Statsutskottets Utlåtande N:o 6i.
9
N:o 61.
Ant# till Riksd. kansli den 25 april 1902, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konql.
Maj:t angående försäljning af vissa kronan tillhöriga
hemman och lägenheter i Sötna och Spånga, socknar af
Stockholms län.
(I. A.)
Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 50) har herr M. F.
Nyström, med hvilken herr A. Iledin m. fl. instämt, föreslagit, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att vid försäljningen af
de kronan tillhöriga hemman och lägenheter i Solna och Spånga socknar
af Stockholms län, hvilkas arrendekontrakt utginge den 14 april 1904,
och hvilka komme att i byggnadstomter indelas och till salu utbjudas för
beredande af egna hem och bostäder för arbetare och mindre bemedlade
personer, sådana vilkor och bestämmelser måtte fästas, att den villastad,
som på det försålda området kunde komma att uppstå, så vidt möjligt
vore med nuvarande lagstiftning, undandroges hus- och tomtspekulationens
skadliga inflytande.
Till stöd härför har motionären anfört följande.
Vid 1899 års riksdag hade motionären i motionen n:o 14G hemstält,
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj-.t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och till Riksdagen inkomma med förslag till
upplåtelse af vissa i motionen uppräknade, kronan tillhöriga egendomar i
Solna och Spånga församlingar af Stockholms län till egna hem för ar
Bih.
till R/ksil. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 40 Höft. 2
io
Stalmtsk-ottets Inlåtande K:o 61.
betare och mindre bemedlade personer i Stockholm, på sådana vilkor och
bestämmelser, som efter vunnen utredning kunde befinnas erforderliga för
ett verksamt och kraftigt befordrande af det i motionen angifna syftet».
Det i denna hemställan omnämnda syftet hade afsett, att vid försäljningen
af de ifrågavarande egendomarne sådana bestämmelser fastades, att de
verkligen komme att användas till det uppgifna ändamålet och så vidt
möjligt undandroges spekulationen, som särskild! i fråga om tomter till
egna hem för mindre bemedlade visat sig vara skadlig.
Denna motion hade afstyrkts af statsutskottet, under hänvisande till
Riksdagens i skrifvelse af den 9 maj 1894 intagna beslut, »att styckning
antingen i sin helhet eller delvis till smärre jordbrukslägenheter må kunna
ega rum af sådana mindre kronoegendomar, som vid arrendetidens utgång
skola försäljas, äfvensom att jemväl af öfriga under domänstyrelsens
förvaltning stälda, för statsverkets räkning utarrenderade egendomar må
kunna efter arrendetidens slut antingen genom styckning eller afsöndring
beredas mindre jordbrukslägenheter; och förutsatte Riksdagen äfven, enligt
hvad i skrifvelsen anförts, att det någon gång må kunna befinnas lämpligt
att vid försäljning af kronodomän i större eller mindre mån stycka densamma
till tomtplatser». Utskottet fortsatte derefter: »Med anledning af
Riksdagens beslut i detta ämne har Kongl. Maj:t den 25 september 1896
faststält särskilda bestämmelser om lägenheters upplåtande från kronans
under domänstyrelsens förvaltning stående, för statsverket räkning utarrenderade
jordbruksdomäner.
Då således Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att, derest sådant skulle
befinnas lämpligt och af förhållandena påkalladt vid de tider, då arrendena
af de utaf motionären omförmälda kronoegenclomarne utlöpa, och som,
enligt hvad motionären meddelat, inträffa under åren 1901 —1908, vidtaga
åtgärder till beredande å dessa egendomar af mindre jordbrukslägenheter
eller tomtplatser, anser utskottet sig icke böra förorda eu skrifvelse till
Kongl. Maj:t i det syfte motionären föreslagit.» Hvad statsutskottet föreslagit
hade blifvit Riksdagens beslut.
I bref af den 23 mars 1900 hade Kongl. Maj:t anbefalt domän styrelsen
att gå i författning om upprättande af förslag till styckning af några af
de ofvan omförmälda kronoegenclomarne, i följd hvaraf Konungens befallningshafvande
i Stockholms län den 26 maj samma år beordrat förste
landtmätaren i länet att i samråd med t. f. domänintendenten och annan
sakkunnig person upprätta förslag till indelning till smärre lägenheter afträda
till bebyggande eller för trädgårdsanläggningar eller andra ändamål,
af följande hemman och lägenheter, nemligen:
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
11
i Solna socken
S i
»
»
» Spånga socken
»
»
öfverjärfva nås 1 och 2 med Damtorp
och Brotorp om tillsammans 117 si mantal
jemte Wåhlberga äng ....................................
.Nederjärfva n:o 2 om 7/s mantal..................
Ulriksdals Kungsgårds åker och betesmark
med kronotorpet Sörentorp om 63/64 mantal
Lurbacka eller Agneéberg n:o 1 om V16 mantal
Lag ar torp n:o 1, %» mantal...........................
Kymlinge nås 2 och 3 om tillsammans IV4
mantal..................................................................
Lägenheten Gunsarboda n:o 1 med Läder -
backa 11:0 1.....................................................
» » Lägenheten Linväf v ar stor]) n:o 1 ............
» » Lägenheten Killingstorp n:o 1 ....................
eller sammanlagdt 496 hektar, 75 ar och 3 qvadratmeter.
nektar. |
År. |
Qi- meter. |
188 |
13 |
30 |
35 |
82 |
3 |
86 |
91 |
80 |
10 |
93 |
30 |
14 |
31 |
60 |
86 |
48 |
50 |
30 |
30 |
70 |
28 |
50 |
40 |
14 |
85 |
60 |
Efter hvad motionären i domänstyrelsen erfarit, vore denna indelning
nu verkstäld, och goda utgifter syntes alltså finnas för att dessa, till nära
1,000 tunnland uppgående, så när- och välbelägna marker i behörig tid
blefve disponibla för det ändamål motionärens ifrågavarande motion
åsyftade.
Såsom af det ofvan anförda framginge, hade några af arrendekontrakten
utgått redan 1901, under det att andra utginge 1904 och ett 1908,
men den lägenhet, hvars arrendekontrakt utginge först 1908, vore icke
inbegripen i de ofvan förtecknade. För de hemman och lägenheter, livilkas
arrendekontrakt utgått 1901, hade kontrakten prolongerats eller förnyats
till en och samma dag, nemligen den 14 mars 1904, hvarför efter
denna dag egendomarne antingen komme att försäljas eller på nytt utarrenderas.
De skäl, som motionären i sin motion till 1899 års Riksdag anfört
till förmån för förslaget att på detta område uppföra en villa-förstad till
Stockholm för arbetare och mindre bemedlade, förefunnes fortfarande.
Bostadsnöden i landets hufvudstad vore alltjemt stor och tryckande, och
om ej så många nu som då nödgades bo i vedbodar och uthus, så visade
i alla fall de oerhördt uppdrifna hyrorna för smärre lägenheter, att verklig
bostadsnöd förelåge, en nöd, som yttrade sig deruti, att alltför många
individer nödgades hysa in sig i samma bostadslägenhet. Att denna bostadsnöd
komme att hålla i sig, om ej kraftiga och ovanliga åtgärder vidtoges
för dess afhjelpande, vore icke en blott förmodan, utan en visshet,
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
bekräftad af erfarenheten från alla stora och medelstora industristäder
i Europa, hvarför »bostadsfrågan» öfverallt vore aktuel och föremål
för mycket arbete från såväl arbetarekorporationers som socialpolitikers
sida.
Det kunde vid sådant förhållande ej vara annat än glädjande att erfara,
att ett tillräckligt stort område på sannolikt billiga och i öfrigt förmånliga
vilkor stäldes till denna så nödvändiga verksamhets förfogande.
Angående det sannolika försäljningspriset trodde motionären sig veta, att
man preliminärt beräknat bruttoinkomsten af försäljningen till 1,400,000
kronor, och att man tänkt sig för mindre bemedlade köpare mycket förmånliga
afbetalningsvilkor. Det framgin ge häraf, att de myndigheter, som
hade att förbereda det vigtiga ärendet, haft blicken öppen för frågans
störa - sociala innebörd, och att de ämnade göra hvad på dem ankomme
för att af de förhandenvarande förhållandena göra det bästa möjliga.
Det vore emellertid ej nog, att tomterna blefve billiga och afyttrade
på goda afbetalningsvilkor; säkerhet borde äfven ställas för att dessa tomter,
sedan de genom tillströmningen af folk börjat stiga i värde, bibehölles vid
sin ursprungligen afsedda natur att utgöra en villastad för de mindre bemedlade,
d. v. s. för arbetare, mindre tjensteman, smärre räntetagare, handtverkare
samt handels- och kontorsbiträden m. fl., som hade sitt egentliga
arbete i Stockholm, med andra ord, att tillskapa sådana bestämmelser, att
spekulationen hölles utanför. Af hvilken vigt detta vore, vore lätt insedt;
det behöfdes blott, att eu eller ett par företagsamma spekulanter började
med uppförandet af några bostad skaserner, för att gärdet skulle vara uppgifvet
och de egna och trefna hemmen vai''a dömda till undergång. De
nyaste utländska författare, som sysslat med »bostadsfrågan», vore eniga
deruti, att spekulationen, om den lyckades vinna insteg, förstörde de vackraste
anläggningar och återförde förhållandena till det förra eländiga tillståndet,
som man just stått på väg att öfvervinna. »På den väg, som anvisas af
de ekonomiska krafternas absolut fria spel, kan bostadsfrågan icke lösas;
i annat fall vore den längesedan löst», sade en tysk författare och en
annan, äfvenledes tysk, sade i slutorden till en afhandling om anskaffande
af penningmedel till allmännyttig byggnadsverksamhet: »Målet måste
vara: frånskiljande, såvidt möjligt är, från bostadsproduktionen af den
med tomt- och försäljningsspekulationen förbundna spekulativa byggnadsverksamheten».
I samma rigtning ginge ett uttalande i det 1901 utkomna
sista bandet af Handwörterbuch der Staatswissenschaften, der man under
artikeln »Wohnungsfrage > läste följande: »Det är ej fråga om att bekämpa
spekulationen i och för sig, utan endast dess utväxter. Dessa bestå deruti,
att marknaden inskränkes i stället för att tillgodoses, att byggnadsverk
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
13
samheten hämmas i stället för att befordras, att den fria verksamheten
lamslås, att monopol bildas och jorden kommer i ockrarehänder.»
Om det under alla förhållanden vore af vigt att utestänga spekulationen
ur detta slags verksamhet, så syntes det vara af särskild vigt i föreliggande
fall. Det område, hvarom här vore fråga, läge så nära Stockholm, hade så
ypperliga kommunikationer — hvilka, då spårvägslinien dit utsträcktes,
blefve ännu bättre — samt både ett så friskt och vackert läge, att det syntes
vara alldeles särskild! egnadt att locka till inköp af större områden, under
beräkning att dessa snart nog skulle stiga i värde och sålunda gifva stor
vinst. Skulle det gå på det sättet, hade ett sällsynt godt tillfälle att lösa
en del af en svårlöst social fråga gått förloradt, och lång tid och stora
ansträngningar skulle erfordras för att återvinna det förlorade.
Att det ifrågavarande området vore begärligt i nu berörda hänseende
hade framhållits vid 1883 års riksdag, då proposition från Kong! Maj:t
förelegat om försäljning af hemmanet Nederjärfva n:o 2 — hvilken kong!,
proposition dock af Riksdagen afslagits — dervid under debatten i Första
Kammaren justitierådet Lindhagen förklarat, att denna trakt vore så vacker
och tilltalande, att den ingalunda komme att blifva något enbart arbetaresamhälle,
utan att äfven mera välburgna personer från Stockholm utan
tvifvel komme att der slå sig ned.
Hvilka åtgärder som behöfde vidtagas och hvilka bestämmelser, som
erfordrades för att hindra tomt- och husspekulanter från att förr eller
senare underlägga sig det blifvande samhällets område, vore icke lika lätt
att säga som att derom uttala en önskan. Fullt verksamma garantier
kunde ej vinnas utan särskild lagstiftning, och motionären hade derför i
en annan motion hemstält, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t begära
förslag till en lag i angifna syfte. Utan att afvakta en sådan lag, hvars
utarbetande och antagande alltid kräfde sin tid, syntes emellertid åtgärder
böra vidtagas, som äfven under nuvarande förhållanden i möjligaste mån
verkade derhän, att det blifvande samhället bevarade sin karakter af
villastad, och att tomtprisen ej drefves i höjden.
Motionären tilltrodde sig ej att kunna gifva anvisning på alla de utvägar,
som för närvarande stode till buds för vinnande af det afsedda
ändamålet, men ansåge sig skyldig att angifva dem, som läge närmast,
viss om, att Kongl. Maj:t skulle finna ännu flera.
Det första vilkoret syntes vara, att hela området, innan någon enda
försäljning egde rum, fullständigt planlades och indelades i öppna platser,
gator och byggnadstomter, de sistnämnda tillräckligt små att kunna öfvertagas
af en mindre bemedlad, arbetare eller tjensteman, men eu del af
dem något större för mera välbergade. Tomternas storlek syntes böra
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
hållas mellan tio- och tjugotusen qvadratfot, hvarigenom omvexling och
ett vackrare utseende vunnes, än om allt stöptes i en form. Enligt det
förslag till indelning, som af förste landtmätaren i länet uppgjorts, och som
visades å en motionen bifogad karta, vore endast sjelfva stationsområdet
indeladt i qvarter, under det det öfriga delvis vore indeladt i tomter af
ända till fem tunnlands areal och deröfver. Eu sådan indelning syntes
osökt inbjuda till spekulation, d. v. s. tomternas fördyrande och hela det
stora ändamålets förfelande.
Rörande försäljningen af det sålunda indelade tomtområdet syntes
kronan böra i första hand hembjuda Stockholms städ hela den ifrågavarande
arealen under sådana vilkor och bestämmelser, att densamma komme
att för framtiden för sitt ändamål användas, d. v. s. till egna hem och
billiga bostäder åt arbetare och mindre bemedlade. Kronan blefve derigenom
på en gång qvitt allt bekymmer af en annars måhända långvarig
försäljning, och Stockholms stad bereddes möjlighet att, sedan villaområdet
inkorporerats med staden, af dess inbyggare uppbära kommunalskatt,
hvilken den i annat fall skulle gå förlustig, ehuru en stor del af dess
befolkning hade sin utkomst inom Stockholm och således med rätta borde
vara der skattskyldig.
En annan utväg vore, att kronan i afvaktan på en för villastadens
framtida bestånd såsom sådan betryggande lagstiftning endast utarrenderade
tomtplatser i och för bebyggande, men med rätt och skyldighet för
de personer, som å dem uppfört boningshus af i arrendekontrakten angifven
beskaffenhet, att lösa sig till marken mot ett på förhand bestämdt
pris. En sådan utväg skulle visserligen i högst väsentlig mån fördröja en
mera omfattande byggnadsverksamhet, men den skulle å andra sidan påskynda
den för planens realiserande nödvändiga lagstiftningen.
Detta vore den utväg, som af vissa socialpolitiker i utlandet förordats
såsom den enda fullt betryggande mot spekulationens inträngande i den
allmännyttiga byggnadsverksamheten. Den medförde emellertid den olägenheten,
att den utestängde den nödvändiga byggnadskrediten och dermed
äfven de minst bemedlede, ehuru den kunde försvaras såsom en tillfällig
öfvergångsform.
Såsom eu tredje utväg kunde förordas, att byggnadstomter tills vidare
endast försåldes till bostadsföreningar och aktiebolag, hvilkas stadgar gåfve
den största möjliga säkerhet för att byggnadsverksamheten leddes i rätt
spår. Området vore tillräckligt stort för att gifva utrymme åt mera än
eu sådan förening eller sammanslutning, och en enskild eventuel köpare
borde, genom att ingå i eu sådan, kunna förskaffa sig den tomt han önskade,
hvarför ingen genom en sådan inskränkning i försäljningsrätten
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
15
borde anses vara utesluten. Någon verklig, för framtiden betryggande
säkerhet medförde ej denna utväg, men den skulle helt säkert visa sig
verksam i början, innan någon mera omfattande byggnadsverksamhet
hunnit komma till stånd, och statsmakterna kunna under tiden, om de
behjertade saken, genom lagstiftning skapa bättre garantier. Redan utsigten,
att en sådan lagstiftning skulle komma till stånd, innebure i och
för sig en viss garanti och verkade hämmande på möjligen påtänkta
spekulationsköp.
Måhända kunde dessa nu angifna utvägar samtidigt anlitas för skilda
områden af den störa tomtkomplexen, så att t. ex. Stockholms stad öfver»
toge ett område, bostadsföreningar eller aktiebolag ett annat, under det
att en del utarrenderades. Särskild! lämpliga till utarrendering till trädgårdsanläggningar
och dylikt syntes de delar vara, som läge längst bort
från jernvägen, och hvilkas bebyggande efter all sannolikhet läte längst
vänta på sig. Tanken, att Stockholms stad skulle kunna öfvertaga någon
del för att genom dess bebyggande tillgodose de fattigare klassernas behof
af bostäder, borde icke förefalla allt för främmande för den, som erinrade
sig, att Londons kommunalråd nyligen vidtagit en alldeles liknande åtgärd,
i det att detsamma beslutit inköpa ett område af 900 har utanför London
och der uppföra en villastad på 4,500 villor, afsedda för 40,000 personor.
Ehuru motionären vore öfvertygad, att Kongl. Maj:t, sedan dess uppmärksamhet
blifvit rigtad på den stora vigten för landets största kommun,
och dermed äfven för landet i sin helhet, af att denna domän-försäljning
sköttes så, att den blefve till så stort gagn, som omständigheterna medgåfve,
icke skulle underlåta att egna saken en allvarlig uppmärksamhet,
hade han dock, i betraktande af förslagets nyhet och oförenlighet med
hittills följda tillvägagångssätt vid försäljning af kronodomäner, ansett sig
böra begära Riksdagens medverkan till planens genomförande. Det intresse,
Riksdagen lagt i dagen för de arbetande klassernas bostadsförhållanden,
då den genom 1899 års Riksdags skrifvelse n:o 135 i princip uttalat
sig för statsunderstöd åt arbetare, som sökte förvärfva sig egna hem,
gåfve grundad anledning hoppas, att detta förslag, som vore vida mera
lättlöst och af långt mindre omfattning än det ofvan omförmälda, ej från
Riksdagens sida skulle möta allt för stort motstånd. Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse hade afsett visserligen hjelp till anskaffande af egna
hem för arbetare på landet, under det att motionärens förslag afsåge egna
hem för stadsarbetare och med dem nära likstälda, mindre inkomsttagare.
Det behöfde ej bevisas, att bostadsnöden i Stockholm vore af vida svårare
art än den på landsbygden, och att den förra vore fullt ut i lika stort
behof af statsmagternas ingripande som den senare. Det förslag, som här
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
fram stil kies, förutsatte icke, såsom nyssberörda riksdagsskrivelse, någon
penninguppoffring från statens sida; tvärtom syntes det motionären, som
om statsverket, i fall förslaget bifölles och villastaden i följd deraf blefve
så ordnad, att den kunde mottaga och behålla en nöjd och lycklig befolkning,
skulle kunna bereda sig högre inkomster genom den större
persontrafik, som utan allt tvifvel komme att i en nära framtid der uppstå,
än om byggnadsverksamheten från början hämmades af tomtspekulanter.
Om någon invände, att denna fråga vore af öfvervägande kommunal
natur, ville motionären svara, att statens och kommunens intressen i denna
punkt sammanfölle. Om förslaget vunne gehör, komme för öfrigt Stockholms
kommun ej att undandraga sig att räcka en hjelpande hand åt
många, som ville bygga och bo i den nya villastaden. Ibland utlandets
socialpolitiker syntes det vara så godt som ett axiom, att de stora industrikommunerna
hade skyldighet att bidraga till arbetare-bostadsfrågans lösning,
och många bland dem hade erkänt denna skuld och åtminstone delvis
försökt att infria den. Äfven Stockholms kommunalförvaltning har
visat sig dela denna uppfattning, i det att den dels subventionerat allmännyttiga
byggnadsföretag, dels sjelf uppfört bostäder, tills vidare dock endast
för stadens egna arbetare. De stora behof, som förefunnes på detta område,
kräfde dock vida större ansträngningar, och den nya villastaden,
om den komme till stånd, komme nog att ställa stora kraf på kommunalförvaltningens
tillmötesgående, särskildt i fråga om anskaffning af förlagskapital.
Enligt hvad den vid 1900 års statsutskotts memorial n:o 43 fogade
förteckning öfver de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar
utvisar, uppgå arrendena för de i motionen omförmälda hemman och lägenheter
till följande belopp, nemligen:
för Öfver-Järfva n:is 1 och 2 ............ |
............................. till |
kronor |
2,400 |
— |
» Neder-Järfva....................................... |
............................ » |
» |
1,400: — |
|
» Ulriksdals kungsgårds åker och |
betesmark med ............................. » |
» |
1,380 |
. . |
» Lurbacka eller Agnesberg ............ |
» |
500 |
— |
|
» Bagartorp............................................. |
» |
» |
450 |
— |
» Kymlinge n:is 2 och 3 .................. |
» |
» |
1,200 |
—- |
» Gunsarboda med Läderbacka ...... |
............................. » |
» |
850 |
— |
» Linväfvartorp .................................... |
» |
416 |
— |
|
» KiHingstorp ....................................... |
.............................. » |
» |
400 |
— |
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
17
Häraf framgår, att de flesta af förenämnda k rono egendom ar lemna
så höga arrenden, att deras afyttrande, äfven efter den af innevarande
års Riksdag beslutade utsträckta försäljningen af kronoegendomar, måste
blifva föremål för särskild framställning från Kong! Maj:t till Riksdagen.
Och då, på sätt motionären anfört, Kongl. Maj:t från vederbörande myndighet
infordrat förslag till styckning af samtliga ofvannämnda hemman
och lägenheter, torde kunna antagas, att Kongl. Maj:t har för afsigt att till
Riksdagen inkomma med framställning i berörda afseende, dervid Kongl.
Maj:t icke torde underlåta att till Riksdagens pröfning öfverlemna frågan
i dess helhet. Vid sådant förhållande måste förutsättas, att Riksdagen blifver
i tillfälle att i sammanhang med öfvervägande af det förslag, Kongl.
Maj:t kan komma att i ämnet framlägga, jemväl taga i betraktande de i
föreliggande motion framhållna omständigheter. Med afseende härå synes
det utskottet icke böra ifrågakomma, att redan nu göres ett uttalande i
detta ämne, hvadan utskottet hemställer,
att herr Nyströms förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 april 1902.
På statsutskottets vägnar:
P. PEHRSON.
Bill. Ull Rilcsd. Prot. 4 Sami. 1 Äfd. 40 Haft.
3