Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

1

N:o 30.

Ank. till Rikst]. kansli den 7 mars 1902, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1900.

(T. A.)

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling'' ofvannänmda revisionsberättelse,
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter
till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit hänvisad,
får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande af de för
ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa Riksdagens
pröfning de af revisorerne gjorda framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttrande; kommande utskottet att dervid följa den ordning, som
i revisionsberättelsen blifvit iakttagen.

Fångvårdsstyrelsen.

§ 1-

(Rev. ber. pag. 30: uti. pag. 571, 572, 576, 577.)

Uti förevarande revisionsberättelse hafva revisorerne meddelat, att vid
besök, som revisorerne gjort i Örebro länsfängelse, hvilket vore uppfördt år
1859, eller vid den tid, då de flesta af rikets länsfängelser blifvit byggda,
Bill. till Riksd. Prat. i902. 4. Sami. 1 Afl. 23 Höft. (N:o 30.) 1

Ang. anordningarna
vid
predikning ar
inom Örebro
länsfängelse.

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

och innehölle 90 celler i tre våningar, hade revisorerne tillfälle att iakttaga,
att med de anordningar, som vid predikningarna i fängelset egde rum, dervid
cellernas dörrar medelst en å deras yttre sida anbringad hasp till någon ringa
del hölles öppna, predikanten, som under förrättningen hade sin plats i fängelsets
midt, icke kunde, äfven om han vore begåfvad med mer än vanligt
klar stämma, uppfattas i de mest aflägset belägna cellerna. Då gifvet vore,
att den religiösa undervisningen blefve utan betydelse för dem, som icke kunde
klart och tydligt höra predikantens föredrag, och då antagas kunde, att enahanda
olägenhet, som den nu angifna, förefunnes vid rikets öfriga efter samma
system och i samma storlek uppförda länsfängelser, hade revisorerne funnit
detta förhållande vara af den allvarliga beskaffenhet, att revisorerne ansett
sig böra derå fästa Riksdagens särskilda uppmärksamhet.

Uti det med anledning af revisorernes anmärkningar rörande fångvårdsförvaltningen
den 17 januari 1902 afgifna utlåtande har fångvårdsstyrelsen,
beträffande förevarande framställning, till en början erinrat, att den religiösa
undervisningen till allra hufvudsakligaste del meddelades de i cellfängelserna
intagna fångar under de enskilda besök hos hvar särskild fånge inne i hans
cell, hvilka det ålåge predikanten att verkställa, samt att nämnda undervisnings
betydelse således ej så helt berodde af fångens förmåga att uppfatta
predikningarna under den gemensamma söndagsgudstjensten, som revisorerne
syntes förmena.

1 öfrigt har styrelsen, som beträffande revisorernes uppgifter i fråga
om svårigheten att höra predikantens föredrag, inhemtat yttranden från Kong!.
Maj:ts befallningshafvande i Örebro län samt länsfängelsets direktör, härjemte
i afskrift öfverlemnat sagda yttranden, af hvilka, enligt styrelsens förmenande,
med nog tydlighet framginge, att revisorernes anmärkning väl hufvudsakligen
föranledts af den omständighet, att vid besöket och profvets verkställande
cellkorridorens fönster varit öppnade samt dessutom arbete i en del celler
pågått, hvilket allt ej vore förhållandet under gudstjensterna. Tillika upplyste
Kong!. Maj:ts befallningskafvandes utlåtande, att de enda celler, från
hvilka predikanten möjligen ej skulle kunna fullt uppfattas, vore de fyra liörncellerna
å nedra botten, hvilka emellertid på grund af sin kyla endast undantagsvis
användes.

I kyrkorna, de allmänna gudstjenstlokalerna, gåfves nästan alltid vissa
platser, från hvilka predikningarna endast med svårighet, kanske alldeles icke
kunde uppfattas. Att å ett fängelse, hvilket väl dock i främsta rummet borde
vara afpassadt för fångarnas ändamålsenliga bestraffning och trygga förvarande,
ställa större fordringar i akustiskt hänseende än å de allmänna gudstjenstlokalerna,
förefölle mindre befogadt: och icke vore det gerna rimligt att i
konstruktionen af de många dyrbara och enligt styrelsens åsigt synnerligt

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

3

ändamålsenliga cellfängelserna ifrågasätta förändringar endast i det af revisorerne
framhållna syftet, om än i dessa fängelser en eller annan cell skulle,
i likhet med hvad här anmärkts, vara i akustiskt afseende mindre tillfredsställande.

På grund af hvad styrelsen sålunda anfört och med hänsyn till de af
Kongl. Maj:ts befallningshafvande och fängelsets direktör meddelade upplysningar,
hvilka icke uteslöte möjligheten, att ovana eller bristande hörselförmåga
hos den eller dem, som verkstält det till grund för revisorernes uppfattning
liggande profvet, bidragit till anmärkningens uppkomst, ansåge styrelsen
samma anmärkning icke vara af beskaffenhet att föranleda åtgärd, helst
styrelsen hade det förtroende till fängelseföreståndaren, att de fyra celler,
hvilka i här berörda hänseende kunde vara mindre tillfredsställande, icke toges
i användning för fångar, som för längre tid vore i fängelset intagna eller hade
svårighet att uppfatta predikantens föredrag.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande bär uti ofvanberörda utlåtande anfört,
att vid inspektion å länsfängelset, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande företagit
särskildt med anledning af Riksdagens revisorers anmärkning rörande
anordningarne vid gudstjensterna derstädes, hade den upplysning vunnits, att
fönstren i korridorerna under Riksdagens revisorers besök å fängelset stått
öppna och att arbete då jemväl pågått i en och annan cell, hvarigenom det
helt naturligt varit svårare att från de mest aflägset belägna cellerna uppfatta
predikantens ord än under de ordinarie gudstjensterna, då fönstren vore stängda,
allt arbete förbjudet och tystnad rådde i fängelse!,

Väl påstodes det, att cellfångens hörsel skärptes, men äfven om, detta
oafsedt, predikanten möjligen icke skulle kunna uppfattas fullt så väl från de
fyra mest aflägset belägna cellerna å nedre botten, hvilka vore kallare än
öfriga celler och derför endast i nödfall användes, syntes detta.lätt kunna
afhjelpas derigenom att under gudstjensterna antingen dörrarne till dessa fyra
celler öppnades något mera eller ock att der befintliga fångar förflyttades till.
andra mera lämpliga platser, hvilket, senare alltid iakttoges med fånge, som
anmälde sig lida af svag hörsel.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstälde derför, huruvida skäl förefunues
att med anledning af Riksdagens revisorers anmärkning för närvarande
vidtaga några andra åtgärder än att fängelsedirektören erhölle förständigande
att under gudstjenst å fängelset tillse, antingen att dörrarne till ofvannämnda
fyra celler till någon större del hölles öppna, eller ock att fånge derifrån förflyttades
till annan mera lämplig plats.

Uti det af fångvårdsstyrelsen åberopade yttrandet af läns fängelsets direktör
har denne förklarat, att revisorernes anmärkning i förevarande hänseende
måste slå den med förvåning som i öfver 20 år åtskilliga gånger under hvarje

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

års lopp varit närvarande under gudstjensterna ocli af intresse åhört dem i än
den ena än den andra aflägsna cellen och alltid, till och med under de senare
åren, då åldern gjort att hörseln ej varit fullt normal, hört utmärkt väl, ja
till och med då främmande ovan predikant uppträdt.

Orsaken att fängelsepredikanten ej nu kunnat uppfattas kunde ej vara
annan än uteslutande den, att korridorfönstren stått, som vanligt under dagen,
öppna, och ej såsom under gudstjensterna stängda, hvarigenom ljudet hindrats
gå ut, utan hördes i hvarje vrå af fängelset.

Som man vet, skärptes ensamhetsfångens hörsel orimligt och vid flera
tillfällen hade man funnit, att fången genom låst dörr uppfattat saker, som
tilldragit sig ganska aflägset bort i korridoren; och vore fängelsedirektören
derför fullt förvissad om att hvarje fånge hörde, om han ville, fullkomligt
predikanten under våra vanliga gudstjenster med stängda korridor fönster.

Med anledning af fångvårdsstyrelsens ofvan omförmälda yttrande öfver
revisorernes förevarande framställning får utskottet till en början erinra, att
då, på sätt revisorerne anfört, fångpredikanten vid predikoförrättningar har
sin plats i fängelsets midt, eller med andra ord midt å den mellersta våningen,
de derifrån mest aflägset belägna cellerna måste vara icke, såsom fångvårdsstyrelsen
förmenar, fyra utan åtta, nemligen de fyra hörncellerna i ej allenast
nedersta, utan äfven öfverstå våningen.

Hvad i öfrigt beträffar föreliggande framställning, har, såsom ofvan
nämnts, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län ansett, att med anledning
af revisorernes anmärkning fängelsedirektören bör erhålla förständigande
att under gudstjenst å fängelset tillse, att antingen dörrarne till de ifrågavarande
cellerna till någon större del hållas öppna eller ock att fånge derifrån
förflyttas till annan lämplig plats.

Utskottet föreställer sig, att genom de af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
sålunda föreslagna åtgärder den anmärkta olägenheten kan i väsentlig
män förebyggas; och då utskottet antager, att Riksdagens revisorer vid de
besök, som af dem framdeles liksom hittills komma att göras å rikets fångvårdsanstalter,
icke skola underlåta att egna ifrågavarande angelägenhet den
särskilda uppmärksamhet, den är egnad att uppväcka, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

5

Anslaget till ersättning åt personer, menigheter och allmänna inrättningar för
dem genom nya strafflagens införande frångångna bötesandelar.

§ 2-

(Rev. ber. pag. 32—37; uti. pag. 577, 578.)

I skrifvelse deri 21 oktober 1863 hade, enligt hvad i revisionsberättelsen
meddelas, rikets då församlade ständer — med tillkännagifvande, det rikets ,
ständer beslutat, att såsom ersättning för de förluster, som till följd af strafflagens
innehåll, att deri stadgade böter borde tillfalla kronan, kunde drabba
personer, menigheter eller allmänna inrättningar, finge af inflytande bötesmedel
från och med det år den nya strafflagen trädde i verksamhet tills
vidare dem tilläggas ett belopp, motsvarande hvad de, efter medelberäkning
för senaste fem år, ditintills årligen uppburit — tillika anhållit, att Kongl.
Maj:t måtte till rikets näst derpå sammanträdande ständer framlägga förslag
till ersättning åt vederbörande för den förlust, som genom de i strafflagen
stadgade böters indragande till kronan dem tillskyndades.

Statskontoret, som anbefalts att till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande
och förslag angående lämpligaste sättet att åt hvad rikets ständer
sålunda beslutat bereda verkställighet, hade i afgifvet utlåtande anfört, bland
annat, att en så fullständig utredning, som för ordnandet af ifrågavarande
angelägenhet vore af nöden, af flera skäl ej kunde då åstadkommas; dit hörde
nemligen att undersöka, huruvida i afseende å sådana bötesandelar, som dittills
tillkommit vissa tjensteman, rättigheten till ersättning för förlusten deraf kunde
anses vara fästad vid tjenstebefattningen eller böra med innekafvarens tjenstetid
upphöra; huruvida vederbörande kommuners enahanda rätt kunde vara af
beskaffenhet, att dylik ersättning borde dem för obegränsad tid tilläggas,
oafsedt de tillgångar för deras behofs fyllande, som genom kommunalförfattningarna
blifvit dem beredda; huruvida vissa allmänna inrättningar, med slik
rätt till bötesandelar och i fortfarande behof deraf, kunde erhålla sin ersättning
i mera lämplig form; huruvida särskilda af staten ingångna förbindelser
förefunnes, som i nämnda hänseende medförde eu ovilkorlig ersättningsskyldighet
för all framtid o. s. v.; att för åvägabringande af en sådan utredning
erforderliga upplysningar saknades i tillgängliga räkenskaper och handlingar,
af Indika icke med säkerhet ens kunde inhemtas, huru stor del af böterna
ådömts på grund af lagrum och särskilda författningar, hvilka genom den
nya lagen blifvit upphäfda, eller huru stor del deraf fortfarande utginge,

I fråga om
upphörande
if förestående
ersättnings
utgående.

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

oberoende af den nya lagförändringen; samt att ännu mindre upplysning deraf
kunde vinnas rörande de öfriga omständigheter, Indika måste tagas i betraktande
vid uppgörande af ett fullständigt förslag till reglering af ifrågavarande
förhållande; och hade i följd deraf statskontoret hemstält, att alla de, vare
sig tjensteman, menigheter eller allmänna inrättningar, hvilka ansåge sig ega
grundade anspråk på ifrågavarande slags ersättning, måtte genom kungörelse
föreläggas att, vid lämpligt äfventyr, med företeende af angifna handlingar sig
dertill anmäla.

Med anledning häraf hade Kongl. Maj:t genom kungörelse den 29
augusti 1865 förordnat, att vederbörande, som ansåge sig ega grundade anspråk
på ersättning i ifrågavarande hänseende, borde före den 1 mars 1866
till utbekommande af sådan ersättning anmäla sig, de som tillhörde landsorten
hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande och de i Stockholm varande hos
öfverståthållareembetet, samt dervid med behöriga handlingar styrka hvad de
under åren 1860—1864 åtnjutit i andelar af ifrågavarande böter.

Emellertid hade Kongl. Maj:t hemstält till 1865—1866 årens Riksdag,
dels att tills vidare måtte få till vederbörande utbetalas de belopp, hvilka vid
den pröfning af väckta ersättningsanspråk, som Kongl. Maj:t antingen sjelf
företoge eller åt annan myndighet uppdroge, blefve godkända, dels ock att
rikets ständer måtte för sådant ändamål anvisa ett särskildt förslagsanslag å
250,000 riksdaler att utgå under rubrik: ersättning till personer, myndigheter
eller allmänna inrättningar för dem genom nya strafflagens införande frångångna
bötesandelar; och hade hvad Kong]. Maj:t sålunda föreslagit af rikets
ständer bifallits.

I proposition till 1867 års Riksdag hade Kongl. Maj:t i förevarande
ämne meddelat, bland annat, att de till följd af förenämnda kungörelse af
den 29 augusti 1865 inkomna ersättningsanspråk blifvit, allt efter som de
insändts, af Kongl. Maj:t pröfvade, i sammanhang hvarmed Kongl. Maj:t
föreskrifvit, att alla de ersättningsbelopp, som af Kongl. Maj:t för mistade
bötesandelar bestämdes, skulle utgå tills vidare och intill dess den af rikets
ständer begärda reglering kunde åstadkommas eller annorlunda förordnades;
dock att, derest ersättning sålunda komme att tillfalla någon tjensteman,
hvilken blifvit till sin befattning utnämnd efter det nya strafflagen trädde i
verket, icke på nämnda ersättning finge grundas anspråk att jemväl vid en
framtida reglering varda dervid bibehållen.

I enlighet med Kongl. Majts förslag hade ifrågavarande anslag blifvit
af Riksdagen nedsatt från 250,000 kronor till 160,000 kronor, hvilket belopp
ansetts för ändamålet tillräckligt.

I det vid Kongl. Maj:ts till 1869 års Riksdag aflåtna statsverksproposition
fogade statsrådsprotokoll öfver justitiedepartementsärenden meddelades,

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

7

att enligt en i departementet verkstad uträkning de uti ifrågavarande afseende
utgående ersättningar belöpte sig till högst 147,289 riksdaler årligen;
och då Kong]. Maj:t förklarat under år 1868 inkomna nya ansökningar om
dylik ersättning icke kunna, såsom för sent framstälda, vinna afseende, kunde
någon förhöjning af nämnda belopp icke ifrågakomma.

Af dessa ersättningar hade, enligt hvad i anförda
upplystes, anslagits åt:

häradshöfdingar ..........................................................................

härader.........................................................................................

nämnder .....................................................................................

häradshöfdingar, härader och nämnder gemensamt ...............

städer (deruti för en del jemväl ingått rådstufvurätternas

andelar).................................................................................

rådstufvurätter .........................................................................

stadsfiskaler ................................................................................

landsfiskaler .................................................................................

statsrådsprotokoll

r:dr 6,708

„ 6,846

„ 6,534

„ 1,585

kronofogdar

länsmän ......................................................................

särskilda inrättningar, embetsverk och tjensteman

fatt igvårdsstyrelser ..................................................

kyrkor ........................................................................

21,630

3,336

34,584

1,397

320

23,146

27,358

13,834

20

Summa r:dr 147,298

Då, efter hvad i statsrådsprotokollet närmare meddelades, under ofvannämnda
rubrik “särskilda inrättningar, embetsverk och tjensteman" inginge
ersättning till skogsplanteringskassan samt till åtskilliga skogstjenstemän
och betjente, men en definitiv reglering af skogsstaten förelåge och då på
grund deraf denna ersättning komme att upphöra samt äfven i andra afseenden
minskning uti ifrågavarande ersättningar kunde emotses, hade Kong!. Maj:t
hemstält, att det för ifrågavarande ändamål utgående statsanslaget måtte nedsättas
från 160,000 kronor till 120,000 kronor, med förklarande dels att
ersättning för mistade bötesandelar icke vidare komme att utgå till härader,
fångvårdsstyrelse^ kyrkor och städer, hvad dessa sistnämnda anginge, såvida
rättigheten till dylik ersättning ej grundade sig på särskilda privilegier eller
före nya strafflagens tillkomst gifna resolutioner, dels ock att, derest definitiv
reglering af skogsstaten blefve af Riksdagen och Kong!. Maj:t före följande
statsregleringsperiod faststäld, ifrågavarande slags ersättning jemväl komme
att upphöra för skogsplanteringskassan från och med år 1870 och för tjenstebefattningar
vid skogsstaten med dåvarande innehafvare^ afgång eller till -

8 Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

trådande af så stor löneförhöjning, som motsvarade den ersättning de dittills
uppburit.

Denna framställning hade bifallits af Riksdagen, som vid tillkännagifvande
af sitt beslut härom tillika anhållit, dels att de då till vissa häradshöfdingar
utgående ersättningsbelopp måtte, i mån af tjensteinnehafvarnes afgång,
upphöra att utgå, dels ock att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
om icke jemväl åtskilliga andra för det dåvarande utgående ersättningar
af ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna indragas.

Efter det definitiv reglering af skogsstaten blifvit faststäld att lända till
efterrättelse från och med år 1870 samt Kongl. Maj:t med anledning af
Riksdagens nyssberörda anhållan dels förklarat sig vilja vid hvarje ny tillsättning
af de häradshöfdingeembeten, till hvilka ersättning för mistade bötesandelar
utginge, taga i öfvervägande, huruvida ersättningen för framtiden
behöfde tagas i anspråk, dels ock förordnat, att de ersättningsbelopp, som
blifvit anslagna till amiralitetskrigsmanskassan, Linköpings skogskassa och
krigsfiskalen, skulle statsverket besparas, hade, enligt hvad i statsverkspropositionen
till 1870 års Riksdag meddelades, det ifrågavarande ersättningsbeloppet
kunnat nedbringas från ofvan angifna 147,298 riksdaler med omkring 30,600
riksdaler; hvadan, på Kongl. Majrts förslag, ifrågavarande anslag af Riksdagen
blifvit nedsatt till 117,000 riksdaler.

Anslaget hade ytterligare nedsatts, dels vid 1874 års riksdag till
111,000 kronor med afseende å indragning vid reglering af häradshöfdingarnes
löneförmåner af de till dem utgående ersättningsbelopp för mistade bötesandelar,
dels vid 1877 års riksdag — i följd af den vid nästföregående riksdag
faststälda lönereglering för rikets hofrätter, hvarigenom dervarande advokatfiskaler
mista! förut innehafil rätt till bötesersättning, och i betraktande af
att de efter den 26 maj 1876 utnämnda landsfiskaler ej berättigats till dylik
ersättning samt med hänsyn till afgången bland tjensteman, som endast haft
personlig rätt till sådan ersättning — till 107,000 kronor, dels ock vid 1879
års riksdag med anledning af den inträdda löneregleringen för kronofogdar
och länsmän till 84,000 kronor, med hvilket belopp detta förslagsanslag
sedermera alltjemt blifvit i riksstaten uppfördt.

Enligt hvad revisorerne af räkenskaperna för revisionsåret inhemta!,
hade ersättning från ifrågavarande anslag under året utgått med 82,799
kronor 33 öre till nedannämnda personer, menigheter och allmänna inrättningar,
nemligen
rådstufvurätter,
stadsfiskaler,
häradsnämnder,
tingslagsnämnder,

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

9

landsfiskaler,

poliskaminaren i Norrköping,
polisgevaldiger i Norrköping,
d:o i Karlskrona,

polisfiskalen och poliskommissarierna i Göteborg och dem underlydande öfverkonstaplar
samt befälhafvaren för stadens nattbevakningskår och den
honom underlydande nattbevakning,
stadsvaktmästaren i Uddevalla,
två poliskonstaplar i d:o,

länsmannen i Trollhättans distrikt af Yäne härad,

Malungs sockens nämnd,
tre poliskonstaplar i Hernösand,
fiskalen i Örnsköldsvik,
borgmästaren i Vaxholm,
följande städer:

. Norrköping,

Söderköping,

Trosa,

Karlshamn,

Kristianstad,

Helsingborg,

Landskrona,

Jönköping,

Grenna,

Eksjö,

Göteborg,

Uddevalla,

Borås,

Venersborg,

Mariestad (till kyrkans vidmakthållande),

Lidköping,

Falun,

Hernösand,

Sundsvall,

Luleå,

i Stockholm:

förste stadsfiskalen,
andre d:o,
tredje d:o,

allmänna barnhusinrättningen,

Bih. till Eiksd. Prot. 1902. 4 Samt. 1 Afd. 23 Höft.

2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

polispersonalens pensionsinrättning,
poliskassan.

Hvad sålunda i detta ärende förekommit, både revisorerne velat för
Riksdagen omförmäla under uttalande af den mening, att det kunde ifrågasättas,
huruvida den utredning i förevarande ämne och den deraf föranledda
reglering, som i Riksdagens ofvannämnda skrifvelse den 21 oktober 1868
åsyftats, verkligen blifvit åstadkommen, samt att önskligt vore, att en fullständig
utredning blefve åvägabragt till beredande af möjlighet för ifrågavarande
ersättnings slutliga upphörande.

På grund af remiss liar statskontoret angående denna fråga afgifvit
utlåtande och deruti t ill k ännagifvit, att den utredning, som föregått Kongl.
Maj:ts särskilda beslut i fråga om de belopp, hvilka skulle utgå från nämnda
anslag, icke blifvit af statskontoret verkstäld, samt att detta embetsverk i
öfrigt endast haft att till vederbörande utbetala berörda belopp, hvadan statskontoret
icke vore i tillfälle att bedöma, huruvida — på sätt revisorerne
ifrågasatt — någon ytterligare utredning i sådant hänseende vore af behofvet
påkallad.

Då det otvifvelaktigt skulle lända till enkelhet och reda i förvaltningen,
om ifrågavarande mångskiftande ersättning kunde upphöra, men beslut derom
måste byggas på en omfattande utredning i afseende å såväl vederbörandes
rätt till denna ersättnings utbekommande som sättet för dess aflösning, der
sådan måste förekomma, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa fullständig
utredning i frågan om den till personer, menigheter
och allmänna inrättningar utgående ersättning för dem
genom nya strafflagens införande frångångna bötesandelar
samt till Riksdagen inkomma med förslag till åtgärder för
denna ersättnings upphörande.

Arméförvaltningen

§ 3.

(Rev. ber. pag. 91—98; uti. pag. 585—589, 592—595.)

Angående Med anledning af besök å nedannämnda truppförbands mötesplatser i

anordningarna
vid vissa
mötesplatser.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30. 11

Norrland hafva revisorerne i förevarande revisionsberättelse meddelat, bland
annat, följande:

Vid besök, å Vesterbottens regementes lägerplats vid Vännäs både
revisorerne iakttagit, att dräneringsarbetena å lägerplatsen icke blifvit på ett
fullt nöjaktigt sätt utförda. Vid en del byggnader syntes icke hafva blifvit
tillfredsställande sörjdt för ytvattnets ändamålsenliga afledande. Derjemte både
revisorerne funnit, att ehuru marken å lägerplatsen till största delen utgjordes
af jäslera, hvilket visserligen försvårat anbringandet af en solid grund för
etablissementets byggnader, större omsorg likväl kunnat nedläggas på grundningsarbetet
än nu varit fallet. Sålunda både iakttagits, att å stenfoten till
några byggnader genom byggnadernas sättning uppkommit rätt ansenliga
sprickor, hvilka helt visst inom eu snar framtid måste föranleda genomgripande
reparationer. Ventileringen både derjemte befunnits icke vara på ett nöjaktigt
sätt anordnad i etablissementets baracker. Beträffande dessa syntes dessutom
sådana åtgärder böra vidtagas i afseende å innerväggarna, hvilka delvis saknade
träbeklädnad, att de kunde med lätthet desinficieras. Slutligen hade revisorerne
funnit utrymmet i de i beväringsbarackerna för underofficerarne afsedda
rum vara otillräckligt.

I afseende å Vesternorrlands regementes mötesplats vid Sollefteå hade
revisorerne vid derstädes aflagdt besök gjort samma iakttagelser rörande
bristande omsorg vid grundläggningsarbetet för etablissementets byggnader,
frånvaron af fullständig beklädnad å barackernas innerväggar samt dålig ventilering
som beträffande Vesterbottens regementes lägerplats vid Vännäs. Särskildt
hade de å mötesplatsen uppförda tre mindre barackerna befunnits på
öfre botten sakna hvarje annan ventilering än genom fönster. Beträffande
sättet för anordnande af en del barackers uppvärmning syntes anmärkningsvärd^
att rören från eldstäderna i sin fortsättning genom taket utgjordes
af tunna plåtrör, hvarigenom fara för antändning icke kunde anses utesluten.
Lägerplatsens baracker både visat sig otillräckliga för sitt ändamål, hvilket
bland annat haft till följd, att såväl musikunderofficerarne som det af minderåriga
ynglingar bestående musikmanskapet måste inlogeras alltför trångt, af
musikunderofficerarne 8 ä 10 och af musikmanskapet 24 i samma rum, hvilket
förhållande, särskildt hvad anginge det minderåriga manskapet, måste anses
olämpligt. Slutligen hade revisorerne velat omförmäla, att inom lägerplatsens
område funnes en inhägnad, kronan icke tillhörig plats, hvarå ett skolhus
blifvit uppfördt, samt att, enligt hvad regementschefen vid besöket upplyst,
olägenheter vållats deraf, att chefen saknade dispositionsrätt öfver denna plats.

Efter det under de senare åren å sluttningen från Norrlands trängbataljons
vid Sollefteå belägna kasernområde till Angermanelfven inträffat s. k.
nip-ras, hvilka väckt farhågor för kasernetablissementets bestånd hade af chefen

12

''Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

för bataljonen framställning hos Kongl. Maj:t gjorts om vidtagande af erforderliga
skyddsarbeten till förekommande af ytterligare ras. Med anledning af
det först inträffade af dessa ras hade, på anmodan af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
förslag till förhindrande åt vidare ras uppgjorts af majoren vid vägoch
vattenbyggnadskåren G. Nyström, med hvilket förslag, slutande å en
kostnadssumma af 98,000 kronor, afsåges åstadkommande å platsen i fråga af
en strandskoniug, som skulle utföras genom en enkel stenfyllning å stranden
från elfvens botten upp till hög vattensytan. Väg- och vatten byggnadsstyrelsen
hade emot detta förslag ej haft annat att erinra, än att marken närmast dosseringskanten
invid etablissementets byggnader borde dräneras och planeras på
sådant sätt, att allt nederbördsvatten hindrades taga sig väg till branten.
Vidare hade majoren vid väg- och vattenbyggnadskåren Alb. Amundson yttrat
sig i ärendet och dervid biträdt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åsigt med
visst tillägg i fråga om dräneringsarbetets anordnande, hvarjemte majoren
AmundsonMfamhållit, att strandskoningen tills vidare kunde inskränkas till en
del af den sträcka, majoren Nyströms förslag omfattade; och kunde kostnaderna
för arbetets utförande derigenom nedbringas till 56,000 kronor. Genom
bref den 4 oktober 1901 hade Kongl. Maj:t funnit godt bemyndiga väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att ombesörja utförandet dels af strandskoning i
enlighet med majorerna Nyströmso och Amundsons ‘förslag å den framför
etablissementet belägna sträcka af Angermanelfven, dels ock af sådan dränering
af marken utmed strömdraget å samma sträcka, som enligt nämnda styrelses
förslag och majoren Amundsons utlåtande ansetts erforderlig, äfvensom förordna,
att härför erforderliga medel till belopp af högst 56,000 kronor skulle af
arméförvaltningen förskjutas för att sedermera hos Kongl. Maj:t till ersättande
anmälas.

På samma gång revisorer^ ansett sig böra meddela, indika åtgärder
till förekommande af sådana ras vid trängbataljonens etablissement som de
redan inträffade blifvit vidtagna, hade revisorerne, som genom besök å platsen
gjort sig närmare underrättade om förhållandena, velat uttala sitt beklagande
öfver den brist på förutseende, som blifvit ådagalagd genom att etablissementets
byggnader uppförts så nära intill den branta sluttningen ned mot
Angermanelfven, att fara för etablissementets bestånd uppstått. Afståndet från
närmaste till etablissementet hörande byggnad till krönet af nämnda sluttning
vore nemligen endast omkring 5 meter och från kasernbyggnaden till samma
krön omkring 50 meter.

Med anledning af revisorernes förevarande anmärkningar har arméförvaltningen
afgifvit utlåtanden dels å intendentsdepartementet den 14 januari
innevarande år, dels å fortifikationsdepartementet den 9 i samma månad; och
har dervid intendentsdepartementet åberopat till arméförvaltningen inkomna

. Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

13

yttranden från förvaltningen vid Yesterbottens regemente samt fördelningsintendenten
i sjette arméfördelningen.

Regementsförvaltningen anför, att förvaltningen, som saknade kännedom
om uti hvilket afseende den af revisorerne antydda bristfälligheten med afseende
på dräneringsarbetena å lägerplatsen vid Vännäs skulle bestå och på grund
af den korta remisstiden omöjligt i detalj med planer och kostnadsförslag
kunde hinna redogöra för det nu för 4 år sedan påbörjade och ännu icke afslutade
arbetet med lägerplatsens dränering, dock med anledning af den framstälda
anmärkningen ville meddela, att till ledning vid arbetets utförande legat
till grund den af länsagronomen Bosin i maj 1898 uppgjorda planen, uti
hvilken dock, i öfverensstämmelse med hvad intendentsdepartementet uti sin
skrifvelse af den 17 juni 1898 framhållit såsom troligt på grund af de lågt
upptagna arbetsprisen, åtskilliga inskränkningar måst företagas. I hufvudsak
hade dräneringen utförts på följande sätt. Omkring 8,700 meter diken vore
upptagna till afledning af vattnet kring vägarne, vid uppställningsplatsen och
å sankare belägna trakter. Omkring 800 meter täckdiken hade särskild!
nedlagts uti ett i det mesta sammanhängande system, hvarjemte omkring
17,000 meter af de gamla åkerdikena blifvit igenlagda, hvarvid på de flesta
ställen i dikesbottnen nedlagts gärdsel och sten samt ris, så att äfven dessa
diken till stor del tjenade som täckdiken, lämpade att afleda vattnet under
källossningen. Upptill hade omkring 6,000 meter af sistnämnda diken fylts
med mylla och dyjord samt igensåtts med gräsfrö. 2,000 meter voro endast
igenplöjda, hvarefter kanterna affasats med hacka, och derpå blifvit igensådda.
Återstoden 9,000 meter voro redan igenplöjda och jemnade, och hade regementsförvaltningen
för afsigt att under vinterns lopp upphandla sand för att
i tunt lager breda öfver desamma i förhoppning att såmedelst kunna bereda
ett bättre fäste för gräsrötterna än hvad jäsleran visat sig vara. Ty så godt
som hela mötesfältet bestode af jäslera, som under vår- och höstregnen uppblöttes
på sina ställen till stort djup, men som under i synnerhet torra somrar
bletve hård och fast, men i ytan lätt smulades sönder i ett fint damm. På
sådan mark vore det ytterst svårt att få en jemn gräsväxt, hvarför regementsförvaltningen
äfven under alla år användt de vid latrinerna uppkommande
gödningsämnen för tillredande af kompost, enligt intendentsdepartementets medgifvande,
för förbättring af mötesfältet. Särskildt i år hade öfvergödning af
ett större område kunnat företagas. Vid tiden för Riksdagens revisorers besök
hade från dräneringsanslaget för nu omtalade arbeten varit tagne i anspråk
5,039 kronor 47 öre, hvarefter under hösten användts ytterligare 1,282 kronor
93 Öre. hvadan ännu till upphandling af sand och gräsfrö in. in. återstode
2,077 kronor 60 öre. Anslaget 8.400 kronor vore beviljadt genom kong!,
bref den 15 april 1898.

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Att det vid tiden för revisorernes besök icke vant på ett för framtiden
tillfredsställande Stött sörjdt för ytvattnets afledande kring byggnaderna, vore
sant. Regementsförvaltningen hade emellertid redan då anhållit om och hade
äfven numera af kongl. arméförvaltningens fortifikationsdepartement erhållit
medel till anordningar härför. Dock hade af regementsförvaltningen provisoriska
anordningar med trärännor vidtagits före och under revisorernes besök
för att hindra höstvattnet att gå ned i och skada grunderna.

Att dock grunderna från början kunnat göras solidare än nu vore fallet,
naturligtvis med högst betydligt ökade kostnader, vore sant, men regementsförvaltningen
kunde icke anse, att några “genomgripande reparationer" härutinnan
snart behöfde förekomma. I stenfoten till två byggnader hade visserligen en
sten i hvardera något förskjutits, men dels visade detta ej, att grunderna i
sin helhet tarfvade reparation, och dels hörde härutaf nödvändiga reparationer
till sådana, som entreprenören under sin ansvarstid vore skyldig att verkställa
på egen bekostnad.

Yentileringen i barackerna vore såsom allt öfrigt i dessa anordnad för
sommarbehof. Utom ventilerna användes ju då de stora fönstren för kittning,
men regementsförvaltningen hölle före, att för en längre förläggning uti barackerna
i synnerhet i dessas nedre våning, ett bättre ventileringssystem vore
ömkligt.

Likaså vore det högst önskligt, om i öfverensstämmelse med revisorernes
åsigt medel kunde anslås såväl till inre boisering och oljemålning af samtliga
lägenheter, liksom regementsförvaltningen äfven måste hålla före, att utrymmet
för underofficerarne och kompaniexpeditionera i barackerna vore alldeles för
knappt tilltaget.

Men realiserandet af nu framstälda önskemål skulle dock ej kunna göra
barackerna lämpliga annat än till sommarkaserner.

Uti sitt i ärendet afgifna utlåtande har fördelningsintendenten i sjette
arméfördelningen, med anledning af revisorernes anmärkningar i fråga om Vesternorrlands
regementes etablissement vid Sollefteå anfört, att hvad först vidkomma
revisorernes iakttagelser “rörande bristande omsorg vid grundläggningsarbetet",
hvarmed, enligt fördelningsintendentens förmenande, afsåges de kälskjutningar,
som å en del på jäslera lagda grunder hade förekommit, så hade denna
bristande omsorg sin orsak hufvudsakligen deri, att medel fattats till anläggning
af mera betryggande grunder. Något menligt inflytande hade de å
grunderna anmärkta bristfälligheterna dock icke på byggnadernas framtida bestånd,
om än dessa bristfälligheter vore stötande för ögat.

Den anmärkta frånvaron af beklädnad å barackernas innerväggar hade
sin orsak uteslutande i afsaknad af medel dertill.

Rörande den dåliga Yentileringen ville fördelningsintendenten framhålla, att de

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

15

å Sollefteå läger uppförda barackerna ej vore några nybyggnader, utan vore desamma
baracker af föråldrade typer, flyttade från regementets gamla mötesplats Sånga
mo. Vid deras återuppförande å Sollefteå läger hade emellertid saknats nödiga
tillgångar till den ombyggnad af desamma, som skulle erfordrats, om en nöjaktig
ventilering skulle hafva åstadkommits.

Det vore ock brist på medel, som gjort, att eldstäderna och deras rökrör
fortfarande bibehållits anordnade på samma sätt, som redan förefunnits
före barackernas förflyttning och som af revisorerne nu anmärkts. För eldstäderna
borde gifvetvis murade nischer och skorstensstockar uppförts. Då kostnaderna
för en sådan anordning emellertid icke af det disponibla anslaget
kunnat bestridas, hade man måst nöja sig med billigare anordningar.

Den anmärkta trångboddheten i barackerna vore ock att tillskrifva den
knappa tillgången på medel, som icke medgifvit uppförandet af några nybyggnader
för beredande af bättre utrymme.

Hvad slutligen beträffade det inom lägerplatsens område befintliga skolhuset
jemte dertill hörande inhägnad tomt, hade såväl vid tiden för etablissementets
flyttning från Sånga mo som sedermera gjorts försök att förvärfva
sagda skolhus med tomt, men dessa försök hade strandat dels på de obilliga
fordringar, som till en början af kommunen uppstälts för skolhusets flyttning,
och dels derpå, att Kongl. Maj:t ej heller sedermera funnit skäl bifalla den
derom gjorda framställningen.

Slutligen hade fördelningsintendenten tillagt, att vid de om- och tillbyggnader,
som, på grund af den nya härordningens införande, blefve nödvändiga att
vidtaga jemväl vid här ifrågavarande mötesplats, nödig hänsyn komme att
tagas till afhjelpande af de af revisorerne anmärkta bristerna.

I ofvanberörda, den 9 januari 1902 afgifna utlåtande har arméförvaltningen
å fortifikationsdepartementet, beträffande revisorernes uttalade beklagande
öfver den brist på förutseende, som blifvit ådagalagd vid uppförande
af byggnader för Norrlands trängbataljons etablissement i Sollefteå, förklarat
sig icke kunna annat än så till vida instämma uti detta revisorernes uttalande,
som det gifvetvis varit synnerligen lyckligt, om man med förutseende af det,
som nu inträffat, kunnat åt ifrågavarande etablissement gifva ett annat, tryggare
läge. De i elfsluttningen inträffade rasen, hvilka emellertid icke alls —
och allraminst det första af dem, hvilket egt rum långt ifrån etablissementet —
vore af den beskaffenhet, att de äfventyrade etablissementets bestånd, hade dock
ej varit så lätta att förutse. Elfsluttningens lutningsförhållanden utmed
etablissementets område hade nemligen ej alls varit sådana, att man på grund
af desamma bort få anledning till att befara ras, och detta för öfrigt så
mycket mindre, som denna sluttning och särskildt just de delar af densamma,
der ras nu inträffat, varit bevuxen med 40 ä 50 års gamla träd. Någon

16

Statsutskottets Utlåtande N:o SO -

rörelse i denna sluttning hade sålunda icke gerna kunnat hafva egt rum sedan
mycket lång tid tillbaka och hade icke heller försports i mannaminne. Och
man vore väl äfven berättigad att antaga, att ingen af de ortens män, med
hvilka frågan om plats för etablissementet afhandlats, hyst det minsta
tvifvelsmål rörande den erbjudna platsens betryggande natur. Och lika litet
kunde väl några farhågor för ras hafva hysts af de personer, som förut byggt
sina hus å Remsle in o långt närmare elfsluttningen, än sjelfva etablissementet
nu placerats.

Vid bestämmandet af etablissementets läge å den af Sollefteå municipalsamhälle
erbjudna jordlotten hade flere synpunkter gjort sig gällande. Så
hade framstått såsom ett beaktansvärdt mål, att etablissementet måtte blifva
förlagdt så nära som möjligt intill Sollefteå samhälle, till hvilken plats befälet
till större delen såväl med afseende å bostadsförhållanden som i andra hänseenden
hufvudsakligen vore hänvisadt. Vägsträckan emellan båda platserna
vore ändock, när man toge i betraktande den stora höjdskilnaden, ganska
besvärlig.

Eu annan och vigtigare synpunkt hade varit, att sjelfva etablissementet
måtte komma att ligga på tillräckligt afstånd från de trängområdet närliggande,
enskilda personer tillhöriga jordlotter, hvilka kunde antagas blifva ett tillhåll
för de sämre elementen inom orten.

Den omständigheten, att Riksdagen beviljat ett ytterst knappt anslag
för etablissementets uppförande, hade och gjort det högst nödvändigt att i
största möjliga utsträckning draga nytta af de byggnader, som redan funnits
å det till staten hembjudna området och hvilka, enär de eljest skolat af kommunen
borttagas, stode till buds för ett pris, som knappt motsvarade värdet
af materialierna i desamma. På så sätt hade det ock lyckats att få anslaget
att räcka till.

Vidare hade ock till etablissementets förläggande å dess nuvarande plats
medverkat det förhållande, att man vid tidpunkten för byggnadsplatsens bestämmande
varit betänkt på att till Remsle rao jemväl förlägga Vesternorrlands
regemente, och att man sålunda önskat gifva excercisfältet, som då
skulle bli gemensamt för båda truppförbanden, den lämpligaste formen, — ett
önskemål som bäst förverkligades genom trängetablissementets förläggande till
det erbjudna områdets sydöstra del.

Då frågan om plats för trängetablissementet afhandlats med municipalsamhällets
fullmäktige, hade varit på tal, förutom den nu ifrågavarande platsen,
äfven några andra utan tvifvel lämpligare platser, hvilka dessutom, enligt hvad
erfarenheten numera gifvit vid handen, skulle i här berörda afseende hafva
varit fullt betryggande; men det hade då förklarats, att kostnaden för någon
af dessa senare platsers förvärfvande skulle blifva så stor, att samhället ej

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

17

kunde åtag-a sig densamma; och några medel till inköp af mark hade ju ej
ingått i (let af Riksdagen för etablissementets uppförande beviljade anslaget.

Vid tal om de skäl, som föranledt utväljandet af den nuvarande kasernplatsen,
borde äfven medgifvas, att det vackra läget och den härliga utsigten
från denna plats i sin mån lockat till etablissementets uppförande härstädes,
i stället för längre norrut invid en dammig landsväg. Ett trefligt anordnadt
hem saknade ju ingalunda sin betydelse, och truppförbandets trefnad kunde
ju icke annat än lyckligt inverka på disciplinära med flera förhållanden.

Afståndet mellan etablissementet och kanten af elfsluttningen utgjorde
enligt situationsplanen omkring 55 meter, hvilket ju i och för sig vore rätt
betydligt, i betraktande af att raset den 3 november 1899 skurit ut högst
omkring 8 meter. Sålunda hade detta senare sträckt sig blott till omkring
en sjundedel af remsan mellan etablissementets södra fasadlinie och nyssnämnda
kant. Matinrättningsbyggnaden, jemte den dermed sammanhängande och senare
tillkomna badhusbyggnaden, skjöte dock ut något längre än ofvan sagts.
Mellan nämnda södra fasadlinie och kanten vid sluttningen läge dessutom
tvenne förut befintliga från kommunen inköpta byggnader samt tvenne helt
obetydliga små hus, nemligen ett uthus för den östra af dessa byggnader samt
ett af bataljonens marketentare på egen bekostnad uppfördt mindre marketenteri,
afsedt för sommarbruk.

Det vore nyssnämnda lilla uthusbyggnad, revisorerne särskildt omnämnde
såsom anlagd så nära kanten af sluttningen, som endast 5 meter. Byggnaden
hade emellertid från början anlagts på 20 meters afstånd från samma
kant, men sedan blifvit flyttad längre ut, för att större utrymme skulle erhållas
utanför det med köksbyggnaden sammanbyggda badhuset. Arbetet hade
verkstälts på bataljonens eget föranstaltande med anlitande af den så kallade
marketenterikassan, från hvilken äfven erhållits medel till en mindre utvidgning
af byggnaden. Huru obetydlig denna byggnad vore framginge deraf, att flyttningen
tillgått på så enkelt sätt, att byggnaden af dertill kommenderadt
manskap burits till den nya platsen. Detta hade skett helt kort tid före raset,
hvilket egt rum 1V2 år efter det bataljonen förlagts till Sollefteå; och hade
man i orten hyst minsta farhågor för sluttningarnes bestånd, hade omförmälda
flyttning naturligtvis aldrig verkstälts. I öfrigt hade byggnaden icke tagit
någon skada af raset, ehuru detta sträckt sig nära intill dess ena gafvel.
Efter raset hade uthusbyggnaden återigen af bataljonen inflyttats, så att den
kommit på cirka 5 meters afstånd från den nya kanten.

Med afseende å orsaken till rasen hade tvenne skilda antaganden framstälts.
Det ena vore, att strömmen så småningom undergräft sluttningen;

Bill. till Eiksd. Vrot. 1902. 4 Sami, 1 Afd. 23 Höft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

och det andra, att det grundvatten, som på omkring 10 meters djup under
markytan framsilade på der liggande lerlager, medförde partiklar af detsamma
och dymedelst så småningom underminerade marken. Arméförvaltningens fortifikationsdepartement
vore visserligen icke i stånd att ingå på något bedömande
om, hvilkendera orsaken vore den rigtiga eller företrädesvis verkande;
men fortifikationsdeparteinentet ansåge sig dock böra påpeka, hurusom det,
af den utomordentliga långsamhet, hvarmed förstöringsarbetet bedrefves, ville
synas, som om skäl talade för sannolikheten af det senare antagandet. De
åtgärder, som af Kongl. Maj:t i bref af den 4 oktober 1901 anbefalts, afsåge
emellertid sluttningarnes skyddande mot såväl den ena som den andra
faran. Dessa åtgärder medförde visserligen väsentliga kostnader, men, såsom
ofvan framhållits, skulle etablissementet å andra sidan icke heller utan betydligt
ökade kostnader för kronan kunnat förläggas å annan plats än Remsle ino.

Under erinran att ofvan omförmälda af intendentsdepartementet åberopade
förklaring angående revisorernes framställning i fråga om Yesternorrlands
regementes etablissement vid Sollefteå icke synes hafva blifvit af behörig myndighet
afgifven, har utskottet, med anledning af den i förklaringen såsom skäl
till de anmärkta bristerna ofta uppgifna knappa tillgången å medel, velat upplysa,
att kostnaderna för mötesplatsens flyttande från Sånga mo uppgått till
168,000 kronor, och efter uppgjorda beräkningar af Kongl. Maj:t anvisats
att utgå från hufvudtitelns besparingar. Af ofvannämnda fördelningsintendent
har, såsom ofvan nämnts, uppgifvits, att den bristande omsorgen vid grundläggningsarbetet
å mötesplatsen vid Sollefteå haft sin orsak hufvudsakligen
deri, att medel fattats till anläggning af mera betryggande grund. Med anledning
häraf har utskottet velat erinra, att orsaken till de anmärkta bristerna
ingalunda torde vara att tillskrifva den af fördelningsintendenten angifna omständighet,
utan fastmer, i fråga om byggnaderna så väl å mötesplatsen vid
Sollefteå som å Vesterbottens regementes lägerplats vid Vännäs, måste anses
ligga deruti, att planer och kostnadsförslag icke blifvit med önskvärdt förutseende
uppgjorda.

Hvad revisorerne i förevarande afseenden anfört har emellertid icke
gifvit anledning till någon särskild framställning från utskottets sida, utan har
utskottet endast velat hvad i detta ämne förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

19

Stockholms stads kronoräkenskaper och länens landsböcker.

§ 4.

(Rev. ber. pag. 160; uti. pag. 606 och 607.)

I § 3 af kougl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter den 2 december 1892, sådant detta lagrum lyder i
kong!, kungörelsen den 10 juli 1893, stadgades, såsom i revisionsberättelsen
erinras, att enskild bank, som egde sedelutgifningsrätt, skulle, förutom bevillning
åt fast egendom samt af inkomst, erlägga en afgift af tio kronor för
hvarje tusen kronor af det högsta belopp af bankens sedlar, som på en gång
under näst föregående året varit utlemnade i rörelsen. Af de genom bankinspektören
publicerade sammandrag af de enskilda sedelutgifvande bankernas
och aktiebankernas till finansdepartementet ingifna uppgifter för år 1898, afseende
förhållandena den sista i hvarje månad, framginge, att Vesterbottens
enskilda bank, hvars sedelutgifningsrätt upphörde med 1898 års utgång, haft
under samma år sedlar utelöpande till ett belopp af högst 4,291,240 kronor,
utan att, såvidt af räkenskaperna kunnat inhemtas, någon bevillningsafgift
under åren 1899 eller 1900 blifvit för sedelutgifningsrätten erlagd.

Revisorerne, som enligt den för dem gällande instruktion hade att tillse,
om inkomsterna på rätta tider och till rigtiga belopp influtit i statens kassor,
hade velat förenämnda förhållande för Riksdagen anmäla.

Uti häröfver den 10 sistlidne januari afgifvet utlåtande har Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län anfört, att då, enligt Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes åsigt, sedelskatten utgått för bankens sedelutgifningsrätt
för löpande år, ehuru skatten beräknats å nästföregående års sedelstock,
hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter det bankens sedelutgifningsrätt
upphört med utgången af år 1898, då banken öfvergått till aktiebank,
icke ansett sig lagligen kunna af banken utkräfva ytterligare sedelskatt, desto
mindre som banken icke vid början af år 1899 eller sedermera aflemnat för
sedelskatts utgörande föreskrifven uppgift. Att sedelskatten afsetts att utgöra
en beskattning för löpande år syntes Kongl. Maj:ts befallningshafvande oförtydbart
framgå af det sätt, hvarpå bankens sedelskatt utgjorts första gången
efter utfärdandet af kongl. kungörelsen den 10 juli 1893. Sedan nemligen
banken vid 1894 års början erlagt en sedelskatt, beräknad efter fem kronor
per tusen å föregående års sedelstock, hade Kongl. Maj:ts och rikets kammar -

Ang. bevillningen
för Vesterbottens
enskilda
banks sedelutgifningsrätt

under år
1898.

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Ang. afskrifning
ur kronoräkenskapcrna

af skilnadsarrende.

rätt, efter i dess revision uppkommen anmärkning, genom utslag den 16 maj
1895 förklarat, att bankens berörda sedelskatt bort på grund af förenämnda
kongl. kungörelse utgå med tio kronor för hvarje tusen kronor, i följd hvaraf
banken till länets ränteri den 12 oktober sistnämnda år inlevererat den ytterligare
sedelskatt, som banken härigenom ålagts att utgifva. Hade nu meningen
varit, att sedelskatten skolat afse icke löpande utan nästföregående året, hade
1893 års kungörelse, då den val icke kunde retroaktivt tillämpas, ej bort beträffande
banken vinna tillämpning förr än år 1895, och sedelskatten år 1894
sålunda bort erläggas efter blott fem kronor för tusen. Så hade likväl, såsom
nyss angifvits, ej skett. Måste derför bankens sedelskatt betraktas såsom
utgående för löpande år, så hade banken, som från och med år 1894 till och
med 1898 erlagt den genom kungörelsen den 10 juli 1893 stadgade sedelskatt,
för den tid af fem år, som förflutit från samma kungörelses trädande
i kraft och intilldess bankens sedelutgifningsrätt upphörde, fullgjort den beskattning
för sedelutgifningsrätten, som banken enligt oftanämnda kungörelse ålegat.

Enligt hvad utskottet inkemtat, är frågan om skyldigheten för Vesterbottens
enskilda bank att erlägga bevillningsafgift för bankens sedelutgifningsrätt
under år 1898 numera och sedan revisorerne afgifvit sin berättelse dragen
under vederbörlig domstols pröfning; och vid sådant förhållande har utskottet
endast velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 160—161; uti. pag. 608—643.)

Jemlikt kongl. kungörelsen angående förändrade grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner den 10 november 1882 blefve, enligt
hvad i revisionsberättelsen vidare meddelas, arrenderätten förverkad, om arrendator
underläte att inom föreskrifven tid erlägga arrendeafgiften eller att iakttaga
sina skyldigheter i afseende å säkerheten för arrendevilkorens fullgörande,
äfvensom i vissa andra fall. Arrendator, hvars rätt sålunda förverkats, vore
skyldig att, om domänstyrelsen så fordrade, inom viss tid afträda egendomen,
och densamma utarrenderades, om styrelsen funne skäl dertill, för de återstående
arrendeåren genom offentlig auktion till den högstbjudande. För den
förlust, som dervid kunde uppkomma genom arrendesummans nedgående under
hvad förut varit bestämdt, förbekölles statsverket fordringsrätt i arrendatorns
bo samt hos vederbörande löftesmän för den tid deras borgen omfattade.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

21

Från gäldande af vissa fordringar, som egde sin grund i den staten
sålunda förbehållna rätt till så kalladt skilnadsarrende, hade sedermera meddelats
befrielse. Sedan nemligen genom kongl. kungörelsen den 13 juli 1887
rättighet medgifvits vissa kronans arrendatorer att uppsäga sina arrenden till
upphörande den 14 mars 1889, hade Kongl. Maj:t i särskildt ärende förklarat,
att af nämnda kungörelse följde, att för egendom, i afseende hvarå den i
kungörelsen medgifna uppsägningsrätt begagnats, arrende icke borde efter den
14 mars 1889 utgå med högre belopp än vid ny utarrendering af egendomen
betingats och således skilnadsarrende af föregående innehafvare icke vidare
utgöras. Vidare hade 1890 års Riksdag, med bifall till derom aflåten kongl.
proposition, medgifvit, att oguldna skilnad sarrenden, hvilka tillkommit på grund
af arrenden, hvarom kontrakt afslutats före 1884 års ingång, finge, derest
icke kontraktet blifvit förverkadt genom vanhäfd eller arrendet vore att hänföra
till i kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 bestämda undantag, arrendatorerna
för arrendetiden intill den 14 mars 1889 eftergifvas och i kronans
räkenskaper afskrifvas. Om hvad sålunda beslutits hade meddelats vederbörande
myndigheter underrättelse genom kongl. cirkulär den 16 maj 1890.

1 andra fall än dem nämnda cirkulär angåfve kunde afskrifning af
dylika fordringar endast undantagsvis komma till stånd. Visserligen hade
genom kongl. kungörelsen den 3 maj 1901 angående viss ändring i kongl.
förordningen angående behandlingen af extra ordinarie afskrifningsfrågor och
anmärkningsmål den 11 december 1830 — denna kungörelse föranledd af en
utaf 1897 års Riksdag i anledning af framställning från 1896 års statsrevisorer
till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse i ämnet — i viss mån utsträckt
möjlighet blifvit beredd till afskrifning af kronans utestående fordringar, men
på grund af den i nämnda kungörelse uppstälda begränsning, att den sålunda
medgifna vidsträcktare rätten till afskrifning ej iinge gälla fordran, hvars
kapitalbelopp öfverstege 300 kronor, kunde kungörelsen, enligt hvad räkenskaperna
gåfve vid handen, mycket sällan komma till tillämpning å fordringar,
som härledde sig från skilnadsarrende.

Enligt hvad revisorerne af räkenskaperna inhemtat, uppginge restantier
och propriebalanser å arrendemedel den 31 december 1900 till 199,655 kronor
14 öre, af hvilken summa en mycket stor del utgjordes af skilnadsarrenden,
som varit mer än tio år gamla och om hvilka anteckningar funnes, att arrendatorerna
och borgensmännen, efter att under årens lopp hafva blifvit för
fordringarna sökte, begifvit sig till utlandet, gjort konkurs eller saknade tillgångar.
Nästan alla dessa fordringar öfverstege till kapitalbeloppet 300 kronor.
Då emellertid någon utsigt för statsverket att utfå dylika fordringar icke
förefunnes, hade revisorerne ansett förhållandet förtjena uppmärksamhet och

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Jfråga om afförande
af en
behållning ä
anslaget till
bestridande af
kostnaderna
för inköp af
jernvägen
Luleå — norska
gränsen.

velat ifrågasätta, att åtgärd måtte vidtagas i syfte att bereda möjlighet till
afskrifning; af fordringar på grund af skilnadsarrende i vidsträcktare mån, än
nuvarande bestämmelser medgåfve.

I häröfver afgifna utlåtanden hafva Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
samtliga de län, inom hvilka skilnadsarrenden förefinnas, tillstyrkt, att åtgärder
måtte vidtagas i det af revisorerne angifna syfte. På sätt flera länsstyrelser
ifrågasatt, synes det afsedda ändamålet lämpligast vinnas genom att det i
kongl. kungörelsen den 3 maj 1901 angående viss ändring i kongl. förordningen
angående behandlingen af extra ordinarie afskrifningsfrågor och anmärkningsmål
den 11 december 1830 stadgade förfaringssätt utsträckes att gälla för
kronans fordringar för skilnadsarrenden utan afseende å deras större eller
mindre belopp.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke föreskrift må meddelas derom, att skilnadsarrenden,
till kapitalbeloppet öfverstigande tre hundra kronor, må
kunna under de vilkor, ofvannämnda kongl. kungörelse den
3 maj 1901 innehåller, få afskrifvas ur kronoräkenskaperna.

Jernvägsstyreisen.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 188, utf. pag. 644—646.)

Enligt hvad revisorerne meddelat, innestår i riksgäldskontoret ett belopp
af 49,984 kronor 51 öre, utgörande hittills ej använd del af det vid 1890
års Riksdag anvisade anslag, 250,000 kronor, till bestridande af kostnaderna
för inköp af jernvägen Luleå—norska gränsen.

Som anledning syntes revisorerne förefinnas till antagande, att detta innestående
belopp ej vidare skulle komma till användning för det ändamål, till
hvilket anslaget beviljats, hade revisorerne velat ifrågasätta, huruvida icke
utredning härom lämpligen borde genom jernvägsstyrelsens försorg åvägabringas,
för att beloppet derefter måtte kunna i vederbörlig ordning afföras.

Jernvägsstyreisen har uti den 18 januari 1902 afgifvet utlåtande, be -

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

23

träffande revisorernes förevarande framställning, anfört, att, på sätt jemväl
framginge af Riksdagens revisorers berättelse om verkstäld granskning af
statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltningunder
år 1898, från riksgäldskontoret utbetalts af ifrågavarande anslag under
år 1892 19,749 kronor 93 öre, under år 1894 1,207 kronor 30 öre samt
under år 1898 179,058 kronor 26 öre. Af sistnämnda belopp hade 3,476
kronor 26 öre enligt af Kongl. Maj:t den 19 november 1897 styrelsen lemnadt
bemyndigande användts till betäckande af den del af kostnaden för expropriationsförrättningar,
som belöpte på sådan mark, som redan vid tiden för omförmälda
banas öfvertagande af staten varit dermed förenad, och återstoden
175,582 kronor, i enlighet med af 1898 års Riksdag på derom framstäld
proposition lemnadt medgifvande, utbetalts såsom godtgörelse för af jernvägsstyrelsen
förskottsvis utgifven expropriationsersättning för mark, som, innan
eganderätten till Luleå—Gellivarebanan öfvergått från Svensk—Norska jernvägsbolaget
till svenska staten, för jernvägsanläggningen tagits i anspråk, men
hvilken icke ingått uti det mellan bolaget och staten rörande banan uppgjorda
köpeaftal. Till jernvägsstyrelsen hade emellertid af det ifrågavarande anslaget,
250,000 kronor, öfverlemnats allenast omförmälda, under år 1898 från riksgäldskontoret
utbetalda belopp, tillhopa 179,058 kronor 26 öre, för att af
styrelsen redovisas, under det i öfrigt utbetalningarna från ifrågavarande anslag
skett direkt genom riksgäldskontoret och således utan att passera jernvägsstyrelsen.
Någon framställning från jernvägsstyrelsen om disposition af återstående
anslagsbeloppet för ändamål, likartade dem, hvartill samma anslag,
enligt hvad ofvan nämnts, år 1898 användes, vore icke att förvänta, hvadan
från jernvägsstyrelsens sida icke något vore att erinra mot sagda belopps
afförande.

Då, efter hvad jernvägsstyrelsen upplyst, någon utbetalning från ifrågavarande
anslag icke vidare lärer förekomma, synes anslaget, som alltjemt i
reglementet för riksgäldskontoret upptagits under rubriken “återstående utgifter
i följd af beslut vid föregående riksdagar", böra jemte derå resterande belopp
49,984 kronor 51 öre ur riksgäldskontorets räkenskaper afföras och i sådant
syfte riksgäldskontoret erhålla meddelande om, att beloppet icke vidare är för
det med anslaget afsedda ändamål behöfligt.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att, derest förberörda, å det till bestridande af kostnaderna
för inköp af jernvägen mellan Luleå och gränsen
mot Norge anvisade anslag uppkomna besparing må af

24

Statsutskottets Utlåtande N:o SO,

Kongl. Maj:t befinnas icke vara för det med anslaget afsedda
ändamål behöflig, Kongl. Maj:t täcktes låta vidtaga
de åtgärder, som för beloppets afförande ur räkenskaperna
må varda erforderliga.

§ 7-

(Rev. ber. pag. 194—195, uti. pag. 655—656.)

Ang. fastna- Uti förevarande revisionsberättelse meddelas vidare, att, enligt inhem wuUr^chan-

^a(*e upplysningar, i sammanhang med statsbanans Krylbo—Örebro anläggläggningm
vid ning för byggnads- och utvidgningsarbeten å Krylbo station anviindts, förutom
^vägsstation" 408,583 kronor 74 öre af banans byggnadsmedel, 10,088 kronor 82 öre af
det under anslaget för utförande af nya byggnader och anläggningar vid
statens järnvägstrafik till “diverse arbeten" anvisade belopp samt 196,943
kronor 65 öre af trafikmedel, hvilken sistnämnda summa afförts på sätt följande
redogörelse utvisade:

....... .....•........ ............- ............ — ■■ - ............-

Å arfvodes- och kostnads-

statens

underhålls

litt. för förän-dringar af nya

litt.

byggnader och
anläggningar.

4

Kr.

Kr.

Omflyttning af befintliga spår och utbyte dervid af förslitna spår-effekter ............................................................................

Omflyttning af befintliga vexlar och utbyte dervid af förslitna

40,000

—

—

—

16,000

vexeldelar ..........................................................................

—

- -

—

Komplettering af ballasten .....................................................

25,164

07

—

—

Förändring af hägnad .............................................................

859

30

—

—

Vattenledning ................................................................... ...

Flyttning af stationsinspektorens bostad:

18,488

30

af arbetschefen beräknad kostnad ........................ 22,000: —

kostnad utöfver den beräknade ........................... 4,396: 46.

_ _

_

26,396

46

Flyttning af tillhörande ekonomihus ............................;.............

Flyttning af det befintliga stationshuset och byggnadens förändring-till betjeningshus:

af arbetschefen beräknad kostnad ........................ 25,000: —

6,334

8s!

kostnad utöfver den beräknade ........................... 5,713: 74

—

—

30,713

74

Anskaffande af ny tomtplats för och flyttning till densamma af be-

tjeningshuset n:o 9 med tillhörande uthus n:o 10.....................

Utbyte af vändskifva och vagnvåg mot nya sådana:

- -

—

8,243

70

af arbetschefen beräknad kostnad.........:.............. 15,000: —

kostnad utöfver den beräknade ........................... 5,676: 8 8

20,676

88

- -

1

Komplettering af husbyggnader m. m. .......................................

Vattenledning i stationshuset ...................................................

1,322

1,541

52

04

- -

—

Kolbåsar ..............................................................................

—

—

1,202

7 C

Summa

105,563| 8i

91,379

8 4 J

eller tillhopa 196,943 kronor 65 öre.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

25

Då i riksstaten funnes uppföre!! ett särskild! anslag för utförande af
nya byggnader och anläggningar Tid statens järnvägstrafik, hade det ådragit
sig revisorernes uppmärksamhet, att en del af kostnaden för ifrågavarande
arbeten blifvit bestridda med trafikmedel.

Uti häröfver afgifvet utlåtande har jern vägsstyrelsen meddelat, att i det
förslag till arfvodesstat och till kostnadsstat för statens jernvägstrafik för år
1900, som styrelsen med skrifvelse den 23 november 1899 understält Kong].
Maj:ts pröfning, hade styrelsen — som ansett skäligt att i samband med
statsbanans Krylbo—Örebro inledande å Ivrylbo bangård vidtaga en del sedan
eu tid bortåt på dagordningen stående underhållsarbeten å berörda bangård —
beräknat ett belopp af 59,000 kronor för samtidigt med omflyttning derstädes
af befintliga spår och vexlar nödiga underhållsarbeten, såsom utbyte af förslita
spår- och vexeleffekter äfvensom komplettering af ballasten; och hade
Kong!. Maj:t funnit godt att genom bref den 30 december 1899 fastställa berörda
förslag till arfvodes- och kostnadsstat.

I skrifvelse den 28 december 1899 hade styrelsen anmält, att vid
Krylbo station erfordrades följande förändringar af byggnader och anläggningar,
hvilka styrelsen ansett lämpligen höra utföras i sammanhang med för
Krylbobanans inledande å bangården erforderliga arbeten, nemligen dels för
beredande af utrymme för spårsystemets utvidgning, flyttning af stationsföreståndarens
boställshus och af dåvarande stationshuset jemte i sammanhang
dermed det senares inredande till betjeningshus samt af ett inom spårområdet
liggande betjeningshus, dels ock inläggning af ny vändskifva i stället för den
förut befintliga för erhållande af sådan med tillräckligt stor diameter, allt för
eu beräknad kostnad af sammanlagdt 72,000 kronor, och hade styrelsen dervid
hemstält, att, enär förenämnda förändringar af byggnader och anläggningar
vore af likartad beskaffenhet som de arbeten, för hvilka kostnader under
enahanda benämning upptagits uti det Kongl. Maj:ts pröfning understöda
förslag till arfvodes- och kostnadsstat vid statens jernvägstrafik för år 1900,
att jemväl kostnaderna för nyssnämnda förändringar måtte få bestridas med
trafikmedel.

Genom ofvannämnda bref den 30 december 1899 hade äfven Kong].
Maj:t lemna! sitt bifall till sistberörda framställning.

Kostnaden för ofvan omhandlade arbeten hade dock icke obetydligt
öfverskridit de beräknade, beroende detta hufvudsakligen på svårigheten att
på förhand exakt bestämma utgifterna för ifrågavarande slags arbeten, när
de skulle utföras på eu med undantag af några timmar under hela dygnet
lifligt trafikerad station.

Af samma orsaker, som föranled! ofvannämnda arbetens utförande, hade
i samband med dessa arbeten å Krylbo bangård äfvenledes utförts inom ramen
Bih. till Bilcsd. Prof. 1902. 4 Samt. 1 Afd. 23 Höft. 4

26 Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

af den för ban- och maskinafdelningarna fasts till da kostnadsstaten nedanstående
arbeten, nemligen:

förändring af hägnad,

utbyte af för lokomotivens behof afsedd vattenledning,
flyttning af till stationsinspektorens bostad hörande ekonomihus,
utbyte af vagnvåg,

inledning af vatten i de stationshusets lokaler, som vore afsedda till
öfverliggningsrum för tågpersonalen, samt
flyttning och ändring af kolbåsar.

Utskottet, som delar revisorernes uppfattning i fråga om olämpligheten
af att ofvanberörda, hufvudsakligen till nya byggnader och anläggningar vid
Krylbo station använda belopp å 196,943 kronor 65 öre blifvit anvisadt å
trafik medel, finner sig emellertid sakna anledning att föreslå Riksdagen att på
grund af omförmälda förhållande vidtaga någon åtgärd, hvadan utskottet,
som förutsätter att sådant användande af trafikmedel, som i förevarande afseende
egt rum, kommer att för framtiden undvikas, hemställer,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.

§ 8.

(Rev. ber. pag. 194—195.)

Ang. inteck- Sedan Kongl. Maj:t i en till 1898 års Riksdag aflåten proposition före förvite,

“utfästa/ slagit Riksdagen att, under förbehåll att de i propositionen bilagdt utdrag af
Luossavaara- protokollet öfver civilärenden angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark
K™lTeboiaga m- m- Dkttoges och under förutsättning att från norsk sida beslut fattades
om anläggande af en anslutande jernväg från riksgränsen till Ofoten, besluta
anläggning af en statsbana från Gellivare förbi Luossavaara och Kiirunavaara
malmfält till riksgränsen i rigtning mot Ofoten, hade, enligt hvad revisorerne
erinra, Riksdagen i skrifvelse den 27 april 1898 anmält, att Riksdagen i
anledning af Kongl. Majrts berörda framställning — under det förbehåll och
den förutsättning, som af Kongl. Maj:t i propositionen angifvits, samt med
vilkor att viss ändring vidtoges i det uti nämnda statsrådsprotokoll intagna
förslag till den öfverenskommelse, som af svenska staten skulle träffas med
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag — beslutat anläggning af ifrågavarande
statsbana.

Då omförmälda förslag till öfverenskommelse med den af Riksdagen be -

Statsutskottets Utlåtande N:o 30-

27

gärda förändring sedermera vunnit stadfästelse och utgjorde grundvalen för
rättsförhållandet mellan svenska staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
i afseende å ofvannämnda bana, hvilken enligt öfverenskommelsens 1 §
skulle vara färdig att öppnas för allmän trafik innan 1903 års början, hade
revisorerne trott sig böra tillse, i hvad mån de förpligtelser till svenska staten,
bolaget genom samma öfverenskommelse åtagit sig, blifvit af bolaget fullgjorda.

Med afseende härå hafva revisorerne meddelat bland annat, att öfverenskommelsens
7 § vore i här ifrågavarande delar af följande lydelse:

“För underlåtenhet att fullgöra sina åtaganden utfäster härmed bolaget,
jemte den ersättningsskyldighet, som kan för bolaget uppkomma, ett vite af
två millioner kronor, hvilket vite skall utgå i den mån Kong]. Maj:t finner

skäligt derom förordna;--—--och medger bolaget till säkerhet

för berörda vite första inteckning i all den fasta egendom inom Jukkasjärvi
socken, som bolaget må komma att ega.“

Genom köpebref den 22 juni 1900 hade landshöfdingeembetet i Norrbottens
län jemlikt bemyndigande i kongl. bref den 26 maj 1899 för en
köpeskilling af 100,000 kronor till bolaget försålt det område om 241,16
hektar af den vid afvittringen i Jukkasjärvi socken till kronopark afsätta
mark, till försäljning af hvilket område Riksdagen i skrifvelse den 14 maj
1899 lemna! medgifvande. Såsom till revisorerne öfverlemnadt utdrag af
taxeringslängden öfver fast egendom, för hvilken bevillning erlades, i nämnda
socken för år 1901 utvisade, egde bolaget inom socknen, förutom det sålunda
inköpta jordområdet, hvilket i nämnda längd upptoges till köpeskillingens
belopp, 100,000 kronor, annan fastighet än jordbruksfastighet till ett taxeradt
värde af 635,000 kronor. Enligt uppgifter, som af bolaget meddelats revisorerne,
utgjorde det bokförda värdet af bolagets å dess egande mark i Kiruna
belägna byggnader den 30 sistlidne augusti 991,212 kronor 77 öre, och belöpte
sig brandförsäkringsvärdet å bolaget tillhöriga fastigheter i Kiruna den
15 oktober 1901 till 929,400 kronor. Dessutom vore nya byggnader påbörjade,
enligt hvad det uppgifvits, för en beräknad kostnad af 321,500
kronor.

Såsom ett af vederbörande domareembete den 12 sistlidne oktober utfärdadt
bevis upplyste, hade bolaget icke inom Jukkasjärvi socken erhållit lagfart
å annan fastighet än den från kronan inköpta, 241,16 hektar omfattande
afsöndringen, å hvilken lagfart meddelats bolaget den 28 januari 1901. Berörda
afsöndring besvärades jemlikt samma bevis icke af någon beviljad eller
sökt och på pröfning beroende inteckning. Inteckning i afsöndringen till
säkerhet för kronans rätt på grund af förevarande paragraf hade alltså ännu
icke blifvit sökt. Deremot besvärades, enligt gravationsbevis den 14 oktober
1901, den af bolaget vid Luossavaara-Kiirunavaara malmfält idkade grufdrifts -

28

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

och bergsbruksrörelse af den 13 september 1897 fastställa förlagsinteckningar
till säkerhet för tillhopa 10,000,000 kronor med 5 procent ränta enligt tjugu
särskilda, den 1 augusti 1897 till innehatvaren utgifna skuldebref, hvartdera
å 500,000 kronor.

I fråga om nu berörda förhållanden kunde revisorerne icke underlåta
anmärka den omständigheten, att inteckning till säkerhet för förenämnda vite
den 12 oktober 1901 ännu icke blifvit sökt uti bolagets fasta egendom,
241,16 hektar i Jukkasjärvi socken. Sådan ansökan om inteckning hade, om
icke förr, kunnat anhängiggöras den 28 januari 1901, då lagfart å denna
fastighet beviljats bolaget: och hade i sådant fall förmånsrätten för inteckningen
kommit att räknas från sistnämnda dag och blifvit den främsta, under
det att vid nu föreliggande förhållanden det skulle kunna äfven ty ras, att
andra inteckningar finge åtminstone lika god rätt som den inteckning, hvilken
framdeles kunde komma att beviljas till säkerhet för det utfästa vitet.

Huruvida och i hvad mån förlagsinteckningarna, derest de äfven afsåge
å den lagfarna fastigheten före lagfartens meddelande uppförda byggnader,
kunde inverka på den inteckningssäkerhet, som för vitet kunde bomma att
förvärfvas, vore eu fråga, på hvilken revisorerne icke inläte sig.

Enligt hvad utskottet inhemta!-, har, till fullgörande af den i förenämnda
§ 7 i öfverenskommelsen mellan svenska staten och Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag intagna bestämmelsen i fråga om det af bolaget utfästa vite å
2,000,000 kronor och beredande af inteckning till säkerhet för detta vite i
bolagets fasta egendom i Jukkasjärvi socken, bolaget den 18 november 1901
utfärdat ett skuldebref å 2,000,000 kronor att vid anfordran betalas till
Kong!. Maj:t och. kronan samt medgifvit att till säkerhet härför finge utan
bolagets vidare hörande meddelas inteckning ej mindre i det bolaget då tillhöriga,
från den vid afvittringen i Jukkasjärvi socken till kronopark afsätta
mark afsöndrade område om 241,16 hektar i vidd, hvarå bolaget den 28
januari 1901 erhållit lagfart, än äfven i all den fasta egendom inom Jukkasjärvi
socken, som bolaget kunde komma att ega.

Den 3 februari innevarande år har Jukkasjärvi lappmarks tingslags häradsrätt
meddelat inteckning i berörda afsöndrade område, Kong! Maj:t och
kronan till säkerhet för i ofvan omförmälda skuldebref förskrift^ 2,000,000
kronor. Enligt utskottet tillkommet gravationsbevis är berörda fastighet icke
besvärad med annan inteckning än den nu omförmälda.

Otvifvelaktigt har, på sätt revisorerne anmärkt, ofvannämnda inteckningssäkerhet
icke blifvit sökt i så god tid, som tillbörlig omsorg om bevarande
af statens rätt bort kräfva. Då emellertid kronan genom berörda

Statsutskottets Utlåtande N:o 30. 29

försummelse icke tillskyndats någon skada, bär utskottet endast velat förhållandet
för Riksdagen

omförmäla.

Öfverintendentsembetet.

§ 9-

(Rev. ber. pag. 284; uti. pag. 668 och 669.)

Med anledning af besök, som revisorer^ genom delegerade gjort å Leckö Ans- anÄv.
slott, hafva revisorer uttalat den mening, att, då alltjemt stora kostnader tZtlai
nedlades på fyllande af behofvet utaf nya lokaler för allmänna ändamål, det f°r ^HvaUet.
icke kunde anses vara med god hushållning öfverensstämmande att låta det
afsevärdt stora utrymmet inom ifrågavarande slott stå obegagnadt; och hade
revisorer^ särskildt funnit detta slott lämpligt för förvaring af arkivalier.

Öfver denna revisorernes framställning kommer utskottet att i sammanhang
med yttrande i anledning af väckta motioner i fråga om inrättande af
ett landsarkiv i Göteborg afgifva utlåtande; hvithet utskottet härmed skolat
för Riksdagen

anmäla.

§ io.

(Rev. ber. pag. 284 och 285; uti. pag. 670—672.)

Med anledning af väckta förslag vid 1815 års riksdag om beredande Ang. kronans
af lämplig plats för kurhusinrättningen i Stockholm hade, såsom i revisions- i

berättelsen erinras, statsutskottet anfört, bland annat, att ehuru den för detta Sto ckh olm upp -ändamål ifrågasatta åbyggnaden eller bränneriegendomen å Kungsholmen jemte lätna tomteröfriga
magasinsfonden tillhörande fastigheter och verk, likmätigt Riksens Ständers
förordnande vid 1809 och 1810 årens riksdag, blifvit pantförskrifven
till bankens säkerhet för dess försträckning af 300,000 riksdaler till magasinsinrättningen,
så syntes icke deraf något hinder mota för upplåtelse af egendomen
till ifrågavarande behof, om bankens panträttighet dervid förbehödes,
då dess säkerhet vore lika väl bevarad uti tomten och åbyggnaden; och som

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

utskottet för öfrigt nogsamt, insåge behofvet och nyttan för Stockholms stad
och län af omförmälda gemensamma sjukhusinrättning, tillstyrkte utskottet
Rikets Ständers bifall dertill, att denna forna bränneriegendom måtte, under
förbehåll af bankens panträttighet deruti, upplåtas till begagnande för den
gemensamma kurhusinrättningen för Stockholms stad och län. —• Med bifall
till utskottets hemställan hade Rikets Ständer den 27 juli 1815 aflåtit skrifvelse
till Kongl. Maj:t i ämnet. Med tillkännagifvande af detta ständernas beslut
hade Kongl. Maj:t i bref af den 16 augusti 1815 anbefalt magasinsdirektionen
att utrymma egendomen för dess afseende till ofvan berörda ändamål.

Egendomen, som den 1 oktober 1816 af kurhusdirektionen tillträdts,
hade allt sedan varit för nämnda ändamål disponerad.

Enligt hvad revisorerne inhemtat, utgjordes ifrågavarande fastighet af
tomterna n:is 5 och 6 i qvarteret Bryggaren vid Handtverkaregatan å Kungsholmen
här i staden, innehållande en areal af 112,410 qvadratfot eller 9,908,9
qvadratmeter.

Då otvifvelaktigt vore, att eganderätten till berörda välbelägna tomter
icke blifvit kronan afhänd, och då vidare kurhusinrättningens behof af utrymme
kunde tillgodoses genom dess förläggande till annan mindre dyrbar, men för
dess ändamål lämpligare plats, hade det synts revisorerne kunna ifrågasättas,
huruvida icke kronans intresse borde tillgodoses genom att dispositionen af
ifrågavarande tomter af kronan återtoges, utan att de rättigheter, som möjligen
hade blifvit Stockholms stad och län i förevarande afseende medgifna, derigenom
blefve kränkta; och med anledning häraf hade revisorerne velat uttala
önskvärdheten af att utredning angående ifrågavarande förhållanden åstadkommes.

Direktionen för Stockholms stads och läns kurhus har uti ett i ärendet
afgifvet yttrande anfört, att, på sätt revisorerne också anmärkt, något tvifvel
så mycket mindre kunde råda derom, att eganderätten till ifrågavarande tomter
fortfarande vore kronan förbehållen, som under föregående sekel fyra siirskilda
gånger eller vid riksdagarne 1862 —1863, 1865—1866, 1870 och 1874
framställningar till Riksdagen gjorts dels af Kongl. Maj: t och dels af enskild
person om upplåtelse vare sig under full eganderätt eller full dispositionsrätt
till kurhusinrättningen eller Stockholms stad af desamma, utan att Riksdagen
funnit sig böra dertill lemna bifall. Någon annan rätt till samma tomter än
den, som grundade sig på 1815 års af revisorerne åberopade kongl. bref,
hade ej heller, direktionen veterligen, inrymts åt inrättningen. Eu annan fråga
åter vore, om ej, trots den affattning Riksens Ständers skrifvelse fått och hvarigenom
den formella rätten att återkalla upplåtelsen åt kronan bevarats, meningen
ändå varit, att, så länge tomterna användes för det ändamål, som med upplåtelsen
afsetts, kurhusinrättningen skulle sitta orubbad i sin dispositionsrätt:

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

31

och att i detta afseende någon afvikelse från den ursprungliga föreskriften egt
ruin, vore icke ens af revisorerne påstådt. Kurhusinrättningens uppgift hade
under de snart 87 år, som förflutit sedan upplåtelsen egt rum, städse varit en
och densamma, och det ville under sådana förhållanden synas direktionen häråt
och obilligt, om, sedan så lång tid efter besittningstagandet förgått, att direktionen
med fog haft rätt trygga sig vid den tanken, att återtagandet deraf
från kronans sida icke vidare vore att befara, direktionen plötsligen skulle se
sig beröfvad dispositionsrätten till tomterna, på hvilka under tiden högst betydande
kostnader nedlagts och som, långt ifrån att, såsom revisorerne antydt,
vara för sitt ändamål olämpliga, tvärs om genom sitt läge och granskapet
till så väl karolinska institutet som de många öfriga sjukhusinrättningarne å
Kungsholmen och den derigenom för lärare, studerande och läkare vid nämnda
institut och inrättningar underlättade möjligheten att genom besök å inrättningen
göra rön och iakttagelser rörande der vårdade sjuka, synnerligen väl
passade för ett sjukhus sådant som kurhusinrättningen.

Särskildt ville direktionen fästa uppmärksamheten på den vård, som på
kurhusinrättningens landsafdelning lemnades åt med bensår och dylikt behäftade
patienter, hvilka endast med svårighet skulle finna mottagande på andra sjukhusinrättningar,
ett förhållande så mycket mera behjertansvärdt, som föga
sannolikhet förefunnes, att, derest inrättningen flyttades till eu annan plats,
denna kurhusinrättningens uppgift blefve i lika hög grad tillgodosedd som nu
vore fallet. Oanmärkt borde ej heller lemnas, att tomterna i eu framtid,
sedan derifrån afstyckats de delar deraf, som enligt den för Kungsholmen
faststälda stadsplanen erfordrades för de angränsande gatornas utvidgning, ej
finge fullt så högt värde som nu, och att det återstående utrymmet mer än
väl vore behöflig! för de utvidgningar af sjukhusinrättningen, som i mån af
Stockholms stads och läns växande folkmängd kunde blifva af nöden.

Slutligen och för den händelse Riksdagen, trots allt hvad som sålunda
af direktionen anförts, ändock skulle skrida till ett återkallande af den gjorda
upplåtelsen, ansåge sig direktionen böra nämna, att, frånräknadt de årliga
underhållskostnader för de å tomterna uppförda byggnader, en kostnad som
naturligtvis måst utgå, äfven om kurhusinrättningen varit belägen å annan
kurhusinrättningen sjelf tillhörig tomt, de nybyggnads- och dit hänförliga
kostnader, som hitintills å tomterna nedlagts, uppginge till omkring 275,000
kronor, en summa, som, äfven om annan tomt skulle kostnadsfritt till kurhusinrättningen
upplåtas, med nuvarande priser å arbeten och materialier svårligen
försloge för uppförandet af en ny kurhusinrättning med samma utrymme
som den nuvarande. Billigheten deraf, att vid eu möjligen blifvande förflyttning
af inrättningen åtminstone denna summa ansloges åt kurhusinrättningen,
ansåge direktionen emellertid så mycket mera ligga i öppen dag, som, då de

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Ang. de till
lärarne vid
Strengnäs allmänna
läroverk
anslgna
boställslägen •
heter.

nuvarande, inrättningen tillhörande byggnader naturligtvis icke kunde från
platsen bortföras, hela nybyggnadssunnnan måste anses utgöra eu förlust, som
åsamkats inrättningen såsom en följd af den eu gång gjorda, men sedan återkallade
upplåtelsen af tomterna.

Af hvad i detta ärende förekommit framgår, att kronans eganderätt till
ifrågavarande tomter synes vara oomtvistlig. Någon åtgärd för tillgodogörande
af denna eganderätt torde emellertid för närvarande icke böra ifrågakomma.
Deremot anser utskottet, att, vid framdeles förekommande uppgörelser emellan
kronan och Stockholms stad i fråga om utbyte af mark, det icke bör lenmas
obeaktadt, att äfven i förevarande afseende en reglering af rättsförhållandena
bör komma till stånd.

Med afseende härå hemställer utskottet,

att revisorernes ofvannämnda framställning för närvarande
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Konsistorierna och läroverken.

§ ii.

(Rev. ber. pag. 345 och 340; uti. pag. 711 — 719).

Beträffande Strengnäs högre allmänna läroverk hafva revisorerne meddelat,
att i en af lektor J. A. Drysén utgifven publikation angående läroverkets
arkiv, hvilken åtföljt läroverkets redogörelse för läsåret 1875—1876,
meddelats, att de under n:o 7 betecknade arkivalier utgjordes af eu i juni
1820 inbunden bok med skrifna titeln “Om Gymnasii gårdar och tomter“ och
iunehölle 25 handlingar jemte en karta öfver prebendehemmanet Norrby. Läroverkets
dåvarande gårdar hade, enligt hvad af Drysén meddelats, varit: a)
läroverksbyggnaden, byggd af biskop Rogge och biskopsgård från hans tid till
reformationen: b) bibliotekshuset af tegel, bygdt af enskild person i slutet af
1700-talet och till sitt ändamål inköpt 1864; c) Olivehållska huset, uppbörd!
af biskop L. Paulinus, i hvilket 2:ne af lektorerne hade fria boställsrum; d)
en bebyggd tomt (under n:o 194); huset af trä inköptes af arfvingar efter
lektor Algren. Det hade varit boställsrum för den äldste lektorn, men år
1866 af Kong!. Maj:t anslagits till rektorsbostad, hvilket nya förhållande skulle
inträda då den dåvarande innehafvaren lektor Gezelius blefve pensionerad eller
med döden afginge; e) tomten 195 med hus af trä; f) tomten 198 med hus
af trä; g) tomten 198 med större hus af trä; å samma tomt vore en mindre

Statsutskottets Utlåtande^N:o 30.

33

och i alla afseende!! otillräcklig gymnastikbyggnad uppförd; h) ny tomt framför
läroverket, inköpt 1871 och afsedd till excercisplats och till plats för ny gymnastiklokal;
i) tomten 169 med hus af trä, skänkt af lektorn, sedan kyrkoherden
i Eskilstuna I. Hysing till "Konrektorsembetet“ i Strengnäs; den innehades
enligt staten af andre adjunkten.

Af läroverkets räkenskaper för revisionsåret inhemtades, att hyra under
året upp burits dels för Olivehällska huset med 137 kr. 26 öre, dels för
gården n:o 108 med 800 kronor, dels för gården n:o 195 med 500 kronor och
dels för gården n:o 198 med 275 kronor. På hvad sätt ofvannämnda gårdar
i öfrigt disponerades, framginge ej af räkenskaperna; och då i öfrigt rätten
till desammas disponerande syntes oviss och det, enligt revisorernes förmenande,
borde utrönas, huruvida eu och samma lärare skulle, såsom nu vore förhållandet,
ega förmånen af mer än en bostadslägenhet, förutom doneradt boställshemman,
hade revisorerne ansett utredning i ärendet böra åstadkommas och
med anledning deraf velat fästa Riksdagens uppmärksamhet å detsamma.

Med anledning af revisorernes förevarande framställning har domkapitlet
i Strengnäs afgifvit utlåtande den 8 sistlidne januari, deri domkapitlet åberopat
ett från rektorn vid allmänna läroverket i Strengnäs Gr. Klingberg inhemtadt
yttrande, i h virke t anföres följande:

Den i läroverkets tryckta årsredogörelse för 1875—1876 upptagna, af
revisorerne anförda förteckningen vore icke fullt exakt. Den under “d)“ nämnda
gården hade icke anslagits till rektorsbostad år 1866, utan genom ett kong!,
bref af den 20 augusti 1867 hade det bestämts, att den i den ordning, som
i förteckningen anfördes, skulle blifva rektorsgård. Under “g)“ talades om
tomten 198 i stället för 108, och den under “i)“ upptagna gården hade
tomtnumret 168, icke 169.

Angående dispositionen af de i förteckningen upptagna gårdarna vore
det påtagligt, hvartill de under “a)“ och “b)“ antecknade husen användes,
då det ena kallades wläroverksbyggnadenu och det andra “bibliotekshuset".
Det borde dock anmärkas, att den förra byggnaden äfven inrymde vaktmästarebostad,
ett rum och kök, och att i den senare utom “stifts- och gymnasiebiblioteket"
samt domkyrkans bibliotek jemväl läroverkets naturalie- och
fornsamlingar samt öfriga etnografiska samlingar vore inrymda. Till lärohusen
hörde den under “g)“ upptagna gymnastikbyggnaden, hvilken vore belägen
å tomten n:o 108.

De under “o)“, “d)“ och “i)“ upptagna, bebyggda tomterna innehölle
bostadslägenheter jemlikt gällande, i vederbörlig ordning konfirmerade donationsbref
och kongl. bref den 20 augusti 1867.

De under “e)“, “f)“ och “gj"'' antecknade gårdarne vore, såsom räkenBih.
till Riksd. Prof. 3902. 1 Sarnl. 1 Afd. 23 Höft. 5

84

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

skaperna utvisade, uthyrda till enskilda personer, naturligtvis med undantag
åt gymnastikbyggnaden å tomten n:o 108. Inkomsten af dessa under förra
hälften åt 1800-talet inköpta gårdar hade af ålder tillfallit “Gymnasii byggnadskassa"
eller den s. k. “Egna kassan", som inköpt gårdarna, och som
användts så, som det förstnämnda namnet utvisade, d. v. s. äfven till underhåll
af de offentliga lärohusen. Såsom exempel på användningen af denna
kassas medel kunde här påpekas, att denna kassa på 1850-talet bestridt utgifterna
för den ännu använda gymnastikbyggnadens uppförande, och att den
med Kongl. Maj:ts medgifvande komme att bestrida utgifterna för uppförandet
af den nya gymnastikbyggnad, hvartill byggnadsritning i december 1901 blifvit
faststäld. I sammanhang härmed borde det antecknas, att kassans medel
aldrig användts till nybyggnad eller reparationer å de på tomten n:o 168
uppförda åbyggnaderna, enär byggnadsskyldigheten för dessa ålegat “konrektor"
och, sedan dennes embete upphört, den adjunkt, i hvars lön den "boställsjord",
som utgjordes af tomten n:o 168, varit i lönestaten upptagen.

Så mycket angående dispositionen af läroverkets gårdar och tomter.
Hvad dernäst beträffande rätten för enskilda lärare att disponera de under
“c)“, “d)“ och “i)“ upptagna gårdarna, så anmärktes till en början, att de
under "c)" och “i)" upptagna vore privatdonationer. Angående den sistnämnda
hade rektor påpekat, att åbyggnaderna å den under "i)" antecknade tomten
(n:o 168) underhölles af den lärare, som innehade samma tomt såsom "boställsjord".
Någon rätt till dessa åbyggnader syntes läroverket icke ega i
annan mening, än att det vore läroverkets pligt att vaka öfver att donationen
vidmakthölles. Boställshafvarens rätt till att disponera dem finge väl anses
tillräckligt betryggad genom donationsbrefvet och genom syneinstrument, liksom
hans rätt till den nyssnämnda boställsjorden vore honom garanterad genom
lönestaten.

Beträffande de under "c)“ antecknade boställslägenketerna hade rektor
den uppfattningen, att Kongl. Maj:ts bref af den 5 februari 1808 i afseende
på dispositionsrätten till dessa egde gällande kraft. Enligt detta skulle två lektorer
hyresfritt inrymmas "uti det till gymnasium för detta skänkta Paulinska stenhuset
med tillhörande trädgård", medan andre lektorer tillförsäkrades “hushyror",
hvarjemte lektorerna tillätes att "efter ålder i tjensten" välja mellan
hushyra och hyresfri bostad. Såvidt lektor kunde förstå, vore härmed utsagdt,
att Paulinska huset vore en privatdonation, afsedd för två lektorer vid
läroverket, och att de två äldsta lektorerna hade rätt att med afstående af
rätten till hushyror disponera boställslägenheterna i nämnda hus.

Aterstode att utreda, i hvad mån det kunde anses oegentligt, att en
och samme lärare, "såsom nu vore förhållandet", egde förmånen af mer än en
boställslägenhet. Denna fråga rörde rektor Klingberg personligen, enär han
innehade embetsgård såsom rektor och boställslägenhet såsom lektor.

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

35

I afseende på detta sakförhållande meddelade rektor först följande fakta:

l:o) att han den 10 juni 1881, då ännu lektor i Karlstad, erhållit

förordnande att från och med den 1 september bestrida rektorsbefattningen
med rätt att uppbära “den för ifrågavarande befattning anslagna lön",

hvartill jemlikt § 129 af läroverksstadgan äfven hörde “embetsgård" eller
“hushyra";

2:o) att han på grund häraf till den 1 maj 1882 åtnjutit hushyra såsom
rektor, men från denna tid jemlikt ofvan anförda bref af den 20 augusti 1867
innehaft rektorsgården;

3:o) att han efter framställning af domkapitlet enligt bref af den 4
november 1881 den 30 november samma år utan ansökan och prof till
Strengnäs öfverflyttats såsom lektor;

4:o) att han efter derom gjord ansökan genom resolutionen af den 20
april 1883 fått sina löneförmåner i så måtto förändrade, att han i stället för

rektorslönen egt att, med bibehållandet af den lektorslön, som han varit i tur

att innehafva, uppbära ett belopp, svarande mot det, hvarmed samma lön understege
den i stat uppförda rektorslönen;

5:o) att han på grund häraf såsom yngre lektor utan anmärkning
uppburit “hushyra" såsom lektor och, sedan han blifvit en af de två
äldsta lektorerna, likaledes utan anmärkning disponerat en bostadslägenhet i
det Paulinska huset.

Efter meddelandet af dessa sakuppgifter anmärker rektor, att den oegentlighet,
som man trott sig finna deri, att han disponerade två boställslägenheter,
icke vore större än den, som egde rum, då kyrkoherde på landet hade
två hemman sig å lön anslagna, båda försedda med nödiga bostadslägenheter.
Det vore ingen oegentlighet, om man besinnade, att den andra bostaden vore
en såsom naturaprestation gifven beståndsdel af lönen, som man egde uppbära.
Och så syntes den äfven vara betraktad i läroverksstadgan § 129 mom. 1.

Slutligen påpekar rektor, att, om han år 1900 ej varit i andra lönegraden
såsom rektor, han skulle, i fall endera bostadslägenheten varit honom
frånkänd, hafva såsom rektor varit i alldeles samma löneställning, som han
skulle hafva varit såsom lektor i högsta lönegraden, hvilket ju strede mot
läroverksstadgans mening.

I likhet med revisorerne anser utskottet, att utredning bör åstadkommas
angående dispositionen vid nuvarande boställsinnehafvares afgång af de till
rektor och öfriga lärare vid Strengnäs allmänna läroverk anslagna bostadslägenheter;
och då det af läroverkets rektor afgifna, här ofvan intagna yttrande
i detta ämne icke synes lemna fullständig ledning för bedömande af
dessa frågor, får utskottet »hemställa,

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Ang. patientantalet
vid
XJpsala asyl
m. m.

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta föranstalta om en
fullständig utredning angående dispositionen af de till rektor
och öfriga lärare vid Strengnäs allmänna läroverk anslagna
boställslägenheter.

Medicinalstyrelsen.

§ 12.

(Rev. ber. pag. 394 och ''395; uti. pag. 722—726.)

Revisorerne, som besökt Upsala asyl,: till hvars uppförande 1895 års
Riksdag beviljat 1,480,000 kronor och som kontraktsenligt blifvit färdigbyggd
till den 1 augusti 1899 samt under år 1900 tagits i bruk, hafva med anledning
deraf meddelat, att å asylen, som hade plats för 400 män och 400
qvinnor, vid revisorernes besök varit intagna endast 394 män och 289 qvinnor,
eller tillsammans 683 patienter, af hvilka dock 41 vant tillfälligtvis dit förflyttade
från hospitalet med anledning åt der pågående reparationsarbeten.
Dessutom hade enligt meddelad uppgift inträde å asylen varit beviljadt för 6
män och 1 qvinna att genast mottagas samt för 141 män och 80 qvinnor
att mottagas “i mån af uppstående ledighet". Det hade ådragit sig revisorernes
.uppmärksamhet, att ett så stort antal lediga platser, afsedda för qvinnor,
hållits obesatta.

I afseende å anordningarna inom anstalten både revisorerne icke haft
annat att erinra, än att de rum, som varit afsedda för två sköterskor, syntes
för sitt ändamål lemna allt för ringa utrymme. Ett i paviljongen C. 1. beläget
sådant rum, hvithet revisorerne låtit uppmäta, innehölle i längd 3,6
meter, i bredd 2,7 meter och i höjd 3,3 meter.

Med anledning af hvad revisorerne sålunda anmärkt beträffande förhållandena
vid Upsala asyl har medicinalstyrelsen, efter att hafva infordrat
yttrande i ärendet från direktionen för Upsala hospital och.;asyl, i utlåtande
den 13 januari 1902, under åberopande i öfrigt af hvad nämnda direktion
anfört, för egen del meddelat, att den af revisorerne anmärkta, relativa långsamhet,
hvarmed den nya asylens beläggning försiggått, i anledning hvaraf
ett antal qvinnoplatser ännu vid revisorernes besök varit obelagda, allt ifrån
början vant föremål för medicinalstyrelsens uppmärksamhet och omsorger.

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

37

Sedan frågan förevarit vid den inspektion, hvilken den 26 och 27 juli 1900
af generaldirektören Linroth på styrelsens uppdrag förrättats vid Upsala hospital
och asyl, och dervid den upplysning vunnits, att orsaken till missförhållandet
vore att söka i omöjligheten att med önskvärd skyndsamhet anskaffa nödig
sjukvårdsbetjening, hade styrelsen genom skrifvelse den 30 juli 1900 anmodat
direktionen för anstalten att snarast möjligt inkomma till styrelsen med yttrande
oeh förslag till åtgärder, hvarigenom anskaffandet af nödig sjukvårdsbetjening
kunde underlättas, hvarjemte styrelsen samma dag, alldenstund det visat sig,
att redan antagna sjukvårdare och sköterskor ofta efter endast kort tids tjenstgöring
afflyttade af missnöje med den mycket enformiga matordningen, be-*
myndigat direktionen att omedelbart tillämpa en ny, af styrelsens förre ordförande
utarbetad, förbättrad spisordning.

Sedermera hade, på framställning af direktionen, dels vid fastställande
af stat för Upsala asyl för åren 1901 och 1902, dels genom särskildt beslut
af medicinalstyrelsen den 17 juli 1901 väsentliga förbättringar i sjukvårdsbetjeningens
löneförmåner medgifvits.

I sylte att för framtiden söka afhjelpa svårigheterna vid anställandet af
sjukvårdsbetjening både dessutom af medicinalstyrelsen anvisats särskilda medel
för underhåll af sjukvårdselever vid ett par af rikets hospital, särskildt vid
Upsala hospital.

Medicinalstyrelsen hade sålunda sökt använda de medel, som stått styrelsen
till buds för att öfvervinna de svårigheter, som hindrat ett raskt beläggande
af de i Upsala ny till gängliga platserna för sinnessjuke. Då emellertid
beläggningen af qvinnoafdelningen trots allt fortskridit mycket långsamt,
både , styrelsen sökt på annat sätt i sinnessjuk vårdens intresse använda de
lediga platserna och fördenskull medgifvit, att en af direktionen för Upsala
hospital föreslagen, sedan länge behöflig, .grundlig reparation af hospitalets
qvinnoafdelning finge utföras under loppet af år 1901. De. utrymda hospitalsafdelningarnas
patienter både härunder herbergera^ på asylen, så att reparationen,
hvilken nu vore fullbordad, kunnat utföras utan nämnvärd rubbning i
hospitalets verksamhet.

Enligt den senast till medicinalstyrelsen inkomna rapporten rörande beläggningen
af Upsala asyl hade der den 1 januari innevarande år vårdats
310 q vinliga patienter, hvadan allenast 90 tillgängliga platser varit obelagda.

Vidkommande slutligen dimensionerna på sjukyårdsbetjeningens rum å
asylen, h vilka af revisorerne ansetts vara för knappa, så ville styrelsen icke
bestrida, att rummen af sparsamhetsskäl tilltagits i minsta laget. Det fel, som
sålunda möjligen kunde vara begånget, kunde nu svårligen rättas annorlunda
än genom intrång på de för sjukas vård afsedda lokalerna, hvilket dock i det
längsta borde undvikas. Styrelsen ville emellertid med föranledande af reviso -

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

rernes erinran meddela, att såväl vid utarbetandet åt ritningarna till den under
byggnad varande asylen för 1,000 sinnessjuke på egendomen Restad invid
Yenersborg som i styrelsens förslag till en ny byggnad vid Yexiö hospital
för kriminalpatienter, hvilket förslag nu vore beroende på Kongl. Maj:ts pröfning,
för sjukvårdsbetjeningen tilltagits icke oväsentligen större utrymme, än
som skett vid Upsala asyl; och hyste medicinalstyrelsen den förhoppningen,
att äfven härigenom en af anledningarna till svårigheten att få sjukvårdsbetjeningen
att trifvas på sinnessjukvårdsanstalterna skulle hvad anginge Restad
och kriminalanstalten vid Vexiö, om äfven den komme till stånd, visa
sig vara undanröjd.

Uti ofvanberörda utlåtande åberopar direktionen för Upsala hospital och
asyl ett af öfverläkaren vid anstalterna, professorn Teodor Nerander afgifvet
yttrande, deri denne förmäler, att orsakerna till att beläggningen i qvinnoafdelningen
ej skett hastigare, än som varit fallet, vore följande:

1) svårigheten att skaffa lämplig betjening i tillräckligt antal;

2) från rikets öfriga hospital hade ett så stort antal oroliga och våldsamma
qviunor mottagits, att beläggningen måst ske icke allt för hastigt, på
det att icke patienternas säkerhet till lif och lemmar skulle äfven t yras;

3) de afdelningar med en numerär af 90, hvilka vore afsedda för oroliga,
vore väl för stora för patienter med dylika qvalifikationer.

För öfrigt ville öfverläkaren erinra derom, att beläggningen af Upsala
asyls qvinnoafdelning försiggått ungefär lika snabbt som af motsvarande afdelning
i Lunds asyl, hvilket framginge af följande tabell.

Beläggningsrum

2

mån. efter

Upsala asyl.

l:a dag 55 qv..................

Lunds asyl.

................... 81 qv.

55

4

57

11

55 55

81 „ .................

................... 125 „

55

6

55

55

55 W

93 „ ..................

................... 177 „

11

8

55

55

55 »

148 „ .................

................... 183 „

55

10

55

55

75 55

204 „ ..................

.................. 192 ,

5)

12

55

55

55 »

212 „ ..................

................. 221 „

55

14

55

11

55 55

244 „ ..................

............... 247 „

55

16

11

55

55 55

276 „ ..................

.................. 270 „ .

Till de upplysningar,

som

i professor Ner änders utlåtande lemnats, hade

direktionen icke annat att tillägga, än att icke allenast, såsom revisorerne
anmärkt, de rum, som vore afsedda för två sköterskor, utan äfven i allmänhet
de rum, som vore afsedda för betjeningen, lemnade för sitt ändamål allt för
ringa utrymme. Delvis med anledning af detta förhållande hade direktionen
i sin skrifvelse till medicinalstyrelsen af den 3 december 1901 anmält behofvet af
lokaler, der sjukvårdsbetjening kunde under fritimmarne uppehålla sig och förströ
sig med läsning eller annan lämplig sysselsättning, en anordning, som, derest

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

39

den vidtoges, komme att minska olägenheten deraf, att de för betjeningen afsedda
rum vore väl små.

I likhet med revisorerne anser utskottet anmärkningsvärdt, att, under
den allmänt rådande klagan öfver brist på tillfälle att bereda dertill qvalificerade
personer nödig hospitalsvård, ett afsevärdt stort antal platser å den nyuppförda
asylen vid Upsala hållits obesatt. Och då orsaken härtill uppgifvits
vara att söka i omöjligheten att med önskvärd skyndsamhet anskaffa nödig
sjukvårdsbetjening, förefaller den af revisorerne omförmälda, bristfälliga anordningen
i afseende å sköterskornas bostadsrum vid Upsala asyl vara så mycket
beklagligare, som väl härigenom de ansträngande och föga eftersökta sköterskeplatserna
varda än svårare att besätta. Utskottet föreställer sig emellertid,
att dessa bristfälligheter utan alltför stor svårighet må kunna afhjelpas och
att, sedan uppmärksamheten nu blifvit fäst härå, vederbörande icke komma att
underlåta att vidtaga de förändrade anordningar, som må vara af förhållandena
påkallade.

Med afseende härå har utskottet endast velat hvad i detta ämne förekommit
för Riksdagen

omförmäla.

§ 13-

Hvad för öfrig! blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har utskottet
funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande vid
behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernes framställning berör, dels hafva
medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes utlåtande nöjaktigt
förklaradt, dels ej vara af den vigt, att, oaktadt förklaringen icke varit fullt
tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd bort af förhållandena föranledas, dels
slutligen icke hafva varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något
yttrande; hvilket utskottet skolat för Riksdagen

anmäla.

Stockholm den 7 mars 1902.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.