Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 43.

1

N:o 43.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
ändrad lydelse af 1 § ll:o tryckfrihetsförordningen; gifven
Stockholms slott den 31 januari 1902.

Under åberopande af bifogade i statsrådet förda protokoll vill
Kongl. Maj:t härmed till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning
framlägga följande

Förslag

till ändrad lydelse af 1 § ll:o tryckfrihetsförordningen.

§ 1.

ll:o. Boktryckare vare pligtig att af allt, som hos honom tryckes,
till Kongl. biblioteket samt till hvartdera af rikets universiteter, enligt de
närmare föreskrifter och vid det ansvar, som stadgas i lag, stiftad i
den ordning 87 § regeringsformen bestämmer, utan betalning aflemna
ett fullständigt och felfritt exemplar jemte dertill hörande planscher.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAK.

Hj. L. Hammarskjöld.

1-- '' ''

Bih. till Riksd. Prat. 1002. I Sami. 1 Afd. 40 Käft. (N;n 43 och 44.)

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 5 december 1901.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre von Ottek,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld,

W ESTRING.

Efter gemensam beredning med statsrådet och chefen för justitiedepartementet
yttrade chefen för ecklesiastikdepartementet statsrådet
Claeson:

10:o.

»I skrifvelse den 13 maj 1898 (n:o 128) har Riksdagen, i anledning
af en inom Andra Kammaren väckt motion, anhållit, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke åtgärder borde vidtagas
för beredande af större varaktighet åt de tryckalster, som i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

3

enlighet med tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 11 vore eller blefve
till rikets offentliga bibliotek öfverlemnade. I samma skrifvelse anförde
Riksdagen, bland annat, att man syntes åtminstone för närvarande hänvisad
till att genom någon efterbehandling gifva ökad varaktighet åt
sådana tryckalster, som på grund af pappersmaterialets beskaffenhet
vore mest utsatta för tidens förstörande inverkan. Af en vid motionen
fogad, af professor A. W. Cronquist författad promemoria och af hvad
Riksdagen i öfrigt varit i tillfälle att från sakkunnigt håll inhemta
syntes framgå att möjligheten af en efterbehandling med dylikt resultat
icke kunde anses tvifvelaktig. Det gälde blott att utröna, till hvilken
grad målet kunde vinnas, äfvensom att utarbeta de behandlingsmetoder,
genom hvilka det billigast och beqvämast skulle kunna nås. Innan man
skrede till åtgärder för ändamålet, syntes det Riksdagen emellertid vara
erforderligt att man genom sorgfällig undersökning förskaffade sig full
visshet om, att det åsyftade resultatet verkligen kunde i afsevärd mån
vinnas utan alltför dryga kostnader och för stort besvär. Utsigterna
för ett lyckligt resultat af en dylik undersökning samt lämpligaste
sättet för dess åstadkommande ansåge Riksdagen bäst kunna bedömas
af Eders Kongl. Maj:t efter vederbörande biblioteksmyndigheters hörande.

I anledning af berörda framställning hafva infordrade underdåniga
utlåtanden afgifvits af öfverbibliotekarien vid Kongl. biblioteket samt
bibliotekarierna vid universitetsbiblioteken i Upsala och Lund. Dessa
myndigheter hafva dervid i hufvudsak anfört, att, enär pappersmaterialet
i nyare svensk litteratur, särskilt tidningarna, lemnade mycket öfrigt
att önska, det vore angeläget att tryckfrihetsförordningen komme att
innehålla bestämmelser äfven om beskaffenheten af papperet i de exemplar
af tryckta skrifter, som skulle aflemnas till de ifrågavarande biblioteken,
samt att en efterbehandling af i biblioteken befintliga tryckalster för
att gifva papperet större hållbarhet visserligen vore särskilt i afseende
å tidningarnas pappersmaterial synnerligen behöflig, men att, äfven om
sådan konserveringsåtgärd vore utterbär och verksam, hvarom ytterligare
utredning erfordrades, den i allt fäll icke skulle kunna genomföras
utan betydlig tidsutdrägt och kostnad.

På grund af nådig remiss har jemväl styrelsen för tekniska högskolan
den 28 december 1899 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet
och dervid öfverlemnat infordrade yttranden i ämnet från professorn i
mekanisk teknologi vid högskolan G. Sellergren och professorn i kemisk
teknologi dersammastädes P. Klason.

Det af professor Sellergren afgifna yttrandet innehåller, bland
annat, följande. Af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse framginge, att

4

Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

åtgärder för vinnande af ökad varaktighet hos papperet behöfde vidtagas
icke blott med de tryckalster, som i enlighet med tryckfrihetsförordningens
föreskrift redan blifvit till rikets offentliga bibliotek öfverlemnade,
utan äfven med sådana, som framdeles komme att öfverlemnas.
I afseende å de senare tryckalstren hade af de tillfälliga utskott, som
inom Riksdagen. yttrat sig öfver motionen, den åtgärden vant ifrågasatt,
att boktryckarne skulle åläggas att trycka arkivexemplaren på papper af
viss beskaffenhet, men att häremot ansåges tala att, hvad särskildt tidningar
beträffade, dessa hade så vexlande format, att det af denna
anledning blefve svårt att tillhandahålla något genom statens försorg
kontrolleradt normalpapper, samt att vid rotationspressar af tekniska
och ekonomiska skäl ej kunde användas olika slags papper, hvarför en
efterbehandling äfven af dessa tryckalster förordades. Ett sådant tillvägagångssätt
ansåge professor Sel! ergren vara från teknisk synpunkt
mindre ändamålsenligt. Att exempelvis trycka en tidning, som vore
afsedd att trots flitigt användande i ett offentligt bibliotek ega bestånd
långt in i framtiden, på underhaltigt papper, tillverkadt delvis eller
uteslutande af slipad trämassa, samt efter tryckningen gifva detsamma
ett limartadt, mer eller mindre skyddande öfverdrag, som visserligen
ökade dess styrka, men i längden icke kunde motverka det underhaltiga
råmaterialets menliga inflytande, skulle vara en åtgärd, som blott i
yttersta nödfall kunde af en fackman förordas. Äfven kostnaden för
efterbehandlingens omsorgsfulla utförande torde visa sig större än den
för anskaffande af fullgodt papper af varaktigt material. Det enda fullt
rationella sätt för vinnande af ökad varaktighet hos de tryckalster, som
framdeles öfverlemnades till rikets offentliga bibliotek såsom arkivexemplar,
syntes alltså bestå uti att låta trycka desamma på ett för
detta ändamål fullt lämpligt papper. De tekniska svårigheter, som
dervid skulle yppa sig, vore ej af stor betydelse. Då s. k. rotationspress
användes till tryckning af tidningar eller andra tryckalster, kunde
den i maskinen befintliga pappersrullen eller valsen med det sämre
papperet uttagas, sedan upplagan blifvit tryckt, hvarefter en annan vals
med bättre papper kunde insättas för den omedelbart derpå följande
tryckningen af arkivexemplaren. Det derigenom tillkomna extra arbetet
bestode sålunda blott i pappersrullarnes ombytande. Detta förfaringssätt
praktiserades äfven vid vissa tryckerier inom landet.

Större svårighet syntes uppkomma i fråga om kontrollen af det
för arkivexemplaren använda papperets beskaffenhet. Någon officiel
kontroll af det inom statens embetsverk eller af andra myndigheter
använda papperet vore ännu icke införd i vårt land och några lag -

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

stadgade bestämmelser rörande fordringar å olika slag af »normalpapper»
förefunnes icke. Emellertid syntes erforderlig kontroll kunna i detta hänseende
utöfvas antingen genom tekniska högskolans materialprofningsanstalt
eller, såsom för närvarande skedde vid vissa leveranser af tryckpapper
för statsverkets behof, genom en särskild granskningsnämnd af sakkunnige.
Huruvida leveransen af sålunda granskadt tryckpapper borde
ske genom ett statens embetsverk, eller åt tryckerierna skulle öfverlemnas
prof å sådant papper jemte uppgift öfver dess hållfasthetsegenskaper
och sammansättning samt åt dem lemnas fritt val af leverantör,
vore en fråga, hvars besvarande förutsatte, utom annat, kännedom om
tidningarnas olika format m. in. och derför nu kunde lemnas å sido.

I fråga om de tryckalster, som redan blifvit till rikets offentliga
bibliotek såsom arkivexemplar öfverlemnade och som visat sig vara
framstälda af ett underhaltigt och ovaraktigt papper, syntes meningarna
vara delade. Om emellertid några åtgärder skulle kunna vidtagas för
beredande af större varaktighet åt dessa tryckalster, torde de blott
kunna bestå i en efterbehandling genom lämpliga vare sig mekaniskt
eller kemiskt skyddande konserveringsmedel. Huruvida den af professor
Cronquist föreslagna metoden, som bestode i att förse det tryckta
papperet med ett öfverdrag af ett limartadt bindemedel, skulle visa
sig motsvara förväntningarna, vore svårt att säga utan en förberedande,
af fackmän gjord undersökning af metodens lämplighet och användbarhet.

Professor Klason har i sitt förenämnda yttrande anfört hufvudsakligen,
att bibliotekens bokförråd vore, irånsedt den mekaniska slitningen
vid nyttjandet, utsatta för vissa af honom närmare beskrifna förstörande
krafter. Så vore fallet med åtskilliga mineralsyror, som genom
förbränning åt stenkol, koks eller lysgas tillfördes luften särskildt i
kulturens centra, de stora städerna. Papper, vid hvars tillverkning
användts trämassa, vore äfven utsatt för skada af solljuset. I fall
sådant papper redan från början haft minsta möjliga hållfasthet, blefve
det, om detsamma under en tid utsattes för solljuset, synnerligen spröd!.
Detta hade föranledt tron, att sådant papper med tiden skulle undergå
en förmultningsprocess och derigenom sönderfalla af sig sjelf t. Så vore
emellertid lyckligtvis ingalunda förhållandet. De nämnda förstörande
krafterna angrepe papperet i kanterna, och endast i den mån dessa
folie af fortsattes förstörelsen vidare. Denna förstörelse vore alltid
långsam men ginge hastigare, ju sämre hållfasthet papperet både från
början. Till och med nutidens sämsta papper kunde, enligt professor
Klasons öfvertygelse, vid sorgfällig vård och ej för mycken slitning

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

förvaras ej blott i decennier utan till och med i sekler, allt under förutsättning
att vid papperets tillverkning vissa tekniska fel ej blifvit
begångna, hvilket dock numera ytterst sällan skedde. Den utifrån inåt
framskridande förstörelseprocessen kunde ej fortgå annorledes, än i
mån de angripna delarne folie bort, hvilket skedde vid slitning.

I afseende å den föreslagna efterbehandlingen yttrade professor
Klason: Allt papper förlorade i fuktigt tillstånd större delen af sin

hållfasthet. Så snart det vore fråga om stora ark, vore det derför
endast papper af godt material, som med säkerhet kunde limmas utan
risk af papperets förstöring. Vid afl limning i ark måste, efter det
papperet blifvit indränkt i limlösningen, öfverskottet häi-af utpressas,
hvilken pressning måste vara hård, i fall ej svåra olägenheter skulle
tillstöta vid torkningen. I följd deraf häftade arken starkt vid hvarandra
eller vid mellanlägget efter pressningen. Det vore icke antagligt,
att sämsta pappers hållfasthet i fuktigt tillstånd vore tillräcklig att
äfven vid största varsamhet förhindra bristning. Praktiskt erfarne
personer, med hvilka professor Klason i denna sak meddelat sig, vore
äfven af samma mening. Dertill komme att vid torkningen "allt för
lätt uppstode spänningar, som förorsakade dels skrynklighet och bucklor
dels ock bristning. Icke vore det tänkbart, att bibliotekens folianter
skulle söndertagas ark efter ark för att efter genomgången procedur
åter inbindas. Frånsedt de oerhörda kostnaderna — en stor tidningsbok
kostade i inbindning närmare trettio kronor, en följd af den nödiga
stora hållfastheten i ryggen — skulle kanske på hvart annat ark ryggvecken
brista redan vid söndertagningen; ja erfarne bokbindare påstode
till och med, att dervid hvartenda blad skulle gå sönder. Tänkte man
sig åter bokens blad skola efterbehandlas, sådana de sutte i boken,
kunde detta tydligen endast ske med relativt få blad i sender. Mångfaldt
upprepad fuktning, pressning och torkning skulle sålunda ske
med hvarje exemplar, ett förfaringssätt, som, äfven om bristningar
dervid icke skedde, skulle slita boken kanske lika mycket som ett århundrades
begagnande. Dertill komme att närmast ryggen, der påkänning^
vore starkast, limmet ej inträngde. På gränsen mellan fuktade
partier och icke fuktade blefve gifvetvis vid torkningen stora spänningar
med deraf följande skrynklighet och i hög grad ökad skörhet. Det
lede visserligen intet tvifvel att genom en efterlimning hållfastheten
skulle i någon mån ökas, men då grundstommen, den dåliga pappersfilten,
ej förbättrades, blefve ej heller elasticiteten förbättrad och
vinsten således ej väsentlig. I stället för böcker, endast trasiga i
kanten, finge man sådana trasiga och lappade i sitt inre. Men vid

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

hvarje lapp blefve större påkänning och inom kort en ny refva. Professor
Kl ason vågade derför på intet sätt tillstyrka någon som helst
efterbehandling af papperet i redan uti rikets offentliga bibliotek befintliga
böcker. Det af gammalt använda sättet att omgifva en bok
med en väl åtsittande pappkapsel verkade deremot skyddande ej blott
för bandet utan äfven för sjelfva papperet i boken och vore särskildt
för de stora tidningsfolianterna af ej ringa effektivitet.

Hvad åter beträffade åtgärder för framtiden kunde, enligt professor
Klasons förmenande, endast en dylik åtgärd ifrågakomma, nemligen att
biblioteksexemplaren trycktes på bättre papper af beskaffenhet, som
Eders Kongl. Maj:t kunde pröfva skäligt bestämma. Denna åtgärd
vore den enda af otvifvelaktig effektivitet, den kunde ske utan nämnvärda
olägenheter eller svårigheter och den vore utan all fråga den
billigaste.

Sedan öfverbibliotekarien vid Kongl. biblioteket samt bibliotekarierna
vid universitetsbiblioteken i Upsala och Lund beredts tillfälle att yttra
sig i anledning af hvad nämnda professorer anfört, hafva de i underdåniga
utlåtanden förklarat sig anse den ifrågasatta efterbehandlingen
af redan levererade tryckalster med ändamål att förläna papperet större
hållbarhet vara opraktisk och nästan outförbar i anseende dertill att
de inbundna tryckalstren, åtminstone med tillämpning af hittills kända
metoder, dessförinnan måste söndertagas och arkvis behandlas — ett
förfaringssätt, som, frånsedt högst betydlig tidsspillan och kostnad,
skulle medföra skada för sjelfva tryckalstren; och hafva bibliotekarierna
vid universitetsbiblioteken på grund häraf afstyrkt vidtagande af
sådan efterbehandling af tryckalstren.

Jag har ansett lämpligt att införskaffa upplysningar från Norge och
vissa främmande länder, huru hithörande frågor der ordnats. Enligt
inkomna meddelanden saknas i Norge, Finland, Frankrike, Italien, Belgien,
Nederländerna, Bayern, Österrike och Sachsen föreskrifter i detta ämne.
Uti Dresden har man emellertid på senare tid i vissa fall sökt bereda
större hållharhet åt arkivalier, tryckalster och kartor genom användande
af s. k. zaponimpregnering. Denna konserveringsmetod synes bestå
deri, att det pappersmaterial, hvars hållbarhet behöfver förstärkas, utbredes
eller rullas i spiral och derefter neddoppas i zaponvätska, eu
färglös, sjelfglättande fernissa, bestående hufvudsakligen af salpetersyrad
cellulosa och amylacetat, hvarefter papperet lägges på ett nät
eller galler för att torka. Vid zapon-behandling af en hel bok måste
man anbringa metalltrådnät eller annat dylikt mellanlägg mellan alla
de impregnerade bladen, för att de vid torkningen icke skola häfta

8

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 43.

Adel hvarandra. I Österrike, hvarest det s. k. arkivrådet sysselsatt sig
med denna fråga, som nu synes vara under utredning hos regeringen,
iippgifves zaponförfarandet hafva i Kejserl. och Kongl. hus-, hof- och
statsarkivet försöksvis användts med ganska godt resultat. Äfven i
Bayern pågå undersökningar angående användbarheten af zaponimpregnering.
Der har man dock ännu ej kunnat fälla ett slutligt omdöme
rörande fördelande af denna konserveringsmetod, hvilken för öfrigt
anses kunna komma till användning endast för helt vigtiga handskrifter
eller enskilda blad. I Preussen och Danmark finnas föreskrifter angående
beskaffenheten af det tryckpapper, som användes för statens
ändamål, i Danmark äfven sådana i afseende å papperet i de arkiv
exemplar, som från boktryckerierna lemnas till de offentliga biblioteken.
I sistnämnda land lägges dervid vigten uteslutande på, att papperet är
limmadt. I Storbritannien och Irland är stadgadt, att, om upplagor
tryckas på olika papper, det exemplar, som lemnas till British Museum,
skall vara tryckt på det bästa papperet.

Af den sålunda i ämnet gjorda utredningen synes mig framgå att,
om också en efterbehandling af tryckalster för beredande af större hållbarhet
åt papperet skulle kunna med fördel komma till användning i
vissa fall, då det endast gäller vigtiga handskrifter eller enskilda blad
af ett tryckalster, någon verklig varaktighet hos de till rikets offentliga
bibliotek jemlikt tryckfrihetsförordningen öfverlemnade tryckalster
icke kan vinnas, utan att papperet i dessa tryckalster från början är
af viss hållfasthet. Enligt hvad som meddelats mig från ett af våra
större boktryckerier, har man der, då för den egentliga upplagan användts
sämre papper, utan svårighet afdragit de erforderliga arkivexemplaren
på annat, bättre papper. Så har oök i flera år förfarits vid
tryckning af en utaf de i Stockholm utkommande större dagliga tidningarna.

För allmänt genomförande af sådan ordning till betryggande af
den inhemska litteraturens varaktighet torde emellertid vara erforderligt
att i § 1 mom. 11 af tryckfrihetsförordningen införes föreskrift
derom, att de exemplar, sona jemlikt nämnda lagrum skola af boktryckare
utan betalning aflemnas till Kongl. biblioteket och till hvartdera
af rikets universitet, skola vara tryckta å hållbart papper, angående
hvars beskaffenhet härmare bestämmelser meddelas i lag, stiftad
af Konung och Riksdag gemensamt.

Enär utarbetandet af förslag till sådan ändring i tryckfrihetsförordningen
faller inom området för justitiedepartementets verksamhet,
hemställer jag i underdånighet, det Eders Kongl. Maj:t täcktes besluta,

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

att Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1898 angående åstadkommande
af ökad varaktighet hos vissa tryckalster samt öfriga till detta ärende
hörande handlingar, åtföljda af utdrag af statsrådsprotokollet för denna
dag i förevarande fråga, skola för vidare behandling öfverlemnas till
justitiedepartementet.»

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lemna nådigt bifall.

Ex protocollo

C. E. Blom.

Bih. till Riksd. Prat. 1302.

1 3null.

1 A/d. 40 Höft.

2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 31 januari 1902

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: herr von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister,

Claéson,

Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Hammarskjöld,

Westring.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hammarskjöld anförde
i underdånighet:

»Inför Eders Kongl. Maj:t anmäldes den 5 sistlidne december af
chefen för ecklesiastikdepartementet Riksdagens underdåniga skrifvelse
den 13 maj 1898 angående beredande af större varaktighet åt de tryckalster,
som i enlighet med tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 11 vore
eller blefve till rikets offentliga bibliotek öfverlemnade. På sätt statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden för förstnämnda dag utvisar,
yttrade chefen för ecklesiastikdepartementet dervid, bland annat, att af
den i ämnet gjorda utredningen syntes honom framgå, att någon verklig
varaktighet hos ifrågavarande tryckalster icke kunde vinnas med

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

11

mindre än att papperet i desamma från början vore af viss hållfasthet,
samt att det emellertid för genomförande af sådan ordning torde vara
erforderligt att i § 1 mom. 11 af tryckfrihetsförordningen upptaga föreskrift
derom, att de exemplar, som jemlikt nämnda lagrum skulle af
boktryckarne utan betalning aflemnas till Kongl. biblioteket och hvartdera
af rikets universitet, skulle vara tryckta å hållbart papper, angående
hvars beskaffenhet närmare bestämmelser meddelades i lag, stiftad
af Konung och Riksdag gemensamt; och hemstälde omförmälde departementschef,
enär utarbetandet af förslag till sådan ändring i tryckfrihetsförordningen
folie inom området för justitiedepartementets verksamhet,
att Riksdagens ifrågavarande skrifvelse jemte öfriga till ärendet hörande
handlingar måtte för vidare behandling öfverlemnas till justitiedepartementet.
Till denna hemställan täcktes Eders Kongl. Maj:t lemna nådigt
bifall.

Lika med chefen för ecklesiastikdepartementet och i ärendet hörda
sakkunnige anser äfven jag, att betryggande säkerhet för att de arkivexemplar,
som hädanefter aflemnas, skola komma att erhålla nödig varaktighet,
icke lämpligen står att vinna på annat sätt än genom meddelande
af föreskrift, att dessa exemplar skola vara tryckta å papper
af viss beskaffenhet. Att för genomförandet häraf erfordras ändring i
1 § 11 mom. tryckfrihetsförordningen är uppenbart. Det lärer emellertid
icke kunna ifrågasättas att i tryckfrihetsförordningen införa närmare
bestämmelser om papperets beskaffenhet, utan torde, såsom chefen för
ecklesiastikdepartementet jemväl förordat, sådana bestämmelser böra
meddelas i särskild lag, stiftad i den ordning §87 regeringsformen
stadgar, och i tryckfrihetsförordningen endast intagas en hänvisning
till stadgandena i denna lag.

Härvid uppstår emellertid det spörsmålet, huruvida icke i sammanhang
med de ifrågasatta förändringarna vissa af de föreskrifter, som
nu inrymmas uti ifrågavarande moment i tryckfrihetsförordningen, borde
öfverflyttas till den särskilda lagen. Sagda moment inuehåller bland
annat bestämmelse om den tid, inom hvilken aflemnandet af arkivexemplaren
bör hafva egt rum, samt om straffpåföljden för underlåtenhet att
fullgöra det stadgade aflemnandet. Det torde vara mindre lämpligt,
om de närmare föreskrifterna rörande aflemnandet af ifrågavarande
exemplar skidle vara fördelade mellan tryckfrihetsförordningen och den
särskilda lagen, liksom ock om i tryckfrihetsförordningen skulle meddelas
stadgande om straffpåföljden, medan i den särskilda lagen angåfves
vissa af de omständigheter, som äro af afgörande betydelse för
frågan om straffets ådömande. På grund häraf synes åt ifrågavarande

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43. S] 3

moment i tryckfrihetsförordningen böra gifvas det innehåll, att boktryckare
är pligtig att af allt, som hos honom tryckes, till Kongl.
biblioteket samt till hvartdera af rikets universitet utan betalning aflemna
ett fullständigt och felfritt exemplar enligt de närmare föreskrifter
och vid det ansvar, som stadgas i lag, stiftad i den ordning § 87
regeringsformen bestämmer; hvaremot i sagda lag böra intagas såväl
föreskrifter om tiden för aflemnandet och om beskaffenheten af det
papper, hvarå de aflemnade exemplaren skola vara tryckta, som ock
påföljderna för underlåtenhet att ställa sig dessa föreskrifter till efterrättelse.
Då denna lag, såsom ofvan nämnts, skulle stiftas af Konung
och Riksdag gemensamt, torde några grundade betänkligheter mot den
föreslagna anordningen icke kunna anföras.

En dylik anordning skulle visa sig fördelaktig äfven i det afseende,
att derigenom mål rörande förseelser mot föreskrifterna om aflemnandet
af arkivexemplar uppenbarligen skulle komma att tillhöra de allmänna
domstolarnas handläggning. Hittills hafva sådana mål ansetts
vara att hänföra till de så kallade ordningsmålen, hvilka det tillkommer
chefen för justitiedepartementet att pröfva. Med nu gällande bestämmelser
angående arkivexemplar har detta icke vållat någon olägenhet,
då det i allmänhet endast gält att afgöra, huruvida de föreskrifna
exemplaren aflemnats inom stadgad tid, men uppenbart torde vara att,
derest i dessa mål kan blifva fråga om närmare undersökning och pröfning
af beskaffenheten af det papper, hvarpå exemplaren äro tryckta,
målen icke vidare lämpligen kunna såsom ordningsmål behandlas.

I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda anfört, har jag låtit
upprätta förslag till ändrad lydelse af 1 § ll:o tryckfrihetsförordningen.»

Efter uppläsande af berörda förslag hemstälde departementschefen,
att Kongl. Maj:t täcktes, med godkännande af förslaget, framlägga detsamma
till Riksdagens antagande.

Med bifall till denna af statsrådets öfrige ledamöter
biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
förordna, att det anmälda förslaget skulle till
Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framläggas
medelst nådig proposition, af den lydelse bilagan
litt. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Au g. von Hartmansdorff.