Statsutskottets Utlåtande N:o 56.
1
N:o 56.
Ank. till Riksd. kansli den 25 april 1902, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om anslag till bildande
af en fond för torfindustriens understödjande.
(I. A.)
Uti lika lydande motioner, väckta, n:o 19 i Första Kammaren af
herr P. E. Lithander m. fl. och. n:o 61 i Andra Kammaren af herr
8. O. Nyländer m. fl., har föreslagits, att Riksdagen måtte besluta att anvisa
och ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett extra anslag af en och en
half million kronor till bildande af eu lånefond för torfindustriens understödjande,
särskildt tillverkningen af bränntorf, torfkol och torfströ, att
förvaltas och användas enligt de grunder, som Riksdagen kunde finna för
godt att närmare bestämma.
Till stöd för denna framställning hafva motionärerna anfört
följande:
Det vore obestridligen för ett litet land som vårt en svår och i
längden outhärdlig tunga att för en summa, som hotade att snart stiga
till omkring 100 millioner kronor årligen, hemta bränsle från andra
länder; och olyckan läge icke ensamt deri, att vi genom eu sådan årlig
utgift i en betänklig grad skadade landets ekonomi, utan ock deri, att
Bih. till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 A/d. 38 Raft. (N:o 56.)
1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 56.
vårt beroende af utlandet för erhållande af bränsle kunde innebära de
största vådor af annan och ännu mera omfattande art.
Man kunde ju med skäl tycka, att ingen, som hade någon den
ringaste utväg att helt och hållet eller delvis afskudda sig stora ekonomiska
uppoffringar och ett farligt beroende af andra, skulle underlåta
att göra det. Att vi svenskar emellertid i detta fall underkastade oss
dessa stora olägenheter, berodde på vår egen uraktlåtenhet att begagna
de resurser, som vi sjelfva egde inom vårt eget land.
På nästan hvarje qvadratmil af vårt lands yta funnes nemligen
torfmossar, af hvilka de flesta innehölle godt material till bränsle. Det
berodde alltså på oss sjelfva att med den kraft och i den utsträckning,
som vore nödig, skaffa oss en sjelfständigare ställning i förenämnda
vigtiga afseenden. Häraf blefve emellertid ingenting, förrän ett kraftigt
initiativ toges och ett oundvikligt pekuniärt understöd lemnades från
statsmakternas sida.
Under den allra sista tiden hade torfindustrien onekligen gjort
framsteg i vårt land genom införandet af bättre maskineri för torfvens
framställning. Utom det, att de torffabrikanter, som sjelfva vore förbrukare
af den torf de framstälde, flerstädes ökat sin produktion, hade också
några stenkolsförbrukare, som icke förut tillverkat torf, inköpt torfmossar
och för eget behof börjat denna handtering.
Äfven vore det af intresse, dels att redan befintliga fabriker för
torftillverkning till afsalu ökat sin produktion, dels att flera nya, tidsenliga
torffabriker uppstått. En liten lättnad för torfindustrien läge också deruti,
att 1900 års Riksdags framställning till Kongl. Maj:t om nedsättning
af jern vägsfrakten å torfpr o dukter vunnit Ivongl. Maj:ts bifall, så att dessa
frakter från och med detta år å statens jernvägar nedsatts med 20 procent.
Såväl fabriksidkare som husbehofsförbrukare hade kommit under fund
med, att torf vore ett ypperligt bränsle, som i de allra flesta fall med
fördel kunde ersätta såväl stenkol som ved. Allmänhetens fördom mot
torf hölle alltså på att minskas. De två föreningar för torfindustriens
befrämjande, hvilka under förra året bildats, visade, att intresset för torfindustrien
vore i stigande. Den uppmärksamhet, som Kongl. Maj:t hittills
hunnit visa denna vigtiga angelägenhet, t. ex. genom tillsättande af
en torfingeniör, vore också en uppmuntrande företeelse, derigenom att
regeringens intresse för saken blifvit konstateradt.
Men ännu hade torfven ej ens tillnärmelsevis fått den användning
som ersättningsmedel för stenkol och ved, hvilken vore målet, och detta
Statsutskottets Utlåtande N:o 56.
3
berodde helt visst mest derpå, att bränntorf icke tillverkades så allmänt, att
konsumenterna kunde när som helst och allestädes erhålla detta bränsle.
En del insigt om och intresse för torffabrikationens vigt funnes visserligen
redan, men i vårt kapitalfattiga land saknades ofta hos torfmossegarne och
andra intresserade personer och firmor det medel, utan hvilket ingenting
industrielt kunde uträttas, nemligen penningar. Hela vår fabriksindustri
hade i sitt tidigare skede haft svårigheter af samma art att bekämpa. En
förutseende regering inrättade då på sin tid manufakturförlagslånefonden i
ändamål att mot billig ränta och med beqväma afbetalningsterminer
hjelpa de industriidkare, som ej sjelfva hade tillgängligt kapital eller kunde
på billiga vilkor i bankerna anskaffa sådant. Denna fond, som än i dag
starkt anlitades af industrien, hade gjort denna oberäkneligt gagn.
Det skulle ju stå torffabrikanterna fritt att såväl som andra industriidkare
i manufakturförlagslånefonden söka lån. Men dels vore, som redan
sagts, denna fond starkt anlitad, så starkt, att lånesökande, hvilka kunde
sätta fullgod säkerhet för det belopp de begärt, likväl i de allra flesta
fall blott finge en del deraf, dels utfölle sålunda beviljade lån först långt,
till och med ett år efter det de beviljats, till följd af att fondens otillräckliga
medel ständigt vore i sin helhet anlitade. Torfindustrien kunde
således för närvarande hafva föga eller ingen nytta af denna fond. Våra
banker vore, helt naturligt, obenägna att bevilja lån till en börjande torfindustri,
der den uppträdde som sjelfständig näring. Torfaktier eller inteckningar
i torfmossar och torffabriker vore ej s. k. »bankpapper».
För att så hastigt som möjligt på ett sundt sätt bringa upp vår
torftabrikation till största möjliga utveckling och utbredning i hela landets
intresse, vore det, enligt hvad motionärerna vidare anfört, behöflig!, att
en lånefond af minst en och en half million kronor af Riksdagen ansloges.
Andamålet med denna fond skulle vara att lemna lån mot
fastighets- och förlagsinteckning eller annan säkerhet åt tillverkare af
torffabrikater, såväl der tillverkningen fabriksmessigt bedrefves som ock
der enskilda jordbrukare behöfde låneunderstöd för anskaffande af nödigt
maskineri. Dessa lån skulle löpa med billig ränta, högst 4 procent,
och ej behöfva amorteras förr än med tredje årets ingång. Derefter borde
under de närmaste 10 åren afbetalning ske med eu tiondedel af lånesumman
om året förutom ränta. Denna lånefond kunde måhända läggas
under jordbruksdepartementets förvaltning; eller ock kunde manufakturförlagslånefonden
ökas med nämnda belopp, en och en half million
kronor — hvilket kanske vore det enklaste — men med vilkor, att till
-
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 56.
skottet till denna fond uteslutande skulle användas för bränntorf^-,
torfkols- och torfströindustriens behof.
Enligt de beräkningar, som blifvit gjorda, vore nog ett vida större
belopp behöflig!, då man afsåge en lånefond för hela landet, men icke
desto mindre hade man velat begränsa sin begäran till det minsta möjliga.
Vid bedömande af denna framställning om beviljande af lånemedel
till belopp af blott eu och en half million finge man icke förglömma, att
summan vore af försvinnande betydelse, då det gälde att derigenom framhjelpa
en inhemsk näring, som kunde befria oss från utgifter af så
oerhörd omfattning, som vår kolimport redan uppnått. Genom att med
förlagslån, utan risk, hjelpa fram torftillverkning i hela riket skulle så
mycket vinnas årligen, att vår handelsbalans möjligen snart kunde bringas
i ett bättre läge och slutligen till jemvigt.
Torfindustriens tekniska ståndpunkt i Sverige vore numera minst
lika hög som i utlandet. Det yppersta maskineri, som för presstorfberedning
och torfströfabrikation funnes att tillgå, tillverkades i Sverige.
Detta i förening med andra omständigheter gjorde, att de nyanlagda
torftåbrikerna kunde i tekniskt afseende täfla med andra länder och till
och med taga ett försteg t. ex. vid jemförelse med Tyskland. Det vore
blott nödigt kapital, som fattades.
Gent emot hvarje invändning, att statsverket genom det tillmötesgående
och den omtanke, som här ifrågasattes, skulle riskera att göra
förluster, borde det betonas, att Kongl. Maj:t sjelf skulle komma att låta
öfvervaka lånefondens förvaltning och vilkoren för låns erhållande i enlighet
med Kiksdagens beslut. Den här ifrågasatta anordningen skilde sig på
intet sätt från de anstalter för låneunderstöd, som till befrämjande af
andra yttringar af det industriella lifvet redan funnes. Och i fråga om
hvad här sagts angående den oerhörda vigten för vårt land, att dessa
här ifrågavarande hjelpkällor komme till möjligast vidsträckta användning,
hänvisade motionärerna till de båda föredrag om torfindustrien, hvilka
hållits i Göteborg den 28 september 1901, och hvilka blifvit för herrar
riksdagsmän i tryck tillgängliga.
Utan tvifvel tinnes i vårt lands torfmossar en stor rikedom, hvars
tillgodogörande för tillverkning af bränntorf och torfkol samt framställande
af torfströ är af den allra största vigt för landet. Men för ett
sådant tillgodogörande af torfven erfordras, på sätt motionärerna framhållit,
att eu omfattande torfindustri uppstår. Att söka befordra en sådan
Statsutskottets Utlåtande N:o 56. 5
industri måste följaktligen vara en angelägenhet, åt hvilken statsmakterna
höra egna en allvarlig omsorg. Såsom motionärerna erinrat, är visserligen
ett steg i denna rigtning redan taget genom det af nästlidet års
Riksdag på framställning af Kongl. Maj:t beslutade anställandet af en
torfmgeniör. Men för visso erfordras vida kraftigare åtgärder för torfindustriens
befordran och utveckling; och då den af motionärerna nu
föieslagna åtgärd, eller bildandet af en fond med ändamål att genom
billiga lån understödja torffabrikationen, synes vara egnad att i hög grad
främja berörda syfte, anser sig utskottet böra äfven för sin del förorda
densamma. Någon ny och obepröfvad anordning innebär icke förevarande
förslag, då redan förut bildats odlingslånefonden, manufakturförlagslånefonden
m. fl. fonder för likartade ändamål.
Beträffande fondens storlek har utskottet icke funnit det föreslagna
beloppet, 1,500,000 kronor, vara större, än hvad som kan beräknas
blifva^ för ändamålet beköfligt. Beloppets anvisande såsom extra anslag
å riksstaten synes utskottet deremot icke nödvändigt; utan föreställer
sig utskottet, att erforderligt belopp för fondens bildande lämpligen bör af
riksgäldskontoret tillhandahållas; och synes så mycket större skäl härtill
förefinnas, som, enligt utskottets mening, ränta å lånen bör erläggas och
ingå till riksgäldskontoret.
Om lånens beviljande lärer ansökning böra göras hos Kongl. Maj.''t.
Fondens förvaltning torde böra öfverlemnas åt statskontoret, hvilket det
bör tillkomma att efter lånehandlingarnes granskning utgifva lånen,
öfvervaka, att ränta och amortering i behörig ordning inbetalas, samt till
iiksgäldskontoret inleverera inflytande ränta. Den, amortering, om hvilken
bär nedan förmärs, bör ingå till fonden för dess förstärkande; dock anser
utskottet Riksdagen icke böra utsträcka detta medgifvande längre än
till 1908 års utgång.
I fråga om vilkoren för låns erhållande från fonden föreställer sig
utskottet, att Kongl. Maj:t lämpligen bör utfärda de närmare bestämmelser,
som i sådant afseende må befinnas nödvändiga. Utskottet har
dock velat uttala sin mening i afseende å vissa kufvudpunkter. Sålunda
anser utskottet, att bland vilkoren bör upptagas,
att för hvarje anläggning, för hvilken lån sökes, skall hos Kongl.
Maj:t företes, i händelse den redan blifvit utförd, af torfingeniören
jemte annan sakkunnig person affattadt instrument öfver verkstäld besigtning
derå och, i annat fall, af sakkunnig upprättade ritningar och
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 38 Raft.
2
6 Statsutskottets Utlåtande N:o 56.
kostnadsförslag, som, derest de ej äro af torfingeniören uppgjorda, skola
vara af honom granskade och gillade;
att lånen må kunna enligt Kongl. Maj:ts bestämmande beviljas
till belopp, motsvarande högst två tredjedelar af den å fullbordad anläggning
nedlagda kostnaden eller af beräknad anläggningskostnad för
nytt företag;
att ränta å lånen skall erläggas med 4 procent;
att under de tre första åren efter låns utlemnande kapitalafbetalning
icke eger rum, men att under de derpå följande åren så stor
amortering skall ske, att lånet varder till fullo inbetaldt senast inom utgången
af tio år från det amorteringen skolat taga sin början;
att, derest den anläggning, för hvilken lån beviljats, skulle under
lånetiden komma att nedläggas, lånet eller hvad deraf återstår oguldet
skall anses till återbetalning förfallet inom den tid, som af Kongl. Maj:t
bestämmes;
att för lånevilkorens fullgörande bör ställas af statskontoret godkänd
borgen eller säkerhetshandling; samt
att låntagare skall vara underkastad alla de vilkor och kontroller,
som af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga och nödiga.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må till bildande af en lånefond
för torfindustriens understödjande, särskildt tillverkningen
af bränntorf och torfkol samt framställandet
af torfströ, att förvaltas och användas i öfverensstämmelse
med ofvan upptagna grunder, bemyndiga
riksgäldskontor att för ändamålet i mån af behof
tillhandahålla statskontoret ett belopp af högst 1,500,000
kronor samt medgifva, att de kapitalafbetalningar, som,
enligt hvad ofvan angifvits, skola å de från fonden
utgående lånen verkställas, må intill utgången af år
1908 tilläggas fonden.
Stockholm den 25 april 1902.
På statsutskottets vägnar:
P. PEHRSON.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1902