Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

1

N:o 53.

/- bi''''.;'' Kv .■ r ■" .. •> i>

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående försäljning
af åtskilliga kronoegendomar med mera; gifven
Stockholms slott den 21 februari 1902.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen,

ej mindre att medgifva

att dels vid inträffande arrendeledigbet af sådan under förvaltning
af domänstyrelsen stäld och för statsverkets räkning utarrenderad
egendom, hvilken i arrende lemnar mer än 500 kronor, men icke
utöfver 700 kronor, dels i fråga om sådan kronoégendom, som ej
varit för statsverkets räkning utarrenderad, men som uppenbarligen
är eller vid arrendeuppskattning finnes vara af sådan beskaffenhet, att
för densamma icke kan påräknas högre arrende än 700 kronor, dels ock
beträffande till inköpt skogsegendom hörande område, som utan
olägenhet för skogsskötseln anses kunna afyttras, det må bero af Kongl.
Maj:t att, efter omständigheterna i hvarje fall, förordna, huruvida egendomen
eller området bör för kronan bibehållas eller till större eller
mindre del försäljas;

att, der Kongl. Maj:t pröfvar försäljning af egendom, tillhörande
någotdera af förstnämnda två slag böra ega rum, densamma må ske i
enahanda ordning och på enahanda vilkor, som i afseende å försäljning
af egendom af samma slag nu äro enligt af Kongl. Maj:t och Riksdagen
fattade beslut gällande;

att, der Kongl. Maj:t finner försäljning af område från inköpt
skogsegendom böra ega rum, det må på Kongl. Maj:t ankomma att för
hvarje fall bestämma, huruvida nådiga brefvet den 29 maj 1874, angåBih.
till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 45 Höft. 1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 53.

ende försäljning af vissa hemman och lägenheter eller nådiga brefvet
den 25 september 1896, angående bestämmelser att tjena till efterrättelse
i fråga om lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner,
skall i afseende å sättet och vilkoren för försäljningen tilllämpas;
samt

att vid hvarje försäljning derjemte må iakttagas de särskilda bestämmelser,
Kongl. Maj:t kan finna lämpligt att, i allmänhet eller i
vissa fäll, för försäljningen meddela;

dock under vilkor att de genom försäljning inflytande medel skola
användas för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark,
och under iakttagande att medlen böra inlevereras till riksgäldskontoret
och der bokföras på sätt nu är stadgadt angående köpeskillingarna för
de kronoegendomar, som säljas enligt nådiga brefvet den 29 maj 1874;

än äfven att, under förutsättning af bifall till hvad Kongl. Maj:t
här ofvan föreslagit, medgifva, att köpeskillingarna för de kronoegendomar
af ofvan angifva slag samt till inköpta skogsegendomar hörande
områden, rörande hvilkas försäljning beslut fattas under tiden till och
med utgången af år 1903, må för inköp af skogbärande eller till skogsbörd
tjenlig mark af Kongl. Maj:t disponeras och följaktligen på Kongl.
Maj:ts reqvisition från riksgäldskontoret utbetalas.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Theodor Odelberg.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 53.

3

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21
februari 1902.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld och
Westring.

32:o.

Departementschefen, statsrådet Odelberg anhöll härefter att få
underställa Kongl. Maj:ts pröfning det af den utaf Kongl. Maj:tdenl6
oktober 1896 förordnade komité för utredning angående lämpliga åtgärder
för främjande af den enskilda skogshushållningen den 9 september

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

1899 afgifna förslag angående försäljning af vissa kronans jordbruksfastigheter
äfvensom inegojord, hörande till för statsverkets räkning
inköpta skogsegendomar. Härvid anförde departementschefen följande:
Uti sitt förslag har 1896 års skogskomité hemstält, bland annat,
att för ökande af statsskogarne inköp af skogsmark fortfarande
måtte eg a rum i så stor utsträckning, som vore förenlig med försigtig
statshushållning, samt att för beredande af medel härtill

dels sådana kronans jordbruksfastigheter, för hvilkas bibehållande
ej särskilda skäl talade, måtte försäljas, oberoende af deras storlek, och
dels åt domänstyrelsen måtte uppdragas att, sedan hushållningsplaner
blifvit faststälda för inköpta skogsegendomar, till Eders Kongl. Maj:t
gorå framställning om försäljning af till dessa egendomar hörande
inegojord.

Till framställande af detta förslag har komitén föranledts af öfvertygelsen,
att det är synnerligen önskvärd!, att staten i sin hand samlar
större del af landets skogsmark, än hvad nu är fallet. I afseende härpå
och i fråga om nyssberörda förslag till anskaffande af medel för nämnda
ändamåls uppnående yttrar sig komitén på följande sätt:

I besittning hos den enskilde egaren, som i allmänhet kunde
sträcka sina beräkningar öfver en jemförelsevis kort tidrymd, löpte
skogen fara att anlitas i högre grad, än med uthållig hushållning och
markens bibehållande vid full produktionskraft läte sig förenas. Staten
åter, hvilken vore afsedd att fortlefva i årtusenden och hade till en af
sina vigtigaste uppgifter att tillse, att den lefvande generationen så
utförde det kulturarbete, som vore den förelagdt, att kommande slägtens
lifsvilkor ej derigenom försvårades, vore enligt alla länders erfarenhet
den ypperste skogsegaren.

Det förhållande, hvari skogsmarken inom Europas skogbärande
länder vore fördelad skilda besittningsgrupper emellan, framginge af
nedanstående tabell:

Staten.

Stiftelser.

Kommuner.

Privata.

procent.

procent.

procent.

procent.

Tyska riket .........................

... 32,7

1,3

17,4

48,3

Österrikes tyska kronländer

6,48

2,45

90,87

„ ungerska ,,

.. 16,14

6,74

45,01

32,11

Ryssland............................

60,3

—

—

29*7

Finland.,.......................................

... 44,5

—

- ''

55,5

Sverige.......................................

... 19,5

0,18

2,ll

78,21

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

/

Staten.

Stiftelser.

Kommuner.

Privata.

procent.

procent.

procent.

procent.

Norge.............

... 11,64

0,88

2,66

fi 84,8 2

Frankrike .C.

10,70

—

22,5

66,45

Schweiz .........

4,19

—

66,45

29,36

Italien............

3,8

■ '' —

43

53,8

Grekland.......

...........i. ... i ...... i ''

.... 80

—

—

20

Spanien.........

i.:..

82,2

■

—

17,8

De besittningskategorier, som befunnits egnade att gifva trygghet
för en uthållig skogshushållning, omfattade alltså en jemförelsevis ringa
del af Sveriges skogar. Af dem vore det blott statsskogarne, som hos
oss vore af den omfattning, att de vore af afsevärd betydelse för landets
skogshushållning i dess helhet. Dervid vore emellertid att märka, att
de vore synnerligen ojemnt fördelade mellan landets olika trakter. Så
utgjorde enligt de nyaste, för komitén tillgängliga uppgifter (komiténs
tabeller, tab. Ä) inom de olika länen statsskogarnes ytvidd i förhållande
till hela skogsarealen:

ii ii V) 11 11 ii ii ii'' ii ii ii ii ii ii fi ii ii ii ii -

Norrbottens

län

............... ........... 47,3 procent

Vesterbottens

11

.................................. 36,6

11

Jemtlands

11

(om renbetesfjellen ej

medräknades)........ • 5,4

<11

Vesternorrlands

11

...... ..........i... 8,6

11

Gefleborgs

11

....... . ...............;............ 5,3

11

Kopparbergs

11

..................................... 18

It

Vermlands

11

..................................... 3,5

11

Örebro

11

-.............•••:•.................... 4,7

11

Vestmanlands

11

..............1^,;............... 8,1

11

Upsala

11

................... ..... .......... 14,6

11

Stockholms

11

•• f-f. ................ 5?1

11

Södermanlands

......... 10,9

ii

Östergötlands

11

.................................... 7,8

11 ''

Gotlands

11

............................... 4,1

11

Skaraborgs

11

............................... 13,5

11

Elfsborgs

11

................................. 5,9

11

Göteborgs och Bohus

11

............................. 8,7

11

Kalmar

11

................................. 6,8

11

Jönköpings

11

..................................... 7,8

11

Kronobergs

11

..........................''....... 7,5

11

6

I Hallands
„ Blekinge

Kongl. Maj ds Nåd. Preposition N:o 53.

län ..................................

5 procent

„ Kristianstads
,, Malmöhus

Om det nu än, fortsätter komitén, vore att skatta såsom ett synnerligen
lyckligt förhållande, att statsskogarne intoge en så betydande
ytvidd i de två nordligaste länen, hvarest ojemförligt största delen af
marken icke egnade sig för annan produktion än skogsbörd och der
tillika de klimatiska förhållandena försenade skogens återväxt, så vore
det å andra sidan beklagligt, att öfriga delar af landet i så ringa grad
vore i åtnjutande af det skydd mot farorna afen underhaltig hushållning
med de privata skogarne, som statsskogarne erbjöde. Att särskildt i
dessa delar af landet bringa allt mera skogsmark i statens hand blefve
derför det verksammaste medel, som kunde påvisas, till bibehållande
och utvecklande af den nationalrikedom, som af naturen vore oss gifven
i våra skogar. Medelbart genom exemplets makt verkade statsskogarne
äfven till höjande af den privata skogshushållningen, likasom de, väl
skötta, för framtiden tillförsäkrade staten en säker och alltjemt stigande
inkomst. Af mera lokal betydelse men dock beaktansvärdt vore, att i
trakter, utsatta för fjell- och hafsvindar, statens skogshushållning, som
ville och kunde taga hänsyn till ofödda slägtens intressen, ensam kunde
bereda trygghet mot de vådor, ett öfverdrifvet anlitande af skogen skulle
medföra för det närmare eller fjärmare grannskapet. Likaså af stor
vigt för omnejden vore den trygghet mot tryckande skogsbrist, som
statsskogarne beredde skogfattiga orters innebyggare.

Statsmakterna hade ock under senare tider i afsevärd grad egnat
sin uppmärksamhet åt kronoskogarnes ökande. Sålunda hade till
inköp af kronoparker disponerats medel från ett af Riksdagen för
skogsväsendet anvisadt reservationsanslag, i den mån detsamma dertill
lemnat tillgång. Under åren 1876—1880 hade härtill användts af detta
anslag tillhopa 458,221 kronor 25 öre. Efter sistnämnda år hade
emellertid endast smärre belopp, tillsammans ej fullt 70,000 kronor, af
ifrågavarande anslag tagits i anspråk för detta ändamål. Deremot hade
under de sista tjugufem åren vida mera betydande resultat vunnits
genom att, efter försäljning af en del af kronans smärre jordbruksfastigheter,
använda de derför influtna köpeskillingarne till ökande af
statsskogarne. Denna utväg hade anvisats först vid 1874 års riksdag.
Eders Kongl. Maj:t hade nemligen då bemyndigats att försälja sådana
kronan tillhöriga, under kammarkollegii förvaltning stälda, för stats -

7

Kongl. Maj:ts\Nåd. Proposition N:o 53-

verkets räkning utarrenderade hemman och lägenheter, för hvilka årliga
arrendeafgiften icke öfverstege 200 kronor och hvilkas bibehållande åt
kronan icke påkallades af befintlig skogstillgång eller annan särskild
orsak, under vilkor att de medel, som genom försäljningen komme att
inflyta, skulle ställas till Riksdagens förfogande för att användas till
inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark. Genom nådigt
bref den 29 maj 1874 hade detta Riksdagens beslut meddelats till
vederbörandes efterrättelse. Sedermera hade Riksdagen i skrifvelse den
24 maj 1877 förklarat, att ifrågavarande medel finge, i den mån tillfällen
yppade sig dertill, användas till sådana inköp af skogbärande
eller till skogsodling tjenlig mark, hvilka af Eders Kongl. Maj:t pröfvades
vara fördelaktiga och hvartill medel icke kunde beredas från
det till skogsväsendet anvisade reservationsanslag. Dessa föreskrifter
hade derefter med Riksdagens medgifvande vunnit utsräckt tillämpning,
enligt nådigt bref den 6 juni 1879 å egendomar med arrendeinkomst
af högst 200 kronor, hvilka efter den 29 maj 1874 kommit under
kammarkollegii eller numera domänstyrelsens förvaltning, och enligt
nådigt bref den 29 maj 1885 å jordbruksfastigheter, hvilka ej varit
utarrenderade, men som uppenbarligen vore eller vid verkstäld arrendeuppskattning
funnes vara af sådan beskaffenhet, att för desamma icke
kunde påräknas högre årligt arrende än 200 kronor.

Genom beslut, anmäldt i skrifvelse den 14 juni 1887 och kungjordt
genom nådigt bref den 27 i samma månad, hade Riksdagen utsträckt
bemyndigandet att försälja de smärre jordbruksdomänerna till
att gälla, med få undantag, samtliga i de norrländska länen belägna
utarrenderade jordegendomar, hvilkas arrende väl öfverstege 200 kronor
men ej 500 kronor och hvilkas bibehållande i sin helhet eller delvis
åt kronan icke påkallades af befintlig skogstillgång eller annan särskild
anledning. Enahanda tillstånd hade vid 1888 års riksdag lemnats
beträffande sådana söder om Norrland belägna, under förvaltning af
domänstyrelsen stälda och för statsverkets räkning utarrenderade egendomar,
hvilka i arrende lemnade mera än 200 kronor men icke utöfver
400 kronor, och hade detta Riksdagens beslut blifvit kungjordt genom
nådigt bref den 18 maj 1888. Slutligen hade 1891 års Riksdag genom
beslut, kungjordt genom nådigt bref den 29 maj sistnämnda år, medgifvit
Eders Kongl. Maj:t att vid inträffande arrendeledighet af sådana
söder om Norrland belägna, under förvaltning af domänstyrelsen stälda
och för statsverkets räkning utarrenderade egendomar, hvilka lemnade
mera än 400 kronor men icke utöfver 500 kronor i arrende, efter omständigheterna
i hvarje fall förordna, huruvida egendomen fortfarande

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

borde för kronan bibehållas eller till större eller mindre del försäljas,
under vilkor att de genom försäljningen inflytande medlen skulle användas
för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark.

I fråga om köpeskillingar, som inflöte genom försäljning af sådana
kronoegendomar, som afsåges i nådiga brefven den 18 maj 1888
och den 29 maj 1891, vore Eders Kongl. Maj:ts dispositionsrätt så till
vida inskränkt, att de finge användas för anglfvet ändamål endast under
en tid af tre år i sender efter särskilda af Riksdagen derom fattade
beslut.

Med tillämpning af dessa beslut hade ett betydande antal smärre
kronoegendomar blifvit försålda. Enligt hvad chefen för finansdepartementet
uti anförande i statsrådet den 31 januari 1891 upplyst,
hade köpeskillingarna för de intill slutet af år 1890 försålda kronoegendomarna
uppgått till sammanlagdt 2,922,017 kronor 34 öre. Sedermera
hade intill slutet af år 1898 afyttrats dylika fastigheter för
7,558.264 kronor 43 öre. Hela försäljningssumman hade alltså intill
dess utgjort 10,480,281 kronor 77 öre. Under tiden hade verkstälts
eller af Eders Kongl. Maj:t beslutits skogsköp för tillhopa 8,201,044
kronor 23 öre. Under år 1899 hade intill tiden för författandet af
komiténs betänkande beslutits inköp af skogar för ytterligare 2,610,375
kronor. Den erfarenhet, som härvid vunnits, gafve enligt komiténs
uppfattning vid handen, att tillfällen äfven framgent icke komme att
saknas att inköpa till kronoparker lämplig mark på sådana vilkor, att
staten deraf kunde inom en icke allt för aflägsen framtid påräkna skälig
afkastning.

Fortsatt inköp af skogsmark i så stor utsträckning, som vore förenlig
med försigtig statshushållning, vore fördenskull i främsta rummet hvad som
från det allmännas sida borde göras för främjande af landets skogshushållning.
Osökt uppstode då den frågan, huru medel härtill lämpligen
borde beredas utöfver ännu obetalda köpeskillingsandelar för ofvannämnda
försålda jordbruksfastigheter. I sådant afseende erbjöde sig i
första hand utvägen att utsträcka försäljningen af kronoegendomar till
sådana, som gåfve högre arrendeinkomst än 500 kronor. Till utredning
angående den ekonomiska innebörden deraf hade komitén låtit upprätta
tabeller öfver samtliga kronan bibehållna jordegendomar, upptagande
tiden, då angående dem slutna arrendeaftal löpte till ända, egendomarnas
taxeringsvärde och utgående arrendebelopp. Af dessa tabeller, som
återfunnes i bihang till komiténs betänkande, inhemtades, att kronan
tillhöriga fastigheter af den beskaffenhet och storlek, att de inbegrepes
under ofvan angifna beslut, då ännu funnes oförsålda till ett antal af

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

612 och med ett sammanlagdt taxeringsvärde af 5,579,260 kronor.
Resultatet af de redan verkstälda försäljningarna gåfve vid liaden, att
för dessa fastigheter skulle kunna påräknas köpeskillingar, som med omkring
50 procent öfverstege taxeringsvärdena. Det syntes emellertid
vara otvifvelaktigt, att åtskilliga af fastigheterna af en eller annan anledning
borde bibehållas åt kronan. Större kronoegendomar förefunnes
enligt nämnda tabeller till ett antal af 1,605 med sammanlagdt taxeringsvärde
af 51,506,200 kronor och gifvande i arrende tillhopa 2,146,426
kronor. Af dessa gåfve icke mindre än 505 egendomar, hvilkas sammanlagda
taxeringsvärde xippginge till 7,811,200 kronor, årligt arrende
af allenast 500—700 kronor. Att särskildt af dessa ett icke ringa
antal skulle väl lämpa sig till försäljning och kunna beräknas dervid
lemna köpeskillingar, icke oväsentligt öfverstigande taxeringsvärdena,
ansåge komitén icke kunna betviflas. Synnerligen goda skäl syntes
tala för, att det Eders Kongl. Maj:t lemnade bemyndigande att försälja
smärre kronoegendomar utsträcktes jemväl till dem, som tillhörde
omförmälda grupp. Då de angående dem gällande arrendekontrakt
endast efter hand under en tidrymd af tjugu år förfölle, ansåge komitén,
att någon berättigad farhåga för, att deras försäljningspris skulle nedtryckas
derigenom, att de i allt för stort antal utbjödes, icke kunna
åberopas såsom skäl mot en sådan åtgärd.

Men äfven bland de större jordbruksdomänerna funnes enligt
komiténs åsigt säkerligen flera, som, icke minst på grund af förestående
kostsamma nybyggnader, med fördel kunde afyttras. Komitén ansåge
det emellertid icke böra ifrågasättas, att Eders Kongl. Maj:t skulle
erhålla generelt bemyndigande att försälja dessa. Lämpligare syntes
det komitén vara, att efterhand, i den mån gällande arrendekontrakt
löpte till ända, framställningar gjordes till Riksdagen om försäljning
af särskildt angifna kronoegendomar, under förutsättning att antagliga
köpeskillingar kunde erhållas.

Komitén har derjemte påvisat en annan utväg för anskaffande
af medel till inköp af skogsmark för kronans räkning, hvilken visserligen
vore af vida mindre räckvidd än den nyss nämnda, men dock
förtjent af en viss uppmärksamhet. Vid de inköp af skogsegendomar,
som staten under de senare åren verkstält, hade i köpet inbegripits
ofta rätt afsevärda inegorymder, som ej vore egnade att ingå i kronoparker.
Samma förhållande skulle väl ock komma att upprepas vid
framtida köp af ifrågavarande slag. T många fall vore det lämpligt,
att sådana lägenheter åter afyttrades af kronan, vare sig för bildande
af smärre sjelfstiindiga jordbruk eller för att sammanläggas med anBih.
till Riksd. Prof. 1902. 1 Sami. 1 Afd. 45 Höft. 2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

gränsande hemman eller lägenheter. Att urskilja den inegojord, som
sålunda ej borde bibehållas, vore en åtgärd, som lämpligast kunde företagas
i sammanhang med den ifrågavarande skogens indelning till
ordnad hushållning. Komitén ansåge derför, att det borde uppdragas åt
domänstyrelsen att, sedan sådana hushållningsplaner blifvit faststälda, hos
Eders Kongl. Maj:t göra hemställan om försäljning af dylika inegolotter.
Och borde, enligt komiténs mening, Eders Kongl. Maj :t erhålla enahanda
bemyndigande beträffande deras afyttrande och de derigenom inflytande
medels användning som i fråga om de smärre kronoegendomarna.

Genom nådig remiss den 20 oktober 1899 har Eders Kong], Maj:t
anbefalt domänstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver skogskomiténs
nu förevarande förslag i fråga om försäljning af vissa kronans
jordbruksfastigheter äfvensom inegojord, hörande till för statsverkets
räkning inköpta skogsegendomar. Öfver förslaget i förstnämnda del
har domänstyrelsen infordrat underdåniga utlåtanden från Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i rikets län, med undantag af Vesternorrlands
och Norrbottens län, hvarest några för statsverkets räkning utarrenderade
kronoegendomar ej finnas. Af dessa underdåniga utlåtanden
inhemtas, bland annat, följande:

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har
obetingadt förordat bifall till förslaget, att det Eders Kongl. Maj:t nu
lemnade bemyndigande att under vissa förbehåll låta försälja för kronans
omedelbara räkning utarrenderade fastigheter, livilka lemnade en arrendeafgift.
ej öfverstigande 500 kronor, måtte utsträckas att gälla äfven
fastigheter, som lemnade högst 700 kronor i årligt arrende.

Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande i Upsala län har i underdånighet
hemstält, att hvad komiterade i ifrågavarande hänseende föreslagit,
icke för närvarande måtte till någon Eders Kongl. Maj:ts åtgärd
föranleda, och såsom skäl derför anfört:

att med fog kunde ifrågasättas, huruvida det vore med en klok
och försigtig statshushållning öfverensstämmande, att statsverket, utöfver
hvad i sådant hänseende redan blifvit beslutadt, utbytte de säkra inkomster
det hade att påräkna i arrendeafgifter af sina domäner och
det räntebärande kapital, dessa domäner representerade, emot egendom,
som först efter lång tid, 50 år och derutöfver, lemnade någon afkastning
på det deri nedlagda, under hela denna tid räntelösa kapital;

att ett ytterligare forcerad t inköp af skogsegendomar från statens
sida, som skulle möjliggöras genom en utsträckt försäljning af domäner,
syntes egnadt att uppmuntra till en mindre sund spekulation från egen -

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

domshandlares sida, bestående i inköp af skogsegendomar och deras
hembjudande åt statsverket till höga pris, sedan all växande skog derå
afverkats; hvarjemte befaras kunde, att vid en rikligt flödande tillgång
på medel till inköp af skogsegendomar förvärfvandet af dylika blefve
statsverket allt för dyrt;

att, hvad särskild! förhållandena inom länet anginge, dessa åtminstone
för det närvarande icke gåfve anledning tillstyrka komitéförslaget
i denna del, då det dels i flere fall visat sig förenadt med svårigheter och
i några fall omöjligt att vid arrendetidernas utgång försälja redan de
mindre egendomar, hvilka enligt gällande bestämmelser skolat utbjudas
till salu, hvaraf följden blifvit, att flera sådana måst till förlust för
statsverket upplåtas till brukning under kortare tider mot låga utgifter,
dels, till följd af att spekulationen på jordbruksegendomar blifvit betydligt
inskränkt, det komme att visa sig ganska svårt att, derest icke
jordbruksförhållandena blefve gynnsammare än under de närmast föregående
åren, försälja de inom länet under åren 1903—1908 afrendelediga
28 kronoegendomarna med arrenden, hvart för sig ej öfverstigande
500 kronor; och torde med visshet kunna förutsägas, att i
händelse äfven sådana kronoegendomar, hvilkas arrenden öfverstege 500
kronor men ej 700 kronor, skulle till försäljning utbjudas, hvarigenom
antalet egendomar till försäljning under nämnda tidrymd komme att
ökas med 11, utbjudandet af en dylik mängd egendomar skulle lemna
dåligt resultat; samt

att, beträffande egendomar med högre arrendeafgifter, i hvarje
fall, då försäljning af sådan egendom möjligen kunde ifrågasättas,
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande torde beredas tillfälle att deröfver
afgifva underdånigt yttrande, hvadan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
funnit komitébetänkandet i denna del icke föranleda till
vidare utlåtande utöfver hvad i fråga om försäljning af mindre kronoegendomar
sagts.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län har
förklarat sig icke hafva något emot förslaget att erinra.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande i Östergötlands län har
anfört, att genom den föreslagna försäljningen af kronoegendomar med
arrenden öfver 500 kronor men ej utöfver 700 kronor antalet kronoegendomar
komme att ånyo underkastas eu afsevärd minskning, hvarigenom
för personer med ringa kapitaltillgång försvårades möjligheten
att förskaffa sig arrenden på lämpligen afpassade vilkor; men då å
andra sidan det ändamål, för hvilket de inflytande köpeskillingarna

12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

skulle användas, hade den allra största betydelse såväl för hvarje ort,
inom hvilken kronopark komme att bildas, som ock för landet i dess
helhet, samt en utsträckning af domänföryttringen icke kunde verka
nedtryckande på försäljningsprisen, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
tillstyrkt förslaget om försäljning af dessa egendomar. Hvad
beträffade komiterades förslag, att äfven af de större jordbruksdomänerna
skulle efter pröfning i hvarje särskildt fall kunna föryttras
sådana, som tarfvade kostsamma nybyggnader, har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande förklarat sig finna detta vara af den beskaffenhet,
att det åtminstone för närvarande icke borde till någon åtgärd föranleda.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län har
framhållit:

att äfven de mindre kronoegendomarna, som utarrenderades på
20 år med optionsrätt, hade sin stora betydelse för den talrika klass
af dugliga jordbrukare, som i följd af bristande tillgångar ej kunde
förvålla egna jordbruk men såsom arrendatorer af kronoegendomar
genom arbete och sparsamhet kunde komma i tillfälle att försörja sig
och sina familjer samt någon gång vinna ekonomiskt oberoende för
ålderns dagar;

att de försäljningar af kronoegendomar, som redan egt rum, åtminstone
inom Jönköpings län, utöfvat ett visst tryck på prisen för de
enskilda egendomar, som samtidigt utbjudits eller funnits till salu; att,
om denna ofördelaktiga inverkan på prisen å enskilde tillhöriga gårdar
redan nu vore förnimbar, olägenheterna skulle i betydlig grad ökas,
derest, på sätt komiterade föreslagit, försäljningarna komme att utsträckas
äfven till öfriga kronan tillhöriga, medelstora och större egendomar; att

frågan, huruvida det kunde vara lämpligt eller ur det allmännas
synpunkt önskvärdt, att kronan afhände sig de flesta eller
åtminstone större delen af sina jordbruksfastigheter, torde vara så vigtig,
att densamma borde underkastas en mera allsidig och ingående pröfning,
än den komiterade kunnat egna densamma, då deras syfte varit
att på det sätt, som försäljningen af kronoegendomarna innefattade,
vinna medel till fortsatt inköp af skogsmark;

att, derest vid denna allsidiga pröfning det skulle befinnas lämpligt,
att kronan afhände sig sina jordbruksfastigheter, sådant borde ske och
medlen kunna anslås till inköp af till skogsbörd tjenlig mark, men att
frågan om egendomarnas försäljning vore hufvudsaken och försäljningsmedlens
användande bisaken, fastän komiterade syntes hafva omkastat
detta förhållande;

13

Kongl. Ma j ds Nåd. Proposition No 53.

att Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande visserligen på det
lifligaste behjertade önskvärdheten och nödvändigheten af statsskogarnes
utvidgning, men stälde sig tveksam i fråga om det sätt, komiterade i
främsta rummet föreslagit för anskaffande af medel till de fortsatta
skogsmarksinköpen; samt

att Eders Kongl. Majds befallningshafvande icke ville ställa sig
fullt afvisande mot förslaget att eventuelt försälja egendomar med ett
arrende af intill 700 kronor, enär flera af dessa troligen kunde utan
afsevärda olägenheter afyttras, men att Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande
deremot ansåge sig böra på det kraftigaste afstyrka, att egendomar,
som lemnade högre arrendeafgift än 700 kronor och sålunda
kunde räknas till större kronoegendomar, afyttrades utan att en fullständig
och ingående utredning rörande hvarje dylik egendom särskildt
verkstäldes samt denna utredning för samtliga egendomarna funnes tillgänglig,
innan frågan om försäljningarnas utsträckning äfven till egendomar
med arrenden öfverstigande 700 kronor toges under ompröfning.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande i Kronobergs län har
förklarat sig anse komiterades båda ifrågavarande förslag vara förtjenta
af uppmärksamhet och tillstyrkt, att bestämmelser utfärdades i det syfte,
komiterade föreslagit.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande i Kalmar län har icke
funnit annat att erinra mot komiterades förslag, än att den ifrågasatta
försäljningen af kronans jordbruksfastigheter borde begränsas till sådana
egendomar, för hvilka arrendet icke öfverstege 700 kronor.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande i Gotlands län och
i Blekinge län hafva förklarat sig icke hafva något att erinra mot komiterades
förslag.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande i Kristianstads län har
erinrat, att då Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande den 5 februari
1894 afgaf underdånigt utlåtande öfver väckt fråga om försäljning af
sådana för statsverkets räkning utarrenderade egendomar, hvilka i
arrende lemnade mera än 500 kronor men icke utöfver 700 kronor,
Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande förklarade sig väl Unna det
följdriktigt, att kronoegendomar af berörda slag komme att föryttras,
men att, då enligt gällande föreskrifter 49 inom länet belägna kronoegendomar,
hvilka ej gåfve mera än 500 kronor i årligt arrende,
komme att försäljas, deraf under det närmaste årtiondet 30, Eders
Kongl. Majds befallningshafvande, särskildt med afseende på de jemförelsevis
låga priser, som jordbruksegendomar då betingade, ansåge

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

för statsverket förmånligast att uppskjuta försäljningen af det ifrågavarande
slaget domäner åtminstone under de närmaste 10 åren, och
som erfarenheten visat, att skäl ej funnes att frångå denna uppfattning,
då det redan vid nu pågående försäljningar visat sig svårt att finna
antagligt köpeanbud, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett
välbetänkt att icke utsträcka försäljningen af kronoegendomarna till
andra än dem, som gåfve ett årligt arrende af 500—700 kronor, och
att icke företaga ytterligare försäljningar förr än nu pågående hunnit
afslutas.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län bär förklarat
sig visserligen instämma i komiterades åsigt, att fortsatt inköp
af skogsmark i så stor utsträckning, som vore förenlig med försigtig
statshushållning, i första rummet vore hvad som från det allmännas
sida borde göras för främjande af landets skogshushållning, men deremot
afstyrkt komiterades förslag att för beredande af medel dertill
ytterligare utsträcka försäljning af kronoegendomar utöfver hvad nu
vore medgifvet, och såsom skäl härför hufvudsakligen anfört:

att den rätta vägen för medels beredande vore, att statsmedel
dertill anvisades, synnerligast de år, då statsinkomsterna lemnade
öfverskott,

att, derest, såsom vid två riksdagar skett, 1 V2 million kronor
årligen dertill ansloges, medel, synnerligast med inberäkning af blifvande
köpeskillingar för de mindre kronoegendomar, livilka ännu ej blifvit
försålda men skulle afyttras, ej skulle komma att saknas för inköp åt
kronan af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark, helst inköp
af mark ej borde eke i den omfattning, att priset derå uppjagades;

att det vore önskvärd!, att de kronoegendomar, hvilka lemnade
högre arrende än 500 kronor, icke afyttrades, då vid olika tider och
under olika förhållanden staten kunde vara i behof af sådana, såsom
exempelvis för militära behof för mötesplatser eller remontdepöter, för
hvarjehanda sjukvårdsanstalter, för undervisningsanstalter, för straffanstalter
med mera;

att det för landtbruket måste anses förmånligt, att några af dess
idkare kunde på de vilkor, staten erbjöde, få arrendera jord och således
beredas tillfälle att använda sina tillgångar för en duglig uppsättning
af kreatur och redskap samt till driftkapital i stället för att tvingas
till skuldsättning för inköp af en egendom och än mer för anskaffande
af kreatur, redskap och förlag;

att, då de egendomar, om hvilkas försäljning nu vore fråga
lemnade i årligt arrende mera än 4 procent åt deras taxeringsvärden

I

15

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

detta för staten, som lånade penningar till något öfver 3 procent, icke
kunde anses såsom en dålig kapitalplacering; samt

att förvaltningskostnaden, som i förhållande till de mindre egendomarnas
arrenden kunnat vara afsevärd, icke torde uppgå till något
i förhållande till de större eller medelstora egendomarnas arrenden
betydande belopp.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län bar uttalat
den åsigt, att försäljning af odlad jord för inköp i dess ställe af
skogbärande mark icke torde med den jemförelsevis svaga afkastning,
som skogarna ännu lemnade, vara ur finansiel synpunkt att förorda,
äfvensom att icke med säkerhet kunde förutses, livilka förändringar
uppfattningen om gagnet af statens eganderätt till dylik jord kunde
komma att undergå och det sätt, hvarpå denna eganderätt bäst kunde
tillgodogöras vare sig för tillgodoseende af framtida behof för statens
egen räkning eller för andra allmännyttiga åtgärder, för livilka de
under vexlande tidsförhållanden kunde behöfva tagas i anspråk; och
har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält, huruvida det ej
vore med klok statshushållning öfverensstämmande att för närvarande
icke utsträcka försäljningen till annan sådan kronojord än den, som
efter pröfning i hvarje fall funnes på grund af särskilda förhållanden
böra kronan afhändas.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län har biträdt komiterades förslag, att medel för ökande af statsskogarnes
antal — utöfver hvad för ändamålet kunde komma att särskildt
anvisas — borde lämpligen beredas genom utsträckt försäljning af
de för statsverkets omedelbara räkning utarrenderade jordbruksfastigheter,
men ansett sig icke kunna förorda en dylik försäljning af kronoegendomarna
inom länet, då till flertalet af dessa, öfver hela länet
spridda egendomar funnes större eller mindre utmarkslotter, som visserligen
beträffande flertalet nu saknade skog, men dels redan vore skogsodlade
och dels efter hand gjordes skogbärande, och fördelen för det
till största delen skoglösa länet att hafva dessa visserligen små men
efter rationela grunder skötta skogar vore obestridlig och afsevärd
jemväl derigenom, att deras planmessiga skötsel måste anses såsom
exempel utöfva ett godt inflytande på den enskilda skogshushållningen.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande i Elfsborgs län har icke
haft något att erinra mot komiterades förslag.

Eders Kongl. Majds befallningshafvande i Skaraborgs län har
öfverlemnat afskrifter af sina den 15 juni 1881 och den 29 april 1887
afgifna underdåniga utlåtanden i då förevarandé frågor om försäljning

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 53.

af kronans utarrenderade egendomar samt förklarat sig fortfarande vidhålla
de deri uttalade åsigter om behofvet och lämpligheten deraf, att
staten bibehölle sina jordbruksfastigheter för utarrendering, enär staten
derigenom kunde bereda tillfälle till gagnande verksamhet för dugliga
jordbrukare, hvilka icke egde tillräckligt kapital till förvärfvande af
egen, för deras verksamhetsförmåga passande jordbruksfastighet, och
har Eders Kongl. Majds befallningshafvande ansett sig icke kunna förorda
bifall till förslaget att, för beredande af medel till inköp af skogsmark,
sådana kronans jordbruksfastigheter, för hvilkas bibehållande ej
särskilda skäl talade, skulle försäljas, oberoende af deras storlek.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vermlands län har förklarat
sig icke hafva något att erinra mot komiterades förslag att uti
ett ökadt afyttrande af utarrenderade kronoegendomar finna ett medel
för främjande af landets skogshushållning samt biträdt komiterades
mening derom, att jemväl en och annan af de större domänerna borde
försäljas efter derom hos Riksdagen i hvarje särskildt fall efter förutgången
utredning gjord framställning.

Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande i Örebro län har biträdt
komiterades förslag om försäljning af kronoegendomar, som i arrenden
lemnade mellan 500 till och med 700 kronor, och detta jemväl från den
synpunkten, att det måste anses för staten ekonomiskt fördelaktigt att
afhända sig dylika smärre jordbruksegendomar, hvilka, enligt hvad erfarenheten
gifvit vid handen, vid försäljning i allmänhet betingade köpeskillingar,
som väsentligt öfverstege arrendevärdet, men hvilkas förvaltning
för staten ofta vållade kostnader, som icke stode i lämpligt förhållande
till arrendeafkomsten, hvarjemte genom egendomarnas styckning
och försäljning i mindre lotter, der sådant lämpligen kunde ske,
staten skulle oftare än hittills kunna bereda mindre bemedlade tillfälle
att bilda egna jordbruk, och har Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande
förklarat sig icke hafva något i hufvudsak att erinra mot den föreslagna
försäljningen af större egendomar, men ansett sig böra framhålla, att
försäljning å auktion af större jordbruksdomäner icke torde komma
att utfalla lika förmånligt, som försäljningarne af de mindre hitintills i de
flesta fall gjort.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande i Vestmanlands län har
ansett statens planmessiga föryttring af sina jordbruksfastigheter, åtminstone
när de ej lemnade högre arrende än 700 kronor, samt penningarnes
användning till förvärf af skog eller till skogsbörd tjenlig mark
vara öfverensstämmande med en synnerligen välgörande finanspolitik
samt förordat komiterades förslag i denna del.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande i Kopparbergs län har

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

ansett goda skäl vara för handen att förorda det försäljningen af
kronans jordbruksfastigheter blefve utsträckt till jemväl pådana, hvilka
gåfve högre arrende än 500 kronor men ej öfver 700 kronor, under
förutsättning att deras bibehållande i sin helhet eller delvis åt kronan
icke påkallades af befintlig skogstillgång eller annan särskild anledning.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län har meddelat,
att förslaget om försäljning af kronoegendomar med arrende från
500 till 700 kronor saknade betydelse för länet, då någon dylik egendom
inom länet icke funnes, men har icke haft något att erinra vid
att det finge ankomma på särskild undersökning samt Eders Kongl.
Maj:ts och Riksdagens beslut i hvarje särskildt fall, huruvida det befunnes
förenligt med kronans fördel, att 3 inom länet varande egen*
domar med arrenden öfver 700 kronor vid nuvarande arrendenas utgång
afyttrades.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län har
icke haft något att invända mot förslaget, i hvad det berörde länet,
helst som den föreslagna användningen af köpeskillingen syntes vara
särdeles lämplig.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län har
anfört, att förhållandena inom länet icke föranledde till någon erinran
mot komiterades förslag.

Domänstyrelsen har för egen del den 31 maj 1901 afgifvit underdånigt
utlåtande i frågan och dervid anfört följande.

Hvad först anginge förslaget om utsträckt försäljning af utarrenderade
kronoegendomar, erinrade styrelsen, att styrelsen den 27
maj 1887 afgifvit underdånigt utlåtande öfver då föreliggande förslag
om försäljning af utarrenderade kronoegendomar med arrenden, som
öfverstege 200 kronor men icke 500 kronor, för beredande af medel
för samma ändamål, som nu vore ifrågasatt, och hade styrelsen då anfört:
att vid bedömande af frågan, huruvida en dylik försäljning kunde
anses fördelaktig och lämplig, väl å ena sidan ej finge förbises fördelen
för staten af en årligen för dessa domäner ingående och i framtiden
möjligen stegrad arrendeinkomst liksom icke heller betydelsen af det
förhållandet, att ett ej ringa antal samhällsmedlemmar såsom arrendatorer
af smärre statsegendomar sattes i tillfälle vinna sin utkomst, men
att å andra sidan ej kunde förnekas, att de mindre statsegendomarna
kräfde så dryga kostnader för förvaltningen, såsom för arrendeuppskattningar,
besigtningar, kronoombuds inställelse vid syner och för skogsskötsel,
der skog funnes, med mera, att dessa kostnader i de Hest»
llih. till Riksd. Prat. 1902. I Sund- I A/d. 45 lläff.

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

fall icke stode i ett skäligt förhållande till arrendeafkomsten och alltid
måste blifva mer betungande än för de större egendomarna; att redan
af detta förhållande, som icke torde kunna ändras så länge staten
innehade dessa mindre jordbruksfastigheter, fördelen af deras öfvergående
i enskildes händer framträdde, hvartill komme, att om än styrelsen
sökt genom skärpt kontroll i möjligaste mån minska de missförhåll
aöden vid skogsskötseln å de mindre jordbruksdomänerna, hvilka
förefunnits och ofta framhållits, det likväl icke vore möjligt att förekomma
olägenheter, som alltid blefve en följd af skogarnas fördelning
å spridda trakter i en mängd skiften af ringa areal och som framträdde
i dryga utgifter ej mindre för sjelfva skogsvården än äfven för kontrollen,
på samma gång hinder för skogsskötselns rationela bedrifvande
mötte i jordbrukets fordringar på bete och husbehofsvirke, beqvämlighet
vid detta virkes uttagande, med mera.

Styrelsen hade i berörda utlåtande ytterligare anfört, att landets
jordbruk efter all sannolikhet äfven i framtiden liksom förut skulle
blifva föremål för den enskilda företagsamheten, oberoende af huruvida
staten egde större eller mindre del åt den odlade jorden, och då i öfrigt
en omflyttning af statens vid åkerbruket fästade kapital till skogsbruket
icke innebure någon indragning af kapital till skada för landtmannanäringen,
tagen i allmän bemärkelse, och den med få afbrott år från
år inträdda stegring af inkomsten af statsskogarne jemte det allmänt
erkända förhållandet, att värdet å isynnerhet de gröfre virkeslagen
ökades i högre grad än andra produkter, gåfve vid handen, att staten
borde af sin skogsegendom få en säker, ständigt växande inkomst,
hade styrelsen uttalat den öfvertygelsen, att försäljning af de mindre
jordbruksegendomarna, under förutsättning att köpeskillingarna användes
till inköp af skogsegendomar, vore både fördelaktig och lämplig.

Sedermera hade styrelsen genom chefens för finansdepartementet
skrifvelse den 23 januari 1894 erhållit anmodan att inkomma med
underdånigt utlåtande, huruvida icke den då pågående föryttringen
af kronoegendomar med arrenden, som icke öfverstege 500 kronor,
lämpligen borde utsträckas derhän, att den komme att omfatta äfven
sådana, hvilka i arrende lemnade mer än 500 men icke utöfver 700
kronor; och hade styrelsen i sitt med anledning häraf den 6 mars 1894
afgifna underdåniga utlåtande uttalat såsom sin åsigt, att de i förenämnda
underdåniga utlåtande af den 27 maj 1887 anförda skäl för
försäljning af de mindre kronoegendomar, hvarom då varit fråga,
egde sin tillämplighet äfven på egendomar, som i arrende lemnade
mer än 500 men icke utöfver 700 krono!’, hvarför styrelsen hade

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

förklarat, sig ur principal synpunkt icke hafva något att erinra mot
dessa sistnämndes försäljning, men hade styrelsen ansett sig, hufvudsakligen
på den grund, att af de kronoegendomar, som jemlikt förut
meddelade bestämmelser skulle försäljas, ett ganska stort antal, uppgående
till 1,042 stycken, då ännu återstått att afyttra i följd deraf
att dittills försäljningsåtgärder i enlighet med nådiga brefven den 18
maj 1888 och den 29 maj 1891 endast i ringa mån hunnit verkställas,
och vid sådant förhållande en ytterligare utsträckt realisation af kronans
jordbruksdomäner kunde komma att menligt inverka på försäljningsprisen,
dé icke böra tillstyrka afyttring af kronans domäner i större
omfattning än som redan blifvit bestämd.

Efter erinran om dessa förhållanden har styrelsen i sitt nu ifrågavarande
utlåtande uttalat, att styrelsen fortfarande vidhölle den åsigt,
som styrelsen sålunda redan förut uttalat i afseende å försäljning vid
lämplig tidpunkt af egendomar med arrenden, som icke öfverstege 700
kronor, och att enär, efter det styrelsens underdåniga utlåtande år 1894
afgifvits, en tid af mer än sju år förflutit, derunder icke mindre än
489 egendomar afyttrats, samt under senaste åren företagna försäljningar
af kronoegendomar i allmänhet lemnat ett tillfredsställande resultat,
styrelsen nu icke hade någonting att erinra mot komiterades förslagom
försäljning af egendomar, hvilkas arrenden icke öfverstege 700 kronor.

I sammanhang härmed har styrelsen förordat, att bestämmelsen
i det uti komitébetänkandet åberopade nådiga brefvet till domänstyrelsen
den 29 maj 1885, angående försäljning af en del smärre kronolägenheter,
måtte erhålla en efter nämnda förslag lämpad utsträckning. I
detta nådiga bref hade Eders Kongl. Maj:t meddelat, att Riksdagen medgift,
att, då fråga uppstode om försäljning af kronolägenhet, hvilken
ej varit för statsverkets räkning utarrenderad, men som uppenbarligen
vore eller vid arrendeuppskattning funnes vara af sådan beskaffenhet,
att för densamma ej kunde påräknas högre årligt arrende än 200 kronor,
det finge ankomma på Eders Kongl. Maj:t att bestämma om lägenhetens
försäljning under de i nådiga brefvet den 29 maj 1874 stadgade
vilkor. De egendomar, hvarpå detta nådiga bref både tillämpning, utgjordes
hufvudsakligast numera af de åt justitie- och landsstaten anslagna
boställen, som af en eller annan anledning till statsverket indroges;
och som flere bland dessa, synnerligast de af kronolänsmännen afträdda
boställena, visat sig vara af den beskaffenhet, att statsverket ej genom
deras utarrendering beredts någon förmån, då de såväl till hus som
jord varit i dåligt skick, har styrelsen ansett sig böra underdånigst

20

Kongl. Maj:t» Nåd. Proposition N:o 53.

hemställa, att, om med anledning af komiterades förslag nådig proposition
aflätes till Riksdagen om försäljning af utarrenderade kronoegendomar
med arrenden, som öfverstege 500 men icke 700 kronor, denna
nådiga proposition jemväl måtte omfatta sådana kronoegendomar, Indika
ej varit för statsverkets räkning utarrenderade, men som uppenbarligen
vore eller vid arrendeuppskattning funnes vara af sådan beskaffenhet,
att för desamma icke kunde påräknas högre arrende än 700 kronor, allt
detta under förutsättning, att desamma icke befunnes vara för något
statsverkets eller skogsväsendets behof erforderliga.

Hvad anginge förslaget om försäljning af kronoegendomar, som
i arrende lemnade utöfver 700 kronor, kunde domänstyrelsen icke
underlåta att, i likhet med hvad en del af länsstyrelserna antydt, framhålla
önskvärdheten deraf, att komiterade på ett utförligare sätt
motiverat detta sitt förslag och särskild! anfört de skäl, som komiteräde
ansett böra läggas till grund för bedömande, huruvida dylik egendom
borde bibehållas i kronans ego eller försäljas. Det enda skäl,
Söm komiterade anfört för en sådan försäljning, vore att kostsamma nybyggnader
förestode. Härvid vore emellertid att märka, att det läge i
arrendatorns eget intresse att hafva tillräckliga och ändamålsenliga
byggnader å den af honom arrenderade egendomen, och att vid hvarje
utarrendering genom arrendekontraktet bestämdes ett visst belopp, som
artendatorn vore skyldig att genom om- eller nybyggnad redovisa; cell
kunde arrendatom dessutom för byggnad, hvartill detta belopp ej lemnfede
tillgång, erhålla understöd genom afdrag å arrendet. Såsom exempel
på, i hvilken utsträckning nybyggnad under senare tiden skett å
krönans domäner, ville styrelsen meddela, att under styrelsens embetsVerksämhet
till slutet af år 1900 å för statsverkets räkning utarrenderade
kronoegendomar hade uppförts nybyggnader till den omfattning,
att arrendatorerne i form af dels afskrifning å den kontraktsenliga nybyggnadsskyldigheten,
dels afkortning å förfallande arrendeafgifter, derför
erhållit godtgörelse med nära 3,500,000 kronor. Då genom besigtningar
af vederbörande domänintendent vakades deröfver, att byggnaderna
å utarrenderad kronoegendom icke finge förfalla utan behörigen
underhölles eller vid förefallande behof, der så ske kunde, ersattes med
nya, kunde det ej förutsättas, att vid arrendetidens slut ett större antal
hus eller alla husen å en dylik egendom skulle vara i behof af nybyggnad.

I fråga om tillvägagåendet vid dessa försäljningar hade komiterade
ansett sig ej böra ifrågasätta, att Eders Kongl. Maj:t skulle erhålla

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

generel bemyndigande att försälja egendomarna, utan funnit lämpligare
att efterhand, i den mån gällande arrendekontrakt löpte till ända, framställningar
gjordes till Riksdagen om försäljning af särskilt angifna
kronoegendomar under förutsättning att antagliga köpeskillingar kunde
erhållas. För såvidt härmed afsåges, hvilket dock icke af ordalagen
med full tydlighet framginge, att, innan utarrendering af egendom med
arrende öfver 700 kronor skedde, styrelsen skulle till Eders Kongl. Maj:t
ingå med underdånigt utlåtande, huruvida egendomen borde fortfarande
utarrenderas eller försäljas, tilläte sig styrelsen fästa uppmärksamheten
på det mångskrifveri, som häraf skulle föranledas, då antalet egendomar
med arrenden öfver 700 kronor enligt komiterades förslag bilagda
tabeller uppginge till 1,100. Styrelsen hade hittills icke underlåtit
att, när anledning dertill förekommit, till Eders Kongl. Maj:t
vid olika tillfällen ingå med underdåniga framställningar om försäljning
af egendomar, hvilka enligt då gällande stadganden icke bort
afyttras.

Såsom af länsstyrelsernas yttranden i frågan inhemtades, hade
flera af dessa anfört beaktansvärda skäl mot försäljning af utarrenderade
kronoegendomar med arrenden öfver 700 kronor, och då det finge
anses såsom ett domänstyrelsens åliggande att jemväl för framtiden
hos Eders Kongl. Maj:t göra anmälan, om skäl syntes förekomma att
afyttra någon af dessa egendomar, har styrelsen funnit sig icke heller
kunna biträda komiterades förslag om generelt stadgande lör försäljning
af ifrågavarande egendomar.

Härifrån ansåge domänstyrelsen dock att undantag borde göras
för dylika egendomar i de norrländska länen, för såvidt de ej befunnes
vara för något allmänt behof erforderliga. I underdånigt utlåtande den
30 januari 1885 hade styrelsen föreslagit dessa egendomars försäljning
och’ såsom skäl derför anfört deras spridda läge och derigenom uppkommande
dyra förvaltningskostnader. Vid dessa egendomars förnyade
utarrenderingar hade ock uppstått svårigheter af flerahanda slag; och
ansåge styrelsen sig hafva så mycket mera skäl vidhålla sin förra mening
om egendomarnes försäljning, som enligt de tabeller, som funnes bilagda
komiterades förslag, arrendeinkomsten af dessa egendomar betydligt
understege procenttalet af deras taxeringsvärden i jemförelse med
egendomar i andra delar af riket.

Hvad beträffade komiterades hemställan, att åt domänstyrelsen
måtte uppdragas att, sedan hushållningsplaner blifvit faststälda för inköpta
skogsegendomar, till Eders Kongl. Maj:t gorå framställning om

22

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

försäljning af till dessa egendomar hörande inegojord, har styrelsen, med
öfverlemnande af öfver denna hemställan infordrade yttranden från
öfverjägmästarne i de distrikt, hvarest inköpta skogsegendomar med
inegojord funnes, för egen del anfört, att styrelsen emot den i denna
hemställan uttalade princip, att för skogsbörd olämplig mark skulle försäljas,
icke hade något att erinra, men ansåge sig styrelsen mot komiterades
hemställan, sådan den vore affattad, böra anmärka, att föreskriften
om att styrelsen skulle först sedan hushållningsplan blifvit faststäld göra
underdånig framställning om försäljning af inegojorden dels vore obehöflig,
af skäl att man derförutan utan svårighet kunde bedöma, hvilken
inegojord, som icke erfordrades för kronoparken, dels, hvad beträffade
de större kronoparkerna, allt för länge skulle fördröja inegoj ordens försäljning,
då indelning af större skogar droge en rund tid samt det i
vissa fall kunde vara till fördel att låta anstå med skogsindelningen åtskilliga
år, nemligen hvad beträffade sådana skogar, som genom en
planlös öfverdrifven afverkning blifvit illa medfarna, till dess bestånden
genom rensningshuggning hunnit något regleras, och, hvad anginge
mindre skogar, tills dessa genom inköp af intill liggande skogar eller
genom sammanslående med skog till närbelägna utarrenderade kronoegendomar
kunnat förstoras. Enligt styrelsens uppfattning borde komiterades
hemställan jemväl hafva afsett försäljning af inom inegoområdet
befintliga beteshagar, som det ej vore till fördel att bibehålla, äfvensom,
då inegoområde, som skulle försäljas, hade oregelbundna gränser,
intilliggande delar af skogs- och betesmark för vinnande af räta skiljelinier.
Med stöd af hvad sålunda anförts har styrelsen hemstält, att i
den nådiga proposition till Riksdagen, som möjligen komme att i denna
del af ärendet aflåtas, måtte föreslås, att åt domänstyrelsen finge uppdragas
att till Eders Kongl. Maj:t göra framställning om försäljning af
till inköpta skogsegendomar hörande områden, hvilka utan olägenhet
för skogsskötseln kunde afyttras.

I sammanhang härmed har styrelsen ansett sig jemväl böra erinra
om behofvet af tydliga föreskrifter, under hvilka vilkor försäljningen af
dessa områden borde ega rum. I nådiga brefvet till kammarkollegium
den 29 maj 1874, angående försäljning af åtskilliga mindre kronolägenheter,
vore nemligen förordnadt, att köpare, som sådant åstundade,
skulle eg a att, efter derom vid auktionen gjord anmälan, inbetala köpeskillingen
under loppet af 6 år med en sjettedel årligen såvida han för
fullgörandet deraf vid auktionstillfället stälde säkerhet, då deremot i
nådiga brefvet till domänstyrelsen den 25 september 1896 angående

23

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition No 53.

bestämmelser att tjena till efterrättelse i fråga om lägenheters upplåtande
från kroDans jordbruksdomäner vore föreskrifvet, att köpare af
lägenhet, som enligt de i det nådiga brefvet intagna bestämmelserna
försåldes, skulle, derest han sådant åstundade, ega inbetala köpeskillingen
under loppet åt 10 år med en tiondedel årligen, såvida han
stälde godkänd säkerhet, der lägenheten vore bebygd, för köpeskillingens
inbetalning på nämnda sätt, och, der lägenheten vore obebygd,
för fullgörande af de afbetalningar, som erfordrades för halfva köpeskillingens
erläggande, samt med det ytterligare vilkor i fråga om obebygd
lägenhet, att, om lägenheten ej före utgången af det femte året
biilvit med bostad och, der så erfordrades, med för lägenhetens skötsel
i öfrigt nödiga byggnader försedd, ogulden köpeskilling då skulle
anses till betalning genast förfallen.

Då nu vid en sådan försäljning af mark från kronoparkerna, som
föreslagits, marken till en del komme att bestå af mindre områden,
jemförliga med afsöndringar, och till köpare af sådana områden icke
i allmänhet kunde påräknas andra än mindre bemedlade, ansåge styrelsen
att de i sistnämnda nådiga bref intagna vilkor borde blifva gällande
vid dylika försäljningar, liksom att de i samma nådiga bref intagna
stadganden i öfrigt borde vid försäljningarna lända till efterrättelse.
Emellertid kunde jemväl större områden komma i fråga till försäljning;
och borde i afseende å dessa de i nådiga brefvet den 29 maj
1874 stadgade grunder iakttagas. Med anledning af hvad sålunda
anförts har styrelsen hemstält, att i den nådiga proposition, som i
fråga om dessa försäljningar kunde till Riksdagen komma att aflåtas,
Eders Kongl. Maj:t måtte föreslå att, när fråga förekomme om försäljning
af mark från kronopark, det finge på Eders Kongl. Maj:t ankomma
att för hvarje fall bestämma, om det ena eller andra af nyssnämnda
nådiga bref skulle i afseende å sättet och vilkoren för försäljningen
tillämpas.

Genom särskilda nådiga remisser har härefter landtbruksstyrelsen
anbefalts att afgifva utlåtande i detta ärende samt att dessförinnan
lemna hushållningssällskapens under november månad 1901 sammanträdande
ombud tillfälle att yttra sig i detsamma.

I sitt den 9 november 1901 dagtecknade yttrande hafva hushållningssällskapens
ombud anfört hufvudsakligen följande.

Beträffande det ändamål, för hvilket de nu ifrågasatta åtgärderna
skulle vidtagas, eller fortsatta inköp för statens räkning af skogsmark,
funne ombuden detta ändamål vara ytterst vigtigt och ville derför ut -

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 53.

tala den mening, att sådana inköp syntes böra fortfarande eg a rum i
så stor utsträckning, som vore förenlig med eu försigtig statshushållning.

I afseende å de kronans utarrenderade jordbruksfastigheter, hvilkas
försäljning nu ifrågasatts, syntes åtskilnad böra göras mellan dem,
livilka i årligt arrende lemnade 500—700 kronor, samt dem, för hvilka
arrendet stege till högre belopp. Mot försäljande af egendomar af
förstnämnda slag, hvilka, om ock gränsen, 700 kronor, vore endast godtycklig,
ju endast i ganska obetydlig mån vore större än de egendomar,
hvilkas afyttrande redan nu vore medgifvet, hade de i ärendet
hörda myndigheterna i allmänhet haft blott föga att invända. Betänkligheter
hade visserligen yppats att nu på en gång besluta försäljning
af ett så stort antal jordbruksfastigheter, som nu vore i fråga, hvilkas
taxeringsvärde uppginge till inemot 8 millioner kronor, och det på
grund af det i framtiden möjligen inträdande behofvet för kronan att
för ett eller annat ändamål hafva, tillgång till dessa fastigheter. Ombuden
hade likväl icke ansett dessa betänkligheter afgörande, därvid
ombuden emellertid dels ansett att de i Norrland och Dalarne befintliga
kronoegendomar af detta slag borde undantagas, dels ock
velat framhålla önskvärdheten af att, till förekommande af menlig
inverkan å försäljningsvärdet af jordegendom, såväl kronans som
enskildes, dessa kronans försäljningar icke måtte inom samma ort
ega rum till allt för stort antal ungefär samtidigt, äfvensom att bemyndigandet
icke måtte innebära, att dylika fastigheter nödvändigt
skulle försäljas, så snart detta befunnes kunna ske till pris, som syntes
antagligt. Fasthellre borde, enligt ombudens mening, så noggrannt
förhållandena medgåfve, i hvarje särskildt fall tillses, huruvida icke den
då ifrågavarande fastigheten lämpligen borde i sin helhet eller delvis
i kronans ego bibehållas, vare sig på grund af till densamma hörande
skogsmark eller vattenrätt eller annan dylik förmån, eller ock för att
tjena något särskildt statsändamål eller till äfventyrs för att vara att
tillgå vid blifvande åtgärder för underlättande åt mindre bemedlade att
skaffa sig egna hem eller för befrämjande af andra dylika i socialt
hänseende vigtiga ändamål, hvilka staten under kommande tider kunde
få sig förelagdt att tillgodose. Enligt hvad de vid skogskomiténs betänkande
fogade tabeller utvisade, funnes kronoegendomar, som i arrende
gåfve 500—700 kronor, till ett antal af 505 med ett sammanlagdt
taxeringsvärde af 7,811,200 kronor, deraf i Dalarne och Norrland
5 egendomar med ett taxeringsvärde af tillhopa 93,700 kronor.
Om ock ej mer än en del af de i södra och mellersta Sverige belägna

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53. 25

egendomar af detta slag ansåges böra föryttras, borde dock det för dem
inflytande och till inköp af skogsmark disponibla försäljningsbeloppet
blifva mycket betydande, helst säkerligen ofta försäljningspriset komme
att icke obetydligt, öfverstiga taxeringsvärdet.

Hvad beträffade de i Norrland och Dalarne belägna kronoegendomarna
af nu ifrågavarande slag, syntes, ehuruväl deras antal vore
helt ringa, det kunna ifrågasättas, huruvida det under närvarande tid,
då en stark klagan förspordes öfver åtskilliga i dessa landsdelar rådande
missförhållanden och Eders Kongl. Maj:t på Riksdagens begäran
behagat tillsätta en komité för att taga under öfvervägande, hvilka
åtgärder borde vidtagas för bevarande derstädes af ett sjelfegande
bondestånd, kunde vara lämpligt att kronan, innan denna komités utredning
och förslag afgifvits, afhände sig en egendom, som kunde
tänkas egnad att, om ock i ringare mån, bidraga till en lycklig lösning
af sistberörda vigtiga fråga. Då derjemte någon afsevärd olägenhet
icke syntes vara att befara af uppskof härutinnan, ansåge ombuden
derför, att försäljning af utarrenderade kronoegendomar i Norrland och
Dalarne tillsvidare icke borde ske i vidsträcktare omfattning, än Riksdagen
redan medgifvit.

Vidare ville ombuden, med anledning af domänstyrelsens i ämnet
gjorda hemställan, uttala, att den generella försäljningsrätt, som angående
nyssberörda fastigheter således syntes böra lemnas Eders Kongl.
Maj:t, lämpligen borde omfatta jemväl de söder om Norrland och Dalarne
belägna kronoegendomar, som icke varit för statsverkets räkning
utarrenderade, men som uppenbarligen vore eller funnes vara af sådan
beskaffenhet, att för desamma icke kunde påräknas högre arrende än
700 kronor, dock under de förutsättningar, som af ombuden blifvit uttalade
i fråga om försäljning af öfriga fastigheter.

Hvad derefter vidkottnne kronans jordbruksfastigheter med högre
arrende än 700 kronor, hade komitén i sin motivering förklarat sig
anse det lämpligast, att efterhand, i den män gällande arrendekontrakt
löpte till ända, framställningar gjordes till Riksdagen om försäljning
åt särskildt angifna kronoegendomar af sådant slag. Detta förslag hade
från myndigheternas sida rönt starkare gensagor än det förra. 1 likhet
med domänstyrelsen ansåge ombuden något sådant allmänt stadgande
icke heller vara önskligt. Jordbruksfastigheter af ifrågavarande storlek
syntes böra, åtminstone tillsvidare, i kronans ego bibehållas. Derest i
något särskildt fall försäljning af dylik egendom kunde befinnas önskvärd,
hölle ombuden före, att domänstyrelsen icke skulle underlåta att,
Bih. Ull Riksd. Prof. 1302. 1 Sami. 1 Afd. 45 Häft. 4

26

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

liksom hittills understundom, enligt hvad nämnda styrelse i sitt utlåtande
meddelat, skett, derom göra underdånig framställning till Eders
Kongl. Maj:t.

I öfverensstämmelse med hvad ombuden förut yttrat, kunde ombuden
deremot icke biträda domänstyrelsens såsom undantag från sistnämnda
regel framstälda förslag, att i Norrland äfven större kronoegendomar
skulle försäljas, för så vidt de ej befunnes vara för något
allmänt behof erforderliga.

I afseende på försäljande af den till inköpta skogsegendomar hörande
inegojord instämde ombuden fullständigt i det af komitén afgifna
förslag med de jämkningar i detsamma, som domänstyrelsen i sitt utlåtande
förordat.

Mot hvad domänstyrelsen hemstält i afseende å föreskrifter rörande
sättet och vilkoren för försäljning af sistnämnda inegoområden
m. m. både ombuden intet att erinra.

Landtbruksstyrelsen bar i underdånigt utlåtande den 5 i denna
månad framhållit, att styrelsen ansåge ändamålet med de af komiterade
ifrågasatta försäljningar af jordbruksfastigheter, eller fortsatta inköp
för statens räkning af skogsmark, synnerligen belijertansvärdt och att
åtgärder för vinnande af detsamma borde från statens sida vidtagas.

Bland de i sådant afseende föreslagna åtgärder syntes den största
uppmärksamheten böra fästas vid utvägen att utsträcka försäljningen
al kronoegendomar till sådana, som gåfve högre arrendeinkomst än
500 kronor men ej mera än 700 kronor. Det skäl, som mot denna
åtgärd anförts, eller att densamma skulle väsentligen minska tillfällena
för skickliga och dugliga jordbrukare att erhålla förmånliga arrenden
på lång tid, ansåge landtbruksstyrelsen icke böra tillmätas någon större
betydelse, enär dels antalet af de jordbruksfastigheter, som, om förslaget
genomfördes, kunde komma i fråga att försäljas, eller omkring
500, icke kunde anses utöfva något betydande inflytande i förevarande
afseende, helst försäljningarna antagligen komme att ske efter hand,
i den män gällande arrendekontrakt komme att förfalla, dels erfarenheten
visat, att arrendatorer af mindre kronoegendomar i allmänhet
icke framför andra jordbrukare utvecklat eu sådan duglighet och skicklighet
i landtbruksafseende, att med hänsyn härtill förslagets antagande
skulle blifva till skada för landtbruksnäringen, dels ock de personer,
som. komme att inköpa ifrågavarande jordbruksfastigheter, sannolikt
till icke ringa del skulle komma att utgöras af förutvarande arrendatorer.

Af dessa och på de af domänstyrelsen anförda skäl ansåge sig

27

Kongl Majds Nåd. Proposition. N:o 53.

landtbruksstyrelsen kunna ansluta sig till komiterades förevarande förslag,
på sätt det blifvit af domänstyrelsen modifieradt.

I enlighet med hvad hushållningssällskapens ombud anfört, ansåge
dock landtbruksstyrelsen att, hvad beträffade de i Norrland och Dalarne
belägna kronoegendomar af nu ifrågavarande slag, några dylika för
närvarande och tillsvidare icke borde försäljas, enär frågan om åtgärder
för bevarande af ett sjelfegande bondestånd i dessa trakter vore under
utredning af en komité samt det icke kunde vara lämpligt att, förrän
sagda fråga blifvit fullständigt utredd, inom dessa landsdelar åtgärder
vidtoges i antydt syfte.

Vidkommande försäljningen af större kronoegendomar än dem,
som lemnade till och med 700 kronors årligt arrende, äfvensom frågan
om försäljning af inegojord till af staten inköpta skogsegendomar instämde
landtbruksstyrelsen till alla delar med hvad domänstyrelsen i
dessa afseenden andragit.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har landtbruksstyrelsen
i underdånighet hemstält att, för den händelse Eders Kongl. Maj:t skulle
finna åtgärder behöfva vidtagas för fortsatt inköp af skogsmark, på
sätt förbemälde komiterade ansett, samt medel dertill funnes böra delvis
uppbringas genom försäljning af kronoegendomar, Eders Kongl. Maj:t
måtte vidtaga de af komiterade i sådant afseende föreslagna åtgärder,
dock med iakttagande af de utaf landtbruksstyrelsen i det föregående
förordade afvikelser från komiténs förslag.

Då jag nu går att yttra mig i förevarande fråga, anhåller jag till
en början att få med några siffror från de senaste åren fullständiga
de uti komiténs betänkande lemnade uppgifter angående köpeskillingar
för försålda kronoegendomar och för inköpta skogsfastigheter. Försäljningssumman
för nämnda kronoegendomar uppgick vid slutet af år
1898 till sammanlagdt 10,480,281 kronor 77 öre. Derefter hafva dylika
egendomar försålts under år 1899 för 722,503 kronor 89 öre, under
år 1900 för 515,825 kronor 28 öre och under år 1901 för 273,452
kronor 18 öre, eller under dessa tre år tillhopa för 1,511,781 kronor 35
öre, hvilken summa, sammanlagd med försäljningssumman vid 1898
års slut gifver ett försäljningsbelopp af tillhopa 11,992,063 kronor
12 öre.

Inköp af mark för bildande af kronoparker har af Eders Kongl.
Maj:t beslutits under år 1899 för 3,773,197 kronor 88 öre, under år
1900 för 1,912,499 kronor 40 öre och under år 1901 för 1,150,311
kronor 10 öre, eller under dessa tre år tillhopa för 6,836,008 kronor

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 53.

38 öre. Lägges härtill inköpssumman vid 1898 års utgång, 8,201,044
kronor 23 öre, visar sig, att för kronoparkers bildande af Eders
Kongl. Maj:t beslutits inköp af mark för ett sammanlagdt belopp af
15,037,052 kronor 61 öre. I denna summa ingå visserligen köpeskillingarna
för några af Eders Kong], Maj:t beslutade inköp, Indika sedermera
till följd af inträffade hinder från säljarnes sida icke kommit till
stånd, men dessa inköpssuminor äro alla endast af mindre betydenhet.
Att inköp af mark under de tre senaste åren kunnat ega rum i så
stor utsträckning, som ofvan anförda siffror utvisa, beror derpå, att
Riksdagen dels medgifvit att af 1899 års skogsmedel finge till inköp
af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark användas ett belopp
af 1,500,000 kronor, dels ock för hvartdera af åren 1900 och 1901 å
extra stat anvisat för enahanda ändamål ett anslag af 1,500,000 kronor.

I likhet med såväl 1896 års skogskomité som de öfver komiténs
förslag i förevarande ämne hörda myndigheter finner jag synnerligen
önskvärd!, att staten fortfarande söker förvärfva skogbärande eller till
skogsbörd tjenlig mark. Helst skulle jag, öfvertygad som jag är om
statsskogarnes stora framtida betydelse för landet, hafva sett att inköpen
af skogsmark för statens räkning kunnat, åtminstone en tid framåt,
fortgå i samma skala som under de senast gångna åren, så att ej alltför
lång tid behöft förflyta innan man inom landet i dess helhet kunde
uppnått mera tillfredsställande proportioner mellan statsskogar och enskilda
skogar än de inom flertalet län i mellersta och södra delarne af
riket förut rådande, af komiten i dess betänkande närmare angifna; och
har det derför äfven varit ytterst motvilligt, som jag, med hänsyn till
de stora kraf, som för andra ändamål för närvarande ställas på statskassan,
sett mig nödsakad afstå från tanken på utverkande af särskilda
anslag för innevarande och nästkommande år för skogsinköp. Ännu
svårare skulle detta emellertid varit mig, om jag icke haft den åsigt,
att genom fortgående försäljningar af kronan tillhöriga jordbruksfastigheter
ytterligare medel skulle kunna för sådana inköp lämpligen beredas.

Ur finanspolitisk synpunkt har det emellertid synts mig särdeles
klokt att staten, i den mån omständigheterna dertill föranledde, afyttrade
jordbruksfastigheter och _ i stället förvärfvade skogsmark, och de skäl,
hvilka mot sådana försäljningar af en del länsstyrelser blifvit anförda,
hafva icke förmått rubba denna min uppfattning. Visserligen anser
jag lika med domänstyrelsen — att några allmänna bestämmelser
för försäljning af utarrenderade kronoegeudomar med arrenden öfver
700 kronor icke lämpligen böra meddelas, då det icke synes mig önskvärd!,
att sådana, jemförelsevis ringa förvaltningskostnader föranledande

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 53. ''

och i allmänhet med goda åbyggnader försedda egendomar i någon
större utsträckning kronan frånhändas samt det ju alltid står domänstyrelsen
fritt att, såsom redan hittills i ett flertal fall skett, i händelse
sådan egendom af en eller annan särskild anledning finnes lämpligen
böra afyttras, derom göra framställning hos Eders Kongl. Maj:t,
men deremot finner jag mig obetingadt böra förorda, att den Eders
Kongl. Maj:tnu medgifna rätt att besluta om försäljning af utarrenderade
kronoegendomar utsträckes att omfatta jemväl sådana med arrenden
öfverstigande 500 kronor men icke 700 kronor.

De vigtigaste bland de skäl, som häremot blifvit anförda, hafva
varit, att dessa egendomars bibehållande i kronans ego skulle vara för
jordbruksnäringen i landet och dess idkare af betydelse såsom beredande
''tillgång för kapitalfattiga personer till arrenden på lämpliga vilkor,
samt att svårigheter antagligen skulle yppas för staten att vid afyttrande
af ett så stort antal egendomar, hvarom här skulle blifva fråga,
uppnå gynsamma försäljningsresultat.

Hvarken det ena eller andra af dessa skäl anser jag mig emellertid
kunna tillerkänna giltighet.

Hvad först jordbruksnäringen angår, är det uppenbarligen till
fördel för denna näring att så stort antal som möjligt af dess idkare
äro sjelfegande. Erfarenheten från föregående försäljningar har adagalagf,
att genom desamma tillfälle beredts en mängd kronoarrendatorer
att förvärfva de af dem arrenderade fastigheterna och då, enligt hvad
jag inhemtat, någon svårighet för kronan att utfå köpeskillingarna
icke visat sig, synes mig detta liäntyda på att dessa försäljningar varit
såväl till gagn för jordbruksnäringen, som till fördel för köparne.
Någon grundad anledning till antagande att förhållandena genom en
sådan utsträckning af försäljningarne, som jag nyss förordat, skulle
blifva annorlunda, har icke heller blifvit påvisad.

Huru en ytterligare realisation af kronoegendomar kan komma
att ställa sig för kronan är naturligtvis omöjligt att bestämdt förutsäga.
Äfven härutinnan synes emellertid, såsom af hvad komitén i
detta afseende uppgifvit jemväl framgår, erfarenheten från föregående
försäljningar egnade att ingifva goda förhoppningar. Hela antalet
kronoegendomar, lemnande mellan 500 och 700 kronor i årligt arrende,
uppgår till omkring 500. Åt dessa torde emellertid en stor del komma
att af en eller annan anledning finnas böra i kronans ego bibehållas och de
återstående skulle försäljas först i den mån de blifva arrendelediga,
hvarigenom försäljningstiden kommer att omfatta minst 20 år. Äfven
antaget att samtliga dessa 500 egendomar äfvensom alla ännu osålda

30

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

kronoegeridomar med arrenden icke öfverstigande 500 kronor, uppgående
till ett antal likaledes af omkring 500, blifva under de närmaste
20 åren försålda, skulle inom landet i dess helhet i medeltal för år
endast omkring 50 försäljningar kunna ifrågakomma.

För jemförelses skull vill jag här erinra, att under tioårsperioden
1892 1901 af Eders Kongl. Maj:t antagits köpeanbud å tillhopa 683

till försäljning utbjudna utarrenderade kronoegendomar, hvilka med ett
taxeringsvärde af tillsammans 5,090,808 kronor betingat i köpeskilling
7,973,927 kronor 84 öre. Att det i afseende å vissa enskilda egendomar
och till och med beträffande en eller annan trakt af landet
kunnat uppstå svårigheter att erhålla antagliga anbud är ju helt
naturligt, men måste i betraktande af det gynsamma resultatet i dess
helhet anses alldeles betydelselöst.

Då härtill kommer, att fortfarande, såsom hittills, naturligen icke
någon försäljning skulle komma till stånd utan att köpeanbudet blifvit
af Eders Kongl. Maj:t pröfvadt och godkändt, lärer någon anledning
att befara en för kronan ofördelaktig realisation af ifrågavarande fastigheter
icke kunna anses förefinnas.

Att, på sätt hushållningssällskapens ombud och landtbruksstyrelsen
ifragasatt, undantaga de i Norrland och Dalarne belägna kronoegendomar
synes mig icke allenast med afseende å dessa egendomars
obetydliga antal skäligen betydelselöst utan dertill jemväl obehöfligt.
Redan förut har i fall, då inom dessa landsdelar belägen, till försäljning
afsedd egendom vant försedd med skogsmark till större omfatthusbehofvet
funnits kräfva, den nämnda behof Överskjutande
skogsmarksarealen plägat i kronans ego bibehållas och afyttringen omfattat
endast inegor jemte nödig utmark. Ett liknande tillvägagående,
hvilket jemväl för framtiden torde komma att nogsamt iakttagas, torde
väl få anses främja och icke motarbeta bevarandet inom dessa delar af
landet af en sjelfegande jordbrukareklass.

Emot förslaget att jemväl sådana förut icke utarrenderade kronoegendomar,
som anses icke kunna lemna högre årligt arrende än 700
kronor, må kunna försäljas, har jag icke något att erinra utan biträder
jag härutinnan domänstyrelsens förslag. Äfven i fråga om försäljningar
af mark, tillhörande inköpta skogsegendomar finner jag mig böra instämma
uti hvad domänstyrelsen anfört samt anser förty, att åt domänstyrelsen
bör uppdragas att, oberoende af såväl skogshushållningsplanernas
upprättande som markens beskaffenhet, hos Eders Kongl. Maj:t
göra framställning om försäljning af till inköpta skogsegendomar hörande
områden, hvilka utan olägenhet för skogsskötsel kunna afyttras.

81

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

I fråga om sättet och vilkoren för försäljningar ne har jag emot
hvad domänstyrelsen föreslagit beträffande de områden, som skulle
komma att afyttras från inköpta skogsegendomar, icke någonting att
erinra. Beträffande öfriga till försäljning föreslagna fastigheter torde,
såsom äfven domänstyrelsen, som härutinnan icke särskildt yttrat sig,
lärer hafva afsett, vid försäljningarne enahanda grunder böra följas, som i
afseende å fastigheter af samma slag nu tillämpas och fastigheterna
sålunda böra afyttras i enlighet med bestämmelserna i nådiga brefvet
den 29 maj 1874 utom hvad angår sådan del af utarrenderad kronoegendom,
som finnes böra efter styckning eller afsöndring försäljas enligt
bestämmelserna i nådiga brefvet den 25 september 1896.

Slutligen torde Eders Kongl. Maj:t böra af Riksdagen äska bemyndigande,
att till inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig
mark använda inflytande köpeskillingsliqvider för de fastigheter af nu
ifrågavarande slag, rörande hvilkas försäljning beslut kommer att under
en viss tidrymd fattas; och tillstyrker jag att denna tid bestämmes till
utgången af år 1903, intill hvilken tid det Eders Kongl. Maj:t vid 1900
års Riksdag gifna enahanda bemyndigande beträffande hittills försäljningsbara
fastigheter är gällande.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag i underdånighet
hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition föreslå
Riksdagen

ej mindre att medgifva,

att dels vid inträffande arrendeledighet af sådan under förvaltning
af domänstyrelsen stäld och för statsverkets räkning utarrenderad
egendom, hvilken i arrende lemnar mer än 500 kronor, men icke utöfver
700 kronor, dels i fråga om sådan kronoegendom, som ej
varit för statsverkets räkning utarrenderad, men som uppenbarligen
är eller vid arrendeuppskattning finnes vara af sådan beskaffenhet, att
för densamma icke kan påräknas högre arrende än 700 kronor, dels och
beträffande till inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet
för skogsskötseln anses kunna afyttras, det må bero af Eders Kongl.
Maj:t att, efter omständigheterna i hvarje särskildt fall, förordna, huruvida
egendomen eller området bör för kronan bibehållas eller till större
eller mindre del försäljas;

att, der Eders Kongl. Maj:t pröfvar försäljning af egendom, tillhörande
någotdera af förstnämnda två slag, böra ega rum, densamma
må ske i enahanda ordning och på enahanda vilkor, som i afseende å
försäljning af egendomar utaf samma slag nu äro enligt af Eders Kongl.
Maj:t och Riksdagen fattade beslut gällande;

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 53.

att, der Eders Kongl. Maj:t finner försäljning af område från inköpt
skogsegendom böra ega ram, det må på Eders Kongl. Maj:t ankomma
att för hvarje fall bestämma, huruvida nådiga brefvet den 29
maj 1874 angående försäljning af vissa hemman och lägenheter eller
nådiga brefvet den 25 september 1896, angående bestämmelser att tjena
till efterrättelse i fråga om lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner,
skall i afseende å sättet och vilkoren för försäljningen
tillämpas; samt

att vid hvarje försäljning derjemte må iakttagas de särskilda bestämmelser,
Eders Kongl. Maj:t kan finna lämpligt att, i allmänhet
eller i vissa fall, för försäljningen meddela;

dock under vilkor att de genom försäljning inflytande medel skola
användas för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark,
och under iakttagande att medlen böra inlevereras till riksgäldskontoret
och der bokföras på sätt nu är stadgadt angående köpeskillingarna
»för de kronoegendomar, som säljas enligt nådiga brefvet
den 29 maj 1874;

än äfven, under förutsättning af bifall till hvad här ofvan föreslagits,
att medgifva, att köpeskillingarna för de kronoegendomar af
ofvan angifna slag samt till inköpta skogsegendomar hörande områden,
rörande hvilkas försäljning beslut fattas under tiden till och med utgången
af år 1903, må för inköp af skogbärande eller till skogsbörd
tjenlig mark af Eders Kongl. Maj:t disponeras och följaktligen på
Eders Kongl. Maj:ts reqvisition från riksgäldskontoret utbetalas.

Till denna departementschefens, af statsrådets
öfrige ledamöter biträdda hemställan, behagade Hans
Maj:t Konungen lemna nådigt bifall och förordnade
att proposition i ämnet skulle till Riksdagen aflåta^
af den lydelse bilaga . . . till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
W. Roos.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1002.