Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
1
^:o 13.
Ank. till Eiksd. kansli den 14 mars 1902, kl. 3 e. m.
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3,
i anledning af inom kammaren vackt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående undervisning i rikets allmänna
läroverk, seminarier och folkskolor om straffpåföljden
å brott.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 33, hvilken blifva
till utskottet hänvisad, föreslår herr C. Sandquist, »att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t utfärda
föreskrift derom, att i rikets allmänna läroverk, seminarier och folkskolor
skall i lämpligt sammanhang med kristendomsundervisningen meddelas en
efter lärjungarnes uppfattningsförmåga lämpad undervisning om straffpåföljden
för mindre och större brott».
Såsom skäl härför anför motionären följande: »Uttrycket Ungdomens
sedliga förvildning’ är icke blott ett gängse ord, utan det innebär uti sig
en officielt erkänd, sorglig verklighet.
Man har derför omsorgsfullt sport efter orsakerna till det öfverklagade
onda, och der man trott sig finna några af dessa orsaker, har
man sökt undanrödja dem.
Sålunda har — här att förbigå de många uppfostringsanstalterna —
genom Kongl. Maj:ts cirkulär af den 4 november 1892, föranledt af Riks
Bih.
till Eiksd. Prof. 1902. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 10 Häft. (N:o 13) 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
dagens i ämnet aflåtna skrifvelse den 4 maj 1891, påbjudits, att undervisning
om de rusgifvande dryckernas natur och verkningar skall meddelas
uti rikets allmänna läroverk, seminarier och folkskolor.
Äfvenså har lagstadgats, att tingsbesökande under 18 år må kunna
afvisas ifrån åhörandet af sådana rättegångsförhandlingar, som anses vara
sårande för sedligheten.
Bland orsakerna till den ’sedliga förvildningen'' höra ock, enligt
motionärens öfvertygelse, grundad på gjorda iakttagelser, bristande kunskap,
ja, stundom fullkomlig okunnighet om straffpåföljden för begångna
brott.
Hotfulla uttalanden emot andras lif och egendom utslungas såsom
bevis på förment ungdoms- och mannamod, ty straffet för slikt hot är litet
eller intet kändt.
Tillgripandet af andras icke inlåsta egendom, såsom fruktstöld m. m.,
anses icke vara något som helst brott med åtföljande straff, och derför
begås det. Straffet för brott af osedlig art är ock föga kändt. Straffpåföljden
för förfalskningsbrott likaså. Enahanda är äfven förhållandet
rörande ärekränkande beskyllningar.
Beträffande deremot de mest grafva brotten, såsom inbrottsstöld,
mordbrand och mord, har utrönts, enligt fångpredikanters utsagor, att okunnighet
om straffpåföljden icke varit orsaken. Men hvad säkerhet har man
likväl derför, att kunskapen derom meddelats klar och lefvande under
barna- och ungdomsåren, då förstånd, vilja och känsla äro mottagliga för
varnande intryck.
Af sålunda i korthet anförda, af hvarje iakttagande menniskovän
kända och erkända förhållanden torde det ostridigt framgå, att bristande
kunskap och okunnighet om straffpåföljden, med åtföljande brist på rättskänsla
och frånvaro af fruktan för straff, äro medverkande orsaker till den
''sedliga förvildningen’ och de mångförekommande brotten.
En kortfattad och praktisk undervisning om straffpåföljden för mindre
och större brott är alltså af behofvet påkallad. I sammanhang med repetitionen
af slutorden i Guds lag synes det motionären lämpligt, att en dylik
undervisning bör kunna meddelas förnämligast genom varnande skildringar
från fångarnes verld.
''Statens läsebok för folkskolan’ saknar, tyvärr, dylika skildringar.»
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
I liknande syfte väckte herr C. G. Brnce vid 1889 års riksdag motion
uti Andra Kammaren rörande skrifvelse till Kong! Maj:t att till nästderpåföljande
Biksdag inkomma med förslag till den ändring af folkskolestadgans 3
kap. 12 §, att såsom läroämnen äfven infördes de första grunderna för lielsovård
och lagkunskap. Uti sin motivering framhåller herr Bruce, bland
annat, att, derest barn redan i folkskolan erhölle någon undervisning i
gällande lagar och författningar, fångarnas antal utan tvifvel skulle minskas,
då mången nu först efter domstolens utslag finge kännedom om hvilket
straff, som följde på den begångna handlingen.
Andra Kammarens forsta tillfälliga utskott ansåg emellertid, att barnen
vid den ålder, då de besökte folkskolan, säkerligen ej egde förmåga tillgodogöra
sig undervisning uti ifrågavarande ämnen, hvadan densamma för
dem ej komme att medföra något väsentligt gagn, samt att det för öfrigt
ej kunde vara lämpligt att ytterligare öka läroämnenas antal i folkskolan,
i följd hvaraf utskottet hemstälde om afslag på motionen; och
Andra Kammaren fattade sitt beslut i öfverensstämmelse med utskottets
hemställan.
Hvad nu vidkommer förevarande motion, anser utskottet väl sjelfva
syftet med motionen beaktansvärdt och vill ej bestrida, att i liera hänseenden
vore kanhända behöfligt, att mera allmänt förefunnes verklig insigt
om hvad som kan vara att hänföra till ett förfarande af straffbar art,
men utskottet håller före, att redan nu såsom i skolorna undervisningen är
ordnad, särskildt i kristendom, för lärjungarne framhålles, under förutsättning,
att undervisningen rigtigt skötes, hvad som må anses för rätt eller
ej, samt att omsorg egnas åt att rättskänsla må hos det uppväxande slägtet
väckas och stärkas.
Härvid synes dock utskottet vara anledning vidröra, att det nog
kunde vara eftersträfvansvärdt, att i skolorna erliölles någon vidsträcktare
undervisning i fråga om samhällspligter, hvilket jemväl torde låta sig
göra, i fall undervisningen i skolorna ordnades något annorlunda än för
närvarande.
Nu har emellertid motionären gifvit uttryck åt hvad ifrågavarande
framställning åsyftar på sådant sätt och med så bestämda yrkanden, att
utskottet ej kan vara med derom, utan får derför hemställa,
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.
att herr Sandquists ifrågavarande motion icke
må till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 mars 1902.
På utskottets vägnar:
EMIL HAMMARLUND.
Reservationer
af herrar Hammarlund, David Bergström och Spangenberg, hvilka
ansett, att utskottets utlåtande i dess senare del bort erhålla följande lydelse:
»Då utskottet nu går att yttra sig om herr Sandquists motion, bör
det genast sägas, att utskottet funnit motionens syfte beaktansvärdt. Behofvet
af någon undervisning i svensk lag och rätt i våra folkskolor,
seminarier och allmänna läroverk torde genom flerahanda tilldragelser och
omständigheter, hvilka under den senare tiden ådragit sig allmänhetens
uppmärksamhet, få anses fullt tillräckligt styrkt. Spörsmålet är väl numera,
icke så mycket huruvida en dylik undervisning bör meddelas, utan fastmera
huru den bör anordnas.
I detta sistnämnda afseende kan utskottet emellertid icke dela motionärens
mening. Att lägga denna undervisning så, att den uteslutande
skulle gälla straffpåföljden för mindre och större brott, vore tvifvelsutan
ett missgrepp. Åt denna undervisning bör nog gifvas både eu bredare och
eu mera positiv grundval, så att undervisningen kom me att skänka de unga
en nödig öfverblick öfver våra vigtigaste samhällspligter. En för detta
ändamål affattad läsebok, hvilken på ett begripligt sätt framstälde några
af såväl den allmänna lagens som grund- och kommunallagarnas hufvudstvcken,
vore måhända det bästa medlet att grundlägga den viktiga kunskap,
hvarom nu är fråga.
Icke heller torde det vara alldeles gifvet, att nu ifrågavarande undervisning
bör, såsom motionären håller före, meddelas i omedelbart samman
-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 1) Utlåtande N:o 13. 5
hålig med kristendomsundervisningen. En god kristendomslärare, liksom
hvarje annan lärare, som undervisar sina lärjungar om hvad som är moraliskt
rätt eller orätt, lärer nog icke underlåta att inför dem efter hand
och i tillämpliga delar tillämpa det sagda på det praktiska lifvet och dess
förhållanden. Men detta är en sak. Den undervisning åter om våra
samhällsplikter och om lag och rätt, hvarom här ofvan är taladt, och
hvilken enligt utskottets mening icke borde hafva formen af något slags
läxläsning, torde väl lämpligast böra behandlas som ett särskildt led i
undervisningsplanen och först förekomma inom folkskolan i dess högre
afdelning och i fortsättningsskolan samt inom de allmänna läroverken i
klasserna 5—7.
Utskottet hemställer derför,
att förevarande motion icke må till någon Kammarens åtgärd föranleda»;
af
herr Sandquist;
af herr Schenström mot vissa delar af utskottets motivering.
Herr C. Björck har begärt få antecknadt, att han af resa varit förhindrad
att deltaga i ärendets hufvudsakliga behandling inom utskottet.
*
Bih. till Biksd. Prot. 1902. 8 Sami,
2 Afd. 2 Band, 10 Hiift.
2