmärksamheten
derpå, att eu åtgärd i dylikt syfte, om i sammanhang
dermed, såsom tillbörligt, stadgades skyldighet för tjenstemännen
att vid uppnådd pensionsålder afgå från tjensten,
skulle vara i hög grad egnad att befordra en tätare omsättning
af personalen och derigenom öka dess tjenstbarhet.
För befrämjande af detta ändamål hade väl år
1882, vid beviljande för stationspersonalen af dels nya dels
ökade ålderstillägg, blifvit stadgad skyldighet för tjensteman,
som uppnått pensionsålder, att afträda ålderstilläggen; men
då aflöningen, äfven utan ålderstillägg, betydligt öfverstege
pensionerna från telegrafverkets pensionsinrättning, vore
det antagligt, att åtminstone de till stationspersonalen
hörande tjenstemannen, hvilka blefve pensionsberättigade
vid en ålder af omkring 60 år, skulle, derest icke någon
ytterligare åtgärd för att befordra afgången från tjensten
vidtoges, söka att, till men i många fall för telegraftjensten,
hålla sig qvar vid sina befattningar, så länge de
såge sig i stånd att nödtorfteligen uppehålla desamma.

Den utredning, telegrafstyrelsen förebragt, syntes
departementschefen äfven gifva vid handen, att den full -

227

komliga likställighet i pensionsvilkor med andra tjensteman,
som vore för telegrafpersonalen önskvärd, icke skalle kunna
åstadkommas utan betydliga uppoffringar från statsverkets
sida, under det att den då föreslagna anordningen för
pensioneringen, som dock utan tvifvel innefattade en betydande
förbättring i det dåvarande, skulle kunna vinnas
utan någon ökning på det hela i telegrafverkets dåvarande
utgifter. Departementschefen hyste vid sådant förhållande
icke någon tvekan att — jemte uttalande af den förhoppning,
att den förkofran i telegrafverkets pensionsinrättnings
ställning, som år 1879 tillåtit en lindring i pensionsafgifterna,
skulle fortgå och framdeles möjliggöra dessa
afgifters ytterligare nedbringande — tillstyrka Kong].
Maj:t att, i öfverensstämmelse med telegrafstyrelsens förslag,
begära Riksdagens medgifvande dertill, att telegrafverkets
tjensteman måtte undfå rätt att — efter uppnådda
65 lefnads- och minst 35 tjensteår, om de tillhörde styrelsens
personal, samt efter uppnådda 95 sammanräknade
lefnads- och tjensteår, om de vore anstälda vid verkets
stationer, — åtnjuta pension motsvarande lönens hela belopp,
att utgå dels från telegrafverkets pensionsinrättning,
enligt bestämmelserna i det för denna inrättning gällande
reglemente, och dels med erforderligt fyllnadsbelopp af
telegrafverkets medel; dock att, hvad anginge den dåvarande
personalen, rättigheten till dylik fyllnadspension af telegrafmedlen
för en hvar tjensteman gjordes beroende deraf, att
han eller hon inom utgången af år 1883 åtoge sig förbindelse
att vid uppnådd pensionsålder med oafkortad lön
såsom pension från tjensten afgå, derest icke Kongl. Maj:t
eller telegrafstyrelsen, der det tillkomme denna att afskedet
utfärda, funne den pensionsberättigade fortfarande kunna i
tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna
samt af sådan anledning läte med afskedet anstå. Enahanda
skyldighet att efter uppnådd pensionsålder afgå från tjensten
syntes departementschefen böra stadgas fö]- en hvar, som
efter vidtagandet af den då tillstyrkta förändringen i pensioneringen
befordrades till eller anstäldes i tjenstebefattning
å telegrafverkets stat.

I öfverensstämmelse med departementschefens hemställan
framstälde Kongl. Maj:t förslag uti ifrågavarande

228

ämne till Riksdagen, som biföll hvad Kongl. Maj:t sålunda
föreslagit, hvarefter Kongl. Maj:t meddelade bestämmelser
i ämnet uti nådigt bref till telegrafstyrelsen den 5 oktober
1883.

I underdånig skrifvelse den 18 november 1892 anmälde
telegrafstyrelsen, att för första gången hos styrelsen
då förelåge fråga om afsked med pension för en af styrelsens
vaktmästare, hvilken, ehuru han icke kunde anses
pligtig att ur tj ensten afgå, förklarat sig dertill villig, om
och när han, som uppnått 68 lefnads- och 46 tjensteår, i
likhet med sina vederlikar inom andra centrala embetsverk
kunde erhålla pension, motsvarande lönens hela belopp, eller
60 kronor i fyllnadspension af telegrafmedel utöfver det
belopp af 540 kronor, han såsom delegare i telegrafverkets
pensionsinrättning egde att från denna inrättning efter
af skeds tagandet uppbära.

Detta anspråk syntes telegrafstyrelsen eg a stöd af både
billighet och rättvisa, och ett medgifvande för styrelsens
vaktbetjening af samma rätt till undfående af hela lönen
i pension, som tillerkänts den öfriga delen af telegrafpersonalen,
hvars aflöning, liksom nämnda vaktbetjenings,
funnes å stat uppförd att utgå dels såsom lön och dels
såsom tjenstgöringspenningar, skulle äfven ur synpunkten
af telegrafverkets eget intresse vara synnerligen önskvärd!,
i det att tillfälle derigenom bereddes ifrågavarande betjente
att kunna tidigare än eljest ur tjensten afgå utan att mista
någon större del af sin årsinkomst än tjenstgöringspenningarna;
och då den utgift, som genom den ifrågasatta likställigheten
skulle för telegrafverket uppstå, vore föga afsevärd,
anhöll telegrafstyrelsen, att dess å stat uppförda vaktbetjening
måtte förklaras berättigad till pension på enahanda
sätt och vilkor, som uti nådiga brefvet den 5 oktober
1883 vore bestämda för tjensteman hos styrelsen.

Vederbörande departementschef förklarade sig biträda
denna styrelsens framställning; och blef, i enlighet dermed,
till Riksdagen aflåten proposition, som af Riksdagen bifölls;
hvarefter Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 19 maj
1893 förklarade, att telegrafstyrelsens å stat uppförda
vaktbetjening skulle ega rätt till pension på enahanda sätt
och vilkor, som uti nådiga brefvet den 5 oktober 1883
vore bestämda för tjensteman hos styrelsen.

229

I afseende å sättet för fyllnadspensions bestämmande
har iakttagits, att, då afsked, med rätt till pension för den
återstående lifstiden, begärts af tjensteman, hvilken utnämnts
af Kongl. Maj:t, telegrafstyrelsen i underdånig skrifvelse
meddelat, att, enligt uppgift från direktionen öfver
telegrafverkets pensionsinrättning, tjenstemannen i fråga
vore berättigad till pension, motsvarande lönens fulla belopp,
hvarefter Kongl. Maj:t vid afskedets beviljande förklarat
tjenstemannen berättigad till berörda pension och
dervid tillkännagifvit, huru stor del deraf skulle utgå från
pensionsinrättningen och huru stor del såsom fyllnadspension
af telegrafmedel. Enahanda fördelning har af telegrafstyrelsen,
utan underdånig framställning, gjorts i de fall,
der det tillkommit styrelsen att afskedet utfärda.

Frågan om tidpunkten, då pensionsåldern lämpligen
borde vara inne för den personal vid telegrafverkets distriktsförvaltningar
och stationer, som komme att vara å ordinarie
stat uppförd, har inom komitén varit föremål för
mycken uppmärksamhet och föranledt ganska omfattande
öfverläggningar. Särskildt har afhandlats spörsmålet om
önskvärdheten, ur telegrafverkets synpunkt, af tidigare pensionering
för den qvinliga tjenstepersonalen än för den manliga,
och huruvida, i händelse af såadn tidigare pensionering,
den qvinliga personalen borde vid afskedstagande!, tillerkännas
full (d. v. s. hela lönen motsvarande) pension eller
allenast afkortad pension. Vidare har behandlats spörsmålet,
huruvida, i stället för den nuvarande bestämmelsen
om pensionsålderns inträdande för stationstjenstemän efter
uppnådda 95 sammanräknade lefnads- och tjensteår, borde
införas en bestämmelse, hvarigenom pensionsåldern fixerades
till 60 lefnads- och minst 35 tjensteår.

Komitén har emellertid ansett de nuvarande bestämmelserna
för stationstjenstemännen böra tills vidare bibehållas
för tjenstemannapersonalen vid telegrafverkets distriktsförvaltningar
och stationer, desto mera som komitén
antager, att, efter det frågan om det civila pensionsväsendet
i allmänhet — hvilken fråga nu är föremål för behandling
inom annan komité — vunnit sin lösning, det ej torde dröja
länge, innan frågan om ändrade bestämmelser i afseende å
telegrafpersonalens pensionering varder föremål för särskild
behandling.

230

Då koin it én föreslagit, att en del betjente vid telegrafverkets
distriktsförvaltningar och stationer måtte uppföras
å ordinarie stat, har komitén tillika ansett, att dessa betjente
böra, i fråga om deras afgång från befattningen med
oafkortad lön såsom pension, likställas med vederbörande
tjensteman vid distriktsförvaltningarna och stationerna.

§ 3. Hvad i §3 finnes intaget i fråga om semester för

tjenstemännen i telegrafstyrelsen, innebär ingen afvikelse i
sak, vare sig från de i nu gällande instruktion för telegrafstyrelsen
meddelade bestämmelser i ämnet eller från
föreskrifterna i samma hänseende beträffande andra centrala
embetsverk.

§4. I §4 hafva intagits bestämmelser i fråga om semester

för tjensteman vid telegrafverkets distriktsförvaltningar och
stationer.

Uti det med underdånig skrifvelse den 28 november
1893 till Kongl. Maj:t öfverletnnade förslag till 1895 års
utgiftsstater för telegrafverket upptog telegrafstyrelsen ett
förslagsanslag af 25,000 kronor för beredande åt eu del af
stationspersonalen af tjenstledighet utan aflöningsafdrag;
och anförde styrelsen, till stöd derför, hurusom styrelsen
vid den ifrågastälda regleringen af aflöningsförhållandena
inom telegrafverket jemväl tagit i öfvervägande den både
inom andra embetsverk och hos Riksdagen behandlade frågan
om semester för lokalförvaltningarnas ordinarie tjensteman!!
aper sonal, men dervid kommit till det resultat, att det
icke vore möjligt att åt hela denna personal vid telegrafverket
bereda en dylik årligen återkommande förmån. Skälen
dertill vore flera. Vid den tid af året, äfven om den
utsträcktes till månaderna maj—oktober, då dylik ledighet
vore såväl för tjenstemännens helsa gynsammast som äfven
i öfrigt mest begärlig, vore göromålen vid telegrafverkets
stationer trägnast, och om än semestern kunde förläggas
till hvilken årstid som helst, befarade styrelsen, att tillräckligt
antal af ersättningsmän skulle komma att saknas
för att åt hela personalen årligen bereda dylik ledighet.
För att emellertid söka, så långt omständigheterna inedgåfve,
gå önskningarna i detta hänseende till mötes, hade
styrelsen tänkt sig saken kunna, åtminstone till en början

231

och intill dess någon tids erfarenhet vunnits, ordnas genom
begränsning sålunda:

att det i hvarje fall finge bero på styrelsens pröfning,
huruvida ordinarie tjensteman vid telegrafverkets linier,
verkstad eller stationer kunde, vare sig för skötande af
egna angelägenheter eller för sjukdom eller svag helsas
vårdande, under högst 30 dagar under samma kalenderår
erhålla ledighet utan minskning i sin aflöning; samt

att en dylik förmån dock icke finge beviljas assistent
eller telegrafist, med mindre än att han eller hon under
minst 5 kalenderår innehaft sin anställning i nämnda
egenskap.

Under förutsättning af nådigt bifall till en sådan anordning
hade det omförmälda anslagsbeloppet blifvit i statsförslaget
upptaget.

Hvad sålunda af telegrafstyrelsen föreslagits förföll
emellertid, af förut omförmäld anledning, i likhet med
andra i samma underdåniga skrifvelse framstälda förslag
till ändring i dittills gällande utgiftsstater för telegrafverket.

I underdånig skrifvelse den 12 november 1895, med
förslag till utgiftsstater för telegrafverket att tillämpas under
år 1897 in. m., hemstälde telegrafstyrelsen om höjning af
förslagsanslaget till arfvoden för extra biträden och vikariat
från 100,000 till 120,000 kronor och angaf, att denna hemställan
hade sin grund deri, att, enligt styrelsens uppfattning,
tiden måste anses vara inne att bereda jemväl personalen
vid telegrafverkets stationer förmånen af någon tids
tjenstledighet utan aflöningsafdrag.

Till närmare belysning af förslaget derom förmälde
styrelsen, hurusom, då Riksdagen i skrifvelse till Kong!.
Maj:t den 19 maj 1892, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel, förklarade sig
i ärendets dåvarande skick icke vilja bifalla, framstäldt
förslag om semester åt tjenstemännen vid postanstalterna,
Riksdagen dervid anförde, att det syntes uppenbart, att, om
en dylik förmån medgåfves postpersonalen, anspråk på enahanda
förmån snarligen kunde motses från telegrafpersonalens
sida, hvilka anspråk i sådant fall svårligen kunde afvisas.
Sedan dess hade emellertid 1894 års riksdag anvisat
medel till beredande af semester åt posttjenstemännen,

232

hvarförutom 1895 års riksdag anslagit medel för att bereda
jemväl postvaktbetjente i särskilda fall någon tids ledighet
med bibehållande af full aflöning. Utan allt tvifvel
vore personalen vid telegrafstationerna i lika stort behof
som postpersonalen af någon tids ledighet hvarje år; och
telegrafpersonalen vore lika litet som andra tjenstemannakårer
i tillfälle att sjelf ens till någon del bekosta denna
ledighet. Telegrafstyrelsen ansåge sig också knappt behöfva
påpeka den stora fördelen både för personalen och för verket
deraf, att den öfveransträngning, som åtminstone för
de allra fleste måste blifva en följd af oafbrutet arbete å
telegrafstationerna, i tid motarbetades genom kortare tiders
sammanhängande, med en viss regelbundenhet återkommande
ledigheter. Erfarenheten hade visat, att eu år efter
år oafbrutet fortsatt manipulering af telegrafapparater lätt
medförde vissa för tjenstgöringen mycket hindrande nervösa
åkommor i armarna, hvartill anledningarna gifvetvis
skulle i betydlig mån minskas, om någon tids hvila bereddes
personalen. I samma mån uppbördssummorna vid telegrafverkets
stationer genom telefonens tillkomst flerdubblats,
vore det ock önskvärdt att kunna i god tid vid telegrafverket
införa den kraftiga kontroll å uppbördsman, som
läge i obligatoriskt frånträdande af tjensten under någon
tid af året. På sätt i telegrafstyrelsens underdåniga skrifvelse
den 28 november 1893, med förslag till nya stater
för telegrafverket, redan framhållits, mötte emellertid vid
detta verk särskilda svårigheter att kunna redan från början
till fullo genomföra en sådan semesterordning, att alla ordinarie
tjensteman vid stationerna skulle kunna påräkna
att hvarje år komma i åtnjutande af sådan ledighet, hvadan
telegrafstyrelsen måste förbehålla sig en särskild pröfning
af hvarje fall.

För åstadkommande af den sålunda ifrågasatta ledigheten
för stationspersonalen hemstälde styrelsen, att stadgas
måtte, att det i hvarje fall finge bero på telegrafstyrelsens
pröfning, huruvida ordinarie tjensteman vid
telegrafverkets stationer kunde, vare sig för skötande af
egna angelägenheter eller för sjukdom eller svag helsas
vårdande, under högst 30 dagar under samma kalenderår
erhålla ledighet utan minskning i aflöning, äfvensom att
följande föreskrifter måtte varda meddelade att, jemte

233

öfriga redan gifna bestämmelser, gälla såsom vilkor för
tillgodonjutande af aflöningsförmåner å stat för stationstjenstemän,
nemligen:

att tjensteman af lägre grad skulle, när sådant erfordrades
för beredande af ledighet utan minskning i aflöning,
vara skyldig att, om han förordnades till högre
befattning vid telegrafstationerna, bestrida densamma mot
åtnjutande allenast af den honom eljest tillkommande aflöning,
dock ej längre tid än sammanlagdt tre månader
under ett och samma kalenderår;

att vid telegrafstation anstäld tjensteman, som hade
sig anförtrodd uppbörd, skulle vara pligtig att å tid af
året, som af vederbörande öfverordnade myndighet bestämdes,
begagna sig af ifrågavarande ledighet utan minskning
i aflöning;

att dessa föreskrifter ovilkorligen skulle lända till
efterrättelse för dem, som med eller efter 1897 års ingång
tillträdde tjenstebefattning vid telegrafstation;

att de, som dessförinnan tillträdt tjenstebefattning vid
telegrafstation och icke kunde mot sitt bestridande lagligen
tillförbindas att underkasta sig ifrågavarande föreskrifter,
skulle blifva underkastade desamma, om och när de anmälde
sin önskan att komma i åtnjutande af ledighet utan minskning
i aflöning; samt

att beviljad ledighet utan minskning i aflöning icke
finge räknas tjensteman till last vid beräkning af den för
vinnande af ålderstillägg erforderliga tjenstgöringstid.

Vid anmälan i statsrådet den 13 januari 1896 af de
frågor, som tillhörde regleringen af sjunde hufvudtiteln,
anförde chefen för finansdepartementet, bland annat, att
det ej kunde förnekas, att behofvet af någon tids årlig,
kostnadsfri ledighet från tjenstegöromålen förefunnes för
personalen vid telegrafverkets lokalförvaltning i icke ringare
grad än för postpersonalen. Då vid 1894 års riksdag
frågan om beredande af dylik ledighet åt sistnämnda personal
vunnit sin lösning, hade förelegat jemväl ett förslag
att, med den begränsning, som föranleddes af de särskilda
förhållandena inom telegrafverket, bereda en dylik förmån
äfven åt telegrafpersonalen. Att detta förslag, som ingått
såsom ett led uti en allmän lönereglering för personalen
vid telegrafverket, då icke vunnit framgång, torde så

mycket mindre få anses hafva berott derpå, att Riksdagen
icke behjerta! behofvet för denna personal af den ifrågasatta
ledigheten, som af ett Riksdagens uttalande vid ett
föregående tillfälle syntes framgå, att Riksdagen ansett de
båda tjenstemannaklassernas anspråk i detta hänseende ega
lika befogenhet.

Instämmande i de skäl, telegrafstyrelsen anfört till
stöd för sin i förevarande syfte gjorda framställning, förklarade
departementschefen, att han ansåge sig böra biträda
densamma, med erinran dervid, att de föreslagna vilkoren
för den ifrågavarande förmånens åtnjutande öfverensstämde
med de af 1894 års riksdag godkända, genom nådiga
brefvet den 25 maj samma år kungjorda vilkoren för åtnjutande
af den postpersonalen medgifna semesterförmån,
allenast med den skilnad, som betingades deraf, att ledighet
för person tillhörande telegrafstaten skulle medgifvas efter
pröfning af telegrafstyrelsen i hvarje särskild! fall.

Efter framställning i ämnet från Kongl. Maj:t till
Riksdagen, anförde Riksdagen, i skrifvelse den 11 maj
1896 angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, att hvad i ärendet förekommit synts
Riksdagen ådagalägga behofvet af en sådan anordning, att
i särskilda fall någon tids tjenstledighet utan minskning i
aflöning måtte kunna beredas personalen vid telegrafverkets
stationer, men att det emellertid syntes Riksdagen, som
om omständigheterna icke skulle påkalla, att semester i så
stor utsträckning tilldelades denna personal, som föreslaget
blifvit, utan ansåge Riksdagen, att, med undantag för de
fall, då uppbördsförhållanden gjorde dylik ledighet önskvärd,
i allmänhet ej andra af ifrågavarande tjensteman
borde deraf komma i åtnjutande än de, som under
någon längre tid haft trägen tjenstgöring inom telegrafverket.

I nådigt bref den 29 maj 1896 förklarade Kong!.
Maj:t, att det i hvarje fall finge bero på telegrafstyrelsens
pröfning, huruvida ordinarie tjensteman vid telegrafverkets
stationer kunde, vare sig för skötande af egna angelägenheter
eller för sjukdom eller svag helsas vårdande, under
högst 30 dagar under samma kalenderår erhålla ledighet
utan minskning i aflöning, äfvensom att, bland andra,
följande föreskrifter skulle, jemte öfriga redan gifna be -

stämmelser, gälla såsom vilkor för tillgodonjutande af aflöningsförmåner
å stat för stationstjenstemän:

att tjensteman af lägre grad skulle, när sådant erfordrades
för beredande af ledighet utan minskning i aflöning,
vara skyldig att, om lian förordnades till högre
befattning vid telegrafstationerna, bestrida densamma mot
åtnjutande allenast af den honom eljest tillkommande aflöning,
dock ej längre tid än sammanlagdt tre månader
under ett och samma kalenderår;

att vid telegrafstation anstäld tjensteman, som hade
sig anförtrodd uppbörd, skulle vara pligtig att å tid af
året, som af vederbörande öfverordnad myndighet bestämdes,
begagna sig af ifrågavarande ledighet utan minskning
i aflöning; samt

att beviljad ledighet utan minskning i aflöning icke
finge räknas tjensteman till last vid beräkning af den för
vinnande af ålderstillägg erforderliga tjenstetid.

Med anknytning till hvad sålunda redan är stadgadt,
har komitén ansett sig böra i förslaget till aflöningsreglemente
för telegrafverket intaga, att semester af en månad årligen
må af tjensteman vid distriktsföivältning eller station
åtnjutas, i den mån sådant i vederbörlig ordning pröfvas
kunna ske utan hinder för göromålens gång.

I sammanhang dermed har komitén ock funnit sig
böra föreslå, att bestämmelsen om skyldighet för uppbördstjensteman
att begagna sig af semester å honom anvisad
tid varder utsträckt till tjensteman, som har sig anförtrodd
kontroll å uppbörd.

Hvad i nådiga brefvet den 29 maj 1896 finnes stadgadt
i fråga om skyldighet för tjensteman af lägre grad
att utan särskild ersättning bestrida högre befattning, när
sådant erfordras för beredande af ledighet utan minskning
i aflöning, har intagits bland aflöningsvilkoren uti § 2 af
förevarande reglemente; hvarvid stadgandet fullständigats,
på sätt komitén funnit erforderligt. Komitén har i sistnämnda
hänseende ansett sig ock böra här upptaga hvad
redan gäller för tjensteman i telegrafstyrelsen beträffande
skyldighet att bestrida högre befattning vid sjukdomsförfall
utan sammanhang med semester. I detta fall skulle
emellertid, likasom inom telegrafstyrelsen, den, som förordnas
att sköta högre befattning vid distriktsförvaltning

236

eller station, ega rätt att, i stället för egna tjenstgöringspenningar,
åtnjuta de med den tjenstlediges befattning
förenade tjenstgöringspenningar, hvilka skola af denne afstås
under tiden.

§5. I enlighet med hvad sedan lång tid tillbaka varit

gällande inom postverket och uti instruktionen för generalpoststyrelsen
af den 4 juni 1886 linnes intaget i § 38, har
komitén ock ansett böra i aflöningsreglementet för telegrafverket,
uti § 5, intagas bestämmelse derom, att den, som
på förordnande förvaltar ledig tjenst, under tiden åtnjuter
de med densamma förenade aflöningsförmåner.

§ 6. Från § 8 i nådiga kungörelsen den 31 december 1897,

angående tilläggsbestämmelser till nådiga aflöningsreglementet
för tjensteman och betjente vid statens jernvägar
den 15 oktober 1897, har komitén uti § 6 i förslaget till afiöningsreglemente
för telegrafverket intagit den föreskrift,
att, derest tjensteman eller betjent afhåller sig från tjenstgöring
utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjenstledighet
eller kunna styrka giltigt förfall, han ej må under
tiden åtnjuta någon aflöning.

Dertill har ansetts böra läggas, att, om tjensteman
eller betjent varder afstängd från tjenstgöring eller i häkte
tagen, hans aflöning skall under tiden innehållas, så vida ej
telegrafstyrelsen finner skäligt låta honom uppbära någon
del deraf.

§ 7. Vid affattandet af bestämmelserna i § 7 af förevarande

reglementsförslag har uppmärksammats innehållet af § 9 i
nyssberörda nådiga kungörelse den 31 december 1897
angående personalen vid statens jernvägar.

§ 9. Ehuru, naturligtvis, icke blifvit i förslaget till aflönings regleinente

för telegrafverket angifna de klasser i resereglementet,
efter hvilka vederbörande tjensteman, enligt
komiténs åsigt, böra i förekommande fall få beräkna ersättning
vid tjensteresor inom riket, tillåter sig dock
komitén att gifva till känna, hurusom komitén ansett, att
af de tjensteman i telegrafverket, hvilka icke redan nu finnas
i berörda resereglemente särskildt uppräknade, följande

237

borde, i likhet med tjensteman af motsvarande ställning
inom andra statens verk, hänföras till 3:e klassen i resereglementet,
nemligen öfveringeniör, elektriker, föreståndare
för telegrafverkets verkstad, telegrafinspektör, telegraf direktör,
telefondirektör och liniedirektör.

Med aktgifvande å bestämmelserna i § 7 mom. 3 och
4 uti ofvan omförmälda nådiga kungörelse den 31 december
1897 angående personalen vid statens jernvägar, har
komitén emellertid ansett böra i § 9 uti aflöningsreglementet
för telegrafverket intagas föreskrifter, på grund
af hvilka telegrafstyrelsen dels må kunna för en del fall
bestämma för tjensteman lägre resekostnads- och traktamentsersättning
än som, med tillämpning af resereglementet,
skolat utgå, dels ock må ega befogenhet att för
betjente fastställa resekostnads- och traktamentsersättning
inom belopp, som gällande resereglemente bestämmer för
närmast motsvarande klass.

Såsom på annat ställe i komiténs betänkande omförmäles,
tillerkändes genom nådigt bref den 22 november
1895 kassören och bokhållaren hos telegrafstyrelsen under
år 1896 såsom felräkning spenning ar ett arfvode af telefonmedel
till belopp af 500 kronor; hvarefter Kongl. Maj:t
äfven för de följande åren tilldelat nämnde tjensteman
enahanda arfvode.

Beträffande det ifrågavarande tjensteman -— som enligt
komiténs förslag skulle benämnas hufvudkassör — i nyssberörda
hänseende tillerkända arfvode har komitén ej ansett
sig böra föreslå någon ändring; och har komitén fördenskull
i §10 af förevarande reglementsförslag upptagit, att felräkningspenningar
skola tillkomma hufvudkassören hos
telegrafstyrelsen med 500 kronor för år räknadt.

I öfrigt har komitén ansett felräkningspenningar höra
tilldelas allenast sådana tjensteman vid telegrafverket, hvilkas
åligganden äro af den beskaffenhet, att någon verklig risk för
felräkning med ty åtföljande ekonomisk förlust för tjenstemannen
kan anses i högre grad föreligga. Från denna
utgångspunkt hafva bestämmelserna i de två senare punkterna
af § 10 tillkommit. Särskildt tillåter sig komitén fästa
uppmärksamheten derpå, hurusom vid en station med större
telegramuppbörd, der allmänheten understundom i betydande

§ 10.

238

§U -

mängd tränger på den i kassan vid telegraminlemning
tjenstgörande, denne i mycket hög grad löper risk att vid
den brådskande expedieringen feltaxera inlemnade telegrammer;
och är det i sådana fall bemälde tjensteman — vare
sig ordinarie eller extra — som får ersätta telegrafverket
dess eventuella förlust.

I instruktionen för kammarrätten af den 14 november
1879, § 30, stadgas i berörda hänseende följande:

»Af medel, som inflyta med anledning af anmärkningvid
de till granskning inkomna räkenskaper, utgår anmärkningsarfvode
med femton procent; och skall, då varor
eller persedlar blifva i följd af anmärkning till uppdebitering
faststälda, det ankomma på kammarrätten att efter
förhållandena bestämma arfvodets belopp från och med
fem till och med femton procent af varornas eller persedlarnes
värde.

1 afseende på anmärkningsarfvode gäller i öfrigt, att
detta beräknas allenast af sådana medel, som förutan anmärkning
icke skulle kommit kronan eller det allmänna
till godo, samt, i fråga om varor och persedlar, endast då
förlust af desamma antagligen varit att befara, derest anmärkning
uteblifvit; att vederbörande tjensteman icke eger
åtnjuta arfvode å medel, som influtit i anledning af anmärkning
vid räkenskap, hvars granskning han skolat verkställa
men ej fullbordat inom ett år från räkenskapens aflemnande
till revisionsafdelningen; hvaremot advokatfiskal,
när han hos kammarrätten anmält försummelse i berörda
afseende, må af aninärkningsmedlen erhålla fem procent;
att då väckt anmärkningsfråga remitteras till utförande af
advokatfiskal eller till handläggning och pröfning i första
hand af annan myndighet än kammarrätten, anmärkningsförfattaren
ej är berättigad att af de i anmärkningen afsedda
medel, som sedermera inflyta, undfå mer än fem
procent; samt att, när anmärkt felaktighet skäligen må
anses hafva tillkommit af uppsåt, uppenbar vanvård eller

239

gröfre försummelse, redogörare!! bör åläggas att af egna
medel utgifva amnärkningsarfvodet.»

Instruktionen för fångvårdsstyrelsen af den 22 november
1877 innehåller i § 22 följande stadgande:

Motsvarande stadgande beträffande generaltullstyrelsen
återfinnes i den för nämnda styrelse den 1 november 1878
utfärdade instruktion, § 14, som har följande lydelse:

I generalpoststyrelsens instruktion återfinnas ifrågavarande
bestämmelser i mom. 1 och 2 af § 25, hvilka
moment, jemlikt nådiga kungörelsen den 20 november 1891,
äro af följande innehåll:

»Generalpoststyrelsen eger, efter vederbörandes hörande,
pröfva och afgöra anmärkningar vid de redovisningar, som
afgifvas af postförvaltare och andra, åt hvilka någon uppbörd
af postverkets inkomster eller förvaltning af dess
medel och andra tillhörigheter anförtros.»

»När i följd af anmärkning, hvarom i föregående mom.
förmäles, medel till postkassan inflyta, utgår i det fall att

240

anmärkningen blifvit gjord af vederbörande hos generalpoststyrelsen
anstäld tjensteman, anmärkningsarfvode med
femton procent af det influtna beloppet. Befinnes den
anmärkta felaktigheten vara af sådan beskaffenhet, att
densamma skäligen måste antagas hafva tillkommit icke
ensamt af förbiseende, utan af uppsåt, uppenbar vanvård
eller gröfre försummelse, skall redogöraren åläggas att af
egna medel utgifva anmärkningsarfvodet. Eljest utgår
detta af postmedlen.»

Ett lika lydande stadgande förekommer i § 10, mom. 2,
af Kongl. Maj:ts förnyade aflöningsreglemente för tjensteman
och betjente vid statens jernvägar den 3 maj 1901.

»Den enligt aflöningsreglementet den 15 oktober 1897
§ 10 mom. 2 tjenstemännen å revisions- och kontrollkontoren
tillkommande anmärkningsprovision må utbetalas
till den tjensteman, hvilken i den af jernvägsstyrelsen föreskrifna
ordning styrker sig''hafva först framstält vederbörlig
anmärkning, med 15 procent af det anmärkta beloppet, derest
detta icke öfverstiger 500 kronor, samt med 10 procent
af högre belopp, dock att för belopp mellan 500 och 750
kronor provision skall utgå med 15 procent af 500 kronor.
Befinnes anmärkt felaktighet vara af beskaffenhet, att
densamma skäligen måste antagas hafva tillkommit icke
ensamt af förbiseende, utan af uppsåt, uppenbar vanvård

241

eller gröfre försummelse, skall provisionen gäldas af den
felande. Eljest utgår denna af trafikmedel.»

Hvad slutligen telegrafverket beträffar, innehåller § 15
i nu gällande instruktion för telegrafstyrelsen af den 1
november 1878, bland annat, följande bestämmelser:

»Af alla de medel, som till följd af gjord anmärkning
inflyta till telegrafverket och derförutan icke skulle hafva
kommit verket till godo, åtnjuter anmärkningsförfattaren
femton procent i observationsarfvode; dock att, der anmärkningen
ej blifvit hos styrelsen anmäld inom den för
granskningens fullgörande bestämda tid, dylikt arfvode
icke utgår.

Vid öfvervägande af hvad uti ifrågavarande hänseende
må böra intagas i sjelfva aflöningsreglementet för telegrafverket,
har komitén ansett sig böra i hufvudsak ansluta
sig till hvad som stadgats i aflöningsreglementet för statens
jernvägar; och har komitén i öfverensstämmelse med denna
sin åsigt affattat §11 i sitt förevarande reglementsförslag.
De närmare bestämmelserna i ämnet torde böra upptagas i
blifvande instruktion för telegrafstyrelsen.

Förmanen af fri bostad jemte fri vedbrand och belysning
tillkommer för närvarande de telegrafister, hvilka
äro stationsföreståndare, och tillägges dem utöfver deras
aflöning.

Då komitén föreslagit, att till föreståndare för en del
af lägsta klassens stationer må kunna förordnas jemväl
stationsmästare, har komitén ansett den förmån, hvarom
nu är fråga, äfven böra, eventuel^ kunna tilldelas dylik
stationsföreståndare. Komitén, som i sitt förslag till aflöningsstat
för telegrafverket ej obetydligt ökat den qvinliga
stationsföreståndare nu tillkommande aflöning, har
emellertid, vid affattandet af § 12 uti ifrågavarande reglementsförslag,
ansett, att förmånen af fri bostad, vedbrand och
belysning bör medföra skyldighet för vederbörande stations 16* -

§ 12.

242

§ lä.

föreståndare att afstå en del af lönen; och har komitén
trott detta afdrag skäligen kunna bestämmas till 250 kronor
för år räknadt.

Tillika har komitén funnit det böra uttryckligen fastslås,
att ifrågavarande förmån ej skall vara ovilkorlig, utan
att det må bero på telegrafstyrelsen att besluta derom i
de särskilda fallen efter sig företeende omständigheter.

Inom statens alla kommunikationsverk har den mening
gjort sig gällande, att, i såväl verkets som allmänhetens
intresse, de vid verket anstälde betjente i regel böra under
tjensteutöfning vara iförda uniform. Med hänsyn till betjeningens
aflöningsvilkor, har det ock vid nämnda förhållande
ansetts nödigt att i allmänhet tilldela betjente antingen
uniformspersedlar in natura eller beklädnadsersättning.

Denna fråga har blifvit mest uttömmande behandlad,
i hvad angår betjeningen vid statens jernvägar. Såväl
jernvägsstyrelsen i dess förslag till nytt aflöningsreglemente
för personalen vid statens jernvägar den 26 november 1892
som 1893 års jernvägskomité i dess förslag i enahanda
afseende upptogo beklädnadsfrågan till bedömande. Den
synpunkt, som dervid hufvudsakligen gjorde sig gällande,
var, huruvida den personal, som ifrågasattes till erhållande
af uniformspersedlar eller beklädnadsersättning, i sin tjenstgöring
komme i beröring med allmänheten. Der så befans
vara förhållandet, ansågs ifrågavarande förmån böra
tilldelas personalen.

Efter hvad aflöningsreglementet för tjensteman och
betjente vid statens jernvägar den 15 oktober 1897 gifver
vid handen, bifölls jernvägskomiténs förslag rörande de
betjeningsgrupper, hvilka skulle komma i åtnjutande af
ifrågavarande förmån, dervid dock beträffande sättet för
denna förmåns utgående det fick ankomma på jernvägsstyrelsen
att, allt efter som det kunde finnas för staten

243

fördelaktigast, tillhandahålla uniformspersedlarna in natura
eller öfverlemna åt personalen att, mot ersättning i penningar,
anskaffa persedlarna.

I underdånig skrifvelse den 25 oktober 1900 hemstälde
jern vägsstyrelsen, bland annat, om utsträckning till
vissa betjeningsgrupper — bland dem vaktmästarne — af
förmånen att åtnjuta beklädnad in natura eller beklädnadsersättning.
Till stöd för framställningen, i hvad vaktmästarne
anginge, erinrade styrelsen, att såväl styrelsens
som det högre liniebefälets expeditioner mycket besöktes
af allmänheten, och att det vid sådant förhållande syntes
vara såväl till fördel för denna allmänhet som i öfrigt med
god ordning öfverensstämmande, att vaktmästarne vore
igenkänliga såsom tillhörande jernvägen.

Efter nådigt förslag i ämnet till 1901 års riksdag,
hemstälde statsutskottet, att Riksdagen, med bifall till
Kongl. Maj:ts förslag, måtte medgifva, att, med ändring
af § 11 i aflöningsreglementet, vissa angifna grupper af
betjente, bland dem förste vaktmästare och vaktmästare,
finge uppföras bland de betjeningsgrupper, hvilka erhölle
uniformspersedlar in natura -eller ock beklädnadsersättning
till visst årligt belopp; och vann denna hemställan Riksdagens
bifall; hvarefter ifrågavarande § erhållit ändrad
lydelse i nämnda hänseende uti det förnyade aflöningsreglemente
för tjensteman och betjente vid statens jernvägar,
Kongl. Maj:t utfärdat den 3 maj 1901.

Några på särskild författning grundade bestämmelser
angående uniformsbeklädnad eller beklädnadsersättning åt
betjente eller deras vederlikar finnas icke vid telegrafverket,
men deremot har i berörda hänseende utbildat sig viss
praxis inom verket.

Genom de skriftliga kontrakt, som telegrafstyrelsen
upprättar med reparatörerna, tillförsäkras dessa, bland annat,
beklädnad, innefattande mössa, kavaj, byxor och väst
hvarje år samt kappa hvartannat år, med skyldighet för

244

reparatörerna att, då de lemna befattningen, återställa till
telegrafverket den omgång uniformspersedlar, som senast
erhållits, äfvensom möjligen innehafvande mössmärken och
uniformsknappar.

Enahanda förmån plägar, dock utan skriftligt kontrakt,
medgifvas linieförmän.

På senaste tiden har i afseende å telegrambärare utbildat
sig samma praxis, som nyss omförmälts i fråga om
linieförmän och reparatörer. Dessutom erhålla telegrambärare
i Stockholm och Göteborg hvarje år ett par höga
och ett par låga skor samt hvartannat år sommarkostym,
bestående af byxor och väst, för några telegrambärare i
Stockholm äfven af rock. Telegrambärarne i Stockholm
och Göteborg åtnjuta äfven förmånen af fri skolagning.

Komitén har ansett sig böra i ,§ 13 af förslaget till
nu ifrågavarande aflöningsreglemente intaga den bestämmelse,
att uniformspersedlar in natura eller beklädnadsersättning
till visst årligt belopp må tilldelas vid telegrafverket
anstälda ordinarie och extra betjente samt vid liniebyggnaderna
anstälda underbefäl och arbetare, allt enligt
reglemente, som af telegrafstyrelsen fastställes.

§ is. När komitén till intagande uti ,§ 15 af ifrågavarande

aflöningsreglemente föreslagit det stadgande, att grunderna
för aflöning en till den extra personalen vid telegrafverket
skulle bestämmas af Kongl. Maj:t på förslag af telegrafstyrelsen,
har det icke undgått komiténs uppmärksamhet, att
de aflöningsförmåner, hvilka komma att utgå till den del af
telegrafverkets extra personal, som kan hänföras till kroppsarbetarnes
klass, i stort sedt regleras af förhållandet å arbetsmarknaden
mellan tillgång och efterfrågan å arbetskraft. Men
det har dock synts komitén, som om det skulle kunna gifvas
vissa allmänna grunder beträffande den extra personalens
aflöning, hvilka borde, för beredande af enhetliga föreskrifter,
bestämmas af Kongl. Maj:t på telegrafstyrelsens förslag.

f 16. Då, såsom ofvan är omförmäldt, komitén ansett sig

böra tillstyrka, att de nu vid telegrafverket till vissa tjensteman
utgående sportler måtte bibehållas, med angifven
inskränkning i särskilt uppgifna fall, har komitén emellertid
funnit nödigt att i §16 af förevarande reglementsför -

245

slag intaga den föreskrift, att den, som tillträder den
nya aflöningsstaten för telegrafverket, skall vara skyldig
underkasta sig den minskning i befintliga sportelinkomster,
som kan varda af Kongl. Maj:t bestämd. Komitén har äfven
ansett lämpligt, att i samma § inflyter föreskrift om skyldighet
för den, som tillträder den nya aflöningsstaten, att
underkasta sig de förändrade bestämmelser i fråga om pension,
som kunna varda stadgade.

Förslag

till

Instruktion för Telegrafstyrelsen.

1. Telegrafstyrelsens embetsbefattning.

Telegrafstyrelsen åligger att, i enlighet med denna
instruktion och öfriga af Kongl. Maj:t meddelade föreskrifter,
hafva öfverstyrelsen öfver telegrafverket, omfattande
statens såväl telegraf- som telefonväsende, och tillse, att
detta verk uppehälles i ett med god ordning och tidens
fordringar öfverensstämmande skick, samt för sådant ändamål,
efter omständigheterna, antingen omedelbart vidtaga
eller hos Kongl. Maj:t föreslå de åtgärder, som kunna finnas
erforderliga.

Styrelsen har ock att emottaga och redovisa telegrafverkets
inkomster samt bestrida dess utgifter i öfverensstämmelse
med de af Kongl. Maj:t faststälda stater eller
eljest gifna föreskrifter.

§ 2.

Styrelsen tillhör att, då anledning dertill förekommer,
afgifva till Kongl. Maj:t förslag i fråga om nya eller

247

ändrade taxeringsgrunder för telegraf- och telefonkorrespondensen
inom riket.

För underhållandet af rikets telegraf- och telefonförbindelse
med andra länder eger Styrelsen att med vederbörande
utländska förvaltningar träffa de aftal, som af
gällande konventioner påkallas; ankommande ock på Styrelsen
att, i enlighet med antagna internationella bestämmelser,
upprätta och till trycket befordra taxor för den utländska
telegraf- och telefonkorrespondensen.

§ 3.

Styrelsen har att hvarje år afgifva ej mindre, före
september månads utgång, till Kongl. Maj:t berättelse om
telegrafverkets förvaltning under det nästförutgångna året,
än äfven, före februari månads utgång, till chefen för
Civildepartementet summarisk redovisning för det ekonomiska
resultat, som telegrafverket lemnat under sistförflutna
året.

§ 4.

Före den 15 november hvarje år skall Styrelsen till
Kongl. Maj:t afgifva, för att nästföljande år till Riksdagens
pröfning öfverlemnas, förslag dels till inkomstberäk.
ning och utgiftsstater, dels ock beträffande de anslag, som,
utöfver de i utgiftsstaterna upptagna, erfordras för nya
byggnader och anläggningar samt om- och tillbyggnader.

§ 5.

Styrelsen eger att meddela ordningsföreskrifter för
dess tjensteman och betjente äfvensom att, i öfverensstämmelse
med stadgade grunder, utfärda instruktioner för
personalen vid telegrafverkets särskilda distriktsförvaltningar
och stationer.

248

§ 6.

År materiel försliten, eller är o andra telegrafverkets
effekter icke längre för ändamålet användbara, må Styrelsen,
efter omständigheterna, förordna om effekternas afskrifning
eller om deras försäljning i öfverensstämmelse med gällande
författning.

§ 7.

Angående afskrifning af effekter, som genom olyckshändelse
gått förlorade eller eljest förkommit, gäller hvad
särskildt är stadgadt.

2. Telegrafstyrelsens sammansättning.

§ s.

Telegrafstyrelsen utgöres af en generaldirektör, såsom
chef för telegrafverket, och fyra byråchefer, såsom ledamöter
i Styrelsen och chefer hvar för sin byrå, nemligen
en för administrativa byrån, en för liniebyrån, en för byrån
för telegraftrafiken och en för byrån för telefontrafiken.

§ 9.

Generaldirektören är i första rummet Kongl. Maj:t ansvarig
för telegrafverkets förvaltning och bör tillse, att •
verkets personal med noggrannhet och drift fullgör sina
skyldigheter. Han eger ensam beslutanderätten i alla de
ärenden, i hvilkas pröfning han deltager, på sätt i denna
instruktion bestämmes.

Byråchef åligger: att bereda samt, allt efter hvad i
denna instruktion närmare bestämmes, antingen inför generaldirektören
föredraga eller ock sjelf afgöra de ärenden,
hvilka tillhöra hans byrå; att hafva tillsyn öfver göromålen
inom byrån och ansvara för att Styrelsens beslut i de af

249

honom handlagda ärenden varda utan dröjsmål expedierade;
samt att i öfrigt fullgöra hvad enligt denna instruktion
eller särskilda ordningsföreskrifter till byråchefsembetet hörer.

§ 10.

Hos Styrelsen äro anstälda och på de särskilda byråerna
fördelade följande tjensteman:
å administrativa byrån:
en sekreterare,
en kamrerare,

en notarie och ombudsman,
en registrator och aktuarie,
en hufvudkassör,

en bokhållare och kassakontrollant,
en statistiker och
fyra revisorer;

å liniebyrån:

en öfveringeniör,
en byråingeniör och ritare,
en notarie och
en förrådsförvaltare;

å byrån för telegraf trafiken:
en elektriker,
en notarie och

en byråingeniör och föreståndare för telegrafverkets
undervisningsanstalt; samt

å byrån för teleföntrafiken:
en notarie och
en aktuarie.

250

§ 11-

Under byrån för telefontrafiken lyda telegrafverkets
verkstad och dertill hörande personal.

Vid verkstaden äro anstälda följande tjensteman:

en verkstadsföreståndare,

en verkstadsingeniör,

en kassör och bokhållare samt

en bokhållare och materialförvaltare.

§ 12.

Hos Styrelsen anställas en förste vaktmästare och en
förrådsvakt samt fyra andra vaktmästare.

§ 13.

Styrelsen eger att för tekniska och arkitektoniska, ändamål
anlita tillfälligt biträde af sakkunnige samt att i
mån af behof anställa amanuenser på bestämd eller obestämd
tid och antaga extra ordinarie tjensteman och betjente
hos Styrelsen.

3. Ärendenas handläggning inom Telegrafstyrelsen.

§ 14.

De till Telegrafstyrelsens handläggning hörande ärenden
afgöras, allt efter deras beskaffenhet och på sätt i denna
instruktion närmare bestämmes, dels af generaldirektören i
plenum, der förutom föredraganden äfven minst en annan
ledamot skall vara tillstädes, dels af generaldirektören i
närvaro endast af föredraganden, dels ock af vederbörande
ledamot allena.

251

Vid afgörande af vigtigare plenimål skola dock, om
möjligt, samtliga ledamöter vara tillstädes.

§ 15.

I plenum skola följande ärenden handläggas:

Kongl. Maj:ts bref och remisser samt skrivelser från
statsdepartement;

frågor om verkets sammansättning, ordningsföreskrifter
för Styrelsens tjensteman och betjente samt instruktioner
för personalen vid distriktsförvaltningar och stationer;

frågor om tillsättande och afskedande äfvensom afsättning
eller annan bestraffning af personal, i den män sådana
frågor äro föremål för Styrelsens omedelbara handläggning
eller dragas under dess pröfning;

frågor om utfärdande eller ändring af taxor;
aftal med utländska förvaltningar;
cirkulär eller andra allmänna föreskrifter, hvilka det tillkommer
Styrelsen att utfärda;

frågor om anläggning af nya telegraf- eller telefonlinier,
inrättande af nya telegraf- eller telefonstationer och
indragning af förut befintliga;

frågor om inköp af telegraf- eller telefonmateriel eller
inventarier för större belopp;

förslag till stater för verket;

Styrelsens underdåniga årsberättelse och den summariska
redovisning, hvarom i § 3 förmäles;

afskrifnings-, balans- och besvärsmål; samt
alla ofvan ej särskildt nämnda frågor, hvilka skola underställas
Kongl. Maj:ts pröfning eller som generaldirektören
i öfrigt finner skäl att göra till föremål för samfäld behandling.

252

§ 16.

Derest ärende af den beskaffenhet, att det icke enligt
§ 15 skall handläggas i plenum, angår äfven annan byrå
än föredragandens, bör vid sådant ärendes afgörande jemväl
chefen för den andra byrån vara tillstädes.

§ 17.

Föredragande eller annan tillstädesvara-nde ledamot,
hvilkens åsigt icke öfverensstämmer med det af generaldirektören
fattade beslut, åligger att låta till protokoll anteckna
sin skiljaktiga mening; skolande, då uti mål, som bör anmälas
hos Kongl. Maj:t, skiljaktig mening förekommit,
protokollsutdrag deröfver bifogas den underdåniga skrifvelsen
i ämnet.

§ 18.

Under inspektionsresa, hvarom i § 20 sägs, eller derest
eljest något ärende är så brådskande, att föredraganden
icke kan tillkallas, må generaldirektören, utan att hafva inhemtat
dennes yttrande, meddela föreskrifter om verkställighetsåtgärder
af beskaffenhet att icke tåla uppskof. Dock
skola sådana föreskrifter, i händelse de röra allmänna förhållanden
inom förvaltningen eller föranleda till ändring i
någon redan stadgad ordning eller till utgift, skriftligen
utfärdas och sedermera uti Styrelsen vid nästa sammanträde,
som generaldirektören bevistar, till protokoll anmälas.

§ 19.

Utan föregående föredragning eger byråchef att genom
remiss eller särskild skrifvelse infordra förklaringar, upp r lysningar

eller yttranden, som för ärendes beredande till

253

afgörande finnas erforderliga, samt befordra till granskning,
anteckning eller förvaring inkommande handlingar, som äro
af beskaffenhet att icke till omedelbar åtgärd af Styrelsen
föranleda.

Byråchef eger vidare att meddela sådana detalj bestämmelser,
hvilka utgöra omedelbar tillämpning af Styrelsens
beslut eller af gällande reglementen, instruktioner och taxor,
äfvensom i öfrigt besluta i ärenden af beskaffenhet, att de
icke finnas i hvarje särskildt fall påkalla Styrelsens pröfning.
Hvilka ärenden må såsom sådana anses, bestämmes
af Styrelsen, hvars beslut i ämnet anmäles hos Kong!.
Maj:t.

Byråchef må äfven vidtaga nödig åtgärd i annat till
Styrelsens afgörande eljest hörande ärende, derest detsamma
är af den brådskande natur, att icke utan verklig olägenhet
kan med åtgärdens vidtagande uppskjutas; skolande dock
byråchefs åtgärd i sådant hänseende anmälas hos Styrelsen
vid dess nästa sammanträde.

§ 20.

Generaldirektören och byråcheferna, den förre efter
anmälan hos chefen för Civildepartementet och de senare
med generaldirektörens för hvarje särskild gång lemnade
tillstånd, böra, när så nödigt finnes, företaga inspektionsresor
för att tillse, att likformighet och samarbete ega rum
mellan underlydande vid fullgörandet af deras åligganden,
äfvensom för att eljest undersöka förhållanden, som för
telegrafverket äro af vigt.

Generaldirektören eger, derest han pröfvar sådant vara
erforderligt, beordra telegraftjensteman att under inspektionsresa
vara honom följaktig.

254

§ 21.

I generaldirektörens frånvaro afgöras, derest Kongl.
Maj:t icke annorlunda förordnar, de ärenden, i hvilka generaldirektören
eljest beslutar, af Styrelsens ledamöter samfäld^
dervid för afgörande af plenimål erfordras, att, förutom
föredraganden, samtliga öfriga ledamöter eller, vid
förhinder för någon af dem, två ledamöter äro tillstädes,
hvaremot andra ärenden afgöras i närvaro af allenast en
ledamot utom föredraganden; skolande ärendena i vanlig
ordning föredragas och, i händelse af olika meningar och
lika röstetal bland ledamöterna i ärende, hvars afgörande
ej utan olägenhet kan uppskjutas till generaldirektörens
återkomst, Styrelsens beslut utfärdas i öfverensstämmelse
med föredragandens mening, med åliggande för ledamot,
som hyser skiljaktig åsigt, att densamma i protokoll låta
anteckna. Protokollsutdrag öfver sådan skiljaktig mening
i mål, som bör hos Kongl. Maj:t anmälas, insändes till
Kongl. Maj:t.

Då generaldirektören är frånvarande, må dock icke, så
framt ej Kongl. Maj:t för tillfället annorlunda förordnar,
telegrafverkets medel disponeras till andra än löpande eller
trängande behof; ej heller lediga tjenster tillsättas i annan
ordning än medelst förordnanden att dem tills vidare bestrida;
eller tjensteman eller betjent på grund af begånget
tjenstefel skiljas ur telegrafverkets tjenst, dock att deri ej
inbegripes afstängning från utöfvande af tjenstebefattning;
eller beslut fattas om byggande af telegraf- eller interurbana
telefonlinier, om anläggning af telegraf- eller centraltelefonstationer
samt om indragning af förutvarande
dylika stationer; eller i öfrigt vidtagas sådana åtgärder,
som rubba eller förändra de för telegrafförvaltningen förut
följda grunder.

255

§ 22.

Öfver alla ärenden, som af Styrelsen skola afgöras
efter föredragning, skall genom vederbörande föredragandes
föranstaltande upprättas en lista, å hvilken vid hvarje ärende
medelst en kort anteckning utmärkes det beslut, som blifvit
fattadt. Föredragningslistorna sammanhäftas årligen och
förvaras särskildt för hvarje byrå.

Protokoll föres, då ärende förekommer, i hvilket enligt
gällande författning angående statens upphandlings- och
entreprenadväsende med mera protokoll skall hållas; då
generaldirektören anmäler åtgärd, som af honom enligt § 18
vidtagits; då skiljaktiga meningar inom Styrelsen förekomma;
då beslut skall expedieras genom protokollsutdrag, äfvensom
då Styrelsen finner anledning särskildt förordna, att
protokoll skall hållas.

§ 23.

Mom. 1. Skrifvelse!’ och utlåtanden, som till Kongl.
Maj:t aflåtas, underskrifvas af generaldirektören och de
ledamöter, som i ärendets afgörande deltagit, med utmärkande
dervid af den, som varit föredragande.

Mom. 2. Öfriga expeditioner i ärenden, som föredragits
inför generaldirektören, underskrifvas af honom jemte
föredraganden; dock må skrivelser, hvilka afgå till utländsk
förvaltning, underskrifvas af generaldirektören ensam.

Mom. 3. År generaldirektören hindrad att underteckna
expedition i ärende, som inför honom föredragits, må sådan
expedition underskrifvas: »På Telegrafstyrelsens vägnar» af
föredraganden och en annan Styrelsens ledamot eller, derest
expeditionen är stäld till utländsk förvaltning, af allenast
föredraganden.

256

Mom. 4. Expeditioner i ärenden, som afgjorts enligt
§ 21, undertecknas af de ledamöter, som i beslutet deltagit,
med iakttagande att ofvanför namnen tecknas: »Under generaldirektörens
frånvaro», samt med utmärkande af den,
som varit föredragande; dock att skrivelser till utländsk
förvaltning må undertecknas endast af föredraganden.

Mom. 5. Utgående expeditioner i ärenden, som afgjorts
antingen af generaldirektören i närvaro af allenast
föredraganden eller, i generaldirektörens frånvaro, af föredraganden
och endast en annan ledamot, må emellertid, i
den mån Styrelsen pröfvar lämpligt, förses med underskriften:
»På Telegrafstyrelsens vägnar» och föredragandens
namnteckning.

Mom. 6. På enahanda sätt, som i mom. 5 stadgas,
undertecknas jemväl expeditioner i ärenden, som enligt §
19 handlagts af byråchef utan föregående föredragning.

Mom. 7. Samtliga expeditioner, hvilka undertecknas
af generaldirektören eller mera än en ledamot af Styrelsen,
äfvensom de af föredraganden ensam underskrifna, men i
Styrelsen beslutade skrivelser till utländsk förvaltning kontrasigneras
af sekreteraren, med undantag af anordningar,
dispositioner och anvisningar, hvilka kontrasignera af kamreraren.
Öfriga expeditioner förses icke med kontrasignation,
undantagandes missiv till de åt verkets egna redogörare
anordnade penningeförskott, hvilka kontrasigneras af
kassören.

§ 24.

Till administrativa byråns handläggning höra:
kameralärenden, revisionsärenden, kassaärenden med
dertill hörande inventeringar, statistiska ärenden äfvensom
telegrafverkets pensionsärenden; ärenden, som angå Styrel -

257

sens vaktbetjente; författningar angående telegraf- och telefonväsendet;
ordningsföreskrifter för Styrelsens tjensteman
och betjente; aftal med utländska förvaltningar; meddelanden
till eller från internationella telegrafbyrån i Bern;
uppgörande af taxor för den utländska telegraf- och telefonkorrespondensen;
samfäld befordring af telegrammer på telegrafverkets
och statens jernvägars eller enskilda jernvägars
telegraflinier; förslag till stater för telegrafverket; reklamationer
i följd af telegram mers felaktiga taxering eller
befordring; hvarjemte det åligger administrativa byrån att,
med ledning af de uppgifter, som meddelas af de andra
byråerna, uppsätta Styrelsens underdåniga årsberättelse.

A administrativa byrån skola jemväl uppsättas skrifvelser
och öfriga expeditioner i linie- och trafikärenden,
hvilka af vederbörande byråchef föredragits i plenum, men
äro af beskaffenhet, att expeditionerna i dem böra å administrativa
byrån uppsättas.

Administrativa byrån tillhör ock att låta afsända alla
Styrelsens skrifvelser och expeditioner samt att föra diarier
öfver alla till Styrelsen inkommande ärenden.

§ 25.

Till liniebyråns handläggning höra:
ärenden, som röra arbeten i och för anläggning och
underhåll af telegrafverkets ledningar och stationer; anskaffning
af derför erforderlig materiel jemte öfvervikande af
dess användande och vidmagthållande; från allmänheten
inkomna frågor om anläggning af nya stationer jemte förbindelseledningar
till desamma; frågor om förhyrandet af nya
stationslokaler och, i samråd med vederbörande trafikbyrå,
frågor om inredning af nya eller ändring af äldre stationer;

17*

258

frågor rörande vården af verkets fasta egendom; samt
frågor rörande liniepersonalen.

§ 26.

Till byråns för telegraf trafiken handläggning höra:

ärenden, som angå telegraftrafiken; anmälan om behof,
ur telegraftrafikens synpunkt, af anläggning och förändring
af stationer och ledningar; anskaffandet, vården och underhållet
af erforderliga förrådsartiklar; samt frågor rörande
inspektions- och stationspersonalen och telegrafverkets undervisningsväsende.

§ 27.

Till byråns för telefontrafiken handläggning höra:

ärenden, som angå telefontrafiken; anmälan om behof,
ur telefontrafikens synpunkt, af anläggning och förändring
af stationer och ledningar; anskaffandet, vården och underhållet
af erforderliga förrådsartiklar; samt frågor rörande
telegrafverkets verkstad och dess personal.

§ 28.

Hvarje byrå handlägger frågor rörande den till byrån
hörande personal inom Styrelsen.

I öfrigt ankommer på generaldirektören att närmare
bestämma fördelningen af ärendena mellan byråerna äfvensom
att i tvifvelaktiga fall afgöra, af hvilken byråchef
>

ärende bör beredas och föredragas.

Skulle under generaldirektörens frånvaro skiljaktiga
meningar uppstå om till hvilken byrå ett ärende hör, eger
den äldste i tjenst varande byråchefen derom bestämma.

259

§ 29.

De närmare bestämmelser, som kunna erfordras rörande
sättet och ordningen för göromålens bestridande inom Styrelsens
olika byråer samt angående göromålens fördelning
mellan tjenstemännen, meddelas af Styrelsen genom särskilda
ordningsföreskrifter.

4. TjenstetUtsättning, semester och annan tjenstledighet,
vikariat och afsked.

§ 30.

Generaldirektören och byråcheferna utnämnas af Kong].
Maj:t, de senare efter förslag af generaldirektören.

Afliden generaldirektören, skall dödsfallet ofördröjligen
af Styrelsen hos Kongl. Maj:t anmälas.

§ 31.

Tjensteman af andra lönegraden hos Styrelsen, telegraf-,
telefon- och liniedirektörer samt kommissarier af första
klassen tillsättas af Kongl. Maj:t på förslag af Styrelsen.

Telegrafinspektörer förordnas af Kongl. Maj:t, på förslag
af Styrelsen, för en tid af tre år.

§ 32.

Alla andra tjensteman vid telegrafverket tillsättas af Styrelsen,
tjenstemännen i lägsta lönegraden hos Styrelsen medelst
fullmagt och de öfriga medelst konstitutorial.

§ 33.

Stationsmä8tare och andra betjente vid telegrafverket
tillsättas af Styrelsen medelst konstitutorial.

260

§ 34.

Byråchefen å administrativa byrån och sekreteraren
skola hafva aflagt examen till rättegångsverken eller till
Kongl. Maj:ts kansli samt notarien och ombudsmannen
examen till rättegångsverken.

Byråcheferna å liniebyrån och byrån för telefontrafiken,
öfveringeniören och byråingeniören å liniebyrån äfvensom
verkstadsföreståndaren skola hafva aflagt afgångsexamen från
högre tekniskt läroverk, svenskt eller utländskt.

Byråchefen å byrån för telegraftrafiken skall hafva
ådagalagt särskild förfarenhet i telegraffrågor.

öfriga tjensteman hos Styrelsen böra hafva aflagt
afgångsexamen från högre allmänt läroverk, handelsinstitut
eller teknisk elementarskola.

Telegrafinspektör bör hafva ådagalagt särskild förfarenhet
i telegraf- och telefonfrågor samt helst vara tekniskt
bildad.

Liniedirektör och linieingeniör skola hafva aflagt afgångsexamen
från högre tekniskt läroverk, svenskt ellei
utländskt, samt genomgått lärokurs vid telegrafverkets undervisningsanstalt.

öfriga tjensteman vid distriktsförvaltningarna äfvensom
tjenstemännen vid stationerna samt stationsmästare skola
hafva visat sig ega det kunskapsmått och, med undantag
af kassörer, bokhållare samt qvinliga vaktföreståndare och
telefonister, hafva genomgått den kurs vid telegrafverkets
undervisningsanstalt, Styrelsen egen bestämma.

§ 35.

Då befattning, som på förslag af Styrelsen skall tillsättas
af Kongl. Maj:t, är ledig, utfärdar Styrelsen kungörelse
derom i allmänna tidningarna samt medelst anslag i

261

Styrelsens lokal, med föreläggande af trettio dagars ansökningstid,
räknad från den dag kungörandet sker. Efter
denna tids förlopp insänder Styrelsen ansökningshandlingarna
till Kong]. Maj:t samt förordar dervid till tjenstens erhållande
den bland de sökande, som med hänsyn till skicklighet
och pålitlighet i allmänhet samt duglighet särskildt för den
lediga tjensten anses företrädesvis böra till densamma ifrågakomma,
eller anmäler, om sådant förord icke kan åt någon
bland de sökande lemnas.

Förslag till förordnande å telegrafinspektörsbefattning
afgifves af Styrelsen utan föregående ansökning.

§ 36.

År tjenstemannabefattning, som af Styrelsen tillsättes,
eller stationsmästarebefattning ledig, skall befattningen i
allmänna tidningarna samt genom anslag i Styrelsens lokal
kungöras till ansökning inom trettio dagar, hvarförutom
ledigheten må genom cirkulär bekantgöras. Sedan ansökningstiden
utgått, tillsättes befattningen efter pröfning af
de sökandes skicklighet och pålitlighet i allmänhet samt
duglighet särskildt för deri lediga sysslan. Finnes bland
sökandena icke någon, som Styrelsen anser till befattningen
lämplig, låter Styrelsen ånyo kungöra densamma till ansökning
ledig.

Annan betjentbefattning än stationsmästarebefattning
tillsättes af Styrelsen utan ansökning, dock hvad angår
betjentbefattning vid distriktsförvaltning eller station på
förslag af vederbörande liniedirektör eller stationsföreståndare.

§ 37.

Styrelsen eger att i mån af behof anställa extra ordinarie
tjensteman och betjente vid distriktsförvaltningar och

262

stationer, dock att Styrelsen må kunna, i den omfattning
Styrelsen finner lämpligt, uppdraga åt distriktsbefäl och
stationsföreståndare att antaga extra ordinarie betjente likasom
ock tillfällig personal.

§ 38.

I fråga om rätt för tjenstemännen vid telegrafverket
att erhålla semester och skyldighet för vissa af dem att af
dylik semester begagna sig, stadgas i gällande aflöningsreglemente.

Generaldirektören bör, då han sjelf ämnar begagna sig
af semester äfvensom när han efter åtnjuten semester åter
inträder i utöfning af sin tjenst, göra anmälan derom hos
chefen för Civildepartementet.

Annan tjenstledighet än semester må af Styrelsen beviljas
byråchef på högst fjorton dagar. Är byråchef i behof
af längre ledighet, eller inträffar för generaldirektören
behof af annan tjenstledighet än semester för längre tid än
fjorton dagar, bör ansökning om ledighet göras hos Kongl.
Maj:t.

Erfordras vikarie för byråchef, må dertill skicklig ordinarie
tjensteman inom verket af Styrelsen förordnas på
högst en och en half månad. Är fråga om förordnande
på längre tid eller för tjensteman utom verket, åligger det
Styrelsen att derom göra underdånig anmälan.

Åt öfriga ordinarie och extra ordinarie tjensteman
äfvensom betjente vid telegrafverket eger Styrelsen vid förefallande
behof bevilja ledighet och, derest så erfordras, förordna
om befattningens uppehållande genom vikarie; dock
att Styrelsen må kunna, i den omfattning Styrelsen finner
lämpligt, på byråchef, distriktschef eller stationsföreståndare
öfverflytta sin befogenhet i sistnämnda hänseenden uti sådana

263

fall, då särskild kostnad för telegrafverket derigenom ej
uppkommer.

§ 39.

I fråga om skyldighet för tjensteman i Styrelsen att
i vissa fall utan särskild ersättning sköta de till byråchefsbefattning
hörande löpande göromål, stadgas i aflöningsreglementet.

Undantagsvis må generaldirektören i öfrigt, då sådant
tinnes af behof påkalladt, förordna vid telegrafverket anstäld
tjensteman att i byråchefs ställe föredraga visst ärende
eller viss grupp af ärenden.

§ 40.

Rörande tjenstemäns och betjentes skyldighet att efter
viss tid med pension från tjensten afgå bestämmes i aflöningsreglementet.

Ansökning om afsked eller entledigande från befattning
bör, då sökanden är af Kongl. Maj:t tillsatt eller förordnad,
till Dess afgörande öfverlemnas. I annat fall pröfvas ansökningen
af Styrelsen, dock att fråga om rätt till fyllnadspension
af telegrafverkets medel bör Kongl. Maj:ts pröfning
underställas.

5. Åtal mot personalen samt dennas ansvar
för tjenstefel.

§ 41.

Boträdes generaldirektören eller byråchef med fel eller
försummelse i tjensten, varde han derför tilltalad inför
Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt.

264

§ 42.

Gör annan tjensteman vid telegrafverket sig skyldig
till fel eller försummelse i tjensten, eller visar han vanvördnad
mot förman, eller brister han i lydnad, eger Styrelsen
att, efter omständigheterna, tilldela honom lämplig
varning eller fälla honom till böter, svarande mot högst
en månads lön eller arfvode, eller till mistning af tjensten
på viss tid, högst tre månader, hvilket för honom medför,
under den tid, förlust af de rättigheter och förmåner,
som med tjensten följa; börande, då tjensteman, som är af
Kongl. Maj:t tillsatt eller förordnad, sålunda dömes till viss
tids mistning af sin tjenst, beslutet jemte skälen derför hos
Kongl. Maj:t anmälas.

Gör tjensteman upprepade gånger sig skyldig till felaktighet,
hvarom ofvan sägs, eller begår han fel af svårare
beskaffenhet, och innehar han ej fullmagt å sin befattning,
eger Styrelsen, derest han är af Styrelsen till befattningen
antagen, skilja honom ur telegrafverkets tjenst och, om han
tillsatts eller förordnats af Kongl. Maj:t, göra underdånig
framställning om hans entledigande. Har han fullmagt å
befattningen, eger Styrelsen förordna om hans tilltalande
inför laga domstol i vederbörlig ordning.

Extra ordinarie tjensteman vid telegrafverket, som
ådagalägger försumlighet, oskicklighet eller ett klandervärdt
uppförande, må af Styrelsen, på vederbörande förmans anmälan,
från verkets tjenst skiljas; kommande han att anses
hafva sig sjelf från telegrafverket uteslutit, derest han öfver
tre månaders tid, utan behörigt tillstånd eller anmäldt laga
förfall, af hållit sig från tjenstgöring.

Om behandlingen af balansmål galle hvad särskild!, är
stadgadt.

265

Yppar sig mot tjensteman misstanke om svårare fel
eller försummelse i tjensten, eger Styrelsen att tills vidare
och intill dess öfver honom genom lagakraftvunnet beslut
blifvit dömdt afstånga honom från tjenstens utöfning; och
kommer under tiden hans aflöning att innehållas, derest
ej Styrelsen flnner skäl låta honom någon del deraf uppbära.

§ 43.

Befinnes stationstjensteman genom bristande uppmärksamhet
eller annorledes hafva, ensam eller jemte annan
tjensteman, varit vållande dertill, att telegram antingen för
sent eller i förändradt skick eller ock alldeles icke framkommit,
så att den för telegrammet erlagda afgift fått till
vederbörande återbetalas, må det för hvarje särskildt fall
ankomma på Styrelsens pröfning, om och i hvad mån den
för telegrafverket derigenom uppkomna förlust bör af den
eller de felaktige ersättas.

§ 44.

Beträdes vid telegrafverket anstäld betjent med opålitlighet,
försummelse, olydnad eller annan förseelse i tjensten,
eger Styrelsen att, efter omständigheterna, tilldela
honom lämplig varning eller fälla honom till böter eller
till mistning af befattningen under viss tid, på sätt om tjensteman
i § 42 här ofvan förmäles.

Gör betjent upprepade gånger sig skyldig till felaktighet,
hvarom ofvan sägs, eller begår han fel af svårare
beskaffenhet, eger Styrelsen skilja honom från tjensten.

Hvad i § 42 stadgas om afstängning af tjensteman, ege
ock tillämpning i fråga om betjent.

266

§ 45.

På Styrelsen ankomme att, då från redogörare eller
andra telegrafverkets tjensteman eller från verkets betjente
förklaringar eller yttranden infordras, för uraktlåtenhet att
afgifva desamma inom föreskrifven tid, förelägga antingen
lämpliga viten eller ock det äfventyr, att målet på förhandenvarande
skäl afgöres.

§ 46.

Böler och viten, som enligt bestämmelserna i denna
instruktion ådömas, tillfalla telegrafverkets enke- och pupillkassa.

§ 47.

Den vederbörande tjensteman hos Styrelsen tillkommande
anmärkningsprovision skall, med femton procent å
det anmärkta beloppet, utgå af redogörarens egna medel,
derest den anmärkta felaktigheten befinnes vara af sådan
beskaffenhet, att densamma skäligen måste antagas hafva
tillkommit icke ensamt af förbiseende, utan af uppsåt,
uppenbar vanvård eller gröfre försummelse. Eljest utgår
provisionen af telegrafverkets medel.

6. Besvär öfver Telegrafstyrelsens beslut.

§ 48.

I anmärkningsmål och i frågor om extra ordinarie afskrifning
fullföljes talan mot Styrelsens beslut genom besvär
hos Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt innan klockan
tolf å trettionde dagen från delfåendet af det beslut, som
öfverklagas.

267

I andra frågor eger den, som med Styrelsens beslut
icke åtnöjes, att hos Kongl. Maj:t söka ändring genom besvär,
hvilka skola till Civildepartementet ingifvas före klockan
tolf å trettionde dagen efter erhållen del af beslutet
samt, i ärenden rörande tillsättande af tjenstebefattning, å
trettionde dagen efter den dag, då beslutet blifvit i allmänna
tidningarna kungjordt. Öfver tilldelad varning må dock
klagan icke föras.

Styrelsens beslut om tjenstemans eller betjents afstängning
från tjenstgöring går i verkställighet utan hinder af
besvärs anförande.

Motiver

till

förslaget till Instruktion för Telegrafstyrelsen.

Vid affattandet af detta förslag har komitén beaktat
nu gällande instruktion för telegrafstyrelsen af den 1 november
1878 med deri sedermera vidtagna, ändringar äfvensom
andra på kong], bref grundade föreskrifter samt i
praxis tillämpade grundsatser af beskaffenhet, att hänsyn
bort tagas till desamma, då förevarande instruktionsförslag
skolat affattas.

I allmänhet hafva här nedan särskildt motiverats endast
sådana, delar af förslaget, som innefatta afvikelse från
eller gå utöfver nu gällande bestämmelser i ämnet,

§§ 1—7. I §§ 1—7 angifves i hufvudsakliga drag telegrafstyrelsens
embetsbefattning. De i dessa §§ meddelade bestämmelser
återfinnas i allmänhet uti § 5 äfvensom § 14,
andra stycket, af 1878 års instruktion; dock hafva sådana
ändringar vidtagits, som äro en nödvändig följd af telefonväsendets
inordnande i telegrafverket. Komitén har emellertid
ansett den hitintills å detta verk använda benämning
böra fortfarande bibehållas oförändrad, oafsedt att verkets
kanske mera omfattande uppgift numera år att utgöra öfverstyrelse
öfver statens telefon väsende.

Frågor om ändringar i afseende å grunderna för de
taxor, som gälla telegrafkorrespondensen inom riket, underställas
för närvarande af telegrafstyrelsen Kong!. Maj:ts
pröfning; och meddelar Kongl. Maj:t de i nämnda hänseende
erforderliga bestämmelser uti nådigt reglemente för
telegrambefordringen i riket.

269

De allmänna grunder, som tillämpas beträffande taxeringen
af telefonkorrespondensen inom riket, äro jemväl af
Kongl. Maj:t faststälda genom särskilda nådiga bref.

Då upprättandet af de förslag uti omförmälda hänseenden,
beträffande vare sig telegraf- eller telefonkorrespondensen,
hvilka skola Kongl. Maj:ts pröfning underställas,
utgör en vigtig del af telegrafstyrelsens embetsbefattning,
har komitén i § 2, första stycket, af instruktionsförslaget
upptagit såsom på styrelsen ankommande att, då anledning
dertill förekommer, afgifva till Kongl. Maj:t förslag i fråga
om nya eller ändrade taxeringsgrunder för telegraf- och
telefonkorrespondensen inom riket.

I senare delen af § 3 uti nu förevarande instruktionsförslag
har upptagits åliggande för telegrafstyrelsen att hvarje
år, före februari månads utgång, till chefen för civildepartementet
afgifva summarisk redovisning för det ekonomiska
resultat, som telegrafverket lemnat under sistförflutna
året. Dervid har komitén anslutit sig till hvad i
sådant hänseende finnes stadgadt i § 3, sista stycket, af
nådiga instruktionen för jernvägsstyrelsen med underlydande
distriktsförvaltningar den 15 oktober 1897.

Enligt nu gällande instruktion skall telegrafstyrelsen
före den 15 november hvarje år till Kongl. Maj:t afgifva
underdånigt förslag till de utgiftsstater för telegrafverket,
som nästföljande år böra till Riksdagens pröfning öfverlemnas.
I det af styrelsen uti berörda hänseende afgifna
förslag har plägat upptagas, jemte utgiftsstaterna, en
beräkning af inkomsterna utaf telegraf medlen-, och har af
Kongl. Maj:t årligen hos Riksdagen föreslagits och af Riksdagen
medgifvits, att såsom reservationsanslag, att utgå
direkt af telegrafmedlen, må till telegrafverket anvisas enahanda
belopp, hvartill inkomsterna af telegrafmedlen bei’äknats,
och att det öfverskott, som kan å dessa inkomster
uppstå, må af Kongl. Maj:t användas till telegrafverkets
och telefonväsendets tidsenliga utveckling och förbättring.
Derefter har telegrafstyrelsen på nådig befallning årligen
ingått till Kongl. Maj:t med förslag till definitiv stat, hvaruppå
dylik stat blifvit af Kongl. Maj:t utfärdad.

Hvad telefonväsendet angår, hade till en början icke
till Kongl. Maj:t för statsbudgetens uppgörande afgifvits
från telegrafstyrelsen någon uppgift på de årliga inkom -

270

sterna af och utgifterna för denna rörelsegren; men genom
nådiga brefvet den 3 juni 1892, angående telegrafverkets
utgiftsstater för år 1893 m. in., anbefalde Kongl. Maj:t
styrelsen att årligen, intill dess definitiv stat för statens
telefonväsende kunde upprättas, i sammanhang med det
förslag till utgiftsstater för telegrafverket, hvarmed telegrafstyrelsen
enligt gällande instruktion hade att före
den 15 november till Kongl. Magt inkomma, meddela ett
öfverslag öfver de beräknade inkomsterna och utgifterna
för telefonväsendet det år nyssnämnda statsförslag afsåge;
och har dylikt öfverslag allt sedan berörda föreskrifts meddelande
afgifvits till Kongl. Maj:t.

Telegrafstyrelsen har emellertid fritt disponerat inkomsterna
af telefonrörelsen samt med dem, äfvensom med
öfverskott å telegrafmedlen, särskilda lånemedel eller af
Riksdagen för vissa hufvudledningars utförande beviljade
extra anslag täckt utgifterna för telefonväsendet.

I och med telefonväsendets uppförande på ordinarie
stat kommer naturligtvis att inträda förändring i afseende
å telegrafstyrelsens ställning till dessa frågor — såsom
ock, på sätt å annat ställe i komiténs betänkande finnes
angifvet, af vederbörande departementschef erinrats vid
föredragning inför Kongl. Maj:t den 15 september 1893 af
frågan om post- och telegrafverkens förenande under en
gemensam styrelse — och telegrafstyrelsens årliga statsförslag
lära då komma att för framtiden upptaga fullständig
inkomstberäkning, omfattande både telegraf- och telefonmedel,
samt utgifter af alla slag, vare sig de härflyta från
telegraf- eller från telefonrörelsen, äfvensom särskildt de
anslag, som, utöfver de i utgiftsstaterna upptagna, anses
erforderliga för nya byggnader och anläggningar samt omoch
tillbyggnader. I öfverensstämmelse dermed har § 4
i förevarande instruktionsförslag affattats.

I sista stycket af § 14 i nu gällande instruktion för
telegrafstyrelsen är föreskrifvet, att, derest materiel finnes
försliten eller andra telegrafverkets effekter befinnas icke
längre vara för ändamålet användbara, styrelsen må, efter
omständigheterna, förordna om effekternas afskrifning eller
försäljning på offentlig auktion eller under hand. Då numera
genom särskild författning, kongl. förordningen angående
statens upphandlings- och entreprenadväsende m. m.

271

deri 17 november 1893, finnes bestämdt, huru försäljning
af staten tillhörigt gods skall ske, har komitén i sådant
hänseende uti sitt instruktionsförslag gifvit åt den omförmälda,
föreskriften den förändrade lydelse, som § 6 utvisar.

Åt § 7 uti ifrågavarande instruktionsförslag har gifvits
den lydelse, att angående afskrifning af effekter, som genom
olyckshändelse gått förlorade eller eljest förkommit,
skall gälla hvad särskildt är stadgadt.

De allmänna bestämmelserna rörande extra ordinarie
afskrifning af kronan tillhöriga effekter innefattas i kongl.
förordningen angående behandlingen af extra ordinarie afskrifningsfrågor
och anmärkningsmål den 11 december 1830.
Genom kongl. kungörelsen den 18 november 1898 hafva
dock meddelats ändrade bestämmelser i fråga om afskrifning
af förkommen materiel m. m. vid statens jernvägar.

Bland de i nu gällande instruktion upptagna åligganden
för telegrafstyrelsen förekommer ock att gemensamt
med generalpoststyrelsen handlägga ärenden, som angå förenade
post- och telegraf anstalter. Enär emellertid dylika
anstalter äro och sannolikt äfven framdeles torde blifva
jemförelsevis få till antalet och det för öfrigt torde ligga i
sakens natur, att nyssberörda ärenden, likasom i allmänhet
ärenden af beskaffenhet att beröra flera myndigheter,
skola handläggas gemensamt af de myndigheter de angå,
har någon särskild hänsyftning å det ifrågavarande åliggandet
ej ansetts böra göras uti koiniténs förslag till ny
instruktion för telegrafstyrelsen.

I den nuvarande instruktionen finnes äfven upptaget
såsom åliggande för telegrafstyrelsen att årligen inom derför
särskildt bestämd tid till Kongl. Maj:t inkomma med
den för Riksdagens revisorer af sedda berättelse rörande
telegrafverket jemte dertill hörande räkenskapssammandrag
för det år, hvilket revisionen afser. Afgifvande af en
dylik berättelse åligger enligt särskild nådig föreskrift
samtliga centrala förvaltande verk, och det har derför synts
komitén öfverflödigt att i instruktionen för telegrafstyrelsen
särskildt upptaga detta allmänna åliggande.

Vid telegrafverket, likasom inom postverket, förekommer
skyldighet för vissa tjensteman att ställa uppbördssäkerhet.

Enligt § 6 af gällande instruktion för telegrafstyrelsen
tillhör det styrelsen att vaka deröfver, att de telegraftjenste -

272

män, som hafva uppbörd af kontanta medel eller materiel
sig anförtrodd, derför i stadgad ordning ställa säkerhet till
belopp, som styrelsen må, efter omständigheterna, bestämma
från 500 till 5,000 kronor; egande styrelsen att från ställande
af dylik säkerhet medgifva undantag, der uppbörden
är obetydlig, eller då förordnande för kortare tid meddelas
å tjenst, med hvilken uppbörd eller vård af materiel är
förenad.

På grund af bestämmelser, som blifvit af telegrafstyrelsen
meddelade, skola nedannämnda telegraftjenstemän, som
i sådan egenskap hafva eller få sig anförtrodd uppbörd af
kontanta medel eller materiel, derför ställa säkerhet till
följande belopp, nemligen:

direktören vid centraltelegrafstationen i
Stockholm äfvensom kassören hos styrelsen
........................................................... 5,000 kronor,

öfriga direktörer, föreståndaren för centraltelefonstationen
i Stockholm, telefoninspektören
i Göteborg, distriktsingeniörer, föreståndaren
för telegrafverkets verkstad äf -

vensom förrådsförvaltaren hos styrelsen.... 3,000 »

kommissarier af l:a klassen--------------------- 2,000 »

kommissarier af 2:a klassen och föreståndaren
för telegrafverkets undervisningsanstalt.
.-........................................—...............- 1,500 »

kommissarier af 3:e klassen ...... 1,000 »

telegrafister ...... 500 »

I cirkulär den 10 oktober 1879 förmälde telegrafstyrelsen,
hurusom den vanliga uppbördssäkerheten, inom
telegrafverket såväl som vid de flesta andra embetsverk,
der eu sådan säkerhet äskades, bestode antingen och allmännast
i borgen af personer, hvilkas vederhäftighet blifvit
behörigen styrkt, eller ock i nedsättande af räntebärande
obligationer; men att emellertid och i ändamål att för telegraftjenstemännen
söka afhjelpa de olägenheter, som vore
förenade med icke blott anskaffandet af andra personers
borgen utan äfven det årliga förnyandet af beviset om
löftesinärmens vederhäftighet, utan hvilket sjelfva borgensförbindelsen
icke kunde anses innebära åsyftad säkerhet,
några af tjenstemännen vid verket, uti eu till telegraf -

273

stationernas föreståndare aflåten cirkulärskrifvelse, till besvarande
framstält fråga om bildande af eu inbördes borgen
sförening mellan ordinarie uppbördsman vid telegrafverket
och sedermera, efter ingångna svar, hos telegrafstyrelsen,
under förutsättning att den gillade det åsyftade
ändamålet, anhållit, att styrelsen ville utfärda de närmare
bestämmelserna för föreningens bildande; i anledning
hvaraf, och på det att en inbördes borgensförening mellan
ordinarie uppbördsman vid telegrafverket måtte komma till
stånd och redan med början af år 1880 tråda i kraft,
styrelsen stadfästat vissa, i dess ofvanberörda cirkulär intagna
bestämmelser rörande föreningen, deribland att delaktigheten
deri för den, hvilken det ålåge ställa uppbördssäkerhet
för mera än 2,000 kronor, inskränktes till detta belopp.

Komitén har i sitt betänkande, i hvad det angår postverket,
närmare utvecklat, hurusom det synts komitén, att
den för vissa posttjenstemän nu gällande skyldighet att ställa
uppbördssäkerhet borde för framtiden upphöra. De skäl,
som i sådant hänseende af komitén anförts, äro, enligt
komiténs åsigt, i allmänhet tillämpliga äfven i fråga om
skyldigheten för tjensteman vid telegrafverket att ställa
dylik säkerhet; och komitén har derför ock i sitt förslag
till instruktion för telegrafstyrelsen utelemnat hvarje bestämmelse
i nu ifrågavarande hänseende.

§§ 8—13 i komiténs instruktionsförslag hafva till ge- §§ 8—13.
meiisam rubrik: Telegrafstyrelsens sammansättning.

I fråga om byråindelningen inom styrelsen samt de
tjensteman och betjente, som ansetts behöfliga hos styrelsen,
hänvisas till hvad komitén derom förut å annat ställe i
betänkandet anfört.

De ändringar, komitén, på sätt af § 9 uti instruktionsförslaget
framgår, vidtagit i afseende å formuleringen af
den generaldirektören tillkommande myndighet och byråchefernas
åligganden, bero, der de ej utgöra blott redaktionsändringar,
på den sjelfständiga beslutanderätt, som,
enligt hvad nedan vidare omförmäles, komitén ansett böra
i vissa hänseenden tilläggas byråcheferna utöfver hvad dem
redan i detta afseende tillkommer.

Bestämmelsen i § 13 om rätt för telegrafstyrelsen att
för tekniska och arkitektoniska ändamål anlita tillfälligt

18*

274

biträde af sakkunnige — en rätt, som ock tillkommer
styrelsen för statens jernvägar enligt § 16 uti instruktionen
för densamma af den 15 oktober 1897, — stödjer sig
på ett inom telegrafverket sedan längre tid kändt behof,
hvilket ock föranledt till att dylikt biträde vid flera tillfällen
anlitats.

§§ 14—39. Uti §§ 14—29 i förslaget till instruktion för telegrafstyrelsen
innehållas bestämmelser om ärendenas handläggning
inom styrelsen.

Vid affattandet af dessa bestämmelser har komitén
dels tagit all den hänsyn, som ske bort, till den nuvarande
instruktionen och en af omständigheterna påkallad,
de gamla instruktionsbestämmelserna förtydligande och
supplerande praxis, dels ock i väsentliga hänseenden beaktat
nådiga instruktionen den 15 oktober 1897 för jernvägsstyrelsen
med underlydande distriktsförvaltningar. Det
har särskildt varit ett önskemål för komitén att genom
vissa föreslagna förenklingar i arbetssättet söka lätta arbetsbördan
för telegrafstyrelsen och enkannerligen för dess
chef, hvilkens krafter torde höra, så vidt möjligt är, företrädesvis
tagas i anspråk för de stora hufvudfrågorna inom
verket och dettas tidsenliga utveckling.

Komitén har, i likhet med hvad i den åberopade instruktionen
för jernvägsstyrelsen egt ruin, skilt mellan
tre olika slag af ärenden, nemligen: 1) pleniärenden, 2)
ärenden, hvilka afgöras af generaldirektören i närvaro endast
af föredragande ledamoten, och 3) ärenden, hvilka afgöras
af vederbörande ledamot allena.

De ärenden, hvilka enligt komiténs förslag skulle afgöras
i plenum och som finnas uppräknade i § 15, återfinnas
i allmänhet uti § 7 af 1878 års instruktion för
telegrafstyrelsen. De förändringar och tillägg, som vidtagits,
hafva ansetts betingade af förändrade förhållanden
och af andra ändringar i instruktionsbestämmelserna. Särskildt
hafva till förutvarande pleniärenden tillagts frågor
om afskedande af personal, om utfärdande eller ändring
af taxor samt om aftal med utländska förvaltningar.

Till lättnad för vederbörande byråchefer skulle, enligt
komiténs förslag, i vanliga fall icke alla styrelsens leda -

275

möter behöfva närvara vid pleniärendens afgörande, utan,
förutom föredraganden, endast en annan ledamot.

Enär i instruktionsförslaget angifvits, såväl hvilka
ärenden skola handläggas i plenum, som ock hvilka må af
vederbörande byråchef ensam afgöras, har det icke ansetts
behöfligt att särskildt angifva eller specificera de ärenden,
hvilka skola afgöras af generaldirektören i närvaro endast
af föredraganden. Då det emellertid torde kunna inträffa,
att dylikt ärende angår äfven annan byrå än föredragandens,
utan att ärendet dock är af den beskaffenhet, att det
enligt. § 15 skall handläggas i plenum, och vid sådant förhållande
detsamma icke bör afgöras, utan att den andra
byråns chef erhåller tillfälle att i ärendet sig yttra, har i §
16 införts bestämmelse, att denne bör vid sådant ärendes
afgörande vara tillstädes. 1 detta hänseende har beaktats
föreskriften i andra stycket af § 21 i åberopade instruktion
för j ernvägsstyrelsen.

Enligt andra stycket af § 19 skulle byråchef ega att
meddela sådana detaljbestämmelser, hvilka utgöra omedelbar
tillämpning af telegrafstyrelsens beslut eller af gällande
reglementen, instruktioner och taxor, äfvensom i öfrigt
besluta i ärenden af beskaffenhet, att de icke finnas i
hvarje särskildt fall påkalla styrelsens pröfning. Genom
införandet af detta stadgande torde, enligt komiténs förmenande,
generaldirektörens arbetsbörda kunna i någon
mån minskas. I nu gällande instruktion finnes i förevarande
hänseende allenast den i § 8, mom. 2, intagna bestämmelse,
att byråchef eger meddela föreskrifter åt styrelsen
underlydande tjensteman i ärenden af beskaffenhet,
att de icke finnas påkalla styrelsens pröfning. Utvidgningen
af byråchefs befogenhet skulle således, åtminstone formel!,
blifva ganska betydande. Då koinitén föreslagit
ifrågavarande stadgande, har komitén emellertid följt föredömen
från instruktionen för jernvägsstyrelsen, § 22, äfvensom
från kong!, kungörelsen den 21 juni 1901 angående
ändrad lydelse af åtskilliga §§ i instruktionen för generalpoststyrelsen.
Hvad rätten att meddela detaljbestämmelser
angår, torde den ock framgå såsom en ganska naturlig utveckling
af byråchefs befogenhet i allmänhet; och nödvändigheten
för byråchef att för generaldirektören anmäla och
inhemta dennes samtycke till åtgärd i dylikt hänseende,

276

hvilken byråchefen på eget initiativ eller i anledning af
framställning från annan finner lämpligt vidtaga, skulle
endast onödigt fördröja och försvåra ärendets slutliga afgörande
utan att lemna ökad trygghet med afseende å
beslutets lämplighet. Den specialkunskap, som för afgörande
af ifrågavarande, på styrelsens eller Kongl. Maj:ts föregående
generella beslut grundade ärenden erfordras, torde
nemligen helt naturligt i tillräcklig grad förefinnas hos deri
med liknande ärenden dagligen sysslande byråchefen. Beträffande
den byråchef vidare tillagda rätt att besluta
i ärenden af beskaffenhet att icke i hvarje särskildt fall
påkalla styrelsens pröfning, så ligger det i naturen af ett
centralt embetsverk, särskildt då det såsom telegrafstyrelsen
har att syssla med praktiska frågor af delvis mycket detaljerad
beskaffenhet, att der oupphörligen, snart sagdt
dagligen, förekomma till afgörande grupper af ärenden,
hvilka visserligen icke lämpa sig för att afgöras af underlydande
organ, men å andra sidan äro af den likartade beskaffenhet,
att, efter någon tids erfarenhet, sättet för deras
afgörande är, så att säga, en sjelfklar sak. Såsom dylika
grupper af ärenden hos telegrafstyrelsen torde kunna anföras:
indrifning af förfallna fordringar enligt kontrakt,
mindre förändringar å ledningar eller inom stationer, upprättande
af sådana kontrakt angående telefonabonnernent,
som icke föranleda vidlyftigare byggnadsarbete, meddelande
af tjenstledighet åt distrikts- och stationspersonal under
kortare tid o. s. v. Det torde då icke kunna rubriceras
annorlunda än såsom slöseri med chefens för verket tid och
krafter att nödga honom dag efter dag åhöra föredragningar
af dylika ärenden, i afseende å hvilka hans beslut kan anses
på förhand gifvet. Komitén har tänkt sig, att, allt efter som
praxis i afseende å dylika ärendens behandling och afgörande
stadgat sig, desamma skulle, genom beslut af telegrafstyrelsen
i plenum, öfverlemnas, tills vidare eller för viss tid, till afgörande
af vederbörande byråchef; men, på det att någon
kontroll i sådant hänseende må förefinnas, och med hänsyn
jemväl till sakens vigt, har det föreslagits, i öfverensstämmelse
med hvad uti instruktionen för jernvägsstyrelsen och
i de åberopade nya instruktionsbestämmelserna för generalpoststyrelsen
är föreskrifvet, att telegrafstyrelsens beslut i
ämnet skola anmälas hos Kongl. Maj:t.

277

Enligt komiténs förslag i tredje stycket af § 19 skulle
byråchef ock ega att sjelfständigt vidtaga åtgärder i ärenden,
som eljest tillhöra telegrafstyrelsens afgörande, derest
de äro af den brådskande natur, att deras handläggning
icke utan verklig olägenhet kan uppskjutas. Med afseende
å den skyndsamhet i befordran af telegrammer och
expedierande af telefonsamtal, som är erforderlig, för att
telegrafverket skall kunna anses väl fylla sin vigtiga uppgift,
kan det lätteligen inträffa, att åtgärder af beskaffenhet
att egentligen tillhöra styrelsens afgörande behöfva
snart sagdt ögonblickligen vidtagas, innan ett formelt lagenligt
styrelsebeslut hinner komma till stånd. Det bör då
stå vederbörande byråchef, der han om saken erhåller kännedom,
öppet att vidtaga den erforderliga åtgärden, dock
med skyldighet för honom att så fort ske kan, d. v. s. vid
nästa styrelsesammanträde, anmäla saken hos styrelsen, på
det denna må kunna, der så pröfvas nödigt och omständigheterna
det medgifva, föranstalta om ändring i den af byråchefen
beslutade åtgärden eller ock meddela sitt godkännande
af densamma.

Vid affattandet af $ 20 i instruktionsförslaget, i fråga
om inspektionsresor af generaldirektören och byråcheferna
i telegrafstyrelsen, har komitén tagit hänsyn såväl till § 23
uti instruktionen för jern vägsstyr elsen som ock till § 13
i den nuvarande instruktionen för telegrafstyrelsen.

Bestämmelserna i § 21 angående ärendens afgörande
under generaldirektörens frånvaro äro affattade med aktgifvande
å de för telegrafstyrelsen nu gällande bestämmelser i
ämnet och hvad uti ifrågavarande hänseende finnes stadgadt
i instruktionen för jernvägsstvrelsen. I förstnämnda afseende
har emellertid, naturligtvis, uppmärksammats behofvet
af tillägg och ändringar i anledning af telefonväsendets tillkomst.
Såsom redan gäller beträffande generalpoststyrelsen
och jernvägsstyrelsen, har ock ansetts lämpligt, i hvad angår
telegrafstyrelsen, att — för undvikande af ärendens uppskjutande
och deraf, i åtskilliga fall, uppkommande olägenheter
— det icke förmenas styrelsen att äfven i generaldirektörens
frånvaro tilldela tjensteman eller betjent vid telegrafverket
varning eller ådöma honom böter eller suspension.

Angående föredragningslistor och protokoll förmäles i
§ 22- Härom saknas för närvarande bestämmelser för te -

278

legrafstyrelsen, utom för så vidt som i nu gällande instruktion
omnämnes, att vissa ärenden äfvensom skiljaktiga meningar
skola till protokoll anmälas och protokollsutdrag i visst fall
expedieras rörande sådana skiljaktigheter.

Sedan 1891 års statsrevision gjort anmärkning öfver
saknaden af upplysning i jernvägsstyrelsens protokoll rörande
vissa af revisionen uppgifna ärenden, aflat Riksdagen
skrifvelse till Kongl. Maj:t, deri Riksdagen uttalade önskvärdheten
deraf, att förändring i jernvägsstyrelsens arbetsordning
måtte genomföras, särskildt i syfte af en fullständigare
protokollsföring; och anhöll Riksdagen, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke särskild
arbetsordning måtte för jernvägsstyrelsen af Kongl. Maj:t
utfärdas, i hvilket hänseende Riksdagen tillika uttalade den
mening, att i sådan arbetsordning borde inflyta fullständig
uppgift å de ärenden, öfver hvilka protokoll hos styrelsen
skulle föras. Öfver hvad sålunda förekommit hördes jernvägsstyrelsen,
som, med reservation i fråga om en specificerad
protokollsföring, dock ansåg sig böra särskildt angifva de
ärenden, hvilkas protokollering borde i en förnyad instruktion
föreskrifvas. Frågan blef sedermera behandlad af 1893 års
jernvägskomité, som stälde sig något tveksam gent emot det
förslag till bestämmelser angående protokollsföring, som jernvägsstyrelsen
för att tillmötesgå Riksdagens önskningar afgifva.
»Det torde nemligen», anförde sistbemälda komité, »böra
beaktas, att inom de förvaltande verken i allmänhet protokollsföringen
på senare tider just i och genom införandet af de
fullständiga föredragningslistorna i afsevärd mån inskränkts.
De instruktioner, hvilka innehålla föreskrift om dylika listor,
stadga i allmänhet, att protokoll skall föras, utom vid
skiljaktiga meningar och då chefen anmäler åtgärd, som af
honom ensam vidtagits, endast i de fall, då styrelsen finner
anledning förordna om protokolls hållande.----Vid

nu anmärkta förhållanden synes det kunna ifrågasättas, huruvida
skäl verkligen förefinnas att betunga jernvägsstyrelsen
med omständligare protokollsföring, än hvad för de äldre centrala
verken är föreskrifvet, men med afseende å Riksdagens
så bestämdt uttalade åsigt har komitén dock ansett sig böra
uppföra bestämmelser i ungefärlig enlighet med innebörden
uti styrelsens förslag i ämnet, ehuru med en del såsom
nödiga ansedda afvikelser.» Det af jernvägskomitén i en -

279

låghet med berörda uttalande afgifna förslag till bestämmelser
blef i den af Kongl. Maj:t den 15 oktober 1897
utfärdade instruktion för jern vägsstyrelsen i viss mån ändradt,
så att protokoll skall hos nämnda styrelse föras,
utom i de fall då sådant enligt ofvanberörda instruktioner
plägat inom andra verk ega. rum, endast då ärende
förekommer, i hvilket enligt gällande författning angående
statens upphandlings- och entreprenadväsende in. in. protokoll
skall hållas.

Då förevarande komité i fråga om telegrafstyrelsen föreslagit
i hufvudsak enahanda bestämmelser angående protokollsföringen
inom styrelsen som de, hvilka nu upptagas i
instruktionen för jernvägsstyrelsen, har sådant skett med
hänsyn till hvad som, på sätt ofvan nämnts, före utfärdandet
af nyssberörda instruktion förekommit och enär
enligt komiténs förmenande vidlyftigare protokollsföring ej
torde erfordras, derest blott de föreslagna bestämmelserna
om föredragningslistors förande, förseende med anteckning
om fattade beslut och förvarande noggrant iakttagas.

Vid affattandet af hvad i § 23 finnes omförmäld t beträffande
sättet för underskriftandet af de från telegrafstyrelsen
utgående expeditioner, har dels tagits hänsyn till
den praxis, som efter tillkomsten af 1878 års instruktion
utbildat sig inom beinäida styrelse, dels ock uppmärksammats
kongl. kungörelsen den 21 juni 1901 angående ändrad
lydelse af åtskilliga §§ i instruktionen för generalpoststyrelsen.

§§ 24—27 innehålla i sammandrag hufvudpunkterna
af de göromål, hvilka skulle åligga de särskilda byråerna
inom telegrafstyrelsen, hufvudsakligen i öfverensstämmelse
med nu gällande ordning. Härvid torde böra erinras, att
vid tudelande af den förra trafikbyrån i två byråer, en för
telegraf- och en för telefontrafiken, det blifvit nödigt att till
endera af dessa två byråer hänföra vissa grupper af ärenden,
hvilka i sjelfva verket beröra båda. Så hafva frågor rörande
inspektions- och stationspersonalen och telegrafverkets
undervisningsväsende förts till byrån för telegraftrafiken,
men frågor rörande telegrafverkets verkstad och dess personal
till byrån för telefontrafiken.

I § 28 hafva intagits dels, till undvikande af upprepande
i §§ 24—27, den dessa paragrafer supplerande bestämmelsen,
att hvarje byrå handlägger frågor rörande den

280

till byrån hörande personal inom styrelsen, dels ock bestämmelser
om sättet för den närmare fördelningen af
ärendena mellan byråerna och huruledes i tvifvelaktiga fall
skall afgöras, till hvilken byrå ett ärende rätteligen hör.

§§ 30—40. Uti ,§§'' 30—36 af förevarande instruktionsförslag hafva
upptagits bestämmelser angående tjenstetillsättning och vissa
dermed sammanhängande frågor.

Enligt den för telegrafstyrelsen den 1 november 1878
utfärdade instruktion, med deri sedermera vidtagna ändringar,
tillsättas telegrafdirektörer af Kongl. Magt i enahanda
ordning, som är bestämd angående tillsättning af öfveringeniörs-
och se kret eraret j eu ster hos styrelsen; hvaremot
öfriga å stat för telegrafstationerna upptagna tjensteman
tillsättas af styrelsen.

Att, i öfverensstämmelse med hvad sålunda redan gäller
beträffande telegrafdirektörerna, af komitén föreslagna
telefondirektör och liniedirektörer äfven böra tillsättas af
Kongl. Maj:t, synes komitén uppenbart. Men dessutom har
komitén ansett sig böra föreslå, att Kongl. Maj:t — som för
närvarande tillsätter postmästare af tre särskilda klasser —
hädanefter måtte tillsätta jemväl föreståndarne för de stora
stationer inom telegrafverket, hvilka af komitén hänförts till
l:a klassens kommissariestationer. Alla ifrågavarande tjenster
skulle emellertid tillsättas på förslag af telegrafstyrelsen
och sedan tjensterna varit anslagna lediga till ansökning.

Komitén har redan på annat ställe i sitt betänkande
uttalat, hurusom de af komitén föreslagna telegrafinspektörerna
synas böra förordnas på viss tid; och har komitén
föreslagit denna tid till tre år, eller enahanda tid för hvilken
postinspektörer förordnas. I likhet med hvad förhållandet
är med postinspektörerna, torde ock förordnandet för
telegrafinspektörerna böra meddelas af Kongl. Maj:t, dock
på förslag af telegrafstyrelsen.

Några bestämmelser angående kompetensfordringar för
särskilda tjenster inom telegrafstyrelsen finnas icke i nu
gällande instruktion. Naturligtvis hafva dock vid tjenstetid
sättningar vissa principer blifvit följda, och med ledning
af dessa samt hvad komitén från sakkunnigt håll inhemtat
hafva bestämmelserna i berörda hänseende uti ,§ 34 af instruktionsförslaget
tillkommit.

281

För byråchefen å administrativa byrån och sekreteraren
samt notarien och ombudsmannen hafva uppstäda de
kompetensfordringar, att de båda förstnämnda skola hafva
aflagt examen till rättegångsverken eller till Kongl. Maj:ts
kansli och den sistnämnde examen till rättegångsverken.

För byråchefen å liniebyrån likasom för hans två närmaste
tekniska biträden å byrån äfvensom för verkstad sföreståndaren
har ansetts böra, stadgas såsom kompetensvilkor,
att de skola hafva aflagt afgångsexamen från högre
tekniskt läroverk, svenskt eller utländskt; och har med hänsyn
sär skridt dertill, att telegrafverkets verkstad. och tillhörande
personal ansetts böra, iyda under byrån för telefontrafiken,
enahanda kompetensfordran funnits böra uppställas
äfven för chefen för sistnämnda byrå. Hvad angår chefen
för telegraftrafikbyrån, har det ansetts oundgängligt, att
han ådagalagt särskild förfarenhet i telegraffrågor.

Beträffande öfriga, tjenster inom telegrafstyrelsen, har
val, å ena sidan, aflagd mogenhetsexamen vid högre allmänt
läroverk synts böra bereda tillträde till dessa tjenster,
men, å andra sidan, har, med hänsyn till den, vid jemförelse
med de flesta andra embetsverk, olikartade beskaffenheten af
telegrafstyrelsens verksamhetsområde, dylik examen ansetts
icke ovilkorligen böra fordras, utan till sådan tjenst äfven
kunna antagas den, som genomgått handelsinstitut eller teknisk
elementarskola. Endast genom eu dylik utvidgning af
kompetensen lärer, enligt hvad erfarenheten skall hafva gifvit
vid handen, telegrafstyrelsen kunna erhålla för ifrågavarande
tjenster den rekrytering, som för fyllande af de vidt skilda
krafvel! å deras innehafvare befinnes erforderlig.

Hvad kompetensfordringarna för tjenstemännen vid
distriktsförvaltningarna och stationerna angår, har ansetts
böra stadgas, att liniedirektör och linieingeniör skola hafva
dels aflagt afgångsexamen från högre tekniskt läroverk,
svenskt eller utländskt, dels ock genomgått, lärokurs vid
telegrafverkets undervisningsanstalt. Med det uppsving
elektrotekniken på senare tider tagit och med dess allt mera
vidgade betydelse, torde för framtiden vid högre tekniskt
läroverk särskild undervisning blifva i detta ämne meddelad
för bibringande åt elever, som sådant önska, af fackkunskap
derutinnan. Fn under sådana förhållanden utexaminerad
ingeniör torde, framför andra, ega förutsätt -

282

ningar för att kunna bekläda liniedirektörs- och linieingeniörsbefattningar
vid telegrafverket; och då antalet till
uppförande å stat föreslagna linieingeniörsbefattningar icke
är större, än att eu stor del af deras innehafvare torde
kunna befordras till liniedirektörer, har komitén trott sig
böra såsom regel framställa kompetensfordran i nu antydda
hänseende för såväl liniedirektör som linieingeniör.

I fråga om kompetensen till tjenstebefattningar i allmänhet
vid distrikten och stationerna finnas för närvarande i
§§ 120—124, senare delen, af instruktionen för stationstjenstgöringen
meddelade vilkor för antagande till elev vid verket
»till fyllande af det behöfiiga antalet stationstjenstemän».
De der upptagna föreskrifterna lemna åt telegrafstyrelsen
ganska vidsträckt utrymme för valfrihet vid antagande
af elever; och vid ett sådant verk som telegrafverket,
med dess behof af tjensteman af mycket olikartade
qvalifikationer, torde ock de gränser, inom h vil ka vederbörande
tjensteman må utväljas, icke få göras allt för snafva.
De närmare bestämmelserna uti nu ifrågavarande hänseende
torde emellertid icke böra hafva sin plats i instruktionen
för styrelsen. Komitén har fördenskull der endast intagit
den föreskrift, att såväl andra tjensteman vid distriktsförvaltningarna
än telegrafinspektör, liniedirektör och linieingeniör.
som ock tjenstemännen vid stationerna, likasom
äfven stationsmästarne, skola hafva visat sig eg a det kunskapsmåtf
och, med undantag af kassörer, bokhållare samt
avinliga vaktföreståndare och telefonister, hafva genomgått
den kurs vid telegrafverkets undervisningsanstalt, styrelsen
eger bestämma. Den sistnämnda kursen har ansetts ej böra
med nödvändighet fordras för sistbemälda befattningar, enär
dessa äro af den beskaffenhet, att för deras skötande icke
torde erfordras de särskilda tekniska kunskaper, som undervisningen
vid telegrafverkets undervisningsanstalt afser att
bibringa.

Beträffande telegrafinspektör har intagits i instruktionsförslaget
den bestämmelse, att han bör hafva ådagalagt särskild
förfarenhet i telegraf- och telefonfrågor samt helst
vara tekniskt bildad.

Hittills gällande bestämmelser i fråga om kungörandet
af ledig tjenstebefattning till ansökning, förords afgifvande
till Kongl. Maj:t i förekommande fall, med mera till detta

283

ämne hörande, hafva, såsom .§§ 35 och 36 i instruktionsförslaget
utvisa, kompletterats i erforderliga hänseenden.

Det har ansetts lämpligt och derför uti sista stycket
af § 36 föreslagits, att, då styrelsen — utan ansökning —
tillsätter annan betjentbefattning vid distriktsförvaltning
eller station än stationsmästarebefattning, förslag bör föreligga
från vederbörande liniedirektör eller station sföreståndare.

Komitén har funnit det vara välbetänkt, att telegrafstyrelsen
må ega befogenhet att, i den omfattning styrelsen
finner lämpligt, uppdraga åt distriktsbefäl och stationsföreståndare
att antaga extra ordinarie betjente likasom ock tillfällig
personal. Bestämmelse i sådant hänseende har influtit
i §37.

Enligt § 18, mom. 4, i nu gällande instruktion för telegrafstyrelsen,
kan styrelsen åt vederbörande station sföreståndare
öfverlemna att afgöra frågor om ledighet för extra
ordinarie tjensteman och för betjente.

Med anledning af komiténs förslag om särskilda distriktsförvaltningar
inom telegrafverket och med hänsyn jemväl i
öfrigt till önskvärdheten att, så vidt möjligt, lätta styrelsens
arbetsbörda, har komitén uti § 38, sista stycket, af sitt instruktionsförslag
upptagit den bestämmelsen, att styrelsen
må kunna, i den omfattning styrelsen finner lämpligt, på
byråchef, distriktschef eller station sföreståndare öfverflytta
sin befogenhet att bevilja ledighet åt tjensteman och betjente
och förordna om befattningens uppehållande genom
vikarie uti sådana fall, då särskild kostnad för telegrafverket
derigenom ej uppkommer.

Vid tillfällen, då byråchef är särskildt öfverhopad af
arbete i tjensten och i följd deraf icke hinner omedelbart
egna sig åt handläggning af ett visst ärende eller en viss
grupp af ärenden, som möjligen tarfva snar behandling,
torde det icke böra saknas möjlighet för generaldirektören
att, undantagsvis, åt annan lämplig tjensteman vid telegrafverket
uppdraga att, i byråchefs ställe, föredraga ifrågavarande
ärende eller grupp af ärenden; och har befogenhet
för generaldirektören i sådant hänseende blifvit — i öfverensstämmelse
med § 56, andra stycket, i instruktionen för
jernvägsstyrelsen — upptagen i § 39, sista stycket, uti förslaget
till instruktion för telegrafstyrelsen.

284

Enligt § 39, mom. 1, i den för generalpoststyrelsen
gällande instruktion tillhör det visserligen bemälda styrelse
att på begäran meddela afsked åt tjenstemän och betjente,
hvilka blifvit af styrelsen tillsatta, men fråga om rätt till
pension af postverkets medel, der sådan fråga förekommer,
bör likväl underställas Kongl. Maj:ts afgörande.

I öfverensstämmelse dermed har ock uti § 40, sista
stycket, i nu förevarande instruktionsförslag intagits bestämmelse
derom, att i fall, då det tillkommer telegrafstyrelsen
att pröfva ansökning om afsked, fråga om rätt till
fyllnadspension af telegrafverkets medel dock bör underställas
Kongl. Maj:ts pröfning.

Hvad angår tjensteinäns och betjentes ansvar för
tjenstefel, finnas i telegrafstyrelsens nuvarande instruktion
upptagna fyra slag af bestraffningar, som för sådana fel
kunna af styrelsen ådömas skyldiga tjenstemän, nemligen
varning, böter, mistning af tjenst på viss tid och afsättning;
hvaremot beträffande betjente böter icke finnas
upptagna såsom bestraffningsart. Komitén har icke funnit
någon anledning, hvarför sistnämnda inskränkning fortfarande
borde ega rum, då bötesstraff synes med fördel kunna
tillämpas äfven vid en del smärre förseelser, begångna af
vaktbetjemte.

Beslut om afsättning kan, derest vederbörande innehar
fullmagt å sin tjenst, meddelas endast af domstol; och eger
telegrafstyrelsen fördenskull, om den i förekommande fall finner
de lägre bestraffningsarterna icke vara till fyllest för tjensteman,
som innehar fullmagt å sin befattning, förordna
om hans tilltalande inför laga domstol i vederbörlig ordning.
Derest åter tjenstemannen visserligen icke innehar
fullmagt å sin befattning, men dock blifvit af Kongl. Maj:t
tillsatt eller förordnad, måste styrelsen naturligtvis, i händelse
den anser ifrågavarande tjensteman böra för begånget
tjenstefel entledigas ur telegrafverkets tjenst, derom göra
framställning hos Kongl. Maj:t.

Det torde understundom kunna dröja ganska lång tid,
från det misstanke om svårare fel eller försummelse i
tjensten yppat sig mot tjensteman eller betjent och intill
dess öfver honom genom lagakraftvunnet beslut blifvit
dömdt. Omständigheterna kunna dock vara sådana, att det

285

ur telegrafverkets synpunkt måste vara af vigt, att under
mellantiden den ifrågavarande tjenstemannen eller betjenten
må kunna af stängas från utöfningen af sin befattning, med
rätt för telegrafstyrelsen att under afstängningstiden låta
hans aflöning innehållas antingen i dess helhet eller till
någon del.

Nu anförda förhållanden hafva uppmärksammats vid
affattande! af §§ 42 och 44 i komiténs förslag till instruktion
för telegrafstyrelsen.

Det har ansetts vara ur telegrafverkets synpunkt af
betydelse, att bestämmelsen i § 23 af nuvarande instruktion
bibehålies. Den har derför af komitén upptagits i § 43 af
instru ktionsförslaget.

Enligt § 45 i instruktionen för generalpoststyrelsen
ankommer det på nämnda styrelse att, då från redogörare
eller andra postverkets tjensteman eller från postbetjente
förklaringar eller yttranden infordras, för uraktlåtenhet att
afgifva desamma inom föreskrifven tid, förelägga antingen

O 7 Oo Ö

lämpliga viten eller ock det äfventyr, att målet på förhandenvarande
skäl afgöres.

Eu dylik bestämmelse har ansetts böra finnas jemväl
för telegrafstyrelsen och derför fått inflyta i § 45 af förevarande
instruktionsförslag.

I nådiga reglementet för telegrafverkets enke- och pupillkassa
den 17 december 1886 är stadgadt, att kassans tillgångar
utgöras af, bland annat, böter eller viten, som ådömas
vid telegrafverket anstälda personer för fel eller försummelse
i tj en sten och ej enligt allmän lag eller författning
böra kronan eller annan tillfalla. Med hänsyn till
hvad sålunda redan finnes stadgadt, har § 46 uti ifrågavarande
instruktionsförslag blifvit affattad.

Nuvarande bestämmelser i fråga om besvär öfver telegrafstyrelsens
beslut hafva, i vissa delar närmare utförda
och fullständigade, blifvit upptagna i § 48 af instruktionsförslaget.
Till numera gällande stadganden om behandlingen
af balansmål är erforderlig hänvisning gjord redan
i § 42.

§ 48.

286

Samman- Sammanfattas hvad i det föregående hufvudsakligen
fattning. anförts och föreslagits beträffande telegrafverket, framgår
deraf, att komitén ansett,

att aflöningen för generaldirektören vid telegrafverket
bör höjas till 10,000 kronor, hvaraf 7,000 kronor
skulle utgöra lön och 3,000 kronor tjenstgöringspenningar
(sid. 54);

att inom telegrafstyrelsen böra finnas fyra byråer,
administrativa byrån, liniebyrån, byrån för telegraftrafiken
och byrån för t-elefontrafiken, hvarje byrå med sin särskilda
byråchef (sid. 26—36);

att sekreteraren samt registratorn och aktuarien, hvilka
båda tillhöra det, enligt nu gällande instruktion, för hela
styrelsen gemensamma kansliet, böra i den nya aflöningsstaten
hänföras till administrativa byrån (sid. 36);

att sekreteraren bör befrias från de honom nu åliggande
ombudsmansgöromål (sid. 36, 37);

att under administrativa byrån jemväl böra å ordinarie
stat uppföras den redan nu å extra stat befintliga
kamrerarebefattningen, en notarie- och ombudsmanstjenst
och, utöfver de å ordinarie stat redan befintliga tre revisorstjenster,
ytterligare en fjerde revisorsbefattning, som
för närvarande finnes å extra stat, och att af dessa nya
ordinarie tjenstebefattningar kamrerarebefattningen bör
tillhöra andra lönegraden och de två öfriga den första
(sid. 37—41):

att, hvad angår öfriga till administrativa byrån nu
hörande ordinarie tjensteman af första lönegraden, nemligen
en kassör och bokhållare, en bokhållare och en statistiker,
annan förändring ej bör ega rum, än att benämningarna
å de två förstnämnda utbytas mot »hufvudkassör» samt
»bokhållare och kassakontrollant» (sid. 41);

att den nu å extra stat befintliga byråingeniörstjensten
å liniebyrån bör öfverföras å ordinarie stat såsom
tjenst af andra lönegraden, med benämningen öfveringeniör
för innehafvare!! deraf (sid. 41, 42);

att, för anställning å liniebyrån, bör tillsättas en ny
tjensteman af första lönegraden, med benämningen byråinge -

287

niör och ritare; hvarjemte å aflöningsstaten under denna
byrå fortfarande böra såsom ordinarie tjensteman af första
lönegraden upptagas en notarie och en förrådsförvaltare
(sid. 42, 43);

att till byrån för telegraftrafiken bör hänföras den å ordinarie
stat redan befintliga tjenst af andra lönegraden, hvars
innehafvare nu benämnes öfveringeniör, men i den nya
staten skulle upptagas under benämningen elektriker (sid.
43, 44); . ,

att, i stället för den från och med år 1893, för tjenstgöring
å telegrafstyrelsens trafikbyrå, å extra stat anstälda
notarie, en dylik tjensteman, af första lönegraden, bör uppföras
å ordinarie stat, för anställning å byrån för telegraftrafiken
(sid. 44, 45);

att å sistnämnda byrå bör inrättas ännu en ny tjenst
af första lönegraden derigenom, att föreståndaren för telegrafverkets
undervisningsanstalt upptages å ordinarie stat
med förändrad benämning af byråingeniör och föreståndare
för nämnda undervisningsanstalt (sid. 45, 46);

a,tt såsom ordinarie tjenster å byrån för telefontrafiken
böra uppföras en notarie- och en aktuariebefattning, båda
af första lönegraden och för närvarande befintliga å extra
stat (sid. 46—48);

att telegrafverkets verkstad och dertill hörande personal
böra lyda under byrån för telefontrafiken, hvars chef
således skulle blifva föredragande i telegrafstyrelsen för
verkstadsfrågor (sid. 48—53);

att af verkstadens tjensteman följande böra uppföras
å ordinarie stat, nemligen en verkstadsföreståndare, en
verkstadsingeniör, en kassör och bokhållare samt en bokhållare
och materialförvaltare, samt att af dessa tjensteman
föreståndaren bör likställas med tjensteman af andra lönegraden
och de öfriga med tjenstemän af första lönegraden
(sid. 53, 54);

att antalet ordinarie vaktmästare hos telegrafstyrelsen
ökas med en (sid. 55, 56);

att vid telegrafverket böra anställas, medelst förordnande
på viss tid, fyra telegrafinspektörer, såsom chefer en hvar
för sitt inspektionsdistrikt, hvarvid dock de stationer, som
förestås af direktörer, skulle undantagas från den ifrågavarande
distriktsindelningen och bilda egna inspektionsom -

288

råden under ledning af sina stationsföreståndare (sid. 76,
80—85);

att telegrafinspektörerna tills vidare icke skulle till sitt
biträde erhålla ordinarie tjensteman, utan telegrafstyrelsen
ega att, i män af behof, anställa extra biträdeshjelp åt
dessa inspektörer (sid. 85);

att åt telegraf- och telefondirektörerna bör bibehållas
den ställning af mellanmyndighet, som inom telegrafverket
hittills förefunnits i det befäl, med afseende å telegraftrafikens
dirigering, hvilket utöfvats af telegrafdirektörerna
(sid. 86, 87);

att den nuvarande anordningen med särskilda liniedistrikt
inom telegrafverket bör definitivt fastställas och således
upptagas å ordinarie stat (sid. 87);

att antalet liniedistrikt tills vidare bör bibehållas vid
sex (sid. 87, 88);

att för hvarje liniedistrikt bör finnas en chef med benämningen
liniedirektör (sid. 88);

att å ordinarie stat böra uppföras åtta biträdande ingeniörer
under benämningen linieingeniörer (sid. 88, 89);

att vid liniedistriktens byråer böra inrättas sex ordinarie
bokhållaretjenster för manliga innehafvare, en dylik
tjenst för hvarje distriktsbyrå (sid. 89, 90);

att de sex materialvakttjenster, som nu finnas, en vid
hvarje till distriktsbyrå hörande förråd, böra upptagas å
ordinarie stat (sid. 90);

att vid telegrafverkets liniearbeten anstälde arbetsledare,
linieförmän och reparatörer icke böra. uppföras å ordinarie
stat (sid. 90, 91);

att vid bestämmande af aflöningar till föreståndarne
för telegrafverkets stationer hänsyn i allmänhet icke bör
tagas till den dem tillkommande ersättning från korrespondenter
för telegramafgifters uppförande å räkning; men att,
beträffande inkomsterna af nämnda räkningshållning vid
telegrafstationerna i Stockholm och Göteborg, den ändring
bör vidtagas, att halfva nettoinkomsten af räkningshållningen
tillerkännes telegrafdirektörerna i dessa båda städer,
dock att vederbörande telegrafdirektör skall i sådant hänseendevara
tillförsäkrad en minimiinkomst af 2,500 kronor för år,
under förutsättning att nettoinkomsten af räkningshållningen
uppgår till eller öfverskjuter nämnda belopp; börande det

289

belopp af den vid räkningshållningen i Stockholm och Göteborg
behållna nettoinkomsten, som, vid tillämpning af
nyssberörda grunder, icke skulle tillkomma vederbörande
telegrafdirektör, fördelas, enligt af Kongl. Maj:t faststälda
regler, mellan de stationstjenstemän, som lemna direktören
biträde vid arbetet med räkningshållningen (sid. 138—141);

att i fråga om sj elfva afgifterna för räkningshållningen
vid telegrafverket annan ändring ej bör ega rum, än
att statens verk och inrättningar befrias från erläggande
af någon afgift för telegramafgifters förande å räkning (sid.
141);

att, sedan, i fråga om stationernas indelning i särskilda
klasser, blifvit frånskilda, å ena sidan, de stationer, hvilka
böra förestås af direktörer, och, å den andra, de, hvilkas
skötsel kan anförtros åt telegrafister eller åt manlig personal
med mindre qvalifikationer än kommissarie, antalet
klasser af stationer med kommissarier såsom föreståndare
bör kunna begränsas till fyra; och att vid klassificeringen
af sistberörda stationer hänsyn bör tagas till vissa, af
komitén angifna allmänna grunder äfvensom, i särskilda fall,
till vissa mera lokala förhållanden (sid. 141—148);

att telegrafstationerna i Stockholm, Göteborg, Malmö
och Sundsvall böra bibehållas såsom direktörsstationer med
telegrafdirektörer såsom föreståndare (sid. 143);

att å ordinarie stat bör uppföras jemväl en telefondirektör
i Stockholm (sid. 143—147);

att för direktörerna vid telegrafverket böra finnas två
olika aflöningsgrader, den ena afsedd för telegrafdirektörerna
i Stockholm och Göteborg samt telefondirektören i
Stockholm och den andra för telegrafdirektörerna i Malmö
och Sundsvall (sid. 147);

att de stationer, hvilka skola förestås af kommissarier,
böra mellan ofvanberörda fyra särskilda klasser fördelas så,
att till l:a klassen höra 5, till 2:a 23, till 3:e 24 och till
4:e 17 (sid. 148);

att å de telegrafstationer, hvilka förestås af direktörer,
böra placeras 12 biträdande kommissarier, 3 tillhörande 2:a
och 9 3:e klassen (sid. 148, 157, 158);

att hela antalet kommissarier vid telegrafverket alltså
bör utgöra

19*

290

af l:a klassen 5,

» 2:a, » 26, af hvilka 3 biträdande,

» 3:e » 33, » » 9 »

» 4:e » 17,

eller tillhopa 81 kommissarier (sid. 149);
att i staten höra specifikt upptagas ej blott telegrafoch
telefon direktörer utan äfven kommissarier af l:a och
2:a klass, hvaremot kommissarier af 3:e och 4:e klass böra
upptagas endast till antalet (sid. 149, 150);

att å ordinarie stat böra uppföras 100 befattningar,
afsedda för qvinliga stationsföreståndare eller manliga stationsmästare,
förslagsvis minst 80 af det förra och högst
20 af det senare slaget (sid. 151—156);

att å vederbörande telefonafdelningar i Stockholm och
Göteborg böra inrättas 6 manliga vaktföreståndaretjenster,
deraf 4 i Stockholm och 2 i Göteborg, hvilkas innehafvare
skulle benämnas kontrollörer och såsom sådana uppföras i
den nya staten (sid. 158, 159);

att såsom kontorspersonal å Stockholms och Göteborgs
centraltelefonstationer böra uppföras å ordinarie stat en
manlig kassör och eu qvinlig bokhållare vid hvardera stationen
(sid. 159—161);

att i den nya staten böra upptagas 110 assistentbefattningar
äfvensom biträdande telegrafister till ett antal
af 200 (sid. 162—164);

att å ordinarie stat böra uppföras 40 qvinliga vaktföreståndare
vid telefonstationer och 150 interurbantelefonister,
de senare fördelade i två lönegrader med 100
telefonister i den första och 50 i den andra graden, men att
deremot några lokaltelefonister icke böra å sådan stat upptagas
(sid. 164—170); samt

att å stat böra upptagas ordinarie vaktbetjente vid
stationer till ett antal af 25, hvaraf 7 förmän, 14 telegramsorterare
och 4 vaktmästare, och att af dessa vaktbetjente
de 7 förmännen böra uppföras i en högre lönegrad än de
öfriga (sid. 170—174).

Det förslag till utgiftsstater för telegrafverket, som
komitén uppgjort, återfinnes, med dertill hörande förklaringar,
å sid. 176—192 i denna del af komiténs betänkande.

291

Komitén bär jemväl utarbetat förslag dels till aflöningsreglemente
för tjensteman och betjente vid telegrafverket,
dels ock till ny instruktion för telegrafstyrelsen,
hvilka begge förslag, med tillhörande motiver, finnas intagna,
det förra å sid. 193—245 och det senare å sid.
246—285.

Såsom af motiverna till sistberörda instruktion sförslag,
sid. 273, framgår, har komitén ansett, att nu befintliga
föreskrifter om skyldighet för vissa telegraf^ enstemän att
ställa uppbördssäkerhet böra upphäfvas.

T elegrafstationsföreståndarnes

inkomster

åren 1889, 1893, 1898 och 1899.

Stationsföreståndarens grad: D. = direktör, K. 1 = kommissarie af l:a klass,
K. 2 = kommissarie af 2:a klass, K. 3 — kommissarie af 3:e klass,
T. = Telegrafist.

Kol. 2—4: Då uppgift angående extra inkomster af räkningshållningen under
åren 1889 och 1893 saknas, äro för nämnda år dessa inkomster icke
inräknade i summorna i kol. 7, 9 och 11.

Kol. 5: Ifrågavarande förmåner hafva för vederbörande stationsföreståndare beräknats
för hvart och ett af åren 1889 och 1893 till 100 kronor
och för hvartdera af åren 1898 och 1899 till 200 kronor.

294

					:6	sill	oo 1 1	18 1	1		O O l.l i> ©4 1 1
2		Summa	inkomste med all ålders-	tillägg. (Kol. 9 och 10.	d fe	CO »o o o CO ce o o c© o^inyn_ Hririri	CO rH O O C0 ©4 O O o ogoin HHrIH	1,651 1,524	1		©4 CO O O in co o o in h^coj^ rH t-H tH t—i
					:©	IN! i 1 1 1 ! 1 II INI
o			Telefoi	rP O Jä- rn cö	d fe	I i 1 i	1 II 1	100	1		8 Ii 1 t-H
					:©	Sill	oo 1 1	I 8 1	1		O O 1 i ©4 1 1
05			Summi (Kol. ; och 8.	d fe	co in o o CO co o o cc^oin in 1—1 1-i r—< rH	ce T-H O O CO ©4 O O oo^inin t-Tt-Tt—T t-h	1,551 1,524	1		©4 CO O O in co o o T—( T-H -T—( H
CO			Ålders-	tillägg.	r-.	« oooo o o o o CO CO C0 CO	oooo oooo CO CO CO CO	O O oo 1 CO CO	1		OOOO oooo co co co co
				:©	gill	O rH j ) o o ! !	18 1			05 05 I 1 O- ©4 1 1
t-	a a =3 CO	inkomst å telegra tj en stel (utan ålders-tillägg) (Kol. 1, 5 och 6	d fe	conoo C0 ce O O COCO^COK^ t—1 HnH	CO i-h o o CO ©4 O O Cq.CO^©4.©4, t-H rH tH t—1	1,251 1,224	1		1,152 1,133 1,000 1,000
					:©	1 1 1 1 1 1 II 1 1 II 1 II 1
CO	d © ce p Öl			Öfrig*	d	OOOO oooo ©Q 04 ©4 ©4	OOOO OOOO ©4 ©Q ©4 ©4	I 1	1		II II
	eö		rö''	■§ • . i	:©	i 1 i 1 1 II 1 1 1 1 1 1 II i
o	bb 05 05		•a 5 fe	ljus 0 ved el hyre! ersät ning	d	OOOO oooo C4CQHH	OOOO oooo ©4 ©4 rH t-i	OO I oo 1 ©4 ©4	1		oooo oooo ©4 ©4 -rH t-H
	rf t*"			d cs	:©	CO 1 1 in 1 1 1	O t-H 1 j O O 1 i	18 1	1		05 02 1 I iM ©4 1 1
	*3? oc3		fab _p ’p oÖ3 fe	a . cd £ op p fe © ce ^ o	d fe	88 I I	cc53 1 i	t-H ^ i in ©4 1 tH tH	1		©4 CO 1 I mco 1 1
	05		cö ^	:©	Sill	8 ! il	1 1 1	1		sill
ce	a o p		P ’5 :&	p 05 fp	w	Sill	Sill	151	1		sill
	ö		fn	2 6 i rj	:6	MM 1111 I! 1 1 1 1 II
CO	fel			Me« State verk inrä ning	d fe	II II 1 M 1 11 M 1111
-		Lön och tjenst-	go-rings-p en-ni ngar.	d fe	OOOO oooo 05 (O ©2 05	OOOO oooo oooo	88 1 O O	1		oooo oooo 05 05 05 05
Stationsföreståndarens grad.		-M-M	\|	1		H fe cH Eh
Telegrafstation ens namn.	Arboga. 1899 ........... 1898 .........; . 1893 ........... 1889 ...........	Ariiolma. 1899 ........... 1898 ........... 1893 ........... 1889 ...........	Arvika. 1899 (Rikstelef.-st.) .... 1898 ( D:o fr. J/io 1896) 1893 ........... 1889 ...........	Askersund.	05 CO C0 05 05 05 05 CO CO CO 00 CO t-H i—i tH t—i

1899 1898	Backe.1	T. T.	900 900	—	_	174	—	174 157	73	200 200	_	—	—	1,274 1,257	73	300 300	1,574 1,557	73	—	-	1,574 1,557	\| _i 73
1893		—	—												—	—	—	—
1889		—	—
1899	Ber gq vara.	T.	900							200				1,100		300	1,400				1,400
1898		T.	900	_	_	—	—	—	—	200	—	—	—	1,100	—	300	1,400	—	—	—	1,400	—
1893		T.	900	_	_	_	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889		T.	900	—	—	—	—	—	—	100	_	—	_	1,000	—	300	1,300	—	—		1,300
1899	Bjästa.	T.	900			36		36		200				1,136		300	1,436				1,436
1898		T.	900	_	_	—	_	35	—	200	—		—	1.135	—	300	1,435	—	—	—	1,435	—
1893		T.	900	_	_	_	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889		T.	900	—	—	—	—	—	“	100	—	—	—	1,000		300	1,300		‘		I}3o0
1899	Bofors.	T.	900			93	95	93	95	200				1,193	95	800	1,493	95	100		1,593	95
1898	(Telegr.-st. fr. ’/1 1895)	T.	900	—	—	—	—	84	40	200	—		—	1,184	■in	300	1,481	SO	—	—	1,484	40
1893	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—
1889		—	—	—
1899	Bollnäs.	T.	900			58	70	58	70	200				1,158	70	300	1,458	70	200		1,658	70
1898		T. T.	900	_	_			142	85	200	—	—	—	1,242	85	300	1,542	85	—	—	1,542	85
1893		900							100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889		T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	—		1,500
1899	Borg''!! ol in.	T.	900			23	50	23	50	200				1,123	50	300	1,423	50			1,423	50
1898		T. T.	900	_	_	_	_	27	—	200	—	—	—	1,127	—	300	1,427	—	—	—	1,427 1,500	—
1893		900							100	—	200	—	1,200 1,200	—	300	1,500	—	—	—	—
1889		T.	900	__	—	—	—	—	—	100	—	200	—	—	300	1,500	—	—		1,500

1 Se sid. 326.

Telegrafstationens namn.	Statiousföreståndarens grad.	1	2		3		4		5		G		7	8	9		1 10		11
Lön och tjenst- gö- rings- pen- ningar.	Extra inkomster å sjelfva telegraf^ensten.	Summa inkomster å telegraf-tj ensten (utan ålders-tillägg). (Kol. 1, 4, 5 och 6.)	Ålders- tillägg.	Summa. (Kol. 7 och 8.)	Telefon- arfvodc.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg. (Kol. 9 och 10.)
För räkningshållning.	Fri bostad, ljus och ved eller hyres-ersätt-ning.	Öfriga.
Med statens verk 0. inrätt-ningar.	Med enskilda personer.	Summa. (Kol. 2 och 3.)
Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Borås.
1899 ...........	K. 2	2,700	—	—	309	60	309	(JO		_	_	_	3,009	(JO	800	3,809	60	400		4,209	60
1898 ...........		2,700	—	—	—	—	125	—	—	_	—	—	2,825	___	800	3,625			_	3,625
1893 ...........	K. 3	2,400	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2,400	__	600	3^00	_	_	_	3;ooo
1889 ...........	K. 3	2,400	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2,400	-	600	3,000	—	—	—	3,000	—
Byske.
1899 ...........	T.	900	—	—	72	—	72	—	200	_	—	—	1,172	_	300	1,472		100		1,572
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	75	14	200	—	—	—	1,175	14	300	1,475	14	100	_	i;575	14
1893 ........ . .	T.	900	—	—	—j	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	_	100	_	1,400
1889 .........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—		_	1,300	—
Dalarö.1
1899 ...........	T.	900	—	—	4	52	4	52	200	_	_	—	1,104	52	300	1,404	52			1,404	52
1898 ...........	1''.	900	—	—	—	—	5	80	200	—	—	—	1,105	80	300	1,405	80	_	_	1405	80
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	_	_	_	1,300
1889 .........,	K. 3	2,400	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	2,500	-	600	3,100	—	—	—	3400	—
Djursholm.
1899 ........	T.	900	—	—	9	80	9	80	200	__	_	_	1,109	80	300	1,409	80			1,409	80
1898 (Telegr.-st. fr. V12) . . 1893	T.	900	—	—	—	—	—	61	200	—	—	—	1,100	61	300	1400	61	—	—	1400	61
1889 ....						_							—	—	—	—	—	—	—	—	—
															—	—	—	—	—	—	—

Eksjö. 1899 ...........	T.	\| 900			30		30		200
1898 ...........	T.	900	—	_	—	—	20	—	200
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100
Engelholm. 1899 ■..........	T.	900			18		18		200
1898 ...........	T.	900	—	_	—	—	18	—	200
1893 ...........	T.	900	—	__	_	_	_	—	100
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100
Enköping. 1899 ...........	T.	900			21	58	21	58	200
1898 ...........	T.	900	—	_	_	_	15	48	200
1893 ...........	T.	900	—	_-	_	—	__	—	100
1889 ... ■ .......	T.	900	—	—	—	—		—	100
Eskilstuna. 1899 ...........	K. 1	3,000			121	10	131	10
1898 ...........	K. 1	3,000	—	_	__	—	93	70	--
1893 ...........	K. 2	2,700
1889 ...........	K. 2	2,700	—	—	—	__	—	—	—
Eslöf. 1899 ...........	T.	900			30	40	30	40	200
1898 . . • . . ■ .....	T.	900	—	_	_	—	21	35	200
1893 ...........	T.	900	—	_	_	—	—	—	100
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100
Falkenberg. 1899 ...........	T.	900			65		65		200
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	95	—	200
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100

1 Se sid. 826.

		■ 1,130		300	1,430		100		1,530
—	—	1,120		300	1,420	—	—	—	1,420	—
—	—	1,000		300	1,300	—	—	—	1,300	—
	—	1,000		300	1,300				1,300
		1,118		300	1,418		100		1,518
—	—	1,118	—	300	1,418	—	100	—	1.518	—
_	—	1,000	—	300	1,300	—	100	—	1,400	—
—	—	1,000		300	1,300				1,300
200		1,321	58	300	1,621	58			1,621	58
200	—	1.315	48	300	1,615	48	—	—	1,615	48
200	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	—
200	—	1,200	”	300	1,500				1,500
		3,121	10	1,000	4,121	10			4,121	10
—	—	3,098	70	1,000	4,093	70	—	—	4,093	70
		2,700	—	800	3,500	—	—	—	3,500	—
—	—	2,700		800	3,500	—		—	3,500	“
		1,130	40	300	1,430	40	200		1,630	40
—	—	1,121	35	300	1,421	35	100	—	1,521	35
—	—	1,000	—	300	1,300	—	100	—	1,400	—
—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300
200		1,365		300	1,665				1,665	-
200	—	1,395	—	300	1,695	—	—	.—	1,695	—
200	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500
200	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	—

297

		1	2		B		-1		B		6		7		8	9		10		11
	CZ3 P~ cf-	Lön och tjenst-	Extra	inkomster å sjelfva	tel egraftj ensten.	Summa inkomster å tel egraf-tj en sten (utan ålders-til lägg). (Kol. 1,4, 5 och 6.)
Telegrafstationens	P O? CD 03	i	ör	räkn lyshållning.		Fri hostad,			Ålders-	Summa.	Telefon-	inkomster med alla ålders-tillägg. (Kol. 9 och 10.)
namn.	fao P eu P Hi CD P aq Hj P Pj	go- rings- pen- ningar.	Med statens verk o. inrätt-ningar.	Med enskilda personer.	Summa. (Kol. 2 och 3.)	ljus och ved eller hyres-ers ätt-ling-	Ofri ga.	tillägg.	(Kol. och 8	7 )	arfvode.
		K,	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	»■	Kr.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Falköping. 1899 ...........	T.	900			62	36	62	36	200				1,142	36	300	1,462	36	200		1,662	36
1898 (Telegr.-st. fr. Vio 1896)	T.	900	—	—	—	—	43	80	200	—	—	—	1,143	80	300	1,443	80	—	—	1,443	80
1893 .....•.....	_	__	_	_	_	___	_	_	__	_	_	_		_	_	_	_	___	__	_	___
1889 ...........	—
Falun. 1899 ...........	K. 1	3,000			410		410						3,410		1,000	4,410		400		4,810
1898 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	297	—	—	—	---	—	3,397	—	1,000	4,297	—	—	—	4,297	—
1893 ...........	k. 1	3,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—	___	3,000	—	1,000	4,000	—	—	__	4,000	—
1889 ...........	K. 1	3,000											3,000	—	1,000	4,000	—	.....	—	4,000	—
Filipstad. 1899 ...........	K. 3	2,400			107		107						2,507		600	3,107		200		3,307
1898 ...........	K. 3	2,400	—	—	—	—	82	71	—	_	_	_	2,482	71	600	3,082	71	—	—	3,082	71
1893 ...........	T.	900	—	_	—	—	—	—	100	___	200	_	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	—
1889 .....■.....	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	-	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	—
Finspång. 1899 ...........	T.	900			64	41	64	41	200				1,164	41	300	1,464	41			1,464	41
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	57	85	200	—	—	_	1.157	85	300	1,457	85	—	—	1,457	85
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	_	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—

1899

1898

1893

1889

1899

1898

1893

1889

1899

1898

1893

1889

1899

1898

1893

1889

1899

1898

1893

1889

1899

1898

11893

1889

FiskeMckskil.			1		1		1									1
	T.	900	_	__	11	50	11	50	200	—	—	—	i,ni	50	300	1,411	50	—	—	1,411	50
( D:o fr. Vi 1896)	T.	900	1 1 1	—	—		10		200				1,110		300	1,410				1,410
Fjellbacka.
	T.	900	_		25	43	25	43	200	—	—	—	1,125	43	300	1,425	43	—	—	1,425	43;
	T.	900	_	_		_	17	—	200	—	—	—	1,117	—	300	1,417	—	—	—	1,417	—
	T.	900	_	_	_	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—		1,000		300	1,300				1,300
Flen.
	T.	900	_	_	26	10	26	lo	200	—	—	—	1,126	10	300	1,426	10	—	—	1,426	10
( D:o fr. Vi) •	T.	900	—				17	1 ! !	200				1,117		300	1,417				1,417
Fnrusnnd.
	T.	900	_	_	7	30	7	30	200	—	—	—	1.107	30	300	1,407	30	—	—	1,407	30
( Do ) ....	T.	900	_	—	_	—	7	65	200	—	—	—	1,107	65	300	1,407	i) )	—	—	1,407	65
	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	'' -	—	1,300	—
	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—		1,000	—	300	1,300				1,300
(ramleby.
	1’.	900	_	_	30	—	30	—	200	—	—		1,130	—	300	1,430	—	100	—	1,530
	T.	900	_	_	_	—	25	—	200	—	—	—	1,125	—	300	1,425	—	—	—	1,425
	T.	900	_	_	__	—	_	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1.500	—	—	—	1,500	—
	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500
Gefle.
	K. 1	3,000	5	28	525	92	531	20	_	—		—	3,531	20	1,000	4,531	20	500	—	5,031	20
	K. 1	j 3,000		_		—	330	—	_	—		—	3.330	—	1,000	4,330	—	300	—	4,630	i-
	K. 1	3,000		_	_	—	_	—	—	—	—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	300	—	4,300	—
	K. 1	3,000			—	-	i —	—	—	—	I __	—	3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000

		1	2		3		1		5				7		8	9		10	-	11
	2 & O	Lön och. tjenst-	'' Extra inkomster å sjelfva telegraftjensten.	Summa inkomster å telegraf-tjensten (utan ålders-tillägg). (Kol. 1, 4. 5 och 6.)						Summa inkomster med alla ålders-tillägg. (Kol. 9 och 10.)
j Telegrafstationens	1? s	i	ör	räkningshållnmg.		Fri bostad.				Summa.
namn.	po SJ O-* So rf SJ er; SO P-i	go- rings- pen- ningar.	Med statens verk o. inrätt-ningar.	Med enskilda personer.	Summa. (Kol. 2 och 3.)	ljus och ved eller hyres-ersätt-ning.	Öfriga.	tillägg.	(Kol. 7 och 8.)	arfvode.
		Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Gelliyare. 1899 ...........	T.	900			150		150		200				1,250		300	1,550		100		1,650
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	150	—	200	—	—	—	1,250	_	300	1,550	_	_	_	1,550	—
1893 (Telegr.-st. fr. Vs 1894)	—																	—
1889 ...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	~	—	—	—	—	—	—
Gnesta. 1899 (llikstelef.-st.) ....	T.	900			30		BO		200		120		1,125		300	1,425		100		1,525
1898 ( D:o ) . . . .	T.	900	—		—	—	18	—	200	—	120	—	1,118	—	300	1.418	_	_	_	1418	—
1893 ( D:o fr. Vio 1891)	T.	900	—		—	—	—	—	—	—	—	—	900	_	300	1,200	_	_	_	1,200	—
1889 ...........	—						—	—	—	—	—	—	—	—			—	—	—	—
Orebbestad. 1899 ............	T.	900			-10		10		200				1,110		300	1,410		100		1,510
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	12	—	200	—	—	_	1,112	_	300	1,412	_	_	_	1,412	_
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	_	300	1,300	_	_	_	1,300	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Gimnebo. 1899 ...........	T.	900			48	86	48	86	200				1,148	86	300	1,448	86			1.448	86
1898 ...........		900		—	—	—	46199	200	_	—	—	1,146	99	300	1,446	99	__	_	1,446	99
1893 ...........	T.	90Q		—	—	—	—	—	100	—	—	—	1.000	—	300	1,300		_	_	1400	_
1889 ...........	T.	900	—	—					100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1400	—i

Göteborg. 1899 ...........	D.	4,000
1898 ...........	D.	4,000	—	—
1893 ...........	D.	4,000	—	—
1889 ...........	D.	4,000	—	—
Halmstad. 1899 ...........	K. 1	3,000
1898 ...........	K. 1	3,000	—	—
1893 ...........	K. 1	3,000	—	—
1889 ...........	K. 1	3,000	—	—
Haparanda. 1899 ...........	K. 2	2,700
1898 ...........	K. 2	2,700	—	—
1893 ...........	K. 1	3.000	—
1889 ...........	K. 1	3,000	—
Hedemora. 1899 ...........	T.	900
1898 ...........	T.	900	—	—
1893 ...........	T.	900	—	—
1889 ...........	T.	900	—	—
Helsingborg. 1899 ...........	K. 1	3,000 3,000	5
1898 ...........	K. 1	—	—
1893 ...........	K. 1	3,000	—	—
1889 ...........	K. 1	3,000	—	—
Hernösand. 1899 ...........	K. 1	3,000	56	50
1898 ...........	K. 1	3,000	—	—
1893 ...........	K. 1	3,000
1889 ...........	K. 1	3,000		—

		_ 7,600		1,000	8,600				8,600
—	—	7,600	—	1,000	8,600	—	—	—	8,600	— 1
—	—	4,600	___	1,000	5,600	—	—	—	5,600
		4,600		1,000	5,600				5,600	H
		3,245	68	1,000	4,245	68	400		4,645	68
—	—	3,148	12	1,000	4,148	12	300	—	4,448	12
—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	250	—	4,250	—
		3,000		1,000	4,000				4,000
		2,807	65	800	3,607	65	200		3,807	65
—	—	2,789	—	800	3,589	—	—	—	3,589	—
		3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—
		3,000		1,000	4,000				4,000
200		1,318	50	300	1,618	50	100		1,718	50
200	—	1,264	--	300	1,564	—	—	—	1,564	—
200	—	1,200	—	300	1.500	—	—	—	1,500	—
200		1,200	—	300	1,500				1,500
		3,785	87	1,000	4,785	87	600		5,385	87
—	—	3,625	—	1,000	4,625	—	200	—	4,825	—
—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	408	33	4.408	33
—		3,000	—	1,000	4,000		450		4,450
		3,435		1,000	4,435		400		4,835
—	—	3,400	—	1.000	4,400	—		—	4,400	—
		3,000	—	1,000	4,000	—		—	4,000	—
	—	3,000	—	1,000	4,000	—	300	—	4,300	—

		1	2		3		4		5		6		7		*	9		10		i 1
•	Öl pf o*	Lön och Ijenst-	Extra inkomster å sjelfva telegraftjensten.	Summa inkomster fi telegraf-tj ensten (utan ålders-tillägg). (Kol. 1,4, 5 och 6.)						Summa inkomster med alla ålders-tillägg. (Kol. 9 och 10.)
Telegrafstationens	rc CO	För	räkningshlllning.		Fri hostad,			Ålder?:-	Summa.	Telefon-
namn.	Gj P (T 0 7Q >-i P	g°-rings-p en-ni ngar.	Med statens verk o. inrätt-ningar.	Med enskilda personer.	Summa. (Ko1. 2 och 3.)	ljus och ved eller hyres-ersätt-ning.	Öfriga.	tillägg.	(Kol. 7 och 8.)	arfvode.
		Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö-
Hessleholm. 1899 ...........		2,490			42		42						2,443		600	3,042		200		3,242
1898 ...........		2.400	—	_	—	—	30	—	—	—	—	—	2,430	—	600	3,030	—	—	—	3,030	—
1893 (Öpp. fr. 1 7 1889) . .	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	~		1,000	—	300	1,890	—	100	—	1,400	—
1889 ...........	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Hjo. 1899 ...........	T.	900			15	35	15	35	200				1,115	35	300	1,415	35	100		1,515	35
1898 ...........	T.	900	—		—	_	13	70	200	__	—	—	1,113	70	300	1.413	70	—	—	1,413	70
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	_	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........		9C0	—	—	—		—	~	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,800	—
Holmsund. 1899 . ..........	T.	900			SO		80		200				1,180		300	1,480				1,480
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	79	50	200	_	_		1,179	50	300	1,479	50	—	—	1,479	50
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	_	100	—		—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	--	300	1,300	—	—	—	1,300	~
Hudiksvall. 1899 ...........	K. 1	3,000			450		450						3,450		1,000	4,450		200		4,650
1898 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	376	80	_	_	—	___	3,376	80	1,000	4,376	80	—	—	4,376	SO
1893 ...........	K. 1	3,000	_	—		—	—	—	—	_	—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—
1889 ...........	K. 1	3,000	—	—	-		—	—	—	—	—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	—	....	4,000	—

Hultsfred. 1899 (Telegr.-st. fr. V») • •	T.	900			21	50	21	50
1898 (Rilstelef.-st.) ....	T.	900	—	—	—	—	3G
1893 ( D:o fr. 7? 1895)	—
1889 ...........	—
Husum. 1899 ...........	T.	900			96	81	96	81
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	97	10
1893 ...........	T.	900	—		—	—	—	—
1889 ...........	T.	900	—		—		—
Höganäs. 1899 ...........	T.	900			120		120
1898 ...........	T.	900	—	_	—	—	120	—
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—
1889 ...........	T.	900	'' -		—		—
Hörby. 1899 ...........	T.	900			34	48	34	48
1898 ...........	T.	900	—		—	—	40	91
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—
1889...........	T.	900	—	—	—	—	—
Iggesund. 1899 ...........	T.	900			48		48	70
1S98...........	T.	900	—	—	—	—	39
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—		—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—
Junsele. 1899 ...........	T.	900			22	90	22	90
1898 ...........	T.	900	—		—	—	25	50
1893 (Stängel 1— 15/ö) ....	T.	900	—		—	—	—	—
1889 ...........	T.	900	—		—	—		—

			1,121	50	300	1,421	50	100		1,521	50
	—	—	1,136	_	300	1,436	—	—	—	1,436	—
			1,196	81	300	1,496	81			1,496	Öl
__	_	_	1,197	10	300	1,497	10	—	—	1,497	10
—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
—	—	—	1,000		300	1,300				1,300
			1,220		300	1,520		100		1,620
__	_	_	1,220	—	300	1,520	—	50	—	1,570	—
_	_	_	1,000	—	300	1,300	—	50	—	1,350	—
—	—		1,000		300	1,300				1,300
			1,134	48	300	1,434	48	200		1.634	48
_	__	_	1,140	91	300	1,440	91	100	—	1,540	91
_	_	_	1,000	—	300	1,300	—	100	—	1.400	—
—	—	—	1,000		300	1,300				1,300
			1,148		300	1,448				1,448
_	_	__	1,139	70	300	1,439	70	—	—	1,439	70
_	__	_	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
—	—	—	1,000		300	1,300				1,300
			1.122	90	300	1,423	90			1,422	90
_	_	_	1,125	50	300	1,425	50	—	—	1,425	50
_	_	_	1,000		300	1.300	—	—	—	1,300	—
—	—	—	1,000	—	300	1,300	—		—	1.300	—

200

100

200

100

200

100

200

100

200

100

		1	2		3		4		5		6		7		8	9		10		11
	CO p o	Lön och tjenst-	Extra	inkomster å sjelfva	telegraf tj ensten.	Summa
Telegrafstationens	p 03 O: •-1 00	För	räkningshållning.		Fri bostad,			å telegraf-tj ensten (utan ålders-tillägg). (Kol. 1, 4, 5 och G.)	Ålders-	Summ	a.	Telefon-	inkomster med alla
namn.	pso p D-. P >-i P 03 m H P pJ	go- rings- pen- ningar.	Med statens verk o. inrätt-ningar.	Med enskilda personer.	Summa. (Kol. 2 och 3.)	ljus och ved eller hyres-e isätt-ning.	Öfrig	i.	tillägg.	(Kol. 7 och 8.)	arfvode.	tillägg. (Kol. 9 och 10.)
		Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Jönköping. 1899 ...........	K. 1	3,000			330		330						8,330		1,000	4,330		400		4,730
1898- ..........	K. 1	3,000	—	—	—	—	200	—		—	—	—	3,200	—	1,000	4,200	—	300	—	4,500	—
1893 ...........	K. 1	3.000	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	300	_	4,300	—
1889 ...........	K. 1	3,000	—	-	—	-	—	—	—	—	—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—
Kalinar. 1899 ...........	K. 1	3,000			266	69	266	69					3,266	69	1,000	4,266	69	200		4,466	69
1898 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	179	96	—	—	—	—	3,179	96	1,000	4,179	96	—	—	4,179	96
1893 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—
1889 ...........	K. 1	3,000	—										3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—
Karlsborg. 1899 (llikstelef.-st.) ....	T.	900					68	54	2C0				1,168	54	300	1,468	54			1,468	54
1898 ( D:o fr. 10/io 1897)	T.	900	—	—	—	—	68	41	200	—	—	—	1,168	41	300	1,468	41	—	—	1,468	41
1893 .... • ......	—													—	—	—	—	—	—	—-
1889 ...........	—												—	—	—	—	—	—	—	—	—
Karlshamn. 1899 ...........		3,000			651	51	651	Öl					3,651	51	1,000	4,651	51	200		4,851	51
1898 ...........	K. 1	3,000	—	—	_	—	656	51	_	__	_	—	3,656	Öl	1,000	4,656	51	—	—	4,656	51
1893 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	_	—	_	—	—	—	3.000	—	1,000	4,000	—	300	—	4,300	—
1889 ...........	K. 1	3,000							—		—	--	3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—

1899

1898

1893

1889

1899

1898

1893

1889

1899

1898

1893

1889

1899

1898

1893

1889

1899

1898

1893

1889

1899
g 1898
* 1893
1889

Karlskrona.	K. 1	3,000			257	48	257	48					3,257	48	1,000	[ 4,257	48	400		4,657	48
	K. 1	3,000	—	—	—	—	203	06	—	—	—	—	3,203	06	1,000	4,203	06	—	_	4,203	06
	K. 1	3,000											3,000	—	1,000	4,000	—	300	_	4,300
	K. i	3,000											3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—
Karlstad.
	K. 1	3,000	—	—	200	—	200	—	—	_	—	_	3,200	_	1,000	4,200	_			4,200
	K. 1	3,000	—	—	—	—	210	—	—	—	—	—	3,210	—	1,000	4,210	_	_	_	4,210	_
	K. 1	3,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	_	_	4,000	_
	K. 1	3,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—
Katr urberg.
	T.	900	—	—	78	35	78	35	200	_	—	_	1,178	35	300	1,478	35			1,478	35
(Telegr.-st. fr. 1/n) . .	T.	900	—	—	—	—	3	75	—	—	—	—	903	75	300	1,203	75	—	—	1,203	75
	—								—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
			~		—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Katrineholm.
(Telegr.-st. fr. 1/i 1894)	T.	900							200	_	—	_	1,100	_	300	1.400	_	200		1,600
T.	900	—	—	—	—	70	—	200	—	—	—	1,170	—	300	1,470	_			i;470	_
(Rikstelef.-st. fr. 1/s)	T.	900	—	—	—	—	—	—	100		—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	i;3oo	—
Kin ilek allé.
(Rikstelef.-st.) ....	T.	900	—	—	15	27	15	27	200	_	—	_	1,115	27	300	1,415	27			1,415	27
( D:o fr. Vi* 1897)	T.	900					21		200				1,121		300	1,421	—	—	1 1	l\|421
Kolbäck.
	K. 3	2,400	—	—	86	40	86	40	_	__	__	_	2,486	40	600	3,086	40	200		3,286	40
	K. 3	2,400	—	—	—	—	76	53	—	—	—	—	2,476	53	600	3,076	53			3,076	53
(Öppn. so/i2).....	—
	—	—	—	—

Öl

<y>

		1	2	\|	3	1	4	1	5	I	6		7		8	9		10		n
	CO p	Lön och tjenst-	Extra inkomster å sjelfva telegraf^ensten.		Summa
Telegrafstationens	c ■rj Os	För räkningshstllnmg.		Fri hostad,			å telegraf-tj ensten (utan ålders-tillägg). (Kol 1,4, 5 och 6.)#	Ålders-	Summa.	Telefon-	inkomster med alla
namn.	po P O^ P l—s fn P no JQ P Pj	go- rings- pen- ningar.	Med statens verk o. inrätt-ningar.	Med enskilda personer.	Summa. (Kol. 2 och 3.)	Ljus och ved eller hyres-ersätt-ning.	Öfriga.	tillägg.	(Kol. 7 och 8.)	arfvode.	tillägg. (Kol. 9 och 10.)
		Kr.	Kr. \|	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Kopparberg. 1899 ...........	K. 3	2,400			30		30						2,430		600	3,030		300		3,330
1898 ...........	K. 3	2,400	—	—	—	—	97	35	—	—	—	—	2,497	35	600	3,097	35	—	—	3,097	35
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Kramfors. 1899 ...........	T.	900			572	45	572	45	200				1,672	45	300	1,972	45	200		2,172	45
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	439	88	200	—	—	—	1,539	88	:(00	1,839	88	—	—	1.839	88
1893 ...........	T.	900	_	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—		1,300	—
Kristianstad. 1899 ..........	K. 1	3,000			259	18	259	18					3,259	18	1,000	4,259	18	400		4,659	18
1898 ...........	K. 1	3.000	—	—	—	—	130	—	—	—	—	—	3,130		1,000	4,130	—	—	—	4,130	—
1893 ...........	K. 2	2,700		—	—	_	_	—	—	—	—	—	2,700	_	800	3,500	—	300	—	3,800	—
1889 ...........	K. 2	2,700		—	—	—	—	—	—	—	—	—	2,700	—	800	3,500	—	300	—	3,800	—
Kristinehamn. 1899 ...........	k. a	2,400	5	50	163	50	169						2,569		600	3,169		300		3,469
1898 ...........	K. 1	j 2,400	—	—	—	—	182		—		—		2,582		600	3,182		150		3,332	—
1893 .... .......	k. a	2,40C	—										2,400		600	3,000		—		3,000	—
11889 ..........	k. a	2,40C	—			1—							2,400		600	3,000		—		3,000

Köping. 1899 ...........	T.	900			no	06	no	06
1898 ...........	T.	900		—	—	—	63	46
1893 ...........	K. 3	2,400		—	—	—	—	—
1889 ...........	K. 3	2,400
Landskrona. 1899 ...........	K. 1	3,000			164	89	164	89
1898 ...........	K. 1	3,000	—	_	—	—	170	54
1893 ...........	K. 1	3,000
1889 ...........	K. 1	3,000
Landsort. 1899 ...........	T.	900
1898 ...........	T.	900
1893 ...........	T.	900	—
1889 ...........	T.	900
Leksand. 1 1899 ...........	T.	900
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—
Lidköping. 1899 ...........	T.	900			29	58	29	58
1898 .........■ .	T.	900	—	—	—	—	—	51
1893 ...........	K. 3	2,400
1889 ...........	K. 3	2,400
Lilla Edet. 1899 ...........	T.	900			44	76	44	76
1898 .... ■ ......	T.	900	—	—	—	—	25	—
1893 ...........	T.	900	—	—	—		—	—
1889 ...........	T.	900	—	—	— 1	—	—	—

200

100

200

100

1 Se sid. 326.

■

			1,210	06	300	1,510	06	200		1,710	06
—	—	—	1,163	46	300	1,463	46	200	—	1,663	46
—	—	—	2.400	—	600	3,000	—	200	—	3,200	—
			2,400		600	3,000	—			3,000
			3,164	89	1,000	4.164	89	400		4,564	89
—	—	—	3,170	54	1.000	4,170	54	—	—	4,170	54
			3,000	—	1,000	4,000	—	250	—	4,250	—
			3,000		1,000	4,000	—	300		4,300	~
			900		300	1,200				1,200
			900	—	300	1,200	—	—	—	1,200	—
			900	—	300	1,200	—	—	—	1,200	—
			900		300	1.200	—	—		1,200
			1,100		300	1,400				1,400
—	—	—	1,100	—	300	1,400	—	—	—	1,400	—
—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
			1,000		300	1,300	—			1,300
			1,129	58	300	1,429	58			1,429	58
—	—	—	1,100	51	300	1,400	Öl	—	—	1.400	51
			2,400	-	600	3,000	—	—	—	3,000	—
			2,400	—	600	3,000	—	—		3,000	—
			1,144	76	300	1,444	76			1,444	761
	—	—	1,125	—	300	1,425	—	—	—	1,425	-1
	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—1

		1	2		3		4		5		6		7		8	9		10		11
	O) p" o*	Lön och tjenst-	Extra inkomster å sjelfva telegraf^ ensten.	Summa inkomster å telegraf-tj ensten (utan ålders-tillägg). (Kol. 1, 4, 5 och 6.)						Summa inkomste med all
Telegrafstationens	C3 S: ce 00	För	räkningshållning.		Fri bostad,			Ålders-	Summa.	Telefon-	r a
namn.	po P O-i P •-i ce OQ N SO	go- rings- pen- ningar.	Med statens verk o. inrätt-ningar.	Med enskilda personer.	Summa. (Kol. 2 och 3.)	ljus och ved eller hyres-ers ått-ing.	Öfriga.	tillägg.	(Kol. 7 och 8.)	arfvode.	tillägg. (Kol. 9 och 10.)
		Kr.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.
Lindesberg.1 1899 ...........	T.	900			54	80	54	80	200				1,154	so	300	1,454	80			1,454	80
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	41	18	200	—	—	—	1,141	18	300	1,441	18	—	—	1,441	18
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—							900	—	300	1,200	—	—	_	1,200	_
1889 ...........	T.	900							—	—	—	—	900	—	300	1,200	—	—	—	1,200	—
Linköping. 1899 ...........	K. 1	3,000		37	267	39	267	76					3,267	76	1,000	4,267	76	400		4,667	76
1898 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	258	40	—	—	—	—	3,258	40	1,000	4,258	40	—	—	4,251	40
1893 ...........	K.	2,700	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2,700	—	800	3,500	—	—	—	3,500	_
1889 ...........	K. 2	2,700							—				2,700	—	800	3,500	—	—	—	3,500	—
Ljusdal. 1899 ...........	T.	900			50		50		200				1.150		300	1,450		100		1,550
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	50	—	200	—	—	—	1.150	—	300	1,450	—	—	—	1,450	_
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	_
1889 ...........	T.	900							100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Ljusne.1 1899 ...........	T.	900			102	47	102	47	200		200		1,402	47	300	1,702	47			1,702	47
1898 ............	T.	900	—	—	—	—	101	79	200	—	200	—	1,401	79	300	1,701	79	—	—	1,701	79
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	_
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	-	—	—	1,500	—

Luleå. 1899 ...........	K. 1	3,000	50	55	945	20	995	75					3,995	75	1,000	4,995	75	400		5,395	75
1898 ...........	K. 1	3.000	—	—	—	—	709	57	—	—	—	—	3,709	57	1,000	4,709	57	_	_	4,709	57
1893 ...........	K. 1	3,000													1,000	4,000	_	_	_	4,000
1889 ...........	K. 2	2,700											2,700	—	800	3,500	—	—	—	3,500	—
Lund. 1899 ...........	K. 1	3,000			97	64	97	64					3,097	64	1,000	4,097	64	400		4,497	64
1898 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	42	90	—	—	—	—	3.042	90	1,000	4,042	90	_	_	<042	90
1893 ...........	k. a	2,700											2.700	—	800	3,500	_	300	_	<800
1889 ...........	K. 2	2,700	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2,700	—	800	3,500		300	—	<800	—
Lycksele. 1899 ...........	T.	900					14	15	200		120		1,234	15	300	1,534	15			1,534	15
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	10	60	200	—	120	—	1,230	60	300	1,410	60	_	_	<530	60
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	_	300	1,300	_	_	_	1,300
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	<300	—
Lysekil. 1899 ...........	K. 2	2,700			178	63	178	63					2,878	63	800	3,678	63	300		3,978	63
1898 ...........	K. 2	2,700	—	—	—	—	163	40	—	—	—	—	2,863	40	800	3,663	40	100	—	3,763	40
1893 ...........	K. 2	2,700	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2,700	—	800	3,500	__	100	—	3,600
1889 ...........	K. 3	2,400	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2,400	—	600	3,000	—	45	67	<045	67
Malmö. 1899 ...........	1).	4,000			1,124	69	1,124	69					5,124	69	1,000	6,124	69	1,000		7,124	69
1898 ...........	D.	4,000	—	—	—	—	1,046	89	—	—	—	—	5,046	89	1,000	6,046	89	1,000	_	7<46	89
1893 ...........	D.	4,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	4,000	—	1,000	5,000	_	1,000	_	6,000
1889 ...........	D.	4,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	4,000	—	1,000	5,000	—	400	—	5''400	—
Mariefred. 1899 ...........	T.	900			14	34	14	34	200				1,114	34	300	1,414	34			1,414	34
1898 ... ........	T.	900	—	—	—	—	10	90	200	—	—	—	1,110	90	300	1,410	90		_	<410	90
1893 ... ........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	_		_	<300
1889 ... ........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—		—	<300	—

1 Se sid. 327.

		1	2		3	1	4		5		6		7		8	9		10		ii
	03 P	Lön och tj enst-	Extra inkomster å sjelfva telegraftjensten		Summa						Summa
Telegrafstationens	P 03 O: P ce	För räkningshållning.		Fri bostad,			å telegraf-tj ensten (utan ålders-tillägg). (Kol. 1, 4, 5 och 6.)	Ålders-	Summa. (Kol. 7 och 8.)	Telefon-	inkomster med alla ålders-
namn.	B° Cj P *-i o> P Cd a<? ►i p P->	g°- rings- pen- ningar.	Med statens verk o. inrätt-ningar.	Med enskilda personer.	Summa. (Kol. 2 och 3.)	ljus och ved eller hyres-ersätt-ning.	Öfriga.	tillägg.	arfvode.	- tillägg. (Kol. 9 och 10.)
		Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.
Mariestad. 1899 ...........	K. 3	2,400			70	33	70	33					2,470	33	600	3,070	33	200		3.270	33
1898 ...........	K. 3	2,400	_	_		_	58	93	—	—	—	—	2,458	93	600	3,058	93	—	—	3.058	93
1893 ...........	K. 3	2,400	_										2,400	—	600	3,000	—	—	—	3,000	—
1889 ...........	K. 3	2,400											2,400	—''	600	3,000	—	—	—	3,000	—
Marstrand. 1899 ...........	K. 2	2,700			53	39	53	39					2,753	39	800	3,553	39	200		3,753	39
1898 ...........	K. 2	2,700	_	_	_	—	77	_	—	—	—	—	2,777	—	800	3,577	—	—	—	3,577	—
1893 ...........	K. 3	2,400											2,400	—	600	3,000	—	—	—	3,000	—
1889 ...........	K. 3	2,400									—	—	2,400	—	600	3,000	—	—	—	3,000	—
Mjölby. 1899 ...........	T.	900			38	37	38	37	200				1,138	37	300	1,438	37	200		1,638 1,443	37
1898 (Öppn. d. Vs 1895) . .	T.	900	—	—	—	—	43	55	200	—	—	—	1,143	55	300	1,443	55	—	—	55
1893 ...........	—														—	—	—	—	—	—	—
1889 ...........	—																	—	—	—	—
Mora. 1899 ...........	T.	900			24	55	24	55	200				1,124	55	300	1,424	55			1,424	55
1898 ...........	T.	900	_	_	_	—	12	_	200	—	—	—	1,112	—	300	1,412	—	—	—	1,412	—-
1893 ...........	T.	900	_	_	_	—	_	_	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	-	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—

1899

3898

1893

1889

1899
1898
1893 .
1889

1899

1898

1899
1898 .
1893
1889

1899

1898

1893

1889

1899

1898

1893

1889

Motala.	K. 2	2,700			243	98	243	98					2,943	98	800	3,743	98	300		4,043	98
	K. 2	2^00	_	_	_	_	169	60	—	—	—	—	2.869	60	800	3,669	60		—	3,669	60
	K. 2	2.700											2,700	—	800	3,500	—	—	—	3,500	—
	K. 2	2^00											2,700	—	800	3,500	—	—	—	3,500	—
Munkedal.	T.	900			54	79	54	79	200				1,154	79	300	1,454	79			1,454	79
	T.	900	_	_	__	—	63	39	200	_	—	—	1,163	39	300	1,463	39	—	—	1,463	39
	T.	900	_	_	_	_	_	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Mönsterås.	T.	900			31	97	31	97	200				1,131	97	300	1,431	97	100		1,531	97
	T.	900	_	_	_	_	28	05	200	_	—	—	1,128	05	300	1,428	05	—	—	1,428	05
	T.	900	_	_	_	_	_	_	100	_	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
	T.	900	. —	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Mörbylånga.	T.	900			56	16	56	16	200				1,156	16	300	1,456	16			1,456	16
	T.	900	_	_	_	—	40	—	200	_	—	—	1,140	—	300	1,440	—	—	—	1,440	—
	T.	900	_	_	_	_	—	_	100	_	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	-•	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Nederkalix.	T.	300			379	24	379	24	200				1.479	24	300	1.779	24	100		1,879	24
	T. T.	900	_	_	_	_	278	86	200	_	—	—	1,378	86	300	1,678	86	—	—	1,678	86
	900							100				1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
	K. 3	2,400											2,400	—	600	3,000	—	—	—	3,000	—
Nora.	T. T.	900			84		84		200		200		1,384		300	1,684				1.684
	900	_	_	_	_	75	—	200	—	200	—	1,375	—	300	1,675	—	—	—	1,675	—
	T.	900	_	_	_	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1.500	—	—	—	1,500	—
	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	—

V-i........ 991....... HOft Hö9 Telegrafstationens namn.	Stationsföreståndarens grad.	1	2		3		4		5		6		7	8	9	10	11
Lön och tjenst- gö- rings- pen- ningar.	Extra inkomster å sjelfva teiegraftjensten.	Summa inkomster å telegraf -tj ensten (utan ålders tillägg). (Kol. 1, 4, 5 och 6.)	Ålders- tillägg.	Summa. (Kol. 7 och 8.)	Telefon- arfvode.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg. (Kol. 9 och 10.)
För Med statens verk o. inrätt-ningar.	räkningsh Med enskilda personel''.	filning. Summa. (Kol. 2 och 3.)	Fri bostad, ljus och ved eller hyres-ersätt-ning.	Öfriga.
Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.
Norberg.
1899 ..........	T.	900	—	—	425	94	425	94	200	_	_	_	1,525	94	300	1,825	94	200	_	2,025	94
1898 ..........	T.	900	—	—	—	—	in	26	200	—	—	—	1,211	26	300	1,511	26	60	—	1,571	26
1893 ...........	T.	900							100	—	—	_	1,000	__	300	1,300	_	60	_	1,360	_
1889 ...........	T.	900									200	—	1,100	—	300	1,400	—	60	—	1,460	—
Nordmaling.
1899 ...........	T.	900	—	—	210	53	210	53	200	—	_	_	1,310	53	300	1,610	53	100	_	1,710	53
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	208	55	200	—	—	—	1,308	55	300	1,608	55	_	_	1,608	55
1893 ...........		2,400	—										2,400	_	600	3;ooo		_	_	3;ooo
1889 ...........		2,400											2,400	—	600	3,000	—	—	—	3,000	—
Norrköping.
1899 ...........		3,000	—	—	749	65	749	65	_	_	_	_	3,749	65	1,000	4,749	65	600		5,349	65
1898 ...........		3,000	—	—	—	—	588	56	—	—	—	—	3,588	56	1,000	4,588	56	600	_	5,188	56
1893 ..........		3,000	—										3.000	__	1,000	4,000	_	544	44	4,544	44
1889 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	—		4,000
Norrtelje.
1899 ...........	T.	900	—	—	65	_	65	_	200	_	31	25	1,196	25	300	1,496	25	200	_	1,696	25
1898 (Telegr.-st. fr. 1/i 1896)	T.	900	—	—	—	—	60	—	200	_	31	25	1,191	25	300	1,491	25	_	_	1,491	25
1893 (Rikstelef.-st. fr. 1h 1891)	T.	900	—	—	—	—	—	_	100	_	_	_	1,000	__	300	1\|300		_	_	i;3oo
1889 ...........	K. 3	2,400											2,400	—	600	3j000	—	—	—	3^00	—

Nyköping. 1899 ...........	K. 2	2,700			369	28	369	28
1898 ...........	K. 2	2,700	—	—	—	—	267	60	—
1893 ...........	K. 3	2,400
1889 ...........	K. 3	2,400	—	—	—	—	—	—	—
Nyland. 1899 ...........	K. 3	2,400	2		299	15	301	15
1898 ...........	K. 3	2,400	—	—	—	—	314	05	—
1893 ...........	K. 3	2,400
1889 ...........	K. 3	2,400
Nässjö. 1899 ...........	K. 2	2,700			95	Öl	95	Öl
1898 ...........	K. 2	2,700	—	—	—	—	73	50	—
1893 ...........	K. 3	2,400
1889 ...........	K. 3	2,400	—	—	—	—	—	—	—
Näsåker. 1899 ...........	T.	900			4	35	4	35	200
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	4	20	200
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100
Oskarshamn. 1899 ...........	K. 1	3,000			68	SO	68	30
1898 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	50	—	—
1893 ...........	K. 1	3,000
1889 ...........	K. 1	3,000
Piteå. 1899 ...........	K. 2	2,700	1	25	231	38	232	63
1898 ...........	K. 2	2,700	—	—	—	—	163	81	—
1893 ...........	K. 2	2,700	—	—	—	—	—	—	—
1889 ...........	K. 2	2,700

		3,069	28	800	3,869	28	300		4,169	28
_	—	2,967	60	800	3,767	60	—	—	3,767	60
		2,400	—	600	3,000	—	—	—	3,000	—
		2,400		600	3,000				3,000
		2,701	15	600	3,301	15	300		3,601	15
—	—	2,714	05	600	3,314	05	—	—	3,314	05
		2,400	—	600	3,000	—	200	—	3,200	—
		2,400		600	3,000		200		3,200
		2,795	Öl	800	3,595	Öl	300		3,895	Öl
—	—	2,773	50	800	3,573	50	—	—	3,573	50
		2,400	—	600	3,000	—	—	—	3,000	—
		2,400		600	3,000				3,000
		1,104	35	300	1,404	35			1,404	35
—	—	1,104	20	300	1,404	20	—	—	1,404	20
—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
—	—	1,000	—	300	1,300		—		1,300
		3,068	30	1,000	4,068	30	100	_	4,168	30
—	—	3,050	—	1,000	4,050	—	—	—	4,050	--
		3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—
		3,000		1,000	4,000				4,000
		2,932	63	800	3,732	63	200		3,932	63
—	—	2,863	81	800	3,663	81	—	—	3,663	81
—	—	2,700	—	800	3,500	—	—	—	3,500	—
		2,700	—	800	3,500	—	—	—	3,500	—

00
h-4
O0

		1	2		1 3		4		6		6		7		8	9		10		11
	ce p~ O*		Extra inkomster å sjelfva telegraftiensten.	Summa inkomster å telegraf-tj ensten (utan ålders-tillägg.) (Kol. 1, 4, 5 och 6.)						Summa inkomster med alla ålders-tillägg. (Kol. 9 och 10.)
Telegrafstationens	O O: <-l Sj	och tjenst-	För räkningshållning.		Fri bostad,			Ålders-	Summa.	Telefon-
namn.	po D P-. SO *-i a CF5 >~i SO P-i	go- rings- pen- ningar.	Med statens verk o. inrätt-ningar.	Med enskilda personer.	Summa. (Kol. 2 och 3.)	ljus och ved eller hyres-ersätt-ning.	Öfriga.	tillägg.	(Kol. 7 och 8.)	arfvode.
		Kr.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
Ramsele. 1899 ...........	T.	900			37	ii	37	11	200				1,137	n	300	1,437	ii	100		1,537	ii
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	29	28	200	—	—	—	1,129	28	300	1,429	28	50	_	1,479	28
1893 ...........	T.	900							100	—	—	—	1,000	_	300	1,300	_	50	_	1,350
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Ronneby. 1899 ...........	T.	900			30	40	30	40	200		200		1,330	40	300	1,630	40			1,630	40
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	36	—	200	—	200	—	1,336	___-	300	1,636	—	_	_	1,636
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	_	300	1.500	—	_	_	1,500	_
1889 ...........	T.	900							100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	—
Råneå. 1899 ...........	T.	900			21	40	21	40	200				1,121	40	300	1,421	40			1,421	40
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	17	85	200	—	—	—	1,117	85	300	1.417	85	_	—	1,417	85
1893 ...........	T.	900							100	—	—	—	1,000	_	300	1,300	_	__	_	1,300
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Sala. 1899 ...........	T.	900			50		50		200				1,150		300	1,450		200		1,650
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	40	—	200	—	—	—	1,140	—	300	1,440	—	75	—	1,515	_
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	_	75	_	1,375	_
1889 ...........		900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—

Saltsjöbaden. 1899 ........... 1898 (Telegr.-st. fr. Va) • •	T. T.	900 900	—	—	24	—	24 12	—	200 200	—	—	—	1,124 1,112	-	300 300	1,424 1,412	—	—	—	1,424 1,412	_
1893 (Rikstelef.-st. fr. l/i—''®/io)	—
1889 ........... Sandhamn. 1899 ......	T. T.	900							200		100		1,200		300	1,500				1,500
1898	900							200	—	100	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	—
-\| 893 .....	T.	900							100	—	100	—	1,100	—	300	1,400	—	—	—	1,400	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	100	—	1,100		300	1,400		“		1,400
Seffle. 1899 .....	T.	900			32	25	32	25	200				1,132	25	300	1,432	25			1,432	25
1898 .....	T.	900	_	_		_	30	—	200	—	—	—	1.130	—	300	1,430	—	—	—	1,430	—
1893 . ......	T.	900	_	—	_	_	_	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900							100	—	—	—	1,000		300	1,300				1,300
Sikeå. 1899 ......	T.	900		65	81	50	82	15	200				1,182	15	300	1,482	15			1,482	15
1898 ......	T.	900	_	—	_	_	100	—	200	—	—	—	1,200		300	1,500	—	—	—	1,500	—
1893 .......	T.	900	_	—	_	_	_	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	.-
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300		—	~	1,300
Simrishamn. 1899 .....	T.	900	1	60	12	70	14	30	200		200		1,314	30	300	1,614	30	100		1,714	30
1898	T.	900		_			20	—	200	—	200	—	1,320	—	300	1,620	—	100	—	1,720	—
1893 .	T.	900	_	_	_	_		—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	100	—	1,600	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	—		1,500
Skara. 1899 .....	T.	900			16	74	16	74	200				1,116	74	300	1,416	74			1,416	74
1898 .......	T.	900	_	_				70	200	—	! -	—	1,100	70	300	1,400	70	—		1,400	70
1893 ......	T.	900	_	_	_	_	_	_	100	—	—	—	1.000	—	300	1.300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900							100				1,000	—	300	1,300	—	—		1,300	—

Telegrafstationens

namn.

Skellefteå.

1899
1898
1893 .
1889 .

1899
1898
1893
1889 .

1899
1898
1893 .
1889 .

Sköfde.

Slite.

Smedjebacken.

1899 .
1898 .
1893 .
1889 ,

K
K. 2

K. 3
K. 3
T.
T.

Lön

och

tjenst gö rings pen ningar.

Kr.

2,700

3,000

2,400

900

Extra inkomster å sjelfva telegraftjensten.

För räkningshållning.

Med
statens
verk o.
inrättningar.

Med

enskilda

personer.

Kr.

489

Summa.

(Kol. 2
och 3.)

Kr.

489

445

Fri

bostad,
ljus och
ved eller
hyresersättning.

Kr.

100

200

100

200

100

Öfriga.

Kr.

200

Summa
inkomster
å telegraftjensten

(utan
ålderstillägg).

(Kol. 1,4,
5 och 6.)

Kr.

3,189

3,145

2.700

3,000

2,482

2,479

1,000

1,108

1,109

1.000

1,000

1,347

i;325

1,200

1.200

Ålders tillägg.

Kr.

800

1,000

600

300

Summa.

(Kol. 7
och 8.)

Kr.

3,989

3,945

3,500

4,000

3,082

3,079

1,300

1.408

1.409
1,300
1,300

1,647

1,625

1.500

Telefon arfvode.

Kr.

300

200

300

Summa
inkomster
med alla
ålderstillägg.

(Kol. 9
och 10.)

Kr.

4,289

4,145

3,700

4,200

3,382

3,079

1.300

1.408

1.409
1,300
1,300

1,647

1,625

1,500

Smögen. 1899 ...........	T.	900			67	72	67	72	200				1,167	72	300	1,467	72			1,467	72
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	68	04	200	—	—	—	1,168	04	300	1.468	04	—	—	1,468	04
1893 (Öpp. fr. 16/i) ....	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........
Sollefteå. 1899 ...........	K. 3	2,400	4	40	97	30	101	70					2,501	70	600	3,101	70	300		3,401	70
1898 ...........	K. 3	2,400 900	—	—	—	—	62	48	-.	—	—	—	2,462	48	600	3,062	48	—	—	3,062	48
1893 ........• . .	T.	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	100	—	1,400	—
1889 ...........	T.	900							100				1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Stockholm. 1899 ...........	D.	4,000	309	70	4,684	63	4,994	33	1,000				9,994	33	1,000	10,994	33			10,994	33
1898 ...........	D.	4,000	—	—	—	—	4,164	—	1,000	—	—	—	9,164	—	1.000	10,164	—	—	—	10,164	—
1893 ...........	D.	4,000						1,000				5,000	—	1,000	6,000	—	—	_	6,000	—
1889 ...........	D.	4,000	—	—	—	—	—	—	1,000	—	—	—	5,000	—	1,000	6,000	—	300	—	6,300	—
Strengnäs. 1899 ...........	T.	900			10		10		200		200		1,310		300	1,610				1,610
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	6	—	200	—	200	—	1,306	—	300	1.606	—	—	—	1,606	—
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	—
Strömstad. 1899 ...........	K. 3	2,400			10	17	10	17					2,410	17	600	3,010	17	200		3,210	17
1898 ...........	K. 3	2,400	—	—	—	—	10	34	—	—	—	—	2,410	34	600	3,010	34	—	—	3,010	34
1893 ...........	K. 3	2,400											2,400	—	600	3,000	—	—	—	3,000	—
1889 ...........	K. 3	2,400											2,400	—	600	3,000	—	—	—	3,000	—
Stugsund. 1899 ...........	T.	900			60	69	60	69	200				1,160	69	300	1,460	69			1,460	69
1898 ...........		900	—	—	—	—	55	54	200	—	—	—	1,155	54	300	1,455	54	—	—	1,455	54
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T''	900	-	—	—	—	—	—	100	-	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—

		1	2		3		4		5		6		7		8	9		10		n
	CO p~ et- O*	Lön och tjenst-	Extra	inkomster å sjclfva telegraftjensten		Summa inkomster å telegraf-tjensten (utan ålders-tillägg). (Kol. 1, 4, 5 och 6.)
Telegrafstationens	P ce O: 3 co	För räkningshållning.		Fri bostad,			Ålders-	Summa.	Telefon-	inkomster med alla ålders-tillägg. (Kol. 9 och 10.)
namn.	po p SO CD P CD m P Pj	go- rings- pen- ningar.	Med statens verk o. inrätt-ningar.	Med enskilda personer.	Summa. (Kol. 2 och 3.)	ljus och ved eller hvres-ersätt-ning.	Öfriga.	tillägg.	(Kol. 7 och 8.)	arfvode.
		Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.
Sundsvall. 1899 ...........	D.	4,000			1,825	26	1,825	26					''5,825	26	1,000	6,825	26	1,000		7,825	26
1898 ...........	D.	4,000	—	—	—	—	1,476	66	-.	—	—	—	5,476	66	1,000	6,476	66	1,000	_	7,476	66
1893 ...........	D.	4,000											4,000	—	1,000	5,000	_	_	_	5,000
1889 ...........	D.	4,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	4,000	—	1,000	5,000	—	—	—	5,000	—
Sunne. 1899 ...........	T.	900			55	11	55	11	200				1,155	ii	300	1,455	11			1,455	11
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	46	26	200	—	—	—	1.146	26	300	1,446	26	_	_	1,446	26
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	_	_	_	1,300	_
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	i;300	—	—	—	i;300	—
Surahainmar. 1899 ...........	T.	900			61	91	61	91	200		200		1,361	91	300	1,661	91			1,661	91
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	61	31	200	—	200	—	1,361	31	300	1,661	31	_	_	1,661	31
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	_	_	_	1,500	_
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	—
Svai-tvik. 1899 ...........	T.	900			77	94	77	94	200				1,177	94	300	1,477	94			1,477	94
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	108	87	200	—	—	—	1,208	87	300	1,508	87	_	_	1,508	87
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	_	__	_	i;aoo
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	i;soo	—

Svea''. 1899 ...........	T.	900			65		65		200				1,165		300	1,465				1,465
1898 ...........	T.	900	_	—	—	_	70	—	200	—	—	—	1.170	—	300	1,470	—	—	—	1,470	—
1893 ...........	T.	900							100				1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 (Öpp. fr. 26/9) ....	—
Söderhamn. 1899 ...........	K. 1	3,000			447	53	447	53					3,447	53	1,000	4,447	53	400		4,847	53
1898 ...........	K. 1	3,000	_	—	—	_	160	—	—	—	—	—	3,160	—	1,000	4,160	—	—	—	4.160	—
1893 ...........	K. 1	3,000											3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—
1889 ...........	K. 1	3,000									—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000
Söderköping''. 1899 ...........		; 900			24		24		200				1,124		300	1,424		100		1,524
1898 ...........	T.	900	_	_	—	_	3	—	200	—	—	—	1,103	—	300	1,403	—	—	—	1,403	—
1893 ...........	T.	900	_	_	—	_	_	_	33	33	133	33	1,066	36	300	1,366	66	—	—	1,366	66
1889 ..... .....	K. 3	2,400											2,400	—	600	3,000	—	—	—	3,000	—
Södertelje. 1899 ...........	T.	900			45		45		200				1,145		300	1,445		100		1,545
1898 (Telegr.-st. fr. Vi 1896)	T.	900	—	—	—	—	40	—	200	—	—	—	1.140	—	300	1,440	—	—	—	1,440	—
1893 (Rikstelef.-st. fr. 1/n 1892)	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900							100			—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Sölvesborg. 1899 ...........	T.	900			24	05	24	05	200				1,124 1,109	05	300	1,424	05	100		1.524	05
1898 ...........	T.	900	_	_	—	_	9	50	200	—	—	—	50	300	1,409	50	—	—	1,409	50
1893 ...........	T.	900	_	_	_	_	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300 1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	—	—	—	1,300	—
Tidaliolm. 1899 (Rikstelefonstation) . .	T.	900			44	94	44	94	200				1,144	94	300	1,444	94	100		1.544	94
1898 ( D:o fr. Vs 1894)	T.	900	—	—	—	—	50	20	200	—	—	—	1,150	20	300	1,450	20	—	—	1,450	20
1893 ...........	—
1889 ...........	—	—

Telegrafstationens namn.	Stationsföreståndarens grad.	1	2		3		4		5		6		7	8	9	10	ii
Lön och tjenst- gö- rings- pen- ningar.	Extra inkomster å sjelfva telegraftjensten.	Summa inkomster å telegraf-tjensten (utan ålders-tillägg). (Kol. 1,4, 5 och 6.)	Ålders- tillägg.	Summa. (Kol. 7 och 8.)	Telefon- arfvode.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg. (Kol. 9 och 10.)
För Med statens verk o. inrätt-ningar.	räkningsh Med enskilda personer.	ältning. Summa. (Kol. 2 och 3.)	Fri bostad, ljus och ved eller hyres-ersätt-ning.	Öfriga.
Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr. ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.
Trelleborg''.
1899 ...........		2,700	—	—	216	02	216	02	—	_	_	_	2,916	02	800	3,716	02	300		4,016	02
1898 ........		2,700											2,700	—	800	3,500			_	3;500
1893 ...........	K. 3	2,400	—	—	—	—	—	—	—	—	.-	—	2,400	—	600	3,000	_	200	_	3,200	_
1889 ...........		2,400											2,400	—	600	3,000	—	200	—	3^00	—
Trollhättan.
1899 ...........	T.	900	—	—	69	27	69	27	200	_	—	_	1,169	27	300	1,469	27	100		1,569	27
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	66	48	200	—	—	—	1,166	48	300	1,466	48	100	_	1,566	48
1893 ...........		900							100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	_	100	_	1,600
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	100	—	i;eoo	—
Törefors.
1899 ..........	T.	900	—	—	36	—	36	_	200	_	_		1,136	_	300	1,436				1,436
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	29	60	200	—	—	—	1,129	60	300	1,429	60	_	_	1.429	60
1893 ..........	T.	900							100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	_	_	_	1,300	___
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—■	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	i;3oo	—
Uddeyalla.
1899 ...........		2,700	2	73	320	21	322	94	—	_	_	_	3,022	94	800	3,822	94	300	_	4,122	94
1898 . . . ■ .......	k. a	2,700	—	—	--	—	391	41	—	—	—	—	3,091	41	800	3,891	41	200	_	4,091	41
1893 ...........	K. 2	2,700											2,700	—	800	3,500	_	200	_	3,700
1889 ...........		2,700											2,700	—	800	3,500	—	200	—	3^00	—

Ullånger. 1899 ...........	T.	900			62	50	62	50	200				1.162	50	300	1,462	50			1,462	1 50
1898...........	T.	900	—	_	_	_	73	63	200	—	—	—	1,173	63	300	1,473	63	—	—	1,473	63
1893 ...........	T.	900	—	_	_	_	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Ulricehamn. 1899 ...........	T.	900			20		20		200				1,120		300	1,420				1,420
1898 ...........	T.	900	—	_	—	—	9	88	200	—	—	—	1,109	68	300	1,409	88	—	—	1,409	88
1893 ...........	T.	900	—	_	—	_	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ..........■	T.	900							100				1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Umeå. 1899 ...........	K. 1	3,000	14		305	20	319	20					3,319 3,310	20	1,000	4,319	20	200		4,519	20
1898 ...........	K. 1	3,000	—	_	—	_	310	—	—	—	—	—	—	1,000	4,310	—	—	—	4,310	—
1893 ...........	K. 1	3,000	—	_	_	_	—	—	—	—	—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	200	—	4,200	—
1889 ...........	K. 2	2^00	—										2,700	—	800	3,500	—	200	—	3,700	—
Upsala. 1899 ...........	K. 1	3,000		70	131	14	131	84					3,131	84	1,000	4,131	84	400		4,531	84
1898 ...........	K. 1	3,000	—	_	_	_	92	95	—	—	—	—	3,092	95	1,000	4,092	95	300	—	4,392	95
1893 ...........	K. 1	3,000	—	_	_	_	_	_	—	_	_	—	3,000 3,000	—	1,000	4,000	—	300	—	4,300	—
1889 ...........	K. 1	3;ooo	—										—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—
''Vadstena. 1899 ...........	T.	900			18	40	18	40	200				1,118	40	300	1,418	40			1,418	40
1898 ...........	T.	900	—	_	—	_	16	30	200	—	—	—	1,116	30	300	1,416	30	_	—	1,416	30
1893 . . . . ‘.......	T.	900	—		—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—		—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	—
Yaldemarsvik. 1899 ...........	T.	900			22	30	22	30	200				1,122	30	300	1,422	30			1,422	30
1898 ...........	T.	900	_	_	—	_	8	_	200	—	—	—	1,108	—	300	1,408	—	—	—	1,408	—
1893 ...........	T.	900	—	_	_	_	_	_	100	—	‘ -	—	1,000	—•	300	1,300		—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—

Telegrafstationens namn.	Stationsföreståndarens grad.	1	2		3		4		5		e		7	8	9	10	il
Lön och tjenst- gö- rings- pen- ningar.	Extra inkomster å sjelfva telegraftjensten.	Summa inkomster å telegraf-tj en sten (utan ålders-tillägg). (Kol. 1, 4, 5 och 6.)	Alders- tillägg.	Summa. (Kol. 7 och 8.)	Telefon- arfvode.	Summa inkomst med al ålders-tillägg (Kol. 9 och 10.	er a ) ö.
För räkningshållning.	Fri bostad, ljus och ved eller hyres-ersätt-ning.	Öfriga.
Med statens verk o. inrätt-ningar.	Med enskilda personer.	Summa. (Kol. 2 och 3.)
Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.
Vara.
1899 (Telegr.-st. x/ö) • . . .	T.	900	—	—	27	72	27	72	200	—	—	—	1,127	72	300	1,427	72	_	_	1,427	72
1898 (Rikstelef.-st. Vn 1895) .	T.	900	—	—	—	—	—	—	200	—	—	—	1,100	—	300	1,400	—	_	—	1,400	_
1893 ...........
1889 ...........
Tarberg.
1899 ...........	K. 3	2,400	—	—	11	70	11	70	—	—	—	—	2,411	70	600	3,011	70	200	_	3,211	70
1898 ...........	K. 3	2,400	—	—	—	—	7	35	—	—	—	—	2,407	35	600	3,007	35	—	—	3,007	35
1893 ...........	K. 2	2,700											2,700	—	800	3,500	—	150	—	3,650	_
1889 ...........	K. 2	2,700	—	—	—	—	—	—	—	—		—	2,700	—	800	3,500	—	—	—	3,500	—
Yarekil.
1899 ...........	K. 3	2,400	—	—	26	04	26	04	__	—	—	_	2,426	04	600	3,026	04	200	_	3,226	04
1898 ...........	K. 3	2,400	—	—	—	—	'' -	—	—	—	—	—	2,400	—	600	3,000	—	—	—	3,000	—
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	100	_	1,400	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Yenersborg.
1899 ...........	K. 3	2,400	3	36	38	34	41	70	_	_	_	_	2,441	70	600	3,041	70	300	_	3,341	70
1898 ...........	K. 3	2,400	—	—	—	—	20	—	—	—	—	—	2,420	—	600	3,020	—	200	—	3,220	_
1893 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	—	—	__		—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	200	—	4,200	__
1889 ...........	K. 1	3,000	__	—	—	—	—	-	-	—	—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	50	—	4,050	—

Vesteryik.																			''
löqq	K. 1	3,000	_	_	175	_	175	_	—	—	—	—	3,175	—	1.000	4,175	—	200	—	4,375	—
1898 ....	K. 1	3,000	_	_	—	—	180	—	—	—	—	—	3,180	—	1,000	4,180	—	—	—	4,180	—
1893	K. 1	3,000											3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—
1889 . ..........	K. 1	3^000											3,000		1,000	4,000				4,000
Vester&s.
1899	K. 2	2,700	12	_	1G4	35	176	35	—	—	—	—	2,876	35	800	3,676	35	300	—	3,976	35
1898	K. 2	2,700					160						2,860	—	800	8,660	—	—	—	3,660	—
1893 ....	K. 2	2''700	_									—	2,700	—	800	8,500	—	—	—	3,500	—
1889 ...........	K. 1	3;000	--	—	—	—							3,000		1,000	4,000				4,000
Vexiö.
iQqq	K. 2	2,700			137	52	137	52	__	—	—	—	2,837	52	800	3,637	52	300	—	3,937	52
	K.. 2	2,700	_	_		_	80	49	_	_	—	—	2,780	49	800	3,580	49	—	—	3,580	49
iöqq	K. 3	2\|400											2,400	—	600	3,000	—	150	—	3,150	—
1889 ...........	K. 3	2^00											2,400		600	3,000				3,000
Vifstavarf.
1899	T.	900			6	26	6	26	200	—	—	—	1,106	26	300	1,406	26	—	—	1,406	26
	T.	900	_	_		_	_	_	200	—	—	—	1,100	—	300	1,400	—	—	—	1,400	—
1893	T.	900			_	_	_	_	100	_	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300		—		1,300
Tinga.
1899		900	_	_	_	_	_	_	200	—	50	—	1,150	—	300	1,450	—	—	—	1,450	—
1898		900							200	—	50	—	1,150	—	300	1,450	—	—	—	1,450	—
1893		900							100				1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	—	900											1,000	—	300	1,300		T		1,300
Visby.
1899	K 2	2,700		_	157	57	157	57	—	—	—	—	2,857	57	800	3,657	57	—	—	3,657	57
1898	K. 2	2''700	_	_			157	73	—	—	—	—	2,857	73	800	3,657	73	—	—	3,657	73
1893	K 1	3,000		_		_							3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—
1889 ...........	K. 1	3,000	—	—									3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—

Telegrafstationens namn.	Stationsföreståndarens grad.	1	2		3		4		5		6		7	8	9	10	n
Lön och tjenst- gö- rings- pen- ningar.	Extra inkomster å sjelfva telegraftjensten.	Summa inkomster å telegraf-tjensten (utan ålders-tillägg). (Kol. 1, 4, 5 och 6.)	Ålders- tillägg.	Summa. (Kol. 7 och 8.)	Telefon- arfvode.	Summa inkomster med alla ålders-tillägg. (Kol. 9 och 10.)
För Med statens verk o. inrätt-ningar.	räkningsh Med enskilda personer.	Ilning. Summa. (Kol. 2 och 3.)	Fri bostad, lj ns och ved eller hyres-ersätt-ning.	Öfriga.
Kr.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr. \| ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Ystad.
1899 ...........	K. 1	3,000	14	45	176	17	190	62	_	__	_	_	3,190	62	1,000	4,190	62	400	_	4,590	62
1898 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	225	—	—	—	—	—	3,225	—	1,000	4,225	—	300	—	4,525	_
1893 ...........	K. 1	3,000	—	—	—								3,000	—	1,000	4,000	—	300	—	4,300	_
1889 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	300	—	4,300	—
Åhus.
1899 ...........	T.	900	—	—	11	45	11	45	200	--	__	_	1,111	45	300	1,411	45	_	_	1,411	45
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	26	—	200	—	—	—	1,126	—	300	1,426	—	—	—	1,426	_
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Åmål.
1899 ...........	T.	900	—	—	15	10	15	10	200	_	__	_	1,115	10	300	1,415	10	_	_	1,415	10
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	10	60	200	—	—	—	1,110	60	300	1,410	60	—	_	1,410	60
1893 ...........	T.	900							100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	_	—	_	1,300	_
1889 ...........	T.	900	—	-	—	—	—	—	100	—	--	-	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
Ange.
1899 ...........	T.	900	—	—	58	70	58	70	200	—	—	_	1,158	70	300	1,458	70	_	_	1,458	70
1898 (Telegr.-st. fr. Vs 1894)	T.	900	—	—	—	—	6	25	200	_	—	_	1,106	25	300	1,406	25	—	—	1,406	25
1893 ...........	—	—																		—	—
1889 ...........	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—

Örebro. 1899 ...........	K. 1	3,000			350		350						3,350		1,000	4,350		500		4,850
1898 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	250	—	—	—	—	—	3,250	—	1,000	4,250	—	50	—	4,300
1893 ...........	k. 1	3,000									—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	262	50	4,262	50
1889 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	_
Öre grund. 1899 ...........	T.	M 900			4	56	4	56	200		200		1,304	56	300	1,604	56			1,604	56
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	5	96	200	—	200	—	1.305	i 16	300	l,6Öb	96	__	—	1,605	96
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	200	—	1,200	—	300	1,500	—	—	—	1,500	—
1889 ...........	T.	900							100	—	200	—	1,200	—	300	1.500	—	—	—	1,500	---
Örnsköldsvik. 1899 ...........	K. 2	2,700			291	25	291	25					2,991	25	800	3,791	25	200		3,991	25
1898 ...........	K. 2	2,700	—	—	—	—	240	—	—	—	—	—	2,940	—	800	8,740	—	—	—	3,740	- —
1893 ...........	K. 2	2,700 2,700	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2,700	—	800	3,500	—	—	—	3,500	—
1889 ...........	K. 2											2,700	—	800	3,500	—	—	—	3,500	—
Östersund. 1899 ...........	K. 1	3,000			101	65	101	65					3,101	65	1,000	4,101	65	200		4,301	65
1898 ...........	K. 1	3,000	—	—	—	—	62	—	—	—	—	—	3,062	—	1,000	4,062	—	—	—	4,062	—
1893 ...........	K. 1	3,000											3,000	—	1,000	4,000	__	_	-,	4,000	—
1889 ...........	K. 1	3,000											3,000	—	1,000	4,000	—	—	—	4,000	—
Östhammar. 1899 ...........	T.	900			12	46	12	46	200				1,112	16	300	1,412	46			1,412	46
1898 ...........	T.	900	—	—	—	—	10	79	200	—	—	—	1,110	79	300	1,410	79	—	—	1,410	79
1893 ...........	T.	900	—	—	—	—	—	—	100	—	—	—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—
1889 ...........	T.	900	—						100			—	1,000	—	300	1,300	—	—	—	1,300	—

Öl

Föreståndarnes vid förenade post- och telegrafanstalter verkliga inkomster år 1899.

—	1		2		3		4		5		6		7		8		9		10
			Extra inkomster å sjelfva tjensten.										Samma
Anstaltens namn.	Lön och tjenst-görings-penningar.	Upp- börds-och fri- märkes- provision.	Arfvode för lösväskor.	Arfvode för räknings-hållning.	Fri bostad, ljus och ved eller hyres-ersättning m. m.	summa inkomster å sjelfva tjensten (utan ålders-tillägg).	Aid ers-tillägg.	Summa. (Kol. 6 och 7.)	Inkomst af post-spar-banken.	inkomster med alla ål dertill-lägg. (Kol. 8 och 9.)
	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.	Kr.	Ö.
Backe.
Af posten........ » telegrafen......	1,462	50	613	04	27	—	120	47	—	—	2,223	01	650	—	2,873	01	29	70	2,902	71
731	25	—	—	—	—	174	—	200	-	1,105	25	243	75	1,349	—	—	—	1,349	—
Summa	2,193	75	613	04	27	—	294	47	200	—	3,328	26	893	75	4,222	01	29	70	4,251	71
Dalarö. Af posten........ > telegrafen......	1,462	50	518	54			2	19			1,983	23	650		2,633»	23	20	64	2,653	87
731	25	—	—	—	—	4	52	200	—	935	77	243	75	1,179	52		—	1,179	52
Summa	2,193	75	518	54	—	—	6	71	200	—	2,919	-	893	75	3,812	75	20	64	3,833	39
Leksand.
Af posten........ > telegrafen......	1,462	50	749	11	—	—	88	61	—	—	2,300	22	650	—	2,950	22	81	88	3,032	10
731	25	—	—	—	—	—	—	200	—	931	25	243	75	1,175	—	—	—	1,175	—
Summa	2,193	75	749	11	—	—	88	61	200	—	3,231	47	893	75	4,125	22	81	88	4,207	10

Lindesberg, Af posten........ » telegrafen......	1,462 731	50 25	997	15	48	50	142 54	95 80	200	—	2,651 986	10 05	650 243	75	3,301 1,229	10 80	39	39	3,340 1,229	49 80
Summa	2,193	75	997	15	48	50	197	75	200	—	3,637	15	893	75	4,530	90	39	39	4,570	29
Ljusne.
Af posten........	1,462	50	587	93	14	—	156	97	—	—	2,221	40	650		2,871	40	70	05	2,941	45
» telegrafen......	731	25	—	—	—	—	102	47	362	50	1,196	22	243	75	1,439	97	—	—	1,439	97
Summa	2,193	75	587	93	14	—	259	44	362	50	3,417	62	893	75	4,311	37	70	05	4,381	42

:''g -

mpoo

i''VMALqMton£4

80,000

50,000

£t£o/mo€/n£&in.

iStCeeftafylebn «

1550 1891 1S9£ 1893 1S9*t 1895 1896 1897 1899 1899 1900

SeÉcJo nväocniiei.
Ctnlä^^nincftÅoMnaii ■

t> jnULm.

Ill

ryicSet »

£åmemebet~

{Lnttacyymebet*

1*90 1891 189* 1895 189*1 1895 1898 189r 1*98 1*99 1900

<beC<MXX(x.

Swfw-nvst&t *

aSoviA-xa^ej.

Jele&ta/rrxafycf

>890 1891 1891 1895 189*1 1895 1898 189T 1898 1899 1900

Reservationer

1) Herr Björklund,

med hvilken herr Wennman instämt beträffande »den föreslagna
biträdande personalen vid liniedistrikten m. m.»

Komitén har å sid. 88 i betänkandet rörande telegrafverket
föreslagit, att cheferna för liniedistrikten, hvilka
för närvarande benämnas distriktsingeniörer, skulle erhålla
benämningen liniedirektörer, och såsom skäl derför anfört,
att denna föreslagna nya benämning vore »mera specielt
utmärkande deras egentliga verksamhet och den chefställning
de intaga», hvarjemte den skulle tjena »till skilnad
äfven från de under dem lydande tjensteman».

Vid distriktsingeniörernas nu föreslagna sättande å ordinarie
stat afses, så vidt jag kunnat finna, icke att tilldela,
dem andra göromål eller annan ställning inom telegrafverkets
organisation, än de redan ega, och då under den tid,
de varit på extra stat, något behof att ändra deras titel
icke, mig veterlig!, yppats, utan telegrafstyrelsens å sid.
67 i betänkandet återgifna uttalande till Kongl. Maj:t år
1893 derom, att sådan ingeniör »lämpligast syntes böra
benämnas distriktsingeniön, således får antagas fortfarande
ega giltighet, anser jag, att denna benämning bör för dem
bibehållas oförändrad. Jag gör detta så mycket hellre,
som benämningen liniedirektör i dagligt tal lätt kan komma
att förkortas till direktör och derigenom gifva åt dessa
ingeniorer en likställighet med telegraf- eller telefondirektörer,
hvilken icke varit afsedd att åt dem beredas.

Enär dessa distriktsingeniörer för närvarande åtnjuta
vid tjensteresor ersättning enligt 4:e klassen i gällande
resereglemente och, såsom nyss sagts, afsigten ju icke är
att förändra deras plats i förvaltningen, anser jag distriktsingeniörerna
böra fortfarande tillhöra denna klass i resereglemente!
och icke, såsom komitén ifrågastält å sid. 237, i mo 22* -

Benämningen
å liniedistriktens

chefer.

330

Den föreslagna
biträdande
personalen
vid
liniedistrikten
m. m.

tiverna till aflöningsreglementet för telegrafverket, uppflyttas
till 3:e klassen i samma reglemente.

Då det nu gäller att i den ordinarie staten inordna
den personal, som på extra stat under årens lopp, hufvudsakligen
för telefonväsendets snabba utveckling, tillkommit,
anser jag det vara af synnerlig vigt för einbetsverkets fiaimtida
tjenstbarhet och trefnad, att denna nya ordinarie personal
får så mycket som möjligt sammansmälta med den
redan befintliga, så att icke onödigtvis inom vei’ket må
bildas, så att säga, skilda läger inom tjenstemannakåren
eller bland vaktbetjente.

Likasom inom postverket vid inrättandet af distriktsförvaltningar
allenast cheferna, postinspektörerna, upptogos
såsom särskilt angifna tjensteman å aflöningsstaten, under
det att de öfriga tjenstemän, som vid dessa förvaltningar
erfordrades, äfvensom der behöflig betjentpersonal inrymdes
bland de redan befintliga grupperna: kontrollörer, postexpeditörer
och vaktbetjente, samt denna åtgärd, enligt mitt
förmenande, varit till verkligt gagn, enär den underlättat
urvalet och tjenstepersonalens lämpliga placering, så har det
ock synts mig, att den personal, som under distriktsingeniörerna
skall tjenstgöra å deras byråer, nemligen linieingeniörer,
bokhållare och materialvakter, skulle, till fördel för
telegrafverket i dess helhet, kunna inordnas under de befintliga
grupperna: kommissarier, assistenter och vaktbetjente, helst
de föreslagna aflöningarna derför icke lägga hinder i vägen.

De enda hinder,, som förefinnas för en sådan sammanslutning,
bestå deri, att enligt § 34 i instruktionsförslaget
fordras afgångsexamen från högre tekniskt läroverk för
iinieingeniörerna, men icke för kommissarierna, samt att bokhållarne,
i motsats mot hvad fallet är beträffande assistenterna,
undantag^ från skyldigheten att genomgå telegrafi: urs.

Enligt mitt förmenande böra emellertid dessa olikheter
i kompetensfordran bortfalla, så att af Iinieingeniörerna ej
må fordras afgångsexamen från högre tekniskt läroverk,
men deremot beträffande de manliga bokhållai*ebefattningarma
vid distrikten föreskrifvas, att för kompetens! till
dessa fordras genomgången telegrafkurs.

När under den rastlösa utveckling, som det senaste
årtiondet haft att uppvisa i fråga om telefonväsendet i

331

Sverige, telegrafstyrelsen genom det nyas anordnande på
extra stat haft fria händer att för arbetets bedrifvande
skaffa lämpligaste och bäst kompetenta personer, och det i
allt fall visat sig, att denna telegrafstyrelsens frihet ledt
derhän, att ännu så sent som vid utgifningen i januari
1901 af den senaste personalförteckningen för telegrafverket
behofvet af sex distriktsingeniörer var fyldt med en examinerad
ingeniör och fem kommissarier, af hvilka endast
en aflagt examen vid* högre tekniskt läroverk samt —
enligt under hand mig lemnad upplysning — en genomgått
Chalmers’ tekniska läroanstalt, bär jag varit tveksam,
huruvida afgångsexamen från högre tekniskt läroverk rätteligen
borde föreskrifvas såsom kompetensvilkor ens för
distriktsingeniörer eller, såsom komitén benämnt dem, liniedirektörer.
Men att under sådana förhållanden dylik kompetensfordran
icke bör ställas på linieingeniörerna, bland
hvilka., enligt samma personalförteckning, jemväl för närvarande
finnas sådana, som icke äro ingeniörsbikläde, synes
mig vara uppenbart. Till stöd för sitt förslag om nu
anmärkta kompetensfordran, i hvad angår linieingeniörerna,
åberopar komitén, bland annat, i motiverna till instruktion
för telegrafverket å sid. 282, att då antalet till uppförande
å stat föreslagna linieingeniörsbefattningar icke är större,
än att en stor del af deras innehafvare torde kunna befordras
till liniedirektörer komitén trott sig böra »såsom
regel» framställa kompetensfordran i nu antydda hänseende
för såväl liniedirektör soin linieingeniör. Jag anser mig
böra mot detta uttalande göra den erinran, dels att af § 34
i instruktionsförslaget alls icke framgår, att komitén tänkt
sig denna kompetensfordran allenast »såsom regel», d. v. s.
oftast iakttagen, utan fordran i fråga är framstäld såsom
ovilkorlig föreskrift, från hvilken undantag icke kan ske
annorledes än på samma sätt, som undantag från alla öfriga
instruktionsföreskrifter kan i speciella fall utverkas, dels
att det till äfventyrs befintliga behofvet af en sådan kompetens
för en högre befattning (liniedirektör) icke, så vidt
jag kan inse, bör föranleda, att föreskrifva den jemväl för
en lägre (linieingeniör), dels oek att anställningen såsom
linieingeniör så mycket mindre bör på förhand antagas
vara den enda naturliga befordringsvägen till distriktsingeniör
eller liniedirektör, som, enligt min uppfattning,

332

bästa resultat för verket i dess helhet säkerligen skulle
ernås, om distriktspersonalen och stationspersonalen finge i
möjligaste mån bilda en enhet och i sådant hänseende stationspersonalen
finge lika väl som distriktspersonalen ifrågakomma
vid befordran till den ena eller andra sysslan.

Det andra af de utaf komitén uppstäda hindren mot
den af mig åsyftade sammanslutning består, enligt hvad
jag ofvan nämnt, deri, att de manliga bokhållarne vid
distrikten undantagits från skyldigheten att genomgå telegrafkurs.

Enahanda undantag har komitén ock gjort beträffande
två kassörer, och ehuru dessa senare ej tillhöra distrikten
utan stationerna, tillåter jag mig för korthetens skull nu
tala jemväl om kassörerna, för hvilka likasom för de manliga
bokhållarne vid distrikten jag anser detta undantag
böra bortfalla.

De föreslagna sex bokhållarne skulle tjenstgöra en å
hvarje distriktsbyrå och der handhafva, bland annat, bokföringen
af in- och utgående telegraf- och telefonmateriel,
granskningen af alla material- och verktygsredovisningar,
mottagandet af all ankommande materiel in. in., såsom
närmare omförmäles å sid. 89 i betänkandet, der det tillika
uttalas, att mångfalden af dessa göromål synts komitén
väl motivera förslaget om tjensternas uppförande å ordinarie
stat. Det synes mig icke kunna bestridas, att tjensteman
med de ''göromål, som sålunda i stor mängd äro
afsedda att anförtros åt bokhållarne å distriktsbyråerna,
böra, för att kunna med tillräcklig sakkunskap och intresse
sköta sina befattningar, hafva genomgått kurs vid telegrafverkets
undervisningsanstalt och der förvärfvat sig kännedom
om beskaffenheten af afl den telegraf- och telefonmateriel,
som de sedermera i egenskap af bokhållare skola omhänderhafva
och redovisa.

Beträffande för (ifrigt såväl dessa bokhållare som de
båda kassörerna, hvilka sistnämnda skulle anställas å Stockholms
och Göteborgs centraltelefonstationer, har det synts
mig vara synnerligen olämpligt att, genom att undantaga
dem från skyldigheten att genomgå telegrafkurs, alldeles
skilja dem från hela den öfriga manliga distrikts- och stationspersonalen
samt omöjliggöra för dem befordran eller
placering å någon annan tjenstebefattning. Icke heller kan

333

jag anse det vara från embetsverkets synpunkt rådligt att,
då embetsverket till bokhållare eller till kassör antager en
person, nödgas utgå derifrån att, om denne person, huru
goda förutsättningar för tjenstens skötande han må anses
ega, sedermera befinnes för denna speciella syssla mindre
lämplig, han i allt fall måste bibehållas i befattningen till
tjensteårens slut, allenast derför att man velat bespara
honom genomgåendet af telegrafkurs, och han således icke
är kompetent att öfverflyttas till någon annan befattningvare
sig vid distrikts- eller stationsgöromålen.

Att i telegrafverkets utgiftsstater särskilja befattningarna
såsom materialvakter vid distrikten från vaktbetjente
vid stationerna, så att icke sådana betjente skulle utan
vidare placeras, der de befinnas mest passande, anser jag
äfven vara otjenligt; och jag kan icke inse, att annat än
olägenhet uppstår genom att i staten upptaga de vid stationerna
i Stockholm och Göteborg tillämnade sex kontrollörerna
särskilda från de med dem i kompetensvilkor och
aflöning likstälda biträdande kommissarierna af 3:e klass,
i stället för att redan från början inrangera dessa kontrollörer
bland kommissarierna.

På grund af hvad jag nu beträffande den biträdande
personalen anfört, har jag inom komitén yrkat,

att i utgiftsstaterna för telegrafverket måtte sammanföras:
de 8 linieingeniörerna och de 6 kontrollörerna med
kommissarier af 3:e klass; de 2 kassörerna å stationerna
med kommissarier af 4:e klass; de 6 bokhållarne å distrikten
med assistenterna samt de 6 materialvakterna å distrikten
med vaktbetjente af l:a lönegraden.

Vederbörande personal skulle i sådant fall anställas
såsom respektive kommissarie, assistent eller vaktbetjent,
med placering tills vidare såsom respektive linieingeniör,
kontrollör, kassör, bokhållare eller materialvakt.

Emot ett sådant förslag kan visserligen den invändningen
göras, att arten af tjenstemannens eller vaktbetjentens
göromål ej kommer att tydligt framträda i benämningen
å den i stat angifna befattning, som han bekläder; men
utom det att denna otydlighet redan förut förefinnes i
komiténs förslag, der hvarken i titel eller aflöning göres
någon skilnad mellan sådan kommissarie, som är stationsföreståndare,
och sådan, som är biträdande å någon af de

334

större stationerna, kan såsom exempel för denna förenkling
i organisation åberopas postverket, der, enligt komiténs
förslag, likasom ock för närvarande eger rum, benämningen
kontrollör skulle användas både för afdelningsföreståndare
å de största kontoren, filialpostkontorsföreståndare och postinspektörernas
närmaste män vid distriktsförvaltningen; der
vidare benämningen postexpeditör skulle gälla såväl kassörer
som biträdande tjensteman å kontoren samt tjensteman
vid jernvägsposten, och der slutligen benämningen vaktbetjente
skulle användas ej blott för vaktmästare å postkontoren
och vid distriktsiörvaltningarna utan äfven för
brefbärare, posttransportörer samt postiljoner å jernväg,
landsväg eller till sjös. Någon olägenhet af denna förenkling
i postverkets organisation har, mig vetérligt, aldrig förmärkts;
tvärt om håller jag före, att den i hög grad befrämjat
sträfvandet att hålla rätta personer på de rätta platserna,
och jag förmodar, att samma verkan skulle visa sig komma
att uppstå jemväl i telegrafverket, om principen der komme
i tillämpning.

Genomförandet af mina från komiténs skiljaktiga förslag
rörande telegrafverket inverkar ej på kostnadssumman i dess
helhet, men förutsätter, utom ofvan angifna ändringar i
utgiftsstaternas uppställning, jemväl ändringar i § 34 af
instruktionsförslaget, dels derutinnan, att i näst sista stycket
orden »liniedirektör och linieingeniör skola» böra ändras
till »distriktsingeniör skall», dels oek derutinnan, att i sista
stycket orden »med undantag af kassörer, bokhållare samt
qvinliga vaktföreståndare» böra utbytas mot orden »med
undantag af qvinliga bokhållare och vaktföreståndare».

Derjemte bör ordet »liniedirektör», när det eljest i förslaget
förekommer, utbytas mot »distriktsingeniör», samt
jemväl några andra smärre jemkningar, såsom af hvad jag
nu anfört torde utan vidare framgå, blifva i förslagen
behöfliga.

335

2) Herr Fränekel,

som ansett, att komiténs framställning'' och motiv å sid. 54
i fråga om generaldirektörens aflöning sförmåner bort hafva
följande lydelse:

»Hvad då först generaldirektören vidkommer, har det
synts komitén, att, då telegrafverket numera, i följd af
såväl telegrafväsendets utveckling som i synnerhet telefonväsendets
uppkomst och ständigt ökade betydelse, ställer
på sin chef anspråk af betydligt större omfång och delvis
annan art, än som förutsattes vid fastställande af generaldirektörens
nuvarande aflöning, 9,000 kronor, nämnda aflöning
bör i någon mån höjas. Komitén har i sådant
hänseende tagit i betraktande de aflöningsförmåner, hvilka
för närvarande utgå till cheferna för statens närmast med
telegrafverket likstälda verk, nemligen postverket, tullverket
och statens jernvägar. Generalpostdirektören åtnjuter
(förutom 2,000 kronor af postsparbanken) 10,000
kronor, generaltulldirektören 9,000 kronor jemte fri bostad
samt generaldirektören och chefen för jern vägsstyrelsen

12,000 kronor. Särskildt med den sistnämnde hav chefen
för telegrafverket det gemensamt, att till båda dessa chefsplatser
synas erfordras, utom tekniska kunskaper, jemväl
sådana egenskaper, som förutsättas för ledningen af en större
industriel affär, vid hvilket förhållande en allt för knapp)
aflöning icke torde böra innehafvaren af en dylik chefsploJs
tillmätas. Komitén har derför ansett, att aflöningen för
generaldirektören vid telegrafverket borde höjas till 10,000
kronor, hvaraf, i likhet med hvad för generalpostdirektören
är i postverkets aflöningsstat bestämdt, 7,000 kronor skulle
utgöra lön och 3,000 kronor tjenstgöringspenningar.»

Vidare har herr Fränekel, med hvilken herrar Meyer
och Hydin instämt, ansett, att ett moment af nedanstående
lydelse bort i motiveringen å sid. 152 inflyta, nemligen:

»Af meddelanden, som komitén införskaffat, synes
äfven i öfrigt framgå, att ehuru de qvinlig» tjensteman nen
utmärka sig genom samvetsgrannhet och skicklighet i dem
anförtrodda göromål, deras uthållighet dock torde vara
mindre än männens samt deras arbetsförmåga vid tilltagande
ålder aftaga hastigare än männens, hvilket i sin

336

ordning för dem medför behof af mera tjenstledighet än
för männen.»

3) Herr Wennman:

Telegraf- I betänkandet sid. 140 har komitén förslagit en benenfsrmT-
glansning af den för telegrafdirektörerna i Stockholm och
ler. Göteborg förekommande sportelinkomsten, nemligen ersättningen
för telegramafgifters uppförande i räkning. Som
denna är den enda extra inkomst, hvilken förekommer vid
telegrafverkets stationer, då deremot vid postverket ännu
finnas sådana af flere slag, hade reservanten icke ansett
nödigt att begränsa ifrågavarande inkomst vid de två största
stationerna, synnerligast som det under öfverläggningarna
blifvit ådagalagdt, dels att direktören vid Stockholms station
deraf redan delade med sig ersättning till dem, som
biträdde honom med skrifgöromål och inkassering i och för
denna inkomst, dels att telegrafdirektörerna i Stockholm
och Göteborg ändock uti sammanlagda sporteiförmåner hade
väsentligen mindre inkomster än postdirektörerna å samma
orter.

Då emellertid komiténs flertal vidhållit, att på de mindre
sportelinkomsterna vid dessa telegrafstationer borde göras
liknande begränsning, som tillämpats å de större å de motsvarande
postkontoren, vill reservanten här inskränka sig
till uttalande af sin afvikande mening beträffande sättet, på
hvilket denna begränsning blifvit föreslagen.

Komitén föreslår, att telegrafdirektörerna i Stockholm
och Göteborg skola tillerkännas endast halfva nettoinkomsten
af räkningshållningen, dock att de deraf böra erhålla en
nettoinkomst af minst 2,500 kronor för år, innan de skulle
blifva förpligtade att deraf afstå något. För direktören
vid Stockholms station, der nettoinkomsten af denna sportel
redan uppgår till 5,000 kronor för år, uppstår, så
länge inkomsten icke sjunker under detta belopp, ingen
väsentlig olägenhet af det särskilda sätt, som blifvit bestämdt
för delningen. Vid Göteborgs station åter, der
samma inkomst för det närvarande beräknas till 3,000 kro -

337

nor för år, uppstår det säregna förhållandet, att en ökning
i räkningshållningen icke för direktören sjelf medför den
ringaste ökning i inkomster förr, än sagda sportel vuxit
med 662/3 procent utöfver hvad den nu utgör. Med andra
ord, direktören i Göteborg får åtaga sig besvär och ansvar
för räkningshållning till sådant omfång, att derför inflytande
provision uppgår till ytterligare 2,000 kronor för år,
utan att han för denna ökning af arbetet får sjelf uppbära
den ringaste ersättning. Om än risken får anses blifva
ersatt genom den ökade inkomsten, så får han dock ingenting
för det ingalunda obetydliga besvär, som med nödvändighet
betingas af den ökade kontrollen öfver medlens
rigtiga inflytande, i jemförelse med hvad skulle vara fallet,
om telegramportot kontant inflöte samtidigt med telegrammets
öfverlemnande till stationen. Det kan fördenskull
ifrågasättas, huruvida telegrafdirektören skall blifva så särdeles
benägen att till lättnad för allmänheten i större omfattning
och liberalt bevilja kredit för korrespondenter, som
önska insända sina telegrammer med telefonen, då han för
denna ökning i krediten sjelf icke får uppbära någon som
helst inkomst.

Nu anmärkta olägenhet med den uppstälda delningsgrunden
inträffar tydligen endast i det fall, att inkomsten
på räkningshållningen icke är så stor, att stationsföreståndaren
direkt får uppbära minimiinkomsten på grund allenast
af den andel, hvartill han blifver berättigad, — eller i
detta fall, när nettoinkomstens belopp ligger mellan 2,500 och

5,000 kronor för år. För telegrafdirektören i Stockholm uppstår,
såsom redan anförts, på denna grund ingen olägenhet, ej
heller för postdirektörerna i Stockholm och Göteborg, af
hvilka den förre skall uppbära en femtedel af ett belopp,
som redan är större än 12,500 kronor och den senare hälften
af ett belopp, som redan är större än 5,000 kronor för år.

Till undvikande'' af den olägenhet, som sålunda uppstår
beträffande fördelningen af räkningshållningsinkomsten
vid Göteborgs telegrafstation, har reservanten föreslagit en
sådan modifikation af bestämmelsen, att stationsföreståndare
vid telegrafverket måtte, såsom komitén föreslagit, odeladt
uppbära en nettoinkomst af 2,500 kronor för år; men att,
af hvad derutöfver inflyter, stationsföreståndaren måtte ega
rätt att uppbära, sedan uppkomna förluster afdragits, den

338

Motiveringen
för stationernas

klassindelning.

ena hälften, och de stationstjenstemän, som biträda stationsföreståndaren
vid arbetet med räkningshållningen, den
andra hälften.

Genom en sådan föreskrift angående delningen får
stationsföreståndaren under alla förhållanden en ökad inkomst
af ökad räkningshållning. Härigenom blifver inkomsten
för telegraf direktörerna i Stockholm och Göteborg
visserligen något större, än hvad komitén föreslagit, men
ändock icke större, än hvad sportelinkomsten blifver för
motsvarande tjensteman i posten, hvadan äfven från synpunkten
af denna jemförelse ingenting deremot kan vara
att erinra.

Genom den nu föreslagna bestämmelsen vinnes dessutom
den fördelen, att densamma kan göras gällande för
alla telegrafstationsföreståndare i riket, om och när någon
af dem får eu inkomst af detta slag öfverstigande 2,500
kronor.

I motiveringen för den af komitén föreslagna klassindelning
af telegrafstationerna, uttalar komitén den uppfattning,
att så många som möjligt på ansvaret för stationsföreståndaren
inverkande omständigheter böra få öfva
inflytande på denna klassindelning. I redogörelsen för de
olika slag af göromål, till hvilka hänsyn tagits vid uppgörandet
af denna klassindelning, saknas likväl en vigtig synpunkt,
hvilken reservanten påyrkat böra dervid tagas i
öfvervägande, nemligen stationsföreståndarnes befattning med
öfvervakande och tillsyn af telegraf- och telefonlinier jemte
tillhörande apparater. Ibland de utredningar, hvilka, jemlikt
beslut inom komitén under den första tiden af dess
arbete, skulle utföras för att anskaffa material för bedömandet
af omfattningen af stationsföreståndarnes göromål,
förekom äfven upprättandet af en tabell, utvisande det
antal fel å telegraf- och telefonledningar samt å apparater
och vexelbord, som under åren 1898 och 1899 uppstått
inom hvarje stations redovisningsområde, och huru många
af dessa fel afhjelpts genom tillsyn och öfvervakande af
stationernas föreståndare eller biträden, och huru många
genom biträdande ingeniör försorg. I samma tabell fans
äfven införd uppgift öfver det antal nya apparater och
ledningar, som under hvardera af dessa år tillkommit vid

stationerna, och hvilkas anläggning å de orter, der reparationerna
icke verkstälts genom ingeniör försorg, äfvenledes
i allmänhet utförts genom reparatörer, som stått under
stationsföreståndarens befäl.

Bestyret med tillsyn och öfvervakandet af att alla ledningar
och apparater städse befinna sig i felfritt skick har,
synnerligast genom telefonväsendets tillkomst, blifvit rätt
omfattande. Och när fel uppstått, att undersöka deras
beskaffenhet och läge, att gifva deraf föranledda föreskrifter
åt vederbörande reparatörer samt slutligen att
öfva kontroll öfver att samma fel blifva skyndsamt och
effektivt reparerade — allt detta klöfver mycken omtanke
och omsorg och hade enligt reservantens mening visserligen
icke bort leinnas ur räkningen, när fråga varit att rätt
uppskatta det arbete, en stationsföreståndare vid telegrafverket
numera har att utföra. När sådana fel uppstå å
telefonledningar eller apparater, så att allmänheten ser sig
för någon dag afstängd från begagnandet af detta stundeligen
behöfliga kommunikationsmedel, blifver stationsföreståndaren
ganska ofta utsatt för obehag från allmänhetens
sida af den anledning,, att felen icke kunna ögonblickligen
afhjelpas. Äfven vid de stationer, der ingeniörer finnas
anstälda, är det alltid stationsföreståndaren eller stationspersonalen,
som först observera felen, emedan desamma
äro för deras arbete hinderliga, likasom ock allmänheten,
äfven vid dessa stationer, plägar först vända sig till stationsföreståndaren,
som sålunda har att utreda förhållandena
och att derefter gifva besked.

Att komité» icke velat taga någon hänsyn till dessa
vigtiga och omfattande göromål, är så mycket svårare att
förstå, som komitén ansett sig kunna, på den grund att
alldeles samma göromål icke synts lämpligen kunna i samma
omfattning utföras af qvinliga tjensteman, finna skäl
att underkänna dessas kompetens att vara föreståndare för
en del stationer. Sålunda, i det ena sammanhanget äro
göromålen så ovigtig^, att de ej förtjena ens tagas i betraktande,
i det andra sammanhanget så vigtiga, att man
för deras skull ansett sig kunna förklara eu hel grupp af
tjensteman mindre lämpliga såsom föreståndare för vissa
stationer, hvilka de under en lång följd af år skött utan
anmärkning. Komitén säger nemligen å sidan 156: »När

340

det blir fråga för stationsföreståndaren att biträda vid linieundersökningar
samt föranstalta om afhjelpande af tillfälliga
fel å linier och apparater — i hvilket senare fall stationsföreståndaren
måste, åtminstone å platser, der någon ingeniör
icke finnes anstäld, föra det närmaste befälet öfver
vid stationen anstälde reparatörer — äro enligt vunnen
erfarenhet qvinnorna icke lämpliga till stationsföreståndare.
»

Dessa synpunkter hafva nu fått verka derhän, att sådana
förutvarande telegrafstationer som Enköping och
Kramfors in. fl., in alles 4 stationer, föreslagits att erhålla
kommissarier af 3:e klassen till föreståndare, andra såsom
Arboga och Arvika m. fl., in alles 11, att få kommissarier
af 4:de klassen, samt slutligen 20 stationer ansetts böra få
mästare, eller personer utan elementarbildning, till föreståndare.

Dessa synpunkter, som sålunda i sistberörda hänseende
föranledt ett fullständigt systemskifte beträffande kompetensvilkoren
för stationsföreståndare, måtte väl då vara tillräckligt
vigtiga för att i motiveringen till stationernas
klassindelning upptagas, fullt lika vigtiga, som flera under
andra rubriker redan upptagna förhållanden, såsom »antalet
telefonsamtal på grund af kontrakt», m. m., hvilka taga
en stationsföreståndares tid mycket mindre i anspråk och
äro förenade med mycket mindre ansvar, än att utöfva
tillsyn öfver och ombesörja underhållet af telegraf- och
telefonledningar med tillhörande vexelbord och apparater,
m. m.

Äfven en annan jemförelse ådagalägger, enligt reservantens
mening, ohållbarheten af att vid uppställandet af
vissa synpunkter för bedömandet af stationsföreståndarnes
ansvar och arbete utelemna den ifrågavarande synpunkten rörande
den tekniska tillsynen. Denna jemförelse torde få belysas
med exempel. Vid stationen Luleå med underlydande
vexelstationer funnos vid 1900 års utgång 474 telefonapparater.
Inom samma stations område förekommo under år 1898
355 liniefel, 156 fel i vexelbord och apparater och dessutom
60 fel å telegraf- och telefonförbindelseledningar till
andra stationer. Motsvarande antal fel under år 1899 voro
respektive: 754, 230 och 73. Antal tillkomna apparater
voro under de begge åren respektive 145 och 164, samt

341

antalet nya abonnentledningar respektive 133 och 120.
Dessa arbeten hafva emellertid ansetts så vigtiga, att derstädes
placerats en biträdande ingeniör, för att deröfver
utöfva befäl.

Vid en annan station, der sådan ingeniör icke finnes
anstäld, nemligen Upsala, funnos vid 1900 års utgång 1,153
telefonapparater; under år 1898 förekommo der 1,721 liniefel,
1,455 apparatfel och 61 fel å telegraf- och telefonförbindelseledningar
till andra stationer. Under år 1899 voro
motsvarande tal respektive: 1,326, 1,015 och 62. Antalen
tillkomna apparater voro under de begge nämnda åren respektive
120 och 157 samt nytillkomna abonnentledningar
respektive 51 och 139. Alla dessa arbeten hafva utförts
och utföras fortfarande samma slags arbeten derstädes
under inseende af kommissarien på platsen genom de under
hans befäl stående reparatörerna. Med fullt skäl kan
man i anledning häraf uppställa den frågan: hafva de omnämnda
göromålen i Luleå varit så vigtiga och omfattande,
att derstädes måst anställas en särskild ingeniör, hvarför hafva
då icke i Upsala samma göromål — som åtminstone beträffande
underhållsarbetena varit vida mera omfattande —
fått tillgodoföras kommissarien i Upsala vid uppskattningen
af hans arbete? Härpå torde svaras, att ingeniören i Luleå
har göromål på många andra ställen i öfre Norrland, såsom
anläggning af nya förbindelseledningar, nya telefonnät
m. m. Men under ingeniörens frånvaro måste stationsföreståndaren
i Luleå åter öfvertaga chefskapet öfver stationens
underhållsarbeten, alldenstund reparatörerna under
ingeniörens bortovaro icke få föra befäl öfver sig sjelfva.
I alla händelser torde den omständigheten, att ingeniören i
Luleå äfven sköter andra uppdrag, icke böra betaga kommissarien
i Upsala — och andra med honom — rätten att
få sitt omfattande arbete och ansvar sig tillgodofördt. Samtlige
stationsföreståndare, der icke särskild ingeniör finnes
anstäld, hafva och måste hafva bestyr och ansvar med det
dagliga underhållet af linier och apparater. Detta kan sålunda
icke upphöra förr, än en ingeniör blifver anstäld vid
hvarje station och utan att annat uppdrag må lemnas honom
att samtidigt sköta arbeten å andra håll. Sådant kan
dock naturligtvis ej genomfenas, då telegrafverket ej skulle
kunna bära de rätt betydande kostnader, som dermed blefve

342

förenade. Men äfven om det kunde genomföras, vore det
icke lämpligt, ty en stationsföreståndare kan ej'' bära ansvaret
för expeditionen, om han ej samtidigt får hafva
något inflytande på det dagliga underhållet. Detta dagliga
underhåll är ej heller af större teknisk innebörd, än att
han kan sköta detsamma. De allra flesta felen bestå deri,
att några trådar brustit eller kommit i beröring med hvarandra
eller med andra ledande föremål. Sådana fel jemte
de i apparater och vexelbord anser komiifén böra kunna
afhjelpas genom de nya mästarne, vid hvilkas stationer
väl aldrig- ingeniörer komma att anställas, och» böra samma
fel följaktligen knnna behandlas af den förutvarande i tekniskt
afseende vida mera utbildade stationsföreståndarepersonalen.

Hvilket inflytande vederbörlig hänsyn till stati onsföreståmdiames
föremämnda arbete med den tekniska tillsynen
skalle hafva utöfvat på stationernas indelning i klasser, är
reservanten icke i tillfälle att nu bestämdt uppgifva, synnerligast
som sådant skulle kräfva ett noggrant afvägande
af dessa bestyr i jemförelse med andra, som åligga en stationsföreståndare.
Det synes dock antagligt, att särskildt
bland de stationer, som enligt öfriga synpunkter kommit
att stå på gränsen mellan eu högre och en lägre klass, en
eller annan kunnat derigenom komma att hänföras till
arman klass, än hvad nu verkligen blifvit fallet. För att
emellertid lemna en mera fullständig föreställning om betydelsen
af ifrågavarande arbete, meddela® härjemte ett utdrag
af förenämnda tabell öfver stationsföreståndairnes tekniska
arbeten under åren 1898 och 1899. Detta utdrag
omfattar endast sådana stationer, inom hvilkas redovisningsområde
avtalet liniefel under år 1898 uppgår till
minst KM).

343

	Antal afhjelpta fel.	Antal tillkomna
	År 1898.	År 1899.	telefon- apparater.	abonnent- ledningar.
Station.	Inom	redo-	ct-<t> w	Inom redo-	^ c					Anmärkningar.
	visnmgsom-	H-• H»	visningsom-		o		;>0
	rådet..		rådet.	S. § 2-	•-i	»-i		►n.


		Appa-	« 25		Appa-	\|sg.	OO	ce	CO CD OO	ce
		rat- och			rat- och	sg,:	OR	CA	CD
	fel.	vexel-	2.8	fel.	vexel-	So
	bords-	SS0"	bords-	% *
		fel.			fel.
a) der in-
senior icke är anstäld:
Borås...........	608	561	64	953	646	115	, 66	72	57	55	/Nu telegrafistföre-
Engelhoim ....	237	83	—	251	108	80	17	2	6	6	ståndare. Enligt för-\ slaget: mästare.
Enköping......	102	55	62	154	96	81	. 89	106	59	in	\|Nu telegrafistföre-I ståndare. Enligt för-^ slaget: kommissarie.
Eskilstuna.....	868	2,010	38	1,044	2,601	76	44	138	68	62
Falun...........	147	163	106	357	261	214	153	77	3	161
Gnesta..........	117	157	168	211		24	19	23	17	jNu telegrafistföre-< ståndare. Enligt för-
Halmstad......	896	852	—	862	1,163	171	33	56	30	43	Islaget: mästare.
Hernösand.....	484	330	68	1,349	688	48	65	28	43	31	\|Nu telegrafistföre-
Hessleholm....	100	67	—	99	134	131	18	18	14	20	< ståndare. Enligt för-l slaget: mästare. J Telegrafi stf örestån-
Hörby..........	162	73	_	211	92	85	9	16	9	13
		l dåre.
Jönköping.....	1,072	582	Öl	1,528	751	105	91	60	91	58
Kalmar.........	201	214	—	227	275	128	19	57	68	50
Karlshamn____	562	402	—	415	685	83	54	43	31	38
Karlskrona....	732	444	—	2,190	1,283	81	15	113	20	*140
Kristianstad .	509	416	—	469	685	164	505	158	507	70
Kristinehamn.	199	172	41	249	237	45	—1	22	10	14
Köping.........	249	306	75	215	333	74	36	24	31	16	j.Nu'' telegrafistföre-\ ståndare. Enligt för-

Landskrona____	262	103	—	292	95	94	• 31	64	35	40	V slaget: kommissarie.
Linköping....\|	1 712	i CO Cn	79	17 666	57 1,161	96	102	97	72	85	J, De öfre talen afse fel j vid Mjölby station.
Lund............	439	383		408	423	218	42	66 17	M 5	35
Mariestad......	132	64	29	251	71	26	i 11	14
Motala .......\|	8	3		11	13						$De öfre talen afse fel
403	278	127	389	412	109	16	19	16	19	ji vid Vadstena station.
Norberg........	146	68	52	229	150	89	i 46	37	35	32	1 Nu telegrafistförc-\ ståndare. Enligt för-

Norrtelje.......	363	246	136	469	215	157	49	31	23	33	l slaget: kommissarie. {Nu: telegrafistföre-
Oskarshamn...	156	500	51	157	532	53	i 15	28	11	25	[ ståndare. Enligt för-slaget: kommissarie.

344

		Antal afhjelpta fel.		Antal tillkomna
	År 1898.	År 1899.	telefon- apparater.	abonnent- ledningar.
Station.	Inom redo-visningsom-rådet.	ce CD ^ CD g QlC H H Hj CD 5. o:oq	Inom redo-visningsom-rådet.	A telegraf- och telefonförbindelse- ledningar.		f>o •-1	f-J	>-i	Anmärkningar.
	Linie- fel.	Appa-rat- och vexel-bords-fel.	to SS. S 5 '' JLo ce	Linie- fel.	Appa-rat- och vexel-bords-fel.	CO cd ce	CO cd CD	1 1898.	CO CD CD
Sala.............	145	311	69	199	308	95	27	18	ii	8
Skellefteå......	131	63	23	268	105	59	42	27	42	23
Sollefteå.......	363	175	27	375	241	45	47	45	47	50
Söderhamn....	353	229	57	201	286	73	62	30	64	35
Trelleborg.....	341	97	—	343	89	42	2	33	9	19
Umeå............	346	420	75	655	489	83	15	53	12	48
Upsala.........	1,721	1,455	61	1,326	1,015	62	120	157	51	139
Yarberg........	101	19	67	116	49	88	12	32	6	25
Vestervik......	842	713	98	1,239	1,277	60	21	9	16	6
Ystad........... b) der eu el-ler flere in-geniör er äro anstäl-de:	959	597 *		1,000	643	155	133	31	95	20	JNu telegrafistföre-
Falköping......	301	247	121	108	126	85	16	7	15	11	< ståndare. Enligt för-l slaget: kommissarie.
Gefle............	2,039	1,619	257	2,724	1,747	249	250	219	187	212
Göteborg.......	4,538	6,980	265	4,758	7,944	398	402	395	499	105
Helsingborg...	1,558	1,144	—	2,777	1,981	203	130	121	87	81
Luleå............	355	156	60	754	230	73	145	164	133	120
Malmö..........	5,200	2,478	—	6,612	3,029	727	365	259	172	184
Norrköping....	2,086	6,871	317	1,633	10,086	333	94	239	136	120
Stockholm.....	15,426	10,552	2,237	14,774	13,734	3,454	1,303	1.259	1,185	ce ce
Sundsvall......	1,216	1,011	72	1,165	1,081	148	89	228	46	147
Yesterås .......	240	230	44	365	298	75	195	27	172	-6
Vexiö...........	149	356	—	191	359	36	45	38	55	21
Östersund .	592	531	138	1,078	640	276	294	76	278	61

345

Vid öfverläggning angående det antal qvinliga telegra- Ökning af
lister, som borde uppföras å den nya staten, har komitén dinarieqvinfattat
det beslut, att ifrågavarande antal borde ökas från liga telegrafi.
upptagna 210 till 280, motsvarande sålunda 33 lh prt>- fisteu
cent. Denna ökning anser komitén lämplig af det skäl,
att derigenom en passande proportion skulle ernås mellan
antalet ordinarie telegrafister, å ena sidan, och antalet extra
ordinarie telegrafister, som finge på förordnande tjenstgöra
under hela året, å andra sidan, i det de förra komme att
till antalet blifva omkring tre gånger så många som de
senare. Tillika upplyser komitén, att, genom denna ökning
af antalet, väntningstiden på befordran till ordinarie inom
denna tjenstemannaldass skulle nedsättas från nuvarande
17 år till 13 år. I detta beslut har reservanten ej kunnat
deltaga, emedan befordringstiden för de extra telegrafisterna
i alla fall skulle blifva allt för lång, och har han fördenskull
inom komitén yrkat, att det nuvarande antalet ordinarie
telegrafister skulle ökas med åtminstone 125, hvarigenom
befordringstiden till ordinarie kunde nedbringas till
omkring 10 år.

Det beräkningssätt komitén här använder för jemförelse
mellan antalet af ordinarie och extra ordinarie personal är
helt olika det, som i lcomiténs betänkande rörande postverkets
utgiftsstater tillämpats vid beräknandet af förhållandet
mellan antalet ordinarie och extra tjensteman inom
expeditörsgraden. Der hafva nemligen — och med full befogenhet
— icke från beräkningen uteslutits sådana extra
tjensteman, som förordnats att tjenstgöra endast en del af
året, utan samtliga äro upptagna. Om man nemligen i
telegrafverkets aflöningsstat ökar antalet af de ordinarie
tjensteman, hvilkas arbete förut år för år utförts af e. o.
telegrafister, med ett visst antal, kommer antalet e. o. telegrafister,
som åtnjutit förordnande hela året om, att minskas
med alldeles samma antal, hvarigenom ändringen i proportionen
blifver synnerligen förmånlig emot hvad fallet skulle
hafva blifvit, derest äfven de e. o. telegrafister, som åtnjutit
förordnande endast en del af året, hade blifvit upptagna
i jemförelsen. Detta har komitén gjort beträffande
postexpeditörerna, och borde jemväl här jemförelsen hafva
skett mellan hela antalet ordinarie telegrafister, å ena
sidan, och hela antalet extra, å den andra.

23*

34(5

Vid slutet af år 1900 utgjorde antalet qvinliga e. o.
telegrafister inom telegrafverket 343, mot 210 ordinarie
telegrafistplatser, af hvilka dock 5 nu skötas af manliga
innehafvare. Efter uppförande enligt komiténs förslag af
70 qvinliga telegrafister på ordinarie stat blifver proportionen
mellan ordinarie och extra telegrafister såsom 280
till 273. Om man tillika tager hänsyn dertill, att, såsom
nyss nämndes, 5 af de ordinarie platserna innehafvas af
män, samt att de e. o. telegrafisternas antal år efter år
ökas, kan med visshet antagas, att, enligt komiténs förslag,
antalet e. o. telegrafister vid ingången af år 1903 skall
afsevärdt öfverstiga antalet ordinarie qvinliga telegrafister.

Inom telegrafverket har förut den grundsatsen gjort
sig gällande, att ordinarie tjensteman skulle vid stationstjenstgöringen
anställas till det antal, som svarade mot arbetet
under den del af året, då detta vore minst ansträngande.
Antalet extra tjensteman åter bestämdes af dels
det ökade arbetsbiträde, som erfordrades under den bråda
delen af året, dels de reservtjenstemän, som erfordrades till
ersättning vid sjukdomsfall, semestrar och särskilda uppdrag
m. m. I enlighet dermed qvarstår ännu i den af
telegrafstyrelsen utfärdade instruktionen för stationstjenstgöringen,
senare delen § 103 mom. 2, följande bestämmelse
:

»Extra ordinarie stationstjenstemän, hvilka styrelsen
till obestämdt antal antager, anställas till tjenstgöring för
att ersätta sjuke eller eljest tjenstfrie ordinarie tjensteman,
eller ock för att biträda vid stationsgöromålen, när dessa
utöfver vanligheten ökas.»

Anledningen till ifrågavarande praxis torde hafva varit
den, att behofvet af extra personal under sommarhalfåret,
då telegramvexlingen är mycket lifligare än under vintern,
varit så stort, att man icke velat öka antalet extra personal
mera, än som motsvarat detta behof jemte nödigt antal
reserver för sjukdomsfall, m.'' in. Tydligt är ock, att när
frågan gäller den lägsta tjenstemannagraden, för hvilken
den ordinarie aflöningen ändock nätt och jemnt motsvarar
existensminimum, det ur alla synpunkter vore förmånligt
att hålla antalet ordinarie vid den höjd, som motsvarar
minimalbehofvet under hela året af sådan personal.

347

Den ordinarie stationspersonalens ökning har dock
under de senaste åren, eller allt sedan grundportot för inländska
telegrammer nedsattes från 1 krona till 50 öre,
icke fått hålla jemna steg med behofvet af mera talrik
personal för betjenande af den högst betydligt växande telegrafkorrespondensen.
Sålunda hade redan vid slutet af år
1892 antalet ständigt tjenstgörande e. o. telegrafister vuxit
till 100. Vid föredragning inför Kongl. Maj:t af telegrafstyrelsens
underdåniga förslag till utgiftsstater för år 1894,
anförde ock departementschefen, att, genom denna ökning
af qvinliga extra biträden året om, ett missförhållande
uppstått mellan antalet ordinarie och extra ordinarie tjensteman
och att detta verkade ofördelaktigast för den talrika
qvinliga telegrafpersonal, som ännu icke vunnit befordran
till ordinarie telegrafistbefattning, hvilken vore den enda
befattning, som denna personal kunde uppnå. (Se komitébetänkandet
sid. 123.)

Vid 1893 års riksdag blef ock i anledning häraf de
ordinarie telegrafisternas antal ökadt från 197 till 210; de
yngsta af dem, som då befordrades till ordinarie telegrafister,
hade stått i verkets tjenst såsom extra sedan år 1884,
sålunda under 10 år. För jemförelse torde här böra erinras,
att vid 1876 års ingång, då 40 nya telegrafister uppfördes
på ordinarie stat, de yngsta bland dem varit i verkets
tjenst anstälda under allenast 2 år.

Efter 1894 års ingång har hela den ökning af personal,
som påkallats af den allt jemt växande korrespondensen,
fylts uteslutande genom extra ordinarie telegrafister. Den
befordran, som efter samma tid tillkommit denna personal,
har sålunda berott endast på förutvarande telegrafisters
afgång med döden eller på grund af afskedstagande, alldenstund,
såsom nyss antyddes, någon afgång genom befordran
till högre tjenst icke förekommer inom denna tjenstegrad.
Af dessa skäl har ock befordringen gått så
långsamt, att ännu icke alla de under år 1884 antagna e. o.
telegrafisterna fått ordinarie anställning. Innan den sista
af dessa vinner befordran, har hon sålunda fått stå såsom
extra under 18 år, sålunda under mer än hälften af den
normala tjenstetiden, som är 35 år.

Antalet af den under hela året tjenstgörande extra ordinarie
telegrafistpersonalen har sedan år 1892, då, enligt hvad

348

här ofvan åberopas ur statsverkspropositionen för år 1893,
redan antalet 100 af sådana tjenstgörande ansågs beteckna
ett missförhållande, stigit till mer än det dubbla antalet,
i det att samma antal i slutet af år 1900 uppgick till 206,
oberäknadt dem, som hafva årsförordnande vid telefonen.
Då nu genom den nya staten antalet ständiga förordnanden
för e. o. telegrafister nedgår till omkring 100, och endast
70 nya telegrafister uppföras på ordinarie stat, inträffar
sålunda, att omkring 36 af de e. o. telegrafister, som nu
hafva ständigt förordnande, gå i mistning deraf och få nöja
sig med de tillfälliga förordnanden, som kunna erbjudas.
Och de e. o. telegrafister, som nu hafva tillfälliga förordnanden,
blifva i sin ordning af de 36, som nedflyttas från
de permanenta förordnandena, tillbakaträngda till ännu mera
tillfälliga förordnanden. Denna nedflyttning är beroende
deraf, att dels 15 nya kommissarier, dels 8 nya assistenter,
dels ock 20 mästare äro föreslagna att tillsättas och att
derigenom de qvinliga telegrafister, som nu uppehålla dessa
tjenster, måste förflyttas till annan tjenstgöring.

Den förändrade ställning, som sålunda för de q v arstående
e. o. telegrafisterna blir en följd af den nya aflöningsstaten,
synes vara så beaktansvärd, att ensamt ur denna
synpunkt någon kompensation i form af förbättrade framtid
sutsigter bort dem beredas genom uppförande af ett
större antal på ordinarie stat, oafsedt att de derigenom
äfven komme i en befordringstur till ordinarie, som bättre
öfverensstämde med de befordringsförhållanden från extra
till ordinarie, som komitén sökt bereda inom postverket
genom ökandet högst betydligt af antalet ordinarie postexpeditörer.

Till en jemförelse må det här tillåtas att intaga en kort
sammanfattning af den redogörelse för ökningen af postexpeditörernas
antal, som förekommer i komiténs betänkande rörande
postverket sid. 196—198, dock endast för den tid, som
förflutit, efter det telegrafverket erhöll den senaste ökningen
af sin ordinarie expeditionspersonal, eller år 1894. I 1895 års
aflöningsstat erhöll postverket 30 nya postexpeditörer, men
det oaktadt uttalade sig generalpoststyrelsen i det år 1896
afgifna underdåniga statsförslaget för år 1898, att befordringen
ändock gått så långsamt, att nyutnämnda postexpe -

349

ditörer haft i genomsnitt en lefnadsålder af 34 år och en
tillryggalagd tjenstetid i postverket af omkring 13 år.

Dessa, befordringsförhållanden vid postverket, som föranledde
tillsättandet af 75 nya postexpeditörstjenster i
staten för år 1898, öfverensstämde ganska noga med de
förbättrade framtidsutsigter, som komitén nu vill åstadkomma
för de e. o. telegrafisterna i aflöningsstaten för år
1903, enär befordringstiden för dem derigenom skulle,
enligt hvad redan blifvit omnämndt, förminskas från nuvarande
17 till 13 år, och lefnadsåldern vid befordran i
förhållande derefter.

Ehuruväl tjensteåldern såsom e. o. postexpeditör naturligtvis
minskades genom tillsättandet af förenämnda 75
nya tjenster, uppfördes med 1900 års ingång ytterligare
143 nya expeditörer på ordinarie stat, hvarigenom antalet
ökades till 500, och tiden från antagning såsom extra
intill befordran såsom ordinarie expeditör minskades till
11 år.

Jemfördt med de för de extra telegrafisterna för det
närvarande rådande utsigterna till ordinarie befordran
måste man medgifva, att de extra postexpeditörerna sålunda
redan nu äro temligen lyckligt lottade. Komitén har
emellertid velat ytterligare förbättra deras ställning genom
att på en gång öka de ordinarie expeditörernas antal från
nyssnämnda 500 till 750. Derigenom kommer deras föregående
tjenstetid såsom extra att minskas från 11 till 7 2/3
år. Af detta antal ordinarie expeditörer äro 640 upptagna
l:a och 2:a lönegraderna, egentligen afsedde för manlige,
och återstående 110 i 3:e och 4:e lönegraderna,
som i allmänhet få qvinliga innehafvare. I afseende på
befordringen från extra till ordinarie expeditör tillämpas i
postverket dessutom sådana principer, att den manliga och
den qvinliga tjenstemannalinien blifvit med afseende å befordringstiden,
så vidt ske kan, i det närmaste likstälda.
Om sålunda en postexpeditörstjenst af 4:e graden är
ledig, kan densamma besättas antingen med manlig eller
qvinlig aspirant, beroende på tjensteålder och meriter.
Derför är ock väntningstiden för manliga och qvinliga e. o.
expeditörer ungefär lika lång.

Inom telegrafverket åter eger ett annat förhållande
rum. Der äro befordringslinierna fullständigt skilda, med

350

den påföljd, att tjenstgöringstiden såsom extra för närvarande
är fullt fem gånger så lång för de qvinliga som för
de manliga. Under det senaste årtiondet har befordringstiden
för manliga (assistenter) varit högst 5 år, i några fall
endast 1 år, och utgör för det närvarande omkring 3 år.
Vid den nya statens trädande i kraft skola de yngsta, som
i anledning deraf befordras till ordinarie assistenter, hafva
tjenstgjort i verket blott 1 V2 år, och de äldsta, som i tur
sökt befordran, icke mer än 4 år. Motsvarande tal för den
qvinliga personalen äro redan angifna i det föregående:
de äldsta skola hafva varit i tjenst under minst 18 år och
de yngsta 13 år.

Ensamt dessa siffror torde vara talande nog för att
till öfvertygelse ådagalägga, Indika högst betydligt sämre
framtidsutsigter för vinnande af fast anställning komme
att stå till buds för de qvinliga extra telegrafisterna, i
jemförelse med de manliga extra assistenterna vid telegrafverket
och de manliga och qvinliga extra expeditörerna vid
postverket. Tager man åter i betraktande, hvilka utsigterna
för framtiden kunna blifva till en förbättring af
befordringsmöjligheterna för qvinliga e. 0. telegra,Aster,
synes det, som man i det afseende! hade att vänta snarare
en försämring än en förbättring. Genom fortsatt anställande
af mästare och deras biträden, blifva, såsom i det
föregående redan framhållits, utsigterna för e. o. telegrafisterna
att få ständigt förordnande försämrade och sannolikt
äfven deras befordran till ordinarie telegrafister. Komitén
har nu föreslagit anställandet af högt 20 ordinarie
mästare, hvilka sålunda blifva befordrade omedelbart efter
det de blifvit utbildade, under det att e. o. telegrafister,
som tjenat verket i 13 år, få gå obefordrade. Det är ock
sannolikt, att man efterhand skall fortgå på den sålunda
en gång inslagna vägen och följaktligen äfven för framtiden
låta nyutbildade mästarekandidater få ordinarie platser,
under det mycket äldre extra telegrafister få såsom sådana
blifva ännu äldre. Vid företagandet af en systemförändring
af detta slag, plägar man eljest låta den nya personal, som
skall komma i den gamla personalens ställe, få rycka in
sist i ledet och sålunda i befordringstur ställas efter den
förutvarande, för att sålunda endast i mån af dennas afgång
få tillträda de ordinarie platserna. Men i detta fall

351

afses att tillämpa ett motsatt förfaringssätt. De platser,
som efter många års arbete hägrat för den förutvarande
qvinliga personalen att å dem sent omsider vinna fast anställning,
dessa ryckas nu från dem, för att öfverlemnas åt
personer, som alldeles nyss inkommit på denna bana.

Andra olägenheter uppstå ock, när sålunda de extra
telegrafisterna slutligen uppnå den ålder, som kan berättiga
dem till ordinarie befordran. Sålunda måste helt naturligt
de, hvilka, såsom telegrafisterna, få tillbringa endast omkring
halfva delen af sin normala tjenstetid i ordinarie
grad, betala högst betydligt mera till p en si o n s inrätt ningen
än de, som vid tidig ålder deri intagas. De normala afgifterna
för en delegare i den pensionsklass, hvartill stationstjenstemännen
höra, utgöra 3''i2 procent af aflöningen. Sker
inträdet i pensionsinrättningen före fylda 25 års ålder,
kan delegaren blifva helt och hållet befriad från andra
afgifter, än de nyssnämnda normala, hvilket ock inom senaste
årtionde inträffat med flera assistenter. För tjensteman,
som deremot inträder efter nämnda ålder, tillkomma alltid
retroaktivafgifter, och dessa blifva naturligtvis allt högre,
i den mån inträdet sker senare och vid mera framskriden
lefnadsålder. Så har det under den senare tiden ofta inträffat,
att en sent befordrad extra telegrafist fått betala
ända till 10 och 14 procent af aflöningen till pensionsinrättningen.
Af dessa skäl har ock under de senare åren
såsom regel inträffat, att en nyutnämnd assistent med en aflöning
af 1,600 kronor fått till pensionsinrättningen erlägga
äfven till beloppet mindre afgifter (i vissa fall blott 79 kr.
92 öre för år), än en nyutnämnd telegrafist med 900 kronors
aflöning, för hvilken senare på grund af sentida
befordran årsafgiften uppgått till 90 kronor, i enstaka fall
till omkring 100 kronor och i ett fåll till 126 kronor.
Detta förhållande ökar såsom synes i väsentlig mån tungan
af sentida befordran. Detsamma berördes ock af departementschefen
vid motiveringen af det kongl. förslaget till telegrafverkets
aflöningsstat för år 1894 (se komiténs betänkande
sid. 124). I en underdånig petition, som de ordinarie telegrafisterna
ingåfvo till Kongl. Maj:t i november 1898, i
syfte att vinna förhöjning i deras ordinarie aflöning, betonade
de särskild^ att pensionsafgifterna på grund af den
sentida befordringen blifvit synnerligen tryckande, och att,

352

efter deras afdragande, ett för deras uppehälle otillräckligt
belopp återstode.

Uti en likaledes till Kongl. Maj:t samtidigt ingifven
underdånig petition hade de extra telegrafisterna, i syfte
att vinna en ökning af antalet ordinarie platser, så att
väntan på befordran icke behöfde blifva så lång, framhållit,
att den långa tjenstetid en af 16 till 18 år, innan de kunde
vinna befordran, gjorde det omöjligt för flere af dem att
framvisa ett tillfredsställande läkareintyg, hvilket erfordrades,
för att något afseende skulle fästas vid deras ansökan
till ordinarie tjenst.

Vid behandling af frågan om antalet manliga postexpeditörer
har äfven tagits i betraktande, att, i samma mån
som detta antal ökas, blifva deras utsigter att vinna befordran
till postmästare eller kontrollörer allt mindre. De
vinna visserligen ganska fort befordran till postexpeditörsgraden,
men, på grund af det ökade antalet tjensteman i
den graden, blifva utsigterna allt mindre för dem att vinna
vidare befordran till högre tjenst, med hvilken de kunde
ernå en bättre bergning med åtföljande bättre pension.
Det torde vara öfverflödigt att här påpeka, hurusom någon
sådan olägenhet alls icke uppstår genom att öka de ordinarie
telegrafisternas antal, ty dessa vänta icke och göra
icke anspråk på någon vidare befordran. Någon stockning
i befordringen kan sålunda icke heller uppkomma genom
deras ökade antal.

På de nu anförda skälen har reservanten inom komitén
yrkat, att minst 125 nya telegrafisttjenster skulle uppföras
på ordinarie stat, således förutom de 70, som komitén
redan uppfört, ytterligare 55. Då 100 extra telegrafister
beräknas kunna tilldelas förordnande hela året om, äfven
sedan de 20 nya mästarne tillkommit, så möter i realiteten
intet hinder att af dem i stat uppföra ett så stort
antal som 55. Derefter finnas ändock för det närvarande
45 extra platser lediga, på hvilka de af komitén afsedda
extra ordinarie mästarebiträdena skulle kunna anställas.
Antalet sådana platser kommer dock utan tvifvel att, på
grund af telegrafverkets fortgående utveckling, ökas, innan
den nya staten träder i kraft. Under de åtta senaste åren
har nemligen de ständiga extra biträdenas antal ökats med
i medeltal något mera än 12 om året.

353

Genom en sådan ökning af antalet ordinarie telegrafister,
som här föreslagits, skulle deras antal i den nya
staten blifva 335 och antalet extra telegrafister, nu redan
anstälda, 218, hvilket senare antal dock, innan den nya
staten träder i tillämpning, torde hafva ökats åtminstone
med ett femtiotal.

I motiveringen för införande af en stationsföreståndare- Förslaget om
klass af betjentgrad åberopar komitén, att telegrafstyrelsen stationsförei
sitt år 1893 afgifna förslag till ny stat för telegrafverket ståndare med
uttalat, att de då föreslagna stationerna af 7:e klassen Ifatiombetingade
kommissarier till föreståndare, icke uteslutande mästare.
af telegraf- och telefonexpeditionens omfattning, utan förnämligast
af behofvet att för den dagliga tillsynen öfver
linier och apparater ega tillgång till manliga föreståndare.
Reservanten anslöt sig då till telegrafstyrelsens ifrågavarande
beslut, men har likväl icke nu kunnat förena sig
med komitén i dess förslag att å smärre stationer insätta
betjente till föreståndare, af det enkla skäl, att dessa icke
kunna bibringas nödig kompetens för skötandet af ett sådant
kall, hvarom mera längre fram.

Under den omfattande diskussion, som inom komitén
egnats frågan om utbyte vid vissa stationer af de nuvarande
qvinliga stationsföreståndarne mot män af betjentklass,
hafva från flertalets sida många flera skäl anförts än
de, som sedermera funnit sitt uttrvck i komiténs betänkande.
Sålunda har anförts, att de qvinliga stationsföreståndarne
vore i vissa hänseenden underlägsna, särskildt
deruti att deras uthållighet vore mindre och deras arbetsförmåga
vid tilltagande ålder aftoge hastigare än männens,
hvilket i sin ordning skulle medföra behof af mera tjenstledighet
för dem än för männen och äfven kunde göra det
önskvärdt, att de blefve pensionerade tidigare än dessa.

Som det sistnämnda önskemålet blifvit i betänkandet berördt
i motiveringen till aflöningsreglementet å sid. 229 och kan
anses utgöra en följd af de qvinliga stationsföreståndarnes
berörda, förment underlägsna egenskaper, anser sig reservanten
böra företaga en utredning, huruledes det förhåller
sig med dessa samma underlägsna egenskaper, synnerligast
som desamma fortfarande från vissa håll framhållas

354

såsom giltiga skäl för qvinliga telegrafisters utbytande mot
män af betjentklass.

Nyssberörda uppfattning om qvinnornas underlägsenhet
i tjensten har reservanten ej kunnat biträda, emedan han
under den långa följd af år, han varit i tillfälle att se deras
arbete i stationstjenstgöringen på mycket nära håll, icke
funnit dem vara i ringaste mån underlägsna, vare sig i
uthållighet eller i arbetsförmåga vid tilltagande ålder. Telegraftjenstgöringen
vid vanliga Morse-apparater påkallar
nemligen icke större fysisk kraftansträngning, än hvad som
förutsättes vid någon annan verksamhet, som i allmänhet
tilldelas åt qvinnor. Telegrafnyckelns manipulering krafvel’
mindre kraft, än lätthet och ledighet i handens rörelser,
— egenskaper som vanligen äro mera utvecklade hos qvinnan
och fördenskull göra henne snarare mera lämplig för
detta arbete. Telegrammers mottagande är ett enkelt skrifgöromål,
vid hvilket intelligens, snabb uppfattning och
språkkunskaper göra sig mera gällande än fysisk styrka.
Hvad särskildt uthållig heten beträffar, så torde qvinnan
snarare besitta större förmåga att träget och pligttroget
utföra ett dagligen återkommande enahanda arbete, än
mannen, hvilkens tålmodighet i sådant arbete vanligen fortare
tar slut än qvinnans. Hvar och en med någon erfarenhet
af mannens och qvinnans arbete å olika områden
torde kunna bekräfta detta förhållande. Vid telegrafen har
det ock, under den tid af 36 år, hvarunder qvinna derstädes
varit anstäld, visat sig, att hon förmår expediera fullt
ut lika många telegrammer per dag, år efter år, som en
man, under förutsättning att jemförelsen sker i medeltal
och mellan personer af ungefär samma lefnadsålder. De
skickligaste qvinliga expeditörer äro icke i ringaste mån
underlägsna de skickligaste manliga, vare sig med afseende
å expeditionsmängden per dag, eller med hänsyn till den
noggrant^, med hvilken arbetet utföres. Vid brådskande
tillfällen, sådana, som förekomma vid jul och nyår synnerligast
å de stora stationerna, hafva ock de qvinliga ådagalagt
samma uthållighet som de manliga, genom att fullgöra
dubbel tjenstgöringstid per dygn och derunder expediera
lika många telegrammer.

Arbetsförmågan vid apparattjenstgöringen aftager vid
tilltagande ålder både för man och qvinna, och det finnes

355

alls intet bevis för att detta aftagande skulle vara större
för qvinnan än för mannen. Vidare är det alldeles säkert,
att telegrafverket med den qvinliga personalen får större
procent unga och raska expeditörer, än med ensamt manlig.
För de qvinliga telegrafisterna är nemligen, likasom för
motsvarande tjenstemannaklass inom postverket, föreskrifvet,
att de vid inträdande i äktenskap skola afgå från tjensten.
Detta har helt naturligt till följd, att bland dem ganska
många icke komma att såsom gamla vara hinderliga för en
snabb expedition; de afgå, och unga träda i stället. Hvilket
inflytande detta kan hafva, torde få belysas med ett
exempel. Under år 1884 antogos 60 e. o. telegrafister vid
en lefnadsålder af högst 20 år. Af dessa hafva nu 31,
eller mera än halfva antalet, lemnat telegrafverket, vid en
ålder sålunda af högst 37 år. Afgången har icke heller
varit störst under de första åren, utan fortgått efter hand,
den senaste under innevarande år. Hvilken stor hjelp
måtte det icke vara för telegrafverket att kunna hålla en
ung lifskraft^ personal, att mer än hälften frivilligt lemna!''
verket före 40 års ålder, medan ännu expeditionsduglighet
och arbetskrafter icke i ringaste män aftagit.

Af den betjentpersonal, som komitén nu afser att sätta
i deras ställe, kommer med .säkerhet ingen att taga afsked
förr än vid uppnådd pensionsålder, hvadan sannolikhet
förefinnes, att af dessa en dubbelt så stor procent af hela
antalet kommer att qvarsitta såsom expeditörer vid en ålder
af 50 å 60 år, än som nu varit fallet beträffande de qvinliga.
De manliga tjenstemännen (assistenterna) behöfva i
allmänhet icke qvarstanna såsom expeditörer längre än till
40 å 45 års ålder, emedan de, så vida de äro lämpliga,
dessförinnan befordras till stationsföreståndare och såsom
sådana åtminstone vid de större stationerna behöfva mindre
deltaga i apparat^enstgöringen under den återstående tjenstetid^.
Förestän ha rne för de mindre kommissariestationerna
och för de äfvenledes mindre stationer, der mästare
skulle tillsättas, måste deremot alla sköta apparattjenst
ända intill pensionsåldern; och uppstår sålunda dervid den
olägenheten, att de genom långsamhet i arbetet komma att
fördröja expeditionen.

Huruledes telegrafexpeditionen försenas genom äldre
tjensteman, manlige och qvinliga utan åtskilnad, torde få

356

belysas med ett exempel, hemtadt från reservantens erfarenhet.
När metoden för expediering samtidigt af två telegrammer
på samma ledning, s. k. dubbeltelegrafering, under
sommaren 1877 skulle införas mellan Stockholm och Sundsvall,
lemnade densamma icke det resultat, man påförhand
hade beräknat. Man hade förut på 51/2 timmars vakt kunnat
med enkel telegrafering befordra intill 100 ä 110 telegrammer
om 17 ord i medeltal. Med dubbeltelegraferingen
hade man beräknat medhinna det dubbla antalet, men man
lyckades i allmänhet icke uppnå mer än 70 i hvardera rigtningen,
således omkring 140 telegraminer in alles. Denna
expedition var å Stockholms station indelad på de manliga
assistenterna, af hvilka den tiden ganska många hade åldrats
i tjensten. Då föreslog telegrafdirektören vid Sundsvalls
station, att expeditionen i Stockholm å denna dubbeltelegraferingsledning
skulle öfverlåtas åt de qvinliga telegrafisterna,
hvilka då endast några få år förut blifvit anstälda
å den stora, stationen i Stockholm och samtliga voro unga.
Detta verkstäldes och hade till resultat, att expeditionsantalet
per vakt vid dubbeltelegraferingen med ens gick upp
till, och till och med öfversteg dubbla det antal, som man
vid enkeltelegraferingsapparaterna kunde uppnå. Dubbeltelegrafering
på enahanda sätt infördes det följande året
äfven till Göteborg och Malmö, och sköttes densamma å
Stockholms station fortfarande uteslutande af qvinliga telegrafister
till år 1890, då dubbeltelegraferingen utbyttes
mot snabbskriftsapparater. Denna dubbeltelegraferingsmetod
var på en gång den mest ansträngande och snabbaste,
som i vårt land förekommit vid vanlig Morse-apparat, och
de qvinliga telegrafisterna skötte den med heder. Nu äro
förhållandena på Stockholms station helt och hållet ändrade.
Den gamla assistentkåren har afgått och ersatts med unga
assistenter, med hvilka de sedan år 1877 ännu qvarvarande
telegrafisterna möjligen icke kunna upptaga täflan, ändock
att de kunna reda sig med expeditionen fullt lika väl som
jemnåriga manliga.

Det här ofvan antydda förhållandet, att de qvinliga
tjenstemännen skulle vid tilltagande ålder hafva mera behof
af tjenstledighet än männen, torde icke heller vara till fullo
konstateradt. Enligt eu å telegrafstyrelsens traf! k byrå upprättad
statistisk utredning, utgjorde under år 1888 antalet

357

sjukledighetsdagar per manlig ordinarie tjensteman 30''47
och per qvinlig 24''i7, således större antal för de manliga.
Under samma år utgjorde de sjuktjenstlediga under hela
året, ibland manliga 5''75 procent af hela antalet, ibland
q vinliga deremot endast procent af hela antalet. Härvid
må dock erinras, att år 1888 de manlige voro i medeltal
något äldre än de qvinliga, hvilket torde förklara skilnaden.
Tio år senare, eller år 1898, hade deremot hela den äldre
manliga personalen afgått med pension, under det att samma
qvinliga personal, som förut, ännu qvarstod i tjenst med
undantag af dem, som under tiden ingått äktenskap och
af detta skäl lemnat verket. Motsvarande statistiska data
för det senare året äro i medeltal 13*71 sj ukledighetsdagar
för ordinarie manlig och 26''67 för qvinlig, eller ett nedgående
af sjukligheten för de manlige och en ökning för
de qvinliga, dock icke uppgående till samma höjd, som för
de manlige tio år förut. Samma förhållande utvisa procenttalen
för sjuklediga under hela året 1898, hvilka för
manlige nedgått till 2*32 och för qvinliga stigit till 3''43,
det senare talet icke heller så stort, som det var för de
manliga tio år förut. Af den hittills vunna erfarenheten
kan . man . sålunda icke draga någon slutsats, att behofvet
af sjukledighet tenderar att vara större för qvinnor än för
män. Af det här ofvan ådagalagda förhållandet, att procenttalet
af äldre qvinnor i telegrafverket alltid kommer att
vara lägre, än procenttalet af äldre män, skulle man, med
ledning tillika af nyss anförda statistiska data, snarare föranledas
att tro motsatsen. Med dem inom komitén, som
uttalat sig för önskvärdheten deraf, att qvinnorna blefve
pensionerade tidigare än männen, har reservanten följaktligen
ej heller kunnat instämma. Flertalet af de qvinliga
telegrafister, som hittills blifvit pensionerade, hafva vid pensionsålderns
uppnående med ett eller annat år öfverskridit
60-talet, utan att procenttalet otjenstbara bland dem varit
större, än bland de manliga vid deras inträde i pensionsåldern.
Och då för framtiden så är ordnadt, att ingen
qvinlig telegrafist uppnår pension senare än vid fylda 60
år, är det icke af verkliga förhållanden påkalladt att pensionera
dem vid tidigare ålder än männen.

Emot hvad uti motiveringen förekommer rörande qvinnornas
olämplighet såsom föreståndare för sådana stationer,

358

der skyldigheter förekomma beträffande linieunderhållet,
der reparatörer finnas anstälda under stationsföreståndarens
befäl och der upplysningar skola lemnas allmänheten angående
telefonförhållanden, finnas väl flera erinringar att
göra, ehuruväl äfven reservanten har den uppfattning, att,
i den mån göromålen vid eu station blifva mera mångartade
och så att säga yttre, en manlig föreståndare i allmänhet
bör reda sig bättre än en qvinlig. Exempel har
dock funnits flerestädes på motsatsen, eller att qvinlig föreståndare
skött alla dessa omnämnda angelägenheterna
bättre än manlig. De särskildt personliga egenskaperna
göra sig nemligen, i detta fall som i många andra, i öfvervägande
grad gällande. I flere fall har redan nu föreståndaren
å en kommissariestation erhållit uppdrag att ombesörja
linietillsyn m. m. äfven för den närliggande telegrafiststationen,
utan att olägenhet deraf uppstått, och denna metod
lärer med fördel kunna tillämpas på många andra orter,
och bör det vid sådant förhållande alls icke möta hinder,
att föreståndaren för telegrafiststationen bibehålies. Att
lemna allmänheten erforderliga upplysningar i ärenden rörande
telefonväsendet torde ej vara någon oöfvervinnerlig
svårighet för qvinliga telegrafi sfer, om de blott få emottaga
nödiga promemorier och instruktioner i de frågor, hvarå
svar skola lemnas. Då en qvinlig stationsföreståndare äfven
på en af de minsta centralstationerna, der de jemväl enligt
komiténs åsigt fortfarande skola qvarstå såsom sådana, måste
handhafva hela uppbörden af alla slags afgifter vid stationen,
blifva de val snart förtrogna med alla taxerings- och
beräkningsgrunder, som inom stationens område skola tilllämpas.
öfvervakandet af, huruvida fel å apparater och ledningar
blifva i vederbörlig ordning afhjelpta, kan ock ske
lika väl genom qvinlig föreståndare, ty hon kan lika väl
som en manlig konstatera, att telegraferingen eller telefoneringen
lider af fel eller åter går obehindradt, och den
manlige kan, lika litet som den qvinliga, personligen följa
reparatörens åtgöranden utom stationslokalen, då han af
tjenstgöring^ är förhindrad att lemna tjensterummet. Komiténs
uppgift, att qvinlig stationsföreståndare icke skulle vara
lämplig att biträda vid linieundersökningar, torde ock tarfva
bekräftelse. Under den tid af sju år, som reservanten å
Stockholms station utförde samtliga de periodiska linieun -

359

dersökningarna och dessutom alla tillfälliga sådana, som
förekomma under hans tjenstgöringstimmar, hade han rikligt
tillfälle att pröfva dugligheten hos stationspersonalen
att biträda vid dessa undersökningar, och fann han dervid
de q vinliga stationsföreståndarne icke underlägsna, tvärt om
var den pålitligaste bland alla just en af dem. Skulle
komiten med uttrycket »biträda vid linieundersökningar»
hafva afsett detsamma, som att »utföra linieundersökningar»,
så sakna de qvinligt telegrafisterna icke heller den derför
nödiga utbildningen. Hittills hafva visserligen undersökningsapparater
i allmänhet icke varit uppsatta å telegrafiststationerna,
hvadan telegrafisterna sålunda icke haft anledning
att verkställa sådana undersökningar; likväl hafva de,
allt sedan undervisningsväsendet vid telegrafverket ordnades,
under lärokursen genomgått teoretisk och praktisk utbildning
i alla vanligen förekommande undersökningar af ifrågavarande
slag, och har flertalet deri aflagt examen. Enligt
reservantens erfarenhet under en fjortonårig tjenstgöring
såsom lärare vid telegrafverkets undervisningsanstalt, hafva
flertalet af de qvinliga eleverna ådagalagt samma förmåga
att utföra sådana undersökningar, som de manliga, i alla
de delar, der kunskap i algebra icke förutsättes; längre
lärer väl icke heller de föreslagna stationsföreståndarne af
betjentgrad kunna komma. Och då af hela antalet ordinarie
qvinliga telegrafister icke mera än en tredjedel behöfver
vara stationsföreståndare, torde någon svårighet icke möta
att till sådana befattningar utse dem, som i linieundersökningars
utförande äro fullt kompetenta. Sådan utväg kan
icke stå till buds beträffande de ordinarie stationsmästarne,
enär dessa, enligt det nu föreliggande förslaget, samtliga
äro afsedda att blifva stationsföreståndare.

Men om det, icke desto mindre, anses nödigt att öka
antalet manlige föreståndare mera, än hvad som redan afsetfs
att beredas genom de i förslaget upptagna nya kommissarietjensterna,
har reservanten icke kunnat gå in på,
att dessa nya manliga föreståndare skulle rekryteras ur
betjentklassen, lika litet som postverkets representanter inom
komitén kunnat medgifva, att föreståndare för de minsta
postkontoren skulle utses bland vaktmästarepersonalen inom
postverket.

360

Den tankegång, som i första rummet ledt komitén in
på förslaget att vid utbytet af qvinlig föreståndare mot
manlig anlita betjentklassen, synes hafva varit den, att
i regel en lämplig arbetskraft af manlig tjenstemannaklass
icke kunde erhållas för samma aflöning, som en qvinlig
stationsföreståndare, och att förenämnda utbyte följaktligen
skulle i hög grad försvåras, om derigenom någon betydligt
ökad kostnad skulle uppstå för telegrafverket. Man hade alltså
ingen annan utväg än att hänvända sig till betjentklassen.

Till en början torde här böra erinras, att under de
första 12 åren af telegrafverkets tillvaro i vårt land samtlige
stationsföreståndare voro manlige och af tjenstemannagrad
samt benämndes vid de stationer, hvarom nu är fråga,
kommissarier. Om man jernför rörelsens omfattning och
uppbördens storlek samt mångfalden af göromål vid de
mindre stationerna då, med motsvarande förhållanden vid
de stationer, som nu föreslås att få betjente till föreståndare,
så finner man lätt, att dessa senare stationer äro i
förhållande till de förra verkliga storstationer. Då funnos
inga telefoner, som nu hafva tillfört verket utvidgade göromål
af såväl teknisk som administrativ art. Stationens
telegramutvexling med allmänheten på platsen inskränkte
sig då i allmänhet till några få kilometer från stationen,
under det att nu, med tillhjelp af telefonen, stationens
kundkrets vanligen sträcker sig många inil åt alla håll.
Den tiden funnos heller inga underlydande vexelstationer
och telegramexpeditioner, för hvilka stationsföreståndaren
skulle tjenstgöra såsom chef, ett förhållande som ju i allmänhet
betingar helst en öfverordnad, men åtminstone icke
en underordnad ställning hos stationsföreståndaren. Men
oaktadt denna relativa obetydlighet hos de dåvarande mindre
telegrafstationerna, ansåg telegrafstyrelsen sig dock böra till
föreståndare för desamma använda personer med vanlig
elementarbildning, då man icke fann lämpligt för ett statens
verk att till förmedlande af allmänhetens telegrafkorrespondens
använda lägre qvalificerad personal, än som
erfordrades för att få telegrammer felfritt befordrade på de
språk, som här i landet oftast förekomma såsom telegrafspråk.

Motsättningen mellan dåvarande förhållanden och det
förslag, som nu föreligger, blir icke mindre skarp, om hän -

361

syn tages till uppbörden vid de särskilda stationerna och
den deraf härflytande förmågan att aflöna fullt qvalificerad
personal. Vid de stationer, der fråga nu är att insätta
betjente till föreståndare, uppgår uppbörden vid de minsta
till omkring fyra gånger och vid de största till omkring
tio gånger så mycket, som den var vid de mindre kommissariestationer,
som funnos under tiden före de qvinliga telegrafisternas
anställande i telegrafverket. Fördenskull bör
det från ekonomisk synpunkt vara mångdubbelt bättre tillgång
nu än då, att vid de ifrågavarande stationerna anställa
och aflöna tjensteman, det är kommissarier, till föreståndare.
Men man behöfver icke gå så långt tillbaka i
tiden som till den, före hvilken qvinliga stationsföreståndare
först anstäldes i verket, för att finna, huruledes man ansåg
sig böra anställa kommissarier vid stationer med små inkomster,
ehuru man redan hade de billigare telegrafisterna
att tillgå. Aderton år efter anställandet af de första qvinliga
stationsföreståndarne, eller år 1883, då den senast
verkstälda regleringen af stationsföreståndarnes ordinarie
aflöningsförmåner egde rum, funnos vid telegrafverket kommissarietjenster
af lägsta (3:e) klass placerade vid 22 stationer,
af hvilka den största hade en uppbörd af 8,766
kronor, och medeluppbörden för samtliga utgjorde 3,813
kronor. Det inom komitén först väckta förslaget att insätta
mästare till föreståndare afsåg 36 stationer, af hvilka 29
stycken blefvo namngifna och de öfriga 7 skulle stå som
reserv för blifvande nya stationer. Dessa 29 stationer voro
följande, hvilka under år 1899 hade den uppbörd, som
finnes för hvar och en angifven. (För stationen Boden,
som inreddes först i slutet af nämnda år, är uppbördssiffran
tagen approximativt efter hvad den beräknades skola
blifva).

Bollnäs................................ 17,873

Eslöf......................................................... 17,612

Kolbäck................................................... 15,715

Hessleholm ...... 15,155

Mjölby.................. 13,627

Flen................................... 12,933

Ramsele.................................................... 12,622

Engelholm................................................ 11,424

24*

362

Bofors .....................	................................ 11,206
Gnesta...... ..............	............................. 11,119
Boden .....................	................................ 10,000
Hultsfred ................	............................... 9,302
Gamleby .................	................................. 9,268
Ljusdal ____________________	............................. 9,014
Vadstena ...............	................................. 8,751
Askersund ............	................ 8,720
Mora .......................	................... 8,566
I^ordmaling ..........	..................... 7,561
Ange......................	.......................... 7,202
\Tlricehamn	.............................. 7,066
A mål.......................	.......................... 7,038
Karlsborg ...............	........................... 6,703
Mönsterås ..............	________________________ 6,576
Hjo...........................	....................... 6,568
Tidaholin ...............	.................. 6,403
Sveg .......................	.... ................... 6,282
Valdemarsvik _______	.................. 5,850
Ullånger.....................	.................... 3,758
Borgholm ________________	............................... 3,673 Tillhopa kr. 277,587,

eller i medeltal för hvar och en af de 29 stationerna 9,572
kronor. Sålunda skulle stationsmästaren vid den största stationen
enligt det nya förslaget få en uppbörd att omhänderhafva,
som vore mer än dubbelt så stor som den största stationen
med kommissarie af 3:e klassen hade år 1883, och i
medeltal skulle de nya stationsmästarne få en uppbörd, som
vore fullt 272 gånger så stor som den uppbörd, som nyssnämnda
kommissarier hade i medeltal att sköta under
nämnda år.

Men nu har komitén nedsatt det ursprungligen föreslagna
antalet mästarestationer från 36 till högst 20. Då
dessa 20 sannolikt skola utses bland de af ofvan uppräknade
29 stationer, som hafva största rörelsen, ökas medeltalet
af årsuppbörden till 11,237 kronor för hvardera, eller
vida mera i medeltal, än hvad den största stationen med
kommissarie af 3:e klassen hade år 1883.

Kommissarierna af 2:a klass hade sistnämnda år en
uppbörd af högst 10,186 kronor och i medeltal af 7,791

363

krono!1; sålunda var jemväl för denna tjenstemannaklass
såväl maxi minppbörden som medeluppbörden väsentligt
mindre, än hvad den nu skulle blifva för de nya föreståndarne
af betjentgrad.

Går man slutligen till de kommissarier af l:a (högsta)
klassen, som funnos år 1883, så var medeluppbörden vid
dessa stationer 13,764 kronor, och endast 4 af de in alles
24 stationerna, nemligen Gefle, Helsingborg, Hernösand och
Norrköping, hade större uppbörd, än hvad de största af de
nya mästarestationerna skulle få enligt förslaget.

Af förestående redogörelse torde tydligt framgå, att i
förhållande till den uppfattning, som förut gjort sig gällande
vid telegrafverket, tillgångar icke höra saknas för
att, derest så skulle anses nödigt, vid ytterligare ett tjugutal
af de större stationer, som nu hafva qvinliga föreståndare,
utbyta dessa mot manliga föreståndare af tjenstemannagrad,
eller mot kommissarier. 1 det föregående har
ock redan blifvit framhållet, att telefonväsendet tillfört
telegrafverket så många nya och mera omfattande göromål
åt både teknisk och administrativ natur, att någon förminskning
väl icke borde ifrågasättas, men väl snarare en (ilning
i kompetensvilkoren för den personal, som inom lokalförvaltningen,
hvar och en på sin ort, skall förestå och
omhänderhafva rörelsen. Denna synpunkt har ock hos
komitén fått gorå sig gällande beträffande ingeniörspersonalen,
för hvilken kompetensvilkoren höjts så betydligt,
att för denna fordras afgångsexamen från teknisk högskola.
För de smärre stationernas föreståndare åter skulle, på den
grund att de förutvarande qvinliga föreståndarne icke ansåges
nöjaktigt kunna fullgöra ingeniörsaker, såsom skyldigheter
beträffande linieunderhållet, biträde vid linieundersökningar,
afhjelpande af tillfälliga fel å linier och apparater,
insättas personal med endast folkskolebildning såsom
underlag. På de stora stationerna, der ingeniörer finnas
anstälda, utföra dessa alla sådana saker, ehuru stationsföreståndaren
besitter fullständig elementarbildning; på
de smärre stationerna, der ingeniör ingenstädes finnes anstäld,
skola dessa angelägenheter öfvervakas och skötas
af person i betjentgrad. Reservanten kan icke förstå
sammanhållningen i den tankegång, som föranledt så olika
beslut.

364

Enligt reservantens uppfattning bör, derest å vissa
stationer de nuvarande telegrafisterna anses böra utbytas
mot manliga föreståndare, för ändamålet inrättas en lägre
kommissarieklass, med aflöningsförmåner jemförliga med
lägsta (4:e) klassens postmästare, med hvilka de i arbetets
vigt och ansvar samt i nödiga förutsättningar och förberedande
bildningsgrad torde få anses vara fullt likstälda.
Enligt reservantens förmenande lärer nemligen ingen rimlig
grund kunna uppställas, hvarför föreståndaren för en sjelfständig
telegraf- och telefoncentralstation skulle kräfva
mindre allmänbildning, än en postmästare vid ett mindre
postkontor. Tvärt om torde behofvet af språkkunskap vara
större för en telegrafföreståndare, hvarjemte ett nöjaktigt
inhemtande af erforderlig kunskap i fysik, telegrafi och telefoni
förutsätter särskilda förkunskaper, hvilka för en posttjensteman
icke torde vara så nödvändiga.

Enligt detta förslag skulle sålunda vid telegrafverket
komma att finnas fem kommissariegrader, då deremot postverket
har endast fyra postmästaregrader; men denna olikhet
betingas hufvudsakligen deraf, att uppbördsprovisionen
fortfarande är afsedd att bibehållas för postmästarne, hvarigenom
dessa i sjelfva verket komma att ändock innehafva
flere aflöningsgrader, än telegrafkommissarierna.

Eu undersökning torde vara af intresse att utröna,
huru mycket telegrafverkets utgiftsstat skulle betungas
derigenom, att kommissarier af en 5:e klass placerades
vid högst 20 smärre telegrafstationer, i stället för de föreslagna
stationsmästarne. För detta ändamål erfordras att
först förslagsvis angifva den aflöning, som borde tillkomma
den nya kommissariegraden.

I komiténs nu föreliggande förslag äro postmästare af
lägsta grad uppförda med 1,800 kr. lön och 600 kr. garanterad
minimiprovision jemte 2 ålderstillägg ä 400 kr.,
summa 3,200 kronor i slutaflöning. Slutaflöningen för de
nya stationsmästarne är beräknad till 1,800 kronor, eller
1,400 kronor mindre. Genom införandet af 20 kommissarietjenster
af 5:e klassen, med samma aflöningsförmåner
som lägsta postmästaregraden, i stället för stationsmästarne,
skulle utgiftsstaternas slutsumma sålunda komma att ökas
med in alles 28,000 kronor, ett belopp, som väl må anses
mindre afsevärdt i förhållande till den ojemförligt större

365

kompetens att sköta tjenstgöringen, hvaraf den nya tjenstemannagraden
skulle vara i besittning, jemfördt med den
nya betjentgraden.

Huru obetydlig denna ökning af aflöningsstaten med

28,000 kronor skulle blifva, i förhållande till telegrafverkets
snabba utveckling, må belysas med ett par jemförelse!’.
Endast 9 af dessa 20 föreslagna mästarestationer funnos
under hela året 1883, och en af dem, nemligen Nordmaling,
hade då ännu kommissarie till föreståndare. Men under år
1899 hade ensamt dessa 9 stationer en uppbörd, som med
74,741 kronor öfversteg uppbörden för år 1883, eller mer
än 2V2 gånger så mycket, som skulle erfordras för att vid
alla 20 stationerna anställa kommissarier med samma aflöning
som lägsta klassens postmästare. Jemför man åter uppbördens
tillväxt från år 1899 till år 1900 vid 19 af dessa
stationer (Boden undantagen, emedan den ej var öppen
1899), så visar det sig, att densamma på det enda året stigit
med 17,584 kronor, eller nära två tredjedelar af hvad som
erfordras för den nu ifrågasatta ökningen af aflöningsstaten.
Under innevarande år torde uppbörden vid samma stationer
med temlig säkerhet komma att ökas med de 10,416 kronor,
som ytterligare erfordras för att derstädes kunna såsom
föreståndare anställa tjensteman, likstälda med de af
komitén föreslagna postmästarne af 4:e klassen.

En ny kommissariegrad af 5:e klassen skulle äfven
medgifva en bättre reglering jemförelsevis af stationerna i
de af komitén föreslagna kommissarieklasserna. Flere af
de stationer, som nu blifvit uppförda i 4:e kommissarieklassen,
äro nemligen med hänsyn till göromålens betydelse
och omfattning mindre, än åtskilliga af de största mästarestationerna,
ehuru de af andra skäl ansetts böra få kommissarie
till föreståndare. Men om en 5:e kommissarieklass
inrättades, kunde förenämnda kommissariestationer
rättvisligen nedflyttas till denna klass, och möjligen någon
af de föreslagna mästarestationerna i stället uppflyttas i den
4:e kommissarieklassen.

För tjenstemannapersonalen vid stationerna skulle inrättandet
af denna nya kommissarieklass naturligtvis blifva
en fördel, alldenstund ett tjugotal assistenter blefve så
mycket tidigare befordrade, som svarade mot den tid de
finge qvarstå i den nya kommissariegraden under väntan

366

på befordran till högre grad. Och äfven för stationstjenstgöringen,
sålunda ur telegrafverkets synpunkt, bereddes
ytterligare en fördel utöfver dem, som härflyta från personalens
högre bildningsgrad, nemligen att man i allmänhet
finge unga personer såsom föreståndare för dessa stationer.
Dessa föreståndare måste nemligen, såsom ofvan redan blifvit
antydt, på sin vakt ensamma sköta telegraferingen, hvilken,
såsom kändt är, alltid utföres långsammare vid mera framskriden
ålder. Mästarne skulle i regel, utan annan anledning
till afgång än genom dödsfall, qvarstanna vid apparattjensten
till uppnådd pensionsålder, då deremot flertalet
af de nya kommissarierna af 5:e klassen skulle vinna befordran
till kommissarie af högre klass, der biträde funnes
anstäldt under hela dagen för telegraferingens skötande,
och de sålunda icke behöfde dermed syssla oafbrutet till
mera framskriden ålder.

Med detta uttalande om en ny kommissarieklass för
de mindre stationerna, der en manlig föreståndare må anses
vara behöflig, afser reservanten icke att framställa ett positivt
förslag att i stället för de tjugo mästarena i staten nu
uppföra lika många kommissarier af 5:e klassen. Reservanten
ånger nemligen det icke vara nödigt att för det
närvarande utbyta de qvinliga stationsföreståndarne mot
manliga vid flere stationer, än de 15, för hvilka kommissarier
af 3:e eller 4:e klassen redan blifvit af komitén
föreslagna. Uttalandet om bildandet af eu 5:e kommissarieklass
har sålunda skett allenast för att tillmötesgå dem,
som påyrka en ännu större ökning redan nu af antalet
manlige föreståndare.

Komitén har såsom historisk förutsättning för möjligheten
att ersätta tjensteman med betjente åberopat förhållandet
vid statens jernvägar, der stationsinspektorer af
tjenstemannaklass blifvit utbytta mot stationsmästare af
betjentldass, med ett i alla afseenden lyckligt resultat. Det
är dock i allmänhet icke tillfredsställande att på grund af
förhållandena inom ett statens verk draga slutsatser för ett
annat, högst väsentligt olika, och der måhända alla på saken
inverkande betingelser icke äro i ringaste mån öfverensstämmande.
Måhända var det vid statens jernvägar alls icke
betingadt att vid dessa små stationer ens från början använda
föreståndare af tjenstemannagrad, utan att samma

3fi7

stationer snarare bort likställas med de underordnade stationer
vid post- och telegrafverken, som benämnas »poststationer»,
respektive »vexelstationer» och. »telegramexpeditioner»,
och för hvilkas föreståndare några särskilda koinpetensvilkor
icke äro föreskrifna. Det må visserligen förhålla
sig så, att stationsmästaren vid jernvägen verkställer sin
redovisning till jernvägsstyrelsen, då deremot de nämnda
stationerna vid post- och telegrafverken redovisa till närmast
öfverordnade postkontors eller telegrafstations föreståndare,
men i det fallet äro alla lika, att de icke taga
någon befattning med stationens utgifter och icke ens utbetala
förekommande aflöningar, utan dessa ombesörjas helt
och hållet af distriktsförvaltningarna vid jernvägen och af
stationsföreståndarne vid post- och telegrafverken. Vidare
förefinnes den skilnad mellan jernvägen och telegrafen, att
inom det förra verket hela tekniken är fullkomligt skild
från stationsföreståndarnes bestyr och förlagd under särskilda
förvaltningar, då deremot vid telegrafverket å de
stationer, hvarom nu är fråga, det dagliga underhållet i
tekniskt hänseende af linier, apparater och batterier både
för telegraf och telefon måste åligga stationsföreståndaren,
hvilket ju ock framgår af komiténs egen motivering rörande
de nuvarande telegrafisternas ansedda mindre lämplighet
såsom föreståndare för en del stationer, der dylika
göromål förekomma i större omfattning. Klart är fördenskull,
att redan från dessa synpunkter kompetensvilkoren
måste ställas olika för en föreståndare vid en telegrafverkets
station och vid en mindre järnvägsstation.

En annan vigtig olikhet mellan dessa begge slag af
stationsföreståndare är den, att föreståndaren för en jernvägsstation
icke har att tjenstgöra som förman eller chef
för underlydande stationer, hvilket allt mer och mer blir
förhållandet vid telegrafverkets stationer. För tjugo år
sedan funnos icke heller vid telegrafverket sådana stationer,
men telefonens införande har föranledt inrättandet af vexelstationer
till stolt antal, och detta växer betydligt hvarje
år. Vid dessa vexelstationer inrättas vanligen tillika telegramexpeditioner
för telegrammers befordran genom telefon
till och från den telegrafstation, under hvilken de lyda
och till hvilken de skola redovisa inflytande medel. Sådana
vexelstationer finnas redan vid Stockholms station

368

till ett antal af mer än 100, och vid åtskilliga större kommissariestationer
finnas 30 å 40 samt till och med vid
en nuvarande telegrafiststation så många som 25. Af de
20 telegrafstationer, som nu af komitén ifrågasättas att
erhålla betjente till föreståndare, finnes endast en, som ännu
icke har någon underlydande vexelstation, men denna telegrafstation
anlades så sent som i slutet af år 1900. Af
de öfriga föreslagna mästarestationerna hafva fyra för närvarande
hvardera endast 1 underlydande vexelstation, två
hafva hvardera 2, tre hvardera 3, en har 4, en har 5, tre
hafva hvardera 6, två hvardera 7, två hvardera 8 och en
har 11 underlydande vexelstationer. Sammanlagda antalet
af dessa vexelstationer blifver 85, således i medeltal mer än
4 för hvarje telegrafstation. Telefonväsendet inom landet
har emellertid icke ännu på långt när nått sin fulla utveckling;
efterhand kommer antalet sådana stationer ytterligare
att betydligt ökas, hvarpå såsom exempel kan anföras,
att vid de nu ifrågavarande stationerna antalet vexelstationer
på endast ett år ökats från 76 till 85, eller med
nära 12 procent.

För utöfvande af ett sakkunnigt och verksamt chefskap
öfver ett så stort antal underlydande vexelstationer
och telegramexpeditioner anser reservanten, att de föreslagne
mästarne sakna erforderlig kompetens. Deras bildningsgrad
motsvarar snarare den, som påkallas vid de underordnade,
än vid de öfverordnade stationerna; mästarnes anställande
vid de förra skulle dock i allmänhet högst väsentligt
fördyra förvaltningen och kan för öfrigt icke
genomföras af det skäl, att betjeningspersonalen vid flertalet
vexelstationer anställes och aflönas af abonnenterna
sjelfva. Föreståndarne vid dessa vexelstationer besitta dock
ofta högre bildningsgrad, än hvad man kan vänta af de
nya mästarne. Vid tvister om ordberäkning i telegrammer,
huru ord få sammanskrifvas, huru främmande ord i svenska
språket skola uttalas och stafvas, i de fall der de icke äro
fullt tydligt skrifna, hvilket allt förekommer dagligen vid
telefonbefordran af telegrammer, — allt sådant skall den
öfverordnade mindre kunnige afgöra, till ytterligt obehag
för den underordnade, som, enligt hvad som n}^ss nämndes,
i många fall torde komma att förstå saken bättre.

369

Inom komitén har, såsom redan blifvit berördt, fråga
ock väckts att ersätta postmästarne vid de mindre postkontoren
med betjente, men detta förslag har mött bestämd
gensägelse från postverkets representanter, af flera skäl,
bland hvilka ett af de vigtigaste just varit, att chefskapet
för en mängd underlydande poststationer med nödvändighet
kräfde, att föreståndaren för ett postkontor egde den för
ett sådant chefskap nödvändiga utbildningen för att kunna
meddela föreskrifter, råd och anvisningar i alla möjliga
frågor, som vid en postanstalt kunde ifrågakomma. Reservanten
instämmer för sin del helt och hållet i dessa skäl,
men kan å andra sidan icke inse, hvarför samma principer
icke fått vinna tillämpning på telegrafen, vid hvilken
rörelsens behöriga skötande ingalunda påkallar mindre allmänbildning
och speciella insigter på flera områden.

I sammanhang med den af komitén sålunda uppstälda
jemförelsen mellan stationsmästarne vid statens jernvägar
och den föreslagna betjentldassen med samma benämning
vid telegrafen, uttalar komitén, att man vid statens jernvägar
i stället för tjensteman, hvilka mången gång varit
missnöjda med sin ställning, fått en klass af betjente, hvilka
varit nöjda med sin lott. Reservanten har ej kännedom
om huru det förhåller sig med den nämnda betjentklassens
belåtenhet, men att en annan, temligen närstående betjentklass
vid statens jernvägar, nemligen de s. k. kontorsbiträdena,
varit synnerligen missbelåten med sin ställning,
torde vara allmänt kändt. Rörande dessa uttalade ock —
under senaste riksdag, vid behandling i Andra Kammaren
af frågan om deras löneförmåner — en ledamot af statsutskottet
den hemställan, huruvida det icke vore skäl att
indraga i stället för att oupphörligt öka ett så missnöjdt
slägte som denna kår.

Vid telegrafverket är man icke alldeles utan erfarenhet
om den belåtenhet, som kan vara att förvänta hos en
blifvande klass af stationsmästare. När nemligen de sista
optiska telegrafstationerna i vårt land indrogos och förändrades
till elektriska stationer, användes ett fåtal af de
vid förstnämnda stationer anstälda telegrafisterna af betjentgrad
såsom föreståndare för telegrafstationer, för att
man ej skulle behöfva öfverflytta dem på öfvergångsstat,

370

och blefvo de dervid likstälda i aflöning med de qvinliga
telegrafisterna. En af dem gjorde sedermera anspråk på
att varda befordrad till kommissarie, åberopande dervid såsom
skäl, att den telegrafstation han förestod hade i alla
afseenden lika stor omfattning som de minsta kommissariestationerna,
att han hade samma bestyr med tillsyn af
linierna som kommissarierna och att han i öfrigt utförde
alldeles samma göromål som dessa. Då hans uppmärksamhet
fåstades på, att han icke uppfyllt de för dem föreskrifna
kompetensvilkoren, svarade han, att han icke kunde
förstå, hvad sådana hade med saken att göra, då det väl
icke var dessa som skulle betalas, utan det arbete som utfördes
och detsammas beskaffenhet.

Sådana erinringar som de nu anförda komma alltid
att göras, så ofta man sätter två personer med vidt olika
bildningsgrad att utföra samma arbete, men betalar den,
som på förhand aflemnar vissa högre kunskapsbetyg, dubbelt
så mycket som den, hvilken saknar dessa betyg. Man
kan icke öfvertyga dem om, att kunskapsbetyget behöfver
betalas, och när sådant icke desto mindre sker, alstrar det
missnöje; man sammansluter sig i kår och agiterar för att
få den förmenta orättvisan upphäfd, att den ene skall erhålla
så oskäligt mycket mera betaldt för ett och samma
arbete än den andre. Ett ytterligare stöd för denna agitation
skulle de komma att få i det förhållandet, att vid
flera af de stationer, som äro föreslagna att få mästare till
föreståndare, skulle, såsom redan blifvit berördt, förekomma
större uppbörd och mera ansvarsfulla göromål, än vid de
minsta kommissariestationerna, men att dessa fått den högre
ställningen endast på den grund, att de äro förlagda i
städer, eller dylikt.

Då komitén försökt att äfven vid postverket inrymma
en större verkningskrets åt betjente än förut, har detta
skett med nogsamt undvikande af nyssberörda missförhållande,
nemligen att låta tjensteman och betjente utföra
lika och samma arbete. I stället har man från tjenstemännens
förutvarande arbete afsöndrat vissa enklare göromål,
som utan risk kunde skötas af betjente, så att endast
gränslinien mellan de olika göromålen, så att säga, blifvit
uppflyttad, utan att desamma dermed blifvit sammanblandade
eller lika beskaffade. Derigenom undviker man ock

371

källan till missnöje och agitation, då det faller sig helt
naturligt, att vid en sådan fördelning det olika arbetet påkallar
olika aflöning.

En annan erfarenhet har ock vunnits bland de få vid
telegrafverket befintlige stationsföreståndarne af betjentgrad,
hvilken otvetydigt ådagalägger, att den aflöning, som
visat sig fullt tillfredsställande för en qvinlig telegrafist,
omöjligen kan räcka till för en manlig stationsmästare.
Denne senare vill naturligtvis ingå giftermål, och, om han
slutligen får stor familj, blir nog lefvebrödet otillräckligt.
Den fria bostadslokal, bestående af ett rum och kök, som
vid så godt som alla dessa stationer tillhandahålles föreståndaren,
blir otillräcklig, med den påföljd att särskilda
kostnader komma att drabba telegrafverket antingen derigenom,
att stationsmästaren förhyr sig annan bostad, hvarvid
den förutvarande bostadslokalen å stationen blir obegagnad
och stationsföreståndaren får 250 kronor högre
kontant aflöning, eller ock derigenom, att annan, större
lokal måste anskaffas, hvarvid åsamkas högre hyreskostnader
och större utgifter för värme och belysning. Detta
senare har redan skett vid en af ifrågavarande stationer,
emedan det var omöjligt för föreståndaren att i den förutvarande
lokalen herbergera sig sjelf med hustru och sex
barn. Samme föreståndare, som uppburit ett arfvode motsvarande
full telegrafistaflöning jemte tre ålderstillägg, har
ock ideligen beklagat sig off er omöjligheten att utan nöd
och brist kunna draga sig fram på den knappa aflöningen.
Dessa klagomål, till rigtigheten vitsordade af vederbörande
telegrafdirektör, hafva ock föranledt telegrafstyrelsen att
nyligen öka hans arfvode, så att han för det närvarande,
förutom den utvidgade bostadsförmånen, uppbär 100 kronor
mera årligen, än hvad de högst aflönade ordinarie qvinliga
telegrafisterna, inberäknadt ålderstillägg och telefonarfvode,
åtnjuta. Af dessa senare äro ändock en del anstälda
vid stationer'', som hafva mer än dubbelt så stor rörelse
som den, vid hvilken ifrågavarande manlige telegrafist är
föreståndare. Samma erfarenhet kommer nog att yppa sig
flerestädes, om stationsmästareklassen kommer att införas.
Såsom nyutnämnd och ogift kommer han måhända att
finna sin ekonomiska ställning högst förträfflig; men sedan
han fått familj med många barn blir den förut goda af -

372

löningen otillräcklig, han blir missnöjd och den förut berörda
jemförelsen med den ställning, som en kommissarie
intar, hvilken måhända sköter en mindre station än han,
framkallas sjelfmant och skärpt till ytterlighet.

En annan f. d. optisk telegrafist tjenstgör för närvarande
såsom biträde vid utsändningsexpeditionen i Göteborg
och uppbär i sådan egenskap, inberäknadt expektansarfvode
och arfvode för extra tjenstgöring, en inkomst, som
med 590 kronor öfverstiger nu gällande telegrafistaflöning
med ålderstillägg, och sålunda 190 kronor mera än den af
komitén föreslagna nya aflöningen jemte ålderstillägg för
biträdande telegrafist. Denne åtnöjes icke heller med nyss
angifna arfvode, utan har i en nyligen till telegrafstyrelsen
insänd skrifvelse beklagat sig öfver otillräckliga inkomster
för att nöjaktigt försörja sig och familj samt i anledning
deraf begärt förhöjning. Denna framställning har
ock blifvit af direktören vid Göteborgs station vitsordad
såsom befogad och följaktligen tillstyrkt. Så lärer väl
äfven för framtiden, derest de nya mästarne blifva anstälda,
det blifva oafvisligt att åt en manlig telegrafist
med hustru och flere barn tilldela högre aflöning och större
bostadsförmåner än åt den qvinliga telegrafisten, och man
får sålunda redan från början hafva klart för sig, att icke
allenast icke någon afsevärd besparing kan genom de nya
stationsmästarne beredas, utan att med all säkerhet ökade
aflöningskostnader komma att påkallas för framtiden. Man
skall dervid med styrka kunna framhålla det faktum, att
det måste vara rent af omöjligt för en man med hustru
och barn att kunna lefva eller ens nödtorftigt uppehålla
sig på samma inkomster, som en ensam qvinna, synnerligen
som dennas lefnadsvanor antagligen icke föranleda drygare
utgifter, än hvad som kommer att belöpa sig för hvar och
en af de qvinliga medlemmarne af stationsmästarens familj.

Såsom skäl för anställandet vid telegrafverket af stationsföreståndare
utan vanlig elementarbildning, anför komitén,
att man derigenom skulle kunna bereda fast anställning
och befordran inom verket för den klass extra betjente,
som kallas budbärare, likasom ock till äfventyra för andra
inom telegrafverket anstälda personer af betjentgrad, af
hvilka telegrafverket nu måste gå i mistning, ehuru desamma
kunna hafva visat sig mycket dugliga.

373

Denna motivering borde, enligt reservantens mening,
icke få föra till den slutföljden, att man skulle kunna låta
ifrågavarande betjente öfvergå till tjenstemannagöromål, så
vida man icke på samma gång vill göra tjenstemännen
öfverflödiga och alltså aflägsna dem från deras nuvarande
befattning att sköta alldeles samma göromål, hvilket, enligt
hvad redan blifvit framhållet, eljest skulle blifva fallet.
Om nemligen tjensteman och betjente skola sköta samma
göromål, och de senare anses kunna utföra dem lika tillfredsställande
som de förre, så blefve det obestridligen en
onödig statsutgift att vidare hålla de dyrare tjenstemännen
för detta samma arbete. Å andra sidan, om dessa begge klasser
tjenstgörande skola framdeles sköta samma arbete, så är det
visserligen icke tilltalande, att, såsom redan blifvit påvisadt,
de skola få så väsentligt olika ersättning för samma arbete.

Under större delen af de snart femtio år, under hvilka
telegrafverket varit i verksamhet, har någon egentlig befordringsmöjlighet
inom verket för telegrambärarne icke
stått till buds. Efter att hafva tjenat verket från konfirmations-
till beväringsåldern, hafva de vanligen frivilligt
lemnat sin anställning. Men sedan statens telefonverksamhet
vunnit så stor utsträckning hafva ganska många af
dem vunnit anställning såsom inkasserare, materialvakter,
apparatjusterare, reparatörer eller dylikt. Denna användning
för telegrambärarne synes vara i alla afseenden mera
lämplig, och då för alla dessa befattningar förutsättas endast
folkskolans kunskaper, böra de äfven dertill kunna skaffa
sig erforderlig kompetens. Ej heller förekomma vid dessa
befattningar personer af tjenstemannagrad, hvadan alla de
olägenheter blifva uteslutna, som, enligt hvad förut anförts,
blifva en följd af att tjensteman och betjente skola utföra
samma arbete.

Det synes sålunda, som numera tillfälle till beredande af en
fastare och bättre aflönad anställning vid telegrafverket för
dem bland telegrambärarne, som verkligen äro dugliga, icke
skulle komma att för framtiden saknas. Att få behålla de
mindre dugliga torde för verket icke vara så eftersträfvansvärdt.
För öfrigt blir äfven dessas ställning ingalunda
sämre än lokaltelefonisternas, hvilka komitén icke heller
föreslagit till uppförande på ordinarie stat och hvaraf ett
stort antal måste lemna verket efter fem års tjenstgöring

374

och många sannolikt, hädanefter som hittills, frivilligt göra
det tidigare. För dem erbjuda sig icke platser såsom apparat]
usterare, reparatörer eller dylikt, ej heller torde utsigterna
för dem att skaffa sig anställning utom telegrafverket
vara mera lofvande än för telegrambärarne.

Under förhandlingarna inom komitén har emot förslaget
att låta telegrambärare befordras till stationsföreståndare
erinrats, att de i alla afseenden brista i den
bildning, som erfordras för att på ett tillfredsställande
sätt kunna sköta en sådan befattning. I det föregående
har reservanten redan berört några af de förhållanden, vid
hvilka sådant skulle inträffa. Föreståndaren för en sådan
mindre station måste nemligen förstå att i tekniskt hänseende
reda upp och afhjelpa alla felaktigheter, som vid
stationen kunna förekomma, vare sig dessa uppstå i stationens
ledningar, apparater eller batterier, hvartill hörer
att på förhand kunna utreda, huruvida sådana fel äro befintliga
inne på stationens egna område eller ute på linierna.
Någon tekniskt bildad person finnes i allmänhet icke vid
stationen att i sådana fåll anlita, utan måste stationsföreståndaren
kunna reda sig sjelf, och kan han det icke, torde
lätt hända, att telegrafkorrespondensen får ligga nere, till
dess hjelp hinner reqvireras från annat håll. Af dessa skäl
hafva ock, på grund af härom under telegrafverkets utveckling
vunnen erfarenhet, kompetensfordringarna för manliga
telegraf^enstemän efter hand ökats, så att desamma nu stå
betydligt högre, än hvad de. voro för trettio år sedan. Vid
sistnämnda tidpunkt åtnöjde man sig i allmänhet med
studentexamen och deri godkända insigter i språk. Den
tekniska undervisningen och examineringen ombetroddes
vanligen åt direktörerna. År 1873 togos de första stegen
till utbildande af eget undervisningsväsende vid telegrafverket
samt i sammanhang dermed till införandet af ett
ordnadt examensväsende under kontroll af en särskild för
ändamålet af telegrafstyrelsen tillsatt kommission. De ämnen,
hvaruti undervisning skulle meddelas och examen afläggas,
voro fysik (läran om elektricitet och magnetism samt
meteorologi), telegrafi, telegrafinstruktion och reglemente
samt telegrafering och telegrammottagning enligt morsealfabetet.
På senare tiden har härtill kommit telefoni.
Likaledes hafva inträdesfordringarna ökats i det afseendet,

375

att studentbetyget skulle innehålla vitsord om godkända
insigter i matematik, fysik och kemi till det omfång, som
fordras i studentexamen på reala linien, detta af skäl, att
styrelsen då ansåg, att kursen i telegrafi icke kunde fullständigt
inhemtas utan berörda förkunskaper. Kompetensfordringarna
uppstäldes af den förste föreståndaren för
telegrafverkets undervisningsanstalt, tillika författare af den
enda fullständiga lärobok i telegrafi, som ännu finnes på
svenska språket.

Enligt de grundsatser, som sålunda förut gjort sig
gällande, kunna de för skötseln af en telegrafstation erforderliga
tekniska kunskaperna icke förvärfvas af en person,
som icke besitter andra förkunskaper än dem, som meddelas
i folkskolan. Utbildningen i tekniskt hänseende måste
följaktligen blifva allt annat än tillfredsställande, synnerligast
som efter telefoniens tillkomst anspråken på teknisk
förkunskap visserligen måste, såsom redan framhållits, ställas
snarare högre, men icke lägre, än hvad de voro vid tidpunkten
för det nuvarande undervisningsväsendets ordnande.

Beträffande frågan om språkkunskapers nödvändighet
för telegraftjenstemän, så har man vid det svenska telegrafverket
allt sedan dess första tillkomst strängt hållit på, att
telegrafpersonalen skulle ega kännedom om de tre verldsspr&ken,
tyska, engelska och franska, ju fullständigare desto
bättre. För att åt telegrafverket förvärfva språkkunniga
tjensteman meddelade telegrafstyrelsen, under det första
årtiondet efter telegrafens införande i vårt land, dispens åt
flere inträdessökande från bestämmelsen angående maximiålder
vid inträdet, på den grund, att de under längre tids
vistelse i utlandet förvärfvat sig framstående skicklighet i
främmande språk. Under den tid, då de vid studentexamen
utdelade betygen upptogo alla tre språken under en
gemensam titel »lefvande språk» och man kunde erhålla betyget
»godkänd» på endast två språk, var det för inträde
såsom telegrafelev föreskrift, att den sökande skulle genom
särskildt betyg från lärare i ämnet vid allmänt läroverk
styrka, att lian var i besittning af godkända insigter
i hvart och ett af de tre språken.

Beträffande inträdesfordringarna för qvinliga elever är
stadgadt, att desamma skola hafva aflagt fullständig af -

gångsexamen från statens normalskola för flickor eller annat
dermed jernförligt läroverk och dervid erhållit åtminstone
vitsordet »godkänd» i franska, engelska och tyska språken,
äfvensom i aritmetik och geografi.

I våra grannländer, Norge och Danmark, är för inträde
vid telegrafen likaledes föreskrifvet, att sökanden skall
innehafva vanlig elementarbildning i de tre nämnda främmande
språken. Någon motsvarighet till den nu föreslagna
mästaregraden finnes ej heller inom dessa länder.

I strid med den uppfattning, som sålunda hittills gjort
sig gällande i de skandinaviska länderna beträffande obligatorisk
språkkunskap för inträde vid telegrafverket, vill
komitén nu lemna hela denna fråga ur räkningen. Uttrycket
härom i komiténs betänkande är dock temligen försigtigt,
enär det heter, »att i allt fall brist på kunskap i
det språk, hvarå telegram affattats, ingalunda utesluter möjlighet
att nöjaktigt expediera detsamma». Möjlighet torde
dock i detta fall, likasom i många andra, vara ganska
långt aflägsen från sannolikhet och ännu längre från visshet.

Under diskussionen om denna sak har inom komitén
anförts, att telegraftjenstemannen har allenast att till eller
från telegraftecknen genom afskrifning öfverföra, hvad som
med telegraf befordras, och att för denna afskriftsoperation
ingen språkkunskap skulle vara behöflig, enär man endast.
har att kopiera bokstaf för bokstaf. Erfarenheten har dock
utom allt tvifvel ådagalagt, att denna uppfattning icke är
rigtig. Äfven om telegrammerna vid inlemnandet vore affattade
med tryckbokstäfver och sedermera vid försändning
från station till station blefve kopierade på samma tydliga
sätt, så att telegraftjenstemannen aldrig behöfde misstaga
sig om den bokstaf han skulle aftelegrafera eller nedskrifva,
skulle telegraferingsfelens antal ändock blifva vida större,
om den telegraferande icke kände det språk, hvarå telegrammerna
vore affattade, än om han vore dermed förtrogen.
Att bokstaf för bokstaf kopiera ett alldeles obekant
språk är nemligen en så tröttande operation, att
uppmärksamheten ganska snart slappas och att man derigenom
lätt begår fel. Och i alla händelser måste ett sådant
arbete gå mycket långsammare, än om man, såsom
vid vanlig läsning, kan se, uppfatta och nedskrifva hela
ordet på en gång. Denna långsammare befordran kommer

377

att i sin mån försena expeditionen och dermed äfven öka
trängseln på linierna.

Men nu äro telegra m merna vid inlemnandet i de flesta
fall skrifna för hand, ofta med typiskt olika stil på de
olika språken. Känner tjenstemannen språket, har han i
allmänhet ingen svårighet att rätt afläsa och afsända detsamma.
År han deremot obekant med språket, begår han
lätt det ena misstaget efter det andra vid tolkningen af en
okänd handstil, med den påföljd, att telegrammet framkommer
obegripligt och förlorar sin bestämmelse. Vid
upptagning å en mellanstation af ett sådant vid första afsändningen
felaktigt återgifvet telegram, uppstå lätt nya
fel vid afsändning till nästa station. Men äfven om telegrammet
vid första sändningen blifvit rätt behandladt, kan
fel uppstå vid den vidare aftelegraferingen, derest någon
af de personer, som dermed taga befattning, är i saknad
af språkkännedom.

Det är dock icke allenast en mer eller mindre otydlig
eller svårläst handstil, som föranleder fel vid telegraferingen.
Äfven den vanliga telegrafskriften, hvilken som bekant
består af prickar och streck, förvanskas lätt, än genom
mindre noggrannhet hos den telegraferande, än genom naturförhållanden,
såsom luftelektricitet, kontakter eller afledningar
och dylikt. Om derigenom en prick bortfaller
eller förlänges till ett streck, eller två prickar sammanflyta
till ett streck, eller ett streck delar sig, uppstår på mottagningsremsan
å Morse-apparaten i hvartdera fallet en annan
bokstaf än den rätta. Den språkkunnige ser genast på
innehållet, att ett fel uppstått, och kan alltså omedelbart
begära och få rättelse från afsändningsstationen; den icke
språkkunnige deremot saknar derför nödiga förutsättningar.

En för nu omhandlade förhållande särdeles belysande
erfarenhet hade det svenska telegrafverket under de första
tjugo åren af dess tillvaro, då ännu alla telegrammer mellan
Sverige och Frankrike befordrades öfver Tyskland.
Dessa telegrammer voro naturligtvis i allmänhet åffattade
på franska språket, och deruti voro de dåvarande tyska
telegraf^''enstemännen okunniga. Följden deraf blef, att
knappast tiondedelen af telegrammerna mellan de två förstnämnda
länderna framkommo alldeles felfria, och att kanske
omkring halfva antalet voro så förfuskade, att mottagaren

25*

icke alls eller blott delvis kunde uppfatta innehållet. Mottagaren
nödsakades i följd deraf ofta bekosta nytt telegram
och begära repetition af ett förut mottaget obegripligt telegram;
denna åtgärd medförde dock icke alltid önskadt
resultat, enär det sålunda erhållna repetitionstelegrammet
vanligen ock framkom felaktigt. Endast i det fall, att, i
de begge mottagna exemplaren af samma telegram, telegraferingsfelen
inträffat å olika ord, kunde man genom att
kollationera utskrifterna mot hvarandra utforska rätta ordalydelsen.
Vid en af de större trävaruskeppningsorterna i
Norrland plägade exportörerna hänvända sig till telegraftjenstemännen
för att med deras hjelp söka dechiffrera de ankomna
franska telegrammerna, hvarvid tjenade som ledning,
dels huruledes bokstäfver kunnat förvexla^ genom
otydlig handstil, dels den sannolika förändring, som Morsetecknen
kunnat undergå vid telegraferingen på linierna.
Telegrafkorrespondensen mellan Sverige och Frankrike var
sålunda den tiden högst besvärlig och otillförlitlig och fortfor
att vara så, intill dess en ny telegrafkabel nedlades
mellan Fanö och Calais och derefter alla svensk-franska
telegrammer befordrades öfver Danmark, med kontrollstation
i Fredericia, der språkkunnig personal skötte expeditionen.
Telegraferingsfelen försvunno nu med ens, och de
svenska telegraf^ enstemännen gladde sig åt att icke vidare
behöfva blifva föremål för misstanke att genom vårdslöshet
eller okunnighet hafva förorsakat telegraferingsfel.

Den erfarenhet, man sålunda vunnit vid telegrafverket,
har äfven bekräftats inom andra verksamhetsområden, att
nemligen afskrifning eller kopiering af skrifter på främmande
språk lätt blir felaktig, der densamma skall utföras
af icke språkkunnig personal. Såväl vid embetsverk som
vid affärskontor har man funnit, att en på svenskt språk
mycket säker renskrifvare ofta begår misstag, då han skall
göra utskrifter på ett för honom okändt utländskt språk.
Samma är förhållandet vid tryckerier, der en skicklig konstförvandt
sätter skrifter på svenska språket nästan felfritt,
men på utländskt språk fulla med korrekturfel. Såväl
vid renskrifning som vid sättning hjelper man sig dock
till rätta med kollationering eller korrekturläsning, hvilka
åtgärder ju alltid utföras af personal, som är förtrogen med
innehållet och språket. Men vid telegrafering står ingen

379

sådan utväg till buds; den nedskrifva kopian kan der icke
jemföra® med det långt bort befintliga originalet, utan
måste utlemnas i det skick, densamma fått vid den första
utskriften.

Då det åligger en telegraftjensteman att mottaga och
befordra telegrammer, affattade på språk, som äro för honom
obekanta, såsom ryska och finska m. fl. språk, för att
icke nämna telegrammer, affattade med tillhjelp af code eller
chiffer, har man deraf velat draga den slutsatsen, att han
då lika väl må kunna expediera telegrammer på tyska,
franska eller engelska språken, utan att behöfva vara förtrogen
med dessa. Emot en sådan slutledning kan med
skäl erinras, att _ samtliga telegrammer, som äro affattade
på annat klart främmande språk än dem, den nuvarande
svenska telegraftjenstemannen känner, äro så få till antalet,
att de väl sannolikt uppgå till allenast’en bråkdel af en
procent af hela antalet, då deremot de tre verldsspråken
förekomma i ett högst betydligt antal telegrammer, nemligen
först och främst i flertalet utländska, men äfven understundom
i inländska. Telegraftjenstemannen får helt naturligt
göras kompetent att sköta hvad som i regeln förekommer,
utan hänsyn till undantagen. Hvad code-telegrammerna
beträffa^ så äro orden i dem hemtade delvis
från kända språk, och delvis från andra med dem beslag -tade språk, hvadan desamma för en person med vanlig
språkbildning icke medföra så afsevärda svårigheter. Chiffertelegrammerna
åter äro föremål för betydligt strängare
taxering och i sammanhang dermed underkastade obligatorisk
kollationering per telegraf, hvarigenom anledning till
fel i väsentlig mån förminskas.

En annan svårighet vid handläggning af telegrammer
genom personal utan språkbildning uppstår vid deras taxering.
Telegramportot skall enligt internationella bestämmelser
utgå efter viss beräkning för hvarje ord, hvarvid
tillika är föreskrifvet, att ordsammansättningar, som äro
stridande emot språkbruket, icke äro tillåtna. Det är dock
naturligtvis icke möjligt för en person, som icke känner
det språk, på hvilket telegrammet är affattadt, att bedöma,
huruvida afsändaren, i strid mot språkbruket, sammanskrifvit
tre eller fyra ord till ett, för att derigenom inbespara
sig porto. Sådana försök förekomma nemligen nästan dag -

380

ligen och gifva ofta anledning till tvister mellan allmänheten
och tjenstemannen, hvarvid den senare naturligtvis
kommer till korta, om han saknar språkkännedom. Det är
fördenskull äfven ur synpunkten af portoinkomsten särdeles
vigtigt, att den taxerande tjenstemannen är väl hemmastadd
med de språk, som vanligen förekomma i telegrammer.
Såsom bevis på, huruledes allmänheten begagnar sig
af ordsammanskrifningar i språk, om hvilka telegraftjenstemannen
antages vara okunnig, må anföras, att det icke så
sällan förekommer, att man i telegrammer, affattade på
svenska språket och inlemnade vid utländsk station för befordring
till Sverige, finner tre eller fyra ord sammanskrifna
till ett på något liknande sätt, som t- ex: »brefgåttidag».
Ett sådant taxeringsfel af t. ex. en fransk telegraftjensteman
skulle dock väcka mindre uppseende, än om en
svensk telegrafi] énsteman skulle taxera t. ex. »qu’en-dirat-on»
som ett ord, om afsändaren varit klok nog att i ett
telegram sammanskrifva det, med utelemnande af apostrof
och bindetecken. 1 de länder, som anslutit sig till den internationella
telegraf konvention en, göres allt mera anspråk
på, att telegrammer, affattade på något af de tre språk,
hvari kännedom fordras af våra nuvarande tjensteman, skola
taxeras rätt och expedieras rätt, Oaktadt telegrambefordringen
nu utföres af språkkunnig personal, hafva taxeringsfel
gång efter annan förekommit, hvilket framgår deraf, att
från engelska telegrafförvaltningen under en längre tidsföljd
månatligen ingått till svenska telegrafverket detaljerade anmärkningar
och förteckningar öfver engelska ord, som i
telegrammer från Sverige blifvit otillåtligen sammanskrifna
till ett. Deremot öfverser man lättare med fel i berörda
hänseenden beträffande telegrammer, affattade på sådana
språk som svenska, danska och finska, när dessa telegrammer
inlemnats i länder, för hvilka dessa språk äro främmande.

Men äfven vid taxeringen af telegrammer på svenska
språket torde ofta uppstå rätt stora svårigheter för en telegraftjensteman
med otillräcklig bildning. Såsom ofvan nämndes,
går allmänhetens sträfvan städse ut derpå att, genom sammanskrifning
af flera ord till ett, nedbringa telegramafgiften
så lågt som möjligt. Den nuvarande telegraftjensteinannen,
med fullständig elementarbildning samt afgångs -

381

betyg om kännedom af modersmålet och förmåga att i
skrift behandla detsamma, har det oaktadt ganska svårt
att bemöta allmänhetens anspråk i detta hänseende, — ännu
svårare måste detta blifva för en person, som saknar all
språkbildning i egentlig mening. Dessa svårigheter ökas
derigenom, att svenska språket är fullt med ord af främmande
härledning, hvilkas betydelse är känd endast af den,
som har vanlig elementarbildning, och kan fördenskull
sådana ords rätta sammanskrifning icke heller med sakkunskap
bedömas af andra. Om t. ex. det franska ordet
»depot» enligt ett på vissa håll modernt stafningssätt skrifves
»depå» i ett svenskt telegram, kommer den icke språkkunnige
telegrafisten och förklarar, att »de» och »på» äro
två särskilda svenska ord, som icke få sammanskrifvas, och
deri har han från sin ståndpunkt obestridligen rätt.

Svårigheterna i afseende å taxering af telegrammer å
svenska språket och missbruket med ordsammanskrifningarna
hafva varit så afsevärda, att telegrafstyrelsen sett sig
föranlåten att till telegraftjenstemännens ledning låta utgifva
en särskild afhandling om »ordsammansättningar i
telegram», hvilken innehåller dels allmänna regler för till—
låtna och icke tillåtna sammansättningar, dels talrika exempel
på beggedera. Dessa regler måste enligt sakens natur
ganska ofta begagna sig af grammatikaliska och logiska
begrepp och uttryck, och äro desamma följaktligen i deras
helhet fullt användbara endast för personer med elementarbildning.

De ledsammaste följderna af otillräcklig bildning hos
telegrafpersonalen uppstå dock vid telegrammers befordran
genom telefon. Dervid vill man helt naturligt undvika att
bokstaf för bokstaf uppläsa telegrammet, ty sådant skulle
för det allra största flertalet telegrammer taga en tålamodspröfvande
lång tid, såväl för korrespondenten som för den
tjenstgörande telegrafisten, utan man vill helt enkelt i telefonen
föreläsa telegrammet och likaväl få det rätt nedskrifvet
på telegrafstationen. Dessa telegrammers antal är
rätt betydande; de utgjorde nemligen under det senast förflutna
året, tillsammans i begge rigtningarna, icke mindre
än 685,434 stycken, eller nära en tredjedel af hela antalet af
sådana taxerade telegrammer, som möjligen kunnat blifva
föremål för telefonering. Telegrammer befordras numera

382

genom telefon dels från eller till allmänheten, det är mellan
telegrams afsändare eller mottagare, å ena sidan, och
närmaste telegrafstation, å andra sidan, dels mellan s. k.
telegramexpeditioner och de dem öfverordnade telegrafstationerna.
Att det fordras ett visst mått af bildning för
att korrekt nedskrifva telefonerade telegrammer, har redan
visat sig af den erfarenhet, telegrafverket vunnit med dessa
telegramexpeditioner, ehuru vid dem få befordras endast
sådana telegrammer, som äro affattade på svenska språket.
Klagomål hafva nemligen ingått och äfven förekommit i
de allmänna tidningarna derom, att från sådana telegramexpeditioner
ankomna telegrammer utlemnats, som varit illa
utskrifna och illa stafvade, med ett ord icke presentabla. De telegrafkorrespondenter,
som sjelfva abonnera på rikstelefon, behöfva
dock ej anlita en telegramexpedition, äfven om denna
är belägen i deras omedelbara närhet, utan kunna de genom
telefonen utvexla sina telegrammer direkt med telegrafstationen,
hvilket naturligtvis alltid varit nödvändigt,
då telegram förekommit på främmande språk. Men om nu
telegrafstationens föreståndare icke heller har språkbildning,
så blir åtminstone en beqväm telefonbefordran af telegrammer
på främmande språk alltid utesluten. Man har då ingen
annan utväg än att bokstaf för bokstaf läsa upp telegrammet
i telefonen, med angifvande af den bokstaf, som
börjar ett nytt ord; kollationeringen efteråt måste ega rum
på samma besvärliga sätt. Någon kontroll å expeditörens
sida öfver att telegrammet innehållit en begriplig mening
kan här icke ifrågakomma.

Hvad beträffar behandlingen af telegrammer, affattade på
svenska språket, torde telegrafverket kunna förebygga, att
desamma af den nya telegrafistpersonalen blifva illa utskrifna
och illa stafvade, så framt de icke innehålla ord
med främmande härledning. I detta fall torde det ofta
blifva klent både med stafningen och prononciationen af
orden, och det blifver äfven då säkrast att tillgripa bokstafveringen.

I motiveringen om obehöfligheten af språkkunskap för
de föreslagna mästarne, anför kornitén, att. de fall, då å de
mindre stationerna erfordras språkkunskap, vanligen äro
ytterst få, enär utländska telegrammer endast sparsamt förekomma.
Häremot kunna flera erinringar göras. Först torde

o o

383

det icke vara rigtigt, att en statens funktionär skall göras
kompetent att noggrant fullgöra endast sådana åligganden,
som ofta förekomma, men lemnas inkompetent att utföra de
arbeten, som mera sällan förekomma. Ett genomförande af
denna grundsats på kompetensfordringarna inom andra områden
af statstjenåre skulle visserligen få rätt betänkliga följder.
En jurist skulle sålunda ej behöfva taga kännedom
om de lagbestämmelser, som ytterst sällan tillämpas, ej
heller läkaren om de ytterst sällsynta sjukdomarna. Dock
har väl den telegraferande allmänheten full rätt att få sina
telegrammer på främmande språk lika sakkunnigt och omsorgsfullt
expedierade, om dessa telegrammer äro till antalet
allenast tio om året, som om de vore tusen, särdeles
vid verkets telegrafstationer, hvilka alla utan inskränkning
äro öppna för internationel korrespondens. Likväl fins
ibland de ursprungligen till 29 föreslagna mästarestationerna
åtminstone ett par, som under det senaste året expedierade
fullt ett tusen telegrammer med utlandet. Huruvida
alla dessa varit affattade på främmande språk kan
ej angifvas, ej heller huruvida några af de inländska telegrammerna
innehållit annat än svenskt språk, emedan särskild
statistik öfver antalet telegrammer på de olika språken
ej upprättas. För öfrigt är en indelning af stationerna
efter antalet telegrammer på främmande språk ganska vansklig.
Vid en ort, der förut vexlats ganska få telegrammer
med utlandet, kan uppstå en fabrik eller affär, som har
behof af temligen liflig telegramvexling med utlandet, och
omedelbart ökas antalet telegrammer på utländskt språk.
Skola dessa telegrammer tillika befordras genom telefon,
och vid stationen finnes anstäld språkligt obildad personal,
uppstår naturligtvis klagomål, och man får icke förtänka
den nya telegraf korrespondenten, att han vill hafva lika
sakkunnig betjening å den station, till hvilken han har att
hänvända sig, som finnes å andra stationer, der kanske
portouppbörden är mindre, och sålunda tillgångarna att aflöna
kompetent personal äfvenledes knappare. Resultatet
af ett sådant klagomål kan svårligen blifva något annat,
än att den förutvarande personalen vid stationen måste förflyttas
till annan station och språkbildade tjensteman anställas
på den förra stationen, hvithet, allt icke kan försiggå,

384

utan att telegrafverket får bestå resekostnader och flyttningsersättningar.

Äfven med de få telegrammer, som vid de afsedda mästarestationerna
antagas komma att utvexlas med utlandet,
kan det alltid förekomma, att något af dem föranleder tjenstetelegram
angående rättelser eller felaktigheter i adressering
och dylikt. Dessa tjenstetelegram skola enligt internationella
konventionen affatta^ på franska språket, och uppsättas
visserligen i vanliga fall enligt gifna formulär, men rätt
ofta förekomma dock helt naturligt saker, som icke kunna inpassas
i ett sådant formulär. En icke kännare af franska
språket kan sålunda i detta fall icke reda sig, vare sig det
gäller att sjelf aflåta ett dylikt telegram, eller att besvara
ett från utlandet ankommande. I detta sammanhang må
det tillåtas att göra en jemförelse med kompetensfordringarna
vid postverket. Der fordras för inträde till postelevkurs
att förete betyg om godkända insigter i tyska
och franska språken, ehuru denna personal icke har
att tolka postförsändelsernas innehåll, utan endast adresserna,
samt att mottaga eller expediera de på franska språket affattade
tjenstesaker, som enligt gällande föreskrifter påkallas
vid postutvexling med utlandet. Vid telegrafen förekommer
äfven allt detta, men der skall dessutom expeditören
kunna rätt återgifva hela försändelsens innehåll.
Det synes sålunda, att kompetensfordringarna vid telegrafverket
borde vara minst lika stora.

Komitén har i sin motivering med några ord berört
de olägenheter, som skulle uppstå deraf, att telegrafisterna
af betjentgrad skulle under deras utbildningstid tjenstgöra
jemnsides med personer af högre bildningsgrad. Dervid är
först att erinra, att dessa telegrafister väl enligt sakens natur
måste tjenstgöra å större stationer under längre tid,
än som motsvarar deras utbildningstid. 1 sjelfva verket
måste nemligen allt framgent finnas reservpersonal tillgänglig
för att vid sjukdomsfall eller semester rekrytera behofvet
vid de egentliga mästarestationerna, så vida man icke
vid dessa senare skall för det ifrågavarande ändamålet nödgas
anställa en öfvertalig personal för att vara tillstädes,
när behof uppstår. Och då personer af denna grad icke
lära kunna, såsom tjensteman få göra, stå på expektans
utan arfvode, finnes väl ingen annan utväg, än att gifva

385

mästareaspiranterna, under den tid de få vänta på en för
dem egentligen afsedd anställning, ständigt förordnande vid
apparatexpeditionen å de större stationerna. Dermed uppstår
ock det redan förut berörda oegentliga förhållandet,
att tjensteman få sitta sida vid sida och utföra samma arbete
som betjente, och att de förra erhålla inemot dubbelt
så stor betalning som de senare. Vidare komma dessa betjente
då att åtminstone vid Morse-apparaterna och å dagvakterna
få handlägga telegrammers befordran på främmande
språk i samma utsträckning som tjenstemännen, ty
det låter sig praktiskt icke göra att vid en Morse-apparat
utbyta expeditör, för hvar gång ett utländskt telegram förekommer.
Då lära, ock utan tvifvel telegraferingsfelen
komma att blifva lika talrika, som de voro i den svenskfranska
telegramvexlingen för trettio år sedan. Vid de andra
apparater, som för närvarande användas å de större
stationerna, nemligen Wheatstones snabbskriftsapparater,
torde man icke finna rådligt att söka, draga någon nytta
af betjent-telegra,listerna, emedan vid flertalet af dessa apparater
förekommer hufvudsakligen utländsk korrespondens.
Samma är förhållandet med nattjenstgöringen, som för det
mesta har att handlägga den utländska korrespondens, som
ej hunnit framkomma under dagvaktens lopp. Dessa begge
slag af arbeten torde sålunda, hädanefter som hittills, böra
utföras af manliga tjensteman.

Komitén har gjort, uttryckligt förbehåll derom, att icke
under några omständigheter betjent skall förordnas till föreståndare
å station, hvarest, telegraftjensteman, ordinarie
eller extra, är såsom biträde anstäld, utan att, derest, å
station, hvars föreståndare är af betjent,klass, erfordras biträde,
sådant tages bland betjente, hvilka söka utbilda sig
till erhållande af stationsföreståndarebefattning. Ensamt af
detta uttalande framgår med all önskvärd tydlighet, huruledes,
enligt komiténs åsigt, det, icke är åtskilnad i de verkliga
kompetensfordringarna, som förestafvat den ifrågavarande
bestämmelsen, utan att det är andra hänsyn, som
här fått, verka afgörande. Ur praktisk synpunkt nedför
dock denna bestämmelse ganska vidtgående följder. A ena
sidan blir den e. o. tjenstemännen sålunda ej lämplig att
anställas såsom biträde hvar som helst, men för den e. o.

. 7 o

bet j ent-telegrafisten gäller ej samma inskränkning. A andra

386

sidan betingar detta förhållande, såsom redan blifvit berörd!,
behofvet att hafva tillgång till nödig reservpersonal
för mästarestationerna, för hvilket ändamål man måste å
närbelägna stationer meddela permanenta förordnanden åt
mästareaspiranter, samt vid samma stationer, såsom reserv
för dessa, anställa qvinliga e. o. telegrafister utan förordnande.
Ty om icke denna åtgärd vidtages, inträffar lätt,
att, vid sjukdoms- eller annat förfall för ett mästarebiträde,
någon lämplig vikarie för honom icke finnes att tillgå,
ehuru det på omkringliggande stationer kan finnas god tillgång
på e. o. assistenter eller e. o. telegrafister. Den, som
för tjenstgöringen har i alla hänseenden underkastat sig
den högre utbildningen, får sålunda stå i reserv, får fullgöra
expektanstiden för den med underordnad bildning utrustade,
för att han skall kunna bibehållas vid telegrafverket.
Då man sålunda inom ett och samma verk inför tvenne
olika klasser tjenstgörande, af hvilka, ehuru de fullgöra
alldeles samma arbete, den ene icke under några omständigheter
får ställas såsom biträde åt den andre, skapar man
på samma gång högst betydande svårigheter i personalens
administrering, hvilka svårigheter blifva så mycket mera
afsevärda, som telegrafpersonalens arbete är af den beskaffenhet,
att detsamma icke kan utföras af hvem som helst,
utan erfordrar en högst speciel utbildning. Att deremot
åt stationsmästare vid jernvägen anskaffa ett tillfälligt biträde
torde icke möta så synnerlig svårighet.

För de föreslagna mästarnes utbildning har komitén
förutsatt, att desamma skulle genomgå en af telegrafstyrelsen
anordnad teoretisk och praktisk kurs samt nödig
proftjenstgöring. Omfattningen af den teoretiska kursen är
ej i betänkandet angifven, men under öfverläggningen härom
inom komitén uttalades, att de för utbildningen i främmande
språk borde genomgå en treårig kurs i Stockholms
borgareskola och derefter den vid telegrafverket anordnade
teoretiskt-praktiska telegrafkursen. Man hade då tänkt sig,
att den första treåriga språkutbildningen skulle kunna försiggå
utan kostnad för telegrafverket derigenom, att de
samtidigt för sitt uppehälle skulle fortfara att tjenstgöra
såsom telegrambärare. Denna senare utväg synes dock icke
vara möjlig. Budbäraregöromålen taga nemligen en tid i
anspråk af omkring tio timmar dagligen, men äfven om

det vore endast åtta timmar, kommer denna sysselsättning
att trötta sin man tillräckligt, för att han skall blifva obeqväm
att under den öfriga delen af dagen göra språkstudier,
hvilka, om de ej förenas med hemarbete och lexläsning,
torde blifva ganska litet inbringande. Det torde sålunda
utan tvifvel påkallas, att telegrafverket bekostar deras
underhåll under studietiden, sålunda tre år vid borgareskolan
och ett år vid den teoretiskt-praktiska telegrafkursen, tillhopa
fyra år. Huru stort belopp bör anslås till deras underhåll
under tiden, torde vara svårt att afgöra, men, äfven om de
skola inträda i budbäringsgöromålen under mellanterminerna,
för att under den tiden sjelfva förtjena sitt uppehälle, synes
det icke gå för sig att för hvar och en sådan elev
beräkna ett underhåll mindre än 600 kronor för år eller
2,400 kronor för alla fyra åren. För de 20 mästareplatser,
som nu till en början skulle beredas, kommer sålunda telegrafverket
att drabbas med en utbildningskostnad af 48,000
kronor, och för ett lika stort antal reserver eller biträden
samma summa, således in alles 96,000 kronor. Såsom kändt
är, hafva de nuvarande tjenstemännen slöjda! sig sin ändock
vida öfverlägsna förberedande utbildning utan kostnad för
telegrafverket, och äfven uppehållit sig vid telegrafverkets
undervisningsanstalter utan ersättning. Den språkbildning,
som mästarne skulle erhålla i den omhandlade treåriga kursen,
skulle i alla fall dock helt naturligt blifva synnerligen
underhaltig, jemförd med den som vinnes i en fullständig
elementarskola, der äfven mera omfattande kunskap i svenska
språket förvärfvas. Den kännedom i främmande språk,
som påkallas för tjenstgöring vid telegrafen, omfattar icke
allenast att kunna begagna sig af några i umgängesspråket
och det dagliga lifvet allmännast förekommande fraser, utan
- i första rummet att kunna skrifva språket rätt efter diktamen,
hvari ock, allt sedan undervisningsväsendet ordnades
vid telegrafverket, inträdesprof fått afläggas af dem, som i
utgångsexamen från elementarskola icke haft fullständiga
betyg i något af språken. Förmågan att ortografisk lägligt
kunna skrifva språket är hufvudsak; dernäst att förstå
det så väl, att man kan afiäsa det rätt, äfven om handstilen
ej är i noggrann öfverensstämmelse med de svenska förskrifterna.

388

Det svenska telegrafverket saknar icke alldeles erfarenhet
om huruledes det går, då man i telegrafens tjenst
använder personal utan språklig bildning. Och för att kunna
framlägga ett ojäfvigt och sakkunnigt intyg om huruledes
denna erfarenhet utfallit, har reservanten genom tillmötesgående
från den senast med pension afgångne direktören
vid Stockholms centralstation erhållit hans utlåtande om två
försök, som förut gjorts att vid telegrafexpeditionen ersätta
de qvinliga telegrafisterna med män af lägre bildningsgrad.
Som hans omdöme är af särdeles stor vigt, i ty att han
under en period af mer än 40 år tjenstgjort först som
vaktföreståndare och sedan som direktör vid rikets största
telegrafstation, må hans anförande här intagas i sin helhet,
ehuru det ej kunnat undvikas, att flera af deri förekommande
synpunkter redan blifvit berörda i det föregående
:

»I anledning af att fråga ånyo lärer blifvit väckt om
att de qvinliga telegrafisterna delvis skulle ersättas med
män af lägre bildningsgrad, synes anledning vara att närmare
skärskåda det sätt, på hvilket de qvinliga telegrafisterna
skött sig under den tid af öfver ett fjerdedel sekel, som
de varit anstälda i telegrafverkets tjenst. I början af 1860-talet bestämdes på grund af en motion vid Riksdagen, att
qvinnor skulle lemnas tillträde vid vissa statens verk och inrättningar,
deribland telegrafverket. Motionen helsades med
stort jubel från många håll, dock icke från de verk, der
platserna skulle förvärfvas. Det var således med en viss
afvoghet, som de första qvinnorna mottogos vid telegrafverket,
synnerligast i Stockholm, der de vunno inträde i
början af 1870-talet. Men de förstodo snart att genom sin
påpasslighet och sitt pligttrogna arbete tilltvinga sig sina
förmäns och kamraters aktning. Utan öfverdrift kan påstås,
att qvinnoriias arbete vid telegrafverket utfördes då i
allmänhet bättre än männens, hvilket till ej ringa del hade
sin orsak deri, att flertalet af de senare voro äldre, samt en
och annan hade dels genom sysselsättning på annat håll ^

dels genom ett mindre regelbundet lif fått sin telegraferingsförmåga
nedsatt. En väsentlig förändring till det
bättre har under de senaste 10 å 15 åren inträdt, i det
att den manliga personalen numera är yngre och i hög

389

grad mera skötsam; men man kan, det oaktadt, icke påstå,
att de i arbetsduglighet öfverträffa qvinnorna, hvilkas arbete
allt fortfarande utföres mönstergilt.

Före den tid då förenämnda förändring inträdde, voro
befordringsutsigterna för de extra ordinarie manliga nästan
lika dåliga, som de nu äro för de e. o. qvinliga. Följden blef,
att flere af desse män, som funno så ringa utsigter för sin
utkomst vid telegrafverket, på lediga stunder egnade sig åt
annan sysselsättning och endast nödtorftigt skötte sin telegraf^
enst. De qvinliga e. o. telegrafister, som nu finnas,
och hvilka först efter 15 å 18 års pligttroget arbete hafva
utsigt att erhålla en ordinarie anställning i någon aflägsen
vrå af landet, hafva icke tillgripit sådana förvärfskällor och
torde de måhända äfven mött störjjp svårigheter än männen
att kunna erhålla dylika. Deras inkomster vid telegrafverket
äro betydligt mindre än männens och icke tillräckliga
för deras lefnadsbehof under nu inträdda dyra tider.
Den afvoghet, som förr mötte dem, synes — utan något
deras förvållande — hafva återkommit; men det oaktadt
sköta de fortfarande sin ansträngande tjenst på ett fullt
nöjaktigt sätt. Från de personer, som förringa qvinnans
arbete vid telegrafverket — och de äro ej få — hafva ej
sällan framstälts jemförelser emellan den nuvarande manliga
och qvinliga personalen till den senares nackdel; men
detta är en jemförelse, som haltar betydligt. Fn dylik
skall ej göras emellan de tjensteman, som nu äro anstälda
vid telegrafverket; ty man skall ingalunda lemna ur räkningen
den omständigheten, att, i följd af den på de sista
årtiondena förekommande snabba omsättningen bland männen,
äro dessa numera i allmänhet unga, under det att de
ordinarie qvinnorna, med högst få undantag, hafva sin ålder
mellan 40 och 60 år. Skall en jemförelse göras med
de nuvarande qvinnorna, så bör den rättvisligen ske mellan
de män, som funnos vid verket för 15 k 20 år sedan,
och hvilkas ålder då något så när öfverensstämde med de
nuvarande qvinnornas. Fn dylik jemförelse vore mera korrekt
och skulle tvifvelsutan icke utfalla till de senares nackdel.

Qvinnornas kunskaper i lefvande språk torde i allmänhet
vara större än deras manliga kamraters, och huru pass
vigtig! det är att vid telegraferingen hafva kännedom om
dessa språk, är knappast behöflig! att påpeka. Af telegraf -

styrelsens berättelser finner man ock, att den bråkdel af 1
procent, som de inom landet begångna telegraferingsfelen utgöra,
är ganska liten. Skulle, såsom det blifvit sagdt, soldater
och deras vederlikar intaga de platser vid telegrafverket, som
qvinnorna nu hafva, kan man med bestämdhet förutsäga, att
telegraferingsfelens antal blir betydligt större; de nya adepterna
må uppnå en aldrig så stor skicklighet i telegraferinsrskonsten.
Vissheten om denna försämring har man
från tvenne förut gjorda försök, nemligen ett under förra
chefens tid och ett under den nuvarandes. Från fältsignalkompaniet
beordrades nemligen till tjenstgöring hvardera gången
5 å 6 korporaler och soldater, hvilka redan förut inhemta!
telegraferingskonsten och sålunda utan föregående öfning
kunde placeras vid apparaterna. De af desse män expedierade
telegrammer, synnerligast de ankomna, vimlade af fel, och
klagomål från allmänheten inlupo allt som oftast. De flesta
telegrammer som expedieras äro s. k. affärstelegrammer, och
det är mindre vanligt, att dylika telegrammer icke innehålla ett
eller flera främmande ord, hvilka för en språkkunnig person
med lätthet förstås, men af den okunnige ofta förvrängas.
Man kan visserligen bemöta detta med, att telegrammet
skall ordagrant nedskrifvas sådant som det blifvit aftelegraferadt;
men huru klart bestämmande gällande instruktion
än är om, att man skall begära repetition af otydligt
förekommande ord, blir det dock i praktiken en bjudande
nödvändighet att ibland delvis anlita sin gissningsförmåga,
och den får ändå ej urarta derhän, som en gång
inträffade, nemligen att en person, som telegraferade: »Om
affären reusseras» etc. fick detta af den emottagande telegrafisten
ändradt till: »Om affären refuseras», hvarigenom
således innebörden af telegrammet blef rakt motsatt till
det, som var afsedt.

Ett af de telegraftecken, som är mera svårt än flera
andra att korrekt telegrafera, är bokstafven c; genom att
helt obetydligt öka afståndet emellan det första tecknet och
de tre efterföljande blir det tr. Synnerligast i franska språket
förekomma ord, hvarvid förvexlingar af förenämnda slagkunna
inträffa; exempelvis:

centaine (hundratal)
cesse (afbrott)

trentaine (trettiotal)
tresse (fläta)

391

caquer (insalta)
ciller (blinka)

traquer (inringa)

triller (drilla)
trochet (klase)
troupe (trupp)
trouver (finna)
truite (forell)

cochet (ungtupp)
coupe (fällning)

couver (ligga på ägg)
cutte (bränning)

in. fl. in. fl.

Den icke språkkunnige nedskrifver ordet, sådant som
det efter hans uppfattning är aftelegraferadt, utan att reflektera
öfver att en korrigering kan behöfvas, hvilket deremot
i allmänhet icke är fallet med den, som eger förmåga att
öfversätta telegrammet.

Våra köpmän pläga under sitt brådskande arbete ej
alltid skrifva sina telegrammer så synnerligen tydliga, och
de torde dertill äfven funnit skäl derigenom, att de erfarit,
att de nuvarande tjenstemännen med lätthet tyda de ofta
ganska otydliga orden, hvilket till stor del hufvudsakligast
torde hafva sin orsak i tjenstemännens språkkännedom.
Ofta kunna exempelvis »u» och »n» icke skiljas från
hvarandra. Om sålunda ett telegram innehåller: »M’envoyez
un an tre», så förstår en språkkunnig person, att detta skall
betyda »skicka mig en annan» och icke »skicka mig en grotta».

Fel af dylikt slag förekommo i mängd å de telegrammer,
som expedierades af förenämnda militärer, och jag
såg mig slutligen nödsakad att anmoda en särskild person
att granska de af dem expedierade telegrammerna, och efter
några veckor blef det nödvändigt att hos telegrafstyrelsen anhålla
om deras entledigande. Det bör tilläggas, att de ifrågavarande
personerna voro i öfrigt pligttrogna och skötsamma.

Vid telefonering af telegrammer blifva svårigheterna
än större, då en i språk obildad person skall taga befattning
dermed. Visserligen har man den utvägen att, som
det kallas, bokstafvera orden, d. v. s. att uttala vissa
på förhand öfverenskomna namn, hvilkas begynn elsebokstäfver
angifva just de bokstäfver, som bilda det mindre
vanliga ordet; men hvilken betydande tid det drager, om
hvarje sådant ord skall undergå dylik behandling, är bekant
för hvar och en, som något känner till detta expeditionssätt.

I telegrammer på främmande språk måste då hvarje
ord bokstafvera.», och äfven flera i de svenska telegram -

392

merna, på det att dessa icke skola få det besynnerliga utseende,
som telegram merna ofta hafva vid flera af telegramexpeditionerna
på landsbygden.»

Slutligen torde det vara nödvändigt att något närmare
skärskåda det inflytande på personalen i dess helhet,
som anställandet af de föreslagne mästarne och deras blifvande
extra biträden kommer att utöfva. I det föregående
är redan tillräckligt framhållet, att den nya tjenstemannaklassen
kommer att blifva en synnerligen missnöjd klass,
som kommer att göra den sociala frågan brännande inom
telegrafpersonalens led, och kanske med ännu större fog
än på andra områden. Det låter sig nemligen bestämdt
icke göra att tilldela olika personer, med samma och likartadt
arbete, så olika aflöningar, som blifvit ifrågasätta för
kommissarier vid de mindre telegrafstationer, vid hvilka sådana
äro anstälda, och för mästare vid de större stationerna,
vid hvilka sådana skulle blifva föreståndare. Ej heller lärer
mästareaspiranten, som tjenstgör såsom biträde å en
större station, med jemnmod bära, att han får så mycket
mindre betaldt för sitt arbete än assistenten.

Men äfven tjenstemannaklassen kommer att röna inflytande
af den nya personalen med folkskolebildning. Det
är en allmänt mensklig egenskap, att hvar och en vill, att
tillbörligt värde, särskild!; från öfverordnades sida, sättes
på de kunskaper och insigter, man förvärfvat för att göra
sig duglig för ett visst värf i lifvet. Ser nu den unge
tjenstemannen, att hans ådagalagda kunskapsprof har så
ringa värde, att en person med endast folkskolebildning
sättes vid hans sida att utföra samma arbete, så tänker
han det vara förmånligare att vända sig till en annan
bana, der göromålen tilldelas personalen i närmare öfverensstämmelse
med dess aflagda kunskapsmått. Friheten från
likställighet i afseende å aflöningen är honom icke nog, han
vill äfven hafva olika arbete, så vida han icke skall anse sin
utbildning vara bortkastad. Inträdessökande med elementarbildning
komma att draga sig tillbaka, då de finna, att
telegrafverket reder sig med personer med folkskolebildning.
Redan nu har telegrafverket af andra orsaker haft svårt
att anskaffa erforderligt antal manliga elever, och de se -

393

naste årens lärokurser för sådana elever hafva icke kunnat
göras fulltaliga, ehuru befordifingsförhållandena för unga
e. o. assistenter under de senaste 10 åren varit gynsammare,
än de någonsin varit på mer än 40 år. Derjemte har
af de manliga, som vunnit inträde, under de senare åren
ett icke oafsevärdt antal lemnat telegrafverket, för att egna
sig åt andra lefnadsbanor. Genom brist på manliga inträdessökande
och i den mån redan intagne tjensteman lemna telegrafverket,
tvingas man helt naturligt att utvidga mästareinstitutionen,
så att mästare måste anställas till allt större
antal, och sålunda får man till slut icke några tjensteman
qvar. Man kommer härvid att röna samma erfarenhet, som
när i ett land införas två olika slag af mynt, af hvilka det
ena är fullvärdigt, men det andra underhaltigt och icke inlösbart
till dess angifna värde: det underhaltiga kommer
i den allmänna rörelsen att undantränga det fullvärdiga,
som sålunda försvinner ur marknaden. När en sådan verkan
inträda kommer ock det svenska telegrafverket, som
hittills i afseende å intelligent expeditionspersonal stått i
allra främsta rummet, dervid fullt jemförligt med våra
skandinaviska grannländer, att nedsjunka i kompetens att
kunna på ett tillfredsställande sätt betjena allmänheten, och
antalet telegraferingsfel, som hittills varit anmärkningsvärdt
litet i vårt land, kommer att mångdubblas.

Hvad den qvinliga telegrafpersonalen beträffar, så kommer
systemförändringen sannolikt icke att så hastigt inverka
på denna, emedan densamma lättare finner sig i sådana förhållanden.
Men äfven den kommer att tröttna att, såsom
redan blifvit antydt, stå såsom reserver för mästarereserverna
samt att sålunda i deras ställe öfvertaga det mindre
behagliga värfvet att vara expektant utan aflöning. Vidare
komma nog deras befordringsutsigter att åtminstone icke
ljusna, så mörka de än äro för det närvarande, då de få
gå i 17 år såsom extra ordinarie. Visserligen tilldelas
dem i förslaget till aflöningsstat 70 nya ordinarie platser,
och detta förkortar visserligen väntningstiden för dem
till 13 år. Men så komma de nya mästarne, och de
blifva naturligtvis befordrade genast; de äro på sitt sätt
utbildade, under det de 13 år äldre fullt tränade och
expeditionsskickliga e. o. telegrafisterna fortfarande få vänta
på befordran. Så kommer det allt framgent att gå, att

26*

394

Klassindelningen
för
telegrafisterna.

den nyutbildade mästareaspiranten vinner anställning såsom
förordnad extra ordinarie och såsom ordinarie framför den
äldre e. o. telegrafisten, för hvilken sålunda extraordinarietiden
blifver förlängd och förordnandena derunder mera
ojemna.

I anslutning till hvad sålunda blifvit anfördt, har reservanten
inom komitén yrkat,

att vid telegrafverket någon klass manliga telegrafister
af betjentgrad icke måtte inrättas, utan att de nu gällande
kompetensfordringarna för manlig telegraf person al måtte
fortfarande bibehållas; och

att antalet manliga föreståndare för telegrafverkets stationer
måtte för det närvarande inskränkas till det antal,
som, mästarne förutan, redan blifvit af komitén i telegrafverkets
aflöningsstat uppfördt.

Vid öfverläggning inom komitén angående aflöningsbeloppen
för telegrafisterna, hade reservanten redan under
höstsammanträdena år 1899 påyrkat, att fortfarande endast
en aflöningsklass skulle inrättas för denna tjenstemannagrupp
och att inom densamma de, som blefve stationsföreståndare,
skulle, äfvenledes såsom hittills, få, såsom ersättning för det
särskilda föreståndare- och redovisningsansvaret och besväret,
åtnjuta förmånen af fri bostad jemte ljus och ved, eller
i de ytterst få fall, der bostad in natura icke vore tillgänglig,
i stället uppbära en ersättning på extra stat af 200
kronor för år. Detta yrkande var betingadt deraf, att det
vid indragning af förutvarande stationer kunde blifva nödigt
att förflytta en telegrafist, som var föreståndare, till
att blifva biträde, och att detta skulle möta svårigheter,
om dermed blefve förknippad en nedsättning i aflöningen.

Skulle man åter vid indragning af eu station söka bibehålla
dess förutvarande föreståndare vid oafkortad aflöning, finge
detta ske genom anslag på öfvergångsstat, hvilken åtgärd
åter skulle medföra ökade statsutgifter för aflöningen. Vid
telegrafverket voro redan under en föregående tidsperiod,
nemligen under tiden 1872—1882, inrättade tvenne klasser i

telegrafister, men dessa blefvo med år 1883 sammanslagna
till en. När sedermera, genom telefonens tillkomst, ett
stort antal smärre telegrafstationer blefvo öfverflödiga och
i följd deraf indragna, visade sig tydligt förmånen deraf,

395

att de förra föreståndare vid dessa stationer tillhörde
samma aflöningsklass som de biträdande telegrafistema och
sålunda kunde utan alla omständigheter förflyttas till sådana
andra stationer, der anställandet af biträdande telegrafister
fans af behofvet påkalladt.

Men äfven om de begge klasserna telegrafister enligt
nya aflöningsstaten icke erhålla konstitutorial på hvar sin
klass, kunna dock, ur annan synpunkt, svårigheter uppstå att
förflytta en telegrafist af l:a klassen till telegrafist af 2:a
klassen. En telegrafist af den förra klassen erlägger nemligen
till pensionsinrättningen afgifter efter den högre pension,
som tillkommer innehafvare af tjenst i denna klass.
Om en sådan telegrafist efteråt nedflyttas i 2:a klassen,
blifver ock pensionen samtidigt nedsatt till det för denna
klass gällande belopp, och dermed äro äfven de högre pensionsafgifterna
under den föregående tjenstetiden utlagda
utan ändamål. Det kan verkligen ock ifrågasättas, huruvida
en sådan olikhet kan anses förefinnas mellan de begge
klasserna af telegrafister, att äfven olika pensionsbelopp böra
åt dem beredas, fastän otvifvelaktigt är, att telegrafistenföreståndaren
bör, på grund af den mera ansvarsfulla tjenstgöringen,
under tjenstetiden i någon form uppbära högre
ersättning än en biträdande telegrafist.

Hvad reservanten sålunda påyrkade, vann dock icke
anslutning inom komitén, utan fattades innan k omi ten
ajournerades i december 1899 provisoriskt beslut om att
inom telegrafverket föreslå tvenne grader telegrafister,
likasom man inom postverket, med ledning af Riksdagens
redan fattade beslut, upptagit tvenne grader q vinliga postexpeditörer,
och att telegrafister af l:a klassen, hvartill
skulle räknas alla stationsföreståndare, skulle ega uppbära
en aflöning, som vore 200 kronor högre än den, som
tillkomme telegrafister af 2:a. klassen. I händelse föreståndare
åtnjöte förmånen af fri bostad, ljus och ved, skulle
aflöningen nedsättas med samma belopp, 200 kronor.

Vid första behandlingen inom komitén af denna lönefråga,
hade man sålunda i realiteten stannat vid samma
belopp, som reservanten föreslagit. Skiljaktigheten bestod
deri, att man gjorde två löneklasser, mellan hvilka dock
bestämdes jemnt så stor skilnad i aflöningen, som svarade
mot den telegrafverket tillfallande ersättningen för upplå -

396

tande af fri bostad, ljus och ved, der sådan lemnades in
natura. Som en sådan förmån finnes vid nästan alla stationer,
blef sålunda den faktiska skilnaden den, att före- t

ståndaren skulle under sjukdom och för beräkning af pension
få tillgodoföra sig äfven andelen i hvad bostadsfriheten
motsvarade.

Då man nu sålunda, med frångående af den under
senare tiden inom telegrafverket pröfvade grundsatsen att
hafva endast en aflöningsklass för de ordinarie telegrafistema,
anslöt sig till den för postverket redan gällande, egnade
man, enligt reservantens förmenande, icke tillbörlig uppmärksamhet
åt de olika förhållanden, under hvilka de begge
telegrafistgraderna skulle blifva anstälda, i jemförelse med
de begge qvinliga postexpeditörsgraderna. Dessa senare äro
nemligen samtliga biträdande tjensteman, och en postexpeditör
af den högre graden torde i de flesta fall kunna anställas
på hvarje kontor, der en postexpeditör af den lägre
graden kan finna användning. Åtgärden med införandet
af de begge graderna i postverket är sålunda snarare att
likna vid nya ålderstillägg, eller ock att anse såsom uppmuntran
för längre tjenstgöring eller större duglighet. Vid
telegrafverket åter är innehafvaren af den högre graden
alltid föreståndare, och af den lägre graden alltid biträde.

Blifver stationen indragen eller upphöjd till kommissariestation,
och någon annan telegrafistföreståndareplats icke
finnes ledig, måste den förutvarande föreståndaren, om
denna varit än så duglig, nedflyttas till telegrafist af den lägre
graden eller sättas på öfvergångsstat, intill dess någon ledig
plats af den högre graden åter yppar sig.

Sådant kan naturligtvis icke inträffa mellan de begge
qvinliga postexpeditörsgraderna. Om en expeditör af den
högre graden af någon anledning behof ver förflyttas till
annan ort, torde hinder aldrig böra möta, att hon får bibehålla
sin grad på den nya platsen.

Vid den slutliga behandlingen af denna fråga inom
komitén har allenast den ändring gjorts i det första provisoriska
beslutet, att det belopp, som en telegrafisk af ^

l:a klassen skall afstå för förmånen af fri bostad, ljus
och ved, höjts från 200 till 250 kronor för år. Denna
ändring finner reservanten innebära en afgjord försämring
i jemförelse med det förra beslutet, och det af flera skäl.

397

Först kan det visserligen vara tvifvel underkastadt, huruvida
dessa naturaförmåner verkligen äro annat än undantagsvis
värda mera än 200 kronor, och staten bör naturligtvis
ej sätta priset högre på en naturaförmån, än hvad
densamma i orten gäller. Såsom redan blifvit nämndt, består
den fria lokalen i de allra flesta fall allenast af ett ruin
och kök, och stationerna äro likaledes i de flesta fall belägna
på landsbygden, eller, der så icke är, i småstäder,
der årshyran kan vara särdeles billig — kanske så billig,
att telegrafisten skulle, derest hon hade sin frihet, skaffa
sig samtliga dessa förmåner för mindre betalning än 200
kronor. Att då förordna en obligatorisk ersättning af 250
kronor för samma förmåner måste anses obilligt.

Äfven ur en annan synpunkt måste samma ersättninganses
blifva för stor. Telegrafisterna hafva nu, och allt sedan
telefonen tillkom, velat betrakta de nämnda naturaförmånerna
af bostad, ljus och ved såsom snarare en för liten
än en tillräcklig ersättning för det rätt betydande arbetet
och ansvaret med uppbörd och redovisning vid en förenad
telegraf- och telefon central station. De flesta telegrafister
hafva fördenskull föredragit att sjelfva bekosta sig dessa
förnödenheter och qvarstå såsom stationsbiträden. Genom
den nu vidtagna förändringen kommer åter telegrafi stföreståndaren
att få 50 kronor lägre kontant aflöning, än hvad
biträdet på en station åtnjuter. Dermed blefve ock naturligtvis
ersättningen för det särskilda föreståndarebestyret
50 kronor för år mindre, än de förut åtnjutna, alldeles
fria bostadsförmånerna. Om någon ändring i den förut
stipulerade skilnaden i aflöningsförmåner för föreståndare
och biträden ibland telegrafisterna skulle hafva ansetts böra
vidtagas, skulle denna ändring snarare hafva bort gå i motsatt
riktning, så att det belopp, en föreståndare skulle erlägga
för naturaförmånerna, blifvit nedsatt till 150 kronor
eller dylikt för år. Ur denna synpunkt är det ej nog att
öfverväga, hvilket pris bostadsförmånen bör hafva i och för
sig; den allmänna och på- erfarenhet grundade åsigten är,
r såsom redan blifvit nämndt, att den är värd snarare mindre,
men bestämdt icke mera, än det med föreståndareskap förenade
arbete och ansvar med uppbörd och redovisning af
stationens medel,

398

I sammanhang med denna fråga torde äfven böra erinras,
att i aflöningsstaterna för flera centrala embetsverk
i Stockholm är föreskrifvet, beträffande aflöningen för de
vid dem anstälde vaktmästare, att, derest de i denna egenskap
åtnjuta förmånen af fri bostad, aflöningen minskas
med 15Ö kronor. Dessa bostäder hafva fullt samma omfattning
som de åt telegrafisterna upplåtna samt åtföljas
vanligen äfvenledes af fritt bränsle, samt understundom af
fri belysning. Ehuru samma bostäder, såsom vanligen
centralt belägna i hufvudstaden, säkert hafva dubbelt så
stort hyresvärde som telegrafisternas bostäder på landsbygden,
behöfva deras innehafvare ändock icke afstå mer än
tre femtedelar af hvad komitén nu föreslagit för telegraflsterna.

På grund af de anförda skälen har reservanten yrkat,
att endast en aflöningsklass upptages för telegrafister, och
att de telegrafister, som äro föreståndare, skola åtnjuta
fri bostad om ett rum och kök samt ljus och ved, eller i
stället en ersättning af 200 kronor för år.

Och icke desto mindre två klasser telegrafister uppföras
i staten, yrkar reservanten, att den ersättning, som eu
föreståndare skall erlägga för fri bostad, ljus och ved,
icke sättes högre än skilnaden mellan aflöningen i de
begge telegrafistklasserna.

Bestämmelser
angående
beräkning af
ålderstiliägg
för personalen
vid distrikten
och
stationerna.

Ett synnerligen vigtigt inflytande på personalens aflöningsförmåner
utöfva de bestämmelser, som fastställas angående
rätt för tjensteman att för ernående af ålderstiliägg
i högre tjenstegrad få tillgodoräkna sig den tid, han innehaft
tjenst i lägre grad. För att åskådliggöra detta, torde
exempel få anföras på de olika verkningarna af de begge
ytterligheterna af sådana bestämmelser.

Om en tjensteman vid befordran till högre grad alltid
finge tillgodoräkna sig den tid, han tjenstgjort i lägre grad,
så blefve han efter 10 års ordinarie tjenst i ett embetsverk

berättigad att, vid hvarje derefter skeende befordran till högre
grad, uppbära begge de med denna grad förenade ålderstillläggen.
Vid tillämpning af denna grundsats på telegrafverkets
befordringsförhållanden skulle sålunda en tjensteman,
som efter 10 års tjenst såsom assistent blefve befordrad
till kommissarie af f:e klassen, genast få sin aflöning höjd

399

från 2,800 kronor till högsta aflöningen för denna grad,
3,600 kronor, samt vid derefter skeende befordran till kommissarie
af l:a klassen likaledes genast komma i åtnjutande
af dermed förenade högsta aflöning, 5,300 kronor.

Om deremot tjenstemannen icke alls finge tillgodoräkna
sig tjenstetid i lägre grad, så blefve han för hvarje
befordran nödsakad att vänta i 10 år, innan han komme i
åtnjutande af den med den nya tjensten förenade högsta
aflöningen. Han skulle sålunda, enligt nyss anförda exempel,
såsom kommissarie af 4:e klassen under hvardera af
de första 5 åren få 800 kronor mindre aflöning och under
hvardera af de följande 5 åren 400 kronor mindre,
än hvad fallet blifvit, om han för erhållande af ålderstillägg
i den graden fått beräkna den tid, han tjenstgjort såsom
assistent. Hela minskningen i aflöning för tjenstemannen
skulle utgöra ensamt för denna befordran 6,000 kronor, ett
i jemförelse med hans vilkor mycket betydande belopp.
Samma blefve förhållandet vid hans derefter skeende befordran
till kommissarie af l:a klassen. Derefter kunde
han väl icke beräkna någon vidare befordran, ty under tre
gånger tio års väntning på ålderstillägg, tillika med tjenstgöringstid
såsom extra ordinarie tjensteman, bör han hafva
kommit så nära pensionsåldern, att utsigter till vidare befordran
för honom ej finnas. Inom de tre tjenstemannagrader,
der han arbetet, har han ock endast en ganska kort
tid fått åtnjuta högsta aflöningen.

Om nu ingendera af de anförda begge ytterligheterna
— nemligen å ena sidan att oinskränkt få beräkna tjenstetid
i lägre grad för ernående af ålderstillägg i högre grad
eller å andra sidan att aldrig få tillgodonjuta sådan beräkning
-— bör odeladt vinna tillämpning, så återstår att
finna den lämpliga medelväg, som, utan att för mycket inkräkta
på statens medel, likväl skulle tillgodose tjenstemannens
billiga anspråk. I detta fall synes det reservanten,
som komitén har afgifvit ett antagligt förslag* beträffande
aflöningsstaten för personalen vid de fasta postanstalterna,
men att deremot aflöningsstaten för personalen vid telegrafverkets
stationer i detta afseende blifvit styfmoderligt behandlad,
synnerligast vid befordran mellan de lägsta tjenstemannagrupperna,
der en allt för långsam stigning i aflöningsförmånerna
kännes mest tryckande.

400

Den lägsta af de grupper, hvari komitén indelat tjenstemännen
vid de fasta postanstalterna, med afseende å
rätten att beräkna ålderstillägg, omfattar postmästare af
4:e klassen jemte postexpeditörer. Ehuru dessa tjensteman
uppnå en aflöning jemte ålderstillägg af 3,300 kronor, hafva
de likväl blifvit föreslagna att få beräkna tjenstetiden inom
denna grupp för ernående af ålderstillägg i den närmast
högre gruppen, hvilken omfattar kontrollörer och postmästare
af 3:e klassen. Som en posttjensteman i regeln
får tjena så länge i den lägsta gruppen, att han der uppnår
begge ålderstilläggen, kommer han sålunda vid befordran
till kontrollör att genast uppbära 4,000 kronor och vid befordran
till postmästare af 3:e klassen 3,600 kronor.

Vid telegrafverket åter kunna, enligt komiténs förslag,
tjenstemännen inom den lägsta för manlig personal afsedda
gruppen (den 3:e) icke med inberäkning af ålderstillägg
uppnå högre aflöning än 2,800 kronor, sålunda 500 kronor
mindre än postexpeditörernas högsta aflöning, och ega desamma,
vid befordran till högre grad, i intet fall tillgodoräkna
sig den tid, de tilibragt inom denna grupp för ernående
af ålderstillägg inom den högre graden. Assistenterna
få likasom postexpeditörerna i regeln tjena in sina begge
ålderstillägg inom sin grad och uppnå sålunda såsom sådana
nyssnämnda årsinkomst af 2,800 kronor. Vid befordran
derefter till kommissarie af 4:e klassen får en assistent
alls ingen löneförhöjning, utan han får börja med alldeles
samma aflöning, 2,800 kronor, och qvarstå dermed under
5 år, och i medeltal ett hälft år derutöfver, beroende på
den tid af året, hvarvid han blifvit utnämnd. Först efter
ett godt stycke in på 6:e året kan han sålunda få någon
förhöjning i aflöningen såsom ersättning för de ofta ganska
dryga flyttningskostnader, hvilka han kan hafva fått vidkännas
i och för denna befordran. Detta förhållande måste
väl betraktas såsom synnerligen oförmånligt. Men ännu
sämre blir %n sådan tj en stemans ställning, i händelse han
blir sjuk under nämnda tid; han får nemligen då såsom
kommissarie af 4:e klassen uppbära allenast 2,000 kronor
för år, under det han som assistent med två ålderstillägg
var berättigad att uppbära 2,100 kronor.

Såsom af ofvan anförda exempel framgår, får en assistent,
som befordras till kommissarie af 4:e klassen, under

401

de första tio åren, han tillbringar i denna grad, uppbära
in alles 6,000 kronor mindre, än hvad den i aflöningsgrad
jemnstälde tjenstemannen inom postverket får under de tio
första åren, han tillbringar såsom postmästare af 3:e klassen,
och först efter dessa tio år blifver aflöningen för begge densamma.
Hade utnämningen i begge fallen skett under
januari månad, skulle denna skilnad hafva ökats med 73373
kronor.

Just vid den tidpunkt i lifvet, då nyssberörda befordringar
inom post- och telegrafverken ega rum, är en någorlunda
afsevärd löneförbättring för tjenstemannen särdeles
tacknämlig och behöflig. Så länge han var postexpeditör,
respektive assistent, hade han i allmänhet ej kunnat tänka
på att bilda familj; nu deremot, då han blifver sjelfständig
föreståndare för kontor eller station, synes honom tidpunkten
derför vara lämplig. Posttjenstemannen sättes ock med
den 600 kronor högre aflöningen i stånd att göra det; men
telegraftjenstemannen qvarstår fortfarande på samma nivå
som förut och får, såsom nyss påvisades, vänta ytterligare
i tio år, innan han når det efterlängtade målet.

Inom komitén, der samtliga dessa skäl blifvit framlagda,
har från flertalets sida blifvit anfördt, att telegraftjenstemännen
få ett vederlag för nyssberörda olägenhet deruti,
att den närmast högre gruppen för dem omfattar tre kommissariegrader,
då deremot posttjenstemännen i de högre
grupperna fått endast en tjenstemannagrad i hvarje grupp.
Detta förhållande innebär likväl för telegraftjenstemännen
hufvudsakligen endast skenbart en fördel framför grupperingen
vid postverket, enär de tre kommissariegrader, som
i aflöningsreglementet för telegrafverket äro sammanförda
i den nyssberörda andra gruppen, i aflöningsförmåner motsvaras
af allenast två postmästaregrader i postverket, af
hvilka den lägre får för ernående af ålderstillägg tillgodoräkna
sig tjenstetid i postexpeditörsgraden, och den högre
tjenstetid i den lägre. De tre ifrågavarande kommissariegraderna
i andra gruppen hafva nemligen i aflöning lägst
2,800 kronor jemte 800 kronor ålderstillägg och högst 3,600
kronor med enahanda ålderstillägg; motsvarande två postmästaregrader
hafva, den lägre samma aflöning som den
nyssnämnda lägsta jemförliga kommissariegraden, och den
högre 3,400 kronor jemte ålderstillägg å 800 kronor, så -

402

lunda endast 200 kronor mindre än den högsta af de tre
kommissariegraderna. Fördelen med de tre vid telegrafverket
i en grupp sammanförda kommissariegraderna är
sålunda, i jemförelse med postverkets gruppindelning, särdeles
obetydlig, synnerligast som de icke få medräkna någon
tid från den lägre gruppen. Samma försämring för
telegraftjensternännen i fråga om beräkning af ålderstillägg
uppstår ock vid fortsatt befordran från de nu jemförda
graderna inom de olika verken. Om en postmästare i 2:a
klassen efter tio års tjenstgöring i denna klass befordras
till närmaste högre grad, erhåller han i denna genast eu
inkomst af 5,300 kronor; om deremot en kommissarie af
2:a klassen efter lika lång tjenstgöring i sin klass befordas
till kommissarie af l:a klassen, får han till en
början endast 4,500 kronor och först efter minst tio år
samma aflöning som motsvarande tjensteman inom postverket.
I händelse af sjukdom får den nyutnämnde kommissarien
af l:a klassen uppbära allenast 3,000 kronor för år, under
det han förut såsom kommissarie af 2:a klassen varit
berättigad att uppbära 3,200 kronor.

Att den närmast öfverordnade, högsta gruppen inom
telegrafverket åter innehåller två tj eu stegrader, innebär tydligen
ingen fördel framför de i postverkets aflöningsreglemente
upptagna motsvarande tvenne grupper, enär rätten
att beräkna tjenstetid från den lägre till den högre af dessa
grupper inom postverket innebär samma förmån för dess
tjensteman. Men den lägre graden i telegrafverkets första
grupp saknar, såsom redan är nämndt, förmånen att beräkna
tjenstetid från den lägre gruppen.

Om någon skilnad beträffande rätten att beräkna ålderstillägg
skulle göras i aflöningsreglementena för tjensteman
vid postverket och vid telegrafverket, synes det, som
denna skilnad snarare borde hafva gått i motsatt rigtning.
Telegraftjensternännen måste nemligen afgå ur tjensten vid
fem år tidigare lefnadsålder, och hafva desamma fördenskull
kortare tid till sitt förfogande att i de särskilda graderna
intjena ålderstillägg.

Då sålunda telegrafverkets tjensteman, beträffande rätten
att beräkna ålderstillägg, erhållit väsentligen underlägsna
förmåner i jemförelse med postverkets tjensteman,
har reservanten ej kunnat biträda komiténs beslut beträf -

403

fande gruppindelning och beräkningsgrund för ålderstillägg
åt tjenstemännen vid telegrafverkets distrikt och stationer,
utan påyrkat följande gruppindelning:

första gruppen: telegraf- och telefondirektörer;
andra gruppen: liniedirektörer och kommissarier
af l:a klass;

tredje gruppen: kommissarier af 2:a klass;
fjerde gruppen: kommissarier af 3:e klass, linieingeniörer,
kontrollörer, kommissarier af 4:e klass
och kassörer;

femte gruppen: assistenter och manliga bokhållare;
sjette gruppen: qvinliga stationsföreståndare, telegrafister,
qvinliga bokhållare och vaktföreståndare
samt interurbantelefonister.

Detta förslag till gruppindelning sammanfaller så nära
som möjligt med komiténs förslag för postverkets tjensteman,
med undantag allenast af den 6:e gruppen, hvilken
i postverket saknar motsvarighet, enär dess qvinliga personal
blifvit sammanförd med 5:e gruppen.

För att bringa full likhet med postverkets afiöningsreglemente
i denna del, skulle enligt reservantens mening
tillika bestämmas,

att tidpunkten, då tjensteman kan komma i åtnjutande
af första förhöjningen, skall inträda 5 år, och tidpunkten,
då han kan komma i åtnjutande af andra förhöjningen, 10
år, sedan han tillträdt innehafvande tjenst eller tjenst, tillhörande
samma eller närmaste grupp.

Med föranledande af bestämmelserna i nådiga kun- vilkor för
görelsen den 21 december 1900, att tjensteman, som efter pftrtsoff^f.
kungörelsens utfärdande utnämndes till befattning vid kasta sig
postverket, med hvilken följde rätt till pension af post- f^f^estäm
medlen, skulle vara underkastad de förändrade bestärnmel- melser.
ser i fråga om pension, som kunde varda stadgade, har
komitén i förslaget till reglemente för postverket intagit en
motsvarande bestämmelse, nemligen att äfven den, som tillträder
aflöning å den nya staten, skall vara underkastad
samma vilkor angående pension.

Förutsättningen för det i ofvartberörda kongl. kungörelse
meddelade nådiga stadgande och sålunda jemväl för
komiténs förslag om detsammas upptagande i atlöningsreg -

404

temeritet för postverket var enligt kungörelsens ordalydelse
den, att fråga om sådant ordnande af det civila pensionsväsendet,
att tjensteinnehafvare skulle lemna bidrag till sin
egen pensionering, utgjorde föremål för en af Kong]. Maj:t
tillsatt komité. Ehuru en dylik förutsättning icke alls är
tillämplig på tjensteinnehafvare vid telegrafverket och dessa t

följaktligen lika litet som personalen vid statens jernvägar
blifvit af Kongl. Maj:t innefattade bland dem, på hvilka
ifrågavarande stadgande skulle tillämpas, har komitén ändock
i sista punkten af förslaget till aflöningsreglemente
för telegrafverket/ intagit en motsvarande bestämmelse. I
detta beslut har reservanten ej kunnat instämma på grund
af följande sakförhållande.

Telegrafverket har, såsom kändt är, sin egen pensionsinrättning,
för hvilken, sedan 1874 års riksdag beviljat anslag
af de för densammas bildande erforderliga bidrag af
telegrafverkets medel, nådigt reglemente utfärdades den 23
oktober 1874, i anledning hvaraf samma pensionsinrättning
trädde i verksamhet med ingången af år 1875. Under de
snart 27 år, som pensionsinrättningen sedan dess egt bestånd,
hafva delegarne till densamma lemnat bidrag, i procent
af aflöningen vida öfverstigande dem, hvilka af någon
annan tjenstemannakår i riket blifvit erlagda. Till bestyrkande
deraf må anföras, att, derest delegarne hade, i stället •
för att betala afgifter till pensionsinrättningen, å samma
tider insatt samma belopp på sparkasseräkning mot 4V2
procents ränta, skulle de vid innevarande års slut haft en
sparad penning till belopp af sammanlagd t en och en half
million kronor. Då antalet delegare vid slutet af år 1900
uppgick till 402, men vid pensionsinrättningens öppnande
utgjorde endast 322, torde den slutsats kunna dragas, att
de egna bidragen från delegarne, af hvilka det största fler- ■*

talet haft låg aflöning, varit jemförelsevis högst betydande.

Det i ofvan åberopade nådiga kungörelse angifna syftet
med stadgandet om skyldighet för vissa nyutnämnda
tjensteinnehafvare att underkasta sig förändrade bestämmelser
i fråga om pension, nemligen att bereda väg för »

det afsedda framtida stadgandet, att tjensteinnehafvare skola
förpligtas att lemna bidrag till sin egen pensionering, är
sålunda, såsom ofvan antyddes, alls icke tillämpligt på telegrafpersonalen.
Komitén har följaktligen icke heller kunnat

405

i förslaget till aflöningsreglemente för telegrafverket, eller
i dess motivering, åberopa berörda nådiga kungörelse, hvil-
ket deremot skett i motiveringen till motsvarande stadgande

i aflöningsreglementet för postverket, i anledning hvaraf
sålunda stadgandet derstädes blifvit satt i samband med
4 kungörelsen och den deri intagna förutsättningen för stad gandets

införande. Följden af denna olikhet i motiveringen
i berörda hänseende kan alltså blifva den, att telegrafverkets^
personal varder underkastad förändrade bestämmelser
i fråga om pension, utan all inskränkning med hänsyn till
visst uppgifvet ändamål; och kunna dessa ändrade bestämmelser
sålunda blifva gällande gent emot personalen, äfven
om de skulle afse pensionsbeloppens nedsättning, ändring
af pensionsåldern eller dylikt. Tjensteinnehafvare i postverket
och i flertalet andra civila verk synas deremot icke
vara underkastade andra förändringar än sådana, som afse
deras skyldighet att framdeles sjelfva lemna bidrag till sin
egen pensionering.

Af dessa skäl har reservanten yrkat, att någon bestämmelse
uti ifrågavarande afseende ej måtte i aflöningsreglementet
för telegrafverket intagas.

Såväl i förslaget till aflöningsstat, som i förslaget till Ändring af
instruktion för telegrafstyrelsen har komitén omkastat ord- or^nin9en,
ningen mellan byråerna i telegrafstyrelsen, så att den förut- ernå i Utevarande
första, delad i två, blifvit satt sist, och deri nuva- ^fstyrelrande
tredje blifvit satt först. Någon motivering för denna
omändring förekommer icke i komiténs betänkande, hvarken
beträffande aflöningsstaten eller vid behandlingen af
instruktionen. Under diskussionen af ärendet inom komitén
har från flertalets sida anförts, att den nu föreslagna
* ändrade ordningen mellan byråerna närmast öfverensstämde

med den för jern vägsstyrelsen faststälda och fördenskull
borde tillämpas jemväl på telegrafstyrelsen.

Reservanten har icke kunnat biträda denna uppfattning:,
och det af följande skäl.

i Under den historiska utvecklingen af telegrafverket har

den tekniska avdelningen af styrelsen städse innehaft främsta
rummet. Enligt det första nådiga reglementet för telegrafverket
utgjordes styrelsen af en chef och tre intendenter,
af hvilka de två första omhänderhade trafik och linier.

406

hvardera inom sitt distrikt, den tredje räkenskaps- och uppbördsverket.
I 1878 års stat förekommo tre afdelningar,
nemligen 1) tekniska af delningen, 2) kansli- och statistiska »

af delningen och 3) kameralafdelning en. Vid 1879 års ingång
infördes byråindelning med två byråer, den tekniska
och den administrativa, hvarjemte kansliet bibehölls sär- 4

skild!, såsom betjenande begge byråerna. Från och med år
1896 förordnades på extra stat en tredje byråchef, i sammanhang
hvarmed den förutvarande tekniska byrån delades
i två, • benämnda trafikbyrän och liniebyrån. Enligt statskalendern
utgöras byråerna fortfarande af tre i följande ordning
: 1) trafikbyrän, 2) liniebyrån och 3) administrativa
byrån. Det är ock denna ordning, som reservanten påyrkat
fortfarande böra bibehållas, med iakttagande deraf att den
första byrån enligt komiténs förslag blir delad i två.

Denna på den historiska utvecklingen grundade ordning
har utan tvifvel äfven hvilat på fullt sakliga skål.

Trafiken utgör första ändamålet med hela telegrafverkets
tillvaro. Telegrammers befordran, och i en senare tid samtalsvexlingen,
år sålunda det arbete, som i första rummet
skall ombesörjas, och efter dettas kraf och behof skola öfriga
arbeten lämpa och ordna sig. I anledning häraf sta
ock, så vidt reservanten har sig bekant, inom utländska
telegrafförvaltningar de tekniska och trafikafdelningarna före
de kamerala och administrativa afdelningarna.

Enligt sakens natur står jemväl den personal, som åt
allmänheten utför det arbete, hvilket telegrafverket i första
rummet har att ombesörja, under trafikbyråerna, och detta
synes i sin ordning betinga, att desamma, fortfarande borde i
styrelsen intaga första rummet. På samma sätt äro i postoch
tullverken de byråer satta främst, som handlägga frågor
rörande den personal, som har att utföra* det arbete, hvilket *

utgör hufvudändamålet för dessa verk. Det är ock uteslutande
i syfte, att motsvarande personal inom telegrafverket,
stationspersonalen, jemte det hufvudsakliga arbete densamma
utför, skall företrädesvis vara representerad uti de första
byråerna inom telegrafstyrelsen, som reservanten påyrkat, i

att den nuvarande ordningsföljden mellan byråerna skulle
bibehållas. Då något verkligt'' skäl för byråernas omplacering
ej af komiten anförts, kan en sådan omplacering föranleda
den uppfattningen, att åtgärden vore föranledd af

407

något underskattande af viss personal eller af det genom
densamma utförda arbete, hvilket icke vore rättvist och utan
tvifvel ej heller varit af komitén afsedt.

4) Herr Pettersson,

i fråga om lokaltelefonisternas aflöning, i hvilken reservation
herr Ordföranden och herr Björklund instämt:

Ehuru jag lifligt önskat, att i nu föreliggande förslag
till stat för telegrafverkets personal ett antal ordinarie
platser kunnat beredas åt de qvinliga lokaltelefonisterna,
har jag likväl måst böja mig för de skäl häremot, som af
komitén blifvit anförda. Men har jag tillika ansett, att
komitén ej bort stanna vid sitt nu gjorda uttalande, utan
genom förslag till höjning af lokaltelefonisternas arfvoden
söka förskaffa dem bättre existensvilkor och på så sätt i möjligaste
mån utjemna de ekonomiska svårigheterna för denna
talrika personal, hvilken i följd af sjelfva arbetets beskaffenhet
måste intaga en undantagsställning inom telegrafverket.

Den begynnelseaflöning, som tillkommer en lokaltelefonist
efter slutad utbildning, utgöres af i Stockholm och
Göteborg 40 kronor i månaden, samt å öfriga stationer 35
kronor, och visar nedanstående tabell den arfvodesstat, som
för närvarande tillämpas på grund af telegrafstyrelsens
skrifvelse den 30 mars 1900.

Månadsarfvoden.

	För lokaltelefonister.
	35 kr.	40 kr.	45 kr.	50 kr.
I. Stockholm .....................	—	G mån.	6 män.	derefter
Göteborg..................		6 mån.	12 mån.	derefter
II. Gefle, Helsingborg, Malmö, Norrköping,
Sundsvall ...........................	6 mån.	6 mån.	12 mån.	derefter
III. Eskilstuna, Ealun, Halmstad, Hernö-
sand, Jönköping, Luleå, Upsala, Öre-
bro, Östersund, Borås.................	6 mån.	6 mån.	derefter	— —
IV. Öfriga stationer.................	12 mån.	12 mån.	derefter

408

Dessutom kunna telefonisterna vid de största stationerna,
der det mest jägtande arbetet förekommer, göra sig
berättigade till smärre belöningar i form af flitpenningar,
ersättning för öfvertidsarbete in. in.

Det är gifvet, att vexlingar i lefnadsomkostnaderna å
de olika platserna skola på ett ytterst känsligt sätt göra
sig gällande vid så minimala aflöningsbelopp, och derför
anser jag fullt berättigadt, att, såsom nu sker, hänsyn tages
till stationsorten, likasom äfven att aflöningen efter viss
tjenstetid höjes enligt bestämda grunder. Men sjelfva begynnelseaflöningen
anser jag vara alldeles för låg, särskildt i
betraktande afmätt eleven måste vidkännas uppoffringar för
sin utbildning, samt att hennes sålunda förvärfvade yrkesskicklighet
i allmänhet icke är grundläggande för stadigvarande
framtida utkomst.

Enligt nedanstående uppgift äro för närvarande lokaltelefonisterna
på följande sätt fördelade inom de olika aflöningsgraderna: 229

st. med månadsarfvode af 50 kr.

216 »'' » » » 45 »

152 » » » ■ » 40 »

149 » » » » 35 »

Dessutom förefinnes ett mindre antal — 16 st. — med
annan aflöning.

Dessa arfvoden äro i allmänhet synbarligen allt för små,
för att kunna sägas utgöra skälig ersättning för det ålagda
arbetet, samt otillräckliga för telefonisternas lefnadsbehöf.

Den vid telefonapparaterna förekommande dagliga arbetstiden
— cirka 672 timmar — är visserligen kortare än den,
som i allmänhet utkräfves inom andra yrken, men sjelfva ‘

arbetet fordrar så sträng uppmärksamhet samt är genom
sin intensitet och enformighet så nervslitande, att en utsträckning
af detsamma förbjuder sig sjelf ur helsosynpunkt.
Och äfven om telefonistens krafter vore tillräckliga, för
att hon skulle kunna vid sidan af sin telefonisttjenst åtaga \

sig andra stadigvarande göromål, genom hvilka hennes lefnadsvilkor
kunde förbättras och uppehälle erhållas, sedan
hennes befattning i telegrafverket gått till ända, så gifves
dock endast undantagsvis tillfälle härtill.

409

Men om lokaltelefonistens ekonomiska existens är bekymmersam
redan under helsans dagar, så framträda dock
de svårigheter, som otryggheten i hennes ställning föranleda,
ännu skarpare vid inträffadt sjukdomsfall. Äfven om
hennes sjukdom orsakats af öfveransträngning under arbetet,
är hon dock i saknad af något som helst understöd
från telegrafverket, och för den ledighet hon åtnjuter, måste
hon sjelf ersätta sin vikarie.

Med stöd åt den redan anförda uppgiften om nuvarande
lokaltelefonisters antal samt fördelning i olika aflöningsgrader,
kan man lätt beräkna, hvilken ökning i kostnader,
som för närvarande skulle uppstå genom en förhöjning i
de utgående arfvodena, och gifvet är, att i följd af personalens
talrikhet blifver äfven en ringa aflöningsförbättring
till sin slutsumma betydlig. För att emellertid aflöningen
skall stå i rimligt förhållande till personalens arbete och lefnadsomkostnader,
så måste, efter mitt förmenande, en förhöjning
ega rum. Och äfven om lokaltelefonisterna af flera,
skål ej kunna, i afseende å aflöning, fullt jemnställas med interurbantelefonisterna,
hvilkas månadsarfvoden kunna uppgå
till 65 kronor, så anser jag dock, att grundaflöningen för
lokaltelefonisterna i regel ej bör understiga 50 kronor per
månad, hvilket utgör det lägsta månadsarfvode, som för
närvarande utbetalas till interurbantelefonist.

På grund häraf har jag yrkat, att komitén, i sammanhang
med angifvande af skälen mot lokaltelefonisternas
uppförande å ordinarie stat, skulle uttala sig för eu
förbättring i denna personals aflöningsvilkor; och anser
jag, att denna begynnelseaflöning — nu utgörande 35,
högst 40 kronor i månaden — icke bör i regel utgå
med lägre belopp än 50 kronor per månad. Af mitt omförmälda
yrkande följer, att det i komiténs förslag för
aflöningsstat för telegrafverket uppförda förslagsanslag för
»arfvoden till extra ordinarie tjensteman, vikariatsersättning
m. m. för stationerna», måste höjas med erforderligt
belopp.

27*

410

5) Herr Pettersson,

i fråga om stationspersonalens pensionsålder, i hvilken reservation
herrar Meyer och Rydin instämt beträffande den
qvinliga stationspersonalen:

Med afseende ä den i komiténs förslag till aflöningsreglemente
för tjensteman och betjente vid telegrafverket
intagna bestämmelsen, att tjensteman eller betjent vid distriktsförvaltning
eller station skall vara förpligtigad att
efter uppnådda sammanlagda 95 lefnads- och tjensteår med
pension från befattningen afgå, får jag afgifva följande afvikande
mening.

Då komitén i sitt förslag till aflöningsreglemente för
tjensteman och betjente vid postverket förutsatt en viss
lefnadsälder förutom tjenstetid såsom vilkor för pensions
erhållande, har jag ansett, att komitén äfvenledes bort för
telegrafverket följa samma grundsats, samt att pensionsåldern
för ifrågavarande manlige tjensteinnehafvare bort fixeras
till 60 lefnads- och minst 35 tjensteår.

Denna åldersgräns är visserligen betydligt lägre än för
motsvarande tjensteman såväl vid postverket som vid statens
jernvägar, och endast lika med den, som gäller för
sistnämnda verks tågpersonal, men den torde ej skäligen
kunna sättas högre, då hänsyn tages till beskaffenheten af
det arbete, som åligger telegrafverkets stationspersonal, och
skulle dessutom en ytterligare höjning allt för mycket rubba
nuvarande förhållanden samt inverka i hög grad störande
på befordringsutsigterna inom verket.

Enligt komiténs förslag — hvilket bibehåller nu gällande
bestämmelser för ifrågavarande personal oförändrade
— kan emellertid inträffa, att pensionsåldern inträder vida
tidigare, än efter fylda 60 år. Om nemligen en af ifrågavarande
tjensteman blifvit antagen till extra ordinarie inom
, verket vid exempelvis 18 år, så kan han, i följd af bestämmelserna
i § 4 mom. 2 b) af Kong!. Maj:ts reglemente
för telegrafverkets pensionsinrättning den 17 december 1886,
blifva pensionsberättigad redan vid 561/‘2 års ålder.

Till belysande häraf visar nedanstående tabell det antal
af telegrafverkets nuvarande manlige stationstjenstemän,
hvilka, i följd af gällande bestämmelser, gjort sig berättigade
till erhållande af full pension före 60 års ålder.

411

Pensionsålder.	5672 år.	57 år.	5772 år.	58 år.	5872 år.	59 år.	5972 år.
Direktörer..................						1
Kommissarier ...........		1	2	6	3	3	5
Assistenter...............	3	1	4	10	7	7	13

Ofvannämnda § stadgar nemligen, att delegare skall,
»derest han, för ernående af en tidigare pensionering, vill
tillgodoräkna sig äfven en föregående tjenstetid vid telegrafverket.
eller i annan statens tjenst, derom göra anmälan
vid inträdet, samt ikläda sig en ytterligare retroaktivafgift,
som svarar mot sistnämnda tid».

Genom ofvannämnda bestämmelse skall alltså eu telegraftjensteman
redan vid sitt inträde såsom delegare i pensionskassan
bestämma, vid hvilken lefnadsålder han vill
blifva pensionsberättigad, samt ikläda sig uppoffringar härför,
oafsedt att både lefnadskrafter och ekonomiska förhållanden
kunna göra eu längre tjenstetid för honom möjlig
och önskvärd. Erfarenheten visar ock, hurusom tjensteman,
oaktadt de genom gjorda inbetalningar af retroaktivafgifter
blifvit berättigade till tidigare pensionering, likväl söka att,
med uppoffrande af dessa inbetalningar, få qvarstå i tjenst,
o Genom införande af bestämmelser om fixering af pen sionsåldern

för telegrafverkets stationspersonal, komma ofvannämnda
missförhållanden att undvikas, samt telegrafverket,
i fråga om pensionering af dess tjensteman, att
följa samma grundprincip, som statens öfriga kommunikationsverk,
och har jag inom komitén vågat fasthålla denna
grundsats samt föreslagit för telegrafverkets manliga sta%
tionspersonal 60 lefnads- och minst 35 tjensteår för erhål lande

af pension.

r Beträffande åter den pensionsålder, som enligt gjord

erfarenhet borde bestämmas för den qvinligt! stationspersonalen,
så hafva sedan åtskilliga år tillbaka uttalanden skett
i syfte att bereda dessa qvinliga telegrafister rättighet till
tidigare pension än hittills.

412

o _

År 1892 beslöto fullmägtige för delégarne i telegrafverkets
pension sinrättning, att till fullmägtiges lagtima möte
år 1895 skulle framläggas en utredning för utrönande af 1

under hvilka vilkor eu tidigare pensionering skulle kunna
beredas den qvinliga personalen vid telegrafverket.

Vid sistnämnda möte förelåg äfven till behandling en .

motion i syfte att bereda sådan tidigare pensionering, och
biföllo fullmägtige i så måtto denna framställning, att
qvinlig tjensteinnehafvare, som på grund af sjukdom
vore förhindrad förrätta sin tjenst, måtte blifva berättigad
att erhålla pension högst 5 år tidigare, än hvad eljest skulle
ega rum. Pensionsinrättningens direktion afstyrkte emellertid,
hufvudsakligen af ekonomiska skäl, denna framställning
med 3 röster mot 2. Telegrafstyrelsen, som af Kongl.

Maj:t anbefaldes att öfver förslaget afgifva yttrande, anförde
i sin underdåniga skrifvelse den 26 november 1895,
hurusom det vore för verket mycket fördelaktigt, om qvinliga
tjensteinnehafvare, som af sjukdom eller dylikt blifvit
odugliga till tjenstgöring, kunde till pensionsstat öfverflyttas,
men instämde likväl i direktionens afstyrkande utlåtande,
dels af ekonomiska skäl samt dels af den orsak, att, emedan
den qvinliga telegrafpersonalen vid denna tidpunkt ännu i
allmänhet icke uppnått den ålder, som ligger 5 år före
pensionsåldern, någon tillförlitlig utredning om freqvensen
af denna personals sjuklighet under ifrågavarande period v

icke för det dåvarande kunnat vinnas. Kongl. Maj:t förklarade
derefter, att den gjorda framställningen icke kunde
vinna godkännande.

Vid pensionsfullmägtiges möte år 1898 väcktes ånyo
motion i samma fråga, och hemstälde fullmägtige om införande
af enahanda bestämmelse angående den qvinliga
personalens pensionering, som af 1895 års fullmägtige före- +

slagits, men ledde denna framställning icke heller denna
gång till något resultat.

Beträffande behofvet af tidigare pensionering för den
qvinliga telegrafpersonalen, synas mig de uttalanden, som
blifvit gjorda af pensionsinrättningens fullmägtige — hvilka
utgöras af både manliga och qvinliga medlemmar — i deras
den 18 januari 1895 till Kongl. Maj:t afgifna yttrande,
synnerligen belysande. Särskildt framhölls i detta yttrande
den genom en högre ålder förminskade, men för telegram -

41?»

expeditionen nödvändiga förmågan af snabbhet och säkerhet,
samt att det ensidiga, under qvinnans hela tjenstetid
fortgående arbetet med betjenande af telegraf- och telefonapparater
gjorde henne tidigare otjenstbar än den manliga
personalen, hvilket borde berättiga henne att komma tidigare
i åtnjutande af pension.

Detta fullmägtiges uttalande i afseende å telegrafarbetet
gäller ännu mer nu. Den ökade korrespondensen har
för personalen''medfört stegradt arbete, och då den öfvervägande
delen af den vid telegrafapparaterna tjenstgörande
personalen utgöres af qvinnor, har ökningen i göromålen
hårdast drabbat dessa.

Huru betydlig denna ökning i arbetet varit under de
tio senaste åren, framgår af nedanstående siffror.

Antal befordrade telegram...................................	1890.	1900.
1,820,676 1,224,331	2,749,483 2,588,847
» repetitioner....._.........................................
Summa expeditioner	3,045,007	5,338,330

Antalet vid telegrafstationerna tjenstgörande personal
utgjorde:

	1890.	19 0 0.
	Män.	Qvinnor.	Summa.	Män.	Qvinnor.	Summa.
Ordinarie tjensteman.....	185	176	361	177	205	382
Extra ordinarie > .....	71	295	366	57	343	400
Summa	256	471	727	234	548	782 ■

Antalet telegram expeditioner per år och person utgjorde
sålunda år 1890 4,188 st. och hade är 1900 ökats till
6,827 st.

Telegraferingsarbetet för personalen, af hvilken år 1900
70 procent utgjordes af qvinnor, har sålunda under de senaste
10 åren ökats med 61 procent. Detta ökade arbete ställer

414

naturligtvis ökade kraf på personalens expeditionsförraåga
och uthållighet. Enär telegraferingsarbetet förutsätter ett
samarbete mellan minst två personer, der den ene, som till
äfventyra utvecklar större raskhet, icke kan på minsta sätt
upphjelpa kamratens mindre expeditionsförmåga, blir följden,
att en äldre expedient med nedsatt arbetsförmåga fördröjer
arbetet icke allenast för sig sjelf och sin expeditionskamrat,
utan äfven för alla stationer å samma ledning.

Ofvannämnda olägenheter hafva gifvetvis under ett
tidigare skede af telegrafverkets utveckling icke kunnat så
starkt göra sig gällande. Då var telegrafverkets qvinliga
stationspersonal jemförelsevis ung och arbetet mindre intensivt,
men i samma mån ökad expeditionsförmåga kräfves
af den vid apparaterna arbetande qvinliga personalen, samt
en stor procent af densamma närmar sig nuvarande pensionsåldern,
måste dessa olägenheter allt mera framträda.
Af de ordinarie telegrafisterna, uppgående till ett antal af
omkring 206 st., voro

år 1896 ......... 8 st. öfver 55 år,

» 1897 ....... 13 » » » »

>- 1898 .................. 16 » » » »

» 1899 .................... 22 » » » »

» 1900 .................... 27 » » » »

» 1901 .............. 31 » » » »

och efter approximativ beräkning skulle af den nuvarande
ordinarie qvinliga telegrafpersonalen år 1913 cirka 40
procent hafva uppnått en ålder af 55 år eller derutöfver.

Hvad här blifvit sagdt angående den qvinliga telegrafpersonalen
torde äfven kunna tillämpas på de af komitén
föreslagna ordinarie interurbantelefonisterna, hvilkas arbete
är af beskaffenhet att i icke mindre grad fordra snabbhet
och uthållighet.

Af ofvan anförda skäl har jag yrkat, att komitén bort
uttala sig för den qvinliga personalens vid telegrafverket
pensionering vid 55 lefnads- och minst 30 tjensteår samt
genom verkstäld utredning söka visa de ökade ekonomiska
förpligtelse!’, som genom eu sådan tidigare pensioneringskulle
komma att drabba såväl telegrafverkets pensionsinrättning
som eventuel ifrågavarande delegare sjelfva.

415

Med anledning af denna min framställning beslöt visserligen
komitén att låta verkställa en dylik utredning,
men, då, såsom af komiténs betänkande synes, ifrågavarande
utredning icke blifvit verkstäld, har jag emellertid ej ansett
mig kunna påyrka, att denna pensionsålder införes i aflöningsreglementet,
utan bär jag endast velat uttala min
tillslutning till de inom telegrafverkets pensionsfullmägtige
vid tvenne särskilda tillfällen väckta förslag om sådan tidigare
pensionering.

6) Herr Carl Persson:

För telegrafverkets tjensteman och betjente förefinnes
den skilnad i afseende å tiden att från tjensten afgå med
pension, att, medan tjensteman och betjente vid telegrafstyrelsen
samt betjente å stationerna hafva att efter 65 lefnads-
och 35 tjensteår afgå från sin tjenst med pension,
tjensteman vid distriktsförvaltningarna och stationerna erhålla
pension efter uppnådda sammanlagda 95 lefnads- och
tjensteår. Denna olikhet har komitén i hufvudsak bibehållit
i sitt förslag till afiöningsreglemente för tjensteman
och betjente vid telegrafverket.

Inom komitén har jag yrkat, att samma lefnads- och
samma tjensteår, som förslaget innehåller för tjensteman och
betjente vid telegrafstyrelsen, nemligen 65 lefnads- och 35
tjensteår, skulle bestämmas äfven för tjensteman vid distriktsförvaltningarna
och stationerna. Detta yrkande vann
> ej understöd inom komitén, men får jag härmed på detta

sätt angifva min uttalade åsigt.

En del af personalen vid telegrafverket vinner i ganska
unga år anställning i verket och får således räkna tjensteår,
och det lärer ej vara sällsynt, att tjensteman vid distriktsr
förvaltningarna och stationerna redan under sitt 56:e, 57:e

eller före sitt 60:e lefnadsår afgå från tjensten med full
pension, hvilket jag anser vara för tidig ålder för erhållande
af full pension. Väl förhåller det sig så, att pensionen
utgår och erhålles till stor del från telegrafverkets

416

pensionsinrättning, hvartill delegarne sjelfva lemna bidrag;
men då genom af komitén föreslagna lönestater lönerna i
allmänhet blifvit betydligt höjda och antalet tjensteman å
ordinarie stat större, lärer följden af dessa förhållanden
blifva, hvilket äfven i komitébetänkandet angifvits, att
af telegrafverkets medel erfordras betydligt högre tillskott
för pensioneringen, än hvad för närvarande derifrån utgår.

För att i någon mån söka minska utgifterna till pensioneringen
och för att icke vid allt för tidig ålder pensionera en
talrik tjenstepersonal, har jag velat genom denna reservation
framhålla min mening.

I afseende å de af komitén föreslagna aflöningsförmåner
för inspektörer, liniedirektörer, linieingeniörer, telegrafkommissarier
jemte biträdande kommissarier och kontrollörer
vid distriktsförvaltningarna och stationerna, har
jag ansett dessa vara väl höga och i någon mån böra
nedsättas.

Komitén har föreslagit, att cheferna för liniedi strikten
skola erhålla tjenstefel liniedirektörer samt biträdande
ingeniör»'' titel linieingeniörer. Jag har yrkat, det dessa
bort i nu föreslagna stater upptagas med samma tjenstefel,
som de för närvarande hafva, nemligen för de förstnämnda,
eller cheferna, distriktsingeniörer, och för de sistnämnda
biträdande ingeniör»’. Häraf följer, att å de
ställen i betänkandet och förslaget, der dessa benämningar
förekomma, orden skulle ändras i enlighet härmed.

Då vidare distriktsingeniörerna, eller, såsom komitén
benämner dem, liniedirektörerna, för närvarande under sina
tjensteresor få beräkna ersättning efter 4:e klass i gällande
resereglemente, men komitén gifvit tillkänna, att dessa i
förekommande fall böra få beräkna ersättning efter 3:e
klass i samma resereglemente, har jag icke heller i denna 4

del kunnat biträda komiténs förslag, ty deraf, att samma
person erhåller högre aflöning och annan tjenstefel, men
bibehålies vid samma tjenst, anser jag icke böra följa förökad
utgift för honom under resor eller tjensteutöfning.

I fråga om dyrtidstillägg till tjensteman och betjente i

vid telegrafverket, har komitén intagit samma ståndpunkt
vid bestämmandet af lönestaterna, som blifvit antecknad i
komiténs betänkande angående postverkets stater. Hvad
jag, rörande denna sak, i min reservation till postverkets

417

stater andragit, åberopar jag såsom gällande äfven löneregleringen
för telegrafverket.

7) Herr Rydin,

med hvilken herrar Pettersson och Meyer instämt:

På af Kongl. Maj:t gjord framställning medgaf 1874
års riksdag, att, till förmån för den då föreslagna pensioneringen
af tjenstepersonalen vid telegrafverket, årligen
skulle, räknadt från början af år 1875, få af telegrafmedlen
afsättas ett belopp, motsvarande 5 procent af verkets portoinkomst,
att utgå med högst 3/io såsom ständigt pensionsbidrag
och med återstoden såsom dylikt bidrag endast för
så lång tid, som åtginge till betalning af vissa retroaktiva
afgifter för den i verkets tjenst före utgången af år 1874
anstälda personal.

Genom detta medgifvande bereddes möjlighet för
nämnda personal att, utan erläggande af — i synnerhet för
de äldre tjenstemännen — allt för betungande retroaktivafgifter,
blifva delegare i verkets pensionsinrättning. Enligt
mitt förmenande torde äfven nu särskilda bestämmelser
vara erforderliga till förebyggande af missförhållanden,
hvilka eljest vid den föreslagna nya aflöningsstatens trädande
i kraft skulle komma att uppstå för ep del af den
redan i verkets tjenst varande personalen. Åtskilliga af
de personer, hvilka — utan att innehafva någon ordinarie
befattning vid telegrafverket, — på förordnande uppehållit
^ de tjenster, som med anledning af telefonväsendets till komst

inrättats å extra stat, komma säkerligen icke att
kunna anmäla sig såsom sökande till nämnda tjenster, om
dessa enligt komiténs förslag uppföras å ordinarie stat. På
y grund af föreskrifterna i § 1 i nådiga reglementet för

I telegrafverkets pensionsinrättning måste nemligen dessa

tjensteman, då de erhålla ordinarie befattning inom verket,
ingå såsom delegare i pensionsinrättningen och till nämnda
inrättning erlägga retroaktivafgifter, uppgående, i förhållande
till deras aflöning, till högst afsevärda belopp. Oak •28* -

418

tadt de afgifter, omförmälda tjensteman skulle nödgas erlägga
till pensionsinrättningen, komma några af dem, på
grund af deras jemförelsevis framskridna ålder vid inträdet
i verkets tjenst, säkerligen aldrig att få uppbära den på
dessa afgifter grundade pensionen.

En sådan anordning torde komma att för telegrafi
verket medföra afsevärda svårigheter och kan enligt mitt
förmenande icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.
Jag bär derför inom komitén yrkat, att i
komiténs förslag till aflöningsreglemente för tjensteman och
betjente vid telegrafverket det öfvergångsstadgande borde
intagas, att de personer, hvilka icke innehafva ordinarie
tjenst inom telegrafverket, men som vid den nya aflöningsstatens
trädande i kraft tillträda någon af de på grund af
verkets omorganisation i anledning af telefonväsendets tillkomst
nyinrättade ordinarie tjenstebefattningarna, skulle
befrias från erläggandet af de i § 4 mom. 2 i nådiga reglementet
för telegrafverkets pensionsinrättning omnämnda
retroaktivafgifter. Dessa afgifter torde i stället lämpligen
kunna erläggas på sa sätt, att den del af telegrafverkets
portoinkomst, som enligt Riksdagens ofvan omförmälda
beslut skulle utgå endast för så lång tid, som åtginge till
betalning af vissa retroaktivafgifter för den i telegrafverkets
tjenst före utgången af år* 1874 anstälda personal,
fortfarande finge utgå, till dess äfven nu nämnda retroaktivafgifter
blifvit betalda.

177	41		1
155	86	—	—
109	68	—	—
112	78
47	55
44	26	—	—
12	56	—	—
25
834	08
755	94	—	—
753	15	—	—
760	09
664	60
626	19	—
477	10		—
589	25
42	51
63	98	—	—
61	83	—	—
67	48
509	42	63
577	41	—	—
590	56	—	—
690	76	—	—

177	41		1
155	86	—	—
109	68	—	—
112	78
47	55
44	26	—	—
12	56	—	—
25
834	08
755	94	—	—
753	15	—	—
760	09
664	60
626	19	—
477	10		—
589	25
42	51
63	98	—	—
61	83	—	—
67	48
509	42	63
577	41	—	—
590	56	—	—
690	76	—	—

177	41		1
155	86	—	—
109	68	—	—
112	78
47	55
44	26	—	—
12	56	—	—
25
834	08
755	94	—	—
753	15	—	—
760	09
664	60
626	19	—
477	10		—
589	25
42	51
63	98	—	—
61	83	—	—
67	48
509	42	63
577	41	—	—
590	56	—	—
690	76	—	—