Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

1

N:o 56.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till förordning om fosterbarns vard; gifven Stockholms
slott den 31 januari 1902.

Med öfverlemnande af det i ämnet i Statsrådet förda protokoll vill
Kongl. Maj:t härmed inhemta Riksdagens yttrande öfver närlagda förslag
till förordning om fosterbarns vård; viljande Kongl. Magt, efter
emottagandet af Riksdagens svar, företaga den slutliga pröfningen af
samma förslag och om författnings utfärdande i ämnet förordna.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

t

Bill. till Ritsd. Prot. 1902. 1 Sami.

1 Afd. 46 Haft. (N:o 56J.

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

Förslag

till

förordning

om fosterbarns vård.

§ 1.

Denna förordning afser barn, som mot ersättning fostras hos andra
än sina föräldrar, styfföräldrar, far- eller morföräldrar eller laga förmyndare
och icke fylt sju år.

§ 2.

Helso vårdsnämnd, eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd skall,
hvar inom sitt verksamhetsområde, egna särskild omsorg åt fosterbarn
till skydd för deras helsa och lif; och åligger nämnden att för detta
ändamål dels tillse, att icke fosterbarnsvård utöfvas af personer eller
på ställen, som äro olämpliga derför, dels ock öfvervaka fosterbarnens
behandling.

I afseende å nämndens befattning med fosterbarnsvården och öfverordnad
myndighets tillsyn derå skola, jemte hvad denna förordning
bestämmer, helsovårdsstadgan för riket och förordningen om kommunalstyrelse
på landet lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

§ 3-

1. I fall så anses nödigt eller lämpligt, ega, i stad, stadsfullmägtige,
eller, der sådana ej finnas, allmän rådstuga och, på landet, kommunalstämma
att åt särskild styrelse, med namn af fosterbarnsnämnd,

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 56.

3

uppdraga den befattning med fosterbarnsvården, som eljest skulle enligt
detma förordning utöfvas af belsovårds- eller kommunalnämnden.

2. Hvad i helsovårdsstadgan för riket eller förordningen om kommunalstyrelse
på landet föreskrifves angående helsovårds- eller kommunalnämnds
sammansättning, val af ledamöter och suppleanter deri,
obehörighet att utöfva sådan befattning, tiden, för hvilken den tillsättes,
och nämndens arbetsordning, skall gälla äfven för fosterbarnsnämnden;
dock att till ledamot i denna nämnd må väljas äfven qvinna och att vald
ledamot eger att när som helst afsåga sig uppdraget; och vare fosterbarnsnämnden
jemväl i hvad angår dess samt ledamöternas och i § 12
omförmälda biträdens förpligtelse^ befogenhet och förhållande till andra
myndigheter likstäld med helsovårds- eller kommunalnämnd i dess befattning
med fosterbarnsvården.

§ 4.

1. Medicinalstyrelsen meddelar nödiga råd och anvisningar i afseende
å fosterbarnsvården till ledning ej mindre för helsovårds-, kommunal-
eller fosterbarnsnämnderna än äfven för dem, som utöfva
fosterbarnsvård.

2. Helsovårds- eller kommunalnämnd åligger att, i sammanhang
med de i 11 och 27 §§ helsovårdsstadgan för riket föreskrifna berättelser
och uppgifter, afgifva redogörelse angående fosterbarnsvården,
jemlikt de närmare bestämmelser medicinalstyrelsen utfärdar; skolande
fosterbarnsnämnd afgifva sådan redogörelse i den ordning och inom
den tid, som i fråga om nyssnämnda berättelser och uppgifter sagd är.

§ 5.

1. Barnafostrare, hvarmed i denna förordning förstås den, som
mottagit barn för vård och fostran i enskild bostad, samt, då fråga är
om barn, som intagits i särskild anstalt, der fosterbarnsvård utöfvas,
anstaltens innehafvare eller dess föreståndare, om sådan finnes, åligger
att, i stad inom tre och på landet inom fjorton dagar från barnets
ankomst, derom hos helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnden
gorå anmälan, med uppgift om den lägenhet, der barnet vårdas, äfvensom
att då eller inom den tid, nämnden förelägger:

a) förete utdrag af födelse- och dopbok rörande barnet;

b) uppgifva dens namn och bostad, som uttingat barnet; samt

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

c) lemna de uppgifter och intyg, som af nämnden kunna äskas beträffande
fosterlegans belopp eller beskaffenhet, tiderna för dess betalning
eller de öfriga hufvudsakliga vilkor, under bvilka barnet uttingats
till fostraren.

2. Vid ombyte af lägenhet inom kommunen göre barnafostraren
derom anmälan hos nämnden inom den tid, som för nyss omförmälda
anmälan är bestämd.

3. Flyttar fostraren till annan kommun, vare skyldig hos dess
nämnd göra anmälan i enlighet med hvad i mom. 1 sagdt är.

§ 6-

1. Barnafostrare skall egna fosterbarn den omsorg och skötsel, som
för dess tillfredsställande vård erfordras. Sjuknar fosterbarn, åligger
fostraren att bereda det den särskilda vård, omständigheterna påkalla,

I nu berörda hänseenden har helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnden
att med ledning af de råd och anvisningar, om hvilka
i § 4 mom. 1 stadgas, meddela barnafostrare erforderliga föreskrifter.

2. Barnafostrare får icke undandraga sig nämndens tillsyn öfver
fosterbarns vård.

3. Har fosterbarn aflidit eller har barnafostraren lemnat detsamma
från sig, göre han derom, i stad inom tre och på landet inom fjorton
dagar derefter, anmälan hos nämnden.

§ 7-

1. Om vid anmälan, hvarom i § 5 sägs, helsovårds-, kommunaleller
fosterbarnsnämnden med hänsyn till barnafostrarens personliga
egenskaper och förhållanden eller beskaffenheten af den lägenhet, der
barnet fostras, finner uppenbart, att barnet icke kan hos fostraren
erhålla fullt tillfredsställande vård, skall nämnden ofördröjligen förelägga
honom att inom tid, som af nämnden bestämmes, lemna barnet
från sig till den, som är skyldig att om detsamma taga vård.

Sådan åtgärd bör jemväl af nämnden vidtagas, då barn, som anmälts
till vård och fostran i enskild bostad, icke uppnått ett års ålder
och fostraren redan till vård och fostran omhänderhafver två sådana
barn; dock eger nämnden härvid göra det undantag, hvartill särskild
anledning må förekomma.

2. Derest barnafostraren under utöfvande af fosterbarnsvård åsidosätter
honom, enligt denna förordning eller derpå grundad särskild
föreskrift, tillkommande skyldighet i afseende å barns vård och skötsel,

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

skall nämnden genom lämpliga föreställningar söka åstadkomma rättelse
härutinnan eller ock meddela fostraren föreläggande, som i mom. 1 sägs.

3. Afser föreläggandet barn, som ut.tingats af fattigvårdsstyrelse
eller styrelse för anstalt eller förening för barnavård, skall styrelsen
genom nämndens försorg ofördröjligen underrättas om föreläggandet
och skälen dertill.

§ 8.

Befinnes någon, utan behörigen fullgjord anmälan på sätt i § 5
inom. 1 eller 3 sägs, omhänderhafva barn till vård och fostran, ege
helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnden meddela honom föreläggande,
hvarom i § 7 mom. 1 förmäles.

Dervid skall nämnden tillika, derest sådant fall är för handen, som
i § 7 mom 3 sägs, lemna underrättelse, som der föreskrifves.

§ 9.

Då föreläggande, hvarom i §§ 7 eller 8 sagdt är, gifves, ege nämnden,
om skäl dertill förekommer, meddela den, som erhåller sådant föreläggande,
förbud att vidare mottaga fosterbarn.

§ io.

Der någon, som på grund af §§ 7 eller 8 erhållit föreläggande
att lemna fosterbarn från sig, sådant underlåter, eller någon mot förbud,
hvarom i § 9 sägs, mottagit fosterbarn, åligger i stad polisföreståndaren
och på landet kronobetjeningen att på framställning af nämnden
meddela nödig handräckning för barnets öfverlemnande till den,
som har att om detsamma taga vård.

§ 11.

Den, hvilken försummat att fullgöra anmälningsskyldighet, som
honom på grund af § 5 eller § 6 mom. 3 ålegat, så ock den, hvilken
i trots af meddeladt förbud mottagit fosterbarn, vare förfallen till böter
från och med tio till och med ett hundra kronor.

§ 12.

1. Om så tinnes för kommun eller någon del deraf behöflig! eller
lämpligt, eger helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnden för -

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

ordna särskilda biträden, män eller qvinnor, att å nämndens vägnar,
hvar inom sitt af nämnden bestämda område samt efter de föreskrifter’
nämnden i öfrigt meddelar, närmast utöfva tillsyn öfver fosterbarnsvarden,
och ma dessa biträden deltaga i nämndens öfverläggningar om
dithörande frågor, men ej i besluten.

2. . Biträde har att å nämndens vägnar mottaga och till nämnden
ofördröjligen befordra de i § o nämnda anmälningar, handlingar och
uPP§ill®r angående fosterbarn inom biträdets tjenstg''öringsområde.

_ 3 Biträde är, för så vidt dess tjenstgöringsområde angår, berättigadt
att, å nämndens vägnar, meddela föreställningar, hvarom i § 7
mom. 2 förmäles, äfvensom söka handräckning enligt § 10, i fall icke
dermed, utan synnerlig fara för fosterbarns helsa eller lif, kan anstå,
till dess nämnden hinner besluta i frågan.

Åtgärd, som biträde på grund af detta mom. vidtagit, skall hos
nämnden skyndsamt och om möjligt vid nästa sammanträde anmälas.

4. Der särskilda biträden icke äro förordnade, skola nämndens
ledamöter, inom af nämnden bestämda områden, utöfva den i mom. 1
omförmälda tillsyn samt hafva befogenhet enligt mom. 3 jemte förpligtelse,
som i sista punkten af samma mom. sägs.

§ 13-

Hos helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnd skall angående
fosterbarnsvården i kommunen föras anteckning i särskilda
liggare enligt formulär, som äro förordningen vidfogade.

§ 14-

Helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnd skall årligen, före
januari månads utgång, till pastorsembetet afgifva förteckning å alla
fosterbarn, som vid slutet af det sist förflutna året voro och, när förteckningen
upprättas, fortfarande äro inom kommunen uttingade. Sådan
förteckning skall, om i kommunen finnes mer än en församling, afgifvas
församlingsvis, så att. för hvarje församling eller församlingsdel lemnas
särskild förteckning, som endast upptager de der uttingade barnen.

Förteckningen skall för hvarje barn innehålla uppgift å:

a) barnafostraren;

b) barnets namn och födelsedag;

c) den lägenhet, der barnet fostras; samt

Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 56. 7

d) den, som jemlik t § 12 liar att, i egenskap af särskilt biträde
eller ledamot af nämnden, närmast utöfva tillsyn öfver barnet.

I fråga om kommun å landet skall förteckning af innehåll, som nu
är sagdt, af nämnden inom nyss omförmälda tid äfven tillställas vederbörande
provinsialläkare eller extra provinsialläkare.

§ 15-

1. Åtgärd, som på grund af § 12 vidtagits af helsovårds-, kommunal-
eller fosterbarnsnämnds biträde eller ledamot, får öfverklagas
hos nämnden.

2. Öfver nämndens beslut i fråga, som i denna förordning afses,
eger den, som anser sin rätt deraf förnärmad eller obehörigen inskränkt,
att anföra besvär hos Konungens befallningshafvande inom den tid,
som är bestämd för Överklagande af kommnnalstämmas beslut.

3. 1 Konungens befallningshafvandes beslut må ändring sökas hos
Konungen inom den tid, som för Överklagande af förvaltande myndigheters
och embetsverks beslut är bestämd.

4. Åtgärd eller beslut lände, utan hinder af klagan, till efterrättelse
intill dess annorlunda kan varda förordnadt.

§ 16-

Polisman eller kronobetjent, som finner vanvård af fosterbarn ega
rum eller att fara derför är för handen, skall anmäla förhållandet hos
helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnd eller, om så finnes lämpligare,
i vederbörlig ordning inberätta saken till Konungens befallningshafvande,
som dä, likasom i fall eljest anledning förekommer att fosterbarn
vanvårdas, bär att förordna vederbörande läkare att göra undersökning
på stället. Läkaren skall skyndsamt till Konungens befallningshafvande
afgifva berättelse med förslag till de åtgärder, omständigheterna
påkalla, hvarjemte läkaren åligger att genom Konungens befallningshafvande
till medicinalstyrelsen insända afskrift af handlingarna.

§ 17-

1. Från tillämpning af denna förordning undantagas de allmänna
barnhusinrättningen i Stockholm tillhörande barn, vare sig de fostras
inom eller utom anstalten.

2. Ej heller eger förordningen tillämpning å barn, som fostras i

8 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

särskild anstalt för barnavård, stäld under fattigvårdsstyrelses förvaltning
och inseende samt belägen inom det fattigvårdssamhälle, som utsett
styrelsen.

3. I fattigvårdssamhälle, hvars fattigvårdsstyrelse tillika är kommunalnämnd,
och der befattningen med fosterbarnsvården icke uppdraga
åt fosterbarnsnämnd, ega de i §§ 5 och 7 meddelade föreskrifter
rörande anmälan om barns mottagande samt föreläggande för barnafostrare
att lemna barn från sig ej tillämpning i afseende å barn, som
af fattigvårdsstyrelsen uttingats till fostran inom fattigvårdssamhället;
ankommande det på fattigvårdsstyrelse att tillse, att dessa barn ej
hos fostrare uttingas eller för vård qvarblifva under omständigheter,
som i § 7 angifvas såsom föranledande till fosterbarns skiljande från
fostraren.

§ 18-

_ 1- I fråga om annan för fosterbarnsvård afsedd anstalt, än som
omlörmäles i § 17 mom. 1 och 2, må Konungens befallningshafvande,
efter att hafva hört förste provinsialläkaren eller med sådan likstäld
stadsläkare samt helsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnden, på
ansökning af anstaltens innehafvare medgifva befrielse från skyldighet
att fullgöra de anmälningar och underkastas den tillsyn, som i förordningen
afses. Sådan befrielse skall afse bestämd lägenhet; och skall
vid befrielsens medgifvande fastställas högsta antalet af de barn, som
samtidigt få fostras i lägenheten.

2. Lemnadt medgifvande om befrielse kan när som helst återkallas.

3. Konungens befallningshafvande skall meddela nämnden sitt
beslut om befrielses medgifvande eller upjjhörande.

4. Såsom vilkor för nämnda befrielses åtnjutande fordras, att
legitimerad läkare utöfvar sorgfällig uppsigt öfver helsoförhållandena i
afseende å de i anstalten intagna fosterbarnen och deröfver tre gånger
årligen å tider, som nämnden eger bestämma, afgifver yttranden till
nämnden, samt att anstaltens innehafvare hvarje år före den 15 januari
till nämnden afgifver berättelse, innehållande de för en nöjaktig öfversigt
af anstaltens verksamhet under det föregående året i afseende å
tosterbarnsvården erforderliga uppgifter, bland annat upplysning om
vexlingarne i barnantalet.

§ 19-

f örseelse, hvarom i § 11 sägs, åtalas, efter anmälan af helsovårds-,
kommunal- eller fosterbarnsnämnd, af allmän åklagare vid polisdomstol,

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

der särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, der
sådan icke finnes, vid allmän domstol; och gälle, i fråga om klagan
öfver domstols eller poliskammares beslut i dessa mål, hvad i allmänhet
angående besvär i brottmål är förordnadt.

Böter enligt denna förordning tillfalla kommunens kassa. Saknas
tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän
strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1903 och gäller jemväl
beträffande barn, som före nämnda dag mottagits till fostran; dock
fordras ej, hvad dessa barn angår, att anmälan enligt § 5 göres eller
annan af hithörande stadganden beroende åtgärd vidtages tidigare än
den 1 april 1903.

Bih. till Riksd. Prat. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 49 Haft.

2

:T''>

•*v

.V i

■ -V

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 56.

11

Formulär till liggare. 1.

Fosterbarnsvården

i

enskilda bostäder

inom

kommun

af

län.

Anteckningar enligt Kongl. förordningen om fosterbarns vård.

Barnafostrare:

Förbud:

Lägenhet.

Anmäldt barns

Ankomsttid
(år och
dag).

N a in n.

Födelseår
och
dag.

Föräldrar
(om de äro kända).

Fosterloga

för år
räknad t.

Don person
eller
styrelse,
som uttingat

barnot.

Den, som j omlikt
§ 12 närmast
utöfvar
tillsyn öfver
barnavården.

År och
dag för
afgång
före 7 års
ålder.

Anmärkningar.

C4-

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

13

Formulär till liggare. II.

Foster bär ns vår den

i

särskilda anstalter

inom

kommun

af

län.

Anteckningar enligt Kongl. förordningen om fosterbarns vård.

Särskilda anstalten

Befrielse enligt § 18 medgifven genom beslut
Befrielse upphörd enligt beslut
Förbud:

Lägenhet.

Innehafvare
eller
föreståndare.

A n m ä 1 d t ha

Ankomsttid

(år och
dag).

N a in n.

Födelseår
och
dag.-

Föräldrar
(om de äro
kända).

Fosterkga

för ar
räknadt.

Den person
eller
styrelse,
som uttingat

barnet.

Don, som jemlik!
§ 12 närmast
ntöfvar
tillsyn öfver
barnavården.

År och
dag för
afgång
före 7 års
ålder.

Anmärkningar.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 56.

15

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms slott den 31
januari 1902.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld och
Westring.

Departementschefen, statsrådet herr von Krusenstjerna, yttrade:

Sedan genom en af dåvarande sundhetsinspektören i Stockholm,
numera medicinalrådet R. Wawrinsky utgifven afhandling, bilagd Stockholms
stads helsovårdsnämnds årsberättelse för år 1890, visats, att
sanitära missförhållanden vore rådande i afseende å fosterbarnsvården
i hufvudstaden, hafva helsovårds- och fattigvårdsnämnderna derstädes i
underdånig skrifvelse den 19 april 1892 framhållit nödvändigheten att
ställa hithörande verksamhet under särskild tillsyn af myndigheterna; och
då detta behof sannolikt förefunnes äfven i landsortsstäderna samt fosterbarns
väsendet antagligen icke kunde reformeras utan någon rubbning

16

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 56.

af det bestående rättsförhållandet mellan föräldrar och barn, syntes det
nämnderna hvarken tillräckligt, att reformen inskränktes till hufvudstaden,
eller med gällande rättsuppfattning förenligt, att den bestämdes
genom reglementering af den administrativa ortsmyndigheten, utan borde,
enligt nämndernas mening, reformen komma samtliga städer till godo
och bringas till stånd genom en allmän författning, hvilken måste blifva
gällande jemväl för landsbygden af det skäl, att kontrollen eljest lätt
skulle kunna omintetgöras genom stadsbarnens utackordering derstädes.
I den underdåniga skrifvelsen angäfvo nämnderna tillika de hufvudgrunder,
som ansåges böra göras gällande i den önskade nya författningen.

Öfver denna framställning hördes medicinalstyrelsen äfvensom Eders
Kongl. Maj:ts samtliga befallningshafvande i länen och öfverståthållareembetet
samt direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen i Stockholm.

Sedermera har Eders Kongl. Maj:t den 16 november 1894 uppdragit
åt en komité att undersöka, om och i hvilken utsträckning bestämmelser
erfordrades för att betrygga en tillfredsställande vård åt
barn, särskildt sådana som uppfostrades hos andra än sina föräldrar,
samt afgifva förslag till de åtgärder, som i nämnda hänseende kunde
anses böra vidtagas.

Sedan denna komité införskaffat vissa uppgifter dels från samtliga
pastorsembeten och fättigvårdsstyrelser samt, hvad Stockholm angår,
fattigvårds- och mantalsnämnderna, dels ock från civile tjensteläkare
äfvensom inhemta! upplysningar om fosterbarnsväsendet i Norge och
vissa andra europeiska länder, har komitén, efter fullgjordt värf, med
underdånig skrifvelse den 27 januari 1897 till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat
särskilda, af motiv åtföljda förslag till

1) förordning om skydd för fosterbarn och de i samma förslag
omförmälda formulär,

2) ändring af § 8 i nådiga instruktionen för läkare, som äro för
helso- och sjukvården inom visst område anstälde, äfvensom för andre,
som utöfva läkarekonsten, den 31 oktober 1890,

3) ändrad lydelse af 14 kapitlet 45 § strafflagen, och

4) ändring af 12, 40, 41 och 43 §§ i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871.

Såsom bilagor härtill, betecknade med IV, A—C, har komitén fogat
dels en på förutnämnda infordrade uppgifter grundad statistisk redogörelse,
innefattande tabeller och förklarande text, dels en förteckning
å allmänna och enskilda barnavårdsinrättningar i Sverige, dels ock en
promemoria angående fosterbarnsväsendet i Norge och vissa främmande

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56. 17

länder. Samtliga förslagen med motiv och bilagor äro till trycket befordrade.

I nyss berörda skrifvelse, som bland annat innehåller en redogörelse
för nu gällande svenska lagstiftning om skydd för barn, bar komitén
anfört, bland annat:

»Den afhandling, som ligger till grund för Stockholms belso- och
fattigvårdsnämnders underdåniga framställning, denna senare och de
deröfver afgifna yttranden hålla sig bufvudsakligast inom det sanitära
området, och det torde alltså uppenbarligen vara behofvet af reformer
på detta fält, som föranledt komiténs tillsättning. Komitén har derför
äfven förnämligast rigtat sin uppmärksamhet åt nu angifna håll, hvadan
ock ett förslag till ny förordning med syfte att bereda barn skydd i
sanitärt afseende blifvit hufvuddelen af komiténs framställningar. Som
komitén emellertid ansett denna författning, hvilken skulle kompletteras
genom ett föreslaget tillägg till 1890 års läkareinstruktion, böra
gälla allenast barn, som befinna sig i den ålder och fostras under sådana
förhållanden, att det åsyftade ändamålet synts komitén lämpligast
främjas genom preventiva skyddsmedel, har komitén beträffande de
fall, för hvilka repressiva åtgärder, enligt komiténs åsigt, äro tjenligare,
föreslagit särskilda bestämmelser under form af ändring dels i strafflagen
och dels i förordningen angående fattigvården. De nya stadgandena
i sistnämnda författning skulle dock icke uteslutande eller ens
företrädesvis hafva till syftemål att råda bot för sanitära missförhållanden,
utan äfven att, oberoende af en eventuel lagstiftning om särskilda
uppfostringsanstalter för brottsliga eller i sedligt afseende försummade
barn, bekämpa grof och på visst sätt sig yttrande sedlig vanart, hvarjemte
de äro riktade mot bruket att genom auktion uttinga barn till
vård på fattigvårdens bekostnad.

»Såsom framgår af komiténs ofvan meddelade redogörelse för nu
gällande lagstiftning om skydd för barn, finnas visserligen redan stadgande^
som ålägga vissa myndigheter eller åtminstone gifva dem befogenhet
att hålla tillsyn öfver barns sanitära och sedliga vård, enkannerligen
fosterbarns. Mot ifrågavarande bestämmelser kan dock göras
den gemensamma anmärkning, att de sakna sammanhang sins emellan,
äro allt för knapphändiga och sväfvande eller lemna myndigheterna i
förlägenhet om sättet, hvarpå de ega inskrida mot befarade eller uppdagade
missförhållanden. Hvad nu är sagdt gäller isynnerhet de föreskrifter,
genom hvilka barns sanitära välbefinnande skulle främjas. I
detta särskilda hänseende hafva till och med de barn, som fostras på
fattigvårdens bekostnad och förty stå under fattigvårdsstyrelses målsBih.
till Riksd. Prot. VJO‘2. 1 Sami. 1 Afd. 45 Jläft. 3

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

mansskap, blifvit föga tillgodosedda. Af några stadganden i fattigvårdsförordningen
kan man visserligen sluta sig till, att beredandet af en
nöjaktig sanitär vård åt dessa barn bör ingå i fattigvårdsstyrelses omsorger,
men en något så när stark betoning af det sanitära momentets
framstående vigt söker man förgäfves både i denna och andra författningar,
och än mindre kan i fattigvårdens organisation eller fattigvårdsmyndighetens
sammansättning spåras någon speciel hänsyn till dithörande
intressen. Komitén vill emellertid icke påstå, att fattigvårdsstyrelserna
i följd häraf underlåta att omhulda sina skyddslingar jemväl
i det afseende, hvarom nu talas, utan antager tvärtom, att de i allmänhet
härutinnan göra hvad de förmå. För så vidt antydda brist på
tillfyllestgörande lagstiftningsåtgärder allenast rör fattigvårdsbarnen, har
den följaktligen icke, i och för sig, af komitén ansetts utgöra tillräcklig
anledning för en genomgripande reform af fosterbarnsväsendet.
Men så mycket mer framträder behofvet deraf, när denna brist betraktas
jemväl i sitt förhållande till den ställning, andra barn, bland dem
särskild! fosterbarnen, intaga i motsvarande afseende. För dem finnes,
i hvad på lagstiftningen beror, så godt som intet annat skydd mot
sanitär vanvård i hemmet, än det strafflagen innefattar. Den öfriga
skyddslagstiftningen kan sägas hafva sin tillvaro mera på papperet än
i verkligheten. Den statistiska redogörelsen under IV A visar, att
fattigvårdsstyrelserna anse bestämmelsen i 13 §: 2 fattigvårdsförordningen,
utom i fråga om bettlande barn, tillämplig allenast å dem,
som åtnjuta fattigvård. Af samma redogörelse framgår äfven, att den
kyrkliga myndighetens och tjensteläkarnes åliggande att utöfva tillsyn
å fosterbarn endast högst ofullständigt kan fullgöras, enär tillräckliga
åtgärder ej föreskrifvits i syfte att bereda hithörande funktionärer
kunskap om hvar sådana barn finnas. Visserligen skola, enligt den
nya kyrkobokföringsförordningen, fosterbarn alltid antecknas hos sina
fosterföräldrar, men länge torde dröja, innan befolkningen på landet
vänjer sig att till presterskapet lemna härför erforderliga betyg och
uppgifter. Hvad länsstyrelserna och de öfriga polismyndigheterna beträffar,
är tydligt att något ingripande från deras sida i regeln ej kan
vara att förvänta i andra än allmänt kända eller temligen svåra fall.
Först när barnet börjar sin skolgång och således genomgått det i
sanitärt afseende farligaste skedet af sitt lif, torde med tillräcklig säkerhet
kunna påräknas, att det ej står alldeles skyddslöst, åtminstone mot
sådan vanvård i hemmen, hvars verkningar äro lätt skönjbara.

»Under dessa omständigheter bör det ej väcka förvåning, att rättegångshandlingarna
hafva att förtälja om fall, då den mest upprörande

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

19

behandling af fosterbarn fortgått åratal, innan gerningen omsider gjorts
till föremål för åtal vid domstol. Efter all sannolikhet hafva många
liknande förbrytelser förblifvit obeifrade. Hvad som i alla händelser
kan tagas för säkert är, att svåra fall af vanskötsel ofta förekomma,
om ock ej under förhållanden, som kunna föranleda åtal. Den statistiska
redogörelsen under IV A innehåller en skildring af de sanitära
vådor, för livilka fosterbarn litet hvarstädes äro blottstälda i följd af
vårdslöshet, liknöjdhet eller grof okunnighet från vårdarnes sida och
än vanligare på grund af fosterlegans otillräcklighet eller behofvet för
fosterföräldrarna att deraf använda större eller mindre del såsom den
enda eller hufvudsakligaste inkomstkällan för dem sjelfva. Om ock
sagda redogörelse, i likhet med länsstyrelsernas ofvan omförmälda yttranden,
gifver det intryck, att vården om fosterbarn numera, i allmänhet
taget, är mindre otillfredsställande än tillförene och särskildt på några
orter synes uppfylla skäliga anspråk, framgår dock otvetydigt af hvad
nu anförts, att så många och svåra missförhållanden derutinnan qvarstå,
att det vore lika menligt för utvecklingen af samhällets sanitära och
sedliga kraft som oförenligt med vår tids uppfattning af den sociala
humanitetens kraf, om lagstiftaren underläte att genom starkare vapen
än de hittills brukade söka, i hvad på honom beror, bekämpa det onda.»

I sin underdåniga skrifvelse erinrar komitén slutligen, hurusom till
komitén genom nådig remiss den 28 juni 1895 öfverlemnats Riksdagens
skrifvelse den 7 maj 1893 i anledning af väckt motion om ändring af
gällande bestämmelser rörande oäkta barns försörjning, hvilken fråga
skulle af komitén tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det komitén
ursprungligen lemnade uppdrag. Komitén har emellertid, enligt hvad
densamma i sin skrifvelse anmält, af anförda skäl funnit Riksdagens
berörda skrifvelse icke kunna utöfva någon inverkan på de förslag, som
komitén inför Eders Kongl. Maj:t framlagt; och Riksdagens skrifvelse
i omförmälda ämne har sedermera den 30 december 1898 af dåvarande
chefen för justitiedepartementet anmälts inför Eders Kongl. Maj:t, dervid
Eders Kongl. Maj:t funnit densamma icke till någon åtgärd föranleda.

Af de utaf komitén ingifna fyra förslagen ankomma de två sista
på slutlig beredning inom andra departement, till hvilka de för den
skull lära böra öfverlemnas; och då de ej eg a den gemenskap med
hufvudfrågan, fosterbarnsvården, att dess behandling måste röna inverkan
af de antydda båda förslagens fortgång, saknar jag anledning
att i detta sammanhang vidare beröra desamma; utan vill jag i afseende
å dem endast erinra, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen

20

Kong t. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

och öfverståthållareembetet anbefalts att, i sammanhang med från dem
infordrade, i det följande omförmälda utlåtanden rörande de två första
komitéförslagen, jemväl yttra sig öfver det fjerde af komiténs förslag,
afseende vissa ändringar i förordningen angående fattigvården, hvarjemte
utlåtande öfver detta förslag infordrats från kammarrätten. Äfven
har genom nådig remiss den af Eders Kongl. Maj:t den 16 oktober
1896 tillsatta komité för utredning af frågan om åtgärder för beredande
af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare dels ock åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn fått tillfälle att vid
fullgörande af sitt uppdrag taga nu berörda förslag i öfvervägande.

Hvad beträffar de af komitén framlagda, på civildepartementets
handläggning ankommande förslag, är det, såsom nyss antydts, förslaget
till förordning om skydd för fosterbarn, som främst fordrar uppmärksamhet.

Att nu fullständigt redogöra för detta förslags innehåll torde ej
vara af behofvet påkalladt, utan jag tillåter mig hänvisa till det, jemte
motiven, i tryck föreliggande förslaget. Dock bör jag ej underlåta
att i korthet erinra om ifrågavarande förslags grunddrag, hvilka för
öfrigt i åtskilliga delar öfverensstämma med de ursprungligen af helsovårds-
och fattigvårdsnämnderna i Stockholm ifrågasatta bestämmelser.

Den blifvande författningen skall enligt komiténs förslag, 1 §,
afse barn, som mot ersättning eller efter aftal derom fostras hos andra
än sina föräldrar, stj utför äl drar, far- eller morföräldrar eller laga förmyndare
och icke fylt sju år.

Helsovårdsnämnd eller, der sådan ej finnes, kommunalnämnd skall,
hvar inom sitt verksamhetsområde, egna särskild omsorg åt fosterbarn
till skydd för deras helsa och lif; och åligger nämnden att för detta
ändamål dels söka hindra, att fosterbarnsvård utöfvas af personer eller
på ställen, som äro olämpliga derför, dels ock öfvervaka fosterbarnens
behandling. (2 § i komitéförslaget.)

För rättighet att i enskild bostad utöfva fosterbarnsvård eller att
för sådant ändamål upplåta eller öfvertaga särskild anstalt fordras, enligt
4 § i förslaget, tillstånd af vederbörande nämnd, hvilket tillstånd ej meddelas
andra än dem, som eg a nödiga qvalifikationer, enligt hvad i förslaget
angifves.

Har tillståndshafvaren mottagit barn till fostran, åligger honom,
jemlikt förslagets 9 §, att inom viss tid derom göra anmälan hos
nämnden samt att lemna nämnden vissa uppgifter och handlingar.

Lemnadt tillstånd kan indragas (11 § i komitéförslaget). Utöfvar
någon fosterbarnsvård utan vederbörligt tillstånd, meddelas honom af

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

nämnden föreläggande att inom viss tid från sig skilja det eller de
fosterbarn, lian omhänderhar. (12 § i komitéförslaget.)

Om så finnes för kommun eller någon del deraf beliöfligt eller
lämpligt, eger, enligt 13 § i komiténs förslag, helsovårds- eller kommunalnämnden
förordna särskilda biträden, qvinnor eller män, att å
nämndens vägnar, hvar inom sitt af nämnden bestämda område samt
efter de föreskrifter, nämnden i öfrigt meddelar, närmast utöfva tillsyn
öfver fosterbarnsvården.

I 16 § af förslaget stadgas att, i fall så anses nödigt eller lämpligt,
ega, i stad, stadsfullmägtige eller, der sådana ej finnas, allmän rådstuga
och, på landet, kommunalstämma att åt särskild styrelse uppdraga all
den befattning med fosterbarnsvården, som eljest skulle utöfvas af
helsovårds- eller kommunalnämnden.

Vissa af komitéförslagets öfriga bestämmelser komma att i det
följande af mig omförmälas.

Genom det andra af nu ifrågavarande två förslag har komitén velat
gifva § 8 af läkareinstruktionen en förändrad lydelse, hvarigenom förste
provinsialläkare skulle uttryckligen tillerkännas icke blott rättighet utan
äfven pligt att inspektera de allmänna och privata inrättningar, der
barn fostras mot ersättning, jemte befogenhet att upptaga sådana förrättningar
i den årliga reseplanen.

Anbefalde att, efter hörande af vederbörande förste provinsialläkare
i länen och förste stadsläkarne i Stockholm och Göteborg, afgifva
underdåniga utlåtanden öfver förslagen om skydd för fosterbarn samt till
ändring i läkareinstruktionen hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i samtliga länen och öfverståthållareembetet med utlåtanden i dessa
ämnen till Eders Kongl. Maj:t inkommit. Jemväl direktionen öfver
allmänna barnhusinrättningen har efter nådig remiss utlåtit sig i berörda
frågor. Jemte det nu omförmälda underdåniga utlåtanden öfverlenmades
till medicinalstyrelsen, anbefaldes ytterligare äfven denna myndighet
att öfver ifrågavarande båda förslag afgifva underdånigt yttrande;
och har sådant yttrande sedermera inkommit.

Samtliga de afgifna utlåtandena och yttrandena hafva slutligen
varit öfverlemnade till nyss omförmälda den 16 oktober 1896 tillsatta
komité för att vara för komitén tillgängliga vid besvarandet af förut
nämnda remiss.

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

I det ojemförligt öfvervägande antalet af de afgifna utlåtandena
och yttrandena tillstyrkas nu ifrågavarande af komitén framlagda två
förslag eller lemnas desamma i sin helhet eller i hufvudsak utan erinran.
Några af de hörde hafva likväl intagit en annan ståndpunkt,
såvidt angår förslaget till förordning om skydd för fosterbarn; och jag
torde böra i största korthet redogöra för de hufvudsakligaste invändningar,
som framstälts af dem, hvilka dragit i betänkande att förorda
detta förslags läggande till grund för lagstiftning i ämnet.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län förklarar
sig för sin del icke kunna tillstyrka förslaget. Denna myndighet
håller före, att förslagets genomförande skulle kännas alltför betungande,
i synnerhet på landsbygden och för kommunalnämnderna, samt att
lagstiftningen åtminstone till en början borde stanna vid en föreskrift
om skyldighet för en hvar, som i enskildt hem till vård mottager
fosterbarn under viss ålder, att inom viss kort tid derom göra anmälan
hos fattigvårdsstyrelsen äfvensom hos helsovårdsnämnden, der sådan
finnes. Föreskrifterna rörande särskilda anstalter för barnavård borde
alldeles afskilja^ från författningens öfriga bestämmelser.

Eders Kongl. Mai:ts befallningshafvande i Malmöhus län är tveksam,
huruvida fosterbarnsväsendet verkligen erfordrar ingripande från statens
sida, och befarar, att kontrollen komme att öka svårigheterna att få
barn utackorderade, då äfven fullt aktningsvärda fosterföräldrar antagligen
icke ville underkasta sig förslagets bestämmelser, hvilka kunde
uppfattas såsom obehörig inblandning i privata angelägenheter och
hvaraf följden vidare kunde blifva högre fosterlega såsom godtgörelse
för de påbjudna besvären. Derjemte torde förslaget i dess helhet
komma att medföra ökad kostnad för barnens vård. Förslaget gånge
allt för långt i reglementerande; och det kunde befaras, att förslaget,
om det blefve lag, icke skulle blifva synnerligen verksamt å landsbygderna,
enär kommunalnämnderna redan vore upptagna af flerehanda
lönlösa bestyr och förslaget icke stadgade böter eller vitesbestämmelser.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande — som ansåge medel att förekomma
vanvård af barn redan förefinnas i gällande lagstiftning, hvilken
ock kunde något skärpas — kunde icke förorda förslaget; anmärkande
dock Eders KoDgl. Maj:ts befallningshafvande, att den föreskrift kunde
införas, att den, som mottagit fosterbarn till vård, skulle vid vite derom
göra anmälan hos helsovårds- eller kommunalnämnd samt att nämnden
skulle ega att genom ledamot eller biträde skaffa sig underrättelse om
barnets vård.

Likaså förklarar sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

Hallands län, under framställande af åtskilliga detaljanmärkningar, ej
kunna förorda förslagets antagande i befintligt skick.

Förste provinsialläkaren i Upsala län förklarar sig på anförda skäl
vara tveksam i fråga om tillstyrkande af förslaget, derest detsamma
skulle afses att samtidigt träda i kraft för hela landet. Hans tvekan
skulle minskas, om det blefve öfverlemnadt åt Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i de särskilda länen att, när så funnes påkalladt
och lämpligt, bestämma tiden för den tillämnade författningens trädande
i kraft inom länet eller delar deraf.

Äfven direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen har stält.
sig mycket tveksam gent emot förslaget. Direktionen förklarar sig icke
vara öfvertygad om behofvet af den föreslagna lagstiftningen, enär
hjelp mot de här och der, i synnerhet i de större städerna, förefintliga
missförhållandena borde kunna vinnas derigenom, att den allmänna
kontrollen öfver fosterbarnsvården skärptes. Mot förslagets grundtankar
har direktionen emellertid, under förutsättning att en författning i ämnet
anses erforderlig, intet att erinra, men befarar, att de föreslagna bestämmelserna
med lätthet skola kunna kringgås, samt uttalar, att författningen
ej borde från början göras tillämplig för landet i dess helhet,
utan att det borde lemnas åt kommun, som så funne nödigt, att besluta
om tillämpning inom kommunen af författningens bestämmelser.

Till direktionens uppfattning i afseende å de till allmänna barnhusinrättningen
hörande fosterbarnens undantagande från den blifvande
lagstiftningens tillämpning får jag anledning återkomma i det följande.

Beträffande frågan, huruvida en särskild lagstiftning om skydd för
fosterbarn öfverhufvud är önsklig eller behöflig hos oss, hafva de vederbörande,
som yttrat sig öfver komitéförslaget, nästan enhälligt omfattat
den mening, att så är förhållandet. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län har emellertid, såsom nämnts, ansett, att
redan nu gällande bestämmelser lemnade tillräcklig möjlighet till ingrepp
mot vanvård af barn, således äfven fosterbarn. Det lagrum, som
dervid särskildt framhållits, § 13 mom. 2 i förordningen angående
fattigvården, har deremot å andra håll förmenats icke ega den innebörd,
att detsamma gjorde tillfyllest för ändamålet; och att det aj
vederbörande fattigvårdsstyrelser i ytterst ringa grad bringas till tilllämpning
gent emot vanvård af barn, har komitén utrönt och påpekat.
För min del ansluter jag mig till komiténs uppfattning, att de bestämmelser
i nu gällande lagstiftning, som kundo anses tillämpliga gent emot

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

en dålig fosterbarn svärd, af flere skäl icke äro tillräckliga för ett verksamt
ingrepp deremot.

Dermed är dock den nyss uppstäda frågan ej alldeles afgjord. Af
åtskilliga myndigheter, som i öfrigt äro gynnsamt stämda mot komitéförslaget,
har uttalats, att på deras orter och enligt deras kännedom
vanvård af fosterbarn näppeligen förekomme. En blick på den af
komitén framlagda tabell, deri de af komitén hörde tjensteläkarnes svar
sammanfattats, kunde synas bekräfta, att vanvård af fosterbarn utgjorde
ett jemförelsevis mera sällsynt undantag, hvadan tilläfventyrs särskild
lagstiftning deremot ej vore af behofvet påkallad. Komitén har emellertid
påvisat orsaker till att läkarnes utsagor å åtskilliga håll blifvit jemförelsevis
fördelaktiga för fosterbarnsvården i landet. Granskar man,
säger komitén, närmare de grunder, som i ena eller andra fallet anförts
för de afgifna svaren, finner man snart att, der läkaren haft tillfälle att
förvärfva egen erfarenhet beträffande de omsporda förhållandena, allvarsamma
anmärkningar i regeln anförts mot det nuvarande tillståndet,
äfven om mångenstädes en afgjord tendens till förbättring kunnat på
detta liksom på så många andra områden under senaste tiden spåras.
Fattigvårdsstyrelsernas och presterskapets meddelanden, tillägger komitén,
gå ock väsentligen i den rigtning, att fosterbarnsvården är långt ifrån
att vara sådan som sig bör.

Vissa af komitén anförda siffror förtjena att i detta sammanhang omförmälas.
Hela antalet fosterbarn, rörande hvilka komitén erhållit åldersuppgifter,
utgjorde 36,215. Af dessa tillhörde något mer än en tredjedel
den åldersgrupp, som enligt komitéförslaget skulle utgöra föremål
för författningen. Komitén har nu beträffande de i denna åldersgrupp
ingående fosterbarn genom utförda beräkningar påvisat, hurusom under
första lefnadsåret dödligheten bland fosterbarnen är mer än 2b 2 gånger
större än bland barn i allmänhet samt att i fråga om åldersklassen från
ett till med sex år dödstalet (hvarmed förstås antal döde af 1,000) för
samtliga barnen är 14,5, men för fosterbarn 23,9. Om båda jemförelserna
gjordes särskildt för landsbygden och särskild! för städerna, skulle
städerna visa ännu ogynnsammare tal för fosterbarnen i förhållande till
barn i allmänhet. Nämnda siffrors innebörd kan ej missförstås. Sin
belysning vinna de ock genom förutnämnda skrift af medicinalrådet
Wawrinsky samt genom komiténs redogörelse i bilagan IV A.

Om man af det nu anförda föranledes att omfatta den mening, att
en särskild lagstiftning rörande fosterbarnsväsendet erfordras, skulle
det likväl kunna ifrågasättas och har äfven ifrågasatts, om det är af

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

nöden, att denna lagstiftning, såsom komitén tänkt sig, omfattar hela
riket. Jag tvekar dock ej att på skäl, som redan i Stockholms lielsovårdsoch
fattigvårdsnämnders förut omförmälda framställning anförts, biträda
komiténs uppfattning, till hvilken i öfrigt, de fleste, som yttrat sig i
detta hänseende, anslutit sig.

Öfverväger man det förslag till särskild lagstiftning rörande fosterbarnsväsendet,
som af komitén framlagts, och de invändningar, som
gjorts mot att grunda en sådan lagstiftning på nämnda förslag, finner
man helt visst, att dessa invändningars betydelse ingalunda får underskattas.
Jag hyser dock den förhoppning, att invändningarna åtminstone
delvis skola kunna undanrödjas genom modifikationer i de föreslagna
bestämmelserna. Sådana modifikationer blifva ock af nöden i följd af
anmärkningar, som framstälts af myndigheter, hvilka i hufvudsak ej
haft något att erinra mot att komitéförslaget rörande skydd för fosterbarn
vinner helgd af författning. Jag vill redan nu säga, att jag, med
hänsyn dertill att fosterbarnsväsendet hos oss ej torde förete alltför
svåra eller mycket ofta förekommande missförhållanden, ej finner betänklighet
vid att man i den särskilda lagstiftningens begynnelse nöjer
sig med delvis mindre ingripande och stränga bestämmelser, än dem
komitén ifrågasatt.

Då jag nu öfvergår till komitéförslagets särskilda föreskrifter, har i
jag först att yttra mig om den tillämnade författningens räckvidd, d. ,,
v. s. hvilka grupper af barn densamma bör afse.

I fråga härom hafva vissa anmärkningar framstälts mot komiténs förslag
i 1 §. Så har man uttalat den farhåga, att författningens inskränkande
till barn, som »mot ersättning eller efter aftal derom fostras»
o. s. v. vore olämplig, enär författningen härigenom möjligen kunde
komma att kringgås genom falska förebäranden, att man utöfvade fosterbarnsvård
utan ersättning och endast af menniskokärlek. Vidare har
det framhållits att, om barnets stjufföräldrar, far- eller morföräldrar
eller laga förmyndare mot betalning åtagit sig dess vård, kontrollen då
oftast vore mest behöflig. Äfven har man anmärkt, att åldersgränsen
borde höjas. Det har slutligen äfven ifrågasatts, huruvida ej barn, som
uttingats af fattigvårdsstyrelse inom dess distrikt, borde ställas utom
författningens tillämpning.

Komitén har redan i förväg emotsett dylika invändningar och mer
eller mindre utförligt yttrat sig derom. Beträffande den sista anmärkningen
liar komitén i de af densamma föreslagna undantag från förJith.
till lliksd. Prat. 11)02. 1 Sami. I Afd. 4H lliift. 4

§ i komitéföralaget.

1 i bilagda
förslag.)

2 § i komitéförslaget.

(§ 2 i bilagda
förslag.)

4 och 7 §§ i
komitéförslaget.

(§ 5, § C mom.
3 och § 7 i bilagda
förslag.)

26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

fattningen, till hvilka jag framdeles återkommer, i viss man tillmötesgått
denna anmärkning. För min del ansluter jag mig på de af komitén
anförda skäl till komiténs förslag i nyss berörda hänseende; dock
torde i uttrycket: barn, som mot ersättning eller efter aftal derom
fostras, o. s. v. orden »eller efter aftal derom» böra, såsom saknande
egentlig betydelse och möjligen ledande till missförstånd, utgå.

Mot komiténs förslag att åt helsovårds- och kommunalnämnderna
anförtro handhafvandet af den särskilda tillsyn öfver fosterbarnsväsendet,
som den blifvande författningen skulle afse, hafva åtskilliga anmärkningar
framställa. Så har man påyrkat, att tillsättandet af särskilda
styrelser att i nämndernas ställe utöfva berörda tillsyn borde
blifva regel; blott undantagsvis, efter derom gjord ansökning, skulle
vederbörande nämnd öfvertaga styrelsens värf. Särskild! har man ansett,
att kommunalnämnderna vore mindre skickade att utöfva ifrågavarande
tillsyn och dessutom belastade med andra uppdrag. Från ett
håll har med anledning deraf föreslagits inrättandet i hvarje kommun
af en »distriktssundhetsbyrå» för öfvertagandet af kommunalnämndens
alla åligganden beträffande lielso- och sjukvårdsfrågor.

För min del biträder jag i nu berörda hänseende komiténs förslag.
Den föreliggande frågan, såsom komitén framlagt densamma, är en
ren helsovårdsangelägenhet, och då torde helsovårdsnämnden i stad
och kommunalnämnden, hvilken å landet utöfvar och fortfarande lärer
böra utöfva helsovårdsnämnds funktioner, vara närmast att handhafva
den särskilda tillsyn öfver fosterbarnsvården, som genom den blifvande
författningen skulle anordnas. Att jag, i likhet med komitén, anser,
att en särskild styrelse må inrättas, der sådant anses nödigt eller lämpligt,
framgår af det följande.

Jag bör i detta sammanhang erinra, hurusom i förutnämnde den
16 oktober 1896 tillsatte komiterades betänkande rörande vanartade
och i sedligt afseende försummade barns behandling ifrågasatts, att åt
den af komiterade föreslagna barnavårdsnämnden omsorgen om fosterbarnsväsendet
kunde anförtros, men att denna tanke just på grund af
uppfattningen utaf fosterbarnsväsendet såsom en helsovårdsfråga icke
vunnit anslutning vid berörda, numera inför Eders Kongl. Maj:t anmälda
komitébetänkandes behandling.

En ytterst vigtig del af komitéförslaget utgör det af komitén ifrågasatta
s. k. generella koncessionstvånget, innebärande att man för rätt
att utöfva fosterbarnsvård måste på förhand förskaffa sig tillstånd der -

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

till af vederbörande nämnd. Utan tvifvel vore detta koncessionstvång
med efterföljande anmälan vid hvarje särskildt barns mottagande en
konseqvent och kraftigt verksam åtgärd; men jag har likväl dragit i
betänkande att tillstyrka koncessionstvångets omedelbara införande.

Det är nemligen till en början ej osannolikt, att ett koncessionstvång,
med strängt uppehållande af vissa qvalifikation er för vinnande af tillstånd,
skulle på många håll kännas såsom ett svårt ingrepp i den enskildes
handlingsfrihet. Det har ock blifvit anmärkt, att det generella koncessionstvångets
införande skulle medföra, att fosterbarnsvården i lukrativt
syfte gjordes till ett formligt yrke, samt att de aktningsvärda fosterföräldrarne,
just de som man icke ville förlora, kunde komma att draga
sig tillbaka af motvilja för reglementeringen. De åter, som underkastade
sig densamma, skulle sannolikt i gengäld söka att få fosterlegan
höjd — något som äfven kunde motiveras af de föreslagna
krafven på fosterbarnsvårdens beskaffenhet.

Berörda anmärkningar må tillmätas större eller mindre betydelse,
men man måste under alla förhållanden medgifva, att af den föreslagna
nya lagstiftningens olika bestämmelser just fordran på ett förvärfvadt
tillstånd för rätt att utöfva fosterbarnsvård måste från fosterföräldrarnes,
kanske ock från helsovårds- och kommunalnämndernas, sida framträda
såsom mest betungande och synas mest främmande.

Till förmån för krafvet på förvärfvandet af ett generelt tillstånd
har komitén åberopat, bland annat, att koncessionstvånget kunde förenas
med möjlighet att lätt och skyndsamt tillgodose utackorderingsbehofven,
då de, såsom ofta hände, vore trängande. De, som önskade taga fosterbarn,
men ej visste, när eller hvar sådana stode att erhålla, kunde på
förhand förskaffa sig koncession, att användas då tillfälle dertill yppades.
Helsovårds- och kommunalnämnderna å sin sida kunde vid ingående
förfrågningar lemna anvisningar å lediga platser hos godkända fosterföräldrar
eller barnavårdsanstalter och sålunda fungera såsom utackorderingsbyråer.

Vidare har komitén anmärkt, att vid koncessionsansökningarnas
pröfning tillfälle icke gåfves att fästa afseende vid, att det för en
kommun lamde vara önskvärdt, att vissa barn icke fostrades derinom,
samt att derför anledning vore att förmoda, att vid koncessionstvång
frågan i hvarje fall skulle blifva mer opartiskt bedömd, än om hänsyn
kunde tagas till detta intresse.

Hvad den första af dessa utaf komitén framhållna fördelar af det
generella koncessionstvånget beträffar, framgår af komiténs utlåtande,
att en utackorderingsbyrå, om ock af jemförelsevis ringa omfattning,

28 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

redan under nuvarande förhållanden inrättats och varit till gagn i
Stockholm. Denna institutions utveckling och inrättande af nya sådana
å de ställen, der de kunna behöfvas, torde emellertid under medverkan
af helsovårds- eller kommunalnämnden lätt kunna ske äfven utan införande
af koncessionstvånget. Det är icke osannolikt, att koncessionsprincipen,
äfven om densamma ej direkt lagstadgas, kan komma att på
de orter, der behofvet af utackorderingsbyrå särskildt förefinnes, utveckla
sig genom frivilligt gjorda anmälningar af dem, hvilka önska
mottaga fosterbarn. Man kunde på detta sätt genom att för närvarande
nöja sig med anmälningssystemet hafva utsigt, att vinna en naturlig
och lätt framtida öfvergång till koncessionstvånget.

Att det generella koncessionstvånget skulle, såsom komitén förväntat,
medföra större opartiskhet från helsovårds- eller kommunalnämndens
sida vid afgörandet af frågan om fosterföräldrar nes lämplighet
och derigenom förekomma, att obehöriga hinder lades för mottagandet
inom en kommun af vissa fosterbarn, som kunde anses böra
undvikas, synes mig icke afgjordt. Kunde man verkligen befara, att
nämnden vid en utan infördt koncessionstvång skeende anmälan om
ett fosterbarns mottagande skulle af obehöriga hänsyn och på skenbara
skäl vilja förmena vederbörande att behålla barnet, lärer man likaledes
kunna antaga, att nämnden ej skulle draga i betänkande att under
motsvarande förhållanden indraga eu koncession eller förelägga koncessionshafvaren
att skilja barnet från sig. Det vore för öfrigt, under
den angifna förutsättningen att nämnden skulle låta sitt handlingssätt
bestämmas af obehöriga motiv, till äfventyrs ej alldeles otänkbart, att
den generella koncessionen endast meddelades under mer eller mindre
öppet uttalade förbehåll derom, att barn af vissa kategorier, t. ex. från
andra kommuner, ej finge mottagas till vård och fostran.

Hvad jag nu anfört synes, med särskild hänsyn till hvad vissa
hörda myndigheter anmärkt, böra föranleda, att man hos oss för
närvarande kan och bör inskränka sig till föreskrifter rörande fosterbarnsvården,
hvilka både komma att uppfattas såsom ett mindre kännbart
ingrepp och ej så lätt leda till en sträng tillämpning som ett
generel koncessionstvång. Man synes kunna stanna vid införandet
af en anmälningsskyldighet, sådan som redan enligt komiténs förslag
skulle åligga koncessionshafvaren vid hvarje särskildt fosterbarns
mottagande, och vid berörda anmälan skulle de af komitén föreslagna
uppgifter lemnas af barnafostraren — med detta ord kunde
i den blifvande författningen betecknas den, som mottagit barn för
vård och fostran i enskild bostad, samt, då fråga är om barn, som in -

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

tagits i särskild anstalt, der fosterbarnsvård utöfvas, anstaltens innehafvare
eller dess föreståndare, om sådan finnes. Tillika skulle man
stadga rätt och skyldighet för nämnden att vid den gjorda anmälan
tillse, huruvida barnet, med hänsyn till dess bästa, må förblifva i
fostrarens vård. Dervid borde visserligen i hufvudsak de synpunkter,
komitén velat göra gällande i fråga om koncessions beviljande, tjena
till ett rättesnöre för nämndens handlingssätt. Men likasom nämnden
af sig sjelf lärer föranledas att ej i oträngda mål upphäfva en redan
börjad fosterbarnsvård, skulle man icke ålägga nämnden att vid den
gjorda anmälan omedelbarligen skrida till barnets skiljande från fostraren
i andra fall, än då nämnden med hänsyn till barnafostrarens
personliga egenskaper och förhållanden eller beskaffenheten af den
lägenhet, der barnet fostras, finner uppenbart, att barnet ej kan hos
fostraren erhålla fullt tillfredsställande vård, äfvensom då barn, som
anmälts till vård och fostran i enskild bostad, icke uppnått ett års
ålder och fostraren redan till vård och fostran omhänderhafver två
sådana barn; dock att nämnden härvid må göra det undantag, hvartill
särskild anledning må förekomma.

I andra fall skulle nämnden först sedan sig visat, att barnafostraren
åsidosätter honom tillkommande skyldighet i afseende å det anmälda
barnets vård och skötsel, skrida till barnets skiljande från fostraren.
Men härvid kunde det ock stå nämnden öppet att förut söka genom
lämpliga föreställningar — härtill vill jag utbyta den af komitén föreslagna
varningen — åstadkomma rättelse i missförhållandena.

Dessa af mig ifrågasatta bestämmelser hafva, såsom antydts, en
förebild bland de i komiténs förslag angifna fall, då sökt koncession
bör af nämnden vägras. Skilnaden består först och främst deri,
att enligt mitt förslag fostrarens fullständiga olämplighet måste vara
alldeles uppenbar, för att nämnden vid anmälan genast skall skrida
till att skilja barnet från fostraren. Jag har ej heller ansett mig böra
såsom oviikorliga skäl till ingrepp uppställa förlust af medborgerligt
förtroende samt saknad af mannens samtycke för hustru, som sammanlefver
med mannen och vill åtaga sig fosterbarnsvård. I afseende å
förlust af medborgerligt förtroende har redan komitén tvekat om lämpligheten
af att göra densamma till ett ovilkorligt, hinder för koncessionen.
Och då förlust af medborgerligt förtroende enligt strafflagen
kan ådömas för några slag af brott, hvilka ej innebära, att vederbörande
afgjordt är olämplig till bamafostrare, bär jag trott mig sakna
anledning att bland absoluta hinder för idkande af fosterbarnsvård
uppställa förlust af medborgerligt förtroende.

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

10 § 1 mom
i koinitéförslaget.

(§ 6 mom. 1 :
bilagda förslag.
)

Om de af mig nu föreslagna ändringar i komitéus förslag vidtagas,
synes det mig vara sannolikt, att det allmännas fordran på en kontrollerande
uppsigt öfver fosterbarnsväsendet i vederbörandes ögon kommer
att förlora en väsentlig del af sin skärpa. De af mig ifrågasatta bestämmelser
borde i sin tillämpning leda dertill att, på samma gång en
afgjordt dålig fosterbarnsvård i väsentlig män förebygdes och en
dålig, som icke ville låta bättra sig, blefve afbruten, krafven på fostrarens
lämplighet för sitt kall icke från början blefve stälda så högt, att
man äfventyrade att sakna tillgång på passande fosterföräldrar.

Utom den anmälningsskyldighet, hvarom nu nämnts, skulle äfven
för vissa andra fall en dylik skyldighet åligga barnafostrare. Det är
nemligen nödigt, att anmälan af honom göres hos vederbörande nämnd
dels vid ombyte af lägenhet inom kommunen, dels ock vid flyttningtill
annan kommun. I senare fallet skall han hos dess helsovårds- eller
kommunalnämnd göra ny fullständig anmälan. Den af komitén föreslagna
anmälningsskyldighet för det fall, att fosterbarnet aflidit eller
barnafostraren lemnat detsamma ifrån sig, bör ock bibehållas.

Enligt It) § 1 mom. i komiténs förslag skulle det åligga tillståndshafvaren
att så vårda sina fosterbarn, att de icke lida brist på sund
föda, lämplig beklädnad, värme eller frisk luft, samt att sörja för, att
de jemväl i öfrigt åtnjuta den skötsel, som för deras välbefinnande
kräfves. Sjuknar fosterbarn, skulle det åligga tillståndshafvaren att
bereda det den särskilda vård, omständigheterna påkalla.

Utan tvifvel innebära dessa föreskrifter något som måste anses
eftersträfvansvärdt vid hvarje barns fostran; och hvad särskildt angår
sjukvården är jag ense med komitén derom, att författningen bör
innehålla en bestämd föreskrift i afseende å densamma, enär ödesdigra
fel och försummelser från fosterföräldrars sida ofta lära förekomma vid
inträffade sjukdomsfall bland fosterbarnen. Såsom eu myndighet anmärkt,
kan emellertid långt ifrån alltid hvarje barn, som fostras hos sina egna
anhöriga, påräkna en vård och skötsel af den beskaffenhet, som komitén
på nyss nämndt sätt beskrifvit och velat betrygga åt fosterbarnen. Med
den af komitén föreslagna bestämmelsen har man jemfört. uttrycken i
§ 1 af förordningen angående fattigvården, enligt hvilken nödtorftig
fattigvård under viss förutsättning skall lemnas den, som saknar
egna medel samt underhåll och vård af annan. Och man har gjort
gällande, att mer än den nödtorftiga vård, som samhället sjelft uppställer
såsom måttet för fattigunderstöd, borde ej utkräfvas af foster -

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

föräldrar — derest ej, med afseende å föräldrars eller barnets egna
tillgångar, inskränkningen till eu sådan vård knnde anses såsom vanvård.

Väl må det ej anses origtigt att för späda barn önska en bättre
omvårdnad, än som i allmänhet kan komma fattighjon till del. Jag
måste dock medgifva, att de gjorda invändningarna ej sakna berättigande.
Fördenskull och då komiténs nu berörda förslag kan synas
syfta åt en mera fullkomlig fosterbarnsvård, än man tyvärr kan hoppas
allmänt tillgodokomma barnen, samt, om det bibehålies, möjligen kunde
gifva större berättigande åt de uttalade farhågorna för att den nya lagstiftningen
skulle medföra ökade kostnader för fosterbarnsvården, har
jag trott, att man kunde inskränka sig till en föreskrift derom, att
barnafostrare skall egna fosterbarn den omsorg och skötsel, som för
dess tillfredsställande vård erfordras. På helsovårds- eller kommunalnämnden
får det ankomma att under den fortgående tillsynen öfver
fosterbarnsvården söka småningom närma densamma till det bästa möjliga,
och då nämnden skall ega att meddela de barnafostrare, som deraf
äro i behof, närmare förhållningsregler, får nämnden härigenom ett
lämpligt hjelpmedel för vinnandet af syftet med den nya lagstiftningen:
en förbättrad fosterbarnsvård.

Det magtmedel, helsovårds- eller kommunalnämnden enligt komiténs
förslag har att tillgripa för att förhindra en olämplig fosterbarnsvård,
är, frånsedt tillstånds indragning, barnets skiljande från fostraren.
Har barn hos til 1 ståndshafvare uttingats mot så låg fosterlega eller
eljest på så ofördelaktiga vilkor, att tillståndshafvaren uppenbarligen
icke kan gifva barnet föreskrifven vård och skötsel, skulle, enligt 10 §
2 mom. i komité förslaget, helsovårds- eller kommunalnämnden ega rätt
att förordna, att tillståndshafvaren genast eller inom tid, nämnden förelägger,
skall lemna barnet från sig till den, som det uttingat eller
nämnden eljest bestämmer. Enahanda skyldighet skulle enligt 12 §
1 mom. i förslaget gälla för den, som utan tillstånd eller ock sedan
tillstånd indragits utöfvar fosterbarnsvård.

Utan tvifvel är rätta korrektivet vid en dålig fosterbarnsvård att
söka i dess undanrödjande, afbrytande af barnets omhänderhafvande af
fostraren. Derom skall således nämnden ega förordna beträffande ett
anmäldt barn och äfven i fråga om barn, hvars mottagande till fostran
ej behörigen anmälts. Men då komitén såsom enda ingrepp mot en ej
koncessionerad eller en befarad dålig vård nöjer sig med barnets skiljande
från fostraren, eventuel! i samband med tillstånds indragande, är
jag ej ense med komitén. Vare sig man omfattar tillståndsprincipen

10 § mom. 2
och 12 § mom.
1 i komitéförslaget.

(§§ 7, 8, 9, 11
och 19 i bilagda
förslag.)

32 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 56.

eller inskränker sig till en blott anmälningspligt, torde nämnden svårligen
endast genom anlitande af den af komitén föreslagna åtgärden
komma till rätta med hänsynslöst tredskande fosterföräldrar. Gång
efter annan komme dessa antagligen att utan tillstånd eller utan anmälan
mottaga fosterbarn, obekymrade om den eventualiteten, att nämnden,
när densamma omsider erhåller kunskap om den fosterbarnsvård
de utöfva, låter skilja barnen från dem. Fosterlegan låta de betala sig i
förskott och fylla lätt nog och kanske snart nog platsen efter det barn,
som de måst lemna ifrån sig. Mig synes, att de olägenheter, som de
upprepade ingreppen från nämnden medföra för fosterföräldrarne, vida
öfverträffas af de besvär och svårigheter, som nämnden härvid torde
få att utstå.

I anledning af hvad jag nu anfört har jag trott, att nämnden,
jemte åtgärden att skilja barnet från fostrare, bör ega andra magtmedel
till sitt förfogande. Det synes mig höra tillåtas nämnden
att, då föreläggande om barns öfverlemnande till annan gifves fostraren,
tillika meddela honom förbud för att vidare mottaga fosterbarn.
Skulle förbudet öfverskridas, bör fostraren kunna fällas till
böter från och med tio till och med ett hundra kronor. Likaså
bör den, som ej fullgör de för olika fall stadgade anmälningarna om
barns mottagande, om flyttning in. m., kunna bötfällas. Åtalsrätt och
pligt bör tillkomma allmän åklagare, dock, såsom mig synes, endast
efter anmälan af nämnden. En dylik inskränkning i åklagarens befogenhet
och skyldighet anser jag påkallad af de ömtåliga förhållanden,
som i författningen afses och som förmått komitén att i fosterbarnens
intresse alldeles afstå från yrkandet på böter och viten gent emot försumliga
fosterföräldrar. I fråga om behörig domstol, böters förvandling
m. m. torde samma bestämmelser böra uppställas som rörande
förseelser mot helsovårdsstadgan.

Endast i nyss omförmälda fall skola böter komma till användning:
man skall, i enlighet med komiténs mening, ingalunda söka att af fostraren
genom böter eller viten framtvinga en bättre fosterbarnsvård.
Emellertid måste jag erkänna, att de olägenheter af bötesstraffets användning
gent emot barnafostrare, som komitén framhållit, onekligen
kunna uppstå i några af de fall, då enligt mitt förslag böter skulle
kunna ådömas fostrare. Dock må härvid erinras att, då åtal endast
efter anmälan af nämnden skulle kunna komma till stånd, det ligger i
nämndens egen hand att inskränka bötesstraffets användning till fall,
som visa sig oundgängligen påkalla näpst. Det torde ock kunna anta -

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

gas, att i sådana fall oftast ett föreläggande om barnets skiljande från
barnafostrare af en eller annan anledning blir af nöden.

I detta sammanhang vill jag mot komiténs förslag anmärka, att en
lag fosterlega icke bör uppställas såsom under alla förhållanden gifvande
anledning för nämnden att låta skilja barnet från fostraren. Det
har af några hörda myndigheter med skäl påpekats, att fosterlegan
stundom sättes låg på grund af de slägtskaps- eller andra förbindelser,
i hvilka barnets föräldrar stå till fostraren, och att derför en låg lega
ej alltid utgör presumtion för en dålig fosterbarnsvård. Först när denna
visar sig ega rum, bör nämnden inskrida. Med hänsyn till hvad jag
nu yttrat skulle man kunna anse onödigt att fasthålla vid den af komitén
föreslagna och äfven af mig upptagna skyldigheten att vid anmälan
om barns mottagande tillika uppgifva fosterlegans storlek. Då likväl
beloppet af fosterlegan alltid utgör ett betydelsefullt moment, ity
att betingandet af eu oskäligt låg fosterlega innebär eu maning för
nämnden att hafva särskild uppmärksamhet vid huru barnet vardas, har
jag trott, att omförmälda bestämmelse borde bibehållas.

När ett föreläggande om barns skiljande från fostraren skall ega
rum, bör föreläggandet enligt komiténs förslag afse barnets ölverlemnande
till den, som det uttingat eller nämnden eljest bestämmer. Häremot
hafva från flere håll gjorts invändningar; och med hänsyn till dem
anser jag det böra stadgas, att barnet skall öfverlemnas till den, som
är skyldig om barnet taga vård, d. v. s. i regeln barnets föräldrar eller
vederbörande fattigvårdsstyrelse.

Jemlikt 14 § i komiténs förslag skola hos helsovårds- eller kommunalnämnden
angående fosterbarnsvarden i kommunen föras anteckningar
i liggare. Diggarne, en för fosterbarnsvard i enskilda hem och
en för fosterbarnsvård i särskilda anstalter, föras enligt formulär,
som af Eders Kongl. Maj:t skulle fastställas och till hvilka formulär
komitén uppgjort förslag. Om tillståndsprincipen ej varder genomförd,
utan man komme att nöja sig med de anordningar, jag nu förordat,
följer redan häraf nödvändigheten af vissa förändringar i formulären.
Äfven i öfrigt torde de kunna något förenklas.

Skulle mitt i det följande framstälda förslag om vissa lättnader
för särskilda anstalter, der "fosterbarnsvård utöfvas, vinna nådigt bifall,
torde i formuläret för den liggare, som skulle afse sådana anstalter,
höra beredas plats för anteckningar i omförmälda hänseende.

Enligt 15 § i komiténs förslag skall helsovårds- eller kommunalnämnden
till pastorsembetet afgifva förteckning öfver fosterbarn inom

Bill. till Jiiksd. Prot. 1(J(J2. 1 Sami. 1 Åfd. 48 Haft. °

14 § i komitéförslaget.

(§ 13 i bilagda
förslag.)

15 § i komitéföralaget.

(§ 14 i bilagda
förslag.)

34

13 § i komité -

(§

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 56.

kommunen. Pastorsembete på landet skall sedermera till vederbörande
provinsial- eller extra provinsialläkare insända denna förteckning, och
komitén antyder i motiveringen såsom önskligt, att pastorsembetet dessförinnan
tager en afskrift af förteckningen. För att ej ytterligare öka
de för pastorsembetena redan mycket betungande expeditionsgöromålen
anser jag, att vederbörande nämnd å landet kunde åläggas att direkt
till provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren insända ett exemplar
af förteckningen.

förelaget . Komiténs i 13 § väckta förslag angående anställande af särskilda
12 i bilagda biträden åt belsovårds- eller kommunalnämnden har väckt anklang hos
förslag.) myndigheterna, och jag vill gerna upptaga detsamma, med den modifikation
i biträdenas af komitén angifna uppgift, som betingas af koncessionstvångets
öfvergifvande. Äfven gillar jag komiténs i sammanhang
härmed framstälda förslag, att, der särskilda biträden icke äro
förordnade, nämndens ledamöter skola i vissa uppgifna fall hafva de
pligter och rättigheter, som tillmätts biträdena; och torde dervid tydligt
böra angifvas, att — såsom ock komitén i motiven uttalat — nämndens
ledamöter, i likhet med biträdena, böra tilldelas särskilda områden.
16fLliag”ité'' Vidare ansluter jag mig till komiténs i 16 § gjorda förslag om in(§
3 i bilagda rättande, då så finnes nödigt eller nyttigt, af en särskild styrelse —
förslag.) densamma synes mig böra få namn af fosterbarnsnämnd — hvilken
skulle öfvertaga helsovårds- eller kommunalnämndens funktionär i afseende
å fosterbarnsväsendet. I fråga om de af komitén föreslagna
bestämmelser, som angå berörda särskilda styrelse, har jag i vissa hänseenden
en skiljaktig åsigt. I sitt förslag om biträdens anställande har
komitén utgått från att qvinnan är framför mannen lämpad att handhafva
den närmare tillsynen öfver fosterbarns vård. Rigtigheten af denna
tanke ger mig anledning till det förslag, att kommunerna kunde få
bland de valde ledamöterna i fosterbarnsnämnden insätta qvinnor. Då
fosterbarnsnämnder lära komma att tillsättas i de kommuner, der det
företrädesvis är magtpåliggande, att tillsynen öfver fosterbarn utöfvas
både med nit och insigt, torde nämnda tillägg kunna blifva till nytta.
Vidare anser jag den skilnad böra göras mellan fosterbarnsnämnden, å
ena, samt helsovårds- eller kommunalnämnden, å den andra sidan, att
vald ledamot af den förra bör ega att när som helst afsåga sig uppdraget.
Man undveke derigenom att öka antalet af de kommunala uppdrag,
indikas åtagande utgör medborgerlig pligt. Derjemte synes mig
den jemförelsevis begränsade men grannlaga uppgift, som fosterbarnsnämnden
skulle erhålla, fordra, att nämnden så mycket som möjligt

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

sammansättes af personer, hvilka ega såväl intresse för nämndens arbete
som tillfälle att nitiskt egna sig deråt. För vinnande af ett sådant
önskemål är frihet från tvång att qvarstå i nämnden en förutsättning.

Komiténs förslag innehåller i 18 § vissa föreskrifter, afseende Eders is §ikomitéKongl.
Maj:ts befallningshafvandes rätt att vid behof ingripa i fråga om (§ iTibUagda
vanvård af fosterbarn och att för ändamålet föranstalta om undersök- förslag.)
ning genom vederbörande läkare, hvilken efter verkstäld undersökning
skulle till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifva berättelse. 1
enlighet med hvad en af de hörda myndigheterna yrkat torde man
böra gifva dessa bestämmelser ett tillägg. Då nemligen polisman eller
kronobetjent, som finner vanvård af fosterbarn ega rum eller att fara
derför är förhanden, bör ega att härvid ingripa, torde man böra lemna
honom anvisning att anmäla förhållandet hos helsovårds-, kommunaleller
fosterbarnsnämnd eller, om så finnes lämpligare, inberätta saken
till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Denna myndighet skall
då, lika som i fall eljest anledning förekommer att fosterbarn vanvårdas,
förordna vederbörande läkare att göra undersökning på stället.

Läkaren bör naturligen vara berättigad till ersättning för förrättningen.

I 19 § upptager komitén vissa undantag från de i öfrigt i förslaget
gifna bestämmelser.

Enligt 1 mom. skall förordningen icke gälla för det fall, att barn 1

mot ersättning eller efter aftal derom fostras å barnavårdsanstalt, stäld 8iaget. (§ 17
under fattigvård sstyrelses förvaltning och inseende samt belägen inom
det fattigvårdssamhälle, som utsett styrelsen. Denna bestämmelse synes
mig kunna, med någon förändring i affattningen, qvarstå.

Andra mom. i 19 § innehåller, att vissa i förslaget upptagna före- 19 §2 mom. i
skrifter om anmälningsskyldighet vid barns mottagande, föreläggande i7

att lemna barn från sig och underrättelse till vederbörande fattigvårds- mom. 3 i bistyrelse
om indragning af tillstånd ej skola ega tillämpning i afseende lagda fi5rslag)
å barn, som af fattigvårdsstyrelsen uttingats till fostran inom fattigvårdssamhället,
under förutsättning dervid att fattigvårdsstyrelsen tilllika
är kommunalnämnd och att befattningen med fosterbarnsvården
icke uppdragits åt särskild styrelse. Efter vidtagande af den förut af
mig föreslagna förändringen, afseende att tillståndsprincipen icke skulle
vinna tillämpning, kunna de bestämmelser i författningen, som skola motsvara
19 § 2 mom. i förslaget, inskränka sig till att i omförmälda fall
föreskrifterna rörande anmälan om barns mottagande samt föreläggande
för barnafostrare att lemna barn från sig ej skola ega tillämpning

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

i afseende å barn, som af fattigvårdsstyrelse uttingats till fostran
inom fattigvårdssamhället, dock att det skall ankomma på fattigvårdsstyrelsen-komrnunalnämnden
att tillse, att dessa barn ej hos fostrare
uttingas eller för vård qvarblifva under .omständigheter, som annars
föranleda till fosterbarns skiljande från fostraren.

19kLfitérem " ^ ^ mom- af 19 § i komitéförslaget förklaras att, om styrelse

*iageM§i7 för barnavårdsanstalt, hvars ordning Eders Kongl. Maj:t faststält, önskar,
i mdTfLiabi) att förordningen må tillämpas i afseende å barn, som tillhöra an ag

a ors ag.) sta]qen ocp fostras inom den kommun, der styrelsen har sitt säte, styrelsen
skall härom göra underdånig ansökning.

I sin motivering har komité n uttalat, att nyss nämnda undantag
föreslagits med tanken fästad förnämligast på allmänna barnhusinrättningen
i Stockholm. Denna institution vitsordas på goda grunder såsom i
det stora hela mönstergill, bland annat derutinnan, att de barnhusbarn,
som utackorderas hos enskilda personer inom hufvudstaden, äro föremål
för periodiska mönstringar och tid efter annan i fosterföräldrarnes hem
verkstälda inspektioner. Komitén finner förty skäligt, att för såväl
nämnda inrättning som andra, hvilka kunna befinnas med densamma
jemförliga, utväg beredes att varda från särskild uppsigt befriade, i
den mån 19 § 3 mom. utmärker.

Med anledning af nu omförmälda bestämmelser i komiténs förslag
framhåller direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen i sitt
afgitna utlåtande såsom något anmärkningsvärdt, att enligt 19 § 1 mom.
förordningen utan vidare förklaras skola icke gälla för det fall, att
barn fostras å barnvårdsanstalt, stäld under fattigvårdsstyrelses förvaltning
och inseende samt belägen inom det fattigvårdssamhälle, som utsett
styrelsen, under det att direktionen, som, tillsatt af Eders Kongl.
Maj:t, arbetade med af Eders Kongl. Maj:t faststäldt reglemente och som
på det område, hvarom fråga vore, väl finge anses såsom en af landets sakkunnigaste
myndigheter, skulle nödgas hos Eders Kongl. Maj:t söka befrielse
från tillämpning af författningen. Direktionen finner ock antagligt,
att, för såvidt 19 § 3 mom. har afseende å allmänna barnhuset, den af komitén
uppstälda skilnad mellan barn, fostrade inom den kommun, der vederbörande
styrelse har sitt säte, och barn, uttingade å annan ort, har sin
grund i att komitén saknat kännedom om att kontrollen öfver barnhusbarnen
i landsorten är lika effektiv som kontrollen öfver de i Stockholm fostrade
barnhusbarnen. Direktionen har i sitt utlåtande lemnat en redogörelse
för de olika åtgärder, som vidtagas för åstadkommande af en
betryggande kontroll öfver de uttingade fosterbarnens vård, de må
vara uttingade i Stockholm eller i landsorten. Denna kontroll egen

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

ram dels vid mönstringar, som i Stockholm förrättas qvartalsvis och. i
landsorten halfår svis genom pastorsembetena, hvilka senare för hvarje
gång insända bevis öfver barnens skötsel, dels ock genom särskilda
för ändamålet tillsatta inspektörer, en för hufvudstaden och en för
landsorten, hvilka hafva till åliggande att i en viss ordningsföljd, men
städse å tider, som för fosterföräldrarne äro obekanta, underkasta de
olika fosterhemmen en noggrann undersökning och dervid göra sig
underrättade om alla omständigheter, som äro af beskaffenhet, att inverka
på omdömet om barnens vård. Denna inspektion har visat sig
verksam och ådagalagt en fortgående förbättring i fosterbarnsvarden.
Utom de ordinarie inspektionerna utöfvas kontroll öfver barnhusbarnens
vård dels genom barnhusets läkare eller andra tjenstemän, som erhålla
uppdrag att på gifven anledning förrätta extra inspektioner såväl i
Stockholm som i landsorten, och dels genom fruntimmersskyddsföreningen
i Stockholm.

I sammanhang härmed omförmäler direktionen, hurusom anvisningar
rörande barns vård och skötsel lemnas alla fosterföräldrar till barnhusbarn
dels genom de af barnhusets öfverläkare meddelade tryckta föreskrifter,
intagna i den hvarje barn åtföljande underhållsboken, dels ock
hvad särskild! de späda barnen beträffar genom en tryckt underrättelse
om barnens uppfödande på artificiel väg, hvartill fosterföräldrar erhålla
nödiga apparater.

Den redogörelse, direktionen lemnat angående kontrollen öfver de
uttingade barnhusbarnens vård och hvaraf framgår, att denna kontroll
är i lika mån omfattande och noggrann i fråga om de i landsorten
som med hänsyn till de i Stockholm fostrade, har gifvit medicinalstyrelsen
anledning att hemställa om den ändring af 19 § 3 mom. i komitéförslaget,
att styrelse för barnavårdsanstalt, hvars ordning Eders Kongl.
Maj:t faststält, genom underdånig ansökning må kunna göra framställning,
att författningen ej må tillämpas å barn tillhörande anstalten, barnen
må fostras inom den kommun, der styrelsen har sitt säte, eller
vara annorstädes uttingade under sådan styrelses öfverinseende.

Men jemväl mot en sådan bestämmelse framställer allmänna barnhusinrättningens
direktion erinringar. På grund af den kontroll, som
öfvas öfver barnhusbarnens vård, samt de försigtighetsmått, som vidtagas
för att åt dem förvärfva goda fosterföräldrar — barnen utlemnas endast
till personer, som genom pastorsembetes eller rotemans intyg visa sig
vara i så bergliga omständigheter och i öfrigt så qvalificerade, att de
kunna befinnas lämpliga att mottaga fosterbarn — anser direktionen,
att redan nu är tillräckligt sörjdt för tillfredsställande vård åt barn -

(§ 18 i bilagda
förslag.)

38 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

husets utackorderade barn och att någon förmån, någon ytterligare säkerhet
mot vanvård, ej kan genom komitéförslaget beredas dem. Direktionen
hemställer derför, att den blifvande författningen genom särskild
bestämmelse förklaras icke skola tillämpas å barn, som tillhöra
allmänna ^.barnhuset.

Hvad direktionen sålunda anfört synes mig förtjena allt afseende.
Då komitén från författningens tillämpning genom bestämmelserna i
1 § undantager vissa kategorier af barn, synes komitén hafva utgått
från att de fall, då presumtion vore för en god fosterbarnsvård, borde
ställas utom förslaget. Med hänsyn till de af direktionen lemnade
meddelanden rörande säkerhetsåtgärderna för att betrygga en tillfredsställande
vård åt barnhusets utackorderade barn, torde man ega fullt
fog för att uppställa en dylik presumtion i afseende å dessa barn. Erfarenheten
synes ock gifva vittnesbörd om denna presumtions rigtighet.
Enligt hvad direktionen påpekar hafva af alla de läkare, som yttrat
sig i frågan, endast två haft bestämda anmärkningar att framställa mot
det sätt, hvarpå bamhusbarnen vårdats. Direktionen sammanställer
härmed antalet af de från barnhuset utackorderade barnen, som i utlåtandet
uppgifvas utgöra 3,771, och finner nyssberörda förhållande utgöra
ett bevis för den i allmänhet tillfredsställande vård, som kommer
barnhusbarnen till del. Direktionens uppfattning härutinnan synes ej
sakna fog, och jag anser, att allmänna barnhusinrättningen intager en sådan
plats på fosterbarnsvårdens område, att densamma kan vara berättigad
till en undantagsställning. Jag finner fördenskull ingen betänklighet
vid att låta allmänna barnhusinrättningens barn under alla förhållanden
stå utom författningens tillämpning.

Utöfver de undantag och inskränkningar i afseende å författningens
tillämpning, hvilka jag nu omförmält, vill jag ytterligare föreslå en bestämmelse,
som kan medföra afsevärd minskning i författningens räckvidd.

Redan komitén har, såsom nämnts, i 19 § 3 mom. föreslagit en bestämmelse,
som utom på allmänna barnhuset i Stockholm syftade på
vissa andra barnuppfostringsanstalter, utmärkta deraf, att deras reglementen
vore af Eders Kongl. Maj:t faststälda. Enligt min mening bör
den bestämmelse, jag nu afser, kunna gifvas en vidsträcktare omfattning,
så att den kan blifva tillämplig på hvilken särskild anstalt som
helst, under vissa förutsättningar och vilkor.

Det lider intet tvifvel, att i landet finnes en mängd anstalter för
barnuppfostran, »barnhem)), der en verkligt god eller åtminstone fullt
tillfredsställande vård kommit och kommer fosterbarnen till del. Många,

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 56.

sannolikt de flesta, af dessa barnhem torde vara inrättade utan att
åsyfta vinst, ehuru de för att kunna ega bestånd måste kräfva större
eller mindre bidrag till barnens underhåll. De hafva oftast tillkommit
genom donationer eller sammanskott, och de uppehållas ej sällan till
stor del genom gåfvor samt kärleksfullt arbete af enskilda, som ömma
för de värnlösa. Om de, som med ekonomiska och personliga uppoffringar
inrättat eller upprätthålla dessa barnhem och veta med sig,
att barnen der få den bästa vård, som förhållandena medgifva, taga
någon anstöt af det misstroende, som de anse ligga i en eftertrycklig
kontroll, torde detta ej kunna alldeles förtänkas dem. Man kunde rent af
äfventyra, att den enskilda offervilligheten på detta område skulle svalna,
om de upprepade inspektioner, som skola utgöra en af den nya lagstiftningens
hufvudpunkter, börja ingripa i anstalternas verksamhet och
vederbörande dervid, kanske ej alltid med. nödig försigtighet, söka
genomdrifva anordningar, som väl må utgöra förbättringar, men tilläfventyrs
icke äro oundgängligen nödvändiga.

Hvad jag nu omförmält har fört mig på den tanken, att det vore
önskligt att kunna lemna de anstalter, der fosterbarnsvård utöfvas, möjlighet
att befrias från den särskilda kontroll, som i komitéförslaget
afses — den rätt till uppsigt öfver anstalterna oförkränkt, som redan
enligt nu gällande helsovårdsstadga kan anses tillkomma helsovårdsoch
kommunalnämnd. Så mycket hellre har jag trott mig kunna framställa
förslag i nyssberörda hänseende, som jag, i anslutning till hvad
komitén ifrågasatt, anser, att man genom ändring af § 8 i läkareinstruktionen
af den 31 oktober 1890 bör bemyndiga förste provinsialläkare
att egna tillsyn åt och å stället besigtiga anstalter, der barn mot ersättning
fostras.

På samma gång anstalten stäldes utom den ifrågavarande särskilda
kontrollen, kunde den ock befrias från att göra de anmälningar, som
i förordningen föreskrifvas.

Klart är att den sålunda ifrågasatta befrielsen skulle föregås af en
noggrann pröfning. Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande, åt hvilken
kunde anförtros att meddela befrielsen, skulle för pröfningens verkställande
hemta ledning af infordrade yttranden från förste provinsialläkaren
eller med sådan likstäld stadsläkare samt vederbörande lielsovårds-
eller kommunalnämnd eller fosterbarnsnämnd. Befrielsen bör
afse bestämd lägenhet, och vid befrielsens medgifvande bör fastställas
högsta antalet af de barn, som samtidigt fa fostras i lägenheten. Lemnadt
medgifvande om befrielse bör när som helst kunna återkallas; och
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut om såväl befrielsens

40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 56.

medgifvande som om dess upphörande bör af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
meddelas vederbörande nämnd.

Jag antydde nyss, att för befrielsens åtnjutande skulle fordras vissa
vilkor, hvilka kunde tjena som garanti för ett behörigt utöfvande af
fosterbarnsvården i de'' anstalter, hvilka på nämnda sätt skulle kunna
undandragas den noggranna tillsyn, som den tillämnade författningen
borde afse. Dessa vilkor skulle bestå deri, att legitimerad läkare utöfva1’
sorgfällig uppsigt öfver helsovårdsförhållandena i afseende å de
i anstalten intagna fosterbarnen och deröfver tre gånger årligen å tider,
som vederbörande nämnd bestämmer — jag har tänkt mig månaderna
april, juli och oktober — afgifver yttranden till nämnden samt att anstaltens
innehafvare hvarje år före den 15 januari till nämnden aflemnar
berättelse rörande anstaltens verksamhet under det föregående året.

Under nu omförmälda förutsättningar och vilkor synes man utan
fara kunna lemna anstalterna tillfälle att i berörda hänseenden ställa
sig utom författningens tillämpning, och jag vill tillägga, att det äfven
för vederbörande nämnder kan vara en lättnad, om under betryggande
garantier vissa anstalter bereda sig den ifrågasatta befrielsen. Jag
tänker dervid särskildt på föreskrifterna om liggares förande och meddelande
af uppgifter till pastorsembetena.

Med tillämpning af de åsigter jag nu uttalat har inom civildepartementet
uppgjorts förslag till förordning om fosterbarns vård — dertill
synes mig den af komitén föreslagna benämningen å författningen lämpligen
kunna förändras —jemte två formulär till liggare öfver fosterbarnsvården,
hvilket förslag i öfrigt, med några oväsentliga ändringar, ansluter
sigill det af komitén uppgjorda. Den ifrågasatta författningen borde
träda i kraft den 1 januari 1903 och gälla jemväl beträffande barn,
som före nämnda dag mottagits till fostran; dock att, hvad dessa barn
angår, ej skulle fordras, att anmälan eller annan af dithörande stadganden
beroende åtgärd behöfde vidtagas tidigare än den 1 april 1903.

Såsom jag redan haft tillfälle framhålla, utgör förevarande angelägenhet
en helsovårdsfråga och innebär i sjelfva verket en utvidgning
och närmare bestämning af åligganden, som nu tillkomma helsovårds- och
kommunalnämnderna på grund af helsovårdsstadgan för riket. Den tilltänkta
författningen borde således utfärdas i samma ordning, hvari
denna stadga tillkommit. Frågans stora vigt synes mig emellertid göra
det angeläget, att Riksdagen får tillfälle att uttala sin uppfattning i

41

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 56.

afsende å densamma. I afbidan härå torde ärendet angående ändring
af läkareinstruktionen böra tillsvidare anstå.

Under åberopande af hvad jag anfört hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t måtte genom nådig proposition inhemta Riksdagens yttrande
öfver det af mig nu framlagda förslaget till förordning om fosterbarns
vård och dervid förklara Sig vilja, efter emottagandet af Riksdagens
svar, företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om författnings
utfärdande i ämnet förordna.

I hvad föredragande departementschefen hemstält instämde Statsrådets
öfrige ledamöter.

Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla hvad
Statsrådet sålunda hemstält samt befalla, att nådig
proposition skulle till Riksdagen aflåtas af innehåll,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

E. K. Almqvist.

Bih till Rilcsd. Prot. 1602. 1 Sami. 1 Afd. 48 Iläft.

6