Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.
1
N:o 39.
Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1902, kl. 1 e. m.
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, i
anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om ändring af flottning sstadgan för nyttiggörande
afl ajfallsvirket och befrämjande af återväxten
i de norrländska skogarne.
Till utskottets behandling hafva hänvisats tvenne inom kammaren
väckta motioner, nemligen n:is 118 och 100.
Uti den förra hemställa herrar G. Kronlund och O. Emthén,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t för möjliggörande af att industrien må kunna draga behörigt
gagn af den oerhörda mängd virke, som i de norrländska skogarne
nu förfares, täcktes taga under öfvervägande och låta utreda,
hvilka ändringar i nu gällande flotta ingsstadga och möjligen andra
åtgärder böra för berörda ändamåls vinnande vidtagas, samt till Riksdagen
inkomma med de förslag, hvartill en dylik utredning kan gifva
anledning.»
I den senare motionen föreslår herr Burman,
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t till förebyggande af de menliga följder för renbetet, för
skogens återväxt m. m., som af det i skogarne qvarliggande virkesaffallet
förorsakas, och öfrig skadlig inverkan på strandängarna och
fisket, som vållas genom timrets barkning, täcktes taga under öfverBih.
till Riksd. Prot. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Höft. (N:o 39.) 1
Motionerna.
Motivering.
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlutande N:o 39.
vägande och låta utreda, hvilka ändringar i nu gällande flottningsstadga
och möjligen andra åtgärder, som böra för berörda ändamåls vinnande
vidtagas, och för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning
kan föranleda.»
Till stöd för sin gjorda hemställan anför herr Barman:
»I 20 § af Kongl. Maj.ts nådiga flottningsstadga af den 30 december
1880 föreskrifves, att allt virke, som i allmän flottled framflottas,
skall, innan det i vattendraget utlägges, hafva undergått afbarkning,
der ej Konungens befallningshafvande med afseende å beskaffenheten
af vattendraget och det fiske, som derstädes idkas, samt
öfriga förhållanden, som kunna på frågan inverka, funnit skäligt att
för hela flottleden eller viss del deraf tillåta flottning af obarkadt virke
vare sig af alla eller visst slag.
Denna bestämmelse är, såsom man finner, tillkommen för alt
skydda fisket i floderna, hvilket anses taga skada af timrets framflottning
i obarkadt tillstånd. På grund af en senare utfärdad kongl.
kungörelse af den 2 oktober 1885 är dock tillåtet att framflotta
obarkadt granvirke i Dalelfven och öfriga norr derom belägna vattendrag
med undantag af gränsfloderna mot Finland, för så vidt icke
Konungens befallningshafvande derom annorledes förordnar. Angående
det förhållande, att äfven förbudet för framflottande af obarkadt furuvirke
i de norrländska elfvarna icke heller kan för fisket numera vara
af den betydelse, det vid flottningsstadgans tillkomst ansågs eg a, utan
att det kanske fastmera skadar detsamma, samt att det äfven kan anses
skadligt i andra hänseenden, såsom för renbetet, för skogens återväxt
och för de invid flottningslederna belägna strandängarna, hade jag i
min till Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län för år
1900 afgifna berättelse om förhållanden rörande renskötseln inom länet
tillfälle att uti hufvudsak anföra följande:
Den del af det fälda trädet, som användes till timmer, barkas,
der afverkningen försiggår, och qvarlemnar alltså i skogen ett från en
lifskraftig fura på terpentinämnen innehållsrikt barklager, som efter den
blifvande stockens längd faller ned och sammanpackas till en marken
tätt betäckande massa, som icke blir åtkomlig för luftens förtorkande
och derför på terpentindränkta ämnen förstörande inverkan, och följden
häraf blir, att den på sådant sätt från furan afskalade barken behöfver
flera årtionden för att förruttna. I timmerhyggen från det år, barkningstvånget
inom Vesterbottens län i allmänhet först tillämpades, d. v. s.
1884, synes den då afskalade barken lifskraftig nog att ännu under
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.
ett par årtionden trotsa förstörelsen och följaktligen under denna tid
fortfarande förhindra all växtlighet på det ställe den ligger, och hur
lång tid marken ytterligare behöfver för att derefter återvinna sin
genom terpentinet förstörda växtkraft har jag icke erfarenhet att bedöma.
Med den korta blädningstid af 40 år, som enligt fackmäns utsago
kraftfull furuskog lär tillåta, kommer alltså en stor del af den
tallbärande skogsmarken att alltid vara betäckt med bark, och då mossa,
som vintertiden utgör renens naturliga födoämne, i allmänhet endast
växer på dylik mark i skogslandet, synes detta barkningstvång på
grund häraf allvarsamt hota renarnes vinterbete med förstörelse, på
samma gång det äfven måste anses hindrande för skogens återväxt.
Men äfven från en annan synpunkt har furuvirkets barkning
visat sig vara skadlig. Egarne af ängar, som ligga invid vattendrag,
i hvilka timmerflottning bedrifvits, hafva nemligen funnit, att gräsväxten
på dem i oroväckande grad aftagit, och såsom skäl härtill framhålla
de den skadliga inverkan, terpentinet, som under flottningen framsipprar
ur det afbarkade furutimret har på gräsroten. Detta ämne
flyter som flott på vattenytan, och i följd deraf följer det icke med
strömmen lika lätt som de tyngre timmerblocken. Det drifves derför
åt sidan in på grundvattnet, som med vårfloden öfversVämmar strandängarna,
hvarest det antingen qvarbålles af den öfver ytan uppstickande
gräsbrodden, eller ock kommer det in i bakströmmen, der det
går i ringdans, till dess vattnet sjunkit undan, hvarefter det intränger
i ängen och utför sin på gräsroten förstörande inverkan. Om barken
deremot fmge sitta qvar på timret, skulle den vid detsamma binda och
kvarhålla detta för ängarnas växtlighet skadliga ämne.
Det enda skäl, som, mig veterligen, talat för barkningstvånget
och som väl äfven varit det afgörande vid detsammas införande, torde
hafva varit den skadliga inverkan, som den från det framflottade timret
lossnande barken förmodats hafva på fisket. Från denna synpunkt betraktadt,
hade måhända påbudet sitt berättigande för 20 år sedan vid
flottningsstadgans införande, då i samtliga något större flodsystem ireårig
och kanske någon gång ännu långvarigare flottning var för virket
behöflig. Numera bör det deremot hafva förlorat största delen af sin
betydelse i detta hänseende, sedan flottningen, såvidt kändt är, i allmänhet
i de norrländska vattendragen kunnat nedbringas till ett- eller
högst tvåårig, ty under denna korta flottningstid qvarsitter barken till
allra största delen åtminstone på alla afverkade, färska furuträd.
Och till sist kan måhända till och med ifrågasättas, huruvida ej
timmerbarkningen i följd af terpentinet, som visserligen flyter på ytan,
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39
men det oaktadt icke torde kunna undgå att gifva vattnet en bismak,
skadlig för den under våren lagda rommen, då denna otvifvelaktigt
måste vara i hög grad ömtålig för ett dylikt främmande och för alla
lefvande organismer förderfbringande ämne, derigenom rent af har en
på fisket förstörande inverkan i stället för att gagna detsamma. Huru
dermed än må förhålla sig, säkert är, att fisket i de norrländska sjöarna
och vattendragen under den tid, barkningstvånget tillämpats, i
oroväckande grad försämrats.
De synpunkter, som jag här ofvan framhållit, gifva mig anledning
att påkalla Riksdagens uppmärksamhet för erhållande af en frågans
vigt värd, allsidig undersökning.))
Herrar Kronlund och Emthén åberopa till stöd för sin framställning
innehållet i en af herr B. Åkerman inom Första Kammaren väckt
motion, n:o 4.
För att lemna en fullständig öfversigt af föreliggande fråga, anser
sig utskottet böra meddela innehållet i herr Åkermans förenämnda
motion. Den har följande lydelse:
»I sitt underdåniga betänkande af den 9 september 1899 har den
för utredning angående lämpliga åtgärder för främjande af den enskilda
skogshushållningen af Kongl. Maj:t den 6 oktober 1896 förordnade
komité uppskattat Sveriges årliga virkesförbrukning vid tiden för komiténs
verksamhet till:
husbehofsvirke .............................. 15,853,000 kbm.
exportvirke .................................... 6,130,000 ))
bergsbruksvirke .......................... 5,687,000 »
pappersmassevirke........................ 1,419,000 »
Men dessutom anser samma komité, att det i våra skogar, dels
till följd af sjelfgallring, dels såsom affall vid afverkningarne och dels
derför, att, särskildt i de nordligare delarne af landet, mycket virke ej
uppnår användbara dimensioner, årligen förfares omkring 5,176,000
kbm. virke, hvaraf 4,249,000 kbm. endast inom Norrland och Dalarne.
Den årliga virkesåtgången för vår jernhandtering kan uppskattas
till ungefär 5,200,000 kbm.; men deraf fås åtminstone 1,200,000 kbm.
dels såsom affall från sågverken (bakar och ribb) samt dels såsom
gallringsvirke inom bergslagsskogarne, och till fyllande af den svenska
jernhandteringens nuvarande ytterligare behof af virke skulle således
ej erfordras mera, än som godt och väl borde kunna täckas med det
virke, som inom Norrlands och Dalarnes skogar på ofvannämnda sätt
förfares.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39. 5
Besinnas vidare, att i skogen qvarlemnadt affall ej blott icke blir
till ringaste gagn, utan tvärtom medför högst betydlig skada genom
att verka dels hindrande för återväxten och dels befordrande af skadeinsekters
tillkomst, så bör det för en hvar vara lätt att inse, af hvilken
synnerligen stor nationalekonomisk betydelse det skulle vara, om ifrågavarande
nu icke blott gagnlöst, utan äfven till skogens stora skada
förfarna virke kunde komma att till kolning nyttiggöras. Till fullo
kan till följd af fraktningskostnaderna detta önskemål visserligen aldrig
uppnås, men genom virkets flottning och förkolning i ugnar, anlagda
vid platser, der jernväg korsar norrländska elfvar, borde dock mycket
i denna väg kunna åstadkommas. Härför erfordras emellertid bland
annat, att virket skall kunna få flottas utan föregående barkning, ty denna
operation är i förhållande till ifrågavarande virkes värde alltför kostsam
för att låta sig verkställa. Skall det enda fraktningssätt, somför
nyttiggörande af de norrländska skogarnes rensnings- och affallsvirke
af ekonomiska skäl är i stort utförbart, kunna möjliggöras, är det derför
nödvändigt, att ändring göres i flottningsstadgan af den 30 december
1880. I sin § 20 föreskrifver nemligen densamma: »Allt virke,
som i allmän flottled framflottas, skall, innan det i vattendraget utlägges,
hafva undergått afbarkning, der ej Konungens befallningshafvande
med afseende å beskaffenheten af vattendraget och det fiske,
som derstädes idkas, samt öfriga förhållanden, som kunna på frågan
inverka, funnit skäligt att för hela flottleden eller viss del deraf tillåta
flottning af obarkadt virke vare sig af alla eller visst slag.» Genom
Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse af den 2 oktober 1885 göres visserligen
»inom Dalelfvens och öfriga norr derom belägna vattendrags
flodområden, med undantag af gränsfloderna mot Finland» undantag
för »granvirke», »som må i allmän flottled framflottas utan att förut
hafva undergått afbarkning, så framt icke Konungens befallningshafvande
med afseende å beskaffenheten af vattendraget, de stränder, som
omgifva detsamma, och det fiske, som derstädes idkas, äfvensom öfriga
förhållanden, som kunna på frågan inverka, finner skäligt att för hela
flottleden eller viss del deraf förordna, att virket skall, innan det i
vattendraget utlägges, hafva undergått afbarkning». Men då Sveriges
barrskogar i stort sedt till ungefär 70 procent utgöras af tall- och blott
till ungefär 30 procent af granskog, så lemnar det för granen gjorda
undantaget ej tillräcklig hjelp, utan om flottning af rensnings- och affallsvirke
i någon större omfattning skall blifva möjlig, erfordras äfven
för tallen allmän rätt till dess flottning i obarkadt skick.»
6
Utredning.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.
Det har ofia och med fog framhållits, att vi här i landet misshushålla
med våra naturliga tillgångar och framför allt med våra skogar.
Icke nog med att skogarne ofta tillgodogöras utan tanke på framtiden,
utan man försummar äfven i hög grad att så fullständigt som önskligt
och möjligt vore tillgodogöra sig afkastningen å de områden, som göras
till föremål för afverkning. De ur skogskomiténs betänkande hemtade
uppgifter, som motionärerna här ofvan anfört, äro i detta hänseende synnerligen
beaktansvärda, och det kan icke annat än verka nedslående
att erfara, hurusom dels till följd af sjelfgallring, dels såsom affall vid
afverkningarne och dels genom underlätet tillgodogörande af förkrympta
träd årligen i våra skogar förfares en virkesqvantitet (5,176,000 kbm.)
så stor, att den i det närmaste motsvarar bergsbrukets hela årliga
virkesbehof (5,687,000 kbm.) och med knappt en million kubikmeter
understiger kubikmassan af hela vår trävaruexport, som af kom it fn
upptages till 6,130,000 kubikmeter.
Anledningen till detta förhållande torde framför allt vara att söka
i de med detta affalls bortförande från afverkningsplatserna förenade
kostnader. Bland dessa kostnader ingår, förutom de oundgängliga utgifterna
för virkets framforsling och flottning, till följd af gällande lagstadganden
i regeln äfven den afsevärda utgift, som uppstår i och för
virkets afbarkning.
På sätt motionärerna framhålla, lemnas i § 20 af gällande flottningsstadga
en allmän föreskrift derom, att allt virke, som i allmän
flottled framfiottas, skall, innan det i vattendraget utlägges, hafva undergått
afbarkning, Kongl. Maj:ts befallningshafvande dock obetaget att
på grund af särskilda omständigheter medgifva undantag från nämnda
föreskrift. Blott några år efter det flottningsstadgan trädt i kraft inkommo
emellertid från sågverksegare och andra enskilda samt från
ett stort antal kommuner inom Norrland äfvensom från Yesterbottens
läns landsting framställningar till Kongl. Maj:t i syfte att få barkningsivåuget
upphäfdt. Till stöd för dessa framställningar anfördes
hufvudsakligen den omständigheten, att till följd af barkningen virket,
under längre tid utsatt för solens och luftens inverkan, vid dess framflottande
i vattendragen i hög grad försämrades, hvarförutom barkningstvånget
vore oskäligt betungande för skogs- och virkesegarne.
Efter eu med anledning af dessa framställningar föranstaltad utredning
utfärdades den 2 oktober 1885 en kongl. kungörelse, hvarigenom förändrade
föreskrifter i afseende på barkningstvånget påbjödos så till
vida, att granvirke i allmän flottled finge utan att förut hafva undergått
barkning framfiottas inom Dalelfvens och öfriga norr derom belägna
7
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.
flodområden, med Kongl. Majrts befallningshafvande förbehållen rätt
att under vissa förhållanden föreskrifva barkning.
Den vid frågans dåvarande behandling åstadkomna utredning
gifver vid handen, att åsigterna om lämpligheten och behöfligheten af
barkningstvångets upprätthållande voro mycket delade, i det man å ena
sidan framhöll, att. afbarkning^ medförde såväl å gran- som tallvirke
betydlig skada derigenom, att virket under flottningen utsattes för sol
och luft samt till följd deraf i cjvalitativt afseende väsentligt försämrades,
på samma gång som barkningen medförde stort men och hinder för
skogens återväxt, under det att fisket i vattendragen deremot enligt sakkunniges
uttalande icke lede någon skada deraf, att obarkadt timmer
framflottades, utan sådan skada snarare åsamkades fisket derigenom, att
virket framflottades barkadt. Å andra sidan bestred man, att virket,
åtminstone tallvirket, toge någon skada af att framflottas barkadt,
utom då flottningen påginge flera år. Vidare framhölls, att fisket, som
vore en för de nordliga delarna af vårt land vigtig näring, lede uppenbar
skada af sådan flottning, likasom äfven strandegarne tillfogades
betydande förluster a sina invid vattendragen belägna ängar g''enom
den bark, som lossnade af timret och kastades upp på stränderna.
Slutligen erinrades, att den kostnad, hvarmed barkningen betungade
skogs- . och virkesegaren, syntes vara ersatt genom den lättnad i timrets
utdrifning och framflottning, som åstadkoms genom afbarkningen.
Då det för belysning af hithörande frågor kan vara af intresse
aft ^ taga del af några utlåtanden, som under förutnämnda utredning
afgåfvos af personer med stor sakkunskap och lång erfarenhet som
forstmän, har utskottet velat här nedan in extenso meddela dessa
yttranden.
Till Konungens befallningshafvande i Jemtlands län.
Öfver den till Kongl. Maj:t af flere bolag och enskilda personer,
hvilka idka handel med trävaror, gjorda underdåniga ansökning, att 20 §
i flottningsstadgan af 30 december 1880 måtte upphäfvas eller i vissa
afseenden förändras, får jag härigenom vördsamt afgifva infordradt
yttrande:
Barkningsfrågan berör på det närmaste tvenne hvarandra motsatta
stora ^ intressen. Å ena sidan är det jordegaren, som har berättigade
anspråk på skydd mot intrång och skada genom annans förvållande,
Yttrande af
sakkunnige.
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.
å den andra sidan liar ock staten skyldighet att tillse, det icke en af
landets förnämsta näringar hindras i sin utveckling genom allt för
stränga och betungande påbud, i synnerhet om det ådagalägges, att
dessa skulle föranleda till alltför stora kostnader och besvär i förhållande
till det gagn, som dermed åsyftats, eller de kraf på godtgörelse
för skada, som med fog kunna framställas.
Af de anförda skälen för och emot bestämmelserna i ofvan åberopade
nådiga förordning angående barkning af virke förr än detsamma
nedforslas till vattendrag för att flottas kan man icke sluta till att
någon fullständig utredning åstadkommits om vidden och beskaffenheten
af den skada, som obarkadt virke i förhållande till barkadt i en
flottled åstadkommit för strand- och vattenegare, vare sig med afseende
å deras slåtterlägenheter eller för fiskerinärings bedrifvande.
Visserligen ådagalägga verkstälda undersökningar, att virkesflottningarna
genom den mängd affall från timret, som dervid qvarstanna!-i strömmar och sjöar, orsaka skada i nyssnämnda afseende. Men icke
blott mängden af affallen utan måhända i ännu högre grad detsammas
olika beskaffenhet borde hafva varit föremål för en mera omfattande
och upplysande pröfning, enär, såsom jag här nedan skall försöka visa,
det hade varit af väsentligt gagn att äfven få utrönt, i hvad mån flottning
af det ena eller andra trädslaget må anses åstadkomma större
eller mindre skadegörelse. En utredning uti detta afseende gäller dock
hufvudsakligast fiskerinäringen och är af stor betydelse, då erfarenheten
redan i andra afseenden fält sitt utslag. Såsom förhållandena allmänneligen
framställas, synes man vara öfvertygad om, att genom barkning
nästan all den olägenhet, som tänkes uppkomma genom att låta obarkadt
virke framflyta i vattendragen, undanröjdes. Häruti synes otvifvelaktigt
misstag hafva blifvit begånget. En stocks barkning kan nemligen
ej eke och utföres ej heller i verkligheten så fullständigt, att icke
allra största delen af den s. k. inbarken blir qvarsittande. Men det
måste just vara denna, som genom sin större rikedom på kåda och
garfämne verkar skadligast för Asket. Befriad från de yttre, gröfre,
trädartade beståndsdelarne, lossnar denna bark fort från stockarne, sedan
dessa kommit i vattnet, samt sjunker i följd af sin lösa sammansättning
hastigt och blir qvarliggande på bottnen af vattendragen.
Jemförande undersökningar af bottenlagren uti sådana vattendrag,
der under en längre tid endast barkadt eller ock uteslutande obarkadt
virke framflutit, skulle först hafva kunnat gifva fullt nöjaktiga besked
uti dessa afseenden, om nemligen, då det äfven föreflnnes en väsentlig
skilnad i sammansättningen af gran- och furubarken, Undersöknin
-
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.
garne omfattat dessas olika inflytande på fisket. Med fästadt afseende
å att barkningstvånget tillkommit såsom skyddsåtgärd för enskilda
strand- och vattenegares intressen är det i synnerhet vigtigt att få utrönt
om det afsedda ändamålet beträffande fisket derigenom vunnits
derför att häruti måste vara att söka det enda allmängiltiga skälet till
en lag, som på tillverkning af trävaror och skeppning af t. ex. Hollandsvirke
lägger nog ökad kostnad. Den omständigheten, att olika åsigter
äfven bland vetenskapsmän under senaste tiden uppstått härom,
tyder ju ock på att ännu flere beaktansvärda frågor rörande denna
angelägenhet kunna uppställas, hvilka vänta på en tillfredsställande
lösning. Betraktadt från virkesegarnes sida, dessa må nit vara eågverksbolag,
timmerhandlande eller till och med staten såsom innehafvare
af betydande skogar, synes oftanämnda påbud i ett vigtigt afseende
vid tillämpningen helt säkert komma att medföra så stora uppoffringar
att dessa ensamma utgöra fullgiltig! skäl för åtminstone någon
förändring.
Såsom allmän regel synes derför böra gälla, att virke får flottas
obarkadt i vattendragen men att deremot länsmyndigheterna för visst
vattendrag eller del deraf må efter sig företeende förhållanden påbjuda
barkning.
Östersund den 16 februari 1884.
FR. TIGERHIELM.
Till Kong!. Domänstyrelsen.
Genom Kongl. styrelsens skrifvelse den 11 sistlidne februari infordradt
utlåtande öfver af en del sågverks- och skogsegares inom
Gefleborgs-, Vesternorrlands-, Vesterbottens och Norrbottens län hos
Kongl. Majd genom särskild petition underdånigt ingifven ansökan,
om upphäfvande af den genom 20 § i Kongl. Maj ds flottningsstadga
af den 30 december 1880 lagbestämda förbindelse att barka timmer
och annat flottningsgods, innan det i vattendragen i och för flottning
nedlägges, äfvensom ett af lektor A. E. Holmgren afgifvet vetenskapBih.
till Riksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Käft. 2
10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.
ligt, remissakten åtföljande intyg, om barr och barkaffalls oskadlighet
för fiskyngel, får jag härmed anföra följande:
Då föreliggande fråga berör många olika förhållanden inom skilda
delar af vårt land och icke öfverallt torde kunna lika bedömas, såsom
på de skilda orterna egande olika inflytande på så väl fisket som
jordbruksnäringen, allt efter landets och vattendragens beskaffenhet,
men som dock på den ena eller andra orten i allmänhet kali anses
lika inverka på skogsindustrien och skogen i och för sig, så anser
jag mig i egenskap af forstman, hufvudsakligen böra i detta mitt
utlåtande inskränka mig till anförande af den erfarenhet, som jagunder
en mångårig tjenstgöring vunnit om den så kallade barkningslagens
verkan på skogens framtida återväxt och det större eller
mindre tryck denna lag utöfvar på den sjelfegande, skogsproducerande
allmogeklassen lemnande åt andra fackmän att yttra sig i hvad
samma lag rörer fisket och jordbruksnäringen, anseende mig likväl i
dessa utom min egentliga verkningskrets liggande frågor, böra vidröra
hvad jag inom Vesterbottens län härutinnan af andras omdömen
erfarit.
I allmänhet skulle man väl nu kunna antaga, att, om barkningspåbudet
kräfver tid och arbete af den skogsproducerande allmänheten,
den dock icke hade något inflytande på skogarne, men så är likväl
händelsen.
Under mina vandringar sommartiden inom mitt vidsträckta distrikt
har jag nemligen funnit:
att, då det är föreskrifvet, att barkning icke får ske, vare sig
på isen i vattendragen eller på låga stränder, hvilken föreskrift är helt
naturlig, då barken genom att qvarlemnas på sådana ställen skulle medfölja
floden och det höga vattenståndet om våren och således, barkningspåbudet
oaktadt, blifva skadlig för fisket och stränderna, samlas
härigenom stora och vida barkhopar, hvilka blifva i skogarne qvarliggande;
att
dessa barkhopar 1 i den mån de undergå förruttnelse, utgöra
härdar för bildandet af insekter, de der skada den i närheten af desamma
växande skogen och utöfva redan på den unga trädplantan ett
förderfligt inflytande;
att dessa hopar, sådana de på de senare åren tillkommit, tigga i
större och mindre omfång spridda öfverallt på af verkning strakterna och
genom sin talrikhet bortfräta en icke obetydlig skogsytvidd, å hvilken på
många år inga nya skogsplantor kunna uppspira och utbilda sig titt framtida
skogsbestånd;
11
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.
att ingen öfverdrift torde ligga i af mig antagen beräkning, att,
för hvarje barkhop efter 20 sågblock, en plantas återväxt förhindras samt
att, om årliga af verkning er)/ inom länet af barkadt och flottadt sågtimmer
antages till omkring 2 millioner block, hvilka titt halfva antalet af barkas
der de huggas, eller sammanföras här och der inne i skogen, barkhoparne
af dessa årligen minska skogens återväxt med 50,000 plantor öfver
hufvud taget för hela länsområdet och att, på grund af denna beräkning,
på 10 år, plats för en half million skogsplantor följaktligen blir undandragen
från det skogbärande området; antar man nu äfven, att endast
hälften af dessa plantor i sinom tid blifva utbildade titt sågtimmerträd,
så skall dock genom skogens förhindrade återväxt uppkomma en förlust så
stor, att den långt öfverstiger alla de olägenheter, som man antager vara
förenad med flottning af obarkadt timmer; samt slutligen
att, utom denna för kronan uppkommande indirekta förlust, en direkt
sådan redan yppat sig i det kända förhållandet, alt kronans till salu utbjudna
timmer betalas högre för träd, om det får framföras och läggas i
flottleden obarkadt, än om det skall barkas.
Hvad vidkommer barkningskostnaden ock det tryck denna ntöfvar
på tim mer försälj ningen, så torde inom olika traktei det samma vara
högst olika. Der stora skogsarealer äro inköpta från skattemannen och
denne icke har något egentligen att skaffa med virkets utdrifning, är
förhållandet icke detsamma, som der, hvarest skogsegaren på samma
gång är både skogsafdrifvare och timmerförsäljare, hvilka näringar i allmänhet
äro förenade inom Vesterbotten. Timmerpriserna regleras icke
efter barkningslagen och de större kostnader, som, i följd af den samma,
måste nedläggas på timret, utan efter trävarupriserna på den utländska
marknaden; icke heller är det på något sätt konstateradt, att barkadt
timmer ger ett bättre utfall vid sågen än obarkadt.
Hvad i detta hänseende är känd! och styrkt, är, att plankor och
bräder af barkadt grantimmer sällan lemna annat än tredje och fjerde
qvalité, och ibland till och med endast vrak, då deremot obarkad gran
vanligen ger öfver hufvud andra qvalité.
Hvad vidare särskildt rörer det af lektor Holmgren afgifna intyget,
så, enär det innebär en rak motsats mot hvad nu mera aflidne
fiskeriintendenten Widegren rörande samma sak yttrat, synes mig,
som det med barkningslagen afsedda skydd för fisket ännu vore ett
olöst problem, för hvars lösning jag icke vågar göra någon insats,
då frågan ligger utom min erfarenhet. Bet må dock vara mig tillåtet
nämna, att jag, under samtal med praktiska fiskeidkare hört att de nu,
särdeles på de sista åren, mera än förr klaga öfver flottningens menliga
12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.
inflytande på fisket och att de antaga såsom orsak härtill, att den saf,
som, huru noggrant timret än barkas, dock derå sitter qvar när det skaffas
i vattnet och deri lätt lossnar, icke flyter på vattenytan, såsom barken,
titan håller sig på större eller mindre djup under densamma och, i
den form den antager, skrämmer fisken och för öfrigt fäster sig på fiskredskapen.
Af detta safaffall, der det i någon myckenhet samlat sig,
bildas nemligen ett ämne, som ger sin tillvaro tillkänna medelst till vattenytan
uppstigande bubblor eller perlor, till utseendet liknande dem som
uppstå, när olja drypes i ett glas vatten. Dessa bubblor skyr fisken,
liksom den ock gör ett med ifrågavarande ämne uppblandadt eller bemängdt
vatten. Något med omnämnda förhållande likartadt påstå fiskarena
sig aldrig hafva erfarit under den tid timret flottades obarkadt.
De omnämna likväl saken blott såsom ett faktum men kunna icke
vidare förklara uppkomsten deraf, än att de säga sig tro, att den
från den obarkade stocken så småningom lossnande barken uppbär
safämnet och vid sig binder dess för fisken skadliga innehåll, eller
på något sätt hindrar bildandet af det oljeaktiga ämne, som, då safven,
skild från barken och flytande ensam på djupare vatten, man velat
observera uppkomma vid safvens beröring med i dess väg befintliga,
fasta föremål, vid hvilka den fäster sig och stannar samt sedermera
bildar större massor, som slutligen sjunka och blifva qvarliggande
på vattendragets botten. Hvilken vigt eller hvilket värde man bör
fästa vid de lemnade uppgifterna, tillåter jag mig icke i någon mån
bedöma; jag har endast här velat återgifva den uppfattning af frågan,
som förefinnes bland idkare af fiske, på det att denna må tagas i öfvervägande
vid en möjligen blifvande närmare utredning af ämnet.
I följd af de med barkningen af skogseffetter förknippade och
på en rationell skogsdrift menligt inverkande olägenheter intar jag,
såsom forstman, för öfrigt samma ståndpunkt till denna fråga, som
landets skogsafdrifvare samt skogs- och sågverksegare, och motser jag,
i likhet med dessa, med hopp, att den tid måtte komma åter, då barkning
af flottniugsgods icke mera vore obligatorisk för alla, utan att
denna finge bero på de intressen, som, efter vederbörliga undersökningar
om deras inverkan på så väl det enskilda näringslifvet som på
det allmänna bästa, finnas mest öfvervägande.
Såsom en följd eller summarisk uppfattning af hvad jag sålunda
haft att yttra framstår:
att jag från rent forstmessig ståndpunkt måste anse barkningslagen
såsom skadlig ty, såsom den hittills blifvit tillämpad i afseende
13
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-''o 3) Utlåtande N:o 39.
på barkaffallets qvarlemnande i skogen, hämmar den skogens återväxt
till den grad, att den derigenom uppkommande skadan flerdubbelt öfverstiger
de fördelar man med lagen haft för afsigt att främja; och att
pålägga skogsnäringen de arbeten och kostnader, hvarmed ett bortförande
ur skogen af barken är förenadt, torde medföra stora svårigheter
och risk;
att, om man mäter fördelarne af barkningen efter samma måttstock,
som den allmänhet gör, för hvilkens skull de äro afsedda, måste
de i det hela taget blifva af ganska obetydligt omfång, ja, till och
med så små, att de, då strand- och fiskegare på annat sätt äro, genom
särskilda paragrafer i flottningsstadgan, skyddade mot den genom timmerdriften
möjligen uppkommande skada, icke öfver allt inom landet erfordra,
såsom ett ytterligare skydd, den i 20 § af flottningsstadgan tillkomna
bestämmelsen;
att, om sist nämnda § fortfarande skall i flottningsstadgan qvarstå
och tillämpas, de noggrannaste undersökningar om de i hvarje floddal
nödiga bestämmelser måtte ega rum, ty olika förhållanden kunna ju
föreiinnas icke allenast för olika delar af landet, utan ock för de olika
flottningslederna inom samma landsdel; samt
att, intill dess dylika undersökningar af dertill behörigen utsedda
fackmän inom fiskerinäringen, jordbruket och skogshushållningen, och
i närvaro af befolkningen eller dess ombud blifvit verkstälda, någon
tillämpning af 20 § flottningsstadgan icke må ega rum.
Slutligen får jag hemställa, att, då dessa undersökningar afse ett
statsändamål, de ock må ske på statens bekostnad och utan särskilda
ansökningar af vederbörande strand-, fiske- eller skogsegare och skogsförädlare,
samt omfatta hela floddalar, utan afseende på länsindelningen.
De remitterade handlingarne återgå härjemte.
Skellefteå den 15 mars 1884.
Hjälm. Grahl.
Derjemte tillåter sig utskottet meddela innehållet af eif i ärendet
afgifvet yttrande af annan sakkunnig person.
»Sedan undertecknad — under en sistlidne sommar för vetenskapliga
ändamål företagen resa i Norrland — från flera håll blifvit tillspord
om den betydelse insekterna ega såsom fiskföda i de norrländska vatten
-
14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.
dragen, får jag härmed fästa uppmärksamheten på följande sakförhållanden
:
1) att med all säkerhet den tillgäng på fisk, som de norrländska
vattendragen förete, i väsentlig mån betingas af den insektsföda, som
fisken under sin tidigare ålder har att der tillgå samt att denna insektsföda
åter å sin sida betingas af de naturförhållanden, som göra sig
gällande i och vid dessa vattendrag;
2) att näringsmedlen för fiskafvelns insektsföda till hufvudsaklig
del förmedlas genom affall af barr, ris, qvistar, bark m. m. från den
omgifvande skogen, hvilken genom dessa produkter, lemnar på tjenlig^
ställen i vattendragen en sådan bädd af multnande och i vattnet uppslammade
organiska beståndsdelar, som kan sägas utgöra ett i högsta
grad lämpligt lits vilkor just för sådana insekter (nemligen eu mängd
nemocerer samt åtsklilliga phryganeider, ephemerer o. s. v.) hvilka under
sina första utvecklingsperioder lefva i vattnet, äfvensom för en mängd
krustaceer och andra smådjur, som jemväl tjena fiskynglet till föda;
3) att fiskynglet i de norrländska vattendragen, i följd af det
nyss sagda, har sitt förnämsta tillhåll på sådana platser, der multnade
skogslemningar bilda ett näringslager för fiskynglets nyssnämnda föda;
4) att den terpentinhalt, som man ansett timret tillföra vattnet,
icke har det ringaste inflytande hvarken på fiskynglet eller på dess insektsföda,
hvilket också på ett öfvertygande sätt kan ådagaläggas genom
att analysera vattnet i ett vattendrag före, under och efter afslutad
flottning;
5) att det obarkade timmer, som nedföres utefter vattendragen,
aldrig i afsevärd grad genom sitt barkaffall belamrar de ställen i dessa
vattendrag, hvarest laxen och andra värdefulla fiskslag under lektiden
afsätta sin rom;
6) att of ^anstående är grundadt på direkta, af mig under sistlidne
sommar företagna undersökningar och på den kännedom jag eger
om insekternas lif; samt att hvad beträffar fiskeriintendenten Widegrens
ofvan anförda utlåtande, jag med fog kan påstå, att sådana rön under
hans tid ännu icke blifvit verkstälda och att han följaktligen vid afgifvandet
af det ifrågavarande utlåtandet icke hade att tillgå de ur
nämnda undersökningen framgående, för frågans afgörande vigtiga
resultat;
7) samt slutligen att de i fiskeriintendenten Widegrens nämnda
utlåtande anförda exemplen från smärre vattendrag i Finland och annorstädes
der barkning — för att underlätta flottningen i gran dt vatten kan
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande N:o 39. 15
nödvändiggöras — icke synas mig ega tillämpning på de strida, från
fjellen härflytande norrländska vattendragen.
Stockholm i november 1883.
Au g. Emil Holmgren,
Lektor i naturvetenskaperna vid
kong!, skogsinstitutet och kong!
Iandtbruksakademiens entomolog.»
Al dessa utlåtanden synes det utskottet framgå, att det ingalunda
kan anses vara bevisadt, att fisket skadas derigenom att virket flottas
i obarkadt skick, utan att snarare anledning förefinnes till det antagandet,
att det hvad fisket vidkommer skulle vara fördelaktigt, om den
yttre barken under flottningen funnes qvar, enär icke denna yttre
bark utan just den genom barkningen blottade basten tyckes vara
den, som vid aflossnandet kan vålla största skadan i detta afseende.
Varu. härmed huru som helst, så torde dock numera den allmänna uppfattningen
vara, att barkningsfrågan icke är af någon afgörande betydelse
för fisket, hvilket i de norrländska floderna, oaktadt det rådande
barkningstvånget, på senare tider högst väsentligt aftagit.
Beträffande den skada, flottningen af obarkadt virke af tall skulle
medföra för utmed stränderna belägna ängsmarker, torde böra erinras,
att barken icke lossnar förr än vid långvarig flottning och att, sedan
våra flottleder genom tidsenliga flottningsbyggnader alltmer kommit
i det skick, att flottningen kan försiggå med större snabbhet,
ifrågavarande olägenhet väsentligen förminskats, men dessutom är den
ju af beskaffenhet att kunna till hufvudsaklig del afhjelpas genom den
ersättningspligt, som åligger de flottande.
Någon större betänklighet mot barkningstvångets upphäfvande
synes alltså icke möta med hänsyn till fisket och strandängarne, men
möjligen skulle en sådan betänklighet kunna uppstå derigenom att friheten
från barkningstvång kunde tänkas leda till eu oklok och skadlig
afverkning af undermålig skog och ungskog. Härvid är dock att märka,
hurusom, på sätt skogskomitén påpekat, bland det virke, som nu förfares
i skogarne, finnes en stor mängd förkrympta, skadade och undermåliga
träd, som endast hindra uppkomsten af kraftfull växande skog
och hvilkas borttagande således skulle vara uteslutande till båtnad för
skogens återväxt. Äfven om barkningsfriheten stundom skulle kunna
fresta till afverkning jemväl af växtlig ung skog, synes denna olägenhet
Utlåtande.
16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.
uppvägas deraf, att en rationel rensning af skogsmarken blefve ekonomiskt
möjliggjord. De oerhörda massor af affallsvirke, som nu måste
qvarlemnas i de norrländska skogarne, hindra mångenttädes till den
grad skogens återväxt, att man derom i allmänhet knappast gör sig
någon föreställning. Sålunda lärer enligt utskottet lemnade upplysningar
hafva visat sig, att i likartade trakter af öfre Dalarne virkesafkastningen
på en viss areal af tillförene afkolade skogsmarker i
gamla jernbruks närhet är ända till tio gänger så stor som å samma
areal i skogar, inom hvilka någon rationel skogskultur ännu icke kommit
till stånd. Barkningstvånget synes alltså icke vara det rätta medlet
att använda mot öfverdrifven afverkning af ungskog. Upphäfvandet
af detta tvång skulle enligt utskottets åsigt tvärtom underlätta den
uppgift, som snart förligger, att genom en förbättrad skogslagstiftning
söka åstadkomma en mera rationel vård af våra skogar och borde jemväl
sättas i samband med genomförande af en sådan lagstiftning.
En dylik åtgärd skulle uppenbarligen möjliggöra virkesaffallets
användande i jernhatt dteringens tjenst. Vid platser, der de norrländska
elfvarne korsas af jernväg, kunde en betydande kolningsindustri uppstå,
då ingen svårighet der skulle förefinnas att hopsamla dylikt affall
i stor mängd. Redan med nu vanliga kolningsmetoder skulle detta
kunna med ekonomisk fördel låta sig göra, men, som utskottet har sig
bekant, finnas efter ringugnsprincipen konstruerade kolningsugnar vid
åtminstone ett af våra större jernverk uppsatta, hvilka visat sig lemna
ett synnerligen godt utbyte af kol. Skulle dessa ugnar i framtiden
visa sig hålla hvad de nu synas lofva eller till och med ytterligare
tekniskt fulländas, vunnes dermed möjligheten att gorå affallsvirket
ännu mera värdefullt och i större mängd tillgängligt för industrien, då
derigenom bättre kunde tillgodogöras dess bränslevärde i form af träkol,
och möjligen andra ämnen, såsom tjära, ättika m. m., kunde vinnas
såsom biprodukter.
Om sålunda teknisk möjlighet förefinnes att väl tillgodogöra affallsvirket,
är ett sådant tillgodogörande dock endast i undantagsfall
ekonomiskt möjligt så länge barkningstvånget qvar står.
Vid tiden för flottningsstadgans utfärdande d. v. s. i början af
1880-talet fick i Norrland vanligen till och med affallet vid sågverken
förfaras, och än mindre tänkte man då på något tillgodogörande af
affallet i skogarne, hvarför frågan uteslutande gälde barkningen af
timret, som ju vida lättare än affallet kunde bära barkningskostnaden.
Emellellertid uppgår nu enligt erfarne forstmäns och andra sakkunniges
uppgifter barkningskostnaden för hvarje stock till omkring 10 öre, och
17
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.
en dylik kostnad, som äfven i fråga om sjelfva timret ej kan anses
obetydlig, verkar, när det gäller den mindre värdefulla, skadade och
förkrympta skogen och det till sågtimmer icke dugliga virkesaffallet,
rent af som ett oöfverstigligt hinder för dess framflottande och dermed
äfven i allmänhet för dess tillgodogörande.
Skulle nu, såsom utskottet i likhet med motionärerna håller före,
barkningstvångets upphäfvande kunna medföra möjlighet att i större
skala till kolning använda detta affallsvirke, som eljest icke blott gagnlöst
utan äfven till största skada för skogen lemnas att förmultna, vore
detta en sak af så stor nationalekonomisk betydelse, att staten icke
borde dröja med vidtagande af en utredning i det syfte motionärerna
föreslagit. Saken är dessutom af ett alldeles direkt intresse för staten,
då som bekant staten sjelf är den största skogsegaren i Norrland, samt
hvarje kostnad, som lägges på utdrifningen af virket från statens skogar,
måste i sin mån verka nedsättande på de priser staten kan betinga
sig för detta virke. Det arbete, som nedlägges på barkningen, är ju
för öfrigt till stor del att betrakta som ett improduktivt arbete, hvarför
den dertill brukade arbetskraften bättre kunde på annat sätt användas.
Hvad motionären herr Burman framhållit i fråga om barkningstvångets
skadliga inverkan på skogens återväxt finner sin bekräftelse
och hjerta belysning i här ofvan intagna skrifvelse från skogsinspektören
Hjalm. Grahl och borde i och för sig vara ett tillräckligt
skäl för barkningstvångets afskaffande.
Om alltså utskottet för sin del anser, att barkningstvånget i sin
helhet lämpligen må kunna afskaffas åtminstone i de delar af landet,
hvarest barkningstvånget numera beträffande granvirket enligt kongl.
kungörelsen den 2 oktober 1885 upphört, och sålunda flottning af obarkadt
timmer blifva regel, torde det dock vara gifvet, att i vissa fall lokala och
andra förhållanden kunna kräfva undantag från denna regel. Så t. ex.
torde barkningstvånget fortfarande böra ega rum vid vattendrag eller
delar deraf, hvarest till följd af dessa vattendrags trånga, grunda eller
i öfrigt för flottning mindre lämpliga beskaffenhet nedsläppandet af
obarkadt virke, synnerligast i den ökade mängd, som framflottandet jemväl
af virkesaffall torde betinga, kunde medföra olägenhet för sjelfva
flottningen, eller der vattendragens stränder äro låga och utgöras af
värdefullare gräsbärande marker, likasom någon förändring af gällande
bestämmelser rörande flottningen i gränsfloderna mot Finland af lätt
insedda skäl icke bör ifrågakomma.
I ett särskildt hänseende har uttalats betänklighet mot barkBih.
till Riksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Höft. 3
18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 39.
ningstvångets upphäfvande, i ty att derigenom ett missförhållande
skulle kunna uppstå i de fall, der obegränsad afverkningsrätt till skog
på viss tid upplåtits. Med nu gällande bestämmelser har det i regeln
varit omöjligt för innekafvaren af sådan afverkningsrätt att tillgodogöra
sig ändra träd än de, som varit tillräckligt grofva för att användas
till sågtimmer. De mindre hafva lemnats qvar för att vid upplåtelsetidens
slut återfalla under skogsegarens dispositionsrätt. Men
blefve nu barkningsfrihet medgifven, skulle antagligen i många fall
innehafvaren af afverkningsrätten finna med sin fördel förenligt att
afverka äfven träd af mindre dimensioner, och derigenom komme skogsegaren
att lida en förlust, som icke vid aftalets ingående kunnat förutses.
Utskottet underkänner ingalunda vigten af denna anmärkning,
men utskottet är förvissadt att, derest vid en blifvande utredning det
skulle visa sig, att dylika olägenheter vore att i afsevärd män befara,
det icke skulle vara omöjligt att finna en utväg, hvarigenom dylikt förhindrades.
Sålunda kunde ju t. ex. i en trakt, der aftal åt berörda
beskaffenhet i större utsträckning vore gällande, barkningsfrihetens inträdande
måhända uppskjutas, till dess att densammas medgifvande icke
längre i berörda afseende kunde anses på ett menligt sätt inverka på
bestående förhållanden.
Pröfningen häraf såväl som af andra fall, der barkningstvång
kunde anses böra bibehållas, torde lämpligen kunna försiggå på enahanda
sätt som nu pröfning eger rum i fråga om tillåtelse att flotta
obarkadt virke.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,
att Andra Kammaren för sin del ville med anledning
af nu föreliggande motioner besluta, det Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande och
låta utreda, Indika ändringar i nu gällande flottningsstadga
må böra vidtagas för ett bättre tillgodogörande
af affallsvirket och för befrämjande af återväxten i
de norrländska skogarne.
Stockholm den 5 maj 1902.
På utskottets vägnar:
GEORG KRONLUND.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1902.