12

Statsutskottets Utlåtande. N:o 49.

iV;o -il?.

Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1902, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den kronan tillhöriga fasta egendomen n:o 10
i qvarteret Kulberget mindre i Stockholm.

(T. A.)

Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden för den 7 februari 1902 har Kongl. Maj:t uti en
till Riksdagen samma dag aflåten proposition (n:o 59) föreslagit Riksdagen
medgifva,

att den kronan tillhöriga fasta egendomen n:o 10 i qvarteret Kulberget
mindre i Stockholm finge försäljas för ett pris af minst 107,500
kronor,

samt att, vid bifall till Kongl. Maj:ts uti proposition ofvanberörda
den 7 februari 1902 gjorda framställning om bildande af eu fond, benämnd
»Landtförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål»,
köpeskillingen finge till nämnda fond ingå.

Till ofvanberörda statsrådsprotokoll har departementschefen erinrat,
hurusom Kongl. Maj:t i en till 1879 års Riksdag aflåten proposition
(n:o 8) föreslagit Riksdagen att medgifva, att en kronan tillhörig egendom
i qvarteret Kulberget mindre tillika med en annan kronans i hufvudstaden
belägna egendom finge försäljas och den för egendomarne

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

13

inflytande köpeskilling af Kongl. Maj:t i mån af behof användas för
anläggning och anordnande af sjukhus för epidemiskt sjuke af Stockholms
garnison. Då emellertid det försäljningsbelopp, hvartill de till
försäljning föreslagna egendomarne uppskattats, beräknadt för egendomen
i qvarteret Kulberget mindre till 25,800 kronor, enligt Riksdagens åsigt
blifvit satt väl lågt, och då staten ofta befunnits vara i behof af tomtplatser
inom hufvudstaden, samt således nödig omtanke syntes bjuda,
att staten icke afhända sig egendomar i Stockholm, hvilka, om icke
användbara för statens behof, kunde lemnas i utbyte mot andra, både
Riksdagen ansett sig icke böra bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit.

Sedan dess hade emellertid, såsom ock blifvit anmärkt af Riksdagens
år 1891 församlade revisorer, förändrade förhållanden inträdt. Den ä
egendomen befintliga byggnad, som på 1760-talet. uppförts till sockerbruk,
men derefter apterats till reservsjukhus för epidemiskt sjuke af
garnisonen, måste numera, enligt bemälda revisorers åsigt, anses såsom
alldeles olämplig till inhysande af sjuke. Dessutom både, efter hufvudstadens
tillväxt åt detta håll, sjelfva tomtens läge blifvit sådant, att
byggnadens användande till epidemiskt sjukhus icke vidare syntes kunna
ifrågasättas. Icke heller vore densamma för sådant ändamål behöflig,
sedan aftal träffats med Stockholms stad, att i svårare smittosamma
sjukdomar insjuknade af Stockholms garnison finge intagas å stadens
epidemisjukhus mot der gällande afgifter. Genom belägenheten i en
af stadens numera tätt bebyggda delar hade också tomtens värde efter
är 1879 mångdubblats. Af dessa anledningar hade revisorerna ansett,
att frågan om egendomens försäljning borde tagas i förnyadt öfvervägande.

1892 års Riksdag hade, på sätt revisorerna andragit, funnit byggnadens
användande till epidemisjukhus icke vidare kunna ifrågasättas;
och då hvarken byggnaden eller tomten, så vidt Riksdagen kunnat finna,
vore för något statens ändamål användbar, hade Riksdagen ii skrifvelse
(n:o 41) den 17 maj 1892 anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke förnyade åtgärder borde vidtagas för fastighetens
afyttrande.

Sedan^ i öfverensstämmelse med Kongl. Maj ds, efter direktionens
öfver allmänna garnisonssjukhuset hörande, den 14 februari 1896 gifna
föreskrift det inom egendomen förvarade förråd blifvit delvis till garnisonssjukhuset
öfverfördt och delvis försåldt, hade öfverintendentsembetet
den 22 mars 1898 afgifvit infordradt yttrande rörande egendomens
disposition och saluvärde. Dervid hade embetet upplyst, att, med stöd
af kongl. bref den 30 mars 1855, eu af embetet senast den 11 mars
1890 antagen vaktmästare fått mot skyldighet att utöfva tillsyn öfver

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

egendomen åt sig tills vidare upplåten fri bostadslägenhet om två rum
och kök i östra flygelbyggnadens bottenvåning, samt att af byggnaderna
å tomten i öfrigt, på grund af särskilda kongl. bref, uthusbyggnaderna
å gården, sjukhusets hela bottenvåning med undantag af en förstuga,
vaktmästarebostaden och ett magasin, hela våningen eu trappa upp,
med undantag af ett förrådsrum, och hela våmingen två trappor upp
disponerades af stora teatern för förvaring af teatermateriel, att allmänna
garnisonssjukhuset innehade förberörda magasin och förrådsrum, samt
att hela våningen tre trappor upp upptoges af kommerskollegium för
bevarande af arkivhandlingar. Under erinran, att tomten i fråga, som
med en areal af 19,215 qvadratfot egde fasadrätt åt den numera ur
stadsplanen för Östermalm uteslutna Ladugårdslands tullgata, icke stötte
till någon i samma plan för närvarande ingående gata och för ty icke
kunde ändamålsenligt bebyggas utan att sammanslås med någon angränsande
tomt, dels ock att, då det i byggnaderna å tomten befintliga yttre
murtegel vore betydligt förvittradt och det inre, såsom misstänkt att
vara bemängdt med smittämne, säkerligen icke kunde eller finge användas
till byggnadsmateriel för boningshus, byggnaderna vid skeende försäljning
icke kunde antagas representera något värde, ville öfverintendentsembetet
såsom sin åsigt hafva uttalat, att tomten med åbyggnader
kunde åsättas ett försäljningspris af 5 kronor 50 öre qvadratfoten, utgörande
105,682 kronor 50 öre.

Direktionen öfver allmänna garnisonssjukhuset hade i utlåtande
den 15 juni 1898 förklarat, att densamma för sin del icke hade något
att erinra mot egendomens försäljning, desto hellre som den icke, åtminstone
i sitt nuvarande skick, kunde för garnisonens sjukhus i någon
mån användas.

Likaledes hade ar m e fö r val tu i ngen å fortifikations- och intendentsdepartementen
i utlåtande den 11 oktober 1898 anmält, att, vid det förhållande,
att egendomen icke användes eller ens vore lämplig att på
något sätt användas för förvaltningens räkning, icke något funnes å förvaltningens
sida att invända mot egendomens försäljande.

Slutligen hade medicinalstyrelsen i utlåtande den 23 november
1898 tillstyrkt försäljning af ifrågavarande egendom under förutsättning,
att åtgärder vidtoges för uppförande snarast möjligt af nya lokaler frivård
af Stockholms garnisons epidemiskt sjuke.

I enlighet med hvad i ^Riksdagens förberörda skrifvelse anförts,
kunde det, enligt departementschefens åsigt, numera icke ens ifrågasättas,
att egendomen skulle komma att åter användas såsom epidemisjukhus.
Till följd af sina ytterst låga rum, små fönster, bristande venti -

Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

15

Nation och uppvärmning, dåliga trätrappor och förstugor samt bofällig^
beskaffenhet i öfrigt både sjukhusbyggnaden länge varit alldeles olämplig
att begagna för svårt sjukes vederfående. Också hade, såsom garnisonssjukhusdirektionen
i en skrifvelse den 23 november 1878 omförmäla
dödligheten derstädes under 1834 och 1853 års koleraepidemier
vant relativt betydlig, då de sjuke der ej kunnat erhålla den vård, deras
tillstånd kraft. Härtill komme, att byggnaden genom sitt läge inom
en af stadens numera förnämsta och folkrikaste delar blifvit ytterligare
olämplig. såsom epidemiskt sjukhus. Då densamma sålunda, äfven om
annat epidemisjukhus för garnisonen icke funnes, ej kunde såsom sådant
användas, syntes det, att frågan om egendomens försäljning icke vidare
kunde hafva sammanhang med frågan om anskaffande af annat sjukhus.
Vid sådant förhållande och då egendomen med hänsyn till tomtvärdet
vore alltför dyrbar för det bruk, hvarför den nu toges i anspråk, och
i allt fall den der förvarade teatermateriel efter den nya teaterbyggnadens
uppförande kunde dit förflyttas samt plats för kommerskollegii
arkivalier utan svårighet. kunde annorstädes beredas, ansåge departementschefen
frågan om fastighetens försäljning icke vidare böra uppskjutas.

Egendomen hade den 1 augusti 1783 inköpts för 6,500 riksdaler
specie. Vid bedömandet af dess nuvarande värde ansåge departementschefen
i likhet med öfverintendensembetet, att något afsevärdt pris för
sjelfva byggnaderna icke kunde beräknas. Deras möjliga värde kunde
knappast betäckas af kostnaderna för deras nedrifning. Hvad anginge
tomtvärdet, ansåge departementschefen det förhållande, att egendomen
icke sträckte sig till någon gata och för ty icke lämpligen utan sammanslagning
med annan tomt eller tomtdel kunde bebyggas, föranleda, att
icke fullt samma pris som för andra tomter i trakten kunde påräknas.
Penna olägenhet minskades dock genom den obestridliga rätt till fasad
åt den numera igenlagda Ladugårdslands tullgata, som medföljde egendomen,
och medförde den verkan, att icke någon byggnad kunde uppföras
å den framför liggande, Östermalmsgatan angränsande tomtdel.
Efter den af öfverintendentsembetet gjorda värdering hade köpeanbud
å egendomen till det af nämnda embete densamma åsätta pris inkommit.
Nu hade departementschefen under hand låtit infordra ytterligare
anbud å egendomen med påföljd, att ett anbud å 107,500 kronor afgifvits,
hvilket belopp, något högre än det förut afgifna, kunde anses såsom
ett skäligt minimipris.

Under erinran, att Kongl. Maj:t beslutit hos Riksdagen göra framställning
om bildande af en fond för landtförsvarets byggnader och
andra försvarsändamål, ville departementschefen framhålla, att köpeskil -

16 Statsutskottets Utlåtande N:o 49.

lingen för nu omhandlade egendom lämpligen borde till denna fond ingå.

Efter tagen kännedom om de till ärendet hörande handlingar,

O

hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm dela 18 april 1902.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.