Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

1

5:o 65.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
ändrad lydelse af § 57 regeringsformen samt af §§ 13,
14, 16, 17, 19 och 25 riksdagsordningen.

Under åberopande af bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kongl.
Maj:t härmed till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlägga
följande

Förslag

till ändrad lydelse af § 57 regeringsformen samt af §§ 13, 14, 16, 17, 19 och

25 riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 57.

Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen

allena.

Huruledes särskilda menigheter må för egna behof sig beskatta,
bestämmes genom kommunaJlagarne. Dessa stiftas af Konungen och Riksdagen
gemensamt och må, hvad angår rösträtt och röstberäkning, ej ändras,
utan genom Konungens och två lagtima Riksdagars beslut, efter ty om
ändring af grundlag är stadgadt.

Bill. till Riksd. Prot. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 54 Raft. (No 65.)

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Riksdagsordningen.

§ 13.

1. Andra Kammai''ens — — — — — — — — — —

— — — valet skett.

2. A landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utses för hvarje domsaga en riksdagsman. Understiger domsagornas
antal etthundrafemtio, skola, för ernående af det bestämda antalet
riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, så vidt lämpligen ske kan häradsvis,
indelas i två valkretsar, som hvardera välja en riksdagsman, öfverstiger
domsagornas antal etthundrafemtio, skola, i den mån sådant erfordras,
domsagor, som gränsa intill hvarandra och hafva minsta sammanlagda
folkmängden, förenas, två och två, till en valkrets.

3. 1 stad, hvars folkmängd uppgår till eller öfverstiger en åttiondedel
af folkmängden i rikets alla städer, väljes efter stadens folkmängd
en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en åttiondedel af städernas
folkmängd; stad, der två eller flere riksdagsmän skola utses, indelas,
så vidt lämpligen ske kan efter församlingar och rotar, i valkretsar,
som hvardera välja en riksdagsman. Städer, med mindre folkmängd än
en åttiondedel af folkmängden i rikets alla städer, ordnas, så vidt lämpligen
ske kan länsvis, i så många valkretsar, som, med iakttagande af att
hvardera utser en riksdagsman, erfordras för uppnående af det i mom. 1
föreskrifna antal riksdagsmän för städerna.

4. Riksdagsmännens antal för hvar och en af de städer, hvilkas
folkmängd i och för sig berättigar dem att utan förening med annan stad
välja riksdagsman, så ock i sammanhang dermed indelningen af de i mom.
2 och 3 omförmälda valkretsar bestämmes, efter ofvan angifna grunder,
hvart nionde år af Konungen. Den ordning, som sålunda fastställes,
vinner ej tillämpning förr än vid de val, h vilka näst derefter, enligt § 15
mom. 1, skola eg a rum. Köping eller annat samhälle, som erhåller stadsprivilegier,
räknas i fråga om riksdagsmannaval fortfarande till landet, till
dess ny valkrets^ dräng varder faststäld.

5. Uppgår städernas — — — — — — — — — till

efterrättelse.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

3

§ 14.

1. Valrätt tillkommer inom den kommun, der han mantalsskrifven
är, en hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man från
och med kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugofem års
ålder; dock ej någon, som häftar eller vid utgången af någotdera af de två
senaste kalenderåren häftat för oguldrta utskylder till staten eller kommun,
ej heller värnpligtig, som icke fullgjort de honom före valtillfället åliggande
värnpligtsöfningar.

Den, som, efter flyttning från annan kommun, blifvit för det år
valet hålles i kommunen mantalsskrifven, eger, utan hinder deraf att han
ej är i denna kommuns allmänna angelägenheter röstberättigad, valrätt,
så framt han inom den kommun, hvarifrån han inflyttat, skulle vara valberättigad,
om han fortfarande vore derstädes mantalsskrifven.

2. En hvar valberättigad eger, der ej nedan i denna § annorlunda
stadgas, en röst.

3. Två röster tillkomma valberättigad, som är eller varit gift eller
som före början af det kalenderår, hvarunder valet eger rum, uppnått
fyratio års ålder.

§ 16.

1. Ä landet — — — — — — — — — — — —

— — — folkmängden eger.

2. I de valkretsar — — — — — — — — — — —

— — folkmängden eger.

3. Kommuner, som — — — — — — — — — —

— — — införande fattas.

Vid de omedelbara — — — — — Konungen fastställas.

4. I stad, der magistrat ej finnes, skall den för sådan stad särskilt
tillsatta styrelse eller dess ordförande taga den befattning med
riksdagsmannaval, som enligt denna3,§ samt §§ 17, 18, 20 och 22 tillhör
magistrat eller dess ordförande.

5. I stad, som har att ensam sända en eller flere riksdagsmän,
förrättas valen omedelbart inför magistraten.

4

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 65.

§ 17.

Vid sa väl elektors- soin riksdagsmannaval vare den, som erhållit de
flesta rösterna, lagligen vald, och skilje lotten emellan dem. som erhållit
lika röstetal.

Vid dessa val skola till efterrättelse tjena de för kommunerna gällande
röstlängder, som böra innehålla tillägg rörande de icke i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigade, hvilka må enligt § 14 ega valrätt,
äfvensom, för en hvar valberättigad, anteckning om det röstetal honom
enligt samma § tillkommer. Då sådant val förestår, läte å landet kommunalstämmans
ordförande och i stad magistraten hålla röstlängden, försedd
med nämnda tillägg och anteckning, för granskning tillgänglig under
minst fjorton dagar; och varde underrättelse härom i kyrkan eller kyrkorna
kungjord, så ock i stad, der så ske kan, i der utkommande tidning införd.
Anmärkning mot röstlängd skall, för att komma under pröfning, å landet
framställas vid valförrättningens början och i stad skriftligen till magistraten
ingifvas sist å tredje dagen före valet.

§ 19.

Till ledamöter i Andra Kammaren kunna endast väljas män, som,
enligt § 14, ega valrätt inom den kommun eller någon af de kommuner,
för hvilka de väljas.

§ 25.

Riksdagsmannaval skola med slutna sedlar förrättas. Valberättigad
eger aflemna en valsedel för hvarje röst, som honom tillkommer.

Befinnes valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller på flere eller
färre, än som vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel någon
tvetydighet i anseende till den eller de valdes namn, skall samma sedel
anses ogild.

Aro valsedlar till större antal än hälften ogilda och finnes det inverka
på valets utgång, varde nytt val anstäldt.

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Valsedlar, som vid elektors- eller riksdagsmannaval afgifvits, skola af
valets förgiftare inläggas under försegling och förvaras, till dess riksdagsman
navalets giltighet vederbörligen åtgjorts.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

llj. L. Hammarskjöld.

*

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

7

>\'';n

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 7 mars 1902

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Ottek,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lageriieim,
Statsråden: herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld,

Westring.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hammarskjöld anförde

i underdånighet: .

»I skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t den 10 maj 1900 anhöll Riksdagen,
att Eders Kongl. Maj: t täcktes låta verkställa en. i möjligaste mån fullständig
och allsidig utredning rörande de förutsättningar och vilkor, under
hvilka valrätten till Riksdagens Andra Kammare kunde utsträckas, samt
för Riksdagen framlägga förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.
.. .

Med anledning af denna framställning behagade Eders Kongl. Maj:t
o-enoin nådigt bref den 1 juni 1900 uppdraga åt statistiska centralbyrån
att, enligt vissa i nådiga brefvet angifna grunder, verkställa en statistisk

Bill. till Piksd, Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 54 Hälft. 2

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

utredning för år 1900 rörande dels antalet af dem, som egt deltaga i val
till Riksdagens Andra Kammare, dels antalet af de i kommunen bosatte
och i dess allmänna angelägenheter röstberättigade män, hvilka icke egt
deltaga i val till nämnda kammare, dels ock antalet i fyrktalslängden ej
upptagna jordtorpare, äfvensom att i ämnet afgifva en ’ redogörelse, som
borde genom tryck offentliggöras. Sedan derefter statistiska centralbyrån,
till svar å framstäld förfrågan, i skrifvelse den 28 maj 1901 meddelat,
bland annat, att vid årets slut den afdelning af redogörelsen, som afsåge
de kommunalt skattskyldige, med säkerhet kunde vara färdigtryckt endast
beträffande några län, möjligen halfva antalet, att återstoden af denna afdelning
äfvensom afdelningen beträffande jordtorparne kunde offentliggöras
omkring den 1 april 1902, men att emellertid, derest uppgifter för landsbygden
preliminärt trycktes endast valkretsvis, en preliminär summarisk
redogörelse, omfattande samtlige kommunalt skattskyldige äfvensom antalet
jordtorpare, borde kunna vara utarbetad och tryckt med säkerhet
i februari 1902, möjligen före 1901 års utgång, täcktes Eders Kongl.
Maj:t den 31 maj 1901 anbefalla centralbyrån att så fort ske kunde afgifva
berörda preliminära redogörelse och ombesörja, att densamma blefve
i tryck tillgänglig. Till åtlydnad af sistnämnda nådiga befallning har
statistiska centralbyrån, som redan förut, i den mån utredningen fortskridit,
meddelat chefen för justitiedepartementet resultaten af densamma,
den 17 sistlidne januari i tryck aflemnat preliminär summarisk redogörelse
för de kommunalt skattskyldige, fördelade med hänsyn till deras rösträtt
vid val till Riksdagens Ändra Kammare, samt för antalet jordtorpare,
hvilken redogörelse samtidigt blef bland Riksdagens ledamöter utdelad.
Jemte denna redogörelse föreligga såsom resultat af den åt statistiska
centralbyrån anförtrodda utredningen, bland annat: tabeller, innehållande
om de kommunalt skattskyldige, särskildt för hvarje landskommun, samma
uppgifter, som i nyssnämnda redogörelse meddelas för hvarje valkrets;
fördelning för landsbygden och städerna i fem län, nemligen Östergötlands,
Kalmar, Gotlands, Skaraborgs och Gefleborgs, samt för Stockholm af de
kommunalt röstberättigades särskilda grupper efter ålder och civilstånd;
samt fördelning af jordtorparne, särskildt för hvarje landtvalkrets, efter
värdet af de dem åliggande prestationer till jordegaren.»

Efter att hafva redogjort för omförmälda statistiska redogörelser och
uppgifter yttrade departementschefen vidare:

»Utan tvifvel är frågan om ändring i bestämmelserna om rätten att
deltaga i val till Riksdagens Andra Kammare en af de betydelsefullaste,
som kunna förekomma till Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens pröfning.
Det är nemligen uppenbart, att en väl afvägd representationsrätt utgör

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

en väsentlig förutsättning för bibehållande och utvecklande af de förmåner,
hvilka vårt land'' af ålder eger tack vare sitt fria och lagbundna
samhällsskick. Visserligen torde åtminstone hos det långt öfvervägande
flertalet af vårt folk öfvertvgelsen om den lagbundna frihetens värde vara
så rotfäst och lefvande, att äfven vid en mindre tillfredsställande fördelning
af inflytandet på Riksdagens sammansättning öfverdrifter och missbruk

endast i jemförelsevis ringa mån äro att befara och att sådana, der de
förekomme, snart nog i en upplyst allmän mening skulle möta stål k a
återhållande krafter. Det måste dock erkännas vara af största vigt fö i
den lugna och ostörda utvecklingen, att anledningarna till Övergrepp från
den ena eller andra samhällsklassens sida äro såvidt möjligt förebygda,
och att representationen utgör en sammanfattning af folkets bästa politiska
krafter utan ensidigt framhållande eller tillbakasättande af något säiskildt
s ti i o li H>11 si itt res s c •

I sakens natur ligger, att det icke kan finnas några valrättsbestämmelser,
som skulle under alla förhållanden, för alla tider och för alla
folk, vara de riktiga. Någon, gång, särskilt under äldre tider, har visserligen
påståtts, att deltagandet i lagstiftningen vore en allmänt mensklig
rättighet, som icke kunde frånkänna® någon utan förnekande af hans
menniskovärde, och att förty en allmängiltig lösning af rösträttsfrågan
vore att finna i införande af en i egentlig mening allmän valrätt. Men
denna åsigt, lika afgjordt ohållbar i sin grund och i sina konseqvenser,
har icke någonsin eller någonstädes kunnat vinna tillämpning. I verkligheten
har man alltid och öfverallt, der fråga varit om politisk valrätt, hos
de valberättigade fordrat vissa särskilda egenskaper, ehuru fordringarna i
detta hänseende varit af mycket olika beskaffenhet och innebörd.

De nu gällande föreskrifterna om rätt att deltaga i val till Andra
Kammaren kunna uppenbarligen lika litet som hvilka som helst andra
valrättsbestämmelser göra anspråk på allmängiltighet. Äfven förutsatt att
desamma vid tiden för sin tillkomst voro att betrakta såsom fullkomligt
tillfredsställande, kan en undersökning, huruvida sedermera inträdda föi
ändringar i samhällsförhållandena medföra behof af förändring i lepresentationsrätten,
icke anses opåkallad. Bekant är också, att vid de flesta
riksdagar, sedan nuvarande riksdagsordning trädde i tillämpning, förslag
af enskilda motionärer väckts om ändring i valrättsbestämmelserna, att
sådana förslag vid flera riksdagar vunnit Andra Kammarens undeistöd,
samt att Eders Kongl. Maj:t vid ett tillfälle behagat förelägga Riksdagen
nådig proposition om förändring i riksdagsordningens föreskrifter om rätten

att deltaga i val till Andra Kammaren. Jemväl på annat sätt har upp -

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

fattningen, att valrättsbestämmelserna böra förändras, sökt göra sig gällande,
redan innan Riksdagen i förberörda skrifvelse anhöll om utredning i ämnet.

Det torde icke kunna bestridas, att under de 36 år, som förflutit
sedan riksdagsordningens antagande, intresset för och förmågan af ett
mera aktivt deltagande i det politiska lifvet vunnit en betydligt ökad utbredning
bland vårt folk. 1 ill detta resultat hafva flera omständigheter
bidragit. I sådant afseende må nämnas den allmänna bildningsgradens
höjande, tidningspressens utveckling, lefnadsvilkorens förbättring, den
stegrade samfärdseln mellan olika delar af landet och med utlandet samt,
icke minst, den öfning i sjelfstyrelse, som vunnits icke blott vid förvaltningen
af kommunala angelägenheter, utan äfven inom talrika föreningar
för olika ändamål. De mindre gynsamma företeelser, som tyvärr framträdt,
kunna helt säkert icke med skäl rubba det allmänna intrycket, att vårt
folk under ifrågavarande tid tagit ett stort steg framåt i afseende å politisk
mogenhet.

På det rent ekonomiska området har mellan de hufvudsakliga olika
intressena, skett en förskjutning, som icke bör sakna politiska konseqvenser.
Jordbruksintresset intager numera icke samma dominerande ställning som
förut. Medan för hela riket de till bevillning uppskattade jordbruksfastigheternas
taxeringsvärde, som år 1865 utgjorde 1,775 miliioner riksdaler,
ökats till allenast 2,357 millioner kronor för år 1901, har under samma
tid taxeringsvärdet för »annan fastighet» ökats från 472 till 2,245 millioner
och den uppskattade inkomsten af kapital eller arbete från 158 till 764
millioner, derunder inkomsten af enskild tjenst eller pension från 19 till
194 millioner samt inkomsten af rörelse eller yrke in. m. från 92 till 431
millioner kronor. Äfven om man icke far draga några detaljerade slutsatser
af dessa från de officiela generalsammandragen öfver bevillningen
hcintade siffror, måste de dock anses betecknande för utvecklingens allmänna
gång. För landsbygden lemnas särskilda uppgifter först från och
med år 1879, då taxeringsvärdet för jordbruksfastighet derstädes utgjorde
2,101 millioner, taxeringsvärdet för »annan fastighet» 199 millioner, den
uppskattade inkomsten af kapital eller arbete 93 millioner, derunder inkomsten
af enskild tjenst eller pension 18 millioner, af rörelse eller yrke
m. in. 47 millioner emot respektive 2,312, 592, 291, 98 och 144 millioner
år 1901. Fördelar man rikets folkmängd i stora yrkesgrupper, finner
man, att .flen af jordbruket och detsamma närstående förvärfsgrenar lefvande
befolkningen år 1870 utgjorde 71.87 procent, år 1890 60.92 procent
och år 1900, enligt beräkning, 55.32 procent af hela folkmängden; för
handel, industri och dylikt äro motsvarande siffror resp. 19.77, 31.64 och
37.55 procent.

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Vidare kan den under senaste årtiondena införda ökningen af de
värnpligtiges öfningstid med sked anses ega betydelse i afseende å valrätten.
Särskilt gäller detta, sedan värnpligten enligt den år 1901 beslutna härordningsreformen
blifvit den hufvudsakliga grundvalen för landets försvarsvapen.
De förlängda öfningarna böra medföra en ökad. känsla af
samhörigheten med och pligterna emot fäderneslandet, och det .jemförelsevis
långvariga sammanförandet till gemensam utbildning bör minska klassmotsatserna
och alstra en stegrad allmänanda. Hos de värnpligtig^ måste
medvetandet, att fäderneslandets försvar är i hufvudsak anförtrodt åt dem, ♦
framkalla, jemte ökad sjelfkänsla, en större nitälskan att äfven i fredliga
angelägenheter verka för det allmänna och, vid utöfvandet af sådan verksamhet,
en mera vaken ansvarighet.

Vid öfvervägandet åt de omständigheter, som sålunda synas påkalla
förändringar i fråga om valrätten, får man emellertid tydligen icke lemna
ur sigte, att en betydande utvidgning af valrätten redan inträdt och ytterligare
kan förväntas inträda med tillämpning af de ursprungligen gifna valrättsbestämmelserna.
Då enligt dessa valrätt tillkommer kommunalt röstberättigade
män, som ega eller med stadgad åborätt innehafva fast egendom
till visst taxeringsvärde, eller som för lifstid eller minst fem år arrendera
jordbruksfastighet till visst taxeringsvärde, eller som erlägga bevillning för
en till visst belopp uppskattad årlig inkomst, är det uppenbart, att en förändrad
fördelning eller taxering af den fasta egendomen äfvensom förändrade
förhållanden med afseende å inkomsttaxeringen måste medföra
förändringar beträffande antalet valberättigade. Redan på grund af nyss
anförda siffror framstår det som sannolikt, att, medan antalet röstberättigade
innehafvare af jordbruksfastighet förblifvit troligen oförändradt, en
betydlig tillväxt i antalet af öfriga valberättigade och dermed af valmanskåren
öfver hufvud egt rum. Detta antagande bekräftas äfven af erfarenheten.
Enligt den äldsta föreliggande rösträttsstatistiken, för år 1872,
uppgingo de valberättigade till ett antal af 236,120, motsvarande 5.6 procent
af hela folkmängden, nemligen 5.7 procent af landsbygdens, 5.3 procent
af städernas befolkning. År i 899 åter voro de valberättigade 339,876,
motsvarande 6,7 procent af folkmängden, nemligen 6.6 procent för landsbygden
och 7.2 procent för städerna, eller, om de för oguldna utskylder
häftande, men eljest valberättigade inräknas, 401,109, motsvarande 7.9 procent
af folkmängden, nemligen 7.i procent för landsbygden och ll.i procent
för städerna. Och enligt den nu af statistiska centralbyrån verkställa
utredningen af förhållandena år 1900 funnos då 432,843 valmän, motsvarande
8.49 procent af folkmängden, nemligen 7.38 procent för landsbygden och 12.bi
procent för städerna, deraf för Stockholm 19.47 procent och för öfriga städer

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 65.

9.96 procent. Bland nämnda 432,843 valmän häftade dock på landet af
295,897 valmän 16,218, i Stockholm af 58,882 valmän 38,767, i Göteborg
af 13,022 valmän 7,171 och i öfriga städer af 65,042 valmän 11,913 för
oguldna utskylder. Hvad åter angår valmännens fördelning i grupper efter
grunden för valrätten, är en jemförelse med ledning af föreliggande uppgifter
möjlig emellan förhållandena år 1885 och år 1900, dervid de för
oguldna utskylder häftande, men eljest valberättigade lämpligen böra inräknas.
Valberättigade egare af jordbruksfastighet utgjorde nämnda två
.År resp. 203,462 och 210,193, röstberättigade egare af »annan fastighet»
resp. 35,310 och 49,072, röstberättigade arrendatorer af jordbruksfastighet
resp. 11,114 och 14,764 samt röstberättigade erläggande bevillning af inkomst
resp. 79,570 och 190,889. Motsvarande tal allenast för landsbygden
äro: egare af jordbruksfastighet resp. 201,273 och 207,654, egare af »annan
fastighet» resp. 14,180 och 23,878, arrendatorer resp. 11,000 och 14,619
samt inkomsttagare resp. 29,715 och 66,609. Antalet valmän inom de
särskilda grupperna befinnes sålunda, på sätt var att vänta, tillväxa med
mycket olika hastighet.

Helt naturligt kan det vara föremål för skilda meningar, huruvida,
oaktadt den nyss antydda faktiska utvidgningen af rösträtten, lagstiftningsåtgärder
i syfte att åstadkomma ökning af antalet röstberättigade äro att
anse som nödiga och nyttiga. Dylika frågor, som icke medgifva någon
allmängiltig lösning och som sammanhänga med en mängd invecklade och
grannlaga förhållanden, kommer enhvar alltid att besvara på ett sätt, som
i viss män bestämmes af hans lifsuppfattning i det hela. För min del
tvekar jag icke att förorda sådana ändringar i rösträtt sbestämmelserna, att
eu afsevärdt större del af befolkningen må kunna deltaga i de politiska
valen och att sålunda en bredare grundval må blifva lagd för representationen,
hvilken derigenom kommer att utgöra ett fylligare uttryck för folkets
åskådningar och intressen samt att åtnjuta ökad tillit och aktning.
Asigten, att någonting i denna riktning bör göras, ligger också utan tvifvel
till grund för Riksdagens förberörda skrifvelse af den 10 maj 1900 och
torde i sammanhang med försvarsreformens antagande hafva förvärfvat
ökadt antal anhängare.

Ehuru i afseende på den politiska valrätten vida mindre ledning än
beträffande flertalet lagstiftningsfrågor karl hemtas från en jemförelse med
utländska förhållanden, torde det dock förtjena att anföras, att endast i
tre af de stater, för hvilka uppgifter om antalet till deltagande i politiska
allmänna val berättigade föreligga, nemligen i Ungern, Italien
och Rumänien, valmännen utgöra en lägre procent af befolkningen än i
Sverige.

13

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 65.

Besvaras frågan, huruvida någon rösträttsutvidgning är nödig och
nyttig, i jakande riktning, återstår att afgöra, i hvilken grad och på hvilket
sätt rösträtten bör utsträckas. Vid åtskilliga tillfällen på 1880-och 1890-talen ville det synas, som om Andra Kammarens flertal hyste bestämda
sympatier för ett förslag, enligt hvilket de nuvarande rösträttsbestämmelserna
skulle i hufvudsak bibehållas med nedsättning till ungefär hälften af de nu
stadgade censusbeloppen. Sedermera har ett betydande riksdagsparti, som
inskrifvit rösträttsfrågans lösning på sitt program, omfattat den meningen,
att den politiska rösträtten borde i princip sammanfalla med den kommunala,
År 1900 har emellertid Riksdagen, med uttryckligt afböjande af
förslag att Riksdagen skulle i någon mån binda sig vid denna uppfattning,
förklarat sig anse äfven andra synpunkter förtjena beaktande och i merberörda
skrifvelse anhållit om en i möjligaste mån fullständig och allsidig
utredning. Till stöd för denna anhållan anförde Riksdagen:

Frågan om förändrade bestämmelser i afseende å den politiska valrätten
hade vid flera föregående tillfällen utgjort föremål för behandling
inom Riksdagen. Jemväl år 1900 hade detta vigtiga spörsmål, med anledning
af särskilda motioner i ämnet, påkallat Riksdagens uppmärksamhet.

° Denna fråga vore, enligt Riksdagens uppfattning, för hela vårt konstitutionella
lif af alltför genomgripande betydelse för att kunna lösas utan
en föregående allsidig och fullständig utredning. För en mogen pröfning
från Riksdagens sida af denna fråga måste det vara en oeftergiflig förutsättning,
att Riksdagen blifvit satt i tillfälle att öfverskåda olika spörsmål,
som med densamma egde samband och som vore att beakta, då en
sådan omdaning af den politiska valrätten ifrågasattes, att denna valrätt
skulle ställas på väsentligt bredare grund än hittills. I en så vigtig fråga
kunde det icke vara förenligt med statens välfärd, att beslut fattades, som
skulle innebära steg ut i det obekanta, och allra minst kunde det begäras
af dem, hvilka för närvarande stälde sig tveksamma i fråga om behofvet
och gagneligheten af en rösträttsutvidgning, att de skulle medverka till
någon förändring i det bestående, så länge de icke genom en utredningsatts
i tillfälle att bedöma dess verkningar. Fn allsidig utredning skulle
göra det möjligt för vederbörande att sinsemellan jemföra olika förslag
och mot hvarandra väga deras företräden och brister. Dessförutan kunde
icke eu tillfredsställande och varaktig rösträttsreform komma till stånd.

Vid denna utredning, som Riksdagen sålunda ansåge vara oundgängligen
af nöden, om rösträttsfrågan skulle kunna vinna eu tillfredsställande
lösning, borde, enligt Riksdagens åsigt, frågan upptagas till prof -

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

ning i sådan omfattning, att dervid hänsyn toges till åtskilliga olika spörsmål
med afseende å vilkoren för valrättens åtnjutande och utöfning.

Sålunda borde, enligt Riksdagens åsigt, särskildt tagas under ompröfning,
huruvida icke för valrätten annan grund borde bestämmas än kommunal
rösträtt, t. ex. erläggande af en viss direkt skatt till staten. Skulle
åter fortfarande den kommunala rösträtten anses böra blifva förutsättning
för den politiska, borde undersökas, huruvida icke grunderna äfven för
den kommunala rösträtten borde i grundlag bestämmas.

Vidare borde pröfvas, om icke med en väsentlig utsträckning af valrätten
borde förbindas åtskilliga garantier utom högre ålder, såsom bofasthet
inom valkretsen, fullgjorda skyldigheter mot samhället genom utskylders
ordentliga betalande under viss tid, afslutade ordinarie värnpligtsöfningar
i fredstid, derest ej uppskof eller befrielse vunnits, in. in., äfvensom
om valrättssystemet, i händelse af utsträckt rösträtt, fortfarande
skulle vara bygdt på grundsatsen om lika rösträtt, eller om någon gradering
af valrätten deri borde upptagas.

Pröfvas borde äfven, om med utsträckning af valrätten skilnaden
med afseende å representationsrätt mellan land och stad borde bibehållas,
jemkas eller upphäfvas, samt om köpingar och municipalsamhällen fortfarande
borde hänföras till landsbygden.

Derest det under frågans närmare behandling visade sig, att äfven
andra spörsmål vore förtjenta att tagas under ompröfning, borde naturligtvis
äfven åt dem skänkas tillbörlig uppmärksamhet.

Först om på detta sätt en allsidig utredning kommit till stånd,
skulle det, enligt Riksdagens åsigt, blifva möjligt att uppgöra ett förslag
till valrättsreform, som bäst tillfredsstälde samhällets behof och derjemte
vore på lämpligt sätt afpassadt efter öfriga bestämmelser i vårt statsskick.

Med anledning af hvad Riksdagen sålunda anfört torde det tillåtas
mig att i korthet redogöra för de vigtigare anordningar af den politiska
rösträtten, hvilka i andra länder vunnit tillämpning vid val till riksförsamlingen
eller dess talrikaste afdelning. Dervid bör särskildt tagas hänsyn
till de med valsystemet omedelbart sammanhängande garantier,
som äro förbundna med eu viss utsträckning af valrätten, såsom valmännens
indelning i klasser eller rösträttens gradering. Deremot skulle det
föra alltför långt att nu söka framhålla de garantier, som kunna ligga i
tillvaron af en första kammare och i dennas sammansättning, i förhållandet
mellan regeringsmakten och representationen samt öfver hufvud i allmänna
konstitutionela, historiska eller sociala förhållanden.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 05.

15

I nästan samtliga länder tillkommer rätten att deltaga i allmänna
politiska val endast män; dock saknas ej exempel derpå, att äfven qvinnor
ega sådan rätt. Öfverallt uppställas vidare vissa särskilda förutsättningar
för mäns valrätt.

Då dessa förutsättningar inskränka sig dertill, att valman skall ega
medborgarrätt i staten, hafva uppnått viss ålder, vara sedan viss tid bosatt
inom valkretsen och icke vara på särskild grund — såsom brott, konkurs,
omyndighet, fattigunderstöd, häftande för oguldna utskylder, aktiv militärtjenst
— disqvalificerad, plägar man tala om allmän rösträtt. Allmän
rösträtt i denna mening gäller i Frankrike, Belgien, Tyska riket och en
del af de dit hörande staterna, Schweiz, Österrike, Spanien, Norge och
en stor del af Förenta staterna. I Danmark gäller blott den särskilda inskränkningen,
att från valrätt äro uteslutna de, som utan att hafva eget
hushåll stå i enskild tjenst, i Italien fordras för rösträtt — utöfver de vanliga
förutsättningarne — alternativt blott innehafvandet af en viss elementarbildning
och i Portugal detsamma jemte egenskapen af familjefader. Den
erforderliga åldern är i de flesta länder bestämd till 21 eller 25 år, i enstaka
fall till 20, 24 eller 30 år. Dels i följd af skiljaktighet i detta afseende,
dels på grund af andra förhållanden är valmännens relativa antal
mycket olika i skilda länder med s. k. allmän rösträtt. Sålunda utgöra de
valberättigade i Italien högst 7 procent, i Portugal 10.2 procent, i Danmark 16.4
pi’ocent, i Preussen 18.8 procent, i Norge 19.73 procent — deraf för landet 20.45,
för städerna 17.69, för Kristiania särskild! 17.8i pi''ocent — i Belgien 22
procent och i Frankrike — utan tvifvel hufvudsakligen till följd af de
egendomliga befolkningsförhållandena — nära 28 procent af folkmängden.
Genom dessa siffror bekräftas, att den s. k. allmänna valrätten ingalunda
kan anses utgöra en enhetlig och öfver allt lika, anordning. Detta gäller
i ännu högre grad, om man tager hänsyn till de särskilda garantier, som
i vissa länder finnas uppstälda.

Det öfvervägande inflytande, som den allmänna rösträtten skulle
kunna bereda de minst bemedlade och talrikaste klasserna, minskas på
många håll genom valkretsindelningen. Då denna är så beskaffad, att
de stora arbetarecentra ega en i förhållande till folkmängden och till
antalet valmän svagare representation än landtdistrikten, der de jordegande
eller eljest s. k. besittande klasserna ega majoritet, inträder exempelvis
derigenom i arbetarnes representationsrätt en inskränkning, jemförlig
med den, som skulle åstadkommas genom ett klassvalsystem, ehuru
tydligen mera osäkert verkande och mindre följdriktig. 1 viss mån kan
t. o. m. hvarje indelning i valkretsar anses medföra vissa, oundvikliga
verkningar med afseende å olika klassers representationsrätt. Eu medveten

Bih. till Riksd. Prot. 11)02. I Sami, I Afd. 04 lläft, 3

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

sträfvan att minska de talrikaste klassernas betydelse för representationens
sammansättning finner man i införandet af klassval.

I sistnämnda afseende må först erinras om det österrikiska systemet,
som kan sägas utgöra en modifikation af ståndsförfattningen. Efter allmän
rösträtt väljas 72 representanter, medan de öfriga 353 utses, i fyra särskilda
klasser, något olika i de särskilda kronländerna, af de stora godsegarne,
af handels- och industrikamrarne, af städerna och af landtkommunerna;
medan samtlige röstberättigade uppgå till 20.2 procent af befolkningen,
utgöra valmännen i de fyra nyssnämnda klasserna blott 7.6 procent
deraf. En i någon mån liknande anordning tillämpas i Spanien, der medlemmarne
af vissa korporationer, såsom universiteter, handels- och industrikammare,
bilda särskilda valkollegier med starkare representation än befolkningen
i allmänhet. Äfven i Wurttemberg finnas inom andra kammaren
en del ledamöter, som icke äro utsedda genom allmänna val, utan antingen
representera vissa korporationer eller äro valda af de högst beskattade,
och i åtskilliga tyska stater är enkam marrepresentationen på liknande sätt
anordnad.

Indelning af valmännen efter deras skattebelopp i klasser eger rum
i Preussen, konungariket Sachsen och ytterligare några tyska stater. Denna
indelning sker på olika sätt. I Preussen, der valen ske medelbart, indelas
för elektorsvalen de valberättigade distriktsvis i tre klasser på det sätt,
att inom hvarje klass sammanlagda skattebeloppet är lika, hvarvid för
de valmän, som ej erlägga direkt skatt, beräknas ett visst skattebelopp
för hvarje valman; hvarje klass utser en tredjedel af elektorerna. Till belysning
af de faktiska valrättsförhållandena i Preussen må anföras, att år 1893
af valmännen 84.42 procent tillhörde den tredje, 12.06 procent den andra
och 3.52 procent den första klassen. Icke fullt en sjettedel af de valberättigade
hade alltså att tillsätta två tredjedelar af elektorerna. Det
sachsiska systemet liknar det preussiska, men innefattar afsevärda modifikationer,
som åsyfta att förebygga, att de två öfre klasserna blifva alltför
fåtaliga. I ett par mindre stater tillämpas klassindelningen vid omedelbara
val. För sammanhangets skull må nämnas, att jemväl i Rumänien,
der s. k. allmän valrätt icke råder, en motsvarande klassindelning eger rum.

En på direkt sätt graderad röstskala tillämpas, som bekant, i Belgien.
Två röster tillkomma den, som antingen sedan viss tid eger fast egendom
till visst värde eller uppbär viss inkomst af belgiska statspapper eller af
tillgodohafvande i den allmänna spar- och pensionskassan eller uppnått 35
års ålder, är gift eller enkling med äkta barn och är taxerad till viss
skatt till staten. Tre röster eger åter den, som antingen skulle vara
berättigad till två röster på grund af såväl familjeställning som förmö -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

17

genhet, eller besitter intyg om viss högre boklig bildning eller ock innehar
eller under viss tid innehaft eu offentlig befattning eller utöfvar eller
utöfvat något af vissa yrken, som anses förutsätta större kunskaper.
Enligt föreliggande uppgifter (för år 11)00) komma på 1,472,953 valberättigade
sammanlagdt 2,269,414 röster; 915,673 valmän hade en röst,
318,099 valmän två röster och 239,181 valmän tre röster hvardera. Nära
två tredjedelar af valmännen — 62 procent — ega således blott en röst
hvardera. I Finland tillämpas ännu, liksom förr i Sverige, graderad röstskala
vid val till ståndsrepresentation.

För närvarande utgör icke i något af de undersökta länderna en hög
eller ens någorlunda hög census den hufvudsakliga begränsningen af valrätten.
Der census förekommer, är den antingen så låg, att valrätten är tillgänglig
äfven för de mindre bemedlade klasserna och att således hvarje anledning
saknas till tal om penningvälde, eller ock tillkommer, oberoende af eljest
förutsatt förmögenhet eller inkomst, valrätt ett antal på visst sätt qvalificerade
personer. Det senare är förhållandet i Portugal och Italien, der
de alternativt fordrade qvalifikationerna äro så obetydliga, att dessa länder,
liksom Danmark, ansetts kunna hänföras till länder med allmän rösträtt.
Fn måttlig census gäller i Ungern alternativt med innehafvandet åt viss
högre bildning. Valmännen uppgå till icke fullt 6 procent af befolkningen.
Skattskyldighet förutsattes för valrätt i Rumänien — der, såsom nämndt,
klassindelning eger rum —, i Bayern, Hessen och några andra tyska stater
samt i vissa nordamerikanska stater.

I en del af de redan nämnda länderna finnas enstaka bestämmelser
med syfte att göra valrätten beroende af eu viss mera sjelfständig eller
stadig lefnadsställning. Denna tanke har vunnit eu mera utsträckt tilllämpning
i Nederländerna samt i Storbritannien. Enligt den nederländska vallagen
af 1896 tillkommer valrätt nederländsk man, som antingen under sista året
betalt skatt till visst minimibelopp eller under viss tid bebott samma eller
högst två afsmida bostäder och derför erlagt hyra till visst för olika orter
olika bestämdt minimibelopp eller bebott fartyg af viss storlek eller undervisa
tid haft samma anställning och deraf uppburit viss minimiinkomst,
olika för olika orter, eller på grund af anställning innehar viss pension
eller under viss tid innehaft fordran hos staten eller postsparbanken
till visst minimibelopp eller ock undergått vissa kunskapsprof för beklädande
af embete eller utöfvande af yrke. De storbritanniska valrättsbestämmelserna,
af 1884, äro ganska invecklade och något olika för rikets särskilda
hufvuddelar, men kunna sägas gå ut derpå, att valrätt tillkommer engelsk
man, som sedan viss tid eller med viss rätt eger eller innehafver fast
egendom till visst värde eller som sedan viss tid innehaft såsom afskild

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

bostad hus eller del af hus till visst värde. Såväl i Nederländerna som i
Storbritannien har man tydligen afsett att från valrätt utestänga den lösa
befolkningen. I Nederländerna utgöra valmännen 11.77 procent, i Storbritannien
I6.45 procent af folkmängden.

Den grundtanke, som kommit till uttryck i de nederländska och storbritanniska
valrättsbestämmelserna, är uppenbarligen värd den största uppmärksamhet.
För en sund valrättspolitik måste det nemligen utgöra hufvudsyftet
att, på samma gång, så vidt möjligt, alla goda krafter kallas att samarbeta
till det helas bästa och alla berättigade intressen erhålla tillfälle att
göra sig gällande, sådana personer, som på giltiga grunder kunna antagas
sakna nitälskan för samhällets välgång eller förmåga att med någon grad
af insigt och sjelfständighet utöfva valrätt, hindras att förvärfva ett under
sådana förhållanden för dem sjelfva ej mindre än för medborgarne i allmänhet
olycksdigert inflytande. Helt naturligt kunna emellertid icke några valrättsbestämmelser
så affattas, att ej i enstaka fall vare sig valrätt tillerkännes
ovärdiga eller verkligt goda element utestängas från valrätt. Dessa
fall böra dock blifva af försvinnande liten betydelse för det hela.

De faktiska förhållandena i Sverige äro uppenbarligen icke sådana,
att ett direkt efterliknande af det nederländska eller storbritanniska systemet
skulle låta sig göra. Utan tvifvel skulle också de för sådant ändamål
erforderliga bestämmelserna här förefalla alltför invecklade och alltför
svåra att tillämpa. Det torde emellertid vara möjligt att vinna samma
mål genom andra medel, som bättre lämpa sig efter svenska förhållanden
och svenskt föreställningssätt.

Enär vår nuvarande politiska valrätt nära sammanhänger med den kommunala
rösträtten, befinner man sig på historisk grund, om man ytterligare
utvecklar detta sammanhang. I betraktande deraf att det kommunala lifvet
enligt sakens natur och erfarenhetens vittnesbörd utgör en synnerligen
god förskola för det politiska, lärer man böra taga till utgångspunkt den
politiska rösträttens likställighet med den kommunala och från denna utgångspunkt
undersöka, hvilka jemkningar eller särskilda bestämmelser i den
ena eller andra riktningen må vara erforderliga. Dessa jemkningar eller
särskilda bestämmelser kunna, på sätt delvis blifvit i Riksdagens anförda
skrifvelse antydt, icke blott bestå deri, att valrätt tillerkännes vissa icke
kommunalt röstberättigade eller frånkännes vissa kommunalt röstberättigade,
utan äfven afse gradering af valrätten eller införandet af ett förändradt
valsätt eller en förändrad valkretsindelning. Om, på sätt Riksdagen ifrågasatt,
grunderna för den kommunala rösträtten grundlagfästas, medför, praktiskt
sedt, den politiska rösträttens likställande med den kommunala åtminstone
i hufvudsak samma resultat, som den i Riksdagens skrifvelse förslags -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65. 19

vis omförmälda anordning, att såsom förutsättning för valrätten uppställes
erläggande af en viss direkt skatt till staten.

Enligt statistiska centralbyråns utredning finnas för närvarande
432,843 valberättigade. deraf dock för *74,069 rösträtten är på grund af
häftande för oguldna utskylder suspenderad. Om till dessa 432,843 valmän
utan vidare läggas alla de 246,404 kommunalt, men icke politiskt
röstberättigade — deraf 46,603 med suspenderad rösträtt — uppnår valmanskåren
en styrka af 679,247 valmän. Af denna valmanskår skulle de
nytillkomna valmännen utgöra 36.3 procent. På landsbygden tillkomma
till 295,897 förutvarande valmän 193,032 eller 39.5 procent af landsbygdens
nya valmanskår, i städerna till 136,946 förutvarande valmän
53,372 nya, motsvarande 28 procent af städernas nya valmanskår, deraf
för Stockholm till 58,882 förutvarande 3,041 nya, motsvarande 4.9 procent
och för öfriga städer till 78,064 förutvarande 50,331 nya, motsvarande 39.2
procent. Stegringen af valmännens antal är alltså ansenlig. I betraktande
deraf, att stegringen naturligtvis är mycket ojemnt fördelad mellan valkretsarne,
måste följden af densamma blifva den, att i ett ganska stort
antal valkretsar de nya valmännen äro minst lika många som de förutvarande,
och, i ännu flere, att de nya valmännen jemte de närmast öfver
strecket stående af de förutvarande kunna beherska valen. Det förra är
händelsen i 20 landtvalkretsar, der de nya valmännen utgöra från 50.2
till 57.3 procent af den nya valmanskåren, och i 3 stadsvalkretsar. I ytterligare
54 landtvalkretsar och 20 stadsvalkretsar uppgå de nya valmännen
till mera än 40 procent af den nya valmanskåren.

Af intresse är äfven att undersöka, huru tillökningen i landtvalkretsarne
fördelar sig på olika, valmansklasser. Härvid är man emellertid
hänvisad till sådana siffror, från hvilka afdrag för dubbelräkning ej skett.
Upptager man såsom fastighetsegare allenast dem, som eg a fastighet till
minst 500 kronors taxeringsvärde, och såsom arrendatorer af jordbruksfastighet
dem, som innehafva jord till minst 3,000 kronors taxeringsvärde,
finner man, att röstberättigade egare af jordbruksfastighet ökas från 207,654
med 27,077 eller med 13 procent, röstberättigade egare af »annan fastighet»
från 23,878 med 12,659 eller med 53 procent, röstberättigade arrendatorer
från 14,619 med 10,628 eller med nära 73 procent, samt öfriga
röstberättigade från 66,609 med 161,071 eller med nära 242 procent.

De för landtvalkretsarne anförda siffrorna, hvilka icke afsevärdt förändras,
om man gör afdrag för de valmän, som häfta för oguldna utskylder
och som på grund häraf äro förhindrade att utöfva sin valrätt, äro
obestridligen egnade att på åtskilliga håll framkalla farhågor för en allt
för stor rubbning af de nuvarande politiska maktförhållandena. Det har

20

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

redan anförts, att i ett mycket betydande antal valkretsar de nya valmännen
skulle, ensamma eller i förening med de närmast öfver det nuvarande
strecket stående, erhålla ett afgörande inflytande. Den omständigheten,
att antalet röstberättigade jordegare och arrendatorer ökas i ojemförligt
mindre grad än flertalet öfriga röstberättigade, måste också uppenbarligen
medföra en väsentlig minskning i jordbruksintressets förmåga att vid valen
göra sig gällande. Sålunda skulle jordegare och arrendatorer, som för närvarande
ega majoritet i 130 valkretsar och i ytterligare 12 valkretsar ega
minst 40 procent af röstetalet, endast i 83 valkretsar bibehålla majoriteten
och i ytterligare 27 valkretsar ega mellan 40 och 50 procent af röstetalet.

Att det inflytande, som tillkommer å ena sidan de nu röstberättigade,
å andra sidan jordbruksintressets målsmän, i afsevärd mån minskas,
bör emellertid, enligt hvad ofvan anförts, icke i och för sig betraktas såsom
något mindre önskvärdt. Fastmera måste med hvarje verklig rösträttsreform
just afses, att en mot inträdda förändrade förhållanden svarande
jemkning i den politiska maktfördelningen må ega rum. Man måste allenast
undvika att utbyta den ena ensidigheten emot den andra samt framför
allt att låta ett öfvervägande inflytande tillfalla element, som i politiskt
hänseende ega jemförelsevis mindre kompetens.

Då inom landtvalkretsarne andra intressen än jordbruksintresset erhålla
eu väsentligt ökad politisk betydelse, måste utan tvifvel, på sätt
Riksdagen äfven framhållit, tagas under öfvervägande, huruvida ej den nuvarande
fördelningen af representationsrätten emellan stad och land bör
jemkas. Den nu gällande anordningen, enligt hvilken städerna ega en i förhållande
till folkmängden betydligt starkare representation än landsbygden
(BO representanter åt 230, i stället för 49), kan sägas hvila på den förutsättningen,
att inom landtvalkretsarne jordbruksintresset utöfvar ett öfvervägande
inflytande och att följaktligen särskilda föreskrifter äro af nöden för
att tillförsäkra öfriga intressen ett tillbörligt mått af representation. Denna
förutsättning försvinner uppenbarligen i den mån stadsmannaintressena erhålla
ökadt tillfälle att göra sig gällande äfven i landtvalkretsarne, hvilket
kommer att vara händelsen i följd af rösträttsutvidgningen och då, såsom
kändt är, industri och handel i allt större utsträckning bedrifvas på landet.
Härtill kan läggas ännu en annan omständighet. Hittills har antalet valmän
i förhållande till folkmängden varit betydligt större i städerna än på
landet, om man såsom valmän räknar äfven sådana, hvilkas rösträtt är på
grund af häftande för utskvlder suspenderad. På grund häraf har det på
hvarje representant belöpande antalet valmän icke för städerna varit synnerligen
mycket lägre än för landsbygden, hvilket förhållande tydligen
varit egnadt att minska den orättvisa emot landsbygden, som man kunnat

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

21

finna i den nuvarande anordningen; i förhållande till antalet nuvarande
valmän skulle städerna vara berättigade att utse 73 riksdagsmän. Äfven
härutinnan kommer rösträtt s u tvid gn in gen att medföra eu afsevärd förändring,
då ökningen af antalet, valmän för landsbygden är vida större än
för städerna och dessa i följd häraf efter valmansantalet blott skulle utse
64 representanter. 1 förhållande till antalet valmän, som erlagt sina utskylder,
är städernas representation efter rösträttsutvidgningen jemförelsevis
ännu starkare än i förhållande till folkmängden; de borde nemligen
i förhållande till antalet .sådana, valmän blott välja 45 riksdagsmän.

Den utjemning af städernas och landsbygdens representationsrätt,
som på grund häraf icke utan skäl skulle kunna ifrågasättas, kan, på
sätt Riksdagen antydt, ske på hufvudsakligen två olika sätt. Man kunde
antingen minska städernas och öka landsbygdens representanter eller ock
från landtvalkretsarne till stadsvalkretsarne öfverföra vissa stadsliknande
områden, särskild! köpingar och municipalsamhällen. Anlitandet af den senare
utvägen skulle emellertid medföra stora praktiska svårigheter. Dels
skulle det utan tvifvel vara vanskligt att i grundlag meddela så bestämda
föreskrifter om förutsättningarne för ett områdes hänförande till stadsvalkrets,
att ej föreskrifternas tillämpning lätteligen skulle få sken af godtycklighet;
dels skulle det nödvändiga sammanförandet till en valkrets af
ett stort antal på till äfventyra långt afstånd från hvarandra belägna samhällen
näppeligen vara att anse såsom en lycklig anordning; dels är det
slutligen tvifvelaktigt, om man i ifrågavarande samhällen i regel skulle
hafva att tillgå myndigheter, som lämpligen kunde utföra de funktioner,
hvilka eljest i fi*åga om riksdagsmannaval åligga magistrat eller stadsstyrelse.
Köpingarne voro vid senaste årsskiftet 27 med en sammanlagd
folkmängd (vid 1899 års slut) af 31,431 personer, municipalsamhällena —
i vidsträckt bemärkelse — 114 med en sammanlagd folkmängd af 152,606
personer. I köpingarne är lägsta folkmängden 113, högsta 3,293, i municipalsamhällena
lägsta folkmängden 144, högsta 8,855.

Hvad sjelfva saken angår, anser jag mig, oaktadt starka skäl tala
för en utjemning af städernas och landsbygdens representationsrätt, icke
för närvarande böra bestämdt förorda åtgärder i sådant syfte. Då städernas
folkmängd hittills tillväxt hastigare än landsbygdens och då nya
städer efter hand uppkomma, inträ,der sannolikt äfven utan lagändring småningom
eu utjemning af förhållandet. Skiljaktigheterna i fråga om invånareantal
och valmansantal mellan olika landtvalkretsar och olika stadsvalkretsar
inbördes äro i många fall vida större än skiljaktigheterna emellan landtvalkretsarne
å ena sidan och stadsvalkretsarne å den andra. Ett förminskande
af antalet stadsvalkretsar borde lämpligen medföra, att den nuvarande

22

Koryl. May.ts Nåd. Proposition N:o 65.

regeln, enligt hvilken valbarheten är bunden vid valkretsen, ändrades
åtminstone så till vida, att landstingsområdet blefve valbarhetsdistrikt.
Framför allt torde det icke vara önskvärdt att, sedan förhållandet emellan
städernas och landsbygdens representationsrätt helt nyligen blifvit ordnadt,
frammana nya stridigheter i detta afseende. Blefve allmän rösträtt
införd, skulle det emellertid helt säkert vara påkalladt att sammanföra
stad och landsbygd till stora valkretsar, eventuelt med proportionelt valsätt.

Om den i viss mån privilegierade representationsrätt, som för närvarande
tillkommer städerna, lemnas orubbad, är det så mycket mera angeläget
att söka åstadkomma fullt betryggande bestämmelser angående
sjelfva valrätten.

I Riksdagens skrifvelse nämnes bland de garantier, som boi*de förbindas
med en väsentlig utsträckning af valrätten, »högre ålder». Det
torde ock vara ovedersägligt, att en mognare ålder utgör en vigtig förutsättning
för sjelfständighet och omdömesförmåga och att det derför är väl
motiveradt att såsom förutsättning för politisk valrätt uppställa en något
högre ålder än den vanliga myndighetsåldern. Också återlinnas sådana
bestämmelser jemväl i länder, der individens utveckling till fysisk och intellektuel
mognad otvifvelaktigt försiggår hastigare än hos vårt folk- Om
valrätten förklaras inträda från och med kalenderåret näst efter det, hvarunder
valmannen uppnår 25 års ålder, kommer, vid det förhållande, att
de nya valrättsbestämmelserna först år 1905 kunna vid ordinarie val tilllämpas,
icke någon afsevärd förlust af redan förvärfvad valrätt att inträda.
För öfrigt är det, enligt statistikens vittnesbörd, endast ett fåtal
personer, som före nämnda ålder ega vare sig kommunal eller politisk
rösträtt. I Stockholm utgör hela antalet 7,718, för öfriga städer kan det
beräknas till 11,642 och för landsbygden till 15,898. Af dessa är det
allenast resp. 6,604 samt, enligt beräkning, 2,949 och 3,853, som enligt
nuvarande bestämmelser ega politisk rösträtt. Valmanskåren, som enligt
nuvarande bestämmelser motsvarar 8.49 procent af befolkningen, deraf för
Stockholm 19.47 procent, för öfriga städer 9.96 procent och för landsbygden
7.38 procent, kommer efter den ifrågasatta rösträttsutvidgningen, om valrättsåldern
höjes, att motsvara resp. 12.63, 17.92, 14.9 och 11.79 procent af
folkmängden. Procentsiffran för hela riket öfverstiger sålunda icke obetydligt
den för Nederländerna uppgifna (11.77). 1 procent af den manliga

befolkningen öfver 25 år utgöra valmännen i Sverige, efter rösträttsutvidgningen,
54.23 procent och i Nederländerna 51.8 procent.

Riksdagen ifrågasätter vidare, att såsom vilkor för valrätt skola
uppställas bofasthet inom valkretsen samt fullgjorda skyldigheter mot samhället
genom utskylders ordentliga betalande under viss tid och afsilande

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 65. 23

ordinarie värnpligtsöfningar i fredstid, derest ej uppskof eller befrielse
vunnits.

Redan enligt nu gällande bestämmelser förutsattes för valrätt bofasthet
så till vida, att valman måste vara inantalsskrifven inom den kommun, der
valrätten utöfvas. Att stegra fordringarna i detta hänseende torde näppeligen
vara påkalladt. Också har Riksdagen i skrifvelse till Eders Kongl.
Magt den 30 mars 1901 anfört, att det förhållande, att en persons valrätt
och valbarhet kunna göras om intet enbart på grund af hans flyttning
från en kommun till eu annan, måste anses innebära en afsevärd oegentlighet,
hvilken blefve särskilt påfallande der flyttningen egt rum mellan två
inom samma valkrets belägna kommuner, och på grund deraf anhållit om
framläggande af förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser rörande
oTunderna för valrätt till Andra Kammaren, att nämnda förhållande må
upphöra.

Hvad angår utskylders ordentliga betalning såsom vilkor för valrätt
gäller för närvarande allenast, att valrätten är suspenderad, såvida
valmannen vid valtillfället häftar för oguldna kommunalutskylder. Princ.
ipiela skäl tala utan tvifvel derför, att denna- regel utsträckes till att afse
krono- och kommunalutskylder i allmänhet och att valmannen icke heller
under den närmaste tiden före valet får hafva försummat fullgöra honom
åliggande skattebetalning. Det skulle emellertid vara alltför strängt, om
äfven en kortvarig försummelse skulle för viss tid framåt suspendera valrätten.
Lämpligt synes derför vara att förknippa denna påföljd allenast
med sådan försummelse, som fortfarit utöfver utgången af det kalenderår,
hvarunder utskylderna bort erläggas. I allt fall förebygges, att utskylderna
för förflutna år skulle erläggas med särskild! syfte att bereda valrätt,
en möjlighet, som lätteligen skulle kunna föranleda betänkliga missbruk.

Af redan meddelade siffror framgår, att i vissa valkretsar ett mycket
stort antal valmän äro, enligt nu gällande bestämmelser, uteslutna från
valrättens utöfning på den grund, att de häfta för oguldna utskylder.
Det torde icke kunna betviflas, att detta förhållande i högst väsentlig mån
beror på förefintliga brister i uppbördsväsendet, Indika brister det åt flera
skål är angeläget att snarast möjligt afhjelpa, och att detsamma alltså är
af öfvergående natur. Genom den nyss omtalade skärpningen af det s. k.
utskyldsstrecket skulle helt säkert endast ett ringa antal valmän utestängas
från valrättens utöfning. Inom de allra flesta valkretsar lära utskylderna
indrifvas före kalenderårets utgång och komma de personer, som befinnas
sakna tillgång till deras gäldande, ej att det följande året taxeras till beskattning.
På de orter åter, der uppbörds- och indrifningsväsendet är på
otillfredsställande sätt anordnad!, torde det till öfvervägande del vara

Bih. till Rikad. Prof. W02. / Sami. 1 Afd. 54 Haft. 4

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

samma personer, som år efter år underlåta att betala sina utskylder, för
så vidt. sådana fortfarande blifva dem påförda. Den minskning af valmanskåren,
som blifver en följd af utskyldsstreckets skärpning, kan derför
antagas vara blott obetydlig och å de sistnämnda orterna komma att motsvara
allenast en ringa del af den ökning, som uppbördsväsendets förbättring
är egnad att medföra.

Beträffande slutligen värnpligtsöfningarnes ordentliga fullgörande synes
såsom vilkor för valrätt icke mera böra påfordras, än att värnpligtig
valman icke vid tiden för valet så att säga häftar för försummade öfningar,
d. v. s. att han fullgjort de öfningar, som han varit pligtig att före
valtillfället fullgöra. Att den, som vunnit befrielse eller uppskof, icke på
sådant sätt häftar för de öfningar, hvilka det i följd af befrielsen eller
uppskofvet icke ålegat honom att före nämnda tid fullgöra, år uppenbart.
Då valrätten inträder först efter tjugufemte året, komma åtminstone de
hufvudsakligaste öfningarne att i allmänhet vara fullgjorda före valrättsåldern.
Jemväl i de fall, då detta af en eller annan anledning icke är
händelsen. torde helt få valmän blifva på grund af försummelse i nämnda
hänseende uteslutna från valrättens utöfning. I gällande värnpligtslag är
det nemligen förutsatt, att värnpligtsöfningarnes fullgörande skall på verksamt
sätt framtvingas. Endast sällan lärer derföre någon komma i tillfälle
att under någon längre tid undandraga sig sin skyldighet i detta hänseende.

Det har ifrågasatts att utsträcka den politiska valrätten till en talrik
klass, som för närvarande med få undantag saknar kommunal rösträtt,
nemligen jordtorparne. Med anledning häraf anbefaldes statistiska
centralbyrån i förberörda nådiga bref den 1 juni 1900 att verkställa utredning
om antalet i fyrktalslängden ej upptagna jordtorpare, som hafva
att till jordegaren erlägga arrende, dagsverken eller andra prestationer,
äfvensom om det penningebelopp, hvartill samtliga dessa afgifter, enligt
gällande markegångstaxa eller eljest i orten gängse pris, kunna för en hvar
sådan torpare i en summa beräknas. Den i följd af nämnda nådiga befallning
verkstälda utredningen gifver vid handen, att ifrågavarande jordtorpare
för hela rikets landsbygd uppgå till ett antal af 53,170. Fördelningen
mellan olika län och valkretsar är synnerligen ojemn, i det att antalet
torpare per län utgör lägst 13 och högst 6,134 och att, medan i åtskilliga.
valkretsar torpare alldeles saknas, antalet sådana i andra valkretsar
öfverstiger 1,000 och i ett fall uppgår till 1,491, motsvarande mera än
hälften af alla kommunalt skattskyldige män. Äfven i afseende på prestationernas
medelvärde förekomma betydande olikheter, som t. o. in. måste
anses hänvisa derpå, att skiljaktighet råder beträffande frågan, hvad som
förstås med jordtorpare. Åtminstone torde det på inånga håll förefalla

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

25

egendomligt, när från ett län uppgifvas 139 jordtorpare, hvilkas årliga
prestationer understiga 5 kronor, och från ett annat 1,567 jordtorpare,
hvilkas prestationer understiga 25 kronor.

Att en stor del jordtorpare, som ej äro i fyrktalslängd uppförda,
kunna antagas vara lika förtjenta af politisk valrätt som åtskilliga arrendatorer
och inkomstegare, torde vara obestridligt. De svårigheter, som i
allmänhet äro förknippade med indelning af befolkningen i klasser, lägga
emellertid afsevärda hinder i vägen för införandet af en särskild regel om
jordtorpare. Såsom redan blifvit antydt, lärer nemligen sjelfva benämningen
jordtorpare ingalunda gifva tillräcklig ledning vid tillämpandet af
en sådan regel. Det torde i alla händelser näppeligen kunna förordas
att, så länge för jordegare och arrendatorer en viss, om också låg, census
upprätthålles, medgifva torpare rösträtt oberoende af torpets storlek och
afgäldens belopp eller värde. För undvikande af dessa svårigheter och inkonseqvenser
skulle man, då torp ej särskilt taxeras, nödgas införa en
klassifikation efter en eller annan grund, såsom torpens åkerareal eller
afgäldernas storlek. Det är lått att inse, hvilken omgång och osäkerhet
häraf skulle förorsakas. Lämpligast synes derför vara att låta med lösningen
af frågan om jordtorparnes politiska valrätt anstå, till dess de i
följd af förändrad lagstiftning om kommunalbeskattningen må kunna erhålla
kommunal rösträtt.

I fråga om valsättet hafva hufvudsakligen tvenne förändringar varit
ifrågasatta, nemligen införandet dels af obligatoriskt medelbart valsätt, dels
af proportionela val. Hvad det förra angår, lärer det icke kunna förnekas,
att under vissa förhållanden det medelbara valsättet är egnadt ej mindre
att förekomma röstsplittring, än äfven att motverka de vådor, som en
långt drifven utsträckning af rösträtten skulle kunna medföra. Emellertid
torde sistnämnda verkan allt mindre kunna påräknas, ju starkare det politiska
intresset gör sig gällande; såsom erfarenheten från vissa främmande
länder utvisar, komma nemligen under mera utvecklade politiska förhållanden
elektorerna att väljas med bestämd hänsyn till det sätt, hvarpå de
skola utöfva sin valrätt, och blifver på grund häraf det medelbara valsättet
föga mera än eu tom form. I hvad mån åter nämnda valsätt må
vara önskvärdt till förekommande af röstsplittring, beror uppenbarligen i höggrad
af kommunikationerna inom valkretsen och andra lokala förhållanden.
Den nuvarande anordningen, enligt hvilken det ankommer på de valberättigade
inom hvarje särskild valkrets att träffa valet mellan medelbart och
omedelbart valsätt, synes derföre vara lyckligt funnen och fortfarande
böra bibehållas. Det omedelbara valsättet har för öfrigt, som bekant, i
ett sä öfvervägande antal fäll visat sig motsvara de valberättigades önsk -

26

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 85.

ningar, att ett ovilkorligt föreskrifvande af medelbara val icke utan synnerligen
tvingande skäl torde kunna förordas.

Proportionela val utgöra uppenbarligen ett verksamt medel att undvika
majoritetsförtryck och trygga minoritetens rätt. Såsom Eders Kongl. Maj:t
behagade erinra Sig, föreslogs i Eders Kongl. Maj:ts förut omförmälda nådiga
proposition till 1896 års Riksdag om utsträckning af rösträtten vid val till
Riksdagens Andra Kammare, bland annat, införande af proportionela val,
dock endast för sådana valkretsar, der enligt nuvarande bestämmelser flera
riksdagsmän skola utses. För att fördelarne af de proportionela valen
skola mera fullständigt göra sig gällande och för att icke en åtminstone
skenbar olikhet mellan särskilda valkretsar skall inträda, förutsattes emellertid,
att inom samtliga valkretsar flera riksdagsmän skola utses och att
sålunda möjlighet till en allmän tillämpning af det proportionela valsättet
är för handen. En genomgripande ändring af den nuvarande valkretsindelningen
lärer icke för närvarande kunna föi''ordas. Ej heller synas i
afseende på partigruppering och partidisciplin nödiga förutsättningar för
proportionela val vara för handen. Vid dessa förhållanden torde framstälda
önskningar om införande af proportionclt valsätt ej nu böra föranleda
vidare åtgärder.

Den trygghet för minoritetens rätt, som genom det proportionela
valsättet skulle åstadkommas, beredes utan tvifvel i viss mån genom det
naturliga utjemnande af tillfälligheter, hvilket vid tillvaron af ett stort
antal särskilda valkretsar kan förväntas inträda. Härför utgör det dock i
viss mån en förutsättning, att inom alla valkretsar lika många riksdagsmän
skola utses. Resultatet af utjemningen kan nemligen lätt rubbas, om
inom en eller annan valkrets majoriteten är i stånd att tillsätta ett större
antal riksdagsmän. På grund häraf torde det vara påkalladt att åstadkomma
jemnlikhet mellan olika orter på det sätt, att de större städerna
fördelas i enmansvalkretsar. Af intresse torde vara att i Norge, der flermansvalkretsarne
för närvarande äro talrika, i ett nyligen afgifvet förslag
af en utaf stortinget tillsatt komité förordas fördelning i en in ans valk retsar,
hvilken fördelning skulle träda i stället för det från annat håll föreslagna
proportionela valsystemet.

Enligt Riksdagens merberörda skrifvelse borde det äfven pröfvas, om
valrättssystemet, i händelse af utsträckt rösträtt, fortfarande skulle vara
bygdt på grundsatsen om lika rösträtt, eller om någon gradering af valrätten
deri borde upptagas.

Införandet af graderad röstskala kan tjena ett dubbelt ändamål och
vara påkalladt i tvenne olika syften, hvilka dock icke alltid äro strängt
afsöndrade från hvarandra. Dels kan man med graderingen åsyfta att

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

minska den alltför störa öfvervigt, som den ena eller andra samhällsklassen
skulle vinna i följd af en viss rösträttsutsträckning. För detta ändamål
bör graderingen uppenbarligen vara så afpassad, att förutsättningarne
för erhållande af mera än en röst jemförelsevis mindre ofta uppfyllas inom
den ifrågavarande samhällsklassen, eller t. o. m. på det sätt, att ett större
mått af rösträtt uteslutande tillerkännes en annan samhällsklass. En sådan
anordning skulle tydligen i sina verkningar svara emot en valkretsindelning,
hvilken, såsom den nuvarande fördelningen af i''epresentationsrätten
mellan stad och land, medför starkare representation för det ena
samhällsintresset än för det andra. I ena som i andra fallet kan ett slags
klassvalsystem anses vara för handen. Dels kan graderingen vara ett uttryck
för den tanken, att äfven bland de personer, som böra ega rätt att
aktivt deltaga i det politiska lifvet, qvalifikationerna för sådant deltagande
och de derpå grundade berättigade anspråken på politiskt inflytande kunna
vara af väsentligen olika storlek. I stället för att, med tillämpning af
grundsatsen om lika rösträtt, man endast hav valet mellan att erkänna
eller bestrida vissa personers politiska kompetens och till äfventyra mellan
att medgifva en viss klass det öfvervägande politiska inflytandet eller förvägra
densamma allt inflytande, tillåter graderingen ett bättre anpassande
af valrätten efter de föreliggande faktiska förhållandena och behofven.

Huruvida och på hvilket sätt en gradering af det ena eller andra
slaget bör genomföras, beror uppenbarligen i väsentlig mån på rösträttens
utsträckning. 1 detta afseende råder en vexelverkan mellan röstråttsutsträckningen
och graderingen. Ju vidsträcktare rösträtten är, desto
större behof af gradering finnes, och omvändt kan lämpligen en vidsträcktare
rösträtt införas, om densamma förenas med gradering. Sålunda
skulle helt säkert många, som anse införandet af s. k. allmän rösträtt
medföra väsentliga faror och olägenheter, icke ställa sig afvisande emot
en anordning, enligt hvilken jemväl de längst under strecket stående erhölle
något politiskt inflytande. A andra sidan är det naturligt, att äfven
en och annan, som skulle acceptera gradering i förening med allmän rösträtt,
kan finna graderingen opåkallad, när en viss census upprätthålles såsom
vilkor för valrätt. I båda fallen lärer dock uppfattningen vara väsentligen
beleende af graderingens beskaffenhet, d. v. s. af de omständigheter,
på grund af Indika ett flertal röster tillerkännes valman.

Ofvan har påpekats, att genom den politiska rösträttens utsträckning
till öfverensstämmelse med den kommunala rösträtten, valmanskåren erhåller
eu högst betydande numerisk förstärkning. Det bär äfven framhållits,
att i sammanhang med en sådan förändring vissa speciela skärpningar
af valrättsvilkoren böra genomföras. Dessa skärpningar — höjning af val -

28

Kongl. MajUs Nåd. Proposition N:o 65.

rättsåldern, skärpning af det s. k. utskyldsstrecket, uppställande af vederbörligen
fullgjord värnpligt såsom -vilkor för valrätt — komma emellertid,
enligt hvad jag tror mig hafva visat, att medföra endast eu ringa minskning
i antalet valberättigade. På grund häraf synes det vara en berättigad
fordran, att ytterligare vissa särskilda qvalitikationer uppställas, icke
såsom vilkor för valrätt öfver hufvud, utan såsom förutsättningar för en
på visst sätt förstärkt valrätt.

I detta afseende kunna främst ifrågakomma viss högre ålder och
egenskapen af familjefader. Det är lika obestridligt som med det allmänna
föreställningssättet öfverensstämmande, att en äldre man i regel besitter
större erfarenhet, omdömesförmåga och sjelfständighet än en yngre. Om
ett större inflytande tillerkännes de äldre än de för vexlande tidsriktningar
mera mottagliga yngre, bör större trygghet vinnas emot tvära omkastningar,
då det allmänna tänkesättet förändras från mera konservativt
till mei*a liberalt eller tvärtom, eller då i vigtiga speciela frågor en motsvarande
förskjutning eger rum. I och för sig kan, på sätt antydts, den
sålunda ökade stabiliteten lika väl komma den ena som den andra politiska
riktningen till godo. En gradering på grund af ålder är sålunda i
längden fördelaktig för alla partier, för så vidt de ej åsyfta eller önska
brådstörtade omhvälfningar. Den ålder, som berättigar till större röstvärde,
synes lämpligen kunna sättas lika med den ålder, vid hvars inträde
värnpligtsskyldigheten upphör. Att valbarhetsåldern vid val till Riksdagen
är lägre än den sålunda förordade, utgör tydligen icke något bevis
emot dess lämplighet. Det medborgerliga förtroende, hvarför valet utgör
ett uttryck, måste nemligen anses ådagalägga, att den valde är i besittning
af alldeles särskilda qvalitikationer. För öfrigt är det, som bekant, endast
i ganska fä fall någon representant varit yngre än 40 år.

Hvad nu sagts om högre ålder såsom vilkor för förstärkt rösträtt
gäller i allt väsentligt äfven om egenskapen af familjefader. Dertill kan
läggas, att familjefadern har flere intressen att bevaka än den ogifte och
på visst sätt kan sägas representera äfven familjen och särskildt hustrun,
att han bär en tyngre skattebörda och att han såsom fostrare af det uppväxande
slägtet på ett särskildt sätt gör sig förtjent om det allmänna.
Familjen är samhällets grundval, och familjefadern bör derför i hög grad
kunna påräknas såsom eu värdefull medarbetare för samhällets välfärd.
Ifrågasättas kunde att tillerkänna det högre röstvärdet allenast åt den,
som antingen lefver i ett ännu fortvarande äktenskap eller ock är enkling
med barn eller barnbarn. Härigenom skulle emellertid valrättsbestämmelserna
blifva afsevärdt svårare att tillämpa. Det vore också motbjudande,
om någon skulle, genom äktenskapets upplösning eller barnens död, utan

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 65.

29

eget förvållande mista en redan förvärfvad qvalificerad rösträtt. På grund
häraf, och då antalet män, som efter den ifrågasatta inskränkningen skulle
få allenast enkel rösträtt, är allt för ringa, för att skiljaktigheten skulle
ega någon afsevärd praktisk betydelse för det allmänna, torde det högre
röstvärdet böra tillerkännas en hvar, som är eller varit gift.

Förut har, i sammanhang med omtalandet af det nederländska och
storbri tan niska valrättssystemet, framhållits önskvärdheten deraf, att grundtanken
i detta system — det politiska inflytandets förläggande till personer
i en mera sjelfständig och stadig lefnadsställning — kunde på ett
efter våra förhållanden lämpadt sätt genomföras. Detta mål synes i allt
väsentligt vinnas, om, på samma gång den politiska rösträtten likställes
med den kommunala, ett högre röstvärde tillerkännes den valman, som
antingen är eller varit gift eller uppnått viss högre ålder.

Helt naturligt är den ekonomiska ställningen bland äldre och bland
gifta i allmänhet jemförelsevis bättre. Till följd häraf kommer den förordade
graderingen att i viss mån öka det inflytande, som tillkommer de
nu röstberättigade, resp. jordbruksintresset. En exakt beräkning i detta
afseende är emellertid tyvärr icke möjlig. Dels föreligger, som förut sagts,
en fördelning af de kommunalt skattskyldige efter ålder och efter civilstånd
endast för fem län och för Stockholm; dels äro de meddelade siffrorna
rörande män, som varit gifta, på grund af primäruppgifternas beskaffenhet
något för låga; dels tillåta förefintliga uppgifter icke något
bestämdt omdöme, huru stor del af de äldre kommunalt skattskyldige
männen äro eller varit gifta och huru många alltså enligt båda graderingsgrunderna
samfäldt skulle ega förstärkt rösträtt. Graderingens verkningar
kunna derför mera noggrant beräknas endast för hvarje graderingsgrund
för sig samt endast för Stockholm och för de fem länen. Då det emellertid
utan afsevärd fara för misstag kan antagas, att hufvudsakligen enahanda
förhållanden äro rådande i de fem länen och i hela riket utom Stockholm,
låter dgt sig göra att meddela approximativa siffror för hela riket.

A landsbygden skulle, enligt hvad förut erinrats, de nya valmännen
utgöra 39.5 procent af hela den nya valmanskåren. Höjningen af valrättsåldern
kommer denna procentsiflfra att sjunka med omkring 1 procent, och
i följd af graderingen på grund af ålder kommer de nya valmännens andel
i hela röstetalet att ytterligare nedgå till ungefär 37 procent. Antalet
landtvalkretsar, der de förutvai''ande valmännen ega majoritet, kan beräknas
komma att vara 140, i stället för 130. Graderingen på grund af civilstånd
medför antagligen i och för sig eu sänkning af procenttalet röster för
de nya valmännen från förutnämnda 39.5 till 38.3 och bereder de förutvarande
valmännen majoritet i sammanlagdt 137 valkretsar. Då emellertid

30

Kong!. M.aj:ts Nåd. Proposition No 65.

af de gifta valmän, som ej på grund af ålder ega två röster, en jemförelsevis
större de] utgöres af personer, som enligt nuvarande bestämmelser
sakna politisk rösträtt, kommer, i följd af båda graderingsgrundernas
samtidiga tillämpning, de nya valmännens andel i röstetalet att blifva
något större, än om två röster tillerkändes valman endast på grund af
ålder, och antalet valkretsar, der de förutvarande valmännen erhålla majoritet,
att blifva högst 139.

I Stockholm åstadkommes genom de båda bestämmelserna om ålder
en förändring af procenttalet röster för de nya valmännen från 4.9 till 3.5,
genom graderingen efter civilstånd ensam en dylik förändring från förstnämnda
siffra till 4.3, och genom graderingen efter båda grunderna en
förändring till ungefär 3.4 procent. Motsvarande förändringar kunna beräknas
utgöra för de öfriga städerna: från 39.2 procent till resp. ungefär
33.5 procent, 36.8 procent och 34.i procent. Antalet stadsvågretsar, der
de nya valmännen ega majoritet, minskas från 3 till 0.

Hvad åter angår jordbruksintressets representation utgöra jordägare
och arrendatorer — i ofvan angifna mening — 49.6 procent af alla
kommunalt röstberättigade män i landtvalkretsarne. Detta procenttal torde
ändras genom valrättsålderns höjande till 50.8 och genom graderingen efter
ålder ytterligare till 52.s; genom graderingen efter civilstånd ensam åter till
50.7 och genom gradering efter båda grunderna till 51.7. Antalet landtvalkretsar,
der jordbrukarne erhålla majoritet, ändras, enligt beräkning,
genom de två förstnämnda åtgärderna från 83 till 94, genom allenast
graderingen efter civilstånd till 87 och genom båda till högst 92; i
ytterligare 23 valkretsar erhålla efter de förordade bestämmelserna jordbrukarne
mera än 40 procent af röstetalet.

Vid bedömande af detta resultat får man icke förbise, att efter all
anledning det inflytande, som tillkommer jordbruksintressets målsmän,
kommer att hädanefter som hittills småningom minskas genom de allmänna
ekonomiska förhållandenas fortgående förändring. I 27 af de 83
valkretsar, der jordegare och arrendatorer utgöra flertalet af alla kommunalt
röstberättigade, motsvara de mindre än 60 procent af dessa och
kunna således lätt nog förlora sin majoritet. Efter genomförandet af förberörda
bestämmelser rörande ålder och civilstånd kommer förhållandet att
blifva detsamma i antagligen 28 valkretsar. Ihågkommas bör äfven, att,
såsom ofvan påpekats, bibehållandet af städernas i viss mån privilegierade
representationsrätt fordrar som sin motsvarighet, att jordbruksintresset
erhåller en jemförelsevis stark representation.

Vore fråga om införande af s. k. allmän rösträtt, skulle i följd af
nu nämnda omständigheter en ytterligare gradering, på grund af större

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

inkomst eller förmögenhet, kunna anses nödvändig. Denna gradering
skulle lämpligen kunna anknytas till den förut omtalade på det sätt, att
högre röstvärde på grund af förmögenhet eller inkomst endast tillerkändes
valman, som redan är berättigad till två röster. Härigenom undvekes att
tillerkänna någon ett utöfver en röst förhöj dt röstetal uteslutande på grund
af ekonomiska förhållanden. Allenast den, som oberoende af dessa förhållanden
anses ega större politisk kompetens, skulle sålunda kunna erhålla
tre röster.

Då genom den politiska rösträttens likställande med den kommunala
eu viss, om också låg, census bibehålies, ställer sig emellertid spörsmålet
om en sådan ytterligare gradering mera tvifvelaktigt. I följd af
densamma skulle antalet valkretsar, der jordbrukarne ega majoritet, blifva
103 å 105 och således vinna en ur vissa synpunkter mycket önskvärd tillväxt.
Utan alldeles tvingande skäl hör dock icke ofvanför den bestämda
census ytterligare ett förmögenhets- eller inkomststreck uppdragas. Sådana
skäl synas icke föreligga, enär de gällande bestämmelserna om Första Kammarens
sammansättning äro af beskaffenhet att bereda trygghet derför, att
landsbygdens intressen blifva inom nämnda kammare och dermed inom
representationen ganska starkt representerade. Jag torde strax få tillfälle
att framhålla, att genom en jemväl af andra skäl påkallad grundlagsändring
trygghet kan vinnas emot brådstörtade rubbningar af dessa bestämmelser.
Detta torde också böra utgöra en bestämd förutsättning derför, att den
ifrågavarande rösträttsutvidgningen kan anses tillrådlig utan att i sammanhang
dermed vare sig städernas och landsbygdens representationsrätt utjemnas
eller en ytterligare gradering införes.

I Riksdagens merberörda skrifvelse den 10 maj 1900 anföres, att, om
den kommunala rösträtten anses fortfarande böra blifva förutsättning för
den politiska, det borde undersökas, huruvida icke grunderna äfven för den
kommunala rösträtten borde i grundlag bestämmas. Äfven om hittills
icke visat sig några olägenheter af det formela sammanhanget mellan den
kommunala och den politiska rösträtten, lärer i sjelfva verket förhållandet
lätteligen blifva ett annat, när icke vidare något särskilt förmögenhets-
eller inkomststreck kommer att i fråga om den politiska valrätten
uppdragas.

Den kommunala rösträtten beror för närvarande dels på kommunallagstiftningen,
dels på bestämmelserna om den allmänna bevillningen. Genom
ändring vare sig af den förra eller af de senare kan rubbning i rösträtten
åstadkommas. Då af nära till hands liggande skäl icke något fixerande
i grundlag af reglerna om bevillningen kan ifrågasättas, är man

Bih. till Iiiksd. Prof. 1602. 1 Sami. 1 Afd. 54 Häft. 5

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

hänvisad till att genom nya föreskrifter beträffande kommunallagstiftningen
söka åstadkomma det önskade resultatet.

I detta syfte torde först och främst i hvardera af förordningarne
om kommunalstyrelse på landet, 8 §, om kommunalstyrelse i stad, 10 §,
och om kommunalstyrelse i Stockholm, 9 §, böra införas ett tillägg, som
förhindrar, att genom ändring i föreskrifterna om bevillning det nuvarande
allmänna kommunalstrecket sänkes. Detta tillägg, som i alla de nämnda
förordningarne skulle ega motsvarande innehåll, kunde, hvad förstnämnda
förordning angår, lämpligen erhålla ungefär följande lydelse:

Ej må rättighet att deltaga i kommunalstämmans öfverläggningar
och beslut tillkomma någon, som ej antingen eger eller med stadgad åborätt
eller eljest med nyttjanderätt innehafver fast egendom eller å annans
mark belägen byggnad till ett taxeringsvärde af minst ett hundra riksdaler
eller ock erlägger skatt till staten eller kommunen för en uppskattad
årlig inkomst af minst fem hundra riksdaler.

Till följd af detta och motsvarande tillägg lärer bestämmandet öfver
bevillningen så mycket mindre bindas, som den i desamma förutsatta taxeringen
icke nödvändigt afser bevillningen, utan äfven kan företagas för
påförande af annan skatt, särskildt en icke på bevillningen beroende kommunalskatt.
Förslag till de erforderliga tilläggen behagade Eders Kongl.
Maj:t, sedan de ifrågasatta grundlagsändringarne blifvit af Riksdagen antagna
såsom hvilande, anbefalla chefen för civildepartementet att låta utarbeta
och för Eders Kongl. Maj:t framlägga. Äfven om nämnda tillägg
måste betecknas som synnerligen önskvärda, lärer dock deras antagande
icke lämpligen kunna formelt uppställas som förutsättning för grundlagsändringame.

Genom förändring af föreskrifterna om bevillning kan den kommunala
rösträtten äfven inskränkas, så att ett större mått af förmögenhet eller
inkomst kommer att förutsättas för skattskyldighet och dermed äfven för
kommunal rösträtt. Redan till följd af tillämpningen af gällande bestämmelser
om bevillningsfritt afdrag kan en förhöjning af den kommunala
census inträda. Detta resultat, att census i någon mån vexlar efter olika
orters förhållanden, saknar ej motstycken i andra länders lagstiftning och
innefattar icke något orimligt eller olämpligt. Tvärtom måste de omständigheter,
som betinga medgifvandet af bevillningsfritt afdrag till högre
belopp, anses hänvisa derpå, att en högre inkomst erfordras för att bereda
innehafvaren önskvärd grad af ekonomisk sjelfständighet. Detta bekräftas
af erfarenheten från Stockholm, der * de nu politiskt röstberättigade
uppgå till icke mindre än 19.47 procent af folkmängden, således
proportionsvis betydligt mera än i Kristiania (17.si procent) — oaktadt i

33

Kongl. Majds, Nåd. Proposition N:o 65.

Norge s. k. allmän rösträtt är gällande — och de kommunalt röstberättigade,
efter afdrag för män under 25 år, till 17.92 procent af folkmängden. Att
vare sig till följd af allmän föreskrift eller genom tillämpning af bestämmelser
om medgifvande af bevillningsfritt afdrag till högre eller lägre belopp
skattskyldigheten skulle komma att inträda först vid en större förmögenhet
eller inkomst än den, som för närvarande bereder politisk rösträtt,
lärer hädanefter lika litet som hittills vara att förvänta. Åtminstone
komme en sådan förändring beträffande skyldigheten att erlägga bevillning
helt säkert att föregås af ändringar beträffande kommunalbeskattningen
och, i sammanhang dermed, den kommunala rösträtten. Några särskilda
föreskrifter till förebyggande af nämnda eventualitet lära således icke vara
erforderliga.

Vida vigtigare än de ofvan förordade tilläggen i kommunalförfattningarne
är införandet i regeringsformen af en bestämmelse, enligt hvilken
koinmunalförfattningarnes stadganden om rösträtt och röstberäkning
icke kunna ändras annat än i den för ändring af grundlag föreskrifva
ordning. En sådan bestämmelse föranledes, på sätt i Riksdagens skrifvelse
den 10 maj 1900 förutsattes, af det nära sambandet mellan den
kommunala och den politiska rösträtten. Genom densamma vinnes, att icke
utan iakttagande af samma, i § 81 mom. 1 regeringsformen och § 64
riksdagsordningen stadgade, betryggande former, som för ändring af grundlag
gälla, den kommunala och dermed äfven den politiska rösträtten kunna
frigöras från förutsättningen om skyldighet att erlägga direkt skatt. Vidare
åstadkommes äfven, att föreskrifterna om de val, som äro bestämmande
för Första Kammarens sammansättning, i sin helhet erhålla grundlags helgd.
I betraktande af den stora betydelse, som den kommunala förvaltningen
och beskattningen numera erhållit, måste det öfver hufvud anses riktigt,
att bestämmelserna om beslutanderätt inom kommunerna blifva likstälda
med stadgandena om beslutanderätt i statens angelägenheter. _

I öfverensstämmelse med den af mig nu uttalade uppfattning har
utarbetats förslag till ändrad lydelse af § 57 regeringsformen samt af §§
13, 14, 16, 17, 19 och 25 riksdagsordningen, hvilket förslag det torde

tillåtas mig att inför Eders Kongl. Maj:t framlägga.»

Sedan departementschefen härefter uppläst omförmälda förslag, anförde
han vidare: .

»Såsom Eders Kongl. Maj:t behagade finna, föreslås i 14 § riksdagsordningen
ett tillägg åsyftande att förkorta den tid, hvarunder någon kan
uteslutande på grund af flyttning från en kommun till en annan vara sm
valrätt förlustig. Beträffande skälen för en sådan lagstiftningsåtgärd anhåller
jag att få hänvisa till Riksdagens förutberörda skrifvelse den 30

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 65.

mars 1901. I öfverensstämmelse med hvad i denna skrifvelse anföres, har
lämpligaste utvägen synts vara den, att valrätten inträder tidigare, än för
närvarande är tallet, i den kommun, dit personen inflyttat. Förmånen
att få tillgodoräkna sig skattskyldighet i en förutvarande boningsort måste
uppenbarligen begränsas till viss tid. Detta följer af den allmänna grundsatsen,
att den, som icke är skattskyldig inom den kommun, der han är
bosatt, är utesluten från valrätt, äfven om han i annan kommun har egendom
eller inkomst, som i och för sig skulle göra honom valberättigad.

För närvarande förefinnas, på sätt förut i förbigående påpekats,
mellan särskilda landtvalkretsar mycket stora olikheter i afseende på folkmängden
och. antalet valmän. Dessa olikheter kunna antagas delvis bero
derpå, att enligt nu gällande föreskrift, i 13 § 2 mom. af riksdagsordningen,
angående domsagas fördelning , i två valkretsar, denna fördelning skall,
der så ske kan, verkställas häradsvis, således efter ordalydelsen äfven om
häradena äro mycket olika i nyssnämnda hänseenden. Sålunda har det inträffat,
att af två till samma domsaga hörande valkretsar den ena kommit
att innefatta två till tre gånger så stor folkmängd och valmanskår som
den andra. Öfver hufvud måste det anses gagneligt, om regeln angående
domsagas fördelning i valkretsar jemkas derhän, att fördelningen skall
verkställas efter härader, der så lämpligen ske kan. Det vid föreskriften,
att mindre städer skola länsvis sammanföras till valkretsar, fogade förbehållet
har redan nu sådan lydelse.

Då efter de nya valrättsgrunderna ordinarie val kunna hållas första
gången år 1905, har det ansetts lämpligt, att ny indelning i valkretsar
samma år eger rum. Detta ändamål vinnes, om den nuvarande bestämmelsen
(13 § 4 mom.), att valkretsindelningen skall ske hvart tionde
år, ändras så, att den i stället skall företagas hvart nionde år. Derigenom
åstadkommes äfven för framtiden, att en på förändrade folkmängdsförhållanden
grundad ny valkretsindelning snarare kommer till tilllämpning,
och att följaktligen i flera fall den tillämpade valkretsindelningen
fullt motsvarar de rådande förhållandena. Missbruk genom indelningens
verkställande i partipolitiskt syfte kan tydligen icke mera efter sådan
ändring än före densamma vara att befara. I anledning deraf att de
större städerna skola fördelas i enmansvalkretsar, har samma momsnt
jemväl i öfrigt erhållit en i. någon mån förändrad affattning, som bland
annat afser att uttrycka, att jemväl sistnämnda fördelning skall ske på den
för bestämmandet af riksdagsmännens antal för vissa städer bestämda tid,
d. v. s. första gången år 1905.

Angående vallängden erfordras i 17 § riksdagsordningen vissa nya
bestämmelser. Derjemte föreslås, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

1896 års nådiga proposition, stadganden om justering af vallängden, med
hvilka stadganden afses att inskränka anledningarna till valprocesser och
dermed förknippade olägenheter. Dessa stadganden föranleda jemkning i
16 § 4 mom. Sista satsen i 5 mom. af sistnämnda § bortfaller till följd
af de i 13 § vidtagna ändringar. Vid fattande af beslut, som i 3 mom.
omförmäles, kommer gifvetvis den graderade röstskalan att tillämpas.

Ur 19 § har åldersbestämmelsen ansetts böra uteslutas i följd af
den nya föreskriften om valrättsåldern.

Då en röstande vid sluten omröstning kan ega mera än en röst, tilllämpas
vanligen den anordningen, att röstetalet antecknas på röstsedeln.
Lämpligare synes dock vara, att, när det möjliga röstetalet är starkt begränsadt,
den röstande aflemnar lika många röstsedlar, som han eger röster.
Härom föreslås stadgande i 25 § riksdagsordningen, hvilket stadgande
uppenbarligen bör erhålla användning äfven i fråga om elektorsval.

Slutligen anhåller jag att få erinra, att, till beredande af lättare
kännedom om de för vallängdens upprättande nödiga omständigheter, vissa
ändringar i mantalsskrifningsförordningen och i gällande föreskrifter om
skatteuppbörd och om redovisning af de värnpligtige blifva erforderliga.
Förslag i dessa hänseenden torde få framdeles af vederbörande departementschefer
inför Eders Kongl. Maj:t, föredragas.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet,
att berörda förslag till ändrad lydelse af § 57 regeringsformen samt
af §§ 13, 14, 16, 17, 19 och 25 riksdagsordningen måtte till Riksdagens
pröfning i grundlagsenlig ordning framläggas.»

Statsrådet Husberg yttrade:

»För min del biträder jag hvad föredragande departementschefen
hemstält.

1 en särskild punkt sker dock detta endast med tvekan, nemligen
beträffande det förslag om gradei’ad rösträtt, som af honom framlagts.
Med allt erkännande af det berättigade i en graderad röstskala för rösträttsförslag
af mera genomgripande natur än det nu framlagda, finner jag
det deremot tvifvelaktigt, huruvida en gradering af rösträtten är påkallad
inom ramen af den nu föreslagna rösträttsutvidgningen. Då emellertid
en gradering, sådan som den föreslagna, skulle till sin inverkan, på den
politiska maktfördelningen blifva af skäligen begränsad omfattning, och
då jag icke vill bestrida, att vissa fördelar af densamma, anknuten som
den är allenast vid ålder och civilstånd, skulle i lika mån komma alla
samhällsklasser och politiska riktningar till godo, finner jag mig icke böra
afstyrka hvad föredraganden i denna del föreslagit.»

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 65.

Statsrådet Odelberg anförde:

»I öfrigt instämmande uti hvad föredragande departementschefen
anfört och hemstält, anser jag de åberopade skälen för utjemning af
landsbygdens och städernas representationsrätt vara vida starkare än de
grunder, som i motsatt riktning kunna anföras. För närvarande belöpa
på hvarje representant från städerna 1,712 valmän och på hvarje representant
från landsbygden 1,973 valmän. Efter rösträttsutvidgningen skulle
motsvarande tal blifva 2,137 och 3,154.

Enligt min mening hade alltså förslaget bort innehålla sådan ändring
af § 13 i riksdagsordningen, att med hänsyn till antalet valmän den nuvarande
proportionen mellan städernas och landsbygdens representationsrätt
blifvit för framtiden bibehållen.»

Statsrådet herr von Krusenstjerna instämde med statsrådet Husberg
och ansåg sig derjemte böra uttala sin farhåga, att den af föredraganden
föreslagna skärpning af det s. k. utskyldsstrecket, utöfver hvad för närvarande
i sådant hänseende gälde, skulle, särskildt beträffande valmän,
som åren före valtillfället flyttat från en till annan kommun, ej sällan
gifva anledning till valprocesser och dermed förenade olägenheter.

Statsrådets öfrige ledamöter instämde i hvad föredraganden anfört
och hemstält;

Och behagade Hans Maj:t Konungen, med bifall
till denna hemställan, förordna, att till Riksdagens pröfning
i grundlagsenlig ordning skulle aflåtas nådig proposition,
af den lydelse bil. litt. A till detta protokoll
utvisar.

Ex protocollo

Erik Öländer.

Stockholm 1902. Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.