Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 72.
1
N:o 72.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af marmorfyndigheter
å kronojord; gifven Stockholms slott den 7 mars 1902.
Under åberopande af hvad bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag innehåller vill Kongl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen att för tiden intill den 15 maj 1903 medgifva, att Kongl. Maj:t
må ega
dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot den årliga afgäld och
under de vilkor i öfrig!, Kongl. Maj:t bestämmer, å kronojord inom visst å
marken utstakadt område under en tid för hvarje gång af högst tio år med
andras uteslutande med arbete belägga och sig tillgodogöra anträffade marmorfyndigheter,
med rätt för koncessionsinnehafvaren att, derest Kongl. Maj:t
efter upplåtelsetidens utgång pröfvar ny upplåtelse af området böra ske, ega
företrädesrätt till öfverenskommelse om fortsatt arbete med fyndighetens tillgodogörande
på de vilkor, Kongl. Maj:t då på grund af sig företeende omständigheter
kan finna godt bestämma,
dels ock åt sådan koncessionsinnehafvare för den tid, hvarunder koncessionen
beviljats, upplåta erforderlig mark för vägar samt för anläggning
af verkstäder och arbetarebostäder, med skyldighet för koncessionsinnehafvaren
att för sålunda åt honom upplåtna förmåner gälda visst årligt arrende, som
bestämmes genom särskild uppskattning före upplåtelsens medgifvande.
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 60 Höft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 72.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl.
nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Tlieodor Odelberg.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 72.
3
Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
1902.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg,
Pal ander,
Hammarskjöld och
Westring.
14:o.
Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde i underdånighet:
Uti en till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift hafva löjtnanten vid
Norrbottens regemente Eugen Ekenman, musikdirektören vid samma regemente
A. W. Sundgrén och folkskolläraren A. Forsén i Luleå i underdånighet
anhållit om beviljande af koncession för sökandena och de svenske män,
hvilka förenade sig med dem, att under en tid af tio år, med andras uteslutande,
på de vilkor Eders Kongl. Maj:t täcktes bestämma, bearbeta och tillgodogöra
sig två till läge närmare beskrifna, å en ansökningen bifogad karta
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 72.
utmärkta marmorfyndigheter, belägna å odisponerad kronomark i Juckasjärvi
socken af Norrbottens län ofvan odlings- och skogsgränsen, den ena omkring
12 kilometer och den andra omkring 2 kilometer från den under anläggning
varande statsbanan Gellivare—Riksgränsen.
Efter nådig remiss har kammarkollegium i detta ärende hört bergmästaren
i norra distriktet samt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Norrbottens län. Bergmästaren har dervid tillstyrkt nådigt bifall till ansökningen
under vissa antydnings vis föreslagna vilkor, och Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande har i hufvudsak anfört följande: Då bearbetandet af fyndigheter
af ifrågavarande art icke lämpligen kunde ske af staten, utan måste
anses böra öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten samt den sökta koncessionen
icke afsåge längre tid än tio år, hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke principielt något att erinra emot nådigt bifall till ansökningen. Såvida
förbud stadgades för dem, som uppekölle sig vid marmorbrotten, att innehafva
hundar, syntes bearbetandet af marin or fyndigheterna icke komma att medföra
skada eller intrång för de nomadlappar, som med sina renar kunde färdas der förbi.
Under pågående jernvägsarbete inom Gellivare och Juckasjärvi socknar hade
nemligen visat sig, att de hundar, som järnvägsarbetarne haft hos sig, förföljt
och skingrat lapparnes renhjordar, hvarför lapparne nödgats såvidt möjligt
undvika att komma i närheten åt jernvägslinien. Såsom vilkor för koncessionens
erhållande syntes böra bestämmas dels att koncessionen icke finge öfverlåtas
åt andra än svenske män, dels att sökandena skulle styrka, det de förfogade
öfver ett tillräckligt kapital för marmorfyndigheternas bearbetande,
angående hvilket kapitals storlek Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
dock i ärendets nu befintliga skick icke vore i tillfälle att framställa något
förslag, dels ock att sökandena i arbetskostnader årligen skulle nedlägga
ett visst belopp, som skäligen syntes kunna fastställas till 1,000 kronor
för hvarje fyndighet. Sökandena syntes vidare böra förpligtas att till staten
erlägga viss afgift för tillgodogörandet af marmorn. Denna afgift borde rättvisligen
bestämmas efter den nettoinkomst, som kunde vid bearbetandet erhållas.
Med hänsyn dock till svårigheten att erhålla fullständig och säker kännedom om
nettoinkomsten syntes afgiften böra bestämmas efter annan grund. Till följd af
obekantskap med ifrågakomna marmorarts egenskaper och beskaffenhet äfvensom
för hvilka ändamål den kunde användas, vore Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke i tillfälle att härutinnan afgifva något förslag. Då emellertid,
derest marmorn icke kunde användas annat än till förfärdigande af bordsskifvor
och mindre prydnadsföremål någon vinst å brytningen sannolikt icke komme
att uppstå samt koncession icke begärts för längre tid än tio år, syntes det
kunna ifrågasättas, huruvida icke det skulle vara tillräckligt för staten att
bestämma en viss afgift för marmorblock af större kubik massa, hvilken afgift
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 72. 5
borde utgå i stegrad proportion allt efter som blocken innehölle större kubikmassa.
För egen del har kammarkollegium i underdånigt utlåtande den 10
december 1901 anfört: Då, på sätt Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande
framhållit, bearbetandet af fyndigheter af nu ifrågavarande beskaffenhet icke
lämpligen syntes kunna ske af staten utan böra öfverlemnas åt den enskilda
företagsamheten, förestälde kollegium sig att någon mera allvarlig betänklighet
icke borde möta för upplåtelse åt enskilde af rätten till ifrågavarande
fyndigheters tillgodogörande under en tidrymd af icke större omfattning än
den i ansökningen ifrågastälda, under förutsättning att för upplåtelsen stadgades,
bland andra, sådana vilkor att kronan tillförsäkrades skälig ersättning.
Kollegium hade härvid icke förbisett, att kännedom saknades rörande
såväl omfånget och beskaffenheten som värdet och betydelsen af marmorfyndigheter
inom de i ansökningen afsedda och kringliggande trakter, men
ansåge kollegium denna brist ej utgöra tillräckligt skäl för afslag å den
underdåniga framställningen. Beträffande de vilkor, som kunde böra för upplåtelsen
stadgas, vore kollegium, med hänsyn till ärendets outredda skick, icke
i tillfälle att nu framlägga bestämdt förslag i de afseenden, hvari det tillkomme
kollegium att i detta ärende iakttaga kronans rätt. Enahanda skulle antagligen
förhållandet blifva med de sakkunniga myndigheter, hvilkas yttranden i
ärendet kunde finnas erforderliga. Kollegium hade emellertid ansett sig i detta
sammanhang hafva anledning erinra dels att den afgift, som Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande föreslagit skola erläggas för tillgodogörandet af marmorn,
syntes böra beräknas på sådant sätt, att deri inginge äfven ersättning för
nyttjanderätten till sjelfva marken, dels ock att, då behof antagligen skulle
uppstå af nödiga vägar till fyndorterna från station å den under anläggning
varande jernvägen, bland vilkoren syntes böra intagas bestämmelse angående
rätten att anlägga och begagna sådana vägar.
Ett detaljeradt förslag till upplåtelsevilkor ansåge kollegium icke kunna
åstadkommas utan att underhandlingar med sökandena föregått, men syntes
sådana underhandlingar icke lämpligen böra igångsättas förr än frågan, huruvida
bearbetandet af marmorfyndigheter uti ifrågavarande trakter skulle upplåtas
till enskilde, blifvit i princip löst. Riksdagens samtycke till upplåtelsen syntes
emellertid böra inhemtas och detta samtycke syntes — i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad som skett i fråga om upplåtelse af rättnttbearbetaapatitfyndigheter
inom Norrbottens län — kunna bannas på det sätt, att Eders Kongl. Maj:t
erhölle Riksdagens för viss tid gällande medgifvande att för någon bestämd
tidrymd, vare sig denna borde inskränkas till den i ansökningen föreslagna af
tio år eller kunde anses böra utsträckas, samt på de vilkor i öfrigt, Eders
Kongl. Maj:t kunde finna skäligt föreskrifva, bevilja koncession till marmor
-
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 72.
fyndigheters bearbetande. Med anledning af förevarande underdåniga framställning
har kollegium derför hemstält, det täcktes Eders Kongl. Maj:t dels i
nådig proposition föreslå Riksdagen att för den tid, som kunde finnas lämplig,
medgifva Eders Kongl. Maj:t rätt att åt svenske män bevilja tillstånd att
under viss tid bearbeta och sig tillgodogöra marmorfyndigbeter å kronomark
inom Norrbottens län emot årlig afgäld och de vilkor i öfrigt, som Eders Kongl.
Maj:t kunde finna skäligt bestämma, dels och, derest sådant medgifvande
erhölles, uppdraga åt kammar- och kommerskollegierna att till Eders Kongl.
Maj:t inkomma med förslag till de vilkor, som rörande nu ifrågavarande upplåtelse
kunde anses skäliga, hvilket förslag derefter skulle af Eders Kongl.
Maj:t pröfvas.
Uti en annan, jemväl till Eders Kongl. Maj:t ingifven ansökning hafva
vidare grufegarne A. A. Wedin i Luleå och J. A. Falk i Boden, fabrikören N. J.
Larsson i Luleå och handelsagenten H. Leufstedt i Gellivare anhållit om nådigt
tillstånd att under en tid af åtta år från och med den 23 oktober 1901 få
för försäljning inom riket eller export bryta för byggnads- och bildhuggeriändamål
användbar marmor inom en af Falk upptäckt, å oafvittrad kronomark
å berget Arasvare å norra stranden af sjön Yastenjaure i Qvickjocks kapellförsamling
af Norrbottens län belägen och å en ansökningen bifogad karta
närmare angifven fyndighet af kornig kalksten.
Kammarkollegium, som anbefalts att efter vederbörandes hörande afgifva
yttrande i detta ärende, har med underdånigt utlåtande den 31 december 1901
öfverlemnat inhemtade yttranden ej mindre af bergmästaren i norra distriktet,
hvilken tillstyrkt bifall till ansökningen under enahanda vilkor, som af honom
i afseende å den af E. Ekenman m. fl. gjorda ansökningen föreslagits, än äfven
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, hvilken myndighet,
då ifrågakomna trakt, som vore belägen ofvan odlings- och skogsgränsen,
icke berördes af nomadlapparnes flyttningsvägar och ansökningen icke
afsåge rätt att med andras uteslutande tillgodogöra sig ifrågavarande fyndighet,
som icke lämpligen torde kunna göras till föremål för behandling omedelbart
af kronan, förklarat sig icke hafva något att erinra emot, att ansökningen
vunne nådigt afseende, dervid Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vidare
anfört, bland annat, att, äfven om bredden af det område, som å kartan utmärkts
såsom utgörande föremål för ansökningen, vore väsentligt mindre än
dess längd, hvilken utgjorde omkring 14 kilometer, området syntes vara allt
för stort tilltaget; att det syntes nödvändigt, att sökandena närmare angåfve
gränserna för det område, de önskade bearbeta; att sökandena syntes böra
såväl förebringa någon utredning angående kostnaderna för fyndigheternas bearbetande
som ock styrka, det de förfogade öfver nödigt kapital för dessa
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 72.
kostnaders bestridande; samt att såsom vilkor för koncessionens erhållande
borde bestämmas, dels att koncessionen icke finge öfverlåtas på andra än
svenske män, dels att koncessionen skulle förfalla, derest fyndigheterna icke
inom viss tid från upplåtelsen gjorts till föremål för verklig bearbetning, dels
att koncessionshafvarne vid koncessionens förlust skulle inom viss tid efter
hvarje års utgång behörigen styrka, att de under nästföregående år å fyndigheternas
bearbetning nedlagt visst belopp, dels ock att koncessionshafvarne
skulle vara skyldige att vid enahanda äfventyr inom viss tid i årlig afgäld
till Eders Kongl. Maj:t och kronan såsom jordegare erlägga vissa procent af
nettoinkomsten, dock minst 100 kronor.
För egen del har kammarkollegium i tillämpliga delar åberopat hvad
kollegium angående den af E. Ekenman m. fl. gjorda ansökningen i sitt ofvanberörda
utlåtande anfört och hemstält.
Öfver båda de nu ifrågavarande framställningarna har kommerskollegium
den 4 nästlidne februari afgifvit underdånigt utlåtande och dervid anfört, att kollegium
icke hade någon närmare kännedom om de ifrågavarande marmorfyndigheternas
omfattning och beskaffenhet, men att det ville synas kollegium, att
åt den enskilda företagsamheten lämpligen borde kunna öfverlåtas fyndigheternas
tillgodogörande mot viss afgäld till kronan och på de vilkor i öfrigt,
som funnes böra föreskrifvas, och angående hvilka kammar- och kommerskollegierna
borde, sedan Riksdagens tillstånd till sådana upplåtelser, livarom
nu vore fråga, utverkats, erhålla uppdrag att afgifva bestämdt förslag.
I likhet med de i förevarande ärenden hörda myndigheter finner jag det
icke böra ifrågasättas att för kronans räkning bearbeta ifrågavarande marmorfyndigheter.
Då deras tillgodogörande emellertid icke kan anses annat än
önskvärd, synes mig ändamålsenligt att desamma i den utsträckning, som vid
närmare pröfning må finnas lämplig, upplåtas åt enskilde mot bestämd afgäld
till kronan och under de vilkor i öfrigt, Eders Kongl. Maj:t efter vederbörandes
hörande kan finna skäligt föreskrifva. Härtill torde emellertid Riksdagens
medgifvande böra inhemtas. Då det icke synes osannolikt att flera ansökningar
i liknande syfte som de nu gjorda komma att framställas, torde detta
medgifvande icke böra inskränkas endast till nu ifrågavarande marmorfyndigheter
utan gälla sådana å kronojord belägna fyndigheter i allmänhet, på sätt
vid 1893 års riksdag medgafs i fråga om upplåtelse af rätt till bearbetande
af apatitförekomster. 1 hufvudsak torde dervid samma allmänna vilkor böra
uppställas, som i afseende å berörda rätt till apatitbrytning stadgades, dock
med de skiljaktigheter att dels koncessionstiden, som vid apatitbrytning var
satt till 30 år, synes beträffande marmorfyndigheters bearbetande böra bestämmas
8
Katigt. Maj ds Nåd. Proposition No 72.
till tio år, och dels att upplåtelse af kronan tillhöriga vattenfall jemte mark
för kraftledning icke synes vid nu ifrågavarande industri behöfva ifrågakomma.
Deremot bör åt Eders Kong]. Maj:t förbehållas rätt att medgifva upplåtelse
jemväl af mark till vägar samt till nödiga verkstadsbyggnader och arbetarebostäder.
På Eders Kongl. Maj:ts pröfning i hvarje särskildt fall torde, såsom
jag redan antydt, böra bero att efter sig företeende omständigheter bestämma
afgäldens belopp samt föreskrifva de särskilda vilkor, som må finnas erforderliga.
Beträffande den tid, för hvilken Riksdagens medgifvande bör inhemtas, torde
åtminstone nu icke böra ifrågasättas att densamma skall omfatta mera än ett
år eller samma tid, som af Riksdagen 1893 bestämdes i afseende å apatitkoncessioner
och som nu gäller i fråga om upplåtelse af kronans jordegareandel
i grufva. I likhet med hvad beträffande sistnämnda slag af upplåtelser
redan hos innevarande års Riksdag begärts, torde emellertid tidpunkten för utgången
af nu ifrågavarande medgifvande böra bestämmas till den 15 maj 1903.
Jag får alltså i underdånighet hemställa, att Eders Kongl. Maj:t måtte
i nådig proposition föreslå Riksdagen att för tiden intill den 15 maj 1903
medgifva, att Eders Kongl. Maj:t må ega
dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot den årliga afgäld och
under de vilkor i öfrigt, Eders Kongl. Maj:t bestämmer, å kronojord inom
visst å marken utstakadt område under en tid för hvarje gång af högst tio
år med andras uteslutande med arbete belägga och sig tillgodogöra anträffade
marmorfyndigheter, med rätt för koncessionsinnehafvaren att, derest Eders
Kongl. Maj:t efter upplåtelsetidens utgång pröfvar ny upplåtelse af området
böra ske, ega företrädesrätt till öfverenskommelse om fortsatt arbete med fyndighetens
tillgodogörande på de vilkor, Eders Kongl. Maj:t då på grund af
sig företeende omständigheter kan finna godt bestämma,
dels och åt sådan koncessionsinnehafvare för den tid, hvarunder koncessionen
beviljats, upplåta erforderlig mark för vägar, samt för anläggning af
verkstäder och arbetarebostäder med skyldighet för koncessionsinnehafvaren att
för sålunda åt honom upplåtna förmåner gälda visst årligt arrende, som bestämmes
genom särskild uppskattning före upplåtelsens medgifvande.
Hvad föredragande departementschefen sålunda yttrat
och hemstält, deruti statsrådets öfrige ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och
skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse,
bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Beinh. H. J. Budbech.