Kongl. Majtfs Nöd. Proposition N:o 9.
1
•t
N:o 9.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, och till lag om ändrad lydelse af 19 kap.
20 § och 20 kap. 3 § strafflagen; gifven Stockholms
slott den 29 november 1901.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;
och
2:o) lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
L. Annerstedt.
Bih. till Iliksd, Prat. 1902. 1 Sami. 1 A/d. 8 Mft. (N.rh 9 och 10.)
1
2
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9
r
Förslag
till
Lag,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har Konungen, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft
eller för dylikt allmänt behof, pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet,
som tillhör enskild man, menighet eller inrättning, användes till
framdragande af elektrisk ledning, skall hvad för ändamålet erfordras,
emot ersättning, afstås eller upplåtas. Menighet vare dock ej pligtig
att inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer eger
tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde afstå eller upplåta gata,
torg, allmän plats eller vattendrag.
Skall enligt hvad i denna § är stadgadt jord eller lägenhet afstås
eller upplåtas, ege de i förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 april 1866 meddelade föreskrifter
motsvarande tillämpning.
2 §•
Vill någon utföra elektrisk anläggning, der största effektiva spänningen
öfverstiger tvåhundrafemtio volt, räknadt, om jordledning användes,
mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två ledningar,
och skall ej anläggningen till hela sin utsträckning förläggas
inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan, söke Konungens
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
tillstånd till företaget, ändå att ej tillämpning af 1 § ifrågasättes. Meddelas
det sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under förbehåll af
enskild rätt, på hvilket sätt och under hvilka vilkor anläggningen må
utföras och nyttjas.
Hvar, som utan sådant tillstånd eller i strid emot de vid meddelande
af tillstånd gifna föreskrifter utför eller nyttjar anläggning, som
i denna § afses, strafFes med böter från och med tjugufem till och med
ett tusen kronor, der ej å öfverträdelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.
3 §•
Ansökan om rätt att för elektrisk lednings framdragande påfordra
afstående eller upplåtande af jord eller lägenhet eller om tillstånd att
utföra elektrisk anläggning, som i 2 § afses, skall vara åtföljd af fullständig
plan för det tillämnade företaget, med kostnadsförslag, affattning
på karta af föreslagen lednings sträckning och af den jord, som
för ledningen erfordras, bestyrkt förteckning på egare eller innehafvare
af de fastigheter, som äro belägna på mindre afstånd än två hundra
meter från ledningen, uppgift på de överenskommelser, som blifvit
träffade, eller de hinder, hvilka deremot mött, med de flere handlingar,
som sökanden vill åberopa.
Finnes ej ansökan genast böra afslås, lemnas åt de kommuner eller
municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall framdragas,
så ock åt de i denna § omförmälda egare eller innehafvare af fastigheter
tillfälle att yttra sig öfver ansökningen, och infordras i öfrigt
de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.
4 §•
Har genom den i elektrisk anläggning använda elektriska kraftens
inverkan någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, och var ej den,
som skadan led, genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller
annan grof vårdslöshet sjelf vållande till skadan, vare, der ej annat i
6, 8 eller 14 § stadgas, anläggningens innehafvare skyldig att utgifva
skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om han sjelf
vållat skadan.
5 §•
Varder genom den i elektrisk anläggning använda elektriska kraftens
inverkan fäst eller lös egendom skadad, och har ej cgaren af den
4 Kongl, Maj;ts Nåd. Proposition N;o 9.
skadade egendomen, genom uraktlåtenhet att fullgöra honom jemlikt
åtagande eller på annan grund åliggande skyldigheter emot den elektriska
anläggningens egare eller innehafvare, sjelf föranledt skadan,
skall, der ej annat i 6 eller 8 § stadgas, anläggningens innehafvare
ersätta skadan.
Utgöres anläggningen af inrättning för befordran af gods eller är
den för sådan inrättnings behof afsedd, skall hvad ofvan i denna § är
stadgadt icke ega tillämpning i fråga om egendom, som blifvit af inrättningens
förvaltning eller betjening för befordran emottagen.
6 §•
Innehafvare af elektrisk anläggning vare från den i 4 eller 5 §
stadgade ersättningsskyldighet fri, der skadan, utan att hafva sin orsak
i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel, uppkommit
genom inverkan af elektrisk kraft, som från anläggningen öfvergått
till annan elektrisk anläggning, eller föranledts deraf, att, efter det
anläggningens utförande påbörjades, utan innehafvare^ samtycke vidtagits
åtgärd, som uppenbarligen i väsentlig mån ökat faran för skadas
åstadkommande genom den elektriska kraftens inverkan. År egaren
af skadad egendom jemlikt åtagande eller på annan grund pligtig att
vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å egendomen,
vare han ej till ersättning berättigad, der icke skadan har sin
orsak i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.
7 §•
Uppkommer skada å person eller egendom genom inverkan af
elektrisk kraft, som genom öfverledning inkommit i elektrisk anläggning,
vare anläggningens innehafvare, så framt skadan bär sin orsak
i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel, skadeståudsskyldig
såsom om skadan uppkommit genom den i anläggningen använda
elektriska kraftens inverkan.
8 §•
År elektrisk anläggning till hela sin utsträckning förlagd inom
1 tyg-gnad eller inhägnad gård eller under jordytan och öfverstiger ej
största effektiva spänningen tvåhundrafemtio volt, räknadt på det i 2 §
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
angifva sätt,, skall, ändå att anläggningen innefattar egen kraftkälla,
hvad i 4—7 §§ är stadgadt icke medföra skyldighet att ersätta skada,
som ej har sin orsak i vårdslöshet hos anläggningens innehafvare.
9 §•
Åro innehafvare af särskilda elektriska anläggningar, jemlikt 4—8
§§, hvar för sig pligtige att ersätta samma skada, ege rätten, med afseende
på beskaffenheten af de å hvardera sidan begångna fel, bestämma,
till hvilket belopp skadeståndet skall slutligen falla hvardera sidan
till last.
10 §.
Efter de i 6—9 §§ stadgade grunder varde pröfvadt, om och i
hvad mån, då elektrisk anläggning skadats eller dess drift hindrats
eller störts genom inverkan af elektrisk kraft, som öfvergått från annan
elektrisk anläggning, skadestånd skall af denna anläggnings innehafvare
gäldas.
11 §•
Elektrisk anläggnings egare, som åt annan öfverlåter nyttjanderätten
till anläggningen, vare för skada, som derefter inträffar, ansvarig
enligt 4—10 §§ lika som anläggningens innehafvare, dock ej med annan
egendom, än anläggningen och hvad dertill hörer samt under nyttjanderätten
inbegripes; och må egaren söka sitt åter af anläggningens innehafvare.
12 §.
Hvar, som vill fordra skadestånd enligt 4 —11 §§, skall inom två
år från den dag, då skadan timade, sin talan hos domstol anhängiggöra.
Försummas det, hafve han sin talan förlorat.
13 §.
Hvad elektrisk anläggnings egare eller innehafvare utgifvit enligt
4—11 §§ ege han, der ej annat af 9 § förauledes, söka åter af den,
som skadan vållat.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
14 §.
De i denna lag gifna bestämmelser skola icke medföra skyldighet
för egare eller innehafvare af elektrisk anläggning, som afses i lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, att utgifva
ersättning, då arbetare eller arbetsförman, som är stadd i sådan anläggnings
tjenst, varder dödad eller skadad genom olycksfall i arbetet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903, men eger ej tillämpning
i fråga om skada, som derförinnan inträffat.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
7
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 §
strafflagen.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:
19 kap.
20 §.
Hvar, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller
skadar annans egendom, fast eller lös, ehvad den till enskildt eller allmänt
bruk eller gagn eller till prydnad ämnad är, eller, i uppsåt att skada
göra, olofligen bortleder elektrisk kraft från annans elektriska anläggning;
straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Har af
gerningen kommit synnerlig fara för någons lif eller helsa, eller grof
skada å egendom, eller är gerningen eljest med synnerligen försvårande
omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år dömas.
Brott, som i denna § sagdt är, må ej, der det endast förnärmar
enskild persons rätt, åtalas af annan än måisegande.
20 kap.
3 §•
Såsom stöld eller snatteri skall anses:
1. om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild
tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan
8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
det tillegna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras
gäst lemnadt är;
2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås,
försegling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom
förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt. är;
3. om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem förtrodt
är att föra eller förvara;
4. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar resande
eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus,
tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är;
5. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år,
eller från afvita;
6. om man, i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen
bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning.
I
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.
9
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott fredagen den 22 februari 1901
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claeson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Odelberg.
Husberg.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet
anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i underdånighet:
»Sedan
Eders Kongl. Maj:t i särskilda nådiga propositioner föreslagit
nästlidet års Riksdag att antaga dels förslag till lag, innefattande tillägg
till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof, samt till lag om ändrad lydelse af 19 kap.
13, 14 och 21 §§ strafflagen, dels förslag till lag med vissa bestämmelser
om elektriska ledningar, hade Riksdagen i underdånig skrifvelse
den 14 sistlidne maj — under tillkännagifvande att Riksdagen, som
ansett förstnämnda nådiga proposition ej kunna i oförändradt skick
godkännas, för sin del antagit lag, innefattande tillägg till förordningen
liih. till 1 likså. Prot. 1902. 1 Sami. 1 Åfd. 8 Haft. 2
10
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof, samt lag om ändrad tydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 §§ strafflagen
—- anhållit, det täcktes Eders Kongl. Maj:t snarast möjligt låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt förslag till lagstiftning rörande
koncession och expropriationsrätt för elektriska ledningar; hvarefter
omförmälda af Riksdagen antagna lagar, innefattande bestämmelser
om expropriation till skyddande af vattenledning mot förorenande
och om fridlysning af elektriska ledningar, blifvit under den 29 näst
derpå följande juni i nåder utfärdade.
Ifrågavarande nådiga propositioner hade, i hvad de angingo elektriska
ledningar, närmast föranledts deraf, att Riksdagen i underdånig
skrifvelse den 13 maj 1896 anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda, huruvida och i sådant fall under hvilka vilkor och inskränkningar
det kunde anses lämpligt och nyttigt, att den, som vill anlägga
elektrisk ledning för belysning eller kraftöfverföring, må berättigas att,
äfven der godvillig öfverenskommelse icke kan träffas, ej mindre draga
sådan ledning öfver annans område, än äfven erhålla säkerhet för ledningens
ostörda framtida begagnande, samt, derest utredningen skulle
dertill föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till erforderliga lagbestämmelser,
äfvensom att de sakkunniga personer, som förordnats att
biträda vid utarbetande inom finansdepartementet af bestämmelser rörande
vilkoren för anläggning och begagnande af elektriska ljus- och kraftledningar,
i eu till chefen för nämnda departement stäld skrifvelse framhållit
behofvet af vissa till civillag hänförliga föreskrifter angående
koncessionstvång, expropriationsrätt och fridlysning med afseende på
dylika elektriska ledningar. Bland de lagstiftningsfrågor, hvilka med
anledning häraf upptagits till behandling, återstodo efter utfärdandet af
förut omförmälda lagar fortfarande olösta frågorna om expropriationsrätt
och koncessionstvång för vissa elektriska ledningar. I Riksdagens skrifvelse
vitsordades emellertid tillvaron inom Riksdagen af ett samstämmigt
intresse, att lagstiftning i dessa ämnen måtte snarast möjligt komma
till stånd. De ekonomiska och tekniska förhållandena hade också utvecklat
sig på ett sådant sätt, att önskvärdheten af lagstiftning rörande
elektriska ledningar allt mera framträdt. Detta framhölls särskildt i
en af Trollhättans elektriska kraftaktiebolag ingifven underdånig skrifvelse,
som den 16 sistlidne maj blifvit till justitiedepartementet öfverlemnad.
I anledning af hvad sålunda förekommit lät jag, efter samråd med
förutnämnda sakkunnige, upprätta förslag till lag, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse
Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 9.
11
af vissa §§ i strafflagen, hvilka förslag den 7 sistlidne december inför
Kongl. Maj:t föredrogos.
Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, åsyftades med förut
omförmälda tvenne propositioner dels att införa expropriationsrätt för
elektriska ledningar, som äro afsedda för någon orts förseende med
belysning eller drifkraft eller för dylikt allmänt behof, hvilken expropriationsrätt
skulle vara underkastad de angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof gifna föreskrifter, dels att stadga koncessionstvång
i fråga om vissa mera farliga elektriska ledningar. Hvad
i dessa afseenden föreslagits gjordes inom Riksdagen från olika synpunkter
till föremål för anmärkningar.
Lagutskottet, som förordade bifall till propositionen om tillägg till
expropriationsförordningen, hemstälde, att i förslaget angående koncessionstvång
måtte göras jemkningar i hufvudsakligt syfte att utesluta eller
inskränka möjligheten att erhålla koncession å lednings framdragande
inom vissa områden. Enligt lagutskottets mening borde det nemligen
icke kunna tillåtas, att inom område, der byggnadsstadgan för rikets
städer eger tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde ledning
framdrages å gata, torg, allmän plats eller vattendrag utan att vederbörande
kommun eller municipalsamhälle dertill lemnat medgifvande;
icke heller skulle tillstånd meddelas att inom andra områden emot
egarens bestridande framdraga ledning på mindre afstånd än två hundra
meter från boningshus eller annan byggnad, der den är uppförd vid
gård, eller från tomtplats eller trädgård, utan så är att annan sträckning
för ledningen visas ej "kunna utan synnerlig olägenhet användas.
Af första kammaren bifölls utskottets ifrågavarande hemställan, sedan
det dock under diskussionen från skilda håll uttalats, att expropriationsrätten
borde utsträckas äfven till företag, som icke omedelbart tjena
något allmänt ändamål, men likväl kunua anses vara af allmännare intresse.
Andra kammaren anslöt sig deremot till en inom utskottet af
åtskilliga kammarens ledamöter afgifven reservation samt beslöt, med
afslag å hvad de nådiga propositionerna innehöllo om expropriation och
koncession för elektriska ledningar, att, med anledning af en i ämnet
väckt motion, hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes, efter förnyadt öfvervägande af frågorna rörande koncession och
expropriationsrätt för elektriska starkströmsledningar, snarast möjligt låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt förslag till lagstiftning i
ämnet. 1 hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed utföll också, på sätt
af det förut sagda framgår, Riksdagens slutliga beslut.
Det skäl, som föranledde utgången inom andra kammaren, torde
12
Kongl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
i främsta rummet hafva varit, att man önskade strängare och fullständigare
bestämmelser angående de skyldigheter, som i allmänt och
enskildt intresse borde åläggas innehafvarne af elektriska ledningar.
I nyssnämnda reservation vitsordades önskvärdheten deraf, att expropriationsrätt
för framdragande af elektriska ledningar måtte tillerkännas
staten, kommuner och enskilda, när fråga är om anläggningar,
hvilka åsyfta tillgodoseende af ett allmänt behof, och att med hänsyn
till starkström sledningarnes stora farlighet koncessionstvång blefve
infördt. Men tillika anmärktes, att i de nådiga propositionerna saknades
bestämmelser om rättsförhållandet mellan koncessionsinnehafvaren
och jordegaren, i hvilket afseende erfordrades föreskrifter icke blott om
fredande af vissa områden, utan äfven om ansvarighet för skada, som
genom ledning förorsakas. Vidare kunde enligt reservanternas mening
ifrågasättas, om koncession och expropriationsrätt borde åt enskilde meddelas
för all framtid, äfvensom huruvida icke en koncessionsafgift borde
bestämmas för framdragande af elektriska starkströmsledningar.
Hvad sålunda inom Riksdagen förekommit har tagits i öfvervägande
vid upprättande af de nya lagförslagen, utan att dock tillräcklig anledning
funnits vara för handen att i afseende på expropriation och
koncession afvika från de hufvudgrunder, hvarpå föregående förslag
i ämnet hvilade.
Fortfarande har det ansetts icke vara tillrådligt att införa expropriationsrätt
för utförande af enskilda företag, hvilka allenast medelbart
och på samma sätt som hvarje annan gagnelig ekonomisk verksamhet
äro af betydelse för orten eller för landet i dess helhet. Den
nuvarande principen, att expropriation kan medgifvas allenast för allmänt
behof, har derför bibehållits. Med hänsyn till det sätt, hvarpå
denna princip, särskildt i fråga om jernvägar, blifvit tillämpad, synes
man ingalunda behöfva befara, att anläggningen af elektriska ledningar
och det derpå beroende tillgodogörandet af vattenkraft skola komma
att sakna erforderliga lättnader.
Å andra sidan skulle, om, såsom ifrågasatt blifvit, expropriationstillåtelse
och koncession begränsades till viss tid, härigenom i många fall
högst afsevärda hinder läggas i vägen för den elektriska kraftens användande.
I allmänhet kunde det nemligen icke vara lönande att utföra så
dyrbara anläggningar, som för ändamålet erfordras, utan visshet om att
under mera än en jemförelsevis kort tid få draga fördel af desamma.
Förut omförmälda sakkunnige, hvilka enstämmigt och kraftigt framhöllo
detta, fäste äfven uppmärksamheten derpå, att en tidsbegränsning af koncessionen
och expropriationsrätten för en elektrisk anläggning innebure
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
13
fara för upphörande af anläggningens drift och derigenom hotade de
personers och verks intressen, hvilka genom den ifrågavarande anläggningen
erhålla elektrisk kraft för sina behof. Det bör emellertid icke
vara uteslutet, att, när sådant på grund af särskilda förhållanden må
vara påkalladt, koncession meddelas blott för viss tid, eller att vid meddelande
af koncession inlösningsrätt förbehålles staten, på sätt regelmessigt
sker i fråga om enskilda jernvägar. Tydligt är äfven, att en
koncession kan förverkas genom innehafvarens underlåtenhet att fullgöra
uppstå!da vilkor. Då det lätteligen kan inträffa, att skadan eller
olägenheten af en elektrisk ledning till följd af förändrade omständigheter
visar sig vara afsevärdt större, än på förhand kunde beräknas, erfordras
slutligen en föreskrift derom, att ny pröfning af expropriationsersättningens
belopp kan tid efter annan af ersättningstagaren begäras.
Det inom Riksdagen förordade införandet af en särskild koncessionsafgift
har icke funnits vara lämpligt. En sådan åtgärd skulle, då
fråga icke är om upplåtande af någon staten tillhörig egendom, endast
kunna stödjas derpå, att staten borde blifva i någon mån delaktig af
den ökning i vattenfalls värde, hvilken är att tillskrifva möjligheten att
använda desamma för alstrande af elektrisk kraft. Äfven om en dylik
princip med afseende å behandlingen af så kallad konjunkturvinst skulle
befinnas rigtig, är det emellertid tydligt, att dess tillämpning icke
rimligen kan inskränkas till allenast det fall, då för tillgodogörande
af vattenfall erfordras en koncessionspligtig elektrisk ledning. Under
åtskilliga andra förutsättningar skulle ett tillegnande från det allmännas
sida af någon del af inträdd värdeökning vara minst lika påkallad.
Det synes också vara fara värdt, att i förevarande fall åläggandet
af en särskild afgift skulle genom de nödiga åtgärderna för afgiftens
bestämmande och kontrollerande vålla industrien vida större
olägenheter, än som kunde uppvägas af den vunna inkomsten för
staten.
Enligt lagutskottets förut omförmälda, af första kammaren godkända
förslag skulle till lednings framdragande inom områden i allmänhet
på mindre afstånd än tvåhundra meter från vissa föremål tillåtelse
icke emot egarens bestridande kunna meddelas annat än i den
händelse, att annan sträckning för ledningen visades ej kunna utan synnerlig
olägenhet användas. En sådan bestämmelses upptagande afstyrktes
af förutnämnda sakkunnige och torde icke vara behöfligt eller lämpligt.
Då ifrågavarande tillåtelse skall meddelas af Konungen, synes det icke
behöfva befaras, att utan sådana skäl, som i det vid bestämmelsen fogade
undantag förutsättas, ledning kommer att emot egarens eller innehafva
-
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
rens bestridande få framdragas i besvärlig eller farlig närhet till boningshus
eller dermed jemförliga föremål. I de, tydligtvis öfvervägande talrika,
fall, då expropriation erfordras, lärer äfven den, som vill anlägga
ledningen, af sitt eget intresse manas att undvika sådan närhet för att sålunda
undgå en väsentlig förhöjning af expropriationsersättningen. Då
innehafvaren af elektrisk ledning ålägges skyldighet att godtgöra skada,
som genom den elektriska anläggningens drift förorsakas, måste vidare
föreskrifterna härom komma att verka i samma rigtning. Det är också
uppenbart, att behofvet af särskilda bestämmelser i förutnämnda
syfte icke kan vara större med afseende på elektriska ledningar, än när
fråga är exempelvis om jernvägar. Slutligen skulle, då enligt utskottets
förslag någon förbudsrätt icke skulle tillkomma egaren af boningshus eller
dylikt inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer eger
tillämpning, icke blott en betänklig olikhet i rätt uppkomma, utan äfven
svårlösta förvecklingar kunna framkallas, när nämnda stadgas tillämpning
utsträckes till något nytt område.
På grund af de olägenheter, som för städer och stadsliknande
samhällen kunna följa af ett intrång på gator och dermed jemförliga
områden, synes deremot menighet böra fritagas från skyldighet att
tvångsvis afstå eller upplåta dylika områden. Dessutom bör åt de
kommuner eller municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall
framdragas, beredas tillfälle att yttra sig öfver ansökan om vare sig koncession
eller expropriationsrätt för ledningens anläggande. Jemväl i
öfrigt föreslås bestämmelser om den utredning, som bör föregå ansökans
bifallande, hvilka bestämmelser skola vara tillämpliga både med
afseende på expropriationstillåtelse och i fråga om koncession.
Med anledning af en inom Riksdagen uttryckt önskan torde böra
meddelas särskilda stadganden om skyldighet att ersätta skada å person
eller egendom i följd af elektrisk anläggnings drift. Vid affattandet
af dessa stadganden, hvilka skola gälla beträffande äfven sådana elektriska
anläggningar, för hvilka icke expropriationstillåtelse eller koncession
utverkats, kan lagen om ansvarighet för skada i följd af jern vägs
drift den 10 mars 1886 tjena till ledning. Dock måste, af nära till
hands liggande skäl, den särskilda ersättningsskyldighet, som ålägges
elektrisk anläggnings innehafvare, i allmänhet inskränkas till att omfatta
den skada, som genom den i anläggningen använda elektriska
kraftens inverkan åstadkommes. Vidare erfordras här bestämmelser
till ordnande af de förhållanden, som uppstå, när elektrisk kraft öfvergått
från en elektrisk ledning till en annan eller när eljest i en elektrisk
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
15
anläggning inkommer elektrisk ström, hvilken icke är afsedd att i anläggningen
användas.
I regel bör en elektrisk anläggnings innehafvare, oberoende deraf
om vållande kan läggas anläggningens förvaltning eller betjening till
last, ansvara för skada, som, i följd af anläggningens drift, å person
eller egendom åstadkommes genom den i anläggningen använda elektriska
kraftens inverkan. Beträffande skada å person måste dock undantag
ske för det fall, att den skadade genom öfverträdelse af gällande
föreskrifter eller annan grof vårdslöshet sjelf vållat skadan. Likaledes
bör den elektriska anläggningens innehafvare vara fritagen från skyldighet
att ersätta skada å egendom, när egaren af den skadade egendomen
uraktlåtit att fullgöra de honom åliggande skyldigheter emot
den elektriska anläggningens egare eller innehafvare och derigenom
sjelf föranledt skadan. År fråga om jernväg eller annan inrättning
för befordran af gods, bör tydligen innehafvarens ansvarighet för gods,
som blifvit till befordran emottaget, mätas efter aftalet angående denna
befordran och efter de särskilda transportföreskrifter, som må vara
utfärdade.
Under vissa förutsättningar kan elektrisk anläggnings innehafvare
icke billigtvis förpligtas att ersätta annan skada, än som kan tillskrifvas
vårdlöshet vid anläggningens utförande eller drift. Sådant är tydligtvis
förhållandet, när egaren af skadad egendom på grund af särskilt
åtagande eller eljest är pligtig att stånda den fara, som härrör
från anläggningen. Vidare bör ansvarigheten vara på angifna sätt begränsad,
när fråga är om skada, som föranledts deraf, att efter anläggningens
påbörjande faran väsentligen ökats genom någon utan anläggningens
innehafvares samtycke vidtagen åtgärd. Vigtigast är dock, att
detsamma gäller, der skada uppkommit genom inverkan af don till anläggningen
hörande elektriska kraft, sedan den på ett eller annat sätt
öfvergått till annan elektrisk anläggning. Denna bestämmelse, hvartill
i 1880 års lag ej finnes motstycke, förordades särskildt af de sakkunnige.
Emot den sålunda föreslagna inskränkningen af ansvarigheten svarar
sådan utvidgning af densamma, att innehafvaren af den elektriska anläggning,
till hvilken en främmande elektrisk kraft öfvergått, förklaras
skyldig att, om skada, som uppstått genom denna krafts inverkan, kan
tillskrifvas vållande af hans anläggnings förvaltning eller betjening,
ersätta skadan, oaktadt den ej uppkommit genom inverkan af den för
denna anläggning afsedda elektriska kraften.
Föreligger försummelse å båda sidor, blifva enligt nu antydda bestämmelser
de särskilda elektriska anläggningarnes innehafvare hvar för
16
Kon(/l. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.
sig ansvariga för den timade skadan, hvarvid den till skadestånd berättigade
kan för fulla beloppet vända sig emot hvilkendera han vill.
I förhållandet mellan de ersättningsskyldige kan den ene för större
eller mindre del af utgifven ersättning ega återgångstalan emot den
andre. Till hvilket belopp skadeståndet sålunda bör slutligen falla
den ene eller andre till last, torde böra bestämmas med afseende å
beskaffenheten af de å hvardera sidan begångna fel. Efter samma
grund synes lämpligen kunna fördelas den skada, som åstadkommits
å en elektrisk anläggning genom inverkan af elektrisk kraft tillhörande
annan sådan anläggning.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med 9—11 §§ i 1886 års lag
torde i lag om elektriska anläggningar böra upptagas stadganden om
egares ansvarighet, om särskild kort preskriptionstid för skadeståndstalan
samt om regress emot den, som vållat skadan.
Till en mera fullständig lagstiftning angående elektriska anläggningar
höra äfven särskilda föreskrifter om skydd emot obehörigt
bortledande af elektrisk kraft. De allmänna stadgandena om skadegörelse,
om olofligt tillgrepp och om försnillning torde nemligen icke
vara tillämpliga. Med anledning häraf erfordras tillägg i 19 kap. 20 §,
20 kap. 3 § och 22 kap. 11 § strafflagen.
Vid underdånig föredragning förutnämnda dag af de enligt nu
angifna grunder upprättade lagförslagen täcktes Kongl. Maj:t i nåder
anbefalla telegrafstyrelsen och tekniska högskolan att öfver desamma
skyndsamt afgifva underdåniga utlåtanden. De sålunda infordrade utlåtandena
hafva numera inkommit och torde få i underdånighet anmälas.»
Efter redogörelse för omförmälda utlåtandens innehåll yttrade föredragande
departementschefen vidare:
»I öfverensstämmelse med hvad af båda de hörda myndigheterna
blifvit hemstäldt, torde i 2 § af förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, böra föreskrifvas, att de elektriska
anläggningar, der största effektiva spänningen öfverstiger tvåhundrafemtio
volt, räknadt, om jordledning användes, emellan en ledning och
jorden och i annat fall emellan två ledningar, skola vara underkastade
koncessionspligt. Deremot synes ej tillräckligt skäl vara för handen att,
på sätt telegrafstyrelsen förordat, utesluta det redan i propositionen till
1900 års Riksdag upptagna undantaget för ledningar, som till hela
sin längd framdragas under jordytan. Hvad telegrafstyrelsen anfört
om önskvärdheten deraf, att för vissa icke koncessionspligtiga ledningar
stadgas anmälningstvång, torde lämpligen böra tagas i betraktande vid
utfärdandet af administrativa föreskrifter om elektriska anläggningar.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
17
Emot det föreslagna stadgandet, att, om, i följd af elektrisk anläggnings
drift, skada å person eller egendom uppkommer genom inverkan
af elektrisk kraft, som icke är afsedd att i anläggningen användas,
anläggningens innehafvare är erBättningsskyldig, så framt vållande
till skadan kan läggas anläggningens förvaltning eller betjening
till last, har telegrafstyrelsen erinrat, att egaren till en i och för sig
fullständigt ofarlig anläggning, såsom telegraf eller telefon, icke borde
blifva ansvarig i följd deraf, att å densamma ofrivilligt öfverförts ström
från en farlig anläggning. Då emellertid för telegraf- eller telefonegarens
ansvarighet förutsättes, att vållande till skadan ligger förvaltningen
eller betjeningen till last, torde denna anmärkning icke föranleda
ändring i nämnda stadgande. Till förebyggande af skada, som förorsakas
genom inverkan af en från den ena elektriska anläggningen till
den andra öfvergången ström måste det kraftigt bidraga, om båda anläggningarnes
innehafvare af sitt eget intresse manas att iakttaga erforderlig
omsorg. Telegrafstyrelsen bar också sjelf förordat den regel,
att ansvar bör åläggas innehafvare!! af en i och för sig ofarlig anläggning,
då han bevisligen erhållit underrättelse om den förefintliga faran
och underlåtit att vidtaga de på honom ankommande åtgärder till dess
afvärjande.
Till åstadkommande af ökad trygghet deremot, att elektriska ledningar
utan tvingande skäl framdragas i omedelbara närheten af boningshus
eller dermed jemförliga föremål, synes tillfälle böra beredas
cgare och innehafvare af ifrågavarande föremål att yttra sig öfver ansökan
om expropriation eller koncession.
Sedan omförmälda förslag inför Kongl. Maj:t framlades, har till
Riksdagen afiåtits nådig proposition med förslag till lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete. Enligt detta lagförslag
skall under vissa förutsättningar arbetsgivare utgifva ersättning,
då arbetare drabbats af olycksfall i arbetet. Då det icke kan anses
lämpligt, att i ett och samma fall arbetsgifvare skall vara ersättningspligtig
efter två olika lagar, föranleder nämnda förslags innehåll, att
de särskilda bestämmelserna om ersättning för skada, som inträffat genom
inverkan af elektrisk kraft, förklaras icke skola medföra någon ersättningsskyldighet,
när lagen om ersättning för olycksfall i arbete
eger tillämpning.
De elektriska jeruvägarnes innehafvare skola icke vara underkastade
ersättningsskyldighet enligt slstberörda lag. Enär tydligen i hufvudsak
enahanda bestämmelser böra gälla för dem och för de med ångkraft
drifna jernvägarne, erfordras beträffande desamma ett stadgande angå
Bih.
till It iliad. Prut. 1902. I Band. I Afd. 8 lliift. 3
13
Kongl. May.ts Nåd. ''Proposition N:o Q.
ende motsvarande tillämpning af lagen den 10 mars 1886 om ersättning
för skada i följd af jernvägs drift.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
och till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i strafflagen, af den
lydelse bilagorna litt. B och C vid detta protokoll utvisa, hemstälde
han i underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver dessa förslag
måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäla^ genom
note ur protokollet inhemtas.
Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lemna nådigt bifall; och täckes Hans Maj:t Konungen
derefter, på statsrådets hemställan, medgifva, att
detta protokoll med dertill hörande bilagor må offentliggöras.
Ex protocollo
. • • V\y*: Cs i. • . • ''i
Ang. von Hartmansdorff.
Kont/l. Maj.•/» Nåd. Proposition N;o 9.
19
i ■ i
Bilaga litt. B.
Förslag
till
Lag,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
Har Konungen, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft
eller för dylikt allmänt behof, pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet,
som tillhör enskild man, menighet eller inrättning, användes till
framdragande af elektrisk ledning, skall hvad för ändamålet erfordras,
emot ersättning, afstås eller upplåtas. Menighet vare dock ej pligtig
att inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer eger
tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde afstå eller upplåta gata,
torg, allmän plats eller vattendrag.
Skall enligt hvad i denna § är stadgadt jord eller lägenhet afstås
eller upplåtas, ege de i förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 april 1866 meddelade föreskrifter
motsvarande tillämpning; dock att, der ersättningen skall utgå i årlig
afgift, rätten må förordna, att ersät tningstagaren efter förloppet af viss
tid, som af rätten bestämmes, eger påfordra ny pröfning af afgiftens
belopp.
2 §•
Vill någon utföra elektrisk anläggning, der största effektiva spänningen
öfverstiger tvåhundrafemtio volt, räknadt, om jordledning användes,
mellan en ledning och jorden och i annat fall mellan två ledningar,
och skall ej anläggningen till hela »in utsträckning förläggas inom byggnad
eller inhägnad gård eller under jordytan, söke Konungens tillstånd
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
till företaget, ändå att ej tillämpning af 1 § ifrågasättes. Meddelas det
sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under förbehåll af enskild rätt,
på hvilket sätt och under hvilka vilkor anläggningen må utföras och
nyttjas.
Hvar, som utan sådant tillstånd eller i strid emot de vid meddelande
af tillstånd gifna föreskrifter utför eller nyttjar anläggning, som
i denna § afses, straffes med böter från och med tjugufem till och med
ett tusen kronor, der ej å öfverträdelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.
3 §•
Ansökan om rätt att för elektrisk lednings framdragande påfordra
afstående eller upplåtande af jord eller lägenhet eller om tillstånd att
utföra elektrisk anläggning, som i 2 § afses, skall vara åtföljd af fullständig
plan för det tillämnade företaget, med kostnadsförslag, affattning
på karta af föreslagen lednings sträckning och af den jord, som för
ledningen erfordras, bestyrkt förteckning på egare eller innehafvare af
de fastigheter, som äro belägna på mindre afstånd än två hundra meter
från ledningen, uppgift på de öfverenskommelser, som blifvit träffade,
eller de hinder, hvilka deremot mött, med de flere handlingar, som
sökanden vill åberopa.
Finnes ej ansökan genast böra afslås, lemnas åt de kommuner eller
municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning skall framdragas, så
ock åt de i denna paragraf omförmälda egare eller innehafvare af fastigheter
tillfälle att yttra sig öfver ansökningen, och infordras i öfrigt de
ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.
4 §•
Har, i följd af elektrisk anläggnings drift, genom den deri använda
elektriska kraftens inverkan någon ljutit döden eller lidit kroppsskada,
och var ej den, som skadan led, genom öfverträdelse af gällande föreskrifter
eller annan grof vårdslöshet sjelf vållande till skadan, vare, der
ej annat i 6 eller 13 § stadgas, anläggningens innehafvare skyldig att
utgifva skadestånd enligt de i strafflagen stadgade grunder såsom om
han sjelf vållat skadan.
5 §•
Varder, i följd af elektrisk anläggnings drift, genom den deri använda
elektriska kraftens inverkan fast eller lös egendom skadad, och
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
21
har ej egaren af den skadade egendomen, genom uraktlåtenhet att fullgöra
honom jemlikt åtagande eller på annan grund åliggande skyldigheter
emot den elektriska anläggningens egare eller innehafvare, sjelf
föranledt skadan, skall, der ej annat i 6 § stadgas, anläggningens innehafvare
ersätta skadan.
Utgöres anläggningen af inrättning för befordran af gods eller är
den för sådan inrättnings behof afsedd, skall hvad ofvan i denna § är
stadgadt icke ega tillämpning i fråga om egendom, som blifvit af inrättningens
förvaltning eller betjening för befordran emottagen.
6 §•
Innehafvare af elektrisk anläggning vare från den i 4 eller 5 §
stadgade ersättningsskyldighet fri, der skadan, utan att hafva sin orsak
i vårdslöshet vid anläggningens utförande eller drift, uppkommit genom
inverkan af elektrisk kraft, som från anläggningen öfvergått till annan
elektrisk anläggning, eller föranledts deraf, att, efter det anläggningens
utförande påbörjades, utan innehafvarens samtycke vidtagits åtgärd,
som uppenbarligen i väsentlig mån ökat faran för skadas åstadkommande
genom den elektriska kraftens inverkan. År egaren af skadad
egendom jemlikt åtagande eller på annan grund pligtig att vidkännas
den från anläggningen härrörande faran för skada å egendomen, vare
han ej till ersättning berättigad, der icke skadan har sin orsak i vårdslöshet
vid anläggningens utförande eller drift.
7 §•
Uppkommer, i följd af elektrisk anläggnings drift, skada å person
eller egendom genom inverkan af elektrisk kraft, som icke är afsedd
att i anläggningen användas, vare anläggningens innehafvare, så framt
vållande till skadan kan läggas anläggningens förvaltning eller betjening
till last, skadeståndsskyldig såsom om skadan uppkommit genom den i
anläggningen använda elektriska kraftens inverkan.
8 §•
Åro innehafvare af särskilda elektriska anläggningar, jemlikt 4—7
§§, hvar för sig pligtige att ersätta samma skada, ege rätten, med afseende
på beskaffenheten af de å hvardera sidan begångna fel, bestämma,
22 Kongl. Mujits Nåd. Proposition N:o 9.
till hvilket belopp skadeståndet skall slutligen falla hvardera sidan
till last.
9 §•
Efter de i 6—8 §§ stadgade grunder varde pröfvadt, om och i
hvad mån, då elektrisk anläggning skadats eller dess drift hindrats
eller störts genom inverkan af elektrisk kraft, som öfvergått från annan
elektrisk anläggning, ersättning skall af denna anläggnings innehafvare
gäldas.
10 §.
Elektrisk anläggnings egare, som åt annan öfverlåter nyttjanderätten
till anläggningen, vare för skada, som derefter inträffar, ansvarig
enligt 4—9 §§ lika som anläggningens innehafvare, dock ej med annan
egendom, än anläggningen och hvad dertill hörer samt under nyttjanderätten
inbegripes; och må egaren söka sitt åter af anläggningens innehafvare.
11 §•
Hvar, som vill fordra skadestånd enligt 4 —10 §§, skall inom två
år från den dag, då skadan timade, sin talan hos domstol anhängiggöra.
Försummas det, hafve han sin talan förlorat.
12 §.
Hvad elektrisk anläggnings egare eller innehafvare utgifvit enligt
4 -10 §§ ege han, der ej annat af 8 § föranledes, söka åter af den,
som skadan vållat.
13 §.
De i denna lag gifna bestämmelser skola icke medföra skyldighet
för egare eller innehafvare af elektrisk anläggning, som afses i lag angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete,, att utgifva
ersättning, då arbetare eller arbetsförman, som är stadd i sådan anläggnings
tjenst, varder dödad eller skadad genom olycksfall i arbetet.
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.
23
14 §.
Varder, der elektrisk anläggning .utgöros af jernväg, i följd af
jernvägens drift, annorledes än genom inverkan af elektrisk kraft, någon
dödad eller skadad, skall hvad i lagen angående ansvarighet för skada
i följd af jernväg^ drift den 12 mars 1886 är stadgadt i fråga om jernväg,
hvarå befordran verkställes medelst ångkraft, ega motsvarande
tillämpning.
Denna lag skall träda i kraft den , men eger ej til
lämpning
i fråga om skada, som derförinnan inträffat.
24
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.
Bilaga litt. G.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af vissa paragrafer i strafflagen.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 20 §, 20 kap. 3 § och 22 kap.
11 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:
19 kap.
20 §.
Hvar, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller
skadar annans egendom, fast eller lös, ehvad den till enskildt eller allmänt
bruk eller gagn eller till prydnad ämnad är, eller, i uppsåt att skada
göra, olofligen bortleder elektrisk kraft från annans elektriska anläggning;
straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Har af
gerningen kommit synnerlig fara för någons lif eller helsa, eller grof
skada å egendom, eller är gerningen eljest med synnerligen försvårande
omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år dömas.
Brott, som i denna § sagdt är, må ej åtalas af annan än målsegande,
der ej brottet förnärmar det allmännas rätt.
20 kap.
3 §•
Såsom stöld eller snatteri skall anses:
1) om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild
tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 25
det tillegna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras
gäst lemnadt är;
2) om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås, försegling
eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom förtrodt
att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är;
3) om skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem förtrodt
är att föra eller förvara;
4) om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar resande
eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus,
tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är;
5) om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolf år,
eller från afvita;
6) om man, i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen
bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning, hvartill man ej har
nyttjanderätt.
22 kap.
11 §•
Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen
förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes högst
med straffarbete i två år.
Lag samma vare, der man olofligen, sig eller annan till nytta,
bortleder elektrisk kraft från elektrisk anläggning, hvartill man har
nyttjanderätt.
Pih. Ull Hiksd. Prat. 1902. 1 Sami. 1 Åfd. 8 Ilii/t.
4
2fi
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl.
Majtts högsta domstol måndagen den 20 Maj 1901.
Första rummet.
Närvarande:
Justitieråden Lilienherg,
Huss,
Afzelius,
Petersson,
Hellström,
Westring.
Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 21 sistlidne mars, handlingarna
rörande de till högsta domstolen för afgifvande, af utlåtande
öfverlemnade förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska aidäggningar, och till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i strafflagen mellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter
cirkulerat, så företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande
förslagen under litt. A och B bifogade detta protokoll.
l:o.
Förslaget till lag, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.
Justitierådet Westring anförde:
»Med ifrågavarande förslag torde afses att i en författning sammanföra
de civilrättsliga bestämmelser, som utöfver de allmänna för all
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
•n
yrkesdrift gemensamma reglerna böra gälla särskild! beträffande elektriska
anläggningar. Att sådana särskilda bestämmelser ansetts erforderliga
beror naturligtvis derpå, att vid begagnandet af den elektriska
kraften i produktionens tjenst förekomma vissa säregna förhållanden,
som påkalla undantag från eller tillägg till de allmänna reglerna. Det
skulle varit synnerligen önskligt, att lagförslaget åtföljts af en utredning
af dessa förhållanden. Utan en allsidig sådan utredning och en
derå stödd motivering af de föreslagna stadgande^ saknar man nödigt
faktiskt underlag för att kunna rätt bedöma nödvändigheten och lämpligheten
af dessa stadganden. Ett sådant bedömande försvåras jemväl
deraf, att hvarje antydan, saknas om innehållet af de ytterligare
bestämmelser rörande elektriska anläggningar, hvilka enligt sakens natur
äro erforderliga och som jemväl äro afsedda att i administrativ
ordning utfärdas. Det är uppenbart, att sådana bestämmelser kunna
få det innehåll, att innebörden och omfattningen af de civilrättsliga
reglerna deraf högst väsentligt påverkas. Den brist i utredning, som
sålunda förefinnes och som gör sig särskild! känbar vid pröfningen af
de ifrågasatta skadeståndsreglerna, föranleder att resultatet af granskningen,
framför allt i afseende å nämnda del af lagen, måste blifva
temligen sväfvande. Emellertid har granskningen gifvit anledning till
följande anmärkningar.
Förslaget upptager i 1 § ett stadgande om medgifvande att genom
expropriation förvärfva mark för framdragande af elektrisk ledning.
Redan nu kan enligt förordningen den 14 april 1866 expropriation
för anläggning af sådan ledning ega rum, nemligen under förutsättning
att ledningen afser sådant ändamål, som i 1 § af sagda förordning omförmäles.
Enligt det nu föreslagna stadgandet skulle expropriationsrätten
utsträckas, så att den kunde komma till användning jemväl vid
elektricitetsanläggningar för vissa andra i paragrafen angifna ändamål.
Vid jemförelse mellan de begge lagrummen finner man emellertid, att
de fåll, då expropriation enligt det ena eller andra lagrummet skulle
vara medgifven, icke äro genom bestämda kännetecken skarpt skilda
från hvarandra, hvarföre det skulle kunna inträffa, att expropriation
i visst fall kunde medgifvas så väl enligt det ena som enligt det andra
lagrummet. Ett sådant fall vore t. ex., om fråga uppstode att anlägga
eu elektrisk ledning för belysning inom en fästning. Denna affattning
af stadgandena, om än ur redaktionel synpunkt mindre lämplig,
skulle emellertid måhända ej i praktiskt afseende medföra afsevärd
olägenhet, derest alldeles samma bestämmelser skulle gälla i fråga om
expropriationen, vare sig den grundar sig å ena eller andra lagrummet.
28
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.
Men enligt andra punkten af den föreslagna 1 §:ns första stycke samt
senare delen af samma §:s andra stycke skola vissa särskilda regler
gälla i fråga om expropriation, som verkställes enligt samma §. I
sådana fall som det förut angifna kan då tvekan uppstå, om dessa särskilda
bestämmelser skola vara tillämpliga eller ej. Det torde vara
nödvändigt, att anledning till dylik tvekan undanrödjes.
Enligt livad som uppgifvits lära anordningarne vid den elektriska
kraftens tillgodogörande för vissa behof, särskildt belysning och kraftöfverföring,
vanligen icke vara sådana, att man kan tala om en sammanhängande
anläggning, hvars innehafvare med sitt materiel ombesörjer
så väl den elektriska kraftens produktion som dess ledning fram
till de lampor, som skola lysa, eller de maskiner, som skola sättas i
rörelse. Vanligen anlägges ett elektricitetsverk, som har till ändamål
att tillhandagå en mängd konsumenter med den elektriska kraft, som
skall alstra ljus eller rörelse. Detta verk kan antingen sjelft producera
den erforderliga elektriciteten eller hemta densamma från annat verk,
med hvilket det då genom ledningar står i förbindelse. Från det
elektricitetsverk, som utgör centralanstalten, föres nu den elektriska
strömmen i ledningar till de särskilda konsumenterna. Men dervid är
att märka, att elektricitetsverket i allmänhet icke för sina ledningar in
i husen eller verkstäderna utan gerna låter dem stanna i gatan derutanför.
Sedan har konsumenten att från elektricitetsverkets hufvudledning
draga en särskild biledning till sitt hus eller sin verkstad,
hvilken ledning får af honom bekostas och är honom tillhörig. Den
elektriska strömmen passerar således vanligen två eller flere, olika personer
tillhöriga men i förbindelse med hvarandra stående ledningar.
Nu angifna förhållanden synas icke vara vid förslagets affattning tillräckligt
uppmärksammade.
Detta framträder synnerligen i afseende å den i förslaget brukade
terminalogien. Under det att i stadgandet i 1 § om expropriationsrätt
talas om »elektrisk ledning», hvilket synes vara ett fullt korrekt uttryck
för hvad i denna § afses, användes så väl i 2 §:ns föreskrift om koncessionstvång
som i 4—14 §§:nas bestämmelser om skadestånd beteckningen
»elektrisk anläggning». Förslagets mening lärer vara, att i sådana
fall som de ofvan anförda skola såsom särskilda elektriska anläggningar
anses ej blott de olika elektricitetsverken med dertill hörande
ledningar utan jemväl de biledningar, som endast hafva till ändamål
att från elektricitetsverkets hufvudledning för konsumtion emottaga
den elektriska strömmen. Det kan med skäl ifrågasättas, huruvida
språkbruket tillåter att en ledning af sistnämnda art, i och för sig be
-
29
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.
traktad, betecknas såsom en sjelfständig elektrisk anläggning. Ännu
tvifvelaktigare synes det vara, om man kan tala om en sådan »anläggnings»
drift. I hvarje fall är det ingalunda tydligt, att elektrisk anläggning
skall hafva den nu angifna betydelsen. Det synes derför nödvändigt,
att terminalogien omändras, så att ifrågavarande bestämmelsers
tillämpningsområde bäfver, med hänsyn tagen till ofvan berörda faktiska
förhållanden, tydligt och klart angifvet.
En sådan ändring torde äfven vara nödvändig för ett tillfredsställande
ordnande af reglerna angående ersättning för skada i följd af
den elektriska kraftens användning, hvilka regler, sådana de nu äro
affat.tade, synas vara allt för allmänt hållna och ej lämpade efter de
olikheter, som förefinnas mellan de särskilda arterna af »elektriska anläggningar».
I berörda afseende uppställes nu först i 4 och 5 §§ den allmänna
regeln, att innehafvare af elektrisk anläggning skall vara pligtig ansvara
för skada, som å person eller egendom vållas genom den i anläggningen
använda elektriska kraftens inverkan, så vida ej groft vållande
ligger den skadelidande till last. Denna ersättningsskyldighet
skall åligga anläggningens innehafvare, utan hänsyn dertill om han eller
hans folk varit till skadan vållande eller ep Honom ålägges således
ansvar jemväl för sådan skada, som är att tillskrifva ren våda. Att
beträffande vissa fall af den elektriska kraftens användande ansvar för
casus lämpligen bör åligga den, som använder sådan kraft, kan ej bestridas.
Med ett dylikt användande äro påtagligen ofta förenade sådana
faror för person eller egendom, att lagstiftaren må finna sig
berättigad ålägga ett sådant ansvar. Men deraf töljer ej med nödvändighet,
att man bör uppställa en så omfattande regel som den anförda.
Enligt den terminologi, som i förslaget användes, skulle denna
regel vara tillämplig jemväl å en hvar husegare eller hyresgäst, som
låtit i sitt hus eller sin våning införa cn elektrisk ljusledning, äfven
om i huset eller våningen ej funnes någon elektricitetsmaskin utan den
nödiga elektriska strömmen hemtades från elektricitetsverkets i angränsande
gata utlagda hufvudledning. Derest genom antändning från den
elektriska ledningen eldsvåda uppstode, skulle alltså husegaren eller
hyresgästen, oaktadt ingen som helst vårdslöshet läge honom eller hans
folk till last, ej blott gå miste om att från vederbörande brandstodsbolag
bekomma ersättning för den skada, som å hans egendom orsakades,
utan skulle derjemte få ersätta all skada, som uppstod å annans
egendom. Det torde vara uppenbart, att allmänna rättsmedvetandet
icke skall lemna sitt godkännande till eu regel, som medför sådana
30
Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 9.
konseqvenser. Nödvändigt torde alltså vara att på något sätt begränsa
skyldigheten att ansvara för casus, så att den icke på enahanda sätt
ålägges innehafvare af de särskilda arterna af »elektriska anläggningar»,
i den mening förslaget använder detta uttryck.
Å andra sidan synes berörda ansvarsskyldighet i vissa afseende^
vara allt för inskränkt. Ehuru sådant icke tydligen framgår af 4 och
5 §§:nas affattning, lärer dock, såsom äfven af 7 §:ns innehåll bekräftas,
meningen vara, att 4 och 5 §§ skola vara tillämpliga allenast då
skadan uppkommer genom en sådan elektrisk ström, som afsigtligen
införts i ledningen för att der användas. Har således en elektrisk ström
tillförts en ledning genom induktion från en annan ledning eller genom
att en ledningstråd från en sådan ledning kommit i beröring med ledningen
i fråga, skall denna senare lednings innehafvare icke vara ansvarig
för skada, som den i följd af sådana händelser deri inkomna
elektriska strömmen kan vålla. Men enligt stadgandet i 6 § är jemväl
innehafvaren af den elektriska ledning, från hvilken den elektriska
strömmen öfvergått i den ledning, som sedermera omedelbart föranledt
skadan, fri från allt ansvar, derest vållande ej ligger honom till last.
Således om en ledningstråd från en belysningsledning faller ned å ett
jernstaket och den elektriska ström, som deri alstras, antänder ett angränsande
boningshus, får egaren ersättning af belysningsledningens
innehafvare utan hänsyn dertill om något vållande å hans sida föreligger;
men om belysningstråden nedfaller på en till samma hus ledande
telefontråd och huset af sådan anledning antändes, får egaren
icke någon ersättning vare sig af belysningsledningens eller telefonledningens
egare, såvida ej någon af dem kan anses vara genom oförsigtighet
vållande till eldsolyckan. Någon grund hvarför husegaren i senare
fallet skall vara sämre stäld än i det förra har icke anförts och
synes ej af det tillgängliga materialet kunna utletas.
Regeln i 6 § lär afse jemväl det fall, att två elektriska ledningar
på förut angifvet sätt stå i samband med hvarandra. Den innebär
alltså att, om t. ex. ett i en stad anlagdt centralt elektricitetsverk hemtar
sin elektriska kraft från ett annat verk, så är det primära verkets innehafvare,
under förutsättning att vårdslöshet ej föreligger, fri från allt
ansvar för skada, som må uppkomma, sedan den elektriska strömmen
inkommit i det sekundära verkets leduingar. Detta må vara riktigt,
om ansvarigheten i stället åligger innehafvaren af det sekundära verket.
Så torde emellertid ej alltid blifva förhållandet. Studgandena i
4 och 5 §§ lära nemligen vara att tolka så, att om genom någon i den
primära anläggningen inträffad olyckshändelse den sekundära anlägg
-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 31
ningens ledning tillförts en elektrisk ström af större styrka än den,
för hvilken den senare anläggningen är afsedd, denna anläggnings
innehafvare icke ansvarar för skada, som härigenom må uppkomma. I
sådant fall blir alltså den skadelidande icke berättigad till ersättning
vare sig af den primära eller af den sekundära anläggningens innehafvare.
Icke heller för denna regel synes giltig grund föreligga.
Af nu åberopade skäl synes det vara nödvändigt, att reglerna om
ansvarighet för skada fullständigt omarbetas. Att närmare angifva å
hvilka grunder lagstiftnifigen härom bör byggas är icke möjligt med
de upplysningar om de faktiska förutsättningarne för ansvarspligten,
som för närvarande stå till buds. Dock vill det synas, som om det i
främsta rummet vore de faror, som vållas af de utom hus, i fria luften
eller i jorden, framdragna elektriska ledningarne, hvilka föranledt
yrkandena om skyldighet för innehafvarne deraf att ansvara jemväl för
skada, som föranledts af olyckshändelse. Det vore då lämpligast, om
lagstiftningen i främsta rummet hade dessa ledningar för ögonen. Hvad
angår det fall, att en elektrisk ström öfvergår från eu ledning till eu
annan och genom denna senare ledning förorsakar skada för tredje
man, synes skadeståndspligt i förhållande till tredje mannen böra åligga
antingen innehafvaren af den senare ledningen eller ock begge ledningarnes
innehafvare solidariskt. Sedan tarfvas med afseende på olika
omständigheter särskilda regler om den regressrätt, som må tillkomma
den ena ledningens innehafvare mot innehafvaren af den andra.
På grund af hvad sålunda, särskild! beträffande de föreslagna
skadeståndsreglerna, anförts hemställer jag, att ifrågavarande förslag
icke måtte göras till föremål för proposition till Riksdagen.»
Justitierådet Hellström utlät sig:
»Utan att ingå på frågan i hvilken omfattning expropriationsrätt
för elektriska ledningars framdragande må, för att tillgodose det af
Riksdagen i 1896 års skrifvelse angifna praktiska behof, kunna och
böra medgifvas, anser jag mig icke kunna undgå att anmärka det
sväfvande och osäkra i (len begränsning, förslagets bestämmelser i sådant
hänseende innefatta. Af ordalagen synes icke kunna härledas
annan uppfattning än att expropriation icke må i något fall medgifvas,
der icke den afsedda ledningen skall tjena ett s. k. allmänt behof;
och detta har äfven af departementschefen vid föredragningen af såväl
nu ifrågavarande som det närmast föregående förslaget i statsrådet uttryckligen
betonats. Men ej mindre den nu af departementschefen
gjorda hänvisningen till den praxis, som i fråga om expropriationsrätt
för jernvägsanläggningar gjort sig gällande, än äfven de vid det före
-
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.
gående förslagets behandling i riksdagen fallna uttalanden synas gifva
vid handen, att en vida allmännare tillämpning af expropriationsrätten
skulle vara afsedd. Förnekas kan ju icke heller, att, då hvarje ledning
af nu ifrågavarande art måste afse att leda kraft från kraftkällan till
en annan ort, åt uttrycket: »någon orts förseende med belysning eller
drifkraft)) i och för sig kunde gifvas en tolkning, som medgåfve expropriation
för upprättande af belysnings- och kraftstationer i allmänhet;
men tillägget: »eller för dylikt allmänt behof» synes mig med
nödvändighet böra föranleda en begränsning, om hvars rätta omfångman
dock alltid torde komma att stanna i tvekan och ovisshet, helst
jemförelsen med jernvägarne, hvilkas egenskap att utgöra ett allmänt
samfärdselsmedel torde utgöra grunden för deras inordnande under expropriationsberättigade
anläggningar, icke synes egnad att lemna någon
verklig ledning. Då expropriation innefattar ett så väsentligt ingrepp
i den enskildes rätt, lärer den fordran vara oeftergiflig, att området
för expropriationsrättens utöfning är så bestämdt och tydligt afgränsadt,
att den för hvarje fall af expropriation erforderliga pröfning icke får
utseende af godtycke. Jag anser derföre, att lagstiftning i ämnet icke
lämpligen kan byggas på så osäker grund som den nu föreslagna.
Ehuru jag således på grund af 1 §:ns obestämda stadgande om
expropriationsrätt finner förslaget, sådant det nu föreligger, icke kunna
tillstyrkas, har jag ansett mig böra ingå i granskning jemväl af förslagets
bestämmelser i öfrigt; och instämmer jag i allt väsentligt uti
hvad justitierådet Westring beträffande de i 4—14 §§ af förslaget upptagna
stadganden om skadestånd anmärkt.»
Justitierådet Petersson yttrade:
»På sätt justitierådet Westring erinrat, äro lagförslagets bestämmelser
om expropriation för elektriska ledningar, såväl i fråga om
hvad som kan blifva föremål för en dylik åtgärd som beträffande den
rätt, densamma medför, i viss mån skiljaktiga från motsvarande bestämmelser
i 1866 års förordning. Då någon ändriug i den senare
förordningen icke är ifrågasatt, skulle alltså hädanefter för vissa elektriska
ledningar fortfarande gälla hvad i nämnda förordning stadgas, för
andra åter den nya lagen, hvarjemte, såsom justitierådet Westring påvisat,
i vissa fall båda författningarna skulle vara tillämpliga. Att
sistnämnda förhållande är oegentligt och tarfvar rättelse, torde vara
uppenbart. Men derjemte och då i båda författningarne grunden för
expropriationsrätten — det allmännas behof — är densamma, synes
mig kunna ifrågasättas, huruvida det är af verkligt behof och sakens
natur påkalladt att fortfarande bibehålla berörda skiljaktigheter, eller
83
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.
om icke samtliga elektriska ledningar, för hvilka expropriationsrätt
anses böra medgifvas, kunna och böra derutinnan underkastas i hufvudsak
samma bestämmelser. Om så skulle vara fallet, vore det tvifvelsutan
önskvärd!, att dessa bestämmelser blefve sammanförda och i sin
helhet öfverflyttade till den nya lagen, hvarigenom lagstiftningen i ämnet
komme att vinna i reda och öfverskådlighet.
Då det icke torde vara billigt eller lämpligt, att en jordegare
hindras att använda sin jord exempelvis till fabriksanläggningar, byggnadstomter
eller dylikt derför, att en elektrisk ledning med expropriationens
tvångsrätt och utan att grunden blifvit inlöst framdragits deröfver;
då i de flesta fall en flyttning eller ändring af ledningen torde
kunna ske utan något afsevärdt men för densamma; och då tillräckligt
korrektiv mot tredska å ledningens egares sida att i berörda hänseende
tillmötesgå skäliga anspråk från jordegaren icke kan anses ligga i förslagets
bestämmelse om rätt för jordegaren att i visst fall erhålla ny
uppskattning af ersättningens belopp, så synes mig till förslagets bestämmelser
angående expropriation böra i jordegarens intresse göras
det tillägg, att, der elektrisk lednings framdragande medgifvits mot
ersättning för intrång, ledningens egare skall vara underkastad förpligtelse^
att ändra eller flytta ledningen, der å ena sidan sådant tarfvas
för att jordegaren skall kunna tillgodogöra sig sin mark för byggnad
eller liknande anläggning, och å andra sidan flyttning eller ändring
af ledningen kan ega rum utan synnerligt men för densamma.
De af justitierådet Westring framställa anmärkningar mot förslagets
bestämmelser angående ersättningsskyldighet för skada, soni kan uppkomma
genom elektrisk anläggnings drift, varda i allt hufvudsakligt
af mig biträdda; och anser således äfven jag, att dessa bestämmelser
böra omarbetas. I afseende på de frågor, som vid en dylik omarbetning
böra upptagas till bepröfvande, anser jag mig, utöfver hvad som
framgår redan af anmärkningarnes innehåll, böra påpeka följande.
Det synes mig kunna ifrågasättas, om icke den ersättningsskyldighet,
hvarom i förevarande lag är fråga, lämpligen kan och bör begränsas
till sådan skada, som vållas af »elektrisk ledning» genom inverkan
af deri framgående elektrisk kraft. Lagen komme då att, äfven
i denna del röra sig med samma begrepp — »elektrisk ledning» —,
som förekommer i 1 §, och om hvars rätta betydelse någon tvekan
näppeligen kan uppstå, i stället för med det obestämda och svårtydda
begreppet »elektrisk anläggning». Den fara, som föranleder en särskild
lagstiftning i förevarande hänseende, ligger väsentligen i do elektriska
ledningarne, hvilka så att säga föra den farliga kraften ut bland all
Bih.
till lliksd. Blot. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 8 llaft. •>
34
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
raånheten. Deremot torde i de fall, hvarå lagen skall eg''a tillämpning,
faran för skada af elektrisk kraft, innan den lemnat den maskin, der
den alstras, eller sedan den inkommit i den inrättning, der den tillgodogöres,
vara af underordnad betydelse.
Vidare torde i en lag, sådan som den förevarande, icke böra saknas
bestämmelser, som åtminstone till grunderna reglera förhållandet
mellan olika ledningar, hvilka icke stå i förbindelse med hvarandra,
i afseende på skyldigheten att vidtaga och ansvara för beståndet af de
säkerhetsanordningar, som kunna erfordras, der ledningarna korsa eller
eljest komma i närheten af hvarandra. Särskildt blifva dylika bestämmelser
af vigt, då det gäller att bedöma i hvad mån vållande till uppkommen
skada kan ligga den ena eller andra ledningens innehafvare
till last. Bestämmelser i detta ämne torde visserligen komma att inflyta
i de koncessioner, som meddelas, men, enligt hvad de sakkunniga
myndigheternas uttalanden gifva vid handen, komma ett stort antal
ledningar, som föra farlig ström, att icke blifva underkastade koncessionstvång.
Under alla förhållanden synes mig en allmän bestämmelse
svårligen kunna undvaras derom, att egaren af en elektrisk ledning,
som är afsedd att föra farlig ström, skall vara pligtig att äfven gent
emot en senare tillkommande ledning, som måste korsa eller eljest
närma sig den förutvarande, ansvara för eller deltaga i skyddsåtgärder,
som den senare tillkomna ledningen kan göra erforderliga. Utan en
dylik bestämmelse kan, privaträttsligt sedt, ifrågasättas, att ansvaret
för skyddsåtgärderna skulle uteslutande drabba den sist tillkomna ledningen,
hvilket, om denna vore af så ofarlig beskaffenhet som en telegraf-
eller telefonledning, blefve obilligt och skulle medföra eu risk i
afseende på ersättningsskyldighet för möjligen inträffande skada, som
mången gång torde omöjliggöra den i och för sig ofarliga ledningens
anläggning.
Med hänsyn till hvad jag sålunda anfört, anser jag mig icke kunna
tillstyrka, att det remitterade förslaget förelägges Riksdagen.
Justitierådet Afzelius instämde med justitierådet Hellström.
Justitierådet Huss biträdde i allt väsentligt h*ad justitierådet
Westring anmärkt och hemstält.
På de grunder, justitierådet Westring anfört, ansåg äfven justitierådet
Lilienberg, att förslaget i hvad det anginge skadeersättningsskyldigheten
borde omarbetas.
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 35
2:o.
Förslaget till lag om ändrad lydelse af vissa
paragrafer i strafflagen.
Justitierådet Westring anförde:
^Strafflagens stadganden om skadegörelse, tjufnad och försnillning
förutsätta alla såsom föremål för brottet ett kroppsligt ting. Enär den
elektriska strömmen icke är ett sådant ting, är det endast genom en
fiktion möjligt att hänföra bortledande af dylik ström under de nämnda
brottsbegreppen. Då uppställande af en sådan fiktion icke synes medföra
någon afsevärd förmån men deremot föranleder åtskilliga olägenheter,
torde det vara lämpligast, att olofligt bortledande af elektrisk
ström upptages såsom en särskild brottsart. Ett stadgande om straff
för sådant bortledande, hvilket lämpligen borde innehålla olika straffsatser
för det fall, att gerningen begåtts allenast för att tillfoga aunan
förlust, och det, då gerningsmannens afsigt varit att bereda sig eller
annan nytta, kunde antingen upptagas i eu särskild lag eller måhända
införas såsom en ny paragraf i 22 kap. strafflagen.
Skall förslagets uppställning bibehållas, synes det emellertid nödvändigt
att på annat sätt än som skett bestämma skilnaden mellan
tjufnad och försnillning af sådan ström. Huruvida olofligt tillegnande
af annans gods skall hänföras till försnillning eller tjufnad beror enligt
gällande regler i allmänhet derpå, om gerningsmannen varit i besittning
af det gods, lian tillegnat sig, eller ej. Till följd deraf att den
elektriska strömmen ej är något kroppsligt ting, kan egentlig besittning
af sådan ström icke förekomma; men skilnaden skulle väl bero på,
huruvida gerningsmannen kunde sägas hafva stått i ett med besittning
af kroppsligt ting analogt förhållande till den elektriska strömmen eller
ej. Denna Omening synes dock icke hafva erhållit korrekt uttryck i
den affattning, förslaget fått. Detta torde bäst framgå genom ett
exempel. Jag kan då hänvisa till det vanliga förhållandet, att den,
som har eu elektrisk ljusledning i sitt hus, liemtar den elektriska strömmen
från ett elektricitetsverk, med hvars ledning husegarens ljusledning
är satt i förbindelse; och att betalning till elektricitetsverket erlägges
för den elektriska ström, som i huset konsumeras, enligt visning af en
der uppsatt mätare. Om nu husegaren ställer så till, att den elektriska
strömmen tillföres hans lampor ulan att passera mätaren, uppstår fråga,
huru hans brott skall bedömas. Då den elektriska strömmen, enligt
aftalet emellan elektricitetsverket och husegaren, af elektricitetsverket
36
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
slappes in i husegarens ledning, torde val denne anses stå i ett med
besittning af ett kroppsligt ting analogt förhållande till den elektriska
strömmen. Antagligen har också meningen varit, att ett sådant fall
skulle hänföras under det nya stycket i 22 kap. 11 §. Men då emellertid
husegaren omöjligt kan anses hafva nyttjanderätt till den elektriska
anläggning, från hvilken det olofliga bortledandet skett (elektricitetsverket),
lär enligt förslagets ordalydelse brottet blifva att betrakta
såsom tjufnad. I allmänhet synes det, med den affattning förslaget
fått, vara svårt att föreställa sig i hvilka fall det nya stycket i 22 kap.
11 § skulle blifva tillämpligt.
I öfrigt hänvisas rörande beteckningen »elektrisk anläggning» till
hvad derom vid förslaget till lag med vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar blifvit anfördt, hvarjemte anmärkes, att den regel, som
afses med den nya formuleringen af andra stycket i 19 kap. 20 §,
skulle erhålla tydligare uttryck, om deråt gåfves en affattning öfverensstämmande
med stadgandet i 24 kap. 15 §.»
Justitieråden Lilienberg, Huss, Afzelius och Hellström förklarade sig
i allt hufvudsakligt vara ense med justitierådet Westring.
Justitierådet Petersson yttrade:
»Lika med justitierådet Westring anser jag lämpligast vara, att
olofligt bortledande af elektrisk ström upptages såsom ett särskildt
brott med olika straffsatser, allt efter som gerningsmannen handlat blott
för att göra skada eller i afsigt att tillgodogöra sig eller annan den
bortledda elektriska kraften; och instämmer jag äfven i den anmärkning,
som justitierådet Westring framstält i afseende på affattniugen af andra
stycket i 19 kap. 20 § strafflagen.»
Ex protocollo
Erik Öländer.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
37
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 29 november 1901
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern- friherre von Ottek,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg,
Palander,
Hammarskjöld,
Justitieråden: Hellström,
Westring.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde
chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt i underdånighet:
Högsta
domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 22 sistlidne februari inhemtade^u flätande öfver
de vid samma protokoll fogade förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, och till lag om ändrad lydelse
af vissa paragrafer i strafflagen.
38
Kongl Alaj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll yttrade föredragande
departementschefen:
»Med anledning af eu inom Riksdagen uttryckt önskan äro i förslaget
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
införda särskilda stadganden angående skyldighet att ersätta
skada å person eller egendom i följd af elektrisk anläggnings drift.
Att sådana särskilda stadganden äro erforderliga, har inom högsta domstolen
lemnats obestridt. Emellertid hafva beträffande de i nämnda
syfte, föreslagna bestämmelsernas innehåll och formulering framställe
erinringar, livilka torde böra föranleda, att lagförslaget i vissa delar jemkas.
Den i 4 och 5 §§ af förslaget uppstäda allmänna regeln, att för
skada, som genom den i elektrisk anläggning använda elektriska kraftens
inverkan uppkommer å person eller egendom, anläggningens innehafvare
är ansvarig, så vida ej groft vållande ligger den skadelidande
till last, skulle utan tvifvel, på sätt anmärkt blifvit, leda till alltför stor
hårdhet, om densamma tillämpades jemväl å en hvar husegare eller
hyresgäst, som låtit i sitt hus eller sin våning införa en elektrisk ljusledning.
Till förebyggande af en sådan tillämpning torde böra i förslaget
införas en särskild undantagsbestämmelse, hvilken synes lämpligen
kunna omfatta alla elektriska anläggningar, som till hela sin utsträckning
äro förlagda inom byggnad eller inhägnad gård eller under
jordytan och der största effektiva spänningen ej öfverstiger tvåhundrafemtio
volt, räknadt på det i förslagets 2 § angifna sätt. Genom formuleringen
af denna undantagsbestämmelse lärer kunna förtydligas, att
de föreslagna stadgandena om elektriska anläggningar icke afse allenast
de. anläggningar, hvilka innefatta elektrisk kraftkälla, utan äfven sådana,
hvilka hemta sitt kraftbehof från andra elektriska anläggningar.
Enligt 7 § i det remitterade förslaget är innehafvaren af elektrisk
anläggning, då skada uppkommit genom inverkan af elektrisk kraft, som
icke är afsedd att i anläggningen användas, ansvarig för skadan allenast
under förutsättning att vållande kan läggas anläggningens förvaltning
eller betjening till last. Med hänsyn till det sålunda föreslagna
stadgandet skulle åt 4 och 5 §§ kunna gifvas den inom högsta domstolen
ifrågasatta tolkning, att, om en elektrisk anläggning hemtar sitt
kraftbehof från en annan elektrisk anläggning och genom någon i den
primära anläggningen inträffad olyckshändelse den sekundära anläggningen
tillföres en elektrisk ström af större styrka än afsedt är, den
sekundära anläggningens innehafvare icke ansvarar för skada, som härigenom
vållas. Hvarje anledning till en sådan tolkning torde undanrödjas,
om åt 7 § gifves eu förändrad lydelse, hvaraf tydligt framgår,
39
Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
att nämnda § blott bär afseende på de fall, då elektrisk kraft genom
öfverledning — hvarmed betecknas tillfällig kontakt eller induktion —
öfverföres från en ledning till en annan.
Inom högsta domstolen bär yrkats, att i dylika fall skadeståndspligt
i förhållande till tredje man måtte, oberoende af förenämnda förutsättning,
åläggas antingen innehafvaren af den anläggning, till hvilken
kraften blifvit öfverförd, eller ock båda anläggningarne solidariskt.
Det torde emellertid vara alltför strängt att göra innehafvaren af en
elektrisk anläggning ovilkorligen ansvarig för skada, som genom förmedling
af hans ledning förorsakats af främmande elektrisk ström. I
sjelfva verket skulle följdriktigheten fordra, att enahanda ansvarighet
ålades egaren eller innehafvaren af andra föremal, genom livilka till
följd af ogynnsamma omständigheter en elektrisk ström fort.ledts till
det ställe, der skada timat. Snarare skulle kunna ifrågasättas, att innehafvare
af den anläggning, från hvilken den elektriska kraften kommit,
borde vara ovilkorligen ansvarig för skadan och att således den i 6
§ första punkten meddelade undantagsbestämmelse borde underkastas
förändring. Detta skulle emellertid innebära allt för stor hårdhet emot
innehafvaren af denna anläggning. Visserligen skulle genom den ifrågasatta
förändringen kunna undanrödjas den inom högsta domstolen anmärkta
olikheten i den skadades rätt till ersättning, då elektrisk ström
från en belysningsanläggning fortledts genom ett jernstaket och sålunda
vållat skadan, och då samma ströms skadegörande verkan förmedlats
genom en telefontråd. Det är emellertid att märka, att denna olikhet är
mera skenbar än verklig. Har, efter det att utförandet af elektrisk anläggning
påbörjades, utan innehafvarens samtycke vidtagits åtgärd, som
väsentligen ökat faran för skadas åstadkommande genom den elektriska
kraftens inverkan, är nemligen enligt omförmälda bestämmelse den elektriska
anläggningens innehafvare fritagen från ovilkorlig skadeståndsplikt,
ehvad den åtgärd, som förökat faran, består i utförandet af ny
elektrisk anläggning eller i något annat. År åter den andra elektriska
anläggningen tillkommen tidigare än den, från hvilken den elektriska
kraften kommit, lärer i det stora flertalet fall endera anläggningens innehafvare
vara ansvarig på grund af vårdslöshet vid anläggningens utförande
eller drift, om faran för öfverledning från den ena till den
andra anläggningen ej blifvit afvärjd. Att helt och hållet likställa öfverledning
till elektrisk anläggning och till annat föremål skulle icke vara
rättvist vid det förhållande, att elektrisk anläggnings innehafvare är
vida mindre i stånd att bedöma möjligheten till skada genom öfverledning
af förra slaget. Dels kan nemligen genom Sådan öfverledning
40
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
den elektriska kraften komma att vålla skada äfven på långt afstånd
från den anläggning, från hvilken den kommit, dels bör denna anläggnings
innehafvare kunna påräkna, att den andra anläggningens innehafvare
iakttager tillbörlig omsorg till förebyggande af skada genom
öfverledning.
Att, på sätt inom högsta domstolen blifvit ifrågasatt, i den föreslagna
lagen upptaga bestämmelser, som åtminstone till grunderna reglera
förhållandet mellan olika ledningar i afseende på skyldigheten att
vidtaga och ansvara för beståndet af de säkerhetsanordningar, som
kunna erfordras, der ledningarne korsa eller eljest komma i närheten
af hvarandra, torde af praktiska skäl icke låta sig göra. Härför skulle
nemligen förutsättas, att de fall, då skyddsåtgärder äro af nöden, och
dessa skyddsåtgärders beskaffenhet blefve föremål för detaljerade föreskrifter,
hvilka såväl med hänsyn till teknikens nuvarande ståndpunkt
som af andra skäl icke lämpligen kunna i civillag upptagas.
Sedan i lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete den 5 juli 1901 innehafvare af elektriska jernvägar blifvit
upptagne bland ersättningspligtige arbetsgifvare, saknas skäl att beträffande
skada, som i följd af elektrisk jernvägs drift uppkommer annorledes
än genom inverkan af elektrisk kraft, föreskrifva motsvarande tillämpning
af lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af
jernvägsdrift. Det remitterade förslagets 14 § torde derför böra utgå.
Med anledning af hvad inom högsta domstolen blifvit anmärkt om
olämpligheten deraf, att förslagets bestämmelser beträffande ersättningstagarens
rätt att påfordra ny pröfning af ersättningens belopp afveke
från expropriationsförordningen, hafva af skäl, som det tillåtits mig att
i annat sammanhang anföra, dessa bestämmelser blifvit uteslutna ur förslaget
och i stället upprättats förslag till sådan ändring i expropriationsförordningen,
att i alla de fall, der ersättningen utgår i årlig afgift,
domstolen kan förordna, att ersättningstagaren eger rätt att yrka jemkning
i ersättningen.
Hvad åter angår den jemväl anmärkta olikheten emellan förslaget
och expropriationsförordningen med afseende å menighets skyldighet
att tåla expropriation af vissa områden, synes denna olikhet icke böra
tilläggas någon praktisk betydelse, då det är Konungen, som medgifver
expropriation såväl i de fall, som afses i den allmänna expropriationsförordningen,
som i dem, hvilka i föreliggande förslag åsyftas, och
dessutom redan genom den omständighet att Konungen medgifva expropriation
af något i förslaget undantaget område tillräckligt tydligt är
utmärkt, att expropriationstillåtelsen skett med tillämpning af expropriationsförordningen.
41
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 9.
Af särskilda ledamöter i högsta domstolen har anmärkning framstälts
mot sättet, hvarpå i förslaget begränsats den omfattning, i hvilken
expropriationsrätt för elektriska ledningars framdragande må kunna
medgifvas. Härvid synes dock böra erinras, att denna begränsning,
liemtad från den grund, hvarpå hittills inom vår lagstiftning expropriationsrätten
hvilat, är fullt likartad med den i allmänna expropriationsförordningen
angifna, att vid sådant förhållande dess användning vid
Konungens pröfning af expropriationsansökningar icke synes böra erbjuda
någon svårighet eller kunna få utseende af godtycklighet, samt
att en mångårig erfarenhet, vunnen vid tillämpningen å enskilda jernvägar
af en på enahanda sätt begränsad föreskrift, tillräckligt ådagalägger
dess användbarhet. Icke heller framstäldes inom högsta domstolen
vid granskning af det sedermera för 1900 års Riksdag framlagda
förslag angående tillägg till expropriation sförordningen — hvilket förslag
i fråga om det ändamål, för hvars främjande expropriationsrätten
kunde medgifvas, var af enahanda lydelse som det förevarande —
någon anmärkning mot denna lydelse.
Hvad inom högsta domstolen anmärkts vid förslaget till lag om
ändring i vissa delar af strafflagen torde böra föranleda, att det föreslagna
tillägget till 20 kap. utsträckes till att gälla alla de fall, då någon,
i uppsåt att sig eller annan den tillegna, olofligen bortleder kraft från
elektrisk anläggning.
Då numera de för utarbetande af bestämmelser rörande vilkoren för
anläggning och begagnande af elektriska ljus- och kraftledningar tillkallade
komiterade afgifvit underdånigt betänkande, hvilket betänkande
torde i sammanhang med förevarande lagförslags framläggande för Riksdagen
böra bringas till dess kännedom, synes tillräcklig utredning hafva
åvägabringats i fråga om innehållet af de ytterligare bestämmelser
rörande elektriska anläggningar, hvilka äro ifrågasatta att i administrativ
ordning utfärdas.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst i enlighet
med det afgifna yttrandet affattade förslag till lag, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, samt till lag om ändrad lydelse
af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen, hemstälde han, att dessa
förslag måtte, jemlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition
för Riksdagen till antagande framläggas.
Justitieråden Hellström och Westring åberopade hvad de hvar för
sig vid ärendets behandling i högsta domstolen anfört, i den mån det
ej vid förslagens omarbetning vunnit beaktande.
Bih. till lliksd. Prot. 1902. 1 Sand. 1 Afd. 8 Raft.
G
42 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragandens hemställan;
och täcktes Hans Maj:t Konungen, med bifall till
denna hemställan, i nåder förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas proposition i ämnet, af den lydelse bilagan
litt. C vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.