Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

1

N:o 53.

Ank. till Eiksd. kansli den 18 april 1902, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga kronoegendomar med mera.

(I. A.)

Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden den 21 februari innevarande år har Kongl. Maj:t i en
samma dag aflåten, till statsutskottets förberedande behandling remitterad
proposition (n:o 53) föreslagit Riksdagen,
ej mindre att medgifva

att dels vid inträffande arrendeledighet af sådan under förvaltning
af domänstyrelsen stäld och för statsverkets räkning utarrenderad egendom,
hvilken i arrende lemnade mer än 500 kronor, men icke utöfver 700
kronor, dels i fråga om sådan kronoegendom, som ej varit för statsverkets
räkning utarrenderad, men som uppenbarligen vore eller vid arrendeuppskattning
funnes vara af sådan beskaffenhet, att för densamma icke
kunde påräknas högre arrende än 700 kronor, dels ock beträffande till
inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet för skogsskötsel
ansåges kunna afyttras, det finge bero af Kongl. Maj:t att, efter
omständigheterna i hvarje fall, förordna, huruvida egendomen eller området
borde för kronan bibehållas eller till större eller mindre del försäljas;

att, der Kongl. Magt pröfvade försäljning af egendom, tillhörande
någotdera af förstnämnda två slag böra ega rum, densamma finge ske i
enahanda ordning och på enahanda vilkor, som i afseende å försäljning
af egendom af samma slag nu vore enligt af Kongl. Maj:t och Riksdagen
fattade beslut gällande;

Bill. till Riksd. Prat. 1902. 4 Smil. 1 Afd. 35 Raft. (N:o 53.)

1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

att, der Kongl. Maj:t funne försäljning af område från inköpt skogsegendom
böra ega ruin, det finge på Kong]. Maj:t ankomma att för hvarje
fall bestämma, huruvida kongl. brefvet den 29 maj 1874, angående försäljning
af vissa hemman och lägenheter eller kongl. brefvet den 25 september
1896, angående bestämmelser att tjena till efterrättelse i fråga om
lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner, skulle i afseende
å sättet och vilkoren för försäljningen tillämpas; samt

att vid hvarje försäljning derjemte finge iakttagas de särskilda bestämmelser,
Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt att, i allmänhet eller i vissa
fall, för försäljningen meddela;

dock under vilkor att de genom försäljning inflytande medel skulle
användas för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark, och
under iakttagande att medlen borde inlevereras till riksgäldskontoret och
der bokföras på sätt nu vore stadgadt angående köpeskillingarna för de
kronoegendomar, som såldes enligt kongl. brefvet den 29 maj 1874;

än äfven att, under förutsättning af bifall till hvad Kongl. Maj:t här
ofvan föreslagit, medgifva, att köpeskillingarna för de kronoegendomar af
ofvan angifna slag samt till inköpta skogsegendomar hörande områden,
rörande hvilkas försäljning beslut fattades under tiden till och med utgången
af år 1903, finge för inköp af skogbärande eller till skogsbörd
tjenlig mark af Kongl. Maj:t disponeras och följaktligen på Kongl. Maj:ts
reqvisition från riksgäldskontoret utbetalas.

Af ofvannämnda statsrådsprotokoll i nh emfas, hurusom departementschefen,
vid föredragning inför Kongl. Magt utaf det af den utaf Kongl.
Maj:t den 16 oktober 1896 förordnade komité för utredning angående
lämpliga åtgärder för främjande af den enskilda skogshushållningen den
9 september 1899 afgifna förslag angående försäljning af vissa kronans
jordbruksfastigheter äfvensom inegojord, hörande till för statsverkets räkning
inköpta skogsegendomar, anfört följande:

Uti sitt förslag hade 1896 års skogskomité hemstält, bland annat,
att för ökande af statsskogarne inköp af skogsmark fortfarande måtte
ega rum i så stor utsträckning, som vore förenlig med försigtig statshushållning,
samt att för beredande af medel härtill

dels sådana kronans jordbruksfastigheter, för hvilkas bibehållande ej
särskilda skäl talade, måtte försäljas, oberoende af deras storlek, och

dels åt domänstyrelsen måtte uppdragas att, sedan hushållningsplaner
blifvit faststälda för inköpta skogsegendomar, till Kongl. Maj:t göra framställning
om försäljning af till dessa egendomar hörande inegojord.

Till framställande af detta förslag hade komitén föranledts af öfvertygelsen,
att det vore synnerligen önskvärdt, att staten i sin hand samlade

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

3

större del af landets skogsmark, än hvad nu vore fallet. I afseende härpå
och i fråga om nyssberörda förslag till anskaffande af medel för nämnda
ändamåls uppnående yttrade sig komitén på följande sätt:

I besittning hos den enskilde egaren, som i allmänhet kunde sträcka
sina beräkningar öfver en jemförelsevis kort tidrymd, löpte skogen fara
att anlitas i högre grad, än med uthållig hushållning och markens bibehållande
vid full produktionskraft läte sig förenas. Staten åter, hvilken
vore afsedd att fortlefva i årtusenden och hade till en af sina vigtigaste
uppgifter att tillse, att den lefvande generationen så utförde det kulturarbete,
som vore den förelagdt, att kommande slägtens lifsvilkor ej derigenom
försvårades, vore enligt alla länders erfarenhet den ypperste skogsegaren.

Det förhållande, hvari skogsmarken inom Europas skogbärande länder
vore fördelad skilda besittningsgrupper emellan, framginge af nedanstående
tabell:

Tyska riket ................................

Staten,

procent.

.......... 32,7

Stiftelser.

procent.

1,3

Kommuner.

procent.

17,4

Privata.

procent.

48,3

Österrikes tyska kronländer ...

.......... 6,4 s

2,45

90,87

» ungerska »

.......... 16,14

6,74

45,01

32,11

Ryssland ......................................

.......... 60,3

—

29,7

Finland..........................................

.......... 44,5

—

—

55,5

Sverige .........................................

.......... 19,5

0,18

2,n

78,21

Norge............................................

.......... 11,64

0,88

2,66

84,82

Frankrike.......................................

......... 10,70

—

22,5

66,45

Schweiz..........................................

......... 4,19

—

66,45

29,36

Italien.............................................

......... 3,8

......... 80

—

43

53,8

Grekland......................................

—

—

20

Spanien..........................................

.......... 82,2

—

—

17,8

De besittningskategorier,

som befunnits egnade

att gifva tf}’

gghet för

en uthållig skogshushållning, omfattade alltså en jemförelsevis ringa del
af Sveriges skogar. Af dem vore det blott statsskogarne, som hos oss
vore af den omfattning, att de vore af afsevärd betydelse för landets
skogshushållning i dess helhet. Dervid vore emellertid att märka, att de
vore synnerligen ojemnt fördelade mellan landets olika trakter. Så utgjorde
enligt de nyaste, för komitén tillgängliga uppgifter (komiténs tabeller,
tab. A) inom de olika länen statsskogarnes ytvidd i förhållande
till hela skogsarealen:

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

Norrbottens

län ........................................

..... 47,3 procent

Vesterbottens

»

..... 36,6

»

Jemtlands

» (om renbetesfjellen

ej

medräknades) .......

..... 5,4

»

Vesternorrlands

»

..... 8,6

»

Gefleborgs

»

..... 5,3

y>

Kopparbergs

..... 18

Vermlands

»

..... 3,5

»

Örebro

»

..... 4,7

»

Yestmanlands

» ........................................

..... 8,1

»

Upsala

»

..... 14,6

»

Stockholms

» ........................................

..... 5,1

Södermanlands

» .......................................

..... 10,9

»

Östergötlands

» ........................................

..... 7,8

Gotlands

» ........................................

..... 4,1

»

Skaraborgs

»

..... 13,5

»

Elfsborgs

»

..... 5,9

»

Göteborgs och Bohus

»

..... 8,7

»

Kalmar

»

..... 6,8

Jönköpings

..... 7,8

»

Kronobergs

»

..... 7,5

»

Hallands

»

..... 5

»

Blekinge

»

..... 2,5

Kristianstads

»

..... 5,7

»

Malmöhus

3>

..... 3,3

»

Om det nu än, fortsatte komitén, vore att skatta såsom ett synnerligen
lyckligt förhållande, att statsskogarne intoge en så betydande ytvidd
i de två nordligaste länen, hvarest ojemförligt största delen af marken
icke egnade sig för annan produktion än skogsbörd och der tillika de
klimatiska förhållandena försenade skogens återväxt, så vore det å andra
sidan beklagligt, att öfriga delar af landet i så ringa grad vore i åtnjutande
af det skydd mot farorna af en underhaltig hushållning med de
privata skogarne, som statsskogarne erbjöde. Att särskildt i dessa delar
af landet bringa allt mera skogsmark i statens hand blefve derför det
verksammaste medel, som kunde påvisas, till bibehållande och utvecklande
af den nationalrikedom, som af naturen vore oss gifven i våra skogar.
Medelbart genom exemplets makt verkade statsskogarne äfven till höjande
af den privata skogshushållningen, likasom de, väl skötta, för framtiden
tillförsäkrade staten eu säker och alltjemt stigande inkomst. Af mera

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

5

lokal betydelse men dock beaktansvärdt vore, att i trakter, utsatta för
fjell- och hafsvindar, statens skogshushållning, sotn ville och kunde taga
hänsyn till ofödda slägtens intressen, ensam kunde bereda trygghet mot
de vådor, ett öfverdrifvet anlitande af skogen skulle medföra för det närmare
eller fjermare grannskapet. Likaså af stor vigt för omnejden vore
den trygghet mot tryckande skogsbrist, som statsskogarne beredde skogfattiga
orters innebyggare.

Statsmakterna hade ock under senare tider i afsevärd grad egnat sin
uppmärksamhet åt kronoskogarnes ökande. Sålunda hade till inköp af
kronoparker disponerats medel från ett af Riksdagen för skogsväsendet
anvisadt reservationsanslag, i den mån detsamma dertill lemnat tillgång.
Under åren 1876—1880 hade härtill användts af detta anslag tillhopa
458,221 kronor 25 öre. Efter sistnämnda år hade emellertid endast smärre
belopp, tillsammans ej fullt 70,000 kronor, af ifrågavarande anslag tagits
i anspråk för detta ändamål. Deremot hade under de sista tjugufem åren
vida mera betydande resultat vunnits genom att, efter försäljning af en
del af kronans smärre jordbruksfastigheter, använda de derför influtna
köpeskillingar ne till ökande af statsskogarne. Denna utväg hade anvisats
först vid 1874 års riksdag. Kong]. Maj:t hade nemligen då bemyndigats
att försälja sådana kronan tillhöriga, under kammarkollegii förvaltning
stälda, för statsverkets räkning utarrenderade hemman och lägenheter, för
hvilka årliga arrendeafgiften icke öfverstege 200 kronor och hvilkas bibehållande
åt kronan icke påkallades af befintlig skogstillgång eller annan
särskild orsak, under vilkor att de medel, som genom försäljningen Lomme
att inflyta, skulle ställas till Riksdagens förfogande för att användas till
inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark. Genom kong!,
bref den 29 maj 1874 hade detta Riksdagens beslut meddelats till vederbörandes
efterrättelse. Sedermera hade Riksdagen i skrifvelse den 24 maj
1877 förklarat, att ifrågavarande medel finge, i den mån tillfällen yppade
sig dertill, användas till sådana inköp af skogbärande eller till skogsodling
tjenlig mark, hvilka af Kong! Maj:t pröfvades vara fördelaktiga och hvartill
medel icke kunde beredas från det till skogsväsendet anvisade reservationsanslag.
Dessa föreskrifter hade derefter med Riksdagens medgifvande
vunnit utsträckt tillämpning, enligt kongl. bref den 6 juni 1879 å egendomar
med arrendeinkomst af högst 200 kronor, hvilka efter den 29 maj 1874
kommit under kammarkollegii eller numera domänstyrelsens förvaltning,
och enligt kongl. bref den 29 maj 1885 å jordbruksfastigheter, hvilka ej varit
utarrenderade, men som uppenbarligen vore eller vid verkstäld arrendeuppskattning
funnes vara af sådan beskaffenhet, att för desamma icke
kunde påräknas högre årligt arrende än 200 kronor.

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

Genom beslut, anmäldt i skrifvelse den 14 juni 1887 och kungjordt
genom kongl. bref den 27 i samma månad, hade Riksdagen utsträckt bemyndigandet
att försälja de smärre jordbruksdomänerna till att gälla, med
få undantag, samtliga i de norrländska länen belägna utarrenderade jordegendomar,
hvilkas arrende väl öfverstege 200 kronor men ej 500 kronor
och hvilkas bibehållande i sin helhet eller delvis åt kronan icke påkallades
af befintlig skogstillgång eller annan särskild anledning. Enahanda tillstånd
hade vid 1888 års riksdag lemnats beträffande sådana söder om
Norrland belägna, under förvaltning af domän styrelsen stälda och för
statsverkets räkning utarrenderade egendomar, Indika i arrende lemnade
mera än 200 kronor men icke utöfver 400 kronor, och hade detta Riksdagens
beslut blifvit kungjordt genom kongl. bref den 18 maj 1888. Slutligen
hade 1891 års Riksdag genom beslut, kungjordt genom kongl. bref
den 29 inaj sistnämnda år, medgifvit Kongl. Maj:t att vid inträffande
arrendeledighet af sådana söder om Norrland belägna, under förvaltning
af domänstyrelsen stälda och för statsverkets räkning utarrenderade egendomar,
hvilka lemnade mera än 400 kronor men icke utöfver 500 kronor
i arrende, efter omständigheterna i hvarje fall förordna, huruvida egendomen
fortfarande borde för kronan bibehållas eller till större eller
mindre del försäljas, under vilkor att de genom försäljningen inflytande
medlen skulle användas för inköp af skogbärande eller till skogsbörd
tjenlig mark.

I fråga om köpeskillingar, som inflöte genom försäljning af sådana
kronoegendomar, som afsåges i kongl. brefven den 18 maj 1888 och den
29 maj 1891, vore Kongl. Maj:ts dispositionsrätt så till vida inskränkt, att
de finge användas för angifvet ändamål endast under en tid af tre år i
sänder efter särskilda af Riksdagen derom fattade beslut.

Med tillämpning af dessa beslut hade ett betydande antal smärre
kronoegendomar blifvit försålda. Enligt hvad chefen för finansdepartementet
uti anförandet i statsrådet den 31 januari 1891 upplyst, hade
köpeskillingarna för de intill slutet af år 1890 försålda kronoegendomarna
uppgått till sammanlagdt 2,922,017 kronor 34 öre. Sedermera hade intill
slutet af år 1898 afyttrats dylika fastigheter för 7,558,264 kronor 43 öre.
Hela försäljningssumman hade alltså intill dess utgjort 10,480,281 kronor
77 öre. Under tiden hade verkstälts eller af kongl. Maj:t beslutits skogsköp
för tillhopa 8,201,044 kronor 23 öre. Under år 1899 hade intill tiden
för författandet af komiténs betänkande beslutits inköp af skogar för ytterligare
2,610,375 kronor. Den erfarenhet, som härvid vunnits, gåfve enligt
komiténs uppfattning vid handen, att tillfällen äfven framgent icke komme
att saknas att inköpa till kronoparker lämplig mark på sådana vilkor, att

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

7

staten deråt kunde inom en icke allt för aflägsen framtid påräkna skälig
afkastning.

Fortsatt inköp af skogsmark i så stor utsträckning, som vore förenlig
med försigtig statshushållning, vore fördenskull i främsta rummet hvad
som från det allmännas sida borde göras för främjande af landets skogshushållning.
Osökt uppstode då den frågan, huru medel härtill lämpligen
borde beredas utöfver ännu obetalda köpeskillingsandelar för ofvannämnda
försålda jordbruksfastigheter. I sådant afseende erbjöde sig i första hand
utvägen att utsträcka försäljningen af kronoegendomar till sådana, som
gåfve högre arrendeinkomst än 500 kronor. Till utredning angående den
ekonomiska innebörden deraf hade komitén låtit upprätta tabeller öfver
samtliga kronan bibehållna jordegendomar, upptagande tiden, då angående
dem slutna arrendeaftal löpte till ända, egendomarnas taxeringsvärde och
utgående arrendebelopp. Af dessa tabeller, som återfunnes i bihang till
komiténs betänkande, inhemtades, att kronan tillhöriga fastigheter af den
beskaffenhet och storlek, att de inbegrepes under ofvan angifna beslut,
då ännu funnes oförsålda till ett antal af 612 och med ett sammanlagdt
taxeringsvärde af 5,579,260 kronor. Resultatet af de redan verkställa
försäljningarna gåfve vid handen, att för dessa fastigheter skulle kunna
påräknas köpeskillingar, som med omkring 50 procent öfverstege taxeringsvärdena.
Det syntes emellertid vara otvifvelaktigt, att åtskilliga af fastigheterna
af en eller annan anledning borde bibehållas åt kronan. Större
kronoegendomar förefunnes enligt nämnda tabeller till ett antal af 1,605
med ett sammanlagdt taxeringsvärde af 51,506,200 kronor och gifvande i
arrende tillhopa 2,146,426 kronor. Af dessa gåfve icke mindre än 505
egendomar, hvilkas sammanlagda taxeringsvärde uppginge till 7,811,200
kronor, årligt arrende af allenast 500—700 kronor. Ätt särskild! af dessa
ett icke ringa antal skulle val lämpa sig till försäljning och kunna beräknas
dervid lemna köpeskillingar, icke oväsentligt öfverstigande taxeringsvärdena,
ansåge komitén icke kunna betviflas. Synnerligen goda skäl syntes
tala för, att det Kongl. Maj:t lemnade bemyndigande att försälja smärre
kronoegendomar utsträcktes jemväl till dem, som tillhörde omförmälda
grupp. Då de angående dem gällande arrendekontrakt endast efter hand
under en tidrymd af tjugu år förfölle, ansåge komitén, att någon berättigad
farhåga för, att deras försäljningspris skulle nedtryckas derigenom,
att de i allt för stort antal utbjödes, icke kunna åberopas såsom skäl mot
eu sådan åtgärd.

Men äfven bland de större jordbruksdomänerna funnes enligt komiténs
åsigt säkerligen flera, som, icke minst på grund af förestående kostsamma
nybyggnader, med fördel kunde afyttras. Komitén ansåge det emellertid

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

icke böra ifrågasättas, att Kongl. Maj:t skulle erhålla generelt bemyndigande
att försälja dessa, Lämpligare syntes det komitén vara, att efter hand, i
den mån gällande arrendekontrakt löpte till ända, framställningar gjordes
till Riksdagen om försäljning af särskild! angifna kronoegendomar, under
förutsättning att antagliga köpeskillingar kunde erhållas.

Komitén hade derjemte påvisat en annan utväg för anskaffande af
medel till inköp af skogsmark för kronans räkning, hvilken visserligen
vore af vida mindre räckvidd än den nyss nämnda, men dock förtjent af
en viss uppmärksamhet. Vid de inköp af skogsegendomar, som staten
under de senare åren verkstält, hade i köpet inbegripits ofta rätt afsevärda
inegorymder, som ej vore egnade att ingå i kronoparker. Samma förhållande
skulle väl ock komma att upprepas vid framtida köp af ifrågavarande
slag. I många fall vore det lämpligt, att sådana lägenheter åter afyttrades
af kronan, vare sig för bildande af smärre sjelfständiga jordbruk eller för
att sammanläggas med angränsande hemman eller lägenheter. Att urskilja
den inegojord, som sålunda ej borde bibehållas, vore en åtgärd, som lämpligast
kunde företagas i sammanhang med den ifrågavarande skogens indelning
till ordnad hushållning. Komitén ansåge derför, att det borde
uppdragas åt domänstyrelsen att, sedan sådana hushållningsplaner blifvit
faststälda, hos Kongl. Magt göra hemställan om försäljning af dylika inegolotter.
Och borde, enligt komiténs mening, Kongl. Maj:t erhålla enahanda
bemyndigande beträffande deras afyttrande och de derigenom inflytande
medels användning som i fråga om de smärre kronoegendomarna.

Genom remiss den 20 oktober 1899 hade Kongl. Maj:t anbefalt domänstyrelsen
att afgifva utlåtande öfver skogskomiténs nu förevarande förslag
i fråga om försäljning af vissa kronans jordbruksfastigheter äfvensom inegojord,
hörande till för statsverkets räkning inköpta skogsegendomar. Öfver
förslaget i förstnämnda del hade domänstyrelsen infordrat utlåtande från
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets län, med undantag af Vesternorrlands
och Norrbottens län, hvarest några för statsverkets räkning utarrenderade
kronoegendomar ej funnes. Af dessa utlåtanden inhemtades,
bland annat, följande:

Kongl. Maj:ts befallninghafvande i Stockholms län hade obetingadt
förordat bifall till förslaget, att det Kongl. Maj:t nu lemnade bemyndigande
att under vissa förbehåll låta försälja för kronans omedelbara räkning utarrenderade
fastigheter, Indika lemnade en arrendeafgift ej öfverstigande
500 kronor, måtte utsträckas att gälla äfven fastigheter, som lemnade högst
700 kronor i årligt arrende.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län hade hemstält, att hvad

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

9

komiterade i ifrågavarande hänseende föreslagit, icke för närvarande måtte
till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda, och såsom skäl derför anfört:

att med fog kunde ifrågasättas, huruvida det vore med en klok och
försigtig statshushållning öfverensstämmande, att statsverket, utöfver hvad
i sådant hänseende redan blifvit beslutadt, utbytte de säkra inkomster det
hade att påräkna i arrendeafgifter af sina domäner och det räntebärande
kapital, dessa domäner representerade, emot egendom, som först efter lång
tid, 50 år och derutöfver, lemnade någon afkastning på det deri nedlagda,
under hela denna tid räntelösa kapital;

att ett ytterligare forceradt inköp af skogsegendomar från statens sida,
som skulle möjliggöras genom en utsträckt försäljning af domäner, syntes
egnadt att uppmuntra till eu mindre sund spekulation från egendomshandlares
sida, bestående i inköp af skogsegendomar och deras hembjudande
åt statsverket till höga pris, sedan all växande skog derå afverkats; hvarjemte
befaras kunde, att vid en rikligt flödande tillgång på medel till inköp
af skogsegendomar förvärfvandet af dylika blefve statsverket allt för
dyrt;

att, hvad särskild! förhållandena inom länet anginge, dessa åtminstone
för det närvarande icke gåfve anledning tillstyrka komitéförslaget i denna
del, då det dels i flere fall visat sig förenad! med svårigheter och i några
fall omöjligt att vid arrendetidernas utgång försälja redan de mindre egendomar,
hvilka enligt gällande bestämmelser skolat utbjudas till salu, hvaraf
följden blifvit, att flera sådana måst till förlust för statsverket upplåtas
till brukning under kortare tider mot låga afgifter, dels, till följd af att
spekulationen på jordbruksegendomar blifvit betydligt inskränkt, det komme
att visa sig ganska svårt att, derest icke jordbruksförhållandena blefve
gynsammare än under de närmast föregående åren, försälja de inom länet
under åren 1903—1908 arrendelediga 28 krono egendomarna med arrenden,
hvart för sig ej öfverstigande 500 kronor; och kunde med visshet förutsägas,
att i händelse äfven sådana kronoegendomar, hvilkas arrenden öfverstege
500 kronor men ej 700 kronor, skulle till försäljning utbjudas, hvarigenom
antalet egendomar till försäljning under nämnda tidrymd komme
att ökas med 11, utbjudandet af en dylik mängd egendomar skulle lemna
dåligt resultat; samt

att, beträffande egendomar med högre arrendeafgifter, i hvarje fall,
då försäljning af sådan egendom möjligen kunde ifrågasättas, Kongl. Maj:ts
befallningshafvande komme att beredas tillfälle att deröfver afgifva yttrande,
hvadan Kongl. Maj:ts befallningshafvande funnnit komitébetänkandet
i denna del icke föranleda till vidare utlåtande utöfver hvad i fråga om
försäljning af mindre kronoegendomar sagts.

Bih. till Riksd. Prat. 1902. i Sand. 1 Afä. 1V> lliift.

2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län hade förklarat
sig icke hafva något emot förslaget att erinra.

Kong! Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län hade anfört, att
genom den föreslagna försäljningen af kronoegendomar med arrenden öfver
500 kronor men ej utöfver 700 kronor antalet kronoegendomar komma
att ånyo underkastas en afsevärd minskning, hvarigenom för personer med
ringa kapitaltillgång försvårades möjligheten att förskaffa sig arrenden på
lämpligen afpassade vilkor; men då å andra sidan det ändamål, för hvilket
de inflytande köpeskillingarna skulle användas, hade den allra största betydelse
såväl för hvarje ort, inom hvilken kronopark koinme att bildas,
som ock för landet i dess helhet, samt en utsträckning af domänföryttringen
icke kunde verka nedtryckande på försäljningsprisen, hade Kong!.
Maj:ts befallningshafvande tillstyrkt förslaget om försäljning af dessa egendomar.
Hvad beträffade komiterades förslag, att äfven af de större jordbruksdomänerna
skulle efter pröfning i hvarje särskild! fall kunna föryttras
sådana, som tarfvade kostsamma nybyggnader, hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förklarat sig finna detta vara af den beskaffenhet, att det
åtminstone för närvarande icke borde till någon åtgärd föranleda.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län hade framhållit:
att äfven de mindre kronoegendomarna, som utarrenderades på 20 år
med optionsrätt, hade sin stora betydelse för den talrika klass af dugliga
jordbrukare, som i följd af bristande tillgångar ej kunde förvärfva egna
jordbruk men såsom arrendatorer af kronoegendomar genom arbete och
sparsamhet kunde komma i tillfälle att försörja sig och sina familjer samt
någon gång vinna ekonomiskt oberoende för ålderns dagar;

att de försäljningar af kronoegendomar, som redan egt ruin, åtminstone
inom Jönköpings län, utöfvat ett visst tryck på prisen för de enskilda
egendomar, som samtidigt utbjudits eller funnits till salu; att, om denna
ofördelaktiga inverkan på prisen å enskilde tillhöriga gårdar redan nu
vore förnimbar, olägenheterna skulle i betydlig grad ökas, derest, på sätt
komiterade föreslagit, försäljningarna komme att utsträckas äfven till öfriga
kronan tillhöriga, medelstora och större egendomar;

att frågan, huruvida det kunde vara lämpligt eller ur det allmännas
synpunkt önskvärd!, att kronan afhände sig de flesta eller åtminstone
större delen af sina jordbruksfastigheter, vore så vigtig, att densamma
borde underkastas en mera allsidig och ingående pröfning, än den komiterade
kunnat egna densamma, då deras syfte varit att på det sätt, som
försäljningen af kronoegendomarna innefattade, vinna medel till fortsatt
inköp af skogsmark;

att, derest vid denna allsidiga pröfning det skulle befinnas lämpligt,

Statsutskottets inlåtande N:o 53.

11

att kronan afhände sig sina jordbruksfastigheter, sådant borde ske och
medlen kunna anslås till inköp af till skogsbörd tjenlig mark, men att
frågan om egendomarnas försäljning vore hufvudsaken och försäljningsmedlens
användande bisaken, fastän komiterade syntes hafva omkastat detta
förhållande;

att Ivongl. Maj:ts befallningshafvande visserligen på det lifligaste behjertade
önskvärdheten och nödvändigheten af statsskogarnes utvidgning,
men stälde sig tveksam i fråga om det sätt, komiterade i främsta rummet
föreslagit för anskaffande af medel till de fortsatta skogsmarksinköpen;
samt

att Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke ville ställa sig fullt afvisande
mot försaget att eventuelt försälja egendomar med ett arrende af intill
700 kronor, enär derå af dessa troligen kunde utan afsevärda olägenheter
afyttras, men att Kongl. Maj:ts befallningshafvande deremot ansåge sig
böra på det kraftigaste afstyrka, att egendomar, som lemnade högre arrendeafgift
än 700 kronor och sålunda kunde räknas till större kronoegendomar,
afyttrades utan att en fullständig och ingående utredning rörande hvarje
dylik egendom särskild! verkstäldes samt denna utredning för samtliga
egendomarna funnes tillgänglig, innan frågan om försäljningarnas utsträckning
äfven till egendomar med arrenden öfverstigande 700 kronor toges
under ompröfning.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län hade förklarat sig
anse komiterades båda ifrågavarande förslag vara förtjenta af uppmärksamhet
och tillstyrkt, att bestämmelser utfärdades i det syfte, komiterade
föreslagit.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län hade icke funnit annat
att erinra mot komiterades förslag, än att den ifrågasatta försäljningen af
kronans jordbruksfastigheter borde begränsas till sådana egendomar, för
livilka arrendet icke öfverstege 700 kronor.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län och i Blekinge län
hade förklarat sig icke hafva något att erinra mot komiterades förslag.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län hade erinrat, att
då Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 5 februari 1894 afgifvit utlåtande
öfver väckt fråga om försäljning af sådana för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar, hvilka i arrende lemnade mera än 500 kronor
men icke utöfver 700 kronor, Kongl. Maj:ts befallningshafvande förklarat
sig väl finna det följdrigtigt, att kronoegendomar af berörda slag komme
att föryttras, men att, då enligt gällande föreskrifter 49 inom länet belägna
kronoegendomar, hvilka ej gåfve mera än 500 kronor i årligt arrende,
komme att försäljas, deraf under det närmaste årtiondet 30, Kongl. Maj:ts

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

befallningshafvande, särskild! med afseende på de jemförelsevis låga priser,
som jordbruksegendomar då betingade, ansåge för statsverket förmånligast
att uppskjuta försäljningen af det ifrågavarande slaget domäner åtminstone
under de närmaste 10 åren, och som erfarenheten visat, att skäl ej funnes
att frångå denna uppfattning, då det redan vid nu pågående försäljningar
visat sig svårt att finna antagligt köpeanbud, hade Kongl. Maj ds befallningshafvande
ansett välbetänkt att icke utsträcka försäljningen af kronoegendomarna
till andra än dem, som gåfve ett årligt arrende af 500—700
kronor, och att icke företaga ytterligare försäljningar förr än nu pågående
hunnit afslutas.

Kongl, Majds befallningshafvande i Malmöhus län hade förklarat sig
visserligen instämma i komiterades åsigt, att fortsatt inköp af skogsmark
i så stor utsträckning, som vore förenlig med försigtig statshushållning, i
första rummet vore hvad som från det allmännas sida borde göras för
främjande af landets skogshushållning, men deremot afstyrkt komiterades
förslag att för beredande af medel dertill ytterligare utsträcka försäljning
af kronoegendomar utöfver hvad nu vore medgifvet, och såsom skäl härför
hufvudsakligen anfört:

att den rätta vägen för medels beredande vore, att statsmedel dertill
anvisades, synnerligast de år, då statsinkomsterna lemnade öfverskott;

att, derest, såsom vid två riksdagar skett, 1V2 million kronor årligen
dertill ansloges, medel, synnerligast med inberäkning af blifvande köpeskillingar
för de mindre kronoegendomar, hvilka ännu ej blifvit försålda
men skulle afyttras, ej skulle komma att saknas för inköp åt kronan af
skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark, helst inköp af mark ej borde
ske i den omfattning, att priset derå uppjagades;

att det vore önskvärd!, att de kronoegendomar, hvilka lemnade högre
arrende än 500 kronor, icke afyttrades, da vid olika tider och under olika
förhållanden staten kunde vara i behof af sådana, såsom exempelvis för
militära behof för mötesplatser eller remontdepotcr, för hvarjehanda sjukvårdsanstalter,
för undervisningsanstalter, för straffanstalter med mera;

att det för landtbruket måste anses förmånligt, att några af dess
kikare kunde på de vilkor, staten erbjöde, få arrendera jord och således
beredas tillfälle att använda sina tillgångar för en duglig uppsättning af
kreatur och redskap samt till driftkapital i stället för att tvingas till skuldsättning
för inköp af en egendom och än mer för anskaffande af kreatur,
redskap och förlag;

att, då de egendomar, om hvilkas försäljning nu vore fråga, lemnade
i årligt arrende mera än 4 procent af deras taxeringsvärden, detta för

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

13

staten, som lånade penningar till något öfver 3,procent, icke kunde anses
såsom en dålig kapitalplacering; samt

att förvaltningskostnaden, som i förhållande till de mindre egendomarnas
arrenden kunnat vara afsevärd, icke torde uppgå till något i förhållande
till de större eller medelstora egendomarnas arrenden betydande
belopp.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län hade uttalat den
åsigt, att försäljning af odlad jord för inköp i dess ställe af skogbärande
mark icke vore med den jemförelsevis svaga afkastning, som skogarna
ännu lemnade, ur finansiel synpunkt att förorda, äfvensom att icke med
säkerhet kunde förutses, hvilka förändringar uppfattningen om gagnet af
statens eganderätt till dylik jord kunde komma att undergå och det sätt,
hvarpå denna eganderätt bäst kunde tillgodogöras vare sig för tillgodoseende
af framtida behof för statens egen räkning eller för andra allmännyttiga
åtgärder, för hvilka de under vexlande tidsförhållanden kunde
behöfva tagas i anspråk; och hade Kongl. Majits befallningshafvande hemstält,
huruvida det ej vore med klok statshushållning öfverensstämmande att för
närvarande icke utsträcka försäljningen till annan sådan kronojord än den,
som efter pröfning i hvarje fall funnes på grund af särskilda förhållanden
böra kronan afhändas.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län hade
biträdt komiterades förslag, att medel för ökande af statsskogarnes antal
— utöfver hvad för ändamålet kunde komma att särskild! anvisas — borde
lämpligen beredas genom utsträckt försäljning af de för statsverkets omedelbara
räkning utarrenderade jordbruksfastigheter, men ansett sig icke kunna
förorda en dylik försäljning af kronoegendomarna inom länet, då till flertalet
af dessa, öfver hela länet spridda egendomar funnes större eller
mindre utmarkslotter, som visserligen beträffande flertalet nu saknade skog,
men dels redan vore skogsodlade och dels efter hand gjordes skogbärande,
och fördelen för det till största delen skoglösa länet att hafva dessa visserligen
små men efter rationella grunder skötta skogar vore obestridlig och
afsevärd jemväl derigenom, att deras planmessiga skötsel måste anses såsom
exempel utöfva ett godt inflytande på den enskilda skogshushållningen.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län hade icke haft något
att erinra mot komiterades förslag.

Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län hade öfverlemnat
afskrifter af sina den 15 juni 1881 och den 29 april 1887 afgifna utlåtanden
i då förevarande frågor om försäljning af kronans utarrenderade
egendomar samt förklarat sig fortfarande vidhålla de deri uttalade åsigter
om behofvet och lämpligheten deraf, att staten bibehölle sina jordbruks -

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

fastigheter för utarrendering, enär staten derigenom kunde bereda tillfälle
till gagnande verksamhet för dugliga jordbrukare, hvilka icke egde tillräckligt
kapital till förvärfvande af egen, för deras verksamhetsfönnåga
passande jordbruksfastighet, och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ansett sig icke kunna förorda bifall till förslaget att, för beredande af
medel till inköp af skogsmark, sådana kronans jordbruksfastigheter, för
livilkas bibehållande ej särskilda skäl talade, skulle försäljas, oberoende af
deras storlek.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Yermlands län hade förklarat sig
icke hafva något att erinra mot komiterades förslag att uti ett ökadt afyttrande
af utaiTenderade kronoegendomar finna ett medel för främjande
af landets skogshushållning samt biträdt komiterades mening derom, att
jemväl en och annan af de större domänerna borde försäljas efter derom
hos Riksdagen i hvarje särskildt fall efter förutgången utredning gjord
framställning.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län hade biträdt komiterades
förslag om försäljning af kronoegendomar, som i arrenden lemnade
mellan 500 till och med 700 kronor, och detta jemväl från den synpunkten,
att det måste anses för staten ekonomiskt fördelaktigt att afhända sig
dylika smärre jordbruksegendomar, hvilka, enligt hvad erfarenheten gifvit
vid handen, vid försäljning i allmänhet betingade köpeskillingar, som
väsentligt öfverstege arrendevärdet, men hvilkas förvaltning för staten ofta
vållade kostnader, som icke stode i lämpligt förhållande till arrendeafkomsten,
hvarjemte genom egendomarnas styckning och försäljning i
mindre lotter, der sådant lämpligen kunde ske, staten skulle oftare än
hittills kunna bereda mindre bemedlade tillfälle att bilda egna jordbruk,
och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande förklarat sig icke hafva något
i hufvudsak att erinra mot den föreslagna försäljningen af större egendomar,
men ansett sig böra framhålla, att försäljning å auktion af större
jordbruksdomäner antagligen icke komine att utfalla lika förmånligt, som
försäljningarna af de mindre hitintills i de flesta fall gjort.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län hade ansett
statens planmessiga föryttring af sina jordbruksfastigheter, åtminstone när
de ej lemnade högre arrende än 700 kronor, samt penningarnes användning
till förvärf af skog eller till skogsbörd tjenlig mark vara öfverensstämmande
med en synnerligen välgörande finanspolitik samt förordat komiterades
förslag i denna del.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län hade ansett goda
skäl vara för handen att förorda, det försäljningen af kronans jordbruksfastigheter
blefve utsträckt till jemväl sådana, hvilka gåfve högre arrende

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

15

än 500 kronor inen ej öfver 700 kronor, under förutsättning att deras
bibehållande i sin helhet eller delvis åt kronan icke påkallades af befintlig
skogstillgång eller annan särskild anledning.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län hade meddelat, att
förslaget om försäljning af kronoegendomar med arrende från 500 till 700
kronor saknade betydelse för länet, då någon dylik egendom inom länet
icke funnes, men hade icke haft något att erinra vid att det finge ankomma
på särskild undersökning samt Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i hvarje
särskildt fall, huruvida det befunnes förenligt med kronans fördel, att 3
inom länet varande egendomar med arrenden öfver 700 kronor vid nuvarande
arrendenas utgång afyttrades.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län hade icke haft något
att invända mot förslaget, i hvad det berörde länet, helst som den föreslagna
användningen af köpeskillingen syntes vara särdeles lämplig.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län hade anfört, att
förhållandena inom länet icke föranledde till någon erinran mot komiterades
förslag.

Domänstyrelsen hade för egen del den 31 maj 1901 afgifvit utlåtande
i frågan och dervid anfört följande.

Hvad först anginge förslaget om utsträckt försäljning af utarrenderade
kronoegendomar, erinrade styrelsen, att styrelsen den 27 maj 1887 afgifvit
utlåtande öfver då föreliggande förslag om försäljning af utarrenderade
kronoegendomar med arrenden, som öfverstege 200 kronor men icke 500
kronor, för beredande af medel för samma ändamål, som nu vore ifrågasatt,
och hade styrelsen då anfört: att vid bedömande af frågan, huruvida
en dylik försäljning kunde anses fördelaktig och lämplig, väl å ena sidan
ej finge förbises fördelen för staten af en årligen för dessa domäner ingående
och i framtiden möjligen stegrad arrendeinkomst liksom icke heller
betydelsen af det förhållandet, att ett ej ringa antal samhällsmedlemmar
såsom arrendatorer af smärre statsegendomar sattes i tillfälle vinna sin
utkomst, men att å andra sidan ej kunde förnekas, att de mindre statsegendomarna
kräfde så dryga kostnader för förvaltningen, såsom för
arrendeuppskattningar, besigtningar, kronoombuds inställelse vid syner och
för skogsskötseln, der skog funnes, med mera, att dessa inkomster i de
bestå fall icke stode i ett skäligt förhållande till arrendeafkomsten och
alltid måste blifva mer betungande än för de större egendomarna; att
redan af detta förhållande, som icke kunde ändras, så länge staten innehade
dessa mindre jordbruksfastigheter, fördelen af deras öfvergående i
enskildes händer framträdde, hvartill komme, att om än styrelsen sökt
genom skärpt kontroll i möjligaste män minska de missförhållanden vid

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

skogsskötsel å de mindre jordbruksdomänerna, hvilka förefumrits och ofta
framhållits, det likväl icke vore möjligt att förekomma olägenheter, som
alltid blefve en följd af skogarnas fördelning å spridda trakter i en mängd
skiften af ringa areal och som framträdde i dryga utgifter ej mindre för
sjelfva skogsvården än äfven för kontrollen, på samma gång hinder för
skogsskötsel]]s rationella bedrifvande mötte i jordbrukets fordringar på bete
och husbehofsvirke, beqvämlighet vid detta virkes uttagande, med mera.

•Styrelsen hade i berörda utlåtande ytterligare anfört, att landets jordbruk
efter all sannolikhet äfven i framtiden liksom förut skulle blifva föremål
för den enskilda företagsamheten, oberoende af huruvida staten egde
större eller mindre del af den odlade jorden, och då i öfrigt en omflyttning
af statens vid åkerbruket fastade kapital till skogsbruket icke innebure
någon indragning af kapital till skada för landtmannanäringen, tagen
i allmän bemärkelse, och den med få afbrott är från år inträdda stegring
af inkomsten af statsskogarne jemte det allmänt erkända förhållandet, att
värdet å isynnerhet de gröfre virkesslagen ökades i högre grad än andra
produkter, gåfve vid handen, att staten borde af sin stadsegendom få en
säker, ständigt växande inkomst, hade styrelsen uttalat den öfvertygelse]),
att försäljning af de mindre jordbruksegendomarna, under förutsättning
att köpeskillingarna användes till inköp af skogsegendomar, vore både fördelaktig
och lämplig.

Sedermera hade styrelsen genom chefens för finansdepartementet skrifvelse
den 23 januari 1894 erhållit anmodan att inkomma med utlåtande,
huruvida icke den då pågående föryttringen af kronoegendomar med arrenden,
som icke öfverstege 500 kronor, lämpligen borde utsträckas derhän,
att den komme att omfatta äfven sådana, hvilka i arrende lemnade mer
än 500 men icke utöfver 700 kronor; och hade styrelsen i sitt med anledning
häraf den 6 mars 1894 afgifva utlåtande uttalat såsom sin åsigt,
att de i förenämnda utlåtande af den 27 maj 1887 anförda skäl för försäljning
af de mindre kronoegendomar, hvarom då varit fråga, egde sin
tillämplighet äfven på egendomar, som i arrende lemnade mer än 500 men
icke utöfver 700 kronor, hvarför styrelsen hade förklarat sig ur principiel
synpunkt icke hafva något att erinra mot dessa sistnämndas försäljning,
men hade styrelsen ansett sig, hufvudsakligen på den grund, att af de
kronoegendomar, som jemlikt förut meddelade bestämmelser skulle försäljas,
ett ganska stort antal, uppgående till 1,042 stycken, då ännu återstått
att afyttra i följd deraf att dittills försäljningsåtgärder i enlighet med kong!,
brefven den 18 maj 1888 och den 29 maj 1891 endast i ringa man hunnit
verkställas, och vid sådant förhållande en ytterligare utsträckt realisation
af kronans jordbruksdomäner kunde komma att menligt inverka på

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

17

försäljningsprisen, då icke böra tillstyrka afyttring af kronans domäner i
större omfattning än som redan blifvit bestämd.

Efter erinran om dessa förhållanden hade styrelsen i sitt nu ifrågavarande
utlåtande uttalat, att styrelsen fortfarande vidhölle den åsigt, som
styrelsen sålunda redan förut uttalat i afseende å försäljning vid lämplig
tidpunkt af egendomar med arrenden, som icke öfverstege 700 kronor, och
att enär, efter det styrelsens utlåtande år 1894 afgifvits, en tid af mer än
sju år förflutit, derunder icke icke mindre än 489 egendomar afyttrats,
samt under senaste åren företagna försäljningar af kronoegendomar i allmänhet
lemnat ett tillfredsställande resultat, styrelsen nu icke hade någonting
att erinra mot komiterades förslag om försäljning af egendomar, hvilkas
arrenden icke öfverstege 700 kronor.

I sammanhang härmed hade styrelsen förordat, att bestämmelsen i det
uti komitébetänkandet åberopade kongl. brefvet till domänstyrelsen den
29 maj 1885, angående försäljning af en del smärre kronolägenheter, måtte
erhålla en efter nämnda förslag lämpad utsträckning. I detta kongl. bref
hade Kongl. Maj:t meddelat, att Riksdagen inedgifvit, att, då fråga uppstode
om försäljning af kronolägenhet, hvilken ej varit för statsverkets
räkning utarrenderad, men som uppenbarligen vore eller vid arrendeuppskattning
funnes vara af sådan beskaffenhet, att för densamma ej kunde
påräknas högre årligt arrende än 200 kronor, det finge ankomma på Kongl.
Maj:t att bestämma om lägenhetens försäljning under de i kongl. brefvet
den 29 maj 1874 stadgade vilkor. De egendomar, hvarpå detta kongl.
bref hade tillämpning, utgjordes hufvudsakligast numera af de åt justitieoch
landsstaten anslagna boställen, som af en eller annan anledning till
statsverket indroges; och som flere bland dessa, synnerligast de af kronolänsmännen
afträdda boställena, visat sig vara af den beskaffenhet, att
statsverket ej genom deras utarrendering beredts någon förmån, då de
såväl till hus som jord varit i dåligt skick, hade styrelsen ansett sig böra
hemställa, att, om med anledning af komiterades förslag proposition aflätes
till Riksdagen om försäljning af utarrenderade kronoegendomar med arrenden,
som öfverstege 500 men icke 700 kronor, denna proposition jemväl
måtte omfatta sådana kronoegendomar, hvilka ej varit för statsverkets räkning
utarrenderade, men som uppenbarligen vore eller vid arrendeuppskattning
funnes vara af sådan beskaffenhet, att för desamma icke kunde
påräknas högre arrende än 700 kronor, allt detta under förutsättning, att
desamma icke befunnes vara för något statsverkets eller skogsväsendet^
behof erforderliga.

Hvad anginge förslaget om försäljning af kronoegendomar, som i arrende
lemnade utöfver 700 kronor, kunde domänstyrelsen icke underlåta

Bih. till Riksd. Prat. 1902. 4 Sami. 1 Afd. 35 Höft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

att, i likhet med hvad en del af länsstyrelserna antydt, framhålla önskvärdheten
deraf, att komiterade på ett utförligare sätt motiverat detta sitt
förslag och särskild! anfört de skäl, som komiterade ansett böra läggas
till grund för bedömande, huruvida dylik egendom borde bibehållas i kronans
ego eller försäljas. Det enda skäl, som komiterade anfört för en
sådan försäljning, vore att kostsamma nybyggnader förestode. Härvid vore
emellertid att märka, att det läge i arrendatorns eget intresse att hafva
tillräckliga och ändamålsenliga byggnader å den af honom arrenderade
egendomen, och att vid hvarje utarrendering genom arrendekontraktet bestämdes
ett visst belopp, som arrendatorn vore skyldig att genom om- eller
nybyggnad redovisa; och kunde arrendatorn dessutom för byggnad, hvartill
detta belopp ej lemnade tillgång, erhålla understöd genom afdrag å
arrendet. Såsom exempel på, i hvilken utsträckning nybyggnad under
senare tiden skett å kronans domäner, ville styrelsen meddela, att under
styrelsens embetsverksamhet till slutet af år 1900 å för statsverkets räkning
utarrenderade kronoegendomar hade uppförts nybyggnader till den
omfattning, att arrendatorska i form af dels afskrifning å den kontraktsenliga
nybyggnadsskyldigheten, dels afkortning å förfallande arrendeafgifter,
derför erhållit godtgörelse med nära 3,500,000 kronor. Då genom besigtningar
af vederbörande domänintendent vakades deröfver, att byggnaderna
å utarrenderad kronoegendom icke finge förfalla utan behörigen underhölles
eller vid förefallande behof, der så ske kunde, ersattes med nya,
kunde det ej ej förutsättas, att vid arrendetidens slut ett större antal hus
eller alla husen å en dylik egendom skulle vara i behof af nybyggnad.

1 fråga om tillvägagåendet vid dessa försäljningar hade komiterade
ansett sig ej böra ifrågasätta, att Kongl. Maj:t skulle erhålla generelt bemyndigande
att försälja egendomarna, utan funnit lämpligare att efter hand,
i den mån gällande arrendekontrakt löpte till ända, framställningar gjordes
till Riksdagen om försäljning af särskild! angifna kronoegendomar
under förutsättning att antagliga köpeskillingar kunde erhållas. För såvidt
härmed afsåges, hvilket dock icke af ordalagen med full tydlighet framginge,
att, innan utarrendering af egendom med arrende öfver 700 kronor
skedde, styrelsen skulle till Kongl. Maj:t ingå med utlåtande, huruvida
egendomen borde fortfarande utarrenderas eller försäljas, tilläte sig styrelsen
fästa uppmärksamheten på det mångskrifveri, som häraf skulle föranledas,
då antalet egendomar med arrenden öfver 700 kronor enligt komiterades
förslag bilagda tabeller uppginge till 1,100. Styrelsen hade hittills
icke underlåtit att, när anledning dertill förekommit, till Kongl. Maj:t
vid olika tillfällen ingå med framställningar om försäljning af egendomar,
hvilka enligt då gällande stadganden icke bort afyttras.

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

19

Såsom af länsstyrelsernas yttranden i frågan inheintades, hade flera
af dessa anfört beaktansvärda skäl mot försäljning af utarrenderade kronoegendomar
med arrenden öfver 700 kronor, och då det finge anses såsom
ett domänstyrelsens åliggande att jemväl för framtiden hos Kongl. Maj:t
göra anmälan, om skäl syntes förekomma att afyttra någon af dessa egendomar,
hade styrelsen funnit sig icke heller kunna bittida komiterades
förslag om generel stadgande för försäljning af ifrågavarande egendomar.

Härifrån ansåge domänstyrelsen dock att undantag borde göras för
dylika egendomar i de norrländska länen, för såvidt de ej befunnes vara
för något allmänt behof erforderliga. I utlåtande den 30 januari 1885
hade styrelsen föreslagit dessa egendomars försäljning och såsom skäl derför
anfört deras spridda läge och derigenom uppkommande dyra förvaltningskostnader.
Vid dessa egendomars förnyade utarrenderingar hade ock
uppstått svårigheter af flerahanda slag; och ansåge styrelsen sig hafva så
mycket mera skäl vidhålla sin förra mening om egendomarnes försäljning,
som enligt de tabeller, som funnes bilagda komiterades förslag, arrendeinkomsten
af dessa egendomar betydligt understege procenttalet af deras
taxeringsvärden i jemförelse med egendomar i andra delar af riket.

Hvad beträffade komiterades hemställan, att åt domänstyrelsen måtte
uppdragas att, sedan hushållningsplaner blifvit faststälda för inköpta skogsegendoinar,
till Kongl. Maj:t göra framställning om försäljning af till dessa
egendomar hörande inegojord, hade styrelsen, med öfverlemnande af öfver
denna hemställan infordrade yttranden från öfver]ägmästarne i de distrikt,
hvarest inköpta skogsegendomar med inegojord funnes, för egen del anfört,
att styrelsen emot den i denna hemställan uttalade princip, att för skogsbörd
olämplig mark skulle försäljas, icke hade något att erinra, men ansåge
sig styrelsen mot komiterades hemställan, sådan den vore affattad, böra
anmärka, att föreskriften om att styrelsen skulle först sedan hushållningsplan
blifvit faststäld göra framställning om försäljning af inegojorden dels
vore obehöflig, af skäl att man derförutan utan svårighet kunde bedöma,
hvilken inegojord, som icke erfordrades för kronoparken, dels, hvad beträffade
de större kronoparkerna, allt för länge skulle fördröja inegojordens
försäljning, då indelning af större skogar droge en rund tid samt det i
vissa '' fall kunde vara till fördel att låta anstå med skogsindelningen åtskilliga
år, nemligen hvad beträffade sådana skogar, som genom en planlös
öfverdrifven afverkning blifvit illa medfarna, till dess bestånden genom
rensningshuggning hunnit något regleras, och, hvad anginge mindre skogar,
tills dessa genom inköp af intill liggande skogar eller genom sammanslående
med skog till närbelägna utarrenderade kronoegendomar kunnat
förstoras. Enligt styrelsens uppfattning borde komiterades hemställan jern -

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

väl hafva afsett försäljning af inom inegoområdet befintliga beteshagar,
som det ej vore till fördel att bibehålla, äfvensom, då inegoområde, som
skulle försäljas, hade oregelbundna gränser, intilliggande delar af skogsoch
betesmark för vinnande af räta skiljelinier. Med stöd af hvad sålunda
anförts hade styrelsen hemstält, att i den proposition till Riksdagen, som
möjligen komma att i denna del af ärendet aflåtas, måtte föreslås, att åt
domänstyrelsen finge uppdragas att till Kongl. Maj:t göra framställning om
försäljning af till inköpta skogsegendomar hörande områden, hvilka utan
olägenhet för skogsskötseln kunde afyttras.

I sammanhang härmed hade styrelsen ansett sig jemväl böra erinra
om behofvet af tydliga föreskrifter, under hvilka vilkor försäljningen af
dessa områden borde ega rum. I kongl. brefvet till kammarkollegium den
29 maj 1874, angående försäljning af åtskilliga mindre kronolägenheter,
vore nemligen förordnadt, att köpare, som sådant åstundade, skulle ega att,
efter derom vid auktionen gjord anmälan, inbetala köpeskillingen under
loppet af 6 år med en sjettedel årligen, såvida han för fullgörandet deraf
vid auktionstillfället ställe säkerhet, då deremot i kongl. brefvet till domänstyrelsen
den 25 september 1896 angående bestämmelser att tjena till efterrättelse
i fråga om lägenheters upplåtande från kronans jordbruksdomäner
vore föreskrifvet, att köpare af lägenhet, som enligt de i kongl. brefvet
intagna bestämmelserna försåldes, skulle, derest han sådant åstundade, ega
inbetala köpeskillingen under loppet af 10 år med en tiondedel årligen,
såvida han stälde godkänd säkerhet, der lägenheten vore bebyggd, för köpeskillingens
inbetalning på nämnda sätt, och der lägenheten vore obebyggd,
för fullgörande åt de afbetalningar, som erfordrades för halfva köpeskillingens
erläggande, samt med det ytterligare vilkor i fråga om obebyggd
lägenhet, att, om lägenheten ej före utgången af det femte aret blifvit med
bostad och, der så erfordrades, med för lägenhetens skötsel i öfrigt nödiga
byggnader försedd, ogulden köpeskilling då skulle anses till betalning
genast förfallen.

Då nu vid en sådan försäljning af mark från kronoparkerna, som
föreslagits, marken till en del komme att bestå af mindre områden, jeinförliga
med afsöndringar, och till köpare af sådana områden icke i allmänhet
kunde påräknas andra än mindre bemedlade, ansåge styrelsen, att
de i sistnämnda kongl. bref intagna vilkor borde blifva gällande vid dylika
försäljningar, liksom att de i samma kongl. bref intagna stadganden i öfrigt
borde vid försäljningarna lända till efterrättelse. Emellertid kunde jemväl
större områden komma i fråga till försäljning; och borde i afseende å
dessa de i kongl. brefvet den 29 maj 1874 stadgade grunder iakttagas.
Med anledning af hvad sålunda anförts både styrelsen hemstält, att i den

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

21

proposition, som i fråga om dessa försäljningar kunde till Riksdagen komma
att aflåtas, Kong!. Maj:t måtte föreslå att, när fråga förekomme om försäljning
af mark från kronopark, det finge på Kongl. Maj:t ankomma att
för hvarje fall bestämma, om det ena eller andra af nyssnämnda kongl.
bref skulle i afseende å sättet och vilkoren för försäljningen tillämpas.

Genom särskilda remisser hade härefter landtbruksstyrelsen anbefalts
att afgifva utlåtande i detta ärende samt att dessförinnan lemna hushållningssällskapens
under november månad 1901 sammanträdande ombud
tillfälle att yttra sig i detsamma.

I sitt den 9 november 1901 dagtecknade yttrande hade hushållningssällskapens
ombud anfört hufvudsakligen följande.

Beträffande det ändamål, för hvilket de nu ifrågasatta åtgärderna
skulle vidtagas, eller fortsatta inköp för statens räkning af skogsmark,
funne ombuden detta ändamål vara ytterst vigtigt och ville derför uttala
den mening, att sådana inköp syntes böra fortfarande ega rum i så stor
utsträckning, som vore förenlig med en försigtig statshushållning.

I afseende å de kronans utarrenderade jordbruksfastigheter, hvilkas
försäljning nu ifrågasatts, syntes åtskilnad böra göras mellan dem, hvilka
i årligt arrende lemnade 500—700 kronor, samt dem, för hvilka arrendet
stege till högre belopp. Mot försäljande af egendomar af förstnämnda
slag, hvilka, om ock gränsen, 700 kronor, vore endast godtycklig, ju endast
i ganska obetydlig mån vore större än de egendomar, hvilkas afyttrande
redan nu vore medgifvet, hade de i ärendet hörda myndigheterna i
allmänhet haft blott föga att invända. Betänkligheter hade visserligen
yppats att nu på en gång besluta försäljning af ett så stort antal jordbruksfastigheter,
som nu vore i fråga, hvilkas taxeringsvärde uppginge till
inemot 8 millioner kronor, och det på grund af det i framtiden möjligen
inträdande behofvet för kronan att för ett eller annat ändamål hafva tillgång
till dessa fastigheter. Ombuden hade likväl icke ansett dessa betänkligheter
afgörande, dervid ombuden emellertid dels ansett att de i
Norrland och Dalarne befintliga kronoegendomar af detta slag borde undantagas,
dels ock velat framhålla önskvärdheten af att, till förekommande
af menlig inverkan å försäljningsvärdet af jordegendom, såväl kronans
som enskildes, dessa kronans försäljningar icke måtte inom samma ort ega
rum till allt för stort antal ungefär samtidigt, äfvensom att bemyndigandet
icke måtte innebära, att dylika fastigheter nödvändigt skulle försäljas,
så snart detta befunnes kunna ske till pris, som syntes antagligt. Fasthellre
borde, enligt ombudens mening, så noggrant förhållandena medgåfve,
i hvarje särskildt fall tillses, huruvida icke den då ifrågavarande
fastigheten lämpligen borde i sin helhet eller delvis i kronans ego bibe -

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

hållas, vare sig på grund af till densamma hörande skogsmark eller vattenrätt
eller annan dylik förmån, eller ock för att tjena något särskildt
statsändamål eller till äfventyrs för att vara att tillgå vid blifvande åtgärder
för underlättande åt mindre bemedlade att skaffa sig egna hem
eller för befrämjande af andra dylika i socialt hänseende vigtiga ändamål,
hvilka staten under kommande tider kunde få sig förelagdt att tillgodose.
Enligt hvad de vid skogskomiténs betänkande fogade tabeller utvisade,
funnes krono egen domar, som i arrende gåfve 500—700 kronor, till ett antal
af 505 med ett sammanlagdt taxeringsvärde af 7,811,200 kronor, deraf
i Dalarne och Norrland 5 egendomar med ett taxeringsvärde af tillhopa
93,700 kronor. Om ock ej mer än en del af de i södra och mellersta
Sverige belägna egendomar af detta slag ansåges böra föryttras, borde
dock det för dem inflytande och till inköp af skogsmark disponibla försälj
ningsbeloppet blifva mycket betydande, helst säkerligen ofta försäljningspriset
komme att icke obetydligt öfverstiga taxeringsvärdet.

Hvad beträffade de i Norrland och Dalarne belägna kronoegendomarne
af nu ifrågavarande slag, syntes, ehuruväl deras antal vore helt
ringa, det kunna ifrågasättas, huruvida det under närvarande tid, då en
stark klagan förspordes öfver åtskilliga i dessa landsdelar rådande missförhållanden
och Kong! Maj:t på Riksdagens begäran, behagat tillsätta en
komité för att taga under öfvervägande, hvilka åtgärder borde vidtagas
för bevarande derstädes af ett sjelfegande bondestånd, kunde vara lämpligt
att kronan, innan denna komités utredning och förslag afgifvits, aflande
sig en egendom, som kunde tänkas egnad att, om ock i ringare
mån, bidraga till en lycklig lösning af sistberörda vigtiga fråga. Då derjemte
någon afsevärd olägenhet icke syntes vara att befara af uppskof
härutinnan, ansåge ombuden derför, att försäljning af utarrenderade kronoegendomar
i Norrland och Dalarne tillsvidare icke borde ske i vidsträcktare
omfattning, än Riksdagen redan medgifvit.

Vidare ville ombuden, med anledning af domänstyrelsens i ämnet
gjorda hemställan, uttala, att den generella försäljningsrätt, som angående
nyssberörda fastigheter således syntes böra lemnas Kongl. Maj:t, lämpligen
borde omfatta jemväl de söder om Norrland och Dalarne belägna kronoegendomar,
som icke varit för statsverkets räkning utarrenderade, men
som uppenbarligen vore eller funnes vara af sådan beskaffenhet, att för
desamma icke kunde påräknas högre arrende än 700 kronor, dock under
de förutsättningar, som af ombuden blifvit uttalade i fråga om försäljning
af öfriga fastigheter.

Hvad derefter vidkomme kronans jordbruksfastigheter med högre arrende
än 700 kronor, hade komitén i sin motivering förklarat sig anse det

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

23

lämpligast, att efter hand, i den mån gällande arrendekontrakt löpte till
ända, framställningar gjordes till Riksdagen om försäljning af särskildt angifna
kronoegendomar af sådant slag. Detta förslag hade från myndigheternas
sida rönt starkare gensagor än det förra. I likhet med domänstyrelsen
ansåge omhuden något sådant allmänt stadgande icke heller vara
önskligt. . Jordbruksfastigheter af ifrågavarande storlek syntes böra, åminstone
tillsvidare, i kronans ego bibehållas. Derest i något särskildt fall
försäljning af dylik egendom kunde befinnas önskvärd, hölle ombuden före,
att domänstyrelsen icke skulle underlåta att, liksom hittills understundom,
enligt hvad nämnda styrelse i sitt utlåtande meddelat, skett, derom göra
framställning till Kongl. Maj:t.

I öfverensstämmelse med hvad ombuden förut yttrat, kunde ombuden
deremot icke biträda domänstyrelsens såsom undantag från sistnämnda
regel framstälda förslag, att i Norrland äfven större kronoegendomar skulle
försäljas, för så vidt de ej befunnes vara för något allmänt behof erforderliga.

I afseende på försäljande af den till inköpta skogsegendomar hörande
inegojord instämde ombuden fullständigt i det af komitén afgifna förslag
med de jeinkningar i detsamma, som domänstyrelsen i sitt utlåtande förordat.

Mot hvad domänstyrelsen hemstält i afseende å föreskrifter rörande
sättet och vilkoren för försäljning af sistnämnda inegoområden m. m. hade
ombuden intet att erinra.

Landtbruksstyrelsen hade i utlåtande den 5 sistlidne februari framhållit,
att styrelsen ansåge ändamålet med de af komiterade ifrågasatta
försäljningar af jordbruksfastigheter, eller fortsatta inköp för statens räkning
af skogsmark, synnerligen behjertansvärdt och att åtgärder för vinnande
af detsamma borde från statens sida vidtagas.

Bland de i sådant afseende föreslagna åtgärder syntes den största uppmärksamheten
böra fästas vid utvägen att utsträcka försäljningen af kronoegendomar
till sådana, som gåfve högre arrendeinkomst än 500 kronor
men ej mera än 700 kronor. Det skäl, som mot denna åtgärd anförts,
eller att densamma skulle väsentligen minska tillfällena för skickliga och
dugliga jordbrukare att erhålla förmånliga arrenden på lång tid, ansåge
landtbruksstyrelsen icke böra tillmätas någon större betydelse, enär dels
antalet af de jordbruksfastigheter, som, om förslaget genomfördes, kunde
komma i fråga att föräsljas, eller omkring 500, icke kunde anses utöfva
något betydande inflytande i förevarande afseende, helst försäljningarna
antagligen komme att ske efter hand, i den mån gällande arrendekontrakt
komme att förfalla, dels erfarenheten visat, att arrendatorer af mindre

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

kronoegendomar i allmänhet icke framför andra jordbrukare utvecklat en
sådan duglighet och skicklighet i landtbruksafseende, att med hänsyn härtill
förslagets antagande skulle blifva till skada för landtbruksnäringen,
dels ock de personer, som komme att inköpa ifrågavarande jordbruksfastigheter,
sannolikt till icke ringa del skulle komma att utgöras af förutvarande
arrendatorer.

Af dessa och på de af domänstyrelsen anförda skäl ansåge sig landtbruksstyrelsen
kunna ansluta sig till komiterades förevarande förslag, på
sätt det blifvit af domänstyrelsen modifieradt.

I enlighet med hvad hushållningssällskapens ombud anfört, ansåge
dock landtbruksstyrelsen att, hvad beträffade de i Norrland och Dalarne
belägna kronoegendomar af nu ifrågavarande slag, några dylika för närvarande
och tillsvidare icke borde försäljas, enär frågan om åtgärder för
bevarande af ett sjelfegande bondestånd i dessa trakter vore under utredning
af en komité samt det icke kunde vara lämpligt att, förrän sagda
fråga blifvit fullständigt utredd, inom dessa landsdelar åtgärder vidtoges
i antydt syfte.

Vidkommande försäljningen af större kronoegendomar än dem, som
lemnade till och med 700 kronors årligt arrende, äfvensom frågan om
försäljning af inegojord till af staten inköpta skogsegendomar instämde
landtbruksstyrelsen till alla delar med hvad domänstyrelsen i dessa afseenden
andragit.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hade landtbruksstyrelsen
hemstält att, för den händelse Kong!. Maj:t skulle finna åtgärder behöfva
vidtagas för fortsatt inköp af skogsmark, på sätt förbemälde komiterade
ansett, samt medel dertill funnes böra delvis uppbringas genom försäljning
af kronoegendomar, Kongl. Magt måtte vidtaga de af komiterade i sådant
afseende föreslagna åtgärder, dock med iakttagande af de utaf landtbruksstyrelsen
i det föregående förordade afvikelser från komiténs förslag.

Vid ärendets föredragning har departementschefen till en början med
några siffror från de senaste åren fullständigat de uti komiténs betänkande
lemnade uppgifter angående köpeskillingar för försålda kronoegendomar
och för inköpta skogsfastigheter. Försäljningssumman för nämnda kronoegendomar
hade vid slutet af år 1898 uppgått till sammanlagdt 10,480,281
kronor 77 öre. Derefter hade dylika egendomar försålts under år 1899
för 722,503 kronor 89 öre, under år 1900 för 515,825 kronor 28 öre och
under år 1901 för 273,452 kronor 18 öre, eller under dessa tre år tillhopa
för 1,511,781 kronor 35 öre, hvilken summa, sammanlagd med försäljningssumman
vid 1898 års slut, gåfve ett försäljningsbelopp af tillhopa 11,992,063
kronor 12 öre.

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

25

Inköp af mark för bildande af kronoparker både af Kong! Maj:t besk!
lits under år 1899 för 3,773,197 kronor 88 öre, under år 1900 för
1,912,499 kronor 40 öre och under år 1901 för 1,150,311 kronor 10 öre,
eller under dessa tre år tillhopa för 6,836,008 kronor 38 öre. Lades härtill
inköpssumman vid 1898 års utgång, 8,201,044 kronor 23 öre, visade
sig, att för kronoparkers bildande af Kongl. Maj:t beslutits inköp af mark
för ett sainmanlagdt belopp af 15,037,052 kronor 61 öre. I denna summa
inginge visserligen köpeskillingarna för några af Kongl. Maj:t beslutade
inköp, hvilka sedermera till följd af inträffade binder från säljarnes sida
icke kommit till stånd, men dessa inköpssummor vore alla endast af mindre
betydenhet. Att inköp af mark under de tre senaste åren kunnat ega
rum i så stor utsträckning, som ofvan anförda siffror utvisade, berodde
derpå, att Riksdagen dels medgifvit att af 1899 års skogsmedel finge till
inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig mark användas ett belopp
af 1,500,000 kronor, dels ock för hvartdera af åren 1900 och 1901
å extra stat anvisat för enahanda ändamål ett anslag af 1,500,000 kronor.

I likhet med såväl 1896 års skogskomité som de öfver komiténs förslag
i förevarande ämne hörda myndigheter funne departementschefen
synnerligen önskvärdt, att staten fortvarande sökte förvärfva skogbärande
eller (ill skogsbörd tjenlig mark. Helst skulle departementschefen, öfvertygad
som han vore om statsskogarnes stora framtida betydelse för landet,
hafva sett att inköpen af skogsmark för statens räkning kunnat, åtminstone
en tid framåt, .fortgå i samma skala som under de senast gångna åren, så
att ej alltför lång tid behöft förflyta innan man inom landet i dess helhet
kunde uppnått mera tillfredsställande proportioner mellan statsskogar och
enskilda skogar än de inom flertalet i mellersta och södra delarne af riket
förut rådande, af komitén i dess betänkande närmare angifna; och hade
det derför äfven varit ytterst motvilligt, som departementschefen, med
hänsyn till de stora kraf, som för andra ändamål för närvarande stäldes
pa statskassan, sett sig nödsakad afstå från tanken på utverkande af särskilda
anslag för innevarande och nästkommande år för skogshump. Ännu
svårare skulle detta emellertid förefallit, om han icke haft den åsigt, att
genom fortgående försäljningar af kronan tillhöriga jordbruksfastigheter
ytterligare medel skulle kunna för sådana inköp lämpligen beredas.

Ur finanspolitisk synpunkt hade det emellertid synts departementschefen
särdeles klokt att staten, i den mån omständigheterna dertill föranledde,
afyttrade jordbruksfastigheter och i stället förvärfvade skogsmark,
och de skäl, hvilka mot sådana försäljningar af en del länsstyrelser blifvit
anförda, hade icke förmått rubba denna hans uppfattning. Visserligen
ansåge han — lika med domänstyrelsen — att några allmänna bestäm Bih.

till Riksd. Prof. 1902. 4 Sami. 1 Afcl. 35 Höft. i

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

meker för försäljning af utarrenderade kronoegendomar med arrenden öfver
700 kronor icke lämpligen borde meddelas, då det icke syntes önskvärd!,
att sådana jemförelsevis ringa förvaltningskostnader föranledande och i allmänhet
med goda åbyggnader försedda egendomar i någon större utsträckning
kronan frånbändes samt det ju alltid stode domänstyrelsen fritt att,
såsom redan hittills i ett flertal fall skett, i händelse sådan egendom af en
eller annan särskild anledning funnes lämpligen böra afyttras, derom göra
framställning hos Kongl. Maj:t, men deremot funne departementschefen sig
obetingadt böra förorda, att den Kongl. Maj:t nu medgifna rätt att besluta
om försäljning af utarrenderade kronoegendomar utsträcktes att omfatta
jemväl sådana med arrende öfverstigande 500 kronor men icke 700 kronor.

De vigtigaste bland de skäl, som häremot blifvit anförda, hade varit,
att dessa egendomars bibehållande i kronans ego skulle vara för jordbruksnäringen
i landet och dess idkare af betydelse såsom beredande tillgångför
kapitalfattiga personer till arrenden på lämpliga vilkor, samt att svårigheter
antagligen skulle yppas för staten att vid afyttrande af ett så stort
antal egendomar, hvarom här skulle blifva fråga, uppnå gynsamma försäljningsresultat.

Hvarken det ena eller andra af dessa skäl ansåge departementschefen
sig kunna tillerkänna giltighet.

Hvad först jordbruksnäringen anginge, vore det uppenbarligen till
fördel för denna näring att så stort antal som möjligt af dess idkare vore
sjelfegande. Erfarenheten från föregående försäljningar hade ådagalagt, att
genom desamma tillfälle beredts en mängd kronoarrendatorer att förvärfva
de af dem arrenderade fastigheterna och då, enligt hvad departementschefen
inhemtat, någon svårighet för kronan att utfå köpeskillingarna icke visat
sig, syntes detta häntyda på att dessa försäljningar varit såväl till gagn
för jordbruksnäringen som till fördel för köparne. Någon grundad anledning
till antagande att förhållandena genom en sådan utsträckning af försäljningarna,
som departementschefen nyss förordat, skulle blifva annorlunda,
hade icke heller blifvit påvisad.

Huru en ytterligare realisation af kronoegendomar kunde komma att
ställa sig för kronan vore naturligtvis omöjligt att bestämdt förutsäga.
Äfven härutinnan syntes emellertid, såsom af hvad komitén i detta afseende
uppgifvit jemväl framginge, erfarenheten från föregåegde försäljningar
egnade att ingifva goda förhoppningar. Hela antalet kronoegendomar,
lemnande mellan 500 och 700 kronor i årligt arrende, uppginge till omkring
500. Af dessa komine emellertid en stor del att af en eller annan anledning
böra i kronans ego bibehållas och de återstående skulle försäljas först
i den mån de blefve arrendelediga, hvarigenom försäljningstiden komme

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

27

att omfatta minst 20 år. Äfven antaget att samtliga dessa 500 egendomar
äfvensom alla ännu osålda kronoegendomar med arrenden icke öfverstigande
500 kronor, uppgående till ett antal likaledes af omkring 500, blefve under
de närmaste 20 åren försålda, skulle inom landet i dess helhet i medeltal
för år endast omkring 50 försäljningar kunna ifrågakomma.

För jemförelses skull ville departementschefen här erinra, att under
tioårsperioden 1892—1901 af Kongl. Maj:t antagits köpeanbud å tillhopa
683 till försäljning utbjudna utarrenderade kronoegendomar, hvilka med
ett taxeringsvärde af tillsammans 5,090,808 kronor betingat i köpeskilling
7,973,927 kronor 84 öre. Att det i afseende å vissa enskilda egendomar
och till och med beträffande en eller annan trakt af landet kunnat uppstå
svårigheter att erhålla antagliga anbud vore ju helt naturligt, men
måste i betraktande af det gynsamma resultatet i dess helhet anses alldeles
betydelselöst.

Då härtill komme, att fortfarande, såsom hittills, naturligen icke någon
försäljning skulle komma till stånd utan att köpeanbudet blifvit af Kongl.
Maj:t pröfvadt och godkändt, kunde någon anledning att befara en för
kronan ofördelaktig realisation af ifrågavarande fastigheter icke anses
förefinnas.

Att, på sätt hushållningssällskapens ombud och landtbruksstyrelsen
ifrågasatt, undantaga de i Norrland och Dalarne belägna kronoegendomar
syntes departementschefen icke allenast med afseende å dessa egendomars
obetydliga antal skäligen betydelselöst utan dertill jemväl obehöflig!.
Redan förut hade i fall, då inom dessa landsdelar belägen, till försäljning
afsedd egendom varit försedd med skogsmark till större omfattning, än
husbehofvet funnits kräfva, den nämnda behof Överskjutande skogsmarksarealen
plägat i kronans ego bibehållas och afyttringen omfattat endast
inegor jemte nödig utmark. Ett liknande tillvägagående, hvilket jemväl
för framtiden komme att nogsamt iakttagas, finge väl anses främja och
icke motarbeta bevarandet inom dessa delar af landet af en sjelfegande
jordbrukareklass.

Emot förslaget att jemväl sådana förut icke utarrenderade kronoegendomar,
som ansåges icke kunna lemna högre årligt arrende än 700 kronor,
måtte kunna försäljas, hade departementschefen icke något att erinra
utan biträdde han härutinnan domänstyrelsens förslag. Äfven i fråga om
försäljningar af mark, tillhörande inköpta skogsegendomar, funne han sig
böra instämma uti hvad domänstyrelsen anfört samt ansåge förty, att åt
domänstyrelsen borde uppdragas att, oberoende af såväl skogshushållningsplanernas
upprättande som markens beskaffenhet, hos Kongl. Maj:t göra

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

framställning om försäljning af till inköpta skogsegendomar hörande områden,
hvilka utan olägenhet för skogsskötsel kunde afyttras.

I fråga om sättet och vilkoren för försäljningarna hade departementschefen
emot hvad domänstyrelsen föreslagit beträffande de områden, som
skulle komma att afyttras från inköpta skogsegendomar, icke någonting
att erinra. Beträffande öfriga till försäljning föreslagna fastigheter borde,
såsom äfven domänstyrelsen, som härutinnan icke särskildt yttrat sig, afsett,
vid försäljningarna enahanda grunder följas, som i afseende å fastigheter
af samma slag nu tillämpades och fastigheterna sålunda böra afyttras
i enlighet med bestämmelserna i kong!, brefvet den 29 maj 1874 utom
hvad anginge sådan del af utarrenderad kronoegendom, som funnes böra
efter styckning eller afsöndring försäljas enligt bestämmelserna i kongl.
brefvet den 25 september 1896.

Slutligen ansåge departementschefen Kongl. Maj:t böra af Riksdagen
äska bemyndigande, att till inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig
mark använda inflytande köpeskillingsliqvider för de fastigheter af nu
ifrågavarande slag, rörande hvilkas försäljning beslut korame att under
en viss tidrymd fattas; och tillstyrkte han, att denna tid bestämdes till
utgången af år 1903, intill hvilken tid det Kongl. Maj:t vid 1900 års
riksdag gifna enahanda bemyndigande beträffande hittills försäljningsbara
fastigheter vore gällande.

I likhet med alla dem, som, på sätt i statsrådsprotokollet omförmäles,
i detta ärende yttrat sig, anser utskottet önskvärdt, att medel beredes för
fortsatt inköp för statens räkning af skogsmark; och finner utskottet välbetänkt,
att för sådant ändamål en utsträckt försäljning af mindre kronoegendomar
må ega rum. Men att gifva denna försäljning en sådan omfattning,
som Kongl. Maj:ts föreliggande förslag innebär, synes utskottet icke
tillrådligt. Redan den omständighet, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i flera län, och, bland dem, län, inom hvilka ett jemförelsevis synnerligen
stort antal af ifrågavarande lägenheter äro belägna, afstyrkt den ifrågasatta
utsträckta försäljningen, torde mana till varsamhet.

Eldigt de vid skogskomiténs den 9 september 1899 afgifna betänkande
fogade tabeller utgjorde antalet egendomar, om hvilkas försäljning beslut
redan fattats, men hvilka ännu icke vore försålda, 612 med ett taxeringsvärde
af 5,579,260 kronor. I statsrådsprotokollet meddelas, att sedermera
afyttrats sådana lägenheter för tillhopa 1,511,781 kronor 35 öre; och då, efter
hvad erfarenheten gifvit vid handen, försäljningspriset för dessa egendomar
med omkring 50 procent öfverstiger taxeringsvärdet, kan antagas, att ännu
förefinnas egendomar med taxeringsvärde af omkring fyra och en half million

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

29

kronor, hvilkas försäljning skall på grund af Riksdagens redan fattade beslut
ega rum under den närmaste tiden. Vid bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande
förslag, eller försäljning af egendomar med arrenden från 500 till
700 kronor, skulle enligt nämnda tabeller ytterligare 505 egendomar med
taxeringsvärde af 7,811,200 kronor komma att falla inom kategorien af
egendomar, som skola afyttras. Af hvad departementschefen till statsrådsprotokollet
meddelat, har utskottet icke funnit sig öfvertygadt om lämpligheten
af så omfattande försäljning. Utskottet anser derför, att den nu
ifrågasatta försäljningen bör för närvarande inskränkas till de egendomar,
hvilka i arrende lemna mer än 500 kronor, men icke utöfver 600 kronor.
Dessa egendomars antal utgör enligt samma tabeller 266 med ett taxeringsvärde
af 3,797,800 kronor.

Härvid är att märka, att ett ytterligare antal kronoegendomar och lägenheter
blifva till salu utbjudna, derest Riksdagen, på sätt utskottet är sinnad!
att tillstyrka, medgifver försäljning af kronoegendomar, som ej varit
för statsverkets räkning utarrenderade, men som uppenbarligen äro eller
vid arrendeuppskattning finnas vara af sådan beskaffenhet, att för dem icke
kan påräknas högre arrende än 600 kronor, äfvensom af vissa å inköpta
skogsegendomar befintliga områden, hvilka icke anses böra för kronan bibehållas.

I afseende å försäljning af de nu af utskottet omförmälde egendomarne
har utskottet velat framhålla vigten deraf, att innan beslut fattas om dessa
egendomars afyttring bör, då förhållandena sådant påkalla, tillses, huruvida
de icke på grund af befintlig skogstillgång eller rätt till vattenkraft
må böra i kronans ego bibehållas.

Hvad beträffar till inköpt skogsegendom hörande område, hvars försäljning
nu ifrågasättes, föreställer sig utskottet, att i afseende å hvar och
en sådan sjelfständig bruknings- eller hemmansdels försäljning bör gälla
hvad som angående den öfriga egendomsförsäljningen nu föreslås, eller att
dess arrendevärde ej bör öfverstiga 600 kronor. I afseende å sådant område
har utskottet vidare velat uttala den mening, att före dess afskiljande
från skogsmark och försäljning domänstyrelsens jordbruksafdelning bör,
på det att vederbörlig hänsyn må tagas till dess lämpliga anordnande såsom
jordbruk slägenhet, i ärendet afgifva yttrande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då utskottet i öfrigt
icke haft något att mot Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning erinra,
får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande proposition må på
det sätt bifallas, att Riksdagen må

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

ej mindre medgifva

att dels vid inträffande arrendeledighet af sådan
under förvaltning af domänstyrelsen stäld och för statsverkets
räkning utarrenderad egendom, hvilken i arrende
lemnar mer än 500 kronor, men icke utöfver
600 kronor, dels i fråga om sådan kronoegendom, som
ej varit för statsverkets räkning utarrenderad, men som
uppenbarligen är eller vid arrendeuppskattning finnes
vara af sådan beskaffenhet, att för densamma icke kan
påräknas högre arrende än 600 kronor, dels ock beträffande
till inköpt skogsegendom hörande område, som
utan olägenhet för skogsskötseln anses kunna afyttras
och uppenbarligen är eller vid arrendeuppskattning finnes
vara sådant, att för detsamma icke kan påräknas högre
arrende än 600 kronor, det må bero af Kongl. Maj:t
att, efter omständigheterna i hvarje fall, förordna, huruvida
egendomen eller området bör för kronan bibehållas
eller till större eller mindre del försäljas;

att, der Kongl. Maj:t pröfvar försäljning af egendom,
tillhörande någotdera af förstnämnda två slag böra
ega rum, densamma må ske i enahanda ordning och på
enahanda vilkor, som i afseende å försäljning af egendom
af samma slag nu är enligt af Kongl. Maj:t och
Riksdagen fattade beslut gällande;

att, der Kongl. Maj:t finner försäljning af område
från inköpt skogsegendom böra ega rum, det må på
Kongl. Maj:t ankomma att för hvarje fall bestämma,
huruvida kongl. brefvet den 29 maj 1874, angående
försäljning af vissa hemman och lägenheter eller kongl.
brefvet den 25 september 1896, angående bestämmelser
att tjena till efterrättelse i fråga om lägenheters upplåtande
från kronans jordbruksdomaner, skall i afseende
å sättet och vilkoren för försäljningen tillämpas; samt
att vid hvarje försäljning derjemte må iakttagas de
särskilda bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna lämpligt
att, i allmänhet eller i vissa fall, för försäljningen meddela; dock

under vilkor att de genom försäljningen inflytande
medel skola användas för inköp af skogbärande
eller till skogsbörd tjenlig mark, och under iakttagande

♦

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

31

att medlen böra inlevereras till riksgäldskontoret och
der bokföras på sätt nu är stadgadt angående köpeskillingarna
för de kronoegendomar, som säljas enligt
kongl. brefvet den 29 maj 1874;

än äfven, under förutsättning af bifall till hvad
här ofvan föreslagits, medgifva, att köpeskillingarna för
de kronoegendomar af ofvan angifna slag samt till inköpta
skogsegendomar hörande områden, rörande hvilkas
försäljning beslut fattas under tiden till och med utgången
af år 1903, må för inköp af skogbärande eller
till skogsbörd tjenlig mark af Kongl. Maj:t disponeras
och följaktligen på Kongl. Maj:ts reqvisition från riksgäldskontoret
utbetalas.

Stockholm den 18 april 1901.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Reservationer:

af herrar P. Pehrson, C. Persson och A. Petersson, hvilka yrkat, att
utskottet måtte hemställa,

att Kongl. Maj:ts proposition må på det sätt bifallas,
att Riksdagen må

ej mindre medgifva,

att dels i fråga om sådan kronoegendom, som ej varit
för statsverkets räkning utarrenderad, men som uppenbarligen
är eller vid arrendeuppskattning finnes vara af
sådan beskaffenhet, att för densamma icke kan påräknas
högre arrende än 500 kronor, dels ock beträffande till
inköpt skogsegendom hörande område, som utan olägenhet
för skogsskötsel!! anses kunna afyttras och uppenbarligen
är eller vid arrendeuppskattning finnes vara
sådant, att för detsamma icke kan påräknas högre arrende
än 500 kronor, det må bero af Kongl. Maj:t att, efter
omständigheterna i hvarje fall, förordna, huruvida egendomen
eller området bör för kronan bibehållas eller till
större eller mindre del försäljas;

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 53.

att, der Kongl. Maj:t pröfvar försäljning af egendom,
tillhörande någotdera af förstnämnda två slag, böra ega
rum, densamma må ske i enahanda ordning och på enahanda
vilkor, som i afseende å försäljning af egendom
af samma slag nu är enligt af Kong!. Maj:t och Riksdagen
fattade beslut gällande;

att, der Kongl. Maj:t finner försäljning af område
från inköpt skogsegendom böra ega rum, det må på
Kongl. Maj:t ankomma att för hvarje fall bestämma,
huruvida kongl. brefvet den 29 maj 1874, angående
försäljning af vissa hemman och lägenheter, eller kongl.
brefvet den 25 september 1896, angående bestämmelser
att tjena till efterrättelse i fråga om lägenheters upplåtande
från kronans jordbruksdomäner, skall i afseende
å sättet och vilkoren för försäljningen tillämpas; samt
att vid hvarje försäljning derjemte må iakttagas de
särskilda bestämmelser, Kongl. Maj:t kan finna lämpligt
att, i allmänhet eller i vissa fall, för försäljningen meddela; dock

under vilkor, att de genom försäljningen inflytande
medel skola användas för inköp af skogbärande
eller till skogsbörd tjenlig mark, och under iakttagande,
att medlen böra inlevereras till riksgäldskontoret och
der bokföras på sätt nu är stadgadt angående köpeskillingarna
för de kronoegendomar, som säljas enligt
kongl. brefvet den 29 maj 1874;

än äfven, under förutsättning af bifall till hvad
här ofvan föreslagits, medgifva, att köpeskillingarna för
de kronoegendomar af ofvan angifna slag samt till inköpta
skogsegendomar hörande områden, rörande hvilkas
försäljning beslut fattas under tiden till och med utgången
af år 1903, må för inköp af skogbärande eller
till skogsbörd tjenlig mark af Kongl. Maj:t disponeras
och följaktligen på Kongl. Maj:ts reqvisition från riksgäldskontoret
utbetalas.

af herr O. Larsson, som ansett utskottet hafva bort hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1902.