Statsutskottets Utlåtande N:o 70.

1

N:o 70.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1902, kl. 5 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Ma,j:ts proposition angående
visst förklarande i fråga om försäljning af fastigheten
n:o 1 i qvarteret Lejonet i Stockholm.

(I. A.)

Under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för den 20 mars innevarande år har Kongl. Maj:t, med
anledning af en af Hans Kongl. Höghet Kronprinsen gjord framställning,
uti en till Riksdagen samma dag aflåten proposition (n:o 67) föreslagit
Riksdagen att för sin del förklara, att hinder icke mötte för försäljning
af fastigheten n:o 1 efter 1810 års nummerordning i qvarteret Lejonet i
Stockholm, under vilkor, dels att en af Kongl. Maj:t, på föredragning af
chefen för finansdepartementet, utsedd person skulle ega deltaga i förvaltningen
af de genom försäljningen inflytande medlen, dels ock att,
derest för köpeskillingen förvärfvades annan eller andra fastigheter, statsmedel
icke finge användas till reparation eller underhåll af desamma eller
till andra utgifter för dem.

Till statsrådsprotokollet har departementschefen anfört följande.

I en af riksmarskalksembetet med skrifvelse den 4 mars 1902 öfverlemnad
och förordad framställning hade Hans Kongl. Höghet Kronprinsen
anhållit om förklarande, att hinder från Kongl. Maj:ts och kronans sida
icke mötte för försäljning på angifna vilkor af fastigheten n:o 1 efter 1810
års nummerordning (n:o 7 efter den förut gällande) i qvarteret Lejonet i
Stockholm (Hans Kongl. Höghet Arffurstens palats).

Bill. till Riksd. Prot. 1902. 4 Sami. 47 Höft. (N:o 70).

1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 70.

I sistberörda framställning hade till en början erinrats, hurusom
Prinsessan Sophia Albertina genom förordnande den 17 mars 1783 förklarat
sig efter sin död skänka och tillägga Hertig Carl Gustaf af Småland,
Konung Gustaf III:s andre son, ofvannämnda af Prinsessan enligt köpebref
den 24 förutgångne februari af grosshandlaren Henne Wilhelm Peill
inköpta fastighet med följande vilkor:

»l:o. Skall denna egendom, som Vi förbehålla oss att uti Vår lifstid
bebo och nyttja, efter Vår död aldrig gå uti arf, utan tillfalla Hans Kongl.
Höghet Hertig Carl Gustaf af Småland och efter honom den äldsta af dess
manliga arfvingar, och så vidare man efter man, utan att af någon få till
mer eller mindre del söndras eller abalienera®, eller af mera än en på
samma tid egas.

2:o. Skulle Hans Kongl. Höghet do utan manliga arfvingar eller
ock de med döden afgå, tillfaller denna egendom den äldsta Sveriges
Rikes Arffurste, som näst efter Kronprinsen eger rätt till kronan; och der
så händer, att den äldste Sveriges Rikes Arffurste, som detta hus innehafver,
skulle genom Kronprinsens dödliga frånfälle träda i dess rätt, då
gånge detta hus till den Sveriges Rikes Arffurste, som näst efter Kronprinsen
eger rätt till tronen.

3:o. År i riket ingen Arffurste, tillfaller egendomen den äldsta
Kongl. Prinsessan af Hans Kongl. Höghet Hertigens af Småland efterkommande,
så länge hon inom riket oförmäld lefver; är ingen Kongl.
Prinsessa efter Hans Kongl. Höghet, så tillfaller egendomen med sistnämnda.
vilkor den äldsta Kongl. Prinsessan; är ingen Kongl. Prinsessa, så
tillfaller den Kongl. Maj:t och kronan, till dess riket hugnas med någon
Arffurste eller Kongl. Prinsessa, då härmed, på sätt ofvan omförmäldt är,
förhålles.

4:o. Alla möbler, som Vi af egna medel köpa och uti detta hus
finnas, äro dock härunder icke begripne, undantagande spisar, kakelugnar,
som ej, utan att skada rummen, kunna borttagas, och hvilka alltid
böra vara huset följaktige.

5:o. Skulle Vi med Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd träda uti gifte,
och af sådan anledning blifva utrikes vistande, då förbehålle Vi oss, att
af Kongl. Maj:t och kronan undfå ersättning för Vår till detta hus utgifne
köpeskilling fyratiotusen Rdr specie; i hvilken händelse Vi derefter med
samma hus ingen befattning ega.

6:o. Emot det att Vi på det kraftigaste utfästa oss vid detta kontrakt
oryggeligen hålla, lärer Kongl. Magt nådigst täckas besörja, att den ämnade
tillbyggnaden detta hus varder efter den af Kongl. Maj:t i nåcler faststälda
ritning uppå Kongl. Maj:ts och kronans bekostnad med görligaste

Statsutskottets Utlåtande N:o 70.

3

första verkstad, så att Vi ju förr dess hellre må komma att bo beqvämligt
och väl.

7:o. Äfvenledes lärer Kongl. Maj:t i nåder anslå en viss summa
till denna egendoms underhållande.»

Detta förordnande hade samma dag blifvit af Konung Gustaf III
stadfäst fult med den förklaring »att emot ofvannämnda vilkor, dem vår
kärälskeliga syster Hennes Kongl. Höghet Sophia Albertina lofvat och
utfäst, hafve Vi härigenom velat å Våre och kronans vägnar bifalla hvad
Hennes Kongl. Höghet uti 5:te, öde och 7:de punkterna af detta kontrakt
sig förbehållit, så att, om Hennes Kongl. Höghet skulle med Vårt nådiga
tillstånd träda uti gifte och af sådan anledning blifver utrikes vistande,
Hennes Kongl. Höghet då har att af Oss och kronan undfå ersättning för
den till detta hus utgifna köpeskilling, fyra,tiotusen r:daler specie, i hvilken
händelse Hennes Kongl. Höghet då med samma hus ingen vidare befattning
eger, hvarjemte Vi vele besörja, att den ämnade tillbyggnaden, enligt
den af Oss i nåder faststälda ritning, varder med görligaste första
uppå Vår och kronans bekostnad verkstad. Och anslå Vi till denna egendoms
underhållande och reparerande eu summa af ett tusen r:daler specie
årligen, hvilka penningar dock (icke) från statskontoret förr få uttagas,
än huset tarfvar reparation, då derför af vederbörande behörig räkning
göres, på sätt som med Våra öfriga byggnader förhålles.»

Efter Prinsessan Sophia Albertinas den 17 mars 1829 timade frånfälle
hade exekutorerna af Prinsessans testamente till Kongl. Maj:t i original
öfverlemnat ofvannämnda förordnande, hvarefter Kongl. Maj:t, jemte
förklarande, att dispositionen om Prinsessans palats komme att tjena till
efterrättelse, den 18 juli 1829 till kammarkollegium öfverlemnat berörda
originaldokument till förvarande.

Rörande palatsets senare öden erinrades i förevarande skrifvelse,
hurusom vid Prinsessan Sophia Albertinas död besittningsrätten till palatset,
i enlighet med förordnandet, öfvergått till Kronprinsen Oscars (sedermera
Konung Oscar 1) äldste son, Hertigen af Skåne, Carl Ludvig Eugéne
(sedermera Konung Carl XV), hvilken innehaft detsamma till den 8 mars
1844, då han, i och med Konung Carl XIV Johans frånfälle, blifvit kronprins.
Palatsets andre innehafvare blef då Konung Oscar I:s andre son,
Hertigen af Upland, Frans Gustaf Oscar, hvilken innehaft det till sin den
24 september 1852 inträffade död. Under den korta tidrymden från den
24 september 1852 till den 14 december samma år hade palatset innehafts
af dåvarande Hertigen af Östergötland Oscar Fredrik, men då sistnämnda
dag Kronprinsen Carls son, Hertigen af Södermanland Carl Oscar

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 70.

Wilhelm Fredrik föddes, hade denne blifvit palatsets innehafvare till sin
den 13 mars 1854 timade död.

Under de tjugufem år, som då förflutit från Prinsessan Sophia
Albertinas frånfälle, hade palatset sålunda haft fyra olika innehafvare, af
hvilka emellertid icke någon der inflyttat och i egentlig mening tagit det
i besittning. Den förste innehafvaren hade varit 3 år gammal, då han
tillträdt egendomen, och icke fylda 18 år, då han såsom blifven kronprins
fått frånträda den. Hertigen af Upland hade varit ej fylda 17 år, då han
blifvit palatsets innehafvare, och han hade dött ogift vid 25 års ålder
utan att hafva inflyttat der. Den tredje innehafvaren hade palatset endast
några veckor, och den fjerde hade dött i sitt andra lefnadsår.

Först efter det Hans Maj:t Konungen den 13 mars 1854 för andra
gången blifvit palatsets innehafvare och sedan detsamma af Hans Maj:t
med stora kostnader, utöfver det af staten beviljade anslag, iståndsatts och
ordnats, hade palatset från och med år 1857 kommit till användning i enlighet
med stiftarinnans afsigt. Under något mer än femton år hade
palatset derefter bebotts af Hans Maj:t i egenskap af dess innehafvare.
Vid Hans Maj:ts tronbestigning den 18 september 1872 hade dåvarande
Hertigen af Gotland Oscar Carl August blifvit palatsets innehafvare, och
skulle han den 11 november 1882 vid Hertigens af Skåne Oscar Fredrik
Wilhelm Olaf Gustaf Adolfs födelse hafva afträdt det till denne, derest
icke dessförinnan den 15 september samma år ett familjefördrag afslutits,
genom hvilket bestämts, att den arffurste, som redan blifvit eller blefve
laglig innehafvare af palatset, icke under sin lifstid skulle kunna, utan
eget medgifvande, derifrån rubbas, så länge han fortfore att vara arffurste,
i annat fall än om han efter successionsordning blefve kronprins eller
konung i Sverige. Då emellertid Hertigen af Gotland, efter afslutandet
af sitt äktenskap den 15 mars 1888, frånträdt titlarne Kongl. Höghet,
Arffurste och Hertig af Gotland samt för sig och efterkommande afsagt
sig alla de företrädesrättigheter i öfrigt, han såsom medlem af det kongl.
huset dittills åtnjutit, måste han i och med detsamma äfven frånträda
palatset, hvilket då tillfallit Hans Kongl. Höghet Kronprinsens äldste son,
Hertigen af Skåne, hvilken fortfarande innehade det. Under den tid af
snart trettio år, som förflutit efter Hans Majestäts tronbestigning, hade
palatset icke bebotts af sin innehafvare. Hertigen af Gotland hade varit
13 år gammal, då han tillträdt det, och den nuvarande innehafvaren endast
6 år. Efter det Hans Maj:t hade tagit sin bostad å Stockholms slott,
hade vissa af palatsets lägenheter tidtals varit upplåtna åt hofembetsmän
och hofbetjening, intill dess först år 1889 en våning och sedan år 1897
ytterligare en våning mot hyra upplåtits åt Hertigarne af Vestergötland

Statsutskottets Utlåtande N:o 70.

5

och Nerike. Genom den hyra, som ansetts kunna betingas för de uthyrda
lägenheterna, hade palatsets innehafvare erhållit en årlig inkomst, som
emellertid icke uppgått till mer än omkring en procent å palatsets taxeringsvärde,
600,000 kronor.

Till stöd för den gjorda framställningen hade vidare anförts följande.

Af den lemnade redogörelsen för palatsets öden under den gångna
tiden syntes tydligt framgå, att palatset endast i mycket ringa grad kommit
att motsvara hvad stiftaren dermed afsett. Äfven om detta kunde
sägas till någon del hafva berott på tillfälliga omständigheter, syntes det
dock i väsentlig grad vara beroende på med stiftelsens natur oskiljaktigt
förenade förhållanden. Genom ofvanberörda familjefördrag af den 15 september
1882 hade visserligen något mera trygghet i besittningsrätten vunnits
för innehafvaren, men möjligheten för ett hastigt frånträdande qvarstode
likväl. Äfven om besittningsrätten vore mindre oviss än för närvarande,
syntes det vara en ganska tvifvelaktig förmån att tillträda ett
palats, innehållande mer än 100 rum och kök utan något slag af möbler
eller inventarier. En fullständig uppsättning af möbler in. in. kräfde ett
ganska afsevärdt kapitalutlägg, och palatsets hela inredning förutsatte och
nästan nödvändiggjorde en hofhållning så dyrbar, att den kräfde anslag,
vida större än de, som nu vore för någon prins af det kongl. huset å
riksstatens första hufvudtitel uppförda. Det syntes endast vara i det fall,
då innehafvaren vore en till myndig ålder kommen gift prins med en
större enskild förmögenhet, som han kunde draga full nytta af palatset.
Väl vore det sant, att, liksom nu, delar af palatset kunde uthyras, men
då det ur alla synpunkter syntes vara mindre lämpligt, att sådan uthyrning
egde rum annat än till medlemmar af det kongl. huset, kunde gifvetvis
hyran ej gerna sättas annat än jemförelsevis låg, hvartill komrae, att
det ju ingalunda vore säkert, att vid hvarje tillfälle funnes medlem af
konungahuset, som kunde och ville hyra bostad i palatset, äfvensom att
stora och värdefulla delar af palatset icke alls lämpade sig till dylika
bostäder.

Att åstadkomma eu förändring i de nuvarande förhållandena syntes
således icke kunna anses annat än högeligen önskvärd!, ej blott för den
nuvarande, men äfven för blifvande innehafvare af palatset. Genom fastighetens
försäljning och den inflytande köpeskillingens placerande helt och
hållet eller delvis i annan eller andra stadsfastigheter eller i räntebärande
papper skulle åt innehafvaren kunna beredas eu icke obetydlig årlig afkastning,
och om så ansåges lämpligt, borde det ej vara svårt att för eu
jemförelsevis mindre del af köpeskillingen anskaffa en fastighet, som inrymde
en efter förhållandena afpassad furstlig bostad. 1 stället för att

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 70.

nu en minderårig innehafvare hade så godt som ingen inkomst af den
värdefulla fastigheten, skulle då under minderårighetstiden genom besparing
af större delen af afkastning^! kunna bildas ett nytt kapital, och i stället
för att nu den, som ville taga palatset i besittning, komme i ofvan påpekade
ekonomiska svårigheter, skulle något sådant ju då långt ifrån blifva
förhållandet. Äfven den, som endast eu kortare tid finge innehafva besittningsrätten,
skulle ju komma i åtnjutande af en verklig förmån, hvilket
nu knappast kunde sägas vara förhållandet. En försäljning af palatset och
köpeskillingens användning så, som ofvan nämnts, skulle väl ej heller kunna
med fog sägas stå i strid med stiftarinnans afsigt, hvilken måste anses
hafva varit att. åt en medlem af konungahuset bereda en särskild förmån.

Det fastigheten senast påförda taxeringsvärde vore, såsom ofvan
nämnts, 600,000 kronor, men med kännedom om de pris, som på senare
åren betingats för centralt belägna fastigheter i Stockholm, vore det utan
vidare klart, att fastigheten i sjelfva verket hade ett vida högre värde.
För att erhålla en tillförlitlig grund för bedömande af detta värde hade
stadsingeniören i Stockholm Herman Ygberg anmodats verkställa en beräkning
af försäljningsvärdet af egendomen, och hade denne dervid i afgifvet
utlåtande uppskattat egendomens försäljningsvärde till 1,884,600 kronor.
Icke obetydligt högre vore dock ett å fastigheten afgifvet köpeanbud,
hvilket uppginge till 2,250,000 kronor och som dessutom genom de erbjudna
betalningsvilkoren och den derigenom uppkommande räntevinsten
kunde anses icke oväsentligt högre. Sistnämnda belopp öfverstege det af
den sakkunniga auktoriteten beräknade försäljningsvärdet så väsentligt, att
det syntes ligga utom afl sannolikhet, att på något annat sätt skulle kunna
betingas ett högre belopp, vare sig nu eller inom den närmaste framtiden.
Med ofvan angifna åsigter om det ringa gagn, stiftelsen för närvarande
medförde, hade Hans Kongl. Höghet Kronprinsen, i egenskap af förmyndare
för palatsets nuvarande innehafvare, efter af Hans Maj:t personligen
erhållet tillstånd och efter det samtliga medlemmar af det kongl. huset,
som kunde komma i besittning af palatset för sig och efterkommande,
medgifvit, att den dem under vissa förhållanden tillförsäkrade besittningsrätten
icke måtte utgöra hinder för fastighetens försäljande, träffat aftal
om palatsets försäljning mot ofvannämnda köpeskilling af 2,250,000 kronor,
med förbindelse för Hans Kong]. Höghet Kronprinsen såsom säljare
att ofördröjligen vidtaga åtgärder för anskaffande af bifall till försäljningen
från de personer och myndigheter, hvilkas medgifvande för aftalets
giltighet fordrades. Köparen hade å sin sida förbundit sig att, derest han
icke inskränkte sig till att restaurera den nuvarande byggnaden, i stället
uppföra en ny, monumental sådan, fullt värdig det framstående läget.

Statsutskottets Utlåtande N:o 70.

7

Innan framställning till Kong! Maj:t gjordes om bifall till försäljningen
äfvensom derom, att de af Prinsessan Sophia Albertina gifna bestämmelser
rörande dispositionsrätten till palatset måtte blifva gällande i
fråga om den inflytande köpeskillingen och derefter å den eller de fasta
egendomar, som medelst densamma i sinom tid kunde varda förvärfvade,
syntes det emellertid med hänsyn till den i Prinsessan Sophia Albertinas
förordnande förekommande bestämmelsen derom, att palatset under vissa
förhållanden kunde tillfalla Kongl. Magt och kronan, nödvändigt att jemväl
först söka. erhålla ett förklarande, att från Kongl. Maj:ts och kronans sida
hinder icke mötte för den ifrågasatta försäljningen och hvad dermed egde
sammanhang.

Beträffande de vilkor, som kunde komma att stadgas vid ett eventuel
bifall till den nu ifrågavarande försäljningen, syntes dessa böra i främsta
rummet afse sättet för köpeskillingens placerande, med föreskrift tillika,
att, derest annan eller andra fastigheter skulle komma att inköpas, sådant
icke finge ske utan föregående inhemtande af Kongl. Maj:ts bifall, äfvensom,
med hänsyn till storleken af köpeskillingen och den omständigheten,
att Kongl. Maj:t och kronan kunde komma att åtminstone till en tid innehafva
stiftelsen, att förvaltningen af medlen uppdroges åt särskild! utsedda
personer, exempelvis två, förordnade af Kongl. Maj:t, deraf den ene på
finansdepartementets och den andre på riksmarskalksembetets föredragning,
samt en, utsedd af stiftelsens innehafvare eller dennes målsman.

Ifrågavarande ärende, som afsåge ändring i bestämmelserna i eu
testamentarisk stiftelse, vore följaktligen af sådan beskaffenhet, att den
slutliga pröfningen af den gjorda framställningen tillkomme Kong]. Maj:t
i högsta domstolen. Då emellertid, efter det Prinsessan Sophia Albertina
år 1783 med egna medel inköpt den nuvarande tomten n:o 1 i qvarteret
Lejonet med derå då befintlig åbyggnad, en väsentlig tillbyggnad af huset
bekostats af statsmedel och dylika medel äfven anvisats till husets underhåll,
allt under vilkor, att »kontraktet» å stiftarinnans sida hölles, hvartill
komme, att i detta stadgades, att egendomen under vissa förhållanden
kunde för en tid tillfalla Kongl. Maj:t och kronan, vore uppenbart, att
ändring i stiftelsens bestämmelser icke kunde ega rum, med mindre ett
förklarande från Kongl. Maj:ts och kronans sida förelåge, att hinder derför
icke mötte.

Det borde erinras, att högsta domstolen, då densamma till pröfning
förehaft frågor om försäljning af fideikommissfastighet, med hvithet slag
af frågor den nu uppkomna närmast vore att likställa, plägat meddela
sådana bestämmelser, som ansetts erforderliga för tryggande af vederbörande
stiftelses intresse och bestånd. Sålunda hade högsta domstolen

-8

Statsutskottets Utlåtande N:o 70.

naturligen i första rummet pröfvat antagligheten af gjordt köpeanbud samt
meddelat föreskrift, huruvida den fastighet, till hvars försäljning tillstånd
meddelats, skolat utbytas mot annan, eller huruvida, der sådant blifvit
begärdt, hela eller någon del af köpeskillingen fått förvaltas såsom ett
fideikommisskapital. Såsom exempel ville departementschefen anföra, att,
då Kongl. Magt genom utslag den 14 oktober 1898 medgifvit försäljning
till visst angifvet pris och på vissa andra angifna vilkor af en fideikommissfastighet
i Stockholm, Kongl. Maj:t i sammanhang dermed förordnat, att
köpeskillingen skulle användas till inköp för fideikommissets räkning af
annan fastighet i Stockholm, för hvilket ändamål fideikommissets innehafvare
hade att, så snart tillfälle yppade sig till förvärfvande af dylik fastighet,
till Kongl. Magt inkomma med framställning i ämnet, hvarefter Kongl.
Maj:t ville derutinnan vidare förordna, samt att köpeskillingen från köparen
skulle mottagas af två gode män, som Svea hofrätt hade att på anmälan
förordna, och af dem tills vidare förvaltas sålunda, att medlen utlånades
mot fullgod säkerhet och att denna deponerades hos Sveriges riksbank eller
annat penningverk, hvars reglemente blifvit af Kongl. Maj:t faststäldt,
med rättighet för fideikommissets innehafvare att disponera den å kapitalet
utfallande, behållna ränta.

Då det med den ifrågavarande stiftelsen åsyftade målet att bereda
en af det Kongl. Husets medlemmar en förbättrad ekonomisk ställning icke
kunde annat än i väsentligt ökad grad vinnas genom en förändrad och
mera fruktbringande disposition af det betydliga kapital, som för närvarande
vore bundet i den egendom, som utgjorde föremål för stiftelsen,
och genom den behandling, som ärendet hade att undergå i högsta domstolen,
betryggande garanti vunnes för att stiftelsens intressen icke i någon
man komme att äfventyras genom försäljningen, likasom äfven Kongl. Maj:ts
och kronans eventuella rätt blefve behörigen förvarad, syntes intet vara
att erinra mot meddelandet af det begärda förklarandet från Kongl. Maj:ts
och kronans sida. Såsom vilkor härför borde emellertid stadgas, dels att
eu af Kongl. Maj:t på föredragning af chefen för finansdepartementet förordnad
person skulle ega deltaga i förvaltningen af de genom försäljningen
inflytande medlen, dels ock att, derest för köpeskillingen förvärfvades
annan eller andra fastigheter, statsmedel icke finge användas till reparation
eller underhåll af desamma eller till andra utgifter för dem.

I hvad mån de under riksstatens första hufvudtitel uppförda anslagen
till polis-, lys- och renhållning vid kongl. slottet och Arfprinsens
palats, till reparationer å Stockholms slott med flera för de kongl. hofven
upplåtna byggnader och till brandväsendet och yttre lyshållning^* vid
kongl. slottet och Arfprinsens palats kunde komma att röna inverkan af

Statsutskottets Utlåtande N:o JO.

9

den ifrågasatta försäljningen, ansåge departementschefen höra få bero på
särskild utredning och pröfning, sedan försäljningen kommit till stånd.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft fyra
inom Riksdagen väckta motioner, nemligen inom Första kammaren af herr
E. Trygger in. fl. (n:o 36), herr P. E. Lithander (n:o 38) och herr C. E.
Ljungberg (n:o 40) samt inom Andra kammaren af herr E. A. Lindblad
(n:o 184).

Uti dessa motioner har yrkats
af herr Trygger med flera:

att Riksdagen måtte förklara, att Ivongl. Maj:ts ofvan omförmälda
proposition icke kunde af Riksdagen bifallas, men att från Riksdagens
sida hinder icke mötte för försäljning af fastigheten n:o 1 efter 1810
års nummerordning i qvarteret Lejonet i Stockholm under vilkor, att
fastigheten öfverlätes till statsverket emot det att från riksgäldskontor
årligen utbetalades 90,000 kronor till den, som enligt gällande fideikommissbestämmelser
skulle ega att disponera öfver fastigheten;
af herr Lithander:

att Riksdagen måtte besluta att på det sättet bifalla Kongl. Maj:ts
proposition, att Arffurstens palats inlöstes åt staten för en summa af
2,250,000 kronor, hvarjemte till byggnadens inre omändring, inredning
och möblering, för att den skulle kunna tagas i användning af Kong].
Maj:ts kansli, lemnades ett anslag en gång för alla af högst 750,000 kronor;
af herr Ljungberg:

att antingen Riksdagen måtte förklara, att Kongl. Maj:ts ofvannämnda
proposition icke kunde af Riksdagen bifallas, men att, så framt
högsta domstolen funne hinder icke möta för den äskade förändringen i
fideikommisstiftelsen, Riksdagen ville, till inlösen af Arffurstens palats,
deruti inberäknad stalltomten med adress n:o 3 Stallgatan i qvarteret Blasieholmen,
anslå ett belopp af 1,900,000 kronor på det sätt, att, efter 4
procent derå, en årlig ränta af 76,000 kronor utbetalades till den, som
enligt fideikommissbestämmelserna skulle ega dispositionsrätten öfver palatset,
dock med vilkor:

dels att, om vederbörande arffurste eller prinsessa till sin bostad inköpt
annan fastighet, statsmedel icke finge användas till dess underhåll
eller andra utgifter för densamma,

dels ock att den furste eller furstinna, som uppbure årsräntan, icke
finge åtnjuta särskildt apanage å civillistan, samt att, när ^berättigad
Bill, till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 41 Höft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

innehafvare af årsräntan icke funnes, densamma blefve under sådan tid
statsverket besparad;

eller ock att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t behagade låta verkställa behörig utredning dels
om fideikommisstiftelsens natur och orubblighet, dels ock om statens rättsanspråk
å palatset och stalltomten samt på hvilka vilkor dessa egendomar
skulle kunna för statsverket förvärfvas;

samt af herr Lindblad, för så vidt motionen berörde nu förevarande
ärende:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t behagade verkställa en utredning, dels om och på hvilka vilkor
Arffurstens palats kunde förvärfvas för statsverket, dels ock huruvida plats
för Kongl. Maj:ts kansli kunde beredas derstädes.

Beträffande de skäl, som vederbörande motionärer anfört till stöd
för sina yrkanden, tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.

På grund af förändrade förhållanden kan för visso det med ofvannämnda
stiftelse afsedda mål, eller beredande af en förbättrad ekonomisk
ställning åt en af det Kongl. Husets medlemmar, endast i ringa grad ernås
genom ifrågavarande fastighets bibehållande till disposition i enlighet med
stiftelseurkunden. Detta mål skulle deremot, på sätt departementschefen
till statsrådsprotokollet anfört, i väsentligen ökad grad vinnas genom en
förändrad och mera fruktbärande disposition af det betydliga kapital, som
är bundet i fastigheten. Med afseende härå synes hinder icke höra uppställas
mot en försäljning af densamma. Utskottet anser emellertid, att
palatset alltjemt bör bibehållas såsom en publik byggnad och att det sålunda,
derest detsamma skall afyttras, bör inköpas för statsverkets räkning;
och synes så mycket större skäl härtill föreligga, som byggnadens
framstående läge särskild! gör den synnerligen lämplig att användas för
allmänt ändamål och det alltmer framträdande behofvet af nya och utvidgade
lokaler för de centrala embetsverken torde böra föranleda dertill,
att det tillfälle, som i förevarande afseende erbjuder sig för tillgodoseende
af detta behof, icke bör lemnas obeaktadt.

Hvad köpeskillingen beträffar, har, enligt hvad i statsrådsprotokollet
meddelats, å fastigheten afgifvits köpeanbud, uppgående till 2,250,000
kronor; och vid sådant förhållande hav utskottet, i anslutning till hvad i
herrar Tryggers med flere och Lithanders ofvannämnda motioner hemstälts,
ansett den köpeskilling, som skall af kronan för fastighetens förvärfvande
erläggas, böra bestämmas till högst det sålunda erbjudna beloppet.
I likhet med herr Trygger med flere anser utskottet visserligen, att Löpe -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

11

summan till en början icke bör utgå i annan form än såsom en ränta
efter 4 procent derå, att årligen utbetalas från Riksgäldskontoret till den,
som eger uppbära densamma. Köpeskillingen bör alltså tills vidare och
intill dess Riksdagen i fråga om dess utbetalande till säljaren kan komma
att annorlunda besluta, innestå i Riksgäldskontoret. Men med afseende å
den ekonomiska fördel, som ifrågavarande kapitals användning i sin helhet
eller till större eller mindre del till inköp af fastigheter otvifvelaktigt
skulle för framtiden kunna medföra, anser utskottet hinder icke böra uppställas
mot kapitalets placering på sådant sätt, dervid gifvetvis äfven, för beredande
af en efter förhållandena afpassad furstlig bostad, särskild fastighet
må kunna förvärfvas. Samma rätt, som kronan nu eger i arffurstens palats,
skulle utan tvifvel tillkomma henne i sålunda inköpta egendomar;
och med afseende härå anser utskottet, att Riksdagens medgifvande till
nämnda fastighet sinköp bör inhemtas.

Den ofvannäranda årligen utgående utbetalningen till den dertill
enligt stiftelseurkunden berättigade bör gifvetvis beräknas å innestående
köpeskillingsbelopp och följaktligen minskas i förhållande till hvad som
användes till inköp af fastigheter för stiftelsens räkning.

Kongl. Maj:ts föreliggande förslag innebär allenast hemställan om
att Riksdagen för sin del måtte förklara, att hinder icke möter för ifrågavarande
fastighets försäljning under vissa vilkor; och har utskottet icke
något att erinra mot eu sådan förklarings afgifvande under förbehåll att
bland vilkoren upptagas bestämmelser i öfverensstämmelse med den mening,
utskottet i detta afseende här ofvan uttalat. Derest försäljningen
under iakttagande häraf kommer till stånd, bör, såsom ofvan angifvits,
erforderliga medel utbetalas från Riksgäldskontoret, hvilket således redan
nu torde böra af Riksdagen erhålla bemyndigande till sådana utbetalningar.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet:

a) att Riksdagen, med anledning af Kongl. Maj:ts
förevarande proposition samt herrar Tryggers med flere,
Lithanders, Ljungbergs och Lindblads ofvannämnda motioner,
må för sin del förklara, att hinder icke möter för
försäljning af fastigheten n:o 1 efter 1810 års nummerordning
i qvarteret Lejonet i Stockholm, under vilkor,
dels att fastigheten inköpes för statsverkets räkning för
en köpeskilling af högst 2,250,000 kronor, hvilken köpeskilling
efter köpets afsilande, tills vidare och intill
dess Riksdagen i fråga om densammas utbetalande till
säljaren annorlunda förordnar, skall för den genom öf -

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 70.

verenskommelsen emellan Konung Gustaf III och Prinsessan
Sophia Albertina den 17 mars 1783 bildade stiftelsens
räkning innestå i Riksgäldskontoret, som å innestående
beloppet årligen, räknadt från den dag fastigheten
till statsverkets disposition öfverlemnas, utbetalar
fyra procent ränta till den, som enligt bestämmelserna
i nämnda öfverenskommelse må vara dertill berättigad,
dels att köpeskillingen må i sin helhet eller till större
eller mindre del, efter det Riksdagens medgifvande för
hvarje särskild! fall inhemtats, användas till fastighetsförvärf
för omförmälda stiftelses räkning; dels och att
statsmedel icke må användas till reparation eller underhåll
af sålunda inköpt fastighet eller till andra utgifter
för densamma; samt

b) att Riksdagen, vid bifall till hvad här ofvan i
mom. a) föreslagits, må bemyndiga Riksgäldskontoret
att, derest den ifrågavarande försäljningen kommer till
stånd, ej mindre verkställa den i mom. a) omförmälda
årliga ränteutbetalning utan äfven tillhandahålla erforderliga
medel till de fastighetsinköp, som enligt samma
moment framdeles kunna för stifselsens räkning förekomma.

Stockholm den 2 maj 1902.

På statsutskottets vägnar:

CHR, LUNDEBERG.

Stockholm 1902. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.