Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
1
N:o 62.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående upphörande
af den Stockholms stads brandförsäkringskontor
förunnade frihet från afgift och kontribution; gifven
Stockholms slott den 28 februari 1902.
Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden
för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att medgifva,
att den Stockholms stads brandförsäkringskontor enligt det för kontoret
gällande reglemente tillkommande frihet från hvarje afgift och kontribution
må med utgången af innevarande år upphöra.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl.
nåd och ynnest städse väl bevågen.
OSCAR.
Hans Wachtmeister.
Bih. till Riksd. Prot. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 52 Höft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 62.
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 februari
1902.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerhetm,
Statsråden: herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Crusebjörn,
Odelbero,
Husberg,
Palander,
Hammarskjöld,
Westring.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet grefve Wachtmeister anförde:
Med förmälan att Riksdagens uppmärksamhet blifvit fäst derpå, att
Stockholms stads brandförsäkringskontor på grund af Kongl. Maj:ts för detsamma
utfärdade reglemente den 18 mars 1746 och förnyade reglemente den
19 december 1807 allt ifrån dess stiftande helt och hållet varit befriadt från
alla slags utskylder till stat och kommun, har Riksdagen i skrifvelse den 13
maj 1901 tillkännagifvit, att Riksdagen för sin del ansåge, att det brandförsäkringskontoret
sålunda meddelade privilegium borde upphäfvas och den
kontoret tillförsäkrade frihet från hvarje afgift och kontribution upphöra; och
har Riksdagen anhållit, det täcktes Eders Kongl. Maj:t taga frågan i öfver
-
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 62.
vägande och derefter till Riksdagen inkomma med den framställning, till hvilken
en blifvande utredning kunde föranleda.
I denna skrifvelse har Riksdagen anfört, att vid 1809-1810 årens
riksdag af bevillningsutskottet föreslagits, att bevillning skulle påföras
Stockholms stads brandförsäkringskontor för behållen inkomst, men att
detta förslag af Rikets Ständer afslagits. Ett bland de vigtigaste skälen
för detta Ständernas beslut hade varit, att kontorets ställning icke vore
säkrare, än att dess hela kapital skulle kunna åtgå vid en enda större
eldsolycka. Detta hade väl redan då varit mindre sannolikt vid det förhållande
att kontorets fond, som år 1760 utgjort 29,841 riksdaler 42 skillingar
7 runstycken banko, derefter år från år oupphörligt ökats, så att densamma
år 1810 belöpt sig till 989,898 riksdaler 11 skillingar 7 runstycken banko;
och vid tiden för aflåtande af Riksdagens förevarande skrifvelse syntes icke
rimligtvis kunna befaras, att för utbetalande af brandskadeersättningar kontoröts
fonder skulle behöfva anlitas. I sådant afseende tilläte sig Riksdagen omnämna,
att år 1878 de af kontoret utgifna brandskadeersättningar utgjorde
479,805 kronor 8 öre, ett belopp, som vida öfverstege motsvarande utgiftspost
under något annat år sedan kontorets inrättande, men att icke desto
mindre fonden, som år 1877 utgjort 11,794,537 kronor 11 öre, år 1878 stigit
till 11,988,320 kronor 34 öre och år 1879 till 12,505,695 kronor 70 öre.
Vid slutet af år 1900 hade kontorets fonder sammanlagdt utgjort 26,948,900
kronor 8 öre, utvisande en ökning för året af 829,356 kronor 68 öre.^
Sedan kontoret numera börjat lemna årlig utdelning tifl sina delegare — af
kontorets behållning för år 1900 vore för sådant ändamål anslaget ett belopp
af 314,000 kronor — syntes man icke heller längre kunna, såsom vid 1809
-1810 årens Riksdag, jemnställa kontoret med fromma stiftelser, och enligt
Riksdagens förmenande förefunnes numera icke något som helst skål, hvarföre
detsamma skulle åtnjuta en mera gynnad ställning än andra inrättningar med
alldeles enahanda verksamhet. Skånska brandförsäkringsinrättningen hade för
år 1892 påförts bevillning för den vinst, inrättningen under sagda år till sina
försäkringstagare utdelat, hvilken beskattningsåtgärd blifvit af Eders Kongl.
Maj:t genom nådig resolution den 31 augusti 1894 godkänd; och allmänna
brandförsäkringsverket för byggnader å landet, som år 1889 °af såväl bevillningsberedningen
och pröfuingsnämnden som kammarrätten påförts bevillning
för inkomst af rörelse, men genom nådiga resolutionen den 18 december 1891
befriats från skyldighet att utgöra dylik bevillning, enär dess fond icke öfverstiga
hvad som erfordrades för verkets tryggande gent emot utelöpande risker,
hade sedan år 1895, då brandförsäkringsverket började lemna utdelning till
sina delegare, erlagt skatt för det af dess vinst för sådant ändamål afsätta
belopp. 1 sammanhang härmed erinrade också Riksdagen, hurusom jernkontoret
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
enligt nu gällande bevillningsförordning vore befriadt från skatt allenast så
länge detsamma icke lemnade utdelning åt sina delegare.
I anledning af Riksdagens förevarande framställning har öfverståthållareembetet
efter nådig remiss inhemtat direktionens för brandförsäkringskontoret
underdåniga yttrande samt med öfverlemnande deraf afgifvit eget underdånigt
utlåtande af den 10 december 1901, hvarefter äfven justitiekanslersembetet på
nådig befallning inkommit med underdånigt utlåtande åt den 30 sistlidne januari.
Brandförsäkringskontoret har i det afgifna yttrandet anfört följande.
lör att uppmuntra Stockholms husegare att bilda den association, som
numera benämndes Stockholms stads brandförsäkringskontor, hade i det af
Kongl. Maj:t den 18 mars 1746 utfärdade “reglemente och stadfästelse" lemnats
en uttrycklig försäkran om skattefrihet för everldliga tider. Det hade
varit på grundvalen af denna försäkran brandförsäkringskontoret stiftats, och
det ville derföre synas, att, liksom ett kontraktsvilkor icke kunde af ene
kontrahenten godtyckligt rubbas, den brandförsäkringskontoret af landets regering
tillförsäkrade skattefrihet icke skäligen kunde utan kontorets medgifvande
upphäfvas, helst kontoret icke i någon mån förändrat den karaktär, det erhållit
genom den stiftelseurkund, som innehållit nämnda stadfästelse. Väl vore i
Riksdagens skrifvelse den mening uttalad, att skälet för att brandförsäkringskontoret
skulle intaga en mera gynnad ställning än andra försäkringsinrättningar
bortfallit derföre, att kontoret numera börjat lemna utdelning till sina
delegare. Men denna utdelning vore ingalunda någon nyhet, ehuru den först
under de sista 13 åren erlagts direkt till fastighetsegaren. Redan i 1746
års reglemente förutsattes, att utdelning till kontorets delegare kunde ske.
Nämnda reglementes IV artikel 20 mom. vore nemligen åt samma lydelse
som 1807 års, i denna del ännu gällande reglementes IV artikel 8 § 2 inom.,
der just i sammanhang med utfästelsen om skattefrihet uttryckligen förutsattes,
att utdelning till delegarne skulle komma att ske.
Sådan utdelning, som ju icke vore något annat än en återbäring af
för högt beräknade premier, hade också ända från det tidigaste skedet af
brandförsäkringskontorets verksamhet utgått på det sätt, att kontoret gäldat
vissa af gifter, som det ålegat kontorets delegare att i egenskap af fastighetsegare
betala. Redan för sina första delegare betalade sålunda kontoret, sedan
12 år förflutit från det deras egendomar försäkrats, den s. k. brandvaktsafgiften
och från år 1824 den s. k. inqvarteringsafgiften. Sedan
de Stockholms fastighetsegare åliggande kommunala onera, brandvaktsafgift,
gatulyshållningsafgift, gatuläggningsafgift och fattighusafgift år 1873 blifvit
sammanförda till en s. k. fastighetsskatt, betalade kontoret såsom bidrag
till denna skatt till en början 52 öre, sedermera 70 öre och slutligen 1 krona,
allt per mille, å de fastighetsvärden, som i 12 år stått hos kontoret försäk
-
5
Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 62.
rade. Detta bidrag hade inbetalats kontant till Stockholms stads drätselnämnd
och kommit vederbörande fastighetsegare till godo genom minskning af den
i debetsedeln påförda fastighetsskatt. Med år 1887 upphörde fastighetsskatten
och kontoret hade derefter direkt till fastighetsegarne lemnat utdelning till belopp
motsvarande bidraget till nämnda skatt, eller en per mille af brandförsäkringsvärde,
som varit gällande i 12 år.
Då sålunda redan vid den ursprungliga utfästelsen om skattefrihet
förutsatts, att utdelning skulle ega rum, och då i sjelfva verket utdelning till
kontorets delegare under en eller annan form utgått allt ifrån det tidigaste
skedet af kontorets verksamhet, syntes den omständighet att denna utdelning
från år 1888 betalts direkt till fastighetsegaren och icke, såsom förut, utgått
genom inbetalning till drätselnämnden icke skäligen böra föranleda, att den
kontoret tillförsäkrade skattefrihet upphäfdes.
I Riksdagens skrifvelse hade såsom skäl för borttagande af skattefriheten
vidare anförts, att kontorets fonder vore så stora, att det numera icke
kunde rimligtvis befaras, att desamma skulle behöfva anlitas för utbetalande
af brandskadeersättningar. Till stöd för detta påstående hade omnämnts, att
kontorets fonder stigit äfven under år 1878, ehuru brandskadeersättningarne
då uppgått till ett osedvanligt högt belopp. Hvild det anförda exemplet beträffade,
vore dess beviskraft endast skenbar. År 1878 hade nemligen icke
bokförts särskild försäkringsfond, utan först år 1888 hade lemnats föreskrift
att dylik fond, såsom varande en kontorets skuld till försäkringshafvarne, skulle
särskildt bokföras. Brandskadeersättningarne år 1878 hade varit så stora,
att, om tillbörlig afsättning gjorts till försäkringsfonden, hvilken icke finge
minskas annorledes än med premierna för upphörda försäkringar, kontorets
allmänna fond, hvarur kontorets alla utgifter bestredes, skulle blifvit icke
obetydligt minskad. Då i Riksdagens skrifvelse omnämndes den betydliga tillväxten
af kontorets fonder, borde det bemärkas, att dessa ingalunda stigit i
samma proportion som kontorets risker. Vid den i skrifvelsen berörda tidpunkt,
år 1810, hade sålunda förhållandet mellan fonderna och riskerna varit vida
gynsammare än nu. Det läge derföre förvisso ingen orimlighet i det antagandet,
att så stora brandskador kunde i Stockholm uppstå, att kontoret,
hvars inom ett samhälle hopade risker nu uppginge till icke mindre än 436,000,000
kronor, behöfde anlita sin allmänna fond för utbetalning af brandskadeersättningar.
Ännu lättare kunde naturligtvis inträffa, att utdelningeu måste
inställas.
Sant vore, att den kontoret i dess ännu gällande, af Kongl. Maj:t stadfästade
reglemente tillförsäkrade skattefrihet beredde kontoret en undantagsställning.
Men det syntes icke heller kunna förnekas, att kontoret visat sig
6
Kongl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 62.
uppskatta denna sin särställning genom att offra betydande summor för ändamål,
som varit och vore till gagn för det samhälle, inom hvilket kontorets
verksamhet vore förlagd. Sålunda hade kontoret, utom förenämnda utbetalningar
till gagn uteslutande för dess delegare, utbetalt ersättningar för bortrödjande
af trähus och inköpt tomter för beredande af rymliga platser vid
trånga gator äfvensom lemnat betydande bidrag till vattenledningsanläggningen
och till eldsläckningsväsendet. För vattenledningen hade utbetalts 635,000
kronor och till eldsläckningsväsendet utginge fortfarande 50,000 kronor årligen,
oberäknadt bidrag, som stundom lenmats till eldsläckningsmaterielen, i hvilket
afseende kunde omnämnas, att kontoret till staden skänkt två dyrbara sjöångsprutor.
Det lede väl icke heller något tvifvel, att höjande af eldsläckningsväsendet
i hufvudstaden vore af vigt äfven för staten, som der egde så många
dyrbara byggnader. För alla dessa allmännyttiga ändamål hade kontoret utgifvit
betydande belopp, vida öfverstigande den beskattning, hvarifrån kontoret
på grund af det nådiga privilegiet varit befriadt. Det vore emellertid tydligt,
att, om kontoret genom privilegiets upphäfvande likstäldes med de för beredande
af vinst åt delegarne afsedda försäkringsanstalter och derigenom tillskyndades
en opåräknad årlig utgift, kontoret komme att taga under allvarlig
pröfning, huruvida bidrag till allmännyttiga ändamål vidare borde från kontoret
lem nas.
I det af öfverståthållareembetet afgifna utlåtande har öfverståthållareembetet,
som ansett det icke tillkomma embetet att yttra sig i frågan, huruvida den
brandförsäkringskontoret tillförsäkrade skattefrihet kunde utan kontorets medgifvande
upphäfvas, funnit de af direktionen i öfrigt anförda skäl icke kunna
tillmätas sådan betydelse, att på grund deraf kontoret skulle alltjemt få åtnjuta
en mera gynnad ställning än andra inrättningar, hvilka hade alldeles enahanda
verksamhet, men i vanlig ordning underkastades beskattning.
Beträffande ifrågavarande privilegium och dess tillkomst har justitiekanslersembetet
anfört, hurusom af handlingarne i ärendet äfvensom af i riksarkivet
förvarade akter rörande brandförsäkringskontoret inhemtades, att åtskilliga
borgare i Stockholm under år 1745 hos Kongl. Maj:t gjort underdånig
framställning om inrättande af en brandkassa och tillika hemstält, att Kongl.
Maj:t måtte “förse värket med sådana privilegier, som till kassans och fondens
everldliga bibehållande tjena kunde"; att Kongl. Maj:t i anledning häraf genom
resolution den 13 april 1745 förklarat, att Kongl. Maj:t, så snart Stockholms
stads husegare om “värket" öfverenskommit, ville “ej allenast eu så nyttig öfverenskommelse
i nåder stadfästa, utan och med sådana privilegier understödja,
som lända till all den säkerhet i framtiden, hvarigenom värket må kunna
hafva everldligt bestånd;" att, sedan af Stockholms stads husegare å samman
-
7
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N;o 62.
träde utsedde deputerade upprättat “Project till ett Reglemente för Brandoch
Försäkrings- Contoiret", Kongl. Maj:t den 18 mars 1746 stadfäst detta
reglemente och dervid i artikel IY § 20 meddelat det stadgande, att kontorets
“kapital med dess ränta hvarken nu eller i tillkommande tider under hvad
namn och förevändning det vara må, på något sätt antingen till allmänt eller
något annat behof skall röras, ej eller detsamma med någon afgift och kontribution
beläggas;0 att samma stadgande återfunnes i det af Kongl. Maj:t den
19 december 1807 utfärdade och för kontoret ännu gällande reglemente; samt
att brandförsäkringskontoret på grund af detta stadgande alltid varit befriadt
från erläggande af bevillning för inkomst. Justitiekanslersembetet har vidare
anfört, att af den lemnade redogörelsen för tillkomsten af 1746 års reglemente
framginge, att det genom detsamma kontoret tillförsäkrade privilegium icke
varit något af kontorets stiftare för dess inrättande betingadt vilkor, utan en
af Kongl. Maj:t såsom utöfvare af den högsta statsmagten i sammanhang med
reglementets stadfästande meddelad förmån, den der lenmats i syfte att betrygga
kontorets framtida bestånd och dermed fortvaron af dess allmännyttiga verksamhet.
Denna förmån bestode i eftergift af en kontoret såsom medlem i staten
åliggande förpligtelse till densamma, eller skattepligt, och folie således icke
under privaträttens stadganden om kontrakt, utan under den offentliga rättens
bestämmelser om privilegier.
Beträffande privilegiers rättsliga ställning enligt nu gällande lag vore
att märka stadgandet i regeringsformens 114 §, enligt hvilket ändring eller
upphäfvande af de forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och
friheter ej finge ske utan genom Konungens och Riksdagens sammanstämmande
beslut och med bifall, om frågan rörde ridderskapet och adelns eller presterskapets
privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, i förra fallet af ridderskapet
och adeln samt i det senare af allmänt kyrkomöte. Hvad åter anginge
andra privilegier än adelns och presterskapets, torde förbud icke finnas
stadgadt mot upphäfvande af ett dylikt privilegium utan samtycke af den privilegierade.
Emellertid syntes det kunna såsom en gällande rättsgrundsats fastslås,
att, derest staten för meddelande af ett privilegium betingat sig någon förmån,
staten vid privilegiets upphäfvande skulle afstå från fortsatt åtnjutande af
denna förmån eller ock till den privilegierade utgifva ersättning för den förlust,
honom genom privilegiets upphäfvande tillskyndades. Men i nu föreliggande
fall hade staten icke för, privilegiets åtnjutande af brandförsäkringskontoret
betingat sig någon förmån af detta, utan hade privilegiet meddelats uteslutande
i den privilegierades eller brandförsäkringskontorets intresse.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har justitiekanslersembetet såsom
sin uppfattning uttalat, att från rättslig- synpunkt hinder icke mötte för
8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.
att utan brandförsäkringskontorets medgifvande och utan lemnande af motsvarande
ersättning upphäfva ifrågavarande privilegium. Enär ändamålet med
privilegiets meddelande varit att betrygga kontorets framtida bestånd och verksamhet,
syntes privilegiet böra bibehållas så länge det för berörda ändamåls
vinnande befunnes nödigt, men då på grund af förändrade förhållanden kontorets
bestånd och verksamhet kunde anses utan samma privilegium betryggade, syntes
skäl för privilegiets upprätthållande icke vidare förefinnas.
Med anledning deraf att direktionen för brandförsäkringskontoret framhållit,
att kontoret under årens lopp för allmännyttiga ändamål i det samhälle,
der kontoret hade sin verksamhet, såsom för vattenledningen och eldsläckningsväsendet
i Stockholm, anslagit betydande belopp och att kontoret,
derest ifrågavarande privilegium upphäfdes, komme att taga under allvarlig
pröfning, huruvida bidrag till dessa ändamål vidare borde af kontoret lemnas,
har justitiekanslersembetet erinrat derom, att dessa belopp uppenbarligen utgivits
i kontorets eget intresse. Derigenom att Stockholms stads vattenledning
och eldsläckningsväsende försattes och hölles i godt skick förringades
nemligen i hög grad kontorets egna risker, och det syntes följaktligen icke
vara att befara, att kontoret, derest tillgångarne sådant medgåfve, skulle
underlåta att fortfarande för samma allmännyttiga ändamål anslå medel.
Af ofvan lemnade utredning angående omförmälda privilegium och dess
tillkomst framgår, att ändamålet med privilegiets meddelande varit att betrygga
brandförsäkringskontorets framtida bestånd och verksamhet. Med hänsyn till
hvad i ärendet förekommit angående brandförsäkringskontorets nuvarande ekonomiska
ställning lärer någon tvekan emellertid icke kunna förefinnas derom, att
brandförsäkringskontoret icke längre för sitt bestånd och sin verksamhet är i
behof af den särskilda förmån, som genom privilegiet blifvit kontoret förunnad.
Från rättslig synpunkt synes hinder icke heller möta att utan brandförsäkringskontorets
medgifvande upphäfva privilegiet, och då giltig anledning således saknas
att allt fortfarande bibehålla kontoret vid den undantagsställning i beskattningshänseende,
kontoret hittills på grund af privilegiet kunnat intaga i jemförelse
med andra likartade inrättningar, hemställer jag i underdånighet, att Eders
Kongl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att medgifva, att
den Stockholms stads brandförsäkringskontor enligt det för kontoret gällande
reglemente tillkommande frihet från hvarje afgift och kontribution må med
utgången af innevarande år upphöra.
Hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält,
deri statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade
9
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 62.
Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition
till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. —
vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo:
Sven Köhler.
Bih. till liiksd. Prot. 1902. 1 Sand.
1 Åfd. 52 Höft.
2