Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 44.
13
l
N:o 44.
. . ■ '' - 41 ■ '' c . -u i a-. -*» .«•
■ U ''• '' i. . ■ ‘ • : ''• • V-'' »
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till ändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen;
gifven Stockholms slott den 31 januari 1902.
Under åberopande af bifogade i statsrådet förda protokoll vill
Kongl. Maj:t härmed till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordningframlägga
följande
Förslag
till ändrad lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen.
§1 2.
4:o. 1 grund af — — — som helst.
Vid föregående tillåtelse skola följande undantag ovägerligen iakttagas:
Att
protokoll —---icke uppenbara.
Att ej några —--böte femtio riksdaler.
Att mobifiseringsplaner — — — skriften konfiskeras.
Att i hvad rättegångsmål — — — böte femtio riksdaler.
Det skall ock---sexton skillingar.
Att protokoll--- — sexton skillingar.
Att ingen må tillåtas, i andra fall än allmänna lagen och gällande
författningar utstaka, att meddela eller till tryck utlemna utdrag
af kyrkoböcker eller af andra själavården och kyrkodisciplinen rörande
handlingar, i afseende på enskilda personers lefverne och seder, så vidt
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
de lända dem till skada eller förklenande, eller att meddela eller till
tryck utlemna intagningshandlingar eller journaler rörande de å anstalter
för sinnessjuke, lasarett eller andra sjukvårdsinrättningar intagna
personer, så vidt dessa handlingar lemna upplysning om sjukdomen
eller den sjukes personliga förhållanden i öfrigt. Den häremot bryter,
böte trettiotre riksdaler sexton skillingar.
Att utdrag af det i riket inrättade straffregister ej må meddelas i
vidsträcktare mån, än som föranledes af lag, stiftad i den ordning 87 §
regeringsformen stadgar. Den häremot bryter, böte trettiotre riksdaler
sexton skillingar.
Att uppgifter, som skattskyldige till ledning för egen taxering aflemna
till beskattningsmyndigheter, ej må utlemnas till andra än dem,
som enligt skatteförfattningarna ega taga del af samma uppgifter. Den
häremot bryter, böte femtio riksdaler.
Att för officiel statistik afsedda uppgifter, som enskilda personer,
bolag eller andra samfälligheter, utan att vara dertill genom föreskrift
i lag eller författning förpligtade, afgifva, ej må utlemnas. Den häremot
bryter, böte femtio riksdaler.
Att memorial och embetsbref, som bankinspektionen eller försäkringsinspektionen,
med anledning af verkstäld inspektion, afgifver angående
banks eller försäkringsanstalts förhållanden, äfvensom svarsskrifvelser
å sådana embetsbref, icke må utlemnas, der ej Konungen för
särskildt. fall annorlunda förordnar. Den häremot bryter, böte femtio
riksdaler.
Att ansökning — — — femtio riksdaler.
Att sådant — — — hufvudsaken.
I öfrigt, -— — — stadgadt är.
Kongl Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
O S C A E.
Hj. L. Hammarskjöld.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
15
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 31 januari 1902
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg,
Palander,
Hammarskjöld,
Westring.
Ghefen för justitiedepartementet statsrådet Hammarskjöld anförde
i underdånighet:
»Den komité, åt hvilken Eders Kongl. Maj:t genom nådigt beslut
den 5 oktober 1894 uppdrog att granska stadgan angående sinnessjuke
den 2 november 1883 och afgifva förslag till de förändringar deri, som
kunde anses vara af behofvet påkallade, anförde i underdånig skrifvelse
den 29 februari 1896, hvarmed öfverlemnades förslag till ny stadga
angående sinnessjuke, att komitén ansett sig böra uttala, att, derest
sådant legat inom komiténs uppdrag, komitén, för tillgodoseende af de
sinnessjukes och deras anhöriges berättigade kraf derpå, att obehöriga
personer icke kunde få kännedom om vissa de sinnessjuke rörande
16
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.
handlingar, hvilka afsåge grannlaga och under alla omständigheter rent
personliga förhållanden, velat hemställa om sådan ändring i tryckfrihetsförordningen,
att tillgång till dylika handlingar uttryckligen inskränktes
till den sjukes målsman eller annan, som för afgiften ansvarade, i all
synnerhet som grunden för nämnda förordnings förbud mot att meddela
eller till tryck utlemna utdrag af kyrkoböcker eller af andra själavården
och kyrkodisciplinen rörande handlingar i afseende på enskilda
personers lefverne och seder, så vida de lände dem till skada eller förklenande,
torde vara i ännu högre grad tillämplig å de uti ifrågavarande
afseende af läkare och andra personer lemnade uppgifter.
En likartad fråga väcktes äfven vid utarbetandet af förslag till nya
föreskrifter beträffande vissa andra sjukvårdsinrättningar.
Sedan Eders Kongl. Maj:t den 15 april 1898 i nåder uppdragit åt
en komité att uppgöra förslag i fråga om behöfliga förändringar i gällande
bestämmelser angående länslasaretten och andra sjukvårdsinrättningar,
som kunde anses böra i väsentliga delar med dem likställas, afaflemnade
denna komité med underdånig skrifvelse den 30 januari 1899
betänkande jemte förslag, bland annat, till lasarettsstadga och till sjukstugestadga.
I den underdåniga skrifvelsen anförde komitén, att då hvad
af komiterade för granskning af stadgan om sinnessjuke uttalats om
önskvärdheten af inskränkning utaf den hittills i lag medgifna rätten
att taga del af handlingar, som anginge sinnessjuka personer, torde ega
sin fulla giltighet jemväl med afseende å handlingar och journaler, som
rörde lasarettspatienter, komitén, hvilken på grund af tryckfrihetsförordningen
ansett sig icke kunna föreslå tillfyllestgörande bestämmelser
mot missbruk härutinnan, i underdånighet hemstälde, att Kongl. Maj:t
täcktes vilja gå i författning om beredande af sådan ändring i tryckfrihetsförordningen,
hvarigenom innehållet af vissa i förslaget omnämnda
journaler, hvilka till största delen innehölle uppgifter om patienters
rent personliga förhållanden, skyddades mot obehörigt utspridande och
rätten att taga del af journalerna förty begränsades till särskild! angifna
personer.
Efter det stadga angående sinnessjuke utfärdats den 14 juni 1901
samt lasarettsstadga och sjukstugestadga den 18 oktober samma år,
har chefen för civildepartementet med särskilda skrivelser för den åtgärd,
som kunde föranledas af hvad komiteerna anfört i fråga om
ändring i tryckfrihetsförordningen, till chefen för justitiedepartementet
öfverlemnat exemplar af komitéernas ofvan anmärkta skrivelser med
dertill hörande betänkanden och förslag.
Att vissa af de handlingar, som enligt ofvanberörda författningar
17
Kong!. May.ts Nåd. Proposition N:o 44.
erfordras för patients intagande å deri afsedda sjukvårdsinrättningar, liksom
de journaler, hvilka enligt samma författningar skola föras, måste om
de sjukes personliga förhållanden innehålla upplysningar, som stundom
kunna vara af den mest grannlaga beskaffenhet, är uppenbart. Det
lärer derför obestridligen vara en brist i tryckfrihetsförordningen, att
stadgande saknas om skydd mot obehörigt offentliggörande af dylika
handlingar. Att det icke redan tidigare visat sig nödigt att afhjelpa
denna brist, kan endast förklaras deraf, att ett sådant skydd ansetts
vara en så naturlig sak, att det endast sällan torde hafva inträffat att
någon ifrågasatt att få begagna sig af rätten att offentliggöra handling
af sådan beskaffenhet, som ofvan angifvits. Då emellertid nu fråga om
införande af dylikt skydd blifvit väckt, torde det vara angeläget att åtgärder
i detta syfte så fort som möjligt blifva vidtagna.
Tydligtvis kan det icke ifrågakomma att i tryckfrihetsförordningen
närmare angifva i hvad mån ifrågavarande handlingar skola
vara undandragna offentligheten, utan torde i sagda förordning allenast
böra införas förbud mot att meddela eller till tryck utlemna omförmälda
intagningshan d lin gar och journaler, så vida de lemna upplysning om
patientens sjukdom eller hans personliga förhållanden i öfrigt. Ett
sådant förbud kan emellertid, såsom äfven framgår af de båda komitéernas
yttranden, icke göras o vilkorligt. I stadgan angående sinnessjuke
innehålles, förutom föreskrifter om inspektörens åliggande att
Granska intagningshandlingar och journaler samt om öfverläkarens skyldio-het
att för direktionen framlägga samma handlingar och journaler
till granskning, äfven bestämmelse, att det är den sjukes målsman såväl
som den, hvilken för afgiften ansvarar, obetaget att, efter anmälan
hos vederbörande, inom anstalten taga kännedom af der förda journaler
i hvad de röra den sjuke. Enligt bestämmelser i lasarettsstadgan
och sjukstugestadgan åligger det vederbörande läkare att, på anhållan
af den sjuke, af offentlig myndighet eller, der läkaren så pröfva!’ lämpligt,
målsman eller anhörig, afgifva intyg enligt sjukjournalen. Dessa
bestämmelser såväl som andra liknande särskilda föreskrifter om tillhandahållande
af ifrågavarande handlingar böra tydligen fortfarande
vara gällande. Den inskränkning i det ifrågasätta förbudet, som sålunda
blifver erforderlig, torde, liksom fallet är med motsvarande inskränknino-
i gällande förbud mot att meddela eller utlemna vissa utdrag af
kyrkoböcker eller af andra själavården och kyrkodisciplin rörande
handlingar, kunna erhålla den affattning, att meddelandet eller utlemnande!''icke
är tillåtet i andra fall än allmänna lagen och gällande författningar
utstaka.
flik. till Riksd. Prot. 1002. / Sami. 1 Afd, 40 Haft. :1
18
Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 44.
Det nya stadgandet synes ock lämpligen böra hafva sin plats i det
stycke af § 2 inom. 4 tryckfrihetsförordningen, der sistnämnda förbud
nu innehålles. I följd häraf torde det år 1900 i samma styckednskjutna
stadgandet om förbud mot meddelande af utdrag af straffregistret böra
öfverflyttas till eu särskild punkt.
I skrifvelse den 30 innevarande månad bär chefen för finansdepartementet,
under åberopande af hvad han till statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 11 innevarande januari anfört i fråga om
behofvet att från offentlighet freda såväl uppgifter, som till beskattningsmyndigheter
aflemnas rörande skattskyldiges ekonomiska förhållanden,
som ock i vissa fall enskildes till offentlig myndighet afgifna statistiska
uppgifter, hemstält, huruvida icke i § 2 i tryckfrihetsförordningen,
framför det stycke, som började med orden »att ansökning om
patent», borde införas två nya stycken, ungefärligen så lydande:
»Att uppgifter, som till beskattningsmyndigheter aflemnas rörande
skattskyldiges ekonomiska förhållanden, ej må utlemnas till andra än
dem, som enligt skatteförfattningarna ega att i och för taxeringen taga
del af dessa uppgifter. Denjhäremot bryter, böte femtio riksdaler.
Att för den officiella statistiken afsedda uppgifter, som af enskilda
personer, _ bolag eller föreningar till offentliga myndigheter frivilligt afgifvas,
ej må utlemnas. Den häremot bryter, ''böte femtio riksdaler.»
Hvad först angår beredande af skydd mot offentliggörande åt uppgifter
till beskattningsmyndigheterna tillåter jag mig erinra, att Eders
Kongl. Maj:t den 11 innevarande januari på finansdepartementets föredragning
beslutit att i nådig proposition föreslå Riksdagen att för år
1903 till upptagande i riksstaten för samma år åtaga sig en särskild
bevillning under namn af inkomstskatt att utgå enligt ett propositionen
bilagdt förslag till förordning om inkomstskatt. Den skatt, som genom
nämnda förordning skulle införas, utgör en med obligatorisk sjelfdeklaration
förbunden progressiv inkomstskatt; och innehåller förslaget följaktligen
stadganden om förpligtelse för skattskyldige att afgifva uppgifter
till ledning vid taxeringen.
Vid det tillfälle, då aflåtande! af berörda proposition beslöts, anförde
chefen för finansdepartementet, bland annat, att det vore en ostridig
nödvändighet, att de skattskyldiges sjelfdeklarationer så mycket
som möjligt fredades från offentlighet. Förslaget till förordning om
inkomstskatt sörjde i sin mån för vinnandet af detta syftemål genom
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
do i 34 § 2 mom. meddelade bestämmelser derom, att, utom vederbörande
kronoombud, endast taxeringsmyndighets ordförande med biträde
af en ledamot finge granska deklarationerna, att för innehållet åt sålunda
granskad uppgift icke finge inom taxeringsmyndighet lenmas
vidare redogörelse, än som för taxeringen oundgängligen erfordrades,
att deklarationerna icke skulle vara tillgängliga för andra än vissa uppgiga
personer och ej finge utan den skattskyldiges samtycke intagas
f vederbörande beskattningsnämnds protokoll, samt att deklarationerna
skulle behörigen förvaras och efter viss tids förlopp förstöras. Dessa
bestämmelser blefve emellertid kraftlösa, så länge det enligt tryckfrihetsförordningen
stode en hvar öppet att utbekomma afskrift åt atgif
ven
deklaration. . , r
Lika med chefen för finansdepartementet anser jag det ligga i
öppen dag, att införandet af obligatorisk sj^deklaration med nodvanhet
förutsätter deklarationernas skyddande från offentlighet, och att
för sådant ändamål ett tillägg i tryckfrihetsförordningen ar erforderligt.
Det skulle emellertid näppeligen vara lämpligt, att fata det ifrågasätta
skyddet omfatta icke allenast de uppgifter till beskattningsmyndi
o-heterna, som äro att hänföra till sjelf deklarationer, utan äfven de i
14 8 af gällande bevillningsförordning och 25 § af den föreslagna nya
förordningen omförmälda uppgifter, hvilka afse att tjena till ledning
vid taxering af andra än dem, som lemnat uppgifterna. Vissa åt dessa
uppgifter meddelas af offentliga myndigheter och höra uppenbarligen
icke undandragas offentligheten. Ej heller de öfriga synas vara af
sådan beskaffenhet, att det kan anses erforderligt att skydda dem flan
offentliggörande. Hvad särskilt angår de i 14 § bevillmngsforordnmgen
afsedda uppgifter har, så vidt kändt är, något behof af sadant skydd
hittills icke visat sig. De komiterade, som uppgjort förslag till förordning
om inkomstskatt, hafva icke heller ifrågasatt skydd för andra
uppgifter än dem, som afse egen beskattning, liksom ock de ofvan anmärkta
bestämmelserna i förslagets § 34 mom. 2 endast hafva afseende
a dylDet utMfrågavarande hänseende erforderliga stadgandet i tryckfrihetsförordningen
torde derför böra afse allenast de uppgifter, som skattskyldige
till ledning för egen taxering aflemna till beskattningsmyndigheter
Uppenbart torde vara att till dylika uppgifter höra hänföra,
bland andra, äfven de, som för omyndigs eller frånvarandes taxering
lemnas af förmyndare eller god man, liksom de, hvilka för taxenng åt
bolag eller annan samfällighet afgifvas af samfalbghetens styrelse eller
förvaltning.
20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
Vidkommande derefter frågan om skydd mot offentliggörande af
vissa statistiska uppgifter, åsyftas i forberörda skrifvelse allenast sådana
för den officiella statistiken afsedda uppgifter, som af enskilda
personer, bolag eller föreningar till offentliga myndigheter frivilligt afgifvas.
Dylika frivilliga uppgifter torde för närvarande endast förekomma
i fråga om den så kallade arbetsstatistiken. Såsom bekant hafva
arbetsstatistiska undersökningar fortgått alltsedan år 1897, om än hittills
mera försöksvis, då endast extra anslag till mindre belopp vant
för ändamålet beviljade. I innevarande års statsverksproposition har
emellertid föreslagits beviljande af medel för en permanent arbetsstatistisk
utredning, hvilken, på sätt chefen för finansdepartementet vid
ärendets föredragning den 11 i denna månad närmare utvecklade, skulle
anordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, som funnes
angifva i åberopadt memorial af förste aktuarien å kommerskollegii
statistiska afdelning.
I detta memorial anfördes i fråga om behofvet af skydd uti ifrågavarande
hänseende, att erfarenheten af det försök, som vid 1899 och
1900 års undersökningar af den mekaniska verkstadsindustrien gjorts,
att från arbetsgifvarne bekomma utförliga och exakta uppgifter rörande
verkstadsdriften, i ett afsevärdt antal fall till fullo bekräftat de farhågor,
som redan förut uttalats rörande arbetsgifvarnes ovillighet att i
detta afseende lemna detaljerade upplysningar om sin verksamhet.
Uppenbart vore ju ock att en arbetsgifvares benägenhet att till offentlig
myndighet lemna sådana upplysningar skulle vara skäligen ringa
och att hans betänkligheter i förevarande fall måste vara fullt berättigade,
så länge, enligt hvad fallet vore i Sverige i motsats till vissa
andra länder, dylika uppgifter betraktades såsom offentliga handlingar
och sålunda tillhandahölles en hvar, som påfordrade handlingarnas utlemnande
i afskrift. Äfven om sådant ännu icke skett, kunde det dock
tänkas, att, derest detta förhållande Unge fortfara, de afgifna uppgifterna
kunde blifva pa detta sätt missbrukade till enskilda personers
synnerliga skada. Det syntes derför vara högst angeläget att, för såvidt
statistiska uppgifter icke skulle, såsom någon gång händt, rent af
vägras eller afsigtlig! förvanskas, det i lagstiftningsväg blefve fastslaget,
att sadana statistiska uppgifter, hvilka af enskilda personer frivilligt
afgåfves till offentlig myndighet, icke vore att betrakta såsom
offentliga handlingar, åtminstone icke förr än efter förloppet af så långtid,
att uppgifterna icke längre kunde anses hafva aktuelt intresse.
Hade väl en sådan lagbestämmelse blifvit införd, torde den ovedersägligen
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44. 21
svåraste stötestenen för bekommande af tillförlitliga primäruppgitter
vara aflägsnad.
Det torde icke kunna betviflas, att sådant skydd, som i anförda
memorial ifrågasatts, verkligen är nödigt för att de arbetsstatistiska
undersökningarna skola kunna komma att fullständigt uppfylla det ändamål,
som med dem åsyftas. Tydligt är ock, att skyddet ej står att vinna
på annan väg än genom införande af stadgande derom i tryckfrihetsförordningen.
Några grundade betänkligheter häremot synas icke höra
möta, då skyddet skulle gälla endast sådana uppgifter, som frivilligt
aflemnas. Särskildt är att märka att i fråga om en stor del af dessa
uppgifter skyddets införande utgör eu förutsättning för uppgifternas
erhållande.
Då tryckfrihetsförordningens 2 § endast afser offentliga handlingar,
och enär ifrågavarande uppgifter äro afsedda för den officiella statistiken,
torde det ej vara erforderligt att särskildt uttala den förutsättningen
att uppgifterna afgifvas till offentliga myndigheter. Tvärtom skulle ett
sådant uttalande möjligen, vid det förhållande att uppgifterna ofta icke
aflemnas direkt till offentliga myndigheter utan uppsamlas af agenter
eller korrespondenter, kunde vålla någon osäkerhet om stadgandets
räckvidd.
Uti ofvanberörda skrifvelse har chefen för finansdepartementet vidare
förordat införande i tryckfrihetsförordningen af stadgande i syfte
att från offentlighet freda vissa bankinspektionen rörande handlingar.
I detta afseende anföres i skrifvelsen, att om undersökning, som
af bankinspektören eller assistenten å finansdepartementets bankbyra
verkstäldes hos enskild bankinrättning, föranledde anmärkningar af det
slag, att de icke lämpligen kunde framföras till bankstyrelsen endast
muntligen, anmärkningarne tydligen borde på annat sätt bringas till
styrelsens kännedom. Detta kuncle ske antingen sålunda, att af'' bankinspektören
till chefen för finansdepartementet afgifvet memorial angående
bankinspektion dolgåfves vederbörande bankstyrelse, eller ock genom
bref, som bankinspektören efter föregående föredragning för chefen
för finansdepartementet afläte till bankstyrelsen. Vid det förra
tillvägagåendet, som tillförene begagnats, lede det intet tvifvel att bankinspektörens
memorial enligt § 2 tryckfrihetsförordningen hörde till de
handlingar, som finge i allmänt tryck utgifvas, och lika litet kunde vid
det numera tillämpade förfarandet, att bankinspektören efter sådan före
-
22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
dragning, hvarom förut blifvit sagdt, skriftligen meddelade bankstyrelsen
sina erinringar, ifrågasättas annat, än att sådana af bankinspektören
aflåtna bref borde rubriceras såsom embetsskrifvelser och följaktligen
tillhörde offentligheten. Offentliggörandet af berörda handlingar
skulle emellertid uppenbarligen kunna medföra mycket stora vådor.
Bankinspektörens ifrågavarande meddelanden berörde nemligen bankens
intimaste förhållanden, liksom i dem ofta omnämndes de förbindelser,
hvari bankens kunder häftade. Offentliggörandet af bankinspektörens anmärkningar
skulle derför lätteligen kunna medföra en afsevärd och af de
verkliga förhållandena icke betingad rubbning i en banks kredit, och detta
tilläfventyrs vid en sådan tidpunkt, att de betänkligaste följder kunde
deraf uppstå. Att bankinspektörens meddelanden, så vidt de berörde enskildas
förhållanden till banken, icke borde kunna i tryck framläggas för
allmänheten framginge redan såsom eu konseqvens af den i vår banklagstiftning
intagna bestämmelse, att enskildas förhållanden till bankerna icke
finge för allmänheten yppas. Det vore tydligt att denna för bankstyrelser
och tjensteman närmast uppstäda regel borde anses allmängiltig, så att
icke de förhållanden, som det vore dessa förbjudet att yppa, finge bringas
till allmänhetens kännedom genom publicerande af bankinspektörens
meddelanden. Hvad sålunda vore sagdt om bankinspektörens meddelanden
gälde i tillämpliga delar äfven om de såsom svar å desamma
aflåtna skrifvelse!'' från vederbörande bankstyrelser. Då, för att bankinspektionen
icke måtte förryckas, det alltså vore af nöden, att memorial
och embetsbref, som bankinspektören med anledning af verkstäld inspektion
afgåfve, äfvensom bankernas svarsskrifvelser undantoges från
de handlingar, som finge till tryck utlemnas, föreslog chefen för finansdepartementet,
att efter de båda förut afhandlade af honom förordade
tilläggen till § 2 i tryckfrihetsförordningen måtte införas ett ytterligare
stycke af ungefärligen följande lydelse:
»Att memorial och embetsbref, som den af Konungen förordnade
bankinspektören, med anledning af verkstäld inspektion, afgifver angående
banks förhållanden, äfvensom svarsskrifvelser å sådana embetsbref
icke må, der ej Konungen i statsrådet annorlunda förordnar, utlemnas.
Den häremot bryter, böte femtio riksdaler.»
I fråga om behofvet af ett stadgande i nämnda syftning är jag
af samma tanke som chefen för finansdepartementet. Om i stadgandet
användes uttrycket bankinspektionen i stället för bankinspektören, kan
detsamma vinna behörig tillämpning äfven i händelse den myndighet,
som utöfva!’ uppsigt öfver bankerna, erhåller en förändrad organisation.
23
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.
Då hvad i fråga om bankinspektionen anförts, eger väsentligen
samma giltighet beträffande inspektionen öfver försäkringsanstalterna,
synes den ifrågasatta föreskriften böra omfatta äfven handlingar tillhörande
försäkringsinspektionen.))
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i enlighet
med det afgifna yttrandet upprättadt förslag till ändrad''lydelse
af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen, hemstälde han i underdånighet, att
Kongl. Magt täcktes, med godkännande af förslaget, framlägga detsamma
till Riksdagens antagande.
Med bifall till denna af statsrådets öfrige ledamöter
biträddda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
förordna, att det anmälda förslaget skulle till
Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framläggas
medelst nådig proposition, af den lydelse bilagan
litt. B vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.