Sammansatta Stats- (och Banko-) utskottets Memorial N:o 5.

1

;Y.*0 5.

Ank. till Biksd. kansli den 1 maj 1902, kl. 12 midd.

Sammansätta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 3, i anledning
af framstälda förslag i fråga om ändringar i förordningen
angående en postsparbank för riket den 22
juni 1883.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 69) har herr
V. L. Moll hemstält, att Riksdagen för sin del ville besluta, att § 18 af
kongl. förordningen angående postsparbanken måtte få följande förändrade
lydelse:

Mom. 1. De i postsparbanken inflytande medel, som icke erfordras
för löpande utgifters bestridande, insättas i riksbanken.

Mom. 2. För så stor del af dessa medel, som postsparbankens
styrelse anser icke behöfva på sådant sätt hållas tillgänglig för att mota
uppsägning af medel, hvilka i postsparbanken innestå, skola för postsparbankens
räkning af styrelsen inköpas räntebärande obligationer, utfärdade
af svenska staten eller af Sveriges allmänna hypoteksbank eller
ock af kommun inom riket för lån, till hvars upptagande Kongl. Maj:ts
tillstånd blifvit meddeladt; dock med rätt för postsparbankens styrelse
att göra de postsparbankens medel, hvarom i detta moment är fråga,
fruktbärande, dels intill högst en tredjedel genom utlåning mot skuldebref
till kommun inom riket, med iakttagande äfven i detta fall att
tillåtelse till lånets upptagande blifvit kommunen af Kongl. Maj:t medBih.
till Biksd. Prot. 1902. 4 Samt. 2 Afd. 4 Höft. (N:o 5.) '' 1

2 Sammansatta Stats- (och Banko-) utskottets Memorial N;o 6.

delad, dels intill högst en sjettedel antingen genom utlåning på högst
sex månaders uppsägning mot skuldebref med säkerhet af sådana obligationer,
som postsparbankens styrelse eger rätt att för bankens räkning
inköpa, eller genom insättning på depositions- eller annan räkning hos
bankinrättning, hvars bolagsordning blifvit af Kongl. Maj:t faststäld,
samt hvars grund- och reservfonder uppgå till ett sammanlagdt belopp
af minst fem millioner kronor.

Sedan det sammansatta stats- och bankoutskottet, till hvilket
denna motion blifvit för förberedande behandling öfverlemnad, begärt
att öfver densamma erhålla yttrande af styrelsen för postsparbanken,
har nämnda styrelse den 26 sistlidne februari till utskottet afgifvit sådant
yttrande och deruti slutligen anfört att, då styrelsen af närmare angifna
skäl ej ansett sig kunna tillstyrka, att § 18 i ifrågavarande förordning
erhölle i allo den förändrade lydelse, som i motionen föreslagits, och
då dessutom frågan om utvidgning af omfånget för placering af postsparbankens
medel synts styrelsen ej böra afgöras endast för sig utan
i sammanhang med andra dermed förbundna frågor, hade styrelsen trott
sig böra hos Kongl. Maj:t hemställa om aflåtande af proposition till
Riksdagen om ändring ej blott af § 18 utan äfven af §§ 8 och 21 i
nämnda förordning.

Med anledning af denna postsparbanksstyrelsens framställning bär
Kongl. Maj:t i en den 21 sistlidne mars aflåten proposition (n:o 71)
föreslagit Riksdagen att besluta, att §§ 8, 18 och 21 i förordningen
angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883 skola erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 8.

Mom. 1. Räntefoten----bestämmes af Konungen.

Mom. 2. Varder nedsättning i räntefoten beslutad, träder densamma
dock icke i verket förr än tre månader efter det Konungens
beslut i ämnet blifvit kungjordt.

§ 18.

Mom. 1. De i postsparbanken inflytande medel, som icke erfordras
för löpande utgifters bestridande, insättas i riksbanken.

Mom. 2. För så stor del af dessa medel, som postsparbankens
styrelse anser icke behöfva på sådant sätt hållas omedelbart tillgänglig

3

Sammansatta Stats- (och Danko-) utskottets Memorial N:o 5.

för att möta uppsägning af medel, hvilka i postsparbanken innestå,
skola för postsparbankens räkning af styrelsen inköpas räntebärande
obligationer, utfärdade antingen af svenska staten eller af Sveriges allmänna
hypoteksbank eller af kommun inom riket för lån, till hvars
upptagande Konungens tillstånd blifvit meddeladt, eller ock af bolag
eller inrättning, så vida i sistnämnda fall kommun med Konungens
tillstånd iklädt sig betalningsansvar såsom för egen skuld för så väl
kapital som ränta,

dock med rätt för postsparbankens styrelse att göra de postsparbankens
medel, om hvilka i detta mom, är fråga, fruktbärande,

dels intill högst en fjerdedel genom utlåning mot skuldebref till
kommun inom riket, derest tillåtelse till lånets upptagande blifvit kommunen
af Konungen meddelad,

dels ock, jemväl intill högst en fjerdedel, genom utlåning på högst
sex månaders uppsägning mot skuldebref med säkerhet af sådan inteckning
i fast egendom inom riket, som med hänsyn till läge, ytinnehåll,
brandförsäkring och afkastning pröfvas innebära fullgod säkerhet, eller
genom insättning på depositions- eller annan räkning hos enskild bankinrättning,
hvars bolagsordning blifvit af Konungen faststäld samt hvars
grund- och reservfonder uppgå till ett sammanlagdt belopp af minst
fem millioner kronor.

§ 21,

Mom. 1. Postsparbankens styrelse utgöres af generalpostdirektören
såsom ordförande samt fyra ledamöter, nemligen chefen för postsparbanksbyrån
såsom föredragande, en af Konungen särskildt förordnad
ledamot samt en af fullmäktige i riksbanken och en af fullmäktige i
riksgäldskontoret, hvilka båda sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige
hvar för sig inom sig utse.

Mom. 2. År generalpostdirektören hindrad att i handläggning af
ärendena hos styrelsen deltaga, skall såsom ledamot i styrelsen tjenstgöra
den byråchef i generalpoststyrelsen, Konungen dertill förordnar;
och skall i sådant fall vid styrelsens plenisammanträden ordet föras af
den äldste tjenstgörande ordinarie ledamoten i styrelsen, föredragande
ledamoten dock undan tagen.

Mom. 3. Om sättet för ärendenas handläggning i öfrigt hos
postsparbankens styrelse bestämmes af Konungen.

4 Sammansatta Stats- (och Banko-) utskottets Memorial N:o 5.

Enligt § 18 mom. 1 i postsparbanksförordningen skola de i postsparbanken
inflytande medel, som icke erfordras för löpande utgifters
bestridande, göras räntebärande genom insättning i riksbanken; och är
i fråga om fruktbargörande af de postsparbankens medel, hvilka postsparbankens
styrelse anser icke behöfva genom insättning i riksbanken
hållas tillgängliga för att möta uppsägning af medel, hvilka i postsparbanken
innestå, i nämnda § mom. 2, sådant detta mom. lyder enligt
kungörelsen den 13 juli 1887, stadgadt, att af dessa medel få inköpas
räntebärande obligationer, utfärdade, förutom af svenska staten eller af
Sveriges allmänna hypoteksbank, äfven af kommun inom riket för lån,
till hvars upptagande Kongl. Mapts tillstånd blifvit meddeladt, med rätt
för postsparbankens styrelse att intill högst en tredjedel af de postsparbankens
medel, hvarom i nämnda mom. är fråga, göra medlen
fruktbärande äfven genom utlåning mot skuldebref till kommun inom
riket med iakttagande, äfven i detta fall, att tillåtelse till lånets upptagande
blifvit kommunen af Kongl. Magt meddelad.

Beträffande de föreslagna ändringarna i denna § bär styrelsen
för postsparbanken anfört följande:

Postsparbankens skuld till vederbörande delegare utgjorde vid
1898 års slut kronor 64,033,595: 64. Under den derefter tilländalupna
tiden hade i det stora hela en afsevärd återgång egt rum beträffande
beloppet af allmänhetens hos postsparbanken innestående besparingar.
Detta belopp utgjorde nemligen:

vid utgången af år 1899 ................................................ kronor 59,934,156: 29

„ „ „ „ 1900................................................ „ 56,461,391: 33

samt, i runda tal, vid utgången af år 1901 ......... „ 54,244,000: —

och den 31 sistlidne januari....................................... „ 54,239,000: —

Derest under föregående år, då postsparbankens öfverskott varit
betydande, sådana bestämmelser i fråga om öfverskottsmedlens fruktbargörande
varit gällande, som medgifvit styrelsen en mera vidgad rätt i
afseende å medlens placering, skulle möjlighet hafva förefunnits att i
tider af stigande räntor erhålla en högre utlåningsränta, hvarigenom,
förutom andra fördelar, skulle hafva beredts tillfälle att höja postsparbankens
inlåningsränta till en räntefot mera öfverensstämmande med
den å allmänna penningemarknaden rådande. Då emellertid sådan utväg
ej stått till buds, hade styrelsen måst, för fullgörande af postsparbankens
förbindelser mot delegarne, dels upptaga lån, dels ock afyttra
innehafda obligationer. Det belopp, som under de tre sistförflutna åren
för ändamålet upplånats, hade uppgått till sammanlagdt 10,500,000
kronor, hvarå dock, hufvudsakligen genom medel, erhållna för försålda

5

Sammansatta Stats- (och Banko-) utskottets Memorial N;o 5.

obligationer, afbetalats tillhopa 7,250,000 kronor, så att skulden uti
ifrågavarande hänseende för närvarande uppginge till allenast 3,250,000
kronor.

Vid sådant förhållande och då numera på penningemarknaden
syntes råda en tendens till fallande räntor, hvilken omständighet antagligen
skulle föranleda någon minskning i uttagningarne och ökning af
insättningarne i postsparbanken, ansåge styrelsen tidpunkten vara inne
att underkasta nu gällande bestämmelser angående placering af de i
postsparbanken inflytande medlen en revision.

Vid utgången af januari månad innevarande år voro de af postsparbanken
förvaltade medlen, deruti inberäknadt. lån hos riksgäldskontoret
samt löpande förskott från postverket till sammanlagdt belopp
af kronor 5,721,945:20, placerade i statens, allmänna hypoteksbankens
och kommuners obligationer till bokfördt värde af tillhopa kronor
42,384,688:47 samt i direkta lån till kommuner till sammanlagdt belopp
af kronor 16,033,203:69. Den omständigheten att ifrågavarande obligationer
till största delen inköpts under tider af låga räntesatser och höga
obligationskurser samt att åtei-gången i postsparbankens rörelse inträffat,
innan ännu dess öfverskott vuxit till belopp af beskaffenhet att medgifva
någon betydligare afskrifning å de inköpta obligationernas bokföringsvärde,
hade vållat, att banken ej kunnat förrän hufvudsakligen
på senare tider, då kursen på obligationer något stigit, gå i författning
om försäljning af dylika värdepapper. Någon nämnvärd realisation af
de fordringar, som utestode i form af s. k. kommunlån, hade ej heller
kunnat ega rum, då samtliga dessa lån vore amorteringslån och den
ojemförligt största delen af ifrågavarande fordringar vore ouppsägbar
från långifvarens sida. Den erfarenhet, styrelsen haft af förhållandena
under de sist förflutna tre åren, syntes således böra mana dertill, att
sådana bestämmelser meddelades i fråga om fruktbargörande af postsparbankens
öfverskottsmedel, att desamma ej uteslutande placerades i
obligationer och amorteringslån till kommuner.

I den af herr Moll väckta motionen har för sådant ändamål föreslagits,
att åt postsparbanksstyrelsen borde medgifvas rätt att belåna
sådana obligationer, som postsparbanken är berättigad att för egen räkning
inköpa. En dylik utlåning på viss tids uppsägning skulle visserligen,
på samma gång den erbjöde banken enahanda om ej större säkerhet
än om obligationerna inköptes af postsparbanken, jemväl medföra
den fördelen, att de på sådant sätt utlånade medlen kunde, om rörelsen
sådant fordrade, uppsägas till återbetalning, utan att kursförlust
dervid ifrågakomme. Men, utom det att en lånerörelse af antydda slag

6 Sammansatta Stats- (och Banko-) utskottets Memorial N:o 5.

innefattade en verksamhet, som mera egnade sig för en verklig lånebank
än för en penningeinstitution sådan som postsparbanken, skulle,
enligt postsparbanksstyrelsens mening, för en sådan utlåning från postsparbanken
kräfvas en så vid marginal mellan nominalvärdet och belåningsvärdet
af de obligationer, som kunde förekomma till belåning, att
föga utsigt förefunnes dertill att någon väsentlig lånerörelse af nu antydda
slag skulle komma till stånd.

Deremot syntes det styrelsen lämpligt, att eu de! af postsparbankens
öfverskottsmedel gjordes fruktbärande genom utlåning mot inteckning
i fastighet. Då, såsom nyss nämnts, största delen af det fordringsbelopp,
som postsparbanken placerat i amorteringslån till kommuner,
vore ouppsägbar från postsparbankens sida, vore följaktligen allt hvad
postsparbanken i dessa ouppsägbara lån hade utestående oberördt af
vexlingen i de allmänna ränteförhållandena och lemnade alltså postsparbanken
ej någon högre afkastning i tider af höga räntor. Om nu placeringen
af postsparbankens öfverskottsmedel i kommunlån något inskränktes,
mot det att postsparbanken i stället erhölle rätt att, såsom
för närvarande vore medgifvet andra offentliga penningeinstitutioner vid
placering af under deras förvaltning stående fonder, på viss tids, exempelvis
högst sex månaders, uppsägning belåna fastighetsinteckningar af
prima beskaffenhet och hvilkas värde kunde anses beståndande äfven under
mera ogynsamma omständigheter, skulle postsparbanken blifva i
stånd att, under dyra penningetider med stegrad ränta å den allmänna
marknaden och deraf härflytande stora uttagningar, höja inlåningsräntan,
i den mån sådant befunnes nödigt eller nyttigt.

Vidare har styrelsen erinrat, hurusom till följd af de i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897 meddelade stadganden, att å medel,
som i riksbanken insättas å depositions- eller å giroräkning, ej godtgöra
någon ränta, äfvensom att upp- ochafskrifningsräkningmoträntegodtgörelse
medgifves allenast åt firmor, som hafva vexeldiskontering i
riksbanken och ej sjelfva drifva bankrörelse, någon ränta numera ej
godtgöres postsparbanken å de medel, som för dess räkning insättas i
riksbanken. Enär emellertid postsparbanken vore skyldig godtgöra
ränta å insättningar från och med månaden näst efter den, då insättning
egde rum, vore det för postsparbankens ekonomi af betydelse, att
postsparbanken å sin sida, så snart lämpligen ske kunde, erhölle ränta
å de influtna medlen. Det vore derför önskvärd!, att de till postsparbanken
inflytande medel, hvilka icke kunde omedelbart göras fruktbärande
genom en mera fast placering, äfvensom den del af postsparbankens
medel i öfrigt, som erfordrades för att bilda en lätt tillgänglig

7

Sammansatta Stats- (och Banko-) utskottets Memoria1fN:o 6.

reserv för mötande af möjligen ifrågakommande anlopp på postsparbankens
kassa, Unge, såsom ock i motionen föreslagits, göras räntebärande genom
insättning å depositions- eller annan räkning bos enskild bankinrättning,
hvars bolagsordning blifvit af Kongl. Maj:t faststäld och hvars grundoch.
reservfonder uppginge till ett sammanlagdt belopp af minst fem
millioner kronor.

I fråga om gränserna för de särskilda slagen af placering ansåge
styrelsen, att beloppet af den direkta utlåningen till kommuner borde
mas till höQst en fjerdedel af postsparbankens öfverskottsmedel,
samt att de medel, som finge antingen placeras såsom inteckningslån
eller ock insättas i enskild bankinrättning, jemväl borde begränsas till
en fjerdedel af samtliga postsparbankens öfverskottsmedel.

Beträffande ofvanberörda i § 18 af postsparbanksförordningen meddelade
bestämmelse, hvarigenom styrelsen medgifvits rätt att för postsparbankens
medel inköpa obligationer, utfärdade af kommun inom riket
rör lån, till hvars upptagande Kongl. Maj:ts tillstånd blifvit meddeladt,
bär styrelsen anfört, att styrelsen ansett denna bestämmelse ej lägga
hinder i vägen för förvärfvande för postsparbankens räkning af''obligationer,
hvilka väl ej utfärdats af kommun, men för hvilka kommun, på
grund af Kongl. Maj:ts tillstånd, iklädt sig ansvarighet såsom för egen
skuld för kapital och ränta. Dylika obligationer, af hvilka postsparbanken
för närvarande innehade tre poster å tillhopa nominel 1,785,000
kronor, erbjöde nemligen, enligt styrelsens förmenande, större säkerhet
än obligationer, utfärdade af den garanterande kommunen. Om emellertid
ifrågavarande § ändock komme att, på sätt styrelsen föreslagit, erhålla
en förändrad lydelse, syntes lämpligt, att jemväl nyss berörda
bestämmelse bragtes i uttrycklig öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå
densamma hittills blifvit af styrelsen tillämpad.

Enligt § 8 mom. 2 af förenämnda förordning, sådant detta mom.
lyder enligt kungörelsen den 15 maj 1891, kan förhöjning af räntefoten
inträda när som helst under året, medan nedsättning i räntefoten ej kan
träda i verket under löpande kalenderår, ej heller förr än fyra månader
förflutit efter beslutets kungörande. Med afseende härå bär postsparbanksstyrelsen
anfört, att, derest pa grund af rådande penningeförhållanden
postsparbankens inlåningsränta blefve höjd, det vore af ej ringa
betydelse, att, efter det en lägre ränta mera stabelt inträdt på den allmänna
penningemarknaden, postsparbankens räntefot jemväl sänktes, så
snart lämpligen kunde ske. Vid räntenedsättning borde dock, med hänsyn
till insättarnes rätt att kunna, om de sådant önskade, uttaga sina

8 Sammansatta Stats- (och Banko-) utskottets Memorial N:o 5.

besparingar från postsparbanken, innan den nya räntesatsen tillämpades,
någon tid förflyta mellan tidpunkten för utfärdandet af kungörelse i ämnet
och den tidpunkt, då den lägre räntefoten inträdde, men då lägsta
uppsägningstiden för utbekommande af medel i postsparbanken vore bestämd
till sextio dagar, syntes en respittid af tre månader vara för ändamålet
tillräcklig. Från räkenskaps- eller bokföringssynpunkt mötte
ej större hinder att under löpande kalenderår tillämpa en nedsättning
i'' räntefoten än, såsom med nu gällande bestämmelse kunde ega rum,
en förhöjning i densamma.

§ 21 mom. t i förordningen innehåller för närvarande bestämmelse
derom, att såsom ledamot i styrelsen för postsparbanken skall tjenstgöra
den byråchef i generalpoststyrelsen, som är föredragande för ärenden
rörande postsparbanken.

Under de första åren af postsparbankens verksamhet, medan dess
organisation ännu pågått, kunde — yttrar postsparbanksstyrelsen — en
sådan bestämmelse vara lämplig och nödig, men med den ökade omfattning,
postsparbanksverksamheten numera tagit, vore det för bemälde
byråchef ej möjligt att, annorledes än i enstaka undantagsfall, jemväl
deltaga i handläggning af ärenden inom generalpoststyrelsen, och någon
på nämnda byråchef livilande föredragning af postsparbanksärenden i
generalpoststyrelsen förekomme ej heller. Vid sådant förhållande syntes
i stället böra i sistberörda mom. meddelas bestämmelse derom, att
såsom ledamot i styrelsen för postsparbanken skulle tjenstgöra chefen
för postsparbanksbyrån, en benämning, hvilken rigtigt angåfve arten af
denne ledamots verksamhet.

I §21 mom. 2 af postsparbanksförordningen förekommer stadgande
derom, att, då generalpostdirektören är hindrad att i handläggning af
ärendena hos styrelsen för postsparbanken deltaga, såsom ordförande
i styrelsen skall tjenstgöra den byråchef i generalpoststyrelsen, Kongl.
Maj:t dertill förordnar.

Postsparbanksstyrelsen har nu framhållit att, om äfven detta stadgande
kunde vara lämpligt under de första åren af postsparbankens
verksamhet, då ännu hos styrelsen för postsparbanken förekommo till
behandling åtskilliga för denna styrelse och generalpoststyrelsen gemensamma
angelägenheter, syntes dock en sådan anordning vid numera inträdda
förändrade förhållanden ej vidare kunna anses ändamålsenlig; och
då, jemlikt § 59 af den för generalpoststyrelsen gällande instruktion,
sådan denna § lydde enligt kungörelsen den. 21 juni 1901, de ärenden
i generalpoststyrelsen, i hvilka generalpostdirektören eljest egde be -

y

Sammansätta Stats- (och Banko-) utskottets Memorial N:o 5.

sluta, skulle, med vissa undantag, i generalpostdirektörens frånvaro afgöras
af generalpoststyrelsens ledamöter samfäldt eller af minst två af
dem, syntes en liknande anordning beträffande postsparbanksärenden
kunna och böra tillämpas vid tillfällen, då generalpostdirektören vore
hindrad att deltaga i handläggning af ärenden hos styrelsen för postsparbanken.
Dervid borde för bibehållande af den förbindelse, som
gifvetvis fortfarande vore nödig mellan nämnda båda styrelser, såsom
ledamot i styrelsen för postsparbanken inträda den byråchef i generalpoststyrelsen,
som af Kongl. Maj:t dertill förordnades. De ärenden hos
styrelsen för postsparbanken, hvilka ej vore af beskaffenhet att böra
handläggas af styrelsen in pleno och i hvilka generalpostdirektören,
derest han vore närvarande, egde #tt ensam besluta, borde i hans frånvaro^
afgöras af sistbemälde byråchef och chefen för postsparbanksbyrån
samfäldt på sätt och i den ordning, som af Kongl. Maj:t syntes böra
bestämmas, efter det styrelsen för postsparbanken fått inkomma med
närmare förslag såväl i detta hänseende som i andra erforderliga afseenden
i fråga om sättet och ordningen för handläggning och afgörande
af de hos styrelsen förekommande ärenden. Vid styrelsens för postsparbanken
sammanträden in pleno deremot borde, då generalpostdirektören
vore hindrad att i sammanträdet deltaga, ordet föras af den inom
styrelsen äldste tjenstgörande ordinarie ledamoten, chefen för postsparbanksbyrån
såsom föredragande naturligtvis undantagen.

Ändringen i § 21 mom. 3 utgör endast en redaktionsförändring, som
påkallas af den föreslagna ändrade lydelsen af mom. 2 i samma paragraf.

De särskilda förslag till ändringar i postsparbanksförordningens
18 §, som nu framlagts dels i herr Molls motion, dels i den kongl.
propositionen, hafva båda till hufvudsakligt syfte att bereda postsparbankens
styrelse utvidgning af området för placering af bankens medel.
Behofvet af en sådan utvidgning synes ock utskottet vara till fullo ådagalagdt
genom den här ofvan meddelade utredning, som postsparbanksstyrelsen
i sådant afseende förebragt. Nämnda styrelse har ock enligt
utskottets mening gifvit giltiga skäl för sitt af Kongl. Maj:t upptagna
ändringsförslag, hvilket i de delar, hvaruti det skiljer sig från motionärens
förslag, synes utskottet ega afgjordt företräde framför detta.

Beträffande de af Kongl. Maj:t föreslagna ändringarna i 8 och
21 §§ har utskottet ej heller något att erinra.

Bih. titt Biksd. Prof. 1902. 4 Samt. 2 Afd. 4 Häft.

2

Sammansatta Stats- (och Banko-) utskottets Memorial N-.o 5.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, med afslag å herr Molls i motionen
n:o 69 gjorda hemställan i hvad densamma skiljer sig
från Kongl. Majrts förevarande framställning, må bifalla
det i propositionen innefattade förslaget till förändrad
lydelse af §§ 8, 18 och 21 i förordningen angående
en postsparbank för riket.

Stockholm den 1 maj 1902.

På det sammansatta ^utskottets vägnar:

HUGO TAMM.

SXOCKHOI.M, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE. 1S02.